Motion till riksdagen
1989/90:A107

av Lars Werner m.fl. (vpk)

Mot.

med anledning av prop. 1989/90:76 1989/90

Regionalpolitik för 90-talet A107

Sammanfattning

Regeringens regionalpolitiska proposition innebär en försvagning av stödet
till befolkningen i nuvarande stödområden. Mot tidigare 13 % av befolkningen
skall enligt förslaget endast 7 % ingå i något stödområde. Detta och
en hel del annat i propositionen är steg på regeringens väg mot EG-anpassning,
som vpk är kritiskt mot. Vpk avvisar förslaget till ändrad stödområdesindelning.

Vpk vill kraftigt höja länsanslagen med 516 miljoner kr.

Vpk vill i sin motion speciellt satsa på att förbättra kvinnornas situation i
glesbygden. Vpk föreslår försöksverksamhet under kommande budgetår
med sex timmars arbetsdag inom det kommande stödområde 1 för personal
inom vård och omsorg. Vpk föreslår vidare satsning på daghem i glesbygd,
bättre kommunikationer än regeringen samt satsning på komvux, vilka samtliga
är förslag som gynnar speciellt kvinnorna.

Vpk satsar vidare på extra medel till kombinationssysselsättningar i jordbruket
under rubriken landsbygdsutveckling.

1 Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr A107

1

Vpk:s förslag ovan är finansierade enligt nedanstående redovisning.

Mot. 1989/90

A107

Vpk:s ekonomiska förslag i sammanfattning

1.	Infrastruktursatsningar (motsv. 1 öre/kWh vattenkraft)	600 milj. kr.
2.	Höjning av länsanslagen	516 milj. kr.
3.	6 timmars dag stödområde 1	338 milj. kr.
4.	Landsbygdsutveckling	193 milj. kr.
5.	Träförädling i norr	150 milj. kr.
6.	Komvux	50 milj. kr.
7.	Glesbygdsdagis	50 milj. kr.
8.	IKS	33 milj. kr.
9.	Butiksstöd glesbygd	10 milj. kr.
10.	Distansundervisning	10 milj. kr.
	Summa:	1 950 milj. kr.

Finansiering

1. Anvisade medel i vpk:s budget
i januari 1990

2. 1 öre/kWh vattenkraften

3. Annan användning
nedsättning av socialavgifter
Summa:

Ekonomisk bakgrund

Samhällsutvecklingen i de kapitalistiska länderna präglas alltmer av världskapitalismens
ändrade villkor. Kapitalets transnationalisering skapar maktcentra
som är oberoende av nations- och parlamentsgränser. Ekonomin
präglas alltmer av privata jätteimperiers behov av nya marknader och större
vinster. Denna utveckling sker i världen som helhet, i Europa och i Sverige.

I världskapitalismen sker nu en ökad konkurrens om herraväldet mellan
främst tre centra: USA, Japan och Västeuropa. Konkurrensen mellan dessa
centra och den regionalpolitik som är tillåten inom och mellan dessa block
påverkar den svenska regionalpolitiken. Den regionalpolitik som har accepterats
inom EG påverkar regionalpolitiken i Sverige och kommer i framtiden
att än mer påverka denna.

Vardagslivet för familjen Bengtsson i Undersåker påverkas av de pågående
förändringarna inom den globala kapitalismen och av den pågående
svenska EG-anpassningen. Den proposition som denna motion svarar på,
innehåller också delar av ytterligare EG-anpassning.

Under den starkt exportinriktade tredje vägens politik har såväl storfinansens
resurser som samhällets infrastrukturella satsningar i hög grad inriktats
mot att främja EG-anpassningen.

Obala'.sen mellan regionerna inom landet

Inom landet har koncentrationen till storstäderna pågått under en följd av
år. Det gäller företag, statsapparat, kultur, undervisning, trafiksystem m.m.

Denna koncentration har inneburit överhettning i ekonomin, spekulation
i mark och bostäder, bostadsbrist och köer för vård och omsorg. Den ständigt
ökande biltrafiken i storstadsregionerna har skapat en dålig stadsmiljö 2

000	milj.	kr.
600	milj.	kr.
350	milj.	kr.
950	milj.	kr.

och farlig livsmiljö. Den sociala servicen blir inom vissa sektorer allt mer Mot. 1989/90

krisbetonad. Samtidigt finns det stora delar av Sverige som har helt motsatta A107

problem. Särskilt märkbara är dessa i Norrlands inland, Bergslagen och sydöstra
Sverige.

Ett av de allvarligaste problemen är att det är kvinnorna och ungdomarna
i dessa delar av landet som flyttar därifrån och söker sig till städerna. Regionalpolitiken
och andra politiska beslut har hittills varit otillräckliga för att
skapa förutsättningar för kvinnor och ungdomar att stanna kvar i hembygden.
Risken är stor att nedläggnings- och utflyttningsvågen fortsätter om inte
kraftfulla åtgärder sätts in för att motverka detta. Då räcker det inte med en
fortsättning på 60-, 70- och 80-talens storvulna högtidstal, papperskilometer
med verbal sörja från Utredningssverige, utan det krävs konkreta förslag
och ekonomiska resurser.

I regeringens regionalpolitiska proposition tas en del av dessa problem
upp. Man pekar också på de stora utvecklingsmöjligheter som faktiskt finns.

Vpk ställer sig bakom tankarna att regionalpolitiken skall aktiveras, liksom
att utslagningen från arbetslivet måste minskas. Vi stödjer också en utbyggnad
och breddning av infrastrukturen och en ansvarsfull hushållning med naturresurserna.

Mål och riktlinjer för regionalpolitiken

Regionalpolitikens mål måste vara likställdhet och likvärdighet mellan landets
regioner.

Regionalpolitiken skall inriktas på att ge människor tillgång till arbete,
service, bostad, kultur och god miljö oavsett var de bor i landet.

Det är av betydelse att regionalpolitiken och övriga beslut som påverkar
levnadsförhållandena i glesbygden också inriktas i ett ekologiskt perspektiv.

Tekniken måste användas till att skapa mer slutna system och minska omsättningen
av råvaror och energi.

Produktionen måste organiseras så att den befrämjar de arbetandes hälsa
i fysiskt och psykiskt avseende. Arbetsmiljön behöver förbättras i många
branscher. Det är viktigt att regionalpolitiska aspekter finns i förgrunden vid
det framtida användandet av medlen i Arbetslivsfonden.

Kulturverksamheten är viktig ur regionalpolitisk synpunkt, vilket också
påpekas i propositionen. En medveten satsning på kulturlivet har betydelse
för att kvinnor och ungdomar skall välja att bo i de utsatta regionerna.

Metoder för en bättre regional balans

I propositionen föreslås en halvering av nuvarande stödområden om man ser
till andelen av befolkningen i landet. Vpk avslår förslaget om ett minskat
stödområde, då vi anser att minskningen ej är sakligt motiverad utan mer är
ett utslag av EG-anpassning. Vpk vill tvärtom utöka antalet kommuner inom
stödområdena något samt föreslå förändringar inom och mellan stödområdena.
Vpk vill vidare i denna motion bl.a. föreslå en satsning på förbättrad
infrastruktur, försök med sex timmars arbetsdag i stödområde 1 inom vårdområdet,
höjning av länsanslagen, mer resurser till landsbygdsutvecklingen,
stärkta lokaliseringsredskap m.m. Mer om detta nedan. 3

Förbättrad infrastruktur Mot. 1989/90

En breddad och förbättrad infrastruktur ingår som ett viktigt verktyg för att A107

nå de regionalpolitiska målen. Det handlar om nyinvesteringar inom järnvägs-,
väg-, tele- och energisektorerna. Det gäller också områden som forskning,
utbildning, vård och omsorg, socialpolitik, socialförsäkringar, fritidsverksamhet,
bebyggelseplanering, teknisk service som VA-system och renhållning,
postväsende, luftfart, sjöfart, rättsväsende samt gränskontroll- och
lantmäteriverksamhet.

I Västeuropa satsar man idag stora resurser på utbyggnad av spårbundna
transporter. I Sverige har inga egentliga nysatsningar skett på järnvägen på
många decennier. Det finns stora behov av utbyggnad av lokal pendeltågstrafik,
som skulle ha en positiv regionalpolitisk effekt.

