Motion till riksdagen
1989/90: B o30

av Olof Johansson m.fl. (c)

v ’ Mot.

med anledning av prop. 1988/89:154 om en 1989/90

ny regional statlig förvaltning Bo30-31

Sammanfattning

Centerpartiet anser att demokratin på länsnivån måste fördjupas och få ett
helt annat innehåll än vad som skisseras i den nu aktuella propositionen. Propositionen
bör därför avslås.

Centerpartiet föreslår istället att en parlamentarisk utredning tillsätts som
bl.a. behandlar följande frågor:

• förutsättningarna för omvandling av landstinget till ett länsparlament

• gränserna för landstingets kompetens i förhållande till staten och den legala
utformningen av kompetensfördelningen

• länsstyrelsernas avveckling och tillskapandet av endast ett folkvalt regionalt
beslutsorgan

• den närmare utformningen av beslutsordningen, möjligheterna att utkräva
ansvar av beslutsfattare och lekmannainflytandet på regional nivå

• länsnämndernas inordnande i den nya landstingsorganisationen

• vilka uppgifter som lämpar sig att föra över från statlig till regional och
kommunal nivå samt uppgiftsfördelningen mellan landsting och kommuner

Inledning

Sverige står inför stora förändringar när det gäller demokrati på länsnivå och
i frågan om länens självständighet gentemot staten. Inte sedan storkommunreformens
genomförande 1969-1973 har så avgörande frågor för länens organisation
och beslutanderätt varit under omprövning.

Länsinvånarnas engagemang är en förutsättning för en vital debatt och en
verklig demokrati. Principen i regeringsformen att all offentlig makt skall
utgå från folket måste därför tas på allvar och gälla för alla beslutsnivåer.

Regeringens centraliseringssträvanden som de kommer till uttryck i propositionen
innebär en allt större maktkoncentration och därmed en minskning
av länsinvånarnas självbestämmanderätt. Maktkoncentration vidgar
klyftorna mellan och inom olika regioner i landet och försvårar möjligheterna
till regionalt inflytande. Denna utveckling kan inte få fortgå.

Direktvalda förtroendemän på länsnivå bör ha samma inflytande som förtroendemän
på riks- och kommunnivå. Detta blir allt mer nödvändigt och

1 Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr Bo30-31

möjligt genom att länsstyrelserna förändrats så att myndighetsrollen in- Mot. 1989/90

skränkts - exempelvis genom tillkomsten av länsrätten och länsskattemyn- Bo30

digheten - och i stället blivit ett organ för allmän regional utveckling.

Verkligheten som den ser ut idag på den regionala nivån visar på en rad
brister. Länsstyrelserna och länsnämnderna har kommit att bli byråkratiska
bromsklossar, många gånger beroende av centrala direktiv. Ett betydande
dubbelarbete förekommer beträffande de regionala frågorna. Landstingens
roll ifrågasätts ibland; en del förespråkar deras avskaffande i hopp om att på
så sätt lösa de organisatoriska problem som finns på regionnivå.

I detta perspektiv bör man se propositionens förslag om ny regional statlig
förvaltning. I propositionen föreslås en förändring av länsstyrelsens organisation.
Länsnämnderna skall avvecklas och föras in under länsstyrelsen. Obligatoriska
nämnder kommer att bildas inom den nya länsstyrelsen för olika
verksamhetsområden.

Vad frågan nu gäller är hur det regionala beslutsfattandet bäst skall vara
organiserat samtidigt som länsinvånarna garanteras ett verkligt inflytande. I
denna partimotion framför vi förslag till lösningar som syftar till att tillgodose
dessa önskemål. Tillskapandet av ett länsparlament är ett exempel på
hur vi anser att den regionala demokratin kan fördjupas.

Bakgrund

Centerpartiet har varit pådrivande för att få till stånd en decentraliserad förvaltning
och ett demokratiskt beslutsfattande i den regionala förvaltningen.

