Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Fi204

av Carl Bildt m.fl. (m)
Den ekonomiska politiken

Innehåll

1. Sammanfattning 6

2. Den ekonomiska utvecklingen 9

2.1 Internationella perspektiv 9

2.2 Sverige vid vägs ände 11

2.3 Fortsatt utförsbacke 15

3. Regeringens ekonomiska politik 18

3.1 Finansplanens riktlinjer 18

3.2 Skatteomläggningen 22

3.3 Budgetpolitiken 23

4. Det moderata alternativet 26

4.1 Riktlinjer för den ekonomiska politiken 26

4.2 Stimulans för enskilt sparande 28

4.3 Principer för lönebildningen 29

4.4 En verklig skattereform 31

4.5 Budgetpolitiken 34

4.6 Statsskuldspolitiken 39

4.7 Penningpolitiken 41

4.8 Effekter av den moderata politiken 43

5. Hemställan 44

1 Sammanfattning

Regeringens ekonomiska politik har misslyckats. Sverige går mot förvärrade
yttre och inre obalanser. 1980-talets skattehöjningar och försvar för offentliga
monopol framkallar 1990-talets kris.

För världens utvecklade marknadsekonomier ser framtiden annars ljus ut.
Den goda konjunkturen är nu inne på sitt åttonde år. Inflationen är under
kontroll. Strukturomvandlingen, introduktionen av ny teknologi och Europa-integrationen
ger fortsatt tillväxt. Nya jobb tillkommer, och arbetslösheten
avtar.

Men för Sverige är bilden en helt annan. Från mitten av 1980-talet pekar
i stort sett alla kurvor fel. Trots gynnsamma yttre förutsättningar blev årtiondet
Sveriges sämsta från tillväxtsynpunkt sedan seklets början. 1990 kommer
Sverige att förena västvärldens lägsta tillväxt med västvärldens högsta inflation.
Samtidigt ökar underskotten i bytesbalansen med expressfart.

Det finns inga enkla och snabba lösningar på den kris som nu förvärras i
rask takt. Sanningen är att vi går mot en mycket besvärlig tid. En felaktig
ekonomisk politik under en följd av år kommer att ge allvarliga ekonomiska
problem under en följd av år.

Men detta får inte bli en ursäkt för att ytterligare skjuta på den nödvändiga
kursomläggningen. Ju längre den dröjer, desto större blir problemen och
desto längre tid tar det att åter nå en balanserad tillväxt.

Socialdemokraterna har i finansplan efter finansplan visat sin oförmåga
att vända utvecklingen. Mönstret har hela tiden varit detsamma. Förhoppningar
och förmaningar inför det kommande året har följt på korta konstateranden
av att det pågående redan är ”kört”. Så har det ena förlorade året
lagts till det andra.

Årets finansplan är den svagaste i Sveriges moderna historia. Misslyckandet
1989 och de allt dystrare prognoserna för 1990 och 1991 föranleder inte
annat än en inbjudan till överläggningar med arbetsmarknadens parter. Finansplanen
är så svag att t.o.m. regeringen själv tvingas säga att den är ofullständig
och att man senare återkommer med de förslag man ännu inte förmått
samla sig till.

Enligt moderata samlingspartiets uppfattning finns det skäl att räkna med
att tillväxten under 1990 och 1991 kommer att understiga 1,5 %. Det är
mindre än hälften av genomsnittet i den industrialiserade västvärlden.

Vidare finns det anledning att räkna med att inflationen under 1990 och
1991 kommer att ligga kring 9 %. Det är ungefär dubbelt så högt som i industriländerna
i övrigt. Inemot 3 procentenheter av prisstegringen båda dessa
år är resultat av skattehöjningarna i uppgörelsen mellan socialdemokraterna
och folkpartiet.

Beträffande skattetrycket redovisar finansplanen i strid med tidigare utfästelser
en fortsatt höjning. Mycket talar för att denna utveckling med nuvarande
politik kommer att förlängas in i 1991.

I nu rådande utgångsläge kan lönekostnadsökningarna 1990 förutses bli ca
10 procent. Särskilt den starka ökningstakten inom den offentliga sektorn
gör regeringens antagande om 7,5 % helt orealistiskt. För 1991 förefaller det
på samma sätt högst osannolikt - med den politik som nu bedrivs - att siffran

kan gå ner till ens den högre nivå på 7 %som utgör det högre alternativet i Mot. 1989/90
finansplanen. Fi204

Därmed måste man utgå från att bytesbalansen kommer att utvecklas än
mer negativt än vad regeringen förutser. Särskilt oroande är den försvagning
av handelsbalansen som skett de senaste månaderna. Med oförändrad politik
kommer bytesunderskottet med största sannolikhet att stiga över 60 miljarder
kronor under 1991. Det blir då det tyngsta underskott som Sverige
haft under efterkrigstiden.

Den ekonomiska krisen har därmed framskridit så långt att den riskerar
att bli okontrollerbar.

Under hela 1980-talet har moderata samlingspartiet företrätt en alternativ
ekonomisk politik. Med stor konsekvens har vi kritiserat den socialdemokratiska
politiken och varnat för dess följder.

I detta ”Alternativ 90” redovisar moderata samlingspartiet förslag till åtgärder
på kort och medellång sikt för att bryta krisen och för att vända utvecklingen
uppåt. I det långa loppet finns det ingen annan utväg än den politik
vi föreslår.

Sänk skattetrycket!

Trots att marginalskatterna nu äntligen sänks kommer en skattepolitik som
kontinuerligt höjer skattetrycket att även fortsättningsvis driva upp kostnaderna
och bromsa tillväxten.

Den kommunala skatteökningen måste hejdas. Ett kommunalt skattestopp
bör införas för i vart fall de närmaste åren. Med ett snabbt beslut ges
en tidig signal inför arbetet med såväl de kommunala budgetarna för 1991
som långtidsplaneringen i kommuner och landsting.

Vår inriktning av skattepolitiken för 1991 innebär att skattetrycket sänks
med mellan 2 och 3 procentenheter. Den statliga inkomstskatten slopas upp
till en inkomst av 200 000 kronor, och skatteskalan inflationsskyddas. Kapitalbeskattningen
lindras. Reformen finansieras genom dynamiska effekter,
besparingar i offentliga utgifter samt strukturförändringar i skattesystemet.

Under 1990-talet måste den ekonomiska politiken utgå från att Sverige
inte kan ha ett skattetryck som markant avviker från vad som gäller i jämförbara
västeuropeiska länder.

Dämpa kostnadsökningarna!

Med vår skattepolitik blir den beräknade inflationen ca 2,5 procentenheter
lägre såväl 1990 som 1991 enbart genom att kostnadsdrivande skattehöjningar
avvisas.

Förslag läggs dessutom fram om en sänkning av arbetsgivaravgifterna
med nära 2 procentenheter, vilket direkt minskar lönekostnadsökningen och
därmed indirekt inflationen.

I förhållande till regeringens förslag kan vi därför räkna med att inflationen
1990 blir minst 3 procentenheter lägre. Genom att löntagarnas kompensationskrav
för både 1990 och 1991 begränsas, och genom att lönekostnadsstegringen
dämpas, skapas förutsättningar för en avsevärt lugnare kostnadsutveckling
1991.

Spara i bidragssystemen! Mot. 1989/90

Fi204

Under 1980-talet har kostnadsökningen i främst de offentliga transfereringssystemen
varit mycket kraftig. Denna utveckling måste brytas. Annars blir
följden antingen allt större finansieringssvårigheter eller krav på kraftiga avgifts-
och skattehöjningar.

En marginalskattesänkning skapar goda förutsättningar för ändringar i bidragssystemen.
Den onda cirkeln högre skatter - högre bidrag kan då vändas
till den goda cirkeln lägre skatter - lägre bidrag.

Moderata samlingspartiet föreslår en sänkt ersättningsnivå i sjukförsäkringssystemet
från 90 till 80 % under de första 89 dagarna. Dessutom förordas
ett system med arbetsgivarperiod de första två veckorna av en sjuktid.

Detta kommer att leda till en direkt besparing på ca 2,3 miljarder kronor
samtidigt som vi räknar med omkring motsvarande 40 000 nya heltidsarbeten.

Förslag läggs också om liknande förändringar i föräldraförsäkringen, delpensionsförsäkringen
och arbetslöshetsförsäkringen. Besparingar och förenklingar
görs även i transfereringssystemen till bl.a. kommuner och företag.

Säkra valutapolitiken!

Tanken på en ny devalvering måste avvisas. En sådan skulle bara medföra
att svårigheterna att lösa de svenska kostnadsproblemen blir än större.

Men det räcker inte med ord i ett läge där alla marknader ser vart utvecklingen
är på väg. Moderata samlingspartiet har under en följd av år krävt en
anknytning av kronan till det europeiska valutasamarbetet EMS. Den skulle
stärka tilltron till vår beslutsamhet att försvara kronans värde.

En EMS-anknytning kräver förhandlingar med de regeringar och centralbanker
som i dag deltar i EMS-samarbetet. Sådana bör inledas omedelbart.

Stimulera sparandet!

Utan ett ökat enskilt sparande finns det inga möjligheter att klara de ekonomiska
balansproblemen på sikt.

En förbättring av det dåliga hushållssparande förutsätter en generell politik,
som främst bygger på sänkt skattetryck och stabila spelregler. Tvångssparandet
skall skyndsamt avvecklas liksom löntagarfonderna. Privatisering
av statliga företag stärker och sprider det enskilda ägandet.

Därutöver är det viktigt att särskilt stimulera långsiktigt bundet sparande
samt att sprida ägandet av bostäder och aktier till enskilda hushåll. Moderata
samlingspartiet fäster speciell vikt vid utvecklingen av pensionssparandet,
och föreslagna försämringar måste stoppas.

Skapa förutsättningar för tillväxt!

Dagens låga tillväxt hotar morgondagens välfärd. Om inte tillväxten förbättras,
går hela vårt välfärdssystem mot en allvarlig finansieringskris under
1990-talet.

Svenska investeringar sker allt oftare utomlands, medan utlänningars in

vesteringar går Sverige förbi. Vid sidan av högskattepolitiken är en starkt Mot. 1989/90
bidragande orsak osäkerheten om energipolitiken och Europa-politiken. Fi204

Sverige har inte råd med denna osäkerhet. Klara politiska besked om att
alla kärnkraftverk skall användas så länge den tekniska och ekonomiska livslängden
så medger och att Sverige strävar efter ett med neutraliteten förenligt
medlemskap i EG skulle skapa bättre förutsättningar för den för framtidens
välfärd nödvändiga tillväxten.

2 Den ekonomiska utvecklingen

2.1 Internationella perspektiv

Den aktuella tillväxtfasen i världsekonomin går nu in på sitt åttonde år. Dess
varaktighet har föranlett spekulationer om att konjunkturcykeln är död.

Onekligen kan vissa strukturella förändringar påvisas i de utvecklade ländernas
ekonomier. Tjänstesektorn väger nu tyngre, och utrymmet för lagersvängningar
har minskat. Men mer betydelsefull är säkert förskjutningen i
den ekonomiska politikens inriktning, där man allmänt gått från finstyrning
av efterfrågan till kamp mot inflationen och avreglering i syfte att vidga utbudet
av produktionsfaktorer.

Så här i början av 1990-talet är skillnaden slående mot läget tio år tidigare.

Då ökade inflationen snabbt, och en fördubbling av oljepriserna var på väg
att föra ned världsekonomin i en djup recession. Nu pågår en stabil tillväxt
utan tecken till nämnvärd avmattning, inflationen är i de industrialiserade
västländerna under kontroll, och t.o.m. de kvardröjande höga arbetslöshetstalen
är på väg nedåt. Ekonomiska prognoser överträffas lika regelbundet
som de under 1970-talet underskreds.

Även 1989 blev bättre än väntat. Den totala produktionen i OECD-länderna
ökade med 3,6 %. Som vanligt räknas det försiktigtvis med en viss
nedgång till ca 3 % de närmaste åren, men den siffran kan mycket väl
komma att överträffas. Vad som ger anledning till optimism är särskilt den
måttliga takten i löne- och prisstegringen. Den förhållandevis höga investeringsnivån
under senare år ger dessutom en god grund för fortsatt expansion.

Och rådande obalanser -1.ex. i handeln mellan USA och Japan/Förbundsrepubliken
Tyskland samt skuldkrisen i u-länderna - har minskat, även om de
fortfarande utgör orosmoment.

Den ekonomiska utvecklingen i Förenta staterna förefaller ändå gå mot
den eftersträvade mjuklandningen. Tillväxten sjönk förra året till 3 %. Det
första kvartalet i år förefaller liksom det sista 1989 bli svagt, men sedan kan
det mycket väl bli en aktivitetsökning. Den förhållandevis låga inflationstakten
har gett centralbanken utrymme att lätta på penningpolitiken. Den sjunkande
dollarkursen kommer rimligen att främja exporten. Det förhållandet
att underskotten i såväl utrikeshandeln som den federala budgeten förblir i
stort sett oförändrade i absoluta tal betyder att de sjunker realt sett och i
förhållande till bruttonationalprodukten. Den största risken för ett bakslag
torde ligga i den stora skuldsättningen hos både företag och privatpersoner.

Bakom ansatsen till finansiell kris på Wall Street i höstas fanns företeelser 9

som högbelånade företagsuppköp, oron på skräpobligationsmarknaden och Mot. 1989/90
sparbankskrisen. Andra sidan av skuldproblemet är naturligtvis bristen på Fi204
sparande, där ett hushållssparande på bara några procent framstår som helt
otillräckligt. Det nu aktuella budgetförslaget inrymmer därför sparstimulerande
åtgärder, bl.a. skattebefrielse för långsiktigt bundet sparande. Vidare
förestår av allt att döma lättnader i kapitalvinstbeskattningen och i dubbelbeskattningen
av aktieutdelningar.

Trots upptrissade börskurser märktes knappast höstens finansiella krisunge
i Japan. Landets ekonomiska styrka framgår av att yenen har apprecierats
med ca 70 % på två år, och ändå är handelsunderskottet i stort sett oförändrat.
Den exempellösa expansionen går vidare i obruten takt. Det verkar
nästan som om den av omvärlden framtvingade stimulansen i den inhemska
efterfrågan adderas till den tillväxt som härrör från export och investeringar.

Japans frammarsch skapar ett spänningsförhållande till Förenta staterna,
som kan leda till besvärliga förvecklingar mellan länderna. Ändå borde rimligen
det sistnämnda landet välkomna att den kapitalimport som behövs för
att täcka handelsunderskottet inte bara är av finansiell art utan även får den
mera beständiga form som investeringar i företag och fastigheter utgör.

I Europa gick utvecklingen under 1980-talet från ”euroskleros” i början
av årtiondet till ”eurofori” i slutet. Även om den senaste tidens förändringar
i Östeuropa har varit en bidragande orsak, är ändå den snabbt fortgående
integrationen inom EG den viktigaste förklaringen. Man har redan börjat
skörda frukterna av den gemensamma inre marknad som skall vara klar till
1993. Valutasamarbetet inom EMS har fått en kraftigt nedhållande effekt på
prisstegringen i tidigare höginflationsländer som Frankrike och Italien, vilket
kontrasterar mot utvecklingen i Storbritannien, som ännu står utanför
växelkursmekanismen.

