Motion till riksdagen
1989/90: A438
av Hugo Bergdahl (fp)
Infrastrukturen i Västmanland
Fungerar infrastrukturen så fungerar också människors möjligheter att finna
och välja arbete liksom arbetsort.
Då är också goda kommunikationer och väl utvecklade utbildningsmöjligheter
av stor vikt i ett samhälle där människor blir allt rörligare.
Av särskild betydelse för framtiden i Västmanland är att människor och
myndigheter tillsammans arbetar för att lösa de två viktigaste framtidsfrågorna
- nämligen kommunikations- och utbildningsfrågorna.
Mälarbanan och Bergslagspendeln är projekt som förbättrar infrastrukturen.
En snabbtågslinje från Hallsberg till Stockholm via Örebro och Västerås
skulle ge Västmanland en framskjuten och central plats för företagens
möjligheter att expandera. Ett förverkligande av Mälarbaneprojektet innebär
en halvtimmas avkortning av restiden såväl Västerås - Stockholm som
Västerås - Örebro. Efter utbyggnad skulle restiden bli 50 minuter Västerås Stockholm
respektive 45 minuter Västerås - Örebro. Restiden Västerås Eskilstuna
skulle halveras till 17 minuter.
Inga byråkratiska problem får lägga hinder i vägen för Mälarbaneprojektet.
Ur både ekonomisk och framförallt miljösynvinkel är transporter på
järnväg att föredra. Därför måste Mälarbanans tillkomst påskyndas.
Genom att knyta samman Mellansverige till en ekonomiskt expansiv och
slagkraftig zon vinner hela det svenska näringslivet i styrka och internationell
konkurrenskraft om järnvägskommunikationerna runt Mälaren utvecklas.
Mälarbanan avlastar den överhettade Stockholmsregionen genom ökade
pendlingsmöjligheter och större valfrihet vid företagsetableringar och
boende.
Kompletterad med Bergslagspendeln och ett effektivt busslinjenät stärker
Mälarbanan även infrastrukturen för Bergslagen.
Genom att avlasta landsvägstrafiken bidrar Mälarbanan till högre trafiksäkerhet,
minskad energiförbrukning och bättre miljö - inte minst i Stockholmsområdet.
Regeringen tillsatte i januari 1989 en statlig förhandlingsman för att åstadkomma
en lösning av frågan om järnvägstrafiken runt Mälaren. Enligt sina
direktiv skall förhandlingsmannen ta initiativ till överläggningar mellan de
olika parterna om en ekonomisk lösning som möjliggör utbyggnad helt eller
delvis. Förhandlingsmannen skall också studera etapplösningar samt olika
finansieringsalternativ.
Finansiering av järnvägstrafiken runt Mälaren kan enligt min uppfattning
dock inte ske enbart över skattsedeln. Banverket bör i det här sammanhanget
pröva olika former för att få till stånd den nödvändiga finansieringen.
Det kan vara att lånefinansiera, obligationsutgivning samt att via t.ex. järnvägsobligationer
låta allmänheten bli delägare.
Vägar
Till infrastrukturen i ett välfungerande län hör också vägnätet.
För Västmanlands län är E18 huvudpulsådern. Här har trafiken ökat mest
och förutspås göra det även framdeles. Därför är det tillfredsställande att
sträckan Enköping - Bålsta kan öppnas som motortrafikled 1989 och som
motorväg 1991. Nästa avsnitt på E18 som skyndsamt måste förbättras är
sträckan Köping - Arboga samt E3/E18 sträckningen Arboga - Örebro. E3
sträckningen Arboga - Eskilstuna bör även på sikt rustas till motortrafikledsstandard.
Bland övriga riksvägar är utbyggnaden av riksväg 67 med en förbifart runt
Tärnsjö och delen närmast norr därom en mycket viktig etapp i utbyggnaden
den s.k. ”Räta linjen”. Även riksväg 70 delen förbi Sala är såväl kapacitetsmässigt
som miljömässigt undermålig och bör därför byggas om som förbifart
till Sala så snart som möjligt.
Utbildning
Basen för en bred kunskapsfördjupning av närings- och arbetslivet i Västmanland
ligger bl.a. i en intensifierad gymnasieutbildning. Skall pågående
kunskapsfördjupning, som sker i hela landet, vidmakthållas medför det att
antalet med lång gymnasieutbildning och högskoleutbildning måste öka med
nära 50 % fram till sekelskiftet.
Skall hela Västmanland bli en del av Mälardalens stora gymnasieregion
och möta framtidsbehoven av bred kunskapsfördjupning i arbetslivet måste
i första hand gymnasieutbildningen i länets nordvästra delar förstärkas och
ges en förstklassig gymnasiemiljö.
Dessutom krävs det en långsiktig strategi och satsning på hela länets gymnasieutbildning
om vi skall lyckas utjämna mot de norra delarna av Stockholmsområdet.
Frekvensen med lång gymnasieutbildning är där ca 50 %
högre än i Västmanland. Utan en sådan målmedveten satsning kan inte segregationen
brytas och lokaliseringsvillkoren jämnas ut.
Från och med läsåret 87/88 pågår försök med treåriga yrkeslinjer på gymnasiet.