Motioner innehållande dessa tankegångar behandlades av 1964 års riksdag
och föranledde tillsättandet av länsdemokratiutredningen. I betänkandet
(SOU 1968:47) föreslogs att landstingen skulle överta en mängd uppgifter
från länsstyrelserna och andra länsorgan. Debatten som följde kom mycket
att handla om centralisering-decentralisering.

I början av 1970-talet försämrades det länsdemokratiska klimatet. Genomförandet
av kommunindelningsreformen och den intensiva debatten om
den fysiska riksplaneringen bidrog till detta. Den partiella länsstyrelsereform
som genomfördes 1970 förändrade inte i någon större utsträckning
denna bild.

Samma år inleddes ett utredningsarbete med syfte att slutgiltigt utforma
den regionala självstyrelsen. Resultatet, i princip ett avvisande av en länsdemokratisk
reform, kom till uttryck i länsberedningens betänkande från 1974
(SOU 1974:84). Fyra av länsberedningens ledamöter, däribland centerpartiets
ledamot, uttalade att en fullt utbyggd länsdemokrati var ett angeläget
politiskt mål. De menade vidare att landstingskommunerna borde överta huvudmannaskapet
för samordnings- och planeringsuppgifterna på regional
nivå.

I och med regeringsskiftet 1976 fick länsdemokratifrågorna ny aktualitet.

I prop. 1976/77:19 framlades ett lagförslag om en helt ny sammansättning
av länsstyrelsernas styrelse. På initiativ av Fälldin-regeringen inrättades de
länsrätter som finns idag.

Samma regering tillsatte senare den s.k. länsdemokratikommittén som i
sitt betänkande (SOU 1982:24) förespråkade en vidgad länsdemokrati.

Kommitténs främsta målsättning var att få till stånd en ökad decentralisering Mot. 1989/90

och att avveckla den statliga detaljkontrollen. För att nå dithän skulle lands- Bo30

tingens roll stärkas liksom samverkan mellan olika regionala organ. Kommmitténs
förslag ledde till den förändringen att samtliga länsstyrelsens styrelseledamöter,
utom landshövdingen, skulle utses av landstinget.

Framför allt socialdemokraterna har varit negativa till den typ av länsdemokrati
som centerpartiet förespråkar. De menar bl.a. att det ur demokratisk
synvinkel är viktigt att regeringen ges direkt inflytande över samhällsverksamheten
också på det regionala planet. Man varnar för ett slags federalism
som kan minska möjligheterna till central styrning.

Efter den socialdemokratiska regeringens tillträde hosten 1982 betonades
att länsstyrelsernas roll måste stärkas och att länsförvaltningen måste bli effektivare
och bättre samordnad.

I december 1983 gav regeringen statskontoret i uppdrag att utforma ett
förslag till en samordnad statlig länsförvaltning. Syftet med den försöksverksamhet
som kom att anordnas i Norrbottens län var att finna nya former för
organisation av länsförvaltningen för att få den effektivare och bättre samordnad.
Någon genomgripande utvärdering av detta försök har inte skett.

Centerpartiet har fortsatt att i riksdagen driva frågan om vidgad länsdemokrati.
I kommittémotionen (1988/89:K247) framhålls sålunda att förtroendemannainflytandet
i länen måste stärkas, vilket bl.a. skulle kunna ske
genom att landstingen får utökade befogenheter.

Regeringens viljeinriktning har däremot varit att stärka det statliga inflytandet
på regional nivå. Något intresse att förstärka landstingens ställning
som länsparlament och samordnade organ har inte funnits.

Försöksverksamheten i Norrbottens län

I det s.k. Norrbottensprojektet har en ny organisationsform skapats för att
fullgöra de uppgifter som idag ankommer på de olika länsnämnderna. Den
regionala makten har till övervägande del lagts hos länsstyrelsen som, förutom
att ha hand om de nuvarande länsnämndernas uppgifter, även skall ges
ökat inflytande på kommunikationsområdet.

