Socialutskottets betänkande
1989/90:SoU5

Vissa socialtjänstfrågor

1989/90

SoU5

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet ett antal motioner som väckts under
den allmänna motionstiden 1989 om olika frågor som har anknytning
till socialtjänstlagen. Tre motioner rör frågor om våld och sexuella
övergrepp mot kvinnor och barn.

Utskottet föreslår att riksdagen ger regeringen till känna vad utskottet
anfört beträffande ett åtgärdsprogram när det gäller våld mot
kvinnor och barn.

Övriga motionsyrkanden avstyrks.

S-ledamöterna reserverar sig i fråga om ett åtgärdsprogram när det
gäller våld mot kvinnor och barn. Mot utskottets ställningstagande när
det gäller ekonomiskt stöd åt asylsökande reserverar sig utskottets vpkoch
mp-ledamöter. Till förmån för en motion om en riksnorm för
socialbidrag reserverar sig utskottets vpk-ledamot.

Till betänkandet har fogats ett särskilt yttrande.

Motioner

1988/89:So213 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen
begär att regeringen utarbetar en riksnorm för socialbidrag i enlighet
med vad som sägs i motionen.

1988/89:So218 av Sylvia Pettersson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär åtgärder för att stimulera
kommunerna att utarbeta lokala program för socialtjänsten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen angetts om en förstärkning av socialnämndernas roll vid
medverkan i samhällsplaneringen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen angetts om behovet av utvecklingsarbete.

1988/89:So222 av Görel Thurdin och Karin Söder (båda c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om barnombud,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utbildning till berörda myndigheter,

1

1 Riksdagen 1989190. 12 sami. Nr 5

3. att riksdagen sorn sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om utredning och utvärdering,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om bidrag till Riksföreningen mot sexuella övergrepp
på barn.

1988/89:So230 av Margareta Persson och Margareta Winberg (båda s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförts om ett tillägg till 6 § Socialtjänstlagen att
ekonomisk prövning inte ska göras vid behov av bistånd som baseras
på andra orsaker än behov av ekonomisk hjälp.

1988/89:So232 av Grethe Lundblad och Lena Öhrsvik (båda s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om ett tillägg till 6 § socialtjänstlagen att ekonomisk
prövning inte skall göras vid behov av bistånd som beror på andra
orsaker än ekonomisk hjälp.

1988/89:So236 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna att asylsökande skall kunna fa
kompletterande ekonomiskt stöd enligt socialtjänstlagen.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:Sf511.

1988/89:So247 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen
beslutar anta följande som motionärernas förslag betecknade förslag till
Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

Nuvarande lydelse

50

Socialnämnden skall utan dröjsmål
inleda utredning av vad som
genom ansökan eller på annat sätt
har kommit till nämndens kännedom
och som kan föranleda någon
åtgärd av nämnden.

Motionärernas förslag
§

Socialnämnden skall utan dröjsmål
inleda utredning av vad som
genom ansökan eller på annat sätt
har kommit till nämndens kännedom
och som kan föranleda någon
åtgärd av nämnden. Ansökan
om hjälp och stöd för försörjning
eller livsföring i övrigt i form av
pengar, social service, vård och behandling
som förutsätter en individuell
behovsprövning skall i första
hand handläggas som ett ärende
om bistånd enligt 6 §.

Vid behovsprövning av bistånd
enligt 6 § i annan form än ekonomisk
hjälp eller ekonomisk förtur

1989/90: SoU 5

2

Nuvarande lydelse

Motionärernas förslag

inom barnomsorgen skall bortses
från sökandens ekonomiska förhållanden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1990.

1988/89:So251 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för att tillgodose behovet av utbildning
av personal angående skador uppkomna på grund av sexuella övergrepp
och misshandel av barn och kvinnor,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en samarbetsmodell för handläggning av mål och
ärenden av sexuella övergrepp mot barn.

1988/89:So294 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
större enhetlighet avseende social biståndsbedömning.

1988/89:So302 av Ingrid Ronne Björkqvist m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utredning och förslag till åtgärdsprogram avseende
våld mot kvinnor och barn.

1988/89:So304 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen
beslutar att i socialtjänstlagen (1980:620) införa ett särskilt avsnitt
angående omsorgen om brottsoffer i enlighet med vad som i motionen
anförts.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:Ju817.

Utskottet

Norm för socialbidrag
Motionerna

I motion 1988/89:So213 av Lars Werner m.fl. (vpk) föreslås att regeringen
skall utarbeta en riksnorm för socialbidrag. Motionärerna anför
bl.a. att flera kommuner betalar ut för lite pengar i socialbidrag, dvs.
under socialstyrelsens normer, samt att vissa kommuner betalar ut för
lite pengar till de handikappade. För att komma till rätta med dessa
orättvisor föreslår motionärerna, att regeringen skall utfärda bindande
normer för socialbidragen i form av en riksnorm.

I motion 1988l89:So294 av Bertil Persson (m) yrkas ett tillkännagivande
beträffande vad som i motionen anförts om större enhetlighet
avseende social biståndsbedömning. Enligt motionären har det blivit

1* Riksdagen 1989/90. 12 sami. Nr 5

vanligare att länsrätterna efter överklaganden ändrar socialnämndernas
beslut. Det är dock svårt att finna någon gemensam policy i länsrätternas
utslag vilket skapar osäkerhet och ryckighet i behandlingsarbetet,
menar motionären som anser det angeläget att regeringen tar upp en
diskussion med Kommunförbundet för att finna vägar att skapa mera
stabilitet i policyn när det gäller det sociala biståndet.

Gällande bestämmelser m.m.

Enligt 6 § socialtjänstlagen (1980:620) har den enskilde rätt till
bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt,
om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Den enskilde skall
genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall
utformas så att det stärker hans resurser att leva ett självständigt liv.

Om den enskildes rätt till bistånd från socialtjänsten och bidragets
utformning anfördes i propositionen (1979180:1) om socialtjänsten bl.a.
att socialnämnden i varje särskilt fall skall vidta de åtgärder som
behövs för att avhjälpa det uppkomna behovet. När det gällde den
ekonomiska hjälpen diskuterades ett system med lagfästa miniminormer
(s. 185). Föredragande statsrådet anförde att ramlagens syfte att ge
kommunerna möjlighet att anpassa insatserna efter lokala önskemål
och behov kunde komma att motverkas genom ett sådant system. Ett
sådant innebar också en risk för att kommunerna i ett ansträngt
ekonomiskt läge undviker att lämna bistånd i större utsträckning än
vad normerna föreskriver, även om det i det enskilda fallet skulle te
sig befogat med en mer omfattande insats. Socialtjänstlagen borde
därför inte innehålla några regler om vilka insatser den enskilde skulle
vara berättigad till i en uppkommen situation. Genom biståndet skulle
den enskilde tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Det måste enligt
statsrådet överlämnas till kommunerna att fastställa vilken levnadsnivå
som skall anses som skälig med utgångspunkt i den tid och de
förhållanden under vilka den hjälpbehövande lever (s. 186). Biståndet
skall vidare lämnas i sådana former att den behövande om möjligt blir
i stånd att för framtiden själv klara sin försörjning och sin livsföring i
övrigt.

Den helhetssyn som skall prägla socialtjänsten gäller, framhöll föredragande
statsrådet, givetvis även i fråga om socialbidraget (s. 196).

Föredragande statsrådet anförde vidare (s. 202) att socialbidraget bör
svara för grundläggande behov i fråga om mat och dryck, beklädnad
och bostad inkl. elström samt andra hushållsutgifter för tvätt och
rengöring, olika förbrukningsartiklar liksom försäkringar. Vidare bör
bidraget tillgodose behov av förströelse, rekreation och kommunikation
genom att innefatta löpande kostnader för telefon, TV-licenser,
dagstidning, smärre resor etc. Enligt redan tillämpad praxis brukar
bidraget också täcka andra personliga utgifter för hygien, fritidssysselsättningar
och sociala kontakter. Det är, anförde föredragande statsrådet,
vanligt att den kommunala socialvården täcker dessa behov inom
ramen för socialhjälpens grundbelopp eller s.k. bruttonormer. Genom
sådana normer tillförsäkras den som behöver bistånd en viss levnads -

1989/90: So U 5

4

standard utan att varje behov prövas för sig särskilt. Det erinrades dock.
om att socialbidraget ytterst bygger på en individuell behovsprövning,
vilket innebär att bidrag skall kunna utgå med andra belopp och till
andra ändamål än vad som gäller enligt särskilt fastställda normer.
Bistånd som går utöver grundbeloppet enligt de s.k. bruttonormerna
bör bli föremål för en mer ingående individuell bedömning (s. 203).
Föredragande statsrådet ansåg inte att regeringen skall fastställa några
miniminormer för socialbidraget utan förordade att socialstyrelsen
efter samråd med Svenska kommunförbundet utformar sina allmänna
råd om socialtjänstlagens tillämpning så att de motverkar alltför stora
skillnader i normnivåerna.

Föredragande statsrådet framhöll vidare att genom systemet med
basbeloppsreglerade s.k. bruttonormer kan socialbidragets realvärde
skyddas. Det på konsumentprisindex grundade basbeloppet enligt lagen
om allmän försäkring svarar, anfördes det, för värdebeständigheten
inom många olika socialpolitiska anordningar, varför någon särlösning
för enbart socialbidraget inte kan motiveras (s. 204 f.).

Socialutskottet behandlade propositionsförslaget i betänkandet SoU
1979/80:44. Utskottet anförde (s. 25) att det är önskvärt att man skapar
enkla och ändamålsenliga rutiner för prövning och handläggning av
socialbidragsärenden. Ett sätt är, anförde utskottet, att använda sig av
schabloniserade normbelopp för att tillgodose allmänna hjälpbehov.
Ett annat sätt är att låta annan personal än socialassistenter handlägga
enklare socialbidragsärenden. Utskottet framhöll dock att en strävan
att förenkla rutinerna inte får leda till att man gör avkall på helhetssynen.
Utskottet delade vidare en uppfattning som framförts i en motion
(s), att det är angeläget att socialbidragets nivå inte varierar alltför
mycket mellan de olika kommunerna och anslöt sig till den uppfattning
som framförts i propositionen, att socialstyrelsen i sina allmänna
råd om socialtjänstens tillämpning borde motverka alltför stora skillnader
i normnivåerna. Råden borde utformas efter samråd med Svenska
kommunförbundet.

Socialstyrelsen anför i Allmänna råd 1985:1 Socialbidrag, att även om
det är kommunerna som skall bedöma vilken levnadsnivå som i
kommunen skall anses som skälig, det rimligen måste finnas en viss
lägsta nivå som inte får underskridas, om man skall kunna hävda att
lagens bestämmelser och intentioner är uppfyllda (s. 13). Att man i
behovsprövningen utgår från en socialbidragsnorm behöver enligt socialstyrelsen
inte strida mot kravet på individuell prövning. Socialstyrelsen
erinrar om ett uttalande av JO (JO dnr 3349 — 1982) vari
denne anfört att beloppsnormer för vad som bör vara skälig levnadsnivå
självfallet enbart är vägledande och att socialbidragets storlek måste
bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall. De
flesta kommuner tillämpar socialbidragsnormer som är basbeloppsanknutna
och följer konsumentprisindex. Socialstyrelsen anser att en s.k.
bruttonorm bäst stämmer överens med socialtjänstlagens intentioner,
bl.a. med hänsyn till att biståndet skall utformas så att det stärker den
hjälpsökandes resurser att leva ett självständigt liv. Nettonormen å

1989/90:SoU5

5

andra sidan innefattar endast mat och de nödvändigaste förbrukningsartiklarna.
Övriga behov beräknas utifrån den hjälpsökandes faktiska
kostnader och kan beviljas efter särskild ansökan utöver normen.

