Motion till riksdagen
1989/90:A724
av Lars Werner m. fl. (vpk)
Demokratiska rättigheter på arbetsplatserna m.m. Mot.
1989/90
A724
Sammanfattning
Vpk presenterar i nedanstående motion en analys av arbetslivets och arbetsrättens
utveckling, arbetsköparnas och SAF:s roll, socialdemokratins och
LO:s roll samt den radikala rörelsens resultat och vpk:s roll och alternativ.
Demokrati i arbetslivet är 90-talets största fråga. Vpk föreslår därför att
en arbetsrättskommission tillsätts. Kommissionen skall ha en majoritet av
fackliga representanter. I en referensgrupp skall arbetsköparrepresentanter
kunna göra sin röst hörd.
Dessutom har vpk i motionen 47 förslag som omedelbart kan genomföras
och förbättra de demokratiska villkoren i arbetslivet. Denna motion hänger
ihop med ett flertal andra motioner i den allmänna motionstiden och som
ingår i ett helhetsgrepp som vpk tar över arbetslivsfrågorna.
1. 1900-talet och arbetsplatserna - allmänt
Övergången från 1800-talet till 1900-talet innebar slutet för jordbruket som
huvudnäring för svenskafolket. Industrialismen bröt sönder ett stelt och
stagnerat samhälle. Detta ledde till en snabb och löftesrik utveckling, inte
minst för den framväxande arbetarrörelsen.
1900-talet medförde en stor folkomflyttning från glesbygd till tätort. I arbetarrörelsens
barndom var huvudfrågorna rätten att organisera sig fackligt,
allmän rösträtt och åtta timmars arbetsdag men också att bryta ner det då
mycket tydligt skiktade klassamhället. Arbetarrörelsen kämpade för sociala
och ekonomiska reformer, för hygieniska bostäder, för rätten till sjukvård
och fri skolgång.
Rätten att organisera sig fackligt möttes av brukspatroner och industriägare
med ett oerhört motstånd. Men den mycket starka och breda utomparlamentariska
rörelsen i form av arbetarrörelsen, som kämpade för människovärde
och rätten att bli erkänd som motpart och i förlängningen för makten
över sin arbetssituation, klarade den striden. 1906 erkände SAF föreningsrätten
men endast på villkor att arbetsgivarens maktmonopol över
ledningen och fördelningen av arbetet som reellt existerade också erkändes
av arbetarrörelsen.
Detta "kontrakt" om klassfred hade både för- och nackdelar för arbetar
1 Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr A724
7
/
/
klassen. Till fördelarna hörde att den materiella standarden kunde höjas och
att fackföreningsrörelsen kunde utvecklas och växa. Till nackdelarna hörde
att makten på arbetsmarknaden inte rubbades. ”Kontraktet” var villkorat så
att inflytandefrågorna bara angick företagsledningen. Detta medförde problem
för kraven på de anställdas inflytande på jobben, som vi fortfarande
lider av, vilket vi ska återkomma till längre fram.
Det effektivaste vapnet som arbetarrörelsen nyttjade i stor skala under
slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var strejkvapnet. Strejken var
och är arbetarnas och fackföreningarnas främsta motvikt mot arbetsköparnas
makt och ägande till produktionsmedlen. Strejkrätten är en av de mest
grundläggande demokratiska fri- och rättigheterna. Strejk tillgrips mycket
sällan som något annat än som en sistahandsutväg, när alla samtal och förhandlingar
prövats utan resultat, mycket ofta i kombination med provokationer
från arbetsköparen. De omfattande strejker, ibland i storstrejkens
form, som ägde rum i arbetarrörelsens barndom var ett uttryck för det desperata
läge man befann sig i samt arbetsköparnas hårdnackade motstånd mot
alla de krav som rörelsen reste.
Som en följd av den utomparlamentariska kampen, den fackliga rörelsens
framväxt, enhet och styrka och strejkvågorna erkändes till slut föreningsrätten,
den allmänna rösträtten och åttatimmarsdagen.
2. Kampen för ekonomisk demokrati
1900-talets första decennier medförde också att striden om rösträtten och
den reglerade arbetstiden vanns. Men kampen mot arbetsköparnas maktmonopol
på arbetsplatserna var inte vunnen. Ekonomisk demokrati och de arbetandes
rättigheter på arbetsplatsen var och är en maktfråga. Redan 1920
tillsatte den första socialdemokratiska regeringen två utredningar, en om socialisering
och en om industriell demokrati. Förslaget från den senare om
inrättande av rådgivande driftsnämnder med representanter för de anställda
röstades ned av riksdagen. Många ville då gå längre; facket förde fram kraven
på avskaffandet av arbetsköparnas makt över anställningsförhållanden,
arbetsledning och att driftsnämnderna skulle ha beslutanderätt över tillsättandet
av förmän.
Men 1928 kom nya lagar som inskränkte strejkrätten och minskade fackföreningsrörelsens
manöverutrymme. 50 år senare skärptes strejkförbuden
ytterligare.
Arbetarrörelsen krävde en demokratisk arbetsledning, men det tänkande
som blev gällande på arbetsplatserna var något helt annat. Så här skrev Fredric
W Taylor i boken "Rationell arbetsledning”:
Allt tankearbete som utföres av arbetaren på grundval av hans personliga
erfsrenhet, måste under det nya systemet utföras av arbetsledningen i enlighet
med vetenskapliga lagar.
Taylors ”vetenskapliga” budskap är: arbetaren ska jobba i sitt anletes svett,
så sköter arbetsledningen tänkandet.
Den s.k. taylorismens inflytande över arbetslivet har under 1900-talet
ständigt ökat.
Taylorismen har även slagit igenom inom den offentliga sektorn. Tayloris
Mot. 1989/90
A724
2
men har berövat de anställda möjligheten att utveckla sin intellektuella ka- Mot. 1989/90
pacitet som tänkande varelser och sin kreativitet men också verkat som ett A724
hinder för en förnyelse/demokratisering av arbetsorganisationen.
2.1 Steget sorn aldrig togs
När det gäller makten och inflytandet över arbetsplatserna och beslut angående
investeringar, arbetsmiljö, inriktning av produktionen, arbetsorganisation
och arbetsledning osv. har reellt ingen avgörande förändring skett sedan
arbetarrörelsens barndom. ”Det tredje steget”, som LO propagerade för på
40-talet och som avsåg den ekonomiska demokratin (de två första stegen var
politisk och social demokrati) har fortfarande inte tagits.
Beslut som rör människors sysselsättning, orters överlevnadsmöjligheter
och mycket som påverkar vår livsmiljö tas fortfarande i slutna direktörs- och
styrelserum. Därför måste kraven fortsätta att resas av pionjärernas barnbarn
och barnbarnsbarn: för ekonomisk demokrati, för de arbetandes frioch
rättigheter på arbetsplatserna och för ett nedbrytande av den maktkoncentration
som bara ökar inom det privata näringslivet.
1946 kom det s.k företagsnämndsavtalet, där de anställda fick representation
i företagsnämnder som dock bara fick en rådgivande karaktär. Dessa
kom inte att genomgripande demokratisera produktionslivet. Arbetsköparnas
makt var i stort sett oinskränkt. Företagsnämnderna fungerade dåligt.
2.2 Nya lagar på 60-talet
På 60-talet ökade åter diskussionerna inom arbetarrörelsen om företagsdemokratin.
I bakgrunden fanns viktiga förändringar av det svenska samhället
och ägandet. I LO:s 20-punktsprogram, ”Fackföreningsrörelsen och företagsdemokratin”,
konstaterades att "arbetet" fortfarande var i underläge
och att åtgärder måste vidtas för att stärka de anställdas makt. Metalls kongress
1969 blev en kraftig manifestation för inflytande på arbetsplatserna och
samma år tillsatte LO en arbetsgrupp som fick i uppgift att ta fram ett förslag
till handlingsprogram för ökat inflytande och företagsdemokrati.
1969 exploderade arbetsplatskampen genom gruvstrejken, som skakade
både arbetsköparna och den reformistiska delen av arbetarrörelsen. Flera
andra stora strejker genomfördes och hela diskussionen om företagsdemokrati
och vikten av förändringar i arbetslivet fick ett kraftigt uppsving.
Trycket i basen var inte att missta sig på och kunde inte nonchaleras.
Till LO-kongressen 1971 hade inte mindre än 25 motioner skrivits som tog
upp krav på ökad företagsdemokrati. Den snabba strukturrationaliseringen,
flyttlasspolitiken, ökande arbetsmiljöproblem och bristande inflytande i arbetsorganisationen
var andra bakgrundsfaktorer i denna rörelse. Arbetsköparnas
s.k. fria rätt att leda och fördela arbetet i enlighet med § 32 ifrågasattes.