I Förbundsrepubliken Tyskland justerades tillväxtprognosen kontinuerligt
upp under 1989. Slutresultatet blev en produktionsökning med 4 %. Förutom
investeringarna är det exporten som ökar, vilket till stor del sammanhänger
med att D-marken varit undervärderad. Dollarnedgången i förening
med den inkomstskattesänkning som nu genomförs kan dock styra över expansionen
mer mot privat konsumtion. Bakom den aktuella optimismen,
som inte minst härrör från utvecklingen i Östeuropa, finns dock problemen
kvar i tysk ekonomi med besvärande regleringar och omfattande subventioner.
Ett utpräglat tillväxtområde återfinns numera i ett bälte i Sydeuropa,
som kan kallas Norra Medelhavsområdet (framför allt södra Spanien, norra
Frankrike och södra Italien), dit mycken verksamhet kommer att dras de
närmaste åren. En kontrast utgör för tillfället Storbritannien, där kombinationen
av avregleringar och flytande växelkurs lett till en obalanserad situation
med stora prishöjningar och höga räntor - en vändning till det bättre
synes dock vara förestående.

Kommunismens kollaps i Östeuropa innebär marknadsekonomins seger
över planhushållningen som ekonomiskt system. Även om de snabba omvälvningarna
under främst hösten 1989 är mycket glädjande från demokratisk
synpunkt och med hänsyn till världsfreden, står det dock klart att utvecklingen
mot ekonomisk frihet kommer att bli mycket besvärlig. Fri prisbildning
och konvertibla valutor kommer att vara helt nödvändiga. Den stöd

verksamhet som skall samordnas genom EG:s försorg bör inte i första hand Mot. 1989/90
vara finansiell utan främst ta sikte på att förmedla kunnande i företagsled- Fi204
ning, kalkylering, marknadsföring m.m.

Ett positivt tecken är att flera östländer visar ett starkt intresse för att
närma sig internationella samarbetsorgan - på det ekonomiska området bl.a.

EG och GATT. Världshandelns tillväxt, som 1989 var oväntat stark, beräknas
bli något långsammare i början av 1990-talet. Mycket hänger emellertid
på utgången av de pågående GATT-förhandlingarna. Det är nödvändigt att
dessa kröns med framgång, om aktuella tendenser till protektionism skall
kunna hållas i schack och för att tidigare kommuniststyrda länder smidigt
skall kunna integreras i världsekonomin.

Norden håller tyvärr på att hamna utanför den dynamiska utveckling som
pågår i kontinental-Europa. Till stor del beror naturligtvis detta på att de
nordiska länderna, med undantag för Danmark, står utanför EG, där tyngdpunkten
dessutom är på väg att förskjutas söderut. Tillväxten förblir svag,
varvid en viss förbättring i Norge uppvägs av behovet att hålla tillbaka den
tidigare snabba expansionen i Finland. Eftersom de nordiska länderna - liksom
för övrigt Storbritannien - väger tungt i Sveriges utrikeshandel, får den
förhållandevis långsamma efterfrågeökningen en negativ effekt på Sveriges
exportutsikter.

2.2 Sverige vid vägs ände

För första gången sedan socialdemokraterna återkom till regeringsmakten
1982 nämns inte den tredje vägens ekonomiska politik i finansplanen. Det
är ingen tillfällighet. Vid utgången av 1980-talet tvingas regeringen konstatera
att den svenska ekonomin befinner sig vid vägs ände. Vi är tillbaka i en
situation av svag tillväxt, högt kostnadsläge och växande underskott i bytesbalansen.
Upprepade moderata förutsägelser om att den tredje vägen skulle
visa sig vara en återvändsgränd har besannats.

Det är viktigt - inte minst för att förebygga liknande misslyckanden i
framtiden - att klarlägga vad som verkligen hände under det gångna årtiondet.
Efter en överstor devalvering siktade den nya socialdemokratiska regeringen
till att främja investeringar och export, samtidigt som den inhemska
konsumtionen skulle hållas tillbaka. Denna uppläggning fungerade i två år,
men förbyttes sedan i sin motsats, vilket framgår av diagram 1.

Sedan 1985 har således nästan 90 procent av den lilla tillväxt som förekommit
gått till konsumtion. Utvecklingen har varit likartad för den del av kapitalbildningen
som kommer till uttryck i utrikeshandeln. Som diagram 2 visar
kunde inte det inledande exportöverskottet vidmakthållas, utan sedan 1985
har importen vuxit dubbelt så snabbt som exporten.

Den viktigaste förklaringen till att de första framgångarna inte blev bestående
var att regeringen inte lyckades kontrollera de inflationsimpulser
som den stora devalveringen framkallade. Tvärtom bidrog den själv starkt
till prisstegringen genom en successiv skärpning av skattetrycket. Av diagram
3 framgår att Sverige efter socialdemokraternas återkomst till regeringsmakten
kraftigt har avvikit från OECD-ländernas inflationsgenomsnitt.

11

Diagram 1

Från kapitalbildning till konsumtion

100

75

50

25 1

Andel i procent

Mot. 1989/90

Fi204

I

b

I

90

87

I

I

t

;

i

!

!

1

■

j

i

l

Kapital- j

i

i

| Konsum

•

bildning I

1

1 tion

i

1

i

j

j

10

\

\

i

i

i

|

13

i

Kapital-|
bildning!

•

| Konsumtion

i

i

i

1

l

i

1982-1984

Källor: Statistiska centralbyrån och finansdepartementet

1985-1989

Diagram 2

Från export- till importöverskott

10.0

75

5.0

2.5

0

Källor: Statistiska centralbyrån och finansdepartementet

Ärligt procentuellt
genomsnitt

8.4

6 2

3.1

3.1

| Export

Export

Import

Import

1982-1984

1985-1989

Diagram 3

Högre inflationstakt

Procent

1 4
1 2

1 0
8

6

4

2

Sverige

OECD

82 83 84 85 86 87 88 89

80

Källor: Statistiska centralbyrån, OECD och konjunkturinstitutet

Det bör då noteras att detta genomsnitt dras upp av vissa höginflationsländer
utöver Sverige och att prisstegringen i våra viktigaste konkurrentländer ligger
avsevärt därunder.

Den högre inflationstakten måste med nödvändighet leda till en försvagning
av konkurrenskraften, vilket diagram 4 visar. Devalveringarna i början
av 1980-talet sänkte det svenska kostnadsläget med drygt 25 procent. Men
den konkurrensfördelen har sedan successivt urholkats, så att nu knappast
något längre återstår.

Konkurrenskraftens växlingar återspeglas i bytesbalansen på det sätt som
framgår av diagram 5. Det enda avbrottet i det vanliga mönstret av först förbättring
och sedan försämring sammanhänger med oljeprisfallet 1986. Sedan
dess befinner sig bytesunderskottet i snabb tillväxt, vilket naturligtvis så
småningom måste utsätta den fasta valutakursen för svåra påfrestningar.

Trots gynnsamma yttre förutsättningar i form av en stabilt god internationell
konjunktur blev 1980-talet Sveriges sämsta årtionde i tillväxthänseende
sedan seklets början, vilket diagram 6 visar. Det var sämre än det av oljekriser
och internationell stagnation kännetecknade 1970-talet. Det var t.o.m.
sämre än det av världsdepressionen präglade 1930-talet och även jämfört
med det av första världskriget störda 1910-talet. Den låga genomsnittsiffran

2 procent skulle ha varit representativ för ett lågkonjunkturår under 1950och
1960-talen.

Som regeringsparti under den internationella uppgångsperioden sedan

Mot. 1989/90

Fi204

13

Diagram 4 Konkurrenskraften åter sämre Mot. 1989/90

Index 1980= 100 Fi204

Index 1980=100

70

^ 4 4 > -4 f-—»

30 81 82 83 84 85 86 87 88 89

Anm.: Relativ arbetskraftskostnad per producerad enhet uttryckt i gemensam
valuta

Källor: Svenska Arbetsgivareföreningen och moderata samlingspartiets
riksdagskansli

Diagram 5

Bytesbalansen bättre - och sedan sämre

Procent
av BNP

-4

1980 1981 1982 1983 1984 198S 1986 1987 1988 1989

Källor: Statistiska centralbyrån och finansdepartementet

Diagram 6

Lägsta tillväxten under 1900-talet

Procent

4.5

4.3

3.7

2.5

2.4

1900-10 1910-20 1920-30 1930-40 1940-50 1950-60 1960-70 1970-80 1980-90

Anm.: Årligt genomsnitt för resp. tioårsperiod

Källor: Ekonomifakta, statistiska centralbyrån och finansdepartementet

1982 kan socialdemokraterna inte undgå ansvaret för den bedrövliga utveckling
som sedan dess kännetecknat Sveriges ekonomi. Och det är inte slut
än...

2.3 Fortsatt utförsbacke

Sorn framgår av tabell 1 väntas tillväxttakten fortsätta ned från 1,8 % i BNPökning
1989 till 1,3 % i år. Därmed blir Sverige kvar på sin bottenplats bland
OECD-länderna. Beträffande 1991 är det alternativ 2 i finansplanen som bör
uppmärksammas, eftersom en löneökning på 7 procent i alla fall inte ligger
i underkant. Tillväxten förblir således dålig även det år då hela skatteomläggningen
genomförts.

En starkt bidragande orsak till den dåliga tillväxten är att produktivitetsutvecklingen
i den svenska ekonomin för hela perioden 1987-90 beräknas bli
ungefär noll. Detta stillastående är historiskt och internationellt sett unikt.
På kort sikt hjälper det till att hålla sysselsättningen uppe, men samtidigt
drivs inflationstakten upp med negativa konsekvenser för den långsiktiga
konkurrenskraften.

Mot bakgrund av allt tal ännu i våras om medborgarnas pågående köpfest
är det anmärkningsvärt att ökningen av den privata konsumtionen 1989 blev
mindre än 1 procent och därmed lägre än den totala tillväxttakten. Därmed
förbättrades hushållens sparkvot, även om den fortsatt är negativ. Det bör
observeras att den blygsamma konsumtionsökningen inte kan förklaras med
de åtstramningsåtgärder, bl.a. tvångssparande, som beslöts i juni. Enligt
konjunkturinstitutets rapport Konjunkturläget hösten 1989 växte den privata
konsumtionen mellan första halvåret 1988 och motsvarande period 1989
med endast 0,3 procent!

I själva verket ökar för närvarande den offentliga konsumtionen snabbare
än den privata. Särskilt besvärande är att den kommunala konsumtionen

Tabell 1

Försörjningsbalans och nyckeltal (genomsnittlig årlig volymförändring i procent,
där ej annat anges)

1989

1990

1991
alt 1

1991
alt 2

BNP

1,8

1,3

1,7

1,4

Privat konsumtion

0,8

1,3

2,3

2,8

Offentlig konsumtion

1,4

1,7

1,1

1,1

Statlig

1,3

2,0

0,0

0,0

Kommunal

1,4

1,6

1,5

1,5

Bruttoinvesteringar

6,2

1,7

2,0

0,0

Näringsliv

7,8

3,4

2,3

Offentliga myndigheter

1,2

6,2

5,2

Bostäder

- 4,4

- 5,8

- 1,2

Lagerinvesteringar1

0,7

0,0

0,0

0,0

Export

3,6

2,9

3,5

3,0

Import

6,1

3,5

4,0

4,0

Löneökning %

9,5

7,5

4,0

7,0

Prisökning dec-dec %

6,7

7,7

6,2

7,6

Prisökning, årsgenomsnitt %

6,4

7,9

6,9

7,8

Hushållens sparkvot, % av BNP

- 2,7

- 1,5

- 0,3

0,8

Bytesbalans, % av BNP

- 2,3

- 2,8

- 3,7

- 3,8

Bytesbalans, mdr kr

-28,2

-37,5

-52,6

-54,0

1 Förändring i procent av föregående års BNP

fortsätter att överträffa t.o.m. regeringens beskedliga återhållsamhetsmål på
1 procent.

Den främsta förklaringen till den avtagande tillväxttakten 1990 är att investeringsökningen
reduceras, inte minst inom näringslivet. Denna utveckling
kan förutses fortsätta 1991. Det av regeringen väntade omslaget på bostadssidan
kan t.o.m. visa sig vara en underskattning, när det klarnar kring skatteomläggningens
ökade pålagor på boendet med åtföljande negativa konsekvenser
för byggnadsverksamheten.

Även utrikeshandelns tillväxt försvagas, varvid importen fortsätter att utvecklas
långsammare än exporten. Den snabba kostnadsstegringen medför
naturligtvis att Sverige förlorar marknadsandelar både utomlands och på
hemmamarknaden. Med hänsyn till föreliggande begränsningar på ekonomins
utbudssida och riskerna för en än snabbare försämring av det inhemska
kostnadsläget kan det mycket väl tänkas att utrikeshandeln t.o.m. utvecklas
sämre än vad som antas i finansplanen. Konjunkturinstitutets konjunkturbarometer
för december visar således en vikande exportförsäljning och minskad
orderingång.

Den genomsnittliga timlöneökningen 1989 redovisas av regeringen till 9,5
procent. Eftersom en ovanligt stor del av lönebildningen försiggick vid sidan
av avtalen, talar mycket för att siffran blir högre, när all statistik hunnit samlas
in. Mot bakgrund av stora kompensationskrav - inte minst som en följd
av de stora lönehöjningarna på det statliga avtalsområdet förra året - torde
siffran 7,5 procent för 1990 vara kraftigt underskattad. De kommunalt anställda
har t.ex. begärt sammanlagt 15 procent i nivåhöjning. Bankmannaförbundet
har varslat om konfliktåtgärder för liknande krav. Övriga grupper
med avtal för 1990 har rätt till nya förhandlingar, när prisökningen överskrider
4 procent, vilket på grund av beslutade skattehöjningar kan väntas ske

redan i mars. Slutligen måste konstateras att det nuvarande arbetsmarknadsläget
erfarenhetsmässigt bör leda till en löneökningstakt 1990 kring 10 procent.
En nedgång påföljande år till 4 procent enligt regeringens alternativ 1
ter sig helt orealistisk, och även 7 procent i alternativ 2 torde visa sig tilltaget

i underkant.

Om dessa farhågor beträffande löneutvecklingen är berättigade, ligger regeringen
för lågt också i sin prisprognos. Statens pris- och konkurrensverk
(SPK) har gjort en noggrann kalkyl, som slutar på 8,6 procent, och då har
man ändå inte räknat med något utfall på löneavtalens fyraprocentsklausul.
Mycket talar för att prisstegringen både i år och nästa år hamnar kring 9 procent,
vilket naturligtvis ytterligare skulle försvaga Sveriges konkurrensförmåga
gentemot omvärlden. Att prisökningen till en del beror på höjningar
av indirekta skatter är skäligen ointressant - även denna del höjer kostnadsläget
och reducerar medborgarnas köpkraft. Bland OECD-länderna skulle
Sverige därmed få den snabbaste inflationstakten och ligga på ungefär
dubbla genomsnittet. Att hamna högst i inflationstakt och samtidigt lägst i
tillväxttakt är en något ovanlig kombination.

