Motion till riksdagen
1989/90: B o229

av Hadar Cars (fp)

Statliga förlustgarantier för kommunala
bostadsföretag

Staten har länge betalt bidrag till kommunala bostadsföretag för förvaltningsförluster
i hus byggda med statliga lån. Syftet var ursprungligen att
förmå företagen att bygga bostäder trots risken att inte få dessa uthyrda. Bestämmelsen
avskaffades 1968 för nytillkommande hus och avser numera
bara hus byggda dessförinnan.

I förarbetena till riksdagsbeslutet om det statliga garantiåtagandet (prop.
1946:279) anförde föredragande statsråd bl.a. att hyressättningen skulle vara
sådan att alla normalt uppkommande utgifter och hyresförluster skulle
täckas av hyrorna. Förluster som uppkommit till följd av försummelser eller
vårdslöshet i fastighetsförvaltningen, t.ex. vanvård av byggnaden eller upplåtelse
av lägenhet åt någon som inte hade råd att hyra den, skulle helt täckas
av kommunen. Övriga onormala förluster, t.ex. sådana som föranletts av ”ej
förutsebara allmänna rubbningar i ortens ekonomiska förhållanden”, borde
däremot till 80 % bäras av staten och resten av kommunen.

Nu gällande bestämmelser för statens garantiåtagande har sitt ursprung i
33 § Bostadslånekungörelsen från 1962, som helt korrekt återgav andemeningen
i riksdagsbeslutet från 1946. 1 Bostadsstyrelsens föreskrifter till kungörelsen,
senast 1985, har det emellertid skett en avsevärd vantolkning av
innebörden. Bl.a. skall länsbostadsnämnden enligt föreskrifterna på kommunens
begäran ta hänsyn till när förlust beräknas genom att skäliga avsättningar
för underhåll inte har gjorts i bokslutet, vilket är orimligt.

För små avsättningar till underhållet är ju efter 1968 års hyresreform en
följd av att hyresförhandlingarna inte varit tillräckligt framgångsrika för det
kommunala företaget. Eventuellt eftersatt underhåll speglar inte alls ”ej förutsebara
rubbningar i ortens ekonomiska förhållanden”.

Från 1985 kan dessutom ersättning lämnas för förluster som uppkommit
under de senaste 13 åren. Detta tillsammans med den allt för generösa tolkningen
av bostadslånekungörelsens bestämmelser och riksdagsbeslutet från
1946 har lett till en mycket kraftig ökning av utbetalningarna under slutet av
1980-talet. Under en tio-årsperiod har staten betalat ut i storleksordningen
1 miljard kronor till ett 100-tal kommunala bostadsföretag. De stora utbetalningarna
har också blivit en luckrativ affär för mindre nogräknade konsulter,
som mot provision åtar sig att göra vidlyftiga beräkningar som underlag för
de kommunala företagens ansökningar.

Bäst vore om garantiåtagandet kunde upphöra. Detta kan dock komma

i konflikt med grundlagen. Däremot bör regeringen vidta åtgärder för att
missbruket av det statliga garantiåtagandet för förvaltningsförluster i kommunala
bostadsföretag omedelbart upphör. Om bestämmelserna anses nödvändiga
även i framtiden, vilket starkt kan ifrågasättas med tanke på att hyresintäkterna
för de aktuella husen (dvs. byggda före 1968) numera normalt
vida överstiger kostnaderna, måste de anpassas till de ursprungliga intentionerna
i riksdagens beslut 1946.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av skärpta bestämmelser för statens garantier
för förvaltningsförluster i kommunala bostadsföretag (BLK 1962, §
33).

Stockholm den 25 januari 1990
Hadar Cars (fp)

Mot. 1989/90
Bo229

6