Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Fi213

av Olof Johansson m.fl. (c) w ,

v ' Mot.

Den ekonomiska politiken 1989/90

Fi213

Innehållsförteckning

1. Sammanfattning 2

2. Den internationella ekonomin 3

3. Den svenska ekonomin 5

3.1. 70-och 80-tals utveckling 5

3.2. Nuläge och utsikter inför de närmaste åren 9

4. Regeringens ekonomiska politik 13

4.1. Finansplanen 13

4.2. Budgetpolitiken 14

5. Centerns ekonomiska politik 15

5.1. Inriktning 15

5.2. En hållbar utveckling 17

5.3. Budgetpolitiken 19

5.3.1. Inledning 19

5.3.2. Centerns budgetalternativ 20

5.4. Penning- och kreditpolitiken 24

5.4.1. Kapitalmarknaden 24

5.4.2. Kredit- och sparandepolitik 25

5.4.3. Sparandet 25

5.4.4. Valutapolitiken 26

5.5. Stabiliseringspolitiken 27

5.6. Strukturpolitiken 28

5.7. Kommunal ekonomi 30

5.8. Skattepolitiken 31

Hemställan 32

1 Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr Fi213

1. Sammanfattning

Mot. 1989/90

Fi213

Sakta nedåt internationellt...

...bytesbalansen växande problem för Sverige

Medan den internationella konjunkturen går in i ett lugnare skede präglat
av lägre aktivitet och mindre homogenitet, slår nu de underliggande problemen
i svensk ekonomi igenom allt starkare i de faktiska resultaten. Den
ackumulerade försämringen av konkurrenskraften till följd av ett för högt
pris- och kostnadsläge påverkar handels- och bytesbalans i negativ riktning.
Detsamma gör utvecklingen av priserna på det vi exporterar respektive importerar.

Den svenska ekonomin är i rask takt på väg in i en ny kostnadskris som
påminner om den som inträffade under första halvan av 70-talet. Svensk
ekonomi riskerar därmed att accelerera in i en situation med växande bytesbalansunderskott
och förnyade underskott i statens budget. Dessa problem
är inte, som under 70-talet, följden av en internationell lågkonjunktur utan
ett resultat av mångåriga försummelser från den nuvarande regeringens sida.

För svenskt vidkommande kan man tala om att konjunkturen nu börjat
vända nedåt. Detta innebär emellertid inte att det nu är dags att lätta på finans-
och penningpolitiken. Tvärtom måste såväl finans- som penningpolitken
vara fortsatt stram. Centern anser att den ekonomiska politiken nu
måste ha följande inriktning:

- En stram finanspolitik och statsbudget.

- Insatser måste göras för att öka arbetsutbudet och komma tillrätta med
strukturella problem i ekonomin.

- Hushållssparande måste öka. Detta gäller särskilt det långsiktiga sparandet.

- Penningpolitken måste i nuläget vara fortsatt stram.

- Åtgärder för att förbättra ekonomins funktionssätt och öka möjligheterna
att nå målet om en hållbar utveckling med ekologisk balans och
hushållning med naturresurser.

Centerns budgetalternativ innebär i korthet följande.
Centerns prioriterade områden är:

- miljön

- rättvis fördelning Mot. 1989/90

- likvärdiga levnadsvillkor i hela landet Fi213

- utbildning och utveckling

- grundtrygghet i vård och omsorg.

Centerns budgetalternativ är ca 4 miljarder kronor starkare än regeringens
budget räknat på budgetåret 1990/91.

Centern sänker det totala skattetrycket med ca 2,9 miljarder kronor räknat
på helår.

Centern satsar offensivt bl.a. på följande:

- Miljön. 600 milj. kr. utöver regeringen. Tas in via miljöavgifter.

- Östeuropa och Baltikum. 450 milj. kr. extra utöver regeringens förslag.

- Vårdnadsbidrag.

- Gruppbostäder för senildementa.

- Fler förskollärare, ökad miljöutbildning, satsning på högskolorna.

- Grundpension. Pensionstillskott till undantagandepensionärer omedelbart.

- Arbete istället för bidrag.

- 200 nya polistjänster utöver regeringens förslag.

Centern sparar bl.a. på:

- Folkbokföringen

- Arbetsmarknadsdepartementet

Centern föreslår dessutom bl.a. följande åtgärder:

- Överföring av arbetslöshetsförsäkringsmedel till offensiv användning.

- Försök med arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen.

- Utförsäljning av statliga företag.

- Miljöavgifter på svavel och klor.

- Avskaffande av omsättningsskatten på värdepapper.

- Avskaffande av skogsvårdsavgiften.

- Höjda avdrag för resor med bil i tjänst.

2. Den internationella ekonomin

De senaste sju åren har präglats av oavbruten högkonjunktur i den internationella
ekonomin. Sedan uppgången inleddes 1983 har den genomsnittliga
tillväxttakten i OECD varit 3,5 % per år. Särskilt från 1987 har den ekonomiska
aktiviteten varit hög. USA, Japan och Storbritannien var då de länder
som var ledande. Ett bakslag kom i och med det kraftiga fallet på världens
aktiebörser i oktober 1987. En recession spåddes, men det skulle visa sig att
denna uteblev.

Produktions- och efterfrågetillväxten fortsatte i stället. En lätt penningpolitik
överlag och det kraftiga dollarfallet medförde att världshandeln fick ett
uppsving.

I samband med detta grundlädes emellertid ett problem för världsekonomin.
En expansiv utbudspolitik skapade ett kraftigt budget- och bytesbalansunderskott
i USA. Samtidigt fick Japan och Västtyskland stora överskott.
Dessa obalanser mellan de tre stora ekonomierna har fortvarit och utgör ett
av de stora riskmomenten i den internationella ekonomin.

1* Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr Fi213

Den starka konjunkturen fortsatte under såväl 1988 som 1989. Tillväxten Mot. 1989/90

var mycket hög under 1988, i genomsnitt 4,3 % i OECD. Därefter har den Fi213

genomsnittliga aktiviteten avtagit i industriländerna. Västeuropa har dock
bibehållit utvecklingstakten. Samtidigt har obalanserna inom EG ökat. Tillväxten
har framför allt drivits upp av de syd- och centraleuropeiska länderna.
Västtysklands betydelse inom EG och för världsekonomin har ökat
markant. Storbritanniens ekonomi har försvagats, med låg tillväxt och hög
inflation. Den måttliga inflationen inom OECD har uppnåtts till priset av en
hög arbetslöshet. En uppgång i inflationstalen inleddes dock våren 1988 och
har fortsatt under 1989. Denna utveckling har i flertalet länder mötts genom
en stramare penningpolitik. Den minskade ekonomiska aktiviteten hartrots
detta hittills skett successivt och gått lugnt till väga. Arbetslösheten har under
samma period sjunkit något.

Den internationella högkonjunkturen mattas nu, men balanserat och hittills
utan dramatik. Högkonjunkturen är mindre homogen än tidigare. Den
genomsnittliga ekonomiska aktiviteten minskade under fjolåret jämfört med
året innan. Denna trend väntas hålla i sig under innevarande år. Detta betyder
emellertid inte att en lågkonjunktur har inletts. Den kommande utvecklingen
därvidlag är osäker. Fortsätter den senaste tidens utveckling med internationellt
stigande räntor kan konjunkturnedgången påskyndas. Kan däremot
prisutvecklingen i de enskilda länderna hållas i schack, kan en kontrakts
penningpolitik undvikas. Världshandeln kan då hållas uppe, med framför
allt Västeuropa och Japan som drivande krafter. Obalanserna i världsekonomin
bidrar emellertid till osäkerheten.

De omvälvande politiska förändringarna i Östeuropa kan på sikt få en stor
betydelse också för den internationella ekonomin. Inte minst de ökande
kontakterna mellan Öst- och Västtyskland kan bidra till att hålla den europeiska
ekonomin igång.

Utvecklingen i USA är fortfarande ett kritiskt moment för världsekonomin.
Den ekonomiska aktiviteten avtog något under förra året. Denna utveckling
väntas fortsätta under innevarande år. Till följd av relativt höga
prisstegringar bedriver den amerikanska centralbanken sedan april 1988 en
stram penningpolitik. Prisstegringarna har sedan dess stabiliserats något,
men ingen lättnad i penningpolitiken har genomförts. En balanserad finanspolitisk
åtstramning kan få ner inflationstakten och möjliggöra en sänkt
ränta. Detta är av stor betydelse för den internationella ekonomiska utvecklingen.

För utvecklingsländerna sammantagna blev 1989 sämre än väntat. Råvarupriserna
sjönk och den internationella räntenivån steg. Dessa tendenser
väntas fortsätta under innevarande år. Utvecklingen i de skandinaviska länderna,
exklusive Sverige, är sammantaget svag. Finland har, från att ha haft
en mycket stark tillväxt under 1988, numera fått problem med hög inflation
och bytebalansunderskott. En finanspolitisk åtstramning genomförs nu.

Norges ekonomi har stabiliserats och även fastlandsekonomin ökar nu aktiviteten.
Samtidigt redovisas stigande arbetslöshet. Danmarks konkurrenskraft
har förstärkts, men man har fortfarande problem med bytesbalansen.

Av betydelse för världskonjunkturen är oljeprisets utveckling. Under fjolåret
fluktuerade priserna kraftigt. Priset har från årets början stigit, och är 4

nu över 20 dollar/fat. Innevarande år väntas priset stabiliseras på i storleks- Mot. 1989/90
ordningen denna nivå. Fi213

3. Den svenska ekonomin

3.1. 1970- och 80-talens utveckling

Det är nu möjligt att summera 80-talet för svenskt vidkommande. Som ovan
anförts har den internationella situationen sedan 1983 inneburit högkonjunktur.
Det är i denna högkonjunktur Sverige, som exportberoende industrination
levt och verkat. Det är mot denna bakgrund den socialdemokratiska
regeringens göranden och låtanden 1982-1989 skall utvärderas. De
icke-socialistiska regeringarnas insatser 1976—1982 skall på motsvarande
sätt ses mot bakgrund av den internationella lågkonjunktur som under dessa
år var förhärskande.

70-talet präglades i Sverige bland annat av:

- Lågkonjunktur

- Oljeprischocker

- Höga pris- och lönekostnadsökningar i förhållande till vår omvärld

- Upprepade devalveringar

- Kris och strukturomvandling i en rad svenska industrigrenar

- Ökande budgetunderskott

- Bytesbalansunderskott

- En internationellt sett låg arbetslöshet

- En produktivitetsökning i ekonomin på sammanlagt 30 %

- En genomsnittlig tillväxt på 2,4 % per år

- Ett skattetryck vid decenniets utgång på ca 49 %.

80-talet har i Sverige bland annat präglats av:

- Högkonjunktur

- Oljeprisfall

- Höga pris- och lönekostnadsökningar i förhållande till vår omvärld

- Två stora devalveringar i decenniets början

- Dollarkursfall

- Höga priser för svenska exportvaror

- Förbättrat budgetsaldo för staten

- Bytebalansunderskott

- En internationellt sett låg arbetslöshet

- En produktivitetsökning i ekonomin på sammanlagt 10 %

- En genomsnittlig tillväxt på 2,0 % per år

- Ett skattetryck vid decenniets utgång på ca 57 %.

Det kanske främsta problemet för Sverige under såväl 70- som 80-talet har
varit att pressa ned kostnadsökningarna till omvärldens nivå. 1973-74 bedrevs
en expansiv politik i syfte att överbrygga den internationella lågkonjunkturen.
Vinsterna steg liksom investeringstakten. Följden blev inflationstryck
och krav på stora löneökningar. 1974—76 ökade företagens lönekostnader
med 40 %. En försämrad produktivitet kombinerad med den oljeprischock
som inträffade 1973 borde inneburit en anpassning nedåt av reallö- 5

nema. Istället skedde motsatsen. Sverige hamnade därmed i en allvarlig
kostnadskris.

