Socialutskottets betänkande
1989/90:SoU28

Godkännande av FN-konventionen om
barnets rättigheter

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens proposition 1989/90:107 om godkännande
av FN-konventionen om barnets rättigheter och de motioner
som väckts med anledning av propositionen. Dessutom behandlas tre
motioner som väckts under den allmänna motionstiden. Ett motionsyrkande
om barnpornografi, som väckts med anledning av proposition
1989/90:70 om våldsskildringar i rörliga bilder m.m. behandlas också.

Socialutskottet tillstyrker förslaget i propositionen att Sverige godkänner
konventionen men avstyrker med anledning av motioner (m, c
och mp) förslaget om en reservation såvitt avser artikel 37 punkt c.
Utskottet föreslår vidare med anledning av två c-motioner att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna att en närmare analys än
som varit möjlig i detta sammanhang bör göras av hur långt konventionens
krav i denna del får anses gå. Skulle denna anlys visa på någon
brist i svensk lagstiftning eller praxis på området bör en ändring på
lämpligt sätt övervägas. Övriga motioner avstyrks.

11 reservationer (m, fp, c, v och mp) och två särskilda yttranden (fp
resp. mp) har avgivits.

Propositionen

I proposition 1989/90:107 om godkännande av FN-konventionen om
barnets rättigheter föreslår regeringen riksdagen att godkänna konventionen
med förbehåll beträffande bestämmelserna om åtskiljande av
barn och vuxna i artikel 37 punkt c.

1989/90

SoU28

1 Riksdagen 1989190. 12 sami. Nr 28

Motioner

1989/90:SoU28

Motioner väckta med anledning av propositionen

1989/90:So49 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om valfrihet för barnfamiljer,

2. att riksdagen för att uppfylla konventionens artikel 34 beslutar
om en fastställd åldersgräns på 18 år för barn i pornografiska sammanhang
i enlighet med vad i motionen anförts,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ändringar i lag för att säkerställa barns rätt att
hållas avskilda från vuxna vid förvar,

4. att riksdagen beslutar anta hela FN-konventionen om barnets
rättigheter utan reservationer.

1989/90:So50 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en ändring i förslaget till
konventionstext i enlighet med vad som anförs i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i
sekretesslagen, 7 kap. 4 § så att barn inte hindras att få vetskap om
sina biologiska föräldrar.

1989/90:So51 av Barbro Evermo Palmerlund m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om godkännade av FN:s konvention om barnets
rättigheter,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om mindre organisationers möjligheter att delta i
informations- och utbildningsarbetet för att sprida kunskap om FN:s
konvention om barnets rättigheter.

1989/90:So52 av Maria Leissner (fp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändringar
i svensk lagstiftning och andra rutiner för att Sverige skall kunna
tillträda FN-konventionen om barns rättigheter.

1989/90:So53 av Karin Söder m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen godkänner konventionen om barnets rättigheter
utan reservation,

2. att riksdagen begär en rapport från regeringen till nästkommande
riksmöte om vilka åtgärder som vidtagits för att sprida information om
konventionen och dess innehåll,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
konventionen om barns rätt måste beaktas i det statliga biståndsarbetet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
förslaget om en barnombudsman bör förverkligas snarast för att i vårt
land bevaka de yngres rättigheter,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den
bör verka för att inom Nordiska rådet en åtgärdsplan för uppföljning
och efterlevnad av FN:s barnkonvention kommer till stånd.

1989/90:So54 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen gör sådan ändring i lag om kriminalvård i anstalt
m.fl. lagar som innehåller bestämmelser om frihetsberövande så att
konventionen kan godkännas utan av regeringen angivet förbehåll mot
artikel 37 punkt c),

2. att riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag till en
grundlags Sst princip om barnets bästa i så god tid att lagen kan träda i
kraft under nästa valperiod,

3. att riksdagen omedelbart beslutar att koncessionssystemet för
lokala kabelsändningar skall omfatta alla typer av satelliter,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om att Sverige i internationella sammanhang aktivt bör verka
för att åldersgränsen för att inte få använda barn i direkta fientligheter
höjs till 18 år.

1989/90:So55 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen godkänner konventionen om barnets rättigheter
utan reservation,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en familjepolitik som bygger på
valfrihet,

3. att riksdagen beslutar om att införa en 18-årsgräns i brottsbalkens

16 kap. 10 a §.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden år
1990

1989/90:So625 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yTkas

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att FN:s barnkonvention, efter genomgång och
eventuell nödvändig anpassning till svensk lagstiftning, föreläggs riksdagen
för ratificering.

1989/90:So640 av Karin Söder och Pär Granstedt (c) vari yrkas att
riksdagen begär att regeringen inrättar en nationalkommitté med uppgift
att bevaka barnets rättigheter i enlighet med FN:s barnkonvention.

1989/90:So645 av Margareta Israelsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en omedelbar svensk ratificering av konventionen
om barnens rättigheter,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett särskilt organ med ansvar att se till att
konventionen genomförs i vårt land,

1989/90:SoU28

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av möjligheter för barn- och ungdomsorganisationerna
att genomföra en särskild upplysningsaktion kring FNkonventionen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att aktionen riktas främst till barnen och meddelar
deras rättigheter att delta, få information och göra sin röst hörd.

Motion väckt med anledning av proposition
1989/90:70 om våldsskildringar i rörliga bilder m.m.
och som kulturutskottet överlämnat till socialutskottet

1989/90:Kr5 av Ingrid Sundberg m.fl. (m) yrkande 8, vari hemställs att
riksdagen beslutar om en fastställd åldergräns på 18 år för barn i
pornografiska sammanhang i enlighet med vad som i motionen anförts.

Yttranden

Konstitutions-, justitie-, lag-, utrikes-, försvars- och socialförsäkringsutskotten
har yttrat sig över propositionen och motionerna. Yttrandena
fogas till betänkandet som Bilaga 1—6.

Utskottet

Bakgrunden till konventionen

Den 20 november 1989, på trettioårsdagen av tillkomsten av FN:s
förklaring om barnets rättigheter, antog generalförsamlingen, efter ett
långvarigt och komplicerat arbete, utan omröstning konventionen om
barnets rättigheter. Konventionen öppnades för undertecknande den
26 januari 1990. Sverige undertecknade konventionen samma dag. Den
15 mars 1990 hade konventionen undetecknats av 76 stater och ratificerats
av två stater, Ghana och Vietnam.

Konventionen blir bindande för de stater som undertecknat och
ratificerat den. Konventionen träder i kraft trettio dagar efter dagen för
deponering av det tjugonde ratifikations- eller anslutningsinstrumentet.
För stat, som deponerar ratificerings- eller anslutningsinstrument senare
än denna dag, träder konventionen i kraft trettio dagar efter det att
dess instrument deponerats.

Konventionen om barnets rättigheter består av en inledning och 54
artiklar. I en första del, omfattande artiklarna 1—41, ges bestämmelser
i sak om barnets rättigheter. Dessa artiklar kan i sin tur delas in i
grupper av bestämmelser om barnets rätt till liv och utveckling,
bestämmelser om rätt till trygghet och skydd och bestämmelser om rätt
till egen talan och respekt. I del två, omfattande artiklarna 42—45, ges
bestämmelser om hur efterlevnaden av konventionen skall kontrolleras

1989/90: So U28

och garanteras. I en tredje del, omfattande de resterande artiklarna, ges
bestämmelser om undertecknande, ratificering, anslutning och ikraftträdande.

Bakgrunden till konventionen är naturligtvis barnens situation i
världen för närvarande. I propositionen beskrivs denna situation bl.a.
på följande sätt.

Hälften av jordens befolkning utgörs av barn och ungdomar. I
många länder i tredje världen är barns och ungdomars andel av
befolkningen än större.

Den verklighet som barn och ungdomar möter är i många länder
och i många situationer långt från den verklighet som eftersträvas i
konventionen. Visserligen har förbättringar skett på vissa områden
men på många andra har barn och ungdomar blivit mer utsatta än
tidigare. Särskilt i tredje världen har barns situation i många avseenden
försämrats.

Enligt FN:s barnfond, UNICEF, kommer under 1990-talet ca 1,5
miljarder barn att födas. Av dessa kommer 100 miljoner att dö före
fem års ålder — såvida inte levnadsvillkoren för barn i tredje världen
ändras radikalt under detta årtionde. Till detta kan läggas, att undernäring
och sjukdomar som ofta ger men för livet är den framtid som
väntar en stor del av tredje världens barn. Likväl har anslagen till
hälsovård minskat under 1980-talet i tre fjärdedelar av Afrikas och
Latinamerikas länder.

Men det är inte enbart barnadödligheten och hälsoproblemen som
utgör en så negativ del av verkligheten i tredje världen. Även på andra
områden är situationen katastrofal. Ett exempel: det finns nu mer är
900 miljoner analfabeter och nästan alla lever i utvecklingsländerna.

Man brukar grovt räkna med att omkring en halv miljard människor
är handikappade. En fjärdedel av dessa, 120 miljoner, är barn,
men bara cirka en miljon får hjälp.

Antalet övergivna barn ökar, liksom ungdomsbrottslighet och drogmissbruk
bland barn och ungdomar. I Sydostasien synes barnprostitution
och barnarbete tillta. Senare årtionden har vidare fört med sig
inslag i barns verklighet som tidigare inte var lika förekommande, bl.a.
miljöförstöringen och de lokala krig som främst drabbar civilbefolkningen.
Miljöförstöringen drabbar särskilt barnen.

I världens olika konflikthärdar är barn soldater, medlemmar antingen
i ordinarie styrkor eller i gerillagrupper och därmed aktiva deltagare i
förhärjande och dödande.

Ett resultat av bl.a. de många konflikterna i världen är flyktingproblemet.
Hälften av världens flyktingar, dvs. ca åttio miljoner individer
är i dag barn. Dessa barn lever under förhållanden som är upprörande
och helt oacceptabla. Det är självklart att även barns och ungdomars
själsliga utveckling i hög grad äventyras av dessa svåra materiella
förhållanden. I sammanhanget Sr dock inte glömmas bort, framhålls
det i propositionen, att största delen av barnen och ungdomarna i vår
del av världen lever under goda förhållanden och utvecklas till vuxna

1989/90: SoU28

personer som väl förmår ta ansvar för sina liv. Även där de materiella
villkoren är någorlunda acceptabla får dock många barn och ungdomar
illa.

Frågor om anpassning av svenska bestämmelser och
om förbehåll vid en ratificering

Regeringen föreslår i propositionen att Sverige godkänner konventionen
med visst förbehåll. Utskottet återkommer till denna fråga efter en
genomgång av de artiklar som föranlett motioner.

Definitionen på barn

I artikel 1 anges vad som avses med barn i konventionens mening.
Enligt artikeln är varje människa under 18 år barn, om inte barnet
har blivit myndigt tidigare enligt den lag som gäller för barnet.

Ombudsmannen för etnisk diskriminering (DO) påpekar vid den
remissbehandling som föregått propositionen att utlänningslagstiftningen
bygger på ett familjebegrepp innefattande man, hustru och ogifta
barn under 16 år. DO anser att en anpassning av lagstiftningen måste
ske utifrån artikelns definition av barn.

Enligt föredraganden medför definitionen i och för sig inga problem
för svensk del. Artikel 1 innebär inte att man i all nationell lagstiftning
rörande barn och ungdomar måste ha en åldergräns av 18 år. Det
är endast beträffande de rättigheter som behandlas i konventionen som
man har att utgå från att dessa rättigheter avser alla personer under 18
år.

I motion So52 av Maria Leissner (fp) yrkas ett tillkännagivande om att
den svenska utlänningslagen bör anpassas till konventionens definition
av barn (yrkandet delvis).

Socialförsäkringsutskottet framhåller i sitt yttrande 1989/90:SfU3y följande.

Föredragande statsrådet har i denna fråga anfört i propositionen att
artikeln inte innebär att man i all nationell lagstiftning rörande barn
och ungdom måste ha en åldersgräns av 18 år. Det är endast beträffande
de rättigheter som behandlas i konventionen som man har att
utgå från att dessa rättigheter avser alla personer under 18 år. Motionen
i denna del får anses besvarad med vad som sålunda anförts.

Socialutskottet instämmer i vad socialförsäkringsutskottet anfört och
avstyrker därmed motion So52 (fp) yrkandet delvis.

Principen om barnets bästa

Enligt artikel 3 skall vid alla åtgärder som rör barn barnets bästa
komma i främsta rummet. Principen gäller åtgärder som vidtas av
offentliga organ men också sådana som vidtas av privata sociala välfårdsinst
i tu t io ner.

Svensk rätt rörande barn och ungdomar utgår från principen om
barnets bästa. Principen är förankrad i grundlagen genom bestämmel -

1989/90:SoU28

ser i 1 kap. 2 § regeringsformen om att det grundläggande målet för
den ofientliga verksamheten skulle vara den enskildes valfird i olika
avseenden. Det åligger därvid det allmänna att särskilt verka för social
omsorg och trygghet och för en god levnadsmiljö.

Principen om barnets bästa framgår uttryckligen av exempelvis
vårdnadsregler i föräldrabalkens 6 kap. och av 27 § socialtjänstlagen.
Principen uttrycks också men med andra ord än barnets bästa i t.ex. 1
§ lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga
(LVU) (jfr 2 och 3 §§ i den nya LVU som träder i kraft den 1 juli
1990, prop. 1989/90:28, SoU15, rskr. 112, SFS 1990:52) och i 4 kap. 6
§ föräldrabalken om förutsättningar för adoption.

Även vid utformningen av bl.a. reglerna om barn och unga i
brottsmålsprocessen har principer om barnets bästa varit av grundläggande
betydelse. Som exempel kan nämnas 7 § lagen med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare, som medger häktning av den
som är under 18 år endast när det föreligger synnerliga skäl för detta.
Sådana skäl måste också enligt 30 kap. 5 § brottsbalken föreligga för
att någon skall kunna dömas till fängelse för brott som han eller hon
begått före fyllda 18 år. En domstol kan också döma till lindrigare
straff än vad som är stadgat för brottet när den tilltalade är under 21 år
(29 kap. 7 § brottsbalken). Särskilda regler gäller vidare till skydd för
barn som målsägande (se bl.a. lagen, 1988:609, om målsägandebiträde)
och när barn hörs under förundersökning rörande brott (15-19 §§
förundersökningskungörelsen, 1947:948).

Enligt propositionen är tillämpningen av denna princip en lagstiftningsfråga
men i hög grad också en fråga om tillämpning av lagstiftningen
och praktiskt handlande över huvud taget. Att barnets bästa
skall komma i främsta rummet utesluter, enligt föredraganden, inte att
även andra hänsyn får tas men innebär att vad som bäst gagnar barnet
i första hand skall vara vägledande.