Det finns stora behov av utbyggnad och förbättrad effektivitet när det gäller
godstrafik på räls. Skall vi lyckas få en övergång av varutransporter från
lastbil på väg till järnväg krävs satsningar på utbyggnad av järnvägen, men
också effektiva depåer och terminaler för omlastning.

På samma sätt behövs satsningar för en utökning av varutransporter till
sjöss. Det krävs också en översyn av taxepolitiken inom transportsektorn,
där spårbundna och vattenburna godstransporter bör gynnas jämfört med i
dag.

Till satsningar på infrastrukturella åtgärder föreslår vpk att 600 miljoner
kronor anslås, att fördelas inom kommande stödområde 1 och 2.

De praktiska besluten att fördela resurserna får fattas på länsstyrelsenivå
efter samråd med berörda kommuner samt fackföreningar och näringsliv.

Vpk:s förslag till stödområdesindelning

I huvudsak föreslår vpk att nuvarande stödområde A skall ingå i kommande
stödområde 1. Nuvarande stödområden B och C behålls och ingår i kommande
stödområde 2.

Från denna huvudprincip görs följande undantag:

a) överflyttning till kommande stödområde l.Vpk föreslår att följande kommuner/kommundelar
förs över från nuvarande stödområde B till kommande
stödområde 1: Västerbottenkommunerna Bjurholm, Lycksele,

Vindeln och Norsjö samt Älvsby, kommundelarna Edefors och Gunnarsbyn
i Bodens kommun samt Markbygdens kyrkobokföringsdistrikt i Piteå
kommun i Norrbotten.

b) tillskott till kommande stödområde 2. Vpk föreslår vidare att kommande
stödområde 2 utökas med Hedemora kommun.

Ett demokratiskt skatteutjämningssystem

För att kommuner och landsting i glesbygd och på landsbygden skall klara
att upprätthålla en bra lokal service - likvärdig den som finns i tätort - måste
kommunalskattesystemet reformeras. Dagens skatteutjämningssystem är helt
otillräckligt. Ett nytt kommunalskattesystem behövs som bygger på principen
om demokrati och likvärdighet mellan alla Sveriges landsändar.

4

Försök med sex timmars arbetsdag med full lön inom barnomsorg,
äldrevård, sjukvård och omsorg inom föreslaget stödområde 1

Vpk föreslår att försöksverksamhet startar för vissa grupper arbetstagare
inom rubricerade områden och att de som som arbetar inom de kommuner
som ingår i det kommande stödområdet 1 (enligt vpk:s förslag) erbjuds heltidslön
vid arbete sex timmar per dag.

Försöksverksamheten föreslås pågå under år 1991.

Berörda yrkesgrupper är exempelvis hemhjälpsbiträden, barnskötare,
sjukvårdsbiträden, lokalvårdare inom landsting/kommun, skolmåltidsbiträden
och likvärdiga yrkesbefattningar inom landsting och kommun med undantag
för personal i arbetsledande ställning.

Försök bedrivs sedan något år i bl.a. Kiruna kommuns hemvård med sex
timmars arbetsdag, vilket haft mycket positiva effekter på personalomsättning,
minskade arbetsskador och kvaliteten på utförd service. En utvidgad
försöksverksamhet till andra kommuner och landstingskommunala sektorer
skulle kunna stimulera kvinnor att bo kvar eller flytta tillbaka till glesbygd.

Samtidigt skulle nödvändig kommunal service kunna hållas igång även i små
orter och byar.

Statliga och samhällsägda företag - löntagarfonder

De statliga och samhällsägda företagen samt löntagarfonderna kan ingå som
verktyg i en ny, mer verkningsfull regionalpolitik.

Eftersom marknadskrafterna inte förmått att av egen kraft utveckla försök
och forskning kring alternativa energiformer bör det allmänna satsa resurser
på detta - inte minst i perspektivet av en kommande avreglering av jordbruket.

På samma sätt bör det offentliga medverka till en ökad förädling av landets
råvaror inom landet. Det gäller både inom metallurgin och på träområdet.

Statsföretag och löntagarfonderna bör ges ett ökat deltagande i den regionalpolitiska
utvecklingen på dessa områden.

Utökade redskap att korrigera koncentrationstendenserna

Vpk anser det vara vettig politik att decentralisera ut mer av de regionalpolitiska
besluten till länen. Vi anser dock att det behövs en central överblick
och att denna i nuvarande tappning behöver stärkas.

Förslaget i den regionalpolitiska propositionen att bevara den rådgivande
regionalpolitiska nämnden och tanken att förstärka den för regionalpolitiken
samordnande statssekreterargruppen är båda bra men är otillräckliga
för att uppnå en bra regional balans. Det behövs en särskilt ansvarig i statssekreterargruppen.

För att säkra de regionalpolitiska målen om likvärdighet och likställdhet
mellan regionerna och att ge alla människor rätt till arbete, service, bostad,
kultur och god miljö oavsett var man bor krävs ökade redskap för det allmänna
att styra lokaliseringen av arbetsplatser.

Den styrning som marknadskrafterna idag utövar medför negativa effekter
i form av utflyttning från landsbygd/glesbygd och koncentration av människor
och arbetstillfällen till storstadsområdena. För att korrigera markna- 5

Mot. 1989/90

A107

1* Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr A107

dens negativa styrning måste de demokratiska instanserna i landet få redskap
för att hävda de regionalpolitiska målen.

De demokratiska instanserna kommun, landsting, län och riksdag måste
kunna kontrollera och styra lokaliseringen av arbetsplatser för att kunna
korrigera koncentrationstendenserna.

Vpk föreslår att regeringen återkommer med förslag till utformning av
redskap som möjliggör för det allmänna att påverka lokaliseringen av arbetsplatser.

Nedsättning av socialavgifter

I propositionen föreslås att en nedsättning skall ske om 10 % av vissa företags
socialavgifter inte bara i Norrbotten som är fallet idag, utan i hela det
kommande stödområde 1 - till en kostnad för statsbudgeten om 350 miljoner
kr.

Vpk yrkar liksom tidigare år avslag på denna form av företagsstöd och om
förslaget om nedsättning av socialavgifterna.

Det finns både principiella och praktiska skäl som talar emot denna form
av speciella privilegier för företag. Förmånerna är inte förenade med någon
rimlig insyn och möjlighet till uppföljning från statens sida gentemot företagen,
så som fallet torde vara med bl.a. lokaliseringsbidragen.

Avskaffandet av intensifierade kommunala sysselsättningsinsatser

1 propositionen föreslås att det stöd till intensifierade kommunala sysselsättningsinsatser,
s.k. IKS-verksamhet, som funnits sedan 1971, skall avskaffas.

Motiveringen till förslaget från regeringens sida är ett luddigt resonemang
om att arbetsmarknadspolitiken förändrats kraftigt sedan IKS tillkomst och
att resurserna kan användas bättre.

Från vpk:s sida anser vi att IKS-verksamheten varit viktig ur sysselsättningssynpunkt
och att den bör bibehållas som ett särskilt arbetsmarknadspolitisk!
instrument inom ramen för glesbygdsstödet.

Vpk avslår därför propositionens förslag att lägga ned IKS-verksamheten,
som budgetåret 1988/89 kostade knappt 30 miljoner kr. Vpk föreslår istället
att 33 miljoner kronor anslås till IKS-verksamheten, alltså en uppjustering
till dagens penningvärde.

Butiksstöd i glesbygd

Sedan 1973 har stöd lämnats till kommersiell service i glesbygd i form av bl.a.
stöd till dagligvaruservice- och drivmedelsföretag på ca 1 000 platser. Vpk
delar Konsumentverkets bedömning att dagens butiksnät är glest utspritt i
glesbygden och att ytterligare nedläggningar i många fall kan komma att
medföra mycket negativa effekter på hushålls-, kommunal- och samhällsekonomisk
nivå.

Konsumentverket och också regeringen har konstaterat att allt fler butiker
med betydande ekonomiska underskott sökt det nuvarande servicebidraget,
som i dag är maximerat till 60 000 kr. Konsumentverkets slutsats är att bidraget
bör höjas till maximibeloppet 100 000 kr., men regeringen nöjer sig med
att föreslå en höjning till 80 000 kr. 6

Mot. 1989/90

A107

Vpk delar Konsumentverkets bedömning och föreslår därför en höjning Mot. 1989/90
till maximibeloppet 100 000 kr. A107

Budgetåret 1988/89 gavs stöd till kommersiell service om totalt 35 milj. kr.
till omkring 200 butiker i glesbygd. Vpk föreslår att ytterligare 10 milj. kr.
tillskjuts i kommande budget.

