Motion till riksdagen
1989/90:A239

av Karin Israelsson och Martin Olsson (båda c)
Arbetslöshetsersättning för försäkrad med bisyssla

Arbetslöshetsbegreppet är enligt gällande regler strängare för företagare än
för arbetstagare. I både lagen om arbetslöshetsförsäkring och lagen om kontant
arbetsmarknadsstöd anges följande:

Företagare anses arbetslös, när hans personliga verksamhet i rörelsen har
upphört annat än tillfälligt, om icke arbetsmarknadsstyrelsen av särskilda
skäl föreskriver annat.

Den nuvarande regeln om företagares arbetslöshet tillkom på förslag av
KAS-utredningen (Kontant arbetsmarknadsstöd) som lade stor vikt vid frågan
när en verksamhet som företagare anses vara avvecklad. Utredningen
hänvisade därvid till statsmakternas uttalande i samband med att omställningsbidraget
infördes. Regeln syftar enligt KAS-utredningen bl.a. till att
skapa garanti mot att kontant stöd vid arbetslöshet skall bli en inkomstutfyllnad
för en försäkrad som driver ett företag med låg lönsamhet.

Från det att undantag medgavs i mitten av 1970-talet har arbetslöshetskassan
betraktat annan verksamhet, som inte har någon betydande omfattning,
som bisyssla och arbetslöshetsunderstöd har beviljats. AMS har också i sin
tillsynsverksamhet fram till för några år sedan accepterat kassans synsätt i
detta avseende. Men som en följd av att AMS inte längre accepterar att undantaget
skall gälla de medlemmar som äger jordbruks/skogsfastighet, som
verksamhetsmässigt är av liten omfattning, har kassan avslagit begäran om
ersättning i liknande ärenden.

Denna nya praxis kan inte anses vara grundad på lagens förarbeten. Lagen
och dess tillämpning måste nu ses över.

Genom proposition 1983/84:126 gavs möjlighet för dem som kombinerar
en deltidsanställning med ett begränsat engagemng i ett företag att få rätt till
ersättning för det inkomstbortfall som uppstår när anställningen upphör. Om
AMS inställning accepteras skulle exempelvis följande situation kunna inträffa.
Om två makar gemensamt äger en liten jordbruksfastighet och makens
deltidsanställning upphör, kommer hon att få ersättning för inkomstbortfallet.
Om maken som driver exempelvis ett åkeri på heltid är arbetslös
från detta får han ingen ersättning på grund av innehavet av den lilla jordbruksfastigheten.
Enligt vår uppfattning är detta förhållande inte acceptabelt.

Bisysslebegreppet gäller försäkrad och är inte begränsat till enbart arbets

tagare. Ytterligare stöd för detta finns i proposition 1968:29 angående bland Mot. 1989/90
annat omställningsbidrag där departementschefen anför följande: A239

Den som har rörelse som huvudsyssla t.ex jordbruk eller fiske och därjämte
har annan rörelse eller anställning som bisyssla bör vara berättigad till stöd
om han lämnar den rörelse som var huvudsysslan. Som jag strax återkommer
till bör som allmän stödförutsättning gälla att den arbetslöse står till arbetsmarknadens
förfogande. Härav följer att den kvarstående sysslan måste vara
av ganska begränsad omfattning om stöd skall kunna utgå.

Departementschefen angav således att egna företagare bör vara berättigade
till stöd även om de har en bisyssla som kan vara antingen annan rörelse eller
anställning.

Grundförutsättningen för stöd är att företagaren är arbetslös i huvudsysslan
samt att han står till arbetsmarknadens förfogande.

Trots dessa regler förekommer det idag att företagare bedöms inte inneha
annan verksamhet som bisyssla och därför måste skiljas från den jord/skogsfastighet
de äger för att kunna erhålla arbetslöshetsersättning.

Det är förödande för vår landsbygd om rätten till arbetslöshetsunderstöd
skall förloras även i de fall när bisysslan är av ringa betydelse. Kravet på att
frånhända sig en jordbruks/ skogsfastighet som brukas som bisyssla förefaller
alltför strängt hållet och följer inte heller lagens mening.

Det finns många skäl att gynna ett landsbygdsboende. Även en småskalig
jordbruksverksamhet som bidrar till landets försörjning samt hjälper till att
hålla och bibehålla ett öppet landskap är av stort värde.

Den nya praxis som vi redovisat utgör ett hot emot landsbygden och innebär
en olikbehandling av människor beroende av om de är egna företagare
eller anställda. Eftersom denna praxis dessutom knappast synes vara grundad
på lagens förarbeten bör regeringen låta se över lagen och dess tillämpning,
vilket bör ges regeringen tillkänna.

Hemställan

Med stöd av det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om översyn av begreppet bisyssla för egenföretagare i lagen
om arbetslöshetsförsäkring och i lagen om kontant arbetsmarknadsstöd.

Stockholm den 23 januari 1990

Karin Israelsson (c) Martin Olsson (c)

4