Motion till riksdagen
1989/90:A18

av Carl Bildt m.fl. (m)

Mot.

med anledning av prop. 1989/90:95 om allmänt 1989/90

lönestopp A18-20

Innehåll

Inledning 2

2. Principer för lönebildningen 3

3. Regeringens panikpaket 4

4. Lönereglering 4

5. Kontrollmöjligheterna 5

6. Rättsläget 6

6.1 Grundlagsskyddad konflikträtt 6

6.2 Omöjligt kontrollera lagöverträdelser 7

6.3 "Olagliga" löneavtal kan inte ogiltigförklaras 8

6.4 Sanktioner vid olovliga stridsåtgärder 9

7. Hemställan 9

1 Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr A18-20

1

1. Inledning Mot. 1989/90

A18

Regeringens förslag till s.k. lönestopp innebär en total statlig reglering av
alla löner och andra kontanta ersättningar i anställningsförhållanden i närmare
två år. Samtidigt lägger regeringen också förslag om att alla priser, hyror
och aktieutdelningar under samma period skall regleras av staten.

Om regeringens förslag godkänns av riksdagen, skulle denna lagstiftning
innebära den mest långtgående statliga reglering av enskilda människors
ekonomiska förhållanden som Sverige haft under fredstid. Över hela världen
avvecklas nu de socialistiska kommandoekonomierna. Den socialdemokratiska
regeringen i Sverige går motsatt väg. Den vill införa en mycket omfattande
socialistisk kontrollapparat. Detta är oacceptabelt.

Regeringens lagförslag kränker enskilda individers rättigheter och utgör
ett mycket allvarligt ingrepp i marknadsekonomin. Ingreppet har ingen förankring
i rättsmedvetandet, och det står klart i strid med det krav på fasta
spelregler som är en förutsättning för att framtidstron skall återvända i Sverige.
Redan av dessa skäl bör riksdagen avvisa regeringens förslag. Reglering
av löner och priser kan bara accepteras vid krigsfara eller krig.

Regeringen har helt förlorat kontrollen över den ekonomiska utvecklingen.
Sedan den under flera års tid, trots kritik bl.a. från moderat håll och
varningar från nationalekonomisk sakkunskap, näringslivsföreträdare och
andra, blundat för de underliggande problemen i den svenska ekonomin, erkänner
den nu lägets allvar. De ekonomiska problemen blir därmed uppenbara
även för allmänheten.

Inte minst den förda högskattepolitiken har lett till en i förhållande till
våra konkurrentländer kraftig inflation. Produktivitetstillväxten i den
svenska ekonomin är dålig, vilket medverkat till brist på arbetskraft. Den
överhettade arbetsmarknaden har resulterat i ett antal löneöverenskommelser,
som gör att kostnadsnivån i Sverige stiger betydligt fortare än i våra konkurrentländer.
Avtalsförhandlingarna har tagit allt mera dramatiska former
under det senaste året.

Det finns en rad underliggande orsaker; bl.a. det hårda skattetrycket, socialförsäkringssystemens
utformning, den offentliga sektorns storlek och de
offentliga utgifternas omfattning, arbetsmarknadslagstiftningen och inte
minst bristen på tilltro till den nuvarande regeringspolitiken.

Regeringens politik är inte ämnad att angripa de underliggande problemen
- de nu aktuella förslagen är snarare ett utslag av verklighetsflykt. Regeringen
försöker genom lagar och regleringar dölja det verkliga läget för sig
själv och den svenska allmänheten.

Löne-, pris- och hyresstopp har på sin höjd en kortsiktig verkan. När stoppen
hävs finns en rad ackumulerade krav som kommer att utlösa kraftiga
höjningar av löner, priser och hyror. Regeringen har dessutom aviserat att
pris- och hyreshöjningar kommer att medges i den mån de beror på effekter
av skatteomläggningen. Dispenser för lönehöjningar kommer också att
medges. På sikt kommer de föreslagna regleringarna inte att få någon effekt
på löne- och prisutvecklingen. Däremot ger de utrymme för manipulation
och ett betydande myndighetsgodtycke.