Men också under 80-talet har den svenska pris- och lönestegringstakten
överstigit våra konkurrentländers. Detta har berott på en rad orsaker. För
höga nominella lönelyft har bland annat haft sin grund i starka fackliga organisationer,
höga marginalskatter och, speciellt under senare delen av decenniet,
en utbredd arbetskraftsbrist. Inflationen i Sverige har alltsedan 1982
legat betydligt över OECD-genomsnittet. Regeringens inflationsmål har
missats lika regelbundet som de återkommit i finansplaner och kompletteringspropositioner.
Nedanstående diagram visar konsumentpriserna under
80-talet i förhållande till Västtyskland och OECD.

Mot. 1989/90

Fi213

Diagram 1

KONSUMENTPRISER I SVERIGE OCH UTLANDET

PROCENTUELL FÖRÄNDRING ÖVER 12 MÅNADER

1900

1902

ISO'!

1006

1900

Källa: Sveriges Riksbank

Under hela 80-talet har således de svenska priserna överstigit våra konkurrentländer.
Detta har fortlöpande gröpt ur landets konkurrenskraft. I
stället för att anpassa reallönerna nedåt har man vidtagit upprepade devalveringar.
Efter de senaste devalveringarna, 1981 och 1982, på sammanlagt
24 % sjönk landets relativpriser och steg de internationella marknadsandelarna.
Sedan dess har emellertid utvecklingen åter gått i motsatt riktning.
Nedanstående diagram visar utvecklingen av relativpris och marknadsandelar
för Sveriges export av bearbetade varor 1976-1989 i förhållande till 14
OECD-länder.

Diagram 2 Mot. 1989/90

Kartnadsandelar och relativ* priser fBr Sveriges export «v Fi213
ttaroetade varor till 14 OECD-linder

indo 1985*100

Relotivpris

- 105

105

- 100

100

Morknods

ondal

- 95

- 90

Källa: Konjunkturinstitutet, december 1989

Tillväxten har under större delen av 80-talet varit konsumtionsledd. Hög
privat konsumtion, lågt hushållssparande och höga nominella lönelyft har
inneburit att importen stigit snabbare än exporten. Landet har fått underskott
i betalningsbalansen gentemot utlandet. Detta har varit särskilt tydligt
under senare delen av 80-talet. Handelsbalansen har gått med överskott tack
vare stark utveckling av världshandeln, sjunkande oljepriser och höga priser
på svenska exportvaror. Dessa för landet gynnsamma omständigheter har
emellertid nu avklingat eller bortfallit. Den ackumulerade effekten av stigande
relativpriser har samtidigt på allvar börjat göra sig gällande. Detta
medför att bytesbalansen nu uppvisar en kraftigt nedåtriktad trend. Diagram
3 visar utvecklingen av bytesbalansen 1975-1991.

Den socialdemokratiska regering som tillträdde efter regeringsskiftet 1982
inledde sin ekonomiska politik med en 16-procentig devalvering. Vi konstaterar
att den socialdemokratiska politiken alltsedan dess präglats av oförmåga
att komma till rätta med pris- och kostnadsutvecklingen, vilket lett till
att vi nu åter står inför en ekonomisk situation liknande den som förelåg innan
de icke-socialistiska regeringsövertagandet 1976. Det på den tiden omtalade
”dukade bordet” står åter serverat. Resultatet borde kunnat vara ett
annat efter sju år av högkonjunktur.

Diagram 3

Mot. 1989/90

Fi213

BYTESBALANSEN 1975-1991

MILJARD» KRONOR

IWi ■ ■ ■ m

-10

-20

-30

-40

-50

PR0CN0S 1989-1991 ENL PHB

-60

75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91

Källa: Sveriges Riksbank

Vi har ovan redogjort för en rad samhällsekonomiska faktorers utveckling
under 80-talet. Dessa faktorer kan emellertid också översättas i konsekvenser
för fördelnings-, regional- och industripolitik. Vi kan sålunda konstatera
att den socialdemokratiska regeringens ekonomiska politik medfört att:

- inkomst- och förmögenhetsskillnaderna ökat

- de regionala obalanserna ökat

- storföretagen gynnats framför småföretagen

- näringslivsstrukturen stagnerat.

Devalveringen 1982 ledde, som alla devalveringar gör, till att hushållen
tappade köpkraft. Exportindustrins vinster steg däremot kraftigt. Den samtidiga
internationella konjunkturuppgången ledde till att börserna världen
över fick ett uppsving. Från 19821.o.m. 1988 steg reallönen för en industriarbetare
med totalt ca 6 % efter skatt. De reala börskurserna har däremot sedan
1982 hittills stigit med 438%.

En hög inflation har under samma period omfördelat förmögenheter från
sparare till låntagare. Skattesystemet har dessutom premierat låntagande eftersom
stora skuldräntor möjliggjort att få ner skatten avsevärt. Inflation
och bostadsbrist har lett till att många gjort stora realisationsvinster medan
andra varit helt utan bostad.

Staten har under 80-talet sparat i den offentliga sektorns utgifter. Det har
inte skett genom en neddragning av administration och myndigheter utan
framförallt genom neddragningar i de löpande utgifterna inom den offentliga
sektorns centrala välfärdsstjänster. Det gäller vården där långa köer uppstått
på många håll. Det gäller skolan där nödvändiga reparationer underlåtits
och läromedlen försämrats. Brister i barnomsorgen har lett till stora orättvi

sor mellan de som har plats och de som inte har. Hanteringen av den offent- Mot. 1989/90

liga sektorn har således också den lett till ökade samhällsklyftor under 80- Fi213

talet.

Ett tecken på att den socialdemokratiska politiken lett till ökade klyftor
är att antalet socialbidragstagare under 80-talet stigit från 343 000 personer
1980 till 524 000 personer 1988. Antalet arbetsskadade har tredubblats under
80-talet.

Den socialdemokratiska regeringens politik har ökat de regionala obalanserna.
Skogslänen förlorade under perioden 1982—1987 mellan 3 000 och
6 000 invånare varje år, medan storstadslänens andel av befolkningen
ökade. Mindre förbättringar i skogslänens befolkningsutveckling har kommit
de senaste åren till följd av den allmänna konjunkturutvecklingen. Dessa
förbättringar har dock kommit sent i högkonjunkturen, varför en konjunkturavmattning
riskerar att återigen försämra befolkningsutvecklingen i de
glest befolkade länen. Kommunalskatterna återspeglar också den förda regionalpolitiken.
Skillnaderna i kommunalskatt mellan högsta och lägsta uttag
är nära 7 kr. per beskattningsbar hundralapp. Människor i kommuner
med lägst genomsnittlig inkomst betalar de högsta kommunalskatterna.

Den socialdemokratiska regeringens politik har missgynnat småföretagen
och försvårat en omvandling av näringslivsstrukturen. Vinsterna i storföretagen
har varit mycket kraftiga medan små- och egenföretagen haft en betydligt
långsammare vinstutveckling. Skattesystemets effekter i form av inlåsning
av vinster och hög beskattning av utdelade vinstmedel gjorde storföretagen
överlikvida och stimulerade till fusioner och uppköp snarare än egna
investeringar. Utvecklingen inom de högteknologiska branscherna har därför
släpat efter den internationella utvecklingen. Sverige har i dag en industristruktur
som uppvisar en internationellt sett låg andel högteknologi.

Detta gör oss mer priskänliga och dessutom dåligt rustade för framtiden.

Efter att ha förhållit sig passiv i finanspolitiken alltför länge vände sig regeringen
våren 1989 till riksdagen med begäran om en åtstramning på i storleksordningen
30 miljarder kronor. Centerns bedömning då var att den
svenska konjunkturen var överhettad och att en åtstramning var nödvändig.

Vi menade också att en åtstramning fortfarande var möjlig sett i relation till
den förväntade konjunkturcykeln. Vi lyckades förhindra de omfattande och
inflationsdrivande skattehöjningar som regeringen föreslog. Istället medverkade
vi till en konjunkturpolitiskt anpassad åtstramning i huvudsak byggd
på personligt sparande och tillfälliga likviditetsindragningar. Dessa åtgärder
får effekt också under 1990. Det obligatoriska tillfälliga sparandet bidrar till
åstramningen med 9—10 miljarder kronor. Nettot av övriga åtgärder ger en
åtstramande effekt på 7—8 miljarder kronor.

Den ekonomiska utvecklingen under sommaren och hösten har givit oss
rätt. Konjunkturutvecklingen ger inget stöd för de som i populistiskt syfte
drivit en kampanj för att riva upp delar av åtstramningspaketet. Ett totalt
avskaffande av det obligatoriska tillfälliga sparandet skulle ofelbart leda till
behov av andra åtstramningsåtgärder.

3.2. Nuläge och utsikter inför de närmaste åren

I centerns ekonomisk-politiska motion förra våren i samband med regeringens
reviderade finansplan konstaterades att regeringens ekonomiska politik

”nått vägs ände”. Utvecklingen av den svenska ekonomin under 1989 och i Mot. 1989/90

synnerhet de sista månaderna har mer än väl bekräftat att regeringens stabi- Fi213

liseringspolitik håller på att kollapsa.

Detsamma gör utvecklingen av ”terms of trade” - prisutveckligen på det vi
exporterar resp. importerar. Priserna på svenska exportprodukter såsom
massa och papper har en vikande tendens, medan priset på olja stigit den
senaste tiden.

Den svenska ekonomin är i rask takt på väg in i en ny kostnadskris som
påminner om den som inträffade under första halvan av 70-talet. ”Det dukade
bordet’’ från 1976 står åter serverat. Svensk ekonomi riskerar därmed
att accelerera in i en mycket kritisk situation med växande bytesbalansunderskott
och förnyade underskott i statens budget. Dessa problem är inte,
som under 70-talet, följden av en internationell lågkonjunktur utan ett resultat
av mångåriga försummelser från den nuvarande regeringens sida. Detta
ger kraftigt utslag på den svenska situationen också vid de relativt måttliga
förskjutningar i den internationella konjunkturbilden som det för närvarande
är frågan om.

Det ser således ut som om konjunkturen vänt för Sveriges vidkommande.

Konjunkturinstitutets industribarometer i januari var en indikator på detta.

Den visade en klart minskad exportförsäljning. Orderingången till industrin
har minskat, kapacitetsutnyttjandet har börjat sjunka och antalet företag
som säger sig ha personalbrist har minskat.

Konjunkturpolitiskt sett innebär detta en avsvalkning av ekonomin. Överhettningen
på arbetsmarknaden kan härmed avta.

Samtidigt kan det höga inflationstrycket dämpas, förutsatt att löneavtalen
träffas på en ansvarsfull nivå. Detsamma bör också på sikt komma att gälla
för importen.

Mot en sådan anpassning i början på en konjunkturavmattning talar den
alltför snabba inflationsutvecklingen och kostnadsexpansionen. Även om
kostnadsutvecklingstakten inte befinner sig på den nivå som rådde i början
och mitten av 70-talet - uppemot 20 % högre än våra konkurrentländer utgör
försämringen under 1988-89 dock en relativ kostnadsförsämring på
närmare 10 %. De flesta analyser visar nu att Sverige är tillbaka på det relativa
kostnadsläge som rådde före 1982 års devalvering.