EG och regionalpolitiken

De förändringar av regionalpolitiken som propositionen föreslår är i viktiga
avseenden ett led i anpassningarbetet till EG.

Stödområdet minskas till att omfatta endast 7 % av befolkningen från att
tidigare omfattat 13 % av befolkningen. Detta kommer många att uppfatta
som en anpassning av svenska principer för stödområdesindelning till EG:s
principer.

Den utredning om transportstödet som avviseras kommer troligen att
också tvingas föreslå förändringar av detta stöd i liknande riktning. Att den
högsta bidragsnivån till investeringar sänks från 50 % till 35 % motiveras i
propositionen med direkt hänvisning till EG:s regler. Att möjligheterna till
statliga investeringsbidrag utanför stödområdena avskaffas sker också med
motiveringen att sådant stöd kan möta hinder inom EG. Att regeringen i
propositionen vill tona ner flera olika regionalpolitiska insatser måste ses
som ett led i anpassningen till den överstatliga organisationen EG.

Norrbotten

Trots högkonjunktur under 80-talet och de tidigare regionalpolitiska satsningarna
i Norrbottens län kvarstår utvecklingsproblemen. Särskilt gäller
detta inlandet. Alla kommuner utom Luleå, Piteå, Boden och Haparanda
har under 80-talet fått se sin befolkning minska. Totalt har länet förlorat ca
4 000 invånare under 80-talet. Tillväxten i vissa kustkommuner innebär då
att inlandet är de stora förlorarna. Arbetslösheten i länet är förfarande, trots
att den sjunkit, ungefär 3 gånger större än i riket i genomsnitt. I Pajala är
den 6—7 gånger större än rikets. Trots skatteutjämningsbidrag och regionalpolitiska
satsningar har också inlandskommuner fått vidkännas åtstramning
av offentlig service. Postkontor, bussturer och järnvägstrafik dras in. Inlandsbanan
hotas av nedläggning. Vägstandarden är på många håll låg.

Norrbotten har också sina särdrag när det gäller näringslivets struktur. De
stora statliga företagen LKAB, SS AB, ASSI, Vattenfall och Domänverket
har en mycket betydelsfull roll i länet. Om dessa företag maximalt hade nyttjats
för att driva vidareförädling av råvaror och halvfabrikat längre skulle
utvecklingen i länet kunnat se annorlunda ut.

Det är positivt att de aktieplacerande pensionsfonderna och löntagarfonderna
tycks kunna engagera sig i statligt företagande. Riksdagen bör som sin
mening till regeringen uttala att de statliga företagen på ett mer effektivt sätt
skall medverka i att stärka utvecklingen i svagare regioner som Norrbottens
län. En sådan medverkan skall givetvis ske på affärsmässiga grunder och i
första hand med kapital och vinstmedel som finns i företagen och med stöd
av en aktiv regionalpolitik. Öppnandet av en ny huvudnivå i Kirunagruvan
är viktig för LKAB:s utveckling. Investeringar vid SSAB i Luleå är nödvändiga.

Blekinge, Gotlands och Kalmar län Mot. 1989/90

Blekinge, Gotlands och Kalmar län - särskilt Blekinge - har en del typiska A107

glesbygdproblem - låg FoU-verksamhet, utflyttning av ungdom, brist på
tjänster inom privata sektorn och svårigheter för kvinnlig arbetskraft.

En fortsatt utlokalisering av statlig verksamhet från expansionsområdena
är önskvärd. Den utlokalisering som genomförts har visat sig vara lyckosam.

Vpk menar att möjligheterna att tillämpa utlokaliseringar även bör undersökas
och uppmuntras på den privata sidan.

Den industri som finns och är baserad på jordbruksprodukter - stärkelseoch
sockerindustri - måste vara garanterad överlevnad. I dessa branscher
ryms en stor potential som i framtiden kommer att frigöras med hjälp av bioteknik.

En strävan bör vara att ge dessa län en del av det som annars automatiskt på
grund av den fria marknaden - tillfaller landets expansionsområden. Utifrån
den snabba, positiva utvecklingen i Östeuropa, utifrån den växande insikten
om våra gemensamma miljöproblem och utifrån våra samtidiga behov
av strukturomvandlingar av respektive länders energisektorer, finner vpk att
dessa tendenser sammanfaller i möjligheter och krav på satsningar i dessa
län.

I takt med förändringarna i Östeuropa hamnar Sveriges ostkust mer i
Europas centrum. Detta måste Sverige ta tillvara och utnyttja. Framför oss
ligger - oavsett den exakta gången i Östeuropas utveckling - en kraftig ökning
av kontakterna och aktiviteterna med öststaterna på alla tänkbara områden.
Vpk föreslår därför att regeringen redan i år utreder och kommer
med förslag på hur detta skall utvecklas så att inte de redan etablerade expansionsområdena
i landet suger upp de nya möjligheterna och aktiviteterna.

Det gäller områden som turism, kultur, idrott, handel, utbildning och
FoU-verksamhet, miljöåtgärder, gemensamma Östersjöprojekt (som inte
har negativ miljöpåverkan, t.ex. akvakulturer), kommunikationsprojekt,
energisamverkan osv. Östersjön skall inte längre utgöra en outtalad gräns
mellan människor utan en samarbetssfär där människor och idéer må mötas.

Detta är också helt nödvändigt för Östersjöns egen överlevnad som ett levande
hav. Bara ett konkret exempel: Sveriges turistråd bör omedelbart få i
uppdrag att ta fram lågprissemestrar för turister österifrån som innefattar
billig camping och enkla transportmöjligheter över Östersjön.

I dessa län finns ett kärnkraftverk - Oskarshamnsverket. I god tid måste
det finnas en övergångsplan för omställning av den produktionen - regeringen
har ej presenterat någon sådan plan. Främst bör verket byggas om till
biobränsleanläggning. Detta kan kompletteras med FoU och framtagning av
biobränsleprodukter (metanol och etanol) och biobränsledrivna fordon,
kanske i samarbete med Kalmar verkstad. I trakten finns redan företag i
vindenergibranschen. Ett samarbete mellan dem och Oskarshamnsverket
bör upprättas.

En avgörande faktor för att hela landet skall leva är kommunikationerna.

Vi tar upp dessa i ett speciellt avsnitt. Här påpekar vi bara att satsning på
spårbunden trafik på kontinenten pågår i stor skala alltifrån snabbtåg till tåg

tunnel under engelska kanalen. Detta visar att energi-, miljö- och trängsel- Mot. 1989/90

problemen nu tvingar fram en ändring av trafikapparaten från bilism till A107

spårbundna kollektiva färdmedel. Av samma skäl väntas flygtrafikens ökning
minska. Sverige måste följa denna utveckling. Bl a av dessa orsaker
måste en upprustning ske av Blekinge kustbana. En upprustning av järnvägen
utefter ostkusten bör ske - kanske skall den byggas ut efter hela ostkusten.
E 66 behöver då inte byggas ut till ökad kapacitet. I takt med järnvägens
utbyggnad med förhoppningsvis snabbtåg bör en del av flygplatserna i denna
del av landet omprövas.

Blekinge och Gotlands län bör prioriteras speciellt, eftersom de i vissa avseende
uppvisar liknande problem som övre Norrland. I denna del av landet
bör centrum för uppbyggnaden av landets vindkraft ligga.

Utveckling av bioenergiteknik och kollektivtransportmedel bör till vissa
delar lokaliseras till dessa län och på sikt ersätta den framtidslösa militära
industrin.

Speciellt vill vi nämna utvecklingen av och uppbyggnaden av biobränsleanläggningar.
Både i Sverige och i öststaterna finns en stor potential av biobränslen
som ej utnyttjas, eftersom länderna har haft tillgång till kortsiktigt
billiga, miljöfarliga fossila bränslen. Här föreligger en stor, gemensam utvecklingspotential.

