Motion till riksdagen
1989/90:A269
av Anna Horn af Rantzien m.fl. (mp)
Faror i arbetsmiljö - asbestos och silikos
Mot.
1989/90
A269-270
Det finns en hel del kvarts i sandsten, gnejs,
granit och vanlig sand. Och vad är kvarts?
En kiseldioxid som i kristallform
pi en ging är si hård och hillfast att
den är begärlig inom industrin
och avger ett si finfördelat damm
att de som jobbar inom industrin
bara begär att slippa undan den.
De giftiga partiklarna frin kvarts
kan bli si sini att de i motsats till
det damm vi brukar sopa hemmavid
osedda smyger in i lungornas
finaste vindlingar och där ser till
att lingsamt göra vävnaderna stela,
tills ägaren flir svirt att andas. När
hans andnöd blivit kronisk har han fitt
si kallad stendammslunga, silikos,
en yrkesskada som hos oss är känd
sen 1700-talet, dä Linné
noterade att ”bröstsjukan” i Orsa
tog livet av helt unga stenarbetare.
Andnöden kommer smygande som cancer,
kan vänta ut sitt damminpyrda offer
i upp till trettio ir, den kan sli till
lingt sedan bäraren har pensionerats
och tror sig vara pi den säkra sidan,
den kan sli till pi mindre än fern-ir.
Och botemedel saknas alltjämt helt.
Här stir den ännu mera maktlös än
inför tumörer, läkarvetenskapen,
det är ju ocksi mindre vanligt med
miljardanslag till forskare som vill
försöka lösa silikosens gita.
Att döma av det bröd man it i Vindeln
är kvartsen mindre farlig att förtära.
När kvartsdammkomen fastnat stannar de
för gott och dör först med sin bärare,
trofastare än nigon anförvant,
ett faktum som tycks öka, inte minska,
benägenheten att förtiga sjukan.
Urgamla missförhillanden är svira
att skänka journalistiskt nyhetsvärde,
det som är lika aktuellt för jämnan
fir liksom aldrig aktualitet.
Om även Arbetarskyddsstyrelsens
dammforskare och yrkesinspektörer
fick silikos si skulle saken komma
i ett för media gynnsammare läge,
men det är bara vanligt folk som drabbas.
Att de som skivar och graverar sten
till vira minnesvirdar ofta läggs
i en för tidig grav pi grund av vad
de andas in under sitt fromma värv
kan tyckas vara nog makabert för
sorgkantade rubrikpidrag i pressen,
men gravstenssjukan verkar snarare
ha fitt den tryckta tystnaden att tätna.
Eller har ni läst minga larmartiklar
om silikos pi sistone? Ar inte
den gamla stendammslungan mest ett spöke
från förr som är pi väg att tyna bort
i det moderna industrisamhället?
I digra luntor sedan 60-talet
har först en silikosutredning, sedan
det större Silikosprojektet visat,
lit vara för en mindre menighet,
att dammsjukdomen gitt tillbaka
i flera branscher där den längst har häijat,
exempelvis i järnmalmsgruvorna
och i den gamla glastillverkningen.
Samtidig! har den hemsökt flera stenoch
krossarbetare än förr, är kvar
pi stilverken, ocksi de största, och
har spritt sig till ett antal industrier
där kvartsdammrisken förut nonchalerats.
De som tillverkar sandpapper och takpapp,
de som anlägger tunnlar eller brunnar,
de som kör stora gatsopningsmaskiner,
de som kvartspulverslipar tandproteser,
de som befriar gjutet gods frin sand
och de som river gjutformsugnarna,
1
1 Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr A269-270
Mot. 1989/90
A269
de som är sysselsatt! med att blästra,
att blanda murbruk och att såga tegel,
de som torrborrar berg och krossar sten
till kommunala väg- och husbyggen,
de som gör skurpulver med kvartsmjöl i,
de som intalkar vira kära bildäck,
de som ger plastprofiler lämplig längd
och de som säckar och kör ut potatis
är bara några av de grupper som
i dag är exponerade för kvartsdamm,
och några av dem har fått lungförtjockning
betydligt snabbare än forna dagars
stenbrotts- och keramikarbetare.