Socialstyrelsen förordar vidare en enhetlig bruttonorm framför olika
lång- och korttidsnormer. Enligt socialstyrelsens uppfattning är det
rimligt att ha endast en normnivå som skall svara mot begreppet skälig
levnadsnivå.

Huvudprincipen bör enligt socialstyrelsen vara att det samlade behovet
för familjens livsföring (på en skälig levnadsnivå) utgör summan av
bruttobehovet för varje familjemedlem. Från summan avräknas sedan
alla de inkomster familjen totalt disponerar för sin försörjning, t.ex.
arbetsinkomster, inkomstbortfallsersättningar och bidrag såsom barnbidrag,
studiebidrag, flerbarnstillägg, underhållsbidrag och bidragsförskott.

Socialstyrelsens allmänna råd innehåller (s. 28 ff.) en närmare
beskrivning av en bruttonorm på en skälig levnadsnivå som dels bör
täcka hushållets löpande utgifter, dels möjliggöra visst sparande för att
på sikt kunna ersätta t.ex. förslitna inventarier och annan utrustning.
Kommunerna bör enligt socialstyrelsen sträva efter att lägga så fa
utgifter som möjligt utanför normen. Härigenom tillförsäkras den som
behöver bistånd en viss levnadsstandard utan att varje behov utreds
och prövas för sig särskilt. Det ger honom en viss valfrihet att inom
den ram för hushållsbudgeten som normen sätter disponera socialbidraget
på det sätt som passar honom bäst.

Underlaget för beräkningen av en bruttonorm bör enligt socialstyrelsen
vara de budgetposter som konsumentverket använt i sina beräkningar
av hushållets kostnader. Dessa är livsmedel, kläder och skor,
lek och fritid, hälsa och hygien, förbrukningsvaror, möbler, husgeråd,
TV, radio m.m., dagstidningar, telefon, TV-licens m.m., hushållse!,
försäkringar, läkarvård, tandläkarvård samt månadskort för lokala resor.
Bostadskostnad beräknas utanför normen. Socialstyrelsens norm
baserad på konsumentverkets beräkningar utgör för ensamstående
115 % av basbeloppet och för sammanboende 190 % av basbeloppet.

Normalbeloppet för existensminimum enligt 50 § kommunalskattelagen
(1928:370) och 41 § uppbördslagen (1953:272) bestäms av riksskatteverket
och reglerar skattemyndigheternas bedömning av levnadsnivå
för olika familjestorlekar vid exempelvis nedsättning av skatt. Enligt 15
kap. 9 § utsökningsbalken bestäms även förbehållsbelopp vid införsel i
lön m.m. med ledning av bestämmelserna om existensminimum.

Riksskatteverkets normalbelopp för existensminimum avser den
standard som när de tillkom motsvarade normerna för "livsuppehället"
enligt dåvarande socialhjälpslagen.

Regeringsrätten har vid prövning av frågor om ekonomiskt bistånd upp
till skälig levnadsnivå enligt 6 § socialtjänstlagen uttalat att förvaltningsdomstolarna
vid prövning av ett överklagat beslut om vägrat
bistånd inte är bundna av den bidragsnorm som kommunen har
fastställt (RÅ 1984 2:13). Domstolarna har att göra en självständig
bedömning av vad som kan anses vara en skälig levnadsnivå för den

1989/90: Soli 5

6

biståndssökande. Riksskatteverkets normalbelopp för existensminimum
vid inkomsttaxering bör, enligt regeringsrätten, vara en utgångspunkt
vid bedömningen av vad som kan anses vara en skälig levnadsnivå vid
tillämpningen av 6 § socialtjänstlagen. Ytterligare vägledning kan enligt
domstolen hämtas i konsumentverkets hushållsbudgetar.

Kommunernas vägledande socialbidragsnormer redovisas i Statistiska
meddelanden från SCB (S45 SM 8801).

Den 1 februari 1988 hade landets samtliga 284 kommuner fastställt
vägledande socialbidragsnormer. Basbeloppsanknutna normer tillämpades
i alla kommuner utom Stockholm, Botkyrka och Söderhamn. I
två kommuner tillämpades 23 300 kr. som basbelopp, i 13 kommuner

24 100 eller 24 500 kr., medan övriga utgick från 1988 års basbelopp

25 800 kr.

En enda fastställd bidragsnorm fanns då i 231 kommuner, medan 53
kommuner hade olika normer — en norm för korttidsbidrag och en
norm för mera långvarigt socialbidrag.

Två av landets kommuner hade en långtidsnorm för ensamstående
personer som var 94 % (2 031 kr.) eller lägre. Tio kommuner hade en
långtidsnorm för makar/sammanboende som var 164 % (3 536 kr.)
eller lägre. Den högsta normen 130 % (2 784 kr.) eller mer för
ensamstående hade 23 kommuner, och 190 % (4 074 kr.) eller mer
för makar/sammanboende hade 136 kommuner.

Det intervall där det största antalet kommuner låg var för ensamstående
100—114 % (2 139—2 461 kr., 120 kommuner). För makar/sammanboende
var normen i de flesta kommuner 190 % (4 074
kr., 136 kommuner).

Jämfört med 1986 års normer hade 15 kommuner tillkommit med
en norm för ensamstående på 115 % eller mer, medan 17 kommuner
höjt sin norm för makar/samboende till 190 % eller mer (procentsatserna
motsvarar socialstyrelsens norm i de allmänna råden).

Kostnaderna för socialbidragen under 1987 var — om hänsyn tas till
inflationen — i stort sett oförändrade i förhållande till 1986. Antalet
hushåll som erhöll socialbidrag minskade däremot med 4 % (Statistiska
meddelanden, S33 SM 8802).

Socialbidragen för 1988 minskade med 4 %. Mot bakgrund bl.a. av
de förändringar som skett till följd av ändrad lagstiftning när det gäller
bistånd åt asylsökande, måste dock jämförelser mellan år 1988 och
tidigare år tolkas med stor försiktighet (Statistiska meddelanden, S33
SM 8901).

Utredningar m.m.

Mot bakgrund av den kraftiga ökningen av antalet socialbidragstagare
under de första åren av 1980-talet beslutade regeringen i november
1985 att det inom socialdepartementet skulle tillsättas en arbetsgrupp
med uppgift att analysera orsakerna till socialbidragens utveckling. Till
analysgruppens uppgifter hörde också att granska hur skillnaden i
normer mellan kommuner påverkar antalet socialbidragstagare. Analysgruppen
redovisade våren 1987 sin slutrapport (Ds S 1987:2) Om

1989/90: So U5

socialbidrag — analyser av utvecklingen under 1980-talet. Analysgruppen
bedömde att förändrade normnivåer troligen haft endast ringa
betydelse för antalet bidragstagare. Någon förändring av normerna för
bidragsnivån föreslogs inte.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om en riksnorm för socialbidrag har tidigare varit föremål för
prövning från riksdagens sida.

Utskottet behandlade hösten 1988 i betänkandet 1988/89:SoUl en
motion (vpk) med innehåll liknande den nu aktuella So213. Utskottet
gjorde följande bedömning (s. 7).

Utskottet kan konstatera att antalet kommuner med låga socialbidragsnormer
minskar efter hand. Bidragsutvecklingen visar att socialstyrelsens
allmänna råd om socialbidrag och domstolspraxis verkar för en
jämnare normnivå i kommunerna. Utvecklingen mot mindre skillnader
mellan kommunerna är positiv. Fortfarande ligger dock alltför
många normer på en nivå under s.k. existensminimum. Det är därför
angeläget att socialstyrelsen även i fortsättningen fortlöpande följer upp
bidragsnivåerna och därvid särskilt uppmärksammar kommuner med
låga normer, dvs. på eller under existensminimum.

Mot bakgrund av den stadiga utvecklingen mot jämnare normnivåer
fann utskottet inte skäl för något riksdagens initiativ på området.
Utskottet avstyrkte således motionen. Riksdagen följde utskottet.

Utskottets bedömning

Liksom tidigare anser utskottet att jämnare normnivåer bör eftersträvas
i syfte att minska skillnaderna mellan kommunerna när det gäller
socialbidragens storlek. Utskottet vill därför återigen understryka att
socialstyrelsen har en viktig uppgift att fylla när det gäller att följa
utvecklingen på området och verka för att få till stånd mer enhetliga
normnivåer. Utskottet förutsätter att socialstyrelsen även fortsättningsvis
kommer att vara engagerad i detta arbete och finner inte anledning
för riksdagen att ta något initiativ med anledning av motionerna.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna So213 (vpk) och
So294 (m).

Ekonomiskt stöd åt asylsökande
Motionen

I motion 1988/89:So236 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas ett tillkännagivande
att asylsökande skall kunna få kompletterande ekonomiskt
stöd enligt socialtjänstlagen. Motionärerna anser, att vaktslåendet om
en generös och human flyktingpolitik nu är viktigare än någonsin. De
anser, att asylsökande som finns i olika kommuner och som i dag får
stöd enligt det s.k. flyktingbidraget — vilket i många kommuner är
avsevärt lägre än socialbidragsnormen — skall kunna få kompletterande
ekonomiskt stöd enligt socialtjänstlagen. (Motiveringen återfinns i
motion 1988/89:Sf511.)

1989/90:SoU5

8

Gällande bestämmelser m.m.

1 lagen (1988:153) om bistånd åt asylsökande m.fl., som trädde i kraft
den 1 maj 1988, ges bestämmelser om rätt till bistånd åt en utlänning
som söker uppehållstillstånd här i landet. Invandrarverket beslutar om
bistånd för utlänningar som vistas på en statlig förläggning. För andra
utlänningar lämnas bistånd av socialnämnden i den kommun där han
eller hon vistas (4 §). Bistånd lämnas i form av kostnadsfri bostad, bistånd
för sin dagliga livsföring som tillförsäkrar honom eller henne en
skälig levnadsnivå, s.k. dagbidrag, samt bistånd för särskilda behov, s.k.
särskilt bidrag, (7 —10 §§). Regeringen, eller den myndighet regeringen
bestämmer, fastställer grunder för de belopp som dagbidrag och
särskilda bidrag utgår med (11 §). Enligt förordningen (1988:156) om
bistånd åt asylsökande m.fl. beräknas dagbidraget i procent av det
allmänna basbeloppet. För närvarande utgör dagbidraget inklusive
egen mathållning för en ensamstående ca 2 000 kr. i månaden (85,7
%) vilket skall täcka kostnaderna för livsmedel, kläder och skor,
fritidsaktiviteter, hygienartiklar och andra förbrukningsvaror samt tidningar
och telefon (2 och 3 §§). Det särskilda bidraget lar enligt
förordningen avse kostnader för vinterkläder, glasögon, kosttillskott,
medicin, akut tandvård, handikapputrustning, spädbarnsutrustning och
andra hjälpmedel som är nödvändiga för en dräglig livsföring. Bidrag
kan också lämnas till lokala resor som bedöms särskilt angelägna (5 §).

