Utrikesutskottets betänkande
1989/90:UU6

Nedrustning

1989/90

UU6

Ärendet

I detta betänkande behandlas de nedrustningsmotioner sorn väcktes
under den allmänna motionstiden i januari 1989. Flertalet yrkanden
har behandlats av utskottet i tidigare betänkanden. För en närmare
redovisning av sakläget och av riksdagens ställningstaganden i dessa
frågor hänvisas till tidigare betänkanden, senast 1988/89:UU4. I det
följande läggs särskild vikt vid den utveckling som ägt rum under det
senaste året.

Motionerna

1988/89:U401 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
Sveriges agerande för att förstärka B-konventionen i syfte att förhindra
militärt utnyttjande av biotekniken i offensiva syften.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:Jo601.

1988/89:U402 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om det fortsatta ESK-arbetet,

3. att riksdagen som sin mening beslutar ge regeringen till känna
vad i motionen anförts om förtroendeskapande åtgärder i norra Europa,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förhandlingarna om konventionella vapen,

5. att riksdagen som sin mening begär att regeringen tar initiativ till
en studie om förstärkt skydd av civilbefolkningen i krig,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om program för kärnvapennedrustning,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förbud mot kryssningsmissiler,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om internationell kartläggning av skador som en
följd av de franska kärnvapenproven i Muroroa,

1 Riksdagen 1989190. 9 sami. Nr 6

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om internationella förhandlingar för att förhindra
kapprustning i rymden,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en konvention beträffande angrepp på kärnkraftverk,

11. att riksdagen som sin mening begär att regeringen i internationella
fora aktualiserar sambandet mellan kärnkraft och kärnvapen,

12. att riksdagen som sin mening begär att regeringen tar initiativ
till en förändrad inriktning av IAEA:s verksamhet, i enlighet med
motionen,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om heltäckande konvention mot kemiska vapen,

14. att riksdagen som sin mening begär att regeringen framlägger
förslag till konkreta åtgärder för att förhindra marin rustning,

15. att riksdagen som sin mening beslutar ge regeringen till känna
vad i motionen anförts om örlogsbesök av kärnvapenmakter,

16. att riksdagen som sin mening beslutar ge regeringen till känna
vad i motionen anförts om en parlamentarisk arbetsgrupp för kärnvapenfri
zon i norra Europa,

17. att riksdagen som sin mening beslutar uppdra åt regeringen att
ta initiativ i syfte att få till stånd internationella regler för vapenhandeln,

18. att riksdagen som sin mening beslutar hos regeringen begära
förslag om ett säkerhetspolitiskt forskningscentrum.

1988/89:U404 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
garantier för att fartyg vid främmande flottbesök ej är utrustade med
kärnvapen.

1988/89:U405 av Margareta Persson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige
i fortsättningen inte skall ta emot utländska flottbesök, om garantier
inte ges för att kärnvapen inte finns ombord,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige
även i fortsättningen skall arbeta för en internationell överenskommelse
i denna fråga.

1988/89:U408 av Jill Lindgren m.fl. (mp,vpk,c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om IAEA och NPT-avtalet,

2. att riksdagen begär att regeringen verkar för att art. 4 mom. 2 i
NPT-avtalet stryks snarast möjligt.

1988/89:U409 av Margaretha af Ugglas m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär nytt förslag till medelsanvisning
för att möjliggöra fortsatt forskningsarbete på rymdområdet i
enlighet med vad som i motionen anförts,

1989/90: UU6

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om värdering av förslag på nedrustningsområdet ur
ett nordiskt säkerhetspolitiskt perspektiv,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om insatser för att åstadkomma ökade resurser för
IAEA,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om överväganden angående fortsatt deltagande i
sexnationsinitiativet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om fortsatt svenskt arbete för en global konvention
mot kemiska vapen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om negativa säkerhetsgarantier och kärnvapenfria
zoner,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts angående sådan inriktning av det svenska arbetet
inom ESK:s säkerhetspolitiska del att balansen inom ESK-processen
kan behållas.

1988/89:U410 av Göthe Knutson (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om angelägenheten av en heltäckande internationell
konvention om förbud mot tillverkning, lagring och användning av
biologiska vapen, samt ett effektivt kontrollsystem av efterlevnaden av
förbuden,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om angelägenheten av en heltäckande internationell
konvention om förbud mot tillverkning, lagring och användning av
kemiska vapen samt ett effektivt kontrollsystem av efterlevnaden av
förbuden,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om angelägenheten av att svenska regeringen i varje
lämpligt internationellt forum och vid övriga lämpliga tillfällen agerar
med kraft mot biologiska och kemiska vapen och deras användning
samt arbetar för att samla världens alla nationer som undertecknare av
effektiva konventioner mot dessa vapen.

1988/89:U412 av Birger Schlaug (mp) vari yrkas

1. att riksdagen ger regeringen till känna att Sverige i FN inte i
fortsättningen bör stödja LAEArs arbete att sprida kärnkraften och att
Sverige aktivt bör reservera sig om FN beslutar uttala sitt stöd för
IAEA,

2. att riksdagen ger regeringen till känna att Sverige aktivt skall
verka för att det s.k. icke-spridningsavtalet formuleras om så att
kärnkraftsspridning inte uppmuntras.

1989/90: UU6

1988/89:U413 av Per Gahrton (mp) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär åtgärder för att se till att inga kärnvapenkapabla
fartyg skall fa gästa svenska hamnar utan garantier att de icke har
kärnvapen ombord.

1988/89:U414 av Stig Gustafsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen i ESK eller i lämpligt FNsammanhang
väcker frågan om uttryckliga garantier för kärnvapenfrihet
vid örlogsbesök,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts beträffande möjligheterna till en gemensam nordisk
ståndpunkt i frågan om kärnvapenfrihet vid örlogsbesök,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts beträffande möjligheterna till ett samarbete med Nya
Zeeland i frågan om kärnvapenfrihet vid örlogsbesök,

4. att riksdagen begär att regeringen tar upp frågan om kärnvapenfrihet
vid örlogsbesök inom ramen för det s.k. sexnationsinitiativet,

5. att riksdagen begär att regeringen överväger möjligheten att i
lämpligt FN-organ eller i ESK-processen ta upp frågan om begränsningar
av främmande statsfartygs immunitet,

6. att riksdagen begär att regeringen överväger möjligheten att i
lämpligt FN-organ eller i ESK-processen ta upp frågan om att finna
former för särskilda markeringar av fartyg som bär kärnvapen.

1988/89:U415 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om FN:s fredsbevarande roll och möjligheter,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en noggrann analys av utvecklingen i
Nordeuropa för Sveriges säkerhetspolitik,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om svensk säkerhets- och neutralitetspolitik,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en kärnvapenfri zon i Norden,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om det fortsatta ESK-arbetet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett fullständigt provstoppsavtal,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om fortsatta ansträngningar att fa en fullständig
anslutning till icke-spridningsavtalet,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en konvention om förbud mot utveckling, pro duktion

och lagring av kemiska vapen samt förstörande av lager och
produktionsanläggn ingar,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett system inom FN:s ram för redovisning av
militära budgetar.

1989/90: UU 6

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett system inom FN:s ram för registrering,
kontroll och begränsning av den internationella vapenhandeln.

1988/89:U416 av Ingela Mårtensson m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förbud för fartyg som kan tänkas ha kärnvapen
ombord att beträda svenskt territorium,

2. att riksdagen hos regeringen begär initiativ till överläggningar
med kärnvapenfria stater för att nå en gemensam policy när det gäller
flottbesök och kärnvapen.

1988/89:U417 av Ingela Mårtensson och Ulla Orring (båda fp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av WHO:s expertstudie "Kärnvapenkrigets
effekter på folkhälsan och hälso- och sjukvården".

1988/89:U418 av Ingela Mårtensson m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tilläggskonferensen beträffande provstopp,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Frankrikes provsprängningar av kärnvapen i
franska Polynesien.

1988/89:U419 av Birger Schlaug och Marianne Samuelsson (båda mp)
vari yrkas

1. att riksdagen beslutar uttala sitt stöd för att frågan om kärnvapenfri
zon får föras upp i Nordiska rådet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att en parlamentarisk nordisk kommission bör
tillsättas för att belysa frågan om en kärnvapenfri zon i Norden.

1988/89:U420 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag om hur ett medlingsinstitut skall kunna
organiseras.

1988/89:U421 av Per Gahrton (mp) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär att den framför en offentlig protest mot de franska
kärnvapenproven i Stilla havet.

1988/89:U422 av Ingela Mårtensson m.fl. (fp,s,m,c,vpk,mp) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en jämnare könsfördelning i försvars- och nedrustningsarbetet.

1988/89:U424 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
nedrustning i norra Europa

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:Fö208.

1988/89:U425 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om aktiva
svenska freds- och nedrustningsinitiativ.

1989/90: UU 6

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:FÖ209.

1989/90: UU6

1988/89:U426 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utländska flottbesök skall avvisas såframt man
ej kan garantera frihet från kärnvapen,

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:Fö210.

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige aktivt skall verka för en kärnvapenfri
zon i Norden.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:Fö210.

Läget i nedrustningsförhandlingarna

Diskussioner om nedrustning och rustningsbegränsning förs i flera
olika sammanhang och inom skilda organisationer. För det första
bedrivs bilaterala förhandlingar direkt mellan USA och Sovjetunionen,
främst om kärnvapen. För det andra förs multilaterala förhandlingar
inom nedrustningskonferensen i Genéve, i vilken 40 länder representerande
samtliga ländergrupper deltar. För det tredje förs inom den
europeiska säkerhetskonferensens ram (ESK) förhandlingar i Wien
dels mellan staterna i NATO och Warszawa-pakten om reducering av
de konventionella styrkorna i Europa (de s.k. 23-statsförhandlingarna),
dels mellan samtliga 35 ESK-medlemmar om ytterligare förtroendeoch
säkerhetsskapande åtgärder.

Härtill kommer diskussioner om nedrustning i andra fora utom och
inom FN-systemet. Till de senare hör bl a FN:s generalförsamling, dess
nedrustningskommission och dess återkommande specialsessioner om
nedrustning.

I det följande redovisas förhandlingsläget inom vart och ett av de
viktigaste förhandlingsområdena.

USA — Sovjetunionen

Framstegen i nedrustningsförhandlingarna påverkas av många faktorer
men i första hand av förhållandet mellan de båda supermakterna.
Under de senaste årens påtagligt förbättrade klimat med en återupptagen
och allt tätare amerikansk—sovjetisk dialog har betydande framsteg
gjorts, inte minst under intryck av det nya tänkande som präglat
den nya sovjetiska utrikespolitiken. Undertecknandet i slutet av 1987
av avtalet om avskaffande av de landbaserade medeldistansmissilerna
(INF) representerade ett politiskt genombrott i nedrustningssträvandena.

De bilaterala förhandlingarna om de strategiska kärnvapnen och om
rymdförsvarsfrågorna fortsätter i Genéve (NST). Parterna har i förhandlingarna
om långdistanskärnvapnen (START) enats om principen
om en 50-procentig reduktion. Senare fastlagda riktlinjer innebär att
vardera sidan skall få förfoga över 1600 vapenbärare, inkluderande

interkontinentala och sjöbaserade ballistiska missiler samt bombflyg.
Enighet har också i vissa avseenden uppnåtts om begränsningar inom
dessa kategorier beträffande tak för antalet stridsdelar.

I september i år enades parterna vidare om att inte låta de skiljaktiga
ståndpunkterna i frågan om sjöbaserade kryssningsmissiler och om
den amerikanska satsningen på ett rymdförsvar (SDI) blockera det
fortsatta arbetet på att förhandla fram ett färdigt START-avtal.

I fråga om SDI har Sovjetunionen därmed frångått en koppling man
hållit fast vid i flera år. 1 sak finns oenigheten kvar beträffande
framtiden för 1972 års fördrag om begränsning av antalet motmedel
mot ballistiska missiler (ABM-avtalet). Sovjetunionen håller liksom
tidigare fast vid en så snäv tolkning av avtalet att det utesluter utprovning
av nya vapensystem i rymden. De eventuella konsekvenserna av
denna oenighet för ett START-avtal har emellertid skjutits på framtiden.
Samtidigt har den nya amerikanska administrationen av kongressen
nödgats skära ned de planerade anslagen för SDI för första gången
sedan programmet inleddes.

Också när det gäller de sjöbaserade kryssningsmissilerna (SLCM)
förefaller en förändring av tidigare skiljaktiga positioner ha skett så till
vida att parterna nu inriktar sig på att lösa frågan utanför det formella
START-avtalets ram men i samband med det. Det uppgivna syftet är
att genom ömsesidiga deklarationer förhindra att ett framförhandlat
START-avtal kringgås genom okontrollerade ökningar av sjöburna
kryssningsmissiler. Från amerikansk sida ställer man sig fortfarande
tvivlande till möjligheterna att verifiera SLCM. Verifikationsfrågan
utgör en viktig del av de fortsatta diskussionerna.

Förenta staterna har från sin sida släppt kravet på att inkludera ett
förbud mot rörliga landbaserade missiler i START. Tillsammans har
dessa positionsförskjutningar inneburit att utsikterna ljusnat för de
START-samtal som återupptogs i Genéve i slutet av september. Härtill
har också en ramöverenskommelse om verifikation av de strategiska
kärnvapnen bidragit.

Inom ramen för de senaste årens intensiva dialog har supermakterna
även bilateralt behandlat frågor som sedan länge varit föremål för
multilaterala förhandlingar i Genéve. Det gäller i synnerhet förbud
mot kemiska vapen och olika frågor rörande kärnvapenprov. En
överenskommelse som träffades i september i år om kontroll av
kärnvapenprov undanröjde ett gammalt hinder för ratificering av det
s.k. tröskelavtalet från 1974 och avtalet om fredliga kärnexplosioner
från 1976.

Till bilden av den bilaterala nedrustningsdialogen mellan supermakterna
kan också räknas de unilaterala åtgärder som tillkännagivits
under det senaste året. Aven om det kan finnas skilda motiv för dessa
åtgärder, bidrar ensidigt vidtagna nedrustningsåtgärder också positivt
till det allmänna förhandlingsklimatet.

På amerikansk sida har man inlett skrotningen av tre klasser av
sjöburna taktiska kärnvapen, tillsammans cirka ett tusen.