Vårt samhälle är inte mera postindustriellt
än att vi tar för givet
att ovan nämnda sysslor också utförs,
och då är priset värt beaktande.
På mer än tusen arbetsplatser finns
det alltjämt risk för silikos, och femtio
til) hundra svenskar sjuknar varje år.
Ett fattigspöke mitt i datavärlden
är alltså en för tidig skambenämning
på världens kanske äldsta yrkessjukdom,
i synnerhet som datavärlden själv
använder sig av kvarts i form av kisel
till sina datachips och minneskärnor.
Rätt länge trodde man att silikosen
skulle sanera bort sig själv i samband
med att de flesta mindre gruvor, glasbruk,
porslinsfabriker och järngjuterier
fick slå igen och lämna marknaden
till få koncerner med modem teknik.
En gammal silikosprodukt som gatsten
har därtill slutat fabriceras helt.
Men till modern teknik hör inte bara
inkapslade processer, filter, utsug,
utan i hög grad också nya borroch
kross- och slipverktyg som dammar
betydligt värre än de gamla, dit
hör också vanan att förlägga dammjobb
som förut sköttes ute under tak,
exempelvis att mala berg till grus,
så att det inte blir så olönsamt.
När bolagschefen jagar kostnader
och personalen jagar bonuspengar
får båda också lätt ett horn i sidan
till dyra respektive sinkande
skyddsmasker, utsugsaggregat och kåpor.
Det är ju enklare att spruta vatten
på sanden än att suga bort dess damm.
Det är ju enklare att sätta den
som styr en dammupprivande process
i bur än bura in processen själv.
De som i dag ses skrota, håla, slipa
i kvarts på en fabrik har kåpa på sig
just när de utför dessa sysslor, men
sen tar de av sig kåpan för att jobba
med annat på den plats de dammat ner;
di3 får de kvarts i alveolerna.
De som har hand om städningen på stålverk
får dammsugaren överfull av mindre
riskabelt damm, medan den fina kvartsen
i stället tillförs luften, så när golven
ser snygga ut har giftet ofta bara
förflyttats upp i lämplig andningshöjd.
Vid gjutning har man delvis ersatt kvarts
med olivin, en annan sand, men dels
är olivinsand inte heller kvartsfri,
dels medger inte "produktionstekniken”
att kvartssand frångås över hela linjen,
dessutom ökar riskerna när kvartsen
vid upphettning blir tridymit eller
kristobalit, och hetta krävs vid gjutning.
Modern teknik är heller inte alltid
påfallande modern. Vid rivningar
av lägenheter är det alltjämt vanligt
att grovarbetare som saknar skyddsmask
går lös på innerväggarna med slägga
och bara pustar ut när Lutzendimman
lagt sig så tät att väggen inte syns,
ett utmärkt sätt att snabbt få i sig kvarts.
Av dessa och av flera andra skäl
har silikosens självdöd kommit av sig.
Den som vet mest om sjukan, Axel Ahlmark,
har också framhävt att den i ”modern
exposition” har visat sådan livskraft
att "allra största uppmärksamhet” krävs.
Men om det saknas medicin och om
det inte går att sopa undan dammet
med rationaliseringskvastens hjälp,
hur ska man då bli silikosen kvitt?
Det lär i själva verket vara enkelt.
Tekniken finns. Alfa Laval och Kockums
är bara två av flera svenska firmor
som lyckats producera sugare,
processinkapslingar och friskluftshytter
som även i praktiken visat sig
fungera effektivt till rimlig kostnad.
I Södra Sandby nära Malmö ligger
Mataki, ett av Sveriges större kross verk.
Berget är kvartsrikt där, en viktig orsak
till krossplaceringen. Av samma orsak
fick flera arbetare silikos
och tre av dem så svårt att de strök med.
Mot. 1989/90
A269
det var på 1960-talet.
