Motion till riksdagen
1989/90:A17

av Lars Werner m. fl. (vpk)

med anledning av prop. 1989/90:95 om allmänt
lönestopp

Vänsterpartiet kommunisterna säger nej till det i regeringens åtgärdspaket
som riktar sin udd mot fackföreningsrörelsens självständighet och lönearbetarnas
levnadsvillkor. Förslaget som helhet slår nu hårdast mot de lågavlönade,
bland vilka de flesta är kvinnor.

Den tredje vägens politik är i en återvändsgränd. Den har hållit nere den
öppna arbetslösheten, men har ensidigt gynnat vinstökningar i företag och
medfört löneökningar och skattelättnader för höginkomsttagarna. Tredje
vägens politik har drabbat de lågavlönade genom sänkta reallöner samt
drabbat kommun- och landstingssektor genom realt minskade statsbidrag.

Den socialdemokratiska regeringen har alltmer valt en politisk väg, där
tilltagande inkomst- och klassklyftor blivit resultatet. Regeringen har undvikit
att bekämpa inflationen med åtgärder mot kapitalet, i stället har de arbetandes
löneökningar utmålats som inflationens huvudorsak.

SAP-regeringen ansvarslös

När de lågavlönade kräver sin rätt till löneökningar slår regeringen tillbaka
med hårda åtgärder. Samtidigt hotar regeringen med nyval om inte alla komponenter
i åtgärdspaketet antas av riksdagen. Det är en ansvarslös politik
mot hela arbetarrörelsen. 1 1988 års val fanns en majoritet mot de borgerliga
partierna. Socialdemokraterna har i grunden svikit detta ansvar och för en
borgerlig ekonomisk politik. Arbetarrörelsen känner inte igen sig. Ansvaret
för utvecklingen vilar nu helt på socialdemokraterna.

Om regeringens syfte och vilja är att minska oron och konflikterna på arbetsmarknaden
finns det fortfarande en majoritet i Sveriges riksdag för att
genomföra en politik med skatt efter bärkraft, satsning på de lågavlönade
och beskattning av dem som har stora resurser.

Vpk:s syn på regeringens åtgärder

* Lönestoppet slår hårdast mot de lågavlönade, mot alla dem som förlorar
på skattereformen. Vpk avvisar ett allmänt lönestopp.

* Införande av strejkstopp, olagligförklarande av strejker i två år är helt oacceptabelt
och riktar sig direkt mot de fackliga organisationerna. Höjda
strejkböter och införandet av en lag som påminner om legostadgan från
1700-talet avvisar vpk bestämt.

* Stopp för höjning av aktieutdelningar i börsnoterade företag är acceptabelt,
men fördelningspolitiskt ineffektivt, eftersom kapitalet kan disponera
om sina resurser så att förmögenheter och tillgångar kan växa ändå.

* Prisstopp kan vpk godkänna under viss tid, men det bör följas av andra
åtgärder mot prisökningar. Vpk har föreslagit straffskatt på företag och
verksamheter som har oskäliga prisökningar.

* Hyresstopp är acceptabelt och blir mycket verkningsfullt, särskilt om skatteomläggningen
rivs upp så att inte bostadssektorn belastas med ytterligare
oskäliga hyres- och kostnadshöjningar.

* Kommunalt skattestopp är en begränsning av kommunernas självstyre och
försvårar barnomsorgsutbyggnaden och annan eftersatt kommunal verksamhet
och måste därför avvisas. Vpk har föreslagit att behovet av kommunala
skattehöjningar skall bromsas genom ett ekonomiskt stödpaket
från staten till kommunerna.

* Förändringar i sjukförsäkringen kan inte vpk acceptera om arbetsgivarna
får hela kontrollen över sjukskrivningen de två första veckorna. Regeringsförslaget
syftar till att sätta press på de arbetande, vilket kan få allvarliga
följder för stora grupper på arbetsmarknaden.

* Höjd investeringsavgift för kontorsbyggandet etc i storstäderna är helt i
linje med vpk:s förslag och kan därför i huvudsak accepteras.

Vpk:s förslag

I vpk.s ekonomiska motion 1989/90:Fi212 presenteras ett ekonomiskt och
ekologiskt alternativ till socialdemokratisk och borgerlig politik. I anledning
av regeringens åtgärder föreslår vi att sex åtgärder ställs i centrum för att
vända utvecklingen och minska oron och konfliktanledningarna i landet.
Dessa förslag är helt i linje med arbetarrörelsens socialistiska traditioner om
jämlikhet, rättvisa och solidaritet.