Sovjetunionen har tillkännagivit sin avsikt att minska de egna försvarskostnaderna
med 10 % under de närmaste två åren. I slutet av

1989/90: UU6

1988 tillkännagav man planer att minska den sovjetiska krigsmakten
med 500 000 man under den kommande tvåårsperioden. Beträffande
vapensystem uppgavs de planerade minskningarna i den europeiska
delen av Sovjetunionen och Östeuropa till 10 000 stridsvagnar, 8 500
artillerienheter och 800 stridsflygplan. I dessa siffror ingår 50 000
sovjetiska soldater och 5 000 sovjetiska stridsvagnar stationerade i
DDR, Tjeckoslovakien och Ungern. Ett ensidigt tillbakadragande av en
så omfattande mängd offensiva styrkor med framskjuten placering har
satts i samband med inte bara besparingshänsyn utan också med en ny,
deklarerat mer defensiv sovjetisk försvarsdoktrin. Samtidigt som man
från amerikansk officiell sida välkomnar de tillkännagivna förändringarna
menar man dock att de konkreta tecknen på tillämpningen av en
defensiv försvarsdoktrin ännu är få.

Tillkännagivandet av de sovjetiska planerna på reduktioner i Östeuropa
har följts av liknande förklaringar om mer begränsade reduktioner
av personal och stridsvagnar från ett antal östeuropeiska länder.

På NATO-sidan fattades vid toppmötet i maj 1989 ett viktigt beslut om
de korträckviddiga landbaserade kärnvapnen i Västeuropa (dvs. med
en räckvidd mindre än 500 km). Efter avtalet om avskaffande av
medeldistanskärnvapnen kom båda sidors intresse att riktas mot de
korträckviddiga missilerna. Från ledande håll inom NATO-alliansen
framfördes önskemål om att dessa skulle moderniseras för att bättre
kunna fylla sin avskräckande roll. Från andra, främst Förbundsrepubliken
Tyskland, krävdes i stället att de skulle göras till föremål för
förhandlingar syftande till att reducera denna vapenkategori. NATOkompromissen
blev att inget beslut i moderniseringsfrågan skulle fattas
innan förhandlingsvägen prövats men att dylika förhandlingar i sin tur
finge bli beroende av resultaten i de förestående förhandlingarna i
Wien om minskning av de konventionella styrkorna i Europa.

Förhandlingar om säkerhet och nedrustning i Europa

En rad olika faktorer med direkt bäring på de båda supermakterna
— tvingande besparingar, föråldrad materiel, redan fattade beslut om
ensidiga åtgärder, ett visst doktrinomtänkande samt konsekvenser av
redan fattade kärnvapenbeslut — har således bidragit till det beslut
som togs i början av 1989 vid den europeiska säkerhetskonferensens
uppföljningsmöte i Wien att inleda förhandlingar i mars i år om en
reduktion av de konventionella styrkorna i Europa (CFE).

Dessa s.k. 23-statsförhandlingar i Wien förs mellan medlemmarna i
de två militärallianserna. Enligt beslut vid Wien-mötet förs en parallell
förhandling mellan samtliga 35 ESK-medlemmar om ytterligare förtroende-
och säkerhetsskapande åtgärder (CSBM).

Målet för CFE-förhandlingarna, som ersatt de mer än i ett decennium
fastlåsta s.k. MBFR-förhandlingarna, är att nå en stabil och säker
balans på lägre nivåer genom en minskning av de militära styrkorna,
eliminering av asymmetrier liksom av förmågan att påbörja överraskande
anfell och att genomföra omfattande offensiva operationer.

1989/90: UU6

Båda sidor har utifrån sina olika intressen framlagt förslag om tak.
för högsta tillåtna antal soldater och vapen. Inte desto mindre är flera
inslag i de båda sidornas förslag identiska, t.ex. taken för stridsvagnar
och övriga pansarfordon, vilka satts till 20 000 resp. 28 000 per
allians. Västsidan föreslår att såväl amerikanska som sovjetiska stridskrafter
stationerade utomlands reduceras till samma nivå, 275 000
man. I övrigt bygger båda alliansernas förslag på alliansvisa tak med en
viss områdesvis fördelning inom allianserna.

Västsidan har angivit en relativt snäv tidsram för slutförande av
förhandlingen, mellan ett halvt och ett år, och uttalanden under
hösten tyder på att även Sovjetunionen kan vara berett att ansluta sig
till målsättningen att uppnå ett avtal under 1990. Under sommaren i
år har ett närmande i flera avseenden skett mellan de båda sidornas
positioner. Öst har accepterat begränsningar av den andel av alliansens
resurser som får innehas av en enskild alliansmedlem och av den
mängd resurser som får vara stationerad utomlands i Europa. Väst har
å sin sida accepterat östsidans intresse att i begränsningarna också
innefatta stridsflygplan och beväpnade helikoptrar. Flera besvärliga
problem återstår emellertid att lösa. Bl.a. gäller det just beträffande
flyget östsidans krav att undanta åtminstone delar av det defensiva
jaktflyget och västsidans intressen beträffande den del av dess flyg som
har både en konventionell och en nukleär roll. Tecken tyder dock på
ett närmande även inom detta område.

I den parallella s.k. 35-statsförhandlingen i Wien om förtroende- och
säkerhetsskapande åtgärder lades tidigt fram detaljerade förslag från
väst- resp. östgruppen. Västförslaget är uppbyggt kring information och
verifikation rörande markstridskrafter och landbaserat flyg. Östförslaget
betonar däremot åtgärder som innebär begränsningar av stridskrafternas
verksamhet samt förslag som i synnerhet rör sjö- och flygstridskrafterna.

I somras lade de neutrala och icke-allierade staterna fram ett gemensamt
förslag om åtgärder, vilkas allmänna inriktning gäller förband
och utrustning som ger rörlighet och eldkraft, och som kan bilda
stommen i överraskande angrepp och större offensiva företag.

Motsättningarna mellan öst och väst verkar av de framlagda förslagen
att döma vara betydande, i synnerhet när det gäller sjöstridskrafterna
och deras aktiviteter. Här gäller det bl.a. tolkningen av konferensens
mandat. Däremot har de traditionella skillnaderna beträffande
öppenhet och kontroll minskat, vilket innebär att positionerna har
kommit närmare varandra i viktiga avseenden. Konferensen har i
princip också enats om att till nästa år hålla ett seminarium om
försvarsdoktriner.

Nedrustningskonferensen i Genéve

I nedrustningskonferensen i Genéve (CD) förs de enda i verklig
mening multilaterala nedrustningsförhandlingarna med deltagande av
40 stater representerande alla världsdelar och ländergrupperingar. Slutmålet
för förhandlingarna i CD är en fullständig nedrustning under

1989/90: UU6

internationell kontroll. I praktiken arbetar CD med en rad delfrågor,
bland vilka de viktigaste för närvarande är ett förbud mot kemiska
vapen, ett fullständigt provstoppsavtal (CTB) samt förhindrande av
kapprustning i rymden.

Arbetet i CD har under 1989 kommit att domineras av förhandlingarna
om ett förbud mot kemiska vapen. Det ökade intresset för ett
förbud bör dessutom ses mot bakgrund av att kemiska vapen på senare
tid åter kommit till användning. Irak har använt kemiska vapen i
kriget mot Iran och mot den egna kurdiska befolkningen. Risken för
spridning av kemiska vapen till allt fler länder har ökat.

Sedan tidigare har enighet förelegat om väsentliga delar av en
konventionstext. Vad som återstått har bl.a. varit lösandet av kontrollfrågorna
samt problemet med övergångsregler under den tioåriga avvecklingsperioden.
Kontrollfrågorna har varit föremål för bilaterala
amerikansk-sovjetiska förhandlingar, vilka i år resulterat i en överenskommelse
om informationsutbyte och inspektion, inkl. procedurer för
s.k. inspektion på anmaning. Enighet har också nåtts om procedurer
för förstörande av kemiska vapen och av produktionsanläggningar för
sådana vapen, vilka hört till de svåraste utestående frågorna. Resultatet
av den bilaterala amerikansk—sovjetiska överenskommelsen kommer
att matas in i de multilaterala förhandlingarna i CD, vilka därigenom
väntas få en viktig impuls när arbetet återupptas i slutet av innevarande
år.

President Bush tillkännagav härutöver i sitt FN-tal i slutet av september
i år att Förenta staterna är berett att skära ned sina lager av
kemiska vapen med 80 % redan innan ett multilateralt avtal träffats,
under förutsättning att Sovjetunionen gör motsvarande åtagande. Sedan
ett avtal trätt i kraft kan, enligt president Bush, reduktionen
utsträckas till 98 % av lagren, medan ett totalt avskaffande av lagren
för amerikansk del förutsätter en anslutning till ett avtal om totalförbud
av kemiska vapen av alla stater som har förmåga att tillverka dem.
Från sovjetisk sida har uttalats en beredskap att förhandla om ett
totalförbud direkt med Förenta staterna, även om ett multilateralt avtal
inte skulle vinna anslutning från samtliga aktuella staters sida.

Under lång tid har ett betydande arbete lagts ned i CD på att att
åstadkomma ett fullständigt förbud mot provsprängningar av
kärnvapen. Sverige har framlagt flera förslag till avtal om provstopp,
senast genom ett fullständigt textutkast som presenterades 1983. Ett
totalt förbud mot kärnvapenprov skulle vara ett effektivt hinder mot
fortsatt kvalitativ kapprustning. Parterna har emellertid inte kunnat
ena sig om ett förhandlingsmandat för CD. Under 1989 har konsultationer
bedrivits i syfte att tillsätta en ad hoc-kommitté för mandatfrågan.
Konsultationerna har dock ännu inte lett till någon överenskommelse
om en dylik ad hoc-kommitté. Som nämnts ovan pågår i stället
bilaterala kontakter mellan USA och Sovjetunionen om en partiell
uppgörelse om kärnvapenprov. Bl.a. har de träffat en bilateral överenskommelse
om hur underjordiska prov skall kontrolleras, vilken omfattar
rätt att ömsesidigt närvara på varandras testområden.

1989/90: UU6

Inom CD arbetar en kommitté för förhindrande av kapprustning i
rymden. Rymden är redan militariserad genom förekomsten av ett
stort antal stationära och andra satelliter som har militär eller delvis
militär användning. Båda supermakterna har dessutom utvecklat system
för bekämpning av satelliter (ASAT-system).

Från svensk sida har i CD framlagts en plan för förhindrande av
kapprustning i yttre rymden omfattande ett fullständigt förbud mot
ASAT-vapen, förbud mot utprovning av andra vapensystem och av
metoder för att angripa satelliter. I förslaget ingår också upprättande av
verifikationssystem för att övervaka efterlevnaden av ingångna avtal
samt förtroendeskapande åtgärder bl.a. för att minska risken för incidenter
i rymden.

Utsikterna till framgång inom CD i fråga om rymdvapnen är i sista
hand beroende av förhandlingarna mellan USA och Sovjetunionen på
rymdområdet, inte minst de frågor som rör ABM-avtalets tolkning och
förlängning. Här torde motsättningarna kvarstå, även om de inte
längre kopplas till de bilaterala förhandlingarna om de strategiska
kärnvapnen.

Övriga ämnen på CD:s dagordning såsom radiologiska vapen och negativa
säkerhetsgarantier är föremål för en fortlöpande diskussion, men
inga nämnvärda framsteg har på senare tid noterats. Trots bristen på
substantiella resultat fortsätter CD att tilldra sig politiskt intresse, bl.a.
manifesterat genom ledande politikers framträdande inför konferensen.

Marina rustningar

Sorn skildrats i utskottets föregående nedrustningsbetänkande
(1988/89:UU4) har de marina rustningarna kommit att spela en central
roll för båda supermakterna. Denna utveckling, som pågått under
avsevärd tid, berör inte minst den nordeuropeiska regionen.

Sverige har därför sedan flera år sökt få till stånd en diskussion om
de marina rustningarna och har bl.a. tagit initiativet till en särskild
FN-studie och därefter aktualiserat frågan i FN:s nedrustningskommission
(UNDC). Vid årets UNDC-session presenterade Sverige ett arbetspapper
med förslag till ett multilateralt avtal om undvikande av
incidenter till sjöss och ett förslag till ett moderniserat protokoll om
minkrigföring till sjöss.

Från svensk sida har också i UNDC framförts kritik mot kärnvapenmakternas
praxis att varken bekräfta eller förneka förekomsten av
kärnvapen ombord på sina fartyg vid bestämda tidpunkter. För första
gången fick Sverige i år ett uttryckligt stöd från vissa länder. I
rapporten från UNDC:s konsultationsgrupp om marina rustningar
återspeglas åsikten att kärnvapenmakternas nuvarande praxis bör överges,
samtidigt som rapporten konstaterar att andra delegationer inte
delar denna uppfattning.

USA och dess allierade är skilda åt genom ett världshav. För NATO
är det ett vitalt intresse att genom en stark flotta kunna säkerställa
sjötransporterna över Atlanten mellan Nordamerika och Europa. Detta
faktum bidrar till att det är svårt att fa till stånd konkreta förhandling -

1989/90:UU6

ar om nedrustning på det marina området. Samtidigt kan noteras att
en diskussion börjat föras bland experter inom NATO om möjligheten
att förhandla om taktiska kärnvapen och förtroendeskapande åtgärder
till sjöss.

Utskottet

Svensk säkerhets- och nedrustningspolitik

Såväl den svenska nedrustningspolitiken som de många motionsyrkandena
om nedrustnings- och säkerhetsfrämjande åtgärder som utskottet
haft att ta ställning till speglar på olika sätt det starka engagemang för
fred och nedrustning som finns såväl i det svenska samhället som i vår
omvärld.

Sveriges strävanden på nedrustningsområdet är även ett led i vår
säkerhetspolitik, som ytterst syftar till att öka vår egen säkerhet.
Sveriges säkerhetspolitik utformas väsentligen som ett samspel mellan
utrikespolitiken och försvarspolitiken. Dess uppgift är att bevara landets
oberoende och i alla lägen trygga en nationell handlingsfrihet för
att inom våra gränser bevara och utveckla vårt samhälle efter våra
värderingar och därtill verka för internationell avspänning och en
fredlig utveckling. Det råder stor enighet i Sverige om säkerhetspolitikens
mål och medel, vilka närmare beskrivits av en enhällig försvarskommitté
(SOU 1985:23 och 1987:9).