Lagen om bistånd åt asylsökande m.fl. är endast tillämplig på
utlänningar som vistas här i avvaktan på beslut om uppehållstillstånd.
När uppehållstillstånd beviljats blir vanliga regler tillämpliga.

Före lagens tillkomst fick även de asylsökande som var inkvarterade
i en kommun hjälp till uppehället i form av socialbidrag.

1 propositionen (prop. 1987/88:80) om bistånd åt asylsökande, m.m. angavs
som skäl för det nya systemet bl.a. att insatserna för de asylsökande
under utredningstiden behövde kunna planeras och styras. Vidare
borde reglerna om bistånd vara enhetliga och nivån densamma oavsett
om den asylsökande vistas på förläggning eller i en kommun. Som ett
starkt motiv nämndes också önskan att koncentrera polisens asylutredningar
till några få stora utredningsslussar i syfte att åstadkomma
kortare handläggningstider (s. 15 och 19).

Det anfördes vidare att det mot den bakgrunden fanns starka skäl att
sätta i fråga om socialbidragen skulle utgöra stödformen för de asylsökande.
Denna grupp behöver så gott som undantagslöst ekonomiskt
stöd eftersom de sällan har någon annan försörjningskälla. De får inte
förvärvsarbeta och har inte kvalificerat sig för förmåner från socialförsäkringen.
De behöver således generellt sett ett ekonomiskt stöd. Därtill
kommer att deras behov är likartade. Det rör sig under denna
första tid om stöd främst till uppehälle och en tillfällig bostad medan
deras ansökan prövas. Till skillnad från andra socialbidragstagare är
det inte fråga om att för denna grupp göra en avräkning i förhållande
till andra inkomster eller att göra en mer ingående beräkning av
utgifter vid sidan av normer, t.ex. för resor, hemutrustning etc.

1989/90: SoU 5

9

Stödet till de asylsökande har alltså principiellt sett mera gemensamt
med generella stödformer än med individuella, anfördes det. Det borde
därför kunna schabloniseras i hög grad. Genom att gå över till ett
generellt system skulle det också vara möjligt att undvika onödig
administration och ett tungrott förfarande.

Föredragande statsrådet ansåg sammanfattningsvis att stödet till de
asylsökande i princip borde kopplas bort från socialtjänstlagen och i
stället ges enligt andra, mera generella regler (s. 16).

När det gäller förhållandet mellan lagen om bistånd åt asylsökande
m.fl. och socialtjänstlagen, anförde föredragande statsrådet i propositionen
bl.a. följande (s. 27 f., 37 och 45).

Genom att ett speciellt stöd, som skall tillgodose de tillståndssökandes
behov, införs enligt den nya lagen blir det tydligt att utlänningar som
söker uppehållstillstånd i Sverige i princip inte har någon rätt till
bistånd enligt socialtjänstlagen. Detta följer enligt min mening utan
någon ändring i den lagen.

Det nya stödsystemet för asylsökande är av en generell natur och kan
därför närmast jämföras med trygghetsanordningarna på det socialpolitiska
området. Det skall trygga försörjningen för de utlänningar som
omfattas av lagen under den tid deras ansökan om uppehållstillstånd
prövas. Detta skall ske genom att de får rätt till kostnadsfri bostad,
dagbidrag och bidrag till de särskilda behov som de kan ha. Något
behov av ytterligare bistånd genom socialbidrag kommer följaktligen
inte att föreligga.

Genom det nya systemet bör det med hänsyn till stödets syfte och
utformning stå klart att asylsökande och därmed likställda tillståndssökande,
vilka inte omfettas av lagen till följd av vistelse i en icke
anvisad kommun, skall ha rätt till socialbidrag endast i de rena
undantagsfall som kan följa av 3 § socialtjänstlagen.

Det nya stödsystemet är avsett att tillgodose behovet av bistånd för de
utlänningar som omfettas av lagen. Något behov av bidrag enligt
socialtjänstlagen skall därför inte föreligga för denna grupp. En vistelsekommun
torde alltså normalt kunna avslå en begäran om socialbidrag
under åberopande av att utlänningen inte behöver bistånd för sin
försörjning och sin livsföring i övrigt eftersom hans eller hennes behov
kan tillgodoses på annat sätt. I den mån kommunerna ändå betalar ut
socialbidrag till dessa utlänningar föreligger inte någon rätt till ersättning
för det av staten.

Beträffande dagbidragets storlek anförs bl.a. följande (s. 25).

Utgångspunkten vid bedömningen av vad som är en skälig levnadsnivå
blir densamma vid tillämpningen av 6 § socialtjänstlagen och regeln
om dagbidrag enligt den nya lagen. En annan sak är att nivån på
bidraget inte nödvändigtvis bör vara densamma. Behoven för den som
varaktigt finns i Sverige är nämligen i vissa avseenden större än för
den vars rätt att stanna här inte är festlagd. Sålunda behöver exempelvis
en asylsökande som bor på förläggning eller i genomgångsbostad
inte bistånd till möbler och hemutrustning eftersom sådant redan finns
i bostaden. Även andra förhållanden kan motivera en lägre nivå på
dagbidraget.

1989/90:SoU5

10

I allmänna råd (1989:1) från Länsstyrelsernas organisationsnämnd
(LON) och Statens invandrarverk anges att man för att fastställa
dagbidragets storlek använt sig av de procentsatser som socialstyrelsen
använder för rekommenderade socialbidragsnormer. Skillnaderna i
procentsatserna beror, enligt allmänna råden, huvudsakligen på att
kostnader som i första hand rör boendet har räknats bort, eftersom de
asylsökande har kostnadsfri bostad (s. 26).

Enligt 5 och 6 §§ förordningen (1984:683, senast ändrad 1989:549) om
statlig ersättning för mottagande av flyktingar och vissa andra
utlänningar har kommunerna rätt till ersättning av staten för ekonomisk
hjälp som har lämnats enligt 6 § socialtjänstlagen till flyktingar,
enligt huvudregeln från det de beviljats uppehållstillstånd och under
därpå följande tre år.

Statlig ersättning utgår till kommunerna även för ekonomisk hjälp
som har lämnats med stöd av lagen om bistånd åt asylsökande m.fl. (8
§). Däremot utgår inte ersättning för vad kommunerna kan ha gett ut i
socialbidrag till asylsökande och andra utlänningar som söker uppehållstillstånd.

Tidigare riksdagsbehandling

I samband med behandlingen av propositionen om bistånd åt asylsökande,
m.m. behandlade socialförsäkringsutskottet i betänkandet SfU
1987188:17 motioner (m och fj)) om förhållandet mellan den föreslagna
lagen och socialtjänstlagen. Socialutskottet som beretts tillfälle att
yttra sig över motionerna gjorde bl.a. följande överväganden (s. 15 f.).

Utskottet konstaterar sålunda att propositionsförslaget utgår från att
socialtjänstlagen liksom tidigare gäller generellt och att något principiellt
undantag för asylsökande inte är avsett. Det finns vid sådant
förhållande inte något behov av ändring i socialtjänstlagen.

En annan sak är att det nya stödsystemet i de allra flesta fell
kommer att göra socialbidrag överflödigt, eftersom den enskildes behov
tillgodoses genom bistånd enligt den nya lagen. Socialutskottet vill
emellertid framhålla att frågan om den enskildes rätt till bistånd enligt
socialtjänstlagen alltid är beroende av en individuell prövning, varvid
den omständigheten att en asylsökande anvisats plats i en utredningsförläggning
eller erbjudits andra förmåner enligt den nya lagen om
bistånd åt asylsökande m.fl. självfallet måste tas med i bedömningen
men inte behöver ha utslagsgivande betydelse. Frågan om den enskildes
rätt till bistånd enligt socialtjänstlagen i ett fall där båda lagarna
principiellt är tillämpliga blir således beroende av hur socialtjänstlagen
skall tolkas i det särskilda fallet med hänsyn till uttalanden i socialtjänstlagens
förarbeten, vägledande domstolsavgöranden, socialstyrelsens
allmänna råd på området, m.m.

Det finns vidare skäl att erinra om att rätten till bistånd enligt
socialtjänstlagen har en avsevärt vidare innebörd än rätten till bistånd
enligt den nu föreslagna lagen. De asylsökande måste självfallet kunna
vända sig till socialtjänsten för att fa andra än rent ekonomiska behov
tillgodosedda.

Samordningsproblem mellan socialtjänstlagen och den nu föreslagna
nya lagen torde främst komma att uppstå i de fell en asylsökande
anvisats plats i en viss kommun men hellre vill bo i en annan
kommun, t.ex. för att han har släktingar där. Det är inte givet att

1989/90: SoU5

11

1** Riksdagen 1989190. 12 sami. Nr 5

socialtjänstlagen här har samma avgränsning som görs i 2 § första
stycket 4 i den nya lagen. Även i detta fall måste det således göras en
individuell prövning av frågan om den enskildes rätt till bistånd av
socialtjänsten. I normalfallet måste dock förutsättas att den biståndssökande
anses tillgodosedd genom förmånerna enligt lagen om bistånd åt
asylsökande m.fl. Efter hand som vägledande domstolsavgöranden blir
tillgängliga kan man med högre grad av generalisering förutsäga hur
sådana ärenden kommer att bedömas.

Socialutskottet har sammanfattningsvis ingen erinran mot propositionens
lagförslag såvitt nu är i fråga och avstyrker motionsyrkandena.
Utskottet anser det emellertid angeläget att riksdagen undanröjer den
oklarhet som möjligen kan föreligga och slår fast att den nya lagen om
bistånd åt asylsökande m fl inte innebär någon begränsning av socialtjänstlagens
tillämpningsområde.

Socialförsäkringsutskottet uttalade bl.a. följande (s. 6).

Det nya stödsystemet för asylsökande är av generell natur och kan
därför, såsom uttalas i propositionen (s. 27 f.), närmast jämföras med
trygghetsanordningarna på det socialpolitiska området. Utskottet delar
den i propositionen (s. 37) uttalade uppfattningen att det genom att ett
speciellt stöd införs för dem som söker uppehållstillstånd i Sverige blir
tydligt att de i princip inte har rätt till bistånd enligt socialtjänstlagen
och att detta följer utan någon ändring i den lagen. Det yttersta ansvar
en kommun genom socialtjänstlagen har för dem som vistas i kommunen
inskränks emellertid enligt utskottets uppfattning inte genom den
föreslagna lagen.

Utskottet avstyrkte bifall till motionerna. Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning

Utskottet erinrar om att tillkomsten av lagen om bistånd åt asylsökande
m.fl. inte inneburit någon inskränkning av socialtjänstlagens
tillämpningsområde i formellt hänseende. Det yttersta ansvar en kommun
har genom socialtjänstlagen för dem som vistas i kommunen
gäller således även i förhållande till de asylsökande. Däremot torde de
asylsökande som söker uppehållstillstånd i Sverige i de allra flesta fall
inte vara berättigade till bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen, eftersom
de — genom att vara berättigade till bidrag enligt lagen om bistånd åt
asylsökande — i allmänhet inte har något behov av ytterligare bidrag
för sin försörjning och sin livsföring i övrigt.