Vi anser att försöksverksamheten i Norrbottens län inte kan ligga till
grund för ett beslut om hur den regionala organisationen skall vara utformad.
Projektet har inte följts upp och utvärderats i tillräckligt hög grad för
att detta skall vara möjligt. Det är inte heller säkert att den modell som använts
för Norrbottens län passar alla län. Dessa synpunkter har förts fram
bl.a. i motioner från centerpartiet och i olika remissinstansers kritik.

Det är svårt att få tillräcklig vetskap om det verkliga resultatet av försöket.

Utredarna är nästan oreserverat positiva till försöket medan andra framför
stark kritik. Kritiken, från bl.a. de fackliga organisationerna, har gått ut på
att verksamheten som bedrivits inom projektets ram kommit att innebära
längre beslutsvägar, mer byråkrati och en tungrodd administration.

Ett viktigt mål med försöksverksamheten i Norrbottens län var att förbättra
länsstyrelsernas samarbete med de centrala verken och att ge de regionala
myndigheterna större självständighet. I betänkandet ”Samordnad länsförvaltning"
(SOU 1989:5) ges en relativt omfattande beskrivning av hur

1* Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr Bo30-31

detta skulle kunna fungera enligt den nya ordningen. I den nu aktuella pro- Mot. 1989/90

positionen sägs i stort sett endast att det inom ramen för den nya länsstyrel- Bo30

sen bör utformas arbets- och beslutsformer som gör det möjligt för myndigheten
att uppnå regionala mål inom de ramar som lagstiftningen medger.

Försöksverksamheten i Norrbottens län var också tänkt att leda fram till
betydande besparingar, framför allt vad gäller kostnader för administration.

Några större besparingar har inte gjorts. Istället har länsstyrelsen krävt mer
resurser att användas till bl.a. nya lokaler och mer personal. Att en samordnad
länsförvaltning skall leda till besparingar är ett rimligt krav. Frågorna
kvarstår hur de olika länsstyrelserna skall kunna leva upp till detta.

Vi förordar mot denna bakgrund att en reformering av den statliga länsförvaltningen
i stället skall bygga på en länsdemokratisk modell, vilket beskrivs
i det följande.

Propositionen

Syftet med reformen är inte klart. Det talas visserligen om behovet av samordning
och rationaliseringar men det är enligt vår mening tveksamt om förslaget
verkligen tillgodoser dessa syften. Förslagets utformning kommer att
medföra en förstärkt central styrning av den regionala förvaltningen. Reformen
bygger vidare på en bristfällig analys av beslutsansvaret och risken för
dubbelkommandon är stor. Kompetenskonflikter är att vänta framför allt
mellan de olika föreslagna länstyrelseorganen.

Den nu aktuella propositionen går i allt väsentligt emot vårt förslag om
regional förvaltning. Det är inte någon länsdemokrati i verklig mening som
presenteras. Många nya nämnder och andra samverkansformer föreslås men
dessa organisatoriska förändringar leder enbart till ökad byråkrati och centralisering
av makten och beslutsfattandet. Förslaget banar inte heller väg för
ökat medborgarinflytande i den regionala förvaltningen, något vi anser vara
i allra högsta grad eftersträvansvärt.

Ett genomförande av förslaget skulle medföra ett förändrat ansvar för
länsstyrelsens ledning. Inordnandet av länsnämnderna i länsstyrelsen är en
helt ny konstruktion och innebär att den regionala förtroendemannaorganisationen
och länsmyndigheternas ledningsfunktioner radikalt förändras,
bl.a. vad gäller befogenheter och ansvar. Vi anser det därför vara märkligt
att ansvars- och ledningsfrågorna ges så litet utrymme i propositionen.

Utbildning

Länsskolnämndens uppgifter skall enligt förslaget överföras till den nya länsstyrelsen.
Detta innebär således en ytterligare centralisering. Centerpartiet
anser däremot att styrningen bör vara mer inriktad på mål än på detaljer.

Om detta har vi tidigare motionerat i syfte att få de nationella målen väl genomförda
på det regionala/lokala planet. En konflikt mellan statens intresse
av att styra och kontrollera och den regionala och lokala självbestämmanderätten
kan uppkomma.