Marknadernas funktion störs allvarligt. Varje marknad, inklusive arbets

marknaden, kräver ett fungerande prissystem. Det är genom ändrade reia- Mot. 1989/90

tivpriser som marknadens aktörer - producenter och konsumenter, arbetsgi- A18

vare och arbetstagare, fastighetsägare och hyresgäster, kapitalplacerare och
företag - får en uppfattning om tillgång och efterfrågan. Inflation leder till
ständiga prisförändringai - aktörerna får svårt att särskilja relativprisförändringar.
Men även om inflation är skadligt, kan inflation inte förbjudas i lag.

De underliggande orsakerna till inflationen måste angripas.

Att reglera prissättningen på olika marknader är dömt att misslyckas.
Kommandoekonomi har inte större förutsättningar att lyckas i Sverige än i
öststaterna.

2. Principer för lönebildningen

Medan totalitära regimer kontrollerar löneutvecklingen liksom de flesta
andra samhällsfrågor, ligger lönebildningen i demokratiska stater traditionellt
utanför det område där statsmakterna ingriper. I de senare har emellertid
under efterkrigstiden, i takt med att lönefrågorna fått ökad betydelse,
politiska organ i ökad utsträckning börjat blanda sig i avtalsrörelserna. Sådan
statlig inkomstpolitik har till formen kunnat variera alltifrån vaga uttalanden
om vikten av återhållsamhet till rena löne- och prisstopp. Särskilt under
senare år har det förekommit "bytesaffärer", där statsmakterna köpt utfästelser
om lägre löneökningar mot eftergifter i form av skattelättnader eller
andra förmåner.

Genomgående har det dock visat sig att även om inkomstpolitiska ingripanden
möjligen till en tid kan dämma upp lönestegringen, så bryter den
alltid igenom och då ofta som en "löneexplosion". Försök med s.k. förhandlad
inkomstpolitik har i allmänhet slutat med att löntagarna fått både stora
lönehöjningar och de av statsmakterna utlovade förmånerna.

Lönebildningen är en del av den allmänna prisbildningen i en marknadsekonomi.
Löntagarorganisationernas roll blir då att pressa upp arbetskraftens
ersättning mot den nivå som svarar mot marginalproduktiviteten. Går
de längre, uppstår störningar som tar sig uttryck i antingen inflation eller
arbetslöshet beroende på den ekonomiska politikens inriktning.

Utifrån såväl principiella skäl som praktiska erfarenheter avvisar Moderata
Samlingspartiet tanken på statlig inkomstpolitik. Lösningen får i stället
sökas i en klar arbetsfördelning mellan den politiska makten och arbetsmarknadens
parter. Uppgiften för regering och riksdag blir då att i god tid
redovisa sin uppfattning om det samhällsekonomiska läget och klargöra
vilka ekonomisk-politiska förutsättningar som kommer att gälla. Därvid är
det viktigt att ange konsekvenserna vid överskridande av ramen och att sedan
hålla fast vid vad som sagts. Själva lönebildningen är en uppgift för parterna,
som dock har att utgå ifrån att de själva måste bära ansvaret för konsekvenserna
av alltför stora lönehöjningar i form av arbetslöshet samt konkurser
och företagsnedläggelser, eftersom statsmakterna inte är beredda att föra
en ackommoderande politik.

I ett avseende bör dock staten spela en aktiv roll i lönerörelserna, nämligen
i egenskap av arbetsgivare. Riksdagen har för några år sedan fastställt
mål för personalpolitiken, som riktar in statens arbetsgivarverk på uppgiften

att tillgodose rekryteringsbehovet utifrån marknadens krav. Ändå vittnar Mot. 1989/90
misslyckandet med den statliga avtalsrörelsen under hösten om att det är A18

svårt - i synnerhet för en socialdemokratisk regering - att undvika inblandning
av politiska hänsynstaganden.

3. Regeringens panikpaket

Regeringen har nu lagt ett panikpaket, som innehåller en rad långtgående
inskränkningar i den svenska marknadsekonomin.

Förutom den totala lönereglering som föreslås i proposition 1989/90:95 vill
regeringen införa prisreglering, särskild hyresreglering och särskild reglering
av aktieutdelningar i börsnoterade företag (proposition 1989/90:94). Därtill
kommer förslag om prohibitiva investeringsavgifter i Stockholm och Göteborg,
förändringar av sjukförsäkringen samt kommunalskattestopp.