Regeringen bedömer i finansplanen att handelsbalansen kommer att fortsätta
att visa stabila överskott. Man tror för 1990 och 1991 till och med på
en liten uppgång. För 1989 har regeringen, från det att skrivelsen om den
ekonomiska utvecklingen publicerades i november, justerat ner prognosen
med ca 5 miljarder. Det är en följd av att överskotten under 1989 fjärde kvartalet,
blev betydligt lägre än man räknat med. Det är inte minst i skenet av
detta samt mot bakgrund av de höga pris- och kostnadsstegringarna som väntas
under innevarande år, svårt att se att finansplanens gynnsamma prognoser
över handelsbalansen 1990 och 1991 skulle kunna förverkligas fullt ut. 10

När regeringen i samband med kompletteringspropositionen 1989 såg sig Mot. 1989/90

föranlåten att lägga fram åstramningsförslaget som ovan refererats trodde Fi213

man för 1989 på ett underskott i bytesbalansen på 17 miljarder kronor.

Samma bedömning gjordes beträffande underskottet 1990. I den skrivelse
om den ekonomiska utvecklingen som lades på riksdagens bord i november
1989 var motsvarande siffror 24,5 miljarder kronor resp. 32,7 miljarder kronor.

I den nu framlagda finansplanen har regeringen ännu en gång reviderat
siffrorna, som nu närmast är chockartat negativa. För 1989 räknar man med
underskott på 28,2 miljarder kronor och för 1990 med 37,5 miljarer kronor.

På ett drygt halvår har således regeringen justerat ner bedömningen över
bytesbalansen med 20 miljarder kronor! För 1991 räknar regeringen med underskott
på hela 52,6 miljarder kronor. Märk väl dessutom att denna bedömning
för 1991 baserar sig på antaganden om en timlöneökning för detta år på
endast 4 %. Idag tyder mycket litet på att en sådan nedjustering av löneutvecklingstakten
är möjlig. De komponenter i bytesbalansen som uppvisar
den mest negativa utvecklingen är dels posten resevaluta ingående i tjänstebalansen,
dels posten avkastning på kapital.

Med tanke på resevaluta-postens utveckling är det anmärkningsvärt att regeringen
tillsammans med folkpartiet beslutat höja momsen på hotell- och
restaurangtjänster i Sverige. Detta förslag, som centern motsatt sig, kommer
att gynna svensk turism utomlands och missgynna svensk turistnäring. Detta
kommer därmed att bidra till ökat underskott i bytesbalansen.

Den negativa utvecklingen under posten avkastning på kapital beror på
stigande upplåning utomlands som en följd av avvecklandet av den svenska
valutaregleringen. Upplåningen beror på ökade svenska direktinvesteringar
utomlands, ökade fastighets- och aktieköp utomlands samt att svenska företag
spekulerat i ränteskillnaderna gentemot utlandet. Regeringen anför att
underskottet hade varit mindre om den återinvesterade vinsten som genereras
utomlands hade registrerats sorn en pluspost på dem svenska bytesbalansen.
Man har tillkallat en utredningsman för att föreslå eventuella förändringar
i den statistiska redovisningen. Enligt vår uppfattning är det emellertid
mer intressant att ställa frågorna: varför investerar inte företagen i Sverige
istället för utomlands? Varför handlas svenska aktier utomlands istället
för på Stockholmsbörsen? Varför har vi en så stor räntedifferens gentemot
utlandet?

Regeringen räknar i finansplanen med ett råoljepris på 17 dollar/fat under
1990. Det är enligt flertalet experter på området en alltför låg bedömning.

De flesta räknar med att priserna ligger kvar på dagens nivå - ca 20 dollar/fat.
Enbart detta skulle innebära att handels- och bytebalansen skulle försämras
med ca 3 miljarder i förhållande till regeringens bedömning.

Det är vanskligt att göra bedömningar över exakt utfall av handels- och
bytesbalansen. Sammantaget håller vi det dock för troligt att regeringens
mycket negativa kalkyler för 1990 och 1991 kan komma att förverkligas.

Lönekostnaderna steg under 1989 med 9,5 %. Regeringen bedömer att lönekostnadsökningen
under innevarande år kan komma att stanna på 7,5 %.

Detta förefaller orealistiskt. De kraftiga lönelyft som nyligen drivits igenom

på den offentliga sidan kan leda till höjda krav i andra avtalsförhandlingar 11

1** Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr Fi213

t.ex. i de pågående förhandlingarna för den kommunala sektorn. Vid en Mot. 1989/90

konsumentprisökning på över 4% kommer dessutom LO och PTK att ha Fi213

rätt till omförhandlingar under innevarande år. Regeringen sätter sin lit till
de förhandlingar som inletts med arbetsmarknadens parter på Haga. Vi
kommer längre fram att beröra hur vi ser på detta. Vidare anför regeringen
i finansplanen att den överhettade arbetsmarknaden i viss mån kommer att
försvagas under 1990. Vi instämmer i denna bedömning men finner det troligt
att den smärre dämpning av lönekostnadskraven som detta kan innebära
inte på långt när kan uppväga de kompensationsmekanismer som nu satts
igång på avtalsmarknaden.

Konsumentpriserna har de senaste åren stigit kraftigt. Under loppet av
1989 steg konsumentprisindex (KPI) med 6,7%. Regeringen beräknar nu
ökningen till 7,7 % under loppet av 1990. Effekterna av skattereformens
första steg innebär efter beräkningar av Statens Pris- och Konkurrensverk
(SPK) 2,9 % av den totala prisökningen. Den underliggande prisökningen
skulle således stanna vid måttliga 4,8 % dvs. sjunka 2 procentenheter under
loppet av 1990 jämfört med föregående år. Vi finner inte detta realistiskt.

SPK gör samma bedömning. Verket räknar med att KPI stiger 8,6 % under
1990.

Sysselsättningen är fortsatt hög. Fortsatt brist på arbetskraft råder. Arbetslösheten
under 1989 blev endast ca 1,4%. Också under innevarande år
väntas arbetslösheten bli låg. Minskad orderingång till industrin, lägre tillväxt
och högre räntor verkar dock för en viss dämpning av arbetskraftsbristen.
Detta motverkas dock av den svaga produktivitetsutvecklingen. Endast
en måttlig ökning av arbetslöshetstalen torde därför bli följden under 1990.

Regeringen anser att arbetslösheten stannar vid 1,5 % 1990. Enligt vår bedömning
blir den förmodligen något högre.

Räntorna fortsatte uppåt och steg under 1989 med över 2 procentenheter.

Detta var en följd dels av höjda räntor internationellt, dels en reaktion på
de dystra prognoser för svensk ekonomi som publicerades under senhösten,
och av vilka regeringsskrivelsen i november var en. Riksbanken har bekräftat
ränteuppgången genom att höja diskontot vid två tillfällen under året.
Penningmarknadens reaktion är ett klart uttryck för misstro mot svensk ekonomi
och osäkerhet om regeringens förmåga att sköta den ekonomiska politiken.
Det höga ränteläget väntas fortsätta, inte minst för att skydda den
svenska kronan mot spekulation.

Regeringen räknar med att den privata konsumtionen stiger i år och nästa
år. Samtidigt väntas kapitalbildningens bidrag till BNP-tillväxten nästan avstanna.
Tillväxten sjunker till internationellt mycket svaga 1,3 % enligt regeringens
bedömning. Tillväxten blir således nästan helt konsumtionsledd. Orsakerna
till konsumtionsutvecklingen är väntade höga nominella lönelyft.

Den privata konsumtionen hålls dock tillbaka tack vare gynnsamma effekter
bland annat från det tillfälliga sparandet. En diskonterad anpassning till
minskade avdragsmöjligheter, en viss mättnad i investeringsbehoven, räntebetalningar
och amorteringar på tidigare engagemang samt en allmän osäkerhet
inför genomförandet av skattereformen har också gjort hushållen
mindre lånebenägna och bidragit till att sparkvoten förbättras unr'er innevarande
år, även om den fortfarande är negativ.

Ett kritiskt moment för samhällsekonomin de närmaste åren är genomför- Mot. 1989/90

andet av skattereformen. Genomförandet av skattereformen måste så långt Fi213

möjligt integreras i den övriga ekonomiska politiken. Skattereformens utformning
måste beakta den rådande ekonomiska konjunkturen. Den utformning
som skattereformens första steg 1990 fått ökar kompensationskraven
i avtalsrörelserna och bidrar till pris- och lönespiralen. Det är en följd
dels av den metod man valt för att finansiera sänkningen av inkomstskatterna,
vilket driver upp priserna med ca 3 %, dels en följd av en otillfredsställande
fördelningspolitisk profil. Detta kan innebära att de goda effekterna
av reformen på samhällsekonomin uteblir eller blir avsevärt mindre än beräknat.

4. Regeringens ekonomiska politik

4.1. Finansplanen

Finansplanen betonar att den svenska ekonomin nu kommit till ”en kritisk
punkt”. Enligt centerns förmenande har vi passerat flera sådana kritiska
punkter under 80-talet - utan att regeringen vidtagit åtgärder. Det är
tvärtom en regelbundet återkommande process från regeringens sida att understryka
situationens allvar i budgetpropositionen för att därmed öka den
psykologiska beredskapen och inskärpa samhällsansvar i avtalsmarknadens
parter. Den här gången verkar regeringen ha insett situationens allvar.

Regeringen anger att den ekonomiska politiken för närvarande bör inriktas
mot följande:

1. en fortsatt stram finans- och penningpolitik för att dämpa inflationen

2. överläggningar med arbetsmarknadens parter i syfte att bryta den alltför
höga löneökningstakten

3. åtgärder som ökar arbetskraftsutbudet, främjar produktiviteten och stimulerar
sparandet.

Även om regeringen således skulle vara medveten om problemen, avspeglar
detta sig inte i form av konkreta förslag och besked. Budgetpropositionen
innehåller mycket få förslag för att komma till rätta med de grundläggande
strukturproblemen i ekonomin som berörs i punkten 3. Regeringens budgetförslag
är relativt stramt, men på det passiva sätt som kännetecknat också
tidigare budgetar sedan 1983. Regeringens centrala grepp den här gången är
istället punkten 2 - överläggningar med arbetsmarknadens parter.

Överläggningarna skall behandla lönerna 1990 och 1991. Syftet är enligt
finansplanen att ”skyndsamt nå fram till centrala avtal som bryter den alltför
höga löneökningstakten”. Regeringen anger också ”vad som kommer att ske
om löneökningarna överstiger det samhällsekonomiska utrymmet”. Regeringen
hotar då med:

- ”åtgärder riktade mot både arbetsgivare och löntagare”

- att reglerna för framtida avtalsförhandlingar och lönebildning ses över i
syfte att strama upp dessa regler

- att ”reformer” kommer att uppskjutas eller omprövas. 13

Centern har i princip inget att invända mot överläggningar med arbets- Mot. 1989/90
marknadens parter om det samhällsekonomiska utrymmet. Enligt vår upp- Fi213
fattning är det utomordentligt svårt att påverka avtalsförhandlingarna under
pågående avtalsrörelse. Därför är det realistiska perspektivet snarare 199192
än 1990-91. Vi ställer oss bl a därför tvivlande inför möjligheterna att nå
det uttalade resultatet. Det är visserligen ett framsteg att regeringen den här
gången i finansplanen inte anger det samhällsekonomiska ”utrymmet”.

Detta brukar nämligen snabbt förvandlas till ett golv i förhandlingarna. Det
borde således vara en utgångspunkt för överläggningarna att också nå en gemensam
bedömning om det samhällsekonomiska utrymmets storlek. Därutöver
krävs bl.a. gemensamma utgångspunkter för avtals- och förhandlingsperioder
samt att kompensationskrav desarmeras. Detta måste till som
grund för en trovärdig ekonomisk politik, eftersom det till sist avgör avtalens
reala innehåll.

Centern vill på arbetsmarknaden se förhandlingar mellan fria parter som
tar sitt ansvar för samhällsekonomin. Därför avvisar centern varje form av
inkomstpolitik. Ansvaret hos arbetsmarknadens parter och det politiska ansvaret
bör inte sammanblandas.