De primära målen för vår säkerhetspolitik och vår långsiktiga strävan
att åstadkomma en fredligare värld genom avspänning och nedrustning
kompletterar varandra. Det är enligt utskottets uppfattning
inte bara möjligt att förena internationellt nedrustningsarbete med
omsorg om den egna säkerheten, stabiliteten och avspänningen i det
egna närområdet, utan en sådan hållning ger oss samtidigt trovärdighet
i nedrustningsarbetet.

De senaste årens återupptagna dialog mellan Förenta staterna och
Sovjetunionen fortsätter enligt utskottets bedömning att fördjupas, inte
minst på nedrustningsområdet. Förhandlingar om begränsningar av de
konventionella rustningarna i Europa inleddes i mars i år inom ESK:s
ram mellan medlemsstaterna i NATO och Warszawa-pakten. Betydande
framsteg har redan gjorts, och supermakterna tycks vara inställda på
att det mesta av förhandlingsarbetet skall kunna slutföras redan under
nästa år. Också förhandlingarna om de strategiska kärnvapnen har
kommit in i ett betydligt mer dynamiskt skede under innevarande år.

Framstegen i förhandlingarna liksom de tillkännagivna ensidiga
militära nedskärningarna avspeglar enligt utskottets mening djupgående
förändringar i det internationella klimatet i stort. Sovjetunionen
och vissa östeuropeiska länder är i färd med att ompröva väsentliga
inslag i sina samhällssystem i demokratiserande riktning och strävar
efter att ersätta sin tidigare isolering med ett brett samarbete med
länderna i väst.

1989/90: UU6

Denna löftesrika utveckling är samtidigt uttryck för en samhällelig
systemkris i Östeuropa. Försöken att göra upp med en långvarig
ekonomisk och politisk stagnation innebär att såväl akuta som långsiktiga
problem måste tacklas samtidigt och helt nya lösningar prövas,
vilka kan komma att utsätta samhällena i Östeuropa för starka påfrestningar.
Länge undertryckta konflikter kan under de nya villkoren åter
komma att göra sig gällande nationellt eller internationellt.

Den nödvändiga och välkomna förnyelsen aktualiserar därmed frågan
om stabiliteten i efterkrigsordningen i Europa. Att finna sådana
former för en europeisk fredsordning att alla länders intresse av fred,
frihet och välståndsutveckling kan tillgodoses utgör enligt utskottets
mening den viktigaste uppgiften för det europeiska samarbetet under
90-talet. I denna spelar såväl nedrustningsarbetet som det växande
ekonomiska samarbetet en viktig roll.

Utvecklingen i norra Europa kan inte värderas i ett snävt regionalt
perspektiv. Områdets strategiska betydelse hänger i väsentlig grad samman
med den militärtekniska utvecklingen och dess konsekvenser för
såväl den centrala kärnvapenbalansen som stormakternas marina och
luftoperativa intressen. Det säkerhetspolitiska mönstret i Norden är
sedan länge väl etablerat som en integrerad del av den europeiska
efterkrigsordningen och kan därför inte heller betraktas isolerat från
Europa som helhet.

De nordiska länderna har gjort skilda säkerhetspolitiska vägval. De
har dock ett gemensamt intresse av att trygga en lugn och stabil
situation i Nordeuropa och att inom ramen för sin säkerhetspolitik
begränsa stormakternas militära närvaro i det nordiska området. Sverige
och övriga nordiska länder följer uppmärksamt utvecklingen inte
minst på det marina området i norr. Nordeuropas strategiska betydelse
ställer krav på Sveriges säkerhetspolitiska agerande i flera avseenden.
Samtidigt fordrar de nya osäkerheter som uppluckringen av den etablerade
efterkrigsordningen innebär att svensk säkerhetspolitik nu
liksom tidigare bör präglas av noggrann analys, långsiktighet och
konsekvens.

Det är i detta perspektiv utskottet bedömer bl.a. yrkande 3 i moderata
samlingspartiets partimotion 1988/89:U409, yrkandena 2 och 3 i
folkpartiets partimotion 1988/89:U415, vänsterpartiet kommunisternas
partimotion 1988/89:U425 samt motion 1988/89:U424 (s).

Utskottet anser dessa yrkanden besvarade med vad ovan anförts.

I yrkande 3 i centerpartiets partimotion 1988/89:U402 framhålls bl.a.
vikten av förtroendeskapande åtgärder i norra Europa, bl.a. i form av
förtroendeskapande åtgärder till sjöss inom ESK-samarbetets ram. Utskottet
konstaterar att marina frågor med hänsyn till flottstyrkornas
rörlighet ytterst är av global natur. Inom ESK:s ram diskuteras enligt
Madrid-mandatet marina styrkor i den mån de har ett funktionellt
samband med militära dispositioner till lands. Det aktuella geografiska
området är i detta fall liksom för övriga förtroendeskapande åtgärder
hela ESK-området. Det finns enligt utskottet skäl att hysa tveksamhet

1989/90: UU6

till att med stormakterna träffa uppgörelser som syftar till att reglera
militärpolitiska förhållanden inom mer avgränsade geografiska områden.

Denna inställning har också präglat regeringens reaktion på de
säkerhetspolitiska delarna av de sovjetiska s.k. Murmansk-förslagen,
framförda av generalsekreterare Gorbatjov i Murmansk för två år
sedan och senare på olika sätt kompletterade. Utskottet delar regeringens
bedömning. Medan det bland Murmansk-förslagen finns åtskilligt
att ta fasta på vad gäller regionalt samarbete i fråga om t.ex. miljö och
forskning, gäller för de säkerhetspolitiska frågorna att problem som
berör vidsträckta geografiska områden också bör få sin lösning inom
samma vidsträckta ram.

Yrkande 3 i motion 1988/89:U402 avstyrks därför.

Strävandena att förverkliga en kärnvapenfri zon i Norden har som
yttersta syfte att stärka Sveriges och de övriga nordiska ländernas
säkerhet och bör ses i ett vidare europeiskt sammanhang. Utskottet vill
erinra om vad en enhällig riksdag under en följd av år har uttalat om
en kärnvapenfri zon i Norden:

Utskottet finner det tillfredsställande att de nordiska regeringarna,
utifrån sina olika säkerhetspolitiska utgångspunkter, igångsatt egna
utredningsarbeten och gemensamt åsiktsutbyte kring frågan om en
kärnvapenfri zon i Norden. Utskottet utgår ifrån att regeringen fortsätter
sitt arbete i fråga om utredningar och analyser samt håller fortsatt
nära kontakt med övriga nordiska regeringar i frågan, för att undersöka
om en gemensam grund finns mellan de nordiska länderna i syfte
att skapa en kärnvapenfri zon i Norden som ett led i arbetet för ett
kärnvapenfria Europa.

Detta uttalande äger alltjämt full giltighet.

Det arbete som sedan 1987 bedrivs inom ramen för en nordisk
ämbetsmannagrupp i syfte att utreda förutsättningarna för en kärnvapenfri
zon i nordiskt område är ett exempel på hur de nordiska
länderna genom egna åtgärder strävar efter att upprätthålla och vidareutveckla
en stabilitetsfrämjande ordning i norra Europa, baserad på
respekt för ländernas olika säkerhetspolitiska lösningar. Ämbetsmannagruppens
arbete är inriktat på en stegvis analys av de olika elementen i
ett eventuellt zonarrangemang. Gruppen har under det gångna året
avslutat arbetet med avsnitt om s.k. kompletterande åtgärder och om
zonstaternas förpliktelser. Man har vidare arbetat med ett avsnitt om
förhållandet mellan ett zonarrangemang och ett bredare europeiskt
sammanhang. Dessutom har man inlett arbetet med ett avsnitt om
Östersjöns status.

Med det anförda får yrkande 4 i motion 1988/89:U415 (fp) och
yrkande 2 i motion 1988/89:U426 (mp) anses besvarade.

Utskottet anser det inte nu vara påkallat att tillsätta en nordisk
parlamentarisk kommission för en kärnvapenfri zon, vilket föreslås i
yrkande 16 i motion 1988/89:U402 (c) och i yrkande 2 i motion
1988/89:U419 (mp). Utskottet konstaterar att det redan finns en informell
nordisk parlamentarikergrupp om denna fråga, i vilken represen -

1989/90: UU6

tanter för 18 partier i de feni nordiska länderna ingår. Parlamentariker
deltar också i det arbete med frågor om en kärnvapenfri zon i Norden
som bedrivs inom Nordiskt forum för säkerhetspolitik.

Yrkande 16 i motion 1988/89:U402 och yrkande 2 i motion
1988/89:U419 avstyrks därför.

I yrkande 1 i motion 1988/89:U419 (mp) föreslås att riksdagen skall
uttala sitt stöd för att frågan om en nordisk kärnvapenfri zon får föras
upp i Nordiska rådet. Utskottet konstaterar att säkerhetspolitiska frågor
inte hör till de områden inom vilka de nordiska länderna samarbetar i
Nordiska rådet.

Yrkande 1 i motion 1988/89:U419 avstyrks därför.

En med kärnvapenfria zoner relaterad fråga är tanken på negativa
säkerhetsgarantier. Enligt yrkande 7 i motion 1988/89:U409 (m) föreslås
att regeringen noggrant skall följa utvecklingen vad gäller förslag
om negativa säkehetsgarantier och kärnvapenfria zoner och bl.a. i CD
beakta synpunkter som kommit fram i de nordiska diskussionerna.

Utskottet konstaterar att Sverige sedan flera år bedriver ett energiskt
arbete i denna fråga i CD, men att utvecklingen går trögt. Utskottet
delar motionärernas synpunkt att möjligheten att uppnå fördelar för
kärnvapenfria stater utan att dessa binds i bilaterala avtalsförhållanden
till kärnvapenstater bör beaktas. Kärnvapenfriheten — reglerad genom
deltagande i en kärnvapenfri zon eller på annat sätt — utgör enligt
utskottets mening i sig ett tillräckligt åtagande för negativa säkerhetsgarantier.
Detsamma gäller för ett land som anslutit sig till NPT och icke
har kärnvapen stationerade på sitt territorium. Sverige har för sin del
intresse av att entydiga och villkorslösa uttalanden om att icke använda
kärnvapen mot kärnvapenfri stat görs av kärnvapenmakterna. Samtidigt
är det angeläget för oss att inte bli part i något avtalsförhållande.
Enligt utskottets mening kan negativa säkerhetsgarantier från stormakternas
sida inte ensamma utgöra en ersättning för en kärnvapenfri zon,
vilken förutsätts innehålla mer konkreta åtaganden.

Sverige bör liksom hittills delta aktivt i CD:s arbete på detta område.
Utskottet överlämnar emellertid åt regeringen att bedöma hur detta
arbete bör utformas.

Yrkande 7 i motion 1988/89:U409 får därmed anses vara besvarat.

I ett antal motioner berörs frågan om besök av utländska
örlogsfartyg som kan tänkas vara kärnvapenbestyckade. I yrkande 15 i
motion 1988/89:U402 (c), motion 1988/89:U404 (vpk), yrkande 1 i
motion 1988/89:U405 (s) och motion 1988/89:U413 (mp), yrkande 1 i
motion 1988/89:U416 (fp) samt yrkande 1 i motion 1988/89:U426 (mp)
föreslås att Sverige inte skall motta sådana besök med mindre än att
garantier om fartygens kärnvapenfrihet lämnas, eller — enligt yrkande
15 i motion U402 — Sverige på annat sätt kan försäkra sig om att
kärnvapen ej medförs.

I flera motioner tas också möjligheten av en internationell överenskommelse
beträffande kärnvapenbestyckade örlogsbesök upp. I yrkande
2 i motion 1988/89:U405 (s) föreslås att regeringen skall arbeta

1989/90: UU6

härför internationellt, enligt yrkande 1 i motion 1988/89:11414 (s)
genom att väcka frågan inom ESK eller FN, enligt yrkande 2 i motion
1988/89:U416 (fp) genom att ta initiativ till överläggningar med andra
kärnvapenfria stater.

I motion 1988/89:U414 (s) pekas på andra möjligheter att ta upp
frågan internationellt. I yrkande 2 föreslås att Sverige undersöker
möjligheterna att nå en gemensam nordisk ståndpunkt beträffande
kärnvapenfrihet vid örlogsbesök. I yrkande 3 föreslås ett samarbete
med Nya Zeeland i syfte att få fler kärnvapenfria länder att skärpa sina
villkor, och i yrkande 4 föreslås att Sverige tar upp frågan med de
länder som står bakom det s.k. sexnationsinitiativet.

I motion 1988/89:U414 (s) begärs också att regeringen skall överväga
två andra möjligheter att i FN eller inom ESK angripa frågan om
förbud mot kärnvapenbestyckade flottbesök, nämligen genom att enligt
yrkande 5 ta upp frågan om begränsning av främmande statsfartygs
immunitet och genom att enligt yrkande 6 söka finna former för
särskilda markeringar av fartyg som bär kärnvapen.

För svensk del gäller att när regeringen meddelar tillstånd för
örlogsbesök erinras den gästande nationen om att kärnvapen inte får
medföras vid besök i svenska hamnar. Detta sker med följande formulering:
"Det råder generellt förbud att medföra kärnvapen vid besök i
Sverige. Sveriges regering utgår från att detta förbud strikt iakttages".
Den svenska politiken i fråga om besök av örlogsfartyg bygger sålunda
på att vi hyser förtroende för att besökare respekterar våra regler.

Den besökande staten avkrävs inga garantier. Om emellertid sådana
garantier skulle begäras och lämnas föreligger ingen rätt att inspektera
örlogsfartyg för att klarlägga det verkliga förhållandet. Enligt uppgift
finns det för närvarande inte heller några säkra metoder för verifikation
utan att inspektion på platsen görs. Snarare pekar de verifikationsförsök
som gjorts i form av strålningsmätning på att denna metod
inte kan ge någon slutgiltig lösning på verifikationsproblemet. Detta
innebär att ett besökstillstånd skulle bygga på förtroende för besökaren
även i detta fall.

En liknande praxis tillämpas i de övriga nordiska länderna.

