Motion till riksdagen
1989/90:Bo60

av Olof Johansson m.fl. (c)

med anledning av prop. 1989/90:126 Ändring i
lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser
m.m.

Inledning

I proposition 1985/86:3 med förslag till lag om naturresurser m.m. föreslogs
vad beträffar tillåtlighetsprövningen av industrianläggningar m m att regeringen
skulle få lämna tillstånd till lokalisering för vissa anläggningar av nationellt
intresse även om kommunen motsatt sig detta. I en partimotion
(1985/86:85) i anledning av propositionen deklarerade vi klart från centerpartiets
sida att kommunernas rätt att själva bestämma huruvida miljöstörande
verksamhet skulle tillåtas i kommunen måste bibehållas.

Med anledning av bl.a. centerns partimotion beslöt också riksdagen att
det kommunala vetot skulle bibehållas oförändrat. Riksdagen framhöll i sitt
beslut (BoU 1986/87:3) hösten 1986 att någon inskränkning inte kunde ske
utan ytterligare överväganden.

Vetokommitténs majoritctsförslag

Regeringen presenterade utredningsdirektiven två och ett halvt år efter det
att riksdagen begärt denna översyn och tillkallade först i maj 1989 den av
riksdagen beställda utredningen om formerna för det kommunala inflytandet
vid tillåtlighetsprövningen av vissa industrianläggningar (vetokommittén).

Utredningen avlämnade i december 1989 sitt betänkande med förslag som
innebar betydande inskränkningar i den kommunala vetorätten. Den kommunala
vetorätten föreslogs hävd vid beslut som avsåg lokalisering av anläggningar
som bedömdes vara av nationellt intresse och då en lokalisering
inom landet är synnerligen angelägen. Kommitténs majoritet föreslog att det
kommunala vetot skulle slopas vad avser miljöstörande verksamheter som
omhändertagande av kärnkraftsavfall, miljöfarligt kemiskt avfall och anläggningar
med anknytning till energiförsörjningen och med stor omgivningspåverkan
(SOU 1989:105).

Sammantaget bedömde således utredningens majoritet att den kommunala
vetorätten kunde bibehållas för verksamheter som av kommun och
kommuninnevånare inte upplevdes alltför kontroversiella och miljöfarliga.

Centerreservation

Centerns representant i vetokommittén reserverade sig för att det kommunala
vetot skulle bibehållas, dock med undantag för att riksdagen i särskild
lag skulle kunna bemyndiga regeringen att fatta beslut om lokalisering av
anläggning för miljöfarligt avfall mot aktuell kommuns vilja.

Remissutfallet

Utredningen har remissbehandlats. Remissutfallet innebär sammanfattningsvis
att av landets 284 kommuner har drygt 60 tillstyrkt kommitténs förslag
till inskränkningar helt eller delvis. Ett 20-tal av dessa kommuner vill i
likhet med Kommunförbundet behålla vetorätten vid beslut om lokalisering
av stora energianläggningar. Över 100 kommuner har avstyrkt utredningens
förslag. Övriga kommuner är osäkra eller har inte yttrat sig över utredningen.

Det kan således konstateras att nära 2/3 av de kommuner som yttrat sig
över utredningens förslag avstyrkt detta och vill slå vakt om den kommunala
självstyrelsen.

Propositionen

Regeringen har, trots remisskritiken, valt att fullfölja majoritetsförslaget i
vetokommittén och därutöver lagt vissa förslag om ytterligare inskränkningar
i den kommunala vetorätten (prop 1989/90:126 om ändring i lagen om
naturresurser, NRL).

Regeringens förslag innebär att det absoluta kommunala vetot slopas och
regeringen medges möjlighet att lämna tillstånd till lokalisering av anläggning
för mellanlagring eller slutlig förvaring av kärnämne eller kärnavfall,
anläggningar för att slutligt omhänderta miljöfarligt avfall, större förbränningsanläggningar,
gruppstationer för tre eller flera vindkraftsaggregat samt
naturgaslager (4 kap 3 §).