* Riv upp skatteomläggningen. Marginalskattesänkningar som till stor del
finansieras med höjda indirekta skatter är i sig inflationsdrivande. En sådan
skatteomläggning ger föga eller inget till låginkomsttagarna, medan
höginkomsttagarna gynnas. De lägst avlönade måste då kräva större löneökningar
för att behålla sin realinkomst och avståndet till höginkomsttagarna.
Genomför en helt ny skattepolitisk reform som i grunden är rättvis
för låginkomsttagarna. Finansieringen av en sådan reform ska ske med
ökad beskattning av företag, kapital, spekulation och av högavlönade.
Slopad moms på mat är en central skattepolitisk åtgärd för jämlikhet och
rättvisa.

* Genomför en rättvis lönepolitik som gynnar de lågavlönade. Statlig personalpolitik
i dagens utformning med satsning på chefer och nyckelgrupper
måste överges och ersättas med en lönepolitik som tillfredställer de lågavlönades
berättigade krav på rimliga löne- och anställningsvillkor. Statens
lönepolitik skulle därmed gå i spetsen för en rättvis fördelningspolitik.

Mot. 1989/90
A17

9

* Genomför en kraftfull vinst- och förmögenhetsindragning från företagen. Mot. 1989/90
Satsa resurserna på kommunerna och de lågavlönade. A17

* Återinför valutaregleringen och skärp valutakontrollen.

* Ta första steget till en demokratisering av arbetslivet. Stärk förhandlingsrätten
och de lokala fackliga organisationernas möjligheter att tillvarata
sina medlemmars intressen. Detta gäller inte minst en förbättring av arbetsmiljön.

* Som ett led i en rättvis ekonomisk politik krävs också åtgärder på miljöområdet.
Bland annat kan ågärder som t.ex. skärpt skatt på reklam, skatt på
engångsförpackningar m. m. ha en avkylande effekt och vara ett led i en
mera ekologiskt inriktad politik.

Genomgång av regeringens motiv
Kostnadskrisen

Regeringen påstod i finansplanen att vi ”nu kommit till en kritisk punkt i den
ekonomiska utvecklingen där det kommer att avgöras om det finns möjlighet
att kombinera full sysselsättning och stabila priser”. Efter överläggningar
med arbetsmarknadens parter föreslår man nu pris-, löne-, skattestopp och
stopp för höjda utdelningar på aktier.

Regeringen motiverar sitt åtgärdspaket med ”den alltför snabba pris- och
kostnadsstegringen”. Ekonomin är överhettad. Den knappa resursen är arbetskraft.
Finansministern säger sig vara medveten om att det är ”omöjligt
att hålla tillbaka inflationsspiralen när det är brist på arbetskraft” och ”därför
måste politiken inriktas på att både förändra spelreglerna på arbetsmarknaden
och att kyla ned den överhettade ekonomin”. Resultatet blir annars
ökad arbetslöshet och framtvingade sociala nedskärningar inom kommuner
och landsting.

Det är riktigt att lönerna under de senaste åren ökat i en takt som överstiger
produktivitetens utveckling. Om man ser till hela 80-talet har lönerna
genomsnittligt varit oförändrade realt sett. Lågavlönade har dock haft en negativ
reallöneutveckling. Mellan 1980 och 1989 ökade lönerna lika mycket
som priserna för de varor och tjänster som producerades i vårt land. Under
samma tid höjdes produktionen per arbetad timme enligt konjunkturinstitutet
med 10 %. Löntagarna har med andra ord inte fått ta del av 80-talets
produktivitetstillväxt. Regeringens fixering vid problemet med ”löneökningar
som inte har sin grund i produktivitetsförbättringar” framstår därför
som en aning märklig i detta perspektiv.