Till dessa län bör delar av den utbildning och FoU om öststaterna som
behövs förläggas. Vidare bör insatser göras för att dessa län blir de första
mottagarna av en kultur- och turistström från öster.

Att handelskontor för Östersjöhandel och filial till fiskeristyrelsen placeras
i Blekinge ser vpk som naturliga steg i en process där dessa områden står
inför en kraftig expansion. Utvecklingen av högskolorna i sydöstra Sverige
bör integreras med utvecklingen av öststaterna. Här finns plats för nya studieområden,
t.ex. baltisk kultur och baltiska språk.

TVäindustrin

Enligt den utredning om vidareförädling vid sågverken som gjordes i slutet
av 70-talet fanns en mycket stor utvecklingpotential av svensk träindustri om
vidareförädlingen av den sågade träråvaran drevs längre. Om industriverkets
studie lagts till grund för utveckling av sågverk och träindustri skulle i
dag tusentals människor ha kunnat vara sysselsatta i glesbygden.

En betydande del av den sågbara råvaran och sågarna finns i skogsbygden
och därför har träindustrin stor regionalpolitisk betydelse. Det uppdrag
SIND har att genomföra, ett utvecklingsprogram för sågverks- och trämanufakturindustrin
i de fyra nordligaste länen, är viktigt och bör få allt stöd.

Riksdagen bör understryka vikten av att detta program drivs med kraft. Domänverket
bör fortsätta sin politik att köpa upp sågar och driva vidareförädlingen
av sågade trävaror längre i de utsatta delarna av landet. Domänverket
har också ett stort ansvar för att befintliga sågar försörjs med virke.

För särskilt strategiska insatser för förädling av sågade trävaror föreslår vi
för de fyra nordligaste länen 150 000 000 kr. För övriga delar av stödområdet
föreslår vi ett utvecklingsprogram i SINDs regi på samma sätt som i de fyra
nordligaste länen vad gäller såg- och trävaruområdet.

Järn- och stålindustri inför 90-talet

Det är ett nationellt intresse att vi i Sverige har kvar en uthållig, modern och
konkurrenskraftig järn- och stålindustri. Tillgången till högkvalitativa stålprodukter
är en förutsättning för utbyggnad av kollektivtrafik, ny energiteknik
m.m.

Järn- och stålindustrin ger också en stabil inhemsk avsättningsmarknad för
de järnmalmsgruvor som finns kvar. En ny konkurrenskraftig stålindustri
växer fram i Europa. Utvecklingen går mot några få stora företag koncentrerade
på vissa produkter. Svensk stålindustri är liten men fortfarande bra på
vissa områden. Om stålindustrin i vårt land försvagas kan den sannolikt slås
ut av omstrukturerade stålföretag i Europa.

De svenska ägarna av stålindustri ger ibland ett intryck av trötthet och en
önskan att helst slippa sitt ägaransvar. Samtidigt ges i debatten ett intryck av
att man i branschen har en övertro på EG-anpassningens möjligheter. I stället
för övertro på EG borde den svenska stålindustrin ägna sig åt framtidsinriktade
satsningar på miljöns och energiteknikens område. Nya ekologiskt
hållbara processer för järn- och stålproduktion har vpk pekat på i motion
1989/90:N246. Det försprång svensk stålindustri har måste nyttjas i en offensiv
politik med nya investeringar.

Ägarstrukturen måste fortlöpande ses över och frågan om att samordna
den svenska stålindustrin i ett statligt ägardominerat metallbolag bör utredas.
Ett sådant metallbolag, där även löntagarfonder och 4:e AP-fonden tillsammans
med staten kan bilda en aktiv ägargrupp, kan ge stålindustrin en
inriktning mot den nordiska marknaden och mot vissa nischer på den internationella
marknaden. I motion 1989/90:N246 har vpk också pekat på att
Luleås närhet till förstklassiga malmer ger denna ort särskilda förutsättningar
att utvecklas som metallurgiskt centrum genom satsningar på forskning,
ny utrustning och teknik. Gruvdriften och även prospekteringsverksamheten
har stor strategisk betydelse för järn- och stålindustrin. När riktlinjer
för framtida prospekteringsverksamhet föreslås avser vi att återkomma i
dessa frågor.

Energin

De statliga insatserna på energiområdet har en god möjlighet att kombinera
miljöhänsyn med positiva regionala åtgärder. Beaktandet av regionala och
globala miljöhänsyn gör att vi måste minska användningen av fossila bränslen
och avveckla kärnkraften.

Dessa energiformer skall ersättas med ökad energieffektivitet och ökat
sparande. Den energi som verkligen behöver produceras skall till största delen
komma från förnyelsebara energikällor. Dessa är i Sverige framför allt
vindkraft, biobränslen, vågenergi och geotermisk energi. Energihushållningsmedvetandet
hos många mindre energikonsumenter står nu vid ett lågvattenmärke
i landet. När t.ex. butiker så långt norrut som i Sundsvall finner
det företagsekonomiskt lönsamt att hålla entrédörrarna öppna mitt i vintern
och istället ha ett varmluftsaggregat påslaget på högsta effekt måste det föreligga
allvarliga brister både i energiprissättning och i energihushållningsmedvetandet.

Utveckling och ökad användning av förnyelsebara bränslen gynnar regio- Mot. 1989/90

ner med regionala strukturproblem eftersom bränslena är inhemska och pro- A107

duceras i glesbygd. Biobränslen nämns i propositionen men övriga förnyelsebara
energikällor förbigås med skrämmande tystnad. Satsning på t.ex. vindkraft
i södra Sverige skulle ge våra södra kuster många arbetstillfällen - ofta
geografiskt utspridda och i glesbygd.

Stark kritik riktas mot statsmakternas oförutsägbara och svaga styrning av
energimarknaden, när det gäller både prissättning och produktionsmetoder.

Nu i dagarna börjar regeringen t.ex. att tveka om årtalet för kärnkraftsavvecklingen.
Dessa ständiga förändringar och brist på konsekvens i energipolitiken
vållar marknaden stora problem, inte minst kommuner som har satsat
på olika former av fjärrvärme. Vpk menar att det så snart som möjligt bör
upprättas nationella och regionala energiplaner som t.ex. skall visa hur bio-,
vind- och vågenergi skall bidraga till vår energiproduktion och hur kärnkraftsindustrins
materiella och personella resurser skall tillvaratas.

De kommande miljöavgifterna måste sättas så att de inhemska, förnyelsebara
energikällorna gynnas och omedelbart blir konkurrensmässiga. Det får
inte bli så att naturgasen konkurrerar ut våra inhemska bränslen. Naturgasen
skall endast användas där andra energislag ej är praktiskt användbara, i
vårt land gäller det storstadsområdena. Naturgasnätet måste också vara konvertibelt
till biogas.

Den elintensiva industrin har under många år varit gynnad av relativt sett
låga energipriser i Sverige. Det har bidragit till lägre grad av rationaliseringar
av den elintensiva industrin. Den senaste tiden har det också från industrins
sida framkommit att man inte kommer att få särskilt stora problem
när kärnkraften avvecklas, eftersom man bl.a. medvetet underskattat biobränslenas
potential. Den elintensiva industrins vinstnivå beräknas - av oberoende
ekonomiska institut - ändå ligga på en högre nivå än genomsnittet
för svensk industri, trots kommande energiprisökningar. Även i våra traditionella
basnäringar är en produktutveckling trolig där produkterna kräver
mindre energimängder. En ökning av energipriserna medför inte en minskning
av svenskarnas nationalförmögenhet, om vi med nationalförmögenhet
menar allt vad vi njuter av i livet.

Sverige har också ett internationellt ansvar som ett av jordens fem mest
utvecklade länder. Sverige måste visa att det går att klara både energi- och
miljömålen.

Det av regionalpolitiska kommittén föreslagna återförandet av 1 öre/kWh
av vattenkraftsskatten, bör genomföras. Medlen - 600 milj. kr. - bör gå till
infrastruktursatsningar. Produktionsavgiften får inte kompenseras av kraftbolagen
i form av höjda elpriser.

Landbygdsutveckling skapar möjligheter

Under några år har lantbruksstyrelsen arbetat med ett särskilt stöd för landsbygdsutveckling
i norra Sverige. Detta har fungerat mycket bra. Lantbruksstyrelsen
säger själv: ”Åtgärdsprogrammet har inneburit en kraftig stimulans
för uppbyggnad och utveckling av med jord och skog kombinerade företag.”

