Motion till riksdagen
1989/90:Fi44
av Gunnar Björk m.fl. (c)
med anledning av prop. 1989/90:114 om vissa
ekonomisk-politiska åtgärder, m.m.
Inledning
För fjärde gången på lika många månader lägger centern härmed en motion
med redogörelse för vår syn på det ekonomiska läget och hur den ekonomiska
politiken bör föras. Det första tillfället var i slutet av november 1989
då centern besvarade en regeringsskrivelse med bedömning av den ekonomiska
utvecklingen (mot. 1989/90:Fil7). Det andra tillfället var i slutet av
januari då centern lade ett alternativ till regeringens budgetproposition och
finansplan (mot. 1989/90:Fi213). Det tredje tillfället var den 12 februari då
centern besvarade och lade ett alternativ till regeringens krispaket med dess
förslag om bl.a. allmänt lönestopp (mot. 1989/90: A21).
De senaste månaderna har inneburit att regeringens ekonomiska politik i
det närmaste brutit samman. Förra våren genomfördes, med centerns medverkan,
ett åtstramningspaket gällande för åren 1989 och 1990. Under det
fjärde kvartalet förra året började kristecknen bli allt flera och allt allvarligare,
vilket visade att det var riktigt att besluta om åtstramning på våren.
Regeringen presenterade en skrivelse med en ganska dyster bild av den
svenska ekonomin. Tillsammans med flera konjunkturrapporter under hösten
fick den en räntehöjande effekt. Kristecknen fortsatte emellertid att
strömma in. Regeringens bedömningar om inflation, lönekostnadsökningar
och bytesbalans höll inte streck - trots den dystra prognosen i skrivelsen blev
resultatet än värre än regeringen förutspått.
Den budgetproposition med finansplan som presenterades i januari innehöll
dock mycket lite substantiellt. Regeringen inledde i stället överläggningar
med arbetsmarknadens parter och avvaktade resultaten därifrån. Syftet
var enligt finansplanen att ”skyndsamt nå fram till centrala avtal som bryter
den alltför höga löneökningstakten”. Centern deklarerade inför dessa
överläggningar att vi i princip inte hade något att invända mot deras genomförande
men att vi av olika skäl ställde oss tvivlande till möjligheterna att nå
det önskade resultatet i perspektivet 1990-1991. Regeringen hotade samtidigt
med åtgärder ”riktade mot både arbetsgivare och löntagare” om löneökningarna
skulle komma att överstiga ”det samhällsekonomiska utrymmet”.
Åtgärder man hotade med bestod bl.a. i att reglerna för framtida avtalsförhandlingar
och lönebildning skulle ses över i syfte att strama upp dessa regler.
Vidare, skrev man, skulle reformer omprövas eller uppskjutas.
Haga-överläggningarna gav inte det resultat regeringen formulerat som Mot. 1989/90
önskvärt. Regeringen föreslog därefter det s.k. krispaketet. Därmed bevi- Fi44
sande att deras ekonomisk-politiska strategi, den "tredje vägen”, misslyckats.
Föreslagna åtgärder byggde framför allt på statlig reglering av marknadsekonomin
samt generella inskränkningar i strejkrätten och i den kommunala
självstyrelsen. Även om åtgärderna presenterades som ett paket, lädes
endast några få förslag på riksdagens bord i detta skede. Förslaget om
lönestopp röstades ner av en majoritet i riksdagen, vari centern ingick. Regeringen
valde därefter att avgå.
Den nya regeringen presenterar nu i föreliggande proposition vissa ekonomisk-politiska
åtgärder. Dessa består dels av åtgärder som tidigare föreslagits
i krispaketet och som ännu inte behandlats av riksdagen, dels av en del
nya förslag. Flertalet av dessa förslag är liksom i krispaketet åtgärder som
regeringen avser att återkomma till riksdagen med, eller som man utreder
inom regeringskansliet. Konkret föreslås i denna proposition endast höjda
alkohol- och tobaksskatter samt att riksdagen beslutar godkänna det av regeringen
införda pris- och hyresstoppet.
