Motion till riksdagen
1989/90:Fi212 1^,
av Lars Werner m.fl. (vpk)
Mot.
Den ekonomiska politiken 1989/90
Fi212
Innehållsförteckning
1. Grunden i ekonomin 2
2. Tredje vägen - de rika och kapitalets väg 2
3. Regeringens budgetförslag 1990 3
4. Bedömning av regeringens ekonomiska politik 3
4.1 Den internationella ekonomin 3
4.2 Den svenska ekonomin 5
4.3 Den tredje vägen 6
4.4 Problem inför 90-talet 7
4.5 En alternativ politik 8
5. En ny ekonomisk politik 10
5.1 Löner, priser, vinster och inflation 10
5.2 Rätt till ett meningsfullt arbete 10
5.3 Fördelningspolitik och skatteomläggningen 11
5.4 Framtidsinvesteringar - ekologisk näringspolitik 11
5.5 Bryt maktkoncentrationen - demokratisera 12
5.6 Transnationalisering och valutareglering 13
5.7 Hela världen och Europa går före EG 13
5.8 Satsning på kommunernas socialt viktiga delar 14
5.9 Energipolitiken 14
5.10 Miljöpolitik - att förändra världen 15
5.11 Socialt och ekologiskt BNP-mått 15
5.12 90-talet kräver arbetslivets demokratisering 16
5.13 Kvinnopolitiskt perspektiv på ekonomin 16
5.14 Riktlinjer för en ny ekonomisk politik 17
6. Vpk:s budgetalternativ 17
7. Hemställan 19
1 Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr Fi212
1
Inledning
Vpk:s förslag i den ekonomiska politiken prioriterar fem områden:
• Rättvis fördelningspolitik med inriktning på låginkomsttagarna inom LO
och TCO
• Social rättvisa med satsningar på vård, omsorg, skola och kultur
• Demokrati och maktförändringar i arbetslivet med konkreta demokratiska
rättigheter för de lokala fackföreningarna och de anställda
• En nationell industripolitik, med satsningar på framtidsinvesteringar.
Svensk politik skall inte dikteras av EG.
• Samlade åtgärder mot den ekologiska krisen
1. Grunden i ekonomin
Ekonomi är hushållning. Produktion av varor och tjänster är grunden för
vårt lands ekonomi. I det arbetsliv som producerar dessa varor och tjänster,
bestäms människors och klassers förhållanden till varandra.
Utvecklingen i arbetslivet visar i många stycken en dyster bild. Skillnaderna
i arbetslivet syns tydligt vad gäller arbetets innehåll. En grupp har utvecklande
arbeten, medan det stora flertalet har hårt styrda arbeten, vilket
hindrar personlig utveckling. Detta gör att förutsättningarna kraftigt minskar
att aktivt delta i kultur och samhällsliv. Stora klasskillnader framträder.
Arbetslivets utveckling vidgar kunskaps- och utbildningsklyftorna. Det är
de långtidsutbildade som får företräde till attraktiva arbetsuppgifter.
I arbetslivet framträder ohälsans klasstrappa. De med låg lön och låg status
i jobbet har sämst hälsa. Dåliga arbetsmiljöer slår ut människor ur arbetslivet
på grund av ensidiga och utarmade arbetsorganisationer. Ohälsan från
arbetslivet sätter stora spår i hela samhällslivet och förorsakar stora sociala
och ekonomiska kostnader, vilka tilltagit på åttiotalet.
Arbetslivets inriktning formar samhällets miljö. Det är från produktionens
inriktning vi kan hitta orsaken till dagens tilltagande resursslöseri och miljöförstörelse.
Trots en omfattande miljödebatt är det fortfarande främst vinstmotiv
som styr utvecklingen, inte ekologiska och sociala grunder.
Lönevärderingen i arbetslivet bestämmer människors boende, konsumtion,
fritid etc. Löne- och inkomstskillnaderna har under åttiotalet ökat och
nu vidgat klassklyftorna.
Maktkoncentrationen över produktionen har ökat under åttiotalet. De
stora ägargrupperna har stärkt sin makt, medan de arbetandes inflytande
blir allt mer illusoriskt.
2. Tredje vägen - de rika och kapitalets väg
Under åttiotalet har klassklyftorna ökat i vårt land. Den socialdemokratiska
regeringen har med öppna ögon medverkat till den utvecklingen. När SAP
och LO-ledningen myntade den ”svenska modellen för 80-talet” var utgångs
punkten att i regeringsställning genomföra en vinstledd ekonomisk tillväxt.
Detta resulterade i:
- nedpressning av de arbetandes lönekrav och löner
- ökade vinster till företagen
- rationaliseringar och datorisering utan arbetarinflytande
- ökat exportberoende
- avvecklad kontroll av storbanker, penning- och valutapolitiken
- sänkta marginalskatter
Den tredje vägens politik är ett avståndstagande från arbetarrörelsens jämlikhets-
och rättviseideal. Numera kan en socialdemokratisk regering gynna
de rika på de lägre inkomstagarnas bekostnad, social rättvisa åsidosättas och
höga vinster prioriteras före solidaritet.
Summeringen av den tredje vägens politik på åttiotalet blir förödande för
arbetarklass och arbetarrörelse:
Några exempel.
• Den som satsade 100 000 kr. på börsen 1980, har nu en förmögenhet på
1,3—1,4 milj. kr. medan den kommunalanställde som 1980 tjänade 5 000
kr. i månaden i dag har lägre reallön.
Även i fasta priser går utvecklingen mot ökad ojämlikhet. Följande exempel
gäller utvecklingen 1980-1989.
• Verkställande direktörer i industrin har ökat sina löner med 90 %.
• Sjukvårdsbiträden har samtidigt realt minskat sin lön med 8 %.
• Klyftan mellan hög- och låginkomsttagarfamilj ökade med 41 %.
• Företagens likvida medel ökade med 116%.
• Bankernas nettoförmögenhet steg med 90%.
• Hushållens aktier gick upp med 41 %.
• Näringslivets bruttovinster höjdes med 30 %.
• Men statsbidragen till kommunerna minskade med 21%, allt räknat i
fasta priser.
3. Regeringens budgetförslag 1990
Den socialdemokratiska regeringens åttonde budget efter regeringsskiftet
1982 följer samma mönster som övriga.
Någon omfördelning till de lågavlönade finns inte, tvärtom fortsätter den
politik som gynnar kapital, rika och spekulanter. Dessutom stärks inte den
sociala gemensamma sektorn. Reformerna är begränsade och dessutom, i
uttalanden av finansminister' villkorade, med att de lönearbetande skall
hålla tillbaka lönekraven. De brister, obalanser och den överhettning som
finns i vissa delar av ekonomin, skyller regeringen i huvudsak på de arbetandes
löneökningar.
Mot. 1989/90
Fi212
3
4. Bedömning av regeringens ekonomiska politik
4.1 Den internationella ekonomin
Högkonjunkturen går nu in på sitt åttonde år i OECD-området. Efter en
genomsnittlig tillväxt på 3,4 % per år under perioden 1982—1987 förstärktes
konjunkturen ytterligare och under de två senaste åren har produktionen
ökat med runt 4 %. Man får gå tillbaka till 60-talet för att finna en lika lång
period av stark obruten tillväxt.
Denna gynnsamma ekonomiska utveckling har inneburit ökad sysselsättning
och sjunkande arbetslöshet. I USA och Storbritannien har andelen arbetslösa
nästan halverats under de senaste sex åren. Även om betydande
framgångar uppnåtts är antalet personer utan jobb alltjämt mycket stort i
många länder. Inom EG uppges t.ex. arbetslösheten vara hela 9 %.