En landsbygdsutveckling värd namnet måste baseras på att det finns ett aktivt
skogs- och jordbruk som grund.

En levande landsbygd kräver ett levande jord- och skogsbruk. Det har stor
betydelse för hela infrastrukturen på landsbygden. Vägar hålls i skick. Pensionärer
får sina gårdsplaner och bivägar plogade. Lantbrukarens svets kommer
väl till hands för att göra småreparationer osv. Delar av detta skulle i
annat fall få tas över av det allmänna.

Lantbruksstyrelsen begär nu att få fortsätta sitt landsbygdsutvecklingsprogram
i ytterligare tre år och dessutom kunna utvidga det till södra och
mellersta Sverige. Det har också visat sig att kombinationsnäringar speciellt
har gynnat kvinnornas situation på landsbygden. Alla mått som idag tas för
att kvinnorna skall stanna kvar på landsbygden måste stödjas. Hittills har
verksamheter som ökad sysselsättning i skogsbruket, alternativodling, trädgårdsodling,
nya landsbygdsprodukter, turism samt särskilda projekt för
landsbygdens kvinnor visat sig särskilt framgångsrika. När nu en avveckling
av jordbruksstödet väntar bakom hörnet kommer också möjligheten till
småskalig vidareförädling av livsmedel på gården eller i mindre producentkooperativ
att bli allt viktigare för att få ett jordbruk att gå runt och ge vinst.

Vi föreslår därför att 193 000 000 kr. beviljas för ett fortsatt aktivt arbete
med landsbygdsutveckling. Riksdagen uttalade 1989 att användningen av
dessa medel skall vara flexibel och anpassad till lokala förhållanden. Tonvikten
bör dock ligga på verksamhet som utgör ett komplement till jord- och
skogsbruket.

Jordbruket står också i övrigt inför stor förändring. En utredning i ämnet
är klar och en proposition kommer under våren 1990. Vi avvaktar därför
med ytterligare förslag till dess.

Utbildningsfrågorna

Utbildningspolitiken påverkar både samhällsutvecklingen och våra möjligheter
att avvärja hoten mot människor och miljö. Varje människa skall ha
en verklig möjlighet till utbildning och personlig utveckling oavsett klasstillhörighet,
kön och var i landet man bor.

Frågan om en bra utbildning för alla är i grunden en demokratifråga. Det
finns klara samband mellan skolbakgrund och möjlighet att påverka politiska
beslut. Kort sagt: En dålig skolutbildning ger sämre möjligheter att ta
tillvara de rättigheter man har och det ger sämre möjligheter att påverka
samhällsutvecklingen. Det är därför ur demokratisk synvinkel mycket viktigt
att alla, särskilt de med kort skolgång, får chansen att komplettera sin
utbildning.

För den grundläggande utbildningen är det viktigt med en ordentlig satsning
på grundvux, komvux och folkhögskolor. Etapp 1 inom komvux, dvs.
den som skall ge grundskolekompetens, har faktiskt minskat sin volym under
åttiotalet. De som endast har gått folkskola och som sedan dess inte har
studerat utgör idag en mindre del av de studerande inom komvux etapp 1.
Många människor med kort utbildning står alltså idag utanför komvux.

En orsak till detta är säkert att vuxenstudiestödet inte motsvarar inkomstbortfallet
för folk i normala inkomstlägen. Däremot kan det vara ett möjligt
alternativ för dem som kommer från ett deltidsarbete eller som varit hemma
och vårdat barn och inte haft en vanlig inkomst. Vpk har i annat sammanhang
föreslagit förstärkningar av vuxenstudiestödet.

Mot. 1989/90

A107

12

Utbildningsnivån är lägre i de delar av landet som behöver regionalpoli- Mot. 1989/90

tiskt stöd. Befolkningen i dessa delar av landet får inte heller så stor del av A107

satsningarna på personalutbildning. Eftersom personalutbildningen idag
omfattar betydligt mer än hälften av all vuxenutbildning och mest tillfaller
högutbildade män i de expansiva områdena ställer detta ännu större krav på
samhällets utbildningsinsatser i glesbygd.

Mot bakgrund av ovanstående föreslår vpk en satsning på 50 000 000 kronor
för att öka rekryteringen inom vuxenutbildningen och för att öka antalet
studietimmar i den kommunala vuxenutbildningen i stödområdet.

Otvivelaktigt spelar studieförbunden en viktig roll i strävan efter ett jämlikt
utbildningsutbud. Inte minst gäller detta glesbygden. Detsamma gäller
för folkhögskolorna, som ofta är belägna på landsbygden och där kan fungera
som kulturcentra. Folkhögskolan är också särskilt lämpad för utbildning
av elever utan studie vana genom sin pedagogiska frihet. Internatformen
ger en helhetsmiljö som i sig kan vara viktig för elevernas sociala utveckling.
Vpk har till årets riksmöte föreslagit höjda statsbidrag till dessa för
landsbygden så viktiga studieformer.

Ofta har den regionalpolitiska debatten om utbildning inriktats på högskoleutbildning.
Tillgången till högskoleutbildning med hög kvalitet är naturligtvis
viktig. Men för den lilla orten är tillgången till grund- och gymnasieskola
av större betydelse än en högskola. Skolan har också ett symbolvärde
för den omgivande bygden. Den står för utveckling och framtidstro.

För att behålla nedläggningshotade byskolor är det viktigt att ta till vara
de positiva erfarenheter man på många håll gjort av integration mellan skola
och barnomsorg. Det har dessutom ett värde i sig att bryta upp de stela gränserna
mellan dessa verksamheter. Vpk har i en särskild motion till årets riksmöte
föreslagit ett särskilt stöd till skolor i glesbygd.

Självklart spelar också högskolans utbildning och forskning en viktig roll
som motor för en regional utveckling. Vpk har i samband med regeringens
proposition om forskningspolitiken bland annat krävt förstärkta forskningsanslag
vid vissa små och medelstora högskolor.

Vpk menar att distansundervisningen inom högskolan är viktig för att rekrytera
nya grupper med långa avstånd till någon högskoleort till högre utbildning.
Det är också viktigt att ta tillvara erfarenheter av distansundervisning
vid Umeå universitet. Vpk vill därför föreslå 10 000 000 kronor till högskolans
distansundervisning och till lokala studiecentra.

Kommunikationer

Vpk instämmer i propositionens slutsatser om att fortsatt utbyggnad och förnyelse
av kommunikationssystemen har en avgörande betydelse för den regionala
utvecklingen.

Det finns dock inga som helst miljö- och energiaspekter på kommunikationssektorn
i propositionens beskrivning. Det är viktigt med satsningar på
kommunikationer men det måste kombineras med hänsyn till miljön. Att
inte göra det är att verkligen skapa framtida problem för många regioner,
t.ex. i södra Sveriges skogsområden där försurningen fortgår och nu närmar
sig nivåer där skogens produktivitetsförmåga påverkas.

Av dessa skäl måste ökningen av bil- och flygtrafiken brytas. Även flera Mot. 1989/90

andra skäl talar för att ett ökat kollektivt, spårbundet resande måste till. Det A107

handlar om att minska olycksantalet, rädda våra stadskulturer, minska orättvisorna
i transporterna, minska resursslöseri osv. För tyngre och mer långväga
transporter måste sjöfart och järnväg stå för merparten.

Bilism skall gynnas där den är samhällsekonomiskt lönsam (inkluderat
miljökostnader). I vårt land innebär det att bilens möjligheter skall tas till
vara i Norrland, framför allt i dess inland där det aldrig kommer att vara
aktuellt med spårbunden trafik. Detta innebär att stödet till mindre vägar
och enskilda vägar skall bibehållas och ökas via de regionala stödfonderna.

Ett annnat stort fel i propositionen är att den talar mycket om vårt ökade
resbehov som en livsnödvändighet som ej går att undvika. Vpk menar att
vi måste se över infrastrukturen i stort och inte bygga fast oss i ett bil- och
flygberoende. Det kan inte vara riktigt att bygga samhällen och infrastrukturer
så att långväga pendling mellan bostad och arbetsplats tvingas fram. Ej
heller kan det vara riktigt att lägga serviceinrättningar såsom storskaliga
köpcentrum och sjukhus långt ifrån bostadsområden. Vi efterlyser en långsiktig
strategi för att motverka dessa felaktiga infrastruktur-uppbyggnader.