En jämförelse med utvecklingen i andra länder understryker det faktum
att de svenska löntagarna pressats tillbaka. Mellan 1970 och 1980 ökade industrins
arbetskostnad per producerad enhet 5 % snabbare i våra viktigaste
konkurrentländer än i Sverige enligt statistiska centralbyrån. Devalveringspolitiken
fortsatte emellertid och mellan 1980 och 1989 förbättrades det
svenska kostnadsläget med ytterligare 10 %. Den svenska industrins arbetskostnad
per producerad enhet har därmed sjunkit med hela 15 % jämfört
med våra viktigaste konkurrentländer mellan 1970 och 1989. Statistiska cen- 10

tralbyrån (Indikatorer 1989:12) skriver i anslutning till dessa siffror: ”Även Mot. 1989/90

om de svenska lönekostnaderna i år (1989) ökar dubbelt så snabbt som ge- A17

nomsnittet för våra konkurrentländer kvarstår dock fortfarande en betydande
del av de kostnadsfördelar för den svenska industrin som åstadkoms
genom devalveringarna av den svenska kronan 1981 och 1982 på 10 respektive
16 %”.

Den tredje vägens politik har i ett avseende varit framgångsrik. Samtidigt
som arbetslösheten i många länder stabiliserats på mycket höga nivåer har
arbetslösheten i Sverige kunnat reduceras till 1,5 %. Priset för den förda politiken
har emellertid varit högt. Löntagarna har under 80-talet fått betala
med försämrade reallöner för denna sin självklara rätt till arbete. Det är mot
denna bakgrund man bör se de lönekrav som väcks idag.

Bytesbalansen

På en rad punkter överdriver regeringen stundens allvar. Avgränsningen i
tiden av jämförelsen mellan löneutvecklingen i Sverige jämfört med andra
länder är ett exempel på detta, underskottet i bytesbalansen ett annat. Utvecklingen
mot allt större bytesbalansunderskott sammanfaller i tiden med
att de svenska lönerna ökar snabbare än i omvärlden samtidigt som bristen
på arbetskraft upplevs som allt mer akut. Det talas om att svensk industri
tappar marknadsandelar och att produktionen inte längre kan öka i samma
takt som efterfrågan.

Det ligger förstås nära till hands att koppla samman bytesbalansens försvagning
med överhettningen i den svenska ekonomin. Till regeringens försvar
skall här sägas att man är betydligt mer försiktig än många andra att
göra denna ”lockande” sammankoppling. Utan att säga det direkt försöker
regeringen ändå påskina att detta samband faktiskt gäller. Så är emellertid
inte fallet.

Vi vill hävda att den kraftigt växande utlandsskulden inte kan förklaras
med utgångspunkt från någon drastisk försämring av förutsättningarna för
svensk produktion att täcka inhemsk konsumtion och investeringar. Det bör
emellertid noteras att om tillgången på arbetskraft varit större skulle detta
självfallet ha inneburit mindre marknadsandelsförluster än vad som nu blivit
fallet. Härigenom hade också en del av bytesbalansförsämringen kunnat
undvikas. Detta är emellertid inte samma sak som att överhettning och försämrad
konkurrenskraft är orsaken till de kraftigt växande underskotten. Vi
vill hävda att det finns helt andra förklaringar.

Tittar man på saldot av utrikeshandeln med varor och tjänster relativt
BNP så intog Sverige enligt OECD en hedrande andraplats efter Västtyskland
1988. Det enda land i den industrialiserade världen som hade ett större
exportöverskott än Sverige var således Västtyskland. Det svenska överskottet
låg på 4,0 % av BNP. Motsvarande siffra för Japan var 3,3 %. Regeringens
och de borgerliga partiernas svartmålning av den svenska ekonomin
stämmer dåligt överens med dessa siffror. Det kan tilläggas att OECD:s prognoser
pekar mot att Sverige kommer att hålla sig kvar i täten åtminstone
under de närmaste åren.

Överskotten i den svenska handelsbalansen (handeln med varor) har vis

serligen minskat något. 1989 registrerades ett saldo på 19 miljarder kronor Mot. 1989/90

jämfört med 22-24 miljarder 1987 och 1988. Denna försvagning står emeller- A17

tid inte i proportion till att underskottet i bytesbalansen vuxit från 7 miljarder
1987 till runt 30 miljarder 1989. En försämring med tre miljarder kan
knappast förklara en försämring med 23 miljarder.

Vänder vi blicken framåt så räknar regeringen med en förbättring av handelsbalansen
mellan 1989 och 1991 med 2 miljarder. Samtidigt försvagas
tjänstebalansen med 5 miljarder till följd av växande underskott i resevalutanettot.
Sammantaget väntas således handels- och tjänstebalansen försvagas
med 3 miljarder. Detta kan knappast förklara att bytesbalansen, enligt regeringen,
kommer att försvagas med ytterligare 24,5 miljarder mellan 1989 och
1991.

