Socialutskottets betänkande
1989/90:SoU9

Specialiseringstjänstgöring för läkare

1989/90

SoU9

Sammanfattning

I betänkandet behandlas förslagen i prop. 1988/89:138 om riktlinjer för
specialiseringstjänstgöring för läkare m.m. och de motioner som väckts
med anledning av propositionen. I betänkandet behandlas också ett
antal motioner som väckts under allmänna motionstiden 1989.

Betänkandet behandlar vidare läkarförsörjningen och frågan om
läkarna skall ha rätt till tillsvidareanställning under specialiseringstjänstgöringen.
I syfte att 0 dessa frågor belysta har utskottet hållit en
utfrågning med företrädare för socialdepartementet, socialstyrelsen,
Landstingsförbundet, Samverkansnämnden Norra Sjukvårdsregionen,
universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), Sveriges Läkarförbund och
Svenska Läkaresällskapet.

När det gäller läkarförsörjningen erinrar utskottet om sina tidigare
uttalanden om att samhället inte kan acceptera den brist på läkare som
råder i vissa delar av landet och inom vissa prioriterade specialiteter.
Utskottet har vid flera tillfällen efterlyst en samlad redovisning från
regeringens sida för hur regeringen ser på problemen med läkarförsörjningen.
Även om vissa förhoppningar nu kan knytas till ett förändrat
system för planering och fördelning av läkarresurserna tillgodoser
inte vad som anförs i propositionen kraven på en sådan samlad
redovisning. Utskottet anser därför att regeringen bör återkomma till
riksdagen med en redovisning och en analys beträffande den geografiska
och verksamhetsmässiga fördelningen av läkarna. Effekterna av de
olika förslag som lagts fram i utredningar och rapporter men även i
motioner till riksdagen behöver belysas. Regeringen bör göra en förutsättningslös
prövning av vilka åtgärder som lämpligen bör företas för
att målsättningen om en rättivs fördelning av vårdresurserna skall
uppnås. Utskottet delar den uppfattning som kommit till uttryck vid
utskottsutfrågningen att det behövs en större flexibilitet när det gäller
fördelningen av utbildningsplatser till bristområden. Utskottet anser
därför att även de framtida utbildningsbehovet bör belysas i sammanhanget.

Vad utskottet anfört bl.a. med anledning av vissa motioner (fp, m
och c) föreslås riksdagen ge regeringen till känna.

I fråga om kraven på tillsvidareanställning för läkare har utskottet
för sin del vid en samlad bedömning av de argument som åberopats

1 Riksdagen 1989190. 12 sami. Nr 9

för att behålla systemet med visstidsförordnanden och de argument
som talar för att läkare bör vara tillsvidareanställda funnit att övervägande
skäl talar för att läkare under sin specialistutbildning bör ha
samma anställningstrygghet som de flesta andra grupper i samhället
och att de alltså bör kunna förordnas tills vidare på sina tjänster.
Utskottet anser det emellertid samtidigt väsentligt att ett nytt vidareutbildningssystem
tillgodoser kraven på såväl en genomströmning i systemet
som en rättvis fördelning av läkarresurserna.

Utskottet anser att undantag måste kunna göras bl.a. när det gäller
läkartjänster vid de s.k. undervisningssjukhusen. När det gäller frågan
om tillsvidareanställningen bör avse viss klinik eller visst landstingsområde
finner utskottet det angeläget att en tillsvidareanställning under
specialiseringstjänstgöringen kan förenas med en tjänstgöringsskyldighet
inom landstingsområdet. Regeringen bör återkomma till riksdagen
med ett lagförslag som kan tillgodose de av utskottet framförda
kraven.

Vad utskottet anfört föreslås riksdagen ge regeringen till känna.

Utskottets m-, fp- och c-ledamöter har avgivit en reservation beträffande
del av motiveringen. Reservanterna anser att frågan om tillsvidareanställningen
bör avse viss klinik eller visst landstingsområde i första
hand är en fråga för arbetsmarknadens parter och förutsätter att den
kan lösas i avtalsförhandlingar mellan berörda parter.

Utskottet tillstyrker i övrigt regeringens förslag till riktlinjer för
läkares specialiseringstjänstgöring.

Utskottet avstyrker övriga motionsförslag. Utskottets fp- och c-ledamöter
reserverar sig till förmån för ett motionsyrkande om specialistutbildning
till allmänläkare. 1 övrigt föreligger sju reservationer (m, fp,
mp) i huvudsak till förmån för egna motionsyrkanden. Ett särskilt
yttrande (m) har avgivits.

Propositionen

I proposition 1988/89:138 har regeringen (socialdepartementet) föreslagit
dels att riksdagen godkänner de riktlinjer för läkares specialiseringstjänstgöring
som angetts i propositionen (avsnitt 4.1 och 4.2), dels
att riksdagen tar del av vad som anförts i propositionen om läkares
allmäntjänstgöring (avsnitt 3 och 5.3), specialiseringstjänstgöring såvitt
gäller praktisk tjänstgöring, anställningsform, systematisk utbildning
och kvalitetskontroll (avsnitt 4.3-4.6), det nordiska samarbetet (avsnitt
4.7) och ytterligare planeringsåtgärder för fördelning av läkararbetskraften
(avsnitt 5.4).

1989/90: SoU9

Motioner

1989/90: SoU9

Motioner väckta med anledning av propositionen

1988/89:So36 av Margo Ingvardsson m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen
beslutar om ändring av hälso- och sjukvårdslagen § 15 så att läkares
specialiseringstjänstgöring som huvudregel sker under tillsvidareanställning
med undantag för undervisningssjukhusen.

1988/89:So37 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om etik i läkarutbildningen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om rätten till handledning under utbildning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om miniminivå för SK-kurserna,

4. att riksdagen med avslag på propositionen i denna del som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om
läkarnas anställningstrygghet,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om beaktande av psykosociala problem i läkarutbildning
och läkartjänstgöring,

6. att riksdagen hos regeringen åter begär ett åtgärdsprogram om
läkarförsörjning i glesbygd.

1988/89:So38 av Lars Hjertén (m) vari yrkas

1. att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om allmäntjänstgöringens längd,

2. att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om anställningsförhållandet under specialistutbildningen.

1988/89:So39 av Maja Bäckström och Leo Persson (båda s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om anställningstrygghet för underläkare under specialiseringstjänstgöring.

1988/89:So40 av Anita Stenberg och Claes Roxbergh (båda mp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om att hälso- och sjukvårdslagen § 15 begränsas till
att endast avse läkare under allmäntjänstgöring.

1988/89:So41 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen
beslutar ge regeringen till känna vad i motionen anförts angående
tillsvidareanställning av läkare under specialistutbildning.

1988/89:So42 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om positiva åtgärder för en bättre regional fördelning
av läkararbetskraft,

2. att riksdagen i syfte att stärka de offentliganställda läkarnas
anställningstrygghet beslutar att begränsa hälso- och sjukvårdslagens
§ 15 till att endast avse läkare under allmäntjänstgöring,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs mot den i propositionen förordade begränsningen av
icke-legitimerade läkares möjligheter till vikariatstjänstgöring,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts mot ett införande av ett sammanhållet AT-prov,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
socialstyrelsen, eller ännu hellre en fristående medicinalstyrelse, skall
ansvara för utformning och organisation av kunskapskontrollen under
AT.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1989

1988/89:So434 av Margareta Persson och Ulla Johansson (båda s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av fler platser på specialistutbildningen
till ögonläkare.

1988/89:So441 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen
beslutar att ortopedisk medicin skall inrättas som självständig medicinsk
specialitet.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:Ub554.

1988/89:So458 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående utbildningsinsatser för att trygga tillgången
på allmänläkare.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:Sf277.

1988/89:So483 av Gunnar Thollander m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna att det särskilda sakkunnigförfarandet
vid tillsättning av läkartjänster bör upphävas.

1988/89:So518 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (båda mp)
vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att utbildningstjänster i ortopedisk medicin
inrättas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att läkare
med ovanstående utbildning skall erhålla specialistkompetens.

Motion överflyttad från socialförsäkringsutskottet

1989/90:Sf2 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om läkarförsörjningen.

Motionen är väckt med anledning av regeringens proposition
1988/89:153 med redogörelse för en överenskommelse om vissa ersättningar
till sjukvårdshuvudmännen m.m. för år 1990. Övriga yrkanden
i motionen behandlas av socialförsäkringsutskottet.

1989/90:SoU9

Utskottet

1989/90:SoU9

Bakgrund

Riksdagen fattade år 1969 beslut om längden av läkares grundutbildning
samt om ett system och en organisation för vidareutbildning av
läkare efter läkarexamen (prop. 1969:35, SU 83, rskr. 215). Den
ordning som då infördes har bestått i huvudsak oförändrad sedan dess.
I enlighet med 1969 års reform av läkarutbildningen omfattar grundutbildningen
studier under fem och ett halvt år. Grundutbildningen
avslutas med läkarexamen.

