Motion till riksdagen
1989/90:A92

av Hans Lindblad (fp)

med anledning av prop. 1989/90:76
Regionalpolitik för 90-talet

I denna motion tar jag upp viktiga frågor för utvecklingen av Gävleborgs län.
Tankarna kan summeras i åtta punkter.

1. Länet är extremt beroende av att Sverige för en ekonomisk politik som
minskar inflationen. I annat fall riskeras exportindustrierna i Gävleborg.

2. En snabbavveckling av kärnkraften är ett starkt hot mot sysselsättningen
vid de stora basindustrierna i Gävleborg.

3. Högskolan i länet behöver förstärkas. För sin kompetens behöver den
nära samarbete med universitet och högskolor. Vidare måste den dra nytta
av kompetens hos företag och institutioner i länet. Den bör få namnet ”Gävleborgs
högskola”.

4. Utbildning och stimulans bör i första hand inriktas på att stödja tillkomster
av nya jobb inom enskild tjänsteproduktion, bl.a. inom vården.

5. Länsanslaget för Gävleborg bör höjas och användningen av det helt få
avgöras inom länet självt.

6. Förstärkning av järnvägstrafik och förbättring av vägar inom länet är
viktiga för Gävleborgs utveckling.

7. Kopplingen mellan kulturmiljö och regional utveckling behöver uppmärksammas
så att man underlättar satsningar på sådant som ökar trivseln i
regionen.

8. Riksdagen bör säga nej till propositionens förslag att undanta Nordanstigs
och Söderhamns kommuner från regionalpolitikens stödområde.

Gävleborgs ”ödesfrågor”

Ordet regionalpolitik blir vilseledande om man förleds att tro att den rymmer
de frågor som är viktigast för en regions utveckling. Gävleborgs län
hade - tillsammans med Västernorrland - större befolkningsminskning under
80-talet än andra län. Trots detta och höga arbetslöshetstal fick Gävleborg
inte del av den typ av satsningar som statsmakterna gjort för ett antal
andra län genom särskilda ”paket”.

De medel som t.ex. Gävleborgs län får genom regionalpolitiken är i
pengar inte många miljoner. Ser man nettot av statens inkomster och utgifter
för länet är det sannolikt att Gävleborg i stället ”förlorar”. De mycket stora
beloppen för bostadssubventioner går relativt mest till storstadsområdena,
och man kan förmodligen visa att Gävleborgs befolkning via statskassan ger

mer i netto till boende i storstadsregioner än vad länet får mer än riksgenom- Mot. 1989/90

snittet av regionalpolitisk stöd. Det är inte så att staten genom sina samlade A92

insatser tillför resurser till skogslänen, snarare tvärtom.

Naturligtvis kan Gävleborg säga att mer pengar till regionalpolitiken
skulle bli till nytta för länet. Men mer avgörande för länets utveckling är agerande
eller brist på agerande på andra politiska områden.

Det är för mig helt uppenbart att de två viktigaste frågorna, man kan nästan
säga "ödesfrågorna", för utvecklingen och sysselsättningen i Gävleborg
under 9()-talet, är den ekonomiska politiken och energipolitiken.

Länets näringsliv domineras av tunga basindustrier som pappers- och massafabriker
längs kusten och stålverken i Hofors och Sandviken. Dessa industrier
är starkt energiberoende och dessutom extremt exportinriktade.

En snabbavveckling av kärnkraftverk med åtföljande kraftigt höjda elpriser
skulle komma att slå mycket hårt mot Gävleborg. Man kan säga att hela
landet skulle förlora på en sådan åtgärd. Men det är en oerhörd skillnad mellan
verkningarna i Gävleborg och i t.ex. Stockholmsområdet. Det senare
området domineras av tjänsteproduktion och har också åtskillig verkstadsindustri,
sektorer där energikostnaderna spelar underordnad roll.

