Motion till riksdagen
1989/90: A106
av Inger Schörling m.fl. (mp)
med anledning av prop. 1989/90:76
Regionalpolitik för 90-talet
Regionerna från grön gräsrotsnivå
Innehållsförteckning
1. Miljöpartiet de grönäs regionalpolitiska visioner 5
2. De regionalpolitiska målen 6
3. Behov av regionalpolitik på olika nivåer? 8
4. Geografiska prioriteringar 10
5. Glesbygds- och landsbygdsutveckling 10
6. Åtgärder för företagsutveckling 12
7. Boendet 14
8. Glesbygdsdelegationen 15
9. De areella näringarna 17
10. Miljöfrågor 19
11. Utbildning på landsbygden 20
12. Infrastrukturfrågor 20
13. Regionalpolitiken och EG 22
14. Styrmedel 22
15. Hemställan 24
"När människor skall ordnas in under normer och föreställningar om ’hur
det skall vara' kan det förnedra. När politiken breds ut över tidigare mörka
områden - över privatlivet, i relationerna mellan kvinnor och män, mellan
föräldrar och barn, finns det risk för övergrepp. Och det gäller också de helt
oavsedda konsekvenserna av det goda samhällets 'gåvor', som förvandlar
medborgare till barn, klienter, 'brukare'. Det handlar med andra ord om synen
pä människor - ovanifrån och neråt. Det handlar om tillrättaläggandets
ganska tydliga budskap till människor. Att inget folk gjorde var bra och de
borde göra allt annorlunda. ”
(Yvonne Hirdmän)
1. Miljöpartiet de grönas regionalpolitiska visioner
”Ramarna för politiken måste beskrivas så att de ger uttryck för såväl visioner
som realism med hänsyn till vad som är möjligt att uppnå med regionalpolitiska
medel.” (Prop., kap. 3)
Vi håller helt med om att målen bör innehålla både visioner och realism
och att de närmaste stegen mot målet bör vara precisa och användbara. Låt
oss börja med visionerna och därifrån närma oss de förändringar vi kan börja
med i dag.
En grön vision av Sverige år 2015
Tillbakablick:
Hierarkierna har under historiens gång brutits ner allt mer. Feodalherrar,
prästerskap och politiska pampar har tvingats släppa ifrån sig makten i takt
med människors växande kunskap och medvetenhet. I slutet av 1900-talet
gick en våg av förnyelse och befrielse i kaos över världen. Fotfolket, gräsrötterna
vägrade att längre se sin värld förstöras. De vägrade att ta order. De
ville starta på nytt - i den lilla, överblickbara skalan. - Till och med de starkaste
inom de ekonomiska maktkoncentraten tvingades till eftergifter.
Också de ville ju överleva.
Balans
I miljöpartiet de grönas Sverige - och i världen - har regionerna utvecklats
efter sina olika förutsättningar till områden som genom ömsesidigt utbyte av
människor, varor, tjänster och kunskap har blivit starka nog att leva av egen
kraft. Lokal självbestämmanderätt, lokal produktion och lokalt ansvar har
stärkts. Regionernas sårbarhet för förändringar har minskat. Staten behöver
sällan gå in med stödpaket.
Balansen mellan stad och landsbygd är väl avvägd; staden har åter blivit
ett centrum för en levande och mångformig kultur med minskat främlingskap
och färre sociala problem. Människorna har åter möjlighet att välja om
de vill bo och arbeta i staden eller på landet. De flesta är inte längre tvungna
att pendla dagligen. Tack vare utvecklad datateknik och bra kommunikationer
kan de som vill - och det är många - bo på landsbygden, men de har ändå
god kontakt med uppdragsgivare och kunder på andra orter. Detta ger i sin
tur fler arbetstillfällen inom bl.a. service och undervisning.
Med denna mer balanserade fördelning av befolkningen har den lokala
kulturen både i stad och på landsbygd kunnat utvecklas. Man odlar kultur
och många tar del i den i stället för att passivt ta emot den. Sverige har blivit
mindre sårbart för den slätstrukenhet och den ekonomins ständiga företrädesrätt
som ger kulturell kvantitet i stället för kvalitet.
Människorna har rotat sig i sin hemtrakt och satt sig in i dess ekologiska
sammanhang. De ser till att naturvärdena bevaras och berikas. Varsamma
odlings- och djurhållningsmetoder är en självklarhet. Kvinnorna, som tidigare
hade haft det svårt att finna möjligheter att utbilda sig och tjäna sitt
uppehälle, stannar nu gärna kvar på landsbygden och trivs med att kunna
välja livsstil för sig och sin familj.
Mot. 1989/90
A106
5
Biobränslen, solvärme, vatten- och vindkraft svarar nu för över hälften av Mot. 1989/90
energiförsörjningen. Mycket av energiproduktionen sker lokalt, därigenom A106
har också ansvaret för energiförsörjningen flyttat närmare människorna.
Vätgas används allt mer som energibärare och för lagring av energi. Olja har
nästan helt ersatts av andra smörjmedel, kol används bara i vissa industriprocesser
och även fossilgasen, som förr kallades naturgas, är på väg ut. Fordonen
drivs med biobränslen, el och vätgas.
Den småskaliga företagsamheten blomstrar, tack vare de nätverk som
byggts upp med hjälp av närfonderna. Mycket av traktens råvaror, särskilt
livsmedel, förädlas lokalt och används inom regionen eller grannregionerna.
Småföretagen har också utvecklat sitt exportsamarbete och svarar för en betydande
del av exporten, som nu huvudsakligen går med båt och järnväg till
närmarknaderna inom Norden, Östersjö- och Nordsjöregionerna.
Exporten av miljö- och energitekniska system fortsätter, främst till Östeuropa.
Många länder i Afrika, Asien och Sydamerika slapp ju att upprepa
en del av de gamla ”industriländernas” misstag på miljöområdet, men de
fortsätter att köpa kunnande och vissa komponenter till sina småskaliga system
för sol- och bioenergi och vindkraft.
Miljöpartiet vill medverka till att skapa ett regionernas Europa med
öppna gränser för människor och fri handel i hela Europa, öppet mot världen,
utan gamla östmurar eller nya EG-murar. Det blir ett decentraliserat
Europa från Atlanten till Ural med ett 40-tal självständiga demokratiska stater.
Ett regionernas Europa med hög självtillit och självförsörjning baserat
på samarbete inom regioner med gemensamma intressen som kan vara ekologiska,
kulturella, etniska och ekonomiska. Norden, Östersjön och Nordkalotten
är exempel på sådana regioner.
Med den utvidgade lokala bestämmanderätten känner människorna sig
mer delaktiga i och ansvariga för politiska beslut och politikerna tvingas ta
mer personligt ansvar för sina handlingar. De är knutpunkter i ett väl fungerande
nätverk - länsparlament - riksparlament - ”hela Europa"-parlament världsparlament.
2. De regionalpolitiska målen
Regeringens proposition Regionalpolitik för 90-talet bekräftar den politik
som tidigare förts och innehåller inget nytänkande. Förslagen och anslagen
betyder inte heller att regionalpolitiken stärks i realiteten; de till synes höjda
anslagen innebär endast en inflationsuppräkning.
Vi kan inte heller finna den helhetssyn och uppluckring av sektorspolitiken
som är nödvändig för 90-talets regionalpolitik.
Positivt är att Norrlands inland prioriteras och att behoven klarläggs, men
fortfarande härskar den koloniala synen på Norrland och på landsbygd och
glesbygd. I stället för att låta dem som verkar och bor i dessa områden förfoga
över de egna tillgångarna, väljer staten att ge olika stöd och bidrag, som
med rätta kan uppfattas som allmosor. Den regionalpolitiska utredningen
har lagt fram ett förslag om att föra över en del av vattenkraftspengarna till
de regioner där vattenkraften har producerats och älvar och sjöar har exploaterats.
Det förslaget, som vi utvecklar längre fram, borde ha tagits med
i propositionen.
Tyvärr finns många för regionalpolitiken viktiga frågor, som inte har be- Mot. 1989/90
handlats i propositionen. Det hindrar att vi fåren klar bild av hur regionalpo- A106
litiken och kanske främst landsbygdspolitiken skall formas. Efter vilket koncept
arbetar regeringen? Hur kommer jordbrukspolitiken, energipolitiken
och skattepolitiken att påverka den regionala utvecklingen? Det är naturligtvis
omöjligt att utan en fastlagd eller utvärderad politik inom dessa tre områden
utforma 90-talets regionalpolitik. I denna del underkänner vi propositionen.
