Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:A732

av Elver Jonsson m.fl. (fp)
Arbetsrätt

Inledning

1970-talet karakteriserades av en rad reformer inom arbetsrätten. Införandet
av medbestämmandelagen och styrelserepresentationslagarna innebar
att arbetstagarsidan gavs ökat kollektivt inflytande över sin arbetssituation.

Folkpartiet hade under lång tid försökt utveckla arbetstagarnas rätt till inflytande
över sin arbetssituation. Folkpartiet har tagit initiativ till såväl anställningskyddslagen
som lagen om styrelserepresentation. På många områden
har arbetstagarnas inflytande förbättrats genom förändringen av den arbetsrättsliga
lagstiftingen. Särskilt de anställdas möjlighet till styrelserepresentation
har varit värdefull för såväl arbetsgivare som arbetstagare. Vi anser
också att anställningsskyddet i de allra flesta stycken innebär en mycket
bra avvägning mellan arbetstagarnas och arbetsgivarens intressen.

Det har gått drygt elva år sedan dessa reformer beslutades. Vi kan idag
konstatera att bl.a. medbestämmandelagen inte i alla stycken fungerat tillfredställande.
Enligt vår mening krävs det därför förändringar.

Redan från början var vi medvetna om vissa problem beträffande de nya
informations- och förhandlingsreglerna. Å ena sidan en ökad byråkratisering
av beslutsprocessen. Å andra sidan inget reellt inflytande för arbetstagarna.
Tanken var att arbetsgivarna och centrala/lokala arbetstagarorganisationer
dels skulle sluta avtal som skulle begränsa lagens informations- och
förhandlingsskyldighet till det som var väsentligt, dels komma fram till, att
i de fall det finns behov och intresse, skulle arbetsgivaren medge ett reellt
medinflytande för de fackliga organisationerna.

Medbestämmandelagen är en ramlag som skall kompletteras med avtal
som anpassar bestämmelserna till olika arbetsområden. Vi menar att denna
förhoppning i långa stycken inte infriats. Avtalen har inte lyckats precisera
förhandlingsrätten på ett sätt som hade varit önskvärt. Idag är förhandlingsskyldigheten
så vidsträckt att arbetsgivaren i många fall är tvingad att förhandla
med fackliga organisationer som inte har medlemmar som berörs av
den föreslagna förändringen. Problemen torde vara störst på den offentliga
arbetsmarknaden, där effektivitetskraven på arbetsgivaren inte är lika påtagliga.

I denna motion ställer vi krav på vissa förändringar av det arbetsrättsliga

regelverket. Det krävs att de arbetsrättsliga reglerna tydliggörs eller förändras
på sex punkter:

För det första gäller det anpassning av reglerna om informations- och förhandlingsskyldighet
till de verkliga förhållandena på arbetsmarknaden.

För det andra gäller det förhållandet mellan arbetsrätten och krav på individuell
frihet och integritet. Här aktualiseras frågor om föreningsrätten.

För det tredje gäller det förhållandet mellan arbetsrätten och den politiska
demokratin. I denna motion reses krav rörande gränserna för MBL:s
tillämplighet inom den offentliga sektorn.

För det fjärde vill vi aktualisera frågor rörande arbetsrättens relation till
näringsfriheten. I detta sammanhang ifrågasätter vi medbestämmandelagens
vetoregler vid anlitande av entrepenörer.

För det femte tar vi upp skadeståndsreglerna. Skadestånden måste stå i
rimlig proportion till den uppkomna skadan och reglerna för skadestånd vid
olovliga konflikter moderniseras.

För det sjätte vill vi aktualisera frågan om översyn av studieledighetslagen
och förtroendemannalagen.

Informations- och förhandlingsskyldighet

Anställda bör ha rätt till inflytande och information oavsett facklig tillhörighet
eller avsaknad av sådan överhuvudtaget. Rätten till inflytande bör därför
grundas på att ett anställningsförhållande föreligger samt representativitet,
dvs. så många som möjligt bland arbetstagarna skall kunna anse sig vara företrädda.
Därför bör ett minoritetsskydd finnas inom den arbetsrättsliga lagstiftningen.
Det bör ha till syfte att ta till vara intressen även hos små, inte
kollektivavtalsbärande organisationer, enskilda medlemmar i en facklig organisation
och inte fackligt anslutna arbetstagare. Här ser vi i dag vissa brister.