Vidare föreslås en utvidgad prövningsplikt för regeringen vad avser tillkomst
och lokalisering av vissa större anläggningar för energiproduktionen
och förvaring av miljöfarligt avfall (4 kap 1 §). Slutligen föreslås att vindkraftsanläggningar
och anläggningar för lagring av naturgas undantas från
nyetableringsförbudet i vissa kustområden (3 kap 4 §).

Centerns syn

I föreliggande motion redovisas vår principiella syn på den kommunala vetorätten
och läggs förslag som syftar till att slå vakt om den kommunala demokratin
och ge aktuell lagstiftning en klarare och mer precis utformning. I motionen
aktualiseras vissa andra frågor i anledning av propositionens förslag,
bl.a. energipolitikens inriktning.

Vi kan acceptera den föreslagna utvidgade prövningsplikten för regeringen
enligt 4 kap 1 § NRL vad avser stora anläggningar för miljöfarligt kemiskt
avfall, stora gruppstationer för vindkraft och stora anläggningar för
naturgas. Vi kan även acceptera att vindkraftsanläggningar och anläggningar
för naturgas undantas från nyetableringsförbudet enligt 3 kap 4 § NRL inom 9

Mot. 1989/90

Bo60

de högexploaterade kustområdena. Vi vill dock i detta sammanhang redovisa
vår syn på hur det framtida energiförsörjningssystemet bör utformas och
kärnkraftens avfall hanteras med anledning av propositionens förslag.

Propositionens förslag i övrigt innebär enligt vår mening att en grundläggande
del i den kommunala självstyrelsen rycks undan. Vi anser inte att de
ytterligt starka skäl som måste företes för att en inskränkning i den kommunala
vetorätten skall kunna ske föreligger. Förslagen till begränsningar i det
kommunala vetot kan därför inte accepteras.

Centerns förslag

Lagtextens utformning angående anläggningar för miljöstörande
verksamheter

Regeringens förslag till ändring i naturresurslagen innebär att lagtexten ges
en utformning som skapar oklarhet i betydelsen av begreppet ”miljöfarligt
avfall”. I lagförslagets mening innefattar begreppet ”anläggning för miljöfarligt
avfall” inte ”anläggning för förvar av kärnkraftsavfall”. På detta sätt ges
ett intryck av att man från regeringens sida vill förringa riskerna för människor
och miljö vid hanteringen av kärnkraftsavfallet. Enligt vår mening bör
begreppet ”miljöfarligt avfall” beteckna alla typer av ämnen som är skadliga
för miljön, inklusive det radioaktiva avfallet. Vi anser därför att lagtexten i
naturresurslagen bör ändras i enlighet härmed. Det bör ankomma på vederbörande
utskott att utarbeta erforderlig ny lagtext.

Energiförsörjningssystemets utformning

De av riksdagen fastlagda riktlinjerna för energipolitiken innebär att ”samhällets
behov av en billig och säker energiförsörjning skall tryggas genom ett
energisystem som i största möjliga utsträckning är grundat på varaktiga,
helst förnybara och inhemska energikällor. En effektiv energianvändning
och en intensifierad energihushållning skall främjas. Stränga krav skall ställas
på säkerhet och omsorg om miljön vid användning och utveckling av all
energiteknik. Kärnkraften skall användas under en övergångsperiod. Senast
år 2010 skall den sista reaktorn tas ur drift.”

Vi har från centerpartiets sida i en partimotion tagit upp den framtida
energipolitikens inriktning och visat på de beslut och de åtgärder som behövs
för att de energi- och miljömål som riksdagen fastlagt skall kunna genomföras.
Med vårt förslag kan avvecklingen av kärnkraften genomföras, de fyra
stora älvarna bevaras samt målet att utsläppen av koldioxid ej får öka utöver
dagens nivå upprätthållas med tryggad sysselsättning och välfärd.

Grundläggande för de framtida möjligheterna att få ett energisystem
byggt på effektivare energianvändning och i huvudsak inhemsk förnybar
energi är att beslut fattas som möjliggör att energianvändningen långsiktigt
kan plana ut på en nivå med en total slutlig energianvändning om ca 300
TWh, varav ca 100 TWh el.