Normalt dör silikosens offer sent
och tyst och en i taget, efter Jr
av andnöd, ofta nog på långvårdshem
där de förväntas dö i aila fall,
men på Mataki var det anställt folk
som dog, och detta tätt inpå varandra,
så det blev liv om saken. Facket krävde
driftstopp, MaMkis ledning lovade
sanering, men det var rätt få som trodde
att en fabrik som gjorde grus av berg
vars kvartshalt överskred nittio procent
någonsin skulle lyckas minska dammutsläppen
till en godtagbar nivå
utan att flytta till ett annat berg.
Mataki lyckades emellertid
med hjälp av tillgänglig utsugsteknik.
Redan när Silikosprojektet gjorde
sin granskning kring år 1970
framstod Mataki, nyss ett skräckexempel,
som något av en ♦nönsterkross, för ingen
av arbetarna där fick längre i sig
riskabla kvartsdammängder, ingen enda,
mot en majoritet på 60-talet,
dessutom gav Mataki fortsatt vinst.
Och just det faktum att det fanns Matakiexempel
inom branscher, där det annars
såg mörkt ut med en större del av styrkan
dammexponerad över alla gränser,
väckte förhoppningar, för gick det att
fl bukt med kvartsen även i extremt
stendammiga processer borde det
ju ligga inom möjlighetens gräns
att knäcka bröstsjukan en gång för alla.
I samma riktning verkade ett larm
från ännu en fabrik i Malmös närhet,
från Lomma Eternit.* För larmet gällde
så kallad asbestos, en dammsjukdom
som drabbar dem som inandas blå asbest,
och asbesten kan ersättas av annat.
Facket fick också fart på riksdagsmännen,
och Arbetarskyddsstyrelsen har aldrig
gått ut så hårt som när man drog i gång
SU-projektet (Silikosuppföljningsprojektet)
1974.
Nu skulle alla kvartsdammindustner
”totalsaneras”, asbesten förbjudas
och sihkosen inom fem sex år
* Sklnc är över huvud tagel en
stendammsprovins av forsta ordningen,
storproducent av byggmaterial.
av grus och markbetong, cement och tegel
försvinna helt från arbetsplatserna.
Man satte 1980 som
ett gränsår: då om inte tidigare
skulle vårt näringslivs motsvarighet
till TBC vara ett minne blott.
Den största arbctsmiljösatsningen
i Sverige någonsin var därmed inledd.
De första åren gjordes också mycket.
En skara nyanställda ingenjörer
med patos i miljöfrågor for runt
på alla stålverk, gjuterier, krossar,
stenhuggerier och skrev ut detaljanvisningar
till var och en av dem.
Rätt många företag fick kalla fötter
av att så strängt och indiskret betraktas,
de var mest vana vid att äta lunch
med yrkesinspektören då och då
och därvid nöja sig med vaga löften,
i varje fall tog de sig för att minska
på damningen så att det på rätt många
kvartsindustrier efter några år
var ungefär var femte anställd mot
förut varannan som var riskutsatt.
Och ett förbud mot särskilt farlig asbest
drevs fram, låt vara främst med medias hjälp,
asbésten kändes fräschare än kvartsen.
Det såg helt enkelt halvvägs ut som om
det satta målet också kunde nås.
Då måste någonting ha hänt, så där
kring 1977, då chefen
för silikosutrotningen gick i
pension och efterträddes av en mindre
utrotningshågad FOA-man, för flera
av de projektanställda ingenjörer
som dragit tyngsta lasset slutade
utan att andra sattes in i stället.
Fast hela branscher återstod att kolla
blev tjänsterna vakanta tiden ut.
Och när det förbestämda segeråret
var inne, alltså 1980,
avhördes ingen enda jubelton,
SU-projektet lades bara ned.
Det var vid månadsskiftet juni-juli,
och fackförbunden måtte haft semester,
för kommentarerna blev mycket magra.
Först två år senare kom slutrapporten,
en grön och sönderfallande stencil
på bortåt 150 glesa sidor
som få har läst, för inte heller den
lanserades med något pressuppbåd.