1 motion So54 av Anita Stenberg m.fl. (mp) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär utredning och förslag till en grundlagsfäst princip om
barnets bästa i så god tid att lagen kan träda i kraft under nästa
valperiod (yrkande 2). Av grundläggande betydelse i konventionen är,
enligt motionärerna, att vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de
vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar,
administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa
komma i främsta rummet. Detta är, enligt motionärerna, en så viktig
överordnad princip att den bör grundlagsfästas i svensk rätt. Frågan är
om det skall ske i form av ett målsättningsstadgande enligt 1 kap. 2 §
regeringsformen eller som en tvingande grundläggande rättighet enligt

2 kap. regeringsformen.

Konstitutionsutskottet anför i sitt yttrande 1989/90:KU8y följande.

Principen om barnets bästa är en av utgångspunkterna för den offentliga
verksamheten Sverige. Målsättningsstadgandet i 1 kap. 2 § regeringsformen
ger uttryck för detta genom att det allmänna åläggs att särskilt
verka för social omsorg och trygghet och för en god levnadsmiljö. Mot
denna bakgrund saknas det enligt utskottet anledning att ytterligare

1989/90:SoU28

befästa principen genom en särskild målsättningsbestämmelse i regeringsformen.
Ej heller anser utskottet det påkallat att utöka bestämmelserna
om grundläggande fri- och rättigheter i 2 kap. regeringsformen
med en bestämmelse om barnets bästa. Konstitutionsutskottet
föreslår således att motion So54 yrkande 2 avstyrks.

Socialutskottet instämmer i vad konstitutionsutskottet anfört och avstyrker
därmed motion So54 (mp) yrkande 2.

Åtgärder för att genomfora de rättigheter som erkänns i
konventionen

I artikel 4 förbinder sig konventionsstaterna att vidta lämpliga lagstiftnings-,
administrativa och andra åtgärder för att genomföra de rättigheter
som erkänns i konventionen. Av artikeln framgår att när det gäller
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter skall konventionsstaterna
vidta åtgärderna med utnyttjande till det yttersta av tillgängliga
resurser och, om det behövs, inom ramen för internationellt samarbete.
Bestämmelser om skyldigheten att informera om konventionen
finns i artikel 42 som behandlas under ett senare avsnitt.

Innebörden av artikel 4 är, enligt föredraganden, att det inte är
tillräckligt att garantera rättigheterna i lag utan konventionsstaten har
ett ansvar för att förhållandena på de olika områden som berörs av
konventionen också rent faktiskt motsvarar konventionens krav.

För svensk del torde det, enligt föredraganden, just vara tillämpningen
av den lagstiftning som berör barn och ungdomar som kräver
särskild uppmärksamhet. Verkligheten stämmer inte alltid överens
med vad som sägs i våra regler och i en del fall uppnår vi inte de mål
som är syftet med reglerna. Även om detta i mycket är frågor som,
enligt föredraganden, faller utanför de överväganden som bör göras i
detta sammanhang innebär det att konventionen har en stor roll att
spela i alla nationella sammanhang som har med barn och ungdomar
att göra.

I praktiken innebär artikeln, enligt föredraganden, att man måste
ställa högre krav på ett rikt land än ett fattigt. För Sveriges del innebär
det således, att vi hela tiden måste ställa oss frågan: Gör vi tillräckligt
för våra barn och ungdomar med hänsyn till att Sverige är ett
förhållandevis rikt land? Frågan kan, enligt föredraganden, naturligtvis
knappast besvaras generellt men far stor betydelse så fort vi har att ta
ställning till resursanvändning inom barn- och ungdomsområdet.

1 motion So51 av Barbro Evermo Palmerlund m.fl. (s) hemställs om ett
tillkännagivande om vad som anförts i motionen om godkännande av
konventionen (yrkande 1). Motionärerna framhåller att det är av vikt
att så många länder som möjligt ansluter sig till konventionen och vill
understryka vikten av att Sverige aktivt verkar för detta.

FN-konventionen är avsedd att tillämpas på ett världsomfattande
plan och motionärerna menar därmed att vissa åtgärder bör vidtas i
svensk rätt och praxis, även om de inte är direkt påkallade av konven -

1989/90: SoU28

tionens godkännande. I opinionsbildning och som vägledning för
andra länder, där åtgärder är behövliga, kan en sådan svensk anpassning
till konventionen vara av stort värde.

I motion So645 (s) hemställs att riksdagen ger regeringen till känna
vad som anförts om ett säskilt organ med ansvar att se till att
konventionen genomförs i vårt land (yrkande 2). Sverige bör enligt
motionärerna i likhet med FN tillsätta en särskild genomförandegrupp
med ansvar för att genomlysa samhällets olika sidor och föreslå sådana
åtgärder som behövs för att uppfylla konventionens krav.

I motion So53 av Karin Söder m.fl. (c) hemställs att riksdagen uttalar
att förslaget om en barnombudsman förverkligas snarast för att i vårt
land bevaka de yngres rättigheter (yrkande 4). Motionärerna anser att
det är trist att diskussionen om en barnombudsman ännu inte gett
något synbart reslutat. Frågan bör nu enligt dem ges prioritet inom
regeringen. Vad som krävs är institutionellt stöd både att stärka minderårigas
rättsliga ställning och att det skapas resurser att övervaka mer
tematiskt olika myndigheters handläggning av frågor som berör individer
under 18 år. Det är enligt motionärerna inte givet hur detta skall
organiseras rent konkret, sannolikt kommer det att krävas olika,
kompletterande lösningar. I detta sammanhang bör frågan inte bli
liggande och lösningar bör sökas som respekterar frivilligorganisationernas
viktiga roll i detta sammanhang.

De synpunkter som motionärerna för fram i motion So51 stämmer
enligt utskottet väl överens med dem som redovisas i propositionen.
Något tillkännagivande med anledning av motionen behövs alltså inte.
Motion So51 (s) yrkande 1 avstyrks. Utskottet återkommer i det
följande till frågor om anpassning av svenska bestämmelser med hänsyn
till de olika artiklarna i konventionen.

Enligt utskottet bör ansvaret för att tillräckliga åtgärder vidtas ligga på
regeringen och de berörda myndigheterna. Något behov av ett sådant
särskilt organ som förordas i motion So645 finns inte enligt utskottet.
Motion So645 (s) yrkande 2 avstyrks därför.

Utskottet har flera gånger tidigare behandlat frågan om inrättande av
en statlig barnombudsmannatjänst. I betänkandet 1989/90:SoU17 gjorde
utskottet för ett par månader sedan följande bedömning.

Utskottet anser att barnens villkor i samhället och barnens utsatthet
med rätta har kommit att uppmärksammas alltmer. Utskottet vili
återigen understryka att utskottet ser positivt på åtgärder som syftar till
en bättre bevakning av barnens intressen. Inrättandet av en centralt
placerad barnombudsmannatjänst kan vara en sådan åtgärd. Flera olika
funktioner kan knytas till en sådan ombudsman, t.ex. att skapa opinion
i olika frågor som är viktiga för barn. Utskottet anser att
förutsättningarna för att inrätta en statlig barnombudsmannatjänst på
lämpligt sätt bör utredas ytterligare. Utredningen bör avse, förutom
arbetsuppgifterna för en barnombudsman och avgränsningen av dessa
uppgifter mot andra myndigheters och organisationers uppgifter, även

1989/90:SoU28

de organisatoriska frågorna och frågan om finansieringen av verksamheten.
Sveriges åtaganden vid en ratificering av FN:s barnkonvention
bör enligt utskottet också beaktas.

Vad utskottet anförde borde riksdagen med anledning av de då aktuella
motionerna som sin mening ge regeringen till känna. Reservation
avgavs av (m). Riksdagen följde utskottet (rskr. 172).

Utskottet vidhåller sin nyligen redovisade inställning i fråga om inrättande
av en statlig barnombudsmannatjänst. Något nytt tillkännagivande
till regeringen i frågan är inte påkallat. Utskottet avstyrker därför
motion So53 (c) yrkande 4.

Utskottet återkommer i ett senare avsnitt till ett motionsyrkande om
inrättande av en nationalkommitté för Barnets rättigheter med uppgift
att sprida information om konventionen och dess innehåll.

I motion So53 (c) tas också upp två frågor om internationella insatser
från svensk sida med anledning av konventionen.

I yrkande 3 hemställs sålunda att riksdagen uttalar att konventionen
om barns rätt måste beaktas i det statliga biståndsarbetet. Enligt motionärerna
bör den svenska biståndspolitiken — både den bilaterala och
den multilaterala — utformas så att den blir barnorienterad.

Konventionen blundar, enligt motionärerna, inte för att fattigare
stater kan få problem att genomföra en del rättigheter som kräver
materiella resurser. Avsikten är att resursproblemen skall kopplas till
en diskussion om bistånd. En bärande tanke i konventionen är, enligt
motionärerna, att dess genomforande är en internationell angelägenhet.
Inget annat fördrag om mänskliga rättigheter har ett så tydligt
samband mellan problem och bistånd. I andra fall talas det ju inte
sällan om att avbryta bistånd när en regering inte fyller måtten vad
gäller mänskliga rättigheter. Här är alltså greppet det motsatta, åtminstone
så länge som vederbörande regering visar god vilja.

Kopplingen till biståndet kommer, enligt motionärerna, att bli avgörande
for konventionens framtid. Att de fattiga staterna vågade acceptera
konventionens långtgående krav berodde nog just på löften om
stöd från FN-organ och rika länder. Svensk biståndspolitik bör enligt
motionärerna uppfylla detta krav.

I propositionen framhålls det internationella samarbetet som komplement
till utvecklingsländernas egna ansträngningar för att säkerställa
de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. I artikel 45 ges
också, påpekas det, den kommitté som skall granska efterlevnaden av
konventionen en rätt att vidareformedla, från en konventionsstat, en
framställning om rådgivning och bistånd till bl.a. FN:s fackorgan, FN:s
barnfond (UNICEF) och till frivilligorganisationer.

Enligt föredraganden är det internationella biståndets volym otillräcklig.
Det är endast tre OECD-länder förutom Sverige, som nått upp
till det av FN fastställda målet for det officiella biståndets andel (0,7
%) av bruttonationalprodukten. Det finns en klar överensstämmelse

1989/9ftSoU28

mellan de största bidragsgivarnas, inklusive Sveriges, inriktning i biståndssamarbetet
och stadganden och anda i konventionen om barnets
rättigheter.

I propositionen ges ett flertal exempel på detta.

Sveriges statsminister är, framhålls det i propositionen, en av sex
stats- och regeringschefer som tagit initiativ till ett särskilt toppmöte
om barn. Syftet med mötet, som äger rum i New York i höst, är att
öka medvetenheten på högsta politiska nivå om barnets situation, dess
betydelse för morgondagens värld och de möjligheter som redan finns
till positiva insatser.

Utrikesutskottet anför i sitt yttrande 1989/90:UU3y följande.

Inom ramen för utskottets årliga behandling av regeringens budgetförslag
för det internationella utvecklingssamarbetet tas frågan upp om
insatser till förmån för barn såväl bilateralt som genom internationella
organisationer (senast i 1989/90:UU15). Utskottet konstaterade då som
svar på en motion från centerpartiet att barnen har en central roll som
mottagare av svenskt bistånd. Utskottet framförde vidare: "Sverige har
länge varit en av de två största bidragsgivarna till FN:s barnfond
UNICEF. Samtidigt som vi ger stora bidrag har Sverige i UNICEFrs
styrelse arbetat för att barnfondens verksamhet skall utvidgas genom
fondens samarbetsländer, andra FN-organ och internationella organisationer.

Eftersom mer än halva befolkningen i ett u-land är just barn
kommer barnen också i hög grad i åtnjutande av alla andra former av
bistånd som Sverige ger, såväl bilateralt som multilateralt. Exempel på
åtgärder som direkt syftar till att förbättra barnens förutsättningar är
det svenska stödet till primärhälsovård, AIDS-bekämpning och -kontroll,
familjeplanering, nutrition, vatten och sanitet m.m.

Sverige har redan tagit initiativ till ett särskilt toppmöte om barnens
villkor. Mötet skall äga rum i början av FN:s generalförsamling i
september 1990. Förhoppningen är att detta möte skall få konkreta
resultat dels genom att barnkonventionens ratificering och tillämpning
påskyndas, dels i form av åtaganden i barnkonventionens anda."

De bestämmelser om barns rättigheter som återfinns i konventionen
söker regeringen redan efterleva i biståndssamarbete med olika mottagarländer
och i vårt biståndssamarbete med andra givar- och mottagarländer
inom ramen för de internationella organisationerna. Utskottet
utgår från att regeringen även framgent i hög grad kommer att tillse att
bestämmelserna om barnens rättigheter beaktas i det statliga biståndssamarbetet.

Mot denna bakgrund avstyrker utrikesutskottet motionen i denna del.

Socialutskottet delar utrikesutskottets inställning. Utskottet avstyrker
därmed motion So53 (c) yrkande 3.

I samma motion, So53 (c), hemställs också att riksdagen uttalar att
regeringen bör verka för att inom Nordiska rådet en åtgärdsplan för
uppföljning och efterlevnad av FN:s barnkonvention kommer till stånd
(yrkande 5). Motionärerna framhåller att Nordiska rådet vid sin session
i Reykjavik behandlade frågan om nordiskt samarbete vid förverkligande
av intentionerna i konventionen. Där fastslogs bl.a. att de
nordiska länderna utan dröjsmål bör ratificera konventionen, samt att
en harmonisering bör komma till stånd när det gäller ländernas lagar.

1989/90:SoU28

Nordiska rådet beslutade vid sin 38:e session i mars 1990 med anledning
av ett medlemsförslag väckt av Karin Söder m.fl. att rekommendera
de nordiska länderna att ratificera konventionen och arbeta för
att alla länder ratificerar den och att rekommendera Nordiska ministerrådet
att framlägga en åtgärdsplan för uppföljning och efterlevnad
av konventionen.

Utrikesutskottet konstaterar i sitt förenämnda yttrande att Nordiska
rådet enigt beslutade att rekommendera Nordiska ministerrådet att
utarbeta en nordisk åtgärdsplan avseende uppföljning och efterlevnad
av konventionen. Utrikesutskottet utgår ifrån att Sveriges regering är
pådrivande i denna fråga så att planen skyndsamt kan framläggas.
Enligt vad som framförts i det medlemsförslag som låg till grund för
rådets beslut skall åtgärdsförslaget innehålla en juridisk del som skall
undersöka möjligheterna till harmonisering och anpassning av berörda
lagar i de olika nordiska länderna. Detta välkomnas av utrikesutskottet
som en del av det löpande arbetet inom Norden, syftande till ökad
lagharmonisering och rättsgemenskap. Motion So53 yrkande 5 får
härmed anses besvarad enligt utrikesutskottet.

Socialutskottet instämmer i vad utrikesutskottet anfört och avstyrker
därmed motion So53 (c) yrkande 5.

Familjepolitiken

Frågan om valfrihet i familjepolitiken berörs inte i någon artikel i
konventionen. I sammanhanget kan dock mera allmänt pekas på ett
par bestämmelser.

I inledningen till konventionen erinras om att det i förklaringen om
de mänskliga rättigheterna sägs att barn har rätt till särskild omvårdnad
och hjälp. Det framhålls också att familjen bör ges nödvändigt
skydd och bistånd med hänsyn till att familjen är den grundläggande
enheten i samhället och den naturliga miljön särskilt för barns utveckling
och välSrd.