De två senaste årens starka internationella konjunktur är i hög grad ett
resultat av en omfattande investeringsuppgång. Den långa obrutna tillväxten
har medfört att behovet av nyinvesteringar ökat samtidigt som tilltron till
framtiden gradvis förstärkts. Valutakursernas stabilisering, låga råvarupriser
och räntor, samt förväntningar om en fortsatt låg pris- och lönestegringstakt
är några viktiga faktorer som bidragit till att höja investeringsnivån.
De senaste årens konjunkturuppgång kan därför i mångt och mycket betecknas
som investeringsledd. Ökade investeringar har inte bara bidragit till
tillväxten utan är också en viktig förklaring till att produktionen kunnat fortsätta
växa kraftigt utan att inflationen därmed skjutit fart. Den starka konjunkturen
har emellertid fört med sig att kapacitetsutnyttjandet fortsatt
uppåt, samtidigt som bristen på vissa typer av yrkesutbildad arbetskraft upplevts
som alltmer akut. Känslan av tilltagande överhettning har resulterat i
att räntorna stigit påtagligt.
Denna oro var till en början mest framträdande i USA där Federal Reserve
förde en stram penningpolitik i syfte att åstadkomma en viss konjunkturdämpning.
I april 1989 bedömde man uppenbarligen att denna politik
lyckats och den amerikanska räntenivån har därefter fallit. I Västeuropa har
räntorna emellertid fortsatt uppåt. I framför allt Västtyskland är oron stor
för att den tilltagande överhettningen kan driva på inflationen. Eftersom övriga
EMS-länder är inställda på att upprätthålla sina växelkurser mot D-marken
höjs ränteläget även här. Denna utveckling förefaller ännu inte ha hämmat
den ekonomiska tillväxten på kontinenten. I Storbritannien har däremot
den strama penningpolitiken medfört en tydlig ekonomisk avmattning.
I finansplanen förutser regeringen att den ekonomiska expansionen saktar
av ytterligare i USA och Storbritannien. I Kontinentaleuropa väntas däremot
tillväxten bli fortsatt stark trots det höga ränteläget. Detta tror regeringen
är förenligt med sjunkande inflation i dessa länder. Arbetslösheten i
OECD-länderna förutses ligga kvar på 1989 års nivå.
Regeringen utgår i sin konjunkturbedömning från att valutakurser och
räntor ligger kvar på den nivå som förelåg i slutet av 1989. Man påpekar
emellertid att det internationella scenariot inte helt är utan risker. Om inflationsoron
tilltar kan mycket väl räntorna fortsätta uppåt med en lägre tillväxt
som följd. Vi får därför hoppas att aktörerna på den internationella valuta
Mot. 1989/90
Fi212
4
och kapitalmarknaden läser finansplanen. Regeringen förutser nämligen att
inflationen inom OECD faller från 5 % 1989 till 4 1/4 % 1991. I Västeuropa
där överhettningen på en rad områden framstår som alltmer akut tror man
att tillväxttakten för konsumentpriserna faller från 6 % 1989 till 4 3/4 %
1991. En sådan utveckling borde snarast leda till en räntenedgång.
Det är emellertid svårt att ta dessa prognoser på allvar. Låt oss ta Västtyskland
som exempel. Vid sidan om relativt kraftiga lönehöjningar och avtagande
produktivitetstillväxt kan man där räkna med en markant höjning av
den inhemska efterfrågan i år. Hushållens disponibla inkomster stiger kraftigt
inte bara till följd av ökad sysselsättning och höjda reallöner utan också
beroende på sänkta inkomstskatter. Hushållens konsumtion ökar därför
kraftigt. Stark inhemsk efterfrågetillväxt i kombination med tilltagande
flaskhalsproblem och accelererande kostnadstillväxt gör det emellertid svårt
att tro att den västtyska inflationen som stigit från 1,2% 1988 till 3 1/4%
1989 skulle vara på väg ner mot 2 1/2 % 1991. Enligt vår mening underskattar
regeringen den internationella prisutvecklingen.
4.2 Den svenska ekonomin
Den internationella högkonjunkturen har inneburit ett mycket gott efterfrågeläge
för svensk exportindustri. Regeringens förutsägelse om en bestående
god internationell konjunktur innebär att marknadstillväxten för svensk export
blir hög även i fortsättningen. Ett problem som alltmer kommit att
poängteras, av såväl regeringen som andra ekonomiska bedömare, är bristen
på produktionskapacitet. Flaskhalsar bidrar till att driva upp priserna och
medför att svensk export inte kan växa i samma takt som den internationella
efterfrågan. Bristen på produktionskapacitet är en viktig förklaring till att
svensk industri tappar andelar på världsmarknaden. En fortsatt hög marknadstillväxt
leder därför till ytterligare andelsförluster för svensk industri.
Försörjningsbalans
Procentuell volymförändring
1988 |
1989 |
1990 |
1991 |
|
BNP |
2,3 |
1,8 |
1,3 |
1,7 |
Import |
5,8 |
6,1 |
3,5 |
4,0 |
Privat konsumtion |
2,5 |
0,8 |
1,3 |
2,3 |
Offentlig konsumtion |
1,1 |
1,4 |
1,7 |
1,1 |
Bruttoinvesteringar |
6,4 |
6,2 |
1,7 |
2,0 |
Lagerinvesteringar1 |
0,3 |
0,7 |
0,0 |
0,0 |
Export |
3,3 |
3,6 |
2,9 |
3,5 |
1 Förändring i procent av föregående års BNP.
Källa: Finansplanen
">en inhemska efterfrågan i Sverige beräknas även under 1990 och 1991 utvecklas
betydligt långsammare än i andra industriländer. En uppbromsning
av investeringarnas utveckling och fortsatt låg konsumtionstillväxt ger enligt
regeringen ökningstal som understiger 2 %. Trots denna måttliga utveckling
”förväntas bristen på arbetskraft och överhettningen bestå”.
Det är viktigt att notera regeringens totala tystnad kring skattereformens
eventuella effekter på arbetsutbud och investeringar. I ett läge där det är ut
Mot. 1989/90
Fi212
5
1* Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr Fi212
budssidan som hämmar produktionen borde den omtalade skattereformen
ha åtminstone någon liten effekt. Den som letar efter dynamiska effekter i
regeringens konjunkturprognos blir emellertid besviken. Enligt regeringen
kommer såväl arbetsutbud som investeringar att växa betydligt långsammare
under 1990 och 1991 än under de senaste två åren. Slutsatsen måste bli att
regeringen inte längre räknar med några dynamiska effekter i det korta perspektivet.
Mot bakgrund av ovanstående förutsättningar räknar regeringen med en
BNP-tillväxt runt 1 1/2% för såväl 1990 som 1991. Sysselsättningen väntas
öka med en knapp procent per år vilket medför en viss höjning av arbetslösheten
(från 1,4 % 1989 till 1,7 % 1991).
Som vanligt kan vi i vpk konstatera att regeringens bedömning av lönernas
utveckling ligger en bra bit under övriga prognosmakares. Regeringen är
också ensam om att tro på en påtaglig nedgång av den underliggande inflationen
i år. För 1991 har regeringen räknat med två olika lönealternativ: 4 %
respektive 7%. Vid beräkningen av statsbudgetens inkomster utgår regeringen
från det lägre alternativet. Enligt vår mening är det emellertid rimligare
att räkna med löneökningar på 7 % 1991. Högre löner innebär ökade
statsinkomster men också ökade utgifter. Vi räknar med en positiv nettoeffekt
på omkring 9 miljarder kronor för budgetåret 1990/91 vid antagande om
en lönetillväxt på 8,5 % respektive 7,0 % för 1990 och 1991. Med mer realistiska
löneantaganden kommer således statsbudgeten att visa betydande
överskott även budgetåret 1990/91.
