Motion till riksdagen
1989/90:Bo238

av Agne Hansson m.fl. (c)

Stödet till allmänna samlingslokaler

Allmänna samlingslokaler är en mycket viktig tillgång för vårt samhälle. De
är tillgängliga för hela föreningslivet på lika och skäliga villkor. Genom att
det finns allmänna samlingslokaler kan föreningslivet ges möjligheter att
verka i ändamålsenliga lokaler.

En bra samlingslokal är ofta en förutsättning för att större grupper ska
kunna samlas och därmed en förutsättning för delaktighet i samhällsutvecklingen
och en förutsättning för att ortsbornas och stadsbornas engagemang i
den egna bygdens och närsamhällets utveckling ska kunna tas tillvara. Även
som bas för kulturlivet spelar samlingslokalerna en viktig roll. Ett aktivt kulturliv
betyder mycket för ortens utvecklingsmöjligheter. Samlingslokalen är
också många gånger ett samlingsställe för social gemenskap.

Det finns ett stort och väldokumenterat behov av nya samlingslokaler, liksom
av upprustning och modernisering av befintliga lokaler. De statliga anslagen
till samlingslokalerna har dock urholkats kraftigt under senare år, vilket
lett till att väntetiden i dag för en lokal samlingslokalsförening är ca 6 år.
Från det att en förening bestämmer sig för att skaffa en samlingslokal dröjer
det alltså minst 6 år innan föreningen kan komma igång med byggnationen.
Detta är naturligtvis djupt olyckligt, eftersom planerna ofta bygger på en
stor ideell arbetsinsats och ett stort personligt engagemang från ett antal
människor. Risken är naturligtvis uppenbar att entusiasmen hinner svalna
under den långa väntetiden.

Samnyttjande av allmänna samlingslokaler

I samband med den svenska landsbygdskampanjen ”Hela Sverige skall leva”
samlades studiecirklar och utvecklingsgrupper över hela landet för att diskutera
sin bygd, dess förtjänster och utvecklingsmöjligheter. I ett brett samarbete
mellan olika grupper har nya idéer och ett nytt hopp för landsbygden
fötts. Det har tydligt demonstrerats vilken enorm resurs människorna är för
möjligheten att föra en offensiv regional och landsbygdspolitik.

Många av de grupper som arbetat med sin bygds utveckling inom ramen
för landsbygdskampanjen har kommit fram till att en av lösningarna på aktuella
problem i bygden är att skaffa sig en bra samlingslokal.

En del samlingslokaler har, genom samnyttjande, utvecklats till servicecentrum
för bygden. Andra verksamheter har samlokaliserats med eller

t.o.m. samnyttjat lokalytorna med de traditionella föreningsverksamheterna.
Ornö bygdegård i Stockholms skärgård är ett exempel på detta. Där
inryms förutom samlingslokaler även förskola, distriktssköterskemottagning
och post. I Fröseke Folkets Hus är stora salen samtidigt gymnastiksal för
skolan. Exemplen har inspirerat till efterföljd. Genom Boendeservicedelegationen
har några pilotprojekt ytterligare kunnat realiseras. Tvärskogs bygdegård
har samarbete med skolan om en skolsal och matbespisningen.
Ånimskogs bygdegård byggs till för distriktssköterska, hemtjänst och skola.

Bostäder på landsbygden är en annan fråga som diskuterats livligt inom
kampanjen. På många mindre orter saknas dels smålägenheter, dels hyresbostäder.
I underlaget för statliga bostadslån får vissa gemensamhetslokaler
ingå. I städerna byggs ofta stora områden samtidigt. Det kan bli rejäla närlokaler.
På landsbygden byggs ofta små projekt med ett fåtal lägenheter, som
inte ger underlag för några närlokaler att tala om. Bygdegården, Ordenshuset
eller det lilla Folkets Hus får då fylla även denna funktion.

När man utvecklar närservicen och skapar lokaler för lokala initiativ är
det framför allt kvinnor och ungdomar som får arbete. Det underlättar för
äldre och handikappade att bo kvar i sin hembygd på två sätt, dels kan de få
det stöd och den omvårdnad som krävs, dels få bo i en levande bygd.