Drivkraften bakom hela den företagsdemokratiska diskussionen handlade
om att hävda arbetets rätt på arbetsplatserna. De anställda krävde makt över
sina arbetsförhållanden. Arbetarrörelsen var på frammarsch och förhoppningarna
var stora på de nya reformer som antogs i riksdagen i mitten av
1* Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr A724
70-talet på arbetsrättens område med medbestämmandelagen (MBL) som
kronan på verket.
Andra lagar som tillkom var bl.a. lagen om anställningsskydd (LAS), arbetsmiljölagen
(AML) och förtroendemannalagen (FML).
3. Kännetecken för utvecklingen på 1970- och 1980-talen allmänt
En mycket stor förändring av arbetslivet under 70- och 80-talen innebar den
snabba expansionen av den offentliga sektorn. Nya arbetstillfällen skapades
och kvinnornas roll förändrades. Kvinnornas andel av de lönearbetande
ökade och svenska kvinnor har idag den högsta förvärvsfrekvensen i
Europa.
De senaste årtiondena har medfört en ökning av tjänstesektorn, särskilt
den privata. De tekniska betingelserna har förändrats i många yrken. Datorn
har blivit 80-talets arbetsredskap i många yrken. Arbetsuppgifter typ
övervakning, kontroll och service inom industriprocessen har ökat snabbare
än det rena produktionsarbetet.
Servicesektorn inom vård, omsorg, handel och konsultverksamhet har expanderat
kraftigt. Sedan början av 80-talet har samtidigt daghemsverksamhet,
äldreomsorg, sjukvård och skola fått vidkännas ett minskat ekonomiskt
utrymme som sänkt kvaliteten på verksamheten och ökat personalomsättningen.
Parallellt med detta har problemen med den fysiska och psykiska arbetsmiljön
ute på arbetsplatserna ökat. Antalet arbetsskadade och förtidspensionerade
har stigit. Fortfarande är många arbetsmiljöer dåliga och inte anpassade
till de anställdas förutsättningar. Speciellt hög är ökningen av förslitningsskador
inom traditionella kvinnoyrken som t.ex. barn- och äldreomsorg.
Få orkar arbeta på heltid under en längre period inom dessa områden utan
väljer självmant att arbeta deltid, inte bara av familjeskäl utan också på
grund av arbetets tyngd.
Ojämlikheten i arbetstyngd och bristande inflytande på många arbetsplatser
har också sin motsvarighet på utbildningssidan.Trots att utbildningstiden
per person ökat under 70- och 80-talen finns det fortfarande stora grupper
med låg skolunderbyggnad. Dessa grupper satsas det generellt sett mycket
mindre resurser på per person jämfört med de högutbildade vad gäller fortbildning
på arbetsplatserna.
3.1 Sammanhållning kontra nyliberalism
Många på arbetsplatserna står idag helt utanför beslutsprocessen. Det finns
ett direkt samband mellan sjukfrånvaro och känslan av delaktighet och gemenskap
på arbetsplatsen. Det finns tecken på att den tidigare starka sammanhållningen
i arbetslagen och ”klassgemenskapen” på jobbet börjar tunnas
ut. Självförtroendet bland lågavlönade och inom arbetarklassen som helhet
sjunker. Den utvecklingen går parallellt med den nyliberala individualiseringen
som mer och mer slagit igenom i samhället och som också vunnit
insteg inom delar av arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen.
Mot. 1989/90
A724
4
Individualiseringen inom fackföreningsrörelsen märks bl.a. genom att den Mot. 1989/90
solidariska lönepolitiken börjat överges till förmån för individuella lönesy- A724
stern, personliga uppmuntranssystem, latitudlöner mm. Man kan också tala
om en sektorisering även av fackföreningsrörelsen som en följd av utvecklingen
på företagssidan. Inte minst syns detta i frånvaron av koncernfackligt
samarbete och i ökade problem mellan olika löntagargrupper. Den våg av
bolagiseringar som varit mycket stark de senaste åren medför en rad problem
ur arbetsrättslig synvinkel t.ex. minskat skydd vid arbetsbristsituationer.
Individualiseringen på arbetsmarknaden och ”japaniseringen” fortgår. De
anställda ges särskilda individuella förmåner av arbetsköparen, som också
satsar på egna utbildningsprogram och framskapandet av före tagskänsla. I
individualiseringsprocessen ingår också att distans- och hemarbetet ökar.
Storkoncernerna men också den offentliga verksamheten bryts ner i divisioner
och bolag. En formellt plattare hierarki brer ut sig, som dock inte reellt
för med sig en mer demokratisk arbetsorganisation.
Utvecklingen mot decentralisering och större självständighet i arbetsprocessen
motsvaras inte av ett ökat personalinflytande.
I boken ”Medborgarnas makt” (1989), en av maktutredningens rapporter,
framgår att det inom arbetslivet finns ett stort missnöje bland de anställda
med arbetssituationen och möjligheten att påverka. Missnöjet resulterar
både i delvis framgångsrika försök till inflytande men också i vanmakt. Generellt
är man mer missnöjd med sina möjligheter att påverka på arbetet än
vad man är när det gäller sin bostad, barnens barntillsyn, skolan eller sjukvården.
3.2 Regional, fördelningspolitisk och finansiell utveckling
Den regionala utarmningen av Norrland och stora delar av Svea- och Götaland
har under 70- och 80-talen fortgått. Storstäderna har expanderat ytterligare.
Stora bälten av förortsområden runt storstäderna bebos av utflyttade
glesbygdsbor.
Finansmarknaden har upplevt ett 80-tal som medfört värdestegringar av
aldrig tidigare skådat slag.
Vinstutvecklingen har varit exempellöst god under 80-talet liksom ökningstakten
av värdet på aktier.
Denna utveckling är inte bara ett resultat av den kapitalistiska högkonjunkturen
utan också en medveten satsning av den socialdemokratiska regeringen
genom bl.a. devalveringen 1982, direkt efter valsegern, som syftade
till att stimulera vinstutvecklingen i näringslivet.
De stora vinsterna har dock inte lett till en lika snabb ökning av investeringarna
utan snarare av likviditeten. En större del än tidigare av överskotten
har använts till spekulation - till inköp av aktier i andra bolag, mark och
fastigheter utomlands. En större andel av de investeringar som ändå gjorts
har hamnat utanför landets gränser jämfört med tidigare.
Korsvist ägande har ökat liksom kapitalkoncentrationen inom det privata
näringslivet.
Samtidigt har finans- och valutamarknaden avreglerats och anpassats helt
till storfinansens önskemål.
Den socialdemokratiska regeringens och de borgerliga partiernas strävan
att anpassa Sverige till internationella regler, främst EG:s, har slagit igenom
både inom skatte- och finanspolitiken. En stor hotbild inför framtiden utgörs
av när EG-anpassningen också slår igenom inom arbetsmarknadsområdet.
Den huvudlinje som utvecklingen följt på arbetsmarknadsområdet under
70- och 80-talet är alltså ur vpk:s synvinkel i stora delar negativ.
Men utvecklingen är sammansatt. Till det positiva hör att arbetslösheten i
Sverige hållits på en internationellt sett mycket låg nivå. Kvinnornas ökande
andel i förvärvslivet är ett annat positivt drag, liksom den utbyggnad som
ändå skett av den offentliga sektorn.
Skattesystemets förändringar har gjort att höginkomsttagarna fått ett ytterligare
köpkraftsförsprång, vilket kommer att förstärkas under 1990 och
1991 genom den beslutade och föreslagna skatteomläggningen.
Skillnaderna i förmögenhetshänseende har också ökat.
De verkliga höginkomsttagarna har blivit fler och har dessutom tjänat
ännu mycket mer under 80-talet, till stor del som en följd av utvecklingen på
kapitalmarknaden.
En genomsnittlig anställd har i köpkraft förlorat två månadslöner under
de senaste decennierna.
Den sammanlagda arbetstiden per vecka har i genomsnitt stigit under perioden,
bl.a. genom ökat övertidsarbete. Samtidigt som detta skett har antalet
förtidspensioneringar, långtidssjukskrivna och arbetsskadade ökat kraftigt.
3.3 Den offentliga sektorns utveckling - kvinnorna på arbetsmarknaden
Sedan 70-talets början har den offentliga sektorn expanderat kraftigt, främst
inom barnomsorg, äldreomsorg och sjukvård. Idag arbetar ca 1/3 av arbetskraften
inom den offentliga sektorn. Ökningen av arbetstillfällen genom den
offentliga sektorns utbyggnad har tillsammans med utbyggnaden av den
kommunala barnomsorgen varit en förutsättning och en viktig förklaring till
den snabba ökningen av kvinnornas förvärvsfrekvens under 70- och 80-talen.
Detta har ur de anställdas och fackföreningsrörelsens synvinkel varit ett
positivt inslag i utvecklingen. Detta har självfallet också varit positivt ur samhällets
synvinkel; för barnens utveckling, för tillgängligheten av vård för de
gamla och sjuka osv. Också för männen har den utbyggda offentliga sektorn
varit positiv.