Finansplanens riktlinjer ger oss anledning att också kommentera följande:

- Vi noterar att regeringen hotar med ökad arbetslöshet. Trots upprepade
deklarationer om den fulla sysselsättningens betydelse kan man t.o.m.
tolka det så att regeringen är beredd att låta arbetslösheten stiga för att
få ner inflationen och dämpa kostnadsutvecklingen. Man anför sålunda
att regeringen "har avvisat arbetslöshet som medel” osv. men fortsätter:

”stigande underskott i bytesbalansen kan emellertid inte längre accepteras”
(våra understrykningar).

- Regeringen skriver att den svenska handelsbalansen ännu inte försämrats.
Som vi tidigare anfört har handelsbalansen under fjärde kvartalet i
år visat klart mindre överskott än vad man tidigare räknat med. Det är
oroväckande om regeringen ignorerar dessa fakta.

- Regeringen skriver att man fört en ”aktiv regionalpolitik”. Detta är en
grov överdrift. De regionala obalanserna har ökat. Turbulensen i höstas
kring glesbygdsdelegationen och den dåvarande arbetsmarknadsministern
ger den rätta belysningen åt regeringens regionalpolitik.

- Regeringen meddelar sin avsikt att tillsätta en utredning om hur miljöaspekterna
bättre skall kunna komma till uttryck i nationalräkenskaperna.
Centern hälsar detta med tillfredsställelse. Vi kommer senare i
denna motion att återkomma till detta och våra egna förslag på området.

- Enligt regeringen finns det ”tendenser till ökade klyftor i samhället”. Det
är dock lätt att hänvisa till en rad undersökningar under 80-talet som visar
att det inte bara handlar om tendenser utan om fakta. Vi har tidigare i
motionen redovisat några av dessa. Till detta kommer skattereformens
fördelningseffekter som kräver en omedelbar analys.

4.2. Budgetpolitiken

Regeringens allmänna inriktning av budgetpolitiken de senaste åren har
bland annat innefattat en tendens att hänskjuta allt fler delar av statsbudge

ten till presentation och avgörande i samband med kompletteringsproposi- Mot. 1989/90
tionen. Regeringen ger sålunda i årets budgetproposition inga besked om Fi213

vilka anslag som man tänker anvisa för bland annat följande propositioner
vilka samtliga avses att läggas inför vårriksdagen:

- näringspolitisk proposition

- regionalpolitisk proposition

- livsmedelspolitisk proposition

- fiskepolitisk proposition

- forskningsproposition.

Medel för dessa propositioner anvisas istället, ospecificerat och som en
klumpsumma, som ”tillkommande utgiftsbehov”. Detta tillvägagångssätt
försvårar såväl riksdagens som de enskilda oppositionspartiernas hantering
av statsbudgeten.

Regeringens budgetpolitik har också kommit att innebära stora skillnader
mellan statsbudgetens förväntade budgetsaldo och det faktiska utfallet. De
senaste åren har detta inneburit budgetöverskott. I praktiken har det alltså
varit fråga om kraftiga överfinansieringar av statsbudgeten. De senaste budgetåren
har sålunda statsbudgeten gått med överskott på drygt 18 miljarder
båda åren.

Detta har delvis varit en följd av de nominella löneökningarna som alltså
stigit betydligt mer än vad regeringen räknat med. Detta har i sin tur ökat
statsinkomsterna via ökad skatt. Långsiktigt hotar denna utveckling en statsbudget
i balans. Den totala skattekvoten har därtill successivt höjts och beräknas
nu för 1990 uppgå till 57,3 % av BNP - den högsta nivån någonsin.

Med de beräkningsförutsättningar beträffande konsumentprisutveckling
och lönesumma som statsbudgeten för 1990/91 nu bygger på, anser vi att en
klar risk för överfinansiering föreligger också för kommande budgetår.

Detta trots att regeringen anger att budgeten för 90/91 är balanserad och till
och med förutsätter ett litet underskott på 0,4 miljarder kr. Inkomstsidan i
statsbudgeten för 1990/91 torde alltså enligt vår mening vara för lågt räknad.

5. Centerns ekonomiska politik

5.1. Inriktning

Som vi tidigare anfört i motionen har den internationella högkonjunkturen
gått in i ett lugnare skede. Den ackumulerade effekten av flera års försvagad
konkurrenkraft slår nu igenom på den svenska ekonomin. Följden blir försämringar
av såväl handels- som bytesbalansen. För svenskt vidkommande
kan man tala om att konjunkturen nu börjat vända nedåt. Detta innebär
emellertid inte att det nu är dags att lätta på finans- och penningpolitiken.

Tvärtom måste såväl finans- som penningpolitiken vara fortsatt stram.

Det konjunkturanpassade åtstramningspaket som centern medverkade till
våren 1989 får en gynnsamt återhållande effekt på ekonomin, framförallt
den privata konsumtionen, motsvarande ca 18 miljarder kr. under 1990.

Detta åtgärdspaket bör nu följas upp med en ekonomisk politik med följande
inriktning: 15

- En stram finanspolitik och statsbudget. Det totala skattetrycket måste Mot. 1989/90
hållas nere. En konjunkturavmattning kan också medföra tendenser till Fi213

ökad offentlig utgiftsandel. Detta måste undvikas.

- Nuläget medger, såvida man inte kan bryta de nuvarande tendenserna till
kraftigt stigande pris- och lönekostnader, inte nya reformåtaganden från
statens sida. Kostnadskrävande reformförslag kan behöva skjutas på
framtiden. Vi avvaktar dessutom utvecklingen av regeringens överläggningar
med arbetsmarknadens parter för att bedöma vilka statsfinansiella
åtaganden som är möjliga.

- Insatser måste göras för att öka arbetsutbudet och komma till rätta med
strukturella problem i ekonomin.

- Skattereformen bör fullföljas med beaktande av en fördelningspolitisk
rättviseprofil och med mindre inflatoriska och kompensationsdrivande sidoeffekte
Låg- och medelinkomsttagare skall inte betala höginkomsttagarnas
marginalskattesänkningar. Inkomst- och förmögenhetsskillnaderna
får inte öka som en följd av reformen. En rättvis fördelning minskar
spänningarna och kompensationskraven på arbetsmarknaden, lättar
trycket på transfereringssystemet och motverkar kommunala skattehöjningar.
Detta är en förutsättning för att skattereformens stabilitet skall
medverka till en nedväxling av kostnadsutvecklingen. Den kommunala
skatteutjämningen måste kraftigt förbättras.

- Staten bör ingripa mot den kraftiga utgiftsexpansionen inom socialförsäkringssystemet.
Ökningen av statens utgifter i form av transfereringar
måste bromsas. Utvecklingen inom sjukförsäkringssystemet, arbetsskadeförsäkringen
och bostadssubventionerna måste ses över särskilt.

Förändringar får dock inte innebära en fördelnings- eller socialpolitisk
ambitionssänkning. Centern föreslår omedelbar försöksverksamhet med
fjorton dagars arbetsgivarperioder i sjukförsäkringen i två län. Detta förutsätter
att arbetsgivaren kompenseras via sänkta arbetsgivareavgifter.

Slår detta försök väl ut bör arbetsgivareperiod skyndsamt kunna införas
över hela landet.

- Vi föreslår vidare att omsättningsskatten på värdepapper omedelbart avskaffas.
Denna åtgärd kan medföra att en del av värdepappershandeln
kan återföras inom landets gränser. Därmed nås en mer effektiv kapitalmarknad
och minskat valutautflöde med minskat tryck på penningpolitiken.
Genom att handeln och därmed realisationsvinstbeskattningen ökar
kommer statens intäkter netto att öka som en följd av omsättningsskattens
avskaffande.

- Vi anser vidare att man bör satsa på arbetslinjen. En del av arbetslöshetsförsäkringens
överskott bör användas till offensiva åtgärder för att öka
arbetskraftsutbudet i de delar av landet som ej är överhettade. Arbetslivsfonden
medverkar för att öka arbetsutbudet i ej överhettade delar av
landet. Fonden medverkar därmed till ett ökat arbetsutbud och mindre
kostnader i socialförsäkringssystemet.

- En rad statliga företag bör säljas ut. Löntagarfonderna bör avskaffas och
dess tillgångar skiftas ut. Vi har behandlat dessa förslag utförligt i partimotioner
tillsammans med folkpartiet och moderata samlingspartiet.

- Det frivilliga hushållssparande! måste öka. Detta gäller särskilt det lång- Mot. 1989/90
siktiga sparandet. Stimulanser måste syfta till ett ökat nysparande. Cen- Fi213

tern förordar ett skyndsamt införande av personliga investeringskonton.

Vi beskriver detta förslag utförligt under avsnitt 5.4.3 Ett sparmål beträffande
hushållssparande måste sättas upp för hela folkhushållet. Målsättningen
bör vara att hushållssparande!, mätt som sparkvot skall uppgå till
minst 10 %.

- Penningpolitiken måste i nuläget vara fortsatt stram. Detta framförallt i
syfte att hindra spekulation mot den svenska kronan och för att balansera
valutaflödena. En stram penningpolitk har dock ogynnsamma effekter på
investeringar och fördelningspolitik. Målet måste därför vara en sänkt
ränta och att finanspolitiken bär en större del av bördan för stabiliseringspolitiken.

- En rad åtgärder bör genomföras för att ytterligare förbättra ekonomins
funktionssätt och öka möjligheterna att nå målet om en hållbar utveckling
med ekologisk balans och hushållning med naturresurser. Dessa åtgärder
bör bl a syfta till:

- Energi- och resurssparande

- Satsning på styrande punktskatter på energi

- Ökad användning av miljöavgifter

- Införande av en miljöavgift på klor. Intäkterna från denna skall användas
för miljöförbättrande åtgärder

- Införande och användning av ett nationalinkomstbegrepp som tar hänsyn
till miljö och naturresurser, samt naturresursräkenskaper i nationalräkenskaperna.

Centern föreslår vidare:

- En kraftfull satsning på små- och egenföretagen. I budgeten förslår centern
bl a avskaffande av skogsvårdsavgiften och förmögenhetsskatten på
arbetande kaptial.

- Infrastrukturell satsning för decentralisering. Alla högskolor bör ges
fasta forskningsresurser. En stor satsning på järnvägen som framtidens
kommunikationsmedel samt förbättring av de mindre vägarnas standard

- Satsning på strukturomvandling inom näringslivet mot mer högteknologi
och kunskapsintensiv produktion. Detta kan ske bl.a. genom en reformerad
företagsbeskattning, satsning på högteknologisk forskning, en politik
för sänkt ränta och ökad tillgång på riskvilligt kapital samt spridning av
kapitalanvändningen.

- En enhetlig och höjd grundpension för pensionärer. Marginaleffekterna
för pensionärer som vill arbeta extra minskar radikalt samtidigt som inkomstnivån
för de sämst ställda pensionärerna höjs. Ökade arbetsinsatser
stimuleras.

5.2. En hållbar utveckling

Nationalräkenskaperna har varit till ovärderlig hjälp för att följa och analysera
ländernas ekonomiska utveckling. Ett begrepp, bruttonationalprodukten
(BNP) har därvid haft en nyckelroll. BNP per capita har under decenniernas
gång varit den helt dominerande bedömningsgrunden för hur ”rikt”
ett land är.

BNP har kommit att användas i många sammanhang där begreppets bris- Mot. 1989/90

ter blivit alltför uppenbara. Den tilltagande miljöförstöringen och överut- Fi213

nyttjandet av vissa naturresurser har lett till en allt starkare insikt om nödvändigheten
av ett nytt synsätt på välfärden.

Frågan om sambandet mellan tillväxt och miljö har allt som oftast förts i
form av en hård debatt mellan de som är för tillväxt och de som är emot.