Det måste därför framstå, även för regeringen, som ganska självklart att
bytesbalansens växande underskott inte är en följd av utrikeshandelns utveckling.
Orsaken är i stället en kraftigt växande utlandsupplåning till följd
av omfattande svenska utlandsinvesteringar och köp av utländska aktier.

Under de tre första kvartalen 1989 uppgick de svenska direktinvesteringarna
utomlands till 35 miljarder kronor. Samtidigt var nettoimporten av aktier
20 miljarder kronor. Dessa utlandsinvesteringar och aktieköp leder till
en nettoupplåning av motsvarande storleksordning. Ökad upplåning, vilket
är liktydigt med ökad utlandsskuld, leder till ökade räntekostnader för den
svenska ekonomin. Dessa ränteutgifter bokförs som en kostnadspost i bytesbalansen
under kontot avkastning på kapital. Regeringen räknar med att det
negativa saldot för posten avkastning på kapital växer med 19 miljarder kronor
1989 och 1991. Det är således denna utveckling som förklarar huvuddelen
av bytesbalansens försvagning med 24,5 miljarder och inte att importen
växer snabbare än exporten.

Vpk:s analys

Regeringen försöker på olika sätt vrida till verkligheten så att den skall framstå
som så skrämmande som möjligt. Det är möjligt att den uppfattar den
ekonomiska situationen som så allvarlig att den tycker sig ha rätt till att
”bluffa” lite. Regeringen kanske till och med anser det nödvändigt att överdriva
en aning för att lyckas få igenom de åtgärder man anser nödvändiga.

Men ett sådant förhållningssätt till riksdag och väljare kan knappast vara
fruktbart i längden. Åtminstone inte för ett parti som säjer sig vilja företräda
arbetarrörelsens intressen och nu föreslår åtgärder som kraftigt kommer att
beskära de sämst ställdas möjligheter till en reallöneförbättring nästa år.

Det kraftigt växande underskottet i bytesbalansen är allvarligt. Det leder
till ett onödigt högt ränteläge och kan på sikt resultera i spekulationer mot
den svenska kronan. Det är därför viktigt med en korrekt analys av orsakerna
till denna utveckling. Att använda de växande underskotten som slagträn
i åtstramningskampanjer gör att diskussionen om de verkliga problemen
i den svenska ekonomin uteblir. Detta kan aldrig vara bra. Enligt vår
uppfattning bör regeringen besinna sig och inta ett mer hederligt förhållningssätt
till problemen. Situationen kräver detta.

Vi anser att ekonomin för närvarande är överhettad. Det är i detta läge

nödvändigt att bedriva en politik som förstärker industrins och offentliga Mot. 1989/90

sektorns möjligheter att rekrytera arbetskraft. Vpk:s krav på höjda arbetsgi- A17

varavgifter inom privat tjänstesektor i de överhettade storstadsområdena är
ett förslag i denna riktning. En differentiering av de sociala avgifterna är ett
sätt att underlätta rekryteringen till de sektorer som i första hand bör stödjas.
Ökad satsning på en utbyggnad av barnomsorgen var ett annat exempel.

I en situation där tiotusentals människor förhindras att ta ett jobb därför att
det saknas dagisplatser borde det vara en självklarhet att en utbyggnad av
barnomsorgen är något som bör prioriteras.

Även om vi kritiserar regeringens otillräckliga analys är det självklart att
om lönerna i genomsnitt fortsätter öka med 10 % per år - med samma produktivitet
och prisbildning som för närvarande - hamnar vi förr eller senare
i en kostnadskris. Devalverar man inte i detta läge återstår bara höjd arbetslöshet.

Rättvisa löneökningar i kombination med låg inflation minskar i och för
sig inte inkomstklyftorna, men det kan ge en positiv reallöneutveckling även
för låginkomsttagarna. Låg inflation är på sikt en förutsättning för full sysselsättning.
Devalveringar kan upprätthålla sysselsättningen, men de leder inte
till en godtagbar reallöneutveckling. Det är en lärdom vi kan dra av 80-talet.

En andra lärdom är att bekämpning av inflationen med lönenedpressning
för låginkomstagarna inte är en framkomlig väg. Den tredje lärdomen av
åttiotalet är att produktiviteten och arbetsmiljön inte kan förbättras utan att
de arbetande tillerkänns ett betydligt större inflytande över arbetslivet. Demokrati
i arbetslivet är centrala frågor inför nittiotalet.