För Gävleborg däremot skulle en snabb avveckling av kärnkraften kunna
leda till nedläggning av några av länets viktigaste industriarbetsplatser. Det
skulle få förödande konsekvenser, dels direkt vid dessa arbetsplatser, dels
för hela området omkring. Hofors kommun var under flera år på 70-talet en
av landets allra värst drabbade i form av folkminskning till följd av omstrukturering
av stålverket på orten. Sandviken och Söderhamn har liknande erfarenheter
av minskad sysselsättning i basindustrierna. Självfallet finns en stor
oro i Gävleborg för att energipolitiken ska leda till utslagning av stora delar
av länets tunga industri. Vi skulle därmed - kanske i ännu större skala - få
uppleva en upprepning av de strukturomvandlingar som kännetecknade länets
basindustrier under 70-talet och början av 80-talet.

Det här hotet mot länets sysselsättning genom höjda energikostnader ska
läggas ovanpå det hot som ligger redan i den allmänna försvagningen av konkurrenskraften
till följd av att Sveriges inflation sedan början av 80-talet legat
klart över omvärldens. Detta är självfallet ett grundläggande problem
för hela Sverige som nation. Alla kan sägas förlora på att Sverige har en för
låg ekonomisk tillväxt. Möjligheterna att klara äldreomsorg och annat blir
självfallet sämre om de totala resurserna är lägre än de borde vara.

Konkurrenskraftens avgörande roll

Urholkad svensk konkurrenskraft slår likväl hårdare mot utpräglade exportlän
som Gävleborg. Om den svenska inflationen leder till att företagen tappar
marknadsandelar och måste dra ned produktion här hemma så slår det
naturligtvis hårt för de orter och de regioner där exportföretagen ligger.

Gävleborg har mycket dyster erfarenhet av effekterna i sysselsättningen genom
den väldiga inhemska löneökningen åren 1974-76. De svenska lönerna
ökade på kort tid med nominellt 40 %, mot mindre än tredjedelen i vårt viktigaste
konkurrentland Västtyskland. Den försämrade konkurrenskraften dessutom
under ett årtionde då två oljechocker drog ned den internationella
konjunkturen - slog mycket hårt på sysselsättningen i Gävleborg.

Länet förlorade arbetsplatser, arbetslöshetstalen steg kraftigt och befolk- Mot. 1989/90

ningen minskade. Orsakerna kan alltså till stor del sökas i vad som hände i A92

mitten av 70-talet. Men verkningarna noterades under lång tid. Arbetslösheten
nådde den högsta nivån 1982, då länet för första gången tvingades redovisa
över 10 000 öppet arbetslösa. Särskilt oroande tal noterades för ungdomsarbetslösheten.
Gävleborg förlorade mycket i folkmängd. Sju år i rad,

1981—87, noterades minskningar, på tillsammans 7 100 personer.

Erfarenheterna av löneexplosionen i mitten av 70-talet blev alltså mycket
svåra i Gävleborgs län. Jag kan föreställa mig att människor i regioner som
domineras av sysselsättning i offentlig sektor och inhemsk tjänsteproduktion
(alltså i första hand storstadsområdena) inte upplevde de förödande effekterna
av försämrad svensk konkurrenskraft på samma påtagliga sätt som vi i
Gävleborg och andra skogslän.

Statsministerns utspel

Lever man i ett län som Gävleborg blir frågan om exportindustrins konkurrenskraft
den i grunden allra viktigaste - inget annat betyder så mycket för
sysselsättning och utveckling i vår region. Sverige leds av en regering, vars
statsminister i valrörelsen 1988 gick ut och lovade ofinansierade reformer.

Det innebar att regeringschefen ställde sig i spetsen för de krafter som förnekade
att landet hade ekonomiska problem - detta i ett läge när Sverige redan
under sju år i rad haft högre inflation än i de viktiga konkurrentländerna.

