Motion till riksdagen
1989/90: Al 18

av Olof Johansson m.fl. (c)

v ’ Mot.

med anledning av prop. 1989/90:76 1989/90

Regionalpolitik inför 90-talet Al 18

I. Sammanfattning

De senaste åren har präglats av regional obalans. Situationen under 80-talet
liknar på ett oroande sätt situationen på 60-talet. Hela landsändar har drabbats
av avfolkningen samtidigt som koncentrationens avigsidor i storstadsområdena
blir allt besvärligare för människorna, med bostadsbrist, vårdkris
och försämrad stadsmiljö.

Här sammanfattas centerns syn på regionalpolitiken och lämnas förslag
som skulle vända utvecklingen i Sverige till glädje för både storstadens människor
och landsbygdens folk. Våra viktigaste förslag är följande:

Centern kräver ett radikalt nytt synsätt för att mobilisera landets resurser
för en allsidig utveckling av hela Sverige. Hela Sverige har rätt till en positiv
utveckling. Det förutsätter ett decentraliserat samhälle med arbetsplatser,
bostäder, utbildning och service över hela landet.

Sverige måste bli ett samhälle i balans. Den negativa befolkningsutvecklingen
som fortgår på olika håll i landet måste vändas. Det krävs inte bara
stopp för utflyttning från befolkningsbygder utan även inflyttning till de
stora områden som haft en vikande befolkningsutveckling.

Ett Sverige i balans är nödvändigt också för koncentrationsorterna. Bara
med en balanserad utveckling kan dessa orter behålla och utveckla en bra
och levande stadsmiljö. Dagens koncentrations- och centraliseringspolitik
leder till miljöproblem och bostadsbrist i storstäderna, medan serviceunderlaget
hotas på utflyttningsorterna och basinvesteringarna utnyttjas dåligt.
Bristen på arbetskraft och kostnadsutvecklingen driver upp lönerna i koncentrationsområdena,
vilket i sin turökar inflationen.

Förutsättningar måste skapas för återflyttning till minst ett 100-tal av de
kommuner som plågats mest av koncentrationspolitiken. Befolkningstillväxten
i storstäderna måste begränsas och storstädernas andel av befolkningen
bör inte långsiktigt öka.

Statsmakterna måste inom alla samhällssektorer ta hänsyn till vad målet
regional balans kräver. Samhällets insatser måste samordnas så att mänskligt
kunnande, samhällsinvesteringar och naturresurser kan tas till vara över hela
landet.

Centern lägger i denna motion fram omfattande åtgärder för att främja
regional balans. Centern har i andra motioner presenterat ytterligare åtgär

1 Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr Al 18

der med samma inriktning. Det gäller t.ex. våra motioner om forskning, ut- Mot. 1989/90

bildning, kultur, trafik, energi, skatter, bostäder och jordbruk. Vi har också A118

i en särskild landsbygdspolitisk motion redovisat förslag för landsbygdsutveckling
i hela landet. Vi presenterar också idag en motion om näringspolitiken.
Sammantaget leder våra förslag till en ändrad färdriktning för bättre
ekonomi och för att åstadkomma ett Sverige i balans.

I denna motion föreslås bl.a:

- Det nuvarande s.k. stödområdessystemet ska bibehållas och kompletteras.
Det är väsentligt att stödformerna är stabila. Benämningen stödområden
byts ut till resursområden.

- De kommuner i Bergslagen och sydöstra Sverige som av den regionalpolitiska
utredningen föreslogs inplacerade i stödområde, bör enligt vår mening
inplaceras i område C.

Dessutom bör Gotland, delar av Öland, Ydre, Kinda och Valdemarsvik
ingå i område C.

- Vi säger nej till förslaget att de s.k. mellanstäderna ska betraktas som
"stödjepunkter" för vissa regionalpolitiska insatser. Någon särskild prioritering
av dessa expansiva orter bör inte komma i fråga.

- Finansministern bör få ett särskilt ansvar för samordning av de regionalpolitiska
insatserna. Den s.k. statssekreterargruppen har misslyckats
med detta.

- Den statliga förvaltningen måste ses över med syfte att decentralisera
uppgifter till kommuner och län.

- Läns- och landstingsorganisationerna i snabbt växande "länshuvudstäder"
bör åläggas att arbeta med decentralisering och utlokalisering av
verksamheter inom länen. Sådan inomregional decentralisering ska vara
ett villkor för att få motta utlokalisering från Stockholm.

- Glesbygdsdelegationen bör behålla sin nuvarande roll för att direkt
kunna påverka centrala beslutsfattare. Ett bättre alternativ för utlokalisering
till Östersund är Industriverket.

- Ett särskilt stöd bör ges till "Folkrörelserådet hela Sverige ska leva" för
opinionsbildande arbete för landsbygdsutveckling på 9 milj. kr.

- Utvecklingsfonderna måste bredda sin rådgivning och särskilt stimulera
kvinnor till företagande. Särskilda "besöks- och utvecklingsenheter” bör
bildas för detta ändamål.

- Ett tioårigt program för förstärkning och beläggning av grusvägar inom
länsvägnätet. Anslaget föreslås ökas med 1 000 milj. kr. för 1990/91.

- Återförande av 1 öre/kWh producerad vattenkraftsel till de kommuner
och län där vattenkraften produceras för regionalpolitisk! motiverade investeringar.

- Ett anslag på 200 milj. kr. för breddad inriktning vid de mindre och medelstora
högskolorna.

Sammanfattningsvis föreslås i denna och andra motioner insatser för regional
balans på nära 4 miljarder kr, varav över 3 miljarder kronor riktade direkt
till regionalpolitisk utveckling via statsbudgeten. Med vårt förslag om
återföring av vattenkraftsmedel ger centern 1,6 miljarder utöver regeringens
förslag till regional utveckling. Därtill kommer satsningar inom kommunika

Mot. 1989/90
A118

II. Bakgrund

Den övergripande målsättningen för det regionalpolitiska arbetet måste vara
att hela Sverige har rätt till en positiv utveckling. Detta förutsätter ett decentraliserat
samhälle med arbetsplatser, bostäder, utbildning, service m.m.
över hela landet. Alla har rätt till arbete, god miljö och en bra service oavsett
bostadsort. För att nå detta mål krävs insatser i storstad, tätort och glesbygd.
Det krävs enligt vår mening ett radikalt nytt synsätt för att mobilisera landets
resurser för en allsidig utveckling av hela Sverige.

Det är nödvändigt att regionalpolitiken ses som en viktig och integrerad
del i arbetet med att utveckla och upprätthålla en stark samhällsekonomi.
En långsiktig positiv ekonomisk utveckling ställer krav på likvärdiga möjligheter
till arbete, service, utbildning och en god miljö för alla människor oavsett
bostadsort. Utan regional balans minskar den ekonomiska politikens
effektivitet. Följden blir inflationsdrivande överhettning i vissa regioner medan
andra präglas av dåligt resursutnyttjande och vikande framtidstro.

Centralisering och levnadsförhållanden

Utvecklingen i samhället under efterkrigstiden har inneburit en allt starkare
centralisering av befolkning, bebyggelse och näringsstruktur. Storskalighet
och arbetskraftens geografiska rörlighet har främjats av en politisk majoritet
mot centerns bestämda uppfattning. Skillnaderna i levnadsförhållanden mellan
olika delar av landet har ökat. Den politiska inriktningen och marknadens
drivkrafter har förstärkt koncentrationen inom näringslivet, både vad
avser produktionsstruktur och maktfunktioner. Den offentliga sektorn har
också kraftigt bidragit till koncentrationen. Inte minst har kommunsammanläggningarna
verkat i den riktningen. En grundläggande orsak till utvecklingen
har således varit en kombination av marknadens drivkrafter och politiska
beslut fattade i regering och riksdag.

I regeringens proposition om regionalpolitiken (proposition 1989/90:76)
erinras om att ”regionalpolitiken introducerades i Sverige i mitten av 1960talet”.
Föredraganden avser sannolikt de förslag om ”aktiv lokaliseringspoli

tions- och utbildningsområdet på cirka 1,5 miljarder kronor. Därtill kommer
regionalt inriktade satsningar.

Våra förslag kan sammanfattas enligt följande:

- Plus 1 000 milj. kr. för upprustning av grusvägnätet

- 750 milj. kr. för landsbygdsutveckling

- 1 150 milj. kr. för regionala utvecklingsinsatser (länsanslagen)

- 200 milj. kr. till breddad verksamhet vid de mindre och medelstora högskolorna
samt en kraftfull satsning på fasta forskningsresurser

- 50 milj. kr. i kompetensutvecklingsstöd

- 300 milj. kr. i sysselsättningsbidrag

- 9 milj. kr. till folkrörelserådet

- 6 milj. kr. till Landsbygdens forskningsråd

- 650 milj. kr. av intäkter från vattenkraftsel återförs till berörda regioner.

3

tik” som lades 1964. Från centerpartiets sida hade vi dock aktualiserat dessa Mot. 1989/90

frågor långt dessförinnan, hl.a. i motioner till riksdagen sedan början av Al 18

1940-talet. Till 1954 års riksdag väckte dessutom partiet en partimotion om
åtgärder för att hejda utarmningen av landsbygden. 1 denna motion aktualiserades
frågor, vilka fortfarande är aktuella. Där påtalades de problem befolkningskoncentrationen
innebar både för inflyttnings- och utflyttningsorter.
Den socialdemokratiska regeringen kom dock med förslag först 10 år
senare och då med en mycket mer begränsad inriktning.

Denna senfärdighet innebar att klyftorna snabbt ökade, särskilt under
1960-talet och 1980-talet, såväl mellan som inom olika regioner i landet.

Framför allt har landsbygden och de små och medelstora orterna drabbats
av snabb avfolkning.

Under 1960-talet minskade befolkningen snabbt som en följd av nedgången
i antalet sysselsatta inom landsbygdens basnäringar. Insatserna efter
regeringsskiftet 1976 innebar att en positiv utveckling för de regionalt utsatta
områdena kunde noteras. Den förda koncentrationspolitiken efter 1982 har
dock på nytt förstärkt koncentrationstendenserna och en utflyttning från
landsbygden av framförallt ungdomar - särskilt flickor - har skett. Enligt de
definitioner som presenteras i propositionen bor ca 550 000 personer i ren
glesbygd. Geografiskt omfattar glesbygden främst Norrlands inland, delar
av Norrlands kustland, delar av Värmlands, Kopparbergs och Älvsborgs län,
dessutom i viss omfattning i övriga Sverige, t ex skärgårdar och Småland.

Landsbygd definieras som ett geografiskt område, där tätorter på upp till
3 000 invånare inkluderas. Med en sådan avgränsning bor ca 1,6 miljoner på
landsbygden. Med denna definition bor ca 1 miljon människor på landsbygden
utanför de områden som av statsmakterna prioriteras för särskilda glesbygdsinsatser.

Befolkningsomflyttningen har vidare medfört att åldersstrukturen blivit
alltmer snedvriden mellan in- och utflyttningskommuner. Det är främst unga
människor som flyttat till storstadsregionerna. Där har möjligheter till arbete
och utbildning erbjudits. Samtidigt skapar befolkningskoncentrationer
svåra köproblem med brist på bostäder, vårdkris, bristfällig barnomsorg och
en försämrad social miljö. I storstads- och högskoleorter har den välutbildade
arbetskraften erbjudits arbete. Utvecklingen har således inte bara
medfört befolkningsminskningar utan även en kompetensförsvagning i utflyttningsregionerna.
dvs. segregation.

Befolkningskoncentrationen har också lett till en alltmer ensidig könsfördelning
i flertalet kommuner. Ensidig näringsstruktur och svårigheter för
kvinnorna att få arbete har inneburit att allt fler kvinnor tvingats söka sig till
mer expansiva regioner både för att få utbildning och arbete. Detta leder
till en bristfällig social miljö. Dynamiken i utflyttningsområdena minskar, de
sociala problemen ökar och bygden utarmas.

Den regionalpolitiska kommittén (REK 87) har inte skiljt mellan glesbygds-
och landsbygdsområden. Ej heller har några förslag lagts som anger
vilka målsättningar som skall gälla för befolkningens utveckling över landet.

4

Socialdemokratisk koncentrationspolitik efter 1982 Mot. 1989/90

Den socialdemokratiska regeringspolitiken efter regeringsskiftet 1982 har Al 18
allvarligt försämrat den regionala och inomregionala balansen. Orsaken är
främst den ekonomiska politiken och näringspolitiken. Den har stimulerat
och prioriterat storföretagen och de mest expansiva regionerna. Bl a innebar
devalveringen 1982 en kraftig stimulans till de stora exportföretagen. Regeringspolitiken
har vidare huvudsakligen gynnat storföretagen på småföretagens
bekostnad. Regeringen har på skilda sätt visat stor generositet mot solida
storföretag. Ett arbetstillfälle i Smålands glesbygd har fått 4 000 kr. medan
Volvo har subventionerats med 4 milj. kr. per arbetstillfälle i Uddevalla.

Den s.k. tredje vägens ekonomiska politik har kraftigt bidragit till kapitalkoncentration,
befolkningskoncentration och regional överhettning.

Koncentrationsområdena har drivit på löneglidningen och är en avgörande
orsak till överhettningen i ekonomin, vilken medfört att regeringens
ekonomiska politik misslyckats. Bristyrkesgrupper inom främst det privata
näringslivet får löner avsevärt över slutna avtal medan stora grupper inom
den offentliga sektorn står stilla på avtalad nivå. Samtidigt sprids efterhand
löneglidningen till ej överhettade regioner. Detta förhållande skapar spänningar
både mellan regioner och inom regioner och mellan människor med
olika yrken. Sammantaget leder löneglidning och löneavtal till en sådan
kostnadsutveckling att Sveriges konkurrenskraft gentemot andra länder försämras
med en allt sämre bytesbalans och en destabiliserad arbetsmarknad
som följd.

Regeringens misslyckande inom den ekonomiska politiken beror således
till stor del på att den skapat ökade obalanser i samhället - såväl mellan människor
som mellan regioner. Inkomst- och förmögenhetsskillnaderna har
ökat kraftigt. Såväl inkomst- och förmögenhetsskillnader som regionala obalanser
leder slutligen till en höjd pris- och kostnadsnivå. En sådan politik är
skadlig för hela samhällsekonomin.