4.3 Den tredje vägen
Sverige är i hög grad beroende av sin omvärld. En stor del av de produkter
som förbrukas i vårt land kommer ursprungligen från andra länder. På motsvarande
sätt är flera av de varor som produceras i Sverige avsedda för
världsmarknaden. Inte mindre än en fjärdedel av den sammantagna produktionen
går på export. Detta utbyte skapar välfärdsvinster, men det innebär
också ett mått av sårbarhet.
Rätten till arbete är för oss en demokratisk rättighet. Full sysselsättning
anses också av regeringen vara det övergripande målet för svensk ekonomisk
politik. I jämförelse med flertalet övriga västeuropeiska ekonomier är den
svenska arbetslösheten låg. För närvarande är arbetslösheten 1 1/2%, mot
9 % inom EG.
Att bevara full sysselsättning oavsett den internationella ekonomiska utvecklingen
är inte helt utan problem. Försöken att ”brygga över” den internationella
lågkonjunkturen i samband med oljekrisen under mitten av 70talet
försenade en nödvändig strukturrationalisering. I kombination med
jämförelsevis höga löneökningar samt omfattande höjningar av arbetsgivaravgifterna
resulterade detta i en påtaglig försvagning av den svenska industrins
konkurrenskraft. Marknadsandelarna sjönk och bytesbalansen försvagades
drastiskt.
De fem devalveringarna av den svenska kronan mellan 1976 och 1982 bör
ses i detta ljus. Sammantaget skrevs den svenska kronan ned med 40 %. Den
socialdemokratiska regering som tillträdde 1982 och omedelbart devalve
Mot. 1989/90
Fi212
6
rade med 16 % förklarade att denna åtgärd innebar början till en ny ekonomisk
politik som uteslöt framtida nedskrivningar. Denna den så kallade
tredje vägens politik avsåg att strama åt finanspolitiken samtidigt som full
sysselsättning skulle bibehållas genom högre export och investeringar till
följd av den förbättrade konkurrenskraft som uppnåddes genom devalveringen.
En devalvering förbättrar konkurrenskraften genom att priserna sänks på
svenska varor jämfört med utländska. Svensk industri får härigenom lättare
att hävda sig såväl internationellt som på den egna marknaden. Samtidigt
verkar devalveringen återhållande på den inhemska konsumtionen. Stigande
importpriser innebär att hushållen inte har råd att köpa lika mycket
varor och tjänster som tidigare. Reallönen sjunker således. Genom att det i
första hand är importpriserna som stiger kommer den minskade köpkraften
framför allt att drabba importvarorna, men en del av köpkraftsminskningen
kommer också att drabba det inhemska näringslivet. Det är därför inte självklart
att en devalvering leder till både förbättrad bytesbalans och höjd produktion.
Det måste finnas lediga resurser i ekonomin i utgångsläget annars
leder devalveringen bara till ökad inflation och en åtstramning av hushållens
köpkraft. Produktionen kommer då att sjunka.
Devalveringen 1982 hade stor inverkan på utvecklingen. Underskotten i
bytesbalansen reducerades, arbetslösheten sjönk och inflationstakten snarast
avtog. Under de sex borgerliga åren 1976—1982 ökade BNP med 7 %.
Under de därpå följande socialdemokratiska åren ökade BNP med 17%.
Motsvarande siffror för EG-länderna är 13 % 1976-1982 och 17%
1982-1988. Samtidigt som arbetslösheten steg i EG-länderna från 9,5%
1982 till 10,3 % 1988 har arbetslösheten i Sverige kunnat reduceras från
2,6% till 1,6%. Vi har med andra ord kunnat bibehålla en hög sysselsättning,
förbättra balansen i våra affärer med omvärlden, samtidigt som den
ekonomiska tillväxten åter kommit i kapp den i andra länder. Den tredje
vägens politik kan således i vissa avseenden betecknas som framgångsrik.
Vinsterna av den förda politiken har emellertid fördelats orättvist. Löntagarna
har fått betala med försämrade reallöner för sin rätt till arbete. I nominella
termer har lönerna ökat med i genomsnitt 92 % mellan 1980 och 1989,
men prisutvecklingen för de varor och tjänster som hushållen konsumerar
har varit än snabbare. Realt sett har därför timförtjänsten minskat med 3 %
under denna period. Att hushållens reala disponibelinkomst sammantaget
stigit beror på ökade arbetsinsatser och ökade reala inkomster av annat slag
än lön. 1980 utgjorde lönesummans andel av bruttonationalinkomsten 51 %.
Enligt konjunkturinstitutets beräkningar har denna andel sjunkit till 44 %
1989. Skillnaden motsvarar ungefär 80 miljarder i 1989 års penningvärde. 80talet
måste därför betecknas som ett förlorat decennium för löntagarna.
4.4 Problem inför 90-talet
Regeringen anser att vi nu kommit till en kritisk punkt där "det centrala stabiliseringspolitiska
problemet är inflationen”. Priser och löner ökar alltför
snabbt, produktivitetstillväxten är otillräcklig och bytesbalansen försvagas.
För att få ned pris- och löneökningstakten måste finanspolitiken därför bli
Mot. 1989/90
Fi212
7
stramare annars är risken stor att sysselsättningen hotas. För att bevara den
fulla sysselsättningen måste således arbetslösheten höjas något. Att detta resonemang
applåderas inom SAF och högern är på intet sätt förvånande. Ej
heller den vällust som framskymtar då företrädare för dessa organisationer
citerar finansministerns tal om ett ”arbetslöshetens stålbad”. Mot bakgrund
av att reallönerna sjunkit under 80-talet är det emellertid svårt att förstå att
”de höga lönerna” skulle vara roten till allt ont. Löneutvecklingen har varit
densamma som prisutveckling för svensk produktion mellan 1980 och 1989.
Under samma tid har produktionen per arbetad timme enligt konjunkturinstitutet
höjts med 10 %. Löntagarna har med andra ord inte fått ta del av 80talets
produktivitetstillväxt.
Regeringens fixering vid problemet med ”löneökningar som inte har sin
grund i produktivitetsförbättringar” framstår därför som en aning märklig.
En jämförelse med utvecklingen i andra länder understryker det faktum
att de svenska löntagarna pressats tillbaka. Mellan 1970 och 1980 ökade industrins
arbetskostnad per producerad enhet 5 % snabbare i våra viktigaste
konkurrentländer än i Sverige. Devalveringspolitiken fortsatte emellertid
och mellan 1980 och 1989 förbättrades den svenska konkurrenskraften med
ytterligare 10 %. Den svenska industrins arbetskostnad per producerad enhet
har därmed sjunkit med hela 15 % jämfört med våra viktigaste konkurrentländer
mellan 1970 och 1989. Statistiska centralbyrån skriver i anslutning
till dessa siffror: ”Även om de svenska lönekostnaderna i år (1989) ökar dubbelt
så snabbt som genomsnittet för våra konkurrentländer kvarstår dock
fortfarande en betydande del av de kostnadsfördelar för den svenska industrin
som åstadkoms genom devalveringarna av den svenska kronan 1981
och 1982 på 10 resp. 16
Regeringens återkommande påstående att höga lönekrav ovillkorligen leder
till ökad arbetslöshet är tvivelaktigt. I 1987 års långtidsutredning förutsågs
att arbetslösheten skulle öka till 3,7 % 1990 om lönekostnaderna kom
att öka med så mycket som 6 %. Enligt den senaste finansplanen ökade lönekostnaderna
i själva verket med i genomsnitt 8,6 % per år. Trots denna
”olyckliga” utveckling har arbetslösheten fortsatt sjunka.
I den senaste finansplanen påstår regeringen att ”den närmaste tiden kommer
att bli avgörande för möjligheten att få ned inflationen utan att gå den i
andra länder vanliga vägen över hög arbetslöshet”. Det som tidigare framställdes
som en oundviklig följd av för höga löneökningar framstår alltmer,
i förtäckta ordalag, som ett hot från regeringens sida. Är det möjligtvis så
att även den svenska regeringen har ändrat sig beträffande det övergripande
målet om full sysselsättning och numera accepterar arbetslösheten som ett
medel för att hålla inflationen nere? Den närmaste tiden kommer att avslöja
vilket pris regeringen avkräver löntagarna för att man skall vidmakthålla den
låga arbetslösheten.