För kvinnornas del har inträdet i lönearbetet inte enbart varit positivt. Å
ena sidan har det inneburit en frigörelse från ekonomiskt beroende och förutsättningar
för en personlig utveckling i arbetslivet. Å andra sidan har lönearbetet
inneburit dubbla bördor och utsugning av kvinnan. Hon har fått bli
den nödvändiga arbetskraftsreserven samtidigt som hon fortfarande har huvudansvaret
för hemmet och barnen. Det är kvinnornas förvärvsarbete som
har räddat standarden i de svenska hushållen under 80-talet. Sverige har idag
internationellt sett den högsta andelen förvärvsarbetande kvinnor.
Av kvinnor med förskolebarn kombinerar idag fyra av fem sitt förvärvsarbete
med föräldraskap. Detta har blivit möjligt genom utbyggnaden av barnomsorgen,
genom utbyggnad av föräldra- och andra försäkringssystem, ge
Mot. 1989/90
A724
6
nom kvinnors kamp för rätten till en egen försörjning men också på grund Mot. 1989/90
av arbetskraftssituationen. A724
Kvinnors ställning på arbetsmarknaden är dock avsevärt sämre än männens.
De arbetar ofta inom branscher med lägre löner som vård, omsorg och
handel - och med fysiskt tunga och psykiskt slitsamma arbeten. På senare år
finns det signaler om att löneskillnaderna mellan man och kvinna även ökat
inom samma yrke. Fortfarande är kvinnorna underordnade en manlig maktstruktur.
Det är manliga normer och värderingar som anses vara det normala
och som styr organisationen av kvinnornas arbetsplatser.
Det är den hierarkiskt (”uppifrån och ner”) uppbyggda arbetsorganisationen
som råder, trots att kvinnor hellre arbetar i platta organisationer och
trots att dessa utgör en bättre arbetsmodell inom t. ex. den offentliga sektorn.
Försök med en arbetsorganisation uppbyggd utifrån kvinnors kunskaper
har visat sig ge mycket bra resultat inom hemtjänsten.
Kvinnor arbetar också deltid i större utsträckning än män. På grund av
kombinationen med föräldraskapet och lägre avlönade arbeten ”väljer” ofta
kvinnan/familjen att kvinnan går ned i arbetstid och försämrar därmed sina
möjligheter till en rimlig ATP men också ofta till en fortsatt yrkeskarriär på
den aktuella arbetsplatsen.
I ökad utsträckning drabbas kvinnor numera av förslitning och arbetsskador
jämfört med tidigare. Kvinnor är också av bland annat ovannämnda skäl
i mindre utsträckning än män aktiva i fackföreningar och politiska organisationer.
Den reella arbetstiden och arbetstyngden för dubbelarbetande kvinnor,
speciellt anställda inom vårdsektorn, har ökat. Fördelningen av hemarbetet
mellan män och kvinnor har inte ändrats nämnvärt under de senaste decennierna,
utan kvinnorna tar fortfarande störst ansvar för barnen och gör huvuddelen
av hemarbetet. Denna ökning i arbetstyngd för kvinnor märks
bland annat i ökningen av antalet utbrända kvinnor.
Sedan början av 80-talet har dock den ekonomiska grunden för den offentliga
sektorn börjat urholkas. Statsbidrag till kommuner och landsting har
minskat. Beskattningsrätten av juridiska personer har fråntagits kommunerna.
Undandragandet av primärkommunernas ekonomiska bas har inte
kunnat kompenseras fullt ut genom höjningar av taxor, kommunal- och
landstingsskatter.
Resultatet har blivit en sämre kvalitet inom den offentliga sektorn, främst
inom barn- och äldreomsorgen. Detta har drabbat barnen, de förvärvsarbetande
föräldrarna, skolungdomen, patienter inom vården, de äldre och deras
anhöriga.
Den försämrade ekonomiska basen i kombination med ett lågt löneläge
och krävande arbetsinsatser har lett till att det främst i städerna blivit allt
svårare att rekrytera och behålla personalen.
Vakanta tjänster och bristen på vikarier har ökat arbetsbelastningen på
och förslitningen av de anställda som stannat kvar, vilket i sin tur har ökat
personalomsättningen ytterligare.
Dessa nedskärningar av den offentliga verksamheten har inte varit ödesbestämda
utan har skett utifrån medvetna politiska beslut som motiverats
utfrån den s.k. tredje vägens politik och från statsfinansiella utgångspunkter. 7
1** Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr A724
Kampanjerna mot den offentliga sektorn (och för en privatisering i för- Mot. 1989/90
langningen) och kraven på minskade ekonomiska resurser organiserades A724
först av SAF och dess medlemsorganisationer med understöd av borgerliga
nationalekonomer och borgerlig press.
Nedskärningarna har dock genomförts av både borgerliga och socialdemokratiska
regeringar.
Effekterna av nedskärningarna har framför allt träffat kvinnorna som kollektiv.
3.4 Miljöfrågorna i centrum
De senaste decennierna har också medfört att miljöproblemen i Sverige och
omvärlden vuxit. Det handlar om en ökning av utsläppen av farliga gifter
både i jorden, grundvattnet, sjöar och hav samt i luften. Det handlar om
kärnkraftsutbyggnaden och kärnkraftsavfallet och riskerna med en kärnkraftsolycka.
Det handlar om skogsdöd och övergödning av marker och vatten.
Det handlar om en försämrad inomhus- och arbetsmiljö. Fler barn och
vuxna drabbas av allergier och astma än tidigare. Det handlar om en snabb
ökning av antalet arbetsskador med växande sjukfrånvaro och förtidspensioneringar
som följd. Men i takt med försämringarna har också miljöopinionen
och miljömedvetenheten i breda folklager vuxit. Det miljötänkande som
idag är etablerat i den allmänna opinionen har dock inte slagit igenom i den
lagstiftningen eller i arbetsrätten.
Vpk föreslår i annan motion om arbetsmiljön att skyddsombudens stoppningsrätt
av arbetet skall utvidgas till att även gälla vid bl a hot mot den yttre
miljön.
3.5 SAF:s idéer slår igenom
Redan 1964 påbörjade Svenska Arbetsgivareföreningen ett omfattande utredningsarbete
av strategisk karaktär avseende arbetslivet. 1965 kom SAFutredningen
”Samarbetet i framtidens företag”. Några huvudinslag var ökad
effektivitet och produktivitet, ökad arbetstillfredsställelse för de anställda så
länge effektivitets- och produktivitetsmålen nåddes samt att företagsledningen
skulle balansera olika intressen inom och utom företaget.
I SAF-projektet "Nya fabriker" konkretiserades SAF:s nya strategiska
tänkande och hur företagsledningens/ arbetsköparnas makt kunde ges en
modernare och mer kamouflerad form.
Delegering, decentralisering och målstyrning blev nyckelord, men inte av
makten över ekonomi, produktionsinriktning, investeringar osv. Makten
skalle självfallet inte delegeras, men det skulle upplevas som att makten flyttades
nedåt i organisationen.
SAF talade nu om "samordnande självständighet i små system”, om uppdelning
av koncerner och företag och dess beståndsdelar i "ekonomiska resultatenheter".
En bantad koncern/företagsledning skulle decentralisera ned ansvaret för
verksamheten inom bestämda ekonomiska ramar och produktionsramar.
Självstyrande grupper, avdelningar och företag skulle isoleras från varandra
och få konkurrera inbördes för att öka effektiviteten och vinsten. 8
Till detta kom idéer om en modernisering av ledarskapet. Den gamla fu- Mot. 1989/90
rirmentaliteten med ordergivning var inte längre ekonomiskt rationell och A724
svarade inte heller mot det allmänna medvetandet i samhället, utan skulle
ersättas med ”den nya chefsrollen”.
Chefen skulle visserligen fortfarande bestämma och ha det yttersta ansvaret
men detta skulle inte ske öppet som tidigare utan mer fördunklat och
helst utan att det var synligt. Besluten skulle upplevas som om de togs av
arbetslagen, av de självstyrande enheterna.
Genom psykologiska metoder samt utvecklande av företagskänsla skulle
de anställda på ett naturligt sätt fås att formulera målen på samma sätt som
ledningen.
Målet var också att försöka sy in fackföreningen i organisationen och företagsanpassa
samarbetet med facket; att också förmå facket att ta ansvar för
de uppifrån givna ramarna och produktionsnormerna.
Detta var huvuddragen i den nya arbetslivsstrategi som SAF skisserade
upp från mitten på 60-talet för vilken man sedan drivit en långsiktig utomparlamentarisk
opinionskampanj för med stora ekonomiska och massmediala
resurser i ryggen.