Utbildningen efter läkarexamen är uppdelad i två delar. Den första
delen utgörs av allmäntjänstgöring (AT) under 21 månader. Denna del
är lika för alla läkare. Efter genomgången AT och godkända kunskapsprov
i internmedicin, kirurgi och psykiatri erhålls läkarlegitimation.
Den andra delen är fortsatt vidareutbildning (FV) som leder fram till
specialistkompetens. Tiden för tjänstgöringen varierar för de olika
specialiteterna —från fyra till fem och ett halvt år. Utbildningen efter
läkarexamen utgörs främst av tjänstgöring som läkare i underordnad
ställning inom offentlig hälso- och sjukvård. All tjänstgöring förutsätts
vara motiverad av ett sjukvårdsbehov och kunna inordnas i hälso- och
sjukvårdens organisation. I specialistutbildningen ingår utöver den
praktiska tjänstgöringen s.k. systematisk undervisning. Denna består av
självstudier och särskilda kurser med kunskapsprov. För att få specialistkompetens
krävs i flertalet specialiteter att läkaren skall ha gått
igenom sex veckolånga kurser (s.k. NLV-kurser).

Det är en uppgift för regeringen att bestämma vilka specialiteter
som skall finnas samt att ange tjänstgörings- och utbildningskriterier
för att uppnå specialistkompetens. Regeringen har i förordningen
(1984:545) om behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården
fastställt 44 specialiteter. Socialstyrelsen har bemyndigats att fastställa
behörighetsvillkor för sådana verksamhetsområden som inte omfattas
av den fastställda specialitetsförteckningen. Sådana villkor finns för 15
s.k. behörighetsämnen.

Regeringen tillsatte år 1985 en särskild utredare för att se över
läkarnas specialistutbildning. Utredaren, som antog namnet utredningen
om läkarnas specialistutbildning m.m., LSU 85, överlämnade år
1987 betänkandet (SOU 1987:53) Kompetensutvecklingen efter läkarexamen
och en till betänkandet fogad bilaga (SOU 1987:54) Målbeskrivningar.
Utredningen, som behandlat både allmäntjänstgöringen
och specialiseringstjänstgöringen, föreslog bl.a. en förnyelse och framför
allt en avreglering av läkarnas vidareutbildning, där styrningen i
första hand sker med klart angivna mål för kompetensutvecklingen.
Utredningen föreslog bl.a. att läkare under specialiseringstjänstgöringen
till skillnad mot vad som gäller i dag skall vara tillsvidareanställda.
I denna del reserverade sig dock socialdepartementets, utbildningsdepartementets
och socialstyrelsens företrädare i utredningen.

Propositionen

Propositionen behandlar frågor om läkares vidareutbildning efter läkarexamen.
När det gäller läkarnas allmäntjänstgöring uttalas i propositionen
att denna i högre grad än för närvarande avses bli en tillämpad
del av utbildningen, under vilken läkarna fär en praktisk klinisk
träning och introduktion i arbetslivet. Samtidigt skall AT innebära en
traditionell läkartjänstgöring under handledning. I propositionen uttalas
att AT-perioden bör avslutas med ett sammanhållet kunskapsprov.
Liksom för närvarande skall AT fullgöras på särskild tjänst för allmäntjänstgöring
på s.k. blockförordnande. AT-perioden skall —också liksom
i dag —omfatta 21 månader fördelade på tre sexmånaderstjänstgöringar
och en tremånderstjänstgöring. Riksdagen bereds tillfälle att ta
del av det som anförs om bl.a. läkarnas allmäntjänstgöring.

Regeringen lägger i propositionen fram förslag till riktlinjer för
läkarnas specialiseringstjänstgöring. Det föreslås sålunda att det detaljreglerade
system som finns i dag som innebär att specialistkompetens
erhålls efter ett visst antal tidsbestämda tjänstgöringar inom olika
medicinska verksamhetsområden ersätts av en ordning med målbeskrivningar
för de olika specialiteterna. Kompetensutvecklingen sker
liksom hittills genom praktiskt arbete som läkare under handledning,
med teoretiska studier som komplement. I propositionen föreslås vidare
att målet för specialiseringstjänstgöringen skall vara att uppnå
förmåga att sjävständigt och på ett rutinerat sätt kunna handlägga det
som är vanligt förekommande inom specialiteten.

Riksdagen föreslås godkänna de föreslagna riktlinjerna för specialiseringstjänstgöringen.
Riksdagen har dessutom beretts tillfälle att ta del
av det som anförs i propositionen om den praktiska tjänstgöringen
under specialiseringen, anställningsformen, den systematiska utbildningen
(SK-kurser), kvalitetskontrollen, det nordiska samarbetet, åtgärder
beträffande AT för att nå en jämnare läkarfördelning och ytterligare
åtgärder för en effektivare läkarförsörjning.

Allmäntjänstgöringens längd

I motion 1988l89:So38 av Lars Hjertén (m) begärs ett tillkännagivande
till regeringen om vad som anförs i motionen om allmäntjänstgöringens
längd (yrkande 1). Motionären anser att AT-tjänstgöringen bör
utökas till två år och hänvisar därvid till förslagen från LSU 85. Enligt
motionären bör de sista tre månaderna av allmäntjänstgöringen få ske
inom valfri specialitet.

I propositionen anför föredraganden (s. 6) att han är tveksam till
den förlängning av AT som LSU 85 föreslagit. Förlängningen motiverades
inte främst av utbildningsskäl utan bl.a. för att förbättra bemanningen
inom vissa bristområden samt för att ge en läkare möjlighet att
arbeta inom en ytterligare specialitet innan denne beslutar sig för
vilken specialitet han önskar vara verksam inom. I propositionen
avvisas tanken på att försöka lösa vissa bemanningsproblem inom
hälso- och sjukvården genom en obligatorisk förlängning av AT -

1989/90: So U9

perioden. Läkarens önskemål att (3 erfarenhet från ytterligare specialitet
anses kunna tillgodoses genom möjligheten att få viss tillfällig
behörighet att före legitimationen utöva läkaryrket.

Utskottet delar regeringens bedömning att övervägande skäl talar för
att AT-periodens längd liksom hittills bör vara 21 månader. Läkarbemanningsfrågorna
och läkarens önskemål att S erfarenhet från ytterligare
medicinska områden bör tillgodoses på annat sätt. Utskottet
avstyrker med det anförda motion So38 (m) yrkande 1.

Kunskapskontrollen efter AT

I motion 1988l89:So42 av Sten Svensson m.fl. (m) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
mot ett införande av ett sammanhållet AT-prov (yrkande 4). Enligt
motionärerna innebär en samlad examination för en så lång tidsperiod
som AT-tjänstgöringen en risk för negativa effekter från inlärningssynpunkt.
Det skulle också innebära en ökad press på dem som skall
examineras. Den nu gällande uppdelningen medför en grundligare
inlärning och därmed i högre grad bestående kunskaper än ett sammanhållet
prov. Ett uppdelat prov ger också enligt motionärerna ett
klarare utslag i fråga om kunskapsbrister inom något av ämnesområdena.

Bestämmelser om AT-prov finns i socialstyrelsens föreskrifter om
vidareutbildning av läkare (SOSFS 1985:11). Av föreskrifterna framgår
att den obligatoriska allmäntjänstgöringen i allmän kirurgi, allmän
internmedicin och psykiatri skall vara förenad med prov som anordnas
av socialstyrelsen. Det är således fråga om tre delprov.

LSU 85 föreslog att ett sammanhållet AT-prov skulle införas syftande
till att pröva måluppfyllelsen för hela AT-perioden.

Införandet av ett sammanhållet prov föreslås också i propositionen.
Föredraganden uttalar att han anser att övervägande skäl talar för ett
sammanhållet AT-prov som syftar till att pröva måluppfyllelsen för
hela AT-perioden. Provet bör framför allt inriktas på att pröva det
kliniska omdömet i sådana situationer som är vanligt förekommande
inom hälso- och sjukvården. Det bör liksom hittills kunna genomföras
decentraliserat i landet och på flera orter samtidigt.

Utskottet anser att frågan om utformningen av kunskapskontrollen
efter läkarexamen inte är en fråga som riksdagen bör ta ställning till.
Enligt utskottet bör riksdagen därför avstå från att här göra något
uttalande. Motion So42 yrkande 4 avstyrks därför.

I motion So42 (m) begärs ett tillkännagivande till regeringen att socialstyrelsen,
eller ännu hellre en fristående medicinalstyrelse, skall ansvara
för utformning och organisation av kunskapskontrollen under AT
(yrkande 5). Motionärerna anser det mera konsekvent att den statliga
expertmyndighet som beslutar om legitimation har detta ansvar.

1989/90: So U 9

Ansvaret att utforma och organisera kunskapskontrollen åvilar i dag
socialstyrelsen. Socialstyrelsen prövar också frågor om legitimation.
LSU 85 föreslog inte någon ändring i denna del.

I propositionen framförs att ansvaret att utforma och organisera
kunskapskontrollen under AT bör handhas av högskolemyndigheterna,
medan socialstyrelsen liksom för närvarande bör pröva frågor om
legitimation. I propositionen framhålls att man bör eftersträva ett
förstärkt samband mellan AT och grundutbildningen, där AT ses som
en praktiskt tillämpad del av utbildningen samtidigt som den givetvis
skall vara en traditionell läkartjänstgöring under handledning. Detta
bör enligt föredraganden medföra att utbildningsmyndigheterna tar ett
ökat ansvar for grundutbildning och AT.

