Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:A252

av Sonja Rembo m.fl. (m)

J v ' Mot.

Arbetsmarknadspolitiken 1989/90

A252

Innehåll

1. Den verkliga bildén 2

2. Från efterkrigsprogram till ”tredje vägen” 4

3. En värld i förändring 5

3.1 Från jordbrukssamhälle till industrisamhälle 5

3.2 En ny epok - människans samhälle 5

3.3 En europeisk arbetsmarknad 6

4. Politik för tillväxt och arbete 7

4.1 Arbetstagarnas marknad 8

4.2 Arbetstid 9

5. Arbetsmarknadspolitikens syfte och inriktning 9

5.1 AMS och arbetsmarknadsverket 10

5.1.1 Arbetsmarknadsverkets styrelse (AMS) 10

5.1.2 Arbetsmarknadsverket 11

5.1.3 Arbetsförmedlingen 11

5.2 Sysselsättningsskapande åtgärder 12

5.3 Åtgärder för unga 13

5.4 Arbetsmarknadsutbildning 14

6. Arbetslöshetsförsäkringen 16

6.1 Allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring 16

6.2 Tillfälliga förändringar i nuvarande arbetslöshetsförsäkring
16

6.3 Permitteringslönesystemet 17

6.4 Äldre arbetslösa 17

7. Arbete åt handikappade 18

7.1 Lönebidrag 18

7.2 Samhall 19

7.3 Galaxen 20

8. Arbete åt invandrare 21

9. Hemställan 23

1 Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr A252

1. Den verkliga bilden Mot-1989/90

A252

Regeringen förmår inte längre dölja att den ekonomiska utvecklingen riskerar
att hota såväl sysselsättning som Sveriges ekonomiska välstånd. Den negativa
ekonomiska utvecklingen kan i väsentlig utsträckning härledas till förhållandena
på arbetsmarknaden. Samtidigt hotar den ekonomiska utvecklingen
att leda till en situation med ökad arbetslöshet. Konjunkturinstitutets
senaste barometer indikerar fallande efterfrågan på svenska produkter och
förebådar ökad arbetslöshet.

Den höga sysselsättningsnivån och den låga öppna arbetslösheten under
de senaste åren har dolt de kraftiga obalanser som, sedan lång tid, oberoende
av konjunkturerna, råder på svensk arbetsmarknad. Även under lågkonjunkturerna
har bristen på utbildad arbetskraft varit påtaglig. I högkonjunktur
leder bristen på arbetskraft till allvarliga problem såväl inom näringslivet
som inom den offentliga sektorn.

Trots den för närvarande höga sysselsättningsnivån och den låga öppna
arbetslösheten är det verkliga antalet som står utanför arbetsmarknaden
högt. Många grupper har problem med att hävda sig på arbetsmarknaden,
inte minst handikappade och invandrare. Den trendmässiga uppgången av
personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som vi tidigare fäst uppmärksamheten
på, har också präglat 1980-talet. Den öppna arbetslösheten återspeglar
bara en del av den verkliga arbetslösheten. Därtill kommer de av
arbetsmarknadsskäl förtidspensionerade.

I inget annan land är frånvaron så hög som i Sverige. Det goda sysselsättningsläget
beror delvis på behovet av att ersätta frånvarande personal.

Diagram 1

Öppen och dold arbetslöshet

November 1989

580(30

1700

2400

40300

Arbetslösa
enl AKU

Arb.marien,
utbildning

Beredskaps

arbete

Ungdomslag

Inskoln.

platser

Arbets
träning mm

I arbete m
rekrstöd

Källa: SCB och AMS

Diagram 2 Mot. 1989/90

Total frånvaro p.g.a. ohälsa A252

Dagar per försäkrad

1968 70 72 74 76 78 80 82 84 86 88

År

(RFV fakta sid 66)

Utslagningen ur arbetslivet är omfattande. Varje år förtidspensioneras ca
55 000 personer. Totala antalet förtidspensionärer uppgår till ca 350000 personer.

Den ökning av arbetstiden som nu registreras är huvudsakligen hänförlig
till företagare och deras medhjälpare.

”Den tredje vägens” ekonomiska politik som socialdemokraterna drivit
har prioriterat full sysselsättning. Resultaten kan nu sammanfattas på följande
sätt:

- Pris- och kostnadsökningarna är väsentligt högre än i våra konkurrentländer.
Svenska företag förlorar marknadsandelar såväl på export- som
hemmamarknaderna.

- Den ekonomiska tillväxten är låg. Produktivitetsökningen ligger på en
låg nivå.

- Underskottet i bytesbalansen ökar i snabb takt.

Om inte radikala förändringar sker, hotar finansministern med ett ”arbetslöshetens
stålbad”.

Det är tillfredsställande att notera att regeringen nu är medveten om den
egna politikens misslyckande och delvis förefaller vara beredd att åtminstone
utvärdera den. Ett tecken på detta är det stora antal arbetsgrupper
och utredningar som regeringen tillsatt trots att riksdagen avslagit moderata
förslag med krav på utvärderingar eller förändringar.

2. Från efterkrigsprogram till ”tredje vägen”

Arbetsmarknadspolitiken syftar till det allmänt accepterade målet: full sysselsättning.

Den socialdemokratiska politiken har byggt på ambitionen att samtidigt
med full sysselsättning, internationell konkurrenskraft och låg inflation
åstadkomma en kraftig löneutjämning. Förutsättningen har varit en stark
central byråkrati, starkt centralstyrda fackliga organisationer och en omfattande
lagstiftning med vissa planekonomiska inslag.

£)e förväntade effekterna av den förda politiken har motverkats genom att
stödet till arbetslösa samt företag och regioner i kris utformats så att de inte
medverkar till den såväl yrkesmässiga som geografiska rörlighet som politiken
förutsätter. Dessutom har den för västvärlden unikt stora offentliga sektorn
bidragit till inlåsningen av arbetskraft. En omfattande byråkrati har
dessutom byggts upp för att förvalta arbetsmarknadspolitiken.

De enskilda arbetstagarnas och arbetsgivarnas handlingsförmåga har
kringskurits i takt med deras växande beroende av politiska beslut och offentliga
medel. Arbetsmarknaden och arbetslivet har funktionssocialiserats.

Grundbulten i arbetarrörelsens strategi har varit den solidariska lönepolitiken
i kombination med ett konfiskatoriskt skattetryck. Politiken har förutsatt
en omfattande statlig näringspolitik och ett stort inslag av arbetsmarknads-
och regionalpolitik. För att ”korrigera” effekterna av den solidariska
lönepolitiken och det höga skattetrycket på kapitalbildningen har den socialdemokratiska
politiken också krävt kollektiv kapitalbildning.

De negativa effekterna av denna politik blev delvis uppenbara i början av
1970-talet, då den svenska ekonomin visade allvarliga balansproblem. Dessa
överskuggades emellertid av konjunkturella och strukturella problem orsakade
av den förändrade internationella ekonomi som var en följd av oljeprisökningarna.
Först under de senaste åren, sedan den socialdemokratiska politiken
återigen, nu i form av den tredje vägens ekonomiska politik, fått genomslag,
har modellens svagheter, trots den långvariga högkonjunkturen,
återigen manifesterats.

Situationen har försvårats av att lönebildningen numera sker enligt helt
andra principer än de som den socialdemokratiska modellen förutsätter.

Den solidariska lönepolitiken utgår dels från arbetets art utan hänsyn till
företagens, eller branschernas lönsamhet, dels från en starkt sammanpressad
lönespännvidd. En sådan politik kan vara framgångsrik på en arbetsmarknad
där arbetstagarna är i stort sett jämförbara och utbytbara med varandra.
Så var förhållandena i viss mån under den arbetskraftsintensiva industriepok
som efterträdde jordbrukssamhället. I dag är situationen emellertid
en helt annan. Arbetsmarknaden är starkt differentierad. Kunskaper är en
allt viktigare faktor. En sådan arbetsmarknad kräver en mer differentierad
och marknadsanpassad lönepolitik - en lönesättning som utgår från individerna.

En sådan lönestruktur håller nu på att växa fram - anställda får lön i förhållande
till sina prestationer och kunskaper. Denna individualisering undergräver
fackföreningarnas traditionella förhandlingsroll, men det är en oundviklig
process som de fackliga företrädarna inte kan förhindra.