Enligt artikel 18 skall konventionsstaterna göra sitt bästa för att
säkerställa erkännandet av principen att båda föräldrarna har ett
gemensamt ansvar för barnets uppfostran och utveckling. Föräldrarna
eller vårdnadshavaren har enligt artikeln det främsta ansvaret för
barnets uppfostran och utveckling. För föräldrarna eller vårdnadshavaren
skall därvid barnets bästa komma i främsta rummet. Konventionsstaterna
åläggs att ge lämpligt bistånd till föräldrar och vårdnadshavare
då de fullgör sitt ansvar för barnets uppfostran. Konventionsstaterna
skall därvid säkerställa utvecklingen av institutioner, inrättningar och
serviceorgan för vård av barn. Vidare skall konventionsstaterna vidta
alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att ett barn till förvärvsarbetande
föräldrar har rätt att åtnjuta den barnomsorg som barnet är
berättigat till.

Artikel 27 behandlar barnets rätt till en viss levnadsstandard. Enligt
punkt 1 erkänner konventionsstaterna rätten för varje barn till den
levnadsstandard som krävs för barnets fysiska, psykiska, andliga, mora -

1989/90:SoU28

liska och sociala utveckling. I punkt 2 fastslås att det är föräldrarna
eller andra som är ansvariga för barnet som inom ramen för sin
förmåga och sina ekonomiska resurser i första hand är skyldiga att
säkerställa de levnadsvillkor som är nödvändiga för barnets utveckling.

1 punkt 3 förpliktas konventionsstaterna att i förhållande till sina
nationella villkor och inom ramen för sina resurser vidta lämpliga
åtgärder för att bistå föräldrar och andra som är ansvariga för barnet
att genomföra barnets rätt till den levnadsstandard som anges i artikeln.
Vid behov skall konventionsstaterna därvid tillhandahålla materiellt
bistånd och utarbeta stödprogram, särskilt i fråga om mat, kläder
och bostäder.

I två motioner tas frågor upp om valfriheten för barnfamiljerna resp. i
femiljepolitiken.

I motion So49 av Sten Svensson m.fl. (m) hemställs om ett tillkännagivande
till regeringen om vad som anförts i motionen om valfrihet för
barnfamiljer (yrkande 1). Motionärerna påpekar att konventionen på
ett flertal ställen deklarerar att det är föräldrarna, eller den som i
förälders ställe har vårdnaden om barnet, som är ansvarig för barnets
uppväxt. Det allmännas uppgift skall endast utgöra den yttersta garanten
om detta inte går att uppfylla. (Artikel 18 punkt 2 resp. artikel 27
punkt 3).

Skall Sverige uppfylla konventionens krav på att det i första hand är
föräldrarna som är ansvariga för barnets uppväxt och tillskapande av
drägliga levnadsvillkor, måste den svenska lagstiftningen, enligt motionärerna,
ändras till förmån för bl.a. alternativa barnomsorgsfbrmer
och vårdnadsbidrag.

Inte vid något tillfälle nämner konventionen, enligt motionärerna,
att "säkerställa utvecklingen av institutioner, inrättningar och tjänst för
vård av barn", endast innebär monopoliserad kommunal barnomsorg,
som endast kommer en del barn till del. Tvärtom ger konventionen,
enligt motionärerna, möjlighet också för Sverige att lämna den planstyrda
och havererande barnomsorgspolitiken, till förmån för en politik
baserad på familjens val.

Motionärerna pekar på att de vid flera tillfällen — senast under den
allmänna motionstiden — har presenterat förslag på en politik som
verkligen skulle ge vårdnadshavare en reell möjlighet att välja det som
passar den enskilda familjen bäst och hänvisar till motionerna
1989/90:Sf259, So633 och So642.

I motion So55 av Ulla Tillander m.fl. (c) hemställs om ett tillkännagivande
om vad som anförts i motionen om behovet av en familjepolitik
som bygger på valfrihet (yrkande 2). Svensk lagstiftning svarar
enligt motionärerna i allt väsentligt väl mot konventionens normer.
Det är dock viktigt att rättstillämpningen blir föremål för en kontinuerlig
dialog och granskning. Kraven att uppfylla konventionens
bestämmelser måste inskärpas att bli en självklar uppgift i det statliga,
regionala och lokala arbetet med barn och ungdomsfrågor. Upprättandet
av en konvention innebär, framhåller de, inga garantier för att dess
intentioner genomförs i praktiken. För att det skall bli möjligt på detta

1989/90:SoU28

område krävs en medveten samhällelig satsning att få till stånd en
variationsrik och resultatinriktad £amiljepolitik. Motionärernas inställning
när det gäller barnomsorgen innebär att ökat utrymme ges
mångsidigheten. Med barnets bästa för ögonen skall föräldrarna ges
reella möjligheter att välja den barnomsorgsform som för dem passar
bäst. Familjedaghem, kooperativa, ideella och privata lösningar krävs
därför. Föräldrarna skall också få bestämma om de under en tid av
barnets uppväxt vill vårda barnen själva. För att detta skall bli möjligt
krävs införandet av ett vårdnadsbidrag. Verklig valfrihet och föräldraansvar
bör vara två grundstenar i familjepolitiken. Barnomsorgen
måste vidare komma alla till del och vara av god kvalitet.

I den nu aktuella propositionen sägs bl.a. följande om konventionen
och den svenska familjepolitiken. Grundvalen för den svenska familjepolitiken
är att föräldrarna har det främsta ansvaret för barnet. I detta
ligger att det är föräldrarnas uppgift att främja barnets utveckling till
en självständig och mogen individ med förmåga att samarbeta med
andra, att komma fram till egna omdömen och att kunna fatta egna
beslut. I ansvaret ligger också att föräldrarna är skyldiga att tillse att
barnets materiella behov tillgodoses.

Samhället kan inte och skall inte ersätta föräldrarna. Däremot kan
samhället söka ge föräldrarna det stöd som är nödvändigt för att de
skall kunna fylla sin uppgift. Samhället är skyldigt att komplettera
föräldrarna så att barnet erhåller den omsorg som är en förutsättning
för barnets utveckling.

Vad som sägs i konventionen om fördelningen av uppgifter mellan
föräldrarna och samhället och om uppgifternas innehåll stämmer väl
med inriktningen av den svenska familjepolitiken. I konventionen
betonas just den till konventionen anslutna statens skyldighet att bistå
föräldrar och vårdnadshavare då dessa fullgör sitt ansvar för barnets
uppfostran. I konventionstexten pekas i detta sammanhang på statens
skyldighet att säkerställa utvecklingen av institutioner, inrättningar och
serviceorgan för vård av barn. Särskilt nämns barnets rätt till barnomsorg.

Den svenska familjepolitiken är uppbyggd på följande sätt. Barnbidraget
och andra former av ekonomiskt stöd till barnfamiljer ger dessa
familjer ökade ekonomiska reurser utöver vad den egna inkomsten
medger. Föräldraförsäkringen ger föräldrar och barn ekonomiska förutsättningar
för tid tillsammans i större utsträckning än som annars
varit möjligt, framför allt under barnets första levnadstid men även
senare. Vidare kan familjepolitiken sägas bygga på barnomsorgen och
en väl utvecklad gemensam sektor, som bl.a. tillhandahåller mödrar
och barn hälso- och sjukvård.

Genom föräldraförsäkringen har föräldrar rätt till ersättning och
genom föräldraledighetslagen rätt till ledighet för att vårda barn. Det
finns inte något annat land där föräldrarna har möjlighet att i så stor
utsträckning som i Sverige vara lediga från sina arbeten för att ta hand
om sina barn. För närvarande ger föräldraförsäkringen en förälder rätt
att vara ledig sammanlagt ett år under barnets första åtta år med
ersättning motsvarande sjukpenningen. Därutöver tillkommer rätt till

1989/90: So U28

ledighet under 90 dagar med ersättning motsvarande den s.k. garantinivån
(60 kr. per dag). För vård av sjukt barn kan vidare en förälder
vara ledig 90 dagar per barn och år.

På förslag av regeringen beslutas om en successiv utbyggnad av
föräldraförsäkringen.

Barnomsorgen intar en central plats i samhällets service till barnfamiljerna.
För förskolebarnen finns daghem, familjedaghem, deltidsgrupper
och öppna förskolor. För skolbarnen finns fritidshem, öppen
fritidsverksamhet och familjedaghem. För mål och innehåll i barnomsorgen
har riksdagen angett riktlinjer. Utifrån dessa har det pedagogiska
programmet för förskolan resp. fritidshemmen utarbetats.

Utbyggnaden fortsätter, enligt föredraganden, i snabb takt.

Socialutskottet och socialförsäkringsutskottet har vid upprepade tillfällen
behandlat frågor om valfrihet i femiljepolitiken.

I betänkandet 1988/89:SoU17 anförde socialutskottet bl.a. att den ökade
förvärvsfrekvensen bland kvinnor och intresset hos föräldrar att
förena förvärvsarbete med vård och ansvar för barn gjorde det önskvärt
att samhället underlättade för föräldrarna att förena föräldraskapet
med en insats på arbetsmarknaden. En utökad och därmed förbättrad
föräldraförsäkring var enligt utskottets uppfattning det bästa medlet att
ge föräldrarna möjligheter att förverkliga sina ambitioner i det här
avseendet. Det var därvid väsentligt att förmånerna utformades så att
båda föräldrarna fick en rell möjlighet att ta ansvar för barnets vård
och utveckling, ansåg utskottet och fortsatte:

En av fördelarna med ersättning på sjukpenningnivå är att den ger
varje småbarnsförälder möjlighet att stanna hemma från sitt förvärvsarbete
för att kunna vårda sitt barn. Om ersättningen läggs på en fast,
lägre nivå medför detta i allmänhet att den förälder som har den lägsta
förvärvsinkomsten — vilket vanligtvis är mamman — blir den som får
ta det huvudsakliga ansvaret för vården av barnet. En sådan konstruktion
av ersättningen till föräldrarna är otillfredställande inte minst från
jämställdhetssynpunkt.

Utskottet ansåg sammanfattningsvis att en utbyggd föräldraförsäkring
var att föredra framför ett vårdnadsbidrag och avstyrkte de då aktuella
motionerna med hänvisning härtill.

Frågan om valfriheten i vård och omsorg behandlades av socialutskottet
mera allmänt i betänkandet 1989/90:SoU17 i samband med behandlingen
av olika frågor om inriktningen av socialpolitiken. Utskottet
anförde bl.a. följande.

Som framgår av den tidigare redovisningen har det vuxit fram alternativ
som komplement till den offentliga sektorn. Sedan tidigare har
olika privata vårdformer funnits. Nu ökar också de kooperativa alternativen,
vilket utskottet anser är positivt. Samtidigt vill utskottet understryka
att det är ett starkt och berättigat önskemål att de sociala
tjänsterna erbjuds på ett likvärdigt sätt för alla medborgare. Det är
således inte tillräckligt att tjänsterna är tillgängliga för alla ur ekonmisk
synpunkt. Detta talar enligt utskottet för att de sociala tjänsterna
även i fortsättningen i huvudsak utförs inom den offentliga sektorn.

1989/90: So U 28

Den då aktuella motionen avstyrktes.

Utskottet framhöll vidare.

I en gemensam trepartimotion (m, fp, c) tas upp frågor om familjepolitikens
allmänna inriktning. I motionen läggs bl.a. fram förslag om
vårdnadsbidrag. Motionen kommer att behandlas i utskottets familjepolitiska
betänkande, men utskottet vill här kortfattat erinra om sina
tidigare invändningar mot det föreslagna vårdnadsbidraget. I betänkandet
SoU 1987/88:12 ansåg utskottet att vårdnadsbidraget motverkar
jämställdheten mellan föräldrarna, att det skapar stora marginaleffekter
för dem som vill övergå från hemarbete till förvärvsarbete, att det
innebär rundgång och byråkrati, eftersom man först får ett bidrag och
sedan drar av kostnaderna för barnomsorgen samt att det äventyrar
utbyggnaden av barnomsorgen. Dessutom förstärker vårdnadsbidraget
orättvisor och minskar valfriheten, ansåg utskottet och avstyrkte förslaget.
Riksdagen följde utskottet, (res. m, fp, c gemensamt). I betänkandena
1988/89:SoU17 och 1988/89:SoU6y anförde utskottet som sin
uppfattning att en utbyggd föräldraförsäkring var att föredra framfor
ett vårdnadsbidrag.

Frågor om vårdnadsbidrag har därefter helt nyligen på nytt behandlats
av utskottet i betänkandet 1989/90:Sou27. Utskottet vidhöll då sin
tidigare inställning och tilläde:

Visserligen har den fortsatta utbyggnaden av föräldraförsäkringen av
statsfinansiella skäl skjutits på framtiden. Målsättningen är emellertid
att försäkringen så snart det är möjligt byggs ut till 18 månader.

Utskottet avstyrkte därmed de förslag resp. tillkännagivanden om vårdnadsbidrag
som framförts i de då aktuella motionerna.

När det slutligen gäller statsbidrag till barnomsorg som drivs i
vinstsyfte, har utskottet uttalat att sådan barnomsorg inte kan godtas
eftersom den innebär risk för segregation av omsorgen och för att
oseriösa företag lockas att etablera sig (se 1988/89:SoU18 s. 11).

Utskottet kan inte finna att konventionen på något sätt tar ställning i
frågan om vilken valfrihet som bör finnas inom familjepolitiken.
Utskottet erinrar om vad som anförs i propositionen i denna del.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning när det gäller frågan om
valfriheten inom familjepolitiken, bl.a. i fråga om införandet av vårdnadsbidrag.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna So49 (m)
yrkande 1 och So55 (c) yrkande 2.

Rätt att från födelsen förvärva ett medborgarskap

I artikel 7 sägs bl.a. att barnet skall registreras omedelbart efter
födelsen och skall ha rätt att förvärva ett medborgarskap. Konventionsstaterna
skall säkerställa genomförandet av denna rättighet i enlighet
med sin nationella lagstiftning och sina åtaganden enligt tillämpliga
internationella instrument på detta område, särskilt i de fall då barnet
annars skulle vara statslöst.

Enligt 2 kap. 7 § regeringsformen får ingen medborgare som är eller
har varit bosatt i riket berövas sitt medborgarskap annat än då han
samtidigt blir medborgare i annan stat.

1989/90: SoU28

Lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap bygger på härstamningsprincipen.
Den innebär att föräldrarnas medborgarskap avgör
vilket medborgarskap barnet får. Om modern är svensk medborgare
får barnet alltid svenskt medborgarskap. Samma sak gäller om fadern
är eller vid sin död var svensk medborgare och gift med barnets mor.
Om en svensk man gifter sig med en utländsk kvinna blir ett gemensamt
barn, som fotts före äktenskapet, svensk medborgare om barnet är
ogift och inte har fyllt 18 år.

