Motion till riksdagen
1989/90: B o24

av Inger Schörling m.fl. (mp)

med anledning av prop. 1988/89:154 om en
ny regional statlig förvaltning

I regeringsförslaget ligger tyngdpunkten fortfarande på en stark statlig reglering
på regional nivå både vad gäller sättet att utse landshövdingar och ansvarsfördelningen
mellan stat och regionala organ.

Redan år 1862 var det meningen att landstingen skulle utgöra folkviljans
manifestation på den regionala nivån och vara det regionala parlamentet. En
lång tid har gått sedan dess men regional styrning och insyn saknas fortfarande.
I dag är det få som vet hur den regionala beslutsgången egentligen ser
ut och vilka beslut som fattas.

Vad beror då detta på? Är de regionala frågorna ointressanta? Eller är det
beslutsfattandet som är otydligt och svårbegripligt?

Från demokratisk synpunkt är det befintliga systemet helt otillfredsställande
och måste därför revideras från grunden. Landstingens och länsstyrelsernas
kompetensområden är otydliga och stelbenta och därmed kreativitetshämmande.
Landstingen har trots allt en relativt demokratisk beslutsapparat
med bl.a. landstingsval och öppna möten.

Men det som redan på 1800-talet var tänkt att bli ”ett regionalt parlament”
har i dag mer eller mindre blivit ett sjukvårdsparlament. De andra parlamentariska
frågorna har allt mera försvunnit in i den slutna länsstyrelsen. I denna
viktiga styrelse hålls oftast de minsta landstingspartierna utanför. Där finns
en ordförande som inte är vald utan utsedd på obegränsad tid med en makt
över styrelsen som är allt annat än ringa.

I den aktuella propositionen vägrar man ta ett nytt grepp för att vitalisera
och demokratisera den regionala förvaltningen. I stället förvärrar man läget
ytterligare. Landshövdingens makt förstärks genom att hon/han skall sitta
som ordförande i de nu föreslagna nämnderna för miljö, lantbruk, kommunikation,
utbildning och fysisk planering och får därmed ännu större inflytande/makt
på det regionala arbetet utan att kunna ställas till svars för detta
i demokratiska och allmänna val. Samma persons vilja kan sålunda i princip
bli allenarådande inom dessa viktiga områden.

Vidare är sättet att utse nämndernas ledamöter ytterligare ett hot mot
mångfalden och kvaliteten i det regionala beslutsfattandet. Enligt förslaget
skall det vara 10 ledamöter varav 5 utses av regeringen och 5 av landstinget.
Risken för att sammansättningen blir 3 s, 1 m och 1 fp gånger 2 är uppenbar
- eller är det till och med tanken?

Här krävs nya grepp.

Miljöpartiet de gröna anser i stället att en form av direktvalda regionala Mot. 1989/90

parlament skall inrättas, och att dessa parlament övertar nuvarande lands- Bo24

tings, länsstyrelsers och väsentliga delar av den centrala förvaltningens uppgifter.
Förslag om utredning av en sådan reform har tidigare lämnats i motion
1988/89:K229. Förslaget innebär bl.a. att det regionala självstyret avsevärt
stärks.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående yrkar vi

1. att riksdagen avslår proposition 1988/89:154,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att frågan
om stärkt regionalt självstyre i form av direktvalda regionala parlament
enligt vad som anförts i motionen utreds.

Stockholm den 4 oktober 1989

Inger Schörling (mp)

Hans Leghammar (mp) Claes Roxbergh (mp)

Roy Ottosson (mp) Åsa Domeij (mp)

11