Problemen i den svenska ekonomin framträder på ett samlat sätt i de växande
underskottstalen för bytesbalansen. Regeringen har redan tvingats revidera
upp sina prognoser från november med åtskilliga miljarder. Bytesunderskottet
1989, som då bedömdes till 24,5 miljarder kronor, anges i finansplanen
till 28,2 miljarder. Men den siffran har redan överträffats av verkligheten.
Den sedermera redovisade statistiken för november visade ett underskott,
som var 2 miljarder större än väntat. Därmed kan helårstalet för 1989
väntas överskrida 30 miljarder. Mot bakgrund av särskilt den snabba försvagningen
av utrikeshandeln framstår de i finansplanen förväntade underskotten
på knappt 40 miljarder kronor 1990 och drygt 50 miljarder 1991 som
orealistiskt optimistiska.

Därtill kommer att den sedan flera år pågående förbättringen av bytesförhållandet,
vilken till en tid kunnat dölja försvagningen av Sveriges externa
position, mycket väl kan brytas snabbare än vad regeringen förutser för att
sedan kanske vändas i sin motsats. Det behövs inte mycket mer än att oljepriset
stiger - vilket redan skett i förhållande till antagandet i finansplanen och
att priserna på svenska skogsprodukter faller för att överskottet i handelsbalansen
skall försvinna.

Argumentationen i finansplanen att försämringen av bytesbalansen förklaras
av växande räntebetalningar för direktinvesteringar och aktieköp i utlandet
har i hög grad karaktären av en bortförklaring. Den håller inte, om
satsningarna utomlands utgör led i en successiv utflyttning av verksamheten
från Sverige för företag och privatpersoner. Landets problem just nu är inte
att svenskar investerar utomlands i snabbt växande utsträckning utan att det
omvända kapitalflödet utifrån och hit är så blygsamt, vilket bl.a. sammanhänger
med det hårda skattetrycket, energipolitiken och motståndet mot en
EG-anslutning.

Det försämrade läget i den reala ekonomin återspeglas på den finansiella
sidan i ränteutvecklingen. Som framgår av diagram 7 steg räntenivån i två
markerade steg med sammanlagt 2 procentenheter under 1989. Uppgången
från tiden för skatteuppgörelsen mellan socialdemokraterna och folkpartiet

Mot. 1989/90

Fi204

17

2 Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr Fi201-204

fram till budgetpropositionens framläggande var mycket kraftig, och då sär- Mot. 1989/90
skilt för den långa räntan, vilket vittnar om en kraftigt ökad pessimism be- Fi204
träffande Sveriges ekonomiska framtid.

Diagram 7

Ränta på 6-månaders statsskuldväxlar och 5-åriga statsobligationer.
Veckogenomsnitt. Vecka 49 1988 - vecka 2 1990

13.25

13.00

12.75

12.50

12.25

12.00

11.75

11.50

11.25

11.00

10.75

10.50

10.25

10.00

OFC

FH

JU

SEP

av

OEt

KAJ

JUL

X

13.25

13.00

12.75

12.50

12.25

12.00

11.75

11.50

11.25
11.00

10.75

10.50

10.25
10.00

fl 50512 12345B789 IOtll2131<1516I718t920212223242526272829303i3J333435363738B<04IGflM646<7«fl505l52 1 2
Källa: Riksbanken

Slutsatsen av denna genomgång blir att den svenska ekonomins problem
fortsätter att växa och att de hör hemma på utbudssidan. Det är nu uteslutet
att - i enlighet med den 1987 fastlagda ekonomiska politiken på medellång
sikt - överskott skall kunna uppnås i bytesbalansen redan i början av 1990talet.
Tvärtom får vi med nuvarande inriktning av den ekonomiska politiken
räkna med att obalanserna förvärras, att tillväxten avstannar och att arbetslösheten
ökar de närmaste åren. Sverige är på väg in i en djup ekonomisk
kris, som kan väntas vara i flera år, om inte en kraftfull kursomläggning genomförs.

3 Regeringens ekonomiska politik

3.1 Finansplanens riktlinjer

Det dominerande intrycket av årets finansplan är att regeringens ekonomiska
politik präglas av uppgivenhet. Det förtjänar att noteras att tidigare
tendenser till skönmålning hålls tillbaka och att den snabbt framskridande
försämringen i olika avseenden presenteras med rätt stor tydlighet. Men sedan
den tredje vägens ekonomiska politik sålunda har misslyckats, tycks regeringen
inte ha något att sätta i dess ställe. 18

Bland den ekonomiska politikens mål ges sysselsättningen högsta prioritet.
Det betecknas i finansplanen som positivt att arbetslösheten har pressats
ned till under 1,5 procent. Samtidigt framhåller regeringen att en fortsatt god
sysselsättningsutveckling förutsätter låg inflation. Det kan då förefalla som
om den ekonomiska politiken närmast borde inriktas mot detta mål. Den
slutsatsen dras emellertid inte, och därmed förblir målkonflikten mellan hög
sysselsättning och låg inflation olöst.

Enligt finansplanen är den främsta uppgiften för den ekonomiska politiken
att bekämpa den aktuella överhettningen. Som framgått av det föregående
härrör denna uppenbarligen inte från en överdriven export- eller investeringsefterfrågan.
Ej heller går det att hävda att konsumtionen håller på
att skena iväg. I stället är det läget på arbetsmarknaden som är överhettat.
Det kommer till uttryck i den snabba löneutvecklingen och i det anmärkningsvärda
förhållandet att trots en uppgång i antalet arbetade timmar 1989
med 1,5 procent, blev BNP-ökningen endast obetydligt större. Därmed
framträder som orsaksfaktorer bakom överhettningen lönebildningen och
produktiviteten, vilka tillsammans alstrar den för Sveriges konkurrenskraft
så negativa inhemska kostnadsutvecklingen.

Regeringens recept mot överhettningen är i allmänna termer en ekonomisk-politisk
åtstramning. Budgetförslaget sägs vara ett uttryck för en stram
finanspolitik, vilket mot bakgrund av att budgetsaldot försvagas med inemot
19 miljarder kronor jämfört med innevarande budgetår kan te sig överraskande.
Hur det förhåller sig härmed kan dock - som framgår av avsnitt 3.3 inte
nu avgöras, eftersom budgetförslaget enligt finansministerns egen utsago
är ofullständigt.

Den enda nya konkreta åtgärd som nämns i finansplanen är regeringens
inkallande av arbetsmarknadens parter till överläggningar om lönebildningen.
Greppet är dock lika beprövat som det erfarenhetsmässigt visat sig
vara misslyckat. Den enda skillnaden mot tidigare är att regeringen inte i
förväg presenterar sina villkor för en uppgörelse.

Vid tidigare försök med statlig inkomstpolitik har resultatet blivit att regeringen
tvingats till eftergifter i form av skatterabatt, livsmedelssubventioner
m.m. utan att detta minskat takten i lönestegringen. Förklaringen härtill är
att lönebildningen bestäms av utbudet och efterfrågan på arbetskraft, som
kommer till uttryck på en i princip fri marknad. Det ligger då helt enkelt
inte i de centrala avtalsparternas makt att slutligt råda över lönesättningen,
alldeles bortsett från att det ter sig onaturligt för löntagarnas företrädare att
binda sig för lägre påslag än vad marknaden tillåter.

Detta betyder också att frågor som rör förhandlingssystem och avtalskonstruktioner
är av underordnad betydelse. Den pågående diskussionen om
avtalsförhandlingarna bäst förs centralt eller lokalt, eller kanske däremellan,
framstår därmed som missriktad. Faktum är ju att förhandlingar i Sverige
förs såväl centralt som branschvis och ute på arbetsplatserna. Det förhållandet
att resultaten av flera på varandra lagrade lönerörelser adderas till varandra
kan inte gärna göra det lättare att få lönebildningen att hålla sig inom
det samhällsekonomiska utrymmet. Enligt moderata samlingspartiets mening
är det angeläget att löneförhandlingarna decentraliseras, så att därmed
en bättre avkänning av marknadens krav kan uppnås.

Mot. 1989/90

Fi204

19

All erfarenhet liksom vetenskapliga studier visar att läget på arbetsmark- Mot. 1989/90
naden har utslagsgivande betydelse för löneutvecklingen. Det är således da- Fi204
gens överefterfrågan på arbetskraft som främst ligger bakom den aktuella
kostnadsutvecklingen. Till denna bidrar också den förda skattepolitiken.

Naturligtvis innebär från denna synpunkt de pågående marginalskattesänkningarna
i sig en förbättring. Men denna motvägs av att lättnaderna totalfinansieras
genom att andra skatter höjs. Särskilt lägre inkomsttagare finner
att skattehöjningarna för deras del överträffar sänkningarna, vilket skapar
nya kompensationskrav. Dessa problem skulle ha undvikits, om man följt
den moderata skattelinjen att sänka marginalskatterna inom ramen för en
minskning av det totala skattetrycket.

Krav på kompensation utlöses dessutom av de avtalsuppgörelser som träffades
under föregående år. Inte minst ger statens egna insatser som arbetsgivare
anledning till kritik. En viktig utgångspunkt var riksdagens beslut hösten
1987 att på grundval av 1987 års långtidsutrednings överväganden uppställa
3 procents årlig ökning av arbetskraftskostnaderna som riktmärke för
perioden 1988-90. Ett annat utgångsvärde av särskild betydelse för den statliga
avtalssektorn var förslaget i 1989 års finansplan om en utgiftsram på 5
procent. Tanken på en utgiftsram fick visserligen stöd endast av den moderata
riksdagsgruppen, men finansutskottet underströk i detta sammanhang
att statens arbetsgivarverk skulle eftersträva lönepolitisk återhållsamhet i
enlighet med de intentioner riksdagen beslutat om. Lönekostnadsökningar
för två år på drygt 20 procent kan mot denna bakgrund endast betecknas som
ett rejält misslyckande. Till detta bidrog i hög grad att statens förhandlare
inte alltid lät sig styras av arbetsgivarens naturliga intresse att främst säkra
en god personalförsörjning utan köpte sig politiska medgivanden till priset
av extra stora lönehöjningar till vissa kategorier som fallet var i lärarförhandlingarna.

I denna situation är det givetvis svårt att förmå löntagarorganisationerna
till att inte utnyttja den rätt avtalen ger dem att när prisökningen överstiger
4 procent begära nya förhandlingar. Argumentet att det inte kan ha varit meningen
att de skulle få kompensera sig för de höjningar av indirekta skatter
som ligger i skatteuppgörelsen biter inte särskilt bra, när staten själv som
arbetsgivare medverkat till att ta in sådana klausuler i sina egna avtal efter
det att skatteuppgörelsen var träffad!

Därutöver är det alldeles orealistiskt att till den 15 februari 1990 av arbetsmarknadens
parter begära besked att centrala avtal för 1991 skall slutas
snabbt och på låg nivå. Uppgiften är så formulerad att det förefaller som om
avsikten är att den inte skall kunna lösas. Alternativet till ett sammanbrott i
överläggningarna förefaller vara att de slutar i en tyst sammansvärjning, där
deltagarna - i likhet med vad som förekommit tidigare - enas om ett lågt mål
för löneutvecklingen, fullt medvetna om att marknaden kommer att se till
att resultatet blir ett helt annat.

I likhet med vad som varit fallet i de senaste finansplanerna uttalar sig regeringen
i år - om än något nedtonat - till förmån för åtgärder i syfte att öka
arbetsutbudet. Det enda konkreta förslaget är dock ett bifall till det av oss
moderater motionsvis framförda kravet att pensionärer skall kunna uppbära
förvärvsinkomster utan avtrappning av det extra avdraget - med den skillna

den att lättnaden i regeringens tappning endast avser löneinkomster. Mode- Mot. 1989/90
rata samlingspartiets ställningstagande till denna fråga framgår i övrigt av Fi204
särskild motion.

Talet om att öka utbudet av arbetskraft framstår emellertid inte som trovärdigt,
när regeringen samtidigt lägger förslag om införande genom lagstiftning
av en sjätte semestervecka liksom om en förlängning av föräldraförsäkringen.
Båda dessa åtgärder måste rimligen verka nedhållande på arbetsutbudet.

Beträffande produktiviteten förutskickas förslag om avreglering av jordbrukspolitiken
och andra åtgärder för att främja konkurrensen. Men inte
heller i detta avseende verkar satsningen vara helhjärtad, eftersom regeringen
inte har några konkreta reformförslag att komma med vad gäller den
offentliga sektorns förnyelse eller de stora transfereringssystemen. Så länge
man inte ger sig i kast med sådana systemfel som leder till att Sverige redovisar
de högsta sjuktalen i industrivärlden, går det inte att räkna med annat än
att produktivitetsutvecklingen förblir dålig.

Det inslag i åtstramningsprogrammet som regeringen nämner sist är åtgärder
för att stimulera sparandet. Här sätter den sin lit till skatteomläggningen.

Men medan det i och för sig är troligt att de försämrade avdragsvillkoren kan
förmå hushållen till minskad skuldsättning, är det svårt att se att de aktivt
skulle engagera sig i realkapitalbildningen genom ett ökat bostads-, pensions-
eller aktiesparande. En höjning av kapitalbeskattningen med nära 30
miljarder kronor, riktad mot just dessa sparformer, måste rimligen sätta sina
spår.

Ett ytterligare instrument som regeringen anvisar, men som den egentligen
inte själv förfogar över, är penningpolitiken. Även på denna punkt föreskrivs
fortsatt stramhet. Som en fördel framställs att skatteomläggningen gör
hushållen mer räntekänsliga. Förutom att bidra till att stabilisera den inhemska
ekonomin anges penningpolitiken nu få till huvuduppgift att slå vakt
om den externa balansen och skydda kronan. Bördan på riksbanken kommer
därmed att bli ännu tyngre. Fortsatt och ökad restriktivitet i penningpolitiken
kan inte betyda något annat än höga räntor, vilket får som ovälkommen
bieffekt att motverka den nödvändiga utbyggnaden av produktionskapaciteten.

Efter uppgången av räntenivån under 1989 med drygt 2 procentenheter
skedde en ytterligare höjning efter presentationen av budgetpropositionen.