Har då SAF:s arbetslivsstrategi varit framgångsrik? Svaret är i stora
stycken ja. Strategin har delvis varit mer framgångsrik än planerat. SAF avsåg
i första hand den privata sektorn men SAF:s idéer har till och med börjat
dominera även i offentlig verksamhet.
I dag är snart sagt varje verksamhet med självaktning decentraliserad,
men detta har alltså inte automatiskt medfört en motsvarande demokratisering.
Fackföreningsrörelsens strävan efter en demokratisering av arbetslivet har
inte förmått att stoppa denna utveckling. Dessvärre har SAF:s strategi delvis
annammats av fackföreningsrörelsen som numera gärna talar om effektivitet
och vikten av att företagen gör stora vinster. Det var länge sedan LO:s ledning
på allvar diskuterade vikten av ekonomisk demokrati eller att facket
och medlemmarna skulle få bli delaktiga i de viktiga besluten om produktionsinriktning,
investeringarna, om makten i företagen.
SAF:s högerkampanjer har pressat tillbaka fackföreningsrörelsen och
dessutom påverkat arbetslivsutvecklingen och opinionen ute i samhället.
Kapitalets avgörande makt i företagens ledning och i samhället är orubbad.
Dess ställning har snarare konsoliderats. SAF:s tänkande har slagit igenom
i samhällsdebatten, landstingskommunal och statlig verksamhet och lyser
även igenom i socialdemokraternas agerande och nu senast i SAP:s 90talsprogram.
3.6 Klassamarbetet utvecklas
SAF är i och för sig inte emot organisatoriskt starka fackföreningar. De kan
i sig gynna SAF:s medlemmar, om de starka fackföreningarna kan ha en
återhållande effekt på t.ex. strejker.
Nej, SAF:s huvudlinje är att neutralisera facklig-politisk kamp, att genom
samarbete och avtal binda upp facket.
Samtidigt strävar man efter att försvaga fackföreningsrörelsen genom att
försöka få bort positiva delar i arbetsrättslagarna.
Den väg som fackföreningsrörelsens ledning ganska tidigt valde, efter de Mot. 1989/90
stora strejkvågorna i seklets början, blev samarbete med motparten. A724
Genom att respektera företagsledningens rätt att leda och fördela arbetet
erkändes fackföreningsrörelsen en gång. Genom samtal och frivilliga överenskommelser
sökte man nå framsteg för medlemmarna. Samtidigt har man
tvingats ta ansvar för dessa avtal, bland annat att strejkförbud skulle råda
under kollektivavtalsperioden.
Varje gång fackföreningsrörelsen försökt att driva på utvecklingen mot
ekonomisk demokrati t.ex. det tredje steget på 40-talet eller löntagarfondsförslagen
har detta mötts av arbetsköparnas ekonomiskt och opinionsmässigt
oerhört starka kampanjer och motstånd. Varför har reaktionen blivit så
kraftig?
Jo, man har då träffat själva livsnerven i kapitalets makt. Då bryts också
”kontraktet" om klassfred och klassamarbete.
Fackföreningsrörelsen har inte haft tillräcklig ekonomi, styrka och slagkraft
att möta arbetsköparnas motstånd. Man har heller inte haft ett helhjärtat
stöd i dessa lägen av det socialdemokratiska partiets ledning, som fallit
undan för opinionstrycket.
Genom ett samarbete med arbetsköparna genom t.ex. MBL har fackföreningsrörelsen
byggt upp en stor kader av förhandlare och ombudsmän, fått
arbetsköparen att stå för fackföreningslokal och ett antal betalda arbetstimmar
till lokala fackliga förtroendemän. Men man har ändå inte lyckats bygga
upp den tillräckliga styrkan för att driva igenom avgörande maktförskjutningar
ute på arbetsplatserna.
Det starka motståndet som rests när maktfrågorna satts på dagordningen
har förskräckt.
Den ideologiska skolningen i fackföreningsrörelsen om de avgörande
makt- och demokratifrågorna, om ett socialistiskt samhälle, är dessutom
kraftigt eftersatt och har varit det i många år.
I dag är det tveksamt om fackföreningsrörelsens ledning med den numera
cementerade klassamarbetsfilosofin på allvar åter kommer att ställa frågorna
om makten och inflytandet på jobbet på dagordningen. Däremot diskuteras
maktfrågorna fortfarande på basplanet, ute på arbetsplatserna i varierande
utsträckning.
3.7 Vpk:s alternativ
Så här skrev socialdemokraterna och de borgerliga partierna gemensamt i
riksdagens inrikesutskotts betänkande när MBL föreslogs:
”Reformen ger nya utgångspunkter för ett samarbete på arbetsplatserna,
som bör vara till gagn för såväl arbetstagarna som näringslivet och samhället.
Det är sålunda viktigt att parterna på arbetsmarknaden fyller de ramar för
inflytande som nu dras upp med ett innehåll som är förenligt med effektivitet
och smidighet i beslutsfattandet hos företag och myndigheter.”
Vpk föreslog när MBL-propositionen kom att riksdagen skulle fatta beslut
som innebar avskaffande av 1928 års klasslagar och för en social målsättning
vid en förvandling av arbetslivet, där arbetstillfredsställelse, bra arbetsmiljö
och självbestämmande skulle överordnas kraven påökad effektivitet och
samverkan.
Den grundläggande skillnaden mellan vpk:s och regeringens förslag då, Mot. 1989/90
var att vpk ansåg att facket skulle ha strejkrätt och andra demokratiska rät- A724
tigheter på arbetsplatsen, vilket fortfarande är vpk:s ståndpunkt. Vpk:s målsättning
syftade till att ge fackföreningarna verkliga rättigheter och maktbefogenheter
att användas i självständig facklig kamp mot den avgörande makt
kapitalisterna har i företagen och samhället i kraft av äganderätten till produktionsmedlen.
Vpk förordar generellt mer tydliga partsförhållanden, än dagens företagsanpassade
samarbetsformer. Ett tydligt partsförhållande fördunklar inte den
verkliga maktstrukturen som dagens samverkansformer och förment delegerade
organisationsformer gör på arbetsplatserna.
Vpk förordar dessutom bl.a. att arbetsmarknadslagarna tillförs nya demokratiska
rättigheter för fackföreningarna och dess medlemmar. Förhandlings-
och informationsrätten måste utvidgas i alla frågor. Strejkrätten för
lokal och central fackförening måste lagstadgas. Vetorätten för fackföreningarna
måste utökas.
Verklig demokrati på arbetsplatserna kan aldrig nås genom samverkan
mellan kapital och arbete.
4 Långsiktiga mål inför 1990-talet
På arbetsrättens område har de senaste decennierna inneburit oerhört
mycket av besvikelse och svikna förhoppningar. De stora förväntningar som
ställdes på de nya arbetsmarknadslagarna har inte infriats.
Dessutom kan det ifrågasättas om det inte varit riktigare att föra samman
arbetsrättslagarna i en lag. Idag brister det ofta i samordningen mellan
skyddsombudens arbetsmiljöbevakning å ena sidan och fackstyrelsen och
kontaktombudens övriga fackliga arbete å andra sidan.
De flesta fackligt aktiva är idag rörande ense om att de anställda inte fått
den information, det inflytande och det medbestämmande på arbetsplatserna
som man hoppades på när MBL och övriga lagar kom.
Det är en politisk huvudfråga att de demokratiska rättigheterna i arbetslivet
skall sättas i centrum under 90-talet, i första hand för att arbetslivets förhållanden
bestämmer människors villkor och förutsättningar i samhällslivet.
* Det är i arbetslivet som kunskap och utbildning värderas och bedöms, vilken
kunskap och utbildning som behövs och vilken som ska användas och
bedömas som viktig.
* Arbetets villkor avgör människors hälsa, psykiska och fysiska välbefinnande.
* Arbetets innehåll formar människors möjligheter till kreativa insatser, deltagande
i organisationsliv, kultur etc.
* De ekonomiska ersättningarna för lönearbetet avgör boende, konsumtionsval,
fritid och rekreation etc.
* Det är i arbetslivet besluten fattas som innebär miljöförstöring och resursslöseri.
* Den maktställning eller det inflytande som en människa har i arbetslivet
gäller i huvudsak även utanför arbetslivet.
Nu måste de lokala fackliga organisationernas och de anställdas inflytande
över besluten på arbetsplatserna ställas i förgrunden inför 90-talet.
4.1 Tillsättande av Arbetsrättskommission
Vpk föreslår tillsättande av en Arbetsrättskommission vars syfte är att lägga
förslag för ett genomförande av demokratiska rättigheter och förändrade
maktförhållanden på arbetsplatserna.
Vpk föreslår därför att en Arbetsrättskommission tillsätts med syfte att
lägga fram förslag som syftar till att förbättra de anställdas rättigheter och
förändra maktstrukturen på arbetsplatserna.
