Motion till riksdagen
1989/90:Fö32

av Kerstin Ekman m.fl.(fp)

med anledning av skrivelse 1989/90:80 med
redogörelse för vissa regeringsbeslut om försvarets
mark och byggnader i Stockholmsområdet

Innehållet i regeringens skrivelse är bra. Försvaret lämnar ett antal byggnader
och markområden i Stockholmsområdet - Fredrikshovs slott, Amiralitetshuset,
Bagartorp, Solvalla och Näsby park - och använder istället andra
byggnader och markområden mer intensivt. Detta är samhällsekonomiskt
positivt.

Vi hälsar med särskild tillfredsställelse att regeringen beslutat att etablissementet
på Tullinge ska användas effektivt, genom att den regionala marina
ledningen, kustbevakningens regionala ledning, helikopterverksamhet,
östra värnpliktskontoret och det marina värnpliktskontoret förläggs dit.

Antingen ska försvaret använda ett etablissement fullt, eller också bör etablissementet
helt lämnas. Halvanvända anläggningar blir i längden dyra lösningar.
Det beslut som nu fattats, inklusive Tullinge, är därför i linje med
vad folkpartiet länge förordat.

Alla vet att mark är starkt efterfrågad i storstadsområden. Det är orimligt
att t.ex. försvaret ska behålla onödigt många byggnader och markområden.
Försvaret kan av historiska skäl ha ett markområde. Men om marknadsvärdet
för detta markområde numera är mycket högre än tidigare bör man ställa
frågan om den militära användningen idag är den samhällsekonomiskt rimliga.
Principiellt bör detta gälla all försvarets mark. Är försvaret inte beroende
av central mark bör försvaret avyttra den och istället förlägga sin verksamhet
till billigare mark.

En hel del av militärens mark är i dag centralt placerad därför att tätorter
växt i förhållande till när anläggningen en gång tillkom utanför tätbebyggelsen.
Men den militära verksamheten i sig befrämjas inte av att markområdet
ifråga blivit centralt genom ortens utbyggnad. För andra verksamheter - affärsverksamhet,
service, bostäder - är däremot en central placering attraktiv
och kan betalas därefter.

Det naturliga sättet att få svar på dessa frågor är att låta marknadsvärdet
för mark och byggnader komma fram i bedömningen. Finner försvaret att
marknadsvärdet av ett visst område är större än det värde marken ifråga har
för försvaret bör det ligga i allas intresse att försvaret säljer marken och istället
använder andra markområden.

I princip är det ju på detta sätt som företag och många andra aktörer successivt
fattar beslut om sina lokaliseringar. Men för försvaret är dessa meka

nismer satta ur funktion om försvaret inte har att ekonomiskt väga olika Mot. 1989/90

markanvändningar mot varandra. Om nämligen pengarna vid försäljning av Fö32

försvarets mark bara levereras in till statsverket finns ju inget som helst incitament
för den enskilda försvarsmyndigheten eller för försvaret i stort att
släppa ut sådan mark på marknaden. Följden blir att försvaret behåller onödiga
markområden eller onödigt dyra markområden.

En kommittémotion från folkpartiet för fem år sedan (Motion
1984/85:1701 av Kersin Ekman m.fl. om rationaliseringsåtgärder inom försvaret
vid försäljning av fastigheter) påtalade negativa effekter av hittillsvarande
system. Bland annat anfördes att för att ”verksamheten skall bli rationellare
erfordras ofta stora initialinvesteringar. Dessa investeringar måste finansieras
till 100 procent över myndighetens ordinarie anslag. Detta innebär
ofta att verksamheten bedrivs i äldre fastigheter och med mindre lämplig utrustning,
stora driftskostnader och underhållsbehov”. I motionen hemställdes
om sådan förändring att försvarsmyndigheterna får tillgodogöra sig medlen
vid försäljning.

ÖB har i sitt förslag till avyttring av mark och byggnader i Stockholmsområdet
önskat tillgodogöra sig medlen vid försäljning och använda dessa till
investeringar i andra lokaler för att få en rationellare verksamhet. För försvaret
skulle en sådan linje innebära att befintligt ”kapital” används mer effektivt
inom försvaret. Men liksom i marknadsekonomin överhuvud innebär
frivilliga avtal och köp och försäljning att båda parter får fördelar. Även den
som köper markområdet ifråga får fördelar, nämligen bättre förutsättningar
än eljest för verksamheten i fråga.

Vi tycker, liksom i motionen för fem år sedan, att försvaret bör stimuleras
till rationalisering och att ett led i detta bör vara att finna marknadslösningar
för försvarets markanvändning. Det är helt enkelt resursslöseri att inte avyttra
mark som andra har mer behov av och därför är villiga att betala för.

SJ, som till skillnad från försvaret givits rätt att uppträda rationellt i markfrågor,
avyttrar numera central mark och använder pengarna till investeringar
i anläggningar för service och trafik. På detta sätt lösgöres resurser till
förmån för kollektivtrafiken.

Vi ställer oss alltså bakom den ekonomiska grundsyn som låg bakom ÖB:s
förslag till förändringar rörande försvarsmaktens mark och byggnader i
Stockholmsområdet. Som framgick av motionen för fem år sedan bör regeln
tillämpas generellt inom försvaret. Om en försvarsmyndighet förfogar över
ett markområde som man numera egentligen har ringa eller inget behov av
finns likväl inget incitament för myndigheten att göra sig av med området
om köpeskillingen ändå inte kommer myndigheten eller försvaret till del.

Det kan då vara lätt för myndigheten att säga att markbiten ju därmed är
"gratis" (i meningen att det ät ekonomiskt egalt om man har kvar den eller
gör sig av med den) och att man alltså lika gärna kan behålla utifall den skulle
behövas någon gång i framtiden. Följden blir alltså att försvaret behåller för
mycket mark, medan andra markanvändare inte får tillgång tili mark som de
skulle kunna utnyttja för verksamhet av olika slag.

I regeringens skrivelse tas inte de ekonomiska förhållandena upp, trots att
dessa låg som en viktig del i det ÖB-underlag som regeringen tagit ställning
till. Vi anser att regeringen därför bör återkomma till riksdagen med en re- 3

dovisning av de ekonomiska förhållandena vid försäljning av de i skrivelsen Mot. 1989/90

nämnda byggnaderna och markområdena i Stockholm. Vi begär vidare att Fö32

riksdagen ger regeringen till känna att försvarsutredningen bör få ange framtida
ekonomiska principer för försäljning och köp av mark och byggnader
för försvaret som ett led i strävandena att få ut mesta möjliga försvarseffekt
av de medel som statsmakterna anvisat till försvaret.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen ger till känna att regeringen bör
återkomma med en redogörelse för de ekonomiska förhållandena vid
de aktuella avyttringarna av vissa av försvarets byggnader och markområden
i Stockholmsområdet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att försvarskommittén
bör få ange framtida ekonomiska principer vid försäljning
och köp av mark och byggnader för försvaret som led i strävandena
att få ut mesta möjliga försvarseffekt.

Stockholm den 16 februari 1990

Kerstin Ekman (fp)

Hans Lindblad (fp) Siw Persson (fp)

Carl-Johan Wilson (fp) Gudrun Norberg (fp)

gotab 96044, Stockholm 1990

4