Regionalpolitiska utredningen (REK 87)

Regeringens konservativa och koncentrationsinriktade syn på regionalpolitikens
utformning har också medfört att riksdagen vid ett flertal tillfällen mot
regeringens vilja - fattat beslut om att förstärka det regionalpolitiska
stödet. Bl a har de s.k. länsanslagen av riksdagen förstärkts i förhållande till
regeringens förslag vid fyra tillfällen.

Anslaget Regionala utvecklingsinsatser (länsanslaget) infördes på förslag
av mittenregeringen från och med budgetåret 1982/83 (prop. 1981/82:113,

AU 1981/82:23). Socialdemokraterna yrkade avslag (motion 1981/82:2352).

Därefter har följande belopp anvisats:

Belopp i milj. kr.

Budgetår c s	82/83 275 0	83/84 448.25 298.25	84/85 448,5 298	85/86 600 488	86/87 750 488	87/88 750 488	88/89 800 688	89/90 1350 690
RD-beslut	275	298,25	398	488	488	688	690	800

5

I proposition 1989/90:76 föreslås att ytterligare 80 milj. kr. anvisas på till- Mot. 1989/90

läggsbudget för innevarande budgetår. För budgetåret 1990/91 föreslås att Al 18

900 milj. kr. anvisas. Från centerpartiets sida föreslår vi att för kommande
budgetår anvisas 1 150 milj. kr.

Regeringen har beräknat att statens andel av kostnaderna per sysselsättningstillfälle
är ca 150 000 kr. Riksdagen har vid fyra tillfällen t.o.m. budgetåret
1988/89 räknat upp regeringens förslag om anslag till regionala utvecklingsinsatser
med totalt 412 milj. kr.

Centerpartiets förslag till uppräkning av länsanslagen skulle - om de vunnit
riksdagens gehör - räckt till att stödja ca 2 700 arbetstillfällen utöver vad
regeringen föreslagit.

Kritiken från såväl riksdagen som allmänheten, ökande skillnader i levnadstandard
mellan landets olika delar, allt större klyftor mellan och inom
länen m.m. framtvingade vidare förslag från regeringen i form av de s.k. paketen
för Bergslagen, Norrbotten, Västerbottens inland. Västernorrland,

Blekinge och i den föreliggande propositionen Jämtland. Paketen kännetecknas
främst av satsningar till gagn för främst storföretag i några få kommuner
medan de sämst ställda kommunerna inte alls fick del av stödet.

Från centerpartiets sida har vi vid upprepade tillfällen påtalat att propositioner
med särskilda ”paket" är att betrakta som ”brandkårsutryckningar”,
betingade av nödvändigheten av att i efterhand försöka ”reparera” de skador
en felaktigt förd politik orsakat. Koncentrationsproblemen kan aldrig varaktigt
lösas med selektivt inriktade ”åtgärdspaket” för en viss ort eller region.

Det krävs i stället en decentralistisk syn och en annorlunda politik än den
regeringen fört. Vidare behövs en politik för social rättvisa och likvärdiga
levnadsförhållanden över hela landet. Det krävs förutsättningsskapande generella
insatser på många olika områden om de regionala obalansproblemen
varaktigt skall kunna utjämnas.

Mot bakgrund av de uppenbara bristerna i den förda politiken begärde
riksdagen 1987 (AU 1986/87:43) att en ny regionalpolitisk utredning skulle
tillkallas.

Den regionalpolitiska utredningen har sedermera presenterat ett betänkande
”Fungerande regioner i samspel” (SOU 1989:55).

Utredningen har redovisat ett faktaunderlag kring de regionala problemen.
Vissa områden har dock inte analyserats tillräckligt. Av utredningen
framgår bl.a. att befolkningen minskat i nära 150 kommuner under 1980talet
medan storstadskommunerna haft en positiv folkmängdsutveckling.

Flyttningsbenägenheten är störst i åldersgrupperna 15 - 30 år och bland
kvinnor. Detta har medfört en påtaglig övervikt av män i kommuner, där
folkmängden minskat under en lång tidsperiod.

Av utredningen framgår vidare att idag förvärvsarbetar 79 % av alla kvinnor
i åldern 20 - 64 år. Motsvarande siffra för män är 86 %. Skillnaderna
över landet är stora. Lägsta förvärvsfrekvensen för såväl kvinnor som män
har Haparanda med 64 % resp 69 %. Högst förvärvsfrekvens (87 %) har
kvinnorna i Upplands Väsby och Salem. Motsvarande högsta förvärvsfrekvens
för män är 93 % och avser kommunerna Gnosjö, Tranemo och Gislaved.
Sammantaget är dock de högsta förvärvsfrekvenserna för både kvinnor
och män begränsade till vissa regioner; för kvinnor i Sjuhäradsbygden, delar 6

av Jönköpings län och Storstockholmsområdet resp för män i Stockholms-, Mot. 1989/90
Göteborgs- och Malmöregionerna. Al 18

Analysen av arbetsmarknaden visar också hur könsuppdelad den är med
kraftig dominans för kvinnor inom den offentliga sektorn, medan män dominerar
inom näringslivet. Slutligen visar också beskrivningen av den regionala
problembilden betydande skillnader i utbildningsnivå över landet.

Utredningens förslag innebar mot bakgrund av de genomförda analyserna
bl.a. att den nuvarande indelningen i stödområden skulle avskaffas och ersättas
med tre prioriterade landsdelar, inlandet, Bergslagen och Sydöstra
Sverige. Utredningen förordade även satsningar på s.k. prioriterade mellanstäder,
dvs. mer expansiva kommuner i regionalt utsatta län.

I en omfattande reservation till betänkandet angav centerns representant
i utredningen en alternativ linje för hur hela landet skall utvecklas.

Den regionalpolitiska propositionen

REK 87 utgör det huvudsakliga underlaget för regeringens proposition
1989/90:76 Regionalpolitik inför 90-talet. Propositionen innebär dock i vissa
hänseenden betydande avvikelser från utredningens förslag.

Propositionens förslag innebär att den nuvarande stödområdesindelningen
avskaffas och ersätts med två stödområden - stödområde 1 och 2.

Dessa motsvarar i huvudsak nuvarande stödområde A och B samt vissa delar
av C.

Propositionens förslag medför - om det genomförs - att skarpa gränser
uppstår med betydande orättvisor mellan kommuner med likartade förhållanden.

REK 87:s förslag om utpekande av s.k. mellanstäder fullföljs inte, men
återkommer i en annorlunda form, då i propositionen betonas att motsvarande
orter skall vara s.k. stödjepunkter och storstadsalternativ - ett förslag
som snarast kan ses som en återgång till ortsklassificeringssystemet och det
socialdemokratiska bastiontänkandet.

I propositionen betonas vidare vikten av infrastrukturella insatser för att
främja regional utveckling och en effektiv samordning mellan samhälls- och
politikområden. Ett särskilt infrastrukturanslag föreslås infört om 330 milj.
kr. Detta anslag är dock att anse som en viss ersättning för centerpartiets och
REK 87:s förslag om återföring av 1 öre/kWh av intäkterna från vattenkraftsel
till de regioner och kommuner där den produceras.

Vidare föreslås att endast 35 milj. kr. avsätts för stöd för forsknings- och
utvecklingsverksamhet vid de mindre och medelstora högskolorna, trots att
REK 87 enhälligt föreslagit en kraftig satsning.

I propositionen hävdas även att förslagen till utformning av de regionalpolitiska
stöden förenklas genom att antalet stödformer minskar, hanteras av
färre organ samt av en ytterligare decentralisering. Stöd föreslås kunna lämnas
i form av bidrag till investeringar, företagsutveckling och sysselsättningsökning.
Den maximala bidragsprocenten sänks för lokaliseringsbidrag medan
lokaliseringslån i enlighet med centerns tidigare förslag avskaffas liksom
investeringsbidragen. Ett särskilt utvecklingsbidrag införs som skall ersätta
offertstöd och regionalpolitiskt utvecklingskapital.

I traditionell byråkratisk anda föreslås också att glesbygdsdelegationen Mot. 1989/90

omvandlas till en myndighet och lokaliseras till Östersund. Paketpolitiken Al 18

fortsätter och särskilda medel anvisas för insatser i Jämtland.

Enligt propositionen föresläs att 2 250 miljoner kr. anvisas för budgetåret,
vilket påstås vara en kraftig ökning. Det är dock endast 353 milj. kr. I realiteten
är också förstärkningarna betydligt mindre med hänsyn till att 80 milj.
kr. anvisas till regionala utvecklingsinsatser respektive 150 milj. kr. till lokaliseringsbidrag
på tilläggsbudget. Ökningen jämfört med innevarande budgetår
blir då 123 milj. kr., varav 46 milj. kr. till Jämtland som ett engångsanslag.

Med hänsyn tagen till kostnadsutveckling m.m. kan således konstateras
att statens ekonomiska insatser för regional utveckling och balans reellt
minskar. Detta skall ställas mot de deklarationer som föredraganden gör beträffande
vikten av att regionalpolitiken skall främja en rationell produktion
med hög ekonomisk tillväxt med hänsyn tagen till målet om en god miljö,
rättvis fördelning av välstånd mellan olika delar av landet, bidra till en balanserad
befolkningsutveckling så att valfrihet uppstår beträffande bosättning,
utbildning, arbete m.m.

Sammantaget kan konstateras att den regionalpolitiska propositionen är
ett omfattande och ordrikt dokument med få verkningsfulla förslag. I propositionen
fullföljs förslag från REK 87 som har en klart koncentrerande inriktning
medan förslag med decentralistisk inriktning avvisas av regeringen.

Propositionen visar tydligt att regeringen fortsätter med koncentrations- och
centraliseringspolitiken.

I det följande kommer vi från centerpartiets sida med utgångspunkt i kommitténs
betänkande och i den reservation som centerns representant lagt att
presentera förslag och åtgärder som syftar till regional balans, en stark samhällsekonomi
och utveckling i hela landet, i såväl storstad som på landsbygden
och i dess tätorter.

III. Centerförslag

Från centerpartiets sida har vi såväl vid tidigare riksmöten som till innevarande
riksmöte lagt förslag på olika politikområden som syftar till att främja
regional utveckling. Till innevarande riksmöte har vi väckt särskilda motioner
som rör landsbygdens utveckling, åtgärder för en förbättrad storstadsmiljö,
forskning och utveckling, trafik m.m. Dessa förslag syftar till att
främja en mer balanserad regional utveckling och en god miljö. I en särskild
motion i anledning av proposition 1989/90:88 om vissa näringspolitiska frågor
lägger vi förslag i syfte att bl.a. förbättra förutsättningarna för småföretagsamheten
och därmed en decentralistisk utveckling av näringslivet. Nedan
redovisas kort innehållet i de motioner som avses behandlas under innevarande
riksmöte.

Landsbygdsmotionen

I en partimotion (motion 1989/90: A412) till innevarande riksmöte har vi utförligt
redovisat vår syn och lagt ett konkret förslag till åtgärdsprogram för

8

att främja landsbygdens utveckling. Våra förslag i landsbygdsmotionen re- Mot. 1989/90

dovisas särskilt. Med anledning av propositionen läggs även vissa komplette- Al 18

rande förslag.

Storstadsmotionen

I en särskild partimotion har vidare lagts förslag som syftar till att förbättra
storstädernas livsmiljö (motion 1989/90:Bo250). I motionen fastslås bl.a.
vikten av en balanserad utvecklingstakt för storstäderna och behovet av en
aktiv regionalpolitik för att angripa koncentration, köer och social- och miljömässiga
problem.

Arbetsmarknadspolitiska motionen

I en kommittémotion på arbetsmarknadspolitikens område (motion
1989/90:A283) föreslås bl.a. att en del av överskottsmedlen i arbetslöshetsförsäkringen
skall utnyttjas för offensiva regional- och näringspolitiska insatser
i de områden där arbetslösheten är högst och sysselsättningsgraden lägst.

Forskning och utveckling för regional balans

I flera motioner till innevarande riksmöte, bl.a. en partimotion om forskning
och högre utbildning som drivkraft för den regionala utvecklingen (motion
1989/90:Ub5()l och en partimotion i anledning av proposition 1989/90:90 om
forskning (motion 1989/90:Ubl43) har vi lagt förslag som syftar till att förstärka
forskningens och den högre utbildningens möjligheter att främja en
regional utveckling. I dessa motioner prioriteras särskilt de mindre och medelstora
högskolornas behov.

Näringspolitik

I en partimotion i anledning av proposition 1989/90:88 om vissa näringspolitiska
frågor behandlas bl.a. vikten av förbättrade villkor för småföretagsamheten
och utvecklingsfondernas roll. I motionen betonas bl.a. att en mångfasetterad
och över landet spridd småföretagsamhet är avgörande för möjligheterna
att bereda utkomst, utbildning och service i landets alla delar. I motionen
föreslås satsningar på småföretagsutveckling, stöd till vissa industriella
satsningar, teknisk forskning och utveckling m.m. I motionen avvisas
också regeringens förslag till att centralt och korporativt utse styrelseledamöter
i utvecklingsfonderna.

IV. Utveckla hela landet - centerpolitik för
samhälle i balans

Den regionala problembilden

I propositionen konstateras att befolknings- och sysselsättningssituationen
är mest ofördelaktig i norra Sveriges inland. Befolkning och näringsliv har i
detta område, hävdar föredraganden, större hinder såsom t ex långa av- 9

stånd, gles bebyggelse etc att övervinna än i andra delar av landet. Långsik- Mot. 1989/90

tiga problem av strukturell och ”annan art” finns därutöver i vissa kommuner Al 18

i Bergslagen och i nordvästra delarna av Värmland.

Såsom ovan redovisats visar REK 87:s kartläggning att propositionens beskrivning
är alltför ytlig. I närmare 150 kommuner har befolkningen minskat
under 1980-talet samtidigt som 37 av storstadsområdenas kommuner haft en
ökande befolkning. REK 87 konstaterar att entydiga förlorare är glesbygdskommunerna
och övriga små och medelstora kommuner över hela landet. I
denna grupp ingår 148 kommuner och befolkningen har minskat i 75 % av
dessa kommuner.

Många kommuner har sedan 1960 förlorat en stor del av sitt befolkningsunderlag.
Femton kommuner har minskat sin folkmängd med mellan 30 och
45 procent. Utflyttningen har lett till starkt sjunkande ungdomsandelar medan
andelen pensionerade i många fall nära fördubblats.

