Motion till riksdagen
1989/90:A761

av Sonja Rembo m.fl. (m)
Lagarna på arbetsmarknaden

1. Lagarna på arbetsmarknaden

De arbetsrättsliga lagarna tillkom huvudsakligen i början av 1970-talet. De
erfarenheter och ambitioner som präglar dem härleds ur de förhållanden
som rådde under de två decennierna närmast efter andra världskriget.

Industrisamhället utvecklades och hade ett stort behov av arbetskraft. Befolkningen
flyttade från landsbygden till städerna och brukssamhällena.
Ändå räckte arbetskraften inte till utan industrins behov av arbetskraft fick
tidvis täckas med invandring. Kvinnornas deltagande i arbetet utanför hemmet
ökade. Den offentliga sektorn expanderade för att kunna ta över det
vård- och omsorgsarbete som tidigare utförts i hemmen.

Det svenska arbetslivet har sedan gammalt präglats av hög kompetens, en
utpräglad arbetsvilja, höga kvalitetskrav och en stark lojalitet till den egna
arbetsplatsen och det egna arbetet. Dessa egenskaper främjades av att den
ekonomiska tillväxten medgav betydande reallöneökningar och förbättrad
standard. Det lönade sig att arbeta. Härigenom kompenserades arbetstagarna
för det ofta osjälvständiga, hårt styrda arbetet och för de nackdelar
det innebar för många att flytta.

Utvecklingen styrdes av den politik som har kommit att benämnas ”den
svenska modellen”, dvs. en trepartssamverkan mellan staten, arbetstagarnas
och arbetsgivarnas fackliga organisationer.

Grundbulten i denna strategi var den solidariska lönepolitiken som i kombination
med en progressiv inkomstbeskattning åstadkom en löneutjämning
som ledde till en kraftig strukturomvandling. Företag som inte kunde bära
växande lönekostnader ”stampades ut”. Arbetskraften skulle styras till de
lönsamma branscher och företag som uppstod som ett resultat av den aktiva
näringspolitiken i kombination med en aktiv arbetsmarknadspolitik. För att
inte de lönsamma företagen skulle kunna tillgodogöra sig resultatet av att
den solidariska lönepolitiken hindrade dem från att betala de löner som deras
lönsamhet skulle motivera, krävde modellen s.k. kollektiv kapitalbildning,
löntagarfonder.

Den snabba ekonomiska och tekniska utvecklingen innebar påfrestningar
på många arbetstagare och arbetsplatser. Likaså medförde den kraftiga
strukturomvandlingen problem för enskilda människor, kanske tydligast manifesterade
i den reaktion som så småningom kom mot ”flyttlasspolitiken”.

Utvecklingen och bristen på arbetskraft ledde emellertid till ändrade atti- Mot. 1989/90

tyder som bl.a. avspeglade sig i förbättrade relationer mellan arbetstagare A761

och arbetsledning och ett ökat medvetande om arbetsmiljöns och arbetsorganisationens
betydelse. Relationerna mellan arbetsgivare och arbetstagare
förbättrades successivt.

Arbetsmarknadslagarna tillkom dels som en effekt av nackdelarna med
den snabba strukturomvandlingen, dels för att styra den påbörjade utvecklingen
av bättre relationer mellan arbetsgivare och arbetstagare i de centralistiska
former som den svenska modellen krävde.

Arbetsmarknadslagstiftningen har huvudsakligen inriktats på att dels öka
de anställdas inflytande, dels öka tryggheten i anställningen. Dessa syften är
vällovliga och allmänt accepterade. 1 viss utsträckning har dessa syften också
uppnåtts. Lagstiftningens främsta förtjänst ligger emellertid inte så mycket i
regelsystemets utformning som i dess pedagogiska förmåga att väcka till insikt
medvetandet om arbetstagarnas berättigade krav på medinflytande, personlig
utveckling och anställningstrygghet hos de arbetsgivare där detta medvetande
inte redan fanns. Numera torde nödvändigheten av att tillgodose
dessa krav vara allmänt accepterade liksom nödvändigheten av goda relationer
mellan arbetsgivare och arbetstagare, som en förutsättning för en framgångsrik
verksamhet.