Det mest markanta är att de anställda som inte är medlemmar i någon
facklig organisation inte har någon rätt att i förväg erhålla information av
arbetsgivaren om beslut som har stor betydelse för deras arbetssituation.

Dessutom är arbetsgivarnas primärförhandlingsskyldighet i 11§ MBL så
oprecist utformad att beslutsprocessen byråkratiserats för mycket. Förhandlingsskyldigheten
enligt 1 st 11 §, de s.k. företagsledningsfrågorna, anser vi
skall gälla mot alla organisationer. Alltså oavsett om det finns kollektivavtal
eller inte. En viktig förutsättning är dock att organisationen har medlemmar
som i någon väsentlig omfattning berörs av frågan.

Förhandlingsskyldigheten som berör arbetsledningsfrågorna i individuella
fall anser vi skall utformas på samma sätt som anställningskyddslagens
(LAS) regler om besked, underrättelse och i förekommande fall varsel. En
sådan förändring skulle innebära att varje anställd som berörs av arbetsgivarens
tilltänkta åtgärd får information i förväg. Om den anställde är fackligt
organiserad har organisationen rätt till överläggning med arbetsgivaren.

Om medbestämmandelagen förändrades på detta sätt tror vi att beslutprocessen
skulle förenklas utan att det rättmätiga kollektiva inflytandet skulle
försämras. Dessutom skulle minoritetsorganisationer och enskilda medlemmars
möjlighet till inflytande öka. Vi anser att riksdagen skall begära förslag
av regeringen i enlighet med dessa riktlinjer.

Mot. 1989/90

A732

Individuell frihet och integritet Mot. 1989/90

A732

Rätten att fritt få ansluta sig till en förening är en grundbult i en demokrati.

Därför är den positiva föreningsrätten grundlagsskyddad. Den är också inskriven
i MBL. Vi menar dock att det är viktigt att också garantera rätten
att slippa tillhöra en förening. Så har också föreningsrätten tolkats av Europakommissionen
för mänskliga rättigheter.

I Sverige är dock inte rätten att få stå utanför en förening en självklarhet.

Tvärtom förekommer det att fackföreningar på olika sätt försöker tvinga in
arbetstagare i föreningen. Det existerar också fackföreningar, som menar att
föreningsrätten ger dem en stor rätt att bestämma över sina medlemmar. En
sådan tolkning av föreningsrätten kan vi inte acceptera, det är ovärdigt i en
demokrati.

Med rätten att ansluta sig till en förening måste också följa rätten att utan
sanktion omedelbart få utträda ur en förening. Men denna rätt existerar inte
idag i Sverige. Det förekommer att fackliga organisationer nekar eller ställer
upp svårigheter om en medlem önskar utträda. Vi menar att rätten att utträda
ur en förening är av sådan grundläggande karaktär, att den rätten inte
kan delegeras till enskilda organisationers avgörande. För att garantera den
enskildes frihet att själv välja eller avstå från medlemsskap i en förening bör
denna negativa föreningsrätt grundlagfästas. Regeringen bör låta utreda frågan
med sikte på en grundlagsändring. Vi behandlar denna fråga i vår partimotion
om folkstyret. I avvaktan på en sådan utredning anser vi att den negativa
föreningsrätten bör garanteras i lag.

Vi anser att förekomster av organisationsklausuler i kollektivavtal kan betraktas
som en form av yrkesförbud och innebär ett otillbörligt ingrepp i den
enskildes integritet och ett avsteg från de medborgerliga fri- och rättigheterna.

Riksdagen bör begära att regeringen lägger fram ett lagförslag som garanterar
den negativa föreningsrätten och också innefattar ett förbud mot organisationsklausuler.