Föredragandens uttalanden och de förslag som läggs kommer enligt vår
bedömning inte att påverka den koncentrationsutveckling som pågår. Det
krävs enligt vår mening, för att hela landet skall kunna utvecklas, ett decentralistiskt
synsätt med nytänkande, okonventionella lösningar och mer generella
insatser på olika politikområden från samhällets sida för att vi skall nå
detta mål.

Den negativa befolkningsutveckling som pågår på olika håll i landet måste
hejdas och vändas. I annat fall riskerar betydande geografiska områden över
hela landet att inom något eller några decennier bli i det närmaste ödebygder.
Det krävs inte bara ett stopp för utflyttningen från dessa områden. Det
krävs även en inflyttning till de stora områden som länge haft vikande befolkningssiffror.
Detta är nödvändigt om de skall kunna överleva och utvecklas
långsiktigt. Detta förutsätter en breddad arbetsmarknad och fler jobb.

En sådan politisk inriktning är livsviktig för utflyttningsområden men är
samtidigt lika nödvändig för snabbt växande koncentrationsorter. En levande
landsbygd och en fungerande storstadsmiljö ger tillsammans förutsättningar
för en positiv utveckling av hela landet.

Koncentrationens avigsidor som t.ex. trafikstockningar, hälsofarliga luftföroreningar,
höga markpriser och bostadskostnader samt hotade grönområden
är det pris som många boende i folkrika regioner får betala för koncentrations-
och centraliseringspolitiken. I utflyttningsområdena hotas serviceunderlag,
och genomförda basinvesteringar utnyttjas dåligt. En balanserad
utveckling i alla regioner är att föredra med såväl samhällsekonomiska
som miljömässiga utgångspunkter.

Allt talar också för att de regionala obalanserna idag är en av de viktigaste
inflationsdrivande faktorerna. Särskilt kostnadsutvecklingen inom Stockholmsregionen
driver på prisutvecklingen i hela landet. Inte bara byggandet
och bostadspriserna påverkas utan också en stor del av lönemarknaden på
många centrala arbetsområden. Kostnaderna på tjänstemarknaden är särskilt
påverkade av konkurrensen om personal inom den befolkningsrikaste
regionen samt av hushållens allt högre kostnader för både varor och tjänster.

10

Befolkningspolitiska mål Mot. 1989/90

Enligt vår mening bör mot denna bakgrund krävas att förutsättningar skapas Al
för en återinflyttning till ett 100-tal av de kommuner som mest plågats av
koncentrationspolitiken.

Ett väsentligt mål för de regionala satsningarna är också som ovan redovisats
att bevara och utveckla storstadens kvaliteter och miljö. Befolkningstillväxten
i storstäderna måste därför begränsas och storstädernas andel av befolkningen
bör långsiktigt inte öka.

Enligt vår mening bör därför politiken på olika områden inriktas mot att
nå befolkningsmål som leder till en mer balanserad befolkningsfördelning
över landet. Dessa befolkningsmål får således inte ha karaktären av prognoser.
Det bör ankomma på regeringen att för riksdagen ange dessa mål utifrån
underlag från respektive länsstyrelse. Detta bör ges regeringen till känna.

Den enligt vår mening allmer oroande och allt snedare befolkningsutvecklingen,
könsmässigt och generationsmässigt sett, kan under 90-talet bl.a.
leda till att det blir svårt att få godtagbar kvalitet på många för invånarna
viktiga serviceområden. Dessutom leder bristen på särskilt yngre kvinnor till
att områdenas sociala system slås sönder med stora och negativa effekter på
hela samhällslivet. Även i regioner som Bergslagen finns ett stigande kvinnounderskott.

Vi anser mot denna bakgrund att en demografisk utredning bör tillsättas
med uppgift att kartlägga och analysera de sociala och ekonomiska livsmönstren.
Syftet med utredningen skall vara att få ett bättre underlag för
insatser och förslag till långsiktiga lösningar som stimulerar till en jämnare
ålders- och könsfördelning över landet. Om inte den nuvarande utvecklingen
kan vändas riskerar problemet med den snedvridna ålders- och könsstrukturen
under 1990-talet att bli i det närmaste olösligt för många kommuner
i de regionalt utsatta delarna i landet. Detta bör ges regeringen till
känna.

Centerprogram för regional utveckling och regional balans

Regionalpolitiska mål och riktlinjer

I propositionen anges att regionalpolitiken skall inriktas på att ge människor
tillgång till arbete, service och god miljö oavsett var de bor i landet. Regionalpolitiken
skall främja en rättvis fördelning av välfärden för människor i
olika delar av landet. Den skall leda till en balanserad befolkningsutveckling.
Den skall ge ökad valfrihet i boendet. Den skall syfta till en rationell
produktion och ekonomisk utveckling.

Regional balans övergripande politiskt mål

Regional balans förutsätter att statsmakterna vid beslut inom alla samhällssektorer
tar hänsyn till vad målet regional balans kräver. Samhällets insatser
måste samordnas så att en positiv regional utveckling främjas.

En bättre regional balans innebär att landets samlade produktionsresurser
kan utnyttjas på ett bättre sätt. Den mest positiva utvecklingen av samhälls

ekonomin erhålles om mänskligt kunnande, samhällsinvesteringar och råva- Mot. 1989/90

rutillgångar tas till vara över hela landet. Al 18

Det är med denna utgångspunkt nödvändigt med en helhetssyn på och
samordning av bl.a. den ekonomiska politiken, näringspolitiken, energipolitiken,
sysselsättningspolitiken, trafikpolitiken, bostadspolitiken, skattepolitiken
och utbildnings- och forskningspolitiken. Samordnade åtgärder inom
dessa områden är avgörande för möjligheterna att få till stånd såväl en levande
landsbygd som en balanserad storstadsutveckling.

Enligt vår mening måste således insatserna inom olika politiska sektorer
anpassas efter målet att uppnå såväl regional som inomregional balans. Det
är en grundläggande svaghet i propositionen att de många uttalandena om
vikten av samordning inom skilda sektorer för att nå en positiv regional utveckling
följs upp med så få konkreta förslag. De förslag som läggs är också
marginella och avser, förutom ovan redovisade 35 milj. kr. för forskning vid
de mindre och medelstora högskolorna, arbetsmarknads- och kulturområdet.

Enligt vår uppfattning är ett oundgängligt krav att varje sektor utgår från
en regionalpolitisk målsättning och tar ett regionalpolitisk! ansvar för de beslut
som fattas inom respektive område. Detta bör ges regeringen till känna.

Målsättningen för regionalpolitiken måste vara att skapa förutsättningar
för fungerande regioner, dvs. regioner som fungerar ekonomiskt, socialt,
kulturellt samt ekologiskt. Detta förutsätter en decentralistisk helhetssyn
där målet regional balans är centralt.

Geografiskt bör begreppet ”region” enligt vår mening vara liktydigt med
de lokala arbetsmarknaderna. Den geografiska stödområdesavgränsningen
måste utgöras av kommuner eller i vissa fall del av mycket ytvida kommuner.

Utformningen av det regionalpolitiska stödet måste anpassas därefter. Därutöver
tillkommer över hela landet behovet av riktade insatser för landsbygdsutveckling.
Detta bör ges regeringen till känna.

Resursområden - principiella förutsättningar

Under de senaste 25 åren har stödområdesgränserna ändrats i snitt oftare än
vart femte år. Detta är mot bakgrund av de långsiktiga spelregler som måste
gälla för företag och kommuner oacceptabelt.

Från centerpartiets sida vill vi inte bestrida att det finns ett behov av att
kontinuerligt förändra regionalpolitiken. Ändringar måste dock bygga på
målsättningen ett stabilt och differentierat näringsliv och en balanserad befolkningssammansättning.
Alltför stora och snabba förändringar av de ekonomiska
villkoren kan naturligtvis också ställa till stora problem för de företag
och kommuner som måste planera långsiktigt.

Om förändringar i stödreglerna sker med alltför korta intervaller - vart
femte år eller kortare period - innebär detta betydande osäkerheter för företagen
vid etableringar.

Både företag och kommuner har rätt att få långsiktiga spelregler för sitt
agerande. Detta innebär att ändringar av resursområdenas utbredning oftare
än vart tionde år måste undvikas. Företag och kommuner måste kunna
räkna med dessa grundvillkor. Skälen för denna princip är i korthet:

1. Ett företag som söker stöd tvingas planera på längre sikt än andra. Det Mot. 1989/90

är naturligt eftersom det måste redovisa till många organ/personer som stål- A118

ler frågor om företagets långsiktiga policy.

2. En kommun i resursområdet kan inte på kortare tid än 10 år lösa de
grundläggande strukturproblem som föranlett inplaceringen i stödområdet.

3. Erfarenheterna av inplaceringar av kommuner i ett tillfälligt resursområde
visar vådan av alltför kortsiktiga satsningar med alltför snabbt igångsatta
projekt och löften om många nya arbeten som inte kan fullföljas.

4. Ett företag som nyetablerar sig med regionalpolitisk! stöd planerar ofta
att expandera inom de första 10 åren. Det kalkylerar med att kunna söka
stöd utifrån samma villkor 1-2 gånger till under denna period. Osäkerhet
kan äventyra projektet som helhet och en expansion.

5. Tillfälliga och korta perioder kan leda till flera spektakulära och riskfyllda
projekt. Lokala entreprenörer vågar inte starta ett nytt företag, eftersom
de behöver mer tid och större trygghet.

6. Om tillfällig inplacering i resursområde trots allt blir en realitet för vissa
områden utanför de fasta stödområdena, bör en minsta period om 5 år användas
för de särskilda statliga stödinsatserna.

Det är således väsentligt för kommuner och företag, att det i samband med
det regionalpolitiska beslutet markeras, att inplacering i s.k. stödområde är
permanent under överskådlig tid. Det kan däremot vara rimligt att ha en
större flexibilitet vad avser stödområde C, där vissa förändringar kan vara
motiverade att genomföra beroende på utvecklingen. Det är enligt vår mening
oundgängligen nödvändigt, att när samhället till vissa områden satsar
regionalpolitiska medel, måste satsningarna upplevas som rättvisa och välmotiverade.
Detta innebär att kommuner, vilka nu föreslås inplacerade i
stödområde C, måste kunna tas ur detta område, om utvecklingen motiverar
detta.

En sådan åtgärd förutsätter dock att vissa kriterier är uppfyllda såsom exempelvis
att en mer balanserad ålders- och könsstruktur uppnåtts och sysselsättningssituationen
förbättrats. Det kan också vara motiverat att inom en
del C-kommuner undanta vissa församlingar från stödområdet. Det bör ankomma
på regeringen att göra dessa bedömningar och återkomma till riksdagen
med förslag om sådana förändringar, bl.a. innebärande att ”stadsförsamlingar”
i växande större tätorter som idag är placerade i stödområde C
skall tas ur C-området och att stödet istället koncentreras till de delar av
dessa kommuner som har problem.

Ny benämning

Vi anser vidare att begreppet stödområde bör ersättas med en ny benämning
för att markera, att avsikten med åtgärderna är att ta tillvara de resurser och
inneboende möjligheter dessa kommuner har till en positiv utveckling. Vi
föreslår därför att begreppet stödområde ersätts med begreppet resursområde.

Den ändrade benämningen till resursområde motiveras också av att dessa
områden årligen till folkhushållet har bidragit med miljarder i t ex vinster
från vattenkraften respektive exportinkomster från skogs- och gruvnäring

13

arna. Dessa områden har även utgjort en resurs för rekrytering av ung och Mot. 1989/90

välutbildad arbetskraft till de expansiva orterna i Syd- och Mellansverige. Al 18

Sammantaget har dessa delar av landet positivt bidragit till välståndsutvecklingen.
De har varit ”resursområden” till gagn för hela landet.

Geografiska prioriteringar

Regionalpolitiska utredningens förslag

I REK 87 föreslogs att tre landsdelar skulle prioriteras från regionalpolitiska
utgångspunkter, dvs. inlandet. Bergslagen och sydöstra Sverige. Därutöver
prioriteras vissa s.k. mellanstäder - dvs. i huvudsak livskraftiga länscentra.

Propositionens förslag

I propositionen avvisas detta förslag och föreslås att den nuvarande stödområdesindelningen
med tre stödområden. A, B och C, ersätts med två stödområden,
1 och 2, områden som närmast motsvarar stödområdena A och B,
kompletterat med vissa C-kommuner.

Centerns förslag

Propositionens förslag till stödområdesindelning är enligt vår mening alltför
grov och inte anpassad efter de verkliga regionalpolitiska behov som föreligger.
Förslaget får för vissa kommuner helt oacceptabla effekter. De begränsningar
förslaget medför i förhållande till dagens system innebär att kommuner
med likartade förhållanden får helt skilda förutsättningar beroende på
om de hamnar inom eller utanför stödområdet.

Föredraganden har enligt vår mening inte på ett hållbart sätt kunnat motivera
förslaget att slopa det nuvarande områdessystemet. Propositionens förslag
om geografisk indelning av stödområden måste därför avslås.

Den geografiska omfattningen bör i stället enligt vår mening bygga på
REK 87:s förslag. Till skillnad från majoriteten i REK 87 anser vi dock att
nuvarande indelning i A-, B- och C-områden bör behållas med vissa kompletteringar.
Motivet för detta är det berättigade kravet från kommuner och
företag om långsiktiga spelregler. Den hittillsvarande utvecklingen med en
stark centralisering till storstadsregionerna motiverar också den större geografiska
omfattningen i vårt förslag till resursområden. Det finns ett starkt
behov av att bygga upp en bättre infrastruktur i dessa kommuner i syfte att
skapa varaktiga möjligheter till arbete och boende där. Det är nödvändigt,
om dessa kommuner skall kunna konkurrera med de expansiva orterna i
landet om befolkning och arbetstillfällen.

Mot denna bakgrund bör gällande C-områden inte förändras. Man bör
dessutom överväga om vissa ytterligare kommuner bör placeras inom stödområde
C, för den närmaste 10-årsperioden. De kommuner i Bergslagen och
sydöstra Sverige, vilka för närvarande ej är inplacerade i stödområde, men
enligt REK 87:s förslag skulle inplaceras i stödområde, bör föras till område
C liksom vissa kommuner i södra Östergötland.