Där presenteras fiaskot sida upp
och sida ner som en succé av smart
fasaduppsnyggande prestigekanslister.
1* Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr A269-270
Mot. 1989/90
A269
Men varför slutade de ingenjörer
som tog projektets målsättning på allvar?
Jag har lärt känna en av dem, en man
som nu gör barnprogram på Sveriges Radio
och därför vågar skylta med sitt namn.
Jag kallar honom ändå K - och SUprojcktets
ledning kallar jag för ASS,
ASS som i Arbetarskyddsstyrelsen i
nedanstående försök till svar.
K reste runt till alla stålverk, skrev
rapport och utformade föreskrifter;
ASS omformade K:s rapport utan
att underrätta honom och behöll
hans föreskrifter, så att gjuterier
som syndade slapp att ta del av dem.
K reste också runt till Skånes krossar,
ett femtiotal, de flesta ganska små,
och sände ASS en studie som tog fasta
på positiva lösningar av typ
Mataki; ASS lät även denna studie
bli liggande tills yrkesinsptktören
i Malmö, som till slut fick läsa den,
fann sakuppgifterna föråldrade.
K:s intryck var att yrkesinspektörer
ute på fältet lätt blir alltför måna
om goda företagskontakter för
att sätta sina namn på skrivelser
som ställer hårda krav på företagen,
varför han utbad sig om rätt att själv
signera varje känslig anvisning
och låta yrkesinspektören slippa;
ASS underströk att Yrkesinspektionen
i vaije län är verkets bas lokalt,
ett organisatoriskt fundament
vars rätt och plikt att underteckna varje
anvisning inte kan ifrågasättas.
Tillsammans med ett team av ingenjörer
tog K så fram ett antal kartblad där
de företag som bröt mot reglerna
för damm var tecknade med rött och de
som följde reglerna var tecknade
med grönt, kartblad som landets skyddsombud
skulle fl tillgång till per terminal
för att på varje ort föra å jour
med egna, aktuella siffror, en
metod att nyttja datorn demokratiskt,
i dialogprogrammets form, som ett
slags skyddsombudens djungeltelegraf;
ASS invände att utpekandet av
namngivna företag var oförenligt
med bolagssekretessens krav och lade
de många datakartorna åt sidan,
i slutrapporten nämns de inte alls.*
Vid flera industribesök fann K
att företag som en gång skaffat filter
och utsug inte sällan lät dem damma
igen, stå oanvända eller bara
komma till heders när det skulle mätas
och efterlyste skärptare kontroll;
ASS hänvisade K till den instans
som sedan flera år notoriskt skytt
just tvångsåtgärder. Yrkesinspektionen.
Som kringresande ensaminspektör
behövde K projektledningens stöd
i ryggen för att orka tampas med
de företag som bara visade
sin dammfria fabrikation och när
han ställde frågor log och bjöd på middag;
ASS avstod dock från diskussion med K,
gav aldrig klart besked om vilka krav
på företagen som han kunde ställa
och lät honom kort sagt stå utan stöd.
När K av dessa skäl fann sig förhindrad
att föra det projekt han knutits till
ett tuppQät närmare det mål som uppsatts
och därtill blivit övertygad om
att ASS gett upp försöket att bli av
med silikosen och i stället nöjde
sig med att mäta och att skicka papper
och gärna såg att K slog dank och lät
ohälsan tiga still så avgick han.
Han avgick, kan man säga, därför att
han tog projektets målsättning på allvar.
Jag sitter med det lik K har grävt upp,
den gröna slutrapporten, i en stuga
jag just fått lagfart på genom att till
Norrtälje tingsrätt översända såväl
mitt köpebrev som mitt köpekontrakt
i såväl original som tre kopior
på vilka två betrodda alfabeter
på varje sida, sex per hand, bedyrat
att sidan efterbildar originalet,
vilket den därigenom inte gör,
en bild av sorglustig byråkrati.
Men den byråkrati som slutrapporten
representerar tycks mig mindre komisk
och mera värd att klaga på offentligt.