Skillnaden mot euroräntan, som under senare år vanligen varit 3 procentenheter
och ibland tenderat ned mot 2, är nu drygt 4 procentenheter. Kronans
värde har dessutom sjunkit gentemot valutakorgen. Med stigande underskott
i bytesbalansen kommer försvaret av valutans värde sannolikt att kräva
växande respektavstånd till de internationella marknadsräntorna. Det stora
inslaget av kort utlandsupplåning gör läget mycket labilt. Sviktar tilltron till
Sveriges möjligheter att bryta nu aktuella nedgångstrender i ekonomin, hjälper
det inte hur mycket och hur ofta finansminstern och riksbankschefen eller
för den delen företrädare för den politiska oppositionen - bedyrar att
det inte kan bli tal om någon ny devalvering. Då ser marknaden till att en
sådan framtvingas i alla fall. Och det sker då i ogynnsammast möjliga läge,
eftersom produktionsresurserna redan är hårt ansträngda.

3 Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr Fi201—204

3.2 Skatteomläggningen

I finansplanen lovprisas den nyligen inledda skatteomläggningen. När innehållet
i uppgörelsen mellan socialdemokraterna och folkpartiet presenterades,
blev emellertid mottagandet kyligt. Räntan steg kraftigt, aktiekurserna
sjönk, och kronan föll i värde. Valutaflödet vände utåt, och ekonomerna
började tala om devalvering.

Självfallet berodde inte denna negativa reaktion på utfästelsen att sänka
marginalskatterna. Som tidigare framhållits verkar en sådan förändring i sig
stimulerande på arbetsutbudet. Problemet är att finansieringen praktiskt taget
helt ordnas genom höjningar av andra skatter. Dessa skattehöjningar
verkar kostnadsdrivande och förvärrar därmed den redan dåliga kostnadsutvecklingen.
Tämligen omgående har sådana förändringar -1.ex. beträffande
användning av egen bil i tjänsten - framkallat betydande kompensationskrav.
Genom att Sveriges internationellt sett rekordhårda skattetryck bibehålls
reduceras dessutom de positiva effekterna på produktiviteten högst avsevärt.
Sänkta marginalskatter borde göra det lättare att exempelvis anlita
hantverkare för reparationer på bostaden. Men höjd byggmoms verkar i
motsatt riktning - fortfarande kan det framstå som lönsamt att ta ledigt från
det egna jobbet och utföra reparationen själv.

Särskilt allvarligt är emellertid att skatteomläggningen försvårar nyföretagandet
och slår hårt mot samhällsnyttigt sparande till och i egen bostad, för
trygghet på ålderdomen och i riskvilligt kapital åt näringslivet. Det bör observeras
att utredningsförslaget om skärpt kapitalbeskattning byggde på förutsättningen
att inflationen skulle vara 4 procent och räntan 7 procent, då en
svagt positiv realavkastning efter skatt kunde räknas fram. För överskådlig
tid förefaller nivån i båda avseendena bli den dubbla. Förverkligas skatteuppgörelsen
enligt de ursprungliga intentionerna, betyder det en kraftigt negativ
real kapitalavkastning efter skatt, som inte kan undgå att verka nedhållande
på spar- och investeringsviljan i Sverige.

En annan starkt oroande faktor är avsaknaden i skatteuppgörelsen av någon
mekanism som kan förhindra kommunalskattehöjningar. Risken är påtaglig
att kommuner och landsting frestas att fylla ut det utrymme som uppkommer,
när de statliga inkomstskattesatserna sänks. Redan hösten 1989
ökade takten i utdebiteringshöjningarna, så att målsättningen om 30 procents
inkomstskatt för de flesta och som högst 50 procent nu inte lär realiseras.
Den genomsnittliga kommunalskatten är 1990 drygt 31 kronor per skattekrona.

Otaliga gånger har talesmän för regeringen bedyrat att skattetrycket inte
skall skärpas. Ibland har det t.o.m. sagts att det totala skatteuttaget skall
återföras till ca 51 procent, vilket skulle innebära en sänkning med ca 70 miljarder
kronor. I årets finansplan anges till yttermera visso att en höjd skattekvot
skulle ha en negativ inverkan på tillväxten och på ekonomins funktionssätt.

Likafullt stiger skattetrycket steg för steg, vilket framgår av tabell 2. Skattekvoten
för 1989 bedömdes i det årets finansplan till 55,5 procent och till

55,7 procent i den reviderade finansplanen i april. Det preliminära facit som
1990 års finansplan utgör redovisar nu en skattekvot för 1989 på 56,8 pro

cent. För 1990 bedömdes skattekvoten i förra årets reviderade finansplan bli Mot. 1989/90

56,1 procent. Ca 56 procents skattetryck var också den riktpunkt som angavs Fi204
för skatteomläggningen. Nu är bedömningen för innevarande år uppreviderad
till 57,3 procent. Den dryga procent av BNP som uppjusteringen handlar
om motsvarar ca 15 miljarder kronor eller i genomsnitt 4.000 kronor per hushåll.
Då bör det observeras att det av socialdemokraterna och centerpartiet
beslutade tvångssparandet inte beaktas vid beräkningen av skattekvoten.

Tabell 2

Bruttonationalprodukten och skattetrycket
(miljarder kronor i 1989 års priser där ej annat anges)

1988

1989

1990

BNP

1 194

1 216

1 232

Ökning från föregående år

22

16

Skatter och avgifter

652

691

706

Ökning från föregående år

39

15

Skattekvot (%)

54,6

56,8

: 57,3

Utvecklingen kan inte bli annorlunda,

när som förra

året den

totala tillväx

ten i ekonomin uppgick till 22 miljarder och skatteuttaget samtidigt ökade
med nära 39 miljarder. Enligt tabell 2 förutses dessa belopp bli ungefär jämnstora
1990. All erfarenhet visar emellertid att skattesumman växer snabbare
än produktionsvärdet jämfört med prognoserna. På motsvarande sätt måste
den i finansplanen beräknade nedgången i skattekvoten 1991 - mot bakgrund
av skatteuppgörelsen och den förda ekonomiska politiken - bedömas
som ytterst osannolik.

3.3 Budgetpolitiken

Enligt vad regeringen uppger i finansplanen är det framlagda förslaget till
statsbudget mycket återhållsamt. Utgiftsprövningen sägs ha varit sträng.

Hur det förhåller sig med den saken är emellertid omöjligt att bedöma, och
det inte bara av det skälet att den sedvanliga tabellen över finanspolitiska
effekter saknas i den preliminära nationalbudgeten. Ett ovanligt stort antal
anslag är ”stjärnmärkta”, vilket betyder att förslag kommer först senare i
särpropositioner. Hänsyn härtill skall i princip ha tagits i posten ”Beräknat
tillkommande utgiftsbehov, netto”, som är upptagen med 8 miljarder kronor.
Vad som döljer sig bakom denna klumpsumma avslöjas emellertid ej,
mer än att det där också finns kommande skatteförändringar. Härtill kommer
att beräkningen av tillkommande utgiftsbehov är notoriskt opålitlig erfarenheten
visar stora skillnader mellan uppskattningen i finansplanen för
ett visst budgetår och det faktiska utfallet.

Som om detta inte var nog har finansministern själv medgett att budgetförslaget
är ofullständigt. I lunchekot den 11 januari, d.v.s. dagen efter presentationen
av budgetpropositionen, yttrade Kjell-Olof Feldt:

Den här gången erkänner jag att det är på det sättet att vi redovisar inte den
ekonomiska politiken annat än i dess första fas, och det beror på att de här
överläggningarna måste komma emellan, innan vi kan ta ställning till den
ekonomiska politiken. 23

Bristen på fullständighet hos budgetförslaget framgår också av formule- Mot. 1989/90

ringen i finansplanen att regeringen efter avslutade överläggningar med ar- Fi204

betsmarknadens parter kommer att ta ställning till ”i vilken utsträckning den
ekonomiska politiken måste skärpas ytterligare”. Frågan gäller alltså inte
”om” utan ”hur mycket”. Att det tillkommer förslag är ställt utom tvivel.

Hela detta förfaringssätt ligger i linje med tendensen under senare år att
finansplanen blir allt tunnare, att antalet särpropositioner med budgetkonsekvenser
växer och att kompletteringspropositionen i slutet av april sväller
över alla bräddar med förslag av både ekonomisk och annan innebörd. Ju
senare finanspolitiska åtstramningsåtgärder presenteras, desto troligare blir
det också att de utgörs av skattehöjningar och inte av besparingar på utgiftssidan,
eftersom de senare tar längre tid att genomföra. Hithörande problem
och förslag till åtgärder med anledning därav behandlas i motion
1989/90:K234 Finansmakten och budgetprocessen av Lars Tobisson m.fl.

(m).

Det säger sig självt att regeringens medvetna regelbrott skapar problem
för riksdagens arbete med budgetförslaget. Regeringen kan börja överväga
nya förslag först efter den 15 februari, och finansutskottets betänkande med
anledning av finansplanen skall slut justeras den 22 februari. Vid den tiden
har för övrigt utgiftsprövningen inletts i utskotten, och den får kanske delvis
göras om, när regeringens slutliga förslag anländer. Dessutom finns det anledning
att befara att mycket kommer att sparas till kompletteringspropositionen,
varför behandlingen av denna under riksmötets sista månad blir lika
pressad som förra året. Riksdagen gav vid det tillfället med anledning av ett
moderat motionsyrkande regeringen sitt missnöje till känna. Enligt vår mening
bör riksdagen på nytt kräva av regeringen att den följer uppställda regler
för budgetprocessen.

11989 års finansplan utlovades att en mer långsiktig strategi för den offentliga
sektorns utgifter skulle redovisas i det årets kompletteringsproposition.

Där återfanns dock inte någon sådan utgiftsstrategi, utan det hette att arbetet
med utformningen fortfarande pågick i regeringskansliet. I årets finansplan
har tanken försvunnit helt. Det enda mer långsiktiga och principiella
resonemanget förs i avsnitt 9 ”Utgiftsram för lönekostnader”, där det meddelas
att någon sådan utgiftsram inte bör läggas fast för budgetåret
1990/91(1).

Som det nu är hamnar budgetsaldot på ett underskott uppgående endast
till ca 400 miljoner (det förtjänar att påpekas att tvångssparandet - trots att
inbetalningar sker i samband med skatteuppbörden - inte räknas in bland
statens inkomster). Att hamna så nära noll med en budgetomslutning på
drygt 400.000 miljoner, med så många osäkra poster utestående och dessutom
för andra året i följd får betecknas som något av ett mirakel. Nu är det
bara det att den budgetbalans som det för ett år sen gjordes ett stort nummer
av idag avläses som ett budgetöverskott på 18.500 miljoner, på väg uppåt.

All erfarenhet talar för att resultatet blir detsamma med den nu aktuella budgetavvägningen.
Enligt det mönster från de senaste åren som framträder i
tabell 3 är det enda man säkert kan säga att budgetsaldot för 1990/91 inte
hamnar kring noll (eller på minus).

24

Tabell 3 Mot. 1989/90

Budgetsaldot 1986/87-1990/91 Fi204

miljarder kronor

Bå

BP 1

KP 1

SB

BP 2

KP2

Utfall

86/87

-49

-44

-43

-41

-34

-15

87/88

-37

-31

-29

-15

- 6

- 4

88/89

-12

- 7

- 6

+ 11

+ 11

+ 18

89/90

0

+ 11

- 8

+ 18

90/91

0

Förklaringar:

Bå = budgetår

BP 1 = budgetproposition föregående januari
KP 1 = kompletteringsproposition föregående april
SB = statsbudget

BP 2 = budgetproposition under budgetåret

KP 2 = kompletteringsproposition under budgetåret

Den utveckling som framträder i tabell 3 överenstämmer väl med den målsättning
som kommer till uttryck i socialdemokraternas 90-talsprogram:

Det offentliga sparandet, som idag är ca 2 procent av BNP, bör öka till 5-7
procent. Det innebär att det offentliga sparandet under de närmaste åren
bör öka med 10—15 miljarder kronor om året.

Samma tankegång kommer till uttryck i finansplanens budgetpolitiska riktlinjer,
där det heter att så länge hushållssparande! är lågt, måste sparandet i
den offentliga sektorn förstärkas, om bytesbalansen skall kunna förbättras.
Vad man inte nämner är att om det offentliga sparandet ökas, minskar utrymmet
för sparande hos hushållen, i synnerhet om den offentliga sparandeökningen
kommer till stånd genom skattehöjningar. En överflyttning av
sparande enligt denna modell har redan pågått sedan mitten av 1980-talet,
vilket diagram 8 visar.

Diagram 8

Sparandets socialisering

Procent av BNP

5.0

25

Privat

sektor

4.9

Offentlig j
I sektor j

-2.5

-5.0

-7.5

Offentlig j
sektor

-8.1

I Privat
I sektor

1982

1989

Källor: Statistiska centralbyrån och finansdepartementet

25

Den aktuella fördelningen av finansiellt sparande mellan olika sektorer av
samhällsekonomin framgår av tabell 4. Den bild som där framträder ger underlag
för slutsatsen att regeringens budgetpolitik inte handlar så mycket om
att eftersträva samhällsekonomisk balans som att genomföra en socialisering
av kapitalbildningen i landet.

Tabell 4

Finansiellt sparande, miljarder kronor

1988

1989

1990

Hushåll

-31,0

-20,0

-12,7

Företag

-21,9

-68,5

-87,8

Offentliga sektorn

+38,8

+60,3

+63,0

staten

+ 16,7

+38,5

+34,0

socialförsäkringssektorn

+28,0

+31,6

+43,2

kommunerna

- 5,9

- 9,8

-14,2

Källa: PNB 1989

4 Det moderata alternativet

4.1 Riktlinjer för den ekonomiska politiken

Målet för den ekonomiska politik moderata samlingspartiet förespråkar är
ytterst att öka den enskildes frihet och välfärd. Det förutsätter god ekonomisk
tillväxt, stabila priser och arbete åt alla som vill arbeta. De målen kan
nås endast med en politik som stärker marknadshushållningen och avlägsnar
de tillväxthinder som under lång tid byggts in i den svenska ekonomin.

Inom den ekonomiska politikens ram måste större vikt läggas vid den
långsiktiga strukturpolitiken. Denna skall skapa förutsättningar för omvandling
och dynamik. Nya lönsamma företag måste kunna utvecklas och gamla
olönsamma avvecklas. För en ekonomisk tillväxt i nivå med omvärldens
krävs dels god konkurrenskraft, dels en förbättrad utvecklingskraft. Att förbättra
såväl konkurrenskraft som utvecklingskraft är den dubbla uppgift som
den ekonomiska politiken står inför under de närmaste åren.

Utvecklingskraften förstärks genom att man ökar ekonomins flexibilitet
och förmåga att på marknadsmässiga villkor dirigera resurser mot områden
med gynnsamma pris- och tillväxtförutsättningar såväl på hemmamarknaden
som på världsmarknaden. Det skapar förutsättningar för en varaktigt högre
tillväxt. Genom en bättre funktionsduglighet hos olika marknader och högre
produktivitet minskar också inflationsbenägenheten i ekonomin, vilket underlättar
stabiliseringspolitiken.