I yrkande 2 i motion 1988/89:U414 (s) föreslås att förutsättningarna
för en gemensam nordisk ståndpunkt i frågan om kärnvapenfrihet vid
örlogsbesök skall undersökas. Motionärerna vill bl.a. se ett besöksförbud
som ett första steg mot en nordisk kärnvapenfri zon. Utskottet vill
med anledning härav anföra att det i dag föreligger en i stort sett
gemensam nordisk handlingslinje i frågan om flottbesök. Målet för de
svenska strävandena är i första hand att få till stånd en öppnare
inställning från kärnvapenmakternas sida i fråga om redovisning av
kärnvapeninnehav.

Förutsättningarna för en nordisk kärnvapenfri zon utreds för närvarande
som ovan skildrats av en nordisk ämbetsmannagrupp. Utskottet
anser inte att det skulle vara ändamålsenligt att nu göra uttalanden om
vilka de första stegen i en eventuell process mot en kärnvapenfri zon
skall vara.

Yrkande 2 i motion 1988/89:U414 avstyrks därför.

1989/90: UU6

I Nya Zeeland, som åberopas i ett par av motionerna, gäller regler
som avviker från de nordiska. Enligt lagstiftningen av år 1987 om Nya
Zeelands kärnvapenfria zon och om nedrustning och rustningskontroll
är det — på samma sätt som i Sverige — förbjudet att anlöpa nyzeeländsk
hamn med kärnvapenbeväpnat eller kärnkraftsdrivet fartyg.
Premiärministern prövar frågan om tillstånd för utländska örlogsfartyg
att besöka Nya Zeelands inre vatten. Därvid får han, heter det i samma
lagstiftning, endast ge besökstillstånd om han är förvissad om att
fartygen inte medför någon kärnvapenutrustning (nuclear explosive
device). En motsvarande regel gäller för luftfartyg. En rådgivande
kommitté har upprättats för att bistå premiärministern och utrikesministern
i nedrustningsfrågor, inkl. tillämpningen av 1987 års lagstiftning.

Vad gäller förslaget i yrkande 3 i motion 1988/89:U414(s) om
närmare samarbete med Nya Zeeland vill utskottet anföra att Sverige
självfallet nära följer utvecklingen där, men att det samtidigt finns
skillnader mellan omständigheterna i de båda fallen. Frågan om besök
av utländska örlogsfartyg i svenska hamnar har samband såväl med
helheten i det nordiska säkerhetspolitiska mönstret som med den
pågående utredningen om en kärnvapenfri zon i Norden. Den svenska
handlingslinjen måste bestämmas utifrån en bedömning av situationen
i vår del av världen.

Yrkande 3 i motion 1988/89:U414 får därmed anses besvarat.

Utskottet har i tidigare betänkande (UU 1987/88:1) uttalat att regeringen
borde verka internationellt för att kärnvapenmakterna skall frångå
sin princip att inte ge besked beträffande förekomsten av kärnvapen
ombord. Utskottet kunde i föregående betänkande (1988/89:UU4) notera
att regeringen i enlighet med riksdagens beslut tagit upp frågan i
FN genom statsministerns anförande vid FN:s tredje specialsession om
nedrustning i juni 1988.

Utskottet konstaterar att Sverige också under det senaste året på
andra sätt aktualiserat frågan. Sverige tog förra hösten ett initiativ till
en resolution i generalförsamlingen som syftade till att hålla de marina
frågorna kvar som en punkt på UNDC:s dagordning. Sverige har också
sedermera i UNDC kritiserat kärnvapenmakternas aktuella praxis. För
första gången fick det svenska initiativet i år ett uttryckligt stöd från
vissa länder, främst alliansfria. Åsikten att kärnvapenmakternas nuvarande
praxis bör överges återspeglas i rapporten från UNDC:s konsultationsgrupp
om marina rustningar.

Sveriges strävanden i internationella fora vinner således successivt
terräng. Utskottet är av uppfattningen att en internationell överenskommelse
är av största betydelse i sak. Regeringen bör därför fortsätta
på den inslagna vägen. Av det skälet anser utskottet att ensidiga
svenska åtgärder inte nu är påkallade.

Principen att varken bekräfta eller förneka förekomsten av kärnvapen
ombord kritiserades också i det svenska nedrustningsanförandet i
generalförsamlingens första utskott i oktober i år. Där konstaterades
bl.a. att denna princip innebär att flottbesök med kärnvapenstaternas

1989/90: UU6

2 Riksdagen 1989190. 9 sami. Nr 6

nuvarande praxis inte medför den avsedda förtroendeskapande effekten.
På grund av den oro allmänheten känner inför osäkerheten
beträffande kärnvapen ombord bidrar den gällande principen till motsatsen,
dvs. till att undergräva förtroendet i stället för att stärka det.
Utskottet delar denna uppfattning.

Utskottet konstaterar att regeringen utnyttjat möjligheterna att aktivera
frågan i FN och att det finns ett visst stöd för de svenska
synpunkterna. Samtidigt står det klart att den amerikanska regeringen
för närvarande inte är inriktad på att ändra sin praxis. Utskottet
noterar dock att de taktiska kärnvapnen ombord på den amerikanska
flottans fartyg under det gångna året både har reducerats till antalet
och kommit att bli föremål för debatt bland landets egna fackmän.
Beslut har fattats om att från fartygen avlägsna tre hela klasser av
taktiska kärnvapenrobotar.

Reduktionerna avser dock inte de sjöburna kryssningsmissilerna
avsedda för landmål, vilka i betydande antal ingår i den amerikanska
flottans framtidsönskemål. Däremot har från annat håll i den amerikanska
administrationen tanken förts fram att också de sjöbaserade
kryssningsmissilerna skulle kunna omfattas i en ny amerikansk politik
att avlägsna samtliga icke-strategiska kärnvapen till sjöss, alltså även
sjöburna kryssningsmissiler. Även om dylika tankar är preliminära
visar de att också mycket centrala ståndpunkter i den marina politiken
kan bli föremål för seriös diskussion.

Utskottet konstaterar således att det förekommer en om än begränsad
så dock utveckling i fråga om synen på kärnvapen ombord, såväl i
FN-diskussioner som i den interna amerikanska diskussionen. Detta
visar att linjen att vinna ökat internationellt gehör för en ändring av
kärnvapenmakternas politik beträffande kärnvapen ombord bör tålmodigt
och i konstruktiva former drivas vidare av regeringen.

Utskottet anser därmed yrkande 2 i motion 1988/89:U405, yrkandena
1, 4, 5 och 6 i motion 1988/89:U414 och yrkande 2 i motion
1988/89-.U416 besvarade. Av samma skäl avstyrker utskottet yrkande 15
i motion 1988/89:U402, motion 1988/89:U404, yrkande 1 i motion
1988/89:U405, motion 1988/89.U413, yrkande 1 i motion 1988/89:U416
och yrkande 1 i motion 1988/89:U426.

Sökandet efter en fredlig lösning på konflikter är en central uppgift för
det internationella samfundet. Svenska medborgare har under årens
lopp kunnat göra många kvalificerade medlingsinsatser. I motion
1988/89:U420 (fp) föreslås att riksdagen hos regeringen begär förslag
om hur ett medlingsinstitut skall kunna organiseras.

Det är enligt utskottets bedömning naturligt att betrakta denna fråga
i första hand i ett FN-perspektiv. Enligt utskottets uppfattning bör FN,
dess generalsekreterare och säkerhetsråd ges större möjligheter att på
ett tidigt stadium ingripa i konflikter. Förslag av denna innebörd har
framförts bl.a. av de nordiska staterna.

I FN har under de senaste åren framförts förslag om etablerandet av
särskilda organ eller mekanismer för lösning av internationella tvistefrågor.
Vid behandlingen av dessa förslag har från svensk sida framhål -

1989/90: UU6

lits att det inte är mekanismer för tvistelösning som saknas utan
snarare viljan att använda sig av de mekanismer som faktiskt redan
existerar.

Till de existerande mekanismerna hör bl.a. Internationella Domstolen
i Haag och den Permanenta skiljedomstolen i Haag. I den senares
förteckning över kvalificerade skiljedomare ingår fyra svenskar.

Utskottet har tidigare (UU 1987/88:19) uttalat sympati för en praktiskt
inriktad fredsverksamhet i mindre institutionaliserade former,
möjligen i form av ett nätverk av personer vilkas tjänster skulle kunna
utnyttjas på ett tidigt stadium i internationella konflikter. Utskottet
lämnade då åt regeringen att pröva förutsättningarna för en sådan
verksamhet. Enligt utskottets uppfattning bör ett eventuellt svenskt
initiativ bygga på en noggrann analys av de i dag tillgängliga instrumenten
och av eventuella behov av kompletteringar och förbättringar.
Utskottet förutsätter att regeringen lämnar en redogörelse för huruvida
och i så fall på vilka sätt en särskild svensk insats på detta område
skulle kunna tillföra bättre möjligheter än de existerande att utnyttja
medlingen som ett sätt att lösa internationella konflikter på fredlig väg.

Detta bör regeringen ges till känna med anledning av motion
1988/89:U420.

I motion 1988/89:U422 (fp,s,c,vpk,mp,m) föreslås att när det gäller
utseendet av deltagare i svenska delegationer till det internationella
nedrustningsarbetet bör en jämn könsfördelning eftersträvas, såväl när
det gäller tjänstemän som politiker.

Utskottet konstaterar att Sverige i nedrustningsarbetet under många
år varit representerat av en rad kvinnor, och att det även därutöver
finns ett betydande kvinnligt deltagande på detta område.

Utskottet konstaterar vidare att 6 § andra stycket i 1979 års lag om
jämställdhet mellan män och kvinnor i arbetslivet stadgar att arbetsgivaren
genom bl.a. rekrytering och utbildning skall främja en jämn
fördelning mellan kvinnor och män i skilda typer av arbete och inom
olika kategorier av arbetstagare. Utskottet utgår därför ifrån att regeringens
handlande redan styrs av den i motionen angivna målsättningen.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet motion 1988/89:U422
besvarad.

Europeiska säkerhetsfrågor

Slutdokumentet från Helsingforskonferensen 1975 om säkerhet och
samarbete i Europa innehåller tre sakområden eller s.k. korgar. Den
första korgen omfattar frågor rörande säkerheten i Europa och innehåller
ett antal viktiga principer för förbindelserna mellan de deltagande
staterna samt ett dokument om förtroendeskapande åtgärder och
vissa aspekter på säkerhet och nedrustning. Korg två behandlar ekonomiskt
samarbete och korg tre mänskliga kontakter över gränserna,
informations- och kulturfrågor. Det uttalades vid dokumentets antagande
att alla tre korgarna hade samma vikt och att balansen mellan
dem måste vidmakthållas i den fortsatta processen. En fjärde korg

1989/90: UU6

behandlar de för ESK-processens livskraft så viktiga uppföljningsmötena,
av vilka det möte som inleddes i Wien hösten 1986 och avslutades i
början av detta år var det tredje.

Helsingforsdokumentet innehåller vissa uttalanden om förtroendeskapande
åtgärder på det militära området — främst föranmälan av
manövrer och utbyte av militära observatörer — men är ganska kortfattat
i fråga om egentlig nedrustning.

Under uppföljningsmötet i Wien fattades i januari i år beslut om att
inleda två parallella förhandlingar, vilka båda öppnades i mars. I den
första, som behandlar en vidareutveckling av de förtroende- och säkerhetsskapande
åtgärderna, deltar samtliga ESK-stater (35-statsförhandlingen).
I den andra förhandlar NATO:s och Warszawa-paktens medlemsländer
alliansvis om en begränsning av de konventionella styrkorna
i Europa (23-statsförhandlingen). I båda förhandlingarna behandlas
frågor som är av stor betydelse för svenska säkerhetsintressen.

Sverige verkade under Wien-mötet för att deltagandet i förhandlingarna
om de konventionella styrkorna inte skulle begränsas till de båda
pakterna. I bakgrundsbeskrivningen har skildrats de relativt snabba
framsteg som hittills gjorts i dessa förhandlingar. Utskottet konstaterar
att farhågorna från neutrala och icke-allierade länders sida att medlemmarna
i de båda militärallianserna skulle komma att koncentrera sin
uppmärksamhet till 23-statsförhandlingen i någon mån har besannats
under förhandlingsarbetets första år. Samtidigt är den dynamiska utvecklingen
i arbetet på att begränsa de konventionella rustningarna
mycket glädjande. Den svenska regeringens uppfattning är emellertid
att det borde vara möjligt att vid ESK:s uppföljningsmöte i Helsingfors
1992 återigen sammanföra de två förhandlingarna till ett gemensamt
forum. Detta förblir en riktpunkt för det svenska handlandet inför
Helsingforsmötet.

Sverige och övriga NN-stater har verkat för att möjligheterna att få
insyn i och att påverka 23-statsförhandlingarna skall bli så goda som
möjligt. Utskottet konstaterar att NN-staterna för närvarande får ett
rimligt mått av information.

Det är dock angeläget att framsteg görs också beträffande de förtroende-
och säkerhetsskapande åtgärderna (CSBM) i 35-statsförhandlingen.
Det finns ett nära sakligt samband mellan innehållet i de två
förhandlingarna, såväl från politisk som militär synpunkt. Sverige
verkar aktivt för framsteg beträffande CSBM tillsammans med övriga
medlemmar i NN-gruppen. Utskottet understryker vikten av en fortsatt
hög svensk ambitionsnivå i dessa förhandlingar. Till de svenska förberedelserna
har hört ett ingående studiearbete beträffande de militära
förhållandena i Europa. Detta har uppdaterats och bör enligt utskottet
även framdeles utgöra en del av grunden för det svenska agerandet.
Utskottet konstaterar att det NN-förslag som lagts beträffande förtroende-
och säkerhetsskapande åtgärder för första gången omfattar information
om marina styrkor.

För svensk del är det viktigt att bevara sambandet mellan de två
förhandlingarna med anknytning till ESK:s första korg. Samtidigt är
det enligt utskottets mening för det fortsatta och långsiktiga ESK -

1989/90: UU6

arbetet angeläget att bevara en balans mellan de tre ESK-korgarna.
Den pågående utvecklingen i Sovjetunionen och Östeuropa borde
öppna möjligheterna till betydande framsteg såväl beträffande ekonomiskt
samarbete som mänskliga kontakter över gränserna i Europa.