Mindre uppmärksammade och debatterade är de nackdelar lagstiftningen
medfört:

- Genom en ökad formalisering av kontakterna mellan arbetsgivare och
arbetstagare har de enskilda anställdas möjligheter att själva påverka sin
arbetssituation minskat. Många av de kvaliteter som tidigare präglade arbetslivet
har därmed gått förlorade. Lagarna sätter likhetstecken mellan
arbetstagare och fackliga organisationer vilket medfört att organisationernas
ställning gynnats på de enskilda arbetstagarnas bekostnad.

- Lagstiftningen har i praktiken bidragit till att föra ned de principiella
motsättningarna mellan arbetsmarknadens parter ända ned på arbetsplatsnivå,
ofta på bekostnad av den naturliga samhörighet och lojalitet
som traditionellt varit svenska företags styrka.

- Lagstiftningen har i många fall lett till ineffektivitet och byråkrati.

- Regelsystemet är mycket omfattande och detaljerat och förutsätter tillgång
till juridisk kompetens.

- Lagstiftningen stärker de centrala fackliga organen på de lokalas bekostnad.

- Lagstiftningen är inte anpassad till förhållandena i mindre företag.

- Lagarna och deras tillämpning leder för enskilda, arbetsgivare och arbetstagare
i vissa fall till konsekvenser som strider mot rättsmedvetandet.

- Oklarhet om gränsdragningen mellan medbestämmandet och den politiska
demokratin har uppstått.

- Lagarna förutsätter att de anställda är ett homogent kollektiv där individerna
är utbytbara mot varandra.

- Arbetsmarknaden har delats upp på dels de etablerade som har trygghet
och alla de rättigheter som lagarna ger och dels de som står utanför och
som på grund av lagstiftningens inlåsningseffekter har fått allt svårare att

få en fast fot på arbetsmarknaden. 14

Lagstiftningen har också haft andra syften - mindre uttalade än de tidigare Mot. 1989/90

nämnda - nämligen att stärka de fackliga organisationernas politiska och A761

ekonomiska inflytande. Den totala brist på förståelse för näringslivets

främst de små företagens - synpunkter som regeringen hittills visat och de

förändringar av lagstiftningen som genomförts, väcker misstanken att detta

var det huvudsakliga syftet.

2. Organisationernas roll

Fria, starka och ansvarsmedvetna fackliga organisationer är ett naturligt inslag
i en fri marknadsekonomi. Organisationerna kan medverka till att skapa
balans mellan de olika intressen som uppträder på marknaden.

Intresseorganisationer av olika slag kan också företräda sina medlemmar
gentemot offentliga organ. Då krävs det emellertid att organisationerna står
fria från den politiska beslutsapparaten och de politiska partierna. Organisationerna
skall kunna föra sina medlemmars talan oberoende av skiftande politiska
majoriteter.

Genom att kritiskt följa och granska de politiska beslutsfattarna medverkar
de till en stark och väl fungerande demokrati.

I Sverige har de fackliga organisationerna av tradition haft betydligt längre
gående ambitioner.

Industrisamhället har i många avseenden inneburit att de enskilda människornas
kreativitet, förmåga att fatta egna beslut och ta ansvar nedvärderats.

Arbetslivet har styrts av industrins krav. Arbetet har styckats upp i sina
olika delar. Människorna har underordnats maskinerna. Hantverksskicklighet
och kvalitetskrav har ersatts av krav på maximalt utnyttjande av maskinkapaciteten.
Möjligheterna att påverka arbetet har varit små. Frånvaron av
helhetsperspektiv och möjligheter för den enskilde att påverka och ta ansvar
för den färdiga produkten har fått ersättas av styrning och kontroll uppifrån.

Den syn på arbetet som dominerat inom industrin har också förts över på
andra yrkesområden. Samma uppdelning av arbetsuppgifter och ansvar återfinns
t.ex. inom vårdyrken och många tjänstemannayrken. Detaljerade befattningsbeskrivningar
och nomenklaturer reglerar såväl arbetets innehåll
som avtalsvillkoren.

Framväxten av starka fackliga organisationer utgjorde ursprungligen en
reaktion på denna utveckling för att arbetare och tjänstemän skulle få sin
rättmätiga del av det ekonomiska utfallet av den högre produktiviteten och
för att påverka utvecklingen mot bättre arbetsvillkor i övrigt.