Den som inte får svenskt medborgarskap på det här sättet genom
föräldrarna kan bli svensk medborgare genom naturalisation. Det kan
ske efter ansökan samt i vissa fåll enbart genom en anmälan.

Den som är statslös eller politisk flykting kan bli naturaliserad
svensk medborgare efter fyra år i Sverige.

Det finns statslösa barn i Sverige. Vanligen är det fråga om barn till
statslösa personer som kommit till Sverige som flyktingar. Det kan
också förekomma att ett barn, vars föräldrar är utländska medborgare,
på grund av lagstiftningen i föräldrarnas hemland inte får deras
medborgarskap.

Svea hovrätt har i sitt remissvar föreslagit att lagen om svenskt
medborgarskap ändras så att barn som föds i Sverige av statslösa
föräldrar erhåller svenskt medborgarskap vid födelsen. Liknande synpunkter
har framförts av statens invandrarverk och Svenska röda
korset. Enligt Sveriges Kristna Ungdomsråd bör Sverige se över möjligheterna
att tillförsäkra statslösa flyktingbarn en nationalitet när de
kommer till Sverige.

Rätten att förvärva ett medborgarskap enligt punkt 1 i artikel 7 i
konventionen motsvarar enligt propositionen vad som redan gäller för
Sveriges del enligt artikel 24 punkt 3 konventionen om medborgerliga
och politiska rättigheter. Vidare bör enligt propositionen också nämnas
1961 års konvention om begränsning av statslöshet, som Sverige
ratificerat. Innebörden av dessa konventioners bestämmelser liksom av
den nu aktuella konventionens bestämmelser är inte att ge ett statslöst
barn en ovillkorlig rätt från födelsen till medborgarskap i det land
barnet föds i utan rätten får villkoras genom nationell lag och i
enlighet med landets internationella åtaganden, såsom anges i den nu
aktuella artikelns punkt 2. Svensk rätt torde därför enligt propositionen
inte komma i konflikt med artikelns stadganden.

I motion So52 (fp) yrkas ett tillkännagivande om att en översyn bör
göras för att konventionens krav skall uppfyllas så att barnet från
födelsen skall ges rätt att förvärva ett medborgarskap (yrkandet delvis).

I princip föreligger enligt motionärerna två situationer där ett barn i
Sverige kan leva utan medborgarskap och således vara statslös:

1. Genom födelsen, antingen av statslösa föräldrar eller av föräldrar
vars hemlands lagstiftning inte automatiskt ger barnet medborgarskap
så länge barnet är utanför landets gränser.

2. Genom invandring.

1989/90:SoU28

2 Riksdagen 1989190. 12 sami. Nr 28

För båda kategorierna finns det för närvarande olika tidsgränser för
när det blir möjligt att söka svenskt medborgarskap. För personer med
flyktingstatus är det fyra års hemvist i Sverige och för övriga fern år.

Socialförsäkringsutskottet anför i sitt yttrande 1989/90:SfU3y följande.

Motionären tolkar konventionstexten så att den ger barnet en ovillkorlig
rätt till medborgarskap redan från födseln. Utskottet kan inte finna
att så är fallet. I propositionen har framhållits att rätten att förvärva ett
medborgarskap enligt den aktuella punkten i konventionen motsvarar
vad som redan gäller för Sveriges del enligt artikel 24 punkt 3
konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Innebörden
av denna konvention och 1961 års konvention om begränsning av
statslöshet liksom den nu aktuella konventionens bestämmelser är inte
att ge ett statslöst barn en ovillkorlig rätt från födelsen till medborgarskap
i det land barnet föds i, utan rätten får villkoras genom nationell
lag och i enlighet med landets internationella åtaganden. Utskottet
avstyrker på grund av det anförda bifall till motionen även i denna
del.

Socialutskottet delar socialförsäkringsutskottets inställning och avstyrker
därmed motion So52 (fp) yrkandet delvis.

Rätten att få vetskap om sina föräldrar

1 artikel 7 sägs bl.a. att barnet, så långt det är möjligt, skall ha rätt att
få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem.

Den svenska lagstiftningen bygger också på att faderskap till barn i
görligaste mån skall fastställas.

Enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen (1982:100) gäller sekretess inom
socialtjänsten om enskilds personliga förhållanden, om det inte står
klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom
närstående lider men. Regeringsrätten har i ett par avgöranden med
stöd av nämnda bestämmelse funnit att uppgift i barnavårdsakt rörande
faderskap inte kan lämnas ut till det berörda numera vuxna barnet.

Under remissbehandlingen togs sekretessfrågan upp av Rädda barnen.
Det är enligt organisationen viktigt att barns rätt till namn och vetskap
om sina föräldrar följs upp även bland barn i Sverige, t.ex. vissa
flyktingbarn. Det har t.ex. förekommit att det i handlingar som rör
barnet har angivits "fader okänd" trots att fadern varit känd, men
utvisad. Det finns enligt organisationen också barn i Sverige som lider
svårt av att inte ha sin livshistoria tillgänglig eller levande, som inte
känner sitt ursprung. Det gäller barn som flyttas mellan olika fosterhem
och institutioner utan att information följt med dem om för dem
viktiga personer och händelser. Garantier för att det inte inträffar
måste skapas både med bestämmelser och med information till berörda
om de negativa effekterna för barnen av detta.

I propositionen behandlas i detta sammanhang endast frågan om
huruvida en bestämmelse i inseminationslagen (1984:1140) är förenlig
med artikeln, vilket bedöms vara fallet.

1989/90: SoU28

I motion So50 av Lars Wemer m.fl. (vpk) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till sådan ändring i sekretesslagen, 7 kap. 4 §,
så att barn inte hindras att få vetskap om sina biologiska föräldrar
(yrkande 2). I barnkonventionen finns en klart uttalad rättighet för
barn att få vetskap om sitt ursprung, vilka som är deras biologiska
föräldrar, en rättighet som borde vara en självklarhet, anför motionärerna.
I Sverige lägger sekretesslagstiftningen hinder i vägen för detta.
Som en följd av att Sverige skriver under konventionen måste det
göras en ändring i 7 kap. 4 § sekretesslagen så att undantag görs för
den som vill få kunskap om sina biologiska föräldrar, framhåller
motionärerna.

Konstitutionsutskottet anför i sitt yttrande 1989/90:KU8y följande.

Den rätt att få vetskap om föräldrar som konventionen stadgar tillgodoses
i svensk lagstiftning bl.a. genom den långtgående skyldigheten för
socialtjänsten att i oklara fåll utreda faderskap och i barnets intresse få
faderskapet fastställt. Det förhållandet att sekretesslagen i undantagsfall
kan lägga hinder i vägen för vetskap om vilka uppgifter som kommit
fram i en fåderskapsutredning eller liknande utgör enligt utskottets
mening inte hinder för godkännande av konventionen i denna del.

Det är emellertid enligt utskottets mening angeläget att intresset av
att en person skall kunna få tillgång till uppgifter om sin börd i
möjligaste utsträckning kan tillgodoses. Utskottet vill i sammanhanget
erinra om att barnets intresse av att få sådan vetskap har beaktats i
inseminationslagen (1984:1140) som ger ett barn som avlats genom
insemination rätt att självt få del av uppgifter om spermagivaren under
förutsättning att barnet nått tillräcklig mognad. Enligt utskottets mening
finns det anledning för regeringen att i lämpligt sammanhang
överväga en ändring av sekretesslagen för att tillgodose det nämnda
intresset.

Konstitutionsutskottet, som dock inte är berett att nu förorda den
yrkade lagändringen, föreslår att socialutskottet avstyrker motion So55
yrkande 2.

Socialutskottet delar konstitutionsutskottets inställning att det finns
anledning för regeringen att i lämpligt sammanhang överväga en
ändring av sekretesslagen för att tillgodose intresset av att en person
skall kunna få tillgång till uppgifter om sin börd. Svensk lagstiftning
har som konstitutionsutskottet också framhåller i andra sammanhang
hävdat att en person har rätt att få tillgång till uppgifter om sitt
ursprung. Inte heller socialutskottet är dock berett att förorda att den i
motionen yrkade lagändringen nu genomförs. Socialutskottet avstyrker
därför motion So50 (vpk) yrkande 2.

Skiljande av barn från föräldrar

Artikel 9 punkt 1, innehåller bl.a. regler om ett barns skiljande från
föräldrarna. Artikeln tar sikte på att ett skiljande av barnet från
föräldrarna skall få ske mot deras vilja endast efter beslut av behöriga
myndigheter och när en sådan åtgärd är nödvändig för barnets bästa.

1989/90:SoU28

I propositionen pekar föredraganden på att Rädda barnen, Svenska
röda korset, Svenska OMEP-kommittén, Svenska ekumeniska nämn -

den, De fria kristna samfunden, Sveriges frikyrkoråd och Sveriges
Kristna Ungdomsråd under remissbehandlingen gjort gällande att flyktingbarn
i Sverige skiljs från sina föräldrar på ett sätt som strider mot
artikeln. Föredraganden delar emellertid inte denna uppfattning. Enligt
honom handlar artikelns första två punkter om ingripande av
familjerättslig eller socialrättslig karaktär. Detta framgår bl.a. genom
förbehållet rörande ingrepp som är nödvändiga för barnets bästa.
Något förbud för fördragsslutande stater mot att ha en lagstiftning, som
tillåter omhändertagande av vuxna personer som har minderåriga
barn, är det inte fråga om enligt föredraganden.

I motion So52 (fp) begärs ett tillkännagivande om ändringar i lagstiftning
och andra rutiner (yrkandet delvis). I asylsituationer strider det,
enligt motionären, mot barnets bästa att separera barnet från familjen.
Därför får detta inte förekomma.

I dag kan, framhåller motionären, polisen verkställa av-/utvisningar
även om det innebär att familjer splittras, t.ex. när en asylsökande har
gömt sig. För att klara konventionens krav i artikel 9 måste det enligt
motionären förhindras att av- och utvisningar sker som innebär att
barnet skiljs från sina föräldrar.

Socialförsäkringsutskottet anför i sitt yttrande 1989/90:SfU3y följande.

Utskottet kan för sin del inte finna att konventionen innebär ett
förbud mot att skilja barn och föräldrar i utvisningssituationer när
någon eller några av familjemedlemmarna gömmer sig eller hålls
gömd och inte heller i andra fall. Utskottet avstyrker därför bifall till
motionen i denna del.

Socialutskottet delar socialförsäkringsutskottets inställning och avstyrker
därför motion So52 (fp) yrkandet delvis.

Barns rätt att bli hörda

I artikel 12 åläggs konventionsstaterna att tillförsäkra barn rätten att
fritt ge uttryck för sina åsikter, när barnet är i stånd att bilda sig egna
åsikter. Barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets
ålder och mognad. I alla domstolsförfaranden och administrativa
förfaranden skall barnet ges en möjlighet att bli hört, antingen direkt
eller genom företrädare eller något lämpligt organ. Det sätt som barnet
hörs på skall vara förenligt med statens processuella regler.

Under remissbehandlingen framfördes synpunkter på hur Sverige
lever upp till kraven i artikeln. Svenska flyktingrådet framhöll sålunda
att enligt artikeln har barn rätt att bli hörda. Alla asylsökande barn
har därför enligt rådet rätt att få bli hörda och ges reella möjligheter
till att föra fram sina skäl inför bedömningen om de är berättigade till
att få uppehållstillstånd i Sverige, som flyktingar, krigsvägrare, de
factoflyktingar eller på humanitär grund. De barn som kommer till
Sverige med sina föräldrar eller en av dem har enligt rådet rätt till att
bli hörda särskilt och inte bli bedömda enbart efter den vuxnes skäl.
Den rätten till att bli hörd för barnet ska även respekteras om fråga

1989/90:SoU28

uppkommer om s.k. omedelbar verkställighet. Rättstillämpningen är
för närvarande sådan att barn inte annat än undantagsvis hörs i dessa
situationer.

DO och Rädda barnen framförde liknande synpunkter.

Svenska röda korset ansåg att det är av stor vikt att barnet hörs i
frågor rörande barnet. Svenska röda korset ville påtala vikten av att
detta förfaringssätt i högre utsträckning utnyttjas i framtiden. I detta
sammanhang var det betydelsefullt att barnet hörs av speciellt utbildad
personal.

Svenska OMEP-kommittén ansåg att kränkningar sker i Sverige av
framfor allt flyktingbarns rättigheter enligt artikeln.

I propositionen framhåller föredraganden i motsats till vad dessa
remissinstanser gjort gällande att Sveriges praxis i asylärenden är
förenlig med kraven i artikel 12. I förarbetena till 1989 års utlänningslagstiftning
(prop. 1988/89:86 s. 81) framhålls, enligt föredraganden, att
myndigheterna skall ta särskild hänsyn till barnens situation i asylärenden.
Barnen skall uppmärksammas som individer som kan ha egna
skäl för uppehållstillstånd. Redan i samband med polisens grundutredning
i ett asylärende utfrågas enligt föredraganden vårdnadshavaren
om de medföljande barnens förhållanden. Frågorna gäller barnens
fysiska och psykiska tillstånd samt eventuella egna asylskäl. Med utgångspunkt
i den information som lämnas avgör polisen om barnet
självt skall höras.

I motion So52 (fp) yrkas ändringar i lagstiftning och andra rutiner för
att Sverige skall kunna tillträda konventionen (yrkandet delvis). Alla
asylsökande barn måste, enligt motionären, ges en generell rätt att föra
fram sina skäl inför bedömningen om de är berättigade till uppehållstillstånd
i Sverige. Deras behov av skydd skall inte enbart bedömas
med utgångspunkt från den vuxnes skäl. För närvarande är det, enligt
motionären, bara i undantagsfall som barnen ges möjlighet att föra
fram sina skäl för att få en fristad i Sverige.

Socialförsäkringsutskottet anför i sitt yttrande följande.

Utskottet kan för sin del inte ställa sig bakom motionärens krav på att
alla barn, oavsett ålder och mognad, skall ges en generell rätt att bli
hörda. Något sådant villkor ställs inte heller upp i konventionen. Med
hänsyn till vad ovan anförts om praxis i asylärenden beträffande barn
under 16 år och till att äldre barn förhörs som vuxna delar utskottet
statsrådets uppfattning att gällande praxis är förenlig med kraven i
artikeln.

Socialutskottet delar socialförsäkringsutskottets inställning och avstyrker
därmed motion So52 (fp) yrkandet delvis.

Koncessionssystemet för lokala kabelsändningar

Konventionsstaterna skall enligt artikel 17 säkerställa att ett barn har
tillgång till information och material från olika nationella och internationella
källor. Detta gäller särskilt sådan information och sådant
material som syftar till att främja barnets sociala, andliga och moralis -

1989/90: SoU28

ka vällärd och fysiska och psykiska hälsa. Konventionsstaterna skall
också uppmuntra utvecklingen av lämpliga riktlinjer för att skydda
barnet mot information och material som är till skada för barnets
välfärd.