Med hänsyn till vad som nu anförts finns, enligt utskottets mening,
inte behov av något riksdagens initiativ med anledning av motion
So236 (vpk). Denna avstyrks följaktligen.

Annat bistånd än socialbidrag
Motionerna

1 motion I988/89:So230 av Margareta Persson och Margareta Winberg
(båda s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som anförts i motionen om ett tillägg till 6 § socialtjänstlagen att
ekonomisk prövning inte skall göras vid behov av bistånd som baseras
på andra orsaker än behov av ekonomisk hjälp. När det gäller annat

1989/90:SoU5

12

bistånd än ekonomiskt bistånd, bör prövningen om behovet kan tillgodoses
på annat sätt göras endast i förhållande till den enskildes
möjligheter att på det praktiska planet själv, eller t.ex. genom en
generell kommunal service, kunna tillgodose sina behov, anför motionärerna
och hänvisar till motsvarande förslag av socialberedningen
(SOU 1986:19 Aktuella socialtjänstfrågor).

Motsvarande yrkande återfinns i motion I988/89:So232 av Grethe
Lundblad och Lena Öhrsvik (båda s). Motionärerna hänvisar till två
regeringsrättsdomar och menar, att det genom domarna har satts en
fattigvårdsstämpel på t.ex. hemtjänst och färdtjänst. Tvärtemot lagstiftarens
intentioner blir denna typ av service endast en rätt för personer
med begränsade ekonomiska tillgångar, påpekar motionärerna.

I motion 1988l89:So247 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas att riksdagen
beslutar anta ett förslag till lag om ändring i 50 § socialtjänstlagen.
Motionärerna anför bl.a. att det inte är rimligt att någon skall drabbas
av extra kostnader för sin dagliga livsföring på grund av en funktionsnedsättning.
Därför bör inte ekonomiska förhållanden påverka bedömningen
av funktionshindrades behov av personlig service enligt motionärernas
mening.

Gällande bestämmelser m.m.

I 6 § socialtjänstlagen regleras den enskildes rått till insatser inom
socialtjänsten. Den enskilde har rätt till bistånd för sin försörjning och
sin livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat
sätt.

I specialmotiveringen till paragrafen i socialtjänstpropositionen (prop.
1979180:1) sägs bl.a. följande.

Rätten till bistånd är inte knuten till några särskilt angivna insatser.
När det föreligger sådana förhållanden som anges i lagrummet, skall
den enskilde beredas ekonomisk eller annan hjälp som är anpassad
efter hans behov. Förhållandena i varje särskilt fell får därvid bestämma
insatsernas art och utformning. Under rätten till bistånd kan
således, förutom ekonomisk hjälp, felia t.ex. Srdtjänst, social hemhjälp
och plats i förskola lika väl som institutionell eller annan vård eller
behandling.

Rätten till bistånd inträder om den enskilde behöver hjälp för sin
försörjning och sin livsföring i övrigt. Den som på grund av otillräckliga
arbetsinkomster behöver ekonomisk hjälp kan vara berättigad till
detta. Som ytterligare förutsättning för rätten till bistånd gäller emellertid
att den enskilde själv saknar förmåga att tillgodose det föreliggande
behovet. Den som är arbetsför och som kan beredas lämpligt
arbete är endast tillfälligt och till dess att han själv kan klara sin
försörjning berättigad till bistånd enligt denna paragraf. När rätten till
bistånd skall bedömas, skall det alltså vägas in i vilken omfattning den
enskilde själv genom egna åtgärder kan tillgodose det föreliggande
behovet. Gäller det ekonomisk hjälp måste hänsyn tas till såväl sådana
omständigheter som har sagts nyss som den enskildes egna tillgångar.
Vägledning kan hämtas från den tillämpning ShjL har i dag.

Sorn framhölls nyss omfattar rätten till bistånd inte bara ekonomisk
hjälp. Ar den enskildes förhållanden sådana att han för sin dagliga
livsföring är beroende av stöd- och hjälpinsatser i hemmet, men saknar
han möjlighet att på egen hand skaffa sådan hjälp, kan han vara

1989/90: SoU5

13

berättigad till bistånd även om han har egna tillgångar. Rätten kan då
t.ex. omfatta social hemhjälp med skyldighet för den enskilde att delta
i kostnaderna för denna genom avgifter.

När det blir fråga om andra insatser än ekonomiska får det göras en
helhetsbedömning av den enskildes förhållanden och en bedömning av
vilka insatser som kan anses behövliga och skäliga för att ge honom
möjlighet att på egen hand klara sin livsföring.

I 10 § socialtjänstlagen anges bl.a. att socialnämnden bör genom hjälp i
hemmet, färdtjänst eller annan service underlätta för den enskilde att

bo hemma.

Enligt 35 § socialtjänstlagen får kommunen ta ut skäliga avgifter för
plats i förskola, eller i fritidshem, färdtjänst, social hemhjälp, boende i
servicehus eller annan liknande social tjänst. Det möter inte hinder att
ta ut avgift även om tjänsten lämnats såsom bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen.

Regeringsrätten har bl.a. i två avgöranden (RA83 2:82 I och II) prövat
frågor om rätt till bistånd i form av taxitransporter för äldre som
nekats färdtjänst. Regeringsrätten konstaterade att frågan om det enligt
kommunens regler förelåg rätt till färdtjänst inte kunde prövas i
sammanhanget. Däremot prövades rätten till bistånd för transporterna.
Domstolen ansåg därvid att hänsyn skulle tas till den enskildes möjlighet
att själv bekosta resorna.

Utredningar

Socialberedningen har, mot bakgrund av nämnda rättsfall, i betänkandet
Aktuella socialtjänstfrågor (SOU 1986:19 s. 139 ff.) förordat en
annan tillämpning av biståndsbestämmelserna. Socialberedningen påpekar,
att den praxis som har utvecklats innebär att Srdtjänst enligt
kommunens regler utgår oberoende av ekonomi, men transporter i
form av bistånd är beroende av en ekonomisk prövning. När det gäller
annat än ekonomiskt bistånd bör, enligt beredningen, prövningen av
om behovet kan tillgodoses på annat sätt göras endast i förhållande till
den enskildes möjligheter att på det praktiska planet själv eller t.ex.
genom en generell kommunal service kunna tillgodose sina behov.
Någon ekonomisk prövning bör inte göras när det gäller andra former
av bistånd än ekonomisk hjälp, men kommunerna bör kunna ta ut
avgift för tjänsten i fråga.

Socialberedningen har föreslagit ett tillägg till 6 § socialtjänstlagen
för att markera att bistånd kan utges antingen som ekonomisk hjälp
eller som annat bistånd.

Socialberedningens betänkande i denna del har remissbehandlats
och varit föremål för beredning inom regeringskansliet.

Regeringen har genom beslut den 20 april 1989 till 1989 års Handikapputredning
(Kommittén om samhällets stöd till människor med

1989/90: SoU 5

14

funktionshinder, S 1988:03, Dir. 1988:53) överlämnat socialberedningens
betänkande i de delar som avser klagorätt och inkomstprövning
när det gäller social service inom äldre- och handikappomsorgen.
Kommitténs arbete bör vara avslutat senast under år 1990.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet behandlade hösten 1988 i betänkandet 1988/89:SoUl ett motionsyrkande
(s) som motsvarar det nu aktuella i motion So230.

Utskottet uttalade följande (s. 13).

Utskottet vill framhålla att en av socialtjänstens centrala uppgifter är
att verka för att handikappade och andra med behov av särskild hjälp
eller service får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och leva
som andra. Detta kommer också till uttryck i socialtjänstlagen. I ett
ärende om rätt till bistånd i form av sociala serviceinsatser skall det
emellertid, liksom i andra ärenden om bistånd, göras en helhetsbedömning
av den enskildes förhållanden. Regeringsrätten har i vissa
sådana fall funnit att man vid denna bedömning bör ta hänsyn till den

enskildes förmåga att själv bekosta en önskad tjänst.

Det är angeläget att dessa frågor klarläggs. Frågan har nyligen
behandlats av socialberedningen i betänkandet Aktuella socialtjänstfrågor.
Utskottet förutsätter att regeringen i samband med beredningen av
betänkandet söker undanröja de oklarheter som ännu finns.

Motionen avstyrktes och riksdagen följde utskottet.

Utskottets bedömning

Utskottet är fortfarande av den uppfattningen att det är angeläget med
en belysning av nu aktuella problemställningar. Utskottet kan konstatera,
att de frågor som tas upp i motionerna, och som tidigare har varit
föremål för socialberedningens överväganden, nu har överlämnats till
1989 års Handikapputredning för ytterligare behandling. Utskottet
anser att resultatet av handikapputredningens arbete bör avvaktas
innan riksdagen överväger att vidta några sådana åtgärder som begärs i
motionerna. Motionerna So230 (s), So232 (s) och So247 (vpk) avstyrks
således.

Lokala program
Motionen

I motion 1988/89:So218 av Sylvia Pettersson m.fl. (s) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär åtgärder för att stimulera kommunerna
att utarbeta lokala program för socialtjänsten (yrkande l). Motionärerna
anför, att socialtjänstlagen ger allt behövligt stöd för utveckling av
ett framåtsyftande socialt arbete, men att möjligheterna ofta dåligt tas
till vara. Enligt motionärernas mening skulle riksdagen kunna begära
av kommunerna att de med utgångspunkt i socialtjänstlagens intentioner
formulerar en målsättning för det lokala sociala arbetet på olika
nivåer samt utarbetar lokala program, i vilka de redogör för vilka
resurser och arbetsmetoder som fordras för att uppfylla målen. Perso -

1989/90: SoU5

15

nalén bör ges möjligheter att utveckla sitt arbete genom att fördjupa
sina kunskaper, utvärdera sin verksamhet och utveckla arbetsmetoder i
överensstämmelse med såväl socialtjänstlagen som de lokalt uppsatta
målen.

Bakgrund

I socialtjänstpropositionen 1979/89:1, s. 158, anförde föredragande statsrådet
bl.a. följande.

Jag instämmer med socialutredningen och flera remissinstanser i uppfattningen
att en väsentlig del av socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen
är den egna verksamhetsplaneringen. Planeringen av den
egna sektorn är en av utgångspunkterna för ett deltagande i den mer
övergripande planeringen. Det är nödvändigt att göra planeringen mer
samlad och målinriktad, att följa upp genomförda planer och att
förmedla kunskaper och erfarenheter till beslutsfattarna. Den ger
vidare, vilket också vissa remissinstanser har pekat på, ramlagstiftningen
ett mer konkret innehåll. Ett politiskt och administrativt ansvar
kan därigenom lättare utkrävas. En långsiktig verksamhetsplanering av
socialtjänsten okar också möjligheterna till gemensam planering med
andra organ. De resurser som kommunen har tillsammans med framför
allt landstingen kan också komma att utnyttjas bättre. Det gäller
exempelvis omsorgerna om äldre och handikappade samt vård och
behandling av alkohol- och narkotikamissbrukare.