Hela gröna Sverige skall leva
1 propositionen formuleras regionalpolitikens mål i helt traditionella termer
- allt syftande till fortsatt materiell tillväxt med bibehållen kontroll över
människors ekonomi och sätt att leva.
I miljöpartiet de gröna menar vi att regionalpolitiken skall inriktas på att
hela Sverige skall leva, varje region efter sina förutsättningar och efter sin
bärkraft. Inom dessa ramar kan människorna själva bestämma var de vill bo
och arbeta. Regional balans skapar ett mer stabilt och mindre vardagssårbart
Sverige, samtidigt som näringarnas omvandling fortsätter, men i nya former.
Dagens regionala obalans är i första hand ett centrum/periferiproblem.
Välfärden i vårt land har byggts upp med hjälp av människor och naturtillgångar-
skog, jord, malm, vattenkraft - från områden som i dag tillhör landets
periferi. De regionalpolitiska insatser som nu tillförs för att åter bygga
upp dessa områden, skall ses som en återbetalning av tidigare uttag - inte
som ett slags storsamhällets socialpolitik - en nådegåva. Centrum och periferi
skall naturligtvis inte konkurrera utan i stället samverka.
Stoppa centraliseringen
För att på sikt erhålla en stabil regional balans måste beslutssystemet demokratiseras
ytterligare och decentraliseras. Avgörande beslut, även för landsbygden,
fattas ofta i storstäderna och makten koncentreras dit. När de ca
2 500 kommunerna på 1950-talet slogs samman till 284 var detta ett steg i en
långtgående centraliseringsprocess.
I Sverige och flera andra i-länder har urbaniseringen gått så långt att det
inte finns många människor kvar på ren landsbygd eller i den s.k. glesbygden.
De som ”bor kvar” - eller ”har blivit över” - behövs i stor utsträckning
för att hålla livsmedelsproduktionen och råvaruuttaget i gång, och för att
upprätthålla en grundläggande kommersiell och allmännyttig service åt gamlingar,
turister och ”primärproducerande” personer.
Vi får inte driva en politik som leder till att nästa omflyttning går från de
mindre tätorterna till residensstäder och från dessa till storstäder och universitetsorter.
Och från Sverige till andra länders storstäder? Vi tror att de allra
flesta i Sverige inte vill leva i en byråkratisk plandiktatur fjärran från maktcentrum
i t.ex. Bryssel. Säkert föredrar de att se sin region som en likvärdig
del av ett regionernas Europa. - Eller får vi kanske i framtiden helt andra
mönster beroende på miljöns förändringar, teknikens utveckling och människornas
annorlunda värderingar?
Miljömedvetna människor flyttar redan nu i mån av möjligheter till lands- 7
1** Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr A104-106
bygd och småstäder. Storstädernas besvärande miljöproblem, beroende
bl.a. på bilismens klumpiga teknologi, har vänt flyttströmmen. Den snabba
kostnadsutvecklingen i storstädernas byggsektor har bidragit, liksom trötthet
på köer, allt sämre social service och sjukvård, m.m.
En orsak till den självgenererande tillväxt som har varit ett utmärkande
drag för storstäderna och som är en viktig del i snedfördelningen mellan stad
och landsbygd, är maktkoncentrationen. Där beslut fattas, dit dras människorna.
Den nya överföringstekniken via tele och data har gett oss nya möjligheter
att ändra på detta och öka utlokaliseringen av verk och myndigheter.
Den nya tekniken har redan gjort det möjligt för nya tjänste- och industrijobb
att växa fram i mindre orter och städer; i samma riktning har bristen
på arbetskraft i Sveriges ”heta metropoler” verkat. Om kommunikationerna
mellan olika regioner förbättras för gods- och persontrafik, men kanske i
första hand för data- och andra teleförbindelser, leder detta till att landsbygden
- inkl. mindre orter-får en större möjlighet att konkurrera med storstäderna
om arbetskraft och etablering.
I samma riktning verkar förbättrade möjligheter till utbildning och kulturaktiviteter
i mindre och medelstora kommuner.
3. Behov av regionalpolitik på olika nivåer?
Regionala problem på nationell nivå och länsnivå är vanligtvis rätt väl uppmärksammade
och erkända, medan förhållandet mellan land och stad länge
varit ett försummat område. Landsbygdens problem har sopats under mattan.
En kommun innehåller ofta en centralort, några mindre tätorter och
landsbygd. I de flesta kommuner bor människorna mestadels i tätorterna.
När man skall beskriva ett förhållande på kommunnivå, kommer ”variabelvärdet”
för landsbygdsdelen och tätortsdelen att slås samman och skillnaderna
dem emellan jämnas ut. Om man verkligen vill utreda regionala obalanser
måste landsbygdernas värden summeras för sig och tätorternas värden
för sig inom en större region. Man undviker då att tätorterna ”äter upp”
landsbygden. Problemen för landsbygden har inte blivit synliga i de utredningar,
som har föregått regionalpolitiska propositioner.
Det räcker inte att utföra analyser på kommunnivå för att bestämma vilka
geografiska områden som skall få regionalpolitisk! stöd. För detta måste
både utredning och forskning föras ner på lägsta möjliga nivå.
När man så har formulerat de regionala problemen med obalans kan man
gå vidare med åtgärdsförslagen. När det gäller att studera befolkning och
flyttningar är det inte svårt att göra detta på församlingsnivå. Det är bara
fantasi, insikt och vilja som fattas.
Vi kräver att SCB i FOB-90 åter inför uppdelningen på tätort/landsbygd,
som togs bort 1980; då kommer det att bli lättare att genomföra detaljerade
studier och få en bättre grund för rättvisare beslut.
Behov av statlig regionalpolitik
Den egentliga regionalpolitiken kostar bara mindre än 1 % av statsbudgeten
eller ca 1,9 miljarder kronor. Summan föreslås höjd till 2,25 miljarder kro
Mot. 1989/90
A106
8
nor. Ett större bidrag går till den kommunala skatteutjämningen, men det
går till både kommuner och landsting i en stor del av Sverige, där också stora
orter får nytta av det. Summan har höjts betydligt under 80-talet beroende
på att staten har tagit bort beskattningen av juridiska personer i kommunerna
och hindrat kommunerna att använda t.ex. vinsterna från vattenkraften
till regionala utvecklingsprojekt.
Aktiv regionalpolitik behövs
- Så länge stora grupper av människor, kommuner och folkrörelser kräver
en mer balanserad regional utveckling finns motiv för en aktiv politik.
- I hela den samhällsutveckling som nu pågår på så många håll i världen,
ligger att vi befriar oss från maktkoncentration och fjärrbeslut. Det gäller
också svenska förhållanden och kräver en aktiv regionalpolitik.
- Eftersom samhällets totala sårbarhet - såväl till vardags som i kristid ökat
mycket kraftigt i takt med storstadsutvecklingen, teknikförändringarna,
införandet av storskaliga lösningar, m.m. finns det skäl för att med
regionalpolitik minska sårbarheten, samt värna om och utveckla småskaligheten.
- Flyttmönstren kan ändras och människors värderingar av ”det goda livet”
kan bli annorlunda än hitintillsunder efterkrigstiden; det kräver en allsidig
utveckling av Sverige.
- Den traditionella strukturomvandlingen och flyttströmmen mot storstäderna
leder till stora påfrestningar för samhällsekonomin och medför
ökad inflation; detta är motiv för att förbättra den regionala balansen.
- Ökade regionala klyftor skapar större sociala, politiska och kulturella
klyftor. För att minska klyftorna krävs en ambitiös regionalpolitik.
- Eftersom vi kan vänta en ständig strukturomvandling och allt snabbare
förändringar inom näringslivet, kräver detta ett brett folkligt inflytande
över regionalpolitiken, teknikanvändningen och resursfördelningen i
stort om vi skall kunna behålla en meningsfull demokrati.
- Om vi vill ha en kulturell och social mångfald i Sverige och vill hålla vid
liv en mängd skiftande levnadssätt, kräver detta en regional mångfald och
en mer utvecklad och områdesanpassad regional politik.