Den viktigaste åtgärden för att öka drivkraften att arbeta, spara och starta
företag samt för att underlätta lönebildningen är att sänka det totala skattetrycket
med särskild inriktning på lägre marginalskatter. Om marginalskatterna
sänks inom ramen för ett oförändrat skattetryck medför erforderliga
kompenserande skattehöjningar störningseffekter i olika avseenden. Särskilt
angeläget är att beskattningen av företagande och sparande inte markant
avviker från förhållandena i omvärlden. Förmögenhets- och arvsskatterna
bör också sänkas, eftersom de träffar den kapitalbildning som främjar
ekonomisk tillväxt.

Mot. 1989/90

Fi204

26

Den svenska ekonomin behöver dessutom avregleras. Det gäller både den Mot. 1989/90

offentliga sektorn och det privata näringslivet. Idag kännetecknas områden Fi204

som barnomsorg, sjukvård, åldringsvård och utbildning av låg effektivitet,
bl.a. till följd av övertung byråkrati och långa köer. Det är egendomligt att
inte regeringen av planhushållningens sammanbrott i Östeuropa drar slutsatsen
att de offentliga tjänstemonopolen måste brytas och konkurrensen stärkas
genom att enskilda alternativ tillåts arbeta på likvärdiga villkor. En
grundläggande princip bör enligt vår mening vara att finansieringen i högre
grad skall följa medborgaren, och ge denne möjlighet att välja mellan olika
alternativ, och inte den offentliga producenten. Att skapa alternativ till den
offentliga verksamheten i form av privata marknadslösningar innebär inte
bara möjligheter till en effektivare och därmed billigare produktion utan
även större variationsrikedom i tjänsteutbudet, vilket skulle befrämja valfriheten
för både konsumenter och berörda yrkesutövare. Det skulle också innebära
en större frihet för dem som arbetar i offentlig sektor att välja arbetsgivare
eller starta eget. Våra förslag i dessa avseenden utvecklas utförligt i
andra moderata motioner.

En privatisering av statliga företag och andra tillgångar befrämjar effektiviteten,
sprider ägandet, stimulerar hushållssparande och innebär dessutom
en välbehövlig sanering av statens skuldbörda.

Förbud och föreskrifter som hämmar näringslivet bör så långt som möjligt
tas bort. En avreglerad kapital- och valutamarknad fördelar de finansiella
resurserna smidigare, snabbare och säkrare till de områden där de gör mest
nytta. Lagstiftningen på arbetsmarknaden bör moderniseras så att den underlättar
och inte försvårar strukturomvandlingen. Bostadsmarknaden
måste fås att fungera bättre genom att subventioner successivt tas bort, fastighetsskatten
stegvis avskaffas samt centralstyrning och byråkrati ersätts
med rörlighet och anpassning.

En effektiv och säker energiförsörjning är av stor betydelse för Sveriges
ekonomiska utveckling och konkurrensförmåga. Den planerade förtida avvecklingen
av kärnkraften skulle slå hårt mot särskilt de elintensiva delarna
av basindustrin, som dessutom i stor utsträckning är lokaliserade till redan
utsatta regioner. I en specialstudie till 1990 års långtidsutredning dräs slutsatsen
att den förda energi- och miljöpolitiken inte är förenlig med en årlig tillväxttakt
på minst 2 procent. Enligt vår mening måste tillväxtmålet sättas än
högre, vilket således förutsätter en mer produktions- och välfärdsfrämjande
energipolitik. Ett grundläggande krav är att gjorda investeringar i kärnkraft
- i enlighet med resultatet av folkomröstningen - skall utnyttjas så
länge det är motiverat utifrån samhällsekonomiska och säkerhetsmässiga
aspekter. Moderata samlingspartiets synpunkter och förslag beträffande
energipolitiken framgår i övrigt av motion 1989/90:N404 Sveriges energipolitik
av Carl Bildt m.fl. (m).

Ett viktigt inslag i en politik för högre tillväxt är att ekonomins spelregler
är någorlunda stabila över tiden. Den kortsiktighet och ryckighet som kännetecknat
den socialdemokratiska politiken under senare år har förstärkt
osäkerheten för företagare och anställda. Ständiga ändringar av spelreglerna
genom skattehöjningar, nya ingrepp och regleringar skapar ett klimat där
långsiktiga satsningar och investeringar överhuvud taget inte kommer till

stånd. Den ekonomiska politikens inriktning bör därför ligga fast över tiden. Mot. 1989/90

Stabiliseringspolitiken måste baseras på det förhållandet att kapacitetsut- Fi204
nyttjandet för närvarande är högt. Det råder nästan överallt brist på arbetskraft.
Inflationstakten tilltar och lönebildningen fungerar så dåligt att kostnadsläget
försämras i snabb takt. Bakom dagens överhettningsproblem ligger
som nämnts inte en för stor konsumtionsökning utan en för liten produktionstillväxt,
vilket i sin tur sammanhänger med restriktioner på ekonomins
utbudssida, framför allt det hårda skattetrycket.

En åtstramningspolitik genom nya skattehöjningar skulle minska kapacitetsutnyttjandet
och driva upp arbetslösheten. Efter hand kan detta visserligen
ge vissa återverkningar i form av lägre pris- och löneökningar. Men i
avsaknad av åtgärder som angriper de grundläggande problemen i ekonomin
skulle därefter ett ökat kapacitetsutnyttjande stöta på samma utbudshinder,
vilket varit det vanliga mönstret vid konjunkturtopparna under de senaste
20 åren.

Dessutom är de återkommande kraven på snabbt insatta åtstramningsåtgärder
ett uttryck för den förlegade uppfattningen att staten skall ägna sig åt
att finstyra den totala efterfrågan i ekonomin. Under 1950- och 1960-talens
regelbundna konjunkturförlopp tedde det sig mer naturligt att försöka stimulera
ekonomin i tider av lågkonjunktur för att sedan strama åt vid konjunkturtopparna.
Denna keynesianskt inspirerade ekonomiska politik fungerar
emellertid inte längre. Såväl svensk som internationell erfarenhet visar
att osäkerheten om den ekonomiska utvecklingen samt om hushållens och
företagens beteende innebär att den aktiva konjunkturpolitiken tenderar att
snarare förstärka än motverka ekonomins svängningar.

Mot denna bakgrund har moderata samlingspartiet länge avvisat finanspolitiska
åtstramningsåtgärder i form av skattehöjningar. Eftersom överhettningen
beror på förekomsten av flaskhalsproblem i produktionen, skall den
mötas främst genom stimulans av arbetsutbudet och produktivitetshöjande
åtgärder. Stabiliseringspolitiskt motiverade insatser bör i första hand åvila
penningpolitiken, varvid målet att bevara den fasta valutakursen skall vara
vägledande.

Det moderata alternativet till regeringens ekonomiska politik innefattar
således en strukturpolitisk omvandling genom skattelättnader och avreglering
samt en icke-interventionistisk, normbaserad uppläggning av stabiliseringspolitiken.
Detta program har större möjligheter än en interventionistisk
politik att varaktigt och trovärdigt värna den fulla sysselsättningen.

4.2 Stimulans för enskilt sparande

Uppgiften för finanspolitiken är inte längre att minska det statliga budgetunderskottet.
Som framgått av det föregående uppvisar tvärtom den samlade
offentliga sektorn numera ett stort finansiellt sparandeöverskott, som gör
det angeläget att överväga var i ekonomin sparandet skall ske.

Den av socialdemokraterna förespråkade inriktningen mot bestående
överskottssparande i den offentliga sektorn innebär en successiv överföring
av ägande från enskilda händer till det allmänna. Införandet av löntagarfonder,
uttaget av pensionsskatt, utvidgningen av AP-fondens placeringsmöjlig- 28

heter och tillkomsten av 5:e AP-fonden är konkreta exempel på utveck- Mot. 1989/90
lingen mot ett alltmer omfattande kollektivt sparande. Dessutom innebär de Fi204
nya idéer som framförts från LO att socialdemokraterna överväger ytterligare
steg mot en socialisering av ägandet.

Moderata samlingspartiet förespråkar en annan väg. Det sparande och
den kapitalbildning som krävs för näringslivets utbyggnad skall ske i den enskilda
sektorn. Efter hand som de åtgärder vi föreslår leder till ett ökat hushållssparande
bör den offentliga sektorns finansiella sparande kunna reduceras.
Målet bör sedan vara att det hålls i balans sett över en konjunkturcykel.

I linje med denna politik ligger de borgerliga förslagen att avveckla löntagarfonderna
och att privatisera statliga företag.

En förbättring av det dåliga hushållssparande förutsätter en generell politik.
Det går inte att nämnvärt öka sparandet med hjälp av skattemässiga styråtgärder
som t.ex. nu sker i allemanssparande. Inte heller påverkas hushållens
sparvilja av påkostade annonskampanjer av den typ som spardelegationen
genomfört. Att med tvångsmedel försöka höja sparandet är direkt
olämpligt. Det motverkar sparviljan, och det leder endast till omfördelning
av sparande eller till upplåning. Det s.k. tvångssparande som socialdemokraterna
och centerpartiet genomdrev våren 1989 bör därför skyndsamt avskaffas.

För att öka hushållens sparande krävs i första hand stabila spelregler.

Dessutom krävs en minskning av skattetrycket, som förutom att dämpa inflationen
höjer avkastningen efter skatt på sparandet. Våra förslag om reformerad
kapitalbeskattning gör det mer lönsamt att spara och mindre lönsamt
att låna.

Därutöver är det viktigt att särskilt stimulera långsiktigt bundet sparande
samt att sprida ägandet av bostäder och aktier till enskilda hushåll.

I bank bör ett startsparande införas där bl.a. föräldrar kan bygga upp ett
startkapital för barn och ungdomar. Vidare bör pensionssparande breddas
så att det också kan ske i bank med liknande skattefördelar som gäller - och
även fortsättningsvis skall gälla - för försäkringssparande.

Sparande till och i egen bostad bör främjas bl.a. genom att någon skärpning
av bostadsbeskattningen inte genomförs, omvandling av hyreslägenheter
till bostadsrätts- och även ägarlägenheter underlättas och bosparande i
bank stöds med statliga premier.

Diskrimineringen av privatpersoners aktiesparande bör vändas till sin
motsats bl.a. genom att dubbelbeskattningen av aktieutdelningar avvecklas
samt reavinstbeskattningen förenklas och lindras.

Dessa förslag för att öka hushållssparande! presenteras i motion
1989/90:Fi603 Sparande och ägandespridning av Carl Bildt m.fl. (m).

4.3 Principer för lönebildningen

Det förhållandet att regeringen som egentligen enda åtgärd mot en snabbt
annalkande ekonomisk kris föreslår överläggningar med arbetsmarknadens
parter angående lönebildningen gör det angeläget att ta ställning till vilka
principer som bör gälla i detta avseende.

Medan löneutvecklingen liksom de flesta andra samhällsfrågor kontrol- 29

4 Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr Fi201-204

leras av totalitära regimer, ligger lönebildningen i demokratiska stater tradi- Mot. 1989/90
tionellt utanför det område där statsmakterna ingriper. I de senare har emel- Fi204
lertid under efterkrigstiden, i takt med att lönefrågorna fått ökad betydelse,
politiska organ i ökad utsträckning börjat blanda sig i avtalsrörelserna. Sådan
statlig inkomstpolitik har till formen kunnat variera alltifrån vaga uttalanden
om vikten av återhållsamhet till rena löne- och prisstopp. Särskilt under
senare år har det förekommit ”bytesaffärer”, där statsmakterna köpt utfästelser
om lägre löneökningar mot eftergifter i form av skattelättnader eller
andra förmåner.

Genomgående har det dock visat sig att även om inkomstpolitiska ingripanden
möjligen till en tid kan dämma upp lönestegringen, så bryter den
alltid igenom och då ofta som en ”löneexplosion”. Försök med s.k. förhandlad
inkomstpolitik har i allmänhet slutat med att löntagarna fått både stora
lönehöjningar och de av statsmakterna utlovade förmånerna.

Mot denna bakgrund är det inte underligt att man på senare tid börjat tala
nostalgiskt om "den svenska modellen”. I förhandlingssammanhang avses
med detta begrepp ett system, där man direkt mellan parterna når fram till
måttfulla löneuppgörelser utan konflikter. Denna modell kännetecknas av
att den nätt och jämnt hade upptäckts, innan den försvann. Den symboliserades
av att LO:s och SAF:s ledare Arne Geijer och Bertil Kugelberg for på
gemensam föredragsturné till USA, och den fick sitt teoretiska uttryck i
EFO-kalkylen. Men så snart den senare lades till grund för förhandlingarna
ändrades förutsättningarna, så att problem uppträdde i form av arbetskonflikter
och för konkurrenskraften förödande stora lönepåslag.

Den främsta orsaken härtill var att Sverige vid samma tid inledde den
snabba skärpning av skattetrycket som fört oss upp i en obestridd tätposition
i den internationella skatteligan. Dels försämrade detta rent allmänt våra
konkurrensförutsättningar, dels reducerades löntagarnas utrymme för köpkraftsförbättringar.
Det är sannolikt i en känsla av detta samband som statsmakterna
alltsedan Haga-uppgörelserna vid mitten av 1970-talet ofta sökt
växla skattelättnader mot löneåterhållsamhet. Men resultatet har inte blivit
det eftersträvade, bl.a. därför att medborgarna redan i samband med 1970
års skattereform lärde sig att omläggningar som påstås medföra förbättringar
för de flesta snart leder till försämringar för alla.

Dessutom går det inte att komma ifrån att lönebildningen är ett specialfall
av den allmänna prisbildningen i en marknadsekonomi. Löntagarorganisationernas
roll blir då att pressa upp arbetskraftens ersättning mot den nivå
som svarar mot marginalproduktiviteten. Gårde längre, uppstår störningar
som tar sig uttryck i antingen inflation eller arbetslöshet beroende på den
ekonomiska politikens inriktning.

Utifrån såväl principiella skäl som praktiska erfarenheter avvisar moderata
samlingspartiet tanken på statlig inkomstpolitik. Lösningen på det ovan
skisserade dilemmat får i stället sökas i en klar arbetsfördelning mellan den
politiska makten och arbetsmarknadens parter. Uppgiften för regering och
riksdag blir då att i god tid redovisa sin uppfattning om det samhällsekonomiska
läget och klargöra vilka ekonomisk-politiska förutsättningar som
kommer att gälla. Därvid är det viktigt att ange konsekvenserna vid överskridande
av ramen och att sedan hålla fast vid vad som sagts. Själva löne

bildningen är en uppgift för parterna, som dock har att utgå ifrån att de själva
måste bära ansvaret för konsekvenserna av alltför stora lönehöjningar i form
av arbetslöshet samt konkurser och företagsnedläggelser, eftersom statsmakterna
inte är beredda att föra en ackommoderande politik,

I ett avseende bör dock staten spela en aktiv roll i lönerörelserna, nämligen
i egenskap av arbetsgivare. Riksdagen har för några år sedan fastställt
mål för personalpolitiken, som riktar in statens arbetsgivarverk på uppgiften
att tillgodose rekryteringsbehovet utifrån marknadens krav. Ändå vittnar
misslyckandet med den statliga avtalsrörelsen så sent som i höstas om att
det är svårt - i synnerhet för en socialdemokratisk regering - att undvika
inblandning av politiska hänsynstaganden. Detta kan ses som ytterligare ett
argument för att begränsa och decentralisera den statliga verksamheten.