Mot. 1989/90

A252

Resultatet av den socialdemokratiska politiken i kombination med nya Mot. 1989/90

förhållanden på arbetsmarknaden har blivit en galopperande kostnadsut- A252

veckling, kaotiska avtalsförhandlingar och en arbetsmarknad i permanent
obalans.

Den socialdemokratiska politiken präglas nu alltmer av återkommande
brandkårsutryckningar i försök att ställa tillrätta missförhållanden som
åstadkommits av den egna politiken. Stabiliteten och långsiktigheten offras
gång på gång på opportunismens och panikens altare. Den socialdemokratiska
politiken utgör ett hot mot den fulla sysselsättningen.

Det är också oroande att registrera de tankegångar som nu kommer från
det socialdemokratiska partiet och dess fackliga gren vilka tyder på att arbetarrörelsen
eftersträvar en politik byggd på mer utpräglade planekonomiska
principer.

3. En värld i förändring

3.1 Från jordbrukssamhälle till industrisamhälle

Övergången från jordbrukssamhälle till industrisamhälle innebar stora förändringar
av arbetslivet. I jordbrukssamhället, där hela familjen deltog i
produktionen hade varje individ sin givna plats. Arbetet dominerade familjens
gemensamma liv.

Arbetet i jordbrukshushållet avlöstes av det mer specialiserade arbetslivet
i städernas och bruksorternas industrier. Sambandet mellan familjeliv och
arbete bröts, även om arbetet, nu utfört på särskilda arbetsplatser, utgjorde
den enda grunden för familjens ekonomi och standard. Som ett resultat av
den solidariska lönepolitiken och det skatte- och transfereringssystem som
efter hand byggts ut, har sambandet mellan arbetet och den ekonomiska
standarden blivit alltmer otydligt.

Efter hand som kvinnorna i ökande utsträckning gått från oavlönat arbete
i hemmen till avlönat arbete utanför hemmen, har klyftan mellan arbete och
familjeliv blivit än större. Omsorgen om familjen har i ökande grad överlåtits
till särskilt anställda personer i offentlig tjänst. Skattesystemet som gör
det mycket svårt att försörja en hel familj på en inkomst har varit en pådrivande
kraft i denna utveckling.

Utvecklingen har otvivelaktigt lett till ökad ekonomisk jämlikhet mellan
kvinnor och män. Men den har också lett till en ökad belastning på de enskilda
människorna. Många känner sig kluvna mellan kraven från familjen
och kraven från arbetsplatsen.

Den offentliga vården och omsorgen har också fått allt svårare att möta
förväntningarna.

3.2 En ny epok - människans samhälle

Under de senaste decennierna kan man tydligt urskilja ett nytt mönster i arbetslivet
som kan medföra en grundläggande förändring av såväl arbetets
organisation och innehåll som samhällets struktur.

1* Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr A252

Storskalig industriproduktion i långa serier med en, trots rationalisering,
fortfarande relativt stor arbetskraft kommer att ersättas av flexibilitet, kundanpassning,
ny teknik, större kapitalinsatser, snabbare omloppstider och
mer specialiserad kunskap. Efterfrågan på tjänster av olika slag kommer att
öka.

Samtidigt förändras arbetets organisation. Detaljstyrning, kontroll och
övervakning av enskilda individers arbete genom flera hierarkiska led, där
den enskildes möjligheter att påverka arbetet är mycket små, ersätts av målstyrning
och grupper med eget ansvar, där varje medlem av gruppen kan påverka
arbetet och har ansvar för arbetsresultatet. Hierarkierna ersätts av lagarbete.

Data- och teletekniken gör det möjligt att arbeta på distans på mindre,
decentraliserade arbetsplatser eller i hemmet. Den expanderande tjänstesektorn
kan, om den får utvecklas utan hindrande reglering, erbjuda stort
utbud av arbetstillfällen. Möjligheterna till ett varierat arbetstidsuttag, anpassat
till såväl arbetstagarnas personliga önskemål som produktionens behov,
är mycket stora.

Framtidens arbetsliv kommer att kunna erbjuda variations- och kombinationsmöjligheter
som gör det lättare för varje individ att vid varje tillfälle
under livet finna den arbetsuppgift som bäst passar henne eller honom just
då.

Den tekniska och organisatoriska utvecklingen gör det möjligt att kombinera
en del av jordbrukssamhällets närhet mellan människorna med industrisamhällets
effektivitet och förmåga att upprätthålla en god ekonomisk
standard.

3.3 En europeisk arbetsmarknad

Den pågående västeuropeiska integrationen syftar till att i samarbete mellan
folken skapa ett starkare Europa med ökad tillväxt och sysselsättning och
med högre livskvalitet och ökad rörelsefrihet för de enskilda människorna ett
medborgarnas Europa.

Sverige måste medverka i det europeiska integrationsarbetet för att kunna
upprätthålla full sysselsättning och ekonomiskt välstånd.

EG håller på att förverkliga ett av sina mål - en verklig gemensam inre
marknad. Man talar om de fyra friheterna för människor, varor, företag och
kapital. En väsentlig del i detta medborgarnas Europa är den gemensamma
arbetsmarknaden.

Att Sverige inte ingår i den gemensamma europeiska arbetsmarknaden innebär
redan nu att svenska medborgares möjligheter att arbeta i ett EG-land
är starkt begränsade. Detta medför svårigheter för svenska företag med dotterbolag
i dessa länder. Det innebär också svårigheter för den som genom att
arbeta i något EG-land vill förvärva speciella kunskaper och erfarenheter.

Erfarenheterna från det förhållandevis fria utbytet av arbetskraft som nu
råder mellan EG-länderna är gott. Erfarenheterna av den gemensamma nordiska
arbetsmarknaden visar också på fördelarna med att arbetstagare fritt
kan ta arbete utanför sitt hemland.

Under 1990 inleds en förhandlingsprocess mellan EG och EFTA-länderna

Mot. 1989/90

A252

om samarbete i form av EES (European Economic Space). I dessa förhand- Mot. 1989/90

lingar kommer förhoppningsvis även ingå frågan om en gemensam europeisk A252

arbetsmarknad.

EES-samarbetet kan inte ersätta medlemskap i EG, men ett EES-avtal
kan utgöra ett steg på vägen mot EG-medlemskap. För moderata samlingspartiet
är Sveriges fulla medverkan i EG-arbetet ett mål.

4. Politik för tillväxt och arbete

Den fortsatta omvandlingen av Sverige måste bygga på den kompetens, ansvarskänsla
och den vilja att finna goda lösningar som finns hos de enskilda
arbetstagarna och arbetsgivarna. Lönebildningen och skattepolitiken måste
därför utformas så att ekonomisk stabilitet och tillväxt främjas och så att det
återigen lönar sig att arbeta.

Kraven på arbetet ökar. Monotona och hårt styrda industriarbeten accepteras
inte längre - företag med sådana arbetsförhållanden har svårt att rekrytera
arbetskraft. Samma förhållande gäller stora delar av den offentliga sektorn.
Framför allt inom utbildnings- samt vård- och omsorgsyrkena är det
svårt att rekrytera personal.

Ett sätt att motverka de negativa faktorerna i arbetet är att introducera
nya organisationsformer. Dessa kan bättre tillfredsställa krav på variation
och utveckling och ger samtidigt bättre möjligheter att kombinera arbete
med familjeliv och andra aktiviteter utanför yrkesarbetet.

Det pågår ett intensivt arbete med att finna nya produktions-, administrations-
och organisationsformer. Utvecklingsarbetet sker i nära samverkan
mellan arbetsgivare och arbetstagare, samt deras fackliga representanter på
arbetsplatserna. Alla börjar bli medvetna om att det är det egna företagets
eller den egna organisationens konkurrensförmåga som avgör dess möjligheter
att erbjuda trygga och bra arbeten.

Ny företagsledningsteknik innebär också att arbetsorganisationen genomgår
stora förändringar. Den hierarkiska beslutsstrukturen ersätts alltmer av
ett decentraliserat beslutsfattande inom företag och förvaltningar. Enskilda
anställda kan på ett annat sätt än tidigare i sitt dagliga arbete få ett ökat inflytande
och ansvar. Detta motsvarar de anställdas växande krav på personlig
utveckling.