4.5 En alternativ politik
Den svenska ekonomins stora utlandsberoende gör att vi måste ta hänsyn till
efterfråge- och kostnadsutvecklingen i omvärlden. Framför allt är det frågan
om huruvida vi kan bibehålla en hög sysselsättning utan att för den skull in
Mot. 1989/90
Fi212
8
flationen och underskottet i bytesbalansen ökar. Höga nominella löneökningar
som ger små eller inga reala förbättringar för löntagarna är självklart
inte bra. Inte heller höjda räntor till följd av stigande underskott i bytesbalansen.
Av detta följer emellertid inte att de senaste årens snabba nominella
löneutveckling har fört fram den svenska ekonomin till randen av ett stup.
Åtskilliga ekonomiska bedömare var 1982 ytterligt kritiska till valet av den
tredje vägens politik. Att devalvera sig till bestående kostnadsfördelar mot
utlandet ansågs av många som orealistiskt. Löneökningarna förutsågs bli
mycket höga under de kommande åren varför devalveringens eventuella
”vinster” snabbt skulle komma att ätas upp.
Dessa farhågor har i efterhand visat sig vara betydligt överdrivna. Visst
kom lönerna och priserna att öka snabbare i Sverige än i många andra länder,
men skillnaden var inte alls av den storleken som många i förväg befarat. En
stor del av ”devalveringsvinsterna” finns, som vi har sett, fortfarande kvar.
Många internationella bedömare har mot denna bakgrund uttalat sin förvåning
över att den svenska inflationen är så låg. Trots en avsevärt lägre arbetslöshet
är inflationen för närvarande bara 1 1/2 procentenhet högre i Sverige
än i EG. Många ser detta som ett tecken på att den svenska arbetsmarknaden
fungerar bättre än i omvärlden. Vid given nivå på arbetslösheten är inflationen
lägre i Sverige än i andra länder.
Regeringen, liksom flertalet ekonomer, är fixerade vid den fulla sysselsättningens
negativa sidor som hög inflation, hög import och förlorade marknadsandelar.
Låg arbetslöshet och brist på arbetskraft innebär emellertid
också att många människor har en reell möjlighet att välja vad de vill arbeta
med. Arbetsgivarna får överträffa varandra för att kunna skaffa folk. Härigenom
faller en del arbeten bort. De tråkiga, slitsamma och dåligt avlönade
arbetena ratas till förmån för mer åtråvärda uppgifter. Denna ökade valfrihet
och sannolika förbättring av arbetsmiljön bör också vägas in i bilden.
Tyvärr tenderar regeringen alltmer att bortse från denna väsentliga aspekt
på välfärden.
Arbetskraftens ökade valfrihet är emellertid inte enbart av godo. Den
överhettade arbetsmarknaden i Stockholm ger en bild av vilka arbetsuppgifter
som väljs bort. Det är framförallt inom industrin, sjukvården, samt barnoch
äldreomsorgen som rekryteringsproblemen är stora. Vi delar LO-ekonomernas
uppfattning att relativlönerna för produktionsjobben inom industrin
och omsorgen borde förstärkas.
Vpk har en rad krav på förbättringar av den offentliga sektorn. Flera av
dem innebär nyrekrytering av anställda. Inom industrin upplevs bristen på
arbetskraft som den största på mycket länge. Marknadsandelarna beräknas
ha minskat med nästan 8 % mellan 1987 och 1989. Det höga resursutnyttjandet
är den främsta förklaringen till att handelsbalansen inte förbättrats under
senaste åren. En förstärkning av handelsbalansen är på sikt nödvändig om
de växande underskotten på tjänste- och transfereringssidan skall kunna balanseras.
Det är i detta läge nödvändigt att bedriva en politik som förstärker
industrins och omsorgens möjligheter att rekrytera arbetskraft.
Att omfördela arbetskraften genom att beskära hushållens köpkraft anser
vi vara en både ineffektiv och fördelningspolitiskt oacceptabel politik. På
marginalen har hushållens efterfrågan ett högt importinnehåll. En reduce
Mot. 1989/90
Fi212
9
ring av hushållens efterfrågan slår därför i första hand mot importen. Man
måste ta i mycket hårt för att med denna metod komma tillrätta med bristsituationen
inom industri och omsorgen.
En sådan politik leder oundvikligen till ökad arbetslöshet. Och en påtaglig
försämring för de sämst ställda i samhället.
En omfördelning av arbetskraften till industrin och omsorgen kan uppnås
på bättre sätt. En differentiering av de sociala avgifterna är en möjlighet.
Höjda relativa lönekostnader minskar efterfrågan på arbetskraft inom de
sektorer där man anser att efterfrågetrycket bör sänkas. Därigenom underlättas
rekryteringen till de sektorer som i första hand bör stödjas t.ex. industri,
vård och omsorg.
5. En ny ekonomisk politik
Vpk:s ekonomiska politik syftar till att skapa bättre balans i svensk ekonomi
- balans mellan arbete och kapital, mellan hög- och lågavlönad, mellan
privat och offentlig verksamhet samt ekologisk balans. En sådan politik skapar
förutsättningarna för ett nytt samhälle, där arbetarrörelsens traditionella
värderingar om jämlikhet och rättvisa, solidaritet och gemenskap ersätter
dagens nyliberala värderingar. Varje individs rätt till utveckling i en demokratisk
anda kan inte baseras på egoistiska och enskilda lösningar och den
rikes rätt.
5.1 Löner, priser, vinster och inflation
Lönearbetarna är 80-talets förlorare. Deras andel av förädlingsvärdet i näringslivet
har från 1980 till 1989 minskat med över 2 procentenheter och
inom industrin är förlusten minst 6%. Trots detta fortsätter regeringen attackerna
mot de arbetandes löner och motarbetar de lågavlöande LO-arbetarnas
skäliga löneökningar för 1990 och 1991. Regeringens Hagaöverläggningar
med arbetsmarknadens parter har fel inriktning.
Statens Arbetsgivarverk borde få direktiv att löneökningarna skall ske i
kronor och ören, fördelade till de lågt avlönade, i stället för som nu höja
chefers och andra välavlönade gruppers löner ännu mer. Då kunde statens
förhandlingsinriktning bli vägledande för den övriga arbetsmarknaden.
Vpk säger nej till statliga beslut som förhindrar de lönearbetande att tillkämpa
sig rättmätiga löneökningar. Tvångsmedling i avtalsrörelserna, ökade
strejkböter, etc avvisas av vpk.
Regeringens inflationbekämpning har misslyckats. Att fortsätta denna politik
i nya Hagaöverläggningar är ett tecken på regeringens handfallenhet.
Inflationsbekämpningen är viktig, men det krävs en annan inriktning, som
har sin udd riktad mot höga vinster, monopol och spekulation. Ett förstasteg
är att införa en straffskatt för företag och verksamheter som gör oskäliga
prishöjningar. En sådan skatt har en återhållande effekt på prisutvecklingen
såväl på export- som hemmamarknad.
5.2 Rätt till ett meningsfullt arbete
I dag är arbetslösheten låg, dock med regionala undantag. Dålig planering
av samhället skapar problem, med brist på arbetskraft eller lämpligt utbildad
Mot. 1989/90
Fi212
10
arbetskraft, för de arbeten sorn är lediga. Detta kallas flaskhalsproblem eller
betecknas som överhettning.
Bristerna i arbetslivets miljö- och arbetsförhållanden har skapat en stor
skara förtidspensionerade och långtidssjukskrivna. Rehabiliteringen är
bristfällig och arbetsköparnas ansvar för den utslagna människan är obefintligt.