Detta förhållande har snarare kvävt debatten än stimulerat den. Nu börjar
dock en mer nyanserad diskussion att spira. De flesta sakkunniga på området
är numera överens om att det är tillväxtens innehåll som är det centrala
och det är detta som bör diskuteras.

Det är alltså istället tillväxtens innehåll som måste vara i fokus. 1 den mån
man vill ha tillväxt för att nå andra mål än en förbättrad miljö, måste den
formas så att den blir miljövänlig.

Miljöförstöringen kostar också årligen mycket stora summor för samhällena.
Den västtyske professorn i nationalekonomi Lutz Wicke har beräknat
att för Västtysklands del kostar miljöförstöringen motsvarande 6 % av BNP
årligen. Wicke har då enbart räknat med materiella skador, produktivitetsminskningar,
ökade kostnader för att rena vatten etc. Han har avstått från att
bedöma psykosociala kostnader, minskade mänskliga värden och ekologiska
risker. Hans bedömning utgör således endast en undre gräns för miljöförstöringens
kostnader, beräknad på de direkt mätbara kostnaderna. Det finns
ingen anledning att tro att miljöförstöringen skulle vara mindre kostsam i
Sverige. Det skulle innebära att miljöförstöringen i Sverige kostar minst 70
miljarder kr 1990. Centerpartiet var först ut bland de politiska partierna med
att ta upp dessa frågor. Redan i en centermotion 1966 kritiserades t ex det
faktum att nationalproduktens ökning alltmer möjliggöres på bekostnad
av naturförstöringar, till vilka hänsyn inte tages i nationalprodukten.” Motionen
bar Gunnar Hedlunds namn. Krav ställdes på ett välfärdsmått med
miljö- och naturresurs värden.

Centern har också i en lång följd av år föreslagit att god miljö skall betraktas
som ett mål för den ekonomiska politiken. Som ett resultat av ett yrkande
från centern gick detta krav igenom i riksdagen våren 1989.1 samband med
detta krävde centern också dels att alternativa BNP-mått som tar hänsyn till
miljön måste komplettera traditionella ekonomiska politiska mått, dels att
naturresursräkenskaper skall ingå i framtida statsbudgetar. Riksdagen antog
vårt förslag angående god miljö som ett mål i den ekonomiska politiken, däremot
inte övriga yrkanden.

Regeringen har nu i dagarna meddelat att man avser att ge långtidsutredningen
i uppdrag att ta fram vissa nationalräkenskaper som tar hänsyn till
naturresurserna. Vi hälsar detta med tillfredsställelse. Vi betraktar det som
en framgång för miljörörelsens, forskarnas och centerns mångåriga arbete.

Många andra länder har kommit betydligt längre än Sverige hittills gjort.

Det är nu hög tid att ta fram gröna nationalräkenskaper för Sverige. Det är
alldeles nödvändigt för att åstadkomma den hållbara utveckling som bl.a.

FN:s världskommission för miljö och utveckling pläderat för. Kommissionen
inför begreppet ”en hållbar utveckling”. Man definierar detta som "en utveckling
som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers
möjligheter att tillfredsställa sina behov”. Målen för ekonomisk
och social utveckling i alla länder måste definieras i termer av hållbarhet.

Vi vill förorda följande inriktning av det svenska arbetet med gröna natio- Mot. 1989/90
nalräkenskaper: Fi213

- Det gröna tillväxtbegreppet bör enligt vår mening utformas så att BNP
kompletteras med värdering i monetära termer av förändringar i naturresurserna
och förändringar i miljön. Man kan därvid utgå från ett miljövårdsprogram
som talar om hur mycket det kostar att återställa naturen.

Det kan utgöra underlag för en avskrivningskalkyl. Därmed kan en grön
nettonationalprodukt (NNP) räknas fram.

Den konventionella BNP bör tills vidare finnas kvar eftersom de gröna
nationalräkenskaperna inte har en tillräckligt bred internationell användning.
Tolkningen av BNP måste dock revideras avsevärt. BNP måste ses
enbart som ett mått på ekonomins produktionsförmåga, inte som ett allmänt
välfärdsmått.

- Arbetet med att ta fram naturresursräkenskaper bör lämpligen ske med
det norska systemet som modell. De svenska naturresursräkenskaperna
bör i inledningsskedet omfatta energi, vatten, luft, malm och skog.

- Arbetet med att ta fram ett grönt BNP-begrepp och naturresursräkenskaper
i enlighet med vad som ovan sagts, bör utföras av statistiska centralbyrån.

- Vad som sagts under denna rubrik bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

5.3. Budgetpolitiken

5.3.1. Inledning

Årets statsbudget måste vara stram. En ökad likviditet i ekonomin är ej
önskvärd. Det är dock inte heller lämpligt med omfattande åtstramningsåtgärder.
Statsmakterna måste emellertid i nuläget visa återhållsamhet och
försiktighet beträffande nya offentliga utgiftsåtaganden. Reformer kan behöva
skjutas på framtiden eller avvisas om inte pris- och lönekostnadsutvecklingen
dämpas.

Centerns budgetpolitik består i nuläget av tre komponenter.

1. Stramheten i budgeten bör i första hand åstadkommas genom återhållsamhet
med de offentliga utgifterna.

2. Med det åtstramningspaket som antogs våren 1989 avvisades skattehöjningar
som aktuellt finanspolitiskt medel. Istället byggde åtstramningen
bl.a. på personligt sparande. Indragningar skall också återgå till
medborgarna och inte medverka till en högre skattenivå. Centern förordar
därutöver en satsning på målsparande i personliga investeringskonton.

3. Åtgärder för att öka arbetsutbudet och komma tillrätta med strukturella
problem i ekonomin. Det innefattar bland annat en skattereform
med rättvise profil, en reformerad sjukförsäkring, översyn av övriga delar
av socialförsäkringssystemet, avskaffad omsättningsskatt på värdepapper,
en satsning på arbetslinjen i arbetsmarknadspolitken innefattande
en aktivare användning av arbetslöshetsförsäkringen samt användning
av den nyinrättade arbetslivsfonden.

Skattekvoten måste enligt centerns uppfattning successivt sänkas. Detta Mot. 1989/90
med beaktande av samhällsekonomisk balans och med bibehållna ambitio- Fi213
ner för välfärds- och fördelningspolitiken. Nedanstående tabell visar skattekvotens
utveckling de senaste åren.

Tabell 1 Skattekvoten
Procentandel av BNP

	1985	1986	1987	1988	1989	1990	1991 Alt. 1	Alt. 2
Direkta skatter	21,0	21,8	23,9,	24,4	25,4	24,7	22,9	23,3
Hushåll	19,4	20,0	21,2	21,8	22,5	21,7	19,5	20,0
Företag	1,6	1,7	2,7	2,6	2,9	3,0	3,4	3,4
Indirekta skatter exkl.	14,2	14,3	14,7	14,4	14,8	15,4	15,2	15,1
arbetsgivaravgifter Mervärdeskatt	7,0	7,1	7,5	7,3	7,7	8,4	8,4	8,4
Övrigt	7,2	7,2	7,3	7,1	7,1	7,0	6,8	6,7
Arbetsgivaravgifter	15,5	15,5	16,0	15,7	16,6	17,3	17,1	17,3
Skatter och avgifter	51,0	51,7	54,6	54,6	56,8	57,3	55,1	55,8

Anm: Engångsskatten 1987 på livförsäkringsbolagens förmögenheter ingår inte i
skattekvoten.

Källa: Finansplanen 1989

Regeringen anger skattekvoten för 1990 till 57,3 %. Det är den högsta noteringen
hittills. Med centerns alternativ blir skattekvoten lägre. Det är också
av vikt att hålla tillbaka den offentliga utgiftsandelen. De senaste åren har
denna planat ut på nivån 60 % av den totala BNP.

Fördelningen av den konsoliderade offentliga sektorns sparande har under
de senaste åren visat ökande obalanser. Staten och socialförsäkringssektorn
har haft betydande finansiella sparandeöverskott medan kommunsektorn
har haft underskott. För 1990 räknar finansplanen med ett sparandeöverskott
i staten på 34 miljarder kr. För socialförsäkringssektorn räknar
man med ett sparandeöverskott på 43,2 miljarder kr. För kommunsektorn
däremot balanseras ett underskott på 14,2 miljarder kr. Rörelsekapitalet i
många kommuner är nu helt borta. Denna utveckling kan enligt centerns
uppfattning inte fortgå. Det totala sparandet i samhället måste i framtiden
öka, huvudsakligen via hushållen.

5.3.2. Centerns budgetalternativ

Centerns förslag till statsbudget för budgetåret 1990/91 är utformat i enlighet
med vår syn på det totala samhällsekonomiska läget. De områden vi prioriterar
i budgeten anknyter till centerns politiskt prioriterade områden i valet
1988:

- miljöfrågorna

- rättvis fördelning

- likvärdiga levnadsvillkor i hela landet

- utbildning och utveckling

- grundtrygghet i vård och omsorg.

I nedanstående tabell redovisar vi vårt budgetalternativ i relation till rege- Mot. 1989/90
ringens budget. Förändringarna redovisas för varje enskilt departement. Vi Fi213
har undantagit förslag som innebär omfördelningar inom samma system.

Observera att plustecken avser budgetförsvagning och minustecken avser
budgetförstärkning.

Tabell 2. Budgetförändringar (c), netto (miljoner kronor)

Departement	Budgetåret 1990/91	Helår
Justitiedepartementet	+	21	+	21
Utrikesdepartementet	+	450	+	450
Försvarsdepartementet	+	275	+	275
Socialdepartementet	+	1 525	+	2 865
Kommunikationsdepartementet	+	140	+	140
Finansdepartementet		23		363
Utbildningsdepartementet	+	355	+	355
Jordbruksdepartementet		86		86
Arbetsmarknadsdepartementet		573		573
Bostadsdepartementet	+	135	+	135
Industridepartementet	+	60	+	60
Civildepartementet	+	75	+	75
Miljö- och energidepartementet	—	5	—	5
Summa	+	2 349	+	3 349
Inkomster av statens verksamhet	_	5 395	_	5745
Skatter och avgifter, netto	—	1 060	—	1 060
Budgetsaldo, förändring		4 106		3 456

Centerns budgetalternativ är cirka 4 miljarder kr. starkare än regeringens
budget räknat på budgetåret 1990/91. Detta åstadkommer vi framförallt genom
en noggrann utgiftsprövning, genom viss omföring mellan socialförsäkringssystemet
och statsbudgeten och genom att vi inte tillstyrker föräldraförsäkringens
utbyggnad. Därutöver har vi bl.a. ökade intäktskrav på statlig
verksamhet, ränteeffekten vid utförsäljning av statliga företag och ett nej till
ändrat huvudmannaskap för folkbokföringen.

Regeringen väntar som tidigare nämnts med att presentera budgetförslag
på en rad områden. Dessa placeras istället i särpropositioner som regeringen
avser att återkomma till riksdagen med. Medel avsätts ospecificerat och som
en klumpsumma under rubriken ”tillkommande utgiftsbehov”. Regeringen
anslår 8 000 milj. kr. under denna rubrik. Centern kan komma att behöva ta
i anspråk delar av det nuvarande budgetöverskottet för tillkommande utgiftsbehov
utöver regeringens förslag.

Under rubriken inkomster av statens verksamhet upptas en omföring från
arbetslöshetsförsäkringen utanför statsbudgeten in i densamma. På grund av
det goda arbetsmarknadsläget har försäkringen gått med ett betydande överskott
vilket passivt fonderats. En del av dessa medel för vi nu in i budgeten
och använder för att stärka arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken.