Det är omöjligt att uppnå medvetande om vad som behövs för landets ekonomi
om t.o.m. regeringschefen uppträder på detta sätt. Och vi har sett fortsättningen
- vad som hände på svensk lönemarknad 1989 är förskräckande.

TV har fungerat som medel för påtryckningar och agitation för att höja
löner för poliser, lärare och andra offentliganställda grupper. Arbetskraftsbrist
och löneglidning är till stor del effekter dels av märkliga sjukförsäkrings-
och arbetsskadesystem, dels av den nästan totala frånvaron av stabiliseringspolitik
(med statsministerns budskap hösten 1988 som det mest absurda
inslaget).

Summan av allt detta ter sig horribelt, åtminstone för den som bor i ett län
som Gävleborg. Frånvaron av ekonomisk politik de senare åren har lett till
ett läge som i mycket påminner om den situation vi stod i efter löneexplosionen
i mitten av 70-talet. Kanske är det så att 80-talets högkonjunktur - efterkrigstidens
längsta - har lett till att många inte riktigt uppfattat hur allvarlig
situationen är för svensk ekonomi.

Vad vi med säkerhet kan säga är att de Ian som kommer att drabbas värst
när fallande konkurrenskraft leder till utslagning av företag och ökad arbetslöshet
är just de exportinriktade länen. Gävleborg är ett extremt exportinriktat
län, genom långt större andel än riksgenomsnittet i exportindustri men
mindre andel i hemmamarknadsindustri, och offentlig och enskild tjänsteproduktion.

Min slutsats är alltså att Gävleborgs län kan råka mycket illa ut under 90talet
till följd av energipolitiken och bristen på ekonomisk politik. Effekterna
i form av industrinedläggningar och neddragning i sysselsättning kan
bli så allvarliga att länet på nytt får uppleva arbetslöshetstal och befolkningsminskning
som under 80-talet.

Gävleborg och konjunkturen Mot. 1989/90

A92

Att Gävleborg har brist på arbetskraft idag är absolut inget positivt tecken,
som kan tas till intäkt för att det kommer att gå bra under 90-talet. För fem
år sedan utarbetade folkpartiet i Gävleborg en rapport om framtid och jobb
i länet. Fil.dr Kurt Wickman, forskare vid statens institut för byggnadsforskning
i Gävle, gjorde där en jämförande genomgång av industrins utveckling
i Sverige och Gävleborg 1968-82. (Wickmans studie fanns som bilaga i min
motion 1985/86:A482 om regionalpolitiska åtgärder i Gävleborgs län.) Rapporten
kom ut i ett läge med mycket besvärande arbetslöshet i länet, men
Wickman förutsåg att länet skulle få brist på arbetskraft i slutet av 80-talet.

Flans forskning visade nämligen att länets sysselsättning är extremt konjunkturberoende.
Han visade att länsprogrammens prognosmakare blivit ”lågkonjunkturens
fångar”. Wickman skrev att det ”kan vara svårt att bedöma
omslag i konjunkturen om man inte arbetar med modellförlopp i sina prognosformuleringar".

När folkpartiet i länet presenterade rapporten 1985 väckte det förvåning i
Gävleborg att vi kunde tala om kommande arbetskraftsbrist i ett läge när
arbetslösheten var oroande hög. I dag är det väl tvärtom. Nu när arbetslöshetstalen
i länet är låga och bristen på arbetskraft det mest påtagliga akuta
problemet kanske det kan kännas konstigt att varna för arbetslöshet.

Men konjunkturen inverkar hårdare på Gävleborg än på landet som helhet.
Det är inte konstigt - sysselsättningen i statlig och kommunal byråkrati
påverkas ringa av världskonjunkturer medan exportindustrin är direkt berörd
av konkurrenskraft och världsmarknad.

I folkpartistudien i länet 1985 uttryckte Kurt Wickman konjunkturberoendet
så här: ”Sorn en säregenhet i konjunkturmönstret framträder den större
styrkan i Gävleborgs konjunkturrörelser. Vid uppgångar finns en tendens att
Gävleborgs industri går högre och vid nedgångar lägre än i landet i övrigt.