I partimotionen läggs förslag som syftar till att en sådan utveckling inleds,
så att kärnkraftens avveckling blir en logisk följd vid omställningen av energisystemet.
Det är regeringens alternativ med en hög energi- och elanvänd

Mot. 1989/90

Bo60

10

ning som rycker undan förutsättningarna för ett framtida miljöanpassat Mot. 1989/90
energisystem. B06O

Långsiktigt måste energisystemet bygga på effektivare energianvändning
och utnyttjande av inhemsk förnybar energi. Detta innebär bl a att biobränslen,
vindkraft och solenergi samt effektivare energianvändning måste få väsentligt
högre prioritet än satsning på naturgas eller annan gas baserad på
fossila bränslen.

Gruppstationer för vindkraft och naturgaslager

I proposition 1989/90:126 konstateras, dels att det är en självklarhet att en
lokalisering av vindkraftverk skall kunna ske där vindförhållandena är goda,
dels att utbyggnaden av naturgassystemet kommer att medföra behov av att
lokalisera större naturgaslager på ett sätt som kommer att medföra ledningsdragningar
genom nu skyddade högexploaterade områden.

Från centerpartiets sida har vi vid upprepade tillfällen betonat att introduktionen
av naturgas inte får ske på ett sådant sätt att biobränslemarknaden
försvinner. Detta innebär att användning av naturgas bör ske i begränsad
omfattning, när biobränslen inte är ett realistiskt alternativ.

Det är av avgörande betydelse för omställningen av energisystemet att investeringsbeslut
inte fattas som innebär långsiktiga låsningar och försvårar
eller omöjliggör en förnyelse av energisystemet, där biobränslen har en central
roll. Användning av naturgas innebär också ökade koldioxidutsläpp till
skillnad från användning av biobränslen.

Det är därför nödvändigt att bioenergi får möjlighet att konkurrera på åtminstone
samma villkor som naturgasen och bioenergins miljövärde fullt ut
återspeglas i energiskatter och miljöavgifter.

Centerns bedömning är att en försiktig satsning på naturgas i huvudsak i
storstadsområdena kan vara motiverad för att underlätta kärnkraftsavvecklingen
och uppgå till i storleksordningen 15 - 20 TWh i årlig förbrukning.

Det är emellertid avgörande för omställningen av energisystemet att de investeringsbeslut
som fattas beträffande naturgasintroduktionen inte innebär
sådana låsningar att en omställning av energisystemet till effektivare energianvändning
och utnyttjande av inhemsk förnybar energi kraftigt försvåras
eller omöjliggörs.

Byggande av naturgasledningar är vidare en infrastrukturell åtgärd som
kan jämställas med t.ex. byggande av vägar och järnvägar. Det måste därför
finnas en övergripande och nationell bedömning av var ledningsdragningar
kan bli aktuella med hänsyn till de miljö- och energipolitiska mål som fastlagts.
Vi anser därför att en strukturplan för naturgasintroduktion och ledningsdragning
bör fastställas innnan låsningar sker till naturgasanvändning i
aktuella kommuner. Riksdagen bör, med anledning av prop 1989/90:126 med
förslag om undantag för nyetableringsförbudet i NRL, begära att regeringen
senast i samband med att den aviserade propositionen läggs, presentera ett
förslag till strukturplan för naturgasintroduktionen.

Elproduktionsanläggningar

Vi har vidare i annat sammanhang redovisat vår syn på utformningen av det
framtida elproduktionssystemet. Vi har därvid framhållit att kondenskraft

produktion är det minst effektiva sättet att producera el. Verkningsgraden Mot. 1989/90

är mellan 35 och 50 % beroende på typ av anläggning. Vi har även redovisat Bo60

alternativa lösningar för att tillgodose det behov av ny produktionskapacitet
som kan uppstå. Vi anser att ny produktion bör baseras på kraftvärme, vindkraft
och i någon mån vattenkraft. Några nya kondenskraftsanläggningar för
basproduktion bör därför inte byggas.