Därmed ökar också de anställdas möjlighet att få del av verksamhetens
resultat genom olika vinstdelningssystem.

För att i framtiden kunna upprätthålla ett gott sysselsättningsläge måste
näringslivets konkurrenskraft återställas. Det kräver att kostnadsutvecklingen
kontrolleras. Vi har i andra motioner framhållit att detta kräver skattesänkningar
och stabila spelregler. Det är endast genom en stabil politik
med fasta spelregler som ger ekonomisk tillväxt och ett konkurrenskraftigt
klimat för näringslivet som arbetsmarknaden kan utvecklas stabilt och förutsebart.

Våra förslag ifråga om ekonomisk politik redovisas i partimotionen om
ekonomisk politik. I partimotionerna ”Företagandets villkor” och ”Sveriges
energipolitik” redovisas vår närings- och energipolitik. 7

Förslag ägnade att skapa en bättre fungerande arbetsmarknad genom för- Mot. 1989/90

ändringar i den arbetsrättsliga lagstiftningen framgår av flera kommittémo- A252

tioner om arbetsrättsliga frågor.

En särskild motion om regionalpolitiken kommer att väckas senare under
våren i anslutning till den från regeringen aviserade regionalpolitiska propositionen.

Bibehållen konkurrenskraft förutsätter en alltmer kvalificerad, välutbildad
och lättillgänglig arbetskraft. Kraven på utvecklings- och omställningsförmåga
hos den enskilde arbetstagaren ökar. För att Sveriges välstånd skall
kunna bevaras är det nödvändigt att utbildningspolitiken reformeras. Våra
förslag redovisas i en partimotion och flera kommittémotioner om utbildning.

Det finns också åtskilliga andra hinder för en fungerande arbetsmarknad.

Skatte- och transfereringssystemen medför att det ekonomiska utfallet av att
byta arbetslöshet eller deltidsarbete på hemorten mot en välavlönad anställning
på annan ort blir marginellt. Ett exempel är straffbeskattningen av den
som säljer en bostadsrätt för att köpa en annan eller eget hem på annan ort.

Den socialdemokratiska skattepolitiken kan endast i begränsad utsträckning
påverka situationen i positiv riktning. Detta beror på att föreslagna
marginalskattesänkningar är ”totalfinansierade” dvs kombineras med höjningar
av andra skatter i motsvarande mån. I en särskild motion redovisas
moderata samlingspartiets förslag och principer på skattepolitikens område.

Kostnaderna för socialförsäkringarna tar en stor del av produktionsresultatet
i anspråk, samtidigt som det höga utnyttjandet av försäkringarna leder
till att färre medverkar till finansieringen. Det har aldrig varit meningen att
försäkringarna för arbetsföra personer skall utgöra ett alternativ - delvis ett
lönsamt alternativ - till arbete.

Vi noterar att regeringen sent omsider blivit medveten om denna konflikt.

Ännu har den dock inte visat sig beredd att med kraft ta sig an problemen.

Vi har i särskild kommittémotion med anledning av regeringens proposition
1989/90:62 lagt förslag hur arbetsskadeförsäkringen skall reformeras. I kommittémotionen
”Bättre arbetsmiljö” lägger vi fram våra förslag på arbetsmiljöområdet.
I partimotionen ”Bättre välfärd” redovisar vi förslag om förändringar
i sjukförsäkringssystemet.

4.1 Arbetstagarnas marknad

Den brist på kvalificerad personal som redan nu finns och som kan väntas
bestå under lång tid beroende på befolkningsutvecklingen medför att konkurrensen
om kvalificerad arbetskraft normalt kommer att vara hög. De interna
arbetsmarknaderna på arbetsplatserna blir än mer betydelsefulla än
nu. Behovet av internutbildning och vidareutbildning ökar.

Kraven på arbetsgivarna ökar. I konkurrensen om den eftertraktade arbetskraften
måste de kunna erbjuda såväl en god arbetsmiljö i traditionell
mening som väl fungerande administrativa och organisatoriska rutiner som
ger de enskilda arbetstagarna ansvar och utvecklingsmöjligheter. En annan
konkurrensfaktor är möjligheterna till delaktighet i verksamhetens resultat
genom exempelvis vinstdelning. 8

Utvecklingen mot en effektiv modern industriproduktion med stort tek- Mot. 1989/90
nikinnehåll och en växande tjänstesektor innebär öppnare, mer varierande A252
och växande arbetsmarknader. Detta erbjuder nya möjligheter för företagande,
fler ingångsjobb för ungdomar och arbetsuppgifter för invandrare liksom
arbete för många människor med särskilda kvalifikationer. Det kan
också skapas möjligheter till särskilt anpassade arbetsuppgifter och arbetsplatser
för handikappade.

Vardagslivet kan underlättas för många heltidsarbetande som kan få en
avlastning som behövs för att orka kombinera arbete med familjeansvar.

Kvinnor och män kommer också i ökande utsträckning att kunna konkurrera
på jämlika villkor.

4.2 Arbetstid

Dagens arbetstider tillgodoser inte individernas önskemål. Inte heller behoven
på arbetsplatserna kan tillgodoses på ett rimligt sätt. I en särskild motion
om arbetstider lägger vi förslag med utgångspunkt från principen om att de
enskilda individerna i så hög utsträckning som möjligt själva skall kunna påverka
sina arbetstider. Vi avvisar också regeringens förslag om att införa en
sjätte lagstadgad semestervecka.

5. Arbetsmarknadspolitikens syfte och inriktning

Arbetsmarknadspolitiken i vid mening måste i fortsättningen i högre grad
inriktas på att förbättra arbetsmarknadens funktion. Detta bör t.ex. ske genom
att förbättra rörligheten på arbetsmarknaden.

Arbetsmarknadspolitiken i snäv mening skall vara ett smörjmedel - att
medverka till att arbetslösa personer kan få nya arbeten och att lediga platser
kan besättas. Däremot skall inte arbetsmarknadsmyndigheterna ha den totalitära
ambitionen att kontrollera och styra alla delar av arbetsmarknaden.

Arbetsmarknadsadministrationen skall ha väl definierade arbetsuppgifter.

Dess huvudsakliga uppgift skall vara att hjälpa arbetstagare att finna lämpligt
arbete.

Stödarsenalen bör ge hjälp till självhjälp utan att det hos arbetsgivare och
arbetstagare uppstår en tillvänjning till statliga stöd eller beroende av statlig
byråkrati.

Det normala bör vara att arbetsgivare och arbetstagare finner varandra
utan särskilda hjälpinsatser. Byte av yrke och arbetsplats måste ses som ett
naturligt inslag i individens utveckling.

Väl fungerande arbetsplatser utvecklas i samspel mellan arbetsgivare och
arbetstagare. Det är arbetsgivarnas skyldighet att ansvara för att arbetsmiljön
är acceptabel. Arbetsgivarna måste också svara för att personalen får
den kompetens och de utvecklingsmöjligheter som krävs för att kunna följa
med i utvecklingen och bevara konkurrenskraften.

Arbetsgivarna måste tillse att arbetsorganisationen, arbetsmiljön och arbetsvillkoren
är sådana att arbetet är attraktivt.

Det är en paradox att samtidigt som Sverige har en av industrivärldens
lägsta arbetslöshetssiffror budgeteras kostnaderna för arbetsmarknadspoliti

ken till över 21 miljarder kronor. Ifråga om kostnaderna skiljer sig Sverige
inte från länder som registrerar betydligt högre arbetslöshetstal.

Diagram 3

Utgifter för arbetsMrlmadspolitik
i några länder inom OECD
1907. tafel av BKP

_procent

CS3PH5SIVR

ÅTGÄRDER

bbshktivr

ÅTGÄRDER

Sverige har en väsentligt större andel aktiva åtgärder i stället för kontantstöd,
vilket är ett utslag av den s.k. arbetslinjen. Detta är en allmänt accepterad
inrikting av politiken. Trots kostnadsnivån är emellertid utslagningen
från arbetsmarknaden avsevärd och kostnaderna över socialförsäkringssystemen
mycket höga. Man måste därför ifrågasätta effektiviteten i den
svenska arbetsmarknadspolitiken.

