Motion till riksdagen
1989/90: B o509

av Roland Larsson och Hugo Andersson (båda c)
Stormarknadsetableringar

På allt fler håll i landet växer nya externa stormarknadsanläggningar upp.
Detta är på många sätt ur samhällssynpunkt ett stort problem.

Genom tillkomsten av stormarknadsanläggningar som till stor del bärs
upp av dagligvaruhandel, konkurreras bostadsanknuten handel ut till nackdel
för framförallt äldre, handikappade och barnfamiljer som saknar tillgång
till bil. Det ökar också belastningen på den kommunala färdtjänsten och
hemtjänsten eftersom avstånden till dagligvarubutikerna ökar. Till detta
kommer den utarmning som det innebär för bostadsområdenas sociala miljö
när inte bara, som det ofta brukar vara, arbetsplatser, utbildning och annan
service, utan också dagligvaruhandel ligger skiljt från bostadsområdena.

Ett på sikt ännu större problem är stormarknadsanläggningarnas miljöpåverkan.
Hela stormarknadssidan bygger på att det enskilda hushållet skall
använda den egna bilen vid sina inköp av såväl dagligvaror som andra varor.
Därav följer vid varje nyetablering en betydande ökning av biltrafiken inom
upptagningsområdet med allt vad det innebär av ökade avgasutsläpp, slitage
på vägar och behov av nya trafikinvesteringar.

Biltrafiken utgör i dag ett av våra största miljöhot. Det är också ett svårlöst
problem då det inte handlar om en eller ett par större föroreningskällor
utan om miljontals små och spridda på lika många händer.

Många behöver bilen för att klara sitt dagliga liv. För de flesta betyder den
mycket för fritid och rekreation.

Om bilen även i framtiden skall kunna få vara något av ”var mans egendom”
måste vi, förutom att få fram miljövänligare bilar och alternativa biobaserade
drivmedel, också planera samhällsutbyggnaden så att onödiga biltransporter
kan undvikas. Genom närhet mellan boende, arbete, utbildning
och service kan transportbehovet minska för sådant som egentligen bara
drar tid och pengar och försämrar vår miljö.

Externa stormarknadsanläggningar ökar vårt transportbehov och försämrar
i de flesta fall servicen. De ökade kostnaderna för detta får bäras av de
enskilda hushållen genom ökade bilkostnader och försämrad miljö. De bidrar
dessutom till att det så småningom kommer att bli nödvändigt med restriktioner
för vår bilanvändning. Det kommer indirekt i så fall att innebära
att det också går ut över transporter som vi behöver bättre och kan ha större
glädje av.

Om de som etablerar stormarknadsanläggningar genom t ex miljöavgifter
skulle få bära de verkliga kostnaderna för dessa - dvs. både de enskilda hus

hållens merkostnader och de ökade samhällskostnaderna - skulle sannolikt
problemet lösa sig självt. I och för sig vore detta rimligt med utgångspunkt
från ett marknadsekonomiskt synsätt.

Ett marknadsekonomiskt synsätt förutsätter också att det inte är samhällets
uppgift att begränsa volymen på handeln. Det är handeln själv som inom
ramen för den fria konkurrensen har att avgöra hur mycket handel av olika
slag som skall finnas. Däremot är det och bör även fortsättningsvis vara samhället
och då i första hand kommunerna, som inom ramen för sitt ansvar för
den fysiska planeringen har att avgöra var och i vilken koncentration handeln
skall finnas. Dvs. på samma sätt som gäller för bostäder, arbetsområden,
gator, parker m.m.

I lagen 1987:12 om hushållning med naturresurserna m.m. säges i de inledande
bestämmelserna, 1 kap 1 §: ”Marken, vattnet och den fysiska miljön i
övrigt skall användas så att en från ekologisk, social och samhällsekonomisk
synpunkt långsiktigt god hushållning främjas.” Plan- och bygglagen är underordnad
dessa bestämmelser.

Med tanke på den påverkan som stormarknader utifrån alla dessa tre kriterier
utgör är det enligt vår mening rimligt att stormarknadsetableringar
också skall prövas utifrån naturresurslagen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av lagen
om hushållning med naturresurserna m.m. som anförts i motionen.

Stockholm den 23 januari 1990

Roland Larsson (c) Hugo Andersson (c)

Mot. 1989/90
Bo509

12