Sammanfattningsvis innebär således en energipolitisk inriktning enligt
centerpartiets modell att behovet av ny elproduktionskapacitet minskar och
det tillkommande behovet kan tillgodoses med främst kraftvärmeanläggningar
och vindkraft samt ett visst tillskott av vattenkraft. Med ett åtgärdsprogram
för effektivare energianvändning och förnyelse av energisystemet
kommer något behov av att bygga stora fossileldade förbränningsanläggningar
ej att uppstå. Motivet för att begränsa det kommunala vetot och bereda
väg för byggande av sådana anläggningar mot aktuell kommuns vilja
bortfaller. Enligt vår mening måste byggande av nya elproduktionsanläggningar
och naturgaslager även i fortsättningen förutsätta en tillstyrkan från
kommunens sida.

Med de av riksdagen beslutade energipolitiska målen och vår energipolitik
för omställning till ett energisystem, baserat på i huvudsak effektivare energianvändning
och utnyttjande av inhemsk, förnybar, miljövänlig energi, kan
den demokratiska beslutsprocessen bevaras och en förnyelse av energisystemet
ske utan att den kommunala självstyrelsen urholkas.

Tillåtlighetsprövning för anläggningar avseende miljöstörande
verksamheter

Anläggning för förvar av kärnkraftens avfall

Användningen av kärnkraft i Sverige medför att mycket stora avfallsmängder
skapas. Riksdagsmajoritetens beslut, mot centerns vilja, att kärnenergi
skall utnyttjas för elproduktion, medför att högaktivt avfall skapas som innebär
mycket stora risker för människor och miljö. Samhället kan dock inte
undandra sig ansvaret för att detta avfall förvaras på ett så betryggande sätt
som möjligt och under mycket lång tid hålls åtskilt från allt liv. Det gäller
bl.a. med hänsyn till att det kan utnyttjas som råmaterial för framställning
av vapenplutonium. Den långvariga användningen av kärnkraft innebär att
stora mängder högaktivt avfall skapas, mångdubbelt större än om vår linje
fått majoritet.

Nuvarande planering bygger på berggrundsförvaring (den s.k. KBS-metoden)
och förutsätter ett ställningstagande till val av plats omkring år 2000.
Byggnadsarbetena beräknas påbörjas ca 2010 och verksamheten i slutförvaret
påbörjas år 2020. Slutförvaret planeras förslutas omkring 2060.

Från centerpartiets sida har vi aldrig accepterat, att KBS-metoden, vilken
låg till grund för folkpartiregeringens tillståndsbeslut 1979, uppfyller de krav
som måste ställas för att den slutliga förvaringen av det utbrända kärnbränslet
skall anses helt säker. Problemen med hanteringen av det högaktiva avfallet
är mycket svårlösta, om de alls går att lösa. Det har enligt vår mening inte
presenterats någon metod som garanterar en säker förvaring med hänsyn till

12

att det radioaktiva materialet måste hållas åtskilt från allt liv. Riskerna vid Mot. 1989/90
transporter av radioaktivt avfall har inte heller eliminerats. B06O

I proposition 1980/81:90 (s. 328) framhöll också föredraganden vikten av
att andra lösningar än de som redovisades i ansökningarna enligt villkorslagen
seriöst studerades samt angav som exempel på sådana metoder förvaring
i kristallina bergarter och torrförvaring. Något mer genomarbetat alternativ
till KBS-metoden har dock inte presenterats.

I en interpellationsdebatt den 1 februari 1990 angående kärnkraftens avfall,
initierad av centerpartiet, underströk dock miljöministern bl.a. att någon
låsning till en specifik metod inte har skett och betonade att så korta
transportsträckor som möjligt av säkerhetsskäl måste eftersträvas.

Enligt vår mening är det mot denna bakgrund nödvändigt att alternativa
lösningar till berggrundsförvaring för slutförvar av utbränt kärnbränsle seriöst
prövas, t.ex. en slutförvaring där avfallet förvaras under åtkomliga och
kontrollerbara former.

Riskerna vid en berggrundsförvaring av utbränt kärnbränsle är vidare säkerligen
störst för den som verkar och bor där avfallslagret är lokaliserat.

Med hänsyn till den starka oro många människor känner inför kärnkraften
kan inte lokalisering av ett avfallslager fattas mot invånarnas vilja i den kommun
där lagret avses lokaliseras.