Barnmiljörådet framhöll i sitt remissvar att barn borde ha ett bättre
skydd än för närvarande är fallet i förhållande till våldsförhärligande
videofilmer och TV-program som sänds via satellit. Det förekommer,
enligt rådet, t.o.m. att Sveriges television sänder den oklippta versionen
av filmer som klippts av filmcensuren. Massmedier i övrigt t.ex.
serietidningar för barn har enligt rådet likaså alltmer börjat innehålla
våldsförhärligande berättelser och illustrationer för att locka fler läsare.
Här sätter tryckfrihetslagstiftningen vissa hinder i vägen för att skydda
barn mot våldsskildringar i trycksaker och rörliga bilder eftersom det
kan visa sig svårt att få fram de bindande bevisen för att skildringen är
skadlig för barn. Barnmiljörådet fann det angeläget att man även
beaktar våldsskildringar i tecknade bilder för barn i kommersiellt
sammanhang eftersom de kan vara till skada för barn.

Sverige har undertecknat, men ännu inte ratificerat, Europarådets
konvention om gränsöverskridande television. Konventionen innehåller
minimiregler för innehållet i gränsöverskridande TV-sändningar.
Vissa av dessa regler tar särskilt sikte på att skydda barns och ungdomars
intresse. I artikel 7 punkt 2 i Europarådskonventionen stadgas att
program som kan skada barns eller ungdomars kroppsliga, själsliga
eller moraliska utveckling inte Sr sändas på tider då det är troligt att
barn och ungdomar ser programmen. Artikel 11 punkt 3 i den
konventionen stadgar att reklaminslag som riktar sig till barn eller där
barn förekommer inte får innehålla något som kan skada barns
intressen och skall ta hänsyn till barns särskilda känslighet.

I lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar (kabellagen) regleras
rätten att vidaresända programkanaler från satelliter i fast trafik och att
göra egensändningar i kabelnät som når fler än 100 bostäder. Enligt
lagen fordras tillstånd för sådana vidaresändningar. Frågor om tillstånd
prövas av kabelnämnden. Kabelnämnden har i beslut i februari 1989
funnit att medelefféktsatelliten Astra inte var att anse som satellit i fast
trafik och att sändningarna därifrån genom kabelnät inte krävde tillstånd
enligt kabellagen.

Föredraganden anser att bestämmelserna i artikel 17 är godtagbara
från svensk synpunkt.

I motion So54 (mp) hemställs att riksdagen omedelbart beslutar att
koncessionssystemet för lokala kabelsändningar skall omfatta alla typer
av satelliter (yrkande 3). Enligt motionärerna finns i dag inte något
skydd alls, vilket har sin grund i att kabelnämnden genom ett beslut
från februari 1989 förklarat att ett visst slag av satellit, den s.k.
Astrasatelliten, inte omfattas av kabellagens koncessionssystem. Beslutet
innebär vidare att i princip ingen satellittyp längre omfattas av
koncessionssystemet. Dessa synpunkter har, enligt motionärerna, utvecklats
i motion 1989/90:K436 om satellit- och kabel-TV, m.m. Bestämmelser
som skall begränsa förekomsten av reklam, våld, pornogra -

1989/90:SoU28

fi och rasdiskriminering i satellitsändningar, vilka tillkommit i syfte att
skydda barn, gäller sålunda inte längre. Det bör, enligt motionärerna,
vara angeläget för riksdagen att återupprätta koncessionssystemet för
satellitsändningar.

Konstitutionsutskottet behandlade hösten 1989 frågan om reglerna
för vidaresåndning inom satellit- och kabel-TV-området med anledning
av motioner från den allmänna motionstiden (1989/90:KU8). Konstitutionsutskottet
uttalade att i avvaktan på resultatet av radiolagsutredningens
arbete borde ställning nu inte tas till motionskravet om att
regler inom satellit- och kabel-TV-området skall omfatta alla typer av
satellitsändningar.

Konstitutionsutskottet anför nu i sitt yttrande 1989/90:KU8y att utskottet
under nästa riksmöte avser att behandla ett motionsyrkande i den
aktuella frågan från den allmänna motionstiden 1989/90 och föreslår
att socialutskottet avstyrker motionen.

Eftersom konstitutionsutskottet under 1990/91 års riksmöte kommer
att behandla motsvarande motionsyrkande avstyrker socialutskottet
motion So54 (mp) yrkande 3.

Hälso- och sjukvård för asylsökande

Artikel 24 behandlar barnets rätt till bästa uppnåeliga hälsa, sjukvård
och rehabilitering. Konventionsstaterna erkänner i punkt 1 denna rätt
och skall sträva efter att säkerställa att inget barn är berövat sin rätt att
ha tillgång till sådan hälso- och sjukvård.

I punkt 2 nämns ett antal åtgärder som staterna särskilt skall vidta i
sin strävan att till fullo förverkliga den rätt som ett barn har enligt
artikeln.

I propositionen framhålls att DO i sitt remissyttrande har pekat på att
asylsökande barn i Sverige endast har rätt till akut sjukvård och att
DO bl.a. åberopat att Svenska barnläkarföreningen krävt att alla asylsökande
barn skall få tillgång till ordinär barnhälsovård.

Vad DO pekat på är, enligt föredraganden, en följd av de allmänna
bestämmelserna i hälso- och sjukvårdslagen om landstingets ansvar för
hälso- och sjukvård. Hälso- och sjukvård skall således erbjudas dem
som är bosatta i landstingskommunen (3 §). Om någon som vistas i
landstingskommunen utan att vara bosatt där behöver omedelbar hälso*
och sjukvård skall landstingskommunen erbjuda sådan vård. Så
länge ett flyktingbarn inte anses bosatt i Sverige har det sålunda endast
rätt till omedelbar hälso- och sjukvård.

Bestämmelserna i artikel 24 om rätt till sjukvård skall, enligt föredraganden,
i detta sammanhang jämföras med bestämmelserna i artikel
22 om flyktingbarns rättigheter. En sådan jämförelse ger, enligt föredragandens
mening, inte vid handen att den svenska regleringen skulle
stå i strid med konventionens bestämmelser. Den fråga som DO pekat
på torde också till dels få sin lösning i och med att den eftersträvade
snabbare handläggningen av asylärenden kommer till stånd. Oberoende
härav förutsätter föredraganden att man — när det gäller att erbjuda

1989/90:SoU28

flyktingbarn hälso- och sjukvård — i så stor utsträckning sorn möjligt
utgår från barnets behov. Föredraganden hänvisar till socialstyrelsens
allmänna råd (1988:8) Hälsovård för flyktingar och asylsökande och
förutsätter också att frågan uppmärksammas vid socialstyrelsens översyn
av det psykiska och fysiska hälsoläget hos landets flyktingbarn och
flyktingungdomar.

I motion So52 (fp) begärs ändringar i lagstiftning och andra rutiner
(yrkandet delvis). Enligt konventionens artikel 24 skall konventionsstaterna
säkerställa att barnet ges rätt till hälso- och sjukvård, påpekar
motionären. För närvarande har asylsökande barn endast rätt till akut
sjukvård. Med hänvisning till konventionens krav bör, enligt motionären,
även de asylsökande barnen i Sverige ges tillgång till ordinär
barnhälsovård.

Socialförsäkringsutskottet anför i sitt yttrande 1989/90:SfU3y bl.a. följande.

Utskottet vill erinra om att socialstyrelsen i sina förenämnda allmänna
råd ansett att den asylsökandes behov av vård måste bedömas i perspektivet
av att det kan dröja flera månader innan han har möjlighet
att få annan vård än akutvård och att detta har särskilt stor betydelse
när det gäller barn. Med de långa handläggningstider som för närvarande
finns utgår utskottet från att barnens behov av annan vård än
akutsjukvård särskilt blir uppmärksammat. Den hälsoundersökning
som regelmässigt görs så snart som möjligt efter ankomsten till Sverige
bör enligt de allmänna råden när det gäller barn i allmänhet även
innefatta läkarundersökning. Hälsoundersökningen bör ses som en
fåmiljeutredning där undersökning av barn och föräldrar så långt
möjligt samordnas. Socialstyrelsen anser dessutom att barn under sju
år snarast, helst redan under tiden på förläggning, bör få kontakt med
barnhälsovården så att en barnhälsovårdsjournal kan upprättas. Utskottet
avstyrker mot denna bakgrund bifåll till motionen i denna del.

Socialutskottet delar socialförsäkringsutskottets inställning och avstyrker
därmed motion So52 (fp) yrkandet delvis.

Pornografisk verksamhet

I artikel 34 åtar sig konventionsstaterna att skydda barn mot alla
former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. I det syftet skall
konventionsstaterna särskilt vidta alla lämpliga nationella, bilaterala
och multilaterala åtgärder för att förhindra bl.a. att barn utnyttjas i
pornografiska föreställningar och i pornografiskt material.

I 10 § allmänna ordningsstadgan (1956:617) finns ett generellt förbud
mot offentliga pornografiska föreställningar. Den som bryter mot
förbudet kan enligt 29 § första punkten dömas till böter eller fängelse i
högst sex månader.

Härutöver finns särskilda bestämmelser i 6 kap. 7 § BrB om sexuellt
ofredande och i 16 kap. 10 a § BrB om barnpornografibrott, som
syftar till att förhindra att barn utnyttjas bl.a. i pornografiska syften.
Även andra straffbud i 6 kap. BrB kan bli tillämpliga i detta sammanhang.

1989/90:SoU28

Enligt bestämmelsen om barnpornografibrott skall den dömas för
sådant brott som skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att
bilden sprids eller som sprider sådan bild. Straffet är böter eller
fängelse i högst sex månader. Med barn avses enligt förarbetena (prop.
1978/79:179, KU 1978/79:33, rskr. 317 och KU 1979/80:1, rskr. 2) en
person vars könsmognadsprocess ännu inte är avslutad. Motsvarande
bestämmelse finns i 7 kap. 4 § tolfte punkten tryckfrihetsförordningen
(TF).

Bestämmelserna om barnpornografibrott trädde i kraft den 1 januari
1980. Klargörande praxis från högsta domstolen om tolkningen av
begreppet barn saknas. Detta torde sammanhänga med att barnpornografibrott
som regel beivras som tryckfrihetsbrott — enligt reglerna för
sådana brott får ett frikännande juryutslag inte överklagas.

Rädda barnen framhöll under remissbehandlingen att bestämmelserna
om barnpornografibrott i 16 kap. 10 a § brottsbalken bör ändras med
hänsyn till den 18-årsgräns som gäller enligt konventionen.

I sitt remissyttrande anförde justitiekanslern att det skulle vara önskvärt
att skyddet i vart fall kunde utvidgas till att omfatta även unga
människor vars könsmognadsprocess är avslutad men som uppenbarligen
i övrigt fortfarande befinner sig i den utvecklingsprocess i stort
som utgör motiv för lagstiftningens skyddsbestämmelser.

I propositionen understryker föredraganden (s. 78) att anledningen till
att en åldersgräns saknas i den svenska lagstiftningen är att en sådan i
vissa fall skulle göra det nödvändigt att fastställa barnets identitet. Man
har velat undvika den ytterligare integritetskränkning som en sådan
identifiering skulle innebära. Han framhåller vidare att skillnaden
mellan konventionens 18-årsregel och definitionen av barn i 16 kap.
10 a § BrB inte bör överdrivas — skillnaden är huvudsakligen av
formellt slag och i praktiken torde samma åldersgrupper avses. Det
måste också, understryker föredraganden, observeras att konventionen
inte uppställer något direkt krav på straffrättslig lagstiftning mot här
aktuella företeelser. Dessa bör i första hand motarbetas genom insatser
på det sociala planet.

Föredraganden understryker att konventionens krav på skydd mot
sexuellt utnyttjande också måste anses tillgodosett genom föreskrifterna
i socialtjänstlagen om det allmännas skyldighet att verka för att barn
och ungdomar växer upp under trygga och goda förhållanden. Det
föreligger också en skyldighet att ingripa med vård enligt LVU i vissa
fall när ett barn utnyttjas t.ex. i pornografiskt syfte. I nya LVU klargörs
vidare att barn och ungdomar som uppträder på en sexklubb kan
komma i fråga för ingripande enligt lagen. — Det bör här nämnas att
den som är under 18 år, eller i vissa fall 20 år, kan beredas vård med
stöd av LVU.

Föredraganden påpekar att riksdagen i fråga om åtgärder mot prostitution
och sexuellt utnyttjande av barn har understrukit att sådana
företeelser bör motarbetas med i första hand sociala insatser (se
1989/90: JuU6).

1989/90:SoU28

Föredraganden anför avslutningsvis att hans slutsats är att en svensk
anslutning till konventionen inte torde kräva lagändringar i sådana
frågor som aktualiseras i artikel 34 punkt c. Samtidigt tillägger han att
detta inte utesluter att det kan finnas behov av en översyn av de
nuvarande reglerna. Förnyade överväganden gällande de straffrättsliga
reglernas utformning bör dock göras utifrån mer allmänna utgångspunkter
än dem som följer av konventionen som sådan.

I motion Kr5 av Ingrid Sundberg m.fl. (m), som väckts med anledning
av proposition 1989/90:70 om våldsskildringar i rörliga bilder och som
överlämnats till socialutskottet av kulturutskottet, hemställs att riksdagen
beslutar om en fastställd åldersgräns på 18 år för barn i pornografiska
sammanhang i enlighet med vad i motionen anförts (yrkande 8).

När det gäller barnpornografi är den svenska lagen, enligt motionärerna,
bland de mest liberala i världen, eftersom den svenska lagstiftningen
inte definierar var gränsen mellan barn och vuxen skall anses
gå i detta sammanhang.

Motionärerna föreslår att det i lagstiftningen införs en regel som
säger att pornografiskt material med agerande personer under 18 år
inte Sr försäljas eller produceras i Sverige. Skälet till att åldersgränsen
bör sättas vid 18 år och inte vid den nuvarande gränsen för sexuellt
umgänge, IS år, är att det är en skillnad mellan att vara mogen för
sexuellt umgänge och mogen att bestämma om man vill exponera sig i
pornografiska sammanhang.

Samma yrkande finns i yrkande 2 i motion So49 (m).

I motion So55 (c) hemställs att riksdagen beslutar om att införa en
18-årsgräns i brottsbalkens 16 kap. 10 a § (yrkande 3). Olika tolkningar
gäller, enligt motionärerna, huruvida svensk lag överensstämmer
med konventionens artikel 34 c om barnpornografi. Svensk rätt saknar
åldersgräns vad gäller utnyttjande av barn i pornografiska sammanhang.
Bedömningar görs därför i varje enskilt fall av könsmognaden.
Detta medför enligt motionärerna att vissa barn inte skyddas i svensk
lag. För klarhetens skull bör därför, enligt dem, även i Sverige en
18-årsgräns gälla i dessa sammanhang.

Justitieutskottet anför i sitt yttrande 1989/90:JuU3y bl.a. följande.