Med det anförda anser utskottet yrkandena 2 och 4 i motion
1988/89:U402, yrkande 9 i motion 1988/89:U409 samt yrkande 5 i
motion 1988/89:U415 besvarade.

De internationella nedrustningsförhandlingarna

Kärnvapenhotet har länge framstått som den i särklass viktigaste frågan
i nedrustningssammanhang. Detta har tagit sig många uttryck: i CD
har förhandlingarna om ett fullständigt provstopp länge stått högst på
dagordningen, stor vikt lästs vid fördraget om icke-spridning av kärnvapen
(NPT) och dess granskningskonferenser, ansträngningar görs att
inte sprida kärnvapen till rymden, två kärnvapenfria zoner har inrättats
i världen och planer på ytterligare sådana finns, generalförsamlingens
arbete tar i stor utsträckning sikte på att minska hotet från
kärnvapnen.

Också förhandlingarna direkt mellan supermakterna har under lång
tid i första hand inriktats på en begränsning av kärnvapeninnehavet.
INF-avtalet som träffades 1987 innebar att för första gången en hel
kategori kärnvapen skrotades och att ett omfattande verifikationssystem
etablerades, även om endast en mycket liten del av antalet vapenbärare
i världen berörs. Ett förverkligande av de förslag som nu lagts fram i
de ovan skildrade förhandlingarna om de strategiska kärnvapnen skulle
innebära långt mer betydande reduktioner.

Parallellt med förhandlingarna om dessa kvantitativa reduktioner
pågår emellertid hos båda supermakterna en fortsatt utveckling av nya
och mer avancerade kärnvapen. Det torde vara bl.a. denna dynamik
som yrkande 6 i motion 1988/89:U402 (c) avser med förslaget att
Sverige skall fortsätta att verka för ett program för avveckling av
kärnvapen, innefattande provstopp, stopp för tillverkning och utplacering
av kärnvapen och kärnvapenbärare samt förbud mot all produktion
av klyvbart material för vapenändamål.

Detta är ett långtgående program men icke desto mindre det uttalade
målet för de internationella nedrustningsförhandlingarna. Det är
också syftet med den resolution om frysning av kärnvapen som sedan
flera år antas av FN:s generalförsamling med stor majoritet. Sedan ett
antal år röstar även NATO-länder som Danmark, Norge och Grekland
för resolutionen. Det konstateras i resolutionen att en kärnvapenfrysning
inte är ett mål i sig självt, men att en frysning skulle utgöra ett
effektivt första steg för att hindra fortsatt ökning och förbättring av
existerande arsenaler under den tid förhandlingar pågår. Samtidigt
skulle den skapa en gynnsam miljö för förhandlingar om att minska
och slutligen avskaffa kärnvapen.

Sverige är medförslagställare till resolutionen och verkar därmed i
enlighet med förslaget i motion 1988/89:U402. Yrkande 6 får därmed i
denna del anses besvarat.

1989/90: UU6

3 Riksdagen 1989190. 9 sami. Nr 6

I motion 1988/89:U415 (fp) understryks vikten av att Sverige fortsätter
ansträngningarna att få till stånd ett fullständigt provstoppsavtal. Sverige
har sedan många år varit ett av de länder som mest aktivt drivit denna
fråga i CD. Det är beklagligt att framför allt Förenta staterna motsatt
sig CD:s arbete på detta område. Som framgår av det föregående har i
stället ömsesidig kontroll av kärnvapenprov och begränsning av provverksamheten
blivit föremål för bilaterala samtal mellan Förenta staterna
och Sovjetunionen. Den överenskommelse som de båda träffade i
september i år om en ömsesidig kontrollregim innebär att ett femtonårigt
dödläge brutits, och att det bilaterala s.k. tröskelavtalet från 1974
och avtalet om fredliga kärnexplosioner från 1976 därmed torde kunna
ratificeras.

Medan det är tillfredsställande att den nya supermaktsdialogen börjat
ge resultat också på detta område, konstaterar utskottet att den
träffade överenskommelsen inte ens långsiktigt syftar till något provstopp.
En regim inkl. kontrollmekanismer för genomförande av kärnvapenprov
leder inte till ett avbrytande av dessa prov. Ett fullständigt
provstopp kan endast framförhandlas multilateralt. Sverige har drivit
ståndpunkten att detta endast kan ske i CD, där samtliga kärnvapenmakter
är representerade.

Med det anförda anser utskottet yrkande 6 i motion 1988/89.U415
besvarat.

I yrkande 1 i motion 1988/89:U418 (fp) föreslås att Sverige i en
eventuellt kommande provstoppskonferens aktivt verkar för att ett totalt
provstopp uppnås. En tredjedel av de stater som anslutit sig till det
partiella provstoppsavtalet (PTBT) från 1963 har nu begärt att en
tilläggskonferens skall sammankallas. Syftet är att utvidga provstoppet
till att omfatta samtliga typer av prov. Avtalets tre ursprungliga parter
(Förenta staterna, Sovjetunionen och Storbritannien) är nu enligt
avtalet skyldiga att sammankalla en sådan tilläggskonferens. Det är
emellertid oklart när denna kommer att hållas. Ehuru Sverige tidigare
röstat emot inkallandet av en tilläggskonferens, har från svensk sida
förklarats att när beslutet om inkallande av en sådan konferens väl
tagits, kommer Sverige att delta konstruktivt och verka för att den får
positiva effekter.

Utskottet anser därmed yrkande l i motion 1988/89:U418 besvarat.

Om kärnvapenstaterna enades om ett fullständigt provstopp skulle
också de franska kärnvapenproven i Stilla havet upphöra. Dessa berörs
i yrkande 8 i motion 1988/89:U402 (c) och yrkande 2 i motion
1988/89:U418 (fp), vilka föreslår att Sverige skall ta initiativ till en
internationell kartläggning av hälsoriskerna till följd av proven.

Sedan år 1975 har Frankrike utfört 100-talet kärnvapenprov i Stilla
havet. De näraliggande staternas oro och en tidigare genomförd undersökning
med regionalt deltagande skildrades i utskottets betänkande
1988/89:UU4. Utskottet delar den oro som befolkningen i franska
Polynesien och länderna i området hyser för de franska kärnvapenpro -

1989/90: UU6

ven. De undersökningar som genomförts efter de underjordiska proven
är inte invändningsfria. Det är önskvärt att Frankrike medverkar till
en förnyad oberoende undersökning i provområdet.

Utskottet konstaterar att den av Sverige initierade nya FN-studien
om kärnvapen i alla dess aspekter även kommer att studera frågan om
medicinska effekter av kärnvapenprov. Såväl Nya Zeeland som Frankrike
är representerade i den grupp av regeringsexperter som utsetts av
FN:s generalsekreterare för att utarbeta den nya FN-studien.

Yrkande 8 i motion 1988/89:U402 och yrkande 2 i motion
1988/89:U418 får därmed anses vara besvarade.

I motion 1988/89:U421 (mp) föreslås att Sverige skall framföra en
offentlig protest mot de franska kärnvapenproven i Stilla havet. Utskottet
konstaterar att Sverige vid kontakter på hög nivå med Frankrike
sedan många år har understrukit den vikt vi fäster vid ett fullständigt
provstopp liksom kravet att samtliga kärnvapenstater skall avbryta sin
provverksamhet. Detta har framförts såväl till den franske presidenten
som den franske premiärministern.

Utskottet tar kraftigt avstånd från fortsatta kärnvapenprov, såväl
Frankrikes som andra länders. Utskottet överlåter dock till regeringen
att pröva vilka former som kan vara mest ändamålsenliga för att i
framtiden göra den svenska inställningen känd.

Utskottet avstyrker därför motion 1988/89:U421.

Icke-spridningsfördraget (NPT) syftar dels till förhandlingar om nedrustning
mellan kärnvapenmakterna, dels till att förhindra att kärnvapen
sprids till nya länder. Ett antal länder anses besitta teknik för
tillverkning av kärnvapen. Flera länder, däribland Argentina, Brasilien,
Indien, Israel, Pakistan och Sydafrika, vilka sålunda befinner sig
på tröskeln till kärnvapeninnehav, har hittills avstått från att ratificera
NPT.

I yrkande 7 i motion 1988/89:U415 (fp) föreslås att Sverige skall
fortsätta sina ansträngningar att medverka till en fullständig anslutning
till icke-spridningsavtalet. Utskottet konstaterar att Sverige sedan anslutningen
till NPT för snart 20 år sedan aktivt arbetat för att avtalet skall
bli så allomfattande som möjligt. Sverige avser i början av nästa år att
tillsammans med övriga nordiska länder göra en gemensam uppvaktning
hos de stater vilka är FN-medlemmar men ännu ej undertecknat
NPT-avtalet i syfte att få dessa att ansluta sig.

Utskottet anser därmed yrkande 7 i motion 1988/89:U415 besvarat.

IAEA och NPT-avtalet har också aktualiserats i motioner som behandlar
sambandet mellan spridning av kärnvapen och utnyttjande av
civil kärnkraft. I yrkande 1 (delvis) och 2 i motion 1988/89:U408 (mp)
och i yrkande 2 i motion 1988/89:U412 (mp) föreslås att Sverige skall
verka för att NPT-avtalet ändras så att främjandet av utveckling och
användning av den fredliga kärnenergin inte längre skall vara en
uppgift för medlemmarna enligt avtalet.

Den artikel i NPT-avtalet som motionärerna avser (artikel IV moment
2) har följande lydelse:

1989/90:UU6

Alla fördragsparter förbinder sig att underlätta, och har rätt att deltaga
i, fullständigast möjliga utbyte av utrustning, material samt vetenskaplig
och teknisk information för kärnenergins fredliga användning.
Fördragsparter som är i stånd att göra så skall också samarbeta för att,
antingen ensamma eller tillsammans med andra stater eller internationella
organisationer, bidraga till den fortsatta utvecklingen av kärnenergins
tillämpning för fredliga ändamål, särskilt inom områden som
tillhör fördragsanslutna icke-kärnvapenstater, allt under vederbörligt
hänsynstagande till behoven inom världens utvecklingsområden.

Denna artikel måste enligt utskottets mening betraktas i sitt historiska
sammanhang. När NPT-avtalet förhandlades under 60-talet var den
gängse bedömningen av den civila kärnkraften att den var ett självklart
och viktigt bidrag till världens framtida energiförsörjning. Intresset att
få tillgång till den civila kärnteknikens tillämpningar har för åtskilliga
länder varit ett motiv bakom åtagandet att avstå från anskaffandet av
egna kärnvapen. Åtagandet att bidra till u-ländernas tillgång till den
civila kärnteknologin har därmed blivit något som de tekniskt mer
avancerade länderna fått göra för att uppnå avtalets huvudsyfte, nämligen
att förhindra kärnvapenspridning. En stor del av den i artikel IV
nämnda biståndsverksamheten avser emellertid inte kärnkraftsutbyggnad
utan isotopanvändning inom medicin, jordbruk, livsmedelsteknik
m.m.

Utskottet konstaterar att Sveriges anslutning till NPT-avtalet år 1970
var en naturlig följd av att vi själva avstått från kärnvapen. Sverige
anser självfallet inte att anslutning till detta avtal innebär något åtagande
att i dag aktivt verka för en spridning av civil kärnkraft.

Utskottet bedömer möjligheterna att genom en ändring av NPT:s
stadga formellt begränsa eller upphäva åtagandet i artikel IV moment 2
som uteslutna. Ändringar i fördragstexten kan endast ske genom
majoritetsbeslut. Många u-länder, vilka utgör majoriteten av fördragsmedlemmarna,
är positiva till artikel IV. Skulle denna text öppnas upp
för ändringsförslag kan u-länderna förväntas kräva att biståndet på
detta område skall utvidgas, inte inskränkas. Skulle de därvid inte
vinna gehör för sina krav, finns en uppenbar risk att avtalet, som är av
central betydelse och hittills fungerat relativt tillfredsställande, skulle
förlora det stöd det haft.

Utskottet avstyrker därför i denna del yrkande 1 i motion
1988/89:U408 samt yrkande 2 i samma motion liksom yrkande 2 i
motion 1988/89:U412.

På motsvarande sätt aktualiserar flera motioner FN-organet lAEA.s
roll och uppgifter. I motion 1988/89:U402 (c) föreslås att regeringen tar
initiativ till att begränsa LAEA:s roll till att endast gälla dels kontroll
och säkerhet för den civila kärnkraften, dels att förhindra kärnvapenspridning.
Samma förslag förs fram i motion 1988/89:U408 (mp) och i
motion 1988/89:U412 (mp).

IAEA:s verksamhet har bl.a. till följd av Tjernobyl-olyckan utvecklats
i riktning mot den kontroll och rådgivning beträffande säkerheten
i kärnkraftsanläggningar som motionärerna efterlyser. Samtidigt kräver

1989/90: UU6

u-länderna, som är i majoritet bland IAEA:s medlemmar, att organisationen
enligt sina stadgar också skall ägna sig åt bistånd och rådgivning
i fråga om den tekniska utvecklingen på kärnenergiområdet.

Enligt utskottets åsikt finns det lika litet som i fråga om NPT-avtalet
några förutsättningar för en förändring av IAEA:s stadga i den riktning
som motionärerna föreslår.

Yrkande 12 i motion 1988/89:U402, yrkande 1 i motion
1988/89:U412, yrkande 1 (i denna del) i motion 1988/89:U408 avstyrks
därför.

I yrkande 11 i motion 1988/89:U402 (c) föreslås att Sverige generellt i
internationella fora aktualiserar sambandet mellan kärnkraft och kärnvapen.

Det finns utan tvivel ett indirekt samband mellan civil kärnkraft
och kärnvapen. Detta samband är väl utrett. Enligt utskottets mening
är det i första hand framsteg inom nedrustningsområdet liksom åtgärder
inom ramen för NPT-avtalet och en heltäckande IAEA-kontroll av
de civila kärnkraftsanläggningarna i alla länder som krävs för att
hindra kärnvapenspridning.

Utskottet konstaterar att Sverige inom dessa ramar länge drivit
kravet internationellt på en effektivare kontroll av den civila kärnkraften.
Ett aktuellt exempel härpå utgör frågan om separation av kärnvapenstaternas
civila och militära kärnenergiverksamhet, så att deras
civila verksamhet skall kunna underkastas samma kontroll som ickekärn
vapenstaternas.

