Motion till riksdagen
1989/90: A460
av Pär Granstedt och Karin Söder (båda c)
Regionala insatser i Stockholms län
Stockholmsregionen är ett storstadsområde med ovanligt stora möjligheter
att erbjuda en god livskvalité - en förening av allt det en storstad kan erbjuda
av service, arbetsmöjligheter och stimulerande upplevelser, och en ovanligt
fin och lättillgänglig naturmiljö. Det största hotet mot dessa kvalitéer ligger
i en alltför snabb tillväxt av arbetsplatser och befolkning. Problemen förvärras
ytterligare om denna tillväxt sker på ett obalanserat sätt t.ex. genom en
ytterligare koncentration av arbetstillfällen till vissa delar av regionen.
Efter en lugn period på 1970-talet tog befolkningstillväxten fart igen under
1980-talet. Den genomsnittliga befolkningstillväxten har legat omkring
10 000 invånare per år. Under flera år har tillväxten nått upp till 15 000 människor
per år. Flera år överträffade Stockholms läns befolkningstillväxt hela
rikets.
Överhettad arbetsmarknad
Den viktigaste drivkraften för befolkningstillväxten i Stockholms län har varit
en mycket snabbt växande arbetsmarknad. Det har inte gått att tillfredsställa
arbetskraftsefterfrågan bland länets invånare, trots en mycket snabb
naturlig befolkningsökning. Betydande tillskott utifrån har också varit nödvändigt.
En inte obetydlig del av folkökningen beror på utrikes inflyttning,
men under större delen av 80-talet har det också förekommit en betydande
nyttoinflyttning från övriga delar av landet. Även under 80-talets sista år
ökade Stockholms läns andel av rikets befolkning.
Under det senaste året har befolkningstillväxten minskat men detta beror
inte på minskad tillväxt i fråga om arbetstillfällen. Den bromsande faktorn
har i stället varit krisen på bostadsmarknaden. Även om det varit lätt att få
arbete i Stockholmsregionen har det varit mycket svårt att få bostad. Många
har avstått från att flytta till Stockholmsområdet och ett nytt jobb därför att
bostadsfrågan inte kunnat ordnas. Andra har flyttat ifrån regionen för att få
bättre bostadsförhållanden.
Den överhettade och obalanserade utveckling som har präglat Stockholmsregionen
under 1980-talet har fått allvarliga konsekvenser på en rad
områden, konsekvenser som kommer att förvärras om utvecklingen fortsätter.
Kris på bostadsmarknaden
Inflyttningstrycket har skapat en situation där tiotusentals människor tvingats
stå i bostadskö. Även om de allra flesta har någon form av lösning på
sitt bostadsproblem så innebär situationen otillfredsställande boendeförhållanden
och sociala påfrestningar. Särskilt ungdomen är hårt drabbad. Ett extremt
resultat av bostadskrisen är att Stockholm har fått ett växande antal
människor som över huvud taget inte har tak över huvudet om nätterna.
Den svåra bostadsbristen bidrar också till att pressa upp boendekostnaderna.
Priserna för bostadsrättslägenheter och villor i synnerhet i attraktiva
lägen har nått nivåer som framstår som alltmer oacceptabla för vanliga inkomsttagare.
Det stora byggnadsbehovet och framför allt konkurrensen från
byggandet av kontor pressar också byggkostnaderna i höjden vilket gör att
all form av boende blir dyrt.
Personalbrist
När bostadsbristen begränsar möjligheten att rekrytera arbetskraft utifrån
uppstår arbetskraftsbrist på viktiga områden. Detta märks tydligt i yrken
som upplevs som mindre attraktiva men som trots detta är helt avgörande
för samhällets funktion. Exempel på detta är vård och kollektivtrafik.
Bristen på arbetskraft har blivit ett avgörande hinder för att ge regionens
invånare den vård man har rätt att kräva. Den överhettade arbetsmarknaden
är på så sätt en av de viktigaste orsakerna till den vårdkris som är en av regionens
största problem.
På samma sätt försvåras möjligheterna att hålla en god standard på kollektivtrafiken.
Detta i sin tur påskyndar bilismens utveckling. Luftföroreningarna
från bilismen är det kanske största hotet mot Stockholmsregionens naturmiljö.
Svårigheterna på arbetsmarknaden får därmed starka sociala och miljömässiga
konsekvenser för regionens invånare.
Långa pendelresor
Den ojämna fördelningen av arbetsplatser framtvingar långa arbetsresor.
Detta har betydande sociala konsekvenser. Arbetsdagarna blir långa och resorna
är tröttande. I synnerhet för småbarnsfamiljer innebär det stora påfrestningar
när familjens möjligheter till positiv samvaro begränsas.
Det omfattande arbetsresandet får också allvarliga ekonomiska och ekologiska
konsekvenser. Det framtvingar en omfattande utbyggnad av trafikapparaten
till höga samhällsekonomiska kostnader. I den utsträckning samhället
inte förmår att göra kollektivtrafiken tillräckligt omfattande, snabb
och bekväm växer bilismen. Förutom att också detta framtvingar mycket
stora investeringar innebär det givetvis förvärrade miljöproblem.
För närvarande pekar allt på att obalansen kommer att bestå, och kanske
förvärras. Även om en inte obetydlig utbyggnad av arbetsplatser kommit till
stånd i vissa områden i den södra länsdelen dominerar bandet StockholmArlanda
fortfarande helt både när det gäller pågående och planerade arbetsplatsprojekt.