Utskottet har i ärendet inhämtat upplysningar från justitiekanslern
som för statens talan i tryckfrihetsmål. Utskottet har därvid erfarit att
den straffbara gärningen som regel består i spridande av tidningar som
innehåller barnpornografi. Tidningarna är ofta tryckta utomlands. Avsaknaden
av en åldersgräns i bestämmelserna har i vissa fall orsakat
olägenheter. Det har sålunda förekommit att åtal ogillats när det avsett
spridande av pornografiska bilder av välutvecklade, mycket unga flickor.
Å andra sidan har för utskottet också understrukits att en åldersgräns
i bestämmelserna skulle medföra andra, betydande svårigheter.
En sådan ordning skulle nämligen innebära att åklagaren blev tvungen
att visa att det avbildade barnet inte hade fyllt 18 år. Detta torde som
regel, åtminstone när det gäller tidningar som framställts utomlands,
vara en omöjlig uppgift.

1989/90: SoU28

Utskottet kan, mot bakgrund av — — — konventionens krav och
innehållet i den svenska lagstiftningen, inte finna att de i motionerna
efterfrågade lagändringarna skulle vara erforderliga for ett i här aktuellt
hänseende villkorslöst godkännande av konventionen. Utskottet
vill vidare understryka att införandet av en strikt åldersgräns skulle
vara behäftat med flera nackdelar. Den skulle inte endast kunna
medföra ytterligare integritetskränkningar av barnet. Den skulle också
med all sannolikhet komma att kraftigt begränsa möjligheten till åtal
på grund av de bevissvårigheter som kunde förväntas uppstå. Utskottets
bedömning är alltså att införandet av en åldersgräns — i vart fell med
den utformning motionärerna föreslår — i ifrågavarande bestämmelser
i BrB och TF snarast skulle motverka motionärernas syfte genom att i
praktiken inskränka möjligheten att bestraffa utnyttjandet av barn i
pornografiskt syfte.

En annan sak är att en utvidgning av det straffbara området i linje
med justitiekanslerns ovan redovisade uttalanden kan övervägas. Sådana
överväganden bör lämpligen ske i samband med den översyn av de
straffrättsliga reglernas utformning inom det här aktuella området som
aviserats i propositionen.

Justitieutskottet föreslår att socialutskottet avstyrker bifall till motionerna
So49, So55 och KrS i här behandlade delar.

Även konstitutionsutskottet behandlar frågan i sitt yttrande och anför.

Utskottet delar justitiekanslerns och departementschefens uppfattning
att det inte krävs lagändringar på det aktuella området för att
konventionen i denna del skall kunna godkännas.

Enligt utskottets mening skulle en lagstadgad 18-årsgräns kunna leda
till icke önskvärda integritetskränkningar vad gäller det avbildade
barnets identitet. Utskottet är således inte berett att förorda att en
sådan gräns införs. Utskottet vill emellertid framhålla att det som
justitiekanslern uttalat finns ett behov av att kunna utvidga lagstiftningens
skydd mot att barn utnyttjas i barnpornografi till att omfatta
en större grupp barn än som nu berörs. Som anförs i propositionen
kan det finnas anledning att göra en översyn av de nuvarande reglerna
på det område som omfettas av den aktuella konventionsbestämmelsen.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår konstitutionsutskottet att
socialutskottet avstyrker motionerna Kr5 yrkande 8, So49 yrkande 2
och So55 yrkande 3.

Socialutskottet delar inställningen att det straffrättsliga skyddet mot att
barn utnyttjas i barnpornografi kan behöva utvidgas. Övervägandena
bör dock lämpligen ske i samband med den översyn av de straffrättsliga
reglernas utformning inom det här aktuella området som aviseras i
propositionen. Utskottet avstyrker motionerna So49 (m) yrkande 2,
So55 (c) yrkande 3 och Kr5 (m) yrkande 8.

1989/90:SoU28

Användande av frihetsberövande påföljd

Enligt artikel 37 b får inget barn olagligt eller godtyckligt berövas sin
frihet. Gripande, anhållande, häktning eller fängslande av ett barn
skall ske i enlighet med lag och får endast användas som en sista utväg
och för kortast lämpliga tid.

I propositionen framhålls följande.

När det gäller punkt b) präglas den svenska lagstiftningen av en
allmänt restriktiv hållning vid användande av frihetsberövande påföljder
mot unga människor. När det gäller frihetsberövande av barn och
unga med stöd av utlänningslagstiftningen accepterar Svenska Röda
korset att det i vissa speciella fåll finns ett behov av att ta barn i förvar
men anser att barnet aldrig någonsin får separeras från sina föräldrar.
Sveriges Kristna ungdomsråd har i sitt remissyttrande tagit fasta på vad
som sägs i artikeln om att omhändertagande får användas endast som
sista utväg och har menat att detta måste bli än tydligare i flyktingärenden.
DO, Rädda Barnen och Svenska flyktingrådet anser att barn inte
skall kunna tas i förvar över huvud taget.

Bestämmelserna om förvar av barn finns i den alltjämt gällande SO §
i 1980 års utlänningslag (1980:376).

I propositionen 1988/89:86 (s. 99) med förslag till ny utlänningslag
uttalade invandrarministern att det är nödvändigt att även barn kan tas
i förvar i vissa fell. Om förvarstagande av barn omöjliggjordes helt
skulle detta få till resultat att avlägsnandebeslut rörande barnfamiljer i
vissa fell inte skulle kunna verkställas. Detta kan inte vara en rimlig
ordning.

I de vilande delarna av 1989 års utlänningslag finns förslag till
ytterligare begränsningar av möjligheterna att ta barn i förvar (6 kap. 3
§ andra stycket lagförslaget). Syftet är att förvarstagande av barn skall
äga rum i ytterst få fell. Det finns en uttrycklig regel i lagförslaget om
att barn under 16 år inte får tas i förvar om det är tillräckligt att de
ställs under uppsikt, vilket innebär att de får lämna ifrån sig sina pass
och regelbundet anmäla sig hos polisen.

Om förhållandena är sådana att det trots allt anses nödvändigt att ta
ett barn i förvar är det naturligtvis mycket viktigt att det sker på ett
sådant sätt att barnet inte tar skada. Barnet bör få vistas under så
normala förhållanden som möjligt. I proposition 1988/89:86 (s. 99)
framhåller invandrarministern att detta är angeläget. Hon poängterar
framför allt förvarslokalernas utformning och betydelsen av att där
finns personal med kunskap om barn och barns utveckling. Barnets
rätt att vistas tillsammans med båda sina föräldrar stärks enligt förslaget
genom att barnet får skiljas från sin vårdnadshavare eller, om det
är flera, en av dem endast om det finns synnerliga skäl (6 kap. 3 §
tredje stycket).

Genom successiva förändringar av reglerna om hur förvar av barn
skall genomföras har kraven kommit att ställas allt högre. Den 1
februari 1982 infördes en bestämmelse om att utlänning under 16 år
inte utan synnerliga skäl fick tas in i kriminalvårdsanstalt, allmänt
häkte eller polisarrest. Den 1 juni 1987 infördes förbud mot att ta barn
under 16 år i förvar i kriminalvårdsanstalt eller allmänt häkte. Enligt
DO får barn tas i förvar i polisarrest. Så är inte fallet. Sedan den 1 juli
1989 finns det i 5 kap. 12 § utlänningsförordningen (1989:547) ett
absolut förbud mot detta. Förvarstagande skall ske i särskilt iordningställda
lokaler, t.ex. lägenheter i anslutning till en utredningssluss.

Jag vill framhålla att något förbud mot att ta barn i förvar inte finns
i konventionen. De ändamålssynpunkter som tidigare framförts till
stöd för en förvarsbestämmelse med ett begränsat tillämpningsområde

1989/90:SoU28

gör sig alltjämt gällande. Enligt min mening finns det inte något
moment i den svenska tillämpningen som strider mot konventionens
bestämmelser.

I motion So52 (fp) begärs ändringar i lagstiftning och andra rutiner
(yrkandet delvis). Enligt den svenska utlänningslagen finns det möjligheter
att beröva asylsökande barn friheten. Detta strider, enligt motionären,
mot konventionens krav. Hon anser därför att denna möjlighet
mäste tas bort ur svensk lagstiftning.

Socialförsäkringsutskottet anför i sitt yttrande 1989/90:SfU3y följande.

I de vilande delarna av 1989 års utlänningslag, som inom kort kommer
att behandlas av riksdagen med anledning av utskottets betänkande
1989/90, har föreslagits att möjligheterna att ta barn i förvar
ytterligare begränsas. I lagförslaget finns en uttrycklig regel om att barn
under 16 år inte får tas i förvar om det är tillräckligt att de ställs under
uppsikt. Barnens rätt att vistas tillsammans med sina föräldrar stärks
enligt förslaget genom att barnet får skiljas från sin vårdnadshavare
eller, om det är flera, en av dem endast om det finns synnerliga skäl. I
förarbetena till lagen betonas angelägenheten av att barnen vid förvar
får vistas under så normala förhållanden som möjligt.

Som framhålls i den förevarande propositionen finns inte något
förbud i konventionen mot att ta barn i förvar, och utskottet delar
statsrådets uppfattning att de ändamålssynpunkter som tidigare framförts
till stöd för en förvarsbestämmelse med ett begränsat tillämpningsområde
alltjämt gör sig gällande.

Socialförsäkringsutskottet avstyrker med det anförda bifall till motion
So52 även i denna del.

Socialutskottet delar socialförsäkringsutskottets inställning och avstyrker
därmed motion So52 (fp) yrkandet delvis.

Behandling av barn sorn berövats friheten

Enligt artikel 37 c skall varje frihetsberövat barn behandlas humant
och med respekt för människans inneboende värdighet och på ett sätt
som beaktar behoven hos personer i barnets ålder. Särskilt skall varje
frihetsberövat barn hållas åtskilt från vuxna, om det inte anses vara till
barnets bästa att inte göra detta.

För brott som någon begått innan han fyllt 15 år får, enligt 1 kap. 6
§ brottsbalken (BrB), inte dömas till påföljd. Det kan alltså inte
ifrågakomma att placera barn under 15 år i Engelse. Enligt 17 § lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL)
får barn under 15 år inte heller häktas eller anhållas.

Barn under 15 år kan emellertid i vissa fall bli föremål för kortvariga
straffprocessuella frihetsberövanden. Enligt 16 § LUL får sålunda
barn, som inte fyllt 15 år och som anträffas på bar gärning eller på
flykt från brottsplatsen, gripas och överlämnas till polisen om fängelse
skulle ha kunnat följa på brottet. Polismyndigheten eller åklagare har
att omedelbart besluta om barnet skall friges eller om barnet skall
kvarhållas för förhör. Den som är under 15 år är, enligt 23 kap. 9 §
andra stycket rättegångsbalken (RB), inte skyldig att stanna kvar för
förhör längre än tre, eller undantagsvis sex, timmar.

1989/90: SoU28

Det kan tilläggas att polisen i vissa fall, med stöd av 12 § polislagen
(1984:387), kan omhänderta barn under 15 år i vissa akuta situationer.

De nu behandlade omhändertagandena är av kortvarig natur och
syftet är att förhör skall kunna hållas med barnet eller att barnet skall
avlägsnas från en olämplig miljö och överlämnas till vårdnadshavaren.
Någon fråga om förvaring av dessa barn torde inte uppstå (se även

17 § sista stycket lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och
anhållna m.fl.).

Också i fråga om den som fyllt 15 år men inte 18 resp. 21 år finns
begränsningar när det gäller möjligheten att döma till Sngelse. Regleringen
återfinns i 30 kap. 5 § BrB. Regleringen innebär att för brott
som någon begått innan han fyllt 18 år får dömas till Sngelse endast
om det finns synnerliga skäl; för brott som någon begått efter det att
han fyllt 18 år men innan han fyllt 21 år får dömas till fängelse endast
om det med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars finns
särskilda skäl för det. Den som är under 18 år får inte heller, enligt 7
§ LUL, häktas med mindre det föreligger synnerliga skäl. I fråga om
skyldigheten att kvarstanna för förhör finns ingen särreglering för
personer som fyllt 15 år. Här gäller sålunda, enligt huvudregeln i 23
kap. 9 § första stycket, en skyldighet att kvarstanna för förhör i sex,
eller i vissa fåll, tolv timmar.

Unga lagöverträdare särbehandlas sedan länge — principen är att de
unga lagöverträdarna skall uppmärksammas av de sociala myndigheterna
och att dessa på olika sätt skall ge råd och stöd eller ingripa med
åtgärder enligt den sociala lagstiftningen. I första hand blir det därvid
fråga om att tillämpa socialtjänstlagen (1980:620) och lagen (1980:621)
med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) vilka innehåller
bestämmelser, som är tillämpliga bl.a. på ungdomar som gjort sig
skyldiga till brott. (Riksdagen har nyligen behandlat ett förslag om ny
LVU, lag om vård i vissa fell av barn och ungdomar (prop. 1989/90:28,
SoU15). De nya reglerna träder i kraft den 1 juli i år.)

En konsekvens av det här angivna synsättet är att den som är under

18 år endast undantagsvis döms till fängelse. Här kan nämnas att
antalet ungdomar som varje år börjat avtjäna fångelsestraff innan de
fyllt 18 år varierat mellan 16 och 37 under åren 1980 till 1988. Är
1986 var det fråga om 30 ungdomar. År 1987 var antalet 13, och år
1988 var antalet 34.

I fråga om placering i fängelse av personer under 21 år finns en
reglering i 8 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL). Där
föreskrivs att vid placering av intagen som inte fyllt 21 år skall särskilt
beaktas att han, om ej särskilda skäl föranleder annat, hålls åtskild från
sådana intagna som kan inverka menligt på hans anpassning i samhället.

En liknande bestämmelse finns i 3 § sista stycket sista meningen
lagen om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. Denna lag
tillämpas inte endast på häktade och anhållna utan även, som framgår
av 18 §, på den som t.ex. tas i förvar i polisarrest.

I praktiken placeras fängelsedömda under 21 år på någon av anstalterna
Hällby, Skenäs, Mariefred och Roxtuna. På Mariefred placeras

1989/90:SoU28

ungdomar sorn dömts till Sngelse första gången och som inte missbrukar
medan Roxtuna år avsedd för ungdomar med missbruk. När det
gäller placeringen av en person som inte fyllt 18 år skulle, uppger
kriminalvårdsstyrelsen, placeringen i första hand ske på Mariefred
eller Roxtuna.

Även i samband med frihetsberövanden enligt LSPV kan förekomma
att personer under och personer över 18 år vårdas på samma
inrättning och enhet. För vård enligt LVU, som kan avse ungdomar
upp till 21 år, gäller för övrigt inte några särregler för olika ålderskategorier
med avseende på vistelsen under vårdtiden.

När det gäller skyldigheten enligt konventionen att i princip hålla
barn avskilda från vuxna föreslår regeringen att Sverige vid en ratificering
avger en reservation mot konventionen. En reservation torde,
enligt föredraganden, vara möjlig. Enligt artikel 51 punkt 2 är visserligen
reservationer som strider mot konventionens ändamål och syfte
inte tillåtna. En reservation beträffande artikel 37 punkt c i nu nämnt
hänseende bör dock, enligt föredraganden, inte kunna anses vara
stridande mot konventionens ändamål och syfte.

