Motion till riksdagen
1989/90:A701
av Lars Ahlström (m)	Mot.
Bisysslebegreppet i	1989/90
arbetslöshetsförsäkringen	A701-709

Rubricerade paragraf har följande lydelse: ”Är någon arbetslös under del av
vecka i annat fall än som avses i 22 § utgår ersättning med det antal dagpenningbelopp
per vecka som svarar mot den arbetslöshet som skall ersättas enligt
tabell som aves i 22 §, första stycket. Vid beräkning av arbetslöshet enligt
första stycket tages inte hänsyn till bisyssla som försäkrad före arbetslöshetens
inträde varaktigt utfört vid sidan av heltidsarbete, om bisysslan ej utvidgas
under arbetslösheten och ej hindrar den försäkrade från att antaga erbjudet,
lämpligt arbete.”

Arbetslöshetsförsäkringen omfattar såväl löntagare som egna företagare.
Ovan citerade paragraf begränsar inte heller bisysslebegreppet till att gälla
enbart löntagare. Trots detta har arbetsmarknadsstyrelsen i flera beslut under
senare år anfört att bisysslebegreppet inte kan appliceras på egna företagare.
Arbetsmarknadsstyrelsen accepterade tidigare att ersättning utgick till
egna företagare som hade bisyssla under förutsättning att denna klart kunde
avgränsas från huvudsysslan. Oftast rör det sig i dessa fall om att t.ex. en
butiksägare eller åkeriägare äger ett litet jord/skogsbruk som huvudsakligen
används som bostad. Inte sällan har egendomen förvärvats genom arv. Det
är orimligt att som nu sker, då huvudsysselsättningen avvecklas, neka dessa
medlemmar i a-kassan arbetslöshetsersättning på grund av innehav av ett litet
jord/skogsbruk. Detta har heller inte varit avsikten enligt förarbetena till
gällande lagstiftning.

I proposition 1973:56 anför departementschefen på sid. 206: ”Vid bedömning
av arbetslöshetens omfattning bör hänsyn inte tas till bisyssla, som den
försäkrade före arbetslösheten har kunnat förena med varaktigt heltidsarbete
och som därefter inte har utvidgats.”

Departementschefen skiljer således inte på löntagare och företagare. Ytterligare
stöd för den inställningen ges i proposition 1968:29 där departementschefen
på sid. 59 anför följande: ”Den som har rörelse som huvudsyssla,
t.ex. jordbruk eller fiske, och därjämte har annan rörelse eller anställning
som bisyssla, bör vara berättigad till stöd om han lämnar den rörelse
som var huvudsysslan. Som jag strax kommer till bör som allmän stödförutsättning
gälla att den arbetslöse står till arbetsmarknadens förfogande.
Härav följer att den kvarstående sysslan måste vara av ganska begränsad
omfattning om stöd skall kunna utgå.”

1 Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr A701-709

KAS-utredningen (SOU 1971:42) citerar på sid. 133 i sitt betänkande vad Mot. 1989/90

departementschefen anförde enligt ovan. Utredningen anför på sid. 134: A701

"Dessa riktlinjer och erfarenheter i fråga om äldre företagares avveckling
av sin verksamhet bör i huvudsak kunna bli vägledande även när det gäller
föreskrifter för arbetslöshetsförsäkringen och kontant arbetsmarknadsstöd,
som kan tillämpas på sökande i alla för dessa stödformer ifrågakommande
åldrar.”

Allt talar således för att även egna företagare omfattas av lagens bisysslebegrepp.
Grundförutsättningen för arbetslöshetsersättning är att företagaren
är arbetslös i huvudsysslan samt att han står till arbetsmarknadens förfogande.
Vidare bör gälla att bisysslan klart kan avgränsas från huvudsysselsättningen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att egen företagare bör omfattas av bisysslebegreppet
i lagen om arbetslöshetsförsäkring.

Stockholm den 10 januari 1990

Lars Ahlström (m)

2