4

Kommunikationer

Länsvägnämndens uppgifter skall ingå i länsstyrelsen som också skall få ett

Mot. 1989/90

Bo30

större ansvar för detta område. Detta innebär att man tillför länsstyrelsen
nya uppgifter inom kollektivtrafiken. Även här uppkommer frågan vad man
vinner med att avskaffa länsvägnämnden och införa en kommunikationsnämnd
som skall fullgöra de uppgifter som idag ankommer på länsvägnämnden.

De areella naringarna

Lantbruksnämndens uppgifter skall inordnas i länsstyrelsen. Länsstyrelsen
skall få vidgade befogenheter vad avser skogsvården. Fiskefrågorna ankommer
också på länsstyrelsen under förutsättning att en länsanknytning blir aktuell
även fortsättningsvis. För att lantbruksnämnderna skall kunna ha en
dynamisk funktion för lantbruket och landsbygdens utveckling inom ett län,
krävs att de får verka självständigt. Möjligheterna att positivt verka för lantbruket
torde vara små om nämnden inordnas som en del i en stor central
organisation, länsstyrelsen. Detsamma gäller fiskefrågorna.

Förtroendemannamedverkan

Förtroendemannamedverkan är en av grundstenarna för en på alla nivåer
väl fungerande demokrati. Detta faktum präglar inte propositionens förslag
i någon större utsträckning.

Organisationen på länsnivå kommer att byggas upp kring en stark länsstyrelse
och inom denna skall styrelsen i många avseenden vara det viktigaste
organet. Inom länsstyrelsen skapas ett antal nämnder som i vissa fall skall
vara rådgivande och i andra fall beredande organ åt styrelsen. Nämnderna
förväntas också kunna fatta beslut självständigt i förhållande till länsstyrelsens
styrelse. Hur nämnderna i praktiken skall klara dessa olika roller klargörs
inte.

Vad gäller val av ledamöter framgår av propositionen att det anses vara en
praktisk fråga hur styrelsen väljs, medan nämndernas karaktär motiverar ett
annat valsätt för dessa. Detta är enligt vår mening en efterhandskonstruktion
för att kunna motivera att valsättet skall vara olika för nämnderna och
länsstyrelsens styrelse. Det enda riktiga bör vara att alla ledamöter utses av
landstinget.

Ett skäl som anförs i propositionen mot att införa samma valsätt för nämnderna
är att nämndernas verksamhet inte skall bli av lika övergripande karaktär
som styrelsens. Nämnderna skall bl.a. tillse att nationella mål följs.

Vi har svårt att se att detta skulle vara något bärande argument för att låta
nämndernas representanter till en del utses av regeringen.

Landshövdingen skall normalt vara ordförande i nämnderna. Vad som avses
med normalt förklaras inte närmare i propositionen. Här bör klara regler
gälla; skall man låta landshövdingen vara ordförande eller inte? Vi anser att
det inte är tillfredsställande att landshövdingen sitter med i nämnderna och
därigenom blir uppbunden av deras beslut.

Den kritik som har framförts här gäller regeringens förslag. Vårt alternativ
till förstärkt förtroendemannamedverkan redovisas i det följande. 5

Centerpartiets förslag till verklig länsdemokrati
Bakgrund

Styrelsesystemet på länsplanet - den regionala nivån - skiljer sig markant
från vad som gäller i övrigt. För beslut som skall gälla riket som helhet finns
riksdag och regering med underordnade ämbetsverk för verkställighet av besluten.

I primärkommunerna finns kommunfullmäktige och kommunstyrelse
samt en rad andra nämnder under fullmäktige. På länsplanet däremot råder
en annan ordning med två parallella beslutsorgan - länsstyrelse och landsting
- som båda har övergripande uppgifter. Länsstyrelsen är det äldsta organet
som med landshövdingen i spetsen länge tjänstgjort som centralmaktens
förlängda arm i länet.