Utskottet anser i likhet med vad som anförs i propositionen att
högskolemyndigheterna bör ha ansvaret for utformning och organisation
av kunskapskontrollen under AT. I övrigt är detta emellertid inte
någon fråga som bör beslutas av riksdagen och den bör följaktligen
inte vidare föranleda något uttalande från riksdagens sida. Utskottet
avstyrker med hänvisning härtill motion So42 (m) yrkande 5.

Läkarnas anställningsförhållanden under
specialiseringstjänstgöringen

Enligt lagen (1974:12) om anställningsskydd gäller, med vissa här ej
aktuella undantag, all anställning tills vidare, dvs. utan tidsbegränsning.
Avvikelse från denna föreskrift skall meddelas genom bestämmelse
i annan lag eller i förordning som har meddelats med stöd av
lag. I 15 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) stadgas att läkare
under allmäntjänstgöring eller specialistutbildning enligt lagen
(1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket skall förordnas för viss
tid.

Flera motioner tar upp frågan om läkarnas anställningsförhållande
under specialiseringstjänstgöringen. Några av motionerna avser tillkännagivanden
till regeringen om anställningstryggheten medan andra
motioner innehåller yrkanden om ändring av 15 § hälso- och sjukvårdslagen.

I motion 1988/89:So37 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande
till regeringen om vad som anförs i motionen om
läkarnas anställningstrygghet (yrkande 4). Enligt motionärerna har systemet
med tidsbegränsade anställningar för underläkare under specialistutbildning
hittills inte förmått hindra brister i läkarförsörjningen i
glesbygd. Motionärerna finner det osannolikt att metoden i framtiden
skall visa sig mer framgångsrik. Motionärerna anser att det från
rekryteringssynpunkt kan vara en fördel om landstingen direkt kan ge
nylegitimerade läkare fest anställning vid det sjukhus eller den vårdcentral
som behöver arbetskraftstillskott. Klinikens/vårdcentralens ledning
får då ett omedelbart intresse att ge den nya medarbetaren bästa
tänkbara utbildning och handledning. Motionärerna påtalar också att
den tidsbegränsade anställningsform som gäller i dag begränsar värdet

1989/90:SoU9

av den lagfästa rätten till föräldraledighet och rätt till ledighet för
studier. Undantag från huvudregeln med tillsvidareanställning kan
dock enligt motionärerna vara motiverat för att till godose behovet av
genomströmning vid undervisningssjukhusen. Liknande synpunkter
framförs i motionerna 1988/89:So38 av Lars Hjerthén (m) yrkande 2,
1988/89:So39 av Maja Bäckström och Leo Persson (båda s) och
1988189:So41 av Ulla Tillander m.fl. (c).

I motion 1988/89:So36 av Margo Ingvardsson m.fl. (vpk) hemställs att
riksdagen beslutar om ändring av 15 § hälso- och sjukvårdslagen så att
läkares specialiseringstjänstgöring som huvudregel sker under tillsvidareanställning
med undantag för undervisningssjukhusen. Liknande yrkanden
finns i motionerna 1988/89:So40 av Anita Stenberg och Claes
Roxbergh (båda mp) och 1988/89:So42 av Sten Svensson m.fl. (m)
yrkande 2.

Som framgått i det föregående föreslog LSU 85 att specialiseringstjänstgöringen
i framtiden, till skillnad mot vad som gäller i dag, skall ske
under tillsvidareanställning. Undantag föreslogs dock ske för undervisningssjukhusen.
Enligt utredningen skulle den föreslagna metoden för
målstyrning av specialistutbildningen göra att behovet av strikt enhetliga,
tidsbegränsade tjänstgöringar vid bestämda vårdenheter inte längre
föreligger. Socialdepartementets, utbildningsdepartementets och socialstyrelsens
företrädare i utredningen opponerade sig mot detta med
motiveringen att det skulle äventyra genomströmningen i systemet, och
avhända staten möjligheterna att leva upp till sitt ansvar för försörjningen
av läkare inom olika specialiteter.

I propositionen föreslås att specialiseringstjänstgöringen även fortsättningsvis
skall fullgöras på tidsbegränsade förordnanden. Någon detaljreglering
av tidsperioderna för olika tjänstgöringsavsnitt skall inte
göras. Föredraganden anför (s. 11 f.) att utredningen inte tillräckligt
har belyst konsekvenserna av förslaget. Han framhåller att vidareutbildningssystemet
har två syften: det ena är att garantera läkare specialistutbildning
och det andra är att fungera som ett planerings- och
föredelningssystem med inriktning på att ge hela landet tillgång till
erforderlig läkararbetskraft. Enligt föredraganden tar utredningsförslaget
sikte på enbart det det första syftet, att utbilda nya specialister. Han
anser —och hänvisar därvid även till socialstyrelsen, UHÄ och de
medicinska foktulteternas uppfattning i frågan —att det finns risk för
att den avtagande rörligheten på läkarnas arbetsmarknad övergår i ren
stagnation, om tillsvidareförordnanden införs. Det skulle innebära att
en läkare som efter legitimation fatt en anställning vid ett visst sjukhus
förblir där under lång tid. Läkarens kunnande skulle därmed inte bli
så allsidigt som det skulle kunna vara jämfört med om läkaren
successivt byggt på med erfarenheter från flera sjukhus/vårdenheter.
Det sistnämnda anses vara önskvärt för alla läkare och nödvändigt för
dem som skall inneha en överordnad ställning.

I propositionen uttalas att det således bör finnas ett sätt att vidmakthålla
en viss arbetsmarknadsrörlighet och att visstidsförordnande därför
bör bibehållas för de icke färdigutbildade läkarna. Föredraganden

1989/90:SoU9

1* Riksdagen 1989/90. 12 sami. Nr 9

anför dock att han är beredd att ompröva sin inställning om det
framöver kan visas att incitament för ökad rörlighet kan skapas på
annat sätt, exempelvis genom nya löne- och tjänstekonstruktioner.

Utskottet gör följande bedömning.

Den grundläggande läkarutbildningen omfattar i dag fem och ett halvt
års högskolestudier. Endast ett mindre antal av studerandena antas till
läkarutbildningen direkt efter avslutad gymnasieskola. Efter läkarexamen
följer sedan nära två års allmäntjänstgöring som fullgörs på
tidsbegränsade förordnanden. Specialiseringstjänstgöringen omfattar ytterligare
ca 5 års tjänstgöring. Även denna fullgörs på tidsbegränsade
förordnanden. Läkarna är därmed i praktiken mellan 30 och 40 år när
de kan få den första fasta anställningen.

Tillsvidareanställning har varit ett starkt fackligt krav från läkarnas
sida under det senaste decenniet. Det har också framförts av Sveriges
Läkarförbund vid den av utskottet anordnade utfrågningen. Avsaknaden
av anställningstrygghet under vidareutbildningen har ansetts försämra
läkarnas möjligheter att utnyttja lagstadgade rättigheter som
rätten till föräldraledighet och ledighet för studier m.m.

Från socialdepartementet redovisades vid utfrågningen att man under
beredningen av ärendet om propositionen om riktlinjer för specialiseringstjänstgöring
för läkare m.m. haft diskussioner om möjligheterna
att erbjuda läkarna tillsvidareanställning under specialiseringstjänstgöringen.
Socialdepartemenet erinrade om att vidareutbildningssystemet
skall fungera som ett system för planering och fördelning av
läkararbetskraft samtidigt som det skall garantera läkarna specialistutbildning.
En förutsättning för att systemet skall fungera är att det sker
en genomströmning i systemet. Om läkarna får tillsvidareanställning
knuten till landstinget med skyldighet att vid behov flytta till en annan
del av landstinget kan genomströmningsbehovet tillgodoses. Läkarförbundet
har emellertid under de förda diskussionerna inte velat accepterat
att tillsvidareanställningen sker inom landstinget. Regeringen har
därför slutligen valt att bibehålla det gamla systemet med visstidsförordnanden.
Att ingripa med lagstiftning för att läkarna skall anställas i
landstinget skulle vara ett avsteg från de principer som gäller på
arbetsmarknaden. För att tillgodose forskningens behov krävs vidare
enligt socialdepartementet undantag för vissa läkartjänster för specialiseringst
jänstgöring vid undervisningssjukhusen.

Landstingsförbundets styrelse har i princip ställt sig bakom förslaget
att läkarna skall vara tillsvidareanställda under specialiseringstjänstgöringen.
Enligt förbundet har detta fördelar både för arbetsgivare/arbetstagare
ur planerings- och effektivitetssynpunkt men också för
patienterna. Dessa fördelar förutsätter dock enligt vad som redovisades
vid utskottsutfrågningen att tillsvidareanställningen är förenad med en
skyldighet att tjänstgöra på annat håll inom landstinget. Om en lösning
av frågan om förflyttningsskyldighet inte kan nås genom förhandlingar
meitan arbetsmarknadsparterna föredrar Landstingsförbundet att nuvarande
bestämmelser om tidsbegränsade anställningar består.

1989/90: SoU9

Även Samverkansnämnden Norra Sjukvårdsregionen har uttalat sig
positivt om en tillsvidareanställning knuten till landstinget.

Läkarförbundet har vid utskottets utfrågning uttalat sig för en tillsvidareanställning
på kliniknivå men har inte förklarat sig ovilligt att
förhandla i frågan.