Människorna betraktas som en förbrukningsvara. Dålig arbetsmiljö,
orättvisa löner och bristen på arbetsplatsdemokrati är några av orsakerna till
låg produktivitetstillväxt.
Under en tvåårsperiod, i avvaktan på en ny politik på området, borde det
vara möjligt att få ca 10 % av de förtidspensionerade och långtidssjukskrivna
att med lönebidrag återgå till arbetslivet i någon form. Därmed omvandlas
socialförsäkringspengarna från passiva åtgärder till aktiva arbetsinsatser.
Det är brist på arbetskraft inom vård, omsorg och industri. Den sektor
som växt kraftigt under åttiotalet är den privata tjänstesektorn. Vpk vill därför
styra arbetskraft från denna sektor till vård, omsorg och industri. En
form att styra över arbetskraft till dessa sektorer är att höja arbetsgivaravgiften
på den privata tjänstesektorn i de överhettade områdena. Förutsättningarna
för att en sådan politik skall lyckas, är att de arbetandes löner inom
vård, omsorg och industri tillåts öka.
5.3 Fördelningspolitik och skatteomläggningen
En kraftfull fördelningspolitik baserad på arbetarrörelsens rättvise- och jämlikhetsideal
är en av grundpelarna i en ny ekonomisk politik. Grunden för
fördelningen ges i kampen mellan kapital och arbete, framförallt i lönekampen.
Staten skall inte som hittills blanda sig i lönerörelserna på arbetsköparnas
sida.
Skatt skall utgå efter bärkraft. Ökad skatt på kapital och spekulation är
centralt liksom att skattesystemet skall gynna de lägsta inkomsttagarna. En
central fråga i vpk:s skattepolitik är slopad matmoms, kombinerad med
skärpningar av skatt på kapital och höginkomsttagare.
Den av socialdemokratiska regeringen och folkpartiet påbörjade skatteomläggningen
kan ifrågasättas utifrån dess fördelningspolitiska resultat. De
flesta beräkningar visar att det är de mer välbetalda som vinner på omläggningen,
medan de lägre inkomsttagarna förlorar.
Dessutom är skatteomläggningens finansiering med bl.a. ökade boendekostnader
ett oroande moment med tanke på arbetarrörelsens målsättning
att bostaden skall vara en social rättighet till rimlig kostnad. De s.k. dynamiska
effekterna är också grovt överskattade och slår, i den mån de uppstår,
mot de lågavlönade som tvingas arbeta mer för att få det att gå ihop.
Vpk kommer till vårens skattepolitiska proposition - om det andra steget
i skatteomläggningen - att föreslå sänkt skatt på arbetsinkomster främst för
de lågavlönade. Vpk kräver också att en sådan finansiering av skattebortfallet
kompenseras på ett fördelningspolitiskt rättvist sätt.
5.4 Framtidsinvesteringar - ekologisk näringspolitik
Nettot av de svenska direktinvesteringarna i utlandet har ökat från 3 miljarder
kronor 1980 till 33,5 miljarder kronor 1988 och är en bit över 44 miljarder
Mot. 1989/90
Fi212
11
kronor 1989. Direktinvesteringarna i fastigheter utomlands är över 10 miljarder
kronor 1989. Det stora problemet i bytesbalansstatistiken är posten
avkastning av kapital, som visar de ökade räntebetalningarna för lån upptagna
i utlandet.
Utvecklingen visar på en förflyttning av tyngdpunkten i investeringarna
mot utlandet. Det är en oroande utveckling som underlättats av regeringens
ensidiga exportinriktning, flatheten gentemot EG och slopandet av valutaregleringen.
Denna förskjutning av tyngdpunkt i investeringsströmmarna undergräver
Sveriges självständighet. Kapitalkoncentrationen och vinstökningarna har
medfört ökade investeringar i Sverige men är inte imponerande, mätt efter
vinstutvecklingen. Allt för stora delar har gått till finansiella placeringar och
spekulation.
Fackliga företrädare har påpekat att Sverige inte har någon industripolitik
och att framtidsinvesteringar sker i allt för ringa omfattning. De huvudsakliga
investeringarna har skett för att bygga ut kapacitet eller satsningar i
”mogna” branscher som inte kommer att vara de områden som expanderar
i framtiden.
Det krävs en ny industri- och näringspolitik. I en sådan skall AP-fonderna
och löntagarfonderna ha en central roll. Med dessa fonder som grund kan
regeringen skapa en industripolitik som beskär privatkapitalets äventyrliga
politik och garanterar framtidsinvesteringar i Sverige utifrån regional- och
samhällsekonomiska utgångspunkter.
En ny industri och näringspolitik skall styras utifrån ekologiska betingelser.
Det behövs en medveten styrning av näringslivets utveckling mot produktionsmetoder,
teknik och material som är skonsam mot hela vår miljö.
Samhällsutvecklingen måste styras efter regional balans. Satsning på infrastrukturutbyggnad
i de regionalpolitisk! utsatta områdena är strategiskt
viktigt. Vpk har tidigare år föreslagit en miljardsatsning på detta område.
Vpk återkommer med förslag när den regionalpolitiska propositionen presenteras
under våren.
5.5 Bryt maktkoncentrationen - demokratisera
En grundläggande demokratisk fråga är vem som skall ha den avgörande bestämmanderätten
över produktionen av varor och tjänster och därmed bestämma
relationen mellan människorna och deras villkor.
En avgörande fråga i samhället gäller meningen med människors arbete
och produktiva insatser; skall dessa vara till för folkets väl eller öka bolagens
vinster och förmögenheter?! Den socialdemokratiska regeringen har accepterat
kapitalmakten vilket strider mot arbetarrörelsens ursprungliga strävanden,
att demokratisera det ekonomiska systemet.
Koncentrationen av kapital och centralisationen av makt och ägande fortgår
i vårt land. Från de 15 dominerande finansgrupperna på 70-talet kan vi
nu urskilja fyra. Störst är huset Wallenberg, vilket kontrollerar företag med
ca 400 000 anställda. De övriga är Handelsbanken/Industrivärlden, Skanska
och Volvo. Ägarutredningen visade även att makten över det ”privata” näringslivet
ligger i allt färre händer.
Mot. 1989/90
Fi212
12
En demokratisering av ekonomin är grundläggande för att motverka storfinansens
maktkoncentration och dess avgörande inflytande över samhällets
utveckling. Demokratiseringen måste utgå från makten i arbetslivet. Den
skall understödjas med demokratiska beslut med övergripande riktlinjer för
ekonomins utveckling och styrning av de avgörande samhällsinvesteringarna.
Demokratisk kontroll av banker och finansinstitut är nödvändig i en
sådan politik.
5.6 Transnationalisering och valutareglering
Den tilltagande transnationaliseringen innebär ökad makt till de stora kapitalägarna.
Kapitalägare som ofta har sina huvudsäten utanför landets gränser.
Detta är en process som bör kontrolleras, styras och begränsas.
Regeringens politik går åt motsatt håll. Den liberaliserar kapitalrörelserna
och avvecklar tillämpningen av valutaregleringen. Det innebär att en aktiv
politik mot industriutflyttning och mot uppköp av svenska företag försvåras.
Det är inte bara vpk som anser att avvecklingen av valutaregleringen är
fel. LO och fackföreningsrörelsen anser att den gått för fort. Bakom LO:s
oro över utvecklingen, finns insikten om risken för utarmningen av det
svenska näringslivet och avsaknaden av strategiska framtidsinvesteringar i
industrin.