Enligt vår mening kan det inte accepteras att dagens beslutsfattare vältrar
över ansvaret för ett omhändertagande av det utbrända kärnbränslet på
kommande generationer. De som pläderat för och genomdrivit besluten om
utnyttjande av kärnkraft för civil energiproduktion har ett särskilt ansvar för
att det avfall som produceras inom landet också kan förvaras på ett betryggande
sätt.

Statens kärnbränslenämnd (SKN) har, som ansvarig myndighet inom
detta område, tagit upp frågan om lokalisering av ett slutförvar och därvid
bl.a. förutsatt att det kommunala vetot inskränks så att en kommun inte kan
förhindra en lokalisering av ett slutförvar inom kommunen. Kärnbränslenämnden
har pläderat både för att kraftföretagen skall presentera en lämplig
förteckning över lämpliga platser och att akuella kommuner skall vara skyldiga
att reservera mark för detta ändamål i sin översiktsplan.

Enligt vår mening är det inte möjligt att, innan en allmänt accepterad uppfattning
föreligger om hur slutförvaringen bör ske, bestämma var den skall
lokaliseras. I dagsläget måste i stället arbetet inriktas mot att utveckla långsiktigt
hållbara och säkra förvaringsmetoder. Först därefter bör i demokratisk
ordning, utan åsidosättande av den kommunala vetorätten, beslut träffas
om lokaliseringen. I sista hand kan det bli nödvändigt att pröva, bl a för
att minska transportvägar av farligt avfall, om inte ”slutförvar” måste lokaliseras
i direkt anlutning till befintliga kärnenergianläggningar. Detta bör ges
regeringen till känna.

Behåll den kommunala vetorätten

Sammantaget innebär våra förslag på energipolitikens område att en omställning
och förnyelse av energisystemet kan ske utan att den kommunala

13

vetorätten inskränks. Överenskommelser med kommuner kan ske på frivil- Mot. 1989/90

lig väg och beslut fattas utan att den kommunala självstyrelsen åsidosätts. B06O

Proposition 1989/90:126 med förslag om ändring i NRL bör därför avslås.

Anläggning för miljöfarligt kemiskt avfall

Vi har från centerpartiets sida i annat sammanhang betonat att utgångspunkten
för produktionen måste vara en stark gemensam strävan att välja produktionsprocesser,
som både kraftigt reducerar kvantiteten miljöfarligt avfall
och starkt minskar avfallets farlighet. Det giftiga kemiska avfall som ändock
produceras måste emellertid kunna tas om hand och destrueras på ett
sätt som ej skadar miljön.

Ett avsteg från den absoluta vetorätten kan enligt vår mening endast diskuteras
i de fall beslut oundgängligen måste fattas om lokalisering av en anläggning
för omhändertagande av miljöfarligt avfall från hela landet, typ SARAB.
Detta är även en begränsning i förhållande till innebörden av regeringens
förslag till lydelse av 4 kap 1 §, moment 10. Reglerna för ett sådant
avsteg måste emellertid vara så utformade att såväl demokrati- som rättssäkerhetsaspekter
är tillgodosedda.

Vårt förslag är således att riksdagen på förslag av regeringen - när ingen
annan lösning är möjlig - stiftar en särskild lag som ger regeringen befogenhet
att besluta om lokalisering av en viss anläggning av nationellt intresse för
miljöfarligt kemiskt avfall som inte kan omhändertas decentraliserat. Föredraganden
hävdar i propositionen, att stiftande av lag med innebörden att
en speciell anläggning får placeras på viss angiven plats torde innebära utövande
av förvaltningsuppgift och således strida mot 11 kap 8 § RF. Vårt
förslag innebär dock att den befogenhet som ges regeringen är av generell
karaktär och inte strider emot vad som stadgas i 11 kap 8 § regeringsformen
(RF). Föredragandens invändning saknar därför relevans med avseende på
vårt förslag. Lagen skall också enligt vår uppfattning vara tidsbegränsad.

