Motion till riksdagen
1989/90:A6

av Gunilla André m.fl. (c)

med anledning av prop. 1989/90:59 Den sjätte
semesterveckan

Kvinnors inträde på arbetsmarknaden och deras genomsnittliga arbetstid
har oavbrutet ökat. År 1988 förvärvsarbetade 80 procent av kvinnorna mellan
15 och 64 år. Dessutom svarar kvinnorna för merparten av det oavlönade
arbetet i hem och familj. Jämförelser mellan kvinnors och mäns tid i såväl
lönearbete som det obetalda arbetet, visar att kvinnor från 16 års ålder alltid
arbetar mer än män. Detta innebär att svenska kvinnor tagit på sig en arbetsbörda
som är bland de tyngsta, internationellt sett.

Denna stora arbetsinsats har givit vårt land en ekonomisk tillväxt och en
välfärdsutveckling som givetvis också borde komma kvinnorna till del. Hittills
har de dock fått liten utdelning.

Kvinnornas sammanräknade inkomster motsvarar i genomsnitt 66 procent
av männens. Med nuvarande takt i minskningen av inkomstskillnaderna,
kommer en jämn inkomstfördelning att dröja i minst 40 år.

En nyligen presenterad undersökning visar att kvinnors sjukfrånvaro ökat
med 50 procent under 1980-talet, männens enbart med 15 procent. Kvinnor
får med förstörda leder, ryggont och ständig värk betala ett högt pris för dålig
arbetsmiljö och långa arbetsdagar.

Skillnaderna är stora mellan kvinnor och män när det gäller arbetstiderna.
Ungefär hälften av alla kvinnor arbetar deltid, i genomsnitt 30 timmar i
veckan. Av männen är det bara fem procent som arbetar deltid. Kvinnor
förkortar således sin arbetstid till i medeltal sex timmar men utan ekonomisk
kompensation. De gör det för att hinna och orka med både det betalda och
obetalda arbetet. Därför är en förkortning av den dagliga yrkesverksamma
arbetstiden en viktig både rättvise- och hälsofråga.

I regeringens proposition 1989/90:59 föreslås att den lagstadgade rätten till
semester förlängs till sex veckor. Härmed skall LO:s krav, som regeringen
gjorde till sitt löfte i valrörelsen, fullföljas. Förslaget läggs fram trots att remissopinionen
på såväl semesterkommitténs som arbetstidskommitténs betänkande
saknas. De har nämligen nyligen sänts ut på remiss.

Regeringen hänvisar i propositionen till att LO:s krav grundar sig på de
skillnader i semestertidens längd som föreligger mellan privat och offentligt
anställda. Föredragande statsråd motiverar sitt förslag om en sjätte semestervecka
på samma sätt, nämligen rättvisekravet.

Givetvis måste rättviseaspekten ständigt vara med i allt lagstiftningsarbete.
I detta fallet bör vi dock analysera hur denna orättvisa har uppkommit.

Vi överlåter ansvaret till arbetsmarknadens parter att, enligt den svenska Mot. 1989/90
modellen, komma överens i löneförhandlingar om på vilket sätt tillgänglig A6
produktivitetsökning, den ekonomiska tillväxten, skall fördelas. Den kantas
ut i form av höjda löner, ökad konsumtion eller exempelvis förkortad arbetstid.

Resultatet har blivit att man inom skilda områden har haft olika prioriteringar.
Vissa avtalsslutande parter har ansett att höjda löner varit att föredra,
andra däremot att en arbetsförmån som förkortad arbetstid t.ex i form
av längre semester varit mer angelägen.

Att kräva att riksdagen därefter skall gå in och rätta till de skillnader som
uppkommit, är en orimlighet. De skäl som åberopas ifråga om sjätte semestervecka
kunde med samma tyngd anföras för att de löneskillnader som uppstått
i löneförhandlingar i efterhand skulle utjämnas genom riksdagsbeslut.

Av den årliga produktivitetsökningen har vi hittills använt ca 80 procent
till ökad konsumtion och 20 procent till arbetstidsförkortning. Nu föreslår
regeringen att den andel som går till kortare förvärvsarbetstid skall tas i anspråk
för den sjätte semesterveckan. Detta innebär att en förkortning av den
dagliga arbetstiden eller veckoarbetstiden skjuts framåt under många år. Det
torde dröja till in på 2000-talet, åtminstone med nuvarande fördelning av
tillväxten.

Därmed blir denna reform direkt kvinnofientlig. Kvinnor får fortsätta att
betala sin arbetstidsförkortning själva. Deras kroppar slits ut i förtid och
omänskliga krav leder till psykiska skador. Trots att kvinnorna således genom
sina arbetsinsatser till mycket stor del medverkat till produktivitetsökningen,
glöms deras intressen bort när fördelningen sker.

Vi accepterar inte att utrymmet för framtida arbetstidsförkortning under
lång tid framöver intecknas genom beslut om sex veckors semester.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen avslår förslagen i prop. 1989/90:59 om förlängning av
den lagstadgade rätten till semester till sex veckor.

Stockholm den 22 januari 1990

Gunilla André (c)

Karin Starrin (c) Birgitta Hambraeus (c)

Gunhild Bolander (c) Marianne Jönsson (c)

Stina Gustavsson (c)

10