Under inkomster av statens verksamhet upptas också ränteeffekten av försäljning
av statliga företag och av statlig skogsegendom, ökade inleverans

krav på televerket samt tillgodoräknande av ränteeffekten av centerns för- Mot. 1989/90

slag gentemot regeringen rörande den särskilda vinstskatten som tas ut av Fi213

företagen på 1989 års vinster. Centerns förslag innebär också minskat nettounderskott
i sjukförsäkringen genom vårt förslag om arbetsgivarperiod. Vi
sänker emellertid arbetsgivaravgifterna i motsvarande grad. Av budgettekniska
skäl har vi därför inte tagit in arbetsgivarperioden i balansen ovan.

Rubriken skatter och avgifter, netto, upptar de skatteförändringar som
centern föreslår och som påverkar statsbudgeten uthålligt. I denna post inräknas
inte de miljöavgifter på svavel och klor enl miljöavgiftsutredningens
förslag som vi tar in, men återför till miljöförbättrande åtgärder. Dessa inräknas
inte heller i det totala skattetrycket. Vi har i beräkningarna inte heller
beaktat de förändringar som skattereformens genomförande föranleder.

Skattereformen 1990 är totalfinansierad för centerns vidkommande. Beträffande
återstoden av reformen avstår vi från preciseringar i avvaktan på den
prop som regeringen avser att lägga under våren 1990. Vi föreslår att omsättningsskatten
på värdepapper avskaffas. Det ökar skatteintäkterna med 900
miljoner kr via en ökad handel och därmed ökad realisationsvinstbeskattning.
Vidare höjer vi alkoholskatten som en ren anpassning till konsumentprisutvecklingen.
Vi avskaffar skogsvårdsavgiften och höjer avdraget för resor
i tjänst. Tabell 4 nedan visar hur centern påverkar det totala skattetrycket
under budgetåret 1990/91.

På justitiedepartementets område ökar centern anslagen till bland annat
brottsofferjourerna. Vi satsar också på en ”folkkampanj mot våld”.

Utrikesdepartementet får 450 milj. kr. extra för en satsning på Östeuropa
inkulsive Baltikum. Till Polen anslås 1 miljard kronor under en treårsperiod.

Genom att vi, till skillnad från regeringen, inte tar pengar till Östeuropa från
biståndsbudgeten får vi mer pengar över för att satsa på de allra fattigaste
länderna.

På försvarsdepartementets område satsar vi på civilförsvaret. I övrigt slår
vi vakt om handlingsfriheten inför 1991 års försvarsbeslut.

Inom socialdepartementets ansvarsområde har centern en rad förslag. Vi
föreslår i en trepartimotion tillsammans med folkpartiet och moderata samlingspartiet,
att ett beskattat vårdnadsbidrag på 15 000 kr per barn och år
införs från 1991. Föräldraförsäkringens utbyggnad från 12 till 15 månader
avvisas. Vårdnadsbidraget ger större rättvisa och samtidigt en ökad valfrihet
för småbarnsföräldrarna.

Centern föreslår att en försöksverksamhet med en arbetsgivarperiod i
sjukförsäkringen omfattande fjorton dagar, genomförs i två län. Slår försöket
väl ut bör systemet utvecklas till hela landet.

Till gruppbostäder för senildementa anvisas 500 milj. kr. under budgetåret.
Detta bör därefter ingå i den kommunala skatteutjämningen.

Vi föreslår också i år att undantagandepensionärerna ges lagstadgad rätt
till pensionstillskott.

På kommunikationsdepartementets område anslår vi 140 milj. kr. utöver
regeringen till transportrådets inköp från SJ av olönsamma järnvägssträckor.

Inom finansdepartementets område sparar vi 340 milj. kr. som en helårseffekt
genom att vi motsätter oss förslaget om ändrat huvudmannaskap för
folkbokföringen. Spardelegationen föreslås läggas ned.

Utbildningsområdet tillhör de prioriterade för centerns del. Satsningarna Mot. 1989/90
inom utbildningsdepartementets område innebär ökade medel såväl till Fi213
grund-, gymnasie- som högskola. Regeringens förslag om att försämra bidraget
till studeranderabatterna avvisas. Till kulturen anslås 50 milj. kr. utöver
regeringen.

Också beträffande jordbruket väntas en proposition i vår. För jordbruksdepartementets
ansvarsområde gör vi endast smärre justeringar nu i förhållande
till regeringen. Skogsvårdsavgiften avskaffas. Biobränslen skattebefrias.

Inom arbetsmarknadsdepartementet medför den låga arbetslösheten möjligheter
till besparingar vilket vi utnyttjar. Centern satsar på arbetslinjen
istället för passivt bidragsgivande. Vi ökar därmed arbetskraftsutbudet. 250
milj. kr. satsas på arbetshandikappade.

På bostadsdepartementets område görs en rad besparingar. Kraftiga satsningar
görs samtidigt på bl.a. ungdomars boende genom ökade anslag till
byggande av smålägenheter.

Utförsäljning av en rad statliga företag är den största för ändringen inom
industridepartementets område. I en trepartimotion tillsammans med folkpartiet
och moderata samlingspartiet föreslås att en utförsäljning sker till ett
värde av 5 miljarder kr. under kommande budgetår. Därutöver föreslår vi en
utförsäljning av skogsmark till ett värde av 200 milj. kr. Se tabell 3 nedan.

Ränteeffekterna tillgodoräknas budgetalternativet. Centern föreslår också
åtgärder för att främja svensk tekoindustri.

På civildepartementets område är centerns största satsning 200 nya polisaspiranter
utöver vad regeringen föreslagit.

Centern föreslår att miljöavgifter på klor och svavel införs fr.o.m. nästa
budgetår. Dessa inbringar tillsammans 600 milj. kr. på budgetåret 1990/91.

Intäkterna från avgifterna föreslår vi fördelas via miljö- och energidepartementet
tillbaka till miljöförbättrande åtgärder och åtgärder som främjar
energi- och resurshushållning.

Sammantaget är centerns budgetförslag starkare än regeringens. Det anser
vi fortfarande motiverat ur konjunktursynpunkt. Såvida den förväntade
avmattningen av konjunkturen 1990 vänds i regelrätt lågkonjunktur, reduceras
budgetöverskottet automatiskt.

Den totala skattekvoten reduceras 1990 med centerns förslag. Till detta
bidrar centerns förslag om att avveckla löntagarfonderna, vilket också i år
tagits upp i en trepartimotion tillsammans med folkpartiet och moderata
samlingspartiet. Tabell 4 visar centerns påverkan på skattekvoten för budgetåret,
med beräkning av helårseffekt.

Tabell 3. Omfördelning av statliga tillgångar (helår)

Försäljning av statliga företag 5 000 miljoner kr

Försäljning av skogsmark 200 miljoner kr

Tabell 4. Skatter och avgifter, brutto, miljoner kr (helår) Mot. 1989/90

Alkoholskatt 900 F'213

Omsättningsskatt 900

Skogsvårdsavgift — 440

Avdrag resor i tjänst -300

Vinstdelningsskatt -3 000

Löntagarfondsavgift — 950

Sänkta skatter -2 890

5.4. Penning- och kreditpolitiken

5.4.1. Kapitalmarknaden

De svenska räntorna har under 1989 fortsatt att ligga betydligt över det internationella
ränteläget. Den fortsatta överhettningen i ekonomin under hela
året med en alltför hög konsumtionstillväxt har inte stått i paritet med tillväxten
i ekonomin. Avsaknaden av en fungerande finanspolitik har gjort att
penningpolitiken kommit att spela en allt viktigare roll.

Räntan på såväl sex månaders statsskuldsväxlar, femåriga statsobligationer
som de korta tre månaders penningmarknadsräntorna har stigit kraftigt
de senaste månaderna. Med en realränta på 6,3 % i mitten av januari 1990
ligger Sverige, Norge och Nederländerna i topp i Europa.

Fortsätter försvagningen av handels- och bytesbalansen kan det höga ränteläget
förväntas hålla i sig. Även om den inhemska konsumtionen nu visar
tecken på en viss avmattning kommer en stram penningpolitik fortsättningsvis
att vara viktig för att motverka en fortsatt försämring av bytesbalansen.

Penningpolitikens ökade roll i den inhemska stabiliseringspolitiken beror
bl.a. på det minskade värdet av ränteavdragen. Centerpartiet anser det därför
oacceptabelt att penningpolitiken i så stor omfattning fått ta över finanspolitikens
roll. Mot bakgrund av valutaregleringens slopande måste finanspolitiken
även framdeles spela en betydande roll i den ekonomiska politiken.

Omsättningsskatten på värdepapper och den s.k. valpskatten som infördes
1988 på penning- och obligationsmarknaderna har visat sig vara till allvarligt
men för den svenska penning- och kapitalmarknaden.

Sedan omsättningsskatten på aktier höjdes till 2 % 1985 har omsättningen
på den svenska aktiemarknaden nästan halverats. Omsättningsskatten har
bidragit till att ca tre fjärdedelar av utländska placeringar i svenska värdepapper
lämnat den svenska aktiemarknaden. Samtidigt har handeln med
svenska börsnoterade aktier på utländska börser ökat från drygt 15 miljarder
1985 till 75 miljarder kronor.

Än allvarligare är situationen på den svenska penningmarknaden. Sedan
den s.k. valpskatten infördes 1 januari 1988 har penningmarknadens omsättning
gått ner med närmare 90%. Det är olyckligt med hänsyn till den betydelse
som den korta lånemarknaden har.

I fjolårets budget aviserade regeringen tillsättandet av en utredning i syfte
att utvärdera effekterna av omsättningsskatten. Ännu har inget förslag redovisats.
Centerpartiet anser att erfarenheterna av omsättningsskatten nu är så

entydigt negativa att denna och den s k valpskatten på penningmarknaden
snarast bör avvecklas.

5.4.2. Kredit- och sparandepolitiken

Avregleringen av kreditmarknaden kombinerat med den goda tillgången på
kapital har ökat upplåningen bland hushållen under 80-talet. I motsvarande
mån har det enskilda hushållssparande! sjunkit kraftigt och varit negativt under
några år. Åtgärder för att öka sparandet och minska lånebehovet bör
istället stimuleras med skatte- och avdragsjusteringar. Kreditpolitiken måste
inriktas på att öka hushållens sparande.

Under hela 80-talet har hushållens nettoupplåning i Sverige ökat. En viss
uppbromsning av utvecklingen som inleddes under 1988 har vänts till en nedgång
under 1989, samtidigt som sparandet tenderar att öka. Hushållens nettoupplåning
beräknas att från 1988 års nivå på 91,4 miljarder kronor ha sjunkit
till 43,5 miljarder kronor 1989. Det är framför allt upplåningen hos banker
och finansbolag som minskat medan upplåningen hos den långsiktiga lånemarknaden
i bostadsinstitut ökat. Slutsatsen av detta är att de kortsiktiga
konsumentkrediterna minskat till förmån för de mera långsiktiga bostadskrediterna.
Det innebär att allmänhetens upplåning under 1989 i ökad utsträckning
styrts över till upplåning för reala tillgångar och finansiellt sparande.

Det fortsatt höga ränteläget kan förväntas bromsa upp hushållens upplåning
ytterligare detta år. De minskade värdena av ränteavdragen i och med
skattereformen bör rimligen stimulera en ökad amortering på låneskulder.

Fortsätter inflationen att stiga kan dock denna benägenhet avta.

Under det gångna decenniet har hushållens sparande kraftigt minskat.

Även om hushållens nettosparande fortfarande är negativt har den återhämtning
som inleddes under 1988 fortsatt under 1989. Från 1988 har nu
sparkvoten stigit från rekordlåga —5,3 % till -2,7 % 1989.