Mätt i avstånd till normalkonjunkturen har jag skattat att det rör sig om ca
60 % större variation för Gävleborg”.

Kurt Wickman konstaterade alltså efter att ha studerat tidigare förlopp att
”när konjunkturen i den nationella industrin går upp eller ned med 1 %, så
går Gävleborgs industri upp eller ned med 1,6 %".

Han fortsatte: ”De problem som iakttagits regionalt av stora svängningar
är åtminstone två. Dels det ovan antydda med regionalt olikartade nivåer på
arbetslösheten. Problemet blir större där alternativa sysselsättningsmöjligheter
- vid sidan av industrin - är mindre. Problemet växer ofta där kombinationen
storföretagsdominans - få befolkningscentra - svag offentlig utbyggnad
uppträder. Vid sidan av Gävleborg är Norrbotten det tydliga exemplet
på denna kombination.

Det andra problemet är långsiktigt och rör produktionens tillväxtförmåga.

Vid konjunkturens botten söker sig en del av de arbetslösa över i annan sysselsättning,
ofta till offentlig sektor (en vanlig övergång under den senaste
25-årsperioden). När konjunkturen därför vänder uppåt blir det svårt för industriföretagen
att på nytt få tag på arbetskraft. För att alls kunna fylla sina
vakanser tenderar företagen att konkurrera med inflationsdrivande löneerbjudanden.
Företagen upplevde detta problem i stor skala för första gången

efter 1968 och upplever det i dag igen vid uppgången efter 1982. Produk- Mot. 1989/90
tionskurvan tenderar därför att brytas och plana ut tidigare än den skulle ha A92

gjort vid full och fri tillgång på arbetskraft.”

Läget är alltså starkt oroande för Gävleborg. Länet kan få svåra utslagningar
av företag därför att svensk konkurrenskraft försämras genom inhemsk
inflation. Ovanpå detta kommer den extra belastning sorn länet kan
drabbas av genom att dess industri är långt mer energiberoende än den genomsnittliga
industrin i landet.

Gävleborg behöver skattereformen

Det mest positiva som hänt för Gävleborgs län under senare år är därför uppenbart
skattereformen. Den syftar till att minska skatt på arbete och därmed
möjliggöra reallöneökningar utan att löntagarna måste få flerdubbelt
högre nominella ökningar i konkurrentländerna. Detta är en förutsättning
om Sverige ska kunna få ned inflationen.

I skattereformen ligger också en övergång till moms för energin. Detta är
ett mångårigt önskemål från Gävleborg. Finland har sedan några år moms
på energin, vilket innebär att t.ex. finländsk skogsindustri inte betalar skatt
på energikostnaderna i varor som exporteras. Motståndarna till moms på
energi i Sverige säger att man i stället bör ha punktskatter så att också ”industrin
får betala”. Det är ett populistiskt budskap. De som får ”betala” är ju
i verkligheten de län som förlorar sysselsättning därför att exportindustrin
inte förmår konkurrera. Gävleborg tillhör de stora förlorarna om industrins
energikostnader ökar.

Inga ”paket”

Jag har ovan beskrivit min syn på de mest avgörande frågorna för Gävleborgs
sysselsättning, nämligen frågorna om inflation och energi. Jag går nu
över till regionalpolitik i mer inskränkt mening.

Gävleborg har alltså inte fått något regionalpolitisk! ”paket” av den typ
som regeringen delat ut till vissa andra län. Vilka län som får sådan särskild
uppmärksamhet avgörs erfarenhetsmässigt i första hand av maktförhållanden
inom regeringspartiet. Ett ”paket” tillkommer kanske i första hand mer
för att hjälpa regeringen än för att stödja regionen. Ett län som företräds
direkt i regeringskretsen genom ett eller flera statsråd eller ett län som av
andra skäl anses politiskt särskilt angeläget (som Malmöhus eller Göteborgs
och Bohus län) har haft lätt att få ”paket”. Gävleborg har uppenbarligen inte
samma kanaler direkt in i maktapparaten.