- Och - det allt övergripande skälet - i ett ekologiskt perspektiv och ett
internationellt fördelningsperspektiv finns det många och starka skäl för
att gynna en jämnare regional utveckling av boende, produktion och annan
mänsklig aktivitet.
Städer och landsbygd behöver varandra
Ofta möter man överdrivna påståenden om storstadens överlägsenhet i stil
med: ”Det som är bra för Stockholm är bra för landet”. Ser man storstaden
ur ekologisk synvinkel är den en anomali - ett regelbrott. Staden kräver allt
mer långväga transporter ju mer den växer - intransporter med livsmedel,
byggmaterial och andra förnödenheter och uttransporter av framför allt sopor
och avfall.
Men städer har funnits sedan länge som knutpunkter för handel och industri,
och de behövs också för att befolkningsunderlaget skall kunna bära de
tyngre investeringarna i sjukhus, bibliotek, universitet, teatrar, museer,
m.m. av rikskaraktär. De är till nytta och glädje för många.
Mot. 1989/90
A106
9
Kreativitet påstås ibland vara kännetecknande för storstaden - men då ser Mot. 1989/90
man enögt på begreppet. Det finns många former av kreativitet, som föds A106
under olikartade omständigheter. I exempelvis högskolemiljöer flödar kreativiteten
ofta kring nya teoretiska modeller för att fånga en viss verklighet
eller förklara ett fenomen. På ett biologiskt laboratorium kanske det handlar
om nya läkemedel eller nya processer för att motverka en viss förorening i
miljön.
Kreativiteten fokuseras naturligtvis också på den omgivning man lever i
och på det man behöver för att underlätta eller förbättra sitt liv och sitt arbete.
På de små ännu kvarlevande gårdarna finner man ofta att kreativiteten
blomstrar; utan den är det svårt att överleva mot alla ekonomiska odds. Kris
skapar kreativ kraft i utrotningshotade bygder - om det vittnar inte minst
den idérikedom som växte fram under landsbygdskampanjen Hela Sverige
skall leva.
Landsbygden ger oss våra basförnödenheter och har möjligheter att ge oss
den miljö som garanterar bästa sociala och fysiska hälsa. Landsbygden är
grunden för vår försörjning. Detta blir så mycket mer tydligt när befolkningsökning
och miljöförstöring breder ut sig över världen. Det är ansvarslöst
att ta ett överskott av livsmedel - i det korta perspektivet - till intäkt för
att ta odlingsjordar ur bruk av ekonomiska skäl. Vi behöver alternativa grödor
för olika ändamål, framför allt i miljöförbättrande syfte.
Stad och land behövs i samarbete på rättvisa villkor. Landsbygden skall
tillåtas leva av egen kraft.
För att nå målet regional balans måste all statlig verksamhet underordnas
de ekologiska, de regionalpolitiska och de fredspolitiska målen.
4. Geografiska prioriteringar
Metoden med stödområdesindelningen är ett ur fördelningssynvinkel grovt
instrument, där orättvisorna kan bli stora mellan angränsande kommuner. I
miljöpartiets Sverige vill vi att regionerna får en rättmätig del av vinsten på
de råvaror och den energi som hämtas därifrån. I dagens läge är prioriteringen
av Norrlands inland som stödområde riktig, även om vi ifrågasätter
att vissa kommuner hamnar utanför, som t.ex. Bräcke. Även Gotland och
Dalsland behöver fortsatt stöd.
En modell kunde vara att låta länsstyrelserna få möjlighet att fördela medlen
flexiblare mellan sina kommuner både i och utanför stödområdet.
5. Glesbygds- och landsbygdsutveckling
I inledningen på vår motion beskrivs hur viktigt det är att samspelet mellan
stad och land fungerar. Tätorter och landsbygd är lika viktiga. Men om vi
också i framtiden vill behålla en social och kulturell mångfald i vårt land är
det hög tid att inrikta arbetet på att stärka politiken för glesbygden och
landsbygden.
Målformulering och program
Utmaningarna inför 90-talet är stora för landsbygden och det är därför nödvändigt
att föra en samlad politik där alla sektorer i samhället medverkar. I
propositionen beskrivs också glädjande nog att en utbyggd sektorssamord- Mot. 1989/90
ning bör vara en av hörnstenarna i glesbygdspolitiken. A106
Vi anser att länsstyrelserna, på regeringens uppdrag, skall upprätta regionala
landsbygdsprogram, som utgår från den kommunala planeringen.
Denna kommer därigenom att omfatta även landsbygden i sin översiktsplanering.
På samma sätt skall fackdepartementen till ansvarigt departement årligen
redovisa vad som uträttats för att nå uppställda mål för landsbygden.
Flera frågor av stor betydelse för landsbygdens framtid återstår att besvara
under våren, t.ex. livsmedelspolitikens och energipolitikens utformning och
den nya skattereformens effekter. Eftersom dessa så viktiga frågor inte har
behandlats i denna proposition, föreslår vi att regeringen under hösten 1990
återkommer med ett särskilt glesbygds- och landsbygdsprogram, där effekterna
av skattereformen, energi- och livsmedelspolitiken behandlas.
Som vi föreslagit i motion 1988/89: A453 behövs det att målet formuleras
starkt och tydligt för regionalpolitiken också för att motverka planeringsbyråkratins
styrkrafter. Bl.a. skall en alternativ plan/prognos tas fram av personer
med stark samhällsförankring, fristående från planeringskontoren.
Glesbygdsstödet
I inledningen beskrivs hur nödvändigt det är att komma bort från ”allmosetänkandet”
- att ge stöd och bidrag till vissa regioner. I väntan på att våra
visioner om det ekologiskt riktiga och starka lokalsamhället blir verklighet
accepterar vi att samhället omdisponerar medel för att dämpa regional obalans.
Säkert kommer vi aldrig helt bort från bidragsgivandet, eftersom samhället
förändras också av krafter som vi själva inte råder över. Ett buffertstöd
kan ge tillfällig hjälp.
Vi ser det som positivt att glesbygdsstödet i fortsättningen även kan gälla
så kallade mjuka investeringar som marknadsföring och produktutveckling.
Speciellt gynnar detta kvinnliga företagare, vars företag inte i huvudsak investerar
i maskiner och teknik.
Glesbygdsstöd kan också ges till kooperativa företag. Vi anser att den
kooperativa företagsformen bör stödjas särskilt, då den har stora förutsättningar
just i glesbygd, dels av ekonomiska skäl, dels därför att samarbete
och samverkan av tradition praktiserats av människor på landsbygden. I takt
med att nya kooperativa centra bildas, ökar problemet med att finansiera
verksamheten. En tänkbar lösning är att samordna flera verksamheter, exempelvis
utvecklingscentra för kvinnor.
Det är nu viktigt att de tusentals utvecklingsförslag och projektidéer som
kom fram under landbygdskampanjen från ”folket” följs upp.
Mobiliseringsprocessen får inte avbrytas och ersättas med besvikelse över
att förslagen från den lokala nivån inte tas på allvar. Närdemokratin och brukarinflytande!
behöver förstärkas och utvecklas. Det vore därför mycket allvarligt
om det arbete som bygdekommittéer och byalag tagit initiativ till inte
kunde fullföljas. Det finns ett enormt behov av att stärka grundläggande ser
11
vice på landsbygden, t.ex. byskolor, samlingslokaler, småvägar. Vi anslår
265 milj. kr.
Naturligtvis måste länsstyrelserna samarbeta med kommuner, bygdekommittéer
och byalag för att förverkliga förslagen.
Satsa på kvinnorna
Den kvinnorörelse som nu växer fram på landsbygden är viktig för hela samhället.
Kvinnorna bildar nätverk, startar småföretag och är den drivande
motorn i mobiliseringen för landsbygden. De behöver utvecklingscentra, baser
för kompetens och rådgivning för kvinnor.
Som vi tidigare nämnt är samlingslokaler viktiga för gemenskapen på
landsbygden.
Kvinnounderskottet på landsbygden är ett problem som måste lösas. En
dellösning som bör prövas för att få de unga kvinnor som har flyttat ut för
att skaffa sig en utbildning, att vända tillbaka, är att studielånen successivt
avskrivs, främst i stödområdena 1 och 2.
För landsbygdens ungdom gäller det mesta som sagts här. Vi anser att det
från glesbygdsstödet kan ges stipendier till ungdomar som vill utveckla företagsidéer.