I kommunerna har redan nu utvecklats olika former av planering av
socialvården. Denna planering kan emellertid vara mer eller mindre
väl utvecklad i fråga om olika delar av verksamheten. Verksamhetsplaneringen
i dess helhet har också kommit olika långt i olika kommuner.
En väl utvecklad verksamhetsplanering kommer att fa stor betydelse
för att utforma socialtjänsten. Detta blir fallet både för att fördela
resurserna efter de behov som föreligger och för att omdisponera
resurser och ändra verksamhetsinriktning med hänsyn till väntade
förändringar i behovet av socialtjänstens olika insatser inom kommunen.

Jag vill sålunda starkt understryka att den nuvarande verksamhetsplaneringen
av socialvården bör vidareutvecklas i kommunerna. Bl.a.
ramlagen bör kunna göra det lättare för socialnämnden att i planeringen
få en samlad överblick över resurserna och hur dessa med hänsyn
till behoven lämpligast bör disponeras. Verksamhetsplaneringen bör
beröra samtliga socialtjänstens uppgifter. Med hänsyn till att kommunerna
redan i stor omfattning har en sådan planering har jag inte
funnit det nödvändigt att ta in en särskild bestämmelse om planeringen
av socialtjänsten i lagstiftningen.

På vissa områden inom socialtjänsten förekommer ofta särskilda kommunala
planer och handlingsprogram, främst — som också framgår av
motionen — på barnomsorgsområdet men även inom äldre- och handikappomsorgen
samt på det drogpolitiska området. I fråga om barnomsorgen
följer detta av kommunens skyldighet enligt 17 § socialtjänstlagen
att svara för en planmässig utbyggnad av försko le- och
fritidshemsverksamheten. Även beträffande hem för vård eller boende
finns bestämmelser om plan (23 §).

1989/90:SoU5

16

Socialstyrelsen har engagerat sig i frågan om den kommunala planeringen
av individ- och familjeomsorgsverksamheten. Redovisningar i
ämnet har skett genom skrifterna Hur planera IFO? (PM 182/87),
Individ- och familjeomsorgsplanering (PM 1988:8) samt IFO-planering
i fyra kommuner (SoS-rapport 1989:14).

1 skriftserien Socialstyrelsen redovisar 1986:17 behandlas ett projekt
i Tyresö kommun där det sociala arbetet skett med formulerade mål
på skilda nivåer med avseende bl.a. på effekter för personalen.

Tidigare riksdagsbehandling

Ett likalydande motionsyrkande (s) behandlades av utskottet våren
1987 i betänkandet SoU 1986/87:30. Utskottet uttalade följande (s. 24).

Utskottet anser i likhet med motionärerna att kommunala program för
skilda verksamheter inom socialtjänsten kan utgöra ett värdefullt stöd
för bl.a. utvecklingen av det praktiska arbetet inom kommunerna.
Ansvaret för att förverkliga socialtjänstlagens intentioner åvilar emellertid
resp. kommun. Utskottet anser inte att det finns skäl för något
initiativ från riksdagens sida när det gäller kommunernas allmänna
planering av socialtjänsten.

Med hänvisning till det anförda avstyrktes motionen. Riksdagen följde
utskottet.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin uppfattning att lokala program inom socialtjänsten
kan utgöra ett värdefullt stöd för bl.a. utvecklingen av det
praktiska arbetet inom kommunerna. Programmen utgör värdefulla
instrument när det gäller att formulera målen för det kommunala
sociala arbetet inom olika områden och vid uppföljningen av arbetet.
Utskottet vidhåller även sin tidigare uppfattning, att ansvaret för att det
sociala arbetet sker i enlighet med socialtjänstlagens intentioner ligger
på kommunerna. Enligt utskottets mening finns inte anledning för
riksdagen att ta något initiativ med anledning av motion So218 (s)
yrkande 1, varför utskottet avstyrker motionsyrkandet.

Behovet av utvecklingsarbete
Motionen

I motion 1988/89:So218 av Sylvia Pettersson m.fl. (s) hemställs om ett
tillkännagivande om behovet av utvecklingsarbete (yrkande 3). Motionärerna
framhåller, att det sociala arbetet fortfarande till största delen är
inriktat på myndighetsutövning, vilket inte är förenligt med socialtjänstlagen.
Ett ständigt pågående utvecklingsarbete med kontinuerlig
utvärdering — vari stor vikt bör fästas vid klienternas synpunkter
— är viktigt, menar motionärerna.

1989/90:SoU5

17

Bakgrund

1989/90:SoU5

I propositionen (prop. 1979/80:1) om socialtjänsten anförs att det är
viktigt att beakta den enskildes ansvar för såväl sin egen som medmänniskornas
sociala situation. Socialtjänsten skall således inte inriktas på
att ta över detta ansvar, utan på att frigöra och utveckla den enskildes
egna resurser. Samtidigt står det klart att den enskildes faktiska möjligheter
kan vara mycket begränsade, uttalas det i propositionen (s. 522).

Delegationen för social forskning, DSF, har finansierat en rad projekt
om bl.a. socialbyråarbetets organisation, personal- och utbildningsfrågor
samt metoder i socialt arbete. Relationen socialarbetare — klient
är ett prioriterat forskningsområde. De etiska frågorna i socialt arbete
uppmärksammas särskilt. Likaså prioriteras forskning om socialtjänsten
och samhällsplaneringen. Ett viktigt forskningsområde gäller det
sociala arbetets innehåll samt värdering av olika sociala insatser och
metoder med hänsyn till kvalitet och resultat, speciellt ur ett klientperspektiv.

Tidigare riksdagsbehandling

Socialutskottet har vid flera tillfällen tidigare (SoU 1984/85:8, s. 12 och
SoU 1985/86:17, s. 23) uttalat att en viktig utgångspunkt för socialtjänstlagen
är att socialtjänstens insatser i individuella ärenden skall
präglas av självbestämmande och frivillighet. Socialtjänsten skall så
långt det är möjligt samverka med den enskilde i ett biståndsärende, så
att denne har ett verkligt inflytande på utredningsarbetet och ger sitt
samtycke till föreslagna kontakter och åtgärder. Om den enskilde
avvisar den erbjudna hjälpen, kan socialnämnden oftast inte vidta
någon åtgärd. Även utredningsåtgärder kräver i princip samtycke (undantag
gäller fall där det inte kan uteslutas att den enskilde är i behov
av vård oberoende av samtycke).

I betänkandet SoU 1984/85:8 behandlade utskottet en motion (s) om
bl.a. socialtjänstlagens grundsatser och om arbetsmetoderna inom socialtjänsten.
Utskottet uttalade bl.a. följande (s. 13 f.)

Utskottet vill för sin del understryka att frånvaron av tvångsmöjligheter
och inriktningen mot frivillighet inte innebär att socialtjänsten får
bli passiv i arbetet med missbrukare. Tvärtom krävs aktiva insatser av
socialtjänsten i form av uppsökande verksamhet, kontakt med anhöriga,
förnyade kontakter med dem som tidigare har avvisat erbjudanden
om behandling och ett målmedvetet motivationsarbete. Det kan dock
vara svårt att dra någon helt klar gräns mellan fortsatta försök att få en
klient att acceptera behövlig vård och påtryckningar med samma syfte.

Utskottet betonade vidare det stora behovet av fortsatt utvecklingsarbete
och erfarenhetsutbyte inom socialtjänsten. Det är viktigt att socialtjänsten
verkligen utnyttjar alla de möjligheter till individuellt anpassad
behandling som socialtjänstlagen ger och beslutsamt fullföljer
ärenden om missbruksproblem, uttalade utskottet (s. 14). Motionen
avstyrktes och riksdagen följde utskottet.

Utskottets bedömning

1989/90: SoU5

Utskottet delar motionärens uppfattning, att ett kontinuerligt utvecklingsarbete
är av stor vikt för att uppnå goda resultat i det sociala
arbetet i kommunerna. DSF prioriterar också för närvarande forskning
på området. Ansvaret för att förverkliga socialtjänstlagens intentioner
åvilar emellertid resp. kommun.

Någon anledning för riksdagen att ta något initiativ med anledning
av motionen finns inte. Utskottet avstyrker därför motion So218 (s)
yrkande 3.

Socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen
Motionen

I motion 1988/89:So218 av Sylvia Pettersson m.fl. (s) hemställs om ett
tillkännagivande beträffande en förstärkning av socialnämndernas roll
vid medverkan i samhällsplaneringen (yrkande 2). Socialtjänsten har
enligt motionärerna inte blivit det genombrott för förebyggande arbete
och socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen som många räknade
med. Lagen utgår från ett helhetsperspektiv som riskerar att gå
förlorat, om inte socialtjänsten tillåts medverka i samhällsplaneringen.
Socialnämndernas roll behöver enligt motionärerna stärkas när det
gäller deras medverkan i den kommunala samhällsplaneringen.

Gällande bestämmelser m.m.

1 5 § socialtjänstlagen anges att socialtjänsten skall medverka i samhällsplaneringen
och i samarbete med andra samhällsorgan, organisationer,
föreningar och enskilda främja goda miljöer i kommunen. I 7 §
anges att socialnämndens medverkan skall bygga på nämndens sociala
erfarenheter och särskilt syfta till att påverka utformningen av nya och
äldre bostadsområden i kommunen. Nämnden skall också verka för att
offentliga lokaler och allmänna kommunikationer blir tillgängliga för
alla.

Ett hänsynstagande till sociala synpunkter vid planläggning stadgas i

2 kap. 1 § plan- och bygglagen (1987:10), PBL.

I propositionen till PBL (prop. 1985/86:1, s. 112) hänvisas till
propositionen (1979/80:1) om socialtjänsten i fråga om vad som bör
inrymmas i en god social miljö. Bostadsministern ställde sig bakom de
strävanden som angavs i socialtjänstpropositionen. Han ansåg att de
delmål som är uppställda för socialtjänsten kan utgöra grund för
tillämpningen av bestämmelsen i 2 kap. 1 § PBL om att planläggningen
skall skapa förutsättning för en från social synpunkt god bostads-,
trafik- och fritidsmiljö. Bostadsministern betonade också vikten av att
bestående samverkansformer mellan berörda samhällsorgan utvecklas i
enlighet med intentionerna bakom socialtjänstlagen och hälso- och
sjukvårdslagen.

I propositionen (s. 433) anvisas översiktsplanen som ett samordningsinstrument
i den kommunala verksamhetsplaneringen. Beslut om

bl.a. bostadsförsörjningsprogram, program för barntillsyn, äldreomsorg
och annan social omvårdnad bör i den mån besluten har anknytning
till markanvändningsfrågor sammanvägas i översiktsplanen. Samordning
med kommunens ekonomiska planering är också nödvändig.
Översiktsplanen bör enligt propositionen bli ett underlag för fördelningen
av resurser av olika slag i både tid och rum.

I yttrande till bostadsutskottet angående PBL uttalade socialutskottet
bl.a. följande (SoU 1985/86: ly, s. 12f.).