Data-, tele- och videokommunikationernas möjlighet att ersätta framför
allt persontransporter måste lyftas fram. Nya rön visar att det finns en stor
potential på detta område, som måste utnyttjas på ett bättre sätt än idag.

Här finns fortfarande en tradition och tröghet som måste övervinnas.

Vpk instämmer också i den kritik som menar att utvärdering och bedömning
av olika infrastrukturåtgärder tillämpas i för låg grad. Det behövs noggranna
analyser av projekt för att bäst kunna få största möjliga effekt av
olika. Man kan t.ex. inte bara bygga en väg på måfå och anta att den har
positiva regionala effekter.

För konkreta yrkanden på kommunikationsområdet hänvisas till vpk:s
motion till proposition 1989/90:88 om vissa näringspolitiska frågor.

Skattereformen drabbar glesbygden

Enligt regionalpropositionen betyder skattereformen följande för glesbygden:
”Sänkningen av skattesatserna ger en begränsad skattelättnad för regioner
med låga inkomster”. Glesbygden i Sverige präglas av låg- och medelinkomsttagare.
Propositionen menar också att dessa regioner inte behöver
vara med att finansiera skattereformen i lika stor utsträckning. Det är ett
påstående som måste tas med en stor nypa salt, eftersom de stora pålagor på
bilen som kommit den senaste tiden drabbar speciellt glesbygden, där bilen
oftast är det enda transportmedlet.

Vpk:s skatteförslag skulle ha gett grupper med låga inkomster en större
skattelättnad, med tanke på det grundavdrag som vi föreslog. Regeringen
har tvingats till reträtt vad gäller reseavdragen, vilket har hjälpt upp situationen
något.

Den regionalpolitiska kommittén anser att biobränslen även i fortsättningen
skall vara befriade från skatt. Vi håller med eftersom en skatt på biobränslen
skulle slå hårt mot glesbygden och dessutom skapa stora svårigheter
för en konvertering till alternativa bränslen vid en kärnkraftsavveckling.

Vi menar att regionalpolitiska lättnader vad gäller turistmomsen skulle be- Mot. 1989/90

tyda mycket för turismen i glesbygden. Detta har även Statens turistråd pe- A107
kat på.

Vi kommer också att gå emot ett införande av skatt på svamp-, bär- och
kottplockning. I glesbygden är detta ett mycket viktigt tillskott för försörjningen,
som dessutom tar tillvara tillgångar i skogen, vilka annars skulle
ruttna bort.

Ett annat problem som ännu inte är tillfredställande löst är kvittningsrätten
mellan tjänsteinkomster och underskott i rörelse, som har en avgörande
betydelse vad gäller tillkomsten av småföretag i glesbygden. Speciellt för nystartade
jordbruk är denna fråga av stor betydelse.

Propositionen pekar på att mer underlag behövs för att bedöma de regionalpolitiska
effekterna av skattereformen. Här instämmer vi tillfullo och frågar
oss varför det hastar så med skattereformen att underlag och analyser
inte tas fram innan reformen är genomförd, utan istället kanske kommer i
efterhand när skadan redan till stor del är ett faktum.

Regionalpolitiken och kvinnorna

Regionalpolitiken är könsblind. Kvinnor och män lever i olika världar. Kvinnor
har, generellt sett, färre yrken att välja på, lägre löner, sämre arbetstider
och tyngre arbeten än män. Detta faktum har dock inte gett stort utslag i
regeringens proposition om regionalpolitiken. Visserligen omnämns kvinnorna
på flera ställen i propositionen, men det blir mest vackra ord. Bl a står
det följande under avsnittet om jämställdhet: ”För ett fullt kapacitetsutnyttjande
krävs att kvinnors tillgång till arbete, service, kultur, fritid, m.m. blir
likvärdig i landets olika delar. För en god regional utveckling är kvinnors
kompetens och särskilda erfarenheter nödvändiga inslag.”

Mot bakgrund av den skrivningen är det beklagligt att propositionen innehåller
så få förslag till konkreta åtgärder eller särskilda medel för att förverkliga
dessa nödvändiga inslag. I stället övervältras frågan på kommunerna och
länsorganen, som förväntas klara av nödvändiga prioriteringar. Den nuvarande
situationen, med kvinnounderskott i många inlandskommuner, visar
att detta ej har fungerat.

Regionalpolitikens utformning har missgynnat kvinnorna. I redovisningen
av det hittillsvarande stödet konstaterar man i propositionen att verkstadsindustrin
är den bransch som erhållit mest stöd, vilket innebär att drygt vart
tredje stödföretag finns inom denna bransch. Lägger man till trävarubranschen
så täcker man 55 % av stödet. Både verkstadsindustrin och trävarubranschen
är typiskt manliga områden.

Även vid redovisningen av olika slags statistik över utvecklingen under 80talet
så har man missat könsaspekten. Så skulle t ex tabellerna som redovisar
arbetslöshet, befolkningsutveckling och flyttningsnetton kunnat ge viktig information
om utvecklingen om de redovisat siffrorna uppdelade på män och
kvinnor.

Vid redovisningen av utfallet av det hittillsvarande regionalpolitiska stödet
har man inte redovisat sysselsättningsökningen för kvinnor på länsnivå,
vilket minskar värdet av totalsiffran.

15

Ovan givna exempel döljer det faktum att det är kvinnorna som flyttar
från lands- och glesbygd.

Om man skall leva upp till målsättningen att kvinnor skall ha likvärdig tillgång
till arbete, service, kultur och fritid, måste man börja med att beskriva
hela verkligheten.

Den bristande verklighetsbeskrivningen får också andra konsekvenser när
det gäller regelverket runt det regionalpolitiska stödet. Grundregeln som
gäller i dag, och som föreslås gälla även fortsättningsvis - att minst 40 % av
det antal arbetsplatser som tillkommer till följd av stödet skall förbehållas
vartdera könet - kan synas ”jämlik”, men mot bakgrund av att merparten av
stödet går till ”manliga” sysselsättningar så innebär det faktiskt att kvinnorna
missgynnas hela tiden.

Vpk menar att det regionalpolitiska stödet måste omprioriteras och under
kommande år gå till kvinnor i större utsträckning, eftersom läget just nu är
kritiskt i många inlandskommuner. Det är kvinnorna som flyttar först.

Ovanstående visar att regionalpolitiken inte tagit hänsyn till kvinnors och
mäns olika arbetsmarknader. Kvinnorna finns i huvudsak inom den offentliga
sektorn, som ju inte får del av det regionalpolitiska stödet.

Eftersom den offentliga sektorn har så stor betydelse för kvinnorna, borde
detta avspegla sig i regionalpolitiken. Vpk anser att regionalpolitiska medel
måste kunna användas även till satsningar på offentlig sektor inom utsatta
regioner. I stället för nedsättning av socialavgifterna, vill vpk göra en satsning
på sex timmars arbetsdag inom vård och omsorg i inlandet.

Ett av de viktigaste kraven bland kvinnor är kravet på en daglig arbetstidsförkortning.
Vpk föreslår att försöksverksamhet med sextimmarsdag får tilllämpas
inom vård och omsorg i det inre stödområdet och vill anslå 338 milj.
kr. för detta ändamål. Denna arbetstidsförkortning kommer också att skapa
500-1 000 nya jobb i stödområde 1.

Viktiga delar av den offentliga sektorn är vård och omsorg, där utbyggnad
av barnomsorgen är viktig för att klara service till den ökande andelen gamla
människor. Alternativa, flexibla lösningar måste prövas, och kommunerna
måste ges ekonomiska förutsättningar för detta. Vpk föreslår därför ett särskilt
glesbygdsstöd för kommunal barnomsorg på små orter och på landsbygden.

Den offentliga sektorn är också kommunikationer, och en kraftig satsning
på kollektiva färdmedel skulle gynna kvinnorna. Ett speciellt statsbidrag till
länstrafiken i län med stora avstånd skulle skapa mer likvärdiga förutsättningar
för de olika länstrafikbolagen.