Kommissionens direktiv bör förutom det som redan nämnts under avsnitt
3.6 ovan ha följande mål:
* att en demokratisk arbetsorganisation tillskapas, där alla har tillgång till
information, inflytande och fortbildning.
* Korttidsutbildade anställda erbjuds att i Komvux:s regi och med hjälp av
vuxenstudiestöd få kompletterande utbildning motsvarande gymnasiekompetens
i svenska, engelska, matematik och samhällskunskap.
* De anställda i arbetslaget och motsvarande ges rätten att utse den lokala
arbetsledaren.
* För att personalutbildningen ska komma alla till del behövs en lagstiftning
som anger en miniminivå för en årlig kompetenshöjande fortbildning.
* Skyddskommitté respektive den lokala fackföreningen skall få rätt att påverka
och förändra arbetsorganisationen när hälsorisker föreligger.
* Riskfyllda arbeten skall ej få utföras mot ackordslön. Ensidigt upprepande
av begränsade arbetsmoment måste undvikas. Arbetsrotation kan vara ett
sätt att få ned förslitningsskador, där inte arbetsmomenten i sig går att förändra.
* Arbetstakten skall ej vara exempelvis maskin- eller löpande bandet-styrd
utan att den anställde själv kan påverka sin arbetstakt.
* Inflytandet för det lokala facket och för de anställda ute på arbetsplatserna
skall stärkas fullt ut även när det gäller arbetsprocesser, investeringar och
andra övergripande beslut.
* Detta gäller även de anställda inom den offentliga sektorn som i ökad utsträckning
skall ges rätten att påverka arbetets inriktning, mål och omfattning
inom de ramar som den politiska demokratin anger.
* Den fackliga vetorätten skall stärkas liksom anställningstryggheten för den
enskilde.
* Regionala fackliga förtroendemän skall ges en obegränsad tillträdesrätt
även till arbetsplatser där han/hon ej är anställd respektive där facket vare
sig har lokal facklig organisation eller medlemmar.
* De fackliga medlemmarna skall ges rätten att delta i fackliga möten på betald
arbetstid i skälig omfattning, förslagsvis tio timmar/år.
* Verklig jämställdhet mellan män och kvinnor på arbetsplatserna skall garanteras.
Kvinnors annorlunda sätt att organisera arbetet skall tas tillvara.
* 6 timmars arbetsdag med full lön skall utgöra målet inför år 200° Utredningen
tar fram en plan för genomförandet under tioårsperioden.
* Kommissionen ska också lägga fram förslag på stödåtgärder för uppbyggnad
av fungerande regionala arbetsmarknader över hela landet för en allsidig
spridning av arbetsplatserna.
* En kartläggning skall ske av behovet av och hur fördelningen av extra resurser
till den offentliga sektorns vård- och omsorgsdelar bäst fördelas.
* Kommissionens uppgift skall också vara att i en sammanhållen arbetsrätts- Mot. 1989/90
lagstiftning föra samman de områden som idag finns i medbestämmandela- A724
gen, arbetsmiljölagen, förtroendemannalagen och lagen om styrelserepresentation.
Till dessa långsiktiga mål skall läggas de akuta behov som vpk nedan under
avsnitt 5 utförligt anger i förändring av lagstiftningen.
Dessutom bör Arbetsrättskommissionen i sin senare del följa upp och
fortsätta Arbetsmiljökommissionens arbete. De stora brister som idag finns
på arbetsmiljöns område kommer troligen inte att lösas genom Arbetsmiljökommissionens
arbete. En verklig förvandling av arbetsmiljön är absolut
nödvändig under 90-talet. Detta utvecklar vpk i särskild motion i den allmänna
motionstiden.
4.2 Utredningens sammansättning
I konsekvens med slutsatserna i motionen, att partssammansatta organ ej
hittills har kunnat lösa inflytandefrågorna, bör Arbetsrättskommissionen
vara sammansatt av representanter för de fackliga organisationerna vilka
skall utgöra majoritet samt därutöver innehålla representanter för arbetsmarknads-,
industri- och finanspolitiken.
Hälften av ledamöterna bör vara kvinnor.
Arbetsrättskommissionens arbete skall bedrivas på ett sådant sätt att de
fackliga organisationerna skall kunna förbereda kommissionsarbetet genom
en bred intern diskussion.
Dessutom bör Arbetsrättskommissionen genom att kontinuerligt publicera
utredningsmaterial stimulera till en bred samhällsdiskussion kring arbetslivsfrågorna.
Till utredningen kan dessutom knytas en referensgrupp med representanter
för arbetsköparorganisationerna, vars synpunkter kan vara värdefulla.
4.3 Första stegen kan tas redan nu
Vpk är övertygade om att när ovanstående förslag genomförts, så kommer
motivationen och engagemanget i arbetslivet att kunna öka.
Genom stimulansen genom full insyn och deltagande i beslutsprocessen,
verkliga satsningar på kontinuerlig fortbildning ökar intresset för arbetet.
Yrkeskunskapen och arbetsglädjen utvecklas.
Så stärks de anställda i sin roll på arbetsplatserna. Framtidens konkurrensmedel
blir engagemanget och motivationen för arbetsinsatsen samt yrkeskunnandet.
Det senare stärks genom en lägre personalomsättning och
mindre arbetsskador. Detta gäller både regionalt, nationellt och internationellt.
Detta är inga nya krav. Detta är till stora delar pionjärernas gamla krav
inom arbetarrörelsen, som vpk nu för fram. Allt detta kan inte uppnås under
1990, men bör utgöra målsättningen för arbetsmarknadsutvecklingen under
90-talet. Den ekonomiska demokratin måste förverkligas.
13
5. Förändringar redan 1990
Mångå av lagarna på arbetsmarknaden tillkom under en relativt begränsad
tidsperiod under 1970-talet. Numera finns en bred praktisk erfarenhet av hur
lagstiftningen fungerar och bristerna i denna. Vpk anser det vara mycket
angeläget att dessa brister snarast avhjälps genom partiella lagändringar.
5.1 Anställningsskyddslagen
5.1.1 Vikariat
Efter en omsvängning i Arbetsdomstolens praxis som fullbordades med domen
1984:66 finns inte någon principiell skyldighet att tillgodose ett behov
av permanent arbetskraft med tillsvidareanställd personal. Möjligheterna att
komma tillrätta med så kallad evighetsvikarier och den därmed följande
uppdelningen av arbetsmarknaden finns numera endast genom en legaldefinition
av vikariat som lämpligen bör stå i överensstämmelse med Arbetsdomstolens
praxis på 1970-talet, som innebar starka begränsningar av rätten
att använda vikariatsformen. Vpk anser att missbruket med evighetsvikarier
måste upphöra.
5.1.2 Provanställningar
För närvarande finns i realiteten ingen begränsning i rätten att provanställa
på icke-kollektivavtalsreglerade områden bortsett från tidsgränsen. Provanställningsformen
innebär en i det närmaste total rättslöshet för den anställde
och bör därför vara tillåten bara om den anställde är oprövad inom befattningsområdet.
Provanställda saknar idag uppsägningstid. Vpk föreslår därför två veckors
uppsägningstid vid provanställning.
Provanställning bör också förbjudas om den anställde redan tidigare innehar
en annan anställning hos arbetsköparen. Som rättsläget är idag finns
möjligheter för oseriösa arbetsköpare att göra sig av med ej önskvärda anställda
genom att erbjuda denne en attraktivare befattning men som provanställning.
5.1.3 57,5-åringar
Vid uppsägningar av 57,5-åringar enligt lagturlista bör införas krav på godkännande
av central arbetstagarorganisation. Även vid lagturlistor förekommer
svartpensioneringar genom att det felaktigt uppges att personer som är
57,5 år eller äldre inte har tillräckliga kvalifikationer för de återstående uppgifterna
efter en arbetsbristuppsägning.
5.1.4 Omplaceringar
En viss inskränkning i arbetsköparens fria omplaceringsrätt skedde genom
den så kallade Bastubadardomen (AD 1978:89). Så länge omplaceringar inte
leder till lönesänkning kvarstår dock arbetsköparens fria omplaceringsrätt i
vart fall på LO-området och kan lätt användas för dolda bestraffningar. Det
Mot. 1989/90
A724
framstår som nödvändigt att inskränka arbetsköparens fria omplaceringsrätt Mot. 1989/90
även i de fall omplaceringen leder till andra ingripande förändringar än löne- A724
sänkningar.
5.1.5 Omplaceringsrätt vid sjukdom eller handikapp
Arbetsköparen har för närvarande rätt att ensam bestämma över företagets
organisation när den anställde på grund av sjukdom eller handikapp inte kan
utföra sina normala arbetsuppgifter. Om en anställd till exempel utvecklat
en överkänslighet eller allergi för ett visst ämne kan det omöjliggöra utförandet
av de normala arbetsuppgifterna. Om arbetsköparen gjort en mindre
omorganisering av arbetet hade arbetstagaren kunnat omplaceras till andra
arbetsuppgifter där kontakt med ämnet inte förekom.