Full sysselsättning och låg inflation innebär inte automatiskt att vi hamnar
i den bästa av alla världar. Men den är en bra grund att stå på om man vill
bygga ett rättvisare samhälle.

Regeringen anser att Sverige med hög fart rusar in i en kostnadskris. Den
lösning man denna gång tillhandahåller är en frysning av rådande pris- och
lönerelationer. Någon har liknat denna politik vid att försöka stanna en
framrusande bil genom att slå sönder hastighetsmätaren. Man angriper
symptomen men inte själva problemet.

Vpk delar inte regeringens uppfattning om att vi står inför en akut kostnadskris.
Det framlagda åtgärdsprogrammet framstår inte heller som särdeles
effektivt eller rättvist. Ett generellt lönestopp slår hårdast mot de lågavlönade.
Det framstår som självklart.

Vpk:s ställningstagande till prop. 1989/90:95 om allmänt
lönestopp

Vpk avvisar ett allmänt lönestopp. Det är de lågavlönade som drabbas av ett
sådant stopp. Prisstoppet gäller inte för importprishöjningar och punktskattehöjningar
vilket innebär höjda priser och ett lönestopp är i praktiken en
reallöneförsämring för de lågavlönade.

Det är regeringens egen orättvisa fördelningspolitik på åttiotalet och skatteuppgörelsen
med folkpartiet som bäddat för dagens inkomstklyftor. I detta
läge måste det vara en rättighet för de lågavlönade att tillkämpa sig en rättvis

Vinnarna i socialdemokraternas åttiotalspolitik är höginkomsttagarna. Mot. 1989/90

Den gruppen har vunnit genom både aktiva och passiva åtgärder från rege- A17

ringens sida.

Marginalskattesänkningarna och den statliga personal- och lönepolitiken
med satsning på chefstjänster tillhör de aktiva åtgärderna. Anpassningen till
nyliberal ideologi har öppnat fältet för chefer och andra höglönegrupper att
tillskansa sig rikliga förmåner.

Vpk kan tänka sig att med regeringen diskutera hur de högavlönades löneutveckling
skall stoppas, som en inledning på en politik mot rättvisa och jämlikhet
både på löne-, skatte- och fördelningspolitikens område.

Strejkstopp, fredsplikt och höjda strejkböter

I arbetarrörelsens barndom var en av huvudfrågorna rätten att organisera sig
fackligt. Brukspatroner, industriägare och arbetsgivarna som helhet bjöd ett
oerhört motstånd när enskilda arbetare sökte gå samman och genom den organiserade,
gemensamma styrkan sökte uppnå förbättringar i livsvillkoren.

Genom de organiserade aktionerna fick arbetarna tyngd och kraft. Strejken
blev ett vapen för högre löner och andra förbättringar. Om rätten att
organisera sig fackligt möttes av motstånd så var det ingenting mot vad strejken
som vapen väckte för reaktioner hos arbetsgivarna.

För fackföreningsrörelsen blev strejkvapnet en effektiv metod att uppnå
resultat och strejken blev väl utnyttjad runt sekelskiftet i Sverige.

Strejken var då och är fortfarande de anställdas främsta motvikt mot arbetsgivarnas
makt. Strejkrätten borde vara en av de mest grundläggande demokratiska
fri- och rättigheterna och vara skyddad i grundlagen.

Att inskränka strejkrätten så som regeringen nu föreslår och höja strejkbötestaket
till högst 5 000 kr innebär en attack på fackföreningsrörelsen och
de fackliga landvinningar som uppnåtts.

När den tidigare strejkbötesgränsen om 200 kr infördes 1928 ledde det till
oerhört hård kritik från det socialdemokratiska arbetarepartiets ledning.

Idag står samma partis ledning i spetsen för den politik man en gång så kraftfullt
reagerade emot.

För vpk är olagligförklarandet av strejk helt oacceptabelt. Vpk har
tvärtom vid upprepade tillfällen krävt en utvidgning och ett erkännande av
strejkrätten, även på lokal facklig nivå, vilket senast framfördes i en partimotion
i riksdagen i januari 1990.