I grunden är det också tveksamt om en regering ska kunna använda ”regionalpolitik”
som röstfrieri på detta sätt. I sig förekommer samma metodik
i många länder, USA inte minst. I princip borde jag ha varit lika negativ till
denna politik även om Gävleborg fått ett ”paket” som jag är nu när länet
blivit utan.

Länsanslagen viktiga

Folkpartiet har länge krävt att länsanslagen ska höjas. Motivet är helt enkelt
att länen själva har bättre kunskap än centrala organ om vad som kan och

bör göras. Ett län bör få utnyttja sitt länsanslag så fritt som möjligt. För egen Mot. 1989/90

del begärde jag i skrivelse till dåvarande industriministern Thage G Peterson A92

att han - när han inte ville hjälpa länet direkt - åtminstone på försök skulle
låta Gävleborg få dispens från de bestämmelser som förhindrade länsstyrelsen
att disponera fritt över givet länsanslag.

Gävleborg har alltså vunnit på att riksdagsmajoriteten ökat anslaget (medan
regeringen i stället önskade ha pengar att kunna disponera för mer publikfriande
”paket”).

För Gävleborg är det fördelaktigt om länsanslagen kan öka även i framtiden.
Mindre pengar för centralt bedriven regionalpolitik och mer pengar för
länens egna ageranden måste vara grundprincipen.

För en liberal regionalpolitik är utgångspunkten att "mobilisera” de resurser
som finns i en region, alltså de idéer och den kreativitet som finns hos
människorna själva. Vad statsmakterna kan bidra med är att ge rimliga allmänna
villkor. (Det mest drastiska exemplet är naturligtvis att vad företag
och människor än gör i Gävleborgs län inte kan kompensera om landets ledning
för en politik som leder till hög inflation eller om energipolitiken leder
till att förutsättningarna för viktiga industrier rycks undan.)

Enskild tjänsteproduktion

Framtidens nya jobb kan väntas inom enskild tjänsteproduktion. Det gäller
dels sådan service som redan i dag är enskild. Dels måste Sverige tillåta enskilda
alternativ inom verksamheter som idag utmärks av offentliga monopol.
Barnomsorg, äldreomsorg och en rad vårdområden skulle med en liberal
politik kunna ge utrymme för ett stort antal nya företag. Fördelarna vore
många. Nya idéer skulle prövas, till fördel för nytänkandet och utvecklingen
inom hela vårdområdet, alltså också för de delar som blir kvar inom offentliga
strukturer. Inte minst kommer en sådan utveckling att möjliggöra effektivare
och därmed billigare lösningar, vilket totalt sett innebär att det blir
lättare att tillgodogöra människors behov av service.

Valfriheten ökar för både allmänheten och de yrkesverksamma inom området.
I dag råder i praktiken kvinnliga yrkesförbud på många områden, genom
att staten förhindrar enskilda alternativ inom sektorer som av tradition
domineras av kvinnliga anställda. Dessa får alltså inte starta eget, medan
områden som domineras av män inte har motsvarande restriktioner.

En annan betydande grupp nya företag inom tjänsteproduktionen kan
väntas inom data- och informationsområdet. Utmärkande för dessa företag
är att de bygger på kunskap som främst finns hos yngre.

Summerar man möjligheterna i fråga om nya företag är det uppenbart att
kvinnor och ungdomar kommer att kunna stå för en mycket stor del av de
tillkommande enheterna. Det är inte de grupper som utvecklingsfonder och
banker hittills inriktat sig mest på ifråga om rådgivning och kontakter för
nyföretagande.