Utskottet har för sin del vid en samlad bedömning av de argument
som åberopats för att behålla systemet med visstidsförordnanden och
de argument som talar för att läkare bör vara tillsvidareanställda funnit
att övervägande skäl talar för att läkare under sin specialistutbildning
bör ha samma anställningstrygghet som de flesta andra grupper i
samhället och att de alltså bör kunna förordnas tills vidare på sina
tjänster. Utskottet delar följaktligen den uppfattning som kommer till
uttryck i de aktuella motionerna (s, m, fp, c, vpk, mp). Det är
emellertid samtidigt väsentligt att ett nytt vidareutbildningssystem tillgodoser
kraven såväl på en genomströmning i systemet som en rättvis
fördelning av läkarresurserna.

Utskottet anser, i likhet med vad som anförs i vissa motioner, att
undantag måste kunna göras bl.a. när det gäller läkartjänster vid de
s.k. undervisningssjukhusen. Utbildningens och forskningens särskilda
behov gör det nödvändigt att omsättningen av läkare där är relativt
hög. Det behövs också ett tjänsteutrymme för att läkare genom mera
tillfällig tjänstgöring skall kunna komplettera sin kompetens inom
regionsjukvårdsspecialiteter till gagn för deras verksamhet i länssjukvård
och primärvård. Det kan därför vara nödvändigt att reservera
visst tjänsteutrymme vid undervisningssjukhusen för att ge möjligheter
till sådana tidsbegränsade anställningar.

En fråga som bl.a. tas upp i några motioner är i vilken utsträckning
tillsvidareanställningen bör avse viss klinik, visst sjukvårdsområde eller
om annan begränsning bör göras. Utskottet, som lägger stor vikt vid att
det nya vidareutbildningssystemet kan tillgodose kravet på en rättvis
fördelning av läkarresurserna, finner det angeläget att en tillsvidareanställning
under specialiseringstjänstgöringen kan förenas med en tjänstgöringsskyldighet
inom landstingsområdet.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett lagförslag som kan
tillgodose de av utskottet framförda kraven.

Vad utskottet anfört med anledning av propositionen och med
anledning av motionerna So37 (fp), So38 (m), So39 (s), So4l (c), So36
(vpk), So40 (mp) och So42 (m) bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

Vissa andra frågor om specialiseringstjänstgöringen

I motion, So37 (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad
som anförs i motionen om rätten till handledning under utbildning
(yrkande 2). Enligt motionärerna bör den enskilda läkarens rätt till
god handledning under sin specialiseringsutbildning ges samma författningsmässiga
stöd som handledning under AT.

1989/90:SoU9

LSU 85 föreslog att varje AT-läkare skulle tilldelas en personlig
handledare. Denne borde vara en erfaren, specialistkompetent läkare. I
propositionen anför föredraganden (s. 6 f.) att han delar denna uppfattning
och att han har för avsikt att senare föreslå regeringen att
behörighetsförordningen förtydligas med avseende på kravet att AT
skall ske under handledning. Enligt vad som anförs i propositionen
bör socialstyrelsen i samverkan med Landstingsförbundet bedöma behovet
av riktlinjer för handledningen.

Utredningen betonade också handledningens betydelse under specialiseringstjänstgöringen.
Handledningsansvaret är en del av det allmänna
arbetsgivaransvaret och ledningsansvaret för en klinikchef/distriktsöverläkare.
Föredraganden anför i propositionen (s. 10)
att han delar utredningens bedömning.

Utskottet gör följande bedömning.

Att läkare såväl under allmäntjänstgöring som specialiseringstjänstgöring
bör få en god handledning har framhållits av såväl utredningen
som i propositionen. Det är en uppfattning som också delas av
utskottet. Det bör emellertid ankomma på regeringen och inte på
riksdagen att pröva frågan om hur och i vilken utsträckning handledningen
under specialiseringstjänsgöringen bör författningsregleras.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion So37 (fp)
yrkande 2.

I motion So37 (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad
som anförs i motionen om miniminivå för SK-kurserna (yrkande
3). Enligt motionärerna bör det föreskrivas en viss miniminivå på den
teoretiska utbildningen under specialiseringstjänstgöringen, lämpligen
sex veckor.

I den nuvarande specialistutbildningen för läkare ingår utöver den
praktiska tjänstgöringen s.k. systematisk undervisning. Denna består av
självstudier och särskilda kurser med kunskapsprov. För att få specialistkompetens
krävs i flertalet specialiteter att läkaren skall ha gått
igenom sex veckolånga kurser, s.k. NLV-kurser.

Även den nya specialistutbildningen föreslås innefatta vissa teoretiska
moment. I propositionen uttalas således (s. 13 f.) att läkarna utöver
praktisk tjänstgöring under handledning skall genomgå systematisk
utbildning i form av egna studier och deltagande i kurser för att uppnå
kraven i en målbeskrivning. Socialstyrelsen föreslås svara för den
övergripande planeringen och administrationen av dessa specialistkompetenskurser
(SK-kurser) på så sätt att styrelsen utifrån de av regering
och riksdag beslutade ekonomiska ramarna fastställer det totala årliga
utbudet av SK-kurser i landet. Föredraganden anför att han —för
övrigt i likhet med LSU 85 —anser att antalet kurser skall kunna
variera för olika områden och i tiden efter skiftande behov, dvs. inte
som i dag vara fixerade till sex obligatoriska veckor. Han anför vidare
att SK-kurserna i högre grad än för närvarande bör vara ett stöd för

1989/90:SoU9

hälso- och sjukvårdspolitiskt förändringsarbete. Självklart anses SKkurserna
även i fortsättningen i rimlig omfattning böra stödja utvecklingen
av den egentliga specialistutbildningen.

SK-kurserna föreslås bli anordnade som uppdragsutbildning vid de
högskolor där läkarutbildning bedrivs.

Utskottet delar i och för sig uppfattningen att läkare, utöver den
praktiska tjänstgöringen under handledning, bör genomgå systematisk
utbildning i form av egna studier och deltagande i kurser. Sådana
kurser bör enligt utskottet utgöra ett led i det nödvändiga hälso- och
sjukvårdspolitiska förändringsarbetet men bör naturligtvis också bidra
till läkarens medicinskt-teoretiska kunnande. Utformningen av kurserna
och vilka kunskaper som bör erfordras för behörighet som specialist
med viss medicinsk inriktning bör riksdagen inte besluta om.
Enligt utskottet bör riksdagen därför avstå från att göra något uttalande
med anledning av motion So37 (fp) yrkande 3. Motionsyrkandet
avstyrks sålunda.

Läkarförsörjning m.m.

Socialutskottet har vid åtskilliga tillfällen behandlat frågan om läkarförsörjningen
i landet och därvid konstaterat att det, trots att olika
åtgärder vidtagits under årens lopp, fortfarande är svårt att rekrytera
läkare till bristområden och att det därför fortfarande råder en både
verksamhetsmässig och geografisk snedfördelning av läkarresurserna.
Utskottets betänkande SoU 1986/87:37 innehöll en omfattande redovisning
av utredningar, arbetsgrupper, rapporter och uttalanden. Utskottet
uttalade i det nämnda betänkandet att läkarförsörjningsfrågan måste
övervägas mera samlat och i ett sammanhang så att det är möjligt att fa
en helhetsbild av situationen. Enligt utskottets mening borde regeringen
göra en samlad översyn av problematiken kring läkarförsörjningen
och förutsättningslöst överväga olika tänkbara åtgärder. Det kunskapsmaterial
som föreligger borde kunna bilda utgångspunkt för dessa
överväganden. Regeringen borde därför så snart det kunde ske återkomma
till riksdagen med förslag om åtgärder. Riksdagen ställde sig
bakom denna uppfattning (rskr. 340).

1 betänkandet SoU 1987188:16 vidhöll utskottet sin uppfattning.
Utskottet fann det anmärkningsvärt att regeringen ännu inte vidtagit
några åtgärder med anledning av riksdagens beslut i frågan. Utskottet
ansåg att detta borde ges regeringen till känna. Riksdagen följde
utskottet (rskr. 200).

Vid sin senaste behandling av frågan om läkarförsörjningen, i betänkandet
I988/89:SoU15, uttalade utskottet att det är väl medvetet om
att det inte finns några enkla lösningar för problemet med den
snedfördelning av läkarresurserna som råder i landet. Utskottet framhöll
att det behöver utvecklas metoder som bättre än de nuvarande
kan tillgodose bristlänens behov och förutsättningar. Utskottet uttalade
också att riksdagen, för att på ett aktivt sätt kunna följa arbetet med att
förbättra läkarförsörjningen, måste fa en redovisning av regeringen för
hur regeringen ser på dessa problem och vilka åtgärder som vidtagits

1989/90:SoU9

eller övervägs för att en gynnsam utveckling skall kunna påskyndas.
Vad utskottet anförde beslutade riksdagen att som sin mening ge
regeringen till känna (rskr. 213).

Propositionen innehåller ett särskilt avsnitt om läkarfördelning och
planeringsfrågor. Där redovisas bl.a. det nuvarande planeringssystemet
med de s.k. läkarfördelningsprogrammen. Vidare redovisas vissa av
riksdagens beslut liksom uttalanden som gjorts av staten och Landstingsförbundet
i samband med 1987 års Dagmaröverenskommelse om
behovet av att förändra det nuvarande planeringssystemet. Det hänvisas
också till det arbete som görs i regeringens hälso- och sjukvårdsberedning.