Sammantaget har en mättnad i konsumtionen, ett höjt ränteläge, begränsningar
i avdragsrätten och de nedkylningseffekter, som riksdagen beslutade
före sommaren, givit resultat. Den finanspolitiska åtstramning som det obligatoriska
tillfälliga sparandet inneburit, visar att en nedkylning både var
nödvändig och önskvärd.

5.4.3 Sparandet

Ett högt hushållssparande fyller flera syften.

För det första ger det hushållen ekonomisk trygghet och ökat oberoende
att ha en stor finansiell buffert.

För det andra ger ett sparande i egen bostad, aktier, vinstandelsfonder och
i eget företag en positiv makt- och ägandespridning i samhället.

För det tredje innebär ett högt sparande i hushållssektorn definitionsmässigt
en lägre konsumtion och därmed ökande risk för överhettning med en
minskad inflation som följd.

Centern anser därför att sparandet i ekonomin i första hand skall ske i hushållssektorn.

För att öka hushållssparande! behövs konkreta åtgärder. Det krävs bl a 25

Mot. 1989/90

Fi213

för att öka lönsamheten för sparande. Centern föreslår att ett program för Mot. 1989/90

ökat sparande och decentraliserat ägande skall tas fram. Målsättningen för Fi213

det totala finansiella sparandet bör sättas högt. Detta för att kunna netto

amortera statsskulden. Överskottet skall i huvudsak genereras i hushållssek

torn. Målsättningen för hushållssparande bör vara att på sikt få en sparkvot

för hushållen på 10%. Centern har föreslagit detta i en speciell motion om

sparande och decentraliserat ägande.

Avkastning på banksparandet har under den största delen av 1970- och
1980-talen varit negativt efter skatt. Införandet av allemanssparande! har
sannolikt inte gett något ökat nettosparande, utan endast medfört en överflyttning
från annat banksparande. Insatser behövs för att göra målsparande
verkligt attraktivt. Centern vill därför införa personliga investeringskonton.

Följande riktlinjer för personliga investeringskonton bör gälla:

- Personliga investeringskonton införs för långsiktigt målsparande.

- Insättningarna maximeras till ett halvt basbelopp per år och undantas
från beskattning.

- Avkastningen görs skattefri.

- Uttag utan skattekonsekvenser får endast göras till investeringar i permanentbostad
eller i eget företag.

- Beskattningen sker när tillgången avyttras.

- Vid uttag till annan användning sker beskattning omedelbart.

Ett system med personliga investeringskonton kommer att aktivt bidra till
ett ökat enskilt sparande i bank. Det kommer också att bidra till ett ökat
intresse för att starta eget företag samt att äga sin egen bostad.

Detta sparsystem ger till skillnad från allemanssparande! ett system för
långsiktigt sparande. Personliga investeringskonton ersätter till viss del det
institutionaliserade pensionssparandet, men samtidigt utgör det ett viktigt
komplement. Systemet kan också bidra till en sundare aktiemarknad med
fler aktörer och en större andel aktier ägda av enskilda och färre via institutioner.
Tillgångarna på det personliga investeringskontot skall inte gå att belåna.
Detta tillsammans med långsiktigheten i sparandet minimerar risken
för skattearbitrage.

Slutligen kan det personliga investeringskontot kraftigt stimulera hushållssparande!
och därmed minska konsumtionstillväxten, vilket ger utrymme för
investeringar och en förbättrad bytesbalans.

Det bör ankomma på regeringen att verkställa den ytterligare utredning
som kan krävas och snarast återkomma till riksdagen med ett konkret förslag
om införande av personliga investeringskonton. Målsättningen bör vara att
införa personliga investeringskonton fr.o.m. 1991. Detta bör regeringen ges
till känna.

5.4.4 Valutapolitiken

Sedan den 1 juli i fjol har Sverige avvecklat de sista resterna av valutaregleringen.
Därmed är det nu fritt fram för svenska placerare att investera utomlands.

Avregleringen ledde till att nettoexporten av räntebärande papper ökade
under sommaren och hösten för att sedan minska i slutet av året. Det allmänt

stigande ränteläget har varit en orsak till dämpningen i slutet av året med Mot. 1989/90
något minskade räntemarginaler mellan svenska och utländska räntor. Fi213

Nettoimporten av utländska aktier har ökat dramatiskt eller med 24,2 miljarder
1989 mot 3,1 miljarder 1988. Vidare har de svenska direktinvesteringarna
i utlandet ökat om än i långsammare takt. Däremot har de utländska
direkta investeringarna i Sverige legat i stort sett stilla sedan mitten av 80talet.

Det är viktigt att Sverige nu för en ekonomisk politik som inför den pågående
finansiella integrationen inger förtroende för den svenska valutan.

Det är mot denna bakgrund som den just nu strama penning- och räntepolitiken
skall ses. Det är dock viktigt att åtgärder vidtas för att successivt åter
sänka räntenivån och därmed stimulera investeringarna.

5.5. Stabiliseringspolitiken

Den svenska inflationstakten har alltsedan 1982 överstigit jämförbara länder
inom OECD. Inflationen är i Sverige dubbelt eller i vissa fall tre gånger så
hög som i våra viktigaste konkurrentländer. Denna utveckling urholkar kontinuerligt
reallöner och konkurrenskraft. Bytesbalansen försämras.

Den överhettning som kommit av arbetskrafts- och bostadsbrist i framför
allt Storstockholmsområdet bidrar starkt till inflationsutvecklingen. Följden
av arbetskraftsbristen blir löneglidning som sedan sprider sig till övriga
landet. Följden av bostadsbristen blir kraftiga prisstegringar på boendet, vilket
ger utslag i den allmänna prisutvecklingen. De senaste årens avtalsrörelser
har drivit fram höga nominella lönelyft, vilka p.g.a. inflationen dock givit
ett magert utbyte realt för löntagarna. Den snabba löneglidningen för vissa
grupper har givit upphov till kompensationskrav och därmed stegrat takten
i lönekostnadsutvecklingen på hela arbetsmarknaden.

Vi måste nu växla ned priser och löner genom en verksam inflationsdämpande
politik. På detta område har regeringen misslyckats:

- Genom att genomföra skattesänkningar med fördelningspolitiskt sned
profil bäddar man för kompensationskrav från låglönegrupperna. Vid
olika utbyte åt olika inkomstgrupper bäddar man för kompensationskrav.

- Genom att driva fram regional obalans som skapar löneglidning och överhettning
på arbets- och bostadsmarknaderna i storstäderna driver man på
den allmänna prisutvecklingen i hela landet.

- Genom devalveringspolitiken i kombination med avregleringen på kreditmarknaden
och ett dåligt fungerande skattesystem har spekulation
främjats. En våg av fusioner i näringslivet har lett till monopolprissättning.

- Systemet måste kunna garantera statens personalrekrytering genom att
skillnader i löneökningar inom totalramen tillåts.

- Regeringen har vid upprepade tillfällen använt sig av likviditetsindragningar
eller tillfälliga skatter. Så skedde också 1989.

Centern har uppfattningen att alltför svaga incitament för att uppnå samhällsekonomiskt
acceptabla löneökningar är orsaken till problemen. En rad
åtgärder är nödvändiga för att få ned kostnads- och löneökningstakten: 27

- Centern betonar vikten av stabilitet i de spelregler som samhället ställer Mot. 1989/90
upp för ekonomin. Vi avvisar därför s.k. engångsskatter. Fi213

- Regeringen måste trovärdigt deklarera att för höga löneökningar inte
kommer att pareras genom devalveringar. En fast växelkurs måste vara
en norm för den ekonomiska politiken. Finans- och penningpolitiken
måste syfta till att understödja den fasta växelkursen. Arbetsmarknadens
parter får därmed ta ett större ansvar för den försämrade konkurrenskraft
som uppstår vid för höga löneökningar.

- En politik för regional balans måste föras som minskar den överhettning
som finns i vissa regioner, medan andra regioner har problem med arbetslöshet.
Överhettningssymptom och löneglidning är i dag störst inom storstadsområdena.
En politik för regional balans är ett effektivt medel mot
löneglidning och kostnadsökningar.

- En skattereform med fördelningspolitisk rättviseprofil måste innefatta
bättre kommunal skatteutjämning och sänkt matmoms. Vi berör utformningen
av skattereformen längre fram i motionen.

- Den reala utvecklingen av den offentliga konsumtionen måste relateras
till den reala BNP-tillväxten. Endast på så sätt kan utrymme för reallöneökningar
skapas utan att den långsiktiga konkurrenskraften urholkas.

- Avtalsperioderna måste samordnas. Överhäng och överlappande avtalsperioder
ökar kompensationstänkandet. En effektiv anti-inflationspolitik
kan då inte förås.

5.6. Strukturpolitiken

Den tredje vägens politik har misslyckats med att ta tillvara möjligheterna
att långsiktigt skapa den hållbara utveckling i den svenska ekonomin som
efterkrigstidens mest utdragna högkonjunktur hade kunnat ge möjligheter
till. I stället har den långvariga överhettningen i ekonomin lett till att nödvändiga
anpassningar och strukturella åtgärder i samhället skjutits på framtiden.
De grundläggande strukturella problemen i ekonomin kvarstår.

Den nödvändiga förnyelsen av svensk industri har under 80-talet inte skett
i tillräcklig omfattning, trots det goda konjunkturläget. Den tredje vägens
devalveringspolitik har konserverat 60- och 70-talens industristruktur. Avregleringen
på kapitalmarknaden kombinerat med det starka konjunkturläget
och den goda tillgången på kapital har inte förvaltats för en långsiktig
konsolidering av svensk industris position. Den av devalveringen i hög grad
betingade vinstutvecklingen inom ”gamla industrigrenar” har gjort att kapitalbildningen
i första hand skett inom dessa näringar. Avregleringen av kapitalmarknaden
och den expanderande aktiemarknaden har gjort att intresset
koncentrerats dit. Stora institutionella placerare, såsom löntagarfonderna,
har dessutom bidragit till att driva upp kursutvecklingen och koncentrera
ägandet i de börsnoterade företagen. Däremot kvarstår kapitalbildningsproblemen
för små- och nyföretagandet. Inför en stundande konjunkturavmattning
är detta allvarligt.

Den offentliga sektorn har under senare år allt oftare ställts under debatt.

Det står idag klart att sektorn omfattar en så stor andel av den totala samhällsekonomin,
att den inte kan fortsätta att öka. Nya reformer och verk

samheter måste i huvudsak klaras genom omprövning, prioritering och ef- Mot. 1989/90
fektivisering. Flera verksamhetsområden inom den offentliga sektorn har Fi213
emellertid akuta problem. Det gäller i första hand vård och skola. Skälen till
krissituationen är flera - utarmade resurser, personalflykt, organisatoriska
och strukturella problem etc. För centerns del är vård och omsorg samt skola
prioriterade områden.

Centern har tagit aktiv del i uppbyggnaden av välfärdspolitiken. För att
den offentliga sektorn ska fungera bättre måste verksamheten förändras och
effektiviseras. Det måste ske med utgångspunkt i en positiv grundinställning.

- Grundtrygghet. Grundtryggheten skall förstärkas i såväl det offentliga
transfereringssystemet som i den offentliga verksamheten.

- Tillgänglighet. Människor skall ha god och likvärdig tillgång till samhällets
tjänster oberoende av bostadsort, ekonomiska eller andra förutsättningar.

- Rättvis fördelning. De offentliga medlen måste fördelas mer rättvist än
idag. Det gäller t.ex. likvärdig del för alla föräldrar av samhällets stöd till
barnomsorg, likvärdig service samt utbildning över hela landet etc.

- Decentralisering och delaktighet. Minskat avstånd mellan den offentliga
verksamhetens konsumenter och producenter. Större möjligheter för de
offentligt anställda att ta ekonomiskt och organisatoriskt ansvar för verksamheten.
Målstyrning och ramstyrning bör tillämpas i högre grad.