Godkänner riksdagen regeringens förslag, får regeringen en mycket stor
makt över näringsliv och arbetsmarknad. Det blir vad som närmast kan betecknas
som ett ekonomiskt undantagstillstånd.

Vi kommer att avvisa alla de förslag som innebär en statlig reglering av
prisbildningen på olika marknader. I denna motion behandlas endast proposition
1989/90:95 om allmänt lönestopp. I särskilda motioner kommer vi att
närmare redovisa detaljerad kritik mot regeringens övriga förslag.

4. Lönereglering

Regeringens förslag innebär att fr.o.m. den dag då regeringen presenterade
sitt förslag, torsdagen den 8 februari,

får arbetsgivare inte utge, och arbetstagare inte ta emot, högre ersättning för
samma eller jämförbara arbetsuppgifter än som utgick dessförinnan.

5.k. pris- och lönestopp har tidigare tillgripits av regeringar som ställts inför
ekonomiska krissituationer.

I Sverige har prisreglering i form av prisstopp utnyttjats ett stort antal
gånger. Erfarenheterna av s.k. prisstopp är entydiga - på kort sikt kan prisstegringstakten
i någon mån hållas nere tack vare regleringen, men efter en
tid uppstår typiska utslag av regleringsekonomi. Vissa varor försvinner från
sortimenten. Företag vill inte tillverka förlustbringande produkter och försöker
därför minska försäljningsvolymen. Samtidigt försöker de få varor omdefinierade
för att få prismyndigheternas godkännande att ta ut högre priser.

Förmågan att hantera regleringsmyndigheterna blir viktigare än förmågan
att tillfredsställa kundernas önskemål.

I Sverige har lönereglering i modern tid bara tillgripits två gånger - under
andra världskrigets mest hotfulla period och under försörjningskrisen i samband
med Koreakriget. Lönereglering ger lika negativa konsekvenser för arbetsmarknaden
som prisstopp ger på varu- och tjänstemarknaden. Löner
och ersättningar kan inte justeras utifrån förändrade förutsättningar. Arbetstagare
som inte kan få höjd lön hos samma arbetsgivare försöker öka sin lön
genom att övergå till ett konkurrentföretag. Incitamenten till grå eller svarta
ersättningsformer till anställda ökar ytterligare.

De båda tidigare svenska försöken med lönestopp gav negativa erfarenhe- 4

ter. Således resulterade lönestoppet i samband med Koreakriget i en s.k. en- Mot. 1989/90
gångsinflation. A18

I andra västländer har lönestopp eller lönereglering använts vid ett antal
tillfällen, t.ex. i Storbritannien. Det senaste exemplet är den norska "Lönnsloven",
som infördes av arbeiderpartiregeringen våren 1988. Den har senare
mildrats. Den nuvarande norska regeringen avser att helt avveckla lagen
inom kort.

Även om förhållandena i Norge avviker från de svenska i flera hänseenden
kan man ändå utifrån erfarenheterna av den norska lagen dra slutsatser om
hur den av regeringen föreslagna lagen skulle verka.

- Ett betydande antal arbetsgivare kan förväntas bryta mot lagens regler.

- Löneökningstakten återgår efter en tid till den nivå som gällde före prisoch
lönestoppet.

- Sambandet mellan arbetsinsats och lönesättning bryts på många arbetsplatser.

- Företagen kan inte konkurrera om arbetskraften genom förändringar i
det allmänna löneläget inom företaget.

- Produktiviteten i ekonomin sjunker.

Medan regleringen är i kraft, kommer i realiteten arbetsgivarens inflytande
över lönesättningen att drastiskt öka. När det ligger i arbetsgivarens intresse
att acceptera ökade löner - för att t.ex. kunna rekrytera nyckelarbetskraft kan
arbetsgivaren förhandla med arbetstagarparterna och därefter anhålla
om dispens hos SPK.

Löneregleringen kommer att skada den svenska arbetsmarknaden på sikt.