De fackliga organisationerna fick starka mandat att företräda sina medlemmar
gentemot arbetsgivarna.

Efter hand har organisationerna utvidgat sin intressebevakning. På område
efter område har de tagit på sig uppgiften att i sina medlemmars namn
företräda dessas intressen som samhällsmedborgare.

Detta har möjliggjorts genom det starka sambandet mellan socialdemokratin
och fackföreningsrörelsen. Den senare har genom omfattande rättigheter
givits en roll som sträcker sig långt utöver sedvanlig facklig verksamhet.

Den kollektivistiska synen på människan genomsyrar på det sättet hela

samhället. På samma sätt som i arbetslivet har arbetare och tjänstemän Mot. 1989/90

också på andra livets områden fått acceptera styrning uppifrån och små möj- A761

ligheter att råda över sin egen tillvaro.

Denna utveckling har accepterats av många människor så länge den materiella
levnadsstandarden har kunnat ökas för alla. Utvecklingen har sannolikt
också medverkat till den mycket långa period med arbetsfred som Sverige
åtnjöt.

Genom lagstiftning har vissa fackliga organisationers krav på långtgående
inflytande inom näringslivet tillgodosetts. Detta har skett utan att de har behövt
ta det därmed följande ansvaret.

Ett extremt exempel på hur ägar- och löntagarrollen blandas kommer att
uppstå om näringslivet skulle komma att starkt påverkas av företag ägda av
löntagarfonderna eller andra former av facklig politisk ekonomisk dominans.

Genom att inte bara medverka i, utan genom att också bli en del av den
offentliga beslutsapparaten har gränserna mellan de fackliga organisationerna,
byråkratin och de politiska beslutsfattarna blivit alltmer oklara. Det
har uppstått ett ömsesidigt beroendeförhållande mellan organisationerna
och de politiskt ansvariga. Detta leder till ett korporativt samhälle, där demokratin
fungerar sämre.

Det måste i stället vara ett av det demokratiska statsskickets främsta mål
att värna om förekomsten av fria och oberoende parter på arbetsmarknaden
och att rollfördelningen mellan dessa parter sinsemellan och i förhållande till
den politiska demokratin är otvetydig.

Fackliga organisationers styrka måste grundas på det förtroende medlemmarna
hyser för deras förmåga att tillvarata medlemmarnas intressen som
anställda. Under de senaste decennierna har emellertid de fackliga organisationernas
styrka i allt högre grad kommit att grundas på offentliga beslut. En
facklig organisation, vars existens är säkerställd med lagstiftning, förlorar
lätt medlemmarnas förtroende. Den likställs med annan offentlig verksamhet.

Socialdemokratisk politik har medfört att de fackliga organisationerna genom
ett komplicerat och svårgripbart regelsystem successivt fått sådana befogenheter
att de har ett avgörande inflytande på det politiska och ekonomiska
skeendet oberoende av parlamentarisk majoritet. De har representanter
i offentliga organ, i offentliga utredningar inom de flesta samhällsområden
och betraktas därtill som tunga remissinstanser. Deras intressen är
också väl företrädda i de beslutande politiska församlingarna. Organisationerna
har blivit en del av den politiska maktapparaten.

I denna utveckling utgör den arbetsrättsliga lagstiftningen ett betydelsefullt
instrument. Den syftar i väsentliga delar till att stärka de fackliga organisationerna,
inte den enskilde arbetstagarens ställning. De lovvärda syftena,
bl.a. att öka medbestämmandet på arbetsplatserna genom samverkan och
medinflytande, och att öka anställningstryggheten, har också utnyttjats i
syfte att åstadkomma en genomgripande omvandling av relationerna mellan
arbetsmarknadens parter. Samverkan mellan likvärdiga parter har ersatts
med en strävan att inte bara stärka arbetstagarorganisationernas ställning
utan även att ge dem en avgörande dominans. Den balans och det samspel 16

mellan olika intressen som är en förutsättning för en väl fungerande mark- Mot. 1989/90

nadsekonomi föreligger på avgörande punkter inte längre. A761

Under senare år har motsättningarna mellan parterna hårdnat vilket lett
till ett ökat antal konflikter. Också antalet vilda strejker har ökat. Vad som
är mest anmärkningsvärt är upprepade fall av konflikter till följd av gränsdragningstvister
mellan fackliga organisationer.