5.1 AMS och arbetsmarknadsverket

5.1.1 Arbetsmarknadsverkets styrelse (AMS)

Styrelsen för Arbetsmarknadsverket domineras av representanter för arbetsmarknadens
parter. Det leder till att arbetsmarknadsverket inte kan
agera fritt i förhållande till partsintressen på arbetsmarknaden. Vi har under
flera års tid kritiserat detta.

Vi har i andra sammanhang framhållit vikten av att statliga organ får kompetenta
styrelser. Samtidigt är det viktigt att styrelserna inte bör domineras
av partsintressenter.

Den framtida ledningsfunktionen inom Arbetsmarknadsverket bör utredas.

Lil

Hill

■ • ■ ■ * • I

NDR fiRI FIN SVE SFR BEL IRL
USR V-TY SBR FRR HDL DRN

lend
Källa- OECD

Mot. 1989/90

A252

5.1.2 Arbetsmarknadsverket

Under senare år har verksamheten inom Arbetsmarknadsverket effektiviserats
och alltmer inriktats på att möta de förändrade krav som utvecklingen
ställer på arbetsmarknadspolitiken.

Arbetsmarknadsverket har inom central förvaltning, länsförvaltning och
arbetsförmedling ca 7 400 årsarbetare. Det skall jämföras med att ca 125 000
personer i genomsnitt under ett år är öppet arbetslösa eller placerade i kortvariga
arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Förändringsprocessen måste fortgå men måste i framtiden också leda till
en mindre men effektivare organisation.

Förändringskraven på arbetsmarknaden leder till utveckling av nya stödoch
servicefunktioner i fristående företag och organisationer. De offentliga
organen kan med fördel tillgodogöra sig fördelarna av denna verksamhet,
dels genom samarbete, dels genom upphandling. En sådan positiv attityd är
nödvändig i stället för de försök som pågår att hindra nya former av tjänster
att utvecklas som tar sig uttryck bl.a. i AMS dogmatiska agerande mot skrivbyråer.

5.1.3 Arbetsförmedlingen

Arbetsmarknaden måste vara en marknad där självständiga arbetssökande
och arbetsgivare möts. För att en anställning skall uppstå krävs kontakt och
en ömsesidig acceptans.

De regler som statsmakterna uppställer för arbetsmarknaden bör bidra till
att underlätta kontakter mellan arbetssökande och arbetsgivare. Så är inte
fallet i dag.

På framtidens arbetsmarknad kommer det att inom en växande tjänstesektor
finnas en mängd olika företagsformer och anställningsformer. Många
av dessa kommer i än högre grad än i dag att ställa krav på specialiserade
förmedlingstjänster.

I Sverige är arbetsförmedling ett statligt monopol. Detta understryks
också av kravet på obligatorisk platsanmälan.

Under senare år har arbetsförmedlingarnas arbete effektiviserats och
bättre anpassats till efterfrågan på tjänster. Det är positivt. Arbetsmarknadsverkets
ambitioner förefaller emellertid vara att befästa sin kontroll över
praktiskt taget all arbetsförmedlande verksamhet i landet. Arbetsförmedlingarna
bedriver i ökande utsträckning uppsökande verksamhet i syfte att
avlasta arbetsgivarna såväl arbete som kostnader för normalt rekryteringsarbete.
Det är synnerligen tveksamt att på det sättet använda allmänna medel.

Det finns ingenting som talar för att arbetsförmedling bedrivs bäst och rationellast
i form av ett offentligt monopol. Utvecklingen går mot en större
efterfrågan av differentierade tjänster. För att skapa bättre förutsättningar
för att kunna möta de olika kraven på förmedlingstjänster är det nödvändigt
att också andra arbetsförmedlingar än den offentliga kan utvecklas.

Arbetsförmedlingsmonopolet bör därför upphävas. Den obligatoriska
platsanmälan bör samtidigt avskaffas. Sverige har genom en ILO-konvention
bundit sig till en offentlig arbetsförmedling. Sverige bör därför snarast
meddela ILO att Sverige i likhet med de flesta andra västeuropeiska länder

inför ett system med fristående arbetsförmedlingar som arbetar jämsides Mot. 1989/90

med den offentliga förmedlingen inom ramen för en arbetsförmedlingslag. A252

Genom att upphäva arbetsförmedlingsmonopolet kommer den offentliga
arbetsförmedlingen att avlastas. Detta frigör resurser för den offentliga arbetsförmedlingen
att hjälpa sökanden som har svårt att få arbete. Förmedlingen
bör också i framtiden ha central roll när det gäller att hjälpa arbetslösa
personer att bli mer attraktiva på arbetsmarknaden. Förmedlingarna bör liksom
för närvarande kunna anvisa plats vid t.ex. arbetsmarknadsutbildning.

En kommande utredning om Arbetsmarknadsverkets ledning och verksamhet
bör närmare behandla också den offentliga arbetsförmedlingens
framtida uppgifter och organisation.

5.2 Sysselsättningsskapande åtgärder

Inom AMS är en ny form av målstyrningsstrategi under utveckling. Vi har
tidigare uppmärksammat den konflikt som finns mellan denna strategi och
riksdagens traditionella detaljstyrning. Det är därför tillfredsställande att regeringen
nu har anammat vårt förslag att ge AMS förtroendet att självt göra
avvägningar mellan olika slags åtgärder inom ramen för anslaget Sysselsättningsskapande
åtgärder. Vi noterar också att denna nya budgetteknik kommer
att utvärderas av RRV.

En stor del av arbetsmarknadsverkets resurser har använts för beredskapsarbeten.
Traditionella offentliga beredskapsarbeten ger sällan den enskilde
arbetslöse möjlighet till en fast anställning. Som arbetsmarknadspolitisk
insats är därför beredskapsarbete mindre lämpligt. Likväl kan det, bl.a.
av sociala skäl, vara motiverat med beredskapsarbeten. Beredskapsarbete
kan medverka till att bevara den arbetslöses förmåga att senare åter fungera
på arbetsmarknaden.

De flesta beredskapsarbeten utförs i kommunal regi. Vi har tidigare föreslagit
att kommuner och andra som får möjlighet att få arbete utfört som
beredskapsarbete bör svara för minst halva kostnaden. De maximala statsbidragen
bör således sänkas. För de nya former för sysselsättningsinsatser som
nu arbetsmarknadsverket självt får möjlighet att utforma bör normalt 50
procent bidragsandel också tillämpas.

Riksdagen har beslutat att arbesmarknadspolitiska medel icke skall
komma till användning för reguljär verksamhet. Detta beslut innebär bl.a.
att de myndigheter som tidigare utfört en mycket stor andel av miljö- och
kulturvårdande arbetsuppgifter med hjälp av beredskapsmedel inte längre
kan räkna med att arbetsmarknadspolitiska medel regelbundet kan utnyttjas
för dessa ändamål.

Avsikten med riksdagens beslut var att berörda myndigheter skulle kompenseras
över den ordinarie budgeten. Därigenom skulle de också ges möjligheter
till en mer långsiktig planering av verksamheten oberoende av arbetsmarknadskonjunktur
och volymen beredskapsarbeten.

Det förefaller emellertid som om regeringen inte har tagit konsekvenserna
av riksdagens beslut. Berörda myndigheter anser sig inte blivit kompenserade
så som avsikten var. Regeringen bör till riksdagen återkomma med en
redovisning av konsekvenserna av den förändrade budgetprocessen.

5.3 Åtgärder för unga

Mot. 1989/90

A252

Några av de mest betydelsefulla besluten för en ung människa rör utbildning
och yrkesval. Kraven på utbildning ökar, men arbetslivet ställer andra krav
än skolan.

Arbetsmarknaden för ungdomar är i den nuvarande situationen med brist
på arbetskraft mycket gynnsam. Den s.k. ungdomspuckeln innebar att ungdomar
under 1970-talets lågkonjunktur hade påtagliga problem att komma
in på arbetsmarknaden. Under de närmaste decennierna blir ungdomskullarna
små och man kan därför förutse en förhållandevis stor efterfråga på
ungdomar.

Ändå är arbetslösheten bland ungdomar förvånansvärt hög.