14

Mellanstäder

I propositionen avvisas REK 87:s förslag om införande av s.k. mellanstäder
med hänvisning till den massiva kritik som remissinstanserna framförde mot
detta förslag - en kritik som anslöt till den reservation som centerns representant
i utredningen lagt mot detta förslag från REK 87:s majoritet. I stället
införs begreppet ”stödjepunkter”. Detta begrepp är såvitt vi kan bedöma utifrån
stödjepunkternas tilltänkta roll och funktion liktydigt med mellanstäder.
Enligt propositionens förslag skall utlokalisering av privata tjänsteföretag
och statlig verksamhet i vissa fall kunna ske med statligt stöd till dessa
orter.

I förhållande till utredningens förslag innebär detta enligt vår mening
ännu större risker än propositionens förslag att redan kraftiga inomregionala
obalanser förstärks genom att mellanstäder existerar reellt utan att vara formellt
utpekade. Detta innebär att staten kan stödja ett större antal mellanstäder
- i princip enbart residensorter - än de föreslagna i REK 87 genom
att inte peka ut några konkreta stödjepunkter.

Propositionens förslag riskerar att medföra att statliga utlokaliseringar fokuseras
till mellanstäderna och hindrar en mer småskalig och allsidig geografisk
utlokalisering av statliga verksamheter från Stockholm. Mellanstäderna
får ta på sig en roll av regionala motorer som de inte visat sig ha några politiska
eller praktiska förutsättningar för att klara under tidigare år.

Förslaget om stödjepunkter innebär att en koncentration av resurser till
länens mest gynnade områden främjas och ger potentiella företag en signal
om att det är residensorterna, som staten främst kommer att stödja i fortsättningen.
Detta riskerar leda till att systemet med fasta resursområden för små
och medelstora kommuner blir verkningslöst.

Vi vill från centerpartiets sida med kraft understryka att någon särskild
prioritering av de mest expansiva orterna i länen inte bör komma ifråga.
Detta bör ges regeringen till känna. Vi återkommer nedan till vår syn på hur
decentralisering och utlokalisering av statliga verk och funktioner bör ske.

Tillfälligt resursområde

Möjligheten att inplacera kommuner som drabbats av akuta problem genom
företagsnedläggningar i våra föreslagna resursområden bör kvarstå. Vi vill
för vår del dock understryka att denna möjlighet måste utnyttjas på ett mera
rättvist och konsekvent sätt än vad den socialdemokratiska regeringen hittills
gjort. En akut industrikris och en kontinuerlig pågående strukturförändring
med minskande sysselsättningstillfällen som följd bör likabehandlas av
statsmakterna. Detta bör ges regeringen till känna.

Geografisk omfattning av resursområden

Den geografiska avgränsningen och konkret inplacering av kommuner i resursområden
redovisas i en särskild bilaga till motionen. Riksdagen bör enligt
vår mening med avslag av propositionens förslag anta vårt förslag till resursområden
för näringslivsutveckling.

Styrning och organisation

Organisation och administration av regionala utvecklingsinsatser

Mot. 1989/90
Al 18

Reformerad politisk beslutsprocess

Uttalandena i propositionen skapar inga förutsättningar för en effektivisering
av den centrala och regionala beslutsorganisationen för att främja en
regional utveckling. Föredraganden redovisar endast vagt sina bedömningar
av möjligheterna.

Det är enligt vår mening nödvändigt att hela det politiska arbetet medvetet
inriktas på att främja en utveckling mot regional balans. Utvecklingen
under de senare åren har visat att det krävs en bred parlamentarisk medverkan,
om det skall kunna föras en medveten politik för regional balans. Den
parlamentariska beslutsprocessen måste anpassas därefter.

Den s.k. samordnande statssekreterargruppen har uppenbart helt misslyckats
med sitt arbete inom regeringskansliet. Föredragandens uttalanden
om att denna grupps verksamhet skall ”intensifieras” torde inte innebära något
lyft för de regionala frågorna. Önskvärt vore i stället att finansdepartementet
kraftfullt tog itu med de regionalpolitiska utvecklingsfrågorna som
en övergripande samhällsekonomisk uppgift och att finansministern fick ansvaret
för de regionalpolitiska samordningsfrågorna inom regeringskansliet.

Det skulle vara en markering av den vikt som dessa frågor måste tillmätas.

Enligt vår mening bör vidare riksdagens finansutskott efter hörande av berörda
utskott få i uppdrag att göra en samlad bedömning av effekterna av de
föreliggande förslagen i budgetpropositionen och redovisa dessa i ett särskilt
betänkande. Målsättningen måste vara att lägga fast en sammanhållen politik
som utvecklar hela vårt land.

Lokalisering av statlig verksamhet

Centerpartiet kräver att riksdagens beslut om förutsättningar och prioriteringsordning
för omlokalisering av statliga myndigheter skall ligga fast och
fullföljas. Detta bör ges regeringen till känna.

Decentralisera statlig förvaltning

Enligt vår mening är en betydelsefull del i utvecklingen mot ett decentraliserat
samhälle att beslut och befogenheter läggs så nära dem det berör som
möjligt. En decentralisering av funktioner från den centrala nivån till länsoch
kommunnivå bör ske. En reducering av centrala uppgifter medför att
ansvar och kompetens flyttas över till den regionala nivån.

Vi vill för vår del understryka att i första hand skall funktioner decentraliseras
från centrala till kommunala och regionala nivåer. Dessa möjligheter
skall prövas innan utlokaliseringar av myndigheter helt eller delvis föreslås
ske.

Utvecklingen under efterkrigstiden har i Sverige bl.a. inneburit att den
centrala statliga myndighetsorganisationen kraftigt har expanderat både vad
avser antal myndigheter och storlek. Många av dessa myndigheter har fått
en onaturlig storlek och tillskansat sig en betydande makt. Myndigheterna 16

har medverkat i byråkratiseringen av samhällslivet och har genom tunga re- Mot. 1989/90
gelsystem fördyrat verksamheter. Al 18

Enligt vår mening måste nu ett aktivt och systematiskt arbete komma till
stånd för att minska de centrala myndigheterna både vad avser storlek och
inflytande. Otidsenliga uppgifter måste utmönstras. En medveten decentralisering
av uppgifter måste ske till kommuner och län. Den kunnighet och
erfarenhet som idag präglar kommun- och länsnivån talar entydigt för en radikal
minskning av den centrala förvaltningen. De centrala verken behöver
en mindre stab med hög kompetens som länk mellan regering/riksdag-kommun/länsförvaltning.

Vi föreslår därför att de statliga verkens centrala administration minskas
och uppgifter och funktioner förs över till län och kommuner. Målsättningen
bör vara att antalet tjänster på central nivå halveras på lång sikt genom successiv
decentralisering av funktioner. Omfattningen kan dock variera beroende
på hur stor central administration myndigheterna har och med hänsyn
till det decentraliseringsarbete som tidigare bedrivits. Ett förslag med denna
inriktning bör snabbt tas fram.

Vårt förslag skall främst ses som en avbyråkratisering, vilken ger förutsättningar
för en bättre och effektivare verksamhet inom viktiga samhällsområden.
Det innebär en verklig administrativ rationalisering och blir ett viktigt
bidrag till en ytterligare uppbyggnad av lokal och regional kompetens och
får därmed stora positiva regionalpolitiska konsekvenser.

En modell för decentralisering av statliga verk från Stockholm till små och
medelstora kommuner har kommit från Bergslagsdelegationen. De föreslår
att man också flyttar ut mindre enheter till stöd för lokal kompetensutvidgning
inom viktiga områden för respektive kommun och dess näringsliv. Då
kan ett fåtal medarbetare från ett centralt verk i samverkan med lokal, offentlig
och privat kompetens aktivt bidra till utveckling av det lokala näringslivet
eller den lokala miljön. Detta föreslås ske på frivillig väg. Modellen
skall ses som ett komplement till större utlokaliseringar. Enligt vår mening
bör detta system prövas inom ramen av den av oss föreslagna översynen.

Den inomregionala decentraliseringen

Enligt vår mening måste i län med snabbt växande ”länshuvudstäder” länsoch
landstingsorganisationerna åläggas att kraftfullt arbeta med inomlänsutlokalisering/decentralisering
av funktioner. Detta bör som ovan understrukits
vara ett villkor vid riktade statliga utlokaliseringar av bl.a. statlig central
verksamhet. När länsfunktioner inom den offentliga sektorn skall utlokaliseras
bör modell och skala noga anpassas till varje kommuns näringsliv, behov
och förutsättningar. Det innebär i sin tur att länsfunktioner som placeras ut
lokaliseras till fler än en ort för att passa de lokala förutsättningarna.

Vi föreslår att länsstyrelserna ges i uppdrag att lägga förslag om decentralisering
av tjänster inom bl.a. länsstyrelsen, skogsvårdsstyrelsen, länsarbetsnämnden,
lantbruksnämnden och utvecklingsfonden m fl länsorgan. Landstingens
centrala förvaltningar kan minskas genom konsekvent delegering av
befogenheter. Delfunktioner kan också med fördel läggas ut från centrala

2 Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr AI 18

förvaltningar. Vid statlig utlokalisering av delfunktioner och verk skall de Mot. 1989/90

län uppmärksammas som visat ett dokumenterat intresse och aktivt arbetat Al 18

för inomregional balans. Detta bör ges regeringen till känna.

Myndigheternas roll

I propositionen understryks angelägenheten att samverkan och samarbete
mellan myndigheter i regionalpolitiska frågor utvecklas. I propositionen föreslås
vidare att glesbygdsdelegationen skall ombildas till ett verk och utlokaliseras
till Östersund. Samtidigt framhålls att statens industriverk (SIND)
vad avser regionalpolitiken intar en särställning bland myndighetei^a.

Utlokalisering av verk motiveras bl.a. av sysselsättningspolitiska skäl i de
kommuner dit verket lokaliseras och behovet av att minska överhettningen
i Stockholmsregionen. Förslaget att utlokalisera glesbygdsdelegationen och
ombilda denna till ett verk kan knappast ha dessa motiv utan en helt annan
bakgrund. Med hänsyn till den kritik av regeringens landsbygdspolitik som
delegationen framfört i egenskap av ett utredande och opinionsbildande organ
torde förslaget snarast vara motiverat av en vilja från regeringens sida
att skapa ett mer lydigt och regeringstroget organ. Vi anser mot denna bakgrund
att glesbygdsdelegationen ej bör få förändrade arbetsuppgifter. Mot
denna bakgrund bör en omlokalisering av just glesbygdsdelegationen, med
dess fåtal anställda, inte tillmätas någon avgörande regionalpolitisk betydelse
utan bedrivas med nuvarande omfattning. Detta innebär att medelsbehovet
enligt vår bedömning minskar med 9 milj kr, vilka enligt vårt förslag
istället bör anvisas till Folkrörelserådets fortsatta verksamhet.

Vi föreslår som alternativ en utlokalisering av SIND till Östersund. En
sådan utlokalisering är logisk mot bakgrund av att SIND såsom regeringen
påtalat intar en särställning i det regionalpolitiska arbetet. Verket skulle med
en lokalisering till Ösersund få en större närhet till de regionala problem verket
är satt att hantera. Det skulle samtidigt skapa ökade sysselsättningstillfällen
i Östersund i en omfattning som kan få en positiv betydelse för Östersundsregionen.
Vi föreslår därför att riksdagen hos regeringen hemställer
om förslag till utlokalisering av statens industriverk till Östersund.

Vi har vidare i annat sammanhang föreslagit att Expertgruppen för regional
utveckling ombildas till Landsbygdens forskningsråd och att kvarstående
åtaganden för ERU får belasta kommittéanslaget. Detta bör ges regeringen
till känna.

Länsorganens roll

Länsstyrelserna - samordnad länsförvaltning m.m.

Vi vill understyka att riksdagens beslut om en samordnad länsförvaltning
inte innebär någon reell lösning på problemen i regionalt utsatta områden.

De utvärderingar som gjorts i Norrbotten visar att så inte är fallet.

Centerpartiet har i en partimotion redovisat de länsdemokratiska frågorna
och länsorganens roll.

Centerpartiet vill i detta sammanhang påtala vikten av att det direktvalda
landstingsmötet, som representerar hela länet med väl förberedda sakfrågor,

debatterar länsutvecklingen och de åtgärder sorn behöver vidtas för att för- Mot. 1989/90

bättra den inomregionala balansen. Enligt vår mening måste av demolera- Al 18

tiska skäl de folkvalda landstingen få utökade befogenheter och ett övergripande
ansvar för länsfrågorna. Detta skapar förutsättningar för att få ett
större engagemang och vilja att lösa länens regionala problem. Denna länsdemokratiska
linje har utvecklats i en särskild motion under riksmötet.

Utvecklingsfonderna

Utvecklingsfonderna har en stor betydelse för den regionala utvecklingen.

Det är väsentligt att dessa fonder inte berövas sitt kapital utan även i fortsättningen
kan bedriva en meningsfull och förstärkt verksamhet till gagn för
småföretagsamhetens utveckling. Vi tar upp utvecklingsfondernas verksamhet
i vår motion om näringspolitiken. I detta sammanhang vill vi dock påtala
vissa frågor som syftar till att öka det kvinnliga företagandet, vilket har en
särskild betydelse för den regionala utvecklingen.

Regeringen ansluter sig nu till centerpartiets krav på att utvecklingsfondernas
målgrupp skall vidgas, vilket kommer att särskilt gynna kvinnor.

Dessa är främst verksamma inom sektorer som fonderna hittills inte fått ge
stöd till. Regeringens förslag att dra in 1,6 miljarder av utvecklingsfondernas
kapital innebär emellertid att dessa vidgade möjligheter knappast får någon
betydelse. Centerpartiet motsätter sig därför - utifrån såväl jämställdhetssom
småföretagsutvecklingsskäl - att fondernas kapital dras in. Vi tar upp
vissa andra förslag till åtgärder för att främja jämställdheten nedan.

Samhälls- och politikområden av särskild betydelse för den regionala
utvecklingen

De nuvarande regionalpolitiska stödformerna är främst inriktade mot företagen
och har visat sig vara otillräckliga. De är även till sin konstruktion huvudsakligen
inriktade på enbart den tillverkande industrin.

Den framtida sysselsättningen kommer till en del att ske inom andra områden.
Skall den omfattande avfolkningen i stora delar av landet kunna vändas
och en återinflyttning ske, måste stimulanserna förändras och vidgas. Det
kräver ett regionalpolitisk! system som bygger på att alla verksamheter underordnas
de regionala målen och innefattar infrastrukturella, företagsstimulerande
och individinriktade åtgärder.