Hur samrådet i samband med utarbetande av översiktsplan skall ske är
som tidigare nämnts inte reglerat i lagförslaget. Propositionen har
sålunda valt att överlämna till den enskilda kommunen att bestämma
samrådets omfattning och utformning. Utskottet har i det föregående
ställt sig bakom denna lösning. Utskottet vill dock understryka att ett
stort ansvar härigenom har lagts på kommunerna. Socialnämnden har
genom sin verksamhet en unik kunskap om kommunen och de
problem som finns där. Denna kunskap måste tas till vara i arbetet
med att försöka skapa goda sociala miljöer. Om översiktsplaner skall
bli det samordningsinstrument som beskrivs i propositionen är det en
förutsättning att socialnämnden redan på ett tidigt stadium får komma
med och påverka utformningen av planerna. Socialutskottet vill därför
avslutningsvis framhålla önskvärdheten av att man i varje kommun
utarbetar lämpliga rutiner för samråd mellan byggnadsnämnd och
socialnämnd med sikte på ett kontinuerligt utbyte av information och
synpunkter i planeringsfrågor.

Socialstyrelsen deltar i utvecklingsarbetet på området och har 1987 gett
ut en remissutgåva av allmänna råd om socialtjänsten i samhällsplaneringen
(PM 170/87 och SoS-rapport 1989/18).

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet behandlade ett likalydande motionsyrkande (s) i sitt betänkande
SoU 1986/87:30 (s. 24—25) och uttalade då sammanfattningsvis,
att utskottet delade motionärernas uppfattning att det är av stor vikt att
socialtjänsten ges en reell möjlighet att delta i samhällsplaneringen
samt att såväl socialtjänstlagen som den nya plan- och bygglagen utgår
från en sådan medverkan. Några åtgärder från riksdagen förordades
inte.

Ett liknande motionsyrkande (s) behandlades också i betänkandet SoU
1987188:17 (s. 24—25). Utskottet anförde, att det är en lagfäst uppgift
för socialtjänsten att medverka i samhällsplaneringen. Det åligger
kommunen att tillse att medel för verksamheten ställs till socialtjänstens
förfogande, uttalade utskottet. Motionen avstyrktes. Riksdagen följde
utskottet.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar, att såväl socialtjänstlagen som PBL utgår från att
socialtjänsten — genom att delta i samhällsplaneringen — med sin
specifika kunskap skall bidra till att främja goda miljöer i kommunen.
I förarbetena till PBL betonas också vikten av att bestående samverkansformer
mellan berörda samhällsorgan utvecklas enligt intentioner -

1989/90: SoU 5

20

na bakom socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen. Kommunerna
har därvid, enligt socialutskottets mening, ett betydande ansvar för
att lämpliga rutiner för samråd mellan byggnadnämnd och socialnämnd
utarbetas. Utskottet förutsätter, att socialstyrelsen noga följer
utvecklingen på området och verkar för att socialtjänstlagens och
hälso- och sjukvårdslagens intentioner förverkligas i detta avseende.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion So218 (s)
yrkande 2.

Omsorg om brottsoffer
Motionen

I motion 1988/89:So304 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) yrkas att riksdagen
beslutar att i socialtjänstlagen införa ett särskilt avsnitt angående omsorgen
om brottsoffer. Enligt motionärerna är antalet offer som drabbas
av brott betydligt fler än officiell statistik utvisar. Motionärerna
framhåller, att bakom de statistiska uppgifterna om anmälda brott
finns mycket mänskligt lidande. Ett antal brottsoffer drabbas av allvarliga
kroppsskador och t.o.m. invaliditet. Många får uppleva kännbara
ekonomiska förluster. Psykiska besvär direkt beroende på brottet är
enligt motionärerna vanligt förekommande. Motionärerna påpekar, att
det endast i vissa större städer har inrättats socialjourer som kan bistå
de skadelidande genom samtal och hjälp med praktiska åtgärder.
Motionärerna anser, att det i socialtjänstlagen bör införas ett nytt
avsnitt som särskilt behandlar omsorgen om brottsoffer. I lagen bör
såväl behovet av socialjourer som en uppföljande kontaktverksamhet
med brottsoffer behandlas. (Motiveringen återfinns i motion
1988/89:Ju817.)

Bakgrund

Några särskilda bestämmelser om brottsoffer finns inte i socialtjänstlagen.

Enligt 3 § socialtjänstlagen har kommunerna det yttersta ansvaret
för att alla som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de
behöver. Lagen ger kommunerna en långt gående frihet att bestämma
sin verksamhet. Av 10 § framgår bl.a. att socialnämnden bör tillhandahålla
sociala tjänster genom rådgivningsbyråer, socialcentraler och
liknande, social jour eller annan därmed jämförlig verksamhet.

I propositionen (prop. 1979180:1) om socialtjänsten (s. 178 f.) framhöll
föredragande statsrådet värdet av en väl utbyggd social jour. Statsrådet
hänvisade till socialutredningen som nämnt två huvudområden där
allmänheten behöver komma i kontakt med socialtjänsten även under
kvällar och helger. Det ena området gäller äldre ensamstående och det
andra barn och ungdom. Statsrådet påpekade, att en social beredskap
är viktig inte minst ur förebyggande synpunkt samt att olika remissinstanser
som kriminalvårdsstyrelsen, brottsförebyggande rådet och skolöverstyrelsen
från skilda utgångspunkter hade belyst det angelägna i en

1989/90: SoU5

21

väl fungerande jourverksamhet inom socialtjänsten. Försöksverksamhet
med social jour bedrevs under åren 1974-1976 i 21 kommuner och
socialstyrelsen har värderat verksamheten (Socialstyrelsen redovisar

1977:4).

I propositionen anfördes vidare, att den närmare utformningen av
jourverksamheten måste bli beroende av de lokala förhållandena.
Verksamheten kan samordnas med en mer allmänt inriktad samhällsjour
och med läkarjour. I mindre kommuner torde behovet kunna
tillgodoses genom samarbete mellan flera kommuner, uttalades det.

På regeringens uppdrag har brottsförebyggande rådet (BRÅ) genomfört
en undersökning rörande brottsofferjourer och behovet i övrigt av
stöd- och hjälpåtgärder åt brottsoffer. BRÅ har avslutat detta arbete
och föreslår bl.a. att personal inom socialtjänst och sjukvård bör ges
möjlighet att i större utsträckning än nu är fallet uppmärksamma
brottsoffrens problem (BRÅ utredning 1988:1).

Förslaget är för närvarande föremål för regeringens överväganden.

Tidigare behandling

Justitieutskottet har behandlat frågor om brottsoffrens situation i betänkandet
Juli 1987188:37. Utskottet anförde därvid följande (s. 9).

När det gäller önskemålet om garanterat samhällsstöd vill utskottet
utöver vad som anförts i det föregående understryka att, allmänt sett,
socialtjänsten inom kommunerna har huvudansvaret för stöd och
hjälp till brottsoffer. Enligt 10 § socialtjänstlagen (1980:620) kan bl.a.
kontaktperson förordnas med uppgift att hjälpa den enskilde och hans
närmaste i personliga angelägenheter. Här vill utskottet påpeka att
BRÅ nyligen, som ovan anförts, föreslagit att både sjukvård och
socialtjänst bör få ökade skyldigheter att hjälpa brottsoffer. Då BRA:s
förslag för närvarande är föremål för regeringens ställningstagande ser
utskottet inte anledning till något särskilt uttalande i frågan från
riksdagens sida.

Utskottets bedömning

Liksom motionären anser utskottet, att det finns anledning att uppmärksamma
de problem av skilda slag som ofta möter en person som
blivit offer för ett brott. Åtgärder som syftar till att öka den sociala
omsorgen om brottsoffren bör enligt utskottet prioriteras. Utskottet
noterar att BRÅ:s förslag, om att personal inom sjukvård och socialvård
skall fa möjlighet att i högre grad ägna sig åt brottsoffrens
svårigheter, fortfarande är föremål för regeringens överväganden. Utskottet,
som förväntar sig att regeringen skyndsamt lägger förslag i
ärendet, avstyrker därmed motion So304 (m).

1989/90:SoU5

22

Våld mot kvinnor och barn

1989/90: SoU5

Motionerna

I motion So222 av Görel Thurdin och Karin Söder (båda c) hemställs
om tillkännagivanden beträffande dels barnombud (yrkande 1), dels
utbildning till berörda myndigheter (yrkande 2), dels utredning och
utvärdering (yrkande 3) och dels bidrag till Riksföreningen mot sexuella
övergrepp på barn (RMSÖ) (yrkande 4). Motionärerna anför, att
barn som drabbats av sexuella övergrepp från en vuxen i familjen har
stort behov av hjälp och stöd. Det krävs framför allt en bred kunskap
bland dem som har ansvar för barn och ungdomar, dvs. sociala
myndigheter, polis- och åklagarmyndigheter, sjukvård, barnomsorg
och skolväsende. Stora krav ställs också på samarbete mellan myndigheterna,
anför motionärerna som anser att regeringen bör ge socialstyrelsen
i uppdrag att ta initiativ till nödvändig utbildning och information
till berörda myndigheter. Motionärerna förespråkar vidare, att
socialtjänsten bör ha ansvar för att inrätta ett barnombud som skall ha
till uppgift att ta till vara barnets rättigheter i varje utredning och i
övrigt tillse att barnets bästa tas till vara och värna barnets intressen.
Motionärerna anser det också vara befogat med en utredning och
utvärdering av socialtjänstens handläggning av anmälda fall av misstänkta
sexuella övergrepp på barn och ungdom. Slutligen framhåller
motionärerna att RMSÖ, som är en frivillig organisation som genom
jourverksamhet arbetar för att stödja och hjälpa offer för sexualbrott,
borde ha möjlighet att få bidrag för sin verksamhet.

I motion So25I av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs om tillkännagivanden
dels beträffande behovet av utbildning av personal när det
gäller skador uppkomna på grund av sexuella övergrepp och misshandel
(yrkande 2), dels beträffande en samarbetsmodell för handläggning
av mål och ärenden om sexuella övergrepp på barn (yrkande 4). Motionärerna
uppger, att anmälda fell av barnmisshandel i åldrarna 7—14 år
ökat med 51 % under åren 1986-1987. För barn i åldrarna 0-6 år var
ökningen 25 %. Motionärerna påpekar, att riktlinjer för handläggning
av dessa ärenden redan finns, men att det behövs en förnyad information
och utbildning. Personalen måste vara väl insatt i de resurser som
finns och kunna informera om möjligheter till inläggning, om kontakt
med kvinno- och socialjour och olika typer av samtalsbehandling. Av
grundläggande betydelse är enligt motionärerna att sexuella övergrepp
kommer till myndigheternas kännedom, så att erforderliga åtgärder
kan vidtas. Därför är det nödvändigt att samordna rättsväsende, socialförvaltning
och aktuella vårdinstanser. En samverkansmodell med festa
rutiner skulle bäst kunna garantera en tillfredsställande gemensam bas
för såväl sociala som rättsliga åtgärder. Det arbete som för närvarande
bedrivs vid BRÅ bör, enligt motionärernas mening, påskyndas.