Transnationaliseringen kan motverkas om kapitalrörelserna över gränserna
kontrolleras. Vpk kräver att valutaregleringen återinförs och att lagen
tillämpas i sin helhet. Dessutom skall de anställdas fackliga organisationer
ges vetorätt mot utländska uppköp av företag och mot att svenska företag
gör uppköp av företag, investerar i företag eller eljest flyttar verksamhet
utomlands. Att denna problematik finns, besannas av att LO vill skapa ökat
rådrum vid köp och försäljning av svenskt kapital.
5.7 Hela världen och Europa går före EG
EG har tillkommit som ett politiskt uttryck för intressena hos främst dominerande
delar av det västeuropeiska storkapitalet. Dess syften är dels säkerhets-
och militärpolitiskt betingade, dels betingade av att i Europa skapa en
så oreglerad kapitalism som möjligt. EG begränsar därmed folkligt inflytande
och urgröper den nationella självbestämmanderätten. EG:s planer på
en inre marknad och politisk union syftar till vidgade friheter för kapitalet,
men tvång för alla stater inom gemenskapen.
EG:s planer på en inre marknad 1992 är att skapa en mur kring en del av
Europa. Udden är riktad mot länderna utanför EG.
Vpk har alltid hävdat hela Europatanken som vägledande. Efter händelserna
i Östeuropa är detta än mer aktuellt. Sverige bör stanna upp i sitt integreringsarbete
med EG och på allvar arbeta för en Europalösning med alla
länder. En allt för nära anslutning till EG kan försvåra Sveriges möjligheter
att göra konstruktiva insatser i t.ex. Östeuropa. Vi kan i annat fall knytas
upp till EG - kapitalets Östeuropapolitik.
Vpk föreslår att riksdagen uttalar sig mot att Sverige underordnar sigEG:s
politik. Målsättningen mot EG skall vara densamma som mot andra stater;
beredskap till samarbete och frihandel men inte underordning och bero
Mot. 1989/90
Fi212
13
ende. Samtidigt skall Sverige verka för en ekonomisk världsordning som
gynnar den Tredje världens sociala utveckling. Spridning av handelsrelationer,
samarbete i hela Europa, EFTA-samarbete och ökat nordiskt samarbete
bör vara huvudinriktningen.
5.8 Satsning på kommunernas socialt viktiga delar
Med nuvarande politik är kommunernas socialt viktiga delar den största
krisbranschen. Trots volymtillväxten under 80-talet har behoven ökat mer.
Kommunernas ekonomi är körd i botten. Statens begränsningar av skatteunderlaget
och transfereringar är en huvudorsak.
I den kommunala offentliga verksamheten utförs flera av samhällets viktigaste
uppgifter i vård, omsorg, skola och kultur. Resurser krävs på flera plan,
både vad gäller de anställdas förhållanden, arbetsmiljö, arbetstid och lön,
samt ökade insatser för att klara människors behov på dessa områden.
Vpk vill ha en effektiv och ändamålsenlig offentlig sektor. Detta förutsätter
en demokratisering. De anställda och brukarna måste ges ökade möjligheter
att planera och utforma verksamheterna. Vi skall dock inte överföra
näringslivets värderingar till den gemensamma sektorn. Det behövs inga privata
vinstintressen för att klara dessa uppgifter.
Enligt vpk måste också den kommunala ekonomin förstärkas. Effektiviseringar
räcker inte. Det behövs mer resurser. 1990 beräknas utgifterna bli 14
miljarder kronor högre än inkomsterna på den kommunala sektorn. En av
effekterna av skatteomläggningen är att det breddade skatteundelaget ger
inemot 10 miljarder kronor mer till kommunernas ekonomi 1991 och de förändringar
som sker i år beräknas ge 3—4 miljarder kronor.
Regeringen aviserar att dra in dessa pengar till staten. Vpk säger nej till
en sådan indragning och vill i stället låta detta ökade skatteunderlag bli en
grundplåt i en utveckling av de socialt viktiga delarna av den offentliga verksamheten.
Utöver regeringens anmälan att återkomma med förslag om indragning av
skatteomläggningens inkomstökningar till kommunerna, aviserar regeringen
en genomgripande förändring av statsbidragssystemet. En parlamentarisk
utredning skall se över statens bidrag till kommunerna. Vpk föreslår
att denna översyn har som målsättning att kraftigt förstärka kommunernas
ekonomi.
På det sociala området vill vpk satsa minst 4 miljarder kronor för att förbättra
inom vård och omsorg. Dessutom föreslår vpk 5 miljarder kronor per
kalenderår (2,5 miljarder budgetåret 1990/91) till kommunerna för att förbättra
deras ekonomi och klara de aktuella uppgifterna. Vpk har på arbetskraftsområdet
förslag som innebär att en volymtillväxt i kommunerna kan
ske.
Dessutom kräver vpk att 5 miljarder kronor överförs till kommun och
landsting som en engångsöverföring i syfte att sanera deras finanser, minska
lån etc. Dessa miljarder tas från de pengar skatteförvaltningen har att fordra
från svenska företag, efter den skattekontroll som gjorts för skattekontrollåret
1989. Enligt uppgiftjrån skatteförvaltningen rör det sig om en summa
på ca 5 miljarder kronor.
Mot. 1989/90
Fi212
14
5.9 Energipolitiken
Den svenska energipolitiken har under 80-talet kännetecknats av oklarhet
och brist på konsekvens på ett sätt som varit mycket olyckligt. Det är vpk:s
uppfattning att det krävs en handlingsinriktad, konsekvent och ny energipolitik
för att klara viktiga mål inom miljö-, fördelnings-, energi- och utrikespolitiken
samt för att få till stånd en konkurrenskraftig industriell utveckling.
Sverige ligger i topp internationellt när det gäller energikonsumtion per
person. Det kan delvis förklaras med den höga industrialiseringsgraden, vår
industristruktur och det kalla klimatet. Men vi är också dåliga att använda
energin på ett vettigt sätt. Så har t.ex. dumpningen av elpriset medfört att
många villaägare installerat direktverkande el. Detta är ur hushållningssynpunkt
förödande.
Ny teknik kommer att leda till en minskning av elkonsumtionen, men
frånsett detta krävs omstruktureringar av energikrävande processer inom industrin.
Elintensiv industri måste självfallet få den energi den behöver, men
det måste samtidigt finnas styrmedel, så att en satsning sker på effektiv energianvändning.
Vpk anser att införande av trappstegstariffer för elkrävande produktion
är ett sådant styrmedel.
Sverige är ett högteknologiskt land som har levt högt på att ligga främst
inom ett antal näringar och kunskapsområden. Utvecklingen går nu mot att
vi också exporterar kunskap och administrativa system inom många områden.
Det är då av central betydelse att staten ansvarar för och satsar på forskning
och utbildning inom teknologiområdet.
5.10 Miljöpolitik - att förändra världen
Det moderna industrisamhället har för länge sedan sprängt gränserna för ett
fungerande ekologiskt system. Ett sådant system måste bygga på recirkulation
av ämnen i naturen. Men vårt samhälles produktion och konsumtion är
inte delar i ett kretslopp. I stället tar sig stora delar av den mänskliga produktiviteten
uttryck i verksamheter som är miljöfarliga.
Själva omfattningen på vår produktion och konsumtion är också den ett
problem. Vi tär på jordens ändliga resurser och vi fördelar användandet av
dem ytterst orättvist sett i ett globalt perspektiv.
Vår strävan måste vara att inlemma industrisamhället i ett ekologiskt fungerande
system. Denna ambition måste ligga till grund för alla våra ställningstaganden
när det gäller samhällsutveckling och ekonomi.
5.11 Socialt och ekologiskt BNP-mått
Efter många års debatt och förslag finns det hopp om att finansdepartementet
skall kunna medverka till ett mått med sociala och ekologiska hänsynstaganden.
Det gängse sättet att mäta produktionen - BNP - framstår som allt
mer ofullständigt och oriktigt. Avdrag görs inte för skador som vållats på
natur och människor på grund av produktionen av varor och tjänster.