Styrelserepresentation

Till grund för lagstiftningen kring styrelserepresentation ligger tanken att
löntagarrepresentation skall vara till gagn för alla anställda i företaget. Därför
var den förutvarande lagstiftningen knuten till den fackliga organisationens
representativitet på arbetsplatsen. Innan den nya lagen trädde i kraft
den 1 januari 1988 fick beslut om att inrätta styrelserepresentation för de
anställda fattas av en lokal facklig organisation som var bunden av kollektivavtal
i förhållande till företaget och som företrädde mer än hälften av de anställda
vid företaget. Fanns flera kollektivavtalsbundna arbetstagarorganisationer
vid företaget skulle de tillsammans anses ha denna representativitet.

I den nya lagen har kravet på representativitet slopats. Däremot är det
fortfarande så att facklig organisation som är bunden av kollektivavtal i förhållande
till företaget, skall fatta beslut om att inrätta styrelserepresentation.
Detta innebär att representation kan inrättas även i företag där endast
någon eller ett litet fåtal är organiserade. Folkpartiet anser att styrelserepre

sentation bör grundas på representativitet och föreslår därför att det system Mot. 1989/90

som gällt fram till den 1 januari 1988 återinförs. A732

Den som företräder de anställda måste ha en stark förankring i företaget
och en god kännedom om hur företaget fungerar. Detta uppnås bäst som
anställd i företaget. Möjligheten för anställda att informera och uttrycka
åsikter begränsas då deras representant inte är anställd på företaget. Än
värre blir det i de fall då den fackliga representanten representerar ytterst
få på ett företag. Möjligheterna för de anställda att få information från sin
representant kan också bli mycket små då personen ifråga inte arbetar på
företaget. Som huvudregel bör därför gälla att representanterna för de anställda
i styrelsen skall arbeta i berört företag.

Politisk demokrati

Förutom de intressemotsättningar som kan uppstå mellan den arbetsrättsliga
lagstiftningen och individuella rättigheter finns det också behov av att klarlägga
gränsdragningen mellan människors möjligheter att påverka i sin egenskap
av anställda och i sin egenskap av väljare genom den politiska beslutsprocessen.

I 1 § MBL stadgas att lagen endast är tillämplig på förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare. I förarbetena sägs att denna förutsättning innebär
att avtal, vad gäller den politiska demokratin, inte skall kunna ingås
om förhållanden som rör verksamhetens ”mål, inriktning, omfattning och
kvalitet”.

Gränsen för MBL:s tillämplighet skall alltså gå mellan de beslut som gäller
de offentliganställdas arbetsförhållanden och de som gäller politiska överväganden.
Att exakt klarlägga var denna gräns går överlåts i dag till de avtalsslutande
parterna.Folkpartiet anser att detta är ett principiellt felaktigt tillvägagångssätt.

Som ett exempel kan nämnas det avtal som 1987 ingicks mellan statens
arbetsgivarverk och de statsanställdas huvudorganisationer om medbestämmande
vid beredningen av regeringsärenden. Folkpartiet motsatte sig inte
det föreliggande avtalet eftersom det var viktigt att en lösning i denna fråga
kom till stånd. Vi framförde dock önskemål om en utredning angående
gränsdragningen mellan de anställdas förhandlingsrätt och den politiska demokratin.

Vi anser fortfarande att det är en otillfredsställande lösning att hänskjuta
gränsdragningsproblem av detta slag till förhandlingslösningar genom de berörda
avtalsparternas försorg. Behovet av utredning kring hur denna fråga
skall lösas kvarstår sålunda. Detta arbete bör snarast inledas och fullföljas
med utgångspunkt i de riktlinjer arbetsmarknadsutskottet angav i betänkandet
AU1981/82:4. I dessa riktlinjer behandlas enbart MBL i kommuner och
landsting. Vi anser att utredningsarbetet bör omfatta hela den offentliga sektorn.

Av ovannämnda skäl utgör enligt vår mening de fackliga organisationernas
närvarorätt i de beslutande nämnderna ett intrång i den kommunala demokratin
som är principiellt oacceptabelt. Genom denna närvarorätt, vid sidan
av de politiskt valda representanterna, får den kommunala personalen

en särställning jämfört med övriga kommuninvånare. Detta utvecklas i vår
motion om kommunal demokrati.