Den fria förhandlingsrätten är sedan decennier etablerad på svensk arbetsmarknad.
De fackliga organisationernas rätt att genom förhandlingar
med motparten träffa frivilliga överenskommelser om löner och arbetsvillkor
är hävdvunnen. De fackliga organisationerna i Sverige liksom vänsterpartiet
kommunisterna har slagit vakt om dessa principer. Det är därför med
bestörtning vi nu åser hur Stig Malm och övriga i LO- och förbundsledningarna
godkänner regeringens åtgärder om både lönestopp och strejkförbud.

Dessutom är Sverige bundet av FN-konventionen om ekonomiska, sociala
och kulturella rättigheter och även av den Europeiska sociala stadgan.

I dessa internationella överenskommelser förpliktar sig konventionsstaterna
att säkerställa strejkrätten. I vissa nödsituationer har staterna rätt att

inskränka strejkrätten. Men det kan knappast göras gällande att de av rege- Mot. 1989/90
ringen föreslagna åtgärderna med strejkförbud under två år är ”nödvändiga A17
i ett demokratisk samhälle som skydd för samhällets intresse” vilket krävs
för att staterna skall få inskränka strejkrätten.

De föreslagna bestämmelserna om straff för utbetalning och mottagande
av högre lön i strid mot lönestoppet innebär ett upphävande av den urgamla
principen på arbetsmarknaden att skadestånd och inte straff skall vara den
arbetsrättsliga sanktionen. Inte sedan legostadgan som gällde mellan 1739 1805
har straff stadgats för utgivande och mottagande av för hög lön.

Efter ett decennium av omfördelning av resurser från löntagare till
kapitalägare och efter en period av en välvillig statlig lönepolitik gentemot
mellan- och höglönegrupper och i ett läge där lågavlönade kvinnogrupper
kräver bevarad köpkraft slår regeringen till med ett förslag om lönestopp.

Socialdemokraternas orättfärdiga fördelningspolitik utgör bakgrunden till
den oro och de konflikter som uppträtt på arbetsmarknaden den senaste tiden.
Förslagen om lönestopp, fredsplikt, höjningen av strejkbötestaket och
böter vid brott mot lönestoppet bekräftar den högervridning av socialdemokraternas
fördelningspolitik som skett och som nu sker. Den har tidigare bekräftats
genom skatteuppgörelsen med folkpartiet. Uttalanden från borgerliga
regeringsledamöter av typen ”det skall svida i skinnet när man strejkar”
anammas nu av socialdemokraterna vilket tydligt visar vilken attityd man
intar mot låglönegrupperna och deras kamp för lönekompensation.

Ett lönestopp som är direkt riktat mot de lågavlönade måste vpk både fördöma
och förkasta liksom förslagen om strejkförbud och höjda strejkböter.

Vpk:s ställningstagande till prop. 1989/90:94 om förbud mot
höjning av vinstutdelning

Vpk är positivt till ett förslag som stoppar höjningarna av aktieutdelningarna
men vi anser förslaget alltför fördelningspolitiskt ineffektivt. Kapitalet kan
omdisponera sina resurser så att deras förmögenheter och tillgångar kan
växa ändå. Därför anser vi att en särskild vinst och förmögenhetsskatt på
företagen tas ut i syfte att dels stärka kommunerna och dels vara en del i
finansieringen av en rättvis skattereform.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens förslag till allmänt lönestopp,

2. att riksdagen avslår regeringens förslag till strejkförbud,

3. att riksdagen avslår regeringens förslag till höjda strejkböter,

4. att riksdagen avslår regeringens förslag om straff för utbetalande
eller mottagande av högre lön i strid mot §§ 2 och 3 i prop.

1989/90:95,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en skattereform
med en rättvis fördelningspolitik enligt vad som i motionen anförts,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en ny statlig lönepolitik
enligt vad som i motionen anförts, 15

Mot. 1989/90
A17

Stockholm den 12 februari 1990
Lars Werner (vpk)

Berith Eriksson (vpk) Lars-Ove Hagberg (vpk)

Bo Hammar (vpk) Margo Ingvardsson (vpk)

Ylva Johansson (vpk) Bertil Måbrink (vpk)

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om valutaregleringen,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om demokratiska rättigheter
i arbetslivet enligt vad som i motionen anförts,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till vinst- och förmögehetsskatt
på företagen enligt vad som i motionen anförts,

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder på miljöområdet
enligt vad som i motionen anförts.

gotmb 99872. Stockholm 1990