Det förhållandet att samhällsekonomin inte längre medger både ett
ökande skattetryck och höjda reallöner för alla har bl.a. medfört att de fackliga
organisationerna fått allt svårare att försvara sina positioner såväl gentemot
medlemmarna som gentemot varandra. Organisationernas status som
halvoffentliga organ och deras stora inflytande på ekonomin gör att en fortsatt
utveckling i denna riktning innebär en allvarlig fara för vårt ekonomiska
välstånd.

De översyner av konflikterna på arbetsmarknaden som initierats av regeringen,
trots starkt motstånd från de berörda fackliga organisationerna, har
ännu inte lett till konkreta förslag till riksdagen. Även om regeringen i samband
med den kaotiska situationen på arbetsmarknaden vintern 1989/90 aktualiserat
hithörande frågor, finns det skäl att fråga sig om den socialdemokratiska
regeringen anser sig ha handlingsfrihet i frågor som rör de fackliga
organisationerna.

För arbetstagarna har medlemskapet i en facklig organisation i flertalet
fall blivit i det närmaste obligatoriskt, trots att medlemskapet ofta får politiska
och privaträttsliga konsekvenser som går långt utöver önskemålet att
få sina intressen på arbetsplatsen företrädda. Exempel på fackliga åtaganden
som kränker den enskilde medlemmens integritet är kollektivanslutningen
till det socialdemokratiska partiet, ekonomiskt stöd till politiska partier, obligatoriska
hemförsäkringar eller hemförsäkringar med enbart reservationsrätt,
ställningstaganden i olika politiska frågor för vilka medlemmarna - oavsett
om detta finns inskrivet i föreningsstadgarna eller ej - sannolikt inte har
givit sina organisationer mandat och för vilka redovisning till medlemmarna
inte alltid sker. Organisationerna tycks finna sig oförhindrade att i medlemmarnas
namn agera inom alla samhällsområden. En dom i HD visar, genom
att ge organisationernas ändamålsparagraf en mycket vid tolkning, att medlemmarnas
ställning är mycket svag. Trots detta finns det - med vissa begränsade
undantag - inga möjligheter att välja en annan facklig organisation. Här
föreligger i realiteten ett monopol.

De fackliga organisationerna måste inse att deras agerande i belysning av
den ovan beskrivna situationen i längden undergräver såväl den politiska demokratin
som medlemmarnas och allmänhetens förtroende för dem och därmed
på sikt hotar deras förmåga att tillvarata sina medlemmars intressen på
arbetsmarknaden. Det skulle vara olyckligt om utvecklingen gick därhän att
riksdagen skulle se sig tvungen att genom lagstiftning fastställa gränserna för
de fackliga organisationernas agerande.

Respekteras inte de enskildas rättigheter inom organisationerna kan statsmakterna
emellertid tvingas att överväga lagstiftning. Vi har i partimotionen
”Fördjupad demokrati och ökad rättsäkerhet” föreslagit en utredning om
lagstiftning om ideella föreningar.

Den princip som borde vara vägledande för den arbetsrättsliga lagstift- 17

ningen är att beslut om medinflytande skall läggas så nära de enskilda arbets- Mot. 1989/90

tagarna som möjligt. I avgörande avseenden syftar emellertid den nuvarande A761

lagstiftningen till att stärka de centrala fackliga organen. Också härigenom
har den enskilde arbetstagarens och fackföreningsmedlemmens ställning försvagats.

Det är ostridigt att facklig verksamhet är av stort värde vid bevakning av
de anställdas intressen. Stora delar av den fackliga verksamheten utövas
med oväld och med respekt för såväl medlemmar som motparter. Detta får
emellertid inte tas till intäkt för att acceptera företeelser som är till skada för
såväl enskilda som samhället i stort.

Vi menar att lagstiftningen har givit de fackliga organisationerna en ställning
som medför sådana konsekvenser för såväl enskilda personer, företag
och offentlig verksamhet som för samhället i sin helhet att en översyn är motiverad.

3. Den socialdemokratiska politiken

Sedan socialdemokraterna 1982 övertog regeringsmakten har de socialistiska
ambitionerna i fråga om arbetsmarknadslagstiftningen tagit sig uttryck
i anmärkningsvärda lagändringar.