Centern behandlar i denna motion endast det som konkret yrkas i propositionen.
De övriga åtgärder som föreslås i propositionen har centern i flera
fall redan tidigare behandlat eller givit vår allmänna syn på. Vi har ingen
anledning att närmare kommentera de förslag som i korta ordalag aviseras
för framtida propositioner.
Sammantaget finner vi emellertid anledning att ge följande kommentar.
Vi skrev i motion 1989/90:A21 att regeringens förslag var långtgående men
att de inte på ett varaktigt sätt skulle kunna komma till rätta med de ekonomiska
problemen. Detta berodde på att paketet, sett som helhet, inte angrep
grunden till problemen i ekonomin utan endast symptomen. Det är betecknande
för de föreslagna regleringsåtgärderna att den dämpande effekten endast
är temporär. De förslag regeringen nu för fram och som sammanfattas
i föreliggande proposition, har inte heller de, enligt vår uppfattning, förutsättningar
att hejda en annalkande ekonomisk kris. Anledningen denna
gång är att åtgärderna är för svaga, och att de också denna gång har en felaktig
inriktning. Enligt vår uppfattning består åtgärderna i allt för liten utsträckning
i återhållsamhet med offentliga utgifter, och i allt för liten utsträckning
i nödvändiga strukturella åtgärder. Förslagen består fortfarande i
allt för hög grad i långsiktigt verkningslösa regleringsåtgärder. Därtill ingår
flera åtgärder för ökat arbetsutbud, som överensstämmer med tidigare framlagda
centerförslag eller som vi bedömer som klart intressanta, men som är
alltför marginella för att råda bot på arbetskraftsbristen.
Slutligen ingår en kort redogörelse för den av regeringen tillsatte särskilde
förhandlaren på arbetsmarknaden. Förhandlaren skall medverka till en uppgörelse
mellan de avtalsslutande parterna, beträffande prisklausuler för 1990
och avtal för 1991 och skall vara färdig med arbetet till i början av april. 1
likhet med initiativet till överläggningar mellan arbetsmarknadens parter har
vi inga avgörande invändningar mot tillsättandet av denna person. Vi hyser
emellertid också i detta fall vissa tveksamheter till möjligheten att lyckas
med uppgiften, framför allt i den del som avser prisklausulerna 1990 och i all
synnerhet beträffande möjligheten att nå resultat till början av april. Före- 6
dragande statsråd har offentligt betonat vikten av att få ner inflationsför- Mot. 1989/90
väntningarna. Vi instämmer i detta, men vill betona att det ingalunda räcker Fi44
med detta. Det går inte att enbart prata ner inflationen utan därtill måste
föras en långsiktig politik som följer upp de signaler som ges och som förmår
att varaktigt dämpa inflationstrycket.
I propositionen uttalas att det bör föras en stramare finanspolitik för att
på så sätt avlasta penningpolitiken. I den vägen återfinns emellertid i denna
proposition, konkret, endast ett förslag - höjda skatter på alkolhol och tobak.
En större åstramningsåtgärd aviseras till en kommande proposition en
arbetsgivarperiod där kompensation via sänkta arbetsgivaravgifter ej
skall ges fullt ut för övertagandet av sjukpenningen. Förslaget om arbetsgivarperiod
överensstämmer som principlösning med centerns tidigare framlagda
förslag. Vi har i tidigare motioner behandlat vår syn på reeringens förslag
härvidlag och avvaktar i övrigt den kommande propositionen. Utöver
arbetsgivarperioden finns inga ytterligare förslag som innebär minskade offentliga
utgifter.
I dagsläget innebär regeringens politik tvärt emot propositionens uttalanden
således att räntepolitiken får sköta åtstramningen, med de negativa effekter
på investeringar och för fördelningspolitiken som detta har. Den av
regeringen, tillsammans med folkpartiet, överenskomna skattereformen är
därtill en ytterligare försämrad fördelningspolitik, genom en finansiering
som, enligt vår uppfattning, i alltför hög grad ökar kostnaderna för nödvändig
konsumtion. De redan kraftigt höjda boendekostnaderna stiger t.ex.
mycket kraftigt såväl till följd av skattereformen och räntestegringen. I januari
steg boendekostnaderna mest av alla varu- och tjänstegrupper i SPK:s
mätning - hela 5,7 %.