Vpk föreslår att regeringen i vårens kompletteringsproposition redovisar
Mot. 1989/90
Fi212
15
ett underlag för ett socialt och ekologiskt inriktat BNP-mått, en nettonationalprodukt
(NNP).
Med dessa mått kan vi bättre styra och inlemma industrisamhället i ett
ekologiskt och socialt rättfärdigt system.
5.12 90-talet kräver arbetslivets demokratisering
Konkreta demokratiska rättigheter till de lokala fackföreningarna och de anställda
på arbetsplatserna är 1990-talets viktigaste politiska fråga. Det handlar
om att utgå från partsförhållanden i stället för samarbete mellan parter
som från början har helt ojämlika positioner. Den ena parten äger produktionsmedlen
medan de anställda säljer sin arbetskraft. De har inte gemensamma
intressen. Medan kapitalägarna har förräntning av sitt kapital - hög
lönsamhet - som sitt främsta intresse, har de anställda som huvudintresse en
trygg försörjning, möjlighet till utveckling och att jobbet är till nytta för hela
samhället.
Medbestämmandefilosofin har aldrig gynnat de arbetande. Det krävs nu
en sådan demokratisering av arbetsplatserna att villkoren förändras. Det
krävs omedelbart förändringar av arbetsorganisationen så att de arbetande
får ett direkt inflytande över sina arbeten. Det krävs insatser för en teknologiutveckling
som sprider makt och motverkar elitism. För detta krävs demokratiska
rättigheter i arbetslivet.
Skall den ekonomiska politiken syfta till att ändra dagens orättvisa, ojämlika
och osolidariska samhälle till dess motsats, måste förändringarna börja
i arbetslivet.
5.13 Kvinnopolitiskt perspektiv på ekonomin
Kvinnor har ingen verklig ekonomisk makt. Få kvinnor finns på de högsta
beslutsfattande positionerna inom det svenska näringslivet och inom den offentliga
sektorns maktsfär. Det är kvinnornas ökade förvärvsfrekvens, som
räddat hushållens standard under 80-talet. Trots detta är det kvinnorna som
har de lägsta lönerna, de tyngsta jobben, och de sämsta arbetstiderna. Detta
gör att det är kvinnorna som främst drabbas av en alltmer ökande utslagning
i arbetslivet. Fortfarande är det kvinnorna som har huvudansvaret för barnen
och hemmet. Kvinnor arbetar mer än män, men en stor del av arbetstiden
är oavlönad marktjänst.
Den nuvarande ekonomiska utvecklingen i Sverige är ett direkt hot mot
kvinnorna. Det är de som drabbas hårdast av regeringens ekonomiska politik.
Merparten av kvinnorna kommer att förlora på skatteomläggningen. Det
finns från regeringens sida en förhoppning att skatteomläggningen skall innebära
att kvinnorna skall utöka sin arbetstid, från deltid till heltid, och på
så sätt kunna tillgodogöra sig skattelättnaderna i den nya skattepolitiken.
Denna förhoppning visar på en brist på kunskaper om vilka faktorer som
styr kvinnors lönearbete. För det första så har de flesta kvinnor så låga löner,
att även ett heltidsarbete ligger under gränsen där skattelättnadena får effekt.
Den skattereduktion som skall införas räcker på sin höjd till kompensation
för de ökade kostnaderna på en rad områden. För det andra så är inte
Mot. 1989/90
Fi212
16
sänkta marginalskatter ett kvinnoproblem. Om man frågar kvinnor vilken
reform de skulle vilja ha så kommer frågan om en daglig arbetstidsförkortning
på första plats. Sex timmars arbetsdag med full lönekompensation är
vad kvinnor kräver.
En utökning av arbetstiden från deltid till heltid ställer dessutom andra
krav på samhället.
• En utbyggd barnomsorg. Många deltidsarbetande löser i dag sin barnomsorg
själva, genom att pussla ihop arbetstiderna.
• Utbyggd kollektivtrafik. Det är kvinnorna som åker kollektivt till arbetet.
• Heltidstjänster. En stor del av tjänsterna inom den offentliga sektorn är
idag inrättade som deltidstjänster och det är knappast praktiskt möjligt
att utöka arbetstiden.
• Hemarbete och ansvar för barnen på lika villkor mellan män och kvinnor.
Det kan komma att visa sig att ”Århundradets skattereform” också blir ”Århundradets
kvinnofälla”.
5.14 Riktlinjer för en ny ekonomisk politik
Vpk:s förslag till en omläggning av den ekonomiska politiken kan sammanfattas
i följande riktlinjer:
- Social tillväxt för rättvisa, jämlikhet och trygghet.
- Rättvis fördelningspolitik skall genomsyra alla politikens områden.
- Rätten till ett meningsfullt arbete förverkligas genom demokratiska rättigheter
i arbetslivet.
- Samlade åtgärder mot den ekologiska krisen och en resurs- och miljöbesparande
energipolitik.
- Försvar av den nationella suveräniteten med riktade framtidsinvesteringar.
6. Vpk:s budgetalternativ
Fortsatt hög sysselsättning och en väl fungerande offentlig sektor är grundläggande
förutsättningar för en utveckling mot en jämnare och mer rättvis
fördelning i samhället. Vårt budgetförslag innebär ökade satsningar på en
rad områden inom den offentliga verksamheten. Framför allt vill vi prioritera
vård och omsorg. En annan viktig fråga är kampen mot miljöförstöringen.
Vårt förslag till statsbudget syftar till dämpad energiförbrukning och
ökade miljövårdsinsatser. Andra områden där vi föreslår mer resurser är
bl.a. kultur, utbildning och internationellt bistånd.
Flera av våra förslag syftar till utökad och förbättrad offentlig verksamhet.
Vi kan inte acceptera de allvarliga brister inom vård, omsorg och utbildning
som föreligger i dagsläget. En viktig orsak till den rådande situationen är den
påtagliga bristen på arbetskraft i samhällsekonomin. Inom vård och omsorg
är vakanstiderna extra långa. Att enbart anslå mer pengar löser inte problemen.
En stor del av de satsningar vi föreslår syftar istället till förbättringar
av personalens arbetsmiljö. Minskad helgtjänstgöring inom sjukvården och
ökad utbildning för vårdpersonal inom hemtjänsten är två förslag i denna
Mot. 1989/90
Fi212
17
riktning. Dessa åtgärder beräknas underlätta personalrekryteringen samtidigt
som de leder till minskad personalomsättning.
Det är emellertid inte troligt att detta räcker. Vi föreslår därför att den
allmänna löneavgiften höjs med 5 procentenheter inom den privata tjänstesektorn
(SNI6—9) i Stockholms-, Göteborgs- och Malmöområdet under perioden
1 juli 1990—31 december 1991. Syftet är att dämpa den privata tjänstesektorns
expansion och härigenom underlätta rekryteringen av personal
till offentlig verksamhet och industri. Detta ligger i linje med vår målsättning
om en bättre fungerande vård och omsorg, samt behovet av en snar förstärkning
av den svenska handelsbalansen.
Differentiering av arbetsgivaravgifter är inget nytt. Det används redan
idag som ett medel inom regionalpolitiken, med differentiering såväl mellan
regioner som mellan näringsgrenar. Det finns därför fungerande metoder
som kan användas för ytterligare differentiering. Våren 1989 lade förövrigt
regeringen ett förslag om en särskild höjning av den allmänna löneavgiften i
Stockholmsområdet där kommuner och landsting undantogs. Förslaget avslogs.
Vi beräknar att vårt förslag inbringar 4 miljarder kronor till statskassan
under budgetåret 1990/91. Sysselsättningen inom berörda näringsgrenar förutses
minska med 1 % i storstadsområdena. Detta motsvarar 5 000-10 000
personer. Bristen på arbetskraft inom vård, omsorg och industri kommer
härigenom att reduceras.