Medbestämmandelagens 2 § behandlar liknande frågor. I denna paragraf
undantas från lagens tillämpningsområde vissa verksamheter som får sin inriktning
och sina mål bestämda i demokratiska former eller är av opinionsbildande
eller ideell natur. Exempel på sådana verksamheter är fackliga, politiska,
religiösa organisationer samt press, radio och TV. I företag av denna
karaktär har det inte ansetts lämpligt att arbetstagarinflytandet sträcker sig
till verksamhetens mål och inrikting. 2 § MBL tillkom som en garant för att
demokratiska intressen inte skulle komma i konflikt med arbetstagarinflytandet.
Detta är av vikt för att bibehålla dessa verksamheters fristående ställning
och för att främja demokratins fortlevnad.

Enligt MBL har arbetstagarorganisation rätt till förhandling och information
med de undantag som nämns ovan. Den ordning som beslutades i och
med lagen om styrelserepresentation för privatanställda går dock längre. En
arbetstagarrepresentant får genom den rätt till att delta i behandlingen av
ärenden som enligt MBL är undantagna information och förhandling. Detta
kan ses som ett kringgående av de regler som gäller i övrigt på det arbetsrättsliga
området på ett sätt som inte kan anses vara önskvärt. Folkpartiet
menar att de ändamålssynpunkter som ligger bakom bestämmelsen i 2 §

MBL, gör sig gällande med samma tyngd vad gäller arbetstagarledamöter i
företagsstyrelse. Arbetstagarrepresentanter i styrelser för företag som avses
i 2 § MBL bör således ej ha rätt att delta i behandling och beslut i frågor som
rör verksamhetens mål och inriktning.

Vetoreglerna

Enligt medbestämmandelagen har arbetstagarorgnisationerna möjlighet att
hindra arbetsgivaren att anlita entrepenör i vissa fall.

För att eventuellt kunna utnyttja sin vetorätt gör de fackliga organisationerna
idag en bedöming om entrepenören kan förväntas bryta mot lag eller
avtal. Denna prövning får, enligt rättspraxis, enbart avse sådana brott som
sin tur kan påverka entrepenörerns egna anställda t.ex. brott mot MBL, kollektivavtal,
reglerna om arbetsgivaravgifter. Detta är enligt vår uppfattning
orimligt. Entreprenörens eventuella brott mot den egna personalen skall bevakas
av dess organisationer och eventuella brott mot skatteregler m.m.
skall självfallet bevakas av aktuella myndigheter.

Vi är skeptiska till de konsekvenser för många mindre företag som vetorättsreglerna
fått. Vi är övertygade om att arbetsgivare som har för avsikt att
anlita en entrepenör, efter förhandling med de fackliga organisationerna,
kan fatta ett riktigt och väl underbyggt beslut.

Riksdagen bör hos regeringen begära förslag om avskaffande av vetorättsreglerna
i medbestämmandelagen.

Blockad

En av de stridsåtgärder som enligt MBL står till buds är blockad. Blockader
har tillgripits mot exempelvis enmansföretag vid vägran att sluta kollektivavtal
eftersom företagaren inte haft någon anställd. Blockaden kan i sådana 16

Mot. 1989/90

A732

fall inte anses stå i rimlig proportion till de resultat man vill uppnå. Därmed Mot. 1989/90

kan vi endast konstatera att möjligheten till blockad missbrukas. Förslag till A732

en sådan lagändring som stävjar detta missbruk, bör av regeringen läggas
fram för riksdagen. Vi utvecklar denna fråga vidare i vår motion om småföretagande.

Skadeståndsregler

Den arbetsrättsliga lagstiftningen är numera ett omfattande regelverk med
ett dussintal lagar vartill kommer den reglering som sker genom kollektivavtalen.
Det är svårt att överblicka ett så omfattande regelsystem och efterleva
det i alla dess detaljer. Inte minst gäller det mindre företag, som av naturliga
skäl inte kan ha tillgång tiil en egen arbetsrättslig expertis. Skadestånd utkrävs
emellertid även för bagatellartade förseelser.