Vi anser att det är viktigt att även flickornas behov av fritidsaktiviteter får
ordentligt stöd.
6. Åtgärder för företagsutveckling
Propositionen föreslår en tyngdpunktsförskjutning från direkt företagsstöd
till åtgärder för att förbättra infrastrukturen och undanröja brister i de regionala
förutsättningarna, och fortsatt företagsstöd i huvudsak bara i stödområden.
Miljöpartiet anser att det är en rimlig roll för länsparlament och länsstyrelser.
De insatser som riktas till branscher, företagsgrupper eller enskilda företag
bör göras av Närfonder i varje kommun, av kommunernas näringslivskontor,
av de regionala utvecklingsfonderna och av riskkapitalbolag. Vi avvisar
förslaget att slopa lokaliseringslånen och skära ner den maximala procentsatsen
för lokaliseringsbidrag. De föreslagna utvecklingsbidragen för
immateriella investeringar bör, när det gäller produktutveckling, marknadsföring,
och sådan utbildning som är kopplad till företagens behov av högre
kompetens, hanteras av de regionala utvecklingsfonderna, i nära samarbete
med Närfonderna när det gäller små företag och projekt och med kommunernas
näringslivskontor.
Närfonder
En närfond i varje kommun, som miljöpartiet har föreslagit i motion
1989/90:N217, kan bli ett viktigt instrument för att främja den småskaliga
företagsamhet, som är en av hörnstenarna i en grön regionalpolitik.
Med närfond menar miljöpartiet samhällsägda fonder som arbetar för näringslivets
utveckling och som finns nära dem som arbetar. I stora kommuner
kan flera närfondskontor eller Närfonder behövas. De skall bistå det lokala
Mot. 1989/90
A106
12
näringslivet med rådgivning och finansiering. De skall motverka näringslivets
centralisering, internationalisering och storskalighet. De skall öka det
lokala ansvaret för näringslivsutvecklingen, de skall minska sårbarheten
samt öka självförsörjning och självtillit. De skall minska transportberoendet
och pendlandet. De skall vara till nytta både för de lokala företag som redan
finns och ge fler människor möjlighet att starta nya företag - enskilt eller
ännu hellre i kooperativ.
Närfonderna skall ge människor ökade möjligheter att ta ansvar för sin
egen framtid och utveckla sin initiativkraft och kreativitet.
Närfondernas uppgift är
- att verka för ett decentraliserat och allsidigt näringsliv med inriktning på
lokal tillverkning för lokala och regionala behov
- att satsa på miljövänlig, energisnål och arbetsmiljömässigt sund produktion
- att ge stöd inom formen ”eko-kommunprojekt”
- att stödja dem som vill överta företag lokalt när de säljs
Vid all försäljning av företag, skall de anställda och de som bor på orten
ha förköpsrätt. Närfonderna skall därvid kunna medverka både som rådgivare
och finansiär. Detta är ett sätt att motverka centralisering och internationalisering
av näringslivet.
- att stödja lokala uppfinnarföreningar och praktisk försöksverksamhet
med nya idéer
Exempel på sådana satsningar kan vara:
- att satsa på energiförsörjning baserad på förnybar energi: solfångaranläggningar,
biobränsle etc.
- att stödja utveckling av alternativa jordbruks-, fiske- och trädgårdsprojekt,
biodling etc.
- att stödja mångsidig småskalig livsmedelsindustri: mejerier, kvarnar,
slakterier, bagerier etc.
- att stödja satsning pä inhemsk textilproduktion baserad på inhemsk råvara
- att stödja arbetskooperativ inom vård- och omsorgssektorn, omhändertagande
av socialt eller fysiskt handikappade etc.
Närfonderna skall stödja alla former av företag. Miljöpartiet vill dock särskilt
peka på behovet av att stödja producentkooperativ verksamhet.
Närfonderna skall ha både rådgivande och finansiell funktion. Rådgivningsfunktionen
skall ses som en kunskapsbank och skall också förmedla
hjälp från utomstående experter. Den skall särskilt medverka vid startandet
av nya företag och koordinera olika intressen vid övertagande av företag då
den lokala förköpsrätten skall utnyttjas.
Den finansiella funktionen är att medverka till att företagen får en sund
finansiering genom att förmedla lån från andra finansieringskällor och vid
behov lämna lånegarantier, gå in med egna lån eller att satsa eget kapital i
företagen.
Närfonden måste vara beredd att ta större risker och kräva lägre räntor än
det normala bankväsendet, och skall undvika att uppträda som konkurrent
till detta.
Mot. 1989/90
A106
13
En försöksverksamhet bör startas senast under 1991 i fyra kommuner. Re- Mot. 1989/90
geringen skall utreda och under år 1990 lämna förslag till vilka kommuner A106
som skall vara försökskommuner för att försöken skall ge en allsidig belysning
av fondernas funktion och möjligheter.
Kommunernas insatser för näringslivet
I propositionen talas det om att kommunernas verksamhet ofta har blivit
även direkt näringslivsutvecklande med nätverksbyggande, viss rådgivning
och utbildning, samt främjande av kontakter mellan aktörer. En del av dessa
uppgifter kan lämpligen övertagas av Närfonden, i nära samarbete med
kommunens näringslivskontor. En viktig uppgift för kommunen är att hjälpa
företagen att lotsa sina ärenden genom kommunens byråkrati. Detta kan
läggas på ett företagsservicekontor, som är näringslivskontorets ansikte utåt.
Det är bra att länsstyrelsen kan ge kommunerna anslagi form av regionalpolitisk!
stöd för turistverksamhet, framställning av fasta bränslen, lokaler
för uthyrning och teknikcentra.
Regionala utvecklingsfonder och riskkapitalbolag
De regionala utvecklingsfonderna har, som det står i propositionen, viktiga
uppgifter. Därför bör deras ansvarsområden och verksamhet inte minskas.
Det är viktigt att de kan behålla sin speciella kompetens: att kunna bedöma
både affärsidéer och de människor som skall förverkliga dem, med utgångspunkt
från goda kunskaper om och erfarenheter av det lokala och regionala
företagsklimatet och de näringspolitiska förutsättningarna för små och medelstora
företag. Därför bör utvecklingsfondernas kompetens och kapacitet
utnyttjas av länsstyrelserna i deras hantering av olika regionalpolitiska stödåtgärder
och då inte bara i ett inledningsskede, som det antyds i propositionen.
Riskkapitalbolagen kan spela en viktig roll om de verkligen satsar kapital
i projekt som fyller viktiga behov och bidrar till en balanserad utveckling
inom naturens gränser i sin region.
De projektidéer och projektledare som man väljer att satsa på måste givetvis
också ha en rimlig chans att lyckas. Det är önskvärt att det finns ett
riskkapitalbolag i varje län och att det finns lokala kontaktkontor i flera huvudorter
i länet. Dessa kontor bör ej inrymmas i kommunernas vanliga förvaltningslokaler,
det bör för övrigt inte kommunernas näringslivsservicekontor
heller göra.Möjligen kan ett riskkapitalbolag täcka behoven i närliggande
län med likartad näringslivskultur och -struktur, med hjälp av flera
lokala kontaktkontor.
7. Boendet
På landsbygden och i glesbygden finns oftast ingen bostadskö att ställa sig i.
Men att det finns brist på bostäder kom klart och tydligt fram under landsbygdskampanjen.
En arbetsgrupp har bildats med syfte att öka möjligheterna
för boende och service på landsbygden. Arbetsgruppen består av representanter
för bostadsdepartementet, plan- och bostadsverket, stadsmil
jörådet, boendeservicedelegationen, glesbygdsdelegationen, socialdeparte- Mot. 1989/90
mentet och socialstyrelsen. Det är bra med sektorövergripande arbete och A106
angeläget att vi snarast får se resultat av arbetet. Det måste till ett mer flexibelt
regelsystem för bygglov och lån, anpassat dels för landsbygden, dels för
ekologiskt byggande både för enskilda hus och för ekobyar.
Den nya fastighetstaxeringen måste ses över och åtgärder vidtas så att den
inte drabbar de permanent boende i attraktiva turistorter bl.a. i skärgården
och i vissa fjällbygder. Priserna på fastigheter har i de nämnda områdena
stigit oerhört de senaste åren. Fastighetstaxeringen kan innebära kraftiga
skattehöjningar och många äldre med låga inkomster kan drabbas hårt. Vi
har motionerat om att regeringen kommer med förslag om alternativa principer
för beskattning av fastigheter i områden med fritidsbebyggelse.