Det är enligt vår mening nödvändigt att åtgärderna för att främja regional
utveckling även byggs upp kring den enskilda människans idéer, initiativkraft,
kunskap och arbetsinsats. Samhället skall skapa förutsättningarna.

I propositionen konstateras att "flertalet” områden har stor betydelse för
den regionala utvecklingen. Vi ser med tillfredsställelse att regeringen därmed
ansluter till den syn som centern länge hävdat i motioner i riksdagen.

Det är däremot beklagligt att denna insikt har lett till så få konkreta förslag
till åtgärder för att främja den regionala utvecklingen.

Enligt vår mening måste de regionalpolitiska insatserna utgå från en helhetssyn
och vara samordnande och förutsättningsskapande. Det krävs åtgärder
för att bygga upp en infrastruktur med varaktiga möjligheter till arbete,

boende, utbildning, service, kommunikationer, god miljö m.m. över hela Mot. 1989/90

landet. Vid sidan av de generella åtgärderna behövs mera direkta insatser Al 18

för att stimulera såväl nyföretagande som befintlig företagsamhet i utsatta
regioner, riktade direkt mot individer sorn väljer att göra insatser i de mest
utsatta regionerna. Detta bör ges regeringen till känna.

Regionalpolitiken och den internationella integrationen

Centerpartiets representant i REK 87 konstaterade att utredningen ej tillräckligt
analyserat hur en ökad integration med EG kommer att påverka den
regionala utvecklingen.

I reservationen underströks att EG oavsett svensk anslutningsgrad innebär
en förstärkning av de koncentrationsdrivande krafterna i samhället och
anfördes:

- att obalanserna under 80-talet ökat inom EG

- att EG ej prioriterar den regionala balansen inom EG:s medlemsstater.

Detta är en direkt konsekvens av att man eftersträvar fullständigt fria kapitalrörelser
- fri nedläggnings- och etableringsrätt

- att EG vid ett närmare samarbete knappast kommer att ge regionalpolitisk!
stöd till svenska regioner från sina regionala fonder med tanke på
Sveriges inkomstnivå och låga arbetslöshet

- att EG i första hand kommer att främja tillkomsten av vidareförädlingsindustri
inom nuvarande EG eftersom arbetslösheten inom EG:s länder är
5-15 gånger högre än i Sverige. De fackliga organisationerna inom EG
kommer dessutom att hårt bevaka var nyetableringarna sker

- att EG ser de skandinaviska ländernas försök till regionalpolitik som något
främmande i ett europeiskt perspektiv. EG ser i första hand Nordens
periferi- och skogsregioner som turist- och råvaruproducerande regioner.

Slutsatsen i reservationen var att inför förhandlingar med EG om bl.a.
svensk regionalpolitik Sverige bör rusta upp sin regionalpolitik högst väsentligt
som en motvikt till EG-marknadens koncentrationseffekter.

Regeringens förslag går en motsatt väg. Synen på sambanden mellan det
europeiska integrationsarbetet och regionalpolitikens inriktning är väl anpassad
till EFTAs spelregler och EG:s striktare krav på sin egen regionala
politik.

Föredraganden anför med gillande att stödområdet väsentligt minskat vad
gäller befolkningsunderlag och geografisk utsträckning/omfattning.

Regeringens förslag på det regionalpolitiska området är en anpassning i
förtid - på ren spekulation - och inte ett svenskt intresse ur förhandlingssynpunkt.

Enligt vår mening innebär regeringens strategi betydande faror. Anpassningen
sker till EG:s formella utåtriktade regler, som skiljer sig mycket från
samma länders faktiska regler, inte till svenska folkets krav och önskemål.

Regeringens agerande visar EG att Sverige knappast kommer att arbeta hårt
för vår egen regionalpolitiska övertygelse och vårt framtida regionala behov.

Regeringens förslag innebär dessutom en anpassning i förväg till de stora
EG-ländernas uppfattning i regionalpolitiska frågor och inte till Irland, Portugal
m fl länder, som vill ha en skandinavisk regionalpolitik i EG. Med rege- 20

ringens politik negligeras att Sverige och Norden är Europas mest extrema Mot. 1989/90

glesbygder som kräver samhällsinsatser för att utvecklas och överleva. Al 18

Enligt vår mening är detta inte en acceptabel syn för ett framgångsrikt integrationsarbete
med bevarad målsättning att hela Sverige skall leva och utvecklas.
Detta bör ges regeringen till känna.

Infrastrukturella åtgärder

Näringspolitik och teknikspridning

Den tekniska utvecklingen och den "nya” tekniken inom t ex data- och elektroteknik
rymmer inom sig utomordentliga förutsättningar för att vara ett
verksamt medel för decentralisering och regional balans. Hela landet måste
få tillgång till avancerad teknik och avancerat tekniskt kunnande. Den hittillsvarande
utvecklingen innebär emellertid en koncentration till framför
allt Storstockholms norra delar. Även andra universitetsorter har en god utveckling.
Det är enligt vår mening nödvändigt att ny teknik snabbt skall
komma hela landet till del. Det är inte acceptabelt, som genomförda undersökningar
visar, att kunskap och ny teknik inom t ex teleområdet som finns
i de mest expansiva regionerna oftast inte kommer utsatta delar av landet till
del förrän efter lång tid. Kraftiga insatser måste därför göras så att likartad
teknik finns i hela landet. Detta bör ges regeringen till känna.

Satsning på småföretag

De mindre företagens utveckling och nyföretagandet har en avgörande betydelse
för möjligheterna att skapa en mer balanserad närings- och bebyggelsestruktur
över landet och därmed för möjligheterna att skapa regional balans.
Det krävs omfattande åtgärder för att nå detta mål. De generella åtgärderna
för att utveckla infrastrukturen måste dock kompletteras med att stimulera
nyetablering och utveckling av befintlig företagsamhet i utsatta regioner.
Det är särskilt viktigt att skapa gynnsamma villkor för nyföretagande
och utveckling i de små företagen. De mindre och medelstora företagen har
en avgörande betydelse för möjligheterna att bredda näringsstrukturen i regionalt
utsatta regioner. Vi utvecklar dessa frågor närmare i vår partimotion
om näringspolitiken, där satsningar utöver regeringens förslag till småföretagsutveckling
föreslås med 60 milj kr.

Energifrågor

Effektivisering. hushållning, sparande och utnyttjande av inhemsk, förnybar
och miljövänlig energi gynnar regional utveckling. Satsningar på framtidsinriktade
energiinvesteringar istället för på avvecklingsområden som olja, kol
ach kärnkraft kan få en avsevärd betydelse för utvecklingen i större delen av
andet. En sådan politik kan ge betydande stimulanser till ekonomisk utveckling.
Samtidigt skapas arbeten där de bäst behövs.

En ökad användning av inhemska bränslen, energiskog, odling av energi
och fibrer för "näringslivet”, satsning på alternativa drivmedel som t ex motoralkoholer
baserade på biobränslen etc skulle avsevärt förbättra möjligheterna
till arbete i många av de orter/regioner som har drabbats av den nu 21

3 Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr Al 18

pågående befolkningsomflyttningen. En omställning och förnyelse av ener- Mot. 1989/90

gisystemet enligt vår modell kommer också att medföra ett mycket mindre Al 18

sårbart samhälle. Elen bör i ökad utsträckning förbehållas elspecifika behov,
t ex inom industrin. Detta bör ges regeringen till känna.

Vattenkraften - en regional resurs

Centerpartiet har tidigare föreslagit att en del av vattenkraftsvinsterna, motsvarande
1 öre/kWh, skall återföras till vattenkraftkommunerna för bl.a. utveckling
av näringslivet. REK 87 anslöt sig till detta förslag. I den föreliggande
propositionen föreslås dock att denna fråga skall bli föremål för fortsatt
utredande.

Enligt vår mening bör beslut om en avgift på 1 öre/kWh av den vattenkraftproducerade
elen tas ut av kraftbolagen omgående och utan ytterligare
utredning. Intäkterna från avgiften skall återgå till de bygder där elen producerades.
Lönsamheten i vattenkraften är sådan att detta enligt vår mening ej
heller motiverar någon höjning av elpriset. Medlen skall användas för näringslivsutveckling
och allmänt regionalpolitiskt stöd. Medlen får inte användas
på sådant sätt att sektormyndigheterna tar detta som intäkt för att
minska sina insatser i berörda bygder.

Det bör ankomma på länsstyrelserna att fördela medlen till kommunerna
med beaktande av utbyggda vattenkrafttillgångar och behov av regionalpolitiskt
stöd inom en viss kommun. Den årliga genomsnittliga intäkten av en
sådan avgift blir ca 630 mkr. Med vattenkraftproduktionen 1989 som utgångspunkt
blir intäkterna över 700 mkr.

Från avgiftsskyldighet bör små vattenkraftverk med en effekt understigande
1 500 kW undantas.

De areella näringarna

Jordbruket är av avgörande betydelse för en levande landbygd. I vissa regioner
är jordbruket med tillhörande service- och förädlingsföretag den dominerande
näringen. I de kommuner där jord- och skogsbruk står för ca 25 %
av sysselsättningen kan man räkna med att tillhörande service- och förädlingsföretag
står för lika stor andel av sysselsättningen. Därmed är jordbruket
utomordentligt viktigt för att upprätthålla sysselsättningen i dessa områden.

Ett livskraftigt jordbruk är också väsentligt för att upprätthålla ett öppet
landskap. Dessutom kan närheten mellan konsument och producent bara
upprätthållas då jordbruk bedrivs i hela landet.

Den framtida jordbrukspolitiken måste inriktas på att ett livskraftigt jordbruk
ska kunna bedrivas i hela Sverige. Detta kräver forskning, differentiering
och regionalpolitiska åtgärder som sammantaget skapar förutsättningar
för lönsamhet. Vi anser att olika regionalpolitiska åtgärder måste samordnas,
t ex investeringar i byggnader, maskiner och markanläggningar. Det bör
övervägas om inte investeringar i jordbruk skall jämställas med stödet till
annan industri och näringsliv.

Jordförvärvslagen måste tillämpas så att aktiva jordbrukare har möjlighet
att komplettera sina företag. Idag sker köp av fastigheter i kapitalplacerings

syfte, ofta av juridiska personer. Detta motverkar strävandena att värna fa- Mot. 1989/90

miljejordbruket och möjligheterna till kombinationssysselsättningar. Denna Al 18

effekt får skatteförslaget om kvittningsförbud mellan förvärvskällor. Lantbruksnämnderna
måste ges möjlighet att villkora förvärvstillstånden så att
principen om boende-brukande verkligen upprätthålls. Förvärvstillstånd för
jord- och skogsbruksfastigheter måste enligt vår mening alltid förutsätta att
köparen är bosatt eller beredd att bosätta sig i bygden.

Utbildning och forskning för regional utveckling

Kunskapens betydelse för samhällsutvecklingen kan inte överskattas. Det är
de mest kunskapsintensiva verksamheterna som är mest expansiva. En hög
utbildningsnivå är en förutsättning för att Sverige skall kunna hävda sig i den
internationella konkurrensen. Utbildningsväsendets struktur och lokalisering
har stor betydelse för möjligheterna att uppnå en balanserad regional
utveckling.

I propositionen gör föredragande statsrådet ett ambitiöst anslag när han
inleder utbildningsavsnittet med följande bedömning:

Utbildningsinsatser har stor betydelse för en positiv regional utveckling. För
att nå ut till de människor som behöver utbildning och till företag där en
kompetenshöjning är nödvändig bör olika utbildningsformer ges en bred
geografisk spridning. Detta förutsätter bl.a. flexibla organisationsformer.

Detta är ett konstaterande som centerpartiet kan ställa sig bakom eftersom
det stämmer väl överens med de åsikter vi tidigare har framfört i våra partioch
kommittémotioner. Det överensstämmer också med de ställningstaganden
som vår representant i den regionalpolitiska kommittén har gjort - såväl
i betänkandets gemensamma del som i sin reservation.

Tyvärr nödgas vi dock konstatera att de förslag som regeringen nu presenterar
på intet sätt uppfyller dessa ambitioner. Tvärtom mynnar de flesta förslagen
inom utbildningsområdet ut i ”att regeringen inte nu är beredd ...”
eller att "regeringen bedömer att behoven inte är så stora som kommittén
ansett...” etc. Hela avsnittet ger ett intryck av tveksamhet och handlingsförlamning.

Grundskola och gymnasieskola

Enligt vår mening är för små orter och glesbygd skolan av avgörande betydelse
för ortens överlevnad. En fortsatt avfolkning leder till en omfattande
nedläggning av skolor.

De ökande kraven på kunskap och kompetens förutsätter närhet till gymnasieutbildning
och underlättar en samverkan med det lokala näringslivet.

Det är viktigt att satsa på lärlingsutbildning, företagsförlagd utbildning, fortoch
vidareutbildning etc. Samverkan mellan skola och arbetsliv kan också
öppna möjligheter till gymnasieutbildning för orter som saknar egen gymnasieskola.

Under rubriken ”Gymnasieskola” föreslår regeringen överhuvudtaget
inte någonting. Detta trots att regeringen i budgetpropositionen bil. 10 framhåller
att satsningen på tekniska centra, knutna till gymnasieskolan, har visat
sig vara en framgångsrik väg för att utveckla den yrkesinriktade utbild- 23

ningen. Samtidigt som de haft en vitaliserande effekt på gymnasieskolan har Mot. 1989/90

det också varit positivt för de små och medelstora företagen i regionen. Al 18

Många tekniska centra har också fått funktionen som viktiga fortbildningscentra
för lärare i såväl tekniska ämnen som yrkestekniska ämnen.

Vi menar att en kraftfull satsning på en vidare utbyggnad av teknikcentra
vore en värdefull regionalpolitisk insats.

Hög kompetens har stor betydelse för att tekniska landvinningar skall få
genomslag. En väg att förbättra tillgången på mer kvalificerade tekniker, ingenjörer
och ekonomer är att öka dessa gruppers möjligheter till vidareutbildning.
En sådan utbildning skulle underlätta för företagen att få kvalificerad
personal. Vi anser därför att en vidareutbildning på mellannivå, baserad
på gymnasier och regionala högskolor, bör skapas. Detta bör ges regeringen
till känna.