Utskottet anser därmed yrkande 11 i motion 1988/89:U402 besvarat.

I arbetet på att stärka kontrollen över den civila kärnkraften spelar
som framgått IAEA en nyckelroll. I yrkande 4, motion 1988/89:U409
(m), föreslås att det bör övervägas om Sverige kan verka för ökade
resurser till IAEA:s kontrollfunktioner. Utskottet konstaterar att Sverige
sedan länge har verkat för ökade resurser till lAEA:s kontrollverksamhet.
Detta var en av huvudfrågorna som Sverige drev under sin senaste
mandatperiod i IAEA:s styrelse 1985—1988 och under årets generalkonferens.
Frågan har fortsatt stor betydelse i den svenska LAEApolitiken.

Därmed anser utskottet yrkande 4 i motion 1988/89:U409 besvarat.

Till kärnvapenområdet får även anses höra frågan om radiologisk
krigföring. Den berörs i motion 1988/89:U402 (c), vari betonas de stora
skadeverkningar som ett angrepp på ett civilt kärnkraftverk kan medföra.
I motionen framhålls därför vikten av en internationell konvention
beträffande angrepp på kärnkraftverk.

Utskottet konstaterar att Sverige sedan flera år arbetar inom CD på
en konvention mot radiologiskt orsakad massförstöreise, vilken också
omfattar ett förbud mot angrepp på kärnkraftsanläggningar. Redan
1984 presenterade Sverige ett avtalsutkast härom. Konventionsarbetet
går emellertid trögt. Frågan har även diskuterats på IAEA:s generalkonferens.
Sveriges uppfattning är emellertid att frågan lämpligast bör
behandlas i CD.

1989/90: UU6

Utskottet anser därmed yrkande 10 i motion 1988/89:U402 besvarat.

Det är, som nämns i flera av motionerna, angeläget att kärnvapen och
möjligheterna att använda kärnenergi i förstörelsesyfte inte sprids till
fler områden eller länder. Det finns redan ett förbud mot användning
av kärnvapen i rymden men däremot inte mot användning av rymden
som medium för transport eller styrning av kärnvapen. Sverige har
verkat för att fa till stånd förhandlingar om att förhindra en ytterligare
kapprustning i rymden. Som framgår av bakgrundsbeskrivningen har
Sverige under sommarens session i CD framlagt ett fyrapunktsförslag
för sådana förhandlingar, omfattande ett fullständigt förbud mot satellitvapen,
ett förbud mot andra vapensystem eller metoder för att
angripa satelliter, upprättande av ett verifikationssystem av sådana avtal
samt åtgärder för att minska risken för incidenter i rymden.

Utskottet anser att yrkande 9 i motion 1988/89:U402 därmed är
besvarat.

Den rymdverksamhet som svenska forskningsinstitut bedriver utgör
ett värdefullt stöd för regeringens ovan skildrade initiativ. I yrkande 2 i
motion 1988/89:U409 (m) föreslås att riksdagen hos regeringen begär
nytt förslag till medelsanvisning för att möjliggöra för FOA att bedriva
fortsatt forskningsarbete på rymdområdet. Utskottet konstaterar att FOA
för innevarande budgetår erhållit medel för rymdverksamheten. Utskottet
delar regeringens bedömning att det är angeläget att behålla
FOA:s kompetens på rymdområdet. Ytterligare resurser kommer enligt
vad utskottet inhämtat att föreslås i nästa budgetproposition.

Utskottet anser därmed yrkande 2 i motion 1988/89:U409 besvarat.

I motion 1988/89:U402 (c) yrkande 7 föreslås förhandlingar så snart
som möjligt syftande till förbud mot kryssningsmissiler.

Kryssningsmissiler är lågtflygande vapenbärare med nukleära eller
konventionella vapen. Till skillnad från ballistiska missiler går de inte
i en kulbana utan de styrs likt ett förarlöst flygplan. Markbaserade
kryssningsmissiler (GLCM) med längre räckvidd än 500 km omfattas
av INF-uppgörelsen och skall således helt avvecklas. Flygbaserade
(ALCM) och sjöbaserade (SLCM) missiler har berörts under STARTförhandlingarna.
Vissa framsteg har gjorts i försöken att fastställa
högsta tillåtna antal för ALCM.

SLCM har tidigare utgjort en av de svåraste frågorna i STARTförhandlingarna.
Som framgått av bakgrundsbeskrivningen kom i september
i år Förenta staterna och Sovjetunionen överens om att inrikta
sig på att söka lösa problemet med SLCM utanför START-förhandlingarnas
ram genom att skjuta över frågan till ett ännu ej närmare
definierat bredare marint sammanhang. Från amerikansk sida ställer
man sig fortfarande tvivlande till möjligheterna att verifiera ett avtal
om SLCM.

Sverige har i många sammanhang uttryckt oro inför de problem
som är förknippade med SLCM. Utskottet konstaterar att det är
otillfredsställande om den nyligen överenskomna uppläggningen leder
till att behandlingen av frågan om SLCM ytterligare fördröjs. Sverige
har i UNDC drivit på för att föra upp frågorna om marin kapprust -

1989/90: UU6

ning, bland vilka SLCM ingår, på dagordningen. Som utskottet redovisat
ovan i anslutning till motionerna om kärnvapen ombord vid
örlogsbesök har nukleära SLCM åtminstone diskussionsvis ifrågasatts i
den debatt som börjat föras bland vissa amerikanska fackmän om
möjligheten att tänka sig den amerikanska flottan i framtiden utrustad
med endast strategiska ballistiska kärnvapen. Utskottet stödjer självfallet
regeringens försök att vinna gehör för nödvändigheten av en
överenskommelse om samtliga typer av kryssningsmissiler.

Med det anförda betraktar utskottet yrkande 7 i motion
1988/89:U402 som besvarat.

Två motioner behandlar WHO.s expertstudie av kärnvapenkrigets effekter
på folkhälsan och hälso- och sjukvården. I yrkande 6 i motion
1988/89.U402 (c) föreslås att Sverige skall bidra med de resurser som
behövs för att det fortsatta arbetet skall kunna genomföras. 1 motion
1988/89:U417 understryks också det angelägna i att expertgruppen kan
fortsätta sitt arbete. Båda motionerna kritiserar det förhållandet att
Sverige vid omröstning i WHO:s styrelse om projektet 1987 avstod från
att rösta.

Utskottet konstaterar att det svenska agerandet vid behandlingen av
resolutionen om WHO:s expertstudie inte innebar något ifrågasättande
av rapportens värde eller någon önskan att begränsa dess spridning.
Däremot ansåg Sverige att intentionerna bakom resolutionen skulle
leda till att WHO-gruppen kom att utvidga studierna till sådana
områden som låg utanför WHOs mandat. Utskottet konstaterar dessutom
att den FN:s nya kärnvapenstudie vilken tillkommit på svenskt
initiativ och genomförs under en svensk ordförande kommer att
behandla kärnvapnen i alla deras aspekter, alltså även sådana som
uppsatts för WHO-studien. Behandlingen av WHOs budget i januari i
år innebar dock år att ytterligare medel beviljats för det fortsatta
arbetet med studien. Sverige förvissade sig särskilt om att så var fallet.

Därmed anser utskottet i denna del yrkande 6 i motion
1988/89:U402 samt motion I988/89:U417 besvarade.

Den snabba utvecklingen av forskning och teknik påverkar också
förutsättningarna för redan ingångna avtal om förbud mot vissa vapen.
Detta är fallet med de biologiska stridsmedlen, vilka berörs i motion
1988/89:U401 (c) samt 1988/89:U410 (m). I båda motionerna berörs de
nya möjligheter att skapa tidigare helt otänkbara vapen som den nya
biotekniken öppnat. I båda motionerna föreslås också att Sverige skall
agera för att i nedrustningarbetet aktualisera bioteknikens faror och
för att stärka kontrollfunktionen i den gällande konventionen om
förbud mot biologiska vapen.

Det internationella förbudet från 1925 mot användning av kemiska
och biologiska vapen kompletterades 1972 med en konvention mot
såväl utveckling som produktion och lagring av biologiska vapen,
vilken i dag har undertecknats av 110 stater. Redan under förhandlingarna
om denna konvention verkade Sverige för att fa till stånd en
klagomålsprocedur som kunde ge möjlighet att undersöka eventuella
brott mot konventionen.

1989/90: UU6

Vid den andra granskningskonferensen av konventionen 1986 överenskoms
om ett frivilligt informationsutbyte angående forskning med
konsekvenser för just utvecklingen av nya biologiska vapen. Hittills
har emellertid endast en knapp fjärdedel av de anslutna staterna
bidragit med information. I år har emellertid information från Frankrike
och Kina tillkommit, vilket betyder att alla permanenta medlemmar
av FN:s säkerhetsråd nu medverkar i informationsutbytet.

Utskottet delar motionärens syn på det angelägna av ett stärkande av
B-vapenkonventionen. Sverige verkar för att fler stater skall delta i
informationsutbytet inom ramen för konventionen. Ett exempel på
denna strävan är anordnandet av ett symposium i FOA:s regi nästa år
om hur informationsutbytet skall kunna utvecklas och förbättras.

Med det anförda anser utskottet att motion 1988/89:U401 samt
yrkandena 1 och 3 (delvis) i motion 1988/89:U410 är besvarade.

I motion 1988/89:U402 (c), 1988/89:U409 (m), 1988/89:U410 (m) och
1988/89:U415 (fp) betonas att Sverige måste fortsätta sina ansträngningar
att att fa till stånd en heltäckande konvention om förbud mot
kemiska vapen.

Sedan lång tid eftersträvar Sverige mycket aktivt ett sådant förbud
och har spelat en framträdande roll i arbetet på en konventionstext.
Sverige kommer också att under nästa år inneha ordförandeskapet i
den särskilda kommitté som utgör det huvudsakliga förhandlingsorganet
i CD.

Användningen av kemiska stridsmedel på krigsskådeplatser och mot
civilbefolkning under senare år visar också att behovet av en konvention
är stort. Risken för spridning av kemiska vapen till allt fler
u-länder är uppenbar och understryker ytterligare det angelägna i att
förhandlingsarbetet kan slutföras snarast möjligt. Det är därför glädjande
att supermakterna i sina bilaterala överläggningar nu enats om
procedurer för inspektioner och förstörande av existerande lager av
kemiska vapen. Dessa bilaterala överenskommelser kommer att tillföras
förhandlingsmaterian undei nästa session i CD. Utskottet delar
regeringens bestämda uppfattning att CD utgör det enda förhandlingsforumet
för en konvention mot kemiska vapen.

Med det anförda betraktar utskottet yrkande 13 i motion
1988/89:U402, yrkande 6 i motion 1988/89-.U409, yrkandena 2 och 3
(delvis) i motion 1988/89:U410 samt yrkande 8 i motion 1988/89:U415
som besvarade.

Ytterligare ett område inom vilket kärnvapen spelar en stor roll är de
marina rustningarna. Det finns också en risk att begränsningarna av de
konventionella rustningarna till lands i Europa okar intresset för en
utbyggnad av vapensystemen till sjöss. Det är en utveckling som ägnats
ökande uppmärksamhet från svensk sida under senare år.

I motion 1988/89:U402 (c) begärs förslag till konkreta ågärder för att
förhindra marina rustningar. Sverige tog redan 1983 initiativ till en
FN-studie om marin kapprustning och har därefter återkommit till
frågan bl.a. i UNDC och generalförsamlingens specialsession om nedrustning.

1989/90: UU6

Som framgått av bakgrundsbeskrivningen och av vad utskottet anfört
beträffande motionerna om kärnvapen ombord vid örlogsbesök och
om kryssningsrobotar framlade Sverige vid årets session med UNDC
ett utförligt förslag om ett multilateralt avtal för förhindrande av
incidenter till sjöss och även förslag till ett moderniserat protokoll om
minkrigföring. Sverige har också uttalat sig för inledandet av multilaterala
förhandlingar syftande till breda internationella överenskommelser
om såväl förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder som nedrustning
på det marina området. Det gäller bl.a. en praxis som innebär att
taktiska kärnvapen inte skall medföras under rutinuppdrag utan föras
iland.

Medan olika förslag att begränsa de marina rustningarna mött ett
växande intresse bland alliansfria länder, har tanken på konkreta
förhandlingar på detta område stött på ett principiellt motstånd hos
framför allt Förenta staterna och NATO. Västalliansen anser att uppbyggnaden
under de senaste årtiondena av den sovjetiska norra marinen
utgör ett hot mot NATO:s vitala intresse av att i händelse av en
konflikt kunna kontrollera förbindelselederna över Atlanten. Minskningen
av USA:s konventionella styrkor i Västeuropa ökar också
Atlantens betydelse som tranportled. Man anser sig därför inom NATO
ha behov av en betydande marin kapacitet och möjlighet att röra sig
utan begränsningar på världshaven.

Utskottet förutsätter att regeringen i samråd med andra länder
fortsätter att arbeta för förtroendeskapande åtgärder och rustningsbegränsningar
till sjöss.

Yrkande 14 i motion 1988/89:U402 anses därmed besvarat.

I motion 1988/89:U402 (c) och 1988/89:U415 (fp) förelås att regeringen
skall ta initiativ för att fa till stånd internationella regler för vapenhandeln.
1988 stod Sverige som medförslagsställare när en resolution för
första gången antogs av FN:s generalförsamling angående internationella
vapenöverföringar. I resolutionen uppmanas medlemsstaterna bl.a.
att stärka sina nationella system för övervakning och kontroll samt att
skapa större öppenhet i fråga om internationella vapenöverföringar. 1
resolutionen uppmanas även FN:s generalsekreterare att genomföra en
studie om hur öppenheten i internationella vapenöverföringar skall
kunna främjas.

Ehuru tveksamheten till riktlinjer om öppenhet beträffande vapenhandeln
består hos åtskilliga av FN:s medlemsländer är det enligt
utskottet angeläget att regeringen verkar i denna riktning.

Utskottet betraktar därmed yrkande 17 i motion 1988/89:U402 och
yrkande 10 i motion 1988/89:U415 (fp) som besvarade.