Vi har i Sverige haft en fast och djup tradition att arbetsmarknadens parter
själva får bestämma om löne- och avtalsvillkor. Genom att regeringen nu
ingriper med reglering kommer allmänheten och arbetsmarknadens parter
att förvänta sig att regeringar även i framtiden kommer att ingripa. Då kommer
de inte längre att ha motiv för återhållsamhet och ansvar - tvärtom blir
det viktigt att så snabbt som möjligt tillförsäkra sina medlemmar bästa möjliga
utgångsläge inför ett förväntat regeringsingripande.

Att börja med inkomstpolitik är farligt - det kan lätt leda till återfall.

5. Kontrollmöjligheterna

Statens Pris- och Konkurrensverk har just genomgått en omfattande omstrukturering.
Sedan tillståndet med permanent prisreglering upphört för
några år sedan, har både SPK:s ledning och regeringen föranstaltat om förändringar
inom myndigheten. Dess viktigaste uppgift är nu att främja den
fria konkurrensen och den fria prisbildningen.

När regeringen nu återfaller i regleringsiver, är det SPK som drabbas. Verket
har fått sig ålagt en näst intill omöjlig uppgift - att kontrollera alla löner
och priser i riket. På lönesidan blir det näst intill ogörligt att skilja t.ex.

"äkta" löneglidning i form av upparbetade ackord från otillåtna uppjusteringar.
Uppfinningsrikedomen kommer vidare att visa sig stor när det gäller
att ge en tjänst ett nytt innehåll, om arbetsgivaren är angelägen om att med
en löneförbättring kunna behålla dess innehavare.

Verket skall inte bara kontrollera att priser och löner förblir oförändrade 5

i förhållande till dagsläget - verket skall också ta ställning till tiotusentals Mot. 1989/90

dispensansökningar. Det är givetvis omöjligt för ett litet verk - oavsett hur A18

väl insatta tjänstemännen är i olika marknaders funktioner - att avgöra om
en begärd pris- eller lönehöjning är acceptabel med hänsyn till lagstiftningen
och regeringens intentioner.

6. Rättsläget

6.1 Grundlagsskyddad konflikträtt

Enligt 2 kap. 17 § regeringsformen råder en pricipiell rätt för arbetsmarknadens
parter att vidta fackliga stridsåtgärder. I samband med att regeringsformen
antogs anförde dåvarande justitieministern följande:

Enligt en i Sverige fast etablerad tradition bör det i största möjliga utsträckning
överlämnas åt arbetsmarknadens parter att själva lösa uppkommande
frågor på det fackliga området utan inblandning från statens sida.

Denna grundlagsskyddade konflikträtt kan åsidosättas genom lag. Anledningen
till att grundlagen ger möjlighet till en sådan inskränkning är bl.a. att
stridsåtgärder kan träffa det allmänna på sådant sätt att statens och kommunernas
möjligheter att fullgöra sina förpliktelser i förhållande till medborgarna
omöjliggörs. Det är emellertid uppenbart att mycket starka skäl skall
föreligga för sådan lagstiftning.

Rätten att vidta stridsåtgärder som t.ex. strejker är vidare garanterad i
ILO-konventioner och i Europarådets sociala stadga.

Den europeiska sociala stadgan av den 18 oktober 1961 innefattar ett principiellt
krav på erkännande av strejkrätten. Enligt artikel 6 har de fördragsslutande
parterna, i syfte att säkerställa arbetstagares och arbetsgivares rätt
att förhandla kollektivt, förbundit sig att erkänna

arbetstagarnas och arbetsgivarnas rätt att tillgripa kollektiva åtgärder i händelse
av intressekonflikter, däri inbegripet strejk, om icke annat följer av
förpliktelser enligt gällande kollektivavtal.

Sverige har förklarat sig bundet av artikel 6. Enligt artikel 31 kan bl.a. de
rättigheter och principer som artikel 6 skyddar begränsas under vissa förutsättningar.
Begränsningar kan ske bl.a. om det krävs för att garantera annans
fri- och rättigheter eller för att skydda samhällets intresse, nationell säkerhet,
allmän hälsa eller moral.

Enligt vår mening föreligger inte sådana omständigheter att begränsningar
enligt artikel 31 kan ske. Det skydd för arbetstagares och arbetsgivares rättigheter
som Sverige genom att ansluta sig till europeiska sociala stadgan har
erkänt, kan inte upphöra endast för att en regering fört en felaktig ekonomisk
politik.