Sålunda har för första gången i lag gjorts ingrepp i den fria stridsrätten
genom att arbetsgivare förbjudits att som stridsåtgärd innehålla intjänad lön.

Principiellt utgör denna lagändring en skiljelinje i svensk arbetsmarknadspolitik.

Ett annat exempel är återinförandet av 200 kronor som maximalt skadestånd
vid olovliga konflikter. Beloppet är betydelselöst för upprätthållandet
av den fredsplikt som är en förutsättning för kollektivavtalssystemet och innebär
i realiteten ett godkännade av vilda strejker.

Till de åtgärder som syftar till att försämra arbetsgivarpartens ställning hör
också slopandet av avdragsrätten för allmänna skadestånd utan att ingripa
mot den uppenbart tveksamma tillämpningen av arbetstagarpartens rätt att
utkräva skadestånd.

Den nya lagen om styrelserepresentation innebär inte bara utökade rättigheter
för de anställdas representanter. Den innebär också att organisationernas
ställning gentemot de anställda stärks genom att den hittillsvarande representativitetsregeln
slopats.

Det har blivit en socialdemokratisk tradition att i de fall förhandlingarna
om allmänna arbetsvillkor på arbetsmarknaden inte ger det resultat de fackliga
organisationerna vill, griper socialdemokratiska regeringar in med lagstiftning
eller hotar med lagstiftning. Det var fallet då avtalet om nya permitteringsregler
kom till stånd. Det var fallet också ifråga om tillsvidareanställning
för byggnadsarbetare. I andra fall då avtal lett till olikheter på arbetsmarknaden
griper regeringen också in med lagstiftning. Ett exempel på detta
är den sjätte semesterveckan.

Det är olyckligt att regeringen på detta sätt ingriper i parternas fria avtalsrätt
genom att medelst hot försvaga den ena partens ställning eller genom
lagstiftning i efterhand undanröja effekterna av avtalen. I stället bör avtalsrätten
ha en mycket stark ställning. Statsmakterna bör endast ingripa om allmänna
intressen träds förnär.

Exempel på åtgärder i syfte att stärka de centrala fackliga organen på de Mot. 1989/90

lokala parternas bekostnad är att rätten att förhandla om avsteg från turord- A761

ningsreglerna vid uppsägning av äldre personal överförts från den lokala till
den centrala fackliga organisationen.

Den enskilde medlemmens ställning gentemot sin fackliga organisation
har försvagats, bl.a. genom regeringens beslut att medge Målare- och Elektrikerförbunden
rätt att teckna obligatorisk kollektiv hemförsäkring för sina
medlemmar trots kritik från ansvariga myndigheter liksom att medge att kollektiv
hemförsäkring i övrigt får tecknas med reservationsrätt för enskilda
medlemmar. Detta kan inte accepteras. Vi anser att endast positiv anslutning
skall medges.

Genom beslutet om närvarorätt för personalföreträdare i kommunala
nämnder har de fackliga organisationerna givits möjlighet att, till skillnad
från andra medborgare, påverka olika nämndbeslut, som det ankommer på
de politiskt valda nämndledamöterna att fatta. Denna särställning måste anses
strida mot grunderna för den kommunala demokratin och mot den demokratiska
principen om lika inflytande för alla röstberättigade medborgare.

Det finns anledning utgå ifrån att socialdemokraterna har för avsikt att gå
vidare på den utstakade vägen mot ett korporativt samhälle med ständigt
ökat inflytande för främst centrala fackliga organisationer.

Denna bedömning stärks av det förhållandet att väsentliga delar av den
översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen som tidigare bedrevs inom arbetsmarknadsdepartementet
nu har i det närmaste upphört med hänvisning
till det utredningsarbete som pågår inom LO och det socialdemokratiska
partiet. Därmed har riksdagen berövats möjligheter till insyn och kontroll.

Det framstår som alltmer angeläget att slå fast var gränserna i en demokrati
går mellan politiker, organisationer och enskilda människor.

4. Arbetsmarknadslagstiftning för framsteg

Lagarna är i dag utformade för att tillämpas inom stora företag, där tillgång
finns till juridiskt kunnig och förhandlingserfaren personal. Denna motsvaras
av samma kompetensnivå inom de fackliga organisationerna.