Utbildningens avgörande roll

Det är uppenbart att utbildningen spelar en avgörande roll för att underlätta
tillkomsten av företag inom tjänsteproduktionen. Det gäller att ge utbild

10

ning dels på sakområdet (vård, turism, data, konstnärligt arbete, tillverkning Mot. 1989/90
etc.), dels rörande företagandets villkor. A92

Gävleborg är handikappat av att ha en sämre utvecklad högskola än praktiskt
taget alla andra skogslän. Andelen högskoleutbildade i länet ligger på
bara hälften mot landet i genomsnitt. Jämför man med storstadsområden
blir skillnaderna ännu mer markerade. Särskilt låg andel högskolestuderande
kan noteras i länets norra del.

Det är viktigt att högskolan utvecklas som en resurs för hela länet. I praktiken
bör man för länets norra del samarbeta med högskolan i Sundsvall/

Härnösand. Utbildning kan bedrivas i regi av länets högskola, men lärare
bör kunna tas från grannlänet genom gemensamt utnyttjande.

För högskolan är det viktigt att samarbeta med andra, mest kvalificerat
kanske med Uppsala universitet och tekniska högskolor. Lika viktigt är att
kunskap och kompetens inom länet tas till vara för användning i högskolan.

I anslutning till regeringens forskningsproposition nyligen har jag motionerat
om betydelsen av att statens institut för byggnadsforskning kan inrätta de
åtta förutsatta professurerna för olika områden. Även om Gävle - till följd
av riksdagsmajoritetens beslut att lokalisera boverket till Karlskrona - inte
kan bli den ”samhällsbyggarstad” som det fanns möjligheter till, bör man
söka dra mesta möjliga fördel för länet av den kompetens som likväl finns
vid de myndigheter som lokaliserats till Gävle (Lantmäteriverket, statens institut
för byggnadsforskning och centralnämnden för fastighetsdata). I Sandviken
finns avancerad forskning vid Sandvik, främst på stålområdet. Skogsföretagen
i länet har forskningsresurser. Även företag inom andra branscher
har i flera fall hög kompetens, som också kan användas i undervisningen.

För att markera att högskolan är en resurs för länets utveckling bör den få
namnet Gävleborgs högskola i stället för Gävle/Sandvikens högskola. Det
senare namnet fungerar illa för en högskola som ska inriktas på hela länets
framtid.

Kommunikationer

Utöver utbildning har kommunikationer stor betydelse som förutsättning för
en regional utveckling. För Gävleborg är det angeläget med införande av
snabbtåg. Inte bara ostkustbanan utan även norra stambanan måste utvecklas.

E 4 behöver förstärkas i de avsnitt i länet som hittills inte förbättrats. En
hög och jämn standard på riksvägarna 83 och 84 skulle kunna dra till sig en
betydande del av både vinter- och sommarturistströmmarna mot Härjedalen
och Jämtland. Det skulle kraftfullt bidra till att Ljusnansdalens turistkvaliteter
uppmärksammas mer.

Kulturradion och utveckling

Järvsö är en gammal kulturbygd, där nyföretagandet under senare år givit
en stark framtidstro. Jag har i flera sammanhang betonat vilken förebild LillBabs
kan vara för hela länet, alltså förmågan till ständig förnyelse. Hennes
konkreta företagssatsningar i Järvsö visar på ett mycket åskådligt sätt att de
som tror på sin bygd kan göra mycket.

Kulturradion och konstnärlig verksamhet stimulerar fantasi och får människor
att våga prova nytt. Förmodligen betyder kulturaktiviteter väl så
mycket för en regions utveckling som de mer handfasta frågorna om industritomter
och krediter. Järvsö har i år fått ännu ett exempel på hur gammalt
och nytt kan förenas. Nu sker det genom en teaterstiftelse på Helsingegården,
där Peter Oskarson - som betytt mycket för Folkteatern i länet - tillsammans
med andra vill bedriva teaterexperiment i en miljö med stark kulturtradition.