Någon skyldighet för arbetsköparen att vidta sådana åtgärder föreligger
inte (AD 1982:99). Den anställda arbetstagaren är fortfarande anställd vid
företaget men står inte till förfogande för de arbetsuppgifter han är anställd
för och har därför inte rätt till lön. Han har inte heller rätt till sjukpenning
eftersom han inte är sjuk.
Det måste införas en regel som ålägger arbetsköparen att i denna typ av
situation vidta skäliga åtgärder som omorganisation, anskaffandet av hjälpmedel
eller bekostande av vidareutbildning för att göra det möjligt för den
anställde att fortsätta sin anställning.
5.1.6 Avskaffande av arbetsköparens rätt att friköpa sig vid
ogiltigförklarad uppsägning
Arbetsköparens nuvarande möjlighet att köpa ut den anställde sedan en
uppsägning ogiltigförklarats av domstol leder ofta till stötande resultat. Arbetsköparens
rätt att köpa sig fri från att följa domstolsutslag måste avskaffas.
5.1.7 Återanställningsrätten
Återanställningsrätten efter en arbetsbristuppsägning bör utsträckas till att
gälla hela arbetsköparens verksamhet och inte endast avse den driftenhet
där den uppsagde arbetat.
5.1.8 Lagändring vid företagsköp
En lagändring bör genomföras för att hindra en arbetsköpare att i samband
med ett företagsköp ”handplocka” de anställda han önskar ta över (AD
1986:144).
5.1.9 Kopia på uppsägning till facklig organisation
En bestämmelse bör införas om att en kopia av uppsägningsbeskedet alltid
sänds till den uppsagdes fackliga organisation.
5.1.10 Uppsägningstider för äldre arbetskraft
Uppsägningstiderna för äldre anställda bör förlängas kraftigt för att förhindra
att den äldre arbetskraften trängs ut från arbetsmarknaden. Uppsägningstiderna
bör förlängas enligt följande: vid fyllda 50 år - 8 månader, vid 15
fyllda 55 år - 10 månader och vid fyllda 60 år - 12 månader.
5.1.11 Omplaceringsskyldigheten utvidgas
Vid arbetsbristsituationer bör arbetsköparens omplaceringsskyldighet ut
sträckas till att gälla inom hela koncernen. På detta sätt skulle anställnings
skyddet anpassas i riktning mot vad som gäller det statliga området.
5.1.12 Utvidgat anställningsskydd
Anställningsskyddslagens driftsenhetsbegrepp bör inte enbart vara geografiskt
utan även organisatoriskt. Anställningsskyddet blir annars tämligen illusoriskt
för stora grupper av anställda.
5.1.13. Förbättring avseende företrädesrätten
Ett förbud bör införas för arbetsköparen att lägga ut arbetsuppgifter på icke
anställd arbetskraft under den tidsperiod företrädesrätt till återanställning
gäller. Möjligheten för arbetsköparen till kringgåenden av återanställningsrätten
på denna punkt är helt klart oacceptabel.
5.1.14 Stärkning av återanställningsrätten
Återanställningsrätt bör gälla även om den anställde inte anmält sådant anspråk
till arbetsköparen. Den nuvarande regeln leder ofta till rättsförluster
för den anställda vilket inte är godtagbart.
5.1.15 Ogiltigförklarande av turordningsbrott även på den privata
arbetsmarknaden
En felaktig uppsägning som utgör turordningsbrott kan inte ogiltigförklaras
på den privata arbetsmarknaden, men däremot på den offentliga. Denna
skillnad är sakligt omotiverad, uppsägningar som strider mot turordningsregler
bör kunna ogiltigförklaras även på den privata arbetsmarknaden.
5.1.16 Progressiva skadestånd vid brott mot lagen om anställningsskydd
De allmänna skadestånd som döms ut för förseelser mot anställningsskyddslagen
är så låga att de har en preventiv verkan endast för småföretag. Progressiva
allmänna skadestånd som står i relation till företagets omsättning
bör införas. Belopp som överstiger en viss nivå bör tillfalla statskassan.
5.1.17 Förlängda tidsfrister
Preskriptionsfristen för ogiltighetsförklaring och ogiltighetstalan bör förlängas
till en månad. Nuvarande tidsfrist är så kort att den leder till många
rättsförluster.
5.1.18 Skattefrihet för skadestånd till enskilda
Allmänna skadestånd till enskilda bör göras skattefria. Det är orimligt att de
beskattas som inkomst eftersom dessa skadestånd avser ideell skada och inte
ersätter inkomstförlust.
5.1.19 Förbud mot avskedande vid strejk
Mot. 1989/90
A724
Olovlig stridsåtgärd bör aldrig få utgöra grund för avskedande eller uppsägning.
16
Mot. 1989/90
A724
5.3 Lagen om rättegång i arbetstvister
Skiljeklausuler som undandrar arbetstvister från domstols behörighet bör
vara giltiga endast om de intagits i kollektivavtal.
När en arbetssökande av en arbetsköpare föreläggs ett anställningsavtal
innehållande en skiljeklausul föreligger inte tillnärmelsevis styrkejämvikt
mellan parterna. Den arbetssökande har att välja på att godta skiljeklausulen
eller gå miste om anställningen.
Skiljeförfarande är ofta mycket kostsamt och detta får som konsekvens att
den anställde av ekonomiska skäl saknar möjlighet att hävda sin rätt mot
arbetsköparen (AD 1988:95, 96).
Huvudprincipen är nämligen att parterna solidariskt svarar för ersättningen
för skiljeförfarandet. Det blir normalt fråga om så höga belopp att
den anställde tvingas avstå från att kräva rättslig prövning av tvister med arbetsköparen
t.ex. rörande lagligheten av ett avskedande eller en uppsägning.
Om krav uppställs på att endast skiljeklausuler som intagits i kollektivavtal
är giltiga ökar förutsättningarna för en större balans mellan avtalsparterna
och därmed förutsättningarna för att skiljeklausulerna utformas så att
den anställdes intressen tillgodoses i skälig utsträckning.
5.4 Lagen om rätt till ledighet för vård av barn
5.4.1 Enligt arbetstagarens önskemål
Rätten till ledighet för vård av barn mellan 1,5 och 8 års ålder enligt 3 § lagen
om rätt till ledighet för vård av barn bör i enlighet med den anställdes önskemål
kunna variera mellan 5 och 25 % av arbetstiden.
5.4.2 Förlängning till 12 år
Rätten till förkortad arbetstid bör i stället för som nu till dess barnet fyllt åtta
år eller till dess barnet avslutat första skolåret gälla till dess barnet fyllt tolv
år eller har avslutat femte skolåret, eftersom det är viktigt att förbättra möjligheterna
till kontakt mellan föräldrar och barn.
5.4.3 Kommunal barntillsyn
En anställd som sökt kommunal barntillsyn utan att få något erbjudande bör
få rätt till ledighet enligt lagen. För närvarande riskerar den anställde att bli
uppsagd från sin anställning om bristande barntillsyn hindrar återgång till
arbetet efter föräldraledigheten.
5.2 Lagen mot etnisk diskriminering
Lagen bör tillföras tvingande skadeståndssanktioner. Det står helt klart att
det förekommer en betydande diskriminering av invandrare på arbetsmarknaden.
Det är både från rättsliga och etiska utgångspunkter oacceptabelt att
det inte finns några sanktioner mot etnisk diskriminering på arbetsmarknaden.
17
Mot. 1989/90
A724
5.4.5 Befattningsbeskrivning
Vpk anser att det är väsentligt att alla anställda får en befattningsbeskrivning
i anslutning till påbörjande av en anställning. Den anställde bör få rätt till en
aktualiserad befattningsbeskrivning när ledigheten påbörjas. För närvarande
inträffar det ofta att den anställde efter en föräldraledighetsperiod
fråntas sina tidigare arbetsuppgifter och erhåller mindre kvalificerade och
stimulerande arbetsuppgifter.
5.5 Lagen om allmän försäkring
Regeln om rätt till tillfällig föräldrapenning för vård av barn vid sjukdom
hos barnets ordinarie vårdare bör utsträckas till att omfatta även det fall när
kommunal barnomsorg stängs på grund av sjukdom hos personalen eller på
grund av brist på personal.
5.6 Semesterlagen
5.6.1 Förläggningen av semestern
De anställdas inflytande över den del av semestern som inte är huvudsemester
bör förstärkas.
5.7 Lagen om facklig förtroendeman
5.7.1 Okade möjligheter till deltid
För att undvika specialisering och klyftor mellan fackliga förtroendemän och
medlemmar bör de fackliga uppdragen i ökad utsträckning utföras på deltid.