Bastillägg
Miljöpartiet de gröna vill ersätta det nuvarande bostadsbidraget för barnfamiljer
med ett bastillägg. Det innebär att bostadskostnaden inte räknas in i
underlaget utan att hushållets inkomst och antalet barn avgör storleken på
stödet.
Detta leder till att hushåll på landsbygden, som ofta har betydligt lägre
boendekostnader än hushåll i storstäderna, får lika stort bastillägg som hushåll
i storstäder om inkomsten och antalet barn är lika. Bastillägget ger dem
som önskar möjlighet att bosätta sig på landsbygden utan att stödet från samhället
minskar. Vi anser att bastillägget ger större rättvisa och frihet och
ökade ekonomiska möjligheter att bo i hela Sverige.
8. Glesbygdsdelegationen
I propositionen föreslås att Glesbygdsdelegationen skall omvandlas till myndighet
och utlokaliseras till Östersund. Myndighetens huvudsakliga uppgifter
skall vara projektverksamhet, information, rådgivning och uppföljning
av kreditgarantier. Härutöver tillkommer samordning med andra berörda
myndigheter. För verksamheten föreslås att myndigheten får disponera 15
miljoner.
Miljöpartiet de gröna anser att det är nödvändigt med en väsentligt förstärkt
organisation och medelsram för fortsatta insatser för landsbygdens utveckling.
Glesbygdsdelegationens arbete har stor betydelse för att kunna nå
fram till för landsbygden lämpliga lösningar. I åtskilliga fall förhindras en
positiv utveckling av bristen på kunskap om landsbygdens situation och att
samhället organiseras efter storskaliga befolkningsförhållanden. Sektoriseringen
i samhället är för landsbygden ett stort problem. Delegationen har
därför ett brett arbetsfält, som spänner över de flesta politikerområden och
samhällssektorer. Med en liten medelsram och ett från andra sektorer ofta
svagt intresse för landsbygdsfrågorna måste delegationen pröva nya vägar.
För att i fortsättningen kunna intensifiera och fördjupa insatserna för
landsbygdens utveckling krävs en slagkraftig respekterad organisation, som
kan tillvarata initiativ från enskilda på landsbygden och fortlöpande påverka
myndigheter och föra landsbygdens talan i aktuella samhällsfrågor.Glesbygdsdelegationens
hittillsvarande förtjänstfulla arbete utgör grunden för 15
det fortsatta arbetet. Den roll delegationen tillmäts av regering och riksdag Mot. 1989/90
kommer att följas med största uppmärksamhet av myndigheter, länsstyrel- A106
ser, kommuner, organisationer och givetvis landsbygdsbefolkningen.
Delegationens geografiska placering
Förslaget att utlokalisera delegationen till Östersund och begränsa dess
verksamhetsradie genom ombildning till myndighet medför en uppenbar
risk för att landsbygdsfrågorna i fortsättningen får en försämrad ställning i
den politiska processen. Det går inte att enbart hänvisa till att tyngdpunkten
på landsbygds- och glesbygdsarbetet skall åvila länsstyrelserna.
Den för utvecklingsarbetet samordnande rollen måste ha en sådan status
med kontaktvägar till departement och verk, att både de och länsstyrelserna
ständigt påminns om sina angelägna uppgifter avseende landsbygdsfrågorna.
Delegationens arbete kräver en närhet till departement, verk och andra centrala
organ för att tillförsäkra regionalt utvecklingsarbete framgång och för
att nå de resultat som en växande opinion förväntar sig.
Ny organisation
Miljöpartiet de gröna har uppfattningen att glesbygdsdelegationen mot
denna bakgrund även i fortsättningen bör vara organiserad som kommitté
och ingå i industridepartementets ansvarsområde. Delegationen bör med
hänsyn till sina arbetsuppgifter vara lokaliserad till Stockholm. Enligt vår
uppfattning bör det finnas andra mer lämpliga enheter eller verk som kan
utlokaliseras. Vi menar att regeringens förslag som nu föreligger föga beaktat
den politiska försvagning som en utlokalisering innebär.
Enligt miljöpartiets uppfattning finns ingen som helstanledning att ändra
på delegationens nuvarande arbetsuppgifter. För att intensifiera arbetet
krävs att delegationen kan förfoga över mer resurser. Delegationen bör få
en väsentligt förstärkt medelsram på 50 miljoner årligen, fördelad dels på 10
miljoner för den centrala verksamheten, dels på 40 miljoner till ett projektkontor
lokaliserat förslagsvis till Östersund.
Detta projektkontor skall vara underställt delegationen och ha till uppgift
att ansvara för av delegationen initierade projekt, följa upp och utvärdera
länsstyrelsernas arbete, samt bedriva den typ av rådgivnings- och utbildningsverksamhet
som föreslås i propositionen. Vi anser att detta projektkontor
kan förena intresset av att lokalisera viss verksamhet till Östersund med
att bli en väsentlig förstärkning för det fortsatta utvecklingsarbetet. De infrastrukturella
satsningar som föreslås i propositionen bör även kunna få en
koppling till projektkontorets verksamhet.
Glesbygdsdelegationen bör för sin centrala pådrivande verksamhet utnyttja
projektkontorets resurser för samverkan med verk och myndigheter.
För att ytterligare stärka delegationens arbete i denna del bör som föreslås i
förarbetet till propositionen, ledningen för lantbruksstyrelsen, AMS och
SIND finnas representerade i delegationen.
Glesbygdsdelegationen bör årligen till riksdagen redovisa resultaten av sin
samverkan med de statliga verken.
16
Forskning och utveckling
Forsknings- och utvecklingsfrågorna är utomordentligt viktiga för att finna
långsiktigt hållbara lösningar för landsbygden. Inom projektkontoret bör
man i ett nära samarbete med högskolan i Östersund kunna bedriva utvecklingsarbete
avseende boende- och servicefrågor. Även kompetens vad gäller
närdemokrati, lokal mobilisering och kommunal verksamhet i övrigt bör
därigenom kunna tillföras delegationen/projektkontoret.
Vad avser FoU rörande landsbygdens näringsliv, jordbruk, skog, turism,
miljö, energi, informationssystem, teknikspridning m.m., bör delegationen
såsom föreslås i propositionen ha ett nära samarbete med ALA-gruppen
(Arbetsgruppen Lantbruk och Samhälle) vid lantbruksuniversitetet. ALAgruppen
har ett utvecklat regionalt kontaktnät, vilket är mycket värdefullt i
utvecklingsarbetet. Med basen i forskning och samarbete med universitet
och högskolor inom och utom landet kan delegationen tillföras värdefull
kompetens. ALA-gruppen bedriver förutom projekt för att finna nya affärsområden
på landsbygden ett viktigt arbete för att bättre ta till vara biologisk
produktion och finna miljövänligare processer. Gruppens verksamhet bör på
detta område utvidgas och intensifieras.
Det är nödvändigt att ALA-gruppen får en långsiktig finansiering och ett
utvecklat samarbete med delegationen vad gäller projektfinansiering. ALAgruppen
bör ingå i en samlad strategi för den organisatoriska delen av landsbygdspolitiken.
ALA-gruppen bör för medverkan och ökade insatser tilldelas
ett årligt anslag på 2 miljoner. Delegationen bör efter prövning och bedömning
av ALA-gruppens projekt medverka till finansiering av gruppens
projekt. Delegationen bör finnas representerad i ALA-gruppens styrgrupp.
Samtidigt bör ALA-gruppen vara representerad i delegationen.
Miljöpartiet de gröna anser att sådan projektorienterad samverkan som
beskrivs i propositionen avseende småskalig livsmedelsproduktion i STU/
ALA-gruppen är mycket intressant och bör uppmärksammas mera för ökat
samarbete mellan andra verk och ALA-gruppen. Vad gäller samverkan med
STU förutsätter vi att projektet småskalig livsmedelsproduktion kan utvecklas
och geografiskt utvidgas genom de infrastrukturella medel som föreslås
inom stödområdena.
Folkrörelserådet
Miljöpartiet de gröna vill starkt understryka att ovan föreslagna organisationsmodell
för det fortsatta landsbygdspolitiska arbetet måste kompletteras
med Folkrörelserådet ”Hela Sverige skall leva”-verksamheten. Anknytningen
till folkrörelserna är viktig och bör på alla sätt stödjas. Vi förutsätter
att Folkrörelserådets organisation och arbete kan stödjas genom delegationen
och genom särskilda anslag.
