Motion till riksdagen
1989/90:A427

av Kurt Ove Johansson m.fl. (s)
Regionalpolitisk utveckling

De övergripande målen för vår regionalpolitik är att uppnå en balanserad
befolkningsutveckling och tillgång till arbete, service och en god miljö i alla
delar av landet.

Dessa mål preciseras genom beslut av riksdag och regering. Exempel på
sådana beslut är stödområdesindelningar för regionalpolitisk! stöd, områdesavgränsningar
för transportstöd, prioritering av vissa regioner för omlokalisering
av statlig verksamhet samt fördelningen av medel till regionalpolitiska
insatser.

På den regionala nivån ankommer det på länsstyrelserna att göra prioriteringar
av olika typer av insatser i olika delar av länen, avgränsa områden där
glesbygdsstöd har lämnats etc.

Det regionalpolitiska arbetet har under senare år ändrat inriktning i betydande
grad. Detta arbete kan i korthet sägas alltmer ha inriktats på:

- infrastrukturåtgärder (utbildningsinsatser, teknik- och kompetensspridning,
kommunikationer m.m.) för att skapa goda utvecklingsmiljöer för
näringslivet,

- att de regionalpolitiska medlen satsas på utveckling och förnyelse av näringslivet
(inriktning på stöd till såväl ”härda” som ”mjuka” investeringar),

- ökad decentralisering av regionalpolitikens genomförande och stöd till
lokala/regionala initiativ till utvecklingsinsatser,

- särskilda i tiden koncentrerade regioninsatser har gjorts för att klara
strukturomvandlingsproblem (Norrbotten, Bergslagen, Blekinge, Uddevalla,
Malmö, Timrå m.fl.).

Den socialdemokratiska regeringen har gjort betydelsefulla ansträngningar
för att stärka regionalpolitiken.

Dessa ansträngningar har bland annat lett till att det stöd som lämnas till
glesbygden ökat med 50 procent på två år, vilket är en kraftfull ökning av
medlen som avsättes för regionalpolitiken. Därtill kommer den gynnsamma
utvecklingen av arbetsmarknaden som även glesbygden genom en minskad
arbetslöshet fått skörda frukterna av. Det stöd som ges till glesbygden tillför
årligen 1 500 arbetstillfällen.

Även om dessa ambitiösa ansträngningar är lovvärda och viktiga led i arbetet
med en balanserad regionalpolitisk utveckling finns det behov av ytterligare
insatser.

Enligt FoB 85 sysselsattes drygt 20 % av samtliga sysselsatta i landet inom Mot. 1989/90

Stockholms arbetsmarknad. Huvudstadsregionen innefattar en fjärdedel av A427

landets sysselsatta. Denna starka koncentration av landets sysselsättning till
huvudstadsregionens arbetsmarknad får till resultat att följdverkningarna av
en dåligt fungerande arbetsmarknad i regionen sprider sig till hela ekonomin.
Detta förstärks inte minst av det pendlingsutbyte som sker mellan huvudstadsregionens
arbetsmarknad och övriga arbetsmarknader i landet.

1 detta sammanhang spelar arbetsmarknads- och utbildningspolitiken en
väsentlig roll. Och i den takt som arbetskraftsutbudet i Stockholm allt
mindre överensstämmer kvalifikationsmässigt med den efterfrågan som
finns, desto kraftigare kommer behovet av arbetskraft från andra delar av
landet att vara.

Mot denna bakgrund är det av strategiskt intresse att utvecklingen sker i
balanserade former. Och detta intresse avser inte enbart regionalpolitiken,
utan hela den ekonomiska politiken. För att få till stånd en balanserad utveckling
är det av vikt att åtgärder vidtas för att styra tillväxten inom den
privata och offentliga tjänstesektorn från Stockholmsområdet till andra delar
av landet.Tillväxten i Stockholmsregionen måste begränsas.