Lagen bör ändras så att ledighet på deltid med stöd av lagen främjas. Lagen
bör dessutom ändras så att deltidsanställda skall få rätt att vid behov utöka
sin sysselsättningsgrad genom fackligt arbete, under förutsättning att det
ryms inom det tidsmått som anges i lagen om facklig förtroendeman.
5.7.2 lnternfackligt arbete
Begreppet facklig verksamhet enligt lagen bör omfatta även intern facklig
verksamhet.
5.7.3 Koncernfackligt arbete
Rätt till koncernfackligt arbete på betald arbetstid bör införas. Även internationella
koncerner bör innefattas i denna regel. Detta är helt nödvändigt
för att nivån på det fackliga inflytandet inte skall sänkas drastiskt genom kapitalets
allt större internationella rörlighet.
5.4.4 Omplaceringar
Förbudet mot försämringar av anställningsförhållandena i samband med att
den anställde återgår till arbetet bör skärpas. Nu får många kvinnor mindre
kvalificerade arbetsuppgifter efter föräldraledigheten.
18
Mot. 1989/90
A724
5.8 Lagen om jämställdhet mellan män och kvinnor i arbetslivet
5.8.1 Bevisprövning beträffande likvärdigt arbete
Arbete i 4 § p. 1 skall kunna betraktas som lika eller likvärdigt efter en fri
bevisprövning. Idag krävs att två arbeten måste betraktas som lika eller likvärdigt
enligt praxis, kollektivavtal eller gemensam arbetsvärdering för att
det skall vara möjligt att konstatera missgynnande. Detta har medfört att
regeln blivit i det närmaste helt oanvändbar för att komma tillrätta med
könsdiskriminerande arbetsvillkor.
5.8.2 Regler mot kollektiv könsdiskriminering
Lagen bör tillföras regler riktade mot kollektiv könsdiskriminering. Sådan
lagstiftning finns i USA och har där visat sig ha stort värde som hjälpmedel
för att bekämpa könsrelaterade löneskillnader mellan större kollektiv av
manliga och kvinnliga anställda.
Eftersom den faktiska lönediskrimineringen av kvinnor huvudsakligen
sker genom att kvinnodominerade yrken betalas sämre än motsvarande yrkesgrupper
där män dominerar, är det nödvändigt med regler som möjliggör
att hela kollektiv uppvärderas.
5.8.3 Förbud mot sexuella trakasserier
Ett förbud mot alla sexuella trakasserier bör införas. Det är ett känt faktum
att lagens skydd på denna punkt är otillräckligt.
5.8.4 Skydd vid nyttjande av lagen
En bestämmelse som skyddar den som utnyttjat sina rättigheter enligt lagen
bör införas. Risk föreligger annars att den som diskriminerats inte vågar använda
sig av lagen.
5.8.5 Ekonomiskt skadestånd - § 3
Rätt till ekonomiskt skadestånd vid brott mot § 3 bör införas. Det ideella
skadestånd som nu finns som enda sanktion har inte en tillräcklig preventiv
effekt.
5.8.6 Uppenbarhetsrekvisitet
Arbetsledningen i § 4 skall inte behöva vara "uppenbart” oförmånlig för att
grunda ett skadeståndsansvar. Uppenbarhetsrekvisitet gör det mycket svårt
att praktiskt använda bestämmelsen.
Vpk anser att uppenbarhetsrekvisitet måste avskaffas.
5.7.4 Facklig förtroendeman jämställs med skyddsombud
I arbetsmiljölagen anges inga tidsbegränsningar i skyddsombudets rätt att
utföra sitt uppdrag. Motsvarande skrivning bör föras in i lagen om facklig
förtroendeman avseende kontaktombudets rätt att utföra sitt uppdrag.
19
Mot. 1989/90
A724
Arbetsköparen bör åläggas en skyldighet att undersöka omplaceringsmöjligheterna
innan en tjänsteman - på vilken ställs särskilt höga krav på personligt
uppträdande, som t.ex. polismän - avskedas. Annars tvingas arbetsköparen
i vissa fall avskeda den anställde trots att en sådan åtgärd knappast
står i proportion till förseelsens art (AD 1981:168). Som lagen är utformad
idag kan offentligt anställda tjänstemän riskera avsked även vid relativt lindriga
förseelser.
5.9.2 Förlängd tidsfrist
Fristen att väcka talan enligt 16 kap 2 § bör förlängas på samma sätt som i
anställningsskyddslagen.
5.10 Medbestämmandelagen
5.10.1 Arbetssökande
Förenings- och förhandlingsrätten bör utsträckas till att gälla även arbetssökande.
Det är inte godtagbart i ett demokratiskt samhälle att det är tillåtet
för en arbetsköpare att systematiskt diskriminera arbetssökande som är
fackligt organiserade. Det är utomordentligt angeläget attden fackliga organisationen
tillerkänns förhandlingsrätt även för arbetssökande t.ex. för att
påverka ingångslönen.
5.10.2 Utvidgad förhandlingsskyldighet
Arbetsköparens förhandlingsskyldighet enligt § 11 bör gälla inför ”viktigare
beslut och förändring” istället för ”viktigare förändring”. Många beslut kan
vara viktiga för den fackliga organisationen utan att innebära en viktigare
förändring.
5.10.3 Progressiva skadestånd
De allmänna skadestånden bör ställas i relation till företagets omsättning i
samma modell som föreslås i anställningsskyddslagen.
5.10.4 Inskränkning av fackliga stridsåtgärder
Under alla omständigheter måste den inskränkning i rätten att vidta fackliga
stridsåtgärder i tvister med internationell anknytning som är ett resultat av
AD:s dom 1989:120 elimineras genom lagstiftning.
5.10.5 Fredsplikten
Fredsplikt enligt § 41 bör endast gälla i frågor som uttryckligen är reglerade
i kollektivavtal. Det är inte godtagbart att fredsplikt kan utsträckas på ett
helt oförutsebart sätt genom s.k. tyst reglering i kollektivavtalet.
5.9 Lagen om offentlig anställning
5.9.1 Omplaceringsmöjligheter
20
6. Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen begär att regeringen skall tillsätta en arbetsrättskommission
med uppgift att lägga fram förslag som syftar till att förbättra
de anställdas rättigheter på arbetsplatserna och till förändrade
maktförhållanden på arbetsplatserna i enlighet med vad i motionen
anförts,
2 att riksdagen begär att regeringen skall tillsätta en arbetsrättskommission
enligt yrkande 1 med en sammansättning i enlighet med
vad i motionen anförts under avsnitt 4.2,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen
om anställningsskydd för att komma till rätta med problemet med s.k.