Under den tid som förflutit sedan regeringen lade fram sitt första krispaket
har statistiska uppgifter publicerats som visar att den svenska ekonomin försvagats
ytterligare. Industrikonjunkturen försämras, exportpriserna går inte
längre Sveriges väg, exporten - mätt i volym - försämrades under fjärde
kvartalet mer än vad den gjort sedan början av 80-talet. Importpriserna är
också mer ogynnsamma för Sverige. Oljepriset har stigit och riskerar att
stiga än mer.
Inflation och bytesbalans visar en än mer oroväckande utveckling än tidigare.
Inflationen på årsbasis är högst bland länderna i OECD-området. Såväl
i faktiska tal som sett i relation till BNP är underskotten i bytesbalansen
nu, efter sju års högkonjunktur, större än de sämsta åren under den förra
internationella lågkonjunkturen. Prognoser förekommer nu kommande på
bytesbalansunderskott 1991 på över 70 miljarder kronor. Handelsbalansen
börjar nu också den att försvagas.
Trots dessa oroväckande uppgifter består överhettningen i allt väsentligt.
Arbetslösheten är exempelvis lika låg som för ett år sedan. Produktivitetstillväxten
är svag och utvecklingen av BNP långsam.
Denna utveckling accentuerar ytterligare behovet av att vidta kraftfulla
åtgärder för att långsiktigt angripa kostnadsutvecklingen och de ökande balansproblemen
i affärerna med omvärlden. En fortsatt svag finanspolitik
kommer att leda till att Sverige så småningom får betala ett högt pris i form
7
av hög arbetslöshet och fortsatt försämrad fördelningspolitik till följd av hög Mot. 1989/90
ränta och hög inflation. Fi44
Enligt vår uppfattning är det emellertid nu mycket som pekar på att det är
för sent med en kraftig åtstramning riktad mot den privata konsumtionen.
Däremot är det motiverat med åtstramning via ett ökat hushållssparande och
återhållsamhet med offentliga utgifter. Strukturåtgärder och stimulanser för
att öka arbetskraftsutbudet är också nödvändigt.
Skattereformen måste få en rättvis fördelningsprofil. Svag fördelningspolitik
sedan regeringsskiftet 1982 är enligt vår uppfattning en av huvudorsakerna
till problemen i dag. Nödvändig konsumtion såsom mat och bostad
skall beskattas återhållsamt.
Det åtstramningspaket som regeringen och centern överenskom om i juni
förra året är i full verkan också under 1990. Det tillfälliga sparandet innebär
en åtstramning av den privata konsumtionen med brutto ca 10 miljarder kronor.
Övriga åtstramningsåtgärder ger en effekt på ungefär 8 miljarder kronor.
Arbetslivsfonden kommer att innebära ökad rehabilitering och bättre
arbetsmiljö, vilket också höjer arbetskraftsutbudet. För en närmare presentation
av centerns förslag hänvisas till de nämnda centermotionerna.
Propositionens förslag
Dryckesskatt
Propositionen föreslår beträffande dryckesskatt att skatten på spritdrycker,
vin, starköl och öl höjs så att priset på dessa varor stiger med 5 %. De nya
skattesatserna föreslås träda i kraft den 7 maj 1990.
Tobaksskatt
Beträffande tobaksskatten föreslår propositionen att skatten på cigaretter
höjs med 5 öre per st, på röktobak med 15 kr. per kg, på tuggtobak med 5
kr. per kg och på snus med 4 kr. per kg. De nya skattesatserna föreslås träda
i kraft den 7 maj 1990.
Schablontull på alkoholdrycker och tobak
I samma mån som skatten på alkohol och tobak höjs enligt ovan föreslås
schablontullen höjas på dessa produkter.