Den reglering som har skett av arbetsplatsbyggandet synes inte
nämnvärt ha påverkat detta.
Regionalpolitiska åtgärder
Det är således av mycket stor betydelse för Stockholmsregionen att dels få
en lugnare total utveckling av sysselsättning och befolkning och att dels få
en jämnare fördelning av arbetsplatser i regionen.
Det är inte minst ur Stockholmsregionens synpunkt nödvändigt med en
kraftfull regionalpolitik som kan avlänka Stockholsmregionens expansionstryck
till andra delar av landet. Inte minst viktigt är det att bygga ut högre
utbildning, och särskilt forskning i olika delar av landet. Flyttningsbidraget
till personer som flyttar till Stockholmsregionen bör avskaffas och ersättas
med ett bidrag till orter med en vikande befolkningsutveckling. Infrastruktur
med telenät och andra kommunikationer behöver förstärkas etc.
Centern har länge krävt en särskild investeringsavgift på 25 % för kontorsbyggen
i överhettade delar av regionen. Den avgift som infördes våren 1989
var ett bra steg på vägen, men uppenbarligen otillräckligt. Därför bör centerförslaget
snarast genomföras i sin helhet. I samband därmed kan det nuvarande
adminisitrativa stoppet för kontorsbyggen och andra lokaler avvecklas.
Därmed kan en ineffektivt och byråkratiskt verkande reglering ersättas
med ett mera smidigt ekonomiskt styrmedel. Det innebär att de företag som
väljer att etablera sig i områden som redan har en alltför hög koncentration
av arbetsplatser får vara med att bära samhällets merkostnader för kommunikationer,
miljöåtgärder etc. Givetvis bör intäkterna från avgifterna i sin
helhet användas för åtgärder i regionen.
Jämnare fördelning av offentliga arbetsplatser
Staten är en av regionens största arbetsgivare med ca 45 000 anställda i central
verksamhet. De statliga arbetsplatserna är i hög grad koncenterade till
regionens centrala delar. Staten bör därför genom ett uppdrag till byggnadsstyrelsen
upprätta ett program för en bättre fördelning av de statliga arbetsplatserna
i Stockholms län. Samtidigt bör krav ställas på landsting och kommuner
att på motsvarande sätt verka för en bättre fördelning av arbetsplatserna.
Detta bör kombineras med ett program för arbetsplatsbyte. På detta sätt
skulle de som så önskar få möjlighet att byta till den arbetsplats som ligger
närmast bostaden. Också detta bör kunna genomföras i samverkan med
landstinget och kommunerna, för att därigenom ytterligare öka valmöjligheterna
för den enskilde.
Södertörns universitet
Utbildningssystemet i Stockholmsregionen måste få en mer balanserad
struktur. Det är uppenbart att det finns ett samband mellan tillgång till högskoleförberedande
gymnasieutbildning, närheten till högskolor och benägenheten
till högre studier. Företag med kunskapsintensiv verksamhet är intresserade
av att lokalisera sig till orter med god tillgång på högutbildad arbetskraft.
Den bristande balansen i Stockholmsregionens utbildningsutbud
bidrar därför starkt till att försämra den inomregionala balansen i övrigt.
Inom gymnasieskolan bör de nuvarande skillnaderna i fördelningen av
teoretiska, respektive yrkesinriktade linjer jämnas ut.
Mot. 1989/90
A460
Arbetet på att omfördela högskoleutbildningar till främst den södra läns- Mot. 1989/90
delen måste fortsättas. Det är naturligt att en sådan omfördelning leder till A460
att en särskild högskoleenhet för den södra länsdelen, ett ”Södertörns universitet”,
bildas. Det är förmodligen ett av de mest verksamma sätten att
främja en inomregional balans. Verksamheten bör inte koncenterars till en
plats. Den nätverksstruktur som redan håller på att utvecklas - med tyngdpunkter
i Södertälje, Flemingsberg och Haninge bör vidareutvecklas. Också
andra Södertörnskommuner bör få del av utbyggnaden.
Det är viktigt att utbyggnaden av tvåårig teknisk högskoleutbildning fortsätter.
Aktuella orter bör vara Norrtälje och Huddinge.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av en lugn och balanserad utveckling för
Stockholmsregionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en kraftfull regionalpolitik,
[att riksdagen hos regeringen begär förslag till omvandling av den
nuvarande investeringsavgiften för kontorsbyggen i Stockholms län
till en särskild investeringsavgift på 25 % för kontorsbyggen i de delar
av länet som har ett antal arbetsplatser som med mer än 50 % överstiger
antalet förvärvsarbetande i resp. kommun,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att intäkterna
från investeringsavgiften skall användas för miljöinsatser och insatser
för vård, kollektivtrafik och bostadsförsörjning inom Stockholms
län,1]
3. att riksdagen hos regeringen begär ett program för omfördelning
av statliga arbetsplatser i Stockholms län,
[att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till ett projekt i
samverkan med landsting och kommuner för att underlätta för offentligt
anställda att få arbete så nära bostaden som möjligt,2]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en bättre fördelning av gymnasieutbildningen
i Stockholms län,3]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en fortsatt omfördelning av högskoleutbildning till
den södra länsdelen med sikte på att skapa ett "Södertörns
universitet”,3]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en två
15
årig teknisk högskoleutbildning bör etableras i Norrtälje och Mot. 1989/90
Huddinge.3] A460
Stockholm den 25 januari 1990
Pär Granstedt (c) Karin Söder (c)
1 1989/90:Sk439
2 1989/90:Bo244
3 1989/90:Ub821