Ett exempel på denna vittgående skadeståndsskyldighet återfinns i lagen
om styrelserepresentation för privatanställda. Lagens sanktionsregler rönte
vid remissbehandlingen kritik bl.a. från juridiska instanser. Även små misstag
kan här leda till ansenliga skadestånd. Vår kritik riktar i dessa stycken
framför allt in sig på de kollektiva skadestånden, d.v.s. skadestånd till de
fackliga organsationerna vid bagatellartade brott mot vissa varsel och underrättelseskyldigheter
som i realiteten saknar betydelse för den enskilda personen.
Konsekvenserna av skadeståndsreglerna i sin helhet bör bli föremål för
en översyn med sikte på behövliga förändringar i lagstiftningen. I samband
härmed är det lämpligt att även de s.k. informella skadestånden uppmärksammas.

Redan nu bör lagen om styrelserepresentation ändras så att skadeståndsskyldighet
endast skall uppstå i de fall företag förvägrar de anställda styrelserepresentation.

Att fredsplikt råder under löpande avtalsperiod är en oomtvistad princip
i svensk arbetsrättslagstiftning. I de fall arbetstagare ändå vidtar stridsåtgärder
är dessa olovliga. Olovliga stridsåtgärder innebär framför allt ett undergrävande
av de fackliga organisationernas trovärdighet som avtalsslutande
part gentemot arbetsgivarna. Om en arbetsnedläggelse inte upphört trots att
förhandlingar inletts kan arbetstagaren åläggas skadestånd. Detta skadestånd
får högst uppgå till 200 kronor.

Arbetsdomstolen bör ges bättre möjligheter än nu att göra nyanserade bedömningar
då det p.g.a. olovlig stridsåtgärd blir aktuellt för en arbetstagare
att betala skadestånd. Skadeståndsreglerna i 60 § MBL bör därför återfå den
lydelse de hade före den 1985 genomförda förändringen. Den s.k. 200-kronorsregeln,
vars belopp bestämdes redan 1929, bör därmed avskaffas. De
tidigare skadeståndsreglerna ledde inte till någon generell höjning av skadeståndsnivån
men gav möjlighet till, när så var motiverat, särskilda markeringar
av rättsstridigheten hos olovliga konflikter.

Översyn av studieledighetslagen och förtroendemannalagen

Under 1970-talet vidgades möjligheterna att vara tjänstledig från arbetet.

Genom olika lagar öppnades möjligheter att i högre utsträckning vara

hemma med sina barn, att bedriva fackligt arbete och att ägna sig åt studier 17

utan att man för den skull förlorade sitt arbete. För den enskilde arbetstaga- Mot. 1989/90

ren innebär det valfrihet och en möjlighet att kombinera arbetet med andra A732

intressen eller värden. Detta är positivt såväl för arbetstagarna som för samhället
i sin helhet.

En översyn av ledighetslagarna inleddes 1980. Denna översyn har legat
nere sedan 1982.

Att människor har möjlighet att kombinera förvärvsarbete med att vara
småbarnsföräldrar eller att fortbilda sig är något vi bör slå vakt om. Det
måste däremot klart framgå av lagarna på området då rätten till ledighet inträder.
Många, framförallt småföretagare som ej själva har tillgång till arbetsrättslig
expertis, framför ofta klagomål om att så inte är fallet. Det har
också framkommit påpekanden, tillika från småföretagarhåll, om att ledighetslagarna
är alltför vidlyftiga. Effekten anses bli produktivitetsbortfall och
svårigheter att planera verksamheten.

Vi anser att denna kritik är riktig vad gäller studieledighetslagen och delvis
förtroendemannalagen.

Studieledighetslagen leder bl.a. till tjänstledighet för personer som inte
tänkt sig att återvända till sitt arbete. Resultatet blir de oändliga vikariatskedjor
som idag finns inom framförallt den offentliga sektorn.

Den nu gällande studieledighetslagen ger rätt till ledighet oavsett vilka
studier den anställde avser att bedriva. En översyn av lagstiftningen bör
också överväga om denna obegränsade rätt är rimlig.