1 yrkande 5 i motion 1988/89:U409 föreslås att Sveriges statsminister
skall överväga sitt fortsatta medlemskap i det s.k.
sexnationsinitiativet. Ar 1984, när det internationella klimatet var kärvare
än på mycket länge och dialogen mellan supermakterna hotat att
helt avstanna, tog Sveriges statsminister tillsammans med ledarna för
fem andra länder ett initiativ, vilket blev känt som sexnationsinitiativet.
Deltagarna kom under de följande fem åren att vända sig till

1989/90: UU6

4 Riksdagen 1989/90. 9 sami. Nr 6

supermakterna med uppmaningar att återuppta dialogen och vidta
åtgärder för nedrustning och för en minskning av konfrontationsatmosfären
mellan dem. I maj i år förklarade de sex deltagarna att ett
ursprungligt syfte med initiativet, en konstruktiv dialog och framsteg
på nedrustningsområdet, nu uppfyllts. De konstaterade också att initiativets
syften i övrigt i framtiden bäst kan drivas vidare inom Förenta
nationerna.

Utskottet anser därmed yrkande 5 i motion 1988/89:U409 besvarat.

Sverige bör enligt yrkande 9 i motion 1988/89:U415 (fp) verka för en
bättre anslutning till det rapporteringssystem för militära utgifter som
tagits fram av FN för att möjliggöra jämförelser av militärbudgetar.
Utskottet konstaterar att de expertgrupper som tidigare bl.a. under
svensk ledning utrett frågan funnit att det från tekniska synpunkter är
fullt möjligt att skapa ett underlag för rättvisande jämförelser av olika
länders militärbudgetar, om bara den politiska viljan hos de rapporterande
länderna finns. Bristen på öppenhet kring de militära utgifterna
i många länder har emellertid utgjort ett allvarligt hinder för framsteg.

Det är därför enligt utskottets mening glädjande att Sovjetunionen,
såsom en del av den större öppenheten i landets inrikes- och utrikespolitik,
uttalat sin beredskap att ansluta sig till det av FN inrättade
rapporteringssystemet, när de sovjetiska nationalräkenskaperna reformerats
så att detta blir möjligt. Med en bredare anslutning som också
omfattar de östeuropeiska länderna skulle de jämförelser som rapporteringssystemet
möjliggör kunna bli en viktig del i det fortsatta nedrustningarbetet.
Regeringen bör därför utnyttja de nya möjligheter som
nu uppstått att verka för en större anslutning.

Därmed får yrkande 9 i motion I988/89:U415 anses besvarat.

Den centrala betydelse som Sverige tillmäter Förenta nationernas ansvar
för bevarandet av freden har framgått av utskottets redogörelse i det
föregående, inte minst när det gäller de svenska strävandena att inom
FN:s ram få till stånd åtaganden på nedrustningsområdet. Detta är ett
ansvar som FN:s medlemsländer har tilldelat organisationen. I FNstadgans
första kapitel heter det att Förenta nationernas ändamål är att
upprätthålla internationell fred och säkerhet.

1 yrkande 1 i motion I988/89:U415 (fp) föreslås bl.a. att Sverige skall
ta initiativ till att inom FN söka utveckla nya och redan beprövade
vägar till fredliga lösningar av internationella konflikter, inte minst i
syfte att ge FN ett ökat ansvar för efterlevnaden av konventioner och
åtaganden på nedrustningsområdet. Sverige bör enligt motionen också
stödja FN:s roll i strävandena att lösa regionala konflikter och stödja
demokratiseringsprocesser genom övervakande av fria val.

Förenta nationerna arbetade tidigare åtskilliga år under krisartade
villkor, när det finansiella och politiska stödet sviktade, biståndsverksamheten
måste skäras ned och den fredsbevarande verksamheten
bedrevs med stora underskott. Den finanskris som tidigare under
1980-talet drabbade organisationen är inte längre akut. Sovjetunionen
har beslutat betala av upplupna skulder, och Förenta staterna har
också förklarat att man i framtiden vill fullgöra sina betalningsåliggan -

1989/90: UU6

den samtidigt som man betalar av gamla skulder. Det reformarbete
som inleddes för några år sedan i syfte att omstrukturera FN-sekretariatet,
banta personalstyrkan och förändra budgetproceduren har haft
positiva effekter i detta sammanhang.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att FN måste ges en
central roll i det globala freds- och säkerhetsskapande arbetet. Detta är
en gemensam nordisk strävan. De nordiska ländernas förslag att bl.a.
ge generalsekreteraren vidgade befogenheter vid kontroll av efterlevnaden
av olika överenskommelser på nedrustningsområdet verkar i denna
riktning.

Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att FN under de senaste
åren kommit att spela en alltmer aktiv roll i försöken att lösa regionala
konflikter. I tecknet av ett ökat samförstånd mellan stormakterna
har FN vid sidan av de tidigare fredsbevarande operationerna kunnat
inleda nya engagemang i Afghanistan och Pakistan, Iran och Irak,
Namibia och Angola. Även om de högt ställda förväntningarna under
föregående år på en snar lösning av flera gamla konflikter inte helt
kunnat infrias, spelar FN här en oersättlig roll. Det är utskottets
förhoppning att denna roll i framtiden skall kunna utsträckas också
till konfliktområden som nu diskuteras för FN-insatser, t.ex. Västra
Sahara och Kambodja.

Som särskilt hoppingivande ser utskottet FN:s möjligheter att tillhandahålla
en möjlighet till internationellt övervakande av allmänna
och fria val, som t.ex. i Namibia och Nicaragua.

Det är utskottets förhoppning att det förbättrade internationella klimatet
och det pågående reformarbetet inom FN skall leda såväl till en
bättre finansiell bas för hela FN-systemet som ett mera beslutsamt
politiskt stöd från de stora medlemsländernas sida, vilket är nödvändigt
för att FN skall kunna fylla den fredsbevarande roll som stadgan
tilldelar organisationen. Utskottet är förvissat om att den svenska
regeringen i samarbete med de andra nordiska ländernas regeringar
arbetar med detta mål för ögonen.

Yrkande 1 i motion 1988/89:U415 får därmed anses besvarat.

Förslag om studier

Utskottet behandlar under detta avsnitt två motionsyrkanden av allmän
säkerhetspolitisk betydelse.

I yrkande 5 i motion 1988/89:U402 (c) föreslås att Sverige skall ta
inititiv till en studie om förstärkt skydd av civilbefolkningen i krig. I
motionstexten ges exempel på att antalet civila dödsoffer i krig ständigt
ökar: från fem procent i första världskriget till 90 procent i den
pågående konflikten i Libanon.

Motionärerna pekar utan tvivel på ett mycket allvarligt problem,
vars kärna är det moderna krigets karaktär. Utskottet skildrade i
betänkande förra året (I988/89:UU4) de internationella regler som
gäller för detta område liksom de översikter som utarbetats av folkrättskommittén.

1989/90:UU6

Enligt utskottets mening är den i dag viktigaste uppgiften att öka
respekten för folkrätten och åstadkomma bättre anslutning till den
konvention som redan finns (den fjärde Genéve-konventionen av år
1949). Det har ibland väckts tankar om att sammankalla en internationell
konferens om humanitär rätt, men en allmän bedömning är att
förslaget tills vidare är orealistiskt.

Flera studier har gjorts av krigets och enskilda vapensystems verkningar.
Nedrustningsförhandlingarna är i många avseenden inriktade
just på att begränsa eller eliminera sådana vapen som har speciellt
förödande och urskillningslösa verkningar, såsom kärnvapen, kemiska
och speciellt inhumana vapen. Detta är också en väg att förbättra
skyddet för civilbefolkningen.

Utskottet konstaterar att den till utrikesdepartementet knutna delegationen
för utveckling av folkrättens regler om humanitet i krig
(folkrättsdelegationen) har tagit initiativ till en studie av hur existerande
regler för skydd av civilbefolkningen efterlevs. Utskottet utesluter
inte att andra specialinriktade studier skulle kunna vara av värde men
är inte nu berett att föreslå regeringen att ta initiativ till en studie med
den allmänna inriktning som tycks avses i motionen.

Med det anförda betraktar utskottet yrkande 5 i motion
1988/89:U402 som besvarat.

I motion 1988/89:U402 (c) yrkande 18 hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag om ett säkerhetspolitiskt forskningscentrum.

Utskottet erinrade i betänkande föregående år (1988/89:UU4) om att
riksdagen efterlyst en inventering från regeringens sida av den för
svensk utrikes- och säkerhetspolitik relevanta forskning som bedrivs av
institutioner i Sverige, samt därtill eventuella slutsatser som en sådan
inventering kan föranleda. Utskottet pekade samtidigt på den kartläggning
som med finansiering från utrikesdepartementet utfördes på
Stockholms universitet av forskning, forskarutbildning och forskningsfinansiering
inom ämnet internationell politik.

Dessa inventeringar är nu klara. Utskottet har inhämtat att de
slutsatser som föranletts därav nu övervägs i samband med förberedandet
av den forskningspolitiska proposition som kommer att föreläggas
riksdagen nästa år, då en samlad bedömning av den säkerhetspolitiska
forskningen, vilken också berör försvars- och utbildningsdepartementen,
kommer att göras.

Utskottet delar motionärernas bedömning att den internationella
miljön kommer att ställa växande krav på vår framtida förmåga till
säkerhetspolitisk bedömning och analys, inte minst av förhållandena i
vårt närområde. Utskottet förutsätter att dessa behov kommer att
återspeglas i den forskningspolitiska propositionen. Utskottet är däremot
ej berett att nu ta ställning till vilka former en förstärkning av
den utrikes- och säkerhetspolitiska forskningen bör ta.

Därmed får yrkande 18 i motion 1988/89:U402 anses besvarat.

1989/90: UU6

Hemställan

1989/90: UU6

Utskottet hemställer

1. beträffande svensk säkerhets- och nedrustningspolitik

att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1988/89:U409, yrkandena
2 och 3 i motion 1988/89:U415, motion 1988/89:U425 och
motion 1988/89:U424 besvarade med vad utskottet anfört,

2. beträffande förtroendeskapande åtgärder i Norden
att riksdagen avslår yrkande 3 i motion 1988/89:U402,

3. beträffande kärnvapenfri zon i Norden

att riksdagen förklarar yrkande 4 i motion 1988/89:U415 och
yrkande 2 i motion 1988/89:U426 besvarade med vad utskottet
anfört,

4. beträffande parlamentarisk kommission för kärnvapenfri zon
att riksdagen avslår yrkande 16 i motion 1988/89:U402 och
yrkande 2 i motion 1988/89:U419,

5. beträffande behandling i Nordiska rådet av nordisk kärnvapenfri
zon

att riksdagen avslår yrkande 1 i motion 1988/89:U419,

6. beträffande negativa säkerhetsgarantier

att riksdagen förklarar yrkande 7 i motion 1988/89:U409 besvarat
med vad utskottet anfört,

7. beträffande gemensam nordisk ståndpunkt om kärnvapenfrihet
vid örlogsbesök

att riksdagen avslår yrkande 2 i motion 1988/89:U414,

8. beträffande samarbete med Nya Zeeland om örlogsbesök ,
att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1988/89:U414 besvarat
med vad utskottet anfört,

9. beträffande garantier vid utländska örlogsbesök

att riksdagen med avslag på yrkande 15 i motion 1988/89:U402,
motion 1988/89:U404, yrkande 1 i motion 1988/89:U405, motion
1988/89:U413, yrkande 1 i motion 1988/89:U416 och yrkande 1 i
motion 1988/89:U426 förklarar yrkande 2 i motion
1988/89:U405, yrkandena 1, 4, 5 och 6 i motion 1988/89:U414
och yrkande 2 i motion 1988/89:U416 besvarade med vad utskottet
anfört,

10. beträffande medlingsinstitut

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört med anledning av motion 1988/89:U420,

11. beträffande jämnare könsfördelning i svenska delegationer
till nedrustningsförhandlingar

att riksdagen förklarar motion 1988/89:U422 besvarad med vad
utskottet anfört,

12. beträffande europeiska säkerhetsfrågor

att riksdagen förklarar yrkandena 2 och 4 i motion
1988/89:U402, yrkande 9 i motion 1988/89:U409 och yrkande 5 i
motion 1988/89:U415 besvarade med vad utskottet anfört.

13. beträffande frysning av kärnvapen

att riksdagen förklarar yrkande 6 i denna del i motion
1988/89:U402 besvarat med vad utskottet anfört,

14. beträffande fullständigt provstoppsavtal

att riksdagen förklarar yrkande 6 i motion 1988/89:U415 besvarat
med vad utskottet anfört,

15. beträffande provstoppskonferens

att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1988/89:U418 besvarat
med vad utskottet anfört,

16. beträffande franska kärnvapenprov i Stilla havet

att riksdagen förklarar yrkande 8 i motion 1988/89:11402 och
yrkande 2 i motion 1988/89:U418 besvarade med vad utskottet
anfört,

17. beträffande protest mot kärnvapenprov i Stilla havet
att riksdagen avslår motion 1988/89:U421,

18. beträffande fullständig anslutning till icke-spridningsavtalet
att riksdagen förklarar yrkande 7 i motion 1988/89:U415 besvarat
med vad utskottet anfört,

19. beträffande IAEA och NPT-avtalet

att riksdagen avslår yrkande 1 i denna del och yrkande 2 i
motion 1988/89:U408 samt yrkande 2 i motion 1988/89:U412,

20. beträffande IAEA.s roll och uppgifter

att riksdagen avslår yrkande 12 i motion 1988/89:U402, yrkande
1 i motion 1988/89:U412 och ifrågavarande del av yrkande 1 i
motion 1988/89:U408,

21. beträffande sambandet kärnkraft—kärnvapen

att riksdagen förklarar yrkande 11 i motion 1988/89:U402 besvarat
med vad utskottet anfört,

22. beträffande ökade resurser till IAEA

att riksdagen förklarar yrkande 4 i motion 1988/89:U409 besvarat
med vad utskottet anfört,

23. beträffande radiologisk krigföring

att riksdagen förklarar yrkande 10 i motion 1988/89:U402 besvarat
med vad utskottet anfört,

24. beträffande kapprustning i rymden

att riksdagen förklarar yrkande 9 i motion 1988/89:U402 besvarat
med vad utskottet anfört,

25. beträffande forskningsarbete på rymdområdet

att riksdagen förklarar yrkande 2 i motion 1988/89:U409 besvarat,

26. beträffande förbud mot kryssningsmissiler

att riksdagen förklarar yrkande 7 i motion 1988/89:U402 besvarat
med vad utskottet anfört,

27. beträffande WHO.s expertstudie

att riksdagen förklarar yrkande 6 i denna del i motion
1988/89:U402 och motion 1988/89:U417 besvarade med vad utskottet
anfört,

1989/90: UU6

28. beträffande biologiska stridsmedel

att riksdagen förkJarar motion 1988/89:U401 och yrkande 1 och
ifrågavarande del av yrkande 3 i motion 1988/89:U410 besvarade
med vad utskottet anfört,

29. beträffande konvention om förbud mot kemiska vapen

att riksdagen förklarar yrkande 13 i motion 1988/89:U402, yrkande
6 i motion 1988/89:U409, yrkande 2 och ifrågavarande del
av yrkande 3 i motion 1988/89:U410 och yrkande 8 i motion
1988/89:U415 besvarade med vad utskottet anfört,

30. beträffande marina rustningar

att riksdagen förklarar yrkande 14 i motion 1988/89:U402 besvarat
med vad utskottet anfört,

31. beträffande internationella regler för vapenhandeln

att riksdagen förklarar yrkande 17 i motion 1988/89:U402 och
yrkande 10 i motion 1988/89:U415 besvarade med vad utskottet
anfört,

32. beträffande sexnationsinitiativet

att riksdagen förklarar yrkande 5 i motion 1988/89:U409 besvarat
med vad utskottet anfört,

33. beträffande rapporteringssystem för militära utgifter

att riksdagen förklarar yrkande 9 i motion 1988/89:U415 besvarat
med vad utskottet anfört,

34. beträffande FN:s ansvar för bevarandet av freden

att riksdagen förkJarar yrkande 1 i motion 1988/89:U415 besvarat
med vad utskottet anfört,

35. beträffande studie om skydd av civilbefolkningen i krig

att riksdagen förklarar yrkande 5 i motion 1988/89:U402 besvarat
med vad utskottet anfört,

36. beträffande säkerhetspolitiskt forskningscentrum

att riksdagen förklarar yrkande 18 i motion 1988/89:U402 besvarat
med vad utskottet anfört.