4.4 En verklig skattereform

Moderat skattepolitik syftar till att ge enskilda människor möjlighet att
själva disponera över en större del av sina inkomster. Därigenom minskas
deras beroende av den offentliga sektorn. Familjer och enskilda skall normalt
kunna leva på sina arbetsinkomster och ha möjlighet att förbättra sin
situation genom egna insatser.

Den moderata skattepolitiken är också ett viktigt medel för att uppnå de
ekonomisk-politiska målen god tillväxt, låg inflationstakt och arbete åt alla
som vill arbeta. Alla tjänar på att dessa mål uppnås, inte minst de med låga
inkomster och i små ekonomiska omständigheter.

Det främsta hindret mot en balanserad tillväxt är det hårda skattetrycket.
Det är endast om det sänks som en skattereform kan ge tillräcklig dynamik
i ekonomin. Det är endast om skattebördan minskas som man kan undvika
att stora medborgargrupper genom högre skatt får betala andras skattesänkningar.

Den uppgörelse som träffades mellan socialdemokraterna och folkpartiet
hösten 1989 avsåg bl.a. 1990 års skatter. En utgångspunkt var att skattetrycket
mellan 1989 och 1990 skulle vara oförändrat. Av finansplanen framgår
nu att skattetrycket i stället bedöms öka med en halv procentenhet mellan
de båda åren.

Moderata samlingspartiet står för en alternativ skattepolitik, som skulle
ha inneburit sänkt skattetryck genom hänsynstagande till dynamiska effekter
och ökat hushållssparande samt besparingar i offentlig sektor. Därigenom
hade de principiellt felaktiga och samhällsekonomiskt skadliga skattehöjningar
som uppgörelsen inrymmer kunnat undvikas.

Vissa av de förslag som vi lade hösten 1989 kan inte upprepas nu. Det är
ändå angeläget att ändra vissa av skattebesluten för 1990.

Skatteuppgörelsen - som i detta avseende accepterades av alla partier
utom moderata samlingspartiet - innebar att de kraftigt höjda och regionalt
snedfördelade taxeringsvärden som följer av fastighetstaxeringen 1990 skall
vara underlag för den löpande bostadsbeskattningen. Detta innebär skattehöjningar
med 1,3 miljarder kronor. Enligt vår uppfattning bör inte bostadsbeskattningen
skärpas. Ett väsentligt skäl för detta är att sparande till och i
egen bostad är en värdefull del av det totala hushållssparande!. För att und

Mot. 1989/90

Fi204

31

vika att bostadsbeskattningen ökas bör 1989 års taxeringsvärden vara grund Mot. 1989/90
för den löpande bostadsbeskattningen också 1990. Fi204

Den av riksdagsmajoriteten skärpta fastighetsskatten för flerfamiljshus
1990 bör då också återtas, eftersom denna höjning motiverades med att neutraliteten
mellan olika upplåtelseformer skulle upprätthållas.

Skatteuppgörelsen innebar vidare att rätten till avdrag för resor med egen
bil i tjänsten skulle begränsas kraftigt fr.o.m. 1990. Det schablonbelopp som
gällt för 1989 (20 kronor för de första 700 milen) sänktes till 12 kronor. Detta
förslag är principvidrigt. Den som använder egen bil i tjänsten bör självklart
få dra av de faktiska kostnaderna. Riksdagsbeslutet medför kraftiga skatteskärpningar
för många skattskyldiga. Dessutom kan arbetsgivarnas kostnader
komma att öka genom att de tvingas betala en högre milersättning än
den faktiska kostnaden eller till följd av att andra färdmedel eller av arbetsgivaren
anskaffade fordon måste användas. Vi föreslår därför att tidigare gällande
regler för avdrag för resor med egen bil i tjänsten återinförs.

Uppgörelsen innebar också att avdrag för pensionsförsäkringspremie avseende
1990 endast medges för tre fjärdedelar av premien. Bortsett från det
orimliga i att något som anses avdragsgillt inte skall få dras av till sitt fulla
värde strider beslutet mot den överenskommelse som träffades mellan riksdagens
partier i samband med reformeringen av efterlevandepensioneringen.
En förutsättning för denna uppgörelse var att avdragsrätten för pensionsförsäkringar
inte skulle försämras. Den reducerade avdragsrätten kommer
dessutom givetvis att påverka det totala sparandet negativt. Vi föreslår
att pensionsförsäkringspremier skall vara avdragsgilla i sin helhet även 1990.

Mervärdeskatten för hotell- och restaurangbranschen höjdes genom skatteuppgörelsen.
Den kostnadsökning som uppkommit kan väntas ge en effekt
rakt motsatt den avsedda. På grund av de prisökningar som följer kan nämligen
bytesbalansen beräknas bli försämrad med minst lika stort belopp som
de ökade skatteintäkterna. Sannolikt blir försämringen större. De reduceringsregler
som gällt t.o.m. 1989 bör därför återinföras.

Våra utgångspunkter för en genomgripande skattereform med beslut våren
1990 är följande:

1.Skattereformen skall utformas så att skattetrycket sänks.

2.Den statliga inkomstskatten skall slopas upp till en inkomst av 200 000
kr. i 1991 års penningvärde. För inkomstdelar över denna gräns bör den
statliga skattesatsen vara högst 10 procent. Det innebär att den högsta
marginalskatten - vid genomsnittlig kommunalskatt - blir 41 procent.

3.Skatteskalan skall inflationsskyddas. Skiktgränsen i skatteskalan bör
dessutom justeras upp i takt med reallöneutvecklingen, så att andelen inkomsttagare
som betalar statlig inkomstskatt inte ökar genom ökade realinkomster.

4.För att skattereformen inte skall urholkas genom kommunala skattehöjningar
måste den kombineras med ett kommunalt skattestopp i vart fall
under en övergångsperiod.

5.Kapitalinkomster skall beskattas med en enhetlig skattesats på högst 30
procent.

32

6.Även kapitalvinster som uppkommer t.ex. vid försäljning av bostäder och Mot. 1989/90
aktier bör beskattas med en enhetlig skattesats på högst 30 procent, men Fi204
först efter det att hänsyn tagits fullt ut till inflationen. Nuvarande uppskovsregler
vid villaförsäljning bör även gälla för bostadsrätter. Skattefrihet
vid omplaceringar inom en aktieportfölj och vid långa innehav bör
övervägas.

7.Skatten på långsiktigt hushållssparande för pension eller till och i eget
boende får inte skärpas.

8.Full avdragsrätt skall gälla för ränteutgifter som avser eget boende.

9.Företagsbeskattningen reformeras så att bolagsskattesatsen sänks till 30
procent, investeringsfondssystemet slopas och lagerreserveringsmöjligheterna
ersätts av en reserveringsmöjlighet med det utgående egna kapitalet
som bas. De mindre bolagen måste få utvidgade reserveringsmöjligheter.
Även egenföretagarnas reserveringsmöjligheter måste vara goda
och inte kräva övergång till ny företagsform.

10. Energibeskattningen reformeras inom ramen för ett oförändrat skatteuttag
genom att punktskatterna så långt möjligt omvandlas till en koldioxidrelaterad
skatt.

11. Skattereformen finansieras genom dynamiska effekter, besparingar i offentliga
utgifter samt strukturförändringar i skattesystemet.

En sänkning av marginalskatterna och skattetrycket kan beräknas inverka
positivt på utbudet av arbetskraft och därmed på den ekonomiska tillväxten.

En bättre tillväxt leder till större statsinkomster. Därmed blir en marginalskattesänkning
delvis självfinansierad. Ett ökat arbetsutbud skulle dessutom
minska flaskhalsproblemen på arbetsmarknaden och därigenom även
minska trycket uppåt på löner och priser. Ytterligare en fördel är att det enskilda
sparandet skulle stimuleras.

Frågan kan ställas varför de marginalskattelättnader som träder i kraft i år
inte förmått hålla nere kostnadsutvecklingen. Svaret är dels att klarhet på
denna punkt skapades så sent att avtalsrörelsen i stort sett var slutförd, dels
att lättnaderna uppvägs av i princip lika stora höjningar av andra skatter.

Moderata samlingspartiet föreslog redan i januari 1989 samma marginalskattelättnader
där heltidsarbetande befinner sig och dessutom en finansiering
med besparingar på statsbudgetens utgiftssida. Ett beslut under våren
med denna uppläggning skulle ha fått en klart dämpande effekt på lönebildningen.

Inte ens den verkliga skattereform som moderata samlingspartiet förespråkar
kan emellertid ses som annat än ett första steg i en reformering av
det svenska skattesystemet. Även efter den sänkning av skattetrycket som
moderata samlingspartiet förordar för 1991 ligger det klart över omvärldens.

Fortfarande kommer i det närmaste två tredjedelar av de enskilda medborgarnas
inkomster att gå till den offentliga sektorn.

En målmedveten politik, som syftar till att harmonisera det svenska skattetrycket
med vad som allmänt gäller i Europa, måste därför bedrivas. Därmed
kommer de enskilda medborgarnas rätt att disponera över sina inkomster
att öka väsentligt. Samtidigt blir tillväxten större än vad den annars skulle
vara.

Moderata samlingspartiet redovisar i övrigt sina förslag på skatteområdet Mot. 1989/90
i ett antal separata motioner. Fi204

4.5 Budgetpolitiken

Utformningen av finanspolitiken spelar en central roll för den ekonomiska
tillväxt som ger ökad valfrihet och tryggare välfärd i framtiden.

Den långsiktiga tendensen till att inte bara statsbudgetens inkomstsida
utan även dess utgiftssida ökar i förhållande till den samlade produktionen
(BNP) måste brytas. Enligt vår mening är det nödvändigt att vid sidan av
skattetrycket även den offentliga utgiftsandelen reduceras. Detta ger den
åtstramningseffekt som erfordras, samtidigt som resurser frigörs för enskild
verksamhet.

Den uppställda målsättningen innebär att de offentliga utgifternas möjliga
ökningstakt i nominella termer bestäms av den reala tillväxten i ekonomin,
den inflationstakt som råder i de länder mot vilka Sverige har en fast växelkurs
samt det krav på minskning av skattetrycket som ställs upp.

Vårt sedan tidigare uppsatta mål är att skattetrycket skall dras ned med i
genomsnitt cirka en procentenhet per år. Det innebär att de offentliga utgifternas
reala ökning måste begränsas till 0,5-1,0 procent per år, om man utgår
från en genomsnittlig tillväxt i totalproduktionen (BNP) på 2,0—2,5 procent
per år, vilken blir möjlig med moderat ekonomisk politik.

Enligt vår mening är den angivna inriktningen av budgetpolitiken fullt realistisk.
De avregleringar och avmonopoliseringar som vi har föreslagit skapar
tillsammans med nödvändiga besparingar ett tillräckligt utrymme för att
klara också de nytillkommande offentliga utgiftsbehov som är ofrånkomliga
eller enligt vår mening angelägna att tillgodose.

Våra förslag till förändringar är så utformade att de främst begränsar tillväxten
i transfereringsutgifterna samt håller tillbaka kommunernas expansion.
Effekterna motverkas för hushållen genom att skattesänkningarna är
större än besparingarna och för kommunerna genom att minskningen av
statsbidrag kopplas samman med ett slopande av till dessa knutna villkor och
föreskrifter. Med tanke på lönekostnadernas stora betydelse för kommunernas
ekonomi innebär våra förslag därutöver väsentligt minskade kostnader
för kommunerna, eftersom de av oss föreslagna skattesänkningarna gör det
möjligt att hålla löneökningarna på en låg nominell nivå.

Mot bakgrund av behovet att anpassa den svenska inflationstakten till den
som råder i omvärlden måste utgiftsökningarna i nominella termer successivt
begränsas till ca 5 procent för hela den offentliga sektorn. Mot denna bakgrund
beklagar vi att regeringen inte utformat sitt budgetförslag med utgångspunkt
från en utgiftsram för förvaltningskostnader. Riktlinjer för en
sådan ordning bör presenteras i kompletteringspropositionen. Med den reglering
och detaljstyrning som följer av budgetsystemet riskerar emellertid
en utgiftsram att leda till oönskade nedskärningar av offentlig verksamhet.
För en smidig tillämpning av en utgiftsram krävs därför att detaljstyrningen
i budgetsystemet minskar. Dessutom krävs en skattepolitik som skapar förutsättningar
för en rimlig löne- och prisutveckling.

Enligt vår uppfattning bör storleken på statsbidragen till kommunerna

återspegla huruvida deras utgiftsökningar ligger inom ramen eller ej, vilket
i sin tur förutsätter att detaljstyrningen i statsbidragsreglerna tas bort på det
sätt som vi föreslår. Dessutom krävs att kommunerna inte tillåts kompensera
sig med skattehöjningar, vilket klaras med ett kommunalt skattestopp.

I likhet med regeringen anser vi det vara en riktig finanspolitisk avvägning
att eftersträva ungefärlig balans i statsbudgeten. Till skillnad från regeringen
siktar vi emellertid inte till att efter budgetårets slut ha uppnått ett kollektivt
sparande via budgeten. De hänsynstaganden vi gjort under posten ”Beräknat
tillkommande utgiftsbehov, netto” liksom den finansiering vi planerar
för vår skattereform 1991 är så avvägda att även det slutliga budgetutfallet
skall bli balanserat.

Vårt förslag till statsbudget för budgetåret 1990/91 innebär - med hänsynstagande
till de konkreta yrkanden som läggs i skilda motioner - en utgiftsnivå
som ligger 13,4 miljarder kronor lägre än regeringens förslag. Av dessa
utgiftsminskningar är drygt 3 miljarder kronor av mer eller mindre engångskaraktär,
även om samma slags intäkter av denna storlek torde kunna beräknas
för varje år under den närmast överskådliga framtiden.

Vårt förslag till statsbudget innebär vidare att skatteintäkterna kan beräknas
bli 5,3 miljarder kronor mindre än vad regeringen utgått från.

Eftersom regeringen valt att förelägga riksdagen ett budgetförslag som i
väsentliga avseenden är ofullständigt och som avses kompletteras med förslag
senare under våren har regeringen valt att beräkna tillkommande utgiftsförslag
under en nettopost som uppförs med 8 miljarder kronor. Vi har
mot denna bakgrund sett oss nödsakade att använda samma teknik.

För att inrymma såväl de förslag om utgiftsminskningar respektive utgiftsökningar
som vi räknar med att lägga fram under våren, som de skattesänkningsförslag
för inkomståret 1991 som vi lägger fram i samband med de till
april aviserade propositionerna på detta område har vi till Beräknat tillkommande
utgiftsbehov, netto anslagit 13 miljarder kronor.

Vårt kassamässiga överskott för budgetåret 1990/91 blir således 3,1 miljarder
kronor större än vad regeringen föreslagit.