Här krånglas inte språket till och inga
kanslispetsfundigheter skämmer texten,
som går att läsa utan förkunskaper.
Men den som saknar förkunskaper tror
sig läsa om ett framgångsrikt projekt,
och den som äger förkunskaper vet
sig läsa om ett misslyckat projekt,
* De finns dock programmerade pl det
centrala datanätet, kan tas fram.
Mot. 1989/90
A269
för den byråkrati som räder här
är överslätandets, friserandets
och det frimurartysta samförståndets.
När åtta år har gått sen målet sattes
högre än någonsin tillförne heter
det plötsligt blygt att syftet med projektet
var att "intensifiera" dammtillsynen,
att inspektera arbetsplatserna
och att fl ut information om utsug,
tre uppgifter som redan Silikosprojektet
tog sig an på 60-talet.
Att det i SU-fallet gällde att
totalsanera kvartsdammindustrin
från silikos till 1980
nämns inte alls i slutrapportens text,
där 1974 års
målsättningsformulering inte ens
fått plats i bilagesektionen. Närmast
den ursprungliga, radikala planen
kommer en formulering på sid 5
där "samtliga” dammarbetsplatser avkrävs
"erforderliga åtgärder" mot kvartsdamm,
men denna uppgift nämns i andra rummet,
i första rummet sägs projektets mål
ha varit att få ut "tillgänglig kunskap”,
och det till företag som översköljts
med gratistips från ASS i åratal.
Om inte detta är urkundsförfalskning
så undrar jag hur tjänstemännen på
det statsverk som är satt att granska andra
statsverks förvaltning vill beteckna det.
När klyftan mellan mål och resultat
på detta sätt retroaktivt har jämnats
med marken möjliggörs en positiv
beskrivning av projektet bransch för bransch,
för om det förr var femtio procent
<• ir kvartsarbetama ■ ,'om löpte risk att
få silikos mot endast tjugo sen
finns det ju grund för att med eftertryck
tala om ”intensifierad" tillsyn.
Haken är bara den att silikosen
alltjämt finns kvar på arbetsplatserna,
och det var den som skulle sugas bort.
Dessutom ar det oklart om de branscher
som slapp bli inspekterade, bland dem
slipvarubranschen, tegelbruken, många
glasbruk och kemiska fabriker liksom
delar av byggnadsindustrin, de omnämns
i slutrapporten som kontaktade,
verkligen nått de resultat de uppgett.
Om man får mäta själv och tala om
i telefon hur läget är är det
ju minst sagt frestande att bättra på.
"Några” av landets kvartsrikaste gruvor
ingick för övrigt aldrig i projektet.
En annan punkt är ännu mera oklar.
På Arbetarskyddsstyrelsen finns tre
sanktioner att ta till mot företag
som nonchalerar damningsreglerna:
anvisning, föreläggande, förbud.
Men Arbetarskyddsstyrelsen kan också
bevilja företag som överklagar
sanktionsbeslut dispens från dem. I slutrapportens
sammanfattning heter det
att "förelägganden eller förbud”
har tillgripits i, jag citerar, "en
del fall”. Så står det, ”en del fall”. Och mer
om fallen får vi inte veta. Annars
är anvisningen den sanktionsform ASS
förblivit trogen under hela SUprojektets
gång, och detta även när
den inte varit effektiv. En första
anvisning följs av nr 2 och 3
i bransch på bransch, och inte ens när ASS
vid ny kontroll efter ett antal år
finnér den tredje lika gagnlös som
den första ser man skäl att trappa upp
sin tillsyn med ett föreläggande
eller ta reda på hur många som
har sjuknat under brevväxlingens gång,
man ser i stället skäl att sända ut
anvisning nr 4, vars effekt
dock inte kunnat redovisas då
den utsänts först år 1980,
som det rätt ofta står i slutrapporten.
Miljösanering som retorisk rit.
Dispenser står det desto mindre om:
inte ett ord om detta har jag hittat.
Och ändå vet*man att rätt många firmor,
särskilt sen branschanvisningarna trycktes
vid 1970-talets början,
har sluppit följa utsugsföreskrifter
som de haft ekonomiskt svårt att följa.