I propositionen föreslås olika åtgärder beträffande AT för att nå en
jämnare läkarfördelning. Sålunda uttalas i propositionen (s. 18 ff.) att
antalet AT-block som fördelas på sjukvårdshuvudmännen av socialstyrelsen
bättre än för närvarande bör anpassas till antalet utexaminerade
läkare. Vidare uttalas att möjligheten att få tillfällig behörighet att före
avlagd läkarexamen arbeta som läkare på vikariatsförordnande i princip
bör avvecklas. För dem som avlagt läkarexamen men inte fått
legitimation bör enligt propositionen motsvarande möjlighet att utöva
läkaryrket utanför AT begränsas i tiden. Dispens att fullgöra AT
utanför AT-block bör i princip inte ges.

Hittills har läkarfördelningen byggt på förslag till fördelning av AToch
FV-block under de närmaste två åren, som upprättats av socialstyrelsen
och som därefter gått ut på remiss till landstingen. Systemet har
byggt på centralt tillgänglig kunskap om aktuell och förväntad tillgång
på specialister och nationella sjukvårdspolitiska beslut. I praktiken har
det dock visat sig att kunskaperna om lokala förhållanden har varit
bristfälliga och att prognoserna beträffande nettotillskottet av vidareutbildade
läkare ofta slagit fel.

Mot denna bakgrund föreslås i propositionen att det nuvarande
systemet med läkarfördelningsprogram bör avvecklas. I stället föreslås
att planeringsprocessen skall börja i de enskilda sjukvårdsområdena.
Därvid förutsätts att varje sjukvårdshuvudman analyserar och sammanställer
tillgången och eventuell brist på läkare och det förväntade
resultatet av den hos resp. huvudman pågående vidareutbildningen.
Inom varje region skall sedan en sammanvägning göras, förslagsvis
genom samverksansnämndernas försorg, i avsikt att pröva lösningar
beträffande bemanningsproblemen inom den egna regionen vid såväl
brist- som överskottssituationer. Efter den primära analysen skall resultaten
tillställas socialstyrelsen.

På den nationella nivån föreslås socialstyrelsen svara för analys av de
regionvis sammanställda uppgifterna och göra en avstämning mot bl.a.
de nationellt fastlagda sjukvårdspolitiska riktlinjerna. Styrelsen skall
särskilt uppmärksamma om huvudmännens samlade planering leder
till obalans eller förvärrade bemanningsproblem inom bristutsatta områden.
Den centrala analysen bör också belysa vilka skillnader i antalet

1989/90:SoU9

läkare per invånare som finns inom de olika delarna av landet efter
det att regionsjukvårdens och undervisningssjukhusens speciella behov
beaktats.

Efter samråd med Landstingsförbundet och föredragning i hälsooch
sjukvårdsberedningen skall socialstyrelsen, enligt förslaget i propositionen,
gå ut med en redovisning till sjukvårdshuvudmännen om hur
deras egen planering stämmer överens med de nationella kraven m.m.
Därefter kan ytterligare diskussioner bli aktuella om vilka ändringar i
planeringen som kan vara nödvändiga. I propositionen anförs vidare
att, om det föreslagna systemet inte får tillräcklig effekt, det kan vara
nödvändigt att pröva ekonomiska styrmedel.

I motion So37 (fp) hemställs att riksdagen hos regeringen åter skall
begära ett åtgärdsprogram om läkarförsörjning i glesbygd (yrkande
6). Motionärerna anser att de förslag som läggs fram i propositionen
inte är tillräckliga och påtalar att förslagen inte har remissbehandlats,
vilket av motionärerna bedöms som nödvändigt innan riksdagen tar
ställning i frågan. Motionärerna anser att regeringen hittills i alltför
hög grad varit inriktad på reglering och dirigering. I stället behövs en
råd aktiva åtgärder.

Liknande synpunkter framförs i motion So42 (m), i vilken begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad som anförs om positiva åtgärder
för en bättre regional fördelning av läkararbetskraft (yrkande I). I
motionen anförs att det på såväl sjukvårdens som andra områden visat
sig att planhushållning och styrning genom tvång inte är en framkomlig
väg för att uppnå positiva resultat. Motionärerna avvisar tanken på
en hårdare styrning som enligt motionärerna innebär ett större hot än
något annat mot en bättre regional fördelning av läkare över landet.
Motionärerna efterlyser i stället positiva åtgärder och hänvisar till
förslag som lagts fram i annat sammanhang om större flexibilitet vad
gäller anställningsförhållanden, förändring av läkarvårdstaxan vid nyetablering
av privat läkarpraktik i glesbygd, lokaliseringsbidrag för
etablering av läkarpraktik i de regionalpolitiska stödområdena m.m.

I motion 1989l90:Sf2 av Ulla Tillander m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande
till regeringen om vad som anförs i motionen om läkarförsörjningen
(yrkande I). I motionen efterlyses bl.a. en djupgående analys
av läkarförsörjningen och en plan för utbildningsbehovet som anknyter
till denna analys. Motionärerna tar också upp frågor som underläkarnas
jourtjänstgöring, rätten till fast anställning, tillgodoräknande av
vikariatstjänstgöring och möjligheterna för make att fa anställning/utbildning
där läkaren arbetar.

Utskottet gör följande bedömning.

Det nya system för läkarplanering och läkarfördelning som redovisats
i propositionen innebär en decentraliserad planering som i högre
grad än tidigare skall utgå från sjukvårdshuvudmännens egen personalplanering.
Sjukvårdshuvudmännens bedömning av behovet av läkare
inom olika specialiteter skall sedan diskuteras på regional nivå
under medverkan av bl.a. de regionala samverkansnämnderna och
sedan redovisas för socialstyrelsen. Socialstyrelsens roll blir framför allt

1989/90: So U9

att ge underlag för sjukvårdshuvudmännens planering, jämföra uppgifterna
från sjukvårdshuvudmännen med de nationella sjukvårdspolitiska
riktlinjerna och göra uppföljningar av hur läkararbetskraften fördelar
sig över landet och över olika medicinska verksamhetsområden.

Deltagarna i utskottets utfrågning har delat uppfattningen att det är
nödvändigt att förändra det hittillsvarande planeringssystemet. En decentraliserad
planering har förmodats bättre kunna svara mot behoven
inom hälso- och sjukvården.

Landstingsförbundet, Samverkansnämnden, Norra Sjukvårdsregionen
och Sveriges Läkarförbund har framhållit att för få läkare utbildas
i dag för att även bristområdenas behov skall kunna tillgodoses.
Samverkansnämnden har efterlyst en större rättvisa när det gäller
fördelningen av läkare och en större flexibilitet när det gäller fördelningen
av utbildningsplatser till bristområden som Norrlandslänen. I
Norrlandslänen är i dag 1/3 av specialisttjänsterna inte besatta med
ordinarie innehavare. Även en stort antal AT- och FV-block är obesatta.
Från socialdepartementet har framhållits att Sverige i dag är ett av
världens läkartätaste länder. I stället för en ökad utbildning krävs
enligt departementet en större effektivitet/produktivitet.

I motionerna har efterlysts stimulanser av olika slag för att bl.a. öka
antalet läkare i bristområden. Under utfrågningen har redovisats att
hittills utnyttjade möjligheter till särskilda löneförmåner m.m. inte
haft avsedd verkan. I diskussionerna om ersättningar till sjukvårdshuvudmännen
har övervägts att införa särskilda ekonomiska sanktioner
mot sjukvårdshuvudmän som inte följer rekommendationerna om
antalet tjänster som får nyinrättas i landstingen.

Utskottet erinrar om att riksdagen vid flera tillfållen tidigare förklarat
att samhället inte kan acceptera den brist på läkare som råder i
vissa delar av landet och inom vissa prioriterade specialiteter. Utskottet
har vid flera tillfållen tidigare efterlyst en samlad redovisning från
regeringens sida för hur regeringen ser på problemen med läkarförsörjningen.
Även om vissa förhoppningar nu kan knytas till ett förändrat
system för planering och fördelning av läkarresurserna tillgodoser
inte vad som anförs i propositionen kraven på en sådan samlad
redovisning. Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med en
redovisning och en analys beträffande den geografiska och verksamhetsmässiga
fördelningen av läkarna. Som tidigare framhållits har
under senare år en rad förslag lagts fram i utredningar och rapporter.
Förslag har också lagts fram i motioner till riksdagen. Effekterna av
sådana förslag behöver belysas. Regeringen bör göra en förutsättningslös
prövning av vilka åtgärder som lämpligen bör företas för att
målsättningen om en rättvis fördelning av vårdresurserna skall uppnås.
Utskottet delar den uppfattning som kommit till uttryck vid utfrågningen
att det behövs en större flexibilitet när det gäller fördelningen
av utbildningsplatser till bristområden. Utskottet anser därför att även
det framtida utbildningsbehovet bör belysas i detta sammanhang.