I två motioner förordas ändringar i svensk lagstiftning i syfte att
möjliggöra ett förbehållslöst godkännande av konventionen.

I motion So49 (m) hemställs att riksdagen ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ändringar i lag för att säkerställa barns rätt
att hållas avskilda från vuxna vid förvar (yrkande 3) och att riksdagen
beslutar anta hela FN-konventionen om barnets rättigheter utan reservationer
(yrkande 4).

Enligt motionärerna är det en utmaning att ett land som i andra
sammanhang säger sig arbeta för barnens rättigheter känner sig föranlåtet
att reservera sig mot en artikel i en konvention vars syfte är just
att skydda det enskilda barnet. Reservationen kan enligt motionärerna
få till följd att också andra länder reserverar sig mot konventionens
krav och uppmaningar och därmed göra hela konventionen meningslös.
Enligt motionärerna är det egentliga skälet till reservationen, att
en anpassning på denna punkt skulle kräva lagändringar och vissa
ombyggnader av fängelser och särskilda ungdomshem.

I motion So54 (mp) framförs liknande synpunkter. Motionärerna
hemställer sålunda att riksdagen gör sådan ändring i lagen om kriminalvård
i anstalt m.fl. lagar som innehåller bestämmelser om frihetsberövande
så att konventionen kan godkännas utan av regeringen angivet
förbehåll mot artikel 37 punkt c) (yrkande 1).

Reservationsmöjligheten kan, enligt motionärerna, på goda grunder
ifrågasättas med hänsyn till innehållet i artikel 51 punkt 2.

I två motioner intas den motsatta ståndpunkten. Dessa motionärer
hävdar att den svenska lagstiftningen uppfyller konventionens krav och
att någon reservation sålunda inte erfordras.

Det ligger, enligt motion So53 (yrkande 1), ett väsentligt egenvärde i
att undvika reservationer. Erfarenheterna visar att internationella fördrag
med många reservationer tenderar att få mindre betydelse, reservationer
underminerar deras internationella status. Det kan dessutom,

1989/90:SoU28

enligt motionärerna, antas att en reservation från ett land som Sverige
kan bli en ursäkt för andra stater att överväga att inlämna reservationer.
Det gäller självfallet inte minst de fattigare länderna.

Det är riktigt, framhåller dessa motionärer, att det inte finns något
absolut förbud mot att personer under 18 år förvaras i anstalt tillsammans
med vuxna. Däremot anger lagen om kriminalvård i anstalt att
intagna under 21 år normalt skall placeras så att han eller hon hålls
åtskild från intagna som kan inverka menligt på hans/hennes anpassning
i samhället. Denna risk för skadlig inverkan är självfallet det som
legat bakom formuleringen i artikel 37 c. Det bör också, enligt
motionärerna, understrykas att den formuleringen inte är absolut i och
med att den talar om vad som i ett enskilt fall kan vara det bästa för
den unge.

Tveklöst förtjänar denna fråga — oavsett diskussionen om konventionens
ratificering — en ytterligare prövning. Men det förefaller inte,
enligt motionärerna, som om det råder en direkt motsättning mellan
gällande bestämmelser i vårt land och konventionstexten. Detta är
också ett problem som kan diskuteras i samband med Sveriges första
rapport till den kommitté som skall övervaka konventionens tillämpning.
Motionärernas slutsats är således att Sverige bör ratificera konventionen
utan reservation.

Liknande synpunkter framförs i motion So55 (c) yrkande 1.

Justitieutskottet anför i sitt yttrande 1989/90:JuU3y följande.

När det gäller barn under 15 år anser utskottet det klart att den
svenska lagstiftningen uppfyller de krav som ställs i konventionen i
här aktuellt hänseende.

Utskottet vill först, i likhet med föredragande statsrådet (s. 81),
konstatera att den svenska lagstiftningen är utformad för att ge ungdomarna
skydd mot skadlig påverkan från äldre intagna, och regeln i
bl.a. 8 § KvaL tjänar detta syfte. Det måste dock, som statsrådet anför,
anses tveksamt om den svenska lagstiftningen uppfyller de krav som
ställs i konventionen.

De svenska reglerna innehåller inte något ovillkorligt förbud mot att
personer under 18 år förvaras i anstalt m.m. tillsammans med vuxna.
Ett sådant undantagslöst förbud skulle också, som föredragande statsrådet
anför, i vissa fall kunna strida mot den unges eget intresse.
Situationen kompliceras ytterligare av att den svenska särregleringen
omfattar en större grupp ungdomar, nämligen sådana som inte fyllt 21
år, än den som konventionen omfattar. Detta leder till att personer
som enligt definitionen i konventionen är barn (under 18 år) resp.
vuxna (18 till 21 år) kommer att placeras tillsammans även i de fell då
en strikt särbehandling enligt huvudregeln i 8 § KvaL tillämpas. För
att undvika denna situation krävs — utöver nya regler i KvaL m.fl.
lagar — att särskilda anstalter eller enheter för personer under 18 år
inrättas i kriminalvårdens regi.

Utskottet är för sin del inte berett att förorda en minskning av den
grupp ungdomar som genom det här diskuterade svenska regelsystemet
bereds särskilt skydd. Utskottet finner det inte heller realistiskt att
tänka sig flera olika anstaltskategorier för ungdomar under 21 år.
Särskilt med hänsyn till att gruppen under 18 år är liten och varierar
mycket i storlek ställer det sig inte försvarbart med en sådan ordning.

1989/90:SoU28

De mycket unga fängelsedömdas särskilda behov får i stället som
hittills tillgodoses inom ramen för den nuvarande anstaltsorganisationen.

Härtill kommer att Sverige reserverade sig i fråga om ett liknande
men mer långtgående krav på att ungdomsbrottslingar skall hållas
avskilda från vuxna intagna i artikel 10 i konventionen om medborgerliga
och politiska rättigheter (prop. 1971:125 s. 33).

Vad nu anförts talar, som föredragande statsrådet också uttalar, för
att Sverige även nu bör göra ett förbehåll. Utskottet finner sammanfattningsvis
ett förbehåll mot artikel 37 punkt c) såvitt avser åtskiljande av
barn och vuxna motiverat. Utskottet delar också bedömningen att en
sådan reservation bör kunna göras utan att detta kan anses strida mot
konventionens ändamål och syfte. Justitieutskottet föreslår att socialutskottet
avstyrker bifall till motionerna So49, So53, So54 och So55 i här
behandlade delar.

Socialutskottet delar den uppfattning som framförs i flera motioner att
det är angeläget att Sverige godkänner konventionen utan reservation
och att det är en fördel om ett godkännande kan ske snabbt. Varje
reservation är ägnad att minska betydelsen av konventionen och gör
det också svårare för Sverige att agera mot länder som inte uppfyller
konventionens krav.

Bestämmelsen i artikel 37 punkt c stadgar att ett frihetsberövat barn
skall hållas åtskilt från vuxna om det inte anses vara till barnets bästa
att så inte sker. Det är, vilket också framhålls i propositionen, av vikt
att vid bedömningen av om Sverige uppfyller kraven i konventionen
hålla i minnet att konventionen är avsedd att tillämpas på ett världsomfattande
plan och på rättssystem av mycket skiftande art. Konventionen
måste tolkas så att den får en rimlig mening inom ramen för
varje nationellt system.

Syftet med den aktuella bestämmelsen i konventionen är främst att
mycket unga som berövats friheten inte skall placeras tillsammans med
äldre, mer förhärdade kriminella personer. Detta syfte är otvivelaktigt
uppfyllt för Sveriges del. Syftet med den aktuella bestämmelsen är
rimligen inte att förhindra att personer under 18 år placeras tillsammans
med andra unga, men något år äldre, som kanske befinner sig på
samma utvecklingsnivå. Bestämmelsen torde sålunda inte ta sikte t.ex.
på det förhållandet att en sjuttonåring och en artonåring enligt LVU
kan placeras i samma hem för särskild tillsyn. Det är andra, i Sverige
inte förekommande former av sammanblandning av frihetsberövade
barn och vuxna som bestämmelsen främst riktar sig mot.

Det bör observeras att kravet på åtskillnad i denna konvention inte
är absolut och mindre långtgående än artikel 10 i konventionen om
medborgerliga och politiska rättigheter. Vid ratificeringen av den senare
konventionen reserverade sig Sverige på motsvarande punkt. Kravet
på åtskillnad mellan barn och vuxna enligt barnkonventionen gäller
sålunda inte om det är till barnets bästa att det placeras tillsammans
med äldre personer.

Utskottet anser mot denna bakgrund att Sverige inte bör avge någon
reservation beträffande artikel 37 punkt c. Utskottet tillstyrker därmed
motionerna So49 (m) yrkande 4, So53 (c) yrkande 1 delvis, So54

1989/90: SoU28

3 Riksdagen 1989190. 12 sami. Nr 28

yrkande 1 delvis och So55 (c) yrkande 1 delvis och avstyrker förslaget
i propositionen om förbehåll mot artikel 37 punkt c vid ett godkännande.

För att få ytterligare klarhet om hur långt kraven enligt konventionen
sträcker sig på denna punkt bör emellertid som framhålls i
motionerna So53 (c) och So55 (c) en ytterligare prövning ske. En
närmare analys än som varit möjlig i detta sammanhang bör göras av
hur långt konventionens krav i denna del får anses gå. Skulle denna
analys visa på någon brist i svensk lagstiftning eller praxis på området
bör naturligtvis en ändring på lämpligt sätt övervägas. Vad utskottet
anfört bör riksdagen ge regeringen till känna. Utskottet tillstyrker
sålunda motionerna So53 (c) yrkande 1 delvis och So55 (c) yrkande 1
delvis och avstyrker motionerna So49 (m) yrkande 3 och So54 (mp)
yrkande 1 delvis.

Frågan om Sverige bör godkänna konventionen m.m.

Regeringen föreslår i propositionen att riksdagen godkänner konventionen
med visst förbehåll. Föredraganden framhåller att det närmast
är en självklarhet att Sverige bör ratificera konventionen. Visserligen
har det på en del punkter inte varit möjligt att nå så långt som, enligt
föredraganden, varit önskvärt från svensk sida men resultatet måste
ändå anses i hög grad tillfredsställande. Konventionen kan, rätt använd,
bli ett effektivt medel i kampen för barnets rättigheter, heter det.
Av särskild betydelse är det, enligt föredraganden, att konventionen får
så bred anslutning som möjligt bland världens länder.

I två motioner, väckta under den allmänna motionstiden, So625 av
Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkande 17 och So645 av Margareta Israelsson
m.fl. (s) yrkande 1 begärs tillkännagivanden till regeringen om att
Sverige skall godkänna konventionen.

Något hinder för ett svenskt tillträde har som framgår av det föregående
inte framkommit under socialutskottets beredning av ärendet. Att
Sverige bör godkänna konventionen framförs förutom i de nämnda
motionerna även i andra motioner. Det framförs även i yttranden till
socialutskottet från andra utskott. Lagutskottet anför i sitt yttrande
1989/90:LU4y följande.

Den ökade rörligheten över gränserna under de senaste årtiondena har
bl.a. inneburit att det blivit allt vanligare att en förälder utan lov tar
med sig sitt barn från Sverige till ett annat land för att undanhålla den
andra föräldern vårdnad om barnet. Det förekommer också att en
förälder olovligen håller kvar barnet i annat land efter utgången av en
umgängesperiod eller efter det att domstol har anförtrott vårdnaden
om barnet åt den andra föräldern. Enligt utskottets mening utgör dessa
s.k. internationella barnarov ett synnerligen allvarligt samhällsproblem.
Sverige har tillträtt två konventioner på detta område, nämligen
Europarådskonventionen den 20 maj 1980 om erkännande och verkställighet
av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande
av vård om barn samt Haagkonventionen den 25 oktober 1989 om
de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn. Konventionerna
har införlivats med svensk rätt genom lagen (1989:14) om

1989/90: SoU28

erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m.
och om överflyttning av barn. Genom Sveriges anslutning till de båda
konventionerna har grunden skapats för att Sverige kan delta i det
internationella samarbetet när det gäller olovligt bortförande och kvarhållande
av barn utomlands. Som utskottet flera gånger tidigare framhållit
(se senast bet. 1988/89:LU10) innebär emellertid inte detta någon
lösning av frågan i förhållande till de stater med vilka problemet är
störst. Det är därför angeläget att Sverige verkar för att fa till stånd ett
samarbete också med länder som står utanför de båda nämnda konventionerna.

Artikel 11 i den nu avslutade FN-konventionen kan härvidlag bli av
betydelse för svenskt vidkommande. Med en bred anslutning till konventionen
torde nämligen möjligheterna till ett internationellt samarbete
i fråga om de s.k. internationella barnaroven öka betydligt. Sett
enbart från denna utgångspunkt är det angeläget att Sverige tillträder
FN-konventionen så att vi på ett trovärdigt sätt kan agera för att så
många andra länder som möjligt också ansluter sig till konventionen
och därmed förpliktar sig att motverka olovliga bortföranden av barn.
Utskottet vill understryka betydelsen av att Sverige aktivt verkar i detta
syfte.

Socialutskottet anser i likhet med föredraganden i propositionen att
det närmast är en självklarhet att Sverige bör tillträda FN-konventionen
om barnets rättigheter. Socialutskottet tillstyrker sålunda förslaget
i propositionen att riksdagen godkänner konventionen. Som utskottet
tidigare framhållit bör något förbehåll mot artikel 37 punkt c inte
göras. Utskottet tillstyrker sålunda förslaget i propositionen att godkänna
konventionen och avstyrker motionerna So625 (fp) yrkande 17 och
So645 (s) yrkande 1 eftersom dessa är tillgodosedda.

Viss ändring av den svenska översättningen av konventionen

I den svenska översättningen av artikel 37 d i konventionen sägs att
varje frihetsberövat barn skall ha rätt att snarast få tillgång till såväl
juridiskt biträde och annan lämplig hjälp som rätt att få lagligheten i
sitt frihetsberövande prövad av en domstol eller annan behörig, oberoende
och opartisk myndighet. Barnet skall också ha rätt till ett
snabbt beslut i saken.

I propositionen sägs att kravet på skyndsamhet är tillgodosett genom
bestämmelser i rättegångsbalken (24, 51, 52, 55 och 56 kap.). Även i
lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
är kravet på skyndsam handläggning starkt understruket. Föreskrifter
om skyndsam handläggning finns också i 9 § LVU (33 § nya LVU)
och i 7 § förordningen (1966:566) med instruktion för utskrivningsnämnderna.
I detta sammanhang nämner föredraganden också den nya
lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 1988 (prop. 1987/88:138,
JuU36, rskr. 403, SFS 1988:820) genom vilken möjligheterna till ett
snabbt förfårande när det gäller unga lagöverträdare har förbättrats.
Den nya lagstiftningen utvärderas för närvarande av brottsförebyggande
rådet.