9. De areella näringarna
Jordbruket
Miljöpartiet de grönas jordbrukspolitik bygger på en strävan i riktning mot
ett mer ekologiskt anpassat jordbruk. Miljö- och naturresurshushållning
måste utgöra grundläggande målsättningar för jordbrukspolitiken. Ett mil- Mot. 1989/90
jömål finns visserligen bland de jordbrukspolitiska målen sedan det jord- A106
brukspolitiska beslutet år 1985, men i praktiken har miljöbeslutet i stort sett
inte fått påverka den förda jordbrukspolitiken. Miljöpartiet de gröna menar
att användningen av handelsgödsel och kemiska bekämpningsmedel måste
minskas kraftigt på kort sikt. På lång sikt är vårt mål ett jordbruk oberoende
av handelsgödsel (lättlösliga salter) och kemiska bekämpningsmedel.
En snabb minskning av användningen av handelsgödsel och kemiska bekämpningsmedel
kommer att leda till att skördenivåerna sjunker. Detta innebär
att en större åkerareal måste utnyttjas. Detta medför positiva regionalpolitiska
följder, eftersom även åkerarealen i Norrland och i skogs- och
mellanbygder behöver nyttjas.
En livsmedelsproduktion i alla delar av landet är dessutom avgörande för
vår beredskap och för att sårbarheten i vår matförsörjning inte skall vara för
stor.
I propositionen sägs att "regionalpolitiska insatser inom de areella näringarna
bör i första hand avse utveckling av kombinationsföretag med jord- och
skogsbruk som bas”. Vi är mycket positiva till utveckling av kombinationsföretag,
eftersom det ger större trygghet i försörjningen och för att det kan
innebära högre livskvalitet att ha omväxlande arbetsuppgifter. Samtidigt
tycker vi att det är fel att styra detta från central nivå. I propositionen betonas
att stöd till lantbruksföretag i huvudsak skall utgå till företag där jordoch
skogsbruk kombineras med någon annan näring. Vi anser att man på
regional nivå skall kunna välja vilka typer av företag man vill satsa på utan
pekpinnar om att kombinationsföretagen skall gynnas.
I samband med vårens kommande jordbrukspolitiska beslut avser vi att
återkomma med förslag på jordbruksområdet som är positiva ur regionalpolitisk
synvinkel. Hela det nuvarande området för norrlandsstödet bör räknas
in i det område vars prisstöd kommer att anses som beredskapsstöd i GATTförhandlingarna.
I den livsmedelspolitiska arbetsgruppens förslag betraktas
endast prisstödet i de fyra nordligaste länen som stöd motiverat ur beredskapssynvinkel.
Prisstödet till den södra delen av norrlandsstödområdet betraktas
i förslaget som traditionellt jordbruksstöd. Detta gör att prisstödet
kan hotas av kommande GATT-förhandlingar.
Det kanske allvarligaste hotet mot jordbruket i norra Sverige är den bristande
framtidstron. Vi avser därför att lägga fram ett förslag till etableringsstöd
i samband med det jordbrukspolitiska beslutet. För att jordbruket i hela
landet skall kunna utvecklas på längre sikt är det nödvändigt att jordbruksforskningen
i högre grad inriktas på olika regionala förhållanden. I dag är
försöksverksamhet och forskning alltför inriktat på de regioner och de jordar
som har de allra bästa förutsättningarna för jordbruk. Lantbruksuniversitetet
bör utveckla sin profil med försöksstationer över hela landet för att utveckla
nya sorter och odlingsmetoder inriktade på ett uthålligt jordbruk i alla
regioner.
Skogsbruket
I fjolårets ännu ej behandlade regionalpolitiska motion har vi ett avsnitt om
hur man skapar fler arbeten i skogsnäringen, bl.a. genom att satsa på bio
bränslen och genom att öka förädlingsgraden. I övrigt hänvisas till motion Mot. 1989/90
Jo311. A106
Miljöpartiet de gröna vill stärka sambandet mellan boende och brukande
vad gäller skogs- och jordbruksfastigheter. Vi anser att ett förslag bör läggas
fram om bo- och brukarplikt i avsikt att detta skall leda till förbättrade möjligheter
till försörjning för landsbygdsbefolkningen.
Förköpsrätt för anställda och lokalbefolkning skall gälla vid försäljning av
företag enligt den princip som gäller vid fastighetsförsäljning och där kommunerna
har förköpsrätt (se regionalpolitisk motion 1988/89: A453.)
Fisket
Under 1987 var tillgången på torsk i Bottenhavets djuphålor ovanligt riklig.
Tyvärr är bestånden i dag utfiskade beroende på att fiskare från södra Sverige
med effektiva fiskemetoder bedrev ett intensivt fiske. De lokala fiskarna,
som i de flesta fall använder sig av skonsammare fiskemetoder, hade
inte en chans att konkurrera. Visserligen kan inte torsken föröka sig i vatten
med så låga salthalt som det här är frågan om, men frågan är av regionalpolitisk
betydelse eftersom torsken annars under en längre period hade kunnat
vara en viktig resurs för fiskarna längs norrlandskusten. Trots att jordbruksutskottet
har uttalat sig för att för liten hänsyn har tagits ”till det lokala fiskets
krav” och att hänsyn måste tas till ”regionala förhållanden” har ingen
förändring skett. Just nu är detta inget problem eftersom det inte finns någon
torsk att konkurrera om, men om den på nytt vandrar upp kommer frågan
att åter aktualiseras. Vi anser att fiske i dessa områden bör bedrivas med
skonsammare metoder bl.a. för att de lokala fiskarna skall få större chans i
konkurrensen. Trålfiske bör därför förbjudas i Bottenhavet och Bottenviken.
Vi anser också att det vore naturligt att det småskaliga kustnära fisket inordnas
i glesbygdsstödet.
10. Miljöfrågor
Den regionala obalansen skapar problem i såväl utflyttningsområden som
expansionsområden. I storstadsområdena drabbas man av allvarliga hälsooch
miljöproblem orsakade av trafiken. Trots detta har man ännu inte fått
sådana befogenheter att tillräckliga möjligheter finns för att lösa problemen.
Inte heller i denna proposition presenteras några förslag som ger kommuner
och landsting möjligheter att införa kommunala och regionala miljöavgifter.
Kommunerna ges i dag ett allt större ansvar för miljöfrågorna, t.ex. när
det gäller tillsyn enligt miljöskyddslagen och att se till att avfallshanteringen
inom kommunerna fungerar tillfredsställande. Men det finns ett allvarligt
glapp mellan det utökade ansvaret och befogenheterna att åtgärda problemen.
Ett tydligt exempel på detta är att kommunerna har stora svårigheter
med att generellt förbjuda användning av kemikalier, som gör att reningsverken
inte fungerar som de skall och som förgiftar rötslammet så att det inte
går att återföra till jordbruket. Vi anser att man på regional och kommunal
nivå skall ges utökade befogenheter att bedriva en radikalare miljöpolitik.
19
11. Utbildning på landsbygden
Miljöpartiet de gröna stöder i stort de i propositionen föreslagna åtgärderna
till utökade möjligheter för landsbygdens människor att få studera.
För att ungdomar och kvinnor skall vilja stanna på landsbygden, är det
nödvändigt att prioritera kultur och utbildningsmöjligheter.
I propositionen läggs ett förslag fram om att komvux får starta kurser för
endast åtta i stället för tolv elever enbart inom stödområdena 1 och 2. Även
inom andra glesbygdsområden kan det vara svårt att hitta fler elever än åtta
till en kurs, varför vi förordar att de tidigare reglerna om tilläggsbidrag ej tas
bort.
Vi vill att det ekonomiska stödet till de regionala högskolorna ökar genom
att de fasta forskningsresurserna byggs ut. Dessa högskolor saknar lång tradition;
det kan göra det lättare att där få pröva nya idéer, som nya tvärvetenskapliga
projekt och ny energiteknik i liten skala. De regionala högskolorna
tjänar två viktiga syften, dels att vitalisera alla delar av landet, dels att åstadkomma
bra utbildning, forskning och utveckling för landet som helhet.