Stockholm den 9 november 1989
På utrikesutskottets vägnar

Evert Svensson

Närvarande: Evert Svensson (s), Margaretha af Ugglas (m). Sture
Ericson (s), Nils T Svensson (s), Birgitta Hambraeus (c), Per Gahrton
(mp), Viola Furubjelke (s). Kristina Svensson (s), Anneli Hulthén (s),
Eva Björne (m), Gertrud Sigurdsen (s), Maria Leissner (fp), Karin
Söder (c), Bertil Persson (m). Håkan Holmberg (fp), Bengt Hurtig
(vpk) och Mona Berglund (s).

1989/90: UU6

Använda förkortningar

ABM An t i -Ba11 i s t i c M i s s i Ie

ALCM Air-Launched Cruise Miss i le

ASAT Ant i-Sate 11 i te

CD Conference on Disarmament

CFE Conventional Forces in Europé

CSBM Confidence- and Security-BuiIding Measures

Cl B Comprehensi ve Test Ban

ESK Europeiska säkerhet skonferensen

GLCM Ground-Launched Cruise Missi le

IAEA International Atomic Energy Agency

INF Intermcdiate-range Nuclear Forces

MBFR Mutual Balanced Force Reductions

NN Neutral and Non-Aligned

NPT Non-Proliferation Treaty

NST Nuclear and Space Talks

PTBT Partial Test-Ban Treaty

SDI Strategic Defense Initiative

SIXM Sea-launched Cruise Miss i le

START Strategic Arms Reduction Talks

UNDC United Nations Disarmament Commission

Reservationer

1. Förtroendeskapande åtgärder i Norden (mom. 2)

Birgitta Hambraeus (c), Per Gahrton (mp), Karin Söder (c) och Bengt
Hurtig (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med
"Utskottet konstaterar att marina frågor" och på s. 14 slutar med
"U402 avstyrks därför" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning är det viktigt att, som framhålls i
motionen, Sverige tar fasta på möjligheterna att främja en avspänning i
det nordeuropeiska området. Liksom man studerar dimensionen från
Medelhavet till Ural inom ESK-arbetet, kan det finnas skäl att studera
dimensionen från Medelhavet till Nordpolen.

Sverige bör ta initiativet till att inom ESK-arbetets ram ta fram ett
speciellt program för förtroendeskapande åtgärder i norra Europa.

dels att utskottets hemställan i moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande förtroendeskapande åtgärder i Norden
att riksdagen med bifall till yrkande 3 i motion 1988/89:U402
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Parlamentarisk kommission för kärnvapenfri zon
(mom. 4)

Birgitta Hambraeus (c), Per Gahrton (mp), Karin Söder (c) och Bengt
Hurtig (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med
"Utskottet anser" och på s. 15 slutar med "U419 avstyrks därför" bort
ha följande lydelse:

1989/90: UU6

Utskottet anser att en parlamentariskt sammansatt arbetsgrupp bör
komplettera ämbetsmannagruppen. Det arbete som parlamentariker
utför i informella grupper bör ges ökade resurser i mer etablerade
former.

dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

4. beträffande parlamentarisk kommission för kärnvapenfri zon
att riksdagen med bifall till yrkande 16 i motion 1988/89:U402
och yrkande 2 i motion 1988/89:U419 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Nordisk kärnvapenfri zon (mom. 5)

Per Gahrton (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med
"Utskottet konstaterar" och slutar med "U419 avstyrks därför" bort ha
följande lydelse:

Utskottet instämmer med motionärerna i att frågan om en kärnvapenfri
zon bör behandlas i Nordiska rådet.

Därmed tillstyrker utskottet yrkande 1 i motion 1988/89:U419.

dels att utskottets hemställan i moment S bort ha följande lydelse:

5. beträffande behandling i Nordiska rådet av nordisk kärnvapenfri
zon

att riksdagen med bifall till yrkande 1 i motion 1988/89:U419
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Samarbete med Nya Zeeland om örlogsbesök
(mom. 8)

Per Gahrton (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med "Vad
gäller förslaget" och slutar med "anses besvarat" bort ha följande
lydelse:

Utskottet instämmer med motionärerna om att ett samarbete med
Nya Zeeland i detta avseende bör inledas.

Med hänvisning härtill tillstyrker utskottet yrkande 3 i motion
1988/89:U414.

dels att utskottets hemställan i moment 8 bort ha följande lydelse:

8. samarbete med Nya Zeeland om örlogsbesök
att riksdagen med bifall till yrkande 3 i motion 1988/89:U414
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

1989/90:UU6

5. Garantier vid örlogsbesök (mom. 9, motiveringen)

Margaretha af Ugglas, Eva Björne och Bertil Persson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med
"Sveriges strävanden" och slutar med "nu är påkallade" bör utgå.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med "På
grund av" och slutar med "denna uppfattning" bort ha följande

lydelse:

Samtidigt vill utskottet konstatera att det är ett svenskt säkerhetspolitiskt
intresse att vi deltar i internationella örlogsbesök samt att sådana
förekommer också i svenska hamnar. Det är ett grundläggande svenskt
intresse att bevara Östersjöns ställning som ett fritt hav. Det är också
viktigt att bevara en gemensam nordisk handlingslinje i frågan om
flottbesök.

6. Garantier vid utländska örlogsbesök (mom. 9)

Birgitta Hambraeus (c), Per Gahrton (mp), Karin Söder (c) och Bengt
Hurtig (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med "Detta
visar att linjen" och slutar med "motion 1988/89:U426" bort ha
följande lydelse:

Det internationella arbetet bör dock fortsätta. Detta bör likafullt inte
hindra att Sverige, i avvaktan på internationella resultat, kräver besked
om att svensk lag i detta avseende respekteras i samband med örlogsbesök
från kärnvapen makter eller på annat sätt försäkrar sig om att så
sker. Enligt utskottets uppfattning är det motiverat att en sådan skärpning
av praxis kommer till stånd.

Detta bör utskottet med anledning av yrkande IS i motion
1988/89:U402, motion 1988/89:U413 och yrkande 1 i motion
1988/89:U426 ge regeringen till känna.

dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

9. beträffande garantier vid utländska örlogsbesök
att riksdagen med bifall till yrkande 15 i motion 1988/89:U402,
motion 1988/89:U413 och yrkande 1 i motion 1988/89:U426 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Protest mot kärnvapenprov i Stilla havet
(mom. 17)

Per Gahrton (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med
"Utskottet överlåter" och slutar med "motion 1988/89:U421" bort ha
följande lydelse:

Utskottet instämmer därför i motionärens synpunkt att denna uppfattning
bör framföras som en tydlig protest och tillstyrker därmed
motion 1988/89:U421.

1989/90: UU6

dels att utskottets hemställan i moment 17 bort ha följande lydelse:

17. beträffande protest mot kärnvapenprov i Stilla havet
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:U421 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. IAEA och NPT-avtalet (mom. 19)

Per Gahrton (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med "Denna
artikel" och slutar med "1988/89:U412" bort ha följande lydelse:

Det är uppenbart att dessa formuleringar är oförenliga med gällande
svenska riksdagsbeslut om kärnkraftsavveckling.

Utskottet instämmer därför i motionärernas synpunkter och tillstyrker
yrkande 1 i denna del och yrkande 2 i motion 1988/89:U408 samt
yrkande 2 i motion 1988/89:U412.

dels att utskottets hemställan i moment 19 bort ha följande lydelse:

19. beträffande IAEA och NPT-avtalet
att riksdagen med bifall till yrkande 1 i denna del och yrkande 2
i motion 1988/89:U408 samt yrkande 2 i motion 1988/89:U412
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. IAEA:s roll och uppgifter (mom. 20)

Birgitta Hambraeus (c), Per Gahrton (mp), Karin Söder (c) och Bengt
Hurtig (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med "Enligt
utskottets åsikt" och slutar med "U408 avstyrks därför" bort ha följande
lydelse:

Som framgår av vad utskottet ovan anfört måste IAEA:s dubbla roll
att främja kärnenergi och försöka hindra spridning av kärnvapen ses i
sitt historiska sammanhang. IAEA fick sin stadga av FN:s generalförsamling
när alla trodde att kärnkraften var framtidens energikälla. Så
är inte längre fallet.

Enligt Artikel II i LAEA:s stadga är syftemålet följande:

Organet skall söka påskynda och utvidga atomenergins bidrag till fred,
hälsa och välstånd i hela världen. Det skall efter förmåga tillse att hjälp
som lämnas av organet självt eller på dess begäran, eller som ställts
under dess övervakning eller kontroll, icke användes på sätt att den
främjar något militärt ändamål.

IAEA är ett FN-organ och rapporterar varje år till FN:s generalförsamling.
Det måste vara möjligt för FN att ändra mandatet för sina organ,
när utvecklingen visat att det ursprungliga uppdraget inte längre är
relevant.

IAEA har en viktig uppgift att försöka hindra kärnvapenspridningen
och att arbeta för kontroll och säkerhet i kärnkraftverken. Däremot är
det inte längre lämpligt att IAEA har en skyldighet att "utvidga

1989/90: UU6

atomenergin". Inte heller spridning av teknik för bestrålning av livsmedel
eller isotopanvändning inom jordbruket finns det anledning för
FN att ägna sig åt.

Brundtland-rapporten framhåller de förnybara energikällorna och
teknik för effektiv energianvändning som de lämpligaste metoderna för
en hållbar utveckling. FN bör satsa kraftfullt på detta för att möta
u-ländernas berättigade krav på bistånd.

Sverige bör väcka förslag i FN om en förändring av IAEA:s uppgifter,
så att uppdraget att "påskynda och utvidga atomenergins bidrag till
fred, hälsa och välstånd i hela världen" upphör.

dels att moment 20 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

20. beträffande lAEA.s roll och uppgifter

att riksdagen med bifall till yrkande 12 i motion 1988/89:U402,
yrkande 1 i denna del i motion 1988/89:11408 och yrkande 1 i
motion 1988/89:11412 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

10. Sambandet kärnkraft—kärnvapen (mom. 21)

Birgitta Hambraeus (c). Per Gahrton (mp), Karin Söder (c) och Bengt
Hurtig (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med "Det
finns utan tvivel" och slutar med "U402 besvarat" bort ha följande
lydelse:

Det finns utan tvivel ett samband mellan civil kärnkraft och kärnvapen.
Detta samband är väl utrett. För att nämna ett land så har Indien
skaffat sig kärnvapenkapacitet med hjälp av kanadensisk kärnkraftsteknik.
USA:s förre president Reagan ville att staten i nödfall skulle
kunna ta över kärnkraftsreaktorer för att producera bombbränsle,
eftersom det är både billigare och snabbare än genom att bygga en
särskild anläggning. När de utbrända bränslena från ett kärnkraftverk
svalnat några decennier, kan man ta fram plutoniet i ett välutrustat
laboratorium och tillverka bomber. Centerpartiets motion beskriver
härutöver flera exempel på hur atombomber kan härledas ur kärnkraften.

Utskottet, som finner detta mycket alarmerande, anser att regeringen
skyndsamt bör ta initiativ till internationella åtgärder för att förhindra
spridning av kärnvapen via kärnkraftsteknik och kärnkraftsavfall. Sambandet
mellan kärnkraft och kärnvapen bör aktualiseras i internationella
fora.

dels att moment 21 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

21. beträffande sambandet kärnkraft—kärnvapen

att riksdagen med bifall till yrkande 11 i motion 1988/89:U402
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

1989/90: UU6

Särskilt yttrande

1989/90: UU6

Margaretha af Ugglas, Eva Björne och Bertil Persson (alla m) anför:

Frysning av kärnvapen kan vara kontraproduktivt. En kärnvapenfrysning
i Europa i början av 1980-talet, på sätt som föreslogs av vissa,
skulle sannolikt ha inneburit fler kärnvapen i Europa i dag än vad nu
är fallet. I ett läge där supermakterna beslutat avveckla medeldistanskärnvapen
och förhandlingar sker mellan dessa beträffande ytterligare
väsentlig reduktion av kärnvapen synes det angeläget att fortsätta på
denna väg.

Att komplicera förhandlingarna med vad som skulle ingå i en s.k.
kärnvapenfrysning ter sig i nuvarande läge som en betydande risk att
försena arbetet på en kärnvapennedrustning.

- '