Förtroendemannalagens regler har delvis varit svåra att tolka och tilllämpa.
Särskilda problem har visat sig förekomma vid bedömingen av frågan
om rätten till ledighet för facklig verksamhet skall vara förenad med rätt bibehållen
lön under ledigheten eller inte. Vi anser därför att en förnyad översyn
av förtroendemannalagen också är påkallad.

Hemställan

Med anledning av vad som ovan anförts hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förändring av medbestämmandelagens
förhandlingsregler i enlighet med vad som anförts
i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om negativ
föreningsrätt,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning mot organisationsklausuler,

4. att riksdagen beslutar att 6 § första och andra styckena lagen om
styrelserepresentation för de privatanställda får följande lydelse:

Beslut om inrättande av styrelserepresentation för de anställda fattas av lokal
arbetstagarorganisation, som är bunden av kollektivavtal i förhållande
till företaget och företräder minst hälften av de anställda vid företaget eller
av flera sådana arbetstagarorganisationer som tillsammans har denna omfattning.

Rör beslutet moderföretag, fattas det av lokal arbetstagarorganisation
som är bunden av kollektivavtal i förhållande till företag inom koncernen
och företräder mer än hälften av koncernens anställda, eller av flera sådana
organisationer som tillsammans har denna omfattning. 18

5. att riksdagen beslutar att 8 § andra stycket sista meningen lagen Mot. 1989/90

om styrelserepresentation för de privatanställda får följande lydelse: A732

Om andra sådana organisationer företräder mer än en tjugondel av de kollektivavtalsbundna
arbetstagarna, får dock de som företräder det största antalet
arbetstagare av dessa organisationer utse vardera en suppleant.

6. att riksdagen beslutar att följande mening läggs till sist i 8 § tredje
stycket lagen om styrelserepresentation för de privatanställda:

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om MBL inom offentlig sektor,

8. att riksdagen beslutar att 14 § andra stycket lagen om styrelserepresentation
för de privatanställda får följande lydelse:

Är ett företags verksamhet av sådan natur eller har sådant ändamål som avses
i 2 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet, får arbetstagarrepresentanterna
inte delta i behandling av fråga som rör verksamhetens mål
och inriktning.

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om avskaffande av vetorättsreglerna
i medbestämmandelagen i enlighet med vad i motionen
anförts,

10. att riksdagen beslutar att 15 § lagen om styrelserepresentation
för de privatanställda får följande lydelse:

En arbetsgivare eller en arbetstagarorganisation som bryter mot denna lag,
arbetsgivarorganisation genom att förhindra de anställda sin rätt till styrelserepresentation,
skall betala ersättning för den skada som uppkommer.

Skadeståndet kan avse både ersättning för den förlust som uppkommer och
ersättning för den kränkning som lagbrottet innebär. Om det är skäligt kan
skadeståndet sättas ned eller bortfalla helt.

En arbetstagarorganisation kan dock inte med stöd av denna lag kräva
skadestånd av annan arbetstagarorganisation.

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om översyn av de arbetsrättsliga skadestånden,

12. att riksdagen beslutar att 60 § lagen (1976:580) om medbestämmande
i arbetslivet skall ha följande lydelse:

Är någon skadeståndsskyldig enligt denna lag, kan skadeståndets belopp
nedsättas i förhållande till vad som annars skulle ha utgått, om det är skäligt
med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes förhållande
i avseende på tvisten, skadans storlek i jämförelse med den skadevållandes
tillgångar eller omständigheter i övrigt. Fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet
kan också medges.

Vid bedömande enligt första stycket av arbetstagares skadeståndsskyldighet
för deltagande i olovlig stridsåtgärd skall särskild hänsyn tagas till omständigheter,
som har framkommit vid överläggning enligt 43 §, och verkningarna
av överläggningen.

13. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av studieledig

hetslagen och förtroendemannalagen i enlighet med vad som anförts Mot. 1989/90
i motionen. A732

Stockhom den 22 januari 1990

Elver Jonsson (fp)

Charlotte Branting (fp) Kjell-Arne Welin (fp)

Sigge Godin (fp)

gotab 99924, Stockholm 1990