När ett folkvalt regionalt organ, landstinget, tillkom ifrågasattes inte att
behov även fanns av det statliga organet, länsstyrelsen. Landstingets roll
kom att begränsas till uppgifter inom främst sjukvården.

Som allmänpolitiskt organ har landstinget kommit att spela en ganska undanskymd
roll, även om en viss vidgning av ansvarsområdet skett under de
senaste årtiondena.

Styrelsesystemen på länsplanet har utretts i många olika sammanhang och
en rad delreformer har genomförts. Dessa delreformer har dock inte utgått
ifrån någon helt förutsättningslös analys av hur styrelsesystemet bör vara utformat.

Utgångspunkten har i stället varit - liksom i den nu aktuella propositionen
- att det skall finnas kvar två regionala organisationer, landsting och
länsstyrelse.

Den offentliga verksamheten har expanderat kraftigt under efterkrigstiden.
Så har även skett på den regionala nivån. Ett uttalat syfte med olika
reformer har också varit att decentralisera uppgifter till den primärkommunala
och regionala nivån.

Förhållandet länsstyrelse-landsting-kommuner

Vad gäller fördelningen av uppgifter mellan länsstyrelse och landsting har de
formulerade handlingslinjerna varit synnerligen oklara. Helt allmänt har det
talats mycket om att öka det demokratiska inflytandet över verksamheten. I
realiteten har förändringarna främst inneburit att statens uppgifter på regional
nivå vidgats genom att nya ansvarsområden tillagts länsstyrelsen.

Länsstyrelse

Länsstyrelsens uppgifter har vidare förändrats på ett viktigt sätt. Länsstyrelsen
är inte längre* i första hand ett statligt förvaltningsorgan i traditionell mening.
De rent förvaltningsmässiga och rättsvårdande uppgifterna har snarast
minskat genom inrättandet av länsrätter och länsskattemyndigheten.

I stället har länsstyrelsen blivit ett slags allmänpolitiskt organ. Expansionen
av styrelsens arbetsuppgifter har framför allt skett inom områden som
rör samhällsutvecklingen i stort, exempelvis samhällsplanering och miljövård.
6

Mot. 1989/90

Bo30

I takt med dessa förändringar har också vissa förändringar av styrelsefor- Mot. 1989/90

men genomförts. Styrelsen som tidigare var en ren ämbetsmannastyrelse be- Bo30

står numera av landshövdingen samt ledamöter utsedda av landstingen. Ett
syfte med denna omstöpning har varit att ”demokratisera” styrelsen. Representanter
för de politiska partierna skulle få insyn i styrelsens arbete och
möjlighet att påverka besluten.

Något egentligt forum för ett fokligt inflytande över länsstyrelsens arbete
har dock inte lekmannastyrelsen blivit. Det har saknats en naturlig återknytning
till det folkvalda organet, landstinget, för debatt och ansvarsutkrävande.
Skälet härtill har angetts vara bl.a. att länsstyrelsen fullgör statliga
uppgifter.

Tendensen under senare år tycks för övrigt ha varit att lekmannastyrelsens
uppgifter inskränkts och att de reella beslutsfunktionerna i allt större
utsträckning lagts på landshövding och tjänstemän.

Landsting

Även inom det direkt folkvalda organet, landstinget, har en expansion av
verksamheten ägt rum. Men den har i allt väsentligt skett genom att traditionella
uppgifter framför allt inom sjuk- och hälsovård ökat. En utvecklingstendens
har dock varit att man även inom landstinget tar upp andra för länet
övergripande frågor till debatt. I vissa fall har också nya arbetsuppgifter tillkommit,
t.ex. vad gäller trafikförsörjningen.

Allmänt sett kan dock landstingets framtid betraktas som osäker med hänsyn
till den utveckling som är på gång och den debatt som förts. Allmänpolitiska
uppgifter som rör länet som helhet har i första hand lagts på den statliga
länsstyrelsen.