Det finns en klyfta mellan skolsystemet och arbetslivet. Den innebär att
många ungdomar trots dagens bristsituation har svårigheter att få en fast fot
på arbetsmarknaden.

Av stor betydelse för en ung människas framtid på arbetsmarknaden är att
hon eller han får möjlighet att välja en utbildning som motsvarar hennes eller
hans intresse och förutsättningar. Det är också nödvändigt att den unge får
en realistisk bild av arbetsmarknaden. I dag förkommer det i alltför stor utsträckning
att ungdomar kommer ut på arbetsmarknaden efter två års yrkesinriktad
utbildning med kvalifikationer som inte är efterfrågade.

På många håll finns en stor efterfrågan på arbetskraft med utbildning inom
ett visst område. Samtidigt går det inte att fylla dessa utbildningar med tillräckligt
många sökande.

Detta bör i första hand angripas genom studie- och yrkesvägledning som
ger en realistisk bild av arbetsmarknaden och som visar fördelarna med att
välja utbildningar där stor efterfrågan på arbetskraft kan förutses.

Statsmakternas ansvar för unga människors inträde på arbetsmarknaden
måste i första hand vara att skapa förutsättningar för att ungdomar skall
kunna erhålla och tillgodogöra sig en lämplig utbildning. Vi har i andra sammanhang
föreslagit en annorlunda utformning av yrkesutbildningen. Våra
förslag skulle skapa en bättre anknytning mellan skolan och näringslivet. För
den enskilde eleven på de praktiska yrkeslinjerna skulle det innebära att steget
från skola till förvärvsarbete blev lättare att ta. Vårt förslag till en modern
yrkesutbildning återfinns vår i kommittémotion angående gymnasieskolan.

De flesta ungdomar som kommer ut på arbetsmarknaden har förmåga att
på egen hand finna ett arbete. De som, efter egna försök, inte får anställning
bör få hjälp och stöd. I första hand bör kompletterande utbildning aktualiseras.
I de fall kompletterande utbildning inte är aktuell bör den unge i andra
hand få hjälp med att söka arbete. I tredje hand bör hon eller han kunna få
en praktikplats.

Det är viktigt att ungdomar ges ordentlig möjlighet att söka arbete på egen
hand. De bör inte från början vänja sig vid att lita till myndigheter och allmänna
stödinsatser. Därför får inte stödet utformas så att subventionerade
arbeten blir mer attraktiva än arbeten på öppna arbetsmarknaden. Det finns
anledning tro att exempelvis ungdomslagen hade en sådan utformning att
platserna var mer attraktiva för en del ungdomar än reguljärt arbete.

Riksdagen fattade 1988 beslut om ett system med avtalade och särskilda Mot. 1989/90

inskolningsplatser. Regeringen har aviserat en utvärdering. Samtidigt som A252

projektet med inskolningsplatser innehåller en del positiva element har systemet
med inskolningsplatser haft svårt att komma igång. Vi vill emellertid
erinra om de förslag vi framförde i motion 1988/99:A5 som syftade till att
förhindra att ungdomarna styrdes in mot myndighets- och bidragsberoende.

Det finns en risk för att de avtalade inskolningsplatserna utvecklas till generella
subventioner till arbetsgivare som anställer ungdomarna. Möjligheterna
till statsbidrag kan medföra att såväl privata som offentliga arbetsgivare
blir mindre benägna att på normalt sätt fylla sitt personalbehov med
ungdomar. En sådan utveckling skulle kunna innebära att stödet inte får den
nödvändiga inriktningen mot de ungdomar som har verkliga problem.

Det förslag innebärande möjligheter till provanställning upp till ett år som
vi framför i särskild kommittémotion ”Förändringar i lagen om anställningsskydd
(LAS)” skulle ge bl.a. ungdomar ökade möjligheter att få arbete på
den öppna arbetsmarknaden.

Ett flexibelt lönebidrag enligt den modell som vi föreslagit skulle avsevärt
underlätta möjligheterna för arbetshandikappade ungdomar att komma in
på den öppna arbetsmarknaden.

Då det gäller ungdomar som är särskilt svåra att placera beroende på t.ex.
sociala problem, är det nödvändigt att kommunens socialtjänst aktivt medverkar
vid placering i arbete eller utbildning. Syftet måste vara att ändra det
sociala beteendemönstret. I sådana sammanhang bör också möjligheterna
att anlita enskilda arbetsgivare och organisationer som är lämpliga för uppgiften
tas till vara.

5.4 Arbetsmarknadsutbildning

Personer som blivit utan arbete har ofta ett stort behov av att få nya eller
fördjupade kunskaper och färdigheter. Erfarenheterna visar också att utbildning
är den mest effektiva metoden att motverka långvarig arbetslöshet. Arbetsmarknadsutbildning
är därför den viktigaste statliga insatsen för att bekämpa
existerande arbetslöshet. En längre eller kortare arbetsmarknadsutbildning
kan ge en enskild individ kvalifikationer som ger honom eller henne
radikalt bättre möjligheter att få arbete.

Trots att arbetslösheten i en viss region kan vara hög kan det samtidigt
finnas en betydande brist på utbildad arbetskraft inom vissa yrkesområden.

Denna efterfrågan måste arbetsmarknadsutbildningen medverka till att uppfylla.
Det ställer höga krav på flexibilitet inom arbetsmarknadsutbildningen.
Arbetsförmedlingarna bör styra in en arbetslös mot utbildningar som dels
motsvarar kompetenskraven för de lediga arbetena, dels motsvarar den enskildes
intressen och förutsättningar.

Regeringen föreslår i budgetpropositionen att upp till 20 procent av platserna
i den upphandlande arbetsmarknadsutbildningen skall vara tillgängliga
för icke arbetslösa personer. Det är förståeligt att i en situation med brist
på utbildad arbetskraft företag och myndigheter vill att arbetsmarknadsutbildningen
skall bidra till att förse dem med välutbildad personal. Det finns
dock uppenbara risker med att acceptera att ett ökat antal personer anvisas

en plats i arbetsmarknadsutbildningen utan att vara arbetslösa. Arbetsmark- Mot. 1989/90
nadsutbildningen bör inte bli en reguljär utbildningsväg - då kommer på sikt A252
möjligheterna att hjälpa arbetslösa individer att försämras. Regeringens förslag
bör avvisas. Vi kan acceptera att 10 procent av platserna upplåtes åt icke
arbetslösa, dessa platser bör i första hand tilldelas personer som av medicinska
eller sociala skäl behöver byta yrke.

Många som inte är arbetslösa kommer att vilja skaffa sig en ny utbildning.

Detta bör ske genom andra delar av utbildningsväsendet. I en särskild kommittémotion
om vuxenutbildning lägger vi fram förslag beträffande bl a
kommunal vuxenutbildning och studieförbundens verksamhet.

Inom ramen för arbetsmarknadsutbildningen ger arbetsmarknadsverket
utbildningsbidrag till ett stort antal peroner som genomgår utbildningar
inom det reguljära utbildningsväsendet. I en del fall kan längre eller kortare
kurser inom det vanliga utbildningsutbudet vara till hjälp för arbetslösa.

Samtidigt är det otillfredsställande att studiefinansieringen varierar mellan
olika elever med samma utbildningsinnehåll. En kommande utredning om
vuxenutbildningen måste särskilt beakta dessa problem.

Arbetsmarknadsverkets nya frihet att upphandla utbildning måste användas
till att ge också andra utbildningsanordnare än AMU möjligheter att få
genomföra arbetsmarknadsutbildning. Arbetsmarknadsverket kan bidra till
att inriktningen av arbetsmarknadsutbildningen breddas och utvecklas. Härigenom
kan den totala kompetensuppbyggnaden i landet påskyndas.

AMU-gruppen som bildades för tre år sedan arbetar fortfarande med att
finna sina former. AMU organiserades som en uppdragsmyndighet. Vi
ställde oss vid det tillfället kritiska till organisationsformen och framhöll att
bolagsformen vore mera ändamålsenlig. Regeringen antyder i budgetpropositionen
att den överväger att förändra verksamhetsformerna för AMU.