Regeringen noterar också att den pågående försöksverksamheten med
treåriga yrkesinriktade linjer har medfört betydligt högre kostnader än vad
som kunde förutses när verksamheten startade. Ett av skälen för detta är att
de utrustningslistor som skolöverstyrelsen utarbetar är alldeles för omfattande
och kostnadsdrivande. En av de bärande tankarna bakom reformen är
ju att kommunerna inte skall behöva införskaffa all teknisk utrustning utan
i hög grad använda den teknik och det kunnande som redan finns i näringslivet.
Trots detta så är det riktigt det som sägs i propositionen att ”små och
resurssvaga kommuner har de största svårigheterna att möta det utrustningsbehov
som nu finns, oavsett skälet till att det uppstått”.

Ett sådant konstaterande borde enligt vår mening leda fram till ett åtgärdsförslag
i stället för ett passivt ”jag är inte nu beredd att

Vuxenutbildning

När det gäller vuxenutbildningsinsatser inom komvux, statens skolor för
vuxna och hos studieförbunden så föreslog regionalpolitiska kommittén ett
resurstillskott om 50 milj. kr. till de prioriterade landsdelarna.

Dessa förslag avvisas bl.a. med det lakoniska konstaterandet att ”ett givet
antal undervisningstimmar faktiskt kan fylla utbildningsbehoven hos en
större grupp av vuxenstuderande om gruppstorleken kan ökas ...”. Detta
synsätt visar på en total oförståelse för glesbygdens problem. Ett av de viktigaste
skälen till att det gäller särskilda regler som medger mindre undervisningsgrupper
är ju just det förhållandet att det bor få människor i våra glesbygdsområden
och att det krävs speciella bestämmelser för att det överhuvud
taget skall vara möjligt att få utbildningen till stånd!

Regeringens förslag under detta avsnitt leder till en minskad verksamhet
och till mindre resurser för vuxenutbildningen. Vi tar upp dessa frågor utförligare
i en särskild motion.

Högskoleutbildning

Även i detta avsnitt gör regeringen en ambitiös ansats.

”Av grundläggande betydelse är givetvis att den utbyggda högskoleorganisationen
ökar utbildningens tillgänglighet och bidrar till en jämnare rekrytering
av studerande till grundläggande högskoleutbildning i olika delar av

landet... Vidare framhålls högskolans betydelse för fortbildning och vida- Mot. 1989/90

reutbildning samt dess kulturskapande och kulturspridande uppgifter. I pro- Al 18

positionen pekas också på att högskolans verksamhet innebär att det blir lättare
att attrahera näringslivet.

Allt detta låter bra men de konkreta åtgärderna uteblir helt också i detta
avsnitt.

Centerpartiet har - i parti- och kommittémotioner till årets riksmöte - redovisat
konkreta förslag till en utbyggd högskoleverksamhet som uppfyller
de ovan redovisade syftena. Våra förslag innebär en kraftigt ökad dimensionering
av det totala högskoleutbudet, särskilda satsningar på de små- och
medelstora högskolorna, åtgärder för att öka det decentraliserade utbildningsutbudet
och förslag om nya högskolor bl.a. i Kiruna och Skellefteå. Om
våra förslag genomförs så uppnås betydande regionalpolitiska effekter, jämsides
med de utbildningspolitiska.

Vissa forskningsfrågor

Denna rubrik i propositionen är den enda som åtföljs av något förslag i
egentlig mening. Regeringen föreslår här en "tillfällig förstärkning av forsknings-
och utvecklingsverksamheten ...”.

Den första fråga man bör ställa sig är om det är meningsfullt att göra "tillfälliga”
satsningar på något så långsiktigt och tidsödande som forskning. Resurser
för forskning måste stå till förfogande över en längre period för att
ge önskade resultat. Vi är vidare mycket tveksamma till metoden att lägga
resurstillskottet vid STU med uppgiften att "ansvara för nätverksbygge, projektframtagning,
tekniskt industriella bedömningar m m". Med en sådan organisation
riskerar man att få en ensidig inriktning mot teknikutveckling och
en betydande byråkrati vid fördelningen av de knappa resurserna.

Centerpartiet har anvisat en annan väg. Enligt vår mening är det av stor
betydelse för en utveckling av infrastrukturen över landet att de små högskolorna
stärks. De små högskolornas fördelar - en liten obyråkratisk organisation
och möjligheter till lokala kontakter - måste tas till vara. De har också
betydelsefulla uppgifter för kompetens och kunskapsspridning i samarbete
med näringslivet i de regioner där de verkar.

Många små och medelstora företag har behov av personal med teknisk utbildning.
Införandet av den förordade vidareutbildningen på mellannivå bör
kunna tillgodose en del av detta behov. Inriktningen av högskolornas verksamhet
bör anpassas efter de lokala förhållandena och stimulera till utveckling
av ny teknik och öka den tekniska och ekonomiska kompetensen i en
region. De regionala högskolorna bör även omfatta samhällsorienterande
och humanistiska ämnen.

Regionalpolitiska kommittén föreslog kraftiga förstärkningar av medlen
för decentraliserad utbildning och distansutbildning inom resursområdet.

Detta förslag avvisas i propositionen.

Vi anser mot denna bakgrund att utbudet av ämnen vid flertalet av de
mindre högskolorna måste breddas och föreslår att 150 milj. kr. i enlighet
med kommitténs förslag avsätts för satsningar på små och medelstora högskolor
inom resursområdet samt att 50 milj. kr. avsätts till de små högskolorna
utanför resursområdet.

Staten måste samtidigt göra insatser för att med bl.a. offertstöd och utlo- Mot. 1989/90

kalisering av statliga funktioner komplettera den utbildning och näringslivs- Al 18

miljö som skall byggas upp.

Forskning vid mindre högskolor

De små högskolorna blir med en sådan inriktning en av ”motorerna” i en
mer balanserad regional utveckling. Högskolorna för med sig bl.a. nyetablering
och förnyelse av befintliga verksamheter i respektive region. Centerpartiet
anser att de små högskolorna skall utvecklas till regionala utvecklingscentra.

Vid de mindre högskolorna bör avancerad forskning kunna bedrivas inom
teknologiska "spetsområden”. Detta skulle betyda mycket för en regions utveckling.
Viss forskning bör även kunna bedrivas inom "stödjande” ämnesområden.

Centerpartiet har i en partimotion om "högre utbildning och forskning
som drivkraft i den regionala utvecklingen" redovisat sin syn och lagt förslag
om hur en kraftfull satsning på att bygga upp en fast forskningsorganisation
vid de mindre högskolorna också ger betydande regionalpolitiska effekter.

Dessa tankar har vi nu följt upp i vår partimotion om forskningspolitiken där
vi också anvisar medel för genomförandet. Vi föreslår där att fasta forskartjänster
skall inrättas vid de små högskolorna för att möjliggöra en sådan
utveckling och drygt 50 milj. kr. anvisas för detta ändamål.

Forskning utanför högskolan

Detta är ännu en rubrik i propositionen som saknar täckning i form av konkreta
förslag. Det enda som framgår med önskvärd tydlighet är att regeringen
inte är beredd att ta ställning till några av de förslag som framfördes
av regionalpolitiska kommittén.

Vi tar i en särskild motion upp frågan om REK 87:s förslag till stöd för
kompetensutveckling, där bl.a. stöd till FoU utanför högskolorna behandlas.

Bostadspolitiken

Den främsta drivkraften bakom den pågående koncentrationen är arbetsmarknadens
utseende och lokaliseringen av attraktiva utbildningar till de
stora koncentrationsorterna.

Den pågående koncentrationen har samtidigt medfört att priserna på bostäder
i koncentrationsorterna under de senaste åren har stigit snabbt. Priserna
har stigit särskilt kraftigt i Stockholm. Detta drabbar främst de ungdomar
som vuxit upp i Stockholm, inflyttande ungdomar och unga familjer.

Dessa tvingas betala mycket höga priser för att få en bostad eller blir beroende
av en osäker och ofta mycket dyr andrahandslägenhet.

Vi har i motioner om bostadspolitikens inriktning redovisat våra förslag
till åtgärder för att komma till rätta med kostnadsutvecklingen och den akuta
bostadsbristen på bostadsområdet.

Vi har bl.a. såväl tili tidigare som innevarande riksmöte föreslagit att en
investeringsavgift på 25 % tills vidare skall belasta nyproduktion av lokalytor 26

för kontor och industrier inom Stockholmsregionen. Detta förslag behandlas Mot. 1989/90

för närvarande av riksdagen. A118

Enligt vår mening skulle en sådan ”överhettningsavgift” ha varit effektiv
och verkat dämpande på t ex expansionen i regionen om den införts när vi
väckte förslaget.

Vi har även föreslagit att de resurser som frigörs genom avgiften bör
kunna återföras till regionen för investeringar i bl.a. nyproduktion av bostäder,
miljöförbättringar och infrastruktur som en kompensation till de
boende i berörd region för de ökade kostnader och miljöproblem som följer
av koncentrationen.

De företag som drabbas av investeringsavgiften bör erbjudas möjlighet till
särskilt stöd om man väljer att förlägga den planerade byggnationen i de regionalpolitiskt
prioriterade områdena. 1 detta sammanhang bör t ex nya former
av offertstöd kunna prövas, t ex i form av skattelättnader. Detta borges
regeringen till känna.

Arbetsmarknadspolitiken

En av de mest koncentrerande åtgärderna har varit systmet med flyttningsbidrag.
I en motion om arbetsmarknadspolitiken har vi föreslagit en förändrad
utformning av systemet.

Enligt vår mening bör arbetsgivarna i expansionsorterna svara för kostnaderna
för rekrytering av arbetskraft från utflyttningsorter. Flyttningsbidrag
bör därför bara utgå vid flyttningar till resursområdena.

Vi anser även att s.k. merkostnadsbidrag endast bör utgå vid flyttningar
till resursområde.

Vi föreslår även betydande satsningar inom det arbetsmarknadspolitiska
området för att öka utbudet av arbetskraft och främja sysselsättningen i de
orter och regioner där sysselsättningsgraden är lägst och arbetslösheten
högst. (Motion 1989/90:A283).

Kultur

Befolkningsomflyttningen innebär bl.a. att den sociala miljön utarmas. Förutsättningar
för kulturliv, idrott, folkbildningsverksamhet, föreningsliv etc
blir allt sämre.

Centerpartiet har i annat sammanhang bl.a. föreslagit kraftig uppräkning
av grundbeloppen till regionala teater-, dans- och musikinstitutioner. Vi har
även föreslagit höjda anslag till kulturminnesvården och införande av ett
nytt anslag för ny- och utbyggnad av ej statliga museer.

Enligt propositionens förslag skall även kultursektorn kunna få stöd med
regionalpolitiska medel från länsanslagen. För att detta skall ge resultat
krävs en kraftig uppräkning av länsanslagen i enlighet med våra förslag. De
i årets budgetproposition upptagna anslagen för kultursektorn kanaliseras i
största utsträckning till statens kulturråd för fördelning. Med den nu föreslagna
användningen av länsanslagen kommer en mer decentraliserad satsning
att kunna ske på väl lokalt förankrade projekt. I länsstyrelsernas beredningsarbete
är det viktigt att kommuner och landsting ges goda tillfällen till
påverkan av medlens användning. Detta bör ges regeringen till känna.

Kommunikations- och transportfrågor

En grundläggande förutsättning för ett decentraliserat samhälle är bra och
fungerande kommunikationer i alla delar av landet. Det är nödvändigt att
hela landet får en rimlig del av statens insatser på kommunikationsområdet.

Länsvägnätet måste få ett väsentligt resurstillskott. Järnvägstrafiken måste
moderniseras och anpassas till de förändrade förutsättningar och krav som
samhällsutvecklingen leder till.

Vi behöver i framtiden kommunikationer, där olika typer av transportmedel
stödjer och kompletterar varandra, om en positiv regional utveckling och
god miljö skall kunna uppnås. Det förutsätter i sin tur att de framtida investeringarna
i vägnät, flygplatser, järnvägar, hamnar m.m. får en inriktning
som utgår från de krav miljön och målet regional balans ställer. I föreliggande
motion tar vi upp vissa förslag som syftar till en upprustning av länsvägnätet
samt stödet till enskilda vägar. 1 övrigt tas de trafikpolitiska frågorna
upp i en särskild motion.

Miljardprogram för grusvägar

En grundläggande förutsättning för en positiv utveckling av regionalt utsatta
delar i allmänhet och landsbygden i synnerhet är ett bra och fungerande vägnät.
Det är enligt vår mening nödvändigt att länsvägnätet får en ökad andel
av de ekonomiska resurser som avdelas för investeringar.

För stora delar av vårt land är bilen ofta det enda transportalternativet.

Möjligheterna att utnyttja kollektiva transportmedel är små. Samtidigt får
människor och företag i dessa regioner via skatten solidariskt svara för en
subventionering av kollektivtrafiken. En normalinkomsttagare i dessa bygder
kan få betala ca 2 000 kr i skatt per år till kollektivtrafiken utan att ha
någon möjlighet att utnyttja denna.

Enligt vår mening måste investeringarna i länsvägnätet få en klar regionalpolitisk
profil för att bl.a. ge de bygder som saknar kollektivtrafik rättvisare
och rimligare förhållanden.

Ett bra vägnät över hela landet är av vital betydelse för näringslivets transporter,
särskilt skogsindustrins. Ett bra vägnät gynnar över huvud taget den
befintliga företagsamheten och förbättrar t ex möjligheterna för turistnäringen.

Mot denna bakgrund anser vi att en omfördelning av ekonomiska resurser
för investeringar i vägnätet måste ske. En större del måste komma länsvägnätet
till del. En upprustning av detta vägnät har stor betydelse för att förbättra
infrastrukturen i regionalt utsatta landsdelar. Riksdagen bör därför
begära att ett tioårigt program tas fram för förstärkning och beläggning av
återstående grusvägar i länsvägnätet samt anvisa 1 000 milj. kr. för budgetåret
1990/91 för detta ändamål.

Miljöfrågor

Decentralisering är ett medel för att skapa ett miljövänligt samhälle som är
effektivt utan att tära på naturresurserna. Ett decentraliserat boende ger förutsättningar
för att kunna leva i en fullvärdig miljö utan miljöskador. Det
centraliserade boendet och arbetslivet som socialdemokraterna under lång 28

Mot. 1989/90
ÅHS

tid främjat är en av grundorsakerna till de miljöskador vi idag ser. De träns- Mot. 1989/90

porter som krävs i ett centraliserat samhälle ger upphov till negativ miljöpå- Al 18

verkan. Ett decentraliserat samhälle med industrier och bostäder spridda
över hela landet minskar behovet av transporter och därmed miljöpåverkan.