Vi vill slutligen betona att vi värnar om folkhögskolorna - en skolform
med traditioner, där människor av olika åldrar och med olika grundutbildning
kan finna just den inriktning som passar. Skolformen är ju också så till
vida helt modern då dess flexibilitet gör det lätt att forma nya kurser och
kombinationer - något som behövs i vår tid. Folkhögskolorna måste få nödvändiga
medel för sin fortlevnad och utveckling.
12. Infrastrukturfrågor, m.m.
Infrastrukturfrågorna är av avgörande betydelse för regionalpolitiken. Att
vissa regioner har sämre förutsättningar för ett varierat och livskraftigt näringsliv,
liksom god samhällservice och tillgång till kulturaktiviteter m.m.,
beror ofta på sämre infrastruktur.
Återföring av skatt på vattenkraft
Vi instämmer i princip i regionalpolitiska kommitténs förslag att höja skatten
på äldre vattenkraftverk och att återföra dessa medel till vattenkraftregionerna
i Norrland där denna vattenkraft produceras, för insatser i främst
infrastrukturen. Vi motsätter oss dock att en ny byråkrati tillskapas för att
förvalta dessa medel.
Vi anser att denna särskilda vattenkraftskatt på sikt bör vara 3 öre/kWh
för vattenkraftverk tagna i drift före 1973 och 2 öre/kWh för vattenkraftverk
tagna i drift 1973—77, och att dessa skatter i sin helhet återförs till vattenkraftlänen
i Norrland.
Förslaget kompliceras av önskemålet att begränsa prishöjningarna på elkraft,
ett önskemål som ofta framförs just från vattenkraftlänen där den elintensiva
industrin är betydelsefull. Med hänsyn till att elpriset beräknas öka
relativt kraftigt ändå under 90-talet, främst till följd av att tillkommande
kraftproduktion är betydligt dyrare än den äldre vattenkraften, så kan det
vara olämpligt att just nu höja den särskilda skatten på äldre vattenkraftverk.
Under ett övergångsskede bör därför överföringen till vattenkraftlä
Mot. 1989/90
A106
20
Mot. 1989/90
A106
300 miljoner mer till regionalpolitiska satsningar
Med hänsyn till att förslaget om en särskild vattenkraftskatt som skall återföras
till vattenkraftlänen inte kan genomföras nu accepterar vi det av regeringen
föreslagna nya anslaget D 6 Särskilda regionalpolitiska infrastrukturåtgärder.
Vi anser dock att ingen del av dessa medel skall fördelas genom
centrala beslut. I stället bör 130 milj. kr. fördelas av länsstyrelserna i Västernorrlands,
Gävleborgs, Kopparbergs, Värmlands, Västmanlands och Örebro
län för stödinsatser inom stödområde 2.
Vi föreslår vidare att ytterligare 165 milj. kr. anslås inom anslaget D 2 Regionala
utvecklingsinsatser för att fördela bland alla de projekt och uppslag
som den nyss genomförda landsbygdskampanjen har tillskapat. Vi anser att
det är viktigt att den kreativitet som nu finns på landsbygden verkligen får
detta ekonomiska stöd.
Dessutom tillförs anslaget D 2 Regionala utvecklingsinsatser ytterligare
100 milj. kr. En sådan utveckling av stödet har visats, bl.a. i livsmedelpolitiska
arbetsgruppen (LAG), vara förhållandevis kostnadseffektivt vad gäller
att tillskapa varaktiga arbetstillfällen i glesbygd. Det kan med fördel användas
till att förstärka produktionen inom såväl areella näringar som tillverkningsindustri
i glesbygd. Med hänsyn till den utarmning av produktiva näringar
och befolkning i sina mer produktiva åldrar som drabbat glesbygden,
är det angeläget att höja glesbygdsstödet kraftigt redan nu.
Bygg ut järnvägsnätet i alla delar av landet
Vi vill påpeka att omfattande investeringar behövs i främst järnvägsnätet i
landets alla delar. Vi har därför i andra förslag till riksdagen föreslagit en
investering på totalt 65 miljarder i järnvägar under 90-talet. Särskilt angelägna
projekt är Bottniabanan längs Norrlandskusten, en ny sydlig ostkustbana
och en upprustad Blekingebana. Beträffande tabell över hur dessa 65
miljarder skulle kunna fördelas, se separat motion.
Dessa investeringar skulle kraftigt förbättra förutsättningarna för näringslivet,
förbättra arbetsmarknaden för många människor och över huvud taget
vara en kraftig injektion för stora delar av landet. Ur regionalpolitisk synpunkt
är de således mycket angelägna att genomföra. Därtill kommer att den
elektrifierade järnvägen är energisnål och därtill har betydligt mindre miljöpåverkan
än väg- och flygtrafik. Det betyder att järnvägstrafiken på längre
sikt har framtiden för sig.
nen i Norrland begränsas till den redan befintliga skatten på äldre vattenkraftverk
som är 2 resp. 1 öre/kWh.
Vi menar dock att vattenkraftlänen i Norrland har en rättighet i att erhålla
skattemedel från vattenkraftverken i deras län. Denna rättighet bör stadgas
i lag. Vi kräver därför att regeringen skall återkomma till riksdagen med lagförslag
med denna innebörd, och även i övrigt förslag om beskattning i enlighet
med vad vi ovan anfört.
21
Regionala drivmedelsskatter
Glesbygden missgynnas gentemot landets mer tätbefolkade delar av en hög
bensinskatt och likadana villkor för reseavdrag över hela landet. Dagens likriktade
system innebär att betydande medel omfördelas från mer glesbefolkade
landsdelar till de mer tätbefolkade. Detta förstärks ytterligare av att
befolkningsunderlaget i de mer tätbefolkade landsdelarna motiverar en betydligt
större utbyggnad av kollektivtrafiken osv.
Vi anser därför att det är motiverat med en regional differentiering av såväl
bensinskatten som villkoren för bilavdragen till och från arbetet.
Vi föreslår att landstingen och kommunerna får rätt att införa miljö- och
trängselavgifter på bensin och diesel. Sådana regionala och lokala miljöavgifter
på drivmedlen torde främst vara aktuella i storstadsregionerna.
13. Regionalpolitik och EG
Den pågående svenska anpassningen till reglerna för EG:s inre marknad utgör
ett hot mot den svenska och den nordiska regionalpolitiken. Propositionen
ger skrämmande exempel på detta när man med hänvisning till EG vill
minska lokaliseringsbidraget till max 35% av investeringen. Vi befarar att
de undantag man vill göra för malmgruvor, massa och papper, järn, stål och
ferrolegeringar för att inte ”förrycka konkurrensen” genom att behålla
sänkta socialavgifter också beror på regeringens EG-anpasslighet.
14. Styrmedel
Nedsätta socialavgifter
Miljöpartiet de gröna stödjer tanken på att använda nedsättning av sociala
avgifter som ett regionalpolitisk! styrmedel. Vi vill emellertid anlägga ett betydligt
vidare perspektiv på denna fråga än vad som görs i propositionen.
Ett viktigt inslag i miljöpartiets skattepolitik är att öka skatterna på
energi, knappa råvaror och utsläpp i miljön och att i stället sänka skatterna
på arbete. Detta är ett led i vår politik att hushålla med knappa naturresurser
och att rädda miljön. En sådan omläggning av skatterna, ”skatteväxling”,
gör hushållning och återvinning mer lönsamt.
I våra finans- och skattemotioner har vi utförligt redogjort för denna politik
och gett konkreta förslag till höjda skatter på energi och utsläpp samt
sänkta skatter på arbete. De sänkta skatterna på arbete föreslår vi till en avsevärd
del genomföras i form av sänkta arbetsgivaravgifter. Totalt föreslår vi
i en första omgång att arbetsgivaravgifterna sänks med ca 14 miljarder kronor.
Vi vill ge vår föreslagna sänkning av arbetsgivaravgifterna en klar regionalpolitisk
profil, som inte bara inriktar sig på de allra mest utsatta stödområdena
utan har till syfte att stimulera en jämnare befolknings- och sysselsättningsutveckling
över huvud taget i landet. Vårt förslag innebär följande:
Arbetsgivaravgifterna sänks för alla arbetsgivare och egenföretagare
- med 10 procentenheter i hela Norrland, på Gotland samt i de kommuner
i Svealand som föreslås ingå i stödområde 2,
Mot. 1989/90
A106
- med 1,5 procentenheter i övriga delar av landet med undantag av stor- Mot. 1989/90
stadsområdena (se nedan), A106
- med 1,5 procentenheter inom sjukvård, handikapp- och äldreomsorg i
storstadsområdena.