1989/90:SoU9

Vad utskottet nu bl.a. med anledning av motionerna So37 (fp)
yrkande 6, So42 (m) yrkande 1 och Sf2 (c) yrkande 1 anfört om
läkarförsörjningen bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

I motion So42 (m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad
som anförs i motionen mot att begränsa icke-legitimerade läkares
möjligheter till vikariatstjänstgöring (yrkande 3). Motionärerna anser
inte att en begränsning av vikariatsmöjligheterna skulle leda till vare
sig ökad säkerhet i vården eller ökad genomströmning i utbildningssystemet.
Motionärerna anser tvärtom att vikariaten har ett stort utbildningsvärde,
där möjlighet ges för en nyutexaminerad läkare att omsätta
teori till praktik och befästa kunskaperna.

Som framgått ovan föreslås i propositionen att möjligheten att få
dispens från att fullgöra AT genom vikariat, dvs. utanför blockförordnande,
i princip bör upphöra och endast få förekomma när synnerliga
skäl föreligger, t.ex. i samband med forskarutbildning. Likaså föreslås
att den dispensgivning som förekommer beträffande icke legitimerade
läkare och till läkarstuderande som önskar arbeta som läkare före sin
läkarexamen skall begränsas. Huvudlinjen i framtiden föreslås således
vara att huvudmännen i princip inte förordnar icke legitimerade
läkare på andra anställningar än inom AT-block. Enligt propositionen
är avsikten med inskränkningarna, utöver att öka kvalitet och säkerhet
för patienterna, att öka genomströmningen i utbildningssystemet fram
till legitimationen och samtidigt uppnå en styreffekt. För utländska
läkare, som inte har svensk legitimation, föreslås socialstyrelsen göra
individuella prövningar. Efter en kartläggning av de nuvarande förhållandena
anses en successiv skärpning av reglerna böra ske. I propositionen
anförs att en rimlig ambition skulle kunna vara att efter en
övergångsperiod medge behörighet att vikariera före legitimationen
under högst tolv månader. Socialstyrelsen bör fastställa formerna för
en sådan temporär behörighet. En viss ytterligare dispensmöjlighet bör
enligt förslaget också finnas.

I propositionen anförs dock att man trots allt måste acceptera en
viss begränsad behörighet att vikariera som läkare före legitimationen.
Situationer när vikariatsmöjligheten bör finnas kvar är när läkaren
kan behöva visst rådrum inför en eventuell flyttning till annan ort
eller när det uppstått särskilda bemanningsproblem hos sjukvårdshuvudmannen.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet delar uppfattningen i propositionen att begränsningar bör
göras i rätten för icke legitimerade läkare att upprätthålla vikariat.
Vikariatsförordnanden bör naturligtvis endast komma i fråga under
förutsättning att patienternas säkerhet och en hög kvalitet i vården kan
garanteras. Begränsningen av vikariaten är också ett viktigt led i
läkarförsörjningen. Sålunda har Landstingsförbundet som ett led i
arbetet med att förbättra läkarförsörjningen rekommenderat landstingen
att begränsa sina vikariatsförordnanden. Utskottet delar också upp -

1989/90:SoU9

fattningen att möjligheten att fullgöra allmäntjänstgöringen utanför
AT-block bör begränsas. Enligt utskottet bör det emellertid ankomma
på regeringen och inte på riksdagen att besluta om vilka tidsbegränsningar
som bör göras när det gäller vikariatstjänstgöring för icke
legitimerade läkare. Därför avstyrker utskottet yrkande 3 i motion
So42 (m).

I motion 1988/89:So434 av Margareta Persson och Ulla Johansson (båda
s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som anförs i motionen om behovet av fler platser på specialistutbildningen
till ögonläkare. Motionärerna anför att det rått en oacceptabel
kösituation inom ögonsjukvården de senaste åren. De anför vidare
att ögonvårdsforskningen i dag ger hopp om nya behandlingsmetoder
och ny förebyggande vård. Fler ögonläkare måste utbildas om inte nya
kösituationer skall uppstå när ny vårdteknik kan användas.

Utskottet är väl medvetet om att det finns problem inom ögonsjukvården.
Utskottet förutsätter emellertid att de myndigheter som har att
bedöma och föranstalta om utbildning av ögonläkare beaktar de förhållanden
som redovisas av motionären utan något uttalande från
riksdagens sida. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet
motion So434 (s).

I motion 1988/89:So458 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförs i
motionen angående utbildningsinsatser för att trygga tillgången på
allmänläkare (yrkande 2). Motionärerna hänvisar till den brist på
allmänläkare som råder inom primärvården och till att ett stort antal
läkare lämnar primärvården bi a. beroende på att möjligheterna att
påverka den egna arbetssituationen är otillfredsställande. Enligt motionärerna
behöver bl.a. särskilda utbildningsinsatser komma till stånd.
Sjukhusspecialister med några års utbildning bör genom dispens kunna
erbjudas allmänläkartjänster med en planerad utbildning i allmänmedicin
under viss tid.

Allmänmedicinen kommer enligt utskottets uppfattning att även i
framtiden vara den läkarspecialitet som är central för verksamheten
vid vårdcentralerna i primärvården. Utskottet delar motionärernas
uppfattning att det är mycket angeläget att tillgången på allmänläkare
tryggas för framtiden. Utskottet förutsätter emellertid att ansvariga
myndigheter beaktar dessa frågor utan något särskilt uttalande från
riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför motion So458 (fp) yrkande
2.

I motion 1988/89:So441 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) hemställs att
riksdagen beslutar att ortopedisk medicin skall inrättas som självständig
medicinsk specialitet. Motionärerna anför bl.a. att det behövs en
läkarspecialitet som kan ägna sig helhjärtat och utan konkurrerande
arbetsuppgifter åt den mycket stora patientgrupp som har akuta eller
kroniska besvär från rörelseorganen.

1989/90: SoU9

Även i motion 1988/89:So518 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg
(båda mp) påtalas behovet av specialister i ortopedisk medicin. I
motionen hemställs dels att riksdagen skall besluta att utbildningstjänster
i ortopedisk medicin skall inrättas (yrkande 1), dels att riksdagen
som sin mening skall ge regeringen till känna vad som anförs om att
läkare med utbildning i ortopedisk medicin skall erhålla specialistkompetens
(yrkande 2). Motionärerna anför att det inte finns några
utbildningstjänster i ortopedisk medicin i den offentliga sjukvården
och att läkare därför endast med stora ekonomiska uppoffringar kan
utbilda sig i ortopedisk medicin. Specialistvårdstaxan är inte anpassad
för behandling av specialister i ortopedisk medicin. Utvärderingen av
metoderna eftersätts eftersom inte någon institution tar ansvar för
forskning och utveckling.

LSU 85 har i en huvudbilaga till sitt betänkande om kompetensutvecklingen
efter läkareexamen (SOU 1987:54) gett förslag till målbeskrivningar
för 60 medicinska specialiteter. Bland dessa ingår specialiteten
ortopedi. I ett särskilt avsnitt om avgränsning och allmän målsättning
för ortopedin anförs bl.a. att specialistutbildningen skall leda fram till
allsidiga, breda och fördjupade kunskaper om epidemiologi, diagnostik
och sjukdomsförlopp vid sjukdomar och skador i rörelse- och stödjeorganen.
Vidare skall såväl den teoretiska bakgrunden som djupgående
praktisk färdighet inom flertalet förekommande undersöknings- och
behandlingsmetoder inhämtas. Särskild vikt måste läggas vid kompetens
att självständigt kunna handlägga akuta tillstånd. Operativa erfarenheter
och skicklighet bör styrkas genom kopior av operationsberättelser.
Det framhålls att sjukdomar och skador i rörelse- och stödjeorganen
är mycket vanliga och utgör en stor del av sjukvården inom
primärvården. Ortopedins särskilt starka kunskap- och färdighetssamband
med flera andra kirurgiska specialiteter, med anestesi och intensiwård,
medicinsk radiologi, reumatolgi, medicinsk rehabilitering,
barnhabilitering, geriatrik, allmänmedicin och företagshälsovård framhålls
också.

I propositionen anförs (s. 9) att målbeskrivningarna, som tagits fram
under stark tidspress och inte har remissbehandlats, skall ses över
innan de fastställs. Det aviseras ett uppdrag till socialstyrelsen att i nära
kontakt med Landstingsförbundet, UHÄ samt läkarnas organisationer
göra denna översyn innan det nya systemet träder i kraft.

I betänkandet 1988/89:SoU2 uttalade utskottet (s. 22) att det ansåg det
angeläget att resurser satsas för att öka kunskaperna om olika skelettoch
muskelsjukdomar. Utskottet framhöll också betydelsen av att
socialstyrelsens aviserade arbete med utarbetande av vårdprogramunderlag
för de olika sjukdomar som hör till området kommer till stånd.
Utskottet ansåg också att det fanns anledning att analysera forskningsoch
andra resursbehov.

Utskottet gör nu följande bedömning.

När det gäller innehållet i utbildningen för specialister inom medicinen
har propositionen liksom LSU 85 föreslagit att en målstyrning

1989/90: So U9

skall inforas. Vissa förslag till målbeskrivningar har tagits fram men
skall bearbetas vidare. Det bör inte ankomma på riksdagen att göra
något uttalande om vilka de medicinska specialiteterna bör vara.
Målsättningen för det kommande arbetet bör självfallet vara att vårdbehovet
även för dem som drabbas av sjukdomar i rörelseorganen så
långt möjligt skall tillgodoses. Utskottet erinrar också om de uttalanden
som utskottet tidigare gjort om behovet av resurser inom sjukvården
för denna patientgrupp.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna So441 (fp) och
So518 (mp) yrkandena 1 och 2.