Bortser vi från de icke permanenta besparingarna, som är ett resultat av
föreslagen försäljning av statliga företag m.m., beräknas den av oss föreslagna
budgeten bli i stort sett balanserad.

Den uppläggning moderata samlingspartiet föreslår av budgetpolitiken är
en konsekvens av de politiska strävanden som redovisats i denna motions
inledning. Förslagen ansluter nära till den politik vi 1988 gick till val på.

Tre mål har varit väsentliga i arbetet med det moderata budgetalternativet.
För det första att minska de automatiska utgiftsökningarna. För det
andra att öka valfriheten för såväl enskilda som kommuner och företag. För
det tredje att avveckla onödiga subventioner.

Speciell vikt har lagts vid avvägningen mellan skattesänkningar och utgiftsbegränsningar.
Denna har gjorts så att hushållens ekonomiska situation
förbättras genom att skattesänkningarna för individer och hushåll är större
än besparingar på direkta transfereringar.

Detta gäller t.ex. sjukförsäkringen. Ersättningsnivån i sjukförsäkringssystemet
har tidigare på grund av ökade skatter höjts från 80 procent till 90 procent
av den sjukpenninggrundande inkomsten. Mot bakgrund av de omfat

Mot. 1989/90

Fi204

35

tande skattesänkningar vi föreslår är det naturligt att ersättningsnivån under
de första 89 dagarna nu åter sänks till 80 procent. För den enskilde är det
avgörande vad som blir kvar efter skatt - inte vilket belopp denne får ut före
skatt. Förändringen bör därutöver leda till att missbruk av systemet i form
av ”friskfrånvaro” begränsas. Från och med den 1 januari 1991 bör ansvaret
för de första fjorton dagarnas sjukfrånvaro dessutom åvila arbetsgivarna genom
en s.k. arbetsgivarperiod.

Av samma skäl föreslår vi att ersättningsnivån i föräldraförsäkringen minskas
från 90 till 80 procent. Skattesänkning är också ett motiv för den sänkning
av ersättningsnivån i delpensionsförsäkringen från 65 till 50 procent
som i likhet med tidigare år föreslås. Inom justitiedepartementets område
läggs fram förslag om ökade insatser för att värna om dem som utsätts för
brott. Brottsofferjourer och kvinnojourer tillförs ytterligare 5 milj. kr.

Inom utrikesdepartementets område föreslås omfördelningar av medel
inom såväl biståndsramen som i anslagen till olika organisationer m.m. Sammanlagt
minskar anslagen inom detta område med 1 055 milj. kr.

Ulandsbiståndet skall enligt vår mening främja en utveckling mot demokrati
och marknadsekonomi i mottagarländerna. Nuvarande länderramartill
enpartistater föreslås avvecklade inom en femårsperiod. Vi upprepar dessutom
kravet på en avveckling av biståndet till Vietnam.

Inom vår biståndspolitiska ram föreslås ökade regionala satsningar, framför
allt i Östeuropa, som får ökade anslag med sammanlagt 225 milj. kr. Av
dessa avsätts 100 milj. kr. för särskilda insatser för de baltiska republikerna.
Anslagen för miljö- och markvård och demokratiutveckling föreslås också
utökade.

Försvarspolitiken i ett mer långsiktigt perspektiv kommer att behandlas av
riksdagen först 1991. Enligt vår uppfattning kommer då att krävas väsentliga
tillskott för att förhindra en ytterligare nedgång i försvarets kapacitet. Innevarande
år läggs förslag som innebär att handlingsfriheten inför kommande
försvarsbeslut bibehålls och en fortsatt urgröpning av försvarsförmågan förhindras.
Medel anvisas för bl.a. utökad repetitionsutbildning och ammunition.
Ubåtsjaktsidan förstärks genom beställning av två nya kustkorvetter.
Artilleriet tillförs medel för renovering av befintlig materiel. Riksdagens beslut
1989 om ny organisation för armén bör rivas upp. De merkostnader för
armén som ändå uppstår skall kompenseras. Anslagen till försvaret föreslås
sammanlagt öka drygt 504 milj. kr.

Inom socialpolitiken föreslås betydande förändringar i förhållande till regeringens
förslag. Dessa har främst samband med familjepolitiken. Förslag
läggs fram om ett vårdnadsbidrag på 15 000 kr. per barn och år i förskoleåldern
och avdragsrätt för styrkta barntillsynskostnader på motsvarande belopp.
Denna reform innebär att småbarnsfamiljerna får en verklig valfrihet
i barnomsorgen under hela tiden innan barnen börjar i förskolan. Fördelningen
av det offentliga stödet mellan skilda delar av Sverige blir mer rättvis.
Kostnaden för denna reform uppgår till netto 825 milj. kr. för budgetåret
1990/91. Regeringens förslag om förlängd föräldraförsäkring avvisas.

Utöver vårdnadsbidraget och avdragsrätten föreslås ett grundavdrag för
barn vid den kommunala beskattningen på 15 000 kr. Detta är ett sätt att
anpassa skatteuttaget efter familjernas försörjningsbörda och på detta sätt

Mot. 1989/90

Fi204

36

generellt förbättra för barnfamiljerna. Mot. 1989/90

Vi föreslår en höjning av garantibeloppet i föräldraförsäkringen från 60 Fi204
till 82 kr. per dag. Förslag läggs också fram om pensionstillskott till de s.k.
undantagandepensionärerna.

Utgifterna på socialområdet påverkas dessutom av de förslag till ändrade
ersättningsnivåer i bl.a. sjuk- och föräldraförsäkringssystemen som redogjorts
för tidigare.

Delpensionsavgiften föreslås därutöver sänkas fr.o.m. den 1 januari 1990
från 0,5 till 0,3 procent i enlighet med riksförsäkringsverkets förslag.

Totalt minskar utgifterna på detta område med 5 330 milj. kr.

Inom kommunikationsdepartementets område kommer större konkreta
förslag att läggas i anslutning till kommande propositioner. Vi kan redan nu
förutskicka förslag om satsningar på underhåll och byggande av vägar. Detta
är av stor betydelse för att förhindra att vägarna slits ner för mycket, att trafiksäkerheten
kan ökas och att trafiken kan flyta på ett ur miljösynvinkel
bättre sätt.

Smärre besparingar på sammanlagt 63 milj. kr. föreslås. Förslag läggs om
ett svenskt internationellt register för sjöfarten och om att fritidsbåtsregistret
skall avskaffas. Intäkterna för det sistnämnda täcker i dag inte ens utgifterna.

Vi föreslår minskade utgifter på finansdepartementets område på 2 022
milj. kr. Kommunerna ges genom bl.a. avregleringar frihet att själva avgöra
var tillgängliga resurser skall satsas. En rad specialdestinerade och styrande
bidrag slås samman till ett klumpbidrag. Vi föreslår att skatteutjämningsavgiften
och den s.k. Robin Hood-skatten avskaffas. Till följd av att vår politik
leder till sänkt - inte omfördelad - skattebörda kan ökningen av lönekostnaderna
hållas väsentligt lägre än med regeringens politik. Våra förslag gör det
möjligt att minska transfereringarna till kommunerna med sammantaget 2
miljarder kronor för budgetåret, vilket ändå betyder att kommunerna kan
bibehålla en realt oförändrad verksamhet. Med regeringens politik är detta
inte möjligt. Betalningarna till och från staten effektiviseras.

Eftersom löntagarfonderna avvecklas kan också den särskilda fondskatten
om 0,2 procent avskaffas fr.o.m. den 1 januari 1990.

Tullen tillförs ytterligare medel för att kunna öka insatserna mot narkotikasmuggling.
Tio nya narkotikahundar bör inskaffas.

Inom utbildningsdepartementets område föreslås betydande omfördelningar
av anslagen till grundskolan samt vissa besparingar inom vuxenutbildningen.

Inom grundskolan föreslås en förstärkning av resurserna för undervisningen.
En större andel av statsbidragen ges direkt till kommunerna. Detta
ger kommunerna frihet att förstärka undervisningens kvalitet genom att
t.ex. fatta beslut om mindre klasser. Förstärkningarna motsvaras av besparingar
på olika specialdestinerade och centralstyrda bidrag samt på administrationen
inom skolväsendet.

Vi lägger förslag om en ny - på ämnesstudier grundad - lärarutbildning.

Ämnesstudierna prioriteras i lärarnas fortbildning. För dessa ändamål anvisas
130 milj. kr. utöver regeringens förslag.

37

Förslag läggs dessutom fram om att skolstartsåldern skall sänkas till det år Mot. 1989/90
barnet fyller sex år. Fi204

Ökade medel anvisas för att stärka ämnenas ställning inom universitetsutbildningen.
Antalet utbildningsplatser vid fristående kurser ökas med 4 000.

För att råda bot på den akuta situation som råder inom högskolan när det
gäller inredning och utrustning föreslås att staten för nästa budgetår tillskjuter
500 milj. kr.

På jordbruksdepartementets område räknas med ökade inkomster genom
försäljning av delar av Domänverkets markinnehav. Eftersom skogsvårdsavgiften
avskaffas kan vissa av de anslag som finansieras av avgiften minskas.

I enlighet med tidigare riksdagsbeslut föreslås en fortsatt neddragning av
livsmedelssubventionerna med 250 milj. kr.

Inom arbetsmarknadsdepartementets område föreslås besparingar på totalt
1 384 milj. kr. Eftersom särproposition väntas senare under våren är
budgeten emellertid ofullständig.

Arbetsmiljöavgiften på 1,5 procent föreslås avskaffas fr.o.m. den 1 januari
1990. De medel som influtit till arbetslivsfonden skall snarast återbetalas.

Förslag läggs också fram om sänkta bidrag till kommunerna för beredskapsarbeten
och minskade insatser vad gäller kontant arbetsmarknadsstöd och
utbildningsbidrag. Det skall ses mot bakgrund av den låga arbetslösheten.

Ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen sänks på motsvarande sätt som
gäller för andra försäkringssystem.

På bostadsdepartementets område avvaktas kommande särproposition.

Besparingar om sammanlagt 245 milj. kr. förs fram nu.

Den oroande brottsutvecklingen gör det nödvändigt att förstärka polisväsendet.
Mot denna bakgrund läggs inom civildepartementets område fram
förslag om förstärkning av polisen med 600 administrativa tjänster. Dessa
gör det möjligt att frigöra poliser för egentligt polisarbete. Kostnaden beräknas
till ca 100 milj. kr.

Inom industridepartementets område föreslås en fortsatt avveckling av de
selektiva företagssubventionerna samt en försäljning av statliga företag. Utgifterna
för departementet minskar därmed med netto 2 690 milj. kr. Eftersom
särproposition är aviserad är regeringens förslag även på detta område
ofullständigt.

Inom miljö- och energidepartementets område föreslås ökade insatser för
vård av naturreservat och för att värna kulturlandskapet.

Budgetpropositionen är, som nämnts, i många hänseenden ofullständig.

Regeringen kommer i särpropositioner under våren att lägga förslag som rör
bl.a. forskningspolitiken, presstödet, näringspolitiken, regionalpolitiken,
livsmedelspolitiken, flyktingpolitiken, den kommunala ekonomin och skatterna.
Regeringen har beräknat anslagsposten Beräknat tillkommande utgiftsbehov,
netto till 8 miljarder kronor. Någon specifikation av hur medlen
avses bli använda anges inte. Anslaget skall bl.a. utnyttjas för att täcka de
kostnader som blir följden av de särpropositioner som ännu inte förelagts
riksdagen. Vi har i våra motioner redovisat förslag över hela det politiska
fältet men har mot bakgrund av budgetpropositionens magra innehåll inte
ansett det meningsfullt att nu lägga konkreta förslag i sådana frågor som
kommer att senare föreläggas riksdagen för beslut. En noggrann genomgång

av de förslag sorn vi avser att förelägga riksdagen under våren och vilka har Mot. 1989/90
kostnadskonsekvenser för budgetåret 1990/91 medför ett beräknat tillkom- Fi204
mande utgiftsbehov om 13 miljarder kronor.

Besparingarna av engångskaraktär utgörs till största delen av försäljningar
av statliga företag. Detta är med andra ord besparingar som under en följd
av år kan upprepas. De utgiftsminskningar som avser socialförsäkringssektorn
kommer inte formellt att påverka budgetunderskottet. De leder i stället
till ett större överskott inom socialförsäkringssektorn. Från samhällsekonomisk
synpunkt är dock dessa förändringar att jämföra med utgiftsminskningar
som får direkta budgeteffekter. Bokföringsmässiga dispositioner bör
vidtas så att beparingarna formellt påverkar statsbudgeten. Inom ramen för
ett oförändrat uttag av socialförsäkringsavgifter - med justering för de av oss
föreslagna avgiftssänkningarna - bör storleksförhållandena mellan de olika
avgifterna justeras.

Sammantaget innebär det moderata budgetförslaget en viss finanspolitisk
förstärkning jämfört med regeringens förslag om även effekterna av de icke
permanenta besparingarna inkluderas. Detta finner vi emellertid befogat
med hänsyn till den väntade efterfrågeuppgången i ekonomin. Skulle avmattningen
under budgetåret bli mer markerad än vad vi nu förutser, reduceras
det beräknade budgetöverskottet automatiskt.

Det kan mot bakgrund av i det föregående angivna riktlinjer synas motsägelsefullt
att i en tid av betydande överskott i den samlade offentliga sektorn
förorda ett visst - om än beskedligt - budgetöverskott, vilket ju ytterligare
förstärker det kollektiva sparandet. Det offentliga sparandeöverskottet hänför
sig emellertid i allt väsentligt till socialförsäkringssektorn, där alla prognoser
pekar på snabbt växande utgiftsökningar i framtiden. Den av oss åsyftade
anpassningen kommer därför i första hand till stånd genom de föreslagna
sänkningarna av arbetsgivaravgifterna med 1,9 procentenheter och
genom att stor återhållsamhet iakttas med kommande höjningar av socialförsäkringsavgifter.

4.6 Statsskuldspolitiken

Genomförandet av statsskuldspolitiken åvilar riksgäldskontoret, som sedan
halvårsskiftet 1989 är underställt finansdepartementet. Trots detta ägnas
denna del av den ekonomiska politiken ringa utrymme i finansplanen.

Statsskulden uppgick vid årsskiftet 1989/90 till ca 600 miljarder kronor, vilket
innebar en minskning med ca 10 miljarder sedan föregående årsskifte.

Denna nedgång föll helt på den del av statsskulden som är placerad i utländska
valutor. Detta kan förefalla överraskande med hänsyn till det stora
underskottet i bytesbalansen. Förklaringen är att den förda räntepolitiken
medförde ett än större inflöde på den privata kapitalbalansen.