En tredje viktig del av den offentliga sektorn är utbildning och forskning.
Möjligheterna till utbildning behandlas i annan del av motionen. När det gäller
forskningen så behövs det forskning om kvinnor på landsbygden, vilka
villkor de lever under och vad som krävs av regionala satsningar. Kunskaperna
om kvinnors villkor är ännu otillräckliga och det gäller framför allt
kvinnor på landsbygd och i glesbygd.

Landsbygdskampanjen Hela Sverige ska leva har visat på den kraft och
det engagemang som finns på landsbygden och ofta har det varit kvinnor som
har gått i spetsen. Arbetssättet och metoderna, att arbeta i platta organisationer,
skapa lokala nätverk och att bygga upp något underifrån, har passat

Mot. 1989/90

A107

16

kvinnorna. Vpk föreslår ett forskningsprojekt med särskild inriktning på
kvinnor på landsbygden.

Om regionalpolitiken skall få någon verklig betydelse på 90-talet, så måste
den på ett helt annat sätt än i regeringens proposition ta sin utgångspunkt i
mäns och kvinnors olika villkor och om talet om jämlikhet skall bli mer än
vackra ord, måste de åtföljas av konkreta åtgärder i form av rejäla resurstillskott
inom de områden där kvinnor finns i dag.

Boendet i glesbygd

För att främja boendet i glesbygd bör åtgärder genomföras för att framför
allt yngre och äldre skall kunna ha ett rimligt boende. Dessa grupper är inte
alltid attraherade av villaboende, som dominerar i glesbygd. Stöd bör ges till
ökad självförvaltning, självbyggande, experimentbyggande och ekohusbyggande
även av och i flerfamiljshus. Bostadsfinansieringen bör ses över så att
en ökad diversifiering finns. Då skapas möjligheter för bättre anpassning till
situationen på landsbygd och i skärgård. Permanentbosättning i glesbygd
måste stödjas så att den kan konkurrera med fritidshusägande.

När det gäller äldres boende i servicehem är vi emot koncentrationen till
stora hem i tätorter. Liksom när det gäller barnomsorgen har det runt om i
landet gjorts ett flertal försök med boende på mindre institutioner mycket
nära hemmiljön. Vi anser att man nu samlat så mycket kunskap om detta
att denna inriktning kan permanentas. En sådan inriktning tror vi stärks om
kommunerna i lag får ansvaret för att inrätta särskilda boendeformer för service
och omvårdnad, vilket vpk föreslagit.

Ett fullgott liv

I propositionen sägs att målet för regionalpolitiken är rättvisa, valfrihet och
tillväxt och att detta skall ske genom att man skapar sysselsättning, service
och en god miljö på landet.

Detta erkännande av en misslyckad regionalpolitik stämmer väl överens
med de erfarenheter och analyser som vi har gjort. Förutom att det råder
stora orättvisor mellan olika grupper så finns det också stora sociala och ekonomiska
skillnader mellan regioner. Klyftorna är i detta avseende störst mellan
storstad och land - då inget sagt om psykologiska värden som exempelvis
livskvalitet eller om miljöaspekterna.

I detta avsnitt vill vi behandla möjligheten till en utbyggnad och utveckling
av den sociala servicen i glesbygd och på landsbygden.

Många av de sociala och miljömässiga problem som i dag finns i de befolkningstäta
områdena beror på att det snart är omöjligt att bo kvar i andra
regioner. Man måste för sin försörjning flytta till storstäderna antingen man
vill eller inte.

En förutsättning för att människor skall kunna stanna kvar i glesbygden
och på landsbygden är att den sociala servicen fungerar. Kommunerna med
stora glesbygder har ofta en mer ansträngd ekonomi än andra kommuner
och har svårt att klara sociala åtaganden. Kommunerna måste därför ha ett
statligt stöd dels för att kunna bibehålla en viss servicenivå, dels för att kunna
bygga upp den. Viktigt i detta uppbyggande är en samverkan över olika sek- 17

Mot. 1989/90

A107

torsgränser, posten, affärsverksamhet, föreningsliv och kommunen. I detta
kan länsstyrelserna ha en viktig planerande och samordnande roll. Då kan
man också nå en samordning med arbetsmarknad och bostadsplaneringen.

När vi gått igenom regeringens proposition förvånas vi över den nästan
totala avsaknaden av ett socialt perspektiv på regionerna och då särskilt när
det gäller glesbygden. Intrycket man får är att glesbygden är befolkad med
en annan art än människor. Barns, ungdomars, mäns, kvinnors och äldres
behov av socialt utbyte och gemenskap berörs oändligt perifert. Kvinnor talas
det om i termer av arbetskraft och företagande. Ungdomar betraktas som
en sorts reservarmé för arbetsplatserna. Vi tror att för ökad rättvisa och en
utvecklad välfärd måste ett mycket större perspektiv finnas än vad som
denna proposition har. De sociala frågeställningarna, medvetet eller omedvetet,
har inte kommit fram. Problem och problemlösningar måste utgå från
människors behov och utgöra grunden för en levande landsbygd och vi kan
inte finna den substansen/det underlaget i regeringens förslag. Det finns därför
en risk för att den vilar på hälleberget och ger dålig skörd.

Att ställa samlingslokaler till förfogande är en viktig samhällelig uppgift.
Under ett flertal år har statens bidrag till upprustning och utbyggnad varit
fryst vid 52 miljoner kronor. Detta har inneburit att kötiden för att få del av
detta bidrag f.n. är sex till sju år. Det finns nu på landsbygden ett stort mått
av samutnyttjande, skola, förskola, föreningar, så att lokalerna har en allsidig
användning. Vpk anser att det är viktigt att ge bidrag till samutnyttjade
samlingslokaler i glesbygd. Omkring årsskiftet kommer bostadsservicedelegationens
utvärdering av samutnyttjande av lokaler i glesbygd. Då det behövs
en utvärdering som kan belysa hur samutnyttjandet kan och skall fungera
vill vi avvakta denna innan vi tar ställning till hur mycket pengar som
behövs för upprustning och utbyggnad.

Barnomsorg skall också finnas i glesbygd. Även den ingår väl i regeringens
löfte om fullt utbyggd barnomsorg till nästa år? Det är därför hög tid att bestämma
hur denna skall utformas. Under de senaste fem åren har det runt
om i landet pågått olika former av försöksverksamheter med barnomsorg i
glesbygd. Det bör därför vara möjligt att finna fungerande modeller för de
ca 8 000 barn på landsbygden som är i behov av någon form av barntillsyn. Vi
vill här ta upp två former av barnomsorg som vi bidragsvägen vill stimulera
kommunerna att satsa på. Båda utgår från brukarnas behov av barntillsyn.

Barnmiljörådet gjorde i samarbete med socialstyrelsen, Lantbrukarnas
Riksförbund och Svenska kommunförbundet ett projekt i sex kommuner
1986. Syftet var egentligen inte att ordna barnomsorg utan att öka lantbrukarbarnens
säkerhet, vilket denna verksamhet avsevärt gjorde. Dessutom
fick man också fram en barnomsorgsform, skördedagis, som passade brukarnas
behov. De allra flesta var nöjda eller mycket nöjda. Det hade känts lugnt
och tryggt att ha barnen i goda händer och föräldrarnas arbetssitution hade
helt naturligt förbättrats. De allra flesta ville att projektet skulle upprepas.
Även barnen uttryckte förtjusning över att få vara på dagis.

Flera projekt har gjorts med en samverkan mellan skolan och förskolan,
alla med lyckat resultat. På daghemmet Pärlugglan, Håknäs i Nordmalings
kommun har man med hjälp av socialstyrelsen och skolöverstyrelsen drivit
ett projekt med en samordning av skola och förskola. Skolan ligger ofta rela

Mot. 1989/90

A107

18

tivt nära människorna, så även i glesbygd. Inte minst de större förskolebar- Mot. 1989/90

nen kan utnyttja de kommunikationer som finns för att komma till skolan/ A107

dagis. Det behövs flexibilitet för att klara glesbygdens barnomsorg, men

skördedagis och kombinerat skola/dagis kan vara värt att mer eller mindre

permanenta. Vpk föreslår att staten ger öronmärkta pengar för att utveckla

dessa två omsorgsformer i glesbygd. Vi föreslår att varje nyuppförd plats ini

tialt stimuleras med 25 000 kr.

Under en period är ungdomars umgänge med jämnåriga mycket viktigt.