Övriga frågor

1 motion So37 (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad
som anförs i motionen om etik i läkarutbildningen (yrkande 1). Motionärerna
anför att det med den arbetsfördelning som råder mellan
statsmakterna och högskolan självfallet inte är riksdagens sak att ge
föreskrifter om innehållet i läkarnas specialistutbildning. Enligt motionärernas
mening finns det dock skäl att även från riksdagens sida
betona själva den etiska särskilda dimensionen i undervisningen. Tillräckligt
utrymme måste ges för att penetrera de delvis olikartade
problem som uppstår inom olika specialiteter. Riksdagen bör därför,
anförs det i motionen, i anslutning till beslutet om läkarnas specialistutbildning
uttala att etiska frågor måste uppmärksammas såväl i grundutbildningen
som i vidareutbildningen.

Utskottet kan självfallet dela uppfattningen att de etiska frågorna måste
få uppmärksamhet i såväl det praktiska vårdarbetet som i utbildningen
av vårdpersonalen. Den etiska demensionen i vården kommer sannolikt
att öka i betydelse i framtiden. Utskottet förutsätter emellertid att
dessa problem kommer att beaktas av dem som är närmast ansvariga
för utbildningen av läkare utan något uttalande från riksdagens sida.
Därför avstyrker utskottet motion So37 (fp) yrkande 1.

I motion So37 (fp) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad som i motionen anförs om beaktande av psykosociala
problem i läkarutbildning och läkartjänstgöring (yrkande 5). Motionärerna
anför att de psykosociala problemen på flera sätt måste
beaktas vid uppläggningen av läkarnas specialistutbildning. Det är
nödvändigt att ge underläkarna sådana arbetsvillkor att utbränning
motverkas. Dessutom måste de psykosociala problemen uppmärksammas
i själva utbildningen.

Utskottet har i flera olika sammanhang behandlat arbetsmiljön inom
vården och framhållit vikten av att åtgärder vidtas på en rad områden.
De gjorda uttalandena gäller självfallet i samma utsträckning för läkare
som för annan vårdpersonal. Vid sin tidigare behandling av dessa
frågor har utskottet redovisat en mångfald projekt som syftar till att
åstadkomma förbättringar. Det är enligt utskottet klart att psykosociala
problem och andra frågor som berör arbetsmiljön också bör tas upp i
utbildningen av bl.a. läkare.

1989/90:SoU9

De psykosociala frågorna liksom andra arbetsmiljöfrågor i vården är
emellertid som redan anförts väl uppmärksammade av såväl regeringen
som andra ansvariga myndigheter. Därför anser utskottet att det inte
behövs något särskilt uttalande från riksdagens sida med anledning av
motion So37 (fp) yrkande 5. Motionsyrkandet avstyrks.

1 motion 1988/89:So483 av Gunnar Thollander m.fl. (s) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det särskilda
sakkunnigförfarandet vid tillsättning av läkartjänster bör upphävas.
Motionärerna anser att systemet är omständligt och tar läkartid i
anspråk för pappersgranskning. Det särskilda tillsättningssystemet för
läkartjänster har överlevt sig självt, anför motionärerna.

Bestämmelser om sakkunnigförfarande vid tillsättning av vissa läkartjänster
finns i förordningen (1982:771) om behörighet till vissa tjänster
inom den landstingskommunala hälso- och sjukvården och om
tillsättning av sådana tjänster. Vid tillsättning av specialistutbildade
läkare tillämpas ett särskilt sakkunnigförfarande. Detta består i att tre
sakkunniga på förslag för upp de fyra behöriga sökande som är främst
med hänsyn till förtjänst och skicklighet. Landstingskommunen får
därefter förordna en av de sökande som förts upp på förslaget. Socialstyrelsen
utser för varje landstingsområde för högst fyra år tre sakkunniga
samt en suppleant för var och en av dem. Om ingen av de
sakkunniga är verksam inom den specialitet som den lediga tjänsten
närmast avser, skall de tillkalla en läkare inom specialiteten att ingå
som sakkunnig.

Ett liknande sakkunnigförfarande tillämpas för tillsättning av specialisttjänster
vid enheter inom den landstingskommunala hälso- och
sjukvården som har upplåtits för grundläggande utbildning av läkare.
Där är det dock högskolestyrelsen som utser de sakkunniga. De
läkartjänster som är förenade med en lärartjänst vid en högskoleenhet
tillsätts i den ordning som gäller för lärartjänsten. Bestämmelser härom
finns i lagen (1982:764) om vissa läkartjänster vid enheter inom
den landstingkommunala hälso- och sjukvården som har upplåtits för
grundläggande utbildning av läkare, m.m. För tillsättning av sådana
tjänster finns en särskild tjänsteförslagsnämnd.

1981 års behörighetskommitté föreslog i betänkandet Tillsättningen
av vissa tjänster för läkare m.fl. (Ds S 1983:17) vissa förändringar när
det gäller tillsättningsförfarandet. För läkartjänster som är förenade
med lärartjänster vid högskolan föreslogs inte någon ändring av bestämmelserna.
För specialisttjänster vid enheter inom den landstingskommunala
hälso- och sjukvården som har upplåtits för den grundläggande
utbildningen av läkare föreslogs att sakkunnigförfarande skulle
tillämpas även fortsättningsvis liksom för överläkar- och distriktsläkartjänster
vid enheter som inte är upplåtna för grundutbildning av
läkare. För andra specialisttjänster föreslogs att sakkunnigförferandet
skulle avskaffas. I fråga om val av sakkunniga ansåg kommittén att
huvudmännens inflytande skulle öka. Beredningen av betänkandet har
vilat i avvaktan på ställningstagande i fråga om dels läkarnas specialistutbildning,
dels ledningsansvaret inom sjukvården.

1989/90:SoU9

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet kan i och för sig dela motionärernas uppfattning att man
kan ifrågasätta om ett statligt reglerat sakkunnigförfarande som det här
aktuella längre är nödvändigt vid tillsättning av medicinska specialisttjänster.
Det kan därför finnas anledning för regeringen att kritiskt
granska systemet. Det ankommer emellertid på regeringen ensam att
besluta om vilka regler som skall gälla för tillsättningsförfarandet.
Riksdagen bör därför avstå från att göra något uttalande med anledning
av den aktuella motionen. Motion So483 (s) avstyrks således.

Utskottet har inget att erinra mot att riksdagen, i den mån detta inte
behandlats i det föregående, godkänner förslaget till riktlinjer för
läkares specialiseringstjänstgöring.

Utskottet anser vidare att vad som i övrigt anförts i propositionen
om läkares allmäntjänstgöring, specialiseringstjänstgöring, såvitt gäller
praktisk tjänstgöring, anställningsform, systematisk utbildning och kvalitetskontroll,
det nordiska samarbetet och ytterligare planeringsåtgärder
för fördelning av läkararbetskraften, i den mån dessa frågor inte
behandlats i det föregående, inte bör föranleda något uttalande från
riksdagens sida.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande AT-periodens längd

att riksdagen avslår motion 1988/89:So38 yrkande 1,

2. beträffande utformningen av kunskapskontrollen efter AT
att riksdagen avslår motion 1988/89:So42 yrkande 4,

res. 1 (m)

3. beträffande socialstyrelsens ansvar för utformning och organisation
av kunskapskontrollen under AT

att riksdagen avslår motion 1988/89:So42 yrkande 5,

res. 2 (m)

4. beträffande tidsbegränsade förordnanden för läkare under
specialistutbildning

att riksdagen med anledning av propositionen och motionerna
1988/89:So37 yrkande 4, 1988/89:So38 yrkande 2, 1988/89:So39,
1988/89:So41, 1988/89:So36, 1988/89:So40 och 1988/89:So42 yrkande
2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

res. 3 (m, fp, c)

5. beträffande författningsreglering av rätten till handledning
under specialiseringstjänstgöringen

att riksdagen avslår motion 1988/89:So37 yrkande 2,

res. 4 (fp)

6. beträffande miniminivå för SK-kurser

att riksdagen avslår motion 1988/89:So37 yrkande 3,

1989/90:SoU9

7. beträffande låkarförsörjningen

att riksdagen med anledning av propositionen och motionerna
1988/89:So37 yrkande 6, 1988/89:So42 yrkande 1 och

1989/90:Sf2 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

8. beträffande icke-legitimerade läkares vikariatstjänstgöring
att riksdagen avslår motion 1988/89:So42 yrkande 3,

res. 5 (m)

9. beträffande specialistutbildning till ögonläkare
att riksdagen avslår motion 1988/89:So434,

10. beträffande specialistutbildning till allmänläkare
att riksdagen avslår motion 1988/89:So458 yrkande 2,

res. 6 [fp, c)

11. beträffande specialistutbildning i ortopedisk medicin

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:So441 och
1988/89:So518 yrkandena 1 och 2,

res. 7 (mp)

12. beträffande etik i läkarutbildningen

att riksdagen avslår motion 1988/89:So37 yrkande 1,

res. 8 (fp)

13. beträffande psykosociala problem i'läkarutbildning och läkartjänstgöring att

riksdagen avslår motion 1988/89:So37 yrkande 5,

res. 9 {fp)

14. beträffande sakkunnigförfarande vid tillsättning av vissa
läkartjänster

att riksdagen avslår motion 1988/89:So483,

15. beträffande nya riktlinjer för läkares specialiseringstjänstgöring att

riksdagen med bifall till propositionen godkänner de föreslagna
riktlinjerna för läkares specialiseringstjänstgöring i den
mån frågan inte behandlats i det föregående,

16. att riksdagen beslutar att vad som anförs i propositionen
om läkares allmäntjänstgöring, specialiseringstjänstgöring såvitt
gäller praktisk tjänstgöring, anställningsform, systematisk utbildning
och kvalitetskontroll, det nordiska samarbetet och ytterligare
planeringsåtgärder för fördelning av läkararbetskraften, i den
mån dessa frågor inte behandlats i det föregående, inte skall
föranleda något uttalande från riksdagens sida.