I motion So302 av Ingrid Ronne-Björkqvist m.fl. (fp) tas upp behovet
av åtgärder för att minska eller förebygga våld och sexuella övergrepp
mot kvinnor och barn. I motionen begärs en utredning och förslag till
åtgärdsprogram avseende våld mot kvinnor och barn (yrkande 1). En -

ligt motionärerna visar statistiska centralbyråns brottsstatistik att det år
1987 anmäldes 12 693 fall av kvinnomisshandel och 1 114 våldtäkter.
Statistiken visar också att minst ett barn varje dag utsätts för sexuellt
ofredande, två för sexuellt tvång och tre för misshandel. Detta är den
kända brottsligheten. Verkligheten är än mer skrämmande, eftersom
mörkertalen för våld och hot under de tio senaste åren konstant har
legat på 90 % enligt undersökningar som gjorts, uppger motionärerna.
Det innebär att bara vart tionde brott av denna typ blir anmält. En rad
åtgärder på skilda områden skulle kunna minska eller förebygga våld
och sexuella övergrepp mot kvinnor och barn. Ett samlat förslag till
åtgärdsprogram bör därför föreläggas riksdagen, anser motionärerna.
Bl.a. måste verkligheten kartläggas, så att fler kvinnor och barn vågar
tala om när de utsatts för övergrepp.

1 samma motion har hemställts om ökat stöd till kvinnojourernas
verksamhet samt om en utvärdering av kvinno- och mansjourernas
verksamhet. Dessa yrkanden behandlades våren 1989 i betänkandet
1988/89:SoU20.

Bakgrund

Socialstyrelsen har utarbetat en promemoria angående sexuella övergrepp
mot barn inom familjen (PM 91185 Sexuella övergrepp mot barn
inom familjen). Promemorian, som syftar till att ge information om
problemen och deras omfattning i förhoppning om att detta skall öka
möjligheterna att utreda och förstå problemen och att hjälpa de utsatta
barnen och deras familjer, är indelad i två delar. I den första delen
görs bl.a. ett försök att definiera "sexuella övergrepp" samt ange
omfattningen av problemet. Den andra delen innehåller bl.a. en beskrivning
av socialnämndens ansvar samt beskrivningar av hur samarbete
mellan olika instanser kan organiseras. I promemorian understryks
behovet av dels saklig information om problemet, dels utbildning
av all berörd personal och dels samarbete mellan olika myndigheter.

Socialstyrelsen, rikspolisstyrelsen, riksåklagaren och domstolsverket
publicerade 1985 skriften Misshandel och sexuella övergrepp mot
kvinnor och barn med råd om handläggning i bl.a. incestfall. Råden
riktar sig till berörda inom rättsväsendet, socialtjänsten och hälso- och
sjukvården och diskuterar bl.a. skilda former för samarbete mellan
myndigheterna.

Samarbete mellan olika myndigheter när det gäller sexuella övergrepp
mot barn har prövats i bl.a. Eskilstuna och Östergötland.
Eskilstuna-modellen innebär att den som får en anmälan ser till att
insatserna samordnas så att barnet får effektiv och skonsam hjälp.
Kärnan i gruppen utgörs av representanter för barn- och ungdomspsykiatri,
polis och socialtjänst. I en större grupp ingår åklagare, barnläkare,
vuxenpsykiater, gynekolog och ungdomsmottagning. I den större
gruppen diskuteras rutiner och samordning och det sker ett utbyte av

1989/90: SoU5

24

kunskaper och erfarenheter. I den mindre gruppen kan samarbete ske
i enskilda ärenden förutsatt att de är aktuella för alla. Samarbetet syftar
till en snabb och skonsam handläggning.

I Östergötland bildades en länsgrupp för barnmisshandelsfrågor
1979. Gruppen har under senare år också ägnat sig åt frågor om
sexuella övergrepp på barn. I "Östgötamodellen" har man en organisation
som består av länsgruppen med representanter för socialförvaltning,
BUP/PBU, barnklinik, åklagare och polis. Till länsgruppen är
knuten en referensgrupp bestående av representanter för instanser i
länet som på olika sätt berörs av barnmisshandelsproblematiken. Här
ingår exempelvis omsorgsstyrelsen, kvinnokliniken, skolhälsovården,
länspolischef, Kommunförbundets länsavdelning, barnmedicinsk klinik,
vuxenpsykiatri, länsrätt m.fl. Sedan hösten 1984 finns dessutom en
lokal grupp i Norrköping bestående av representanter ur länsgruppen.

1 årets budgetproposition erinrar socialministern om att det krävs särskilda
åtgärder för familjer i utsatta situationer, där olika former av
våld som kvinnomisshandel, barnmisshandel och sexuella övergrepp
mot barn förekommer (prop. 1988/89:100, bil 7, s. 148). Dessa former
av våld utspelas ofta mellan människor som har nära känslomässiga
relationer till varandra vilket gör frågorna komplicerade att arbeta
med. Föredragande statsrådet anför, att kvinnojourernas verksamhet är
ett utmärkt exempel på hur ideell verksamhet kan komplettera samhällets
insatser och hänvisar bl.a. till att socialstyrelsen disponerar
medel till försöks- och utvecklingsarbete som bedrivs av kvinnojourer
och andra organisationer som ger stöd åt misshandlade kvinnor.

En arbetsgrupp inom brottsförebyggande rådet (BRÅ) med företrädare
för berörda myndigheter m.fl. utreder för närvarande sexuella övergrepp
mot barn. Arbetsgruppen, som utsågs 1985, skall följa de insatser
som görs för att komma till rätta med övergreppen och utarbeta förslag
om hur personal inom främst socialtjänst, sjukvård och rättsväsende
skall kunna förbättra och effektivisera sina insatser. Gruppen behandlar
frågan om den information som behöver ges till vissa yrkesgrupper
för att dessa skall kunna upptäcka sexuella övergrepp, om hur dessa
problem handläggs av myndigheterna och om hur alternativa behandlingsmetoder
skall kunna utvecklas. Projektets resultat kommer att
redovisas vid årsskiftet 1989-1990.

Gruppen har även haft kontakt med barnpsykiatrisk expertis vid S:t
Görans sjukhus som i samarbete med socialtjänsten har bedrivit ett
utvecklingsprojekt på området. En kartläggning av brottsstatistik och
genomgång av forskning på området utförd inom BRA utgör en del av
underlaget för gruppens arbete. Beträffande den del av arbetet som
avser forskning och kartläggning har projektet hittills resulterat i två
delrapporter varav den senaste, Sexualbrott mot barn, 1989:1, redovisades
under våren 1989. Ytterligare två rapporter avseende denna del är
under utarbetande.

Socialstyrelsen avser att bl.a. på grundval av arbetsgruppens rapport
ge ut allmänna råd om handläggningen av ärenden rörande sexuella
övergrepp mot barn.

1989/90:SoU5

25

Ett planerat men ännu ej beslutat projekt vid BRÅ, "Brott mot
barn", är tänkt att utgöra en fortsättning på det tidigare arbetet
"Sexuella övergrepp mot barn". Perspektivet vidgas till att innefatta
även andra typer av brott mot barn, t.ex. barnmisshandel och brott
inom familjen.

I ett pressmeddelande från justitiedepartementet i februari 1989 angående
förslag om skärpta bestämmelser för sexuella övergrepp anges att
det klarare skall markeras hur allvarligt samhället måste se på sexuella
övergrepp mot barn. Detta är huvudsyftet med den promemoria (Ds
1989:6) med förslag till ändringar i brottsbalkens bestämmelser om sexualbrott
som har remissbehandlats och som för närvarande är föremål
för beredning inom justitiedepartementet.

Vidare kan nämnas att justitieministern i juni 1989 beslutat om en
snabb kartläggning av våldtäktsbrottens utveckling. Bl.a. skall man
försöka besvara frågorna om hur de senaste lagändringarna på området
inverkat på utvecklingen och om polisens och åklagarnas rutiner i
våldtäktsmåi behöver förändras.

Tidigare riksdagsbehandling

Våren 1988 behandlade utskottet ett motionsyrkande (fp) som motsvarar
yrkande 2 i den nu aktuella motionen So251 (SoU 1987/88:22 s.
24). Utskottet erinrade därvid bl.a. om vad som tidigare anförts i
betänkandet SoU 1986187:27. Däri uttalades följande.

Utskottet vill — — — understryka vikten av att all personal och inte
minst personalen inom hälso- och sjukvården har tillräckliga kunskaper
för att kunna stödja och hjälpa de misshandlade kvinnor och barn
som de kommer i kontakt med i vården.

Utskottet konstaterar samtidigt att ett antal projekt nu genomförts
och pågår för att förbättra vårdpersonalens möjligheter att ge en god
vård. Utskottet vill i sammanhanget också erinra om de värdefulla
insatser som görs från kvinnojourernas sida för de misshandlade kvinnorna
och barnen. Det är angeläget att arbetet med dessa frågor
fortsätter och inte stannar vid enstaka insatser. Utskottet förutsätter
emellertid att socialstyrelsen liksom andra berörda myndigheter noga
följer utvecklingen och tar de initiativ som behövs.

Utskottet ansåg att det inte fanns något behov av åtgärder från riksdagens
sida och avstyrkte de då aktuella motionerna.

Utskottet vidhöll denna uppfattning i betänkandet SoU
1987188:22. Utskottet tilläde endast, att kunskaperna om problemen
kommer att kunna förbättras, och därmed även underlaget för de
fortsatta insatserna, genom den registrering av alla skadefoll som kommer
i kontakt med hälso- och sjukvården, som socialstyrelsen utreder
på uppdrag av regeringen.

Hösten 1988 behandlade utskottet i betänkandet 1988l89:SoUl två
motioner (fp) om sexuella övergrepp mot barn. Utskottet uttalade
följande.

Utskottet anser att det är en fråga av yttersta vikt att förebygga sexuellt
utnyttjande av barn och att behandla och hjälpa de barn och familjer

1989/90: SoU5

26

som drabbas. Denna inställning klargjorde utskottet vid frågans behandling
redan under riksmötet 1984/85. Övergreppen är särskilt allvarliga
genom att barnens absoluta underläge utnyttjas av förövaren
som också kan använda sin styrka och makt till att dölja och förneka
det som skett. Barn kan också välja att förtiga övergreppen och offra
sig själva för att skydda förövaren. Övergreppen medför mycket allvarliga
störningar och skador hos barnet. Förekomsten av sexuella övergrepp
mot barn är helt oacceptabel för samhället. Utskottet vill därför
starkt understryka vikten av att berörda myndigheter med kraft agerar
för att förebygga sexuellt utnyttjande av barn och för att behandling
och hjälp ges de drabbade familjerna. Insatserna måste sättas in skyndsamt
och på en bred front.

De som i sin yrkesutövning möter problemen ställs inför mycket
speciella krav på erfarenhet och kunskap. Yrkesgrupper som berörs
återfinns inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården, skolan samt rättsväsendet.
I ärenden om barn som far illa är ett samarbete mellan dessa
instanser ofrånkomligt och av central betydelse. De olika yrkesgruppernas
sammanlagda erfarenheter och resurser ger bättre möjligheter
att upptäcka om barn har utsatts för övergrepp i sina familjer och att
finna medel att på bästa sätt hjälpa dem och deras familjer ur krisen.
Utskottet ser därför mycket positivt på det arbete beträffande samarbetsmodeller
m.m. som bedrivs av en arbetsgrupp vid BRA. Dess
arbete, som syftar till att underlätta upptäckt av övergrepp och att
förbättra utrednings- och behandlingsrutinerna, får anses tillgodose
syftet med de aktuella motionerna — — —

Motionerna avstyrktes varvid utskottet även erinrade om det lagstiftningsarbete
som pågår och som syftar till skärpta straff för övergreppen.
Riksdagen följde utskottet.