Det framställs ibland som önskvärt att med hjälp av budgetöverskott
amortera ned statsskulden. Därmed skulle ju räntekostnaden på statsbudgetens
utgiftssida så småningom försvinna. Alldeles bortsett från att socialdemokraternas
avsikt med budgetöverskotten är att socialisera sparandet och
att statliga intäktsöverskott erfarenhetsmässigt har en tendens att framkalla
nya utgiftsåtaganden, är en snabb återbetalning av statsskulden knappast nå- 39

gon attraktiv idé. Det skulle innebära att medborgarna under några år fick
underkasta sig extra höga skatter för att någon gång i framtiden kunna åtnjuta
desto lägre skatter. Uppläggningen kan liknas vid att en villaägare säljer
sin bostad, använder en del av likviden för att betala tillbaka hypotekslånen
och återstoden till att förvärva ett mindre krypin, bara för glädjen att
leva skuldfri. Den rationelle medborgarens motåtgärd skulle bli att under
återbetalningsåren ta upp lån för att jämna ut sin konsumtionsförmåga över
tiden. Det bör observeras att balans i statsbudgeten i förening med ekonomisk
tillväxt betyder att skuldtjänstkostnaderna minskar i betydelse för varje
år.

Statens sedan någon tid sjunkande upplåningsbehov skapar paradoxalt
nog vissa problem för riksgäldskontoret. Det är svårt att förse penning- och
obligationsmarknaderna med erforderlig mängd statsskuldsväxlar och riksobligationer.
En annan konsekvens är att statsskuldens räntebindningstid
förkortas. Uppbörden av arbetsmiljöavgift och tvångssparande utgör f.n. en
särskild komplikation, eftersom de ger ett slags extra upplåning av temporär
natur. Därtill kommer kravet på riksgäldskontoret att via bl.a. allemanssparande!
suga upp likviditet från hushållen.

I planeringen för 1990 förutses totalt sett inte något nämnvärt behov av
nettoupplåning. Därmed kan förskjutningen bort från statsskuldväxlar och
riksobligationer förutses fortsätta. Detta är olyckligt, eftersom dessa upplåningsformer
fungerar smidigt och är kostnadseffektiva.

Vi noterar med tillfredsställelse att riksgäldskontoret synes iaktta den av
oss länge förordade återhållsamheten med utgivande av nya spar- och premieobligationer.
Likaledes förefaller inställningen till allemanssparande! ha
blivit mera reserverad. Enligt vår mening bör denna linje gälla även i fortsättningen.
Statsupplåningen bör befrias från rollen som sparfrämjare och
stimulansen av hushållens sparande i stället ges en mera generell utformning.
Huvuddelen av hushållens bidrag till statens upplåning får då lämnas
via avkastningsfonder, som i sin tur placerar i statspapper av varierande
längd.

Som upplåningsform för staten har allemanssparande! flera nackdelar.
Bl.a. bestäms dess omfattning inom politiskt givna ramar av spararna/långivarna
och står alltså utanför riksgäldskontorets kontroll, vilket är särskilt
allvarligt, eftersom inlåningen i princip är å vista. Denna sparform infördes
i en tid, då staten hade ett stort sparandeunderskott och näringslivet ovanligt
nog ett överskott, varför hushållens sparande borde kanaliseras till statsskulden.
Det var då rationellt att lyfta ut såväl inlåning som statsobligationer från
bankernas balansräkningar och låta hushållen placera sina sparmedel direkt
i statsskulden. Men i dagsläget, när det offentliga sparandet visar ett stort
överskott och de icke-finansiella företagen till följd av ökade investeringar
har ett negativt sparande, bör det skattegynnade sparandet i stället styras till
näringslivet. Enligt vår mening bör således allemanssparande! avvecklas
som statlig upplåningsform. Däremot är det angeläget att stödja sparande
i allemansfond liksom att stimulera långsiktigt bundet sparande i bank och
försäkring, varifrån medlen kan kanaliseras till produktiva investeringar.

Statens upplåning utomlands fungerar numera smidigt, särskilt efter tillkomsten
av korta faciliteter på eurodollarmarknaden och den inhemska

Mot. 1989/90

Fi204

40

amerikanska marknaden. Den fortlöpande hanteringen av utlandslånen med
bl.a. förtidsinlösen och skuldbytesavtal ger betydande kostnadsreduktioner.

Normen att staten inte skall låna i utlandet bör, som framhålls i finansplanen,
ligga fast. Vi har sedan länge ansett att den skall tolkas i enlighet med
den nu föreslagna omformuleringen att staten inte skall nettolåna i utländsk
valuta. Däremot kan det inte vara rimligt att riksgäldskontoret i en tid av
växande bytesunderskott skall amortera ned statens utlandsskuld. Detta
skulle medföra en avsevärd höjning av statens upplåningskostnader. I stället
för att låna kort utomlands till exempelvis 8 procent får man betala nära 5
procentenheter mer för inhemsk upplåning mot statsskuldväxlar, vilka köps
av svenska företag som lånar utomlands och tillgodogör sig mellanskillnaden.

4.7 Penningpolitiken

Med den långsiktiga, icke-interventionistiska uppläggning som moderata
samlingspartiet vill ge finanspolitiken kommer uppgiften att genomföra
kortsiktiga justeringar av stabiliseringspolitiken främst att åvila penningpolitiken.

Inom de ramar som sätts av målet om en fast växelkurs gäller det då att
påverka likviditet och räntenivå så att inflation och arbetslöshet hålls nere.
Eftersom ränteutvecklingen i hög grad styrs av marknadskrafter, blir förändringar
av penningmängden genom marknadsoperationer det främsta instrumentet.
Penningpolitiska åtgärder får effekt betydligt snabbare än finanspolitiska
ingrepp, vilket minskar risken för felaktig tidsanpassning.

Men fördelen med att i stabiliseringspolitiken lägga tyngdpunkten på penningpolitiken
är inte bara det snabbare genomslaget. Grundläggande är att
inflation är ett monetärt fenomen, medan finanspolitiken främst rör sådana
strukturella frågor som fördelningen mellan enskild och kollektiv konsumtion
och mellan privat och offentligt sparande.

Under förutsättning att finanspolitiken är i hygglig balans, vilket idag får
anses vara fallet, bör den inriktas främst på långsiktiga mål, varvid konjunkturella
svängningar endast tillåts påverka takten i förändringarna. På penningpolitiken
faller då att med utnyttjande av marknadskonforma instrument
motverka smärre uppkommande störningar av kortsiktig natur.

Genom sitt ansvar för penningpolitiken har riksbanken en viktig roll i
kampen mot inflationen. Internationella erfarenheter visar på ett direkt
samband mellan framgång i stabiliseringspolitiken och oberoende för berört
lands centralbank. Det är därför angeläget att ge riksbanken en mer självständig
ställning i förhållande till de politiska beslutsorganen. Förslag med
detta syfte läggs fram i motion 1989/90:Fi705 Ökat oberoende för riksbanken
av Lars Tobisson m.fl. (m).

Den under senare år genomförda avregleringen av kreditpolitiken har varit
positiv för den svenska ekonomin. Den inledande kreditexpansionen får ses
som en naturlig anpassning till en oreglerad marknad. En normalisering inträdde
redan under 1989, då ökningen av hushållens upplåning i olika finansinstitut
dämpades högst avsevärt.

Strävan bör nu vara att avlägsna sådana återstående rester av kreditregle

Mot. 1989/90

Fi204

41

ringen som förbudet mot realränte/indexlån. Försäkringsbolag kringgår idag Mot. 1989/90
denna bestämmelse genom sale-lease-back-konstruktioner, vilket visar att Fi204

riksbankens vanliga tes om regleringars ineffektivitet stämmer även i detta
fall. Kassakravsmedel hos riksbanken bör - i likhet med vad vi tidigare framhållit
- berättiga till skälig ränteersättning.

Såväl penning- som obligationsmarknaderna påverkas starkt av den särskilda
omsättningsskatten på värdepapper (”valpskatten”). Handeln har
minskat kraftigt - delvis som en följd av flyttning till utländska börser. Detta
är ett problem främst för låntagarna, vilka får sin finansiering avsevärt fördyrad.
Inte minst gäller det staten, som drabbas av ökade kostnader för sin
upplåning, när marknaden blir mindre likvid. Det torde t.o.m. vara så att
skatten totalt sett medför en nettokostnad för statsverket, vilket för övrigt
statsrådet Odd Engström nyligen har tillstått. Med hänsyn till omsättningsskattens
många negativa verkningar bör den enligt vår mening avskaffas.

Den snart genomförda avregleringen av valutapolitiken överensstämmer
med sedan länge framförda moderata krav. Det är nu angeläget att den planerade
beredskapslagstiftningen verkligen får karaktären av ett instrument
som förbehålls tider av krig eller krigsfara. Om man med hänvisning till skattekontroll
och statistikbehov fortsätter att kräva att t.ex. utländska betalningar
och aktieköp skall gå via svensk valutabank eller att livförsäkringspremier
i utländska försäkringsbolag inte får överstiga 3.000 kronor, skulle
valutaregleringen återinföras bakvägen. Det är dessutom knappast troligt att
en sådan ordning skulle godtas av andra länder i den finansiella integrationens
Europa.

Valutaregleringens slopande aktualiserar frågan om Sveriges valutapolitiska
regim. Målet är och förblir en fast växelkurs. Sedan ett tiotal år tillbaka
anges denna i förhållande till en korg av utländska valutor. I praktiken har
emellertid den svenska kronans värde påverkats av de stora kurssvängningarna
för dollarn, som dessutom har getts dubbel vikt i korgen. En fastare
punkt att anknyta kronan till erbjuder sig i form av EMS (det europeiska
monetära systemet), i vilket flertalet EG-länders valutor ingår. Inom EMS
skulle också riksbanken kunna påkalla andra riksbankers stöd för att försvara
kronans värde. I Storbritannien och Norge förekommer nu överväganden
med sikte på inträde i EMS, vilket ytterligare skulle vidga kretsen av
samarbetsländer.

Självfallet är inte en EMS-anknytning någon patentmedicin mot problemen
i den svenska ekonomin. En vanlig invändning är dessutom att den
svenska inflationen först måste ned, innan vi kan gå in i ett valutapolitiskt
samarbete. Men detta har nu sagts under några år, och inflationsgapet mot
våra viktiga konkurrentländer har bara vidgats. Man bör komma ihåg att
EMS inrymmer f.d. höginflationsländer som t.ex. Frankrike, där just deltagandet
i valutasamarbetet framtvingat ett större engagemang i kampen mot
inflationen. Skulle Sverige nu - trots vår snabba kostnadsutveckling - söka
anknytning till EMS, vore det en signal om att alla uttalanden som utesluter
en devalvering verkligen är allvarligt menade.

När Sverige i slutet av 1970-talet under trycket av våra stora ekonomiska
obalanser utträdde ur valutaormen, utlovades en förnyad anknytning till ett
europeiskt valutasamarbete, så snart förutsättningar för detta åter förelåg.

Enligt vår mening har detta nu en tid varit fallet. Förutsättningarna blir un- Mot. 1989/90

der alla omständigheter inte bättre under överblickbar framtid, och det är Fi204

angeläget att vårt land även på detta område deltar i det pågående integrationsarbetet
i Europa.

4.8 Effekter av den moderata politiken

Den uppläggning av den ekonomiska politiken som förordats i det föregående
kan förutses leda till ett väsentligt bättre utfall än regeringens linje.

Det gäller både på kort och - inte minst - på lång sikt.

Särskilt betydelsefullt är förslaget om en successiv sänkning av skattetrycket,
som under en följd av år kommer att verka befrämjande på den ekonomiska
tillväxten. Med sänkta marginalskatter stimuleras arbetsutbudet,
vilket motverkar överhettningen på arbetsmarknaden. Våra förslag till
sänkta arbetsgivaravgifter - sammantaget nära 2 procentenheter redan i
närtid - dämpar därutöver kostnadsutvecklingen. Eftersom vi motsätter oss
huvuddelen av de höjningar av indirekta skatter som utgör ”finansiering”
både 1990 och 1991, reduceras bara av detta skäl inflationstakten med ca
2,5 procentenheter vartdera året. Genom en lindrigare kapitalbeskattning
stimulerar vi det enskilda sparandet.

Genom att förlägga åtstramningen till statsbudgetens utgiftssida och till
den kommunala verksamheten skapar vi förutsättningar för effektivisering.

En sådan underlättas också av avregleringar och andra utbudsfrämjande åtgärder.
Som exempel kan nämnas den föreslagna förändringen av sjukförsäkringen,
som kan väntas minska ”friskfrånvaron” och därmed förbättra
produktivitetsutvecklingen.

En svensk EMS-anknytning skulle också stärka tilltron till vår beslutsamhet
att försvara kronans värde och samtidigt inskärpa nödvändigheten av att
prioritera kampen mot inflationen.

I försörjningsbalansens termer skulle det samlade resultatet av den moderata
politiken avläsas i en större ökning av bruttonationalprodukten än vad
regeringen kan räkna med. Den offentliga konsumtionen blir lägre, men det
behöver inte uppvägas av en motsvarande uppgång i den privata konsumtionen,
eftersom hushållens sparande förbättras. Detta är välkommet, eftersom
intresset för investeringar - inte minst i näringslivet och för bostadsändamål
- rimligen ökar. Med större arbetsutbud, mindre kostnadspress och
utökad produktionskapacitet blir det också möjligt att öka exporten, vilket
är nödvändigt för att den yttre balansen skall kunna återställas.

Sammantaget leder den moderata politiken till en väsentligt högre tillväxttakt
redan 1991. Därmed ansluter Sverige bättre till den internationella utvecklingen.
I ett något längre perspektiv medför den med det moderata alternativet
förhöjda aktivitetsnivån att flaskhalsproblemen reduceras, inflationstakten
avtar och räntenivån sänks, vilket allt hjälper till att förbättra
bytesbalansen.

Den moderata politiken ger således ett bättre utfall i år och nästa år. Den
innebär dessutom att grunden läggs för fortsatta förbättringar längre fram
under 1990-talet. Skattesänkningar och avregleringar ger positiva verk

43

ningar även under kommande år, då också nya steg kommer att tas utefter Mot. 1989/90

Detta är inte någon tredje väg - det är den enda vägen!

5 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som föreslås i motionen,

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som föreslås i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att för
budgetprocessen uppställda regler skall följas,

4. att riksdagen beslutar omfördela medel från socialförsäkringssektorn
till statsbudgeten i enlighet med vad som i motionen anförts,

5. att riksdagen för budgetåret 1990/91, i avvaktan på slutligt förslag,
beräknar Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto, till
13 000 000 000 kr.,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utgiftsram för förvaltningskostnader,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om statsskuldspolitiken,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kredit- och valutapolitiken.

Stockholm den 25 januari 1990

den inslagna vägen.

Fi204

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)

Ingegerd Troedsson (m)

Anders Björck (m)

Görel Bohlin (m)

Rolf Clarkson (m)

Rolf Dahlberg (m)

Ann-Cathrine Haglund (m) Gunnar Hökmark (m)

Gullan Lindblad (m)

Bo Lundgren (m)

Arne Andersson (m)
i Ljung

Sonja Rembo (m)

gotmb 99661. Stockholm 1990

44