- ingen sänkning i övrigt i storstadsområdena
Härutöver sker en extra sänkning av arbetsgivaravgifterna med ytterligare
10procentenheter i stödområde 1 i de branscher som föreslås i propositionen.
Den totala sänkningen blir således 20 procentenheter i dessa fall.
Skattereformen i ett regionalpolitisk! perspektiv
I propositionen görs bedömningen att skattesystemets generella utformning
ger såväl positiva som en del negativa effekter från regionalpolitisk synpunkt.
Marginalskattesänkningarna blir lägre i sysselsättningssvaga områden,
eftersom lönerna i allmänhet är lägre där. Glesbygden missgynnas
också av ökade skatter på drivmedel och energi. Å andra sidan behöver man
i de berörda områdena inte i samma grad delta i finansieringen av reformen.
Detta gäller bl.a. beskattningen av löneförmåner och kapitalinkomster, vilket
främst drabbar höginkomsttagare. Ökade boendekostnader till följd av
skattereformen slår inte heller lika hårt i stödområdena som i de större städerna.
De samlade regionalpolitiska effekterna av skattereformen bör, enligt
propositionen, belysas i samband med analysen av reformens effekter i stort.
Miljöpartiet de gröna anser att de analyser över skattereformens regionala
effekter som hittills presenterats, bl.a. i lagrådsremissen till skattereformen,
är alltför knapphändiga och knappast ger ett tillräckligt underlag för en heltäckande
bedömning. Förutom de faktorer som berörs i propositionen kan
också andra inslag i skattereformen få stor regionalpolitisk betydelse. Hit
hör bl.a. de föreslagna reglerna för avdrag för underskott i rörelse som kan
försvåra kombinerad sysselsättning i flera olika verksamheter på landsbygden.
Vi utgår från att en mer ingående analys av skattereformens regionalpolitiska
konsekvenser kommer att presenteras i propositionen om skattereformen
och kommer då att ta slutlig ställning till de olika förslagen.
Utlokalisering av statlig verksamhet
Tidigare utlokalisering av statlig verksamhet från Stockholm har bidragit till
att skapa en bättre regional balans i landet och förstärka infrastrukturen i
framför allt ett antal länsstäder.
Den alltför snabba tillväxten i Stockholmsområdet är fortfarande ett stort
problem, som bidrar till att skapa nya regionala obalanser. Som ett av medlen
att motverka denna tillväxt bör det vara möjligt att utlokalisera ytterligare
statlig verksamhet från Stockholmsområdet.
Miljöpartiet de gröna föreslår att riksdagen sätter upp målet att ytterligare
5 000 statliga arbetstillfällen bör utlokaliseras från Stockholmsområdet under
de närmaste fem åren. Utlokaliseringen skall kunna omfatta såväl hela
statliga verk som delar av dem, liksom decentralisering till länsnivå av uppgifter
och arbetsplatser. Regeringen bör få i uppdrag att lämna förslag till
riksdagen om en utlokalisering av denna omfattning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om regionalpolitikens inriktning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att regionalpolitiska
och ekologiska hänsyn skall tas i all statlig planering,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att länsstyrelserna
vid fördelning av lokaliseringsstöd, glesbygdsstöd och infrastrukturstöd
skall ha möjlighet att till en mindre del även fördela dessa
till kommuner utanför det stödområde som de i första hand är avsedda
för,
4. att riksdagen begär att regeringen uppdrar åt länsstyrelserna att
upprätta regionala landsbygdsprogram, som utgår från den kommunala
planeringen,
5. att riksdagen begär att regeringen uppdrar åt fackdepartementen
att årligen till ansvarigt departement redovisa vad som uträttats för att
nå uppställda mål för landsbygden,
6. att riksdagen begär att regeringen under hösten 1990 återkommer
med ett särskilt glesbygds- och landsbygdsprogram där effekterna
av skattereformen samt energi- och livsmedelspolitiken behandlas,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att vid fördelning
av lokaliseringsstöd och glesbygdsstöd den kooperativa företagsformen
särskilt uppmärksammas,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om utformning av mer
flexibla regelsystem för byggnadslov och lån anpassade för landsbygden
och ekologiskt byggande enligt vad som anförts i motionen,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om översyn av fastighetstaxeringen
för permanent boende i vissa attraktiva turistorter enligt
vad som anförts i motionen,
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till utformningen av
en försöksverksamhet med närfonder i enlighet med vad som anförts
i motionen,
11. att riksdagen avslår regeringens förslag att ombilda glesbygdsdelegationen
till en myndighet,
12. att riksdagen beslutar att glesbygdsdelegationen skall finnas
kvar med den organisation, de arbetsuppgifter och den lokalisering
som anges i motionen,
13. att riksdagen beslutar att ett projektkontor underställt glesbygdsdelegationen
inrättas i Östersund med arbetsuppgifter enligt
vad som anges i motionen,
14. att riksdagen beslutar att till anslaget D 7 Glesbygdsdelegationen
anslå 50 milj. kr.,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ALAgruppen
vid lantbruksuniversitetet tilldelas 2 milj. kr. för sin organisation
ur anslaget D 7 Glesbygdsdelegationen,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att STU
och ALA-gruppen beviljas anslag för projekt avseende småskalig livs
medelsproduktion för norra Sverige från de föreslagna infrastruktu- Mot. 1989/90
rella medlen eller som särskilt anslag, A106
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de regionala utvecklingsfonderna och riskkapitalbolagen,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts beträffande stöd till lantbruksföretag,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lokala fiskeintressen,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att trålfiske
bör förbjudas i Bottenhavet och Bottenviken,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att man
på den kommunala och regionala nivån skall ges ökade befogenheter
att driva en radikalare miljöpolitik i enlighet med vad som anförts i
motionen,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att komvuxkurser med endast åtta elever skall
kunna startas även i andra glesbygdsområden än stödområde 1 och 2,
23. att riksdagen beslutar att till anslaget D 2 Regionala utvecklingsinsatser
anslå 1 165 milj. kr., varav 165 milj. kr. reserveras för
åtgärder med anledning av ”Hela Sverige skall leva”-kampanjen,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att av
anslaget D 6 Särskilda regionalpolitiska infrastrukturåtgärder 200
milj. kr. skall disponeras av länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län för insatser inom stödområde 1 och 2 och att
130 milj. kr. skall disponeras av länsstyrelserna i Västernorrlands,
Gävleborgs, Kopparbergs, Värmlands, Västmanlands och Örebro län
för insatser inom stödområde 2,
25. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag om återföring av
skatt på äldre vattenkraftverk till vattenkraftregionerna i enlighet
med vad som föreslås i motionen,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av omfattande investeringar i järnvägssystemets
återuppbyggnad i hela landet,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rätt för landsting och landstingsfria kommuner att
utta regionala drivmedelsskatter,
28. att riksdagen beslutar sänka arbetsgivaravgifterna i alla verksamheter
i Norrland, på Gotland och i de kommuner i Svealand som
föreslås ingå i stödområde 2 med 10 procentenheter,
29. att riksdagen beslutar sänka arbetsgivaravgifterna i kommuner
i stödområde 1 med ytterligare 10 procentenheter i de branscher som
anges i propositionen,
30. att riksdagen beslutar att sänka arbetsgivaravgifterna i alla verksamheter
i övriga delar av landet med undantag för storstadsområdena
med 1,5 procentenheter,
31. att riksdagen beslutar att sänka arbetsgivaravgifterna inom
25
sjukvård, äldre- och handikappomsorg i storstadsområdena med 1,5
procentenheter,
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om möjlighet till eftergift på återbetalning av studielån
för kvinnor som flyttar åter till landsbygden,
33. att riksdagen uppdrar åt regeringen att lämna förslag på utlokalisering
av 5 000 arbetstillfällen från Stockholmsområdet i enlighet
med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 26 mars 1990
Inger Schörling (mp)
Claes Roxbergh (mp) Anna Horn af Rantzien (mp)
Lars Norberg (mp) Roy Ottosson (mp)
Åsa Domeij (mp) Krister Skånberg (mp)
Mot. 1989/90
A106
26