Kommuner

En rad uppgifter som tidigare skötts av landstinget har överflyttats till primärkommunen.
Detta är en trend som fortsätter. I den allmänna debatten
har framförts förslag om en ny storkommunreform som skulle reducera antalet
kommuner till 70-80 stycken. Dessa mycket stora kommuner skulle
kunna ta över alla de uppgifter som nu ligger på landstinget. Kvar som regionalt
styrelseorgan skulle därmed endast finnas den statliga länsstyrelsen.

Detta är en utveckling som enligt vår mening är olycklig och som därför
bör stoppas. Utvecklingen bör i stället ledas i motsatt riktning.

Ökad länsdemokrati

Att bevara det folkvalda regionala organet, landstinget, är givetvis inget
självändamål. Det finns dock enligt vår mening starka sakliga skäl inte minst
ur demokratisk synpunkt att ha kvar landstinget och att även vidga dess kompetens.

Det finns ingen motsättning mellan denna syn och strävan att slå vakt om
och förstärka även den primärkommunala självstyrelsen. Statliga uppgifter
bör decentraliseras till såväl kommuner som landsting. De som gäller länet
som helhet bör ligga hos landstinget.

Detta är ett bättre alternativ än tanken att bilda ännu större kommuner. 7

Kommunerna är redan nu i många fall alltför stora. Ett uttryck för detta är Mot. 1989/90

alla de olika försök som görs med kommundelsorgan. En ny storkommunre- Bo30

form skulle med all säkerhet leda till ytterligare mera långtgående uppdelningar
inom kommunens ram. Nya administrativa nivåer skulle därigenom
återigen uppstå.

Vad som i stället bör övervägas är hur styrelsesystemet skall vara organiserat
på länsplanet. Att det bör finnas åtminstone ett organ med ett övergripande
ansvar tycks alla vara överens om. Enligt vår mening bör detta organ
vara det folkvalda landstinget. Detta är det bästa sättet att säkerställa ett
demokratiskt inflytande och en öppen debatt om länets angelägenheter.

En fortsatt utveckling av länsstyrelsen på det sätt som nu är på gång innebär
i första hand att centrala organ med regeringen i spetsen stärker greppet
över regionerna. Det är således en utveckling som går stick i stäv med det
ofta uttalade syftet att stärka det direkta folkliga inflytandet.

Avveckla länsstyrelserna

Vad som bör ifrågasättas är om det överhuvudtaget behöver finnas kvar något
statligt styrelseorgan av den övergripande karaktär som länsstyrelsen utgör.
För uppgifter som även fortsättningsvis bör vara statliga finns redan en
uppbyggd regional organisation, som i stor utsträckning bygger på en annan
indelningsgrund än länen. Det gäller t.ex. domstolsväsendet, försvaret,
kommunikationerna och teleförsörjningen.

En grundlig genomgång av länsstyrelsens uppgifter bör avgöra i vad mån
det fortfarande, inom t.ex. rättsvården, finns behov av ett särskilt extra statligt
organ. Mycket talar för att dessa uppgifter kan läggas på andra organ.

Landstinget ett länsparlament

Huvudparten av de övriga uppgifter som länsstyrelsen nu har bör överföras
till landstinget. Därmed skulle uppnås inte bara ett ökat demokratiskt inflytande
över länets angelägenheter utan också en enklare och effektivare administration.
Mycket av det dubbelarbete som nu sker i länen skulle försvinna.
Detta skulle också medföra stora besparingar.

Det sägs ibland att en länsdemokrati av det slag som vi förordar skulle
leda till ett sönderbrytande av enhetsstaten och upprättande av en federal
statsbildning. Detta är ett egendomligt resonemang som bygger på en serie
missförstånd.

Landstinget skulle naturligtvis liksom hittills vara bundet av den lagstiftning
som riksdagen beslutar om. Att landstinget inom denna ram får vidgade
uppgifter har ingen annan statsrättslig innebörd än den självstyrelse som nu
gäller för primärkommunerna.