Pris- och hyresstopp
Beträffande pris- och hyresstopp slutligen, föreslår propositionen att riksdagen
godkänner att prisregleringslagen skall få tillämpas fr.o.m. den 8 februari
1990. Lagen föreslås vara i tillämpning under ett år för prisstoppet och
sex månader för hyrestoppet, dvs. enligt prisregleringslagen maximala tider
vid ett och samma beslutstillfälle. Föredragande statsråd räknar emellertid
att själva pris- och hyresstoppet avbryts tidigare. Propositionen argumenterar
att pris- och hyresstoppet bör gälla till dess att bättre klarhet nåtts om
den förväntade lönekostnadsutvecklingen för åren 1990 och 1991.
8
Centerns överväganden och förslag
Dryckesskatt
I motion 1989/90:So224 samt i vårt budgetalternativ (mot. 1989/90:Fi213)
har centern föreslagit en höjning av alkoholskatten motsvarande en prishöjning
med 10 % fr.o.m. den 1 juli 1990. Vi föreslår detta även nu. Det är
således en skärpning i förhållande till vad regeringen föreslår. Åtgärden är
inte i första hand betingad av ekonomisk-politiska skäl utan av alkoholpolitiska
sådana. Enligt vår uppfattning bör regelbundna justeringar göras för
att tillse att priserna på alkohol anpassas till inflationsutvecklingen.
Tobaksskatt och schablontull
Vi har inget att erinra mot propositionens förslag på dessa områden.
Pris- och hyresstopp
Centern är skeptisk till prisreglering som ekonomisk-politisk åtgärd. I samband
med den nya prisregleringslagen (prop. 1989/90:21), skrev vi följande
(mot. 1989/90:Fi7).
Prisreglering medför alltid samhällsekonomiska kostnader. Åtgärderna kan
hämma det ekonomiska systemets effektivitet och i viss mån orsaka oönskade
fördelningseffekter. Prisreglering innebär också mera sällan bestående
inflationsdämpande effekter. Prisreglerande åtgärder måste därför tillgripas
med betydande restriktivitet.
Vidare anfördes att prisreglering skall kunna införas i samband med krig eller
krigsfara, eller om det av någon annan orsak finns risk för en allvarlig
prisstegring på en eller flera viktiga varor eller tjänster. Beträffande hyresstoppet
sade centern, i samband med prisregleringslagens tillkomst, nej till
att hyrestopp skall kunna införas under fredstida förhållanden.
Dessa bedömningar kvarstår. Enligt vår uppfattning föreligger inte heller
någon av de förutsättningar som ovan nämnts. Som finanspolitisk åtgärd är
dessutom pris- och hyrestopp, på grund av att lönestopp inte längre är aktuellt,
för närvarande en expansiv åtgärd, vilket snarast skulle höja överhettningen
och det underliggande pris- och kostnadstrycket. Den önskade prisoch
kostnadsdämpningen måste åstadkommas på ett sätt som är varaktigt.
För närvarande krävs finanspolitisk åtstramning, inte expansiva åtgärder.
Därtill bör i möjligaste mån undvikas att skattereformen utformas på ett sätt
som höjer det redan höga pris- och kostnadsläget. Propositionens förslag avslås
i den del som berör pris- och hyresstoppet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen med avslag på proposition 1989/90:114 i denna del
beslutar höja dryckesskatten motsvarande en prishöjning med 10 % i
enlighet med vad i motionen anförts,
2. att riksdagen beslutar avslå proposition 1989/90:114 såvitt avser
9
Mot. 1989/90
Fi44
tillämpning av prisregleringslagen i enlighet med vad som i motionen Mot. 1989/90
anförts. Fi44
Stockholm den 21 mars 1990
Gunnar Björk (c)
Görel Thurdin (c)
Ivar Franzén (c)
Håkan Hansson (c)
Per-O la Eriksson (c)
Rolf Kenneryd (c)
Gunilla André (c)
Martin Olsson (c)
Larz Johansson (c)
10