Motion till riksdagen
1989/90:Bo501

av Sonia Karlsson (s)

Plan- och bygglagens ersättningsregler

Ett syfte med den nya plan- och bygglagen (PBL) var att öka kommunernas
möjligheter att skydda kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i privat ägo och
samtidigt garantera att inga enskilda skulle drabbas ekonomiskt av kommunens
bevarandeambitioner. Kommunen har därför fått rätt att i detaljplan
(eller områdesbestämmelser) införa skyddsbestämmelser, som reglerar utformningen
av såväl interiör som exteriör hos kulturhistoriskt värdefull bebyggelse
och även vilka underhållsmetoder som skall användas. Den fastighetsägare,
som anser att dessa bestämmelser innebär att pågående markanvändning
avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten, skall väcka talan
om ersättning inom två år från det att detaljplanen vunnit laga kraft.

En bärande tanke i PBL är att detaljplaner skall vara genomförandeinriktade;
att alla genomförandefrågor skall vara väl utredda och redovisade i en
särskild genomförandebeskrivning. Genomförandebeskrivningen skall följa
planen under hela planprocessen, från ett magert första utkast, vilket successivt
förtydligas och kompletteras då man genom samråds- och utställningsförfarandena
får klarhet i hur olika intressenter ställer sig till det som föreslås
i planen. När planen antas skall samtliga konsekvenser, bland annat de ekonomiska
stå klara för det organ som antar planen och övriga inblandade parter.

Det är därför mycket olyckligt att PBL i sin nuvarande skrivning inte innehåller
någon skyldighet för fastighetsägare att varsla kommunen om eventuella
ersättningsanspråk redan under planprocessens gång. Samtliga fastighetsägare
inom ett landområde skall enligt lagen kontaktas under planprocessen,
och för att ha rätt att överklaga planen till länsstyrelsen måste de,
senast under utställningtiden, till kommunen ha framfört skriftliga klagomål
över planen. Ersättningsanspråk på grund av en skyddsbestämmelse kan
däremot komma in upp till två år efter det att planen vunnit laga kraft, även
då den berörda fastighetsägaren inte på något sätt klagat över skyddsbestämmelsen
under planprocessens gång. Detta har lett till att kommunerna helt
enkelt inte törs använda de skyddsbestämmelser för värdefull bebyggelse,
som den nya lagen erbjuder.

Ingen kommun vill riskera att bli det första rättsfallet i frågan och därmed
uppkommer heller ingen praxis. I stället offras värdefull bebyggelse.

För att öka möjligheterna att skydda kulturhistoriskt värdefull bebyggelse

Mot.

1989/90

Bo501-505

1 Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr Bo501-505

i privat ägo bör det i plan- och bygglagen införas en bestämmelse om att den
som kräver ersättning enligt PBL 14 kap 8 § måste ha klagat över den aktuella
planbestämmelsen senast under detaljplanens (områdesbestämmelsens)
utställningstid.

Rättssäkerheten för den enskilde förändras inte därför att man får väcka
talan före detaljplanens fastställelse i stället för efter.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förändringar i reglerna för ställande av vissa ersättningsanspråk
enligt PBL.

Stockholm den 10 januari 1990

Mot. 1989/90
Bo501

Sonia Karlsson (s)