Prövningsförfarandet

Beträffande beredningen av ett konkret ärende rörande tillståndsprövning
för en anläggning avseende miljöfarligt kemiskt avfall innebär vårt förslag
således förändringar i jämförelse med propositionens förslag. Vi accepterar
i princip det prövningsförfarande som föreslås i propositionen fram till ett
kommunalt nej.

Handläggningen av ett sådant ärende därefter bör enligt vår mening utformas
enligt följande:

Företaget meddelar regeringen att ingen lämplig kommun frivilligt godtar
att den aktuella anläggningen lokaliseras till kommunen. Regeringen lägger
därefter - efter hörande av aktuell kommun - förslag till riksdagen med en
redovisning om varför en ny anläggning krävs och vilket beredningsarbete
som genomförts för att en sådan anläggning skall kunna komma till stånd
samt motiven för det kommunala vetot. Regeringens proposition skall även
innehålla ett förslag till en tidsbegränsad lag som bemyndigar regeringen att
fatta nödvändiga beslut. Genom lagen får regeringen möjlighet att fatta beslut
i ett enskilt ärende.

Denna modell bör enligt vår mening ge garanti för att inget beslut om lo- Mot. 1989/90

kalisering av anläggning för miljöfarligt kemiskt avfall kan fattas utan att en B06O

öppen och demokratisk prövning har skett.

Miljökonsekvensbeskrivningar

Miljöproblemen kräver att såväl enskilda, som företag och samhälle tar det
ansvar som krävs. Från centerpartiets sida har vi i partimotioner understrukit
behovet av miljökonsekvensanalyser vid etablering av olika verksamheter.

Statsrådet anför i propositionen att miljökonsekvensbeskrivningar skall
regleras i lag, men vill avvakta till dess naturvårdsverket och plan- och bostadsverket
har slutfört en pågående gemensam utredning. För att förbättra
möjligheterna att bedöma en planerad miljöfarlig verksamhet infördes i
själva verket redan 1981 i miljöskyddslagen skyldighet för en sökande i tillståndsärenden
att lämna en beskrivning av miljöeffekterna av en verksamhet.
Denna möjlighet har endast utnyttjats i undantagsfall.

Enligt vår mening är det en självklarhet att samhället måste ställa upp kriterier
för hur en miljökonsekvensbeskrivning skall utformas. Den bör inte
bara omfatta de samhällsekonomiska konsekvenserna av företaget vid alternativa
geografiska lokaliseringar utan även beskriva konsekvenserna, där
det är möjligt, av alternativa tekniska utföranden av företaget. En lagreglering
av detta bör ske i NRL. Detta bör ges regeringen till känna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1, att riksdagen avslår proposition 1989/90:126 med förslag om ändring
j lagen om hushållning med naturresurser såvitt avser 4 kap 3 § i
enlighet med vad som anförs i motionen,

2, att riksdagen beslutar om ändring i naturresurslagen vad avser
beteckningen för anläggningar avseende omhändertagande av miljöfarligt
kemiskt avfall respektive kärnkraftens avfall i enlighet med vad
som anförs i motionen,

3, att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om prövnings- och beslutsprocessen vid lokalisering av
”anläggning för miljöfarligt kemiskt avfall”,

4, att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om metod respektive former och tidpunkt för val av
lokaliseringsort avseende anläggning vid slutförvaring av kärnavfall,

5, att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om miljökonsekvensbeskrivningar vid lokalisering av
anläggningar som avses i 4 kap NRL,

6, att riksdagen sorn sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om naturgasintroduktionen och byggande av ledningar
för naturgas samt hos regeringen hemställer om förslag till en struk

15

turplan för dragning av naturgasledningar i enlighet med vad som an- Mot. 1989/90
förs i motionen. B06O

Stockholm den 23 april 1990

Olof Johansson (c)

Karl Erik Olsson (c)

Bertil Fiskesjö (c)

Gunnar Björk (c)

Pär Granstedt (c)

Karin Israelsson (c)

Per-Ola Eriksson (c)

Görel Thurdin (c)
Karin Söder (c)
Gunilla André (c)
Börje Hörnlund (c)
Agne Hansson (c)
Larz Johansson (c)

16