Försöket omfattar ca 5 700 personer i hela landet fördelade på ett
tiotal linjer. Försöket verkar framgångsrikt och byggs under nästa år ut med
ca 4 000 platser. En storskalig satsning i Västmanland på lång yrkesinriktad
gymnasieutbildning och som ger större teoretisk inriktning och träning kan
vara ett viktigt instrument för att möta framtidens krav på ett kunskapsbaserat
näringsliv i hela norra Mälardalen.
Tillgången på utbildade akademiker är kraftigt snedfördelad i landet. Västerås
är ledande i Västmanland, men ligger klart efter t.ex. Umeå och Linko- 16
Mot. 1989/90
A438
ping. Som helhet framstår Västmanland som en medelmåttig miljö. Skall
Västerås bli en uthållig miljö för ett högteknologiskt näringsliv måste troligen
antalet forskarutbildade fördubblas. Idag finns ca 1000 forskarutbildade
i Linköping och Umeå, medan siffran för Västerås är 300. Den låga siffran
för Västerås påverkar självklart även övriga närliggande kommuner i Västmanland
på ett negativt sätt.
Högskolan i Eskilstuna/Västerås
Högskola är jämte kommunikationer en av de mer avgörande faktorerna för
en positiv utveckling av länet.
Västmanlands län är i en unik situation genom att inom sina gränser ha
flera stora exportföretag som är världsledande var och en inom sitt område.
Ett av villkoren för dessa företags utveckling är tillgången på kvalificerad
arbetskraft.
Högskolan i Eskilstuna/Västerås (HE/V) är den enda högskolan i såväl
Södermanlands som Västmanlands län. Detta är en för landet unik situation.
Alla andra län utom Gotland har en ”egen” högskola. En uppdelning av
HE/V i dagens läge skulle inte vara lycklig. De två delarna skulle bli alltför
svaga var för sig för att kunna bli tillräckligt attraktiva alternativ till utbildningsanstalterna
i Stockholm/Uppsalaregionen. Därför bör man inrikta sig
på att bygga ut högskolan som en för västra Mälardalen gemensam högskola.
Trots att högskolan i Eskilstuna/Västerås kan sägas ”ansvara” för två län
av normalstorlek är högskolan i Eskilstuna/Västerås av medelstorlek bland
de mindre och medelstora högskolorna. Högskolans sammanlagda grundutbildningsanslag
för 1990/91 är ungefär lika stora som för ”ettlänshögskolorna”
i Falun/Borlänge, Gävle/Sandviken och Jönköping, men väsentligt
mindre än anslagen till högskolorna i Karlstad, Örebro, Växjö, Sundsvall/Härnösand
och Kalmar.
I dag bedriver högskolan i Eskilstuna/Västerås utbildning på fem orter.
Det är förutom huvudorterna Eskilstuna och Västerås, även Nyköping, Katrineholm
och Ludvika.
Idag ges vid högskolan:
Förskollärarutbildning, flera ekonomutbildningar och datautbildningar
ett antal två och treåriga tekniska utbildningar inklusive YTH och teknikerutbildningar,
samt språkutbildning i form av ett begränsat antal fristående
kurser. Utbildning på fristående kurser finns även inom ekonomi och data.
De tekniska utbildningarna svarar för mer än hälften av högskolans omslutning
inom grundutbildningen.
I årets budgetproposition föreslår man att en del av den föreslagna utbyggnaden
inom försöksverksamheten med den nya ingenjörsutbildningen skall
finansieras genom en neddragning av LIF-anslaget på några av de högskolor
som tidigare startat lokala ingenjörslinjer. För HE/V:s del innebär detta en
realminskning av anslaget med 8-10 procent.
Enligt min uppfattning är detta för ett av ingenjörer och tekniker så hårt
beroende län som Västmanland en oacceptabel utbildningspolitik. Låt högskolan
Västerås/Eskilstuna istället få en utbyggd utbildningskapacitet på ingenjörslinjer.
Mot. 1989/90
A438
17
Resultatet av de föreslagna förändringarna är i praktiken att man straffar
de högskolor däribland HE/V, som tagit initiativ och bidragit till att bana väg
för den nya ingenjörsutbildningen, medan de högskolor som inte gjort detta
slipper en anslagsreduktion.
Tillsammans med de i regeringens budgetförslag föreslagna minskningarna
på de lokala linjerna skulle resultatet för HE/V:s del kunna bli att antalet
platser på två eller treåriga ingenjörsutbildningar som idag totalt uppgår
till 240 under treårsperioden inte ökar med mer än sammanlagt 90 platser,
samtidigt som betydligt flera T4-klasser dras in i gymnasieskolorna i de två
länen.
Mot bakgrund av det redovisade är det angeläget att HE/V inte får någon
realminskning av LIF-anslaget för nästa budgetår och att man inte heller gör
några minskningar av LIF-anslaget under resten av treårsperioden. Jag vill i
det sammanhanget hänvisa till att folkpartiet i sin partimotion om högskolan
föreslår ett högre LIF-anslag än regeringen föreslagit.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utbyggnad av infrastrukturen i Västmanland.
Stockholm den 24 januari 1990
Hugo Bergdahl (fp)
Mot. 1989/90
A438
18