AMU har stora fasta resurser i form av personal, byggnader och maskinell
utrustning. Ett problem som AMU delar med all offentlig utbildning med
stora fasta resurser är svårigheterna att följa med i den snabba tekniska utvecklingen.
Det ställs stora krav på investeringar i en utrustning som tämligen
fort blir inaktuell. Härigenom riskerar väsentliga delar av AMU:s utbildning
att förlora i attraktionskraft för såväl arbetstagare som arbetsgivare.

Detta ställer stora krav på AMU att planera utbildningen. Den nuvarande
länsvisa organisationsformen får inte bli ett hinder för samarbete över länsgränserna.
AMU måste också pröva olika vägar att samarbeta med det lokala
näringslivet för att ge AMU-eleverna möjlighet att få en utbildning som
är anpassad till sådan modern teknik som företagen utnyttjar. I takt med att
den återkommande utbildningens betydelse ökar öppnas nya vägar för finansiering
av AMU:s verksamhet.

Regeringen föreslår också nya regler för arbetsmarknadsutbildning i företag.
I sig är det tillfredsställande att de regler om motprestationer som ofta
ignorerades nu avskaffas. Samtidigt framstår dock det principiellt tvivelaktiga
i systemet som än mer uppenbart. Genom statliga anslag får företagen
hjälp med at utbilda sin personal. Systemet med utbildning i företag bör snarast
utvärderas.

6. Arbetslöshetsförsäkringen

En väl fungerande arbetslöshetsförsäkring utgör en grundsten i en socialt ansvarsfylld
arbetsmarknadspolitik. För de personer som av olika skäl blir utan
arbete skall det finnas ett skyddsnät.

6.1 Allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring

Trots att socialdemokraterna i olika sammanhang alltid framhåller att de vill
vara garanter för det sociala skyddsnätet, är det anmärkningsvärt att skyddsnätet
beträffande arbetslöshet har många hål. Till skillnad från de flesta
andra industrialiserade länder har Sverige inte en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
Istället har vi en försäkring som är knuten till de fackliga
organisationerna.

Att denna koppling till de fackliga organisationerna är ett självändamål
för socialdemokraterna, med syfte att underlätta rekryteringen till fackföreningarna,
framkom tydligt 1987. Regeringen genomdrev då en ändring som
i princip innebär att de fackliga organisationerna behåller kontrollen och administrationen
av arbetslöshetsförsäkringen, medan skattebetalarna står för
hela arbetslöshetskostnaden.

Dessutom skänkte regeringen bort arbetslöshetskassornas fonder till de
fackliga organisationerna. Dessa närmare 2,5 miljarder kronor borde givetvis
ha utnyttjats till de arbetslösa. Nu fick de fackliga organisationerna i stället
en gåva som de kunnat utnyttja helt fritt.

Vi har sedan flera år förordat en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
som omfattar alla förvärsarbetande. Det finns ingen anledning att denna
socialförsäkring skall skilja sig från andra socialförsäkringar som gäller utan
att medlemskap i särskilda organisationer erfordras. Det är heller inte rimligt
att en del arbetslösa i dag - de som får sk KAS-bidrag - får mycket lägre
ersättning än andra.

Vi föreslår att en parlamentarisk utredning skyndsamt utreder en allmän
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring som omfattar alla förvärvsarbetande såväl
löntagare som företagare. Försäkringen skall ge en grundtrygghet vid
arbetslöshet. Möjligheterna till frivilliga tilläggsförsäkringar bör prövas.

6.2 Tillfälliga förändringar i nuvarande
arbetslöshetsförsäkring

I avvaktan på utredningen föreslår vi att ersättningsreglerna i den nuvarande
arbetslöshetsförsäkringen kopplas till ersättningsreglerna beträffande sjukpenning.
Vi har bl.a. med anledning av den marginalskattesänkning vi föreslår
- vilken leder till lägre skatt för alla heltidsarbetande - också föreslagit
att sjukpenningen justeras till 80 procent av lönen. Därför bör även ersättningsnivån
för de första 89 dagarna av en arbetslöshetsperiod vara 80 procent
av tidigare lön. Därefter bör ersättningen stiga till 90 procent.

För närvarande är dagpenningen begränsad till maximalt 495 kronor per
dag. Detta belopp är indexreglerat. Den kommande utredningen bör även
studera vilka ersättningsbegränsningar som bör gälla i framtiden.

Mot. 1989/90

A252

6.3 Permitteringslönesystemet Mot. 1989/90

A252

Det nya permitteringslönesystem som trädde i kraft år 1985 har visat sig
medföra avsevärda svårigheter för främst byggbranschen, framför allt de
mindre och medelstora byggnadsföretag som specialiserat sig på väderkänsliga
verksamheter, såsom puts-, tak- och murningsarbeten, men också nyproduktions-
och anläggningsföretag.

Permitteringslönesystemet är avtalsbundet, men förutsätter tillskott av
■medel från arbetslöshetsförsäkringen. Ersättningen från permitteringslönesystemet
täckte ursprungligen för denna kategori av företag mellan 25 och
40 procent av lönekostnaderna. Allteftersom ersättningen urholkas genom
att den inte justeras med hänsyn till kostnadsutvecklingen täcks en allt
mindre del av kostnaderna.

I samband med att permitteringslönesystemet infördes ändrades LAS § 21
på så sätt att permittering utan fulla löneförmåner och sociala avgifter icke
längre medges.

Riksrevisionsverket har på regeringens uppdrag utfört en uppföljning av
systemet. Även om denna inte ger något entydigt underlag för bedömningen
av de samlade effekterna av det nya permitteringslönesystemet, framgår att
väderberoende företag kan utsättas för svåra ekonomiska påfrestningar och,
som RRV konstaterar, ”strukturella effekter” kan uppkomma för de mest
väderkänsliga branscherna.

De väderberoende företagen inom byggbranschen har vanligtvis mycket
små möjligheter att planera för väderpermitteringar. I allmänhet föreligger
inga möjligheter till alternativ sysselsättning. Företagen är beroende av kundernas
önskemål och tidpunkten för beviljande av byggnadstillstånd. Priskonkurrensen
är hård och medger inte kompensation för permitteringskostnader.

RRV:s utredning omfattar inte de oorganiserade arbetsgivarna. Dessa
står utanför permitteringslönesystemet men får ändå bidra till det via arbetsmarknadsavgiften.
Vi har redan tidigare påpekat det betänkliga från rättssäkerhetssynpunkt
att genom lagstiftning och statliga medel medverka till att
främja avtal mellan två parter.

Regeringen bör i samband med utredningen om arbetslöshetsförsäkringen
även utreda permitteringslöneinstitutet, samt permitteringsreglerna.

6.4 Äldre arbetslösa

Regeringen föreslår i proposition 1989/90:62 att möjligheterna till förtidspension
av arbetsmarknadsskäl skall avskaffas. Härigenom kommer det inte
längre att ges möjligheter till s.k. 58,3-årsavgångar. Arbetsmarknadspolitiska
åtgärder bör i stället bli aktuella också för äldre arbetslösa.

Vi har i en särskild motion med anledning av propositionen ställt oss
bakom regeringens förslag. Vi framhöll dock i denna att man emellertid inte
helt kan bortse från att det kan finnas påtagliga problem att ordna meningsfulla
arbetsuppgifter åt enstaka personer som blir arbetslösa i den åldern.

Bristande transportmöjligheter, hälsoförhållanden, personliga förhållanden

etc.kan förhindra dem att delta i t.ex. beredskapsarbete. I andra fall kan Mot. 1989/90

kostnaderna för arbetsmarknadspolitiska insatser bli orimligt höga. A252

. Liksom tidigare föreslår vi att det ekonomiska skyddet i sådana fall bör
kunna tillgodoses inom ramen för arbetslöshetsförsäkringen. Den utredning
vi föreslår bör därför undersöka möjligheterna att inom ramen för en allmän
arbetslöshetsförsäkring finna lämpliga ersättningsformer för äldre arbetslösa.

Vi vill i sammanhanget understryka att många äldre både vill och kan arbeta
efter 65 års ålder. Pensionssystemet och skatteregler måste utformas så
att detta underlättas.