- Valfrihet och alternativ. Medborgarna bör få goda möjligheter att välja
mellan olika former för t.ex. vård, barnomsorg och äldreomsorg. Det kan
ske både genom varierad verksamhet inom den offentliga sektorn och genom
t.ex. privata och kooperativa komplemenent till stat och kommun
som huvudmän.

- Rättssäkerhet. De enskilda medborgarnas möjligheter att hävda sin rätt
gentemot myndigheter måste öka.

- Centern tar upp den offentliga sektorns förnyelse i en särskild motion till
riksdagen.

De regionala obalanserna är ett annat viktigt strukturproblem. Regional
balans måste vara ett grundläggande mål för den ekonomiska politiken. Regionalpolitiken
skall syfta till att minska överhettning i vissa regioner, medan
andra regioner måste få bättre förutsättningar för att höja den ekonomiska
aktiviteten och bekämpa arbetslöshet. En sådan politik är nödvändig för att
motverka inflation och bättre utnyttja resurser och kapacitet. Centern har
väckt särskilda motioner i dessa frågor.

Antalet som förtidspensionerats har ökat kraftigt de senaste åren. Förtidspensioneringarna
görs dessutom vid allt yngre ålder. Andelen långtidsarbetslösa
är över 20 % av totala antalet arbetslösa. Arbetet för att möjliggöra inträde
(återinträde) på arbetsmarknaden för dessa grupper måste intensifieras.
En utveckling i denna riktning skulle för samhället innebära en väsentlig
möjlighet att få ner arbetskraftsbristen och kostnader för arbetslöshetsförsäkring
och förtidspension.

Utslagning p.g.a arbetshandikapp är en tragedi för den enskilde och åsamkar
samhället stora kostnader. Samhällets utbetalningar via arbetskadeförsäkringen
har ökat kraftigt de senaste åren. Kraftfulla insatser måste nu sät

tas in för att förbättra arbetsmiljön. Härtill kommer den arbetslivsfond som Mot. 1989/90
centern medverkat till att aktivt bidra. Fi213

Centern har föreslagit en rad offensiva åtgärder för att bereda förtidspensionerade,
arbetshandikappade, långtidsarbetslösa och andra arbetssökande
arbete eller utbildning. I en särskild motion utvecklar vi ytterligare dessa
frågor.

Antalet sjukdagar har ökat kraftigt det senaste året. Förbättrad fysisk och
psykisk arbetsmiljö är viktig för att komma till rätta med detta. Det nya sjukförsäkringssystemet
har inte heller fått en lyckad konstruktion och bör därför
förändras. Centern föreslår nu försöksverksamhet med en arbetsgivarperiod.
Det innebär att arbetsgivaren betalar sjuklön till den anställde under
de första fjorton dagarna. Försöket skall bedrivas i två län. För att kompensera
för de ökande kostnaderna för företagen sänks arbetsgivaravgifterna i
motsvarande mån. Slår försöket väl ut bör arbetsgivarperiod införas allmänt.

Centern har också föreslagit en omläggning av arbetsgivareavgiftssystemet
till förmån för småföretag. Detta är en viktig strukturpolitisk och regionalpolitisk
åtgärd. Centerns förslag innebär bland annat att egenföretagare
befrias från sociala avgifter upp till ett basbelopp. Förslaget har väckts i särskild
motion.

Infrastrukturella satsningar på bland annat kommunikationer och utbildning
är viktiga för långsiktig ekonomisk utveckling.

Investeringar i form av högre utbildning och forskning har också en stor
regionalpolitisk betydelse. Centern vill förstärka de mindre högskolorna och
sprida de fasta forskningsresurserna även utanför universitetsorterna. Centerns
syn på utbildningen finns utvecklade i en rad motioner om utbildningspolitik,
skola och högskola.

Andra typer av infrastruktursatsningar är också viktiga för den ekonomiska
utvecklingen. En grundläggande förutsättning för en hållbar utveckling
är fungerande kommunikationer i alla delar av landet. Centern vill verka
för en decentraliserad utbyggnad av vägnät och tågtrafik.

För att uppnå en god konkurrenskraft även i ett längre perspektiv krävs
att svensk industri hävdar sig väl inom de områden som internationellt sett
växer snabbast. Därför är skapande av ett gott klimat för tjänsteproduktion
och kunskapsintensiv produktion viktigt.

5.7 Kommunal ekonomi

Den kommunala konsumtionen har det senaste decenniet vuxit med en genomsnittlig
årstakt om ca 2 %, dvs. väsentligt mera än den takt som riksdagen
uttalat sig för. Ökningstakten har emellertid ändock till stor del orsakats
av statliga direktiv och pålagor, exempelvis inom omsorgs- och tillsynsverksamheter.
Ökningen har i allt väsentligt skett till priset av kommunernas och
landstingens rörelsekapital, vilket nu är praktiskt taget förbrukat. Denna utveckling
har förstärkts av den socialdemokratiska regeringen, som under
samma tid kraftigt urholkat värdet av statsbidragen till den kommunala sektorn.

Denna utveckling har lett till att kommuner och landsting nu är nödsakade
att i huvudsak betala sin ökningstakt i verksamhet via skattehöjningar. Så

sker innevarande år och så kommer att ske de följande åren om inga korrige- Mot. 1989/90
ringar vidtas. Kommunförbundet har förutspått skattehöjningar på storleks- Fi213
ordningen 4 kr. per skattekrona under 90-talet vid oförändrade förutsättningar.
Det är vidare så att det föreligger stora skillnader i skatteuttag mellan
olika kommuner. Skillnaden mellan kommun med högsta och kommun med
lägsta kommunalskatt uppgår för 1990 till 6,79 kr. per skattekrona. Den betingas
inte enbart av skillnader i servicegrad och effektivitet.

Centerpartiet har mycket aktivt verkat för förbättringar av den kommunala
skatteutjämningen såväl i olika utredningar som i reformernas genomförande.
Vi har på senare år krävt att denna fråga skulle utredas i samband
med och inom de stora skatteutredningarna. Så har dessvärre inte blivit fallet.
Efter förnyade krav från centerpartiet har regeringen aviserat tillsättandet
av en utredning kring den kommunala skatteutjämningen. Vi hälsar
detta med tillfredsställelse.

Våra utgångspunkter för ett effektivare kommunalt skatteutjämningssystem
är:

- Samtliga kommuner bör ingå i och omfattas av skatteutjämningssystemet.

- Merparten av de specialdestinerade bidragen bör överföras till skatteutjämningssystemet.

- Systemet skall enbart bygga på faktorer som kommunerna inte kan påverka,
såsom skattekraft, åldersstruktur och geografiska förhållanden.

Utredningen bör framlägga förslag som beaktar dessa utgångspunkter och
effekter. Som tidigare påpekats borde underlag utarbetats för ikraftträdande
i samband med skattereformen. Med beaktande av kravet på god kvalitet
bör utredningen nu bedrivas skyndsamt.

5.8 Skattepolitiken

Ett kritiskt moment för samhällsekonomin de närmaste åren är genomförandet
av skattereformen. Skattereformen skall bidra till att växla ned det höga
svenska pris- och kostnadsläget och skapa förutsättningar för en bättre externbalans,
en ökad produktivitet och en lägre ränta. Genomförandet av
skattereformen måste så långt möjligt integreras i den övriga ekonomiska
politiken. Skattereformen måste också sättas in i sitt konjunkturpolitiska
sammanhang.

Enligt SPK:s beräkningar uppgår skattereformens bidrag till ökningen av
konsumentpriserna med närmare 3 % för 1990 och ungefär lika mycket 1991.

Detta är en följd av det sätt på vilket regeringen tillsammans med folkpartiet
valt att finansiera sänkningen av inkomstskatterna.

Från centerns sida kritiserar vi regeringens och folkpartiets val av finansiering
via mervärdesskatten från flera synvinklar. Det gäller fördelningspolitiskt,
miljöpolitiskt och stabiliseringspolitiskt. Politiskt beslutad inflation via
mervärdesskattehöjningar ovanpå det höga pris- och kostnadsläget i övrigt
är enligt vår mening inte tillrådligt. För att skattereformen på smidigast möjliga
sätt skall kunna infogas i den konjunkturpolitiskt aktuella situationen
måste tvärtom utformningen vara sådan att samvariation med de negativa
tendenserna i samhällsekonomin minimeras. 31

Skattereformens effekter på den ekonomiska utvecklingen beror också på Mot. 1989/90
det fördelningspolitiska utfallet. En skev fördelningspolitik kan rubba den Fi213
samhällsekonomiska balansen och bidra till krav på löne- och transfereringsökningar.
I förlängningen kan detta innebära att de goda effekterna av reformen
på samhällsekonomin uteblir eller blir avsevärt mindre än beräknat.

Centern angav i partimotion 1989/90:Sk24 med anledning av regeringens
proposition om inkomstskatterna 1990 att skattereformens första steg bör
totalfinansieras. Den del som avser inflationsjustering av skatteskalorna
skall dock inte finansieras. I annat fall skulle den totala skattekvoten öka.

Den av oss föreslagna skattereduktionen hade redan tidigare finansierats genom
den energiskattehöjning som beslutades förra våren. Den motsvarar 3
miljarder kr i intäkter. Riksdagen biföll emellertid inte vårt yrkande om
skattereduktion för 1990.

Skattereformens första steg 1990 ger i inledningsskedet en påspädning av
hushållens köpkraft. Detta beror på att den del av skattesänkningen som utgör
inflationsjustering ej finansieras. Skattesänkningen ger också en omedelbar
likviditetspåverkande effekt medan finansieringen verkar med en viss
tidsfördröjning. Dessutom valde regeringen och folkpartiet att genomföra
en del av finansieringen med början den 1 mars.

Centern valde i sitt alternativ istället att förlägga den absoluta merparten
av finansieringen till den 1 januari. Påverkan på konsumentpriserna blir med
vårt förslag avsevärt mindre än i majoritetsförslaget.

Centerns fördelningspolitiska inriktning av skattereformen underlättar
avtalsrörelserna, motverkar kompensationskrav och håller transfereringsökningarna
nere.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordas i motionen,

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetpolitiken
som förordas i motionen,

[att riksdagen beslutar avskaffa omsättningsskatten på
värdepapper1]

[att riksdagen beslutar införa en miljöavgift på svavel i enlighet
med vad i motionen anförts1]

[att riksdagen beslutar införa en miljöavgift på klor i enlighet med
vad i motionen anförts1]

[att riksdagen beslutar sänka avgiftsuttaget av arbetsgivaravgifter
i samband med införande av en arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen

i enlighet med vad i motionen anförts2]

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts beträffande utförsäljning av statliga tillgångar,

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om ökade inleveranser
från televerket med 400 miljoner kronor budgetåret 1990/913]

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om gröna nationalräkenskaper, 32

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts beträffande penning- och kreditpolitiken,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts beträffande stabiliseringspolitiken,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts beträffande de kommunala ekonomin,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts beträffande skattepolitiken1]

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av personliga
investeringskonton i enlighet med vad i motionen anförts

[att riksdagen hos regeringen beslutar begära förslag om avskaffande
av förmögenhetsskatt på arbetande kapital i företag1]

Stockholm den 25 januari 1990
Olof Johansson (c)

Karl Erik Olsson (c)

Bertil Fiskesjö (c)

Gunnar Björk (c)

Pär Granstedt (c)

Karin Israelsson (c)

Per-Ola Eriksson (c)

Görel Thurdin (c)
Karin Söder (c)
Gunilla André (c)
Börje Hörnlund (c)
Agne Hansson (c)
Larz Johansson (c)

Mot. 1989/90

Fi213

1 1989/90:Sk698

2 1989/90:Sf374

3 1989/90:T809

gotab 99656, Stockholm 1990