Inom de mindre företagen är situationen en helt annan. Där saknas ofta
den kompetens som krävs för att på ett riktigt sätt hantera lagstiftningen.

Genom att lagen ger de fackliga organisationerna möjligheter att på enskilda
arbetsplatser låta centralt placerade, väl utbildade och specialiserade fackliga
företrädare agera motpart gentemot arbetsgivare som saknar såväl utbildning
som tid och förutsättningar i övrigt att uppnå samma kompetens,
kommer arbetsgivaren i ett ohjälpligt underläge vid en förhandling. Genom
att han alltid måste prioritera verksamheten vid företaget, tvingas han ofta
in i en förhandlingssituation ur vilken han så småningom ”koper sig fri” genom
ofta uppenbart överdimensionerade skadestånd.

Den arbetsrättsliga lagstiftningen måste utformas med hänsyn till och
känsla för de förhållanden som gäller vid mindre företag. Den enskilde företagarens
ambition att utveckla sina produkter och sitt företag måste stödjas,
inte motarbetas. De goda relationer som i allmänhet råder mellan företagaren
och de anställda måste ges möjlighet att utvecklas. Lagstiftningen skall
främja, inte hämma en dynamisk utveckling.

Det fortsatta översyns- och utvecklingsarbetet inom arbetsrätten måste Mot. 1989/90

därför inriktas på att förbättra arbetsmarknadens funktion och samspelet A761

mellan olika lagar. Byråkratisering och centralstyrning måste undvikas. Genomgående
för lagstiftningen är att den övervärderar enskilda arbetsgivares
och fackliga företrädares juridiska kompetens. Erforderliga lagregler måste
därför utformas så klart och entydigt att arbetstagarna, deras fackliga representanter
och arbetsgivarna på förhand kan avgöra vilken rätt de har. Där
lagstiftning inte är nödvändig av rättsäkerhetsskäl bör sådan undvikas. Möjligheterna
att lösa uppkommande frågor avtalsvägen bör vara så vida som
möjligt. På många områden bör därför ändringar av lagstiftningen ske i syfte
att återge arbetstagare och arbetsgivare möjligheterna att träffa avtal, individuellt
och kollektivt.

I inflytandefrågorna måste man ta sikte på att engagera de enskilda anställda
i de frågor som rör dem i arbetet. Besluten måste emellertid alltid tas
av dem som har att bära ansvaret.

Den enskildes lagstadgade rättigheter på arbetsplatsen bör inte göras beroende
av huruvida den enskilde arbetstagaren är medlem i en facklig organisation
eller ej. Medlemskapet är endast den enskildes angelägenhet. Ett
oavvisligt krav är att den enskildes integritet respekteras.

De förändringar i lagstiftningen som vi föreslår har till syfte

- att stärka den enskildes rätt

- att öka den enskildes inflytande på den egna arbetsplatsen

- att undanröja hinder för en väl fungerande arbetsmarknad

- att underlätta arbetsmarknadens funktion och ge utrymme för nyskapande.

Det är inte acceptabelt att det utredningsarbete som pågår om den arbetsrättsliga
lagstiftningen sker utan möjligheter till parlamentarisk insyn och
kontroll. En parlamentarisk utredning bör därför få i uppdrag att göra en
genomgripande översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen.

I avvaktan på en sådan utredning föreslår vi i särskilda motioner, ”förändringar
i lagen om medbestämmande i arbetslivet (MBL)”, ”förändringar i
lagen om anställningsskydd (LAS)”, ”förändringar i lagen om styrelserepresentation
för de privatanställda” samt ”arbetstid och ledighet”, de lagändringar
som snarast bör aktualiseras.

5. Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk utredning
om den arbetsrättsliga lagstiftningen i enlighet med vad i motionen
anförts,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetsmarknadslagarnas nuvarande utformning och
effekter,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kollektiva försäkringsformer,1]

20

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i mo- Mot. 1989/90
tionen anförts om arbetsmarknadslagarnas framtida utformning. A761

Stockholm den 25 januari 1990

Sonja Rembo (m)

Anders G Högmark (m) Mona Saint Cyr (m)

Erik Holmkvist (m) Ulf Melin (m)

Charlotte Cederschiöld (m) Lars Ahlström (m)

11989/90:N350

21