Ja, framgångsrika överklaganden
och undantag från reglerna har blivit
så vanliga att många skyddsombud
i likhet med miljöexperterna
på LO inte längre tror att ASS
tar silikosbekämpningen på allvar.
Man kan ju tycka att ett -företag
som i miljöväckelsens tid förser
sin personal med silikos har skäl
att minska dammet för sitt ryktes skull,
oavsett vad man sagt och gjort på ASS,
men är man liten i sin kärva bransch
Mot. 1989/90
A269
eller så stor att man har rid att dra
en tystnadsslöja över statistiken
avtar saneringsviljan snabbt, särskilt
om värste konkurrenten fltt dispens.
Miljöväckelsens tid är som bekant
en tid av sjunkande miljömoral.
”Allt är ju farligt nu för tiden.”
I 1982 irs slutrapport
nämns heller ingenting som gjorts
mot dammet sedan 1980.
De som slapp inspekteras inom SUprojektets
ram tycks också sluppit sen,
si risken finns att man i Ag på ASS
har sämre grepp om dammsituationen
än när professor Ahlmark varnade
för kvartsen 1974.
Det kan på nytt ha blivit fler än tjugo
procent av kvartsarbetama som drabbas;
betydligt fler.
Till sist en framtidsbild.
Om några år, när byggandet på nytt
har skjutit fart och nya silikosfall
"oväntat” inträffat i Blekinge
och i nordöstra Skåne, blixtinkallas
bekymrade representanter för
privat och statlig dammbekämpning,
plus folk från universitet och fack,
för att gemensamt göra upp en plan
för silikosens snara utrotning.
Riksdag och media trycker häftigt på,
för några av de sjuka har just dött,
opinionen kräver åter handling.
De samlas på Åhus’ gästgivargård
som höstsäsongens första lunchsällskap,
och chefspersonerna noterar redan
från start med lika stor belåtenhet
att ålen hållit stilen sen de sist
var här på chefsutvecklingskurs och att
de flesta ansikten de ser är välbekanta,
kanske från det förra dammprojektet,
kanske från en sammankomst
i ”Näringsliv och samhälle” eller
från en paneldebatt om skyddsproblem,
om inte just från chefsutvecklingskursen,
ibland är Sveriges litenhet en fördel.
Ar man bekanta kan man också tala,
och kan man tala blir det resultat!
För övrigt är det inte sällsynt att
staten och näringslivet byter chefer.
Under den nya krafttagskonjunktur
som traktens silikosfall drivit fram
har radikala föreläsare
som K och dr Westerholm på LO
på nytt känts viktiga att bjuda in,
så cheferna för andnödsindustrin
och ASS får utstå obehagliga
beskrivningar av kvartsens farlighet,
beskrivningar de ansträngt applåderar,
innan de’ inför media kraftfullt hävdar,
förlitande sig på dess korta minne,
att alla parter nu för första gången
gått samman för att knäcka silikosen.
”På 90-talet ska den vara borta,
om ni nu bara ger oss arbetsro.”
En av diverse parter sammansatt
projektgrupp drar upp riktlinjerna för
en rikstäckande dammsugningskampanj,
och när det inte är session i gruppen
möts parterna på mera informellt
maner, på tu man hand, i bar och bastu,
vilket är särskilt givande för chefer
som alltför lätt blir hemmablinda och
behöver lära sig att se på tingen
ur andra perspektiv än de är vana,
försäkrar de varandra varje kväll.
En tillsynsdirektör på ASS och en
koncernchef inom specialstål lär
sig till exempel att förstå varandra
på ett för båda parter lugnande
och hoppfullt sätt, för när den förre kärvt
betonar att det nu får vara slut
på torrsopning och oinkapslad skrotning
av skänkarna i gjuterierna,
liksom med utsug som har slutat suga,
förstår den senare att han, om han
förbättrar sop och sug och skrot, kan räkna
,m,ed fortsatt kvartsdispens i de processer
där det är ”omöjligt” med olivinsand,
liksom att prestationslön kan behållas
vid särskilt dammiga arbetsmoment.