Därför länsparlament

Utöver vad som nämnts ovan finns det ytterligare skäl som talar för en förändring
av länsförvaltningen. Några exempel kan nämnas:

- den ökande centraliseringen och byråkratiseringen av organisationerna på
länsnivå

- den statliga länsförvaltningens starka expansion

- den långsamma ärendehanteringen och krångliga beslutsgången Mot. 1989/90

- regeringens allt mer tydliga strävan till centralstyrning av länens förvalt- Bo30
ning

- länsstyrelsernas svårigheter att anpassa sig till nya krav

- länsinvånarnas berättigade krav på reellt medinflytande i frågor som rör
deras miljö och övriga levnadsvillkor. Beslutsfattandet måste vara decentraliserat
så att frågorna kan avgöras så nära folket som möjligt

- det ökade kravet på rättssäkerhet som också gör sig gällande på regional
nivå, bl.a. genom att det måste bli enklare före medborgarna att komma
till rätt forum med sina ärenden

Regeringens förslag saknar en helhetssyn. En sådan måste ovillkorligen finnas
för att kunna lösa länsförvaltningens problem på ett systematiskt och väl
genomtänkt sätt.

De principer man därvid bör utgå från är:

- rationalisering och samordning av den regionala förvaltningsapparaten

- demokratisering av de beslutande regionala instanserna

A tgärdsprogram

För att genomföra detta krävs mera genomgripande och konkreta åtgärder,
som att:

- länsstyrelserna avskaffas och därmed även det regionala dubbelstyret.

Samma styrelseformer som gäller på kommunal- och riksplanet bör gälla
även på länsplanet

- de folkvalda landstingen ges rollen som länsparlament och övertar större
delen av de nuvarande länsstyrelsernas och länsnämndernas uppgifter

- landstingen själva inom givna legala ramar får besluta om sin egen organisation
och sina egna arbetsformer liksom om hur länsförvaltningen i övrigt
skall skötas

- arbetsuppgifterna för landstingen och kommunerna vidgas genom att statliga
uppgifter flyttas över från central nivå till dessa organ

- landstingens kompetens regleras genom ramlagstiftning och där så behövs
även av speciallagstiftning

- en ny ”landstingsstyrelse” bildas som länets styrelse och denna utses av
landstinget

- länsnämnderna inordnas under den nya landstingsorganisationen, varigenom
ett parlamentariskt ansvar kan utkrävas av de beslutsfattande

- en länsförvaltning skapas som avses omfatta hela länets förvaltning inom
de sektorer där landstingen har ansvaret

- ett samrådsförfarande införs mellan de statliga myndigheterna och länsparlamentet
i frågor som berör länet

Sammanfattningsvis kommer de förändringar vi föreslagit att leda till att lekmannamedverkan
i olika styrelser och nämnder får ökad betydelse. Utvecklingen
mot större politiskt inflytande för tjänstemän, experter och konsulter
kommer också att brytas.

En verklig länsdemokrati bygger på närhet och självstyrelse. Detta kan

9

man få även om den statliga samordningen finns kvar i viss form. Sambandet
central-regional samordning klipps inte av om ett länsparlament, med det
ansvarsområde vi förordar, införs. Självstyrelsen i kommunerna skulle inte
heller hotas därav. Tvärtom skulle den demokratiska processen vitaliseras
och stärkas i alla led.

Hemställan

Med hänvisning till vad i motionen anförts hemställs

1. att riksdagen avslår prop. 1988/89:154 om ny regional statlig förvaltning,

2. att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk utredning
tillsätts, med direktiv att utarbeta förslag om införande av länsdemokrati
i enlighet med vad som i motionen anförts.

Stockholm den 4 oktober 1989
Olof Johansson (c)

Karl Erik Olsson (c)

Bertil Fiskesjö (c)

Gunnar Björk (c)

Pär Granstedt (c)

Agne Hansson (c)

Larz Johansson (c)

Görel Thurdin (c)
Karin Söder (c)
Gunilla André (c)
Karin Israelsson (c)
Per-Ola Eriksson (c)

Mot. 1989/90

Bo30

10