Enligt regeringens proposition skall nu konflikträtten kraftigt begränsas
fram till utgången av 1991. Arbetsmarknadens samtliga parter skall under
nästan två år bli bundna av fredsplikt i fråga om löner och andra ersättningar
till arbetstagare. Regeringens förslag innebär dock endast ett förbud mot
konflikter rörande löner och andra ersättningar. Konflikter av andra orsaker
är fortfarande tillåtna. 6

Som motiv för regeringens förslag åberopas överhettningen på arbetsmarknaden
och den okontrollerade kostnads- och löneutvecklingen. Det bör
därvid noteras att regeringens eget agerande - dels som arbetsgivare för statligt
anställda, dels genom finansieringen av skatteomläggningen - under de
senaste månaderna i hög grad har medverkat till att förvärra läget på arbetsmarknaden.

Vi menar att de skäl regeringen anfört inte är av sådan art att grundlagsskyddet
för konflikträtten kan upphävas. Mot denna bakgrund bör riksdagen
förkasta förslaget.

Antalet konflikter på arbetsmarknaden har ökat på ett anmärkningsvärt
sätt under senare år. Det gäller inte minst antalet olovliga konflikter. Situationen
påminner alltmer om den som rådde i Storbritannien i slutet av 1970talet.
Socialdemokraternas anspråk på att genom sina goda kontakter med
de fackliga organisationerna kunna garantera arbetsfreden har avslöjats som
ihåligt.

Det framstår som alltmer angeläget att reglerna för konflikter på den
svenska arbetsmarknaden ses över. I motion 1989/90:A761 om arbetsmarknadslagstiftningen
har vi moderater föreslagit en parlamentarisk utredning
av hela regelsystemet på den svenska arbetsmarknaden, däribland reglerna
i samband med konflikter. Den nu aktuella situationen understryker nödvändigheten
av att en sådan utredning kommer till stånd.

6.2 Omöjligt kontrollera lagöverträdelser

Regeringens förslag bär panikens prägel. Det är uppenbart att regeringen
inte själv förmått analysera konsekvenserna av sina förslag. Man kan redan
nu konstatera att den föreslagna lagen inte bara kommer att vara ineffektiv
ur ekonomisk synvinkel, utan den kommer också att på viktiga områden
vara omöjlig att tillämpa.

Enligt regeringens förslag skall den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
bryter mot lagens regler om lönestopp kunna dömas till böter. Straffstadgandet
riktar sig mot såväl den som betalar ut som den som tar emot högre lön
eller annan ersättning. Frågor om utdömande av sådana böter skall prövas
av allmän domstol.

Hur skall detta straffstadgande tillämpas i praktiken?

För att någon skall kunna dömas för det nämnda brottet måste åklagare
kunna styrka att vederbörande antingen i egenskap av arbetsgivare utbetalt
för hög lön eller i egenskap av arbetstagare emottagit för hög lön. Om inte
tillförlitliga vittnesuppgifter kan åberopas, torde ett framgångsrikt åtal förutsätta
att åklagaren kunnat som bevis åberopa löneuppgifter. Det är uppenbart
att såväl arbetsgivare som arbetstagare i den aktuella situationen saknar
intresse av att frivilligt lämna ifrån sig sådana uppgifter. Det återstår därför
för åklagaren att genom husrannsakan hos arbetsgivare eller arbetstagare
säkra sådan bevisning.

I 28 kap. 1 § rättegångsbalken föreskrivs emellertid att husrannsakan kan
ske för brott "varå fängelse kan följa". Såsom ovan nämnts stadgas dock i
regeringens förslag endast böter för den som bryter mot lönestoppet.

Polis och åklagare kommer därför att sakna reella möjligheter att utreda

Mot. 1989/90

A18

7

brott mot den föreslagna lagen. Det kan förutsättas att åklagare endast i yt- Mot. 1989/90

terligt få fall kommer att anse sig ha möjlighet att väcka åtal. Det kan därför A18

konstateras att den föreslagna lagens straffstadgande är ett slag i luften.