7. Arbete åt handikappade

Mångå arbetshandikappade står i dag utanför arbetsmarknaden. Det är ofta
en smärtsam situation för den enskilde handikappade. Hon eller han vill normalt
också göra en arbetsinsats. Det är också ett slöseri med resurser att inte
tillvarata den förmåga och vilja till produktivt arbete som finns bland handikappade.
Efter hand som rehabilitering, habilitering och utbildning förbättrats
finns det nu många som har kunskaper och förmåga att arbeta.

Många handikappade kan på rätt plats, med eller utan tekniska hjälpmedel,
göra en fullgod arbetsinsats. På samma sätt som vi anser att det normala
för ungdomar skall vara att de själva skaffar sig arbete på den öppna arbetsmarknaden,
skall detta också vara det för handikappade normala sättet att
komma in på och stanna på arbetsmarknaden. En alltför omfattande användning
av olika stödformer kan motverka en sådan ambition. Stöd skall
inte vara den första åtgärden.

Däremot behöver en handikappad ofta hjälp med att finna lämpliga arbeten
som hon eller han kan söka. Det ökande antalet ombytessökande med
handikapp som finns registrerade hos arbetsförmedlingarna tyder på att den
nuvarande arbetsförmedlingsformen har svårigheter att hjälpa alla handikappade.
Alternativa arbetsförmedlingar skulle kunna erbjuda också arbetshandikappade
ett störe utbud av tjänster. Ett upphävande av arbetsförmedlingsmonopolet
skulle vara till fördel för såväl handikappade som icke handikappade.

För handikappade skall stöd till arbete på den öppna arbetsmarknaden
vara så utformat att det kompenserar för den bristande arbetsförmågan. Då
får också handikappade möjligheter att på likvärdiga villkor söka sig fram
på arbetsmarknaden och också byta arbetsgivare.

I kommittémotionen ”Ökad valfrihet och trygghet för handikappade” redovisas
en rad förslag för att förbättra de handikappades möjligheter på arbetsmarknaden.

7.1 Lönebidrag

Vi har upprepade gånger föreslagit ett system med individuella, flexibla lönebidrag
för arbetshandikappade.

Lönebidraget skall kompensera för den handikappades nedsatta arbetsförmåga
och skall därför knytas till den handikappade, inte som nu är fallet 18

till arbetsgivaren. Den handikappade skall normalt kunna erhålla lönebidrag Mot. 1989/90
så länge hon eller han är yrkesverksam. Med jämna mellanrum skall lönebi- A252

dragets storlek omprövas med utgångspunkt från hur den handikappades arbetsförmåga
förändrats.

Det är väsentligt att lönebidragsformen reserveras för personer som på
grund av fysiskt eller psykiskt handikapp har nedsatt arbetsförmåga. Förtidspensionärer
med arbetshandikapp bör kunna erhålla lönebidrag på samma
villkor som för andra handikappade.

Under innevarande budgetår har riksdagen på bl.a. moderat initiativ fattat
beslut om en väsentlig utvidgning av försöksverksamheten med flexibla
lönebidrag. AMS förordar en övergång till ett system med flexibla lönebidrag
redan nu. Regeringen vill överväga en övergång till ett system med flexibla
lönebidrag i samband med att AMS övergår till treåriga budgetperioder,
dvs. fr.o.m. budgetåret 1991/92.

Vi anser får vår del att det inte finns någon anledning att vänta ytterligare
med införandet av ett flexibelt lönebidrag enligt den modell vi föreslagit under
många år. Ett sådant lönebidrag bör införas redan från och med nästa
budgetår. Alla nya lönebidragsplatser bör från den 1 juli 1990 baseras på regler
om flexibla lönebidrag.

Existerande lönebidragsanställningar bör successivt omvandlas till flexibla
lönebidrag enligt de nya reglerna.

Det torde finnas tillräcklig tid att inför en sådan reform utarbeta erforderliga
övergångsregler för de myndigheter, kulturella och andra institutioner
liksom ideella organisationer som har lönebidragsanställda på nu gällande
villkor. Lönebidragsanställda utgör ofta ett väsentligt stöd till verksamheten.

Övergången bör ske på ett sådant sätt att inte väsentliga verksamheter
lider men eller att nu lönebidragsanställda kommer i kläm. I den utsträckning
verksamheter som nu bedrivs med hjälp av lönebidragsanställningar är
av den arten att det finns fog för statligt stöd, bör detta utges inom ramen
för den ordinarie budgeten enligt de principer riksdagen har ställt sig bakom
då det gäller andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Regeringen bör i samband
med kompletteringspropositionen redovisa formerna för en övergång
till ett flexibelt lönebidrag.

7.2 Samhall

Samhallkoncernen är nu med sina ca 35 000 anställda Sveriges i storlek femte
industriföretag. Samhall fyller en väsentlig funktion att bereda handikappade
arbete. Trots detta kan emellertid förekomsten av Samhallföretagen
utgöra en ursäkt för många arbetsgivare att inte själva anställa handikappade.
Även för arbetsförmedlare kan det vara mera tilltalande att hänvisa
en handikappad till Samhall än att lägga ner tid och resurser för att finna ett
arbete på en vanlig arbetsplats.

På det sättet kan en alltför omfattande organisation för skyddat arbete för
handikappade motverka de handikappades möjligheter till arbete på vanliga
arbetsplatser.

Det finns risk för en segregerad arbetsmarknad för handikappade. Av
dessa skäl anser vi att antalet anvisningsanställda vid Samhall inte bör öka.

Placering vid Samhall är i en del fall den bästa lösningen för en handikappad,
men i många fall kan en anställning med lönebidrag vara att föredra.
Fördelen med lönebidragsanställning är att de handikappade arbetar på vanliga
arbetsplatser och har icke-handikappade arbetskamrater. Fördelen med
arbete vid Samhallföretagen är att dessa har lokaler och utrustning som är
speciellt avpassade för handikappade och att arbetsledande personal är väl
förtrogna med de handikappades problem.

Anställning vid Samhallföretagen bör i första hand erbjudas dem som har
störst behov av de särskilda tekniska och personella resurserna. Samhallföretagen
bör också i större utsträckning användas för rehabilitering.

Utslussningen av anställda i Samhall till den öppna arbetsmarknaden har
varit något mer framgångsrik än tidigare. Ansträngningarna bör genom införandet
av ett lönebidrag av den modell vi föreslagit kunna ge ännu bättre
resultat. Det är också positivt att Samhall prövar olika former för verkstäderna
och fortsätter att öka antalet inbyggda verkstäder. Detta ger de anställda
bättre möjligheter att så småningom finna sig tillrätta på arbetsmarknaden.

För att inte skapa onödiga inlåsningseffekter är det angeläget att lönestrukturen
vid Samhalls verkstäder överensstämmer med den som gäller på
respektive ort, vilket bör beaktas vid kommande avtalsförhandlingar.

Gruppen missbrukare vid Samhalls verkstäder ökar. I många fall är dessa
arbetsplatser mindre lämpliga för rehabilitering av missbrukare, inte minst
föreligger det risk för att många missbrukare på en och samma arbetsplats
kan leda till missbrukskultur. Verkstäderna har i allmänhet inte tillräckliga
möjligheter att ge det omfattande stöd som missbrukare behöver och som
inte begränsar sig till arbetsplatsen. Kommunernas socialtjänst måste här ha
ett övergripande ansvar. Möjligheterna att samarbeta med enskilda, ideella
organisationer bör tas tillvara.

7.3 Galaxen

För rehabilitering och sysselsättning av arbetslösa eller arbetsskadade byggnadsarbetare
har inrättats en särskild organisation - Galaxen. Statsbidrag
för s.k. strukturstöd åt byggnadsarbetare utgår med 75 procent av lönekostnaden.
En del av dem som sysselsätts inom Galaxen ingick tidigare i AMS
egenregiverksamhet, andra har överförts från byggnadsföretagen.

Verksamheten fyller en välbehövlig social och rehabiliterande funktion
och har givit flera värdefulla erfarenheter som bör kunna tas till vara av såväl
arbetsmarknadsmyndigheterna som berörda parter.

Utslagningen från byggnadsbranschen är i hög grad beroende på dess särskilda
arbets- och avtalsförhållanden. Genom större uppmärksamhet på arbetsmiljön
och mer förebyggande insatser, borde förhållandena kunna förbättras.