Och när den senare betonar att
den svåra konkurrenssituationen
gör teknisk diskretion allt viktigare
förstår den förre att den senare
är redo att eliminera dammet
så att det tydligt märks i statistiken,
en särskilt angelägen sak för ASS,
bara han tillåts göra det i takt
med verkligheten inom stålkoncernen
och slipper skylta med sitt firmanamn
om dammprojektets ledning binder sig
för en orimlig takt. Belevade
som båda parter är, sen barnsben lärda
att tala lågmält, uppträda korrekt,
Mot. 1989/90
A269
förlita sig på samförstånd bland likar
och se så ljust och konstruktivt på tingen
att andnödsmörkret liksom inte syns,
enas de också lätt om att det nya
projektet måste skötas kompetent
och inte hetsas fram så att det uppstår
kaos och turbulens på företagen
och att det viktiga för dagen är
att ge politiker och journalister
ett köttben, så att en av sekretess
omgärdad arbetsro kan femårsköpas.
Om man kör fast på nytt så får man väl
i värsta fall se till att fa projektet
begravt i tysthet någon sommardag,
men det ska nog gå vägen denna gång,
tekniken går ju framåt dag för dag,
och silikos är ju en stenåldersåkomma,
inte sant, och läkarna
måste väl snart få fram ett botemedel.
I andra rum förs likartade samtal,
alltmedan ledningsgruppen kämpar på
med Nya Silikosprojektets plan,
och när det efter några dar är slut
på träffen har på detta sätt projektet
försetts med två vitt skilda strategier:
en som offentliggörs och som går ut
på att fa bort det hemska stendammet
och en som inte alls offentliggörs
och som går ut på att få bort det hemska
rubriksvartmålandet av detta damm.
Och fackets företrädare ser vad
som är på väg att ske på nytt och stör
den ljusa stämningen vid slutsessionen
med dova varningsord, men längre går
de inte, för det stundar lönematch
och partsfbrhållandet är denna höst
för känsligt för att störas; det får bli
påökt som andnödsmedicin som förr.
Då räcker K upp handen, men den låtsas
ingen på podiet se. Sen är det slut,
och Sveriges hittills största satsning på
en bättre industrimiljö har sjösatts.
De flesta är nog också ganska nöjda
när de far hem till sina arbetsplatser.
De radikala har fatt tala öppet
och driva fram ett radikalt program,
och den byråkrati som samförståndsförenar
stat och näringsliv har segrat,
som den är van sen några hundra år.
Göran Palm: Sverige en vintersaga (med förf:s tillstånd)
Hemställan
På grundval av det i motionen anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att SU-projektet uppföljes genom att samtliga
arbetsplatser med sten- och asbestdamm kontrolleras vad beträffar
utsug, skyddsutrustning och andra riskminimerande åtgärder,
2. att riksdagen hos regeringen begär att berörda myndigheter ges
i uppdrag att granska om tidigare information om risker och om möjliga
motåtgärder på arbetsplatser med sten- och asbestdamm är till fyllest
och når samtliga ansvariga och anställda,
3. att riksdagen beslutar att ansvariga myndigheter och ansvariga
inom industrier med sten- och asbestdamm skall se till att alla nödvändiga
motåtgärder mot asbestos och silikos vidtas inom bestämd tid bl.a.
genom substitutionsprincipen,
4. att riksdagen hos regeringen begär att "urkundsförfalskningen” i
slutrapporten gällande omformulering och försvagning av den ursprungliga
målsättningen (se s. 163—164 i Göran Palms dikt) granskas
och, om det visar sig vara urkundsförfalskning eller annat från allmänhetens
intresse otillbörligt förfarande, leder till vidare åtgärder.
7
Stockholm den 23 januari 1990 Mot. 1989/90
A269
Anna Horn af Rantzien (mp)
Åsa Domeij (mp) Carl Frick (mp)
Inger Schörling (mp)
8