evighetsvikarier i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt
5.1.1,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen
om anställningsskydd för att begränsa användningen av anställningsformen
provanställning samt att införa en uppsägningstid om två
veckor i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.1.2,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen
om anställningsskydd för att begränsa bruket av svartpensioneringar
av 57,5-åringar samt att vid uppsägningar enligt lagturlista införa krav
på godkännande av central arbetstagarorganisation i enlighet med vad
i motionen anförts under avsnitt 5.1.3,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen
om anställningsskydd för att inskränka arbetsköparens fria omplaceringsrätt
i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.1.4,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen
om anställningsskydd för att införa en regel som ålägger arbetsköparen
att när den anställde på grund av sjukdom eller handikapp inte
kan utföra sina normala arbetsuppgifter vidta skäliga åtgärder för att
den anställde skall kunna fortsätta sin anställning i enlighet med vad i
motionen anförts under avsnitt 5.1.5,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen
om anställningsskydd för att avskaffa arbetsköparens rätt att friköpa
sig vid ogiltigförklarad uppsägning i enlighet med vad i motionen anförts
under avsnitt 5.1.6,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen
om anställningsskydd för att utsträcka återanställningsrätten efter en
arbetsbristuppsägning att inte endast avse den driftenhet där den uppsagde
arbetat i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt
5.1.7,
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen
om anställningsskydd för att hindra en arbetsköpare att i samband
med ett företagsköp handplocka de anställda han önskar ta över i enlighet
med vad i motionen anförts under avsnitt 5.1.8,
11. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen
om anställningsskydd för att vid uppsägning en kopia alltid skall sän
das till den uppsagdes fackliga organisation i enlighet med vad i motio- Mot. 1989/90
nen anförts under avsnitt 5.1.9, A724
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen
om anställningsskydd för att förlänga uppsägningstiderna för äldre arbetskraft
i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.1.10,
13. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen
om anställningsskydd för att utvidga omplaceringsskyldigheten vid arbetsbristsituationer
till att gälla hel koncern i enlighet med vad i motionen
anförts under avsnitt 5.1.11,
14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen
om anställningsskydd för att utvidga driftsenhetsbegreppet till att inte
bara vara geografiskt utan även organisatoriskt i enlighet med vad i
motionen anförts under avsnitt 5.1.12,
15. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen
om anställningsskydd för att införa förbud mot att lägga ut arbetsuppgifter
på icke-anställd arbetskraft under tidsperiod då företrädesrätt
till återanställning gäller i enlighet med vad i motionen anförts under
avsnitt 5.1.13,
16. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen
om anställningsskydd för att återanställningsrätten skall stärkas så att
den också bör gälla även om den anställde inte anmält sådant anspråk
till arbetsköparen i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt
5.1.14,
17. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen
om anställningsskydd för att kunna ogiltigförklara uppsägningar som
strider mot turordningsreglerna på den privata arbetsmarknaden så
som är möjligt på den offentliga arbetsmarknaden i enlighet med vad
i motionen anförts under avsnitt 5.1.15,
18. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen
om anställningsskydd för att införa progressiva allmänna skadestånd
i relation till företagets omsättning vid brott mot lagen i enlighet med
vad i motionen anförts under avsnitt 5.1.16,
19. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen
om anställningsskydd för att förlänga preskriptionsfristen för ogiltighetsförklaring
och ogiltighetstalan till en månad i enlighet med vad i
motionen anförts under avsnitt 5.1.17,
[att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen
om anställningsskydd för att göra de allmänna skadestånden till enskilda
skattefria i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt
5.1.18,1]
20. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen
om anställningsskydd för att införa ett förbud mot avskedande eller
uppsägning med olovlig stridsåtgärd som grund i enlighet med vad i
motionen anförts under avsnitt 5.1.19,
[att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen
mot etnisk diskriminering för att tillföra den tvingande skadeståndssanktioner
i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.2,2]
21. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen 22
om rättegång i arbetstvister för att skiljeklausuler som undandrar ar- Mot. 1989/90
betstvister från domstols behörighet endast bör vara giltiga om de in- A724
tagits i kollektivavtal i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt
5.3,
22. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen
om rätt till ledighet för vård av barn för att enligt den anställdes önskemål
kunna variera rätten till ledighet mellan 5 och 25 % av arbetstiden
i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.4.1,
23. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen
om rätt till ledighet för vård av barn så att rätten till ledighet förlängs
till dess barnet fyllt 12 år eller avslutat femte skolåret i enlighet med
vad i motionen anförts under avsnitt 5.4.2,
24. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen
om rätt till ledighet för vård av barn så att lagen utökas till att gälla
även för anställd som sökt kommunal barntillsyn utan att få något erbjudande
i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.4.3,
25. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen
om rätt till ledighet för vård av barn så att förbudet mot omplacering
i samband med att den anställde återgår till arbetet skärps i enlighet
med vad i motionen anförts under avsnitt 5.4.4,
26. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen
om rätt till ledighet för vård av barn så att den anställde får rätt till en
aktualiserad befattningsbeskrivning när ledigheten påbörjas i enlighet
med vad i motionen anförts under avsnitt 5.4.5,
[att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen
om allmän försäkring så att rätten till tillfällig föräldrapenning utsträcks
att omfatta även det fall när kommunal barnomsorg stängs på
grund av sjukdom hos personalen eller på grund av brist på personal
i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.5,2]
27. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av semesterlagen
så att de anställdas inflytande över den del av semestern som
inte är huvudsemester förstärks i enlighet med vad i motionen anförts
under avsnitt 5.6.1,
28. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen
om facklig förtroendeman för att främja att en ökning av fackligt arbete
kan utföras på deltid samt att en utökning av sysselsättningsgraden
genom fackligt arbete kan ske i enlighet med vad i motionen anförts
under avsnitt 5.7.1,
29. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen
om facklig förtroendeman så att lagen även omfattar intern facklig
verksamhet i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.7.2,
30. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen
om facklig förtroendeman så att rätten till koncernfackligt arbete på
betald arbetstid införs i enlighet med vad i motionen anförts under
avsnitt 5.7.3,
31. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen
om jämställdhet mellan män och kvinnor i arbetslivet så att arbete en
23
ligt 4 § p. 1 skall betraktas som lika eller likvärdigt efter en fri bevis- Mot. 1989/90
prövning i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.8.1, A724
32. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen
om jämställdhet mellan män och kvinnor i arbetslivet för tillförande
av regler riktade mot kollektiv könsdiskriminering i enlighet med vad
1 motionen anförts under avsnitt 5.8.2,
33. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen
om jämställdhet mellan män och kvinnor i arbetslivet för införande av
ett förbud mot alla sexuella trakasserier i lagen i enlighet med vad i
motionen anförts under avsnitt 5.8.3,
34. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen
om jämställdhet mellan män och kvinnor i arbetslivet så att en bestämmelse
tillförs som skyddar den som utnyttjat sina rättigheter enligt
lagen i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.8.4,
35. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen
om jämställdhet mellan män och kvinnor i arbetslivet så att rätt till
ekonomiskt skadestånd vid brott mot 3 § införs i enlighet med vad i
motionen anförts under avsnitt 5.8.5,
36. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen
om jämställdhet mellan män och kvinnor i arbetslivet så att arbetsledningen
enligt 4 § inte skall behöva vara uppenbart oförmånlig för att
grunda ett skadeståndsansvar i enlighet med vad i motionen anförts
under avsnitt 5.8.6,
37. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen
om offentlig anställning så att arbetsköparen åläggs en skyldighet att
undersöka omplaceringsmöjligheterna av tjänsteman i vissa fall i enlighet
med vad i motionen anförts under avsnitt 5.9.1,
38. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen
om offentlig anställning så att tidsfristen att väcka talan enligt 16 kap.
2 § förlängs på samma sätt som i anställningsskyddslagen i enlighet
med vad i motionen anförts under avsnitt 5.9.2,
39. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av medbestämmandelagen
så att förenings- och förhandlingsrätten utsträcks
till att gälla även arbetssökande i enlighet med vad i motionen anförts
under avsnitt 5.10.1,
40. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av medbestämmandelagen
så att förhandlingsskyldigheten enligt 11 § bör
gälla inför viktigare beslut i stället för inför viktigare förändring i enlighet
med vad i motionen anförts under avsnitt 5.10.2,
41. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av medbestämmandelagen
så att de allmänna skadestånden ställs i relation
till företagets omsättning enligt samma modell som föreslås i anställningsskyddslagen
i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt
5.10.3,
42. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av medbestämmandelagen
så att den inskränkning i rätten att vidta fackliga
stridsåtgärder i tvister med internationell anknytning som i dag finns
elimineras i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.10.4, 24
43. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av med- Mot. 1989/90
bestämmandelagen så att fredsplikt enligt 41 § endast bör gälla i frågor A724
som uttryckligen är reglerade i kollektivavtal i enlighet med vad i motionen
anförts under avsnitt 5.10.5.
Stockholm den 10 januari 1990
Lars Werner (vpk)
Bertil Måbrink (vpk)
Bo Hammar (vpk)
Ylva Johansson (vpk)
Karl-Erik Persson (vpk)
Margo Ingvardsson (vpk)
Berith Eriksson (vpk)
Lars-Ove Hagberg (vpk)
Jan-Olov Ragnarsson (vpk)
1 1989/90:Sk355
2 1989/90:Sf261
25
Mot. 1989/90
A724
Innehållsförteckning
Sammanfattning
1. 1900-talet och arbetsplatserna - allmänt 1
2. Kampen för ekonomisk demokrati 2
2.1 Steget som aldrig togs 3
2.2 Nya lagar på 60-talet 3
3. Kännetecken för utvecklingen på 70- och 80-talen - allmänt. . 4
3.1. Sammanhållning kontra nyliberalism 4
3.2. Regional, fördelningspolitisk och finansiell utveckling 5
3.3 Den offentliga sektorns utveckling - kvinnorna på arbetsmarknaden
6
3.4 Miljöfrågorna i centrum 8
3.5 SAF:s idéer slår igenom 8
3.6 Klassamarbetet utvecklas 9
3.7 Vpk:s alternativ 10
4 Långsiktiga mål inför 1990-talet 11
4.1 Tillsättande av Arbetsrättskommission 12
4.2 Utredningens sammansättning 13
4.3 Första stegen kan tas redan nu 13
5. Förändringar redan 1990 14
5.1 Anställningsskyddslagen 14
5.2 Lagen mot etnisk diskriminering 17
5.3 Lagen om rättegång i arbetstvister 17
5.4 Lagen om rätt till ledighet för vård av barn 17
5.5 Lagen om allmän försäkring 18
5.6 Semesterlagen 18
5.7 Lagen om facklig förtroendeman 18
5.8 Lagen om jämställdhet mellan män och kvinnor i arbetslivet . 19
5.9 Lagen om offentlig anställning 20
5.10 Medbestämmandelagen 20
6. Hemställan 21
26
gotab 99582, Stockholm 1990