En annan effekt av det centraliserade samhället är att möjligheterna att
upprätthålla landskapsvård och naturskydd minskat. Möjligheterna att bevara
artrikedomen av örter, träd och djur är betydligt större då människan
lever i ett decentraliserat samhälle. Landskapsvården och naturvården
måste på ett naturligt sett inlemmas i jordbruket och skogsbruket. Det förutsätter
att dessa näringar har möjlighet att verka i hela landet.

Försvar

Ett decentraliserat samhälle med balans mellan och inom regioner minskar
samhällets sårbarhet. En utarmning av stora delar av vårt land försvårar
kraftigt möjligheterna att vid krig eller avspärrning upprätthålla en tillfredsställande
försörjning med livsviktiga förnödenheter och försvarsförmågan.

Den pågående centraliseringen och satsningen på storskaliga lösningar - t
ex det nuvarande energiförsörjningssystemet - skapar ett mycket utsatt och
sårbart samhälle.

En medveten politik för regional utveckling är grunden för ett starkt försvar.
Trovärdigheten i Sveriges möjligheter att stå utanför militära allianser
och vara neutralt i händelse av krig förutsätter ett samhälle som går att försvara.
Ett koncentrerat samhälle är ett mycket sårbart samhälle. Det krävs
en samhällsplanering för minskad sårbarhet i fredstid för att få ett mindre
sårbart samhälle i krigstid. Enligt vår mening bör dessa förhållanden beaktas
i den framtida utformningen av försvaret. Detta bör ges regeringen till
känna.

Skatter

Propositionen anför att skattereformen från regionalpolitisk synpunkt medför
såväl positiva som en del negativa effekter. Centern kan inte instämma i
denna beskrivning. Första fasen i skattereformen som genomförts och den
andra fas som regeringen tillsammans med folkpartiet föreslagit för genomförande
med start 1991 innebär enligt vår uppfattning en betydande försvagning
av regionalpolitiken. Skattereformen är som helhet klart negativ för
landsbygdsutvecklingen.

Personer med höga inkomster är i mycket högre grad bosatta i större befolkningscentra.
Medelinkomsten är låg i regionalt utsatta områden. De
stora skattesänkningarna och därmed omfattande kapitalförstärkningar
kommer större befolkningscentra till del i större utsträckning än ”låginkomstområden".
Detta bör ges regeringen till känna.

Finansieringen av skattereformen medför att boendet i mindre orter och
på landsbygden allvarligt försvåras. Möjligheterna till kombinationssysselsättningar
försvinner i en stor del av landet. Lönsamheten i satsningar på
fastbränslen försämras, vilket påverkar skogsbygden. Deltidsjordbruket får
ytterligare försämringar. Nyföretagandet i mindre kommuner utan större orter
påverkas negativt genom att tjänsteinkomster inte får kvittas mot verk

4 Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr Al 18

samheter i nystartade företag inom andra branscher. Kommunalskattens Mot. 1989/90

större tyngd kommer också att förstärka skillnaderna i levnadsförhållanden Al 18

och regional utveckling.

I partimotionen om landsbygdens utveckling har vi begärt att en analys av
statsbudgetens och skatteomläggningens effekter för bl.a. landsbygdsbefolkningen
skall genomföras.

Riksdagens beslut att momsbelägga energiområdet är förödande från miljö-
och regionalpolitiska utgångspunkter.

Centerpartiet har motsatt sig införande av energimoms bl.a. mot bakgrund
av att den motverkar möjligheterna till en förnyelse av energisystemet
som främjar regional balans och att den hotar fastlagda energi- och miljömål.
Vårt motförslag bygger på miljöanpassad punktbeskattning kombinerad
med miljöavgifter och en koldioxidskatt som gynnar effektiviseringar
och inhemsk förnybar miljövänlig energi.

Vi avser att återkomma till dessa frågor när skattepropositionerna presenteras.

Företagsbeskattningen

Centerpartiet kommer att redovisa sina synpunkter på en ny företagsbeskattning
i samband med regeringens proposition, men vi vill ändå peka på
några frågor som är väsentliga för de små företagen.

För att befrämja nystartande av företag anser vi att kvittningsmöjligheter
de första åren är av stor betydelse, liksom möjligheter till avsättning på privata
investeringskonton för nyföretagande. Dessutom är det av stor vikt för
mindre företag att kunna avsätta vinstmedel så att det arbetande kapitalet
blir obeskattat och en konsolidering görs möjlig, liksom nödvändiga investeringar.
Vi återkommer med förslag som tillgodoser detta i anledning av regeringens
proposition.

Jämställdhet

En viktig resurs för att utveckla områden är såväl satsningar på kvinnligt nyföretagande
som en bättre arbetsmarknad för kvinnor. En breddning av
kvinnors arbetsmarknad genom ett ökat nyföretagande skulle säkerligen få
stor betydelse för att skapa sysselsättning i utsatta regioner. Det är mot
denna bakgrund anmärkningsvärt att dessa frågor behandlas så styvmoderligt
i propositionen.

Erfarenheter visar att kvinnliga företagare ofta väljer andra branscher än
män. Kvinnliga företagare är ofta inriktade mot serviceområdet. Det är av
särskilt intresse med tanke på att tjänstesektorn kan förväntas bli det mest
expansiva området under de närmaste decennierna.

Det är enligt vår mening väsentligt att resursen kvinnliga företagare, inte
minst i avfolkningsbygder, kan ta till vara och utnyttja de möjligheter som
den nya tekniken ger och inte låter den bli en konkurrensnackdel.

Från centerpartiets sida har vi tidigare föreslagit att utvecklingsfondernas
målgrupp skall vidgas med hänsyn till det kvinnliga företagandets inriktning.

Det är tillfredsställande att regeringen nu föreslår att målgruppen skall vara
små och medelstora företag i samtliga näringsgrenar. Detta kommer att un

derlätta möjligheterna till företagande inom tjänstesektorn och bidra till den Mot. 1989/90

offentliga sektorns förnyelse, vilket skulle vara särskilt betydelsefullt i områ- Al 18

den med dåligt utbyggd service. Vi kan dock inte accceptera att regeringen
samtidigt drar in 1,6 miljarder från fonderna eftersom detta innebär att de
förändrade reglerna för fonderna då knappast får någon reell betydelse.

Enligt vår mening bör, för att underlätta det kvinnliga företagandet, särskilda
”besöks- och utvecklingsenheter” bildas inom länsstyrelsernas regionalpolitiska
enheter samt inom utvecklingsfonderna. Målsättningen skall
vara - om sökanden så önskar - att kvinnor får möjligheter att fungera som
rådgivare för kvinnor. Detta förslag innebär att redan uppbyggda erfarenheter
och kunnande kan tas till vara samtidigt som en kompetensutveckling för
kvinnor och förbättrade möjligheter för kvinnligt företagande skapas.

Vi vill även i detta sammanhang betona att vid beviljande av regionalpolitisk!
stöd skall vid nytillkommande arbetstillfällen målsättningen vara att
minst 40 % skall förbehållas vardera könet. Detta bör ges regeringen till
känna.

Satsa på ungdomen

En viktig del i det regionalpolitiska arbetet är att förutsättningar och möjligheter
för ungdomar skapas för att kunna bo och arbeta i sin hembygd. Det
ställer krav på satsningar för att underlätta ungdomars företagande och
andra sysselsättningsskapande åtgärder. Det krävs att samhällets insatser på
utbildningsområdet kommer hela landet till del samt ett brett utbud av fritidsaktiviteter.
Av central betydelse är också att tillgång till billiga och passande
bostäder erbjuds också i de mindre tätorterna och på landsbygden.

Centerpartiet har i denna och andra motioner lagt förslag om kraftigt förstärkta
resurser för att utveckla hela landet och därmed ungdomars möjligheter
till boende, arbete och utbildning.

Bl a har centerpartiet föreslagit att ett bidrag om 80 000 kr till byggande
av smålägenheter på landsbygden skall införas. Vidare har centerpartiet föreslagit
betydande ekonomiska förstärkningar vad beträffar grundskolan,
gymnasieskolan och högskoleutbildningen: Målsättningen är att utbildning
skall kunna beredas ungdomar så nära hemorten som möjligt. Vi har vidare
lagt förslag om insatser för att förbättra villkoren för kvinnligt företagande i
syfte att ge unga kvinnor en breddad arbetsmarknad och större möjligheter
att välja bostadsort m m.

Kapitalmarknadens regionalpolitiska ansvar m m

Grundläggande för möjligheterna att skapa regional balans är att det finns
god tillgång på kapital. Koncentrationen och etableringen av företag i några
få orter dränerar utsatta regioner på ekonomiska resurser. Erfarenheterna
visar att kapitalströmmarna går från utsatta regioner till expansionsområden.
Löntagarfonderna är ett sådant exempel. Löntagarfonderna innebär
bl a att ekonomiska resurser tas från småföretag och utsatta regioner och kanaliseras
till storföretag och koncentrationsorter. Införandet av löntagarfonderna
går stick i stäv med centerpartiets strävanden att skapa ett decentraliserat
och differentierat näringsliv. Fonderna bör därför omedelbart avskaffas.

Enligt vår mening måste bankväsendet och andra finansieringsinstitut ta Mot. 1989/90

ett regionalt ansvar för att minska koncentrationen till expansionsorterna, Al 18

främst Stockholm. Vi anser att en utredning bör få i uppdrag att belysa omfattningen
av kapitalströmmarna. En sådan utredning bör även ta upp formerna
för hur banker och andra finansieringsinstitut skall medverka i en
uppbyggnad av en kapitalmarknad som gynnar en utveckling mot regional
balans. Utredningen bör också få i uppdrag att ta upp frågan om de regionalpolitiska
effekterna av de affärsdrivande verkens investeringsverksamhet.

Utredningen bör även beakta behovet av att ett nytt BNP-mått förs in i den
ekonomiska debatten såsom centerpartiet föreslagit i annat sammanhang.

Denna "gröna" BNP skulle på ett bättre sätt beskriva uttaget av naturresurser
och vilken ekonomisk skada miljöförstöringen ger upphov till. I dessa
nya räkenskaper skulle också effekter av det centraliserade samhällets miljöförstöring
kunna mätas. Detta bör ges regeringen till känna.

Kommunal verksamhet

Primärkommuner och landsting spelar en central roll i en aktiv regionalpolitik.
Eftersom kommunsektorns tyngd inom den samlade offentliga sektorn
tenderar att öka, blir också kommunernas betydelse för regionalpolitiken
allt större. För att kommunsektorn skall kunna möta kraven när det gäller
regionalpolitisk aktivitet, krävs att kommuner och landsting ges rimliga förutsättningar
och möjligheter att klara ekonomin och att bedriva den kommunala
verksamheten på ett effektivt sätt.

Det är stora skillnader i servicenivå och skatteunderlag mellan olika kommuner.
För närvarande (1990) är skillnaderna mellan högsta och lägsta kommunalskatt
6,79 kr per skattekrona.

Regeringen har nu, bl.a. i proposition 1989/90:114, aviserat att man kommer
att föreslå ett kommunalt skattestopp gällande för 1991. Samtidigt medför
regeringens konstruktion av förslaget till arbetsgivarperiod och därtill de
kraftigt höjda lönekostnadsökningarna att kommuner med låg skattekrafttillväxt
kommer i ett allt sämre ekonomiskt läge.

Centern har avvisat regeringens förslag om det kommunala skattestoppet.

Ett huvudskäl till detta är att vi värnar om den kommunala självstyrelsen.

Vi vill dock understryka att höjda kommunalskatter är en mycket dålig
lösning. Det krävs i stället en bättre kommunal skatteutjämning. En ansvarsfullare
politik som inte innebär ständiga kostnadsövervältringar från stat till
kommun samt en skattereform med rättvis fördelning minskar trycket på
kommunala skattehöjningar. Det är en bättre lösning än kommunalt skattestopp.
Dessutom bör regeringen, i avvaktan på beslut om ny kommunal skatteutjämning,
uppta överläggningar med kommunerna i syfte att förhindra
kommunala skattehöjningar. Med denna politik skulle utvecklingen av kommunalskatterna
kunna bli mer likartad över landet.

En stabil ekonomisk situation för kommunerna är således en förutsättning
för att en aktiv regional utveckling i kommunerna skall kunna föras. Pressen
med ständigt nya uppgifter mot den kommunala sektorn måste därför
minska. Samtidigt måste klyftan mellan ekonomiskt starka och svaga kommuner
minska. Det finns nämligen ett direkt samband mellan svag kommu

32

nal ekonomi, dåligt serviceutbud och hög kommunal skattesats å ena sidan Mot. 1989/90

och behov av regionalpolitiska insatser å andra sidan. Människor i kommu- Al 18

ner med de lägsta inkomsterna betalar de högsta kommunalskatterna och
tvärtom.

Centerpartiet har mycket aktivt verkat för förbättringar av den kommunala
skatteutjämningen. Vi har på senare år krävt att denna fråga skulle utredas
i samband med och inom de stora skatteutredningarna. Så har dessvärre
inte blivit fallet. Efter förnyade krav från centerpartiet har regeringen aviserat
tillsättandet av en utredning kring den kommunala skatteutjämningen.

Vi hälsar detta med tillfredsställelse.

Våra utgångspunkter för ett effektivare kommunalt skatteutjämningssystem
är:

- Samtliga kommuner bör ingå i och omfattas av skatteutjämningssystemet.

- Merparten av de specialdestinerade bidragen bör överföras till skatteutjämningssystemet.

- Systemet skall enbart bygga på faktorer som kommunerna inte kan påverka,
såsom skattekraft, åldersstruktur och geografiska förhållanden.

Ett kommunalt skatteutjämningssystem, som uppbyggts kring dessa grundbultar
skulle bl.a. innebära att

- Kommunerna ges möjlighet att hålla samma utdebitering vid likartad servicenivå
och effektivitet i verksamheten.

- Större rättvisa mellan invånare i olika kommuner.

- Den statliga detaljregleringen minskar och den kommunala självstyrelsen
förstärks.

- Administrationen i såväl stat som kommun minskar.

- Lokalt anpassade och förankrade beslut med bl.a. alternativa driftsformer
möjliggörs.