Det borde vara möjligt för branschen att själv ta ett större ansvar för de
byggnadsarbetare som ådrar sig skador eller som på grund av ålder inte orkar
med ett hårt tempo. Utslagningen från branschen förstärkes av den oförutsebara
ryckighet som under decennier präglat statsmakternas byggpolitik.

Konsistenta spelregler för byggbranschen och det flexibla lönebidrag som

Mot. 1989/90

A252

vi föreslagit skulle göra det möjligt för många av de aktuella byggnadsarbetarna
att i ökande utsträckning direkt få arbete på arbetsmarknaden utan att
gå vägen över Galaxen.

Statsbidraget till Galaxen bör därför successivt trappas ner. Vi föreslår att
statsbidraget för nästa budgetår fastställs till 50 procent.

8. Arbete åt invandrare

Det finns i dag över 200 000 utländska medborgare på den svenska arbetsmarknaden.
Av dessa är nära 80 000 finländska medborgare. Därtill kommer
de invandrare som erhållit svenskt medborgarskap.

Tabell 1

Arbetsmarknadsdata om utländska medborgare i Sverige 1989

	Män	Kvinnor	Samtliga
Antal arbetslösa	4400	3700	8200
utländska medborgare
Antal utländska	103000	82 500	185400
medborgare i arbete
Antal sysselsatta	121700	107100	228800
utländska medborgare
Antal utländska med	126100	110800	237000
borgare i arbetskraften
Relativa arbetslöshets	3.5	3.4	3.4
tal för utländska medborgare

Källa: Statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökningar 1989

Sysselsättningsintensiteten är lägre än för svenska medborgare. Den stora
skillnaden gäller kvinnor - särskilt utomnordiska kvinnor har en markant
lägre sysselsättningsintensitet än svenska kvinnor.

Det är viktigt att hålla i minnet att den helt dominerande delen av de utländska
medborgarna är förvärsarbetande. De fördomar riktade mot invandrare
som får näring utifrån enstaka exempel, finner således inget stöd
när man ser på gruppen utländska medborgare som helhet.

Ur arbetsmarknadspolitisk synvinkel finns anledning att uppmärksamma
de högre arbetslöshetstalen. Det är uppenbart att invandrare möter speciella
problem på arbetsmarknaden som avspeglar sig i att arbetslöshetstalen även
under en högkonjunktur är högre än för svenskar.

Ett avgörande hinder för invandrares förmåga att komma in på arbetsmarknaden
är språket. Utan ordentliga möjligheter att kommunicera med
arbetsledning och arbetskamrater blir utbudet av arbeten mycket begränsat.
Invandrarmyndigheter och arbetsförmedling måste intensifiera sina ansträngningar
att få arbetslösa invandrare med dåliga kunskaper i svenska att
inse att goda kunskaper ofta är en nödvändig förutsättning för att få en fast
fot på den svenska arbetsmarknaden.

Det finns ofta en tendens att betrakta alla invandrare som personer med
likartade problem. Det är viktigt att komma ihåg att personer från olika de

Mot. 1989/90

A252

lar av världen möter olika svårigheter och olika attityder när de försöker
finna sig tillrätta i Sverige.

En annan aspekt som ofta glöms är förekomsten av ett stort antal välutbildade
invandrare. En del av dessa har kommit som flyktingar till Sverige.
Högutbildade flyktingar från europeiska länder har förhållandevis snabbt
accepterats i det svenska samhället och gör stora och uppmärksammade insatser
inom forskning, näringsliv och kultur. Utan dessa män och kvinnor
skulle det svenska samhället varit betydligt fattigare i flera avseenden.

För de flyktingar som anlänt under senare år förefaller det vara betydligt
svårare att assimileras.

Den grupp invandrare som fått sin utbildning i hemlandet möter ofta
bland svenskar en tvivlande inställning till kvaliteten och användbarheten i
deras utbildning. Det beror delvis på att universitetsutbildningen i flera utvecklingsländer
är grundad på andra traditioner än de som förekommer i den
industrialiserade världen och att kunskaperna därmed ibland inte är relevanta
eller användbara i det svenska samhället.

De försök som görs att utvärdera och jämföra utbildningar i olika länder
möter stora svårigheter. Det är därför tillfredsställande att UHÄ nu har erhållit
mer resurser för detta arbete. Det är emellertid inte realistiskt att man
på denna väg helt skall kunna lösa problemen med arbetsgivarens bristande
tilltro till okända läroanstalter. Ansträngningarna att komma fram till ekvivaleringsregler
är dock viktiga inte minst med tanke på kontakterna med
mer välrenommerade utländska universitet.

En arbetslös utländsk akademiker måste få hjälp att höja sin trovärdighet
inför potentiella arbetsgivare och arbetskamrater. Även här är dåliga språkkunskaper
ett handikapp. Dålig språkbehandling gör att en person betraktas
som lägre utbildad än hon eller han egentligen är. I detta fall är det ofta fråga
om personer som i sig kan kommunicera på svenska men som behöver hjälp
att göra detta mera felfritt.

Det vore också värdefullt om man gav invandrare möjlighet att genom
objektiva tester visa sina kunskaper. Arbetsmarknadsverket och UHÄ bör
undersöka förutsättningar för ett sådant system med tester. I möjligaste mån
bör existerande utländska tester utnyttjas för att minska kostnaderna för att
bygga upp ett helt testsystem i olika ämnen.

Många arbetsgivare anser sig behöva tid att bedöma en persons kunskaper
och förmåga. Vi har tidigare föreslagit att provanställningstiden bl. a. för
svårplacerade ungdomar skall utökas till ett år. I de fall där arbetsförmedlingen
tillstyrker, bör provanställningstiden kunna utökas till ett år även för
långtidsarbetslösa invandrare.

De flyktingar som anlänt till Sverige har fått tillbringa lång tid i väntan på
att deras asylansökan färdigbehandlas. Orimligt lång väntetid är psykiskt
och moraliskt nedbrytande för den asylsökande. Under denna tid är han
nämligen förhindrad att arbeta och är hänvisad till att leva på statens bekostnad.

Vi har i andra sammanhang föreslagit att asylsökande i väntan på besked
skall kunna beviljas temporärt arbetstillstånd. Dessutom är det givet att de
asylsökande i största möjliga utsträckning skall medverka i det praktiska arbetet
i förläggningarna.

Mot. 1989/90

A252

9. Hemställan Mot. 1989/90

A252

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om åtgärder för en väl fungerande arbetsmarknad och
om arbetsmarknadspolitikens inriktning,

2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om socialförsäkringssystemens
effekter på arbetsutbudet,

3. att riksdagen hos regeringen begär en utredning av av arbetsmarknadsverkets
verksamhet och ledning i enlighet med vad i motionen
anförts,

4. att riksdagen beslutar att ändra lagen (1935:113) med vissa bestämmelser
om arbetsförmedling, så att enskilda arbetsförmedlingar
kan etableras i enlighet med vad som i motionen anförts,

5. att riksdagen beslutar att upphäva lagen (1976:157) om skyldighet
att anmäla ledig plats till den offentliga arbetsförmedlingen
fr.o.m. den 1 juli 1989,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om statsbidrag till sysselsättningsskapande åtgärder,

7. att riksdagen hos regeringen begär en redovisning av resultatet
av den förändrade budgetprocessen beträffande verksamhet som tidigare
stötts genom arbetsmarknadspolitiska insatser i enlighet med vad
i motionen anförts,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder för att hjälpa unga arbetslösa,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetsmarknadsutbildning,

10. att riksdagen hos regeringen begär utredning om en allmän obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring i enlighet med vad som i motionen
anförts,

11. att riksdagen beslutar att sänka ersättningen i arbetslöshetsförsäkringen
till 80 % av tidigare lön under den första till åttionionde ersättningsdagen
i enlighet med vad som i motionen anförts,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om verksamheten vid Samhall,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om strukturstöd för byggnadsarbetare,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder för att underlätta för arbetslösa invandrare.

Stockholm den 24 januari 1990
Sonja Rembo (m)

Anders G Högmark (m)
Erik Holmkvist (m)
Charlotte Cederschiöld (m)

Mot. 1989/90

A252

Mona Saint Cyr (m)

Ulf Melin (m)

Lars Ahlström (m)

gotmb 99696. Stockholm 1990