Stödområdet

I propositionen föreslås förändringar av stödområdesindelningen. Av vad
jag ovan skrivit framgår att jag tror att andra förhållanden betyder mer för
ett läns utveckling än regionalpolitik i hittillsvarande mening. Likväl är det
inte betydelselöst hur regionalpolitikens regler utformas. Regeringen föreslår
en inskränkning av hittillsvarande stödområden. För två kommuner i
Gävleborg - Söderhamn och Nordanstig - föreslår regeringen att de ska utgå
ur stödområdet, men att de likväl sedan kan komma att föras in i ett ”tillfälligt”
stödområde.

Det är inte rimligt att dessa två kommuner ska utsättas för den osäkerhet
som det innebär att lokaliseringar och utbyggnader där inte kan bedömas i
ett längre sammanhang. En företagare som väger mellan olika orter vill veta
vilka regler som gäller inte bara just nu utan också för längre tid. Det är då
helt fel budskap att för Nordanstig och Söderhamn säga att det ska ingå i
något ”tillfälligt” område.

Särskilt i Hälsingland mottogs 1987 års regionalpolitiska utrednings majoritetsförslag
med besvikelse. Utredningen tycktes vara dåligt underbyggd,
och dess förslag om satsning på ”mellanstäder” uppfattades som att utredningen
inte förstått problemen i Hälsingland. Gävleborg och Västernorrland
har haft den sämsta utvecklingen av alla län under 80-talet. Dessa län ligger
vid kusten och problemen är alltså inte begränsade till ”inlandsproblem”.
Det är sant att det finns ett antal kustområden som utvecklats väl i Sverige,
men det beror nog mindre på närhet till vatten än på det förhållandet att man
i dessa regioner haft stor draghjälp av universitet och högskolor. Avståndet
mellan Uppsala och Umeå universitet är för långt, och därför måste man
göra satsningar också i länen däremellan, alltså Gävleborg och Västernorrland.

Ingen i Gävleborg lär tro på att statsmakterna skulle göra några särskilda
satsningar just för det länet - eftersom all erfarenhet talar för att sådana satsningar
styrs politiskt på sätt som länet inte kan påverka. Vad Gävleborg behöver
inom det som rubriceras som regionalpolitik är därför främst förstärkt
länsanslag att fördelas inom länet självt.

Den här motionen är skriven av en liberal som företräder Gävleborgs län
i riksdagen. Min syn på vad som är bra för Gävleborgs län stämmer mycket
väl överens med vad som övergripande förs fram i folkpartiets partimotioner
om ekonomisk politik, högskolor, trafikpolitik och regionalpolitik. Det
grundläggande i liberal regionalpolitik är att mobilisera regionernas egna resurser
i form av idéer och kreativitet. Statens stöd bör främst utgå som läns

Mot. 1989/90
A92

12

anslag, som fritt får disponeras av respektive län. I folkpartiets partimotion Mot. 1989/90

föreslås ytterligare 145 milj.kr. till länsanslagen. Den enskilda tjänstepro- A92

duktionen - där kvinnor och ungdomar kan väntas stå för mycket av förnyelsen
och utbyggnaden - är avgörande för tillkomsten av nya jobb.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den ekonomiska politikens och energipolitikens avgörande
betydelse för utvecklingen i Gävleborg och andra län med
starkt exportinriktade basindustrier,

2. att riksdagen beslutar öka regionalpolitikens länsanslag med 145
milj.kr. utöver propositionens förslag,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fördelarna med ökade länsanslag i stället för ”paket”
från regeringen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Gävleborgs beroende av en förstärkt högskola och
att denna bör benämnas ”Gävleborgs högskola”,

5. att riksdagen beslutar att Nordanstigs och Söderhamns kommuner
även i framtiden skall ingå i regionalpolitikens stödområde.

Stockholm den 26 mars 1990

Hans Lindblad (fp)

13