Utredningen bör framlägga förslag som beaktar dessa utgångspunkter och
effekter. Som tidigare påpekats borde underlag utarbetats för ikraftträdande
i samband med skattereformen. Med beaktande av kravet på god kvalitet
bör utredningen nu bedrivas skyndsamt.

Kommunernas möjlighet att bedriva sin verksamhet på ett effektivt sätt är
också en förutsättning för en aktiv roll i den regionala utvecklingen. Som en
följd av dagens system med specialreglerade statsbidrag med dess detaljregleringar
är kommunerna i långa stycken hårt uppbundna i sitt agerande,
beroende på strävandena att garantera en likvärdig servicenivå mellan olika
kommuner. Det råder dock ingen tvekan om att det nu medför att kommuner
och landsting hämmas i sina möjligheter att ta egna initiativ och satsa på
lokala och bättre anpassade lösningar. Detta går bl.a. ut över möjligheterna
för kommunerna att själva agera regionalpolitisk!.

För att nyttiggöra kommunernas inneboende initiativ- och skaparkraft och
möjliggöra alternativa lösningar baserade på vars och ens specifika förutsättningar
måste dagens detaljregleringar kraftigt minskas.

Vad vi ovan anfört om kommunal skatteutjämning och nödvändigheten av
minskad statlig detaljreglering av kommunernas verksamhet bör ges regeringen
till känna. 33

V. Regionalpolitik för ekonomisk utveckling Mot. 1989/90

Al 18

Enligt vår mening kommer en samhällsutveckling mot regional balans att ge
en ökad ekonomisk tillväxt, förbättra miljön samt frigöra 10-tals miljarder
kr, vilka annars i onödan måste satsas på utomordentligt dyra infrastrukturella
investeringar i koncentrationsorter som är på väg att spränga sin infrastruktur.

Sammanfattningsvis föreslår vi i denna och andra motioner insatser för regional
utveckling på cirka 4 miljarder kr, varav över 3 miljarder riktade direkt
till regional utveckling över statsbudgeten. Med vårt förslag om återföring
av vattenkraftsmedel inberäknat ger centern 1,6 miljarder utöver regeringens
förslag till regional utveckling. Därtill kommer våra förslag om satsningar
inom kommunikations- och utbildningområdet som sammantaget
uppgår till ca 1,5 miljarder kr.

Våra huvudförslag kan sammanfattas enligt följande:

• 1 miljard kr för bärighetshöjande åtgärder och beläggning av grusvägnätet

• 750 miljoner kr till ett nytt anslag för landsbygdsutveckling

• 1 150 miljoner kr till lokaliseringsbidrag och regionala utvecklingsinsatser
(länsanslagen)

• 200 miljoner kr för breddad verksamhet vid de mindre och medelstora
regionala högskolorna

• 50 miljoner kr i kompetensutvecklingsstöd

• 300 miljoner kr i sysselsättningsbidrag

• 9 miljoner kr till Folkrörelserådet

• 6 miljoner kr till Landsbygdens Forskningsråd

• 650 miljoner kr av intäkter från vattenkraftsel återförs till berörda regioner
och orter där elen produceras

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten av en decentralistisk inriktning av
regionalpolitiken och regional balans som ett centralt mål för besluten
inom alla politiska sektorsområden,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sambanden mellan målen regional balans, en stark
samhällsekonomi och en god miljö,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den ekonomiska politikens inriktning och betydelse
för möjligheterna att nå målet regional balans samt om regional balans
som en förutsättning för en effektiv ekonomisk politik,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i mo- 34

tionen anförts om befolkningsmål för att nå en mer balanserad befolk- Mot. 1989/90
ningsutveckling över landet. Al 18

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en demografisk utredning,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om innebörden av begreppet "region",

7. att riksdagen med avslag på proposition 1989/90:76 i denna del
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
riktlinjer och principiella förutsättningar samt behovet av långsiktiga
och stabila regler för inplacering av kommuner i resursområden för
näringslivsutveckling,

8. att riksdagen med avslag pä förslaget i proposition 1989/90:76 om
stödområden för näringslivsutveckling i denna del beslutar anta motionens
förslag om geografisk omfattning och principer för indelning
av resursområden för näringslivsutveckling,

9. att riksdagen med avslag på proposition 1989/90:76 i denna del
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
regionalpolitiska åtgärder i orter och regioner utanför det permanenta
resursområdet för näringslivsutveckling,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om strukturella förhållanden och villkor för förändring
i geografisk omfattning av resursområde C,

11. att riksdagen med avslag på proposition 1989/90:76 i denna del
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
sk stödjepunkter för regional utveckling,

12. att riksdagen med avslag på proposition 1989/90:76 såvitt avser
förslag om inplacering av kommuner i stödområde 1 och 2 beslutar
anta motionens förslag om inplacering av kommuner i resursområden
A, B och C,

13. att riksdagen med avslag på proposition 1989/90:76 i denna del
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
organisation och administration av regionala utvecklingsinsatser,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en reformerad och decentraliserad politisk
beslutsprocess,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ansvaret för de regionalpolitiska frågorna inom
regeringskansliet bör förändras,

16. att riksdagen beslutar att utreda och lägga förslag om en förändrad
hantering av frågor med regional betydelse i riksdagen i enlighet
med vad som anförts i motionen,

17. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad i motionen anförts om vikten av att riksdagens beslut om
förutsättningar och prioriteringsordning för lokalisering av statliga
myndigheter skall ligga fast och fullföljas,

18. att riksdagen med avslag på proposition 1989/90:76 i denna del
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

35

principerna för decentralisering av funktioner respektive utlokalise- Mot. 1989/90
ring av statliga verk och myndigheter, Al 18

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den inomregionala decentraliseringen,

20. att riksdagen hos regeringen begär förslag om utlokalisering av
statens industriverk (SIND) till Östersund i enlighet med vad som anförts
i motionen.

21. att riksdagen, vid bifall på yrkande 20, med avslag på proposition
1989/90:76 i denna del som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om glesbygdsdelegationens lokalisering och
fortsatta verksamhet,

22. att riksdagen, vid avslag på yrkande 20, beslutar att glesbygdsdelegationen
med oförändrade uppgifter skall lokaliseras till Östersund,

23. att riksdagen beslutar att till Glesbygdsdelegationen för budgetåret
1990/91 anvisa ett reservationsanslag på 6 000 000 kr.,

24. att riksdagen med avslag på proposition 1989/90:76 som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Expertgruppens
för regionalutveckling fortsatta verksamhet,

25. att riksdagen beslutar avslå förslaget i proposition 1989/90:76
om anvisning av medel till Expertgruppen för regionalutveckling i enlighet
med vad som anförts i motionen,

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om landstingens ansvar för de regionalpolitiska frågorna
på länsnivå,

27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utvecklingsfondernas betydelse för den regionala
utvecklingen,

28. att riksdagen med avslag på proposition 1989/90:76 som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående förändrad
inriktning av de regionalpolitiska stödformerna,

29. att riksdagen med avslag på proposition 1989/90:76 i denna del
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts mot
regionalpolitikens inriktning och det europeiska integrationsarbetet,

30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om,

a) betydelsen av näringspolitikens inriktning, teknik, teknikspridning,
spridning av företag inom framtidsinriktade branscher, tekniskt
kunnande och teknisk utveckling för den regionala utvecklingen

b) sambandet mellan förnyelsen av energisystemet och regional utveckling

c) de areella näringarnas betydelse för den regionala utvecklingen

d) forskningens och utbildningsväsendets utformning och inriktning
för att främja den regionala utvecklingen

e) bostadspolitikens betydelse för den regionala utvecklingen

f) åtgärder på arbetsmarknadspolitikens område för att främja regional
balans och motverka överhettning 36

g) sambanden mellan kulturpolitikens inriktning och ett brett och va- Mot. 1989/90

rierat kulturutbud för den regionala utvecklingen Al 18

h) betydelsen av inriktning och utformning av kommunikationer och
transportväsendet för en positiv regional utveckling och regional
balans

i) sambanden mellan god miljö och regional balans

j) sambanden mellan regional balans och ett starkt totalförsvar
k) sambanden mellan skatteomläggningen och målet regional balans
1) sambanden mellan ökad jämställdhet och en positiv regional utveckling,
samt

m) sambanden mellan ungdomars boende, utbildnings- och sysselsättningsmöjligheter
m.m. och den regionala utvecklingen,

31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om småföretagsamhetens betydelse för den regionala
utvecklingen,

32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av vidareutbildning på mellannivå av ingenjörer,
tekniker och ekonomer för den regionala utvecklingen,

33. att riksdagen beslutar anvisa ett reservationsanslag om
150 000 000 kr. till breddad och utökad verksamhet vid de mindre och
medelstora högskolorna inom resursområdet i enlighet med vad som
anförs i motionen,

34. att riksdagen beslutar anvisa ett reservationsanslag om
50 000 000 kr. för breddad och utökad verksamhet vid de små högskolorna
utanför resursområdet i enlighet med vad som anförts i motionen,

35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om möjligheter för företag inom områden med tillfällig
investeringsavgift att med regionalpolitisk! stöd förlägga planerad investering
till resursområdet,

36. att riksdagen med avslag på proposition 1989/90:76 i denna del
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
förändrad organisation vid länsstyrelserna i syfte att förbättra förutsättningarna
för kvinnligt företagande,

37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att målsättningen om att 40 % av nytillkommande
arbetstillfällen skall förbehållas vardera könet upprätthålls,

38. att riksdagen hos regeringen begär att den regionalpolitiska utredningen
får i uppdrag att utreda omfattning och inriktning av kapitalströmmarna
från avfolkningsbygder till koncentrationsorter i enlighet
med vad som anförts i motionen,

39. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om betydelsen av kommuners och landstings verksamhet
för en positiv regional utveckling,

40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om principerna för den kommunala skatteutjämningen,

41. att riksdagen hos regeringen begärt att riksdagen föreläggs ett 37

tioårigt program för förstärkning och beläggning av grusvägar inom
länsvägnätet i enlighet med vad som anförts i motionen samt beslutar
anvisa 1 000 000 000 kr. för budgetåret 1990/91 för detta ändamål,

42. att riksdagen med avslag på proposition 1989/90:76 i denna del
hos regeringen begär förslag om återförande av en vinstandel motsvarande
1 öre/kWh producerad vattenkraftsel till de kommuner och län
där vattenkraften produceras för regionalpolitisk! motiverade investeringar
enligt de riktlinjer som anförs i motionen.

Stockholm den 26 mars 1990

Olof Johansson (c)
Karl Erik Olsson (c)
Bertil Fiskesjö (c)
Gunnar Björk (c)
Pär Granstedt (c)
Karin Israelsson (c)
Per-Ola Eriksson (c)

Görel Thurdin (c)
Karin Söder (c)
Gunilla André (c)
Börje Hörnlund (c)
Agne Hansson (c)
Larz Johansson (c)

Mot. 1989/90
A118

38

Förslag till placeringen i resursområden

Resursområde A

Mot. 1989/90

A118

Bilaga

NORRBOTTEN

Arjeplog

Gällivare

Haparanda

Jokkmokk

Kalix

Kiruna

Pajala

Överkalix

Arvidsjaur

Övertorneå

VÄSTERBOTTEN

Malå

Sorsele

Storuman

Vilhelmina

Åsele

Dorotea

Bjurholm

Lycksele

Norsjö

Fällfors, Jörn och Kalvträsk församlingar i Skellefteå kommun
Vindeln

JÄMTLAND

Strömsund

Krokom, övre församlingar

Åre, med undantag för kommuncentret

Härjedalen

Bräcke

Ragunda

VÄSTERNORRLAND

Solbergs kyrkobokföringsdistrikt i Örnsköldsviks kommun
Församlingarna Ramsele, Edsele, Ådalsliden och Junsele i Sollefteå
kommun

VÄRMLAND
Övre Torsby

39

Mot. 1989/90

A118

Bilaga

JÄMTLAND
Åre, tätort

VÄSTERNORRLAND
Ånge kommun

Holms och Lidens församlingar i Sundsvalls kommun

Sollefteå kommun med undantag av församlingar förda till resursområde

A

Församlingarna Skorped. Trehörnsjö och resterande delar av Amundsjö
församling i Örnsköldsviks kommun

GÄVLEBORG

Hofors

Ljusdal

KOPPARBERG

Avesta

Ludvika

Malung

Del Mora

Orsa

Smedjebacken

Vansbro

Älvdalen

Rättvik, Ore församling

VÄSTMANLAND

Fagersta

Norberg

Skinnskatteberg

ÖREBRO

Ljusnarsberg

Hällefors

VÄRMLAND

Arvika

Eda

Filipstad

Hagfors

Munkfors

Torsby förutom övre delar som förts till resursområde A

Resursområde B

NORRBOTTEN
Älvsby kommun

40

Resursområde C

NORRBOTTEN

Boden

Piteå

Luleå kommun förutom församlingarna Örnäset och Domkyrko
VÄSTERBOTTEN

Skellefteå kommun förutom föreslagna församlingar i område A

Robertsfors

Nordmaling

Vännäs

JÄMTLAND

Krokom kommuns nedre delar

Församlingarna Lockne, Häggenäs, Lit, Kyrkås, Näs och Sunne i
Östersunds kommun

VÄSTERNORRLAND
Örnsköldsviks kustförsamlingar
Kramfors

GÄVLEBORG

Söderhamn

Bjuråkers församling i Hudiksvalls kommun

Nordanstig

Ockelbo

Sandviken

KOPPARBERG

Hedemora

UPPSALA

Tierp

Östhammar

VÄSTMANLAND

Hallstahammar

ÖREBRO

Karlskoga

Degerfors

Lindesberg

Nora

VÄRMLAND

Årjäng

Säffle

Mot. 1989/90

A118

Bilaga

Mot. 1989/90

A118

Bilaga

GOTLAND

ÖSTERGÖTLAND

Ydre

Kinda

Valdemarsvik

KALMAR

Högsby

Torsås

Hultsfred

Mönsterås

Emmaboda

Nybro

Oskarshamn

Västervik

Vimmerby

Borgholm

Mörbylånga med undantag av församlingarna Glömminge, Algutsrum
och Torslunda

KRONOBERG

Uppvidinge

Lessebo

Tingsryd

BLEKINGE

Olofström

Ronneby

Karlshamn

Sölvesborg

Karlskrona

Sunne

Kristinehamn

DALSLAND

Dalsed

Bengtsfors

Åmål

42

gotab 96338. Stockholm 1990