Stockholm den 24 oktober 1989
På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

1989/90: SoU9

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Anita Persson (s).
Sten Svensson (m), Aina Westin (s), Ulla Tillander (c), Per Stenmarck
(tn), Johnny Ahlqvist (s), Rinaldo Karlsson (s), Ingrid Hemmingsson
(m), Rosa Osth (c), Gudrun Schyman (vpk), Anita Stenberg (mp), Jan
Andersson (s), Sinikka Bohlin (s), Maj-Inger Klingvall (s) och Barbro
Westerholm (fp).

Reservationer

1. Utformningen av kunskapskontrollen efter AT
(mom. 2)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med "Utskottet
anser" och slutar med "avstyrks därför." bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att kunskapskontrollen
under allmäntjänstgöringen liksom för närvarande bör ske i form av
tre separata AT-prov. Den nu gällande uppdelningen medför en
grundligare inlärning och därmed i högre grad bestående kunskaper
än ett sammanhållet prov. Ett uppdelat prov ger också ett klarare
utslag i fråga om kunskapsbrister inom något av ämnesområdena.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So42 (m) yrkande 4
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa

2. beträffande utformningen av kunskapskontrollen efter AT

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So42 yrkande 4
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Socialstyrelsens ansvar för utformning och
organisation av kunskapskontrollen under AT
(mom. 3)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med "Utskottet
anser" och slutar med "yrkande 5." bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att socialstyrelsen, som i
egenskap av expertmyndighet beslutar om legitimation för läkare, bör
ha ansvaret för utformning och organisation av kunskapskontrollen
under AT. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

dels att utskottet under mom. 3 bort hemställa

3. beträffande socialstyrelsens ansvar för utformning och organisation
av kunskapskontrollen under AT

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So42 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Tidsbegränsade förordnanden för läkare under
specialistutbildning (motivering till mom. 4)

Daniel Tarschys (fp), Sten Svensson (m), Ulla Tillander (c), Per
Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m), Rosa Östh (c) och Barbro
Westerholm (fp) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 11
börjar med "En fråga" och slutar med "inom landstingsområdet" bort
ha följande lydelse:

En fråga som bl.a. tas upp i några motioner är i vilken utsträckning
tillsvidareanställningen bör avse viss klinik, visst sjukvårdsområde eller
om annan begränsning bör göras. Detta är i och för sig en fråga som
kan ha betydelse såväl för utbildningen av den enskilda läkaren som
för läkarförsörjningen. Utskottet anser emellertid att detta i forsta hand
är en fråga för arbetsmarknadens parter och förutsätter att den kan
lösas i avtalsförhandlingar mellan berörda parter.

4. Författningsreglering av rätten till handledning
under specialiseringstjänstgöringen (mom. 5)

Daniel Tarschys och Barbro Westerholm (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med "Att
läkare" och slutar med "yrkande 2." bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med motionärerna att den enskilde läkarens
rätt till god handledning under specialiseringsutbildningen bör ges ett
författningsmässigt stöd. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

dels att utskottet under mom. 5 bort hemställa

5. beträffande författningsreglering av rätten till handledning
under specialiseringstjänstgöringen

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So37 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Icke-legitimerade läkares vikariatstjänstgöring
(mom. 8)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med
"Utskottet delar" och på s. 18 slutar med "motion So42 (m)." bort ha
följande lydelse:

Enligt utskottet har de möjligheter till kortare och längre vikariat
som funnits för icke-legitimerade läkare haft ett mycket stort utbildningsvärde,
där möjlighet ges för en nyutexaminerad läkare att omsätta
teori till praktik. Den blivande läkaren har därigenom kunnat befästa
sina kunskaper. Utskottet anser därför att det vore olyckligt att på det
sätt som föreslagits i propositionen begränsa möjligheterna att inneha
vikariat. De nuvarande möjligheterna bör i stället behållas oförändrade.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion So42 (m)
yrkande 3 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

1989/90:SoU9

dels att utskottet under mom. 8 bort hemställa

8. beträffande icke-legitimerade läkares vikariatstjänstgöring
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So42 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfort,

6. Specialistutbildning till allmänläkare (mom. 10)

Daniel Tarschys (fp), Ulla Tillander (c), Rosa Östh (c) och Barbro
Westerholm (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med
"Allmänmedicinen kommer" och slutar med "(fp) yrkande 2." bort ha
följande lydelse:

Inom primärvården råder alltjämt brist på allmänläkare. Utskottet
anser därför att särskilda utbildningsinsatser bör komma till stånd för
att öka tillgången på allmänläkare. Detta bör riksdagen ge regeringen
till känna.

dels att utskottet under mom. 10 bort hemställa

10. beträffande specialistutbildning till allmänläkare

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So458 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Specialistutbildning i ortopedisk medicin
(mom. 11)

Anita Stenberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med "När
det" och på s. 20 slutar med "yrkandena 1 och 2." bort ha följande
lydelse:

Sjukdomar i rörelseorganen hör till våra vanligaste folksjukdomar.
Dessa sjukdomar medför mycket lidande för de enskilda patienterna
och stora kostnader för samhället. Enligt utskottet är det mot denna
bakgrund angeläget att det finns erforderliga vårdresurser för behandling
av patienterna. I dag saknas utbildning i ortopedisk medicin.
Utskottet delar motionärernas bedömning att det behövs en specialistutbildning
i ortopedisk medicin. Detta bör riksdagen med anledning
av motionerna So441 (fp) och So518 (mp) yrkandena 1 och 2 som sin
mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 11 bort hemställa

11. beträffande specialistutbildning i ortopedisk medicin

att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:So441 och
1988/89:So518 yrkandena 1 och 2 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

1989/90: So U 9

8. Etik i läkarutbildningen (mom. 12)

Daniel Tarschys och Barbro Westerholm (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med
"Utskottet kan" och slutar med "(fp) yrkande 1." bort ha följande
lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att de etiska frågorna
måste fa en ökad uppmärksamhet i såväl det praktiska vårdarbetet som
i utbildningen av läkare och annan vårdpersonal. I läkarutbildningen
måste tillräckligt utrymme ges för att penetrera de delvis olikartade
problem som uppstår inom olika specialiteter. Etikfrågorna måste
behandlas både i läkarnas grundutbildning och i specialistutbildningen.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So37 (fp) yrkande 1
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 12 bort hemställa

12. beträffande etik i läkarutbildningen

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So37 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. Psykosociala problem i läkarutbildning och
läkartjänstgöring (mom. 13)

Daniel Tarschys och Barbro Westerholm (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med
"Utskottet har" och på s. 21 slutar med "Motionsyrkandet avstyrks."
bort ha följande lydelse:

Enligt utskottet är det av mycket stor betydelse för den framtida
personalförsörjningen inom sjukvården att målmedvetna ansträngningar
görs för att förbättra den psykosociala arbetsmiljön inom hälso- och
sjukvården. Alla personalkategorier måste ges sådana arbetsvillkor att
utbränning motverkas. Dessa problem bör därför uppmärksammas
bl.a. vid uppläggningen av läkarnas specialistutbildning.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So37 (fp) yrkande 5
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 13 bort hemställa

13. beträffande psykosociala problem i läkarutbildning och läkartjänstgöring att

riksdagen med anledning av motion 1988/89:So37 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

1989/90:SoU9

Särskilt yttrande

1989/90:SoU9

AT-periodens längd (mom. 1)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingson (alla m) anför:

Vi anser oss inte i dag kunna ställa oss bakom kraven på att ATtjänstgöringen
skall utökas till två år. Förslaget bör före ett ställningstagande
bli föremål för ytterligare överväganden.

1989/90:SoU9

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 2

Motioner 3

Motioner väckta med anledning av propositionen 3

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1989 ... 4

Motion överflyttad från socialförsäkringsutskottet 4

Utskottet 5

Bakgrund 5

Propositionen 6

Allmäntjänstgöringens längd 7

Kunskapskontrollen efter AT 7

Läkarnas anställningsförhållanden under specialise ringstjänstgöringen

Vissa andra frågor om specialiseringstjänstgöringen .... 11

Läkarförsörjning m.m 13

Övriga frågor 20

Hemställan 22

Reservationer 24

Särskilt yttrande 28