Från regeringens sida gjordes under landsbygdskampanjens gång många
uttalanden om vikten av att satsa på landsbygdsutveckling. Detta har skapat
stora förväntningar på många håll i vårt land. Det är nu hög tid att gå från
ord till handling.

För att genomföra ett samnyttjandeprojekt krävs samarbete mellan flera
olika huvudmän, som annars arbetar på olika sätt och med liten erfarenhet
av varandras områden.

Upprustning och byggnation av samlingslokaler finansieras oftast med
hjälp av statligt upprustnings- eller anordningsbidrag som tidigare nämnts,
till vilka kön idag är lång. Anslagen har inte höjts på flera år medan kostnaderna
har stigit kraftigt och ansökningarna lagts på hög. Omkring 6 år beräknas
det ta att få samlingslokalstöd. Kommuner som vill inrymma t.ex. barnstuguverksamhet
i samlingslokalen kan inte vänta så länge. Resultatet blir
att kommunen bygger ett speciellt hus eller låter barnen köa för plats tills de
börjar skolan eller föräldrarna ger upp och flyttar.

Det behövs samma sektorsövergripande beslut på riksnivå som redan har
börjat växa fram i kommunerna. Det behövs särskilda anslag till samutnyttjande
av allmänna samlingslokaler på i storleksordning 100 milj. kr. under en
treårsperiod. Stödet bör utformas på samma sätt som samlingslokalstödet.
För budgetåret 1990/91 föreslår vi att en beslutsram fastställs till 30 milj. kr.
Vi beräknar behovet av bidrag till 15 milj. kr. för budgetåret. Stödet bör fördelas
av Boverkets Samlingslokalsdelegation efter samråd med Glesbygdsdelegationen.

Handikappanpassning av allmänna samlingslokaler

Det är viktigt att alla kan få möjlighet att vara med i debatten och i gemenskapen,
liksom att alla ges möjlighet att ta del av det kulturutbud som finns.
Därför måste också personer med olika slag av funktionsnedsättning kunna

Mot. 1989/90

Bo238

8

ta sig in i samlingslokalen och delta i verksamheten på så lika villkor som
möjligt som övriga besökare.

Den som är rullstolsbunden behöver en ramp för att ta sig in i huset, tillräckligt
breda dörrar och tillgång till en handikappanpassad toalett. Den
som inte hör så bra har glädje av en hörselslinga.

1977 infördes ett handikappbidrag, som föreningarna kan söka för att göra
sina lokaler mer tillgängliga. Bidraget begränsades till 100 000 kr per lokal
1977. Bidragstaket har inte räknats upp sedan dess, trots att kostnaderna stigit
kraftigt under tiden. Faktorprisindex, som dock inte räknar in löneglidning
och momshöjning, ger vid handen att 100000 kr. 1977 motsvaras av ca
257 000 kr. hösten 1989.

Det är fortfarande många samlingslokaler som inte är tillgängliga för personer
med olika slag av funktionsnedsättningar. För många av de mindre lokalerna
är det nödvändigt att göra en tillbyggnad för att t ex kunna inreda
en handikapptoalett. Då räcker inte 100 000 kr. långt.

Vi förordar därför att det högsta beloppet för bidrag till handikappanpassning
skall höjas från nuvarande 100000 kr. till 200 000 kr. Kostnaden för
detta kan för budgetåret 1990/91 beräknas till 5 milj. kr.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar medge att beslut om bidrag för samnyttjandeprojekt
under budgetåret 1990/91 får meddelas inom en ram om
30 milj. kr.,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utformande av regler för stödets användning,

3. att riksdagen beslutar att till Bidrag till samnyttjandeprojekt för
budgetåret 1990/91 anvisa ett förslagsanslag på 15 milj. kr.,

4. att riksdagen beslutar att det högsta beloppet för handikappanpassning
av allmänna samlingslokaler höjs till 200000 kr.,

5. att riksdagen beslutar att anslaget B 10, Bidrag till allmänna samlingslokaler
m.m., ökas med 5 milj.kr. utöver regeringens förslag.

Stockholm den 24 januari 1990

Agne Hansson (c)

Birger Andersson (c) Ivar Franzén (c)

Elving Andersson (c) Stina Gustavsson (c)

Karin Starrin (c) Marianne Jönsson (c)

Rune Thorén (c)

Mot. 1989/90

Bo238

9