Den kanske viktigaste tillgången för en regions långsiktiga utveckling är
infrastrukturen, dvs. vägar, järnvägar, telekommunikationer, flygplatser och
postterminaler. Inflytandet häröver har dock minskat med hänsyn till att en
allt större del finansieras utanför statsbudgeten. Det blir därmed marknadsekonomiska
principer som får vara vägledande för vilka satsningar som skall
göras, vilket inte alltid stämmer överens med vad som är motiverat ur regionalpolitisk
synvinkel.

Televerket klarar sina investeringar genom att själv agera på lånemarknaden
och ge ut teleobligationer, samtidigt som posten och luftfartsverket själv
finansierar sina investeringar via avgifter som kunderna erlägger. Vägar och
järnvägar finansieras över statsbudgeten.

De valda finansieringsmodellerna har fått till följd att omfördelningen av
infrastrukturen mellan landets regioner har varit snabbare än befolkningens
omfördelning. Stockholmsregionen har tillförts en oproportionerligt stor del
av investeringarna i modern infrastruktur.

Under perioden 1974-85 förlädes hälften av satsningarna på flygplatser
och postterminaler till Stockholmsregionen, och därtill kommer 30 % av telekommunikationssatsningarna.
Detta kan jämföras med att regionen har
drygt 20 % av landets befolkning.

Koncentrationen av infrastruktursatsningarna till Stockholm, med undantag
för vägar och järnvägar, har förstärkt regionens ställning och därmed
gjort den ännu mer attraktiv som etableringsort. Övriga landet har emellertid
fått stå tillbaka och exempelvis Göteborg, Malmö och de s.k. storstadsalternativen
i Norrland har förlorat sin tidigare ställning som balanserande
kraft till huvudstaden.

Utbildning och forskning har en strategisk betydelse för utvecklingen i en
region. Stockholms län svarar, enligt en undersökning vid SCB, för över
40 % av sysselsättningen inom forskning och utveckling i företagssektorn i
Sverige. Omkring 50 % av de forskarutbildade arbetar i företagssektorn i
Stockholms län. Ungefär hälften av landets forskningsresurser i offentliga

forskningsinstitut samt styrelsen för teknisk utvecklings (STU) fördelning av Mot. 1989/90

anslag till forskning och utveckling destineras till Stockholm. A427

Den kraftiga koncentrationen till Stockholm av forskning och utveckling
kan därmed bli styrande för företagens investeringar och den långsiktiga fördelningen
av sysselsättning och inkomster i Sverige.

Den inventering som STU gjort av resurscentra för teknik- och kompetensspridning
visar att denna verksamhet har en liknande koncentration till
Stockholm och Göteborg.

Staten måste därför vid större förändringar av verksamheter eller i samband
med större förändringar av ingångna avtal utnyttja sin roll som avtalspart
för att åstadkomma en utflyttning av kollektiva forskningsinstitut i
första hand från Stockholm.

Den statliga sektorn har en stor betydelse för en balanserad regional utveckling.
Detta dels som resursskapare och serviceorgan för individer och
företag, dels genom den sysselsättning som skapas.

De största arbetsgivarna utgöres i många kommuner av statliga myndigheter,
institutioner och företag. Sysselsättningen inom den statliga sektorn är
av flera skäl ojämnt fördelad såväl mellan länen som inom länen. Med syftet
att motverka denna obalans omlokaliserades under 1970-talet ett trettiotal
myndigheter med omkring 10 000 anställda från Stockholmsområdet. Fram
till dess var i det närmaste all central statlig förvaltning lokaliserad till Stockholm.
Arbetsmarknadsutskottet uttalade under slutet av 1970-talet att en ny
omlokalisering av statlig förvaltning av det slag som tidigare genomförts då
inte var aktuell.

Decentraliseringsarbetet har istället inriktats på två andra huvudvägar.

Dels skall möjligheterna att omlokalisera ny eller expanderande statlig förvaltning
prövas målmedvetet, dels skall en delegering av beslutsfunktioner
och arbetsuppgifter från central nivå eftersträvas.Lokalisering av statlig
verksamhet skall i första hand ske till skogslänen och i andra hand till sydöstra
Sverige och Sjuhäradsbygden.