Det är väsentligt för att utveckla deras identitet och personlighet. Det är ofta
en övergångsform mellan tryggheten i familjen och tillhörigheten till vuxenvärlden.
Man kan säga att det är en arena där man tränar sig för att bli vuxen.

Ungdomstiden skall inte vara en träning för anpassning i glesbygd. Den
uppfattningen kan man lätt få när man läser propositionen och andra landsbygdsprogram.
Unga människor behöver mer än vuxna kontaktpunkter och
vad samhället i första hand måste göra är att ställa lokaler till förfogande och
vara lyhörda för ungdomarnas önskemål. Det bör finnas en försiktighet med
att organisera verksamheter som inte ungdomar uttryckt önskemål om utan
låta initiativen komma från dem själva.

Landsbygden i sig själv kan ha en stor attraktivitet för ungdomar. I första
hand gäller detta för pojkar, medan däremot flickornas möjlighet att förverkliga
sina intressen är mindre. Det finns ett stort utbud av traditionellt
manliga verksamheter som jakt, fiske och sport, ofta med hög status, medan
det som attraherar flickor oftast kommer i andra hand. Vi har också en bestämd
känsla av att pojkarnas verksamhetsbehov i första hand blir tillgodosedda.
Om man vill utveckla ungdomars livsmiljö på landsbygden måste en
prioritering göras till förmån för flickorna.

Ungdomars möjligheter till olika aktiviteter är beroende av bra kommunikationer.
För deras skull vill vi därför att riksdagen beaktar vad som sägs i
motionens avsnitt om kommunikationer. När det gäller kvinnornas möjligheter
i glesbygden vill vi hänvisa till annat ställe i motionen som tar upp en
rad förslag till åtgärder.

Det har den senaste tiden funnits propåer om att lantbrevbärningen skulle
rationaliseras, dvs. minska. Postverket menar att man måste se rent krasst
även på denna verksamhet och att den i nuläget är alltför dyr. Lantbrevbärningen
är mycket uppskattad och till stor nytta på landsbygden. Vpk vill att
denna verksamhet utvidgas på så sätt att den inte enbart behöver ha en ekonomisk
inriktning, utan att den kan kombineras med en social del, exempelvis
enklare tillsynsuppgifter. En person som kommer fem gånger i veckan till
en äldre människa utgör en mycket stor del i en trygghet. Det blir en trygghet
som kan innebära att han väljer att stanna kvar i sitt hem om en total isolering
kan undvikas. Därtill kunde det bidra till en i praktiskt hänseende ökad
servicenivå. En utvidgad sådan service tror vi generellt skulle betyda mycket
för en bygd och vilka begränsningar en sådan service skulle ha får antagligen
avgöras av de lokala förhållandena.

Vpk föreslår att en utredning tillsätts som kommer med förslag om vilka
regler som skall justeras för att postverket skall kunna utveckla sin lantbrevbärningsorganisation;
nya uppgifter och ny organisationsform. Vi anser

19

också att det av direktiven skall framgå att postverket fortsättningsvis skall Mot. 1989/90

ha hela ansvaret för verksamheten. A107

Vpk sällar sig till dem som vill ha en levande landsbygd, socialt, kulturellt
och ekonomiskt. Om inte detta kan göras enligt självbärande principen är vi
även villiga att betala för att få ha den.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen anslår under budgetåret 1990/91 516 000 000 kr. till
anslag D 2. Regionala utvecklingsinsatser utöver vad regeringen föreslår,

2. att riksdagen beslutar anta vpk:s stödområdesindelning i enlighet
med vad som i motionen anförts,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att statliga
och andra samhällsägda företag samt löntagarfonderna skall bli aktiva
verktyg för att nå de regionalpolitiska målen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att statliga
och andra samhällsägda företag samt löntagarfonderna bör medverka
till en ökad förädling av landets råvaror inom landet,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om utformning av redskap
för de demokratiska instanserna att kunna kontrollera och styra
lokaliseringen av arbetsplatser för att kunna korrigera nuvarande
koncentrationstendenser,

6. att riksdagen avslår regeringens förslag om nedsättning av företagens
socialavgifter till en kostnad av 350 milj. kr.,

7. att riksdagen avslår regeringens förslag att ej bevilja medel till
den s.k. IKS-verksamheten samt att anslaget tillförs 3 milj. kr. för
uppjustering i dagens penningvärde,

8. att riksdagen till IKS-verksamhet för budgetåret 1990/91 anslår
33 000 000 kr.,

9. att riksdagen beslutar att höja maximigränsen för butiksstöd i
glesbygd från 60 000 kr. till 100 000 kr.,

10. att riksdagen till butiksstöd i glesbygd för budgetåret 1990/91
anslår 10 000 000 kr. utöver regeringens förslag,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om EG och regionalpolitiken,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de statliga företagens roll i Norrbotten,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sydöstra Sverige,

14. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur sydöstra Sverige
skall få del av den väntade expansionen i kontakterna med Östeuropa,

15. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en omställningsplan
för Oskarhamnsverket,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kommunikationerna i sydöstra Sverige,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som Mot. 1989/90

i motionen anförts om Blekinge och Gotland, A107

18. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett utvecklingsprogram
på såg- och träområdet enligt vad som anförts i motionen,

19. att riksdagen till lokaliseringsbidrag till utveckling av förädlingsmöjligheterna
inom sågverksindustrin för budgetåret 1990/91 anslår
150 000 000 kr. utöver vad regeringen föreslår,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stålindustrins ägarstruktur och inriktning,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att energi-, miljö- och regionala hänsyn skall tas i
den statliga energipolitiken,

22. att riksdagen hos regeringen begär förslag om nationella och regionala
energiplaner,

23. att riksdagen beslutar dra in 1 öre/kWh på vattenkraft och att
medlen skall användas till infrastruktursatsningar enligt vad som sägs
i motionen,

24. att riksdagen till regionala utvecklingsinsatser till lantbruksstyrelsen
för budgetåret 1990/91 anslår 193 000 000 kr. för att användas i
enlighet med vad som i motionen anförts,

25. att riksdagen för rekryteringsbefrämjande åtgärder och utökat
antal studietimmar i den kommunala vuxenutbildningen inom stödområdet
till anslag D 6 anslår 50 000 000 kr.,

26. att riksdagen till högskolans distansundervisning och till lokala
studiecentra för budgetåret 1990/91 anslår 10 000 000 kr.,

27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kommunikationerna,

28. att riksdagen hos regeringen begär en långsiktig strategi för att
motverka uppbyggandet av bilkrävande infrastruktur,

29. att riksdagen beslutar om skattefrihet vad gäller biobränslen,

30. att riksdagen beslutar om nedsättning av turistmomsen i stödområdet,

31. att riksdagen beslutar om skattefrihet för svamp-, bär- och kottplockning,

32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kvittningsrätten,

33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kvinnors möjligheter på landsbygden,

34. att riksdagen för budgetåret 1990/91 anslår 338 000 000 kr. över
nytt anslag till sextimmarsdag i stödområde 1 inom vård och omsorg
enligt vad som sägs i motionen,

35. att riksdagen ger regeringen i uppdrag att komma med förslag
om forskningsprojekt med särskild inriktning på kvinnor på landsbygden,

36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om boendet i glesbygd,

37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om små servicehem med närhet till hemmiljön, 21

Mot. 1989/90

A107

social service i glesbygd.
Stockholm den 26 mars 1990
Lars Werner (vpk)

Berith Eriksson (vpk)

Bo Hammar (vpk)

Ylva Johansson (vpk)
Karl-Erik Persson (vpk)

Lars-Ove Hagberg (vpk)
Margo Ingvardsson (vpk)
Bertil Måbrink (vpk)

38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bidrag till samutnyttjade lokaler,

39. att riksdagen för budgetåret 1990/91 anslår ett anordningsbidrag
med 25 000 per plats i daghem och fritidshem, totalt 250 milj. kr.,
varav 50 000 000 kr. tas över anslag D 6, att användas till att utveckla
daghemsformer i glesbygd i enlighet med vad som anförts i motionen,

40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ungdomars livsmiljö i glesbygd och prioritering av
verksamheter med flickor som målgrupp,

41. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med
uppgift att se över de regler som hindrar postverket att bygga ut en

22