Motion till riksdagen
1989/90: B o230

av Olle Östrand m.fl. (s)
Statsbidrag till gruppboende

En viktig utgångspunkt för de äldres boende är normalisering. Boendet skall
integreras i samhället och samtidigt skall det finnas en valfrihet i boendet.
En mångfald av boende- och vårdformer krävs framöver - ålderdomshem,
servicebostäder, gruppboende, sjukhem och naturligtvis enskilt boende.

Kommunernas ansträngningar att tillgodose behoven i boendet för människor
med omfattande vårdbehov hindras i dag av åtskilliga inslag i den statliga
bostadspolitiken.

Kraven på bra heldygnsomsorg med bl.a. gruppbostäder växer. Fram till
år 2000 kommer antalet senildementa öka i vårt land från i dag ca 100 000
till 125 000. Detta kommer att kräva snabb utbyggnad av gruppbostäder för
ökningen med 25 000 personer med senil demens. Men behovet är eftersatt
redan i dag. Då är det viktigt att allt arbete från plan- och markfrågor till att
verksamheten startar kan ske utan ideligen uppdykande hinder.

Statens bostadsfinansieringsregler utgör i dag ett hinder för flexibla lösningar.
Erforderliga personalutrymmen i gruppboendet finansieras inte på
ett adekvat sätt. Om man jämför med ombyggnad av ålderdomshem utgår
där räntebidrag även för personalutrymmen. Denna olikhet är omotiverad.
Andra problem med bostadsfinansieringen av nya gruppbostäder är låsningen
beträffande antal boende. Erfarenheter talar för att ett större antal
boende än sex, exempelvis 8-10 skulle vara bättre både ur vårdpolitisk och
driftmässig synvinkel. Arbetsmiljöskäl talar också för detta.

Ett ytterligare hinder för utveckling av goda särskilda boendeformer finns
i statliga krav på köksstandard, ytor etc. Många menar i dag att kök, stora
ytor och hallar kan hindra utvecklingen av bra boende för senildementa
människor. För människor med grava demenser är småskaligheten, kontakten
och närheten till andra människor viktig.

Om man har för högt ställda krav eller för stora skillnader i kraven på bostäder
för människor med stort behov av omsorg och vård så riskerar man
att reglerna verkar hämmande på tillkomsten av bostäder eller att pengarna
inte räcker till att ge alla den valfrihet i boendet som vi så vackert talar om.

Det är alltså viktigt att utvecklingen av omsorg och vård inriktas på ett bra
boende för de flesta med behov därav, inte för några få med en mycket hög
boendestandard.

En sanering av finansieringsreglerna för äldreboendet är nödvändig med
det snaraste. Det måste vara fel när en kommun måste kalla ett gruppboende

för ålderdomshem för att få ett bättre låneunderlag och för att nå den flexibilitet
i antal lägenheter, standard och ytor som ålderdomshemmets finansiering
medger.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om reglerna för statsbidrag och bostadslån för gruppbostäder.

Stockholm den 25 januari 1990
Olle Östrand (s)

Iris Mårtensson (s) Axel Andersson (s)

Sigrid Bolkéus (s) Karl Hagström (s)

Sinikka Bohlin (s)

Mot. 1989/90
Bo230

8