Statskontoret har i samarbete med Statshälsan och statens arbetsmarknadsnämnd
gjort en utvärdering av 1970-talets omlokalisering av statliga
myndigheter.

Denna utvärdering ger vid handen att beslutet att omlokalisera 48 myndigheter,
eller delar av myndigheter, med 10 000 anställda, haft en liten inverkan
på befolkningsutveckling, sysselsättning och arbetsmarknad i Stockholms
län. Den har inte haft någon märkbart dämpande effekt på tillväxten.

Statsmakternas intentioner har i denna del inte infriats.Stockholms läns andel
av antalet statsanställda har minskat från 30,7 % 1975 till 26,7 % år 1987.

Statsförvaltningen, inklusive affärsverken, ökade dock i Stockholms län med
15 500 personer under perioden 1970-1987. Statsmakterna har omlokaliserat
myndigheter med ca 10 000 anställda från Stockholmsområdet. Detta har
således inte hindrat att statsförvaltningen i Stockholms län ökat betydligt sedan
början av 1970-talet. Särskilt gäller detta den lokala och regionala statsförvaltningen,
men också den centrala statsförvaltningen. Myndigheterna
inom försvaret har emellertid minskat.

Myndigheterna har i flera av regionerna blivit en resurs i det regionala utvecklingsarbetet,
vilket skett genom samverkan kring en utvecklingsidé som 5

resulterat i olika typer av samverkansprojekt. Det krävs att myndigheterna Mot. 1989/90

förläggs till orter där de har möjlighet att vara en resurs i utvecklingsarbetet A427

för att effekter skall uppnås i den regionala utvecklingen.

En grundläggande och betydelsefull förutsättning är att länsstyrelserna
och kommunerna tar en aktiv del i arbetet med att integrera myndigheterna
med övriga utvecklingssträvanden inom regionerna.

På mottagarorterna har det uppnåtts delvis positiva effekter. Arbetsmarknaden
har breddats och myndigheterna har i flera regioner, främst i norr,
blivit en resurs i det regionala utvecklingsarbetet. En viktig förutsättning är
i de flesta fall att det finns högskola eller universitet på orten. Genom att
lokalkostnaderna är markant lägre än i Stockholm blir de statsfinansiella besparingarna
betydande.

Statskontoret har vidare framhållit att det finns en rad fördelar med att
det i samband med eventuella framtida omlokaliseringar sker förstärkningar
i de regioner dit omlokalisering redan skett.

Den expansion som skett inom Stockholmsregionen har gett upphov till
svåra så kallade överhettningsproblem och fört med sig en obalans mellan
varu- respektive tjänsteproduktionen i regionen.

Av de problem som uppkommit kan nämnas svårigheter för företagen att
rekrytera personal, bristen på bostäder och på detta en följande osund prisbildning
samt långa köer inom barnomsorgen. Den starka expansionen i
Stockholmsområdet har också medfört större miljöproblem än vad som gäller
för landet i övrigt.

Från ledande politiskt och fackligt håll i Stockholm har det uttalats en betydande
oro för den aktuella situationen och behovet av åtgärder för att
dämpa expansionen i regionen har framhållits.

Det kan således konstateras att det finns en gemensam uppfattning om att
åtgärder har att vidtas så att verksamheter kan avlänkas från Stockholm till
andra landsdelar.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om styrning av insatser inom infrastruktur, forskning och
utveckling samt regionalisering av statsförvaltning som medel för att
avlänka expansionen inom Stockholmsregionen.

Stockholm den 24 januari 1990

Kurt Ove Johansson (s)

Bo Holmberg (s) Doris Håvik (s)

Axel Andersson (s) Nils-Olof Gustafsson (s)

Roland Brännström (s) Sten-Ove Sundström (s)

Ove Karlsson (s)

Magnus Persson (s)

6