Vpk:s förslag till statsbudget för budgetåret 1990/91 innebär en utgiftsnivå
som ligger 17 559 milj. kr. högre än regeringens förslag. På utgiftssidan i
budgetpropositionen ingår posten ”Beräknat tillkommande utgiftsbehov”.
Vad denna utgiftspost innehåller är som vanligt oklart. Detta måste betecknas
som otillfredsställande. Regeringen säger att den bl.a. inkluderar ”de
effekter netto som uppstår till följd av det förslag om reformering av skattesystemet
som regeringen avser att föreslå riksdagen under våren 1990”.
Detta är inte någon speciellt klargörande formulering. Kan det möjligtvis
vara så att regeringen döljer att frånvaron av dynamiska effekter längre fram
kommer att presenteras som en utgift? Utan att här ta ställning till regeringens
framtida förslag till skattereform, eller de andra förslag regeringen kommer
att presentera under våren, vill vi ändå yrka bifall till de medel som avsatts
för tillkommande utgiftsbehov. Vi utgår nämligen från att de kommer
att behövas.
Vpk:s förslag till statsbudget innebär vidare att skatteintäkterna kan beräknas
bli 30 690 milj. kr. högre än vad regeringen utgått från. Vi föreslår
ökad beskattning av kapital, energi och tobaksvaror. Dessutom vill vi höja
arbetsgivaravgifterna inom den privata tjänstesektorn i storstadsområdena.
Vi räknar vidare med en högre löneutveckling och inflation än vad regeringen
utgått från. Våra högre pris- och löneantaganden ger ett nettotillskott
på 8 800 milj. kr.
Mot. 1989/90
Fi212
18
Budgetsammanställning
Ökade utgifter, milj. kr.
Mot. 1989/90
Fi212
Utbyggnad av barnomsorgen |
1300 |
Personalrekryteringsåtgärder inom vård och omsorg |
3000 |
Överföring till kommunerna |
7500 |
Utbildning |
1154 |
Sysselsättning |
1000 |
Miljö |
661 |
Regionala fonder |
1700 |
Försvar |
-2885 |
Internationellt bistånd |
1300 |
Miljövårdsinsatser i Polen och Baltikum |
1000 |
Övrigt |
1829 |
Summa 17 559
Ökade inkomster, milj.kr. |
|
Allmän löneavgift |
4000 |
Barnomsorgsavgift |
1300 |
Fastighetsskatt |
2000 |
Fastighetsförsäljningsavgift |
1250 |
Investeringsavgift i Stockholm-Uppsala |
250 |
Vattenkraftskatt |
3000 |
Uranskatt |
4000 |
Flygbränsleskatt |
1000 |
Vattenfall |
-1300 |
Skatt på värdepapper |
3000 |
Aktier reavinst |
550 |
Förmögenhetsskatt |
2000 |
Tobaks- och alkoholskatt |
1000 |
Patientavgifter |
-170 |
Dagmar |
10 |
Högre löne- och prisantaganden |
8 800 |
Summa 30 690 |
Detta överskott skall inte ses som ett uttryck för en vilja att föra en stramare
politik än regeringen, utan är i stället ett resultat av en beräkning grundad
på mer realistiska löne- och prisantaganden än de regeringen utgått från. De
medel som på detta sätt reserveras kommer att tas i anspråk till kompletterande
utgiftsförslag i samband med vårens ”propositionsflod”. Regeringen
har föranmält propositioner på bl.a. följande områden: regionalpolitik, trafik,
näringspolitik, jordbruk och skatteomläggningen som inte minst har betydelse
för bostadssektorn.
7. Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande
del godkänner de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
som i motionen förordats,
2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande
del godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som i motionen
förordats,
19
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den ekonomiska politikens inriktning att skapa förutsättning
för löneökningar, främst för de lågavlönade,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna om statens
arbetsgivarverks och statens inriktning om rättvis lönepolitik för de
lågavlönade enligt vad som anförts i motionen,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att inte införa ytterligare tvångsmedel på arbetsmarknaden
riktade mot de arbetande,1]
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om straffskatt på företag
med för hög prissättning enligt vad som i motionen anförts om inflationsbekämpning,
[att riksdagen hos regeringen begär förslag om möjlighet för förtidspensionerade
och långtidssjukskrivna att återvända till arbetslivet
genom lönebidrag enligt vad som i motionen anförts,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den
kommande skatteomläggningen skall ha en inriktning mot en rättvis
fördelningspolitik ,2]
[att riksdagen hos regeringen begär förslag om att ta bort moms
på mat enligt vad som i motionen anförts,2]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad om i
motionen anförts om en ny industripolitik och löntagar- och AP-fondernas
roll i en sådan politik,3]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en ekologisk näringspolitik,3]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder för regional utjämning och balans,1]
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om demokratisering av ekonomin,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kontroll över bank- och finansinstituten,3]
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder mot transnationaliseringen och återinförandet
av valutalagstiftningen för att hävda det nationella oberoendet,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fackliga organisationers vetorätt vid köp och försäljning
samt investeringar i företag i Sverige och utomlands,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Sveriges relationer till EG och övriga Europa,4]
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inriktningen av utredningen om statens bidrag till
kommunerna,
9. att riksdagen anslår 2 500 000 000 kr. till kommunsektorn för att
förbättra kommunernas ekonomi i enlighet med vad som anförts i motionen,
10. att riksdagen beslutar att som en engångsöverföring anslå 5 mil
Mot. 1989/90
Fi212
20
järder kronor till kommun och landsting i enlighet med vad som i motionen
anförts,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om energipolitiken och införande av trappstegstariffer
för elkrävande produktion,3]
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om miljöpolitikens inverkan på samhällsutveckling och
ekonomi,
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett socialt och ekologiskt
inriktat ”BNP”-mått enligt vad som i motionen anförts,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om betydelsen av demokratiska rättigheter på arbetsplatserna
för lokala fackföreningar och anställda för ekonomins
utveckling,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett kvinnopolitiskt perspektiv på ekonomin,1]
13. att riksdagen beslutar om en höjd arbetsgivaravgift på privat
tjänstesektor i överhettade områden i enlighet med vad i motionen
anförts,
[att riksdagen hos regeringen begär förslag om fastighetsskatt på
industrifastigheter motsvarande en inkomst på 2 miljarder kronor,2]
[att riksdagen hos regeringen begär förslag om höjd flygbränsleskatt
motsvarande en inkomst på 1 miljard kronor,2]
[att riksdagen hos regeringen begär förslag om höjd skatt på värdepapper
motsvarande en inkomst på 3 miljarder kronor,2]
[att riksdagen hos regeringen begär förslag om höjd beskattning
på reavinst av aktier motsvarande en inkomst på 550 milj. kr.,2]
[att riksdagen hos regeringen begär förslag om höjd skatt på förmögenheter
motsvarande en inkomst på 2 miljarder kronor,2]
[att riksdagen hos regeringen begär förslag om höjd tobaks- och
alkoholskatt motsvarande 1 miljard kronor.2]
Stockholm den 24 januari 1990
Lars Werner (vpk)
Lars-Ove Hagberg (vpk)
Margö Ingvardsson (vpk)
Bertil Måbrink (vpk)
Berith Eriksson (vpk)
Bo Hammar (vpk)
Ylva Johansson (vpk)
1 1989/90:A291
2 1989/90:Sk444
3 1989/90:N361
4 1989/90: U548
Mot. 1989/90
Fi212
21
. ' ■ ■
• * ■
■
I - •. •
... , • _ ' i
. ' ■
.
ii! ':'/!■
. -t'1 ■ • ! . .
'
■
. ■ ,;■■■! r '\:i ■ 1 "
'
’'! ,‘i
■ '
>
! '■ . J5 i :
■ >
r V.
I A: ■
|
- •• i-*