Utskottets bedömning

Utskottet underströk hösten 1988, i samband med behandlingen av
motioner om sexuella övergrepp mot barn, vikten av att berörda
myndigheter med kraft agerar för att förebygga sexuellt utnyttjande av
barn och för att behandling och hjälp ges de drabbade familjerna.
Våren 1989 uttalade utskottet, att förekomsten av våld inom familjen,
som tar sig uttryck i misshandel och sexuella övergrepp mot kvinnor
och barn, är ett stort och brännande problem.

En rad olika åtgärder på skilda områden behövs, enligt utskottets
mening, för att minska eller förebygga våld och sexuella övergrepp
mot kvinnor och barn. Av grundläggande betydelse är att dessa övergrepp
kommer till myndigheternas kännedom för erforderliga åtgärder.

Barn och kvinnor som utsätts för misshandel och sexuella övergrepp
i hemmet är i stort behov av hjälp och stöd. Det krävs, enligt
utskottets mening, en bred kunskap hos berörda myndigheter om dessa
särskilda problem. Personalen måste bl.a. vara väl insatt i vilka resurser
som finns att tillgå och kunna informera om dessa. Utskottet anser,
att det finns behov av förnyad information och utbildning till de
personalgrupper som kommer i kontakt med dessa ärenden.

Stora krav ställs också på ett väl fungerande samarbete mellan
berörda myndigheter. Enligt utskottet är det nödvändigt att samordna
de insatser som görs av rättsväsendet, de sociala myndigheterna och

1989/90:SoU5

27

aktuella vård instanser, eftersom utredningarna i dessa ärenden är
mycket svåra. En samverkansmodell med fasta rutiner skulle bäst
garantera en tillfredsställande gemensam bas för såväl sociala som
rättsliga åtgärder.

Utskottet anser, att det är befogat med en utvärdering av socialtjänstens
handläggning av anmälda fall av misstänkta övergrepp på barn och
kvinnor. Ett samlat förslag till åtgärdsprogram bör föreläggas riksdagen.

Det anförda bör ges regeringen till känna med anledning av motionerna
So222 (c), So251 (fp) yrkandena 2 och 4 samt So302 (fp)
yrkande 1.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande en riksnorm för socialbidrag

att riksdagen avslår motion 1988/89:So213 och motion 1988/89:
So294,

res. I (vpk)

2. beträffande ekonomiskt stöd åt asylsökande
att riksdagen avslår motion 1988/89:So236,

res. 2 (vpk, mp)

3. beträffande annat bistånd ån socialbidrag

att riksdagen avslår motion 1988/89:So230, motion 1988/89:
So232 och motion 1988/89:So247,

4. beträffande lokala program

att riksdagen avslår motion 1988/89:So218 yrkande 1,

5. beträffande behovet av utvecklingsarbete

att riksdagen avslår motion 1988/89:So218 yrkande 3,

6. beträffande socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen
att riksdagen avslår motion 1988/89:So218 yrkande 2,

7. beträffande omsorg om brottsoffer

att riksdagen avslår motion 1988/89:So304,

8. beträffande våld mot kvinnor och barn

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So222, motion
1988/89:So251 yrkandena 2 och 4 samt motion 1988/89:So302
yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

res. 3 (s)

Stockholm den 24 oktober 1989
På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

1989/90: SoU5

28

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Anita Persson (s),
Sten Svensson (m), Aina Westin (s), Ulla Tillander (c), Ingrid Andersson
(s), Per Stenmarck, (m), Johnny Ahlqvist (s), Rinaldo Karlsson (s),
Ingegerd Anderlund (s), Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid RonneBjörkqvist
(fp), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (vpk), Anita Stenberg
(mp) och Jan Andersson (s).

Reservationer

1. En riksnorm för socialbidrag (mom. 1)

Gudrun Schyman (vpk) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 8 börjar med "Liksom
tidigare" och slutar med "So294 (m)." bort ha följande lydelse:

Många människor i vårt land behöver samhällets stöd för att klara
uppehället. Socialtjänstlagen föreskriver därvid att den enskilde skall
tillförsäkras en skälig levnadsnivå men överlåter åt kommunerna att
avgöra vad som skall rymmas inom det begreppet. Utskottet kan
konstatera att vissa kommuner betalar ut för litet pengar i socialbidrag,
dvs. bidrag som ligger under socialstyrelsens normer. Normerna är då
inte tillräckliga för att åstadkomma den skäliga levnadsnivå som socialtjänstlagen
ålägger kommunerna att tillförsäkra sina invånare. De
bidragstagare som får för lågt socialbidrag kan visserligen överklaga
beslutet, men det är många som inte känner till denna möjlighet och
vissa vågar inte överklaga.

Utskottet vill vidare understryka att handikappersättning och merkostnadsdelen
vid vård av handikappat barn inte skall reducera socialbidraget.
60 kommuner — ungefär var femte kommun således — minskar
dock socialbidraget med handikappersättningen. I dessa kommuner
får handikappade människor som behöver socialbidrag mindre
bidrag än vad de egentligen är berättigade till.

För att få till stånd större rättvisa mellan olika delar av landet anser
utskottet att regeringen bör utfärda bindande normer för socialbidragen
i form av en riksnorm. Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen
till känna med anledning av motion So213 (vpk).

Eftersom syftet med motion So294 (m) härmed får anses åtminstone
delvis tillgodosett, erfordras, enligt utskottets mening, inte något initiativ
från riksdagens sida. Motionen avstyrks följaktligen.

dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa

1. beträffande en riksnorm för socialbidrag
att riksdagen avslår motion 1988/89:So294 och med anledning av
motion 1988/89:So213 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

1989/90: SoU5

29

2. Ekonomiskt stöd åt asylsökande (mom. 2)

Gudrun Schyman (vpk) och Anita Stenberg (mp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 12 börjar med "Utskottet
erinrar" och slutar med "avstyrks följaktligen." bort ha följande lydelse: Asylsökande

som befinner sig i olika kommuner och som får stöd
enligt det s.k. flyktingbidraget — vilket i många kommuner är avsevärt
lägre än socialbidragsnormen — borde, enligt utskottets uppfattning,
kunna få kompletterande ekonomiskt stöd enligt socialtjänstlagen.

Detta bör riksdagen med anledning av motion So236 (vpk) ge
regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa

2. beträffande ekonomiskt stöd åt asylsökande
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So236 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfort,

3. Våld mot kvinnor och barn (mom. 8)

Bo Holmberg, Anita Persson, Aina Westin, Ingrid Andersson, Johnny
Ahlqvist, Rinaldo Karlsson, Ingegerd Anderlund och Jan Andersson
(alla s) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 27 börjar med "Utskottet
underströk" och på s. 28 slutar med "(fp) yrkande 1." bort ha följande
lydelse:

Utskottet underströk hösten 1988, i samband med behandlingen av
motioner om sexuella övergrepp mot barn, vikten av att berörda
myndigheter med kraft agerar för att förebygga sexuellt utnyttjande av
barn och för att behandling och hjälp ges de drabbade familjerna. I
ärenden om barn som far illa är ett samarbete mellan berörda yrkesgrupper
ofrånkomligt och av central betydelse, uttalade utskottet. Ett
bra exempel på hur samarbetet mellan myndigheterna kan fungera
utgör enligt utskottets mening den s.k. Eskilstunamodellen. Våren
1989 uttalade utskottet vidare att förekomsten av våld inom familjen,
som tar sig uttryck i misshandel och sexuella övergrepp mot kvinnor
och barn, är ett stort och brännande problem.

Utskottet noterar med tillfredsställelse att BRÅ har engagerat sig i
frågan om hur samhället skall kunna förbättra och effektivisera sina
insatser när det gäller att komma till rätta med sådana övergrepp som
nämns i motionerna. En rapport förväntas vara Srdig vid det kommande
årsskiftet. Arbetet kommer därefter att följas upp av socialstyrelsen
som har för avsikt att ge ut allmänna råd om handläggningen av
ärenden rörande sexuella övergrepp mot barn.

Slutligen konstaterar utskottet att ett förslag om skärpta bestämmelser
för sexuella övergrepp för närvarande är föremål för beredning
inom regeringskansliet.

1989/90: SoU5

30

Med hänsyn till vad utskottet nu anfört får enligt utskottets mening
syftet med de aktuella motionerna i huvudsak anses vara tillgodosett.
Motionerna So222 (c), So251 (fp) yrkandena 2 och 4 samt So302 (fp)
yrkande 1 avstyrks följaktligen.

dels att utskottet under mom. 8 bort hemställa

8. beträffande våld mot kvinnor och barn
att riksdagen avslår motion 1988/89:So222, motion 1988/89:
So251 yrkandena 2 och 4 samt motion 1988/89:So302 yrkande 1.

Särskilt yttrande

Socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen
m.m.

Daniel Tarschys (fp), Sten Svensson (m), Ulla Tillander (c), Per
Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist
(fp) och Rosa Östh (c) anför:

Motion 1988/89:So218 behandlar en rad viktiga problem inom socialtjänsten.
Vi vill erinra om att vi har föreslagit en parlamentarisk
utvärdering och översyn av socialtjänstlagen. Vi hänvisar till reservation
nr 1 i utskottets betänkande 1988/89:SoU12 om anslag till Socialdepartementet
m.m.

1989/90: SoU5

31

Innehållsförteckning i989/90.SoU5

Sammanfattning 1

Motioner 1

Utskottet 3

Norm för socialbidrag 3

Motionerna 3

Gällande bestämmelser m.m 4

Utredningar m.m 7

Tidigare riksdagsbehandling 8

Utskottets bedömning 8

Ekonomiskt stöd åt asylsökande 8

Motionen 8

Gällande bestämmelser m.m 9

Tidigare riksdagsbehandling 11

Utskottets bedömning 12

Annat bistånd än socialbidrag 12

Motionerna 12

Gällande bestämmelser m.m 13

Utredningar 14

Tidigare riksdagsbehandling 15

Utskottets bedömning 15

Lokala program 15

Motionen 15

Bakgrund 16

Tidigare riksdagsbehandling 17

Utskottets bedömning 17

Behovet av utvecklingsarbete 17

Motionen 17

Bakgrund 18

Tidigare riksdagsbehandling 18

Utskottets bedömning 19

Socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen 19

Motionen 19

Gällande bestämmelser m.m 19

Tidigare riksdagsbehandling 20

Utskottets bedömning 20

Omsorg om brottsoffer 21

Motionen 21

Bakgrund 21

Tidigare behandling 22

Utskottets bedömning 22

32

Våld mot kvinnor och barn . . .

Motionerna

Bakgrund

Tidigare riksdagsbehandling
Utskottets bedömning

Hemställan

Reservationer

Särskilt yttrande

23 1989/90: SoU5

23

24
26

27

28
29
31

33