Skulle riksdagen acceptera regeringens lagförslag, finns risk för att regeringen,
när den upptäcker svårigheterna att tillämpa lagen, återkommer till
riksdagen med förslag om straffskärpning.

I socialdemokraternas Sverige skulle således den situationen kunna uppstå
att en arbetsgivare och en arbetstagare gemensamt får avtjäna fängelsestraff
för att de givit ut resp. tagit emot en högre lön. Redan det nu aktuella
lagförslaget skulle medföra att de kan ställas inför domstol och ådömas dagsböter.

I praktiken kommer löneregleringen att vara mest effektiv inom de delar
av arbetsmarknaden där de anställda har fasta löner på inte särskilt hög nivå.

Det gäller främst kollektivanställda och offentliga tjänstemän med rutinbetonade
arbetsuppgifter. För högre tjänstemän inom den enskilda sektorn
kan det vara mycket lättare att komma överens med arbetsgivaren om att
kringgå lönestoppet. Fria yrkesutövare går över huvud taget inte att kontrollera
i detta avseende.

6.3 "Olagliga" löneavtal kan inte ogiltigförklaras

Enligt regeringens förslag (5 §) är ett avtal som bryter mot lönestoppet ogiltigt.
Vidare föreskrivs i lagrummet att fredsplikt skall råda samt att skadestånd
upp till 5.000 kronor får åläggas arbetstagare för brott mot fredsplikt.

Enligt förslaget (9 §) skall mål om tillämpningen av 5 § handläggas enligt
lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.

Enligt 1 kap. 1 § nämnda lag äger den tillämpning på rättegången i tvister
om kollektivavtal och andra tvister rörande förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetstagare (arbetstvister). Det är således fråga om tvister mellan två
parter.

Det ligger emellertid i sakens natur att ett avtal förutsätter att båda parter
är överens. Här kan noteras att även enligt regeringens förslag får under lönestoppet
förhandlingar föras mellan parterna.

Vem skall väcka talan i arbetsdomstolen angående ogiltigförklaring av löneavtal?

Endast parter - arbetsgivare eller arbetstagare - har enligt lagen om rättegång
i arbetskonflikter rätt att väcka sådan talan i arbetsdomstolen eller i
förekommande fall vid tingsrätt. Om dessa parter ingått ett löneavtal, torde
de inte vara benägna att väcka talan mot varandra, oberoende av om detta
avtal skulle anses strida mot regeringens lagförslag. Därför kommer någon
sådan talan om ogiltigförklaring av löneavtal inte att bli aktuell.

Så länge domstol inte förklarat avtalen ogiltiga är parterna civilrättsligt
bundna av dem. Personer som ansvarat för sådana "ogiltiga" avtal kan självfallet
åtalas och dömas enligt 6 § i lagförslaget. Inte desto mindre kommer
avtalen i sig att vara giltiga. Även föreskriften i lagförslaget om ogiltigförklaring
av avtal är således ett slag i luften.

8

6.4 Sanktioner vid olovliga stridsåtgärder

Mot. 1989/90

A18

I ett avseende kan förslaget förefalla innehålla en förbättring. Skadeståndsbeloppen
vid olovliga stridsåtgärder faställs till maximalt 5 000 kronor. I dag
får Arbetsdomstolen normalt inte utdöma högre skadestånd än 200 kronor.
Eftersom den av regeringen förslagna höjningen finns i en speciallag, skulle
emellertid 200-kronorsregeln åter gälla när lagen om lönestopp upphävs senast
vid utgången av 1991.

Vi har i motion 1989/90:A760 föreslagit att § 60 MbL bör ändras så att
skadeståndsbeloppen vid olovliga strejker och andra stridsåtgärder höjs avsevärt.
Denna ändring skall vara permanent.

7. Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om allmänt lönestopp.

Stockholm den 12 februari 1990
Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m) Ingegerd Troedsson (m)

Anders Björck (m) Görel Bohlin (m)

Rolf Clarkson (m)

Rolf Dahlberg (m)

Ann-Cathrine Haglund (m) Gunnar Hökmark (m)

Gullan Lindblad (m)

Bo Lundgren (m)

Arne Andersson (m)
i Ljung

9