1989/90: SoU28

I motion So50 (vpk) hemställs att riksdagen hos regeringen begär en
ändring i förslaget till konventionstext (yrkande 1). Motionärerna an -

ser att artikel 37 har försvagats i den svenska översättningen och
föreslår därför en korrigering så att den bättre stämmer överens med
den engelskspråkiga konventionstexten.

Artikeln behandlar barns frihetsberövande, deras rätt att få tillgång
till juridiskt biträde samt rätten att få sin sak prövad vid domstol m.m.
Från svensk sida, polisen och invandrarverket, har det inte ansetts
nödvändigt med en biträdesjour och den svenska texten kan därför ha
blivit annorlunda utformad, enligt motionärerna. De föreslår därför en
ändring i artikel 37 d så att denna text får följande lydelse: "varje
frihetsberövat barn skall ha rätt att ofördröjligen få tillgång till såväl
juridiskt biträde och annan lämplig hjälp som rätt att få lagligheten
prövad av en domstol eller annan behörig, oberoende och opartisk
myndighet samt rätt till ett ofördröjligt beslut i saken".

Svenska flyktingrådet har i skrivelse till utskottet som inkom den 10
april 1990 framfört samma uppfattning.

Justitieutskottet anför i sitt yttrande 1989/90:JuU3y följande.

Utskottet vill först konstatera att kravet på snabbhet vid handläggningen
finns klart uttalat också i den svenska översättningen av konventionstexten.
I likhet med föredragande statsrådet noterar utskottet
också att den svenska författningsregleringen på området svarar mot
kraven i konventionen. Vidare skall påpekas att den engelska konventionstexten,
som översättningen bygger på, som framgår av artikel 54
är en originalversion. Denna torde därför ha tolkningsföreträde. Härtill
kommer att avsikten inte är att konventionen skall upphöjas till
svensk lag — den skall tjäna som ett riktmärke när det gäller utformningen
av den svenska lagstiftningen. Det är alltså den svenska lagtexten
och inte den svenska översättningen av konventionstexten som
gäller vid rättstillämpningen. Utskottet kan inte finna någon åtgärd
med anledning av motionen erforderlig, och utskottet föreslår att
socialutskottet avstyrker bifåll till motion SoSO i här behandlad del.

Även socialförsäkringsutskottet behandlar denna fråga i sitt yttrande
1989/90:SfU3y. Socialförsäkringsutskottet erinrar om att det är konventionens
engelska text som skall godkännas och finner inte att någon
åtgärd med anledning av motion SoSO yrkande 1 är påkallad.

Socialutskottet delar inställningen att det är den engelska versionen
som är originalversion av konventionen och som skall godkännas. Det
är den svenska lagtexten och inte den svenska översättningen av
konventionstexten som skall gälla vid den svenska rättstillämpningen.
Utskottet avstyrker därför motion So50 (vpk) yrkande 1.

Fortsatt arbete på att höja åldersgränsen för deltagande i
väpnade konflikter

I artikel 38 ges regler om barn i väpnade konflikter. Enligt punkt 2
skall konventionsstaterna vidta alla tänkbara åtgärder för att säkerställa
att den som inte uppnått 15 års ålder inte deltar direkt i fientligheter.
Punkt 3 ålägger konventionsstaterna att avstå från att rekrytera den

1989/90:SoU28

som inte har uppnått 15 års ålder till staternas väpnade styrkor. Då
rekrytering sker bland dem som fyllt 15 men inte 18 år skall konventionsstaterna
sträva efter att i första hand rekrytera dem som är äldst.

Åtagandena enligt konventionen är uppfyllda i svensk rätt.

I propositionen sägs bl.a. följande.

Artikel 38 om barn i väpnade konflikter är en av de artiklar som
Sverige och ett antal andra länder fäst stort avseende vid i konventionsarbetet.
Från dessa länders sida har man strävat efter att förbättra
skyddet för barn i förhållande till vad som stadgas i bl.a. 1977 års
tilläggsprotokoll (I och II) till 1949 års Genévekonventioner angående
skydd för krigets offer, m.m. Sverige och ett antal andra länder lade
under konventionsarbetet bl.a. fram förslag som innebar att åldersgränsen
för barns deltgande i strid skulle höjas från den nuvarande
femtonårsgränsen i artikel 77 i tilläggsprotokoll I till en artonårsgräns.
Trots att detta förslag stöddes av ett överväldigande flertal av de i
konventionsarbetet deltagande länderna visade det sig inte möjligt att
uppnå någon förbättring av skyddet för barn i detta avseende. Artikel
38 återspeglar nu i stort redan gällande internationell norm på området
men innehåller samtidigt några smärre förbättringar.

Svenska ekumeniska nämnden, Sveriges frikyrkoråd, De fria kristna
samfundens råd, Svenska röda korset och Rädda Barnen har i sina
remissvar föreslagit att Sverige i samband med ratificeringen skulle
avge en ensidig förklaring beträffande barns deltagande i strid. Förklaringen
borde gå ut på att Sverige åtar sig att tillämpa en åldersgräns
som innebär att barn under 18 år inte Sr delta i strid i enlighet med
Sveriges strävanden i konventionsarbetet att förbättra skyddet för barn.
Några andra remissinstanser har också varit inne på tanken på en
förklaring från svensk sida beträffande åldersgränsen. Syftet med en
sådan förklaring skulle vara att man därmed skulle påverka utvecklingen
av den allmänna folkrätten i riktning mot en högre åldersgräns
än den som fastslagits i tilläggsprotokollen och som återfinns i konventionens
artikel 38.

Förslagen väcker frågan om en ensidig svensk förklaring kan vara en
lämplig metod att främja en högre standard i det folkrättsliga skyddet
för barn i krig. Även om det finns exempel på hur ensidigt agerande
fått betydelse för den folkrättsliga utvecklingen, bör frågan bedömas
mot bakgrund av att Sverige traditionellt strävat efter att åstadkomma
allmänt godtagna överenskommelser som reglerar staternas agerande.
Multilaterala lösningar är av betydelse för att undvika att de mäktigaste
staterna får ett alltför stort inflytande på den folkrättsliga utvecklingen.
För en stat som Sverige är detta av särskild betydelse. Inom ramen för
arbetet på att utveckla de internationella normerna om de mänskliga
rättigheterna har Sverige i konsekvens härmed verkat för överenskomna
normer eftersom de har de största utsikterna att leda till efterrättelse.
Ensidiga förklaringar på detta område skulle riskera att underminera
de normer som redan fastställts. Reservationer och förklaringar som
avgetts beträffande olika konventioner på detta område har nämligen
varit avsedda att inskränka resp. stats åtaganden. En ensidig svensk
förklaring om åldersgränsen för skydd av barn i krig skulle därför
kunna uppmuntra andra länder att avge ensidiga förklaringar om att
man avser att tillämpa en lägre, alltså inte en högre, åldersgräns än den
som anges i konventionen om barnets rättigheter. Detta talar mot en
ensidig svensk förklaring.

Om det emellertid visar sig att andra länder gör ensidiga förklaringar
om en högre åldersgräns än den som anges i konventionen, kan det

1989/90: SoU28

hävdas att en sedvanerättslig utveckling i riktning mot en högre
åldersgräns kan skönjas. I så fall skulle en ensidig svensk förklaring
kunna övervägas för att främja denna utveckling.

I dagsläget kan emellertid en sådan utveckling inte skönjas. Jag
anser därför att övervägande skäl talar mot en ensidig svensk förklaring
i samband med ratificeringen av konventionen. Däremot bör
Sverige i lämpliga internationella organ fortsätta att verka för en
höjning av den internationella standarden vad avser åldersgränsen för
barns deltagande i strid.

I motion So54 (mp) hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som anförts om att Sverige i internationella
sammanhang aktivt bör verka för att åldersgränsen för att inte få
använda barn i direkta fientligheter höjs till 18 år (yrkande 4).

Även i ett par av de andra motionerna So51 (s), So53 (c) och So625
(fp) framhålls, dock utan särskilda yrkanden om detta, att Sverige bör
fortsätta att verka internationellt för att barn inte används som soldater.

Försvarsutskottet anför i sitt yttrande 1989/90:FöUly följande.

Försvarsutskottet delar föredragande statsrådets uppfattning att konventionen
i nu behandlad del skall ratificeras utan någon ensidig förklaring
från svensk sida. Däremot bör, såsom också anges i propositionen,
Sverige i lämpliga internationella organ fortsätta att verka för en
höjning av den internationella standarden vad avser åldersgränsen för
barnets skydd i väpnade konflikter. Utskottet erfår att ett sådant arbete
pågår inom Europarådets ministerkommitté och dess parlamentariska
församling. Med angivna inriktning, som har utskottets fulla stöd, blir
syftet med motion So54 yrkande 4 (mp) tillgodosett utan att riksdagen
behöver göra ett särskilt uttalande i frågan. Motionsyrkandet bör
sålunda inte bifållas av riksdagen.

Även utrikesutskottet tar upp denna fråga i sitt yttrande 1989/90:UU3y.
Utskottet anför följande.

Det är däremot att beklaga att det inte har kunna gå att få FN:s
medlemsstater att acceptera ett starkare skydd för barn i väpnade
konflikter än vad som fastslås i konventionens paragraf 38. Sverige
som deltagit i arbetet på att utforma konventionen arbetade aktivt på
att få den åldersgräns för barns deltagande i strid som satts till 15 år
höjd till en 18-årsgräns. Utskottet stöder vad som framförs i propositionen
om att Sverige bör fortsätta verka för en höjning av åldersgränsen
för barns deltagande i strid. Fora där frågan kommer att kunna tas upp
är det årliga San Remo-symposiet om humanitär rätt, det sjätte utskottet
under 1990 års generalförsamling samt 1991 års internationella
Röda kors-konferens. Regeringen kommer även att agera för att frågan
kommer att tas upp inom ramen för de diplomatkonferenser om
internationell humanitär rätt i väpnade konflikter som äger rum med
syfte att utveckla 1949 års Röda kors-konventioner.

Socialutskottet delar inställningen i propositionen och i de förenämnda
yttrandena att Sverige bör fortsätta att aktivt verka för en höjd
åldersgräns för barnens skydd i väpnade konflikter. Syftet med motionen
är därmed enligt utskottet tillgodosett utan att riksdagen behöver
göra något särskilt yttrande i frågan. Motion So54 (mp) yrkande 4
avstyrks sålunda.

1989/90:SoU28

Information om konventionen

1989/90: SoU28

I artikel 42 åtar sig konventionsstatema att genom lämpliga åtgärder
göra konventionens bestämmelser och principer allmänt kända bland
såväl vuxna som barn.

I propositionen nämner föredraganden följande om de insatser som
planeras när det gäller informationen om konventionen om barnets
rättigheter. I mycket rör det sig emellertid, enligt honom, om sådana
frågor som får behandlas i det ordinarie arbetet på de berörda områdena.
Det är därvid de ansvariga myndigheterna som i första hand har att
vidta nödvändiga åtgärder, t.ex. socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, bammiljörådet
och statens ungdomsråd.

När det gäller information till vuxna och till barn och ungdomar i
allmänhet har det, enligt föredraganden, visat sig att den mest effektiva
informationen är den som sker genom att tidningar etc. i sin vanliga
nyhetsförmedling behandlar saken i fråga. En annan informationsväg
som visat sig effektiv är de organisationer som har direktkontakt med
sina medlemsgrupper och genom dessa med större kretsar av befolkningen.
Av särskild betydelse i detta sammanhang är naturligtvis de
organisationer som behandlar barn- och ungdomsfrågor eller som
direkt vänder sig till barn och ungdomar.

De frivilligorganisationer, Rädda barnen, Svenska röda korset m.fl.,
som spelat en viktig roll vid utarbetandet av konventionen har uttryckt
stort intresse för att medverka i arbetet med att sprida kunskap om
konventionens innehåll i Sverige. Regeringen har därför, enligt föredraganden,
den IS februari i år beslutat att från allmänna arvsfonden
anvisa 10 milj.kr. per år under en treårsperiod. Medlen skall användas
för att bl.a. ge frivilligorganisationerna möjlighet att sprida kunskap
om barnkonventionen.

Barnmiljörådet har i samarbete med Gruppen Barn—Föräldrar—
Samhälle, Rädda barnen och den svenska NGO—gruppen för konventionen
om barnets rättigheter ansökt om medel för att producera en
film om konventionen. Filmen beräknas bli 25 minuter lång och skall
göras direkt på video. Till filmen kommer kompletterande material att
tas fram för vidare studier och diskussion. Filmen skall produceras i
nära samarbete med olika intresseorganisationer och även spridas
genom dessa, liksom genom skolorna. Medelsbehovet beräknas till 1
milj.kr.

Beslut om denna och övriga informationsinsatser som skall göras
från regeringens och myndigheternas sida får, enligt föredraganden,
anstå tills nödvändiga överläggningar hållits med berörda myndigheter
och organisationer. Av vikt är att dubbelarbete och onödig spridning
av insatserna undviks. Viss samordning och samråd måste ske mellan
regeringen och myndigheterna inbördes och mellan regeringen och
myndigheterna å ena sidan och organisationerna å andra sidan.

I fyra motioner tas frågor om information och utbildning om konventionen
upp.

I motion So640 av Karin Söder och Pär Granstedt (båda c) hemställs
att riksdagen begär att regeringen inrättar en nationalkommitté med
uppgift att bevaka barnets rättigheter i enlighet med konventionen.
Motionärerna påpekar att under hela arbetet med konventionen har
många frivilliga organisationer varit engagerade för att påverka arbetet,
så att den skulle bli ett verkligt stöd för barnen och ge dem det skydd
som tidigare saknats.

Dessa frivilligorganisationer besitter enligt motionärerna både kunskap
och ambitioner, när det gäller konventionens förverkligande. Det
vore mot denna bakgrund mycket betydelsefullt att regeringen tog
initiativ till bildandet av en Nationalkommitté för barnets rättigheter.
En kommitté av detta slag skulle kunna ha som övergripande mål att
verka för barnets rättigheter i Sverige genom utbildning, information
och opinionsbildning. Detta innebär bl.a. att:

-sprida allmän kännedom om barnkonventionen
-informera barn och ungdomar om de rättigheter som tillkommer
dem enligt konventionen
-informera de yrkesgrupper som på olika sätt arbetar för och med
barn och ungdom om barnkonventionen och de idéer den bygger på
-verka för att utbildning av särskilda nyckelgrupper genomförs
-tillse att berörda myndigheter Sr erforderlig kunskap om barnkonventionen.

Därutöver skulle en sådan kommitté kunna vara ett forum för
diskussioner om barnets rättigheter och ta initiativ till kurser, konferenser,
studier m.m.

En kommitté av detta slag bör vara fristående från myndigheter och
utses av regeringen.

Den bör vara sammansatt av för dessa frågor engagerade folkrörelser,
de politiska partierna och departementen. Intresseorganisationer,
myndigheter och därmed jämställda organ av intresse bör också kunna
inbjudas att delta. Av särskild betydelse är, enligt motionärerna, att
Barnmiljörådets roll i detta sammanhang stärks.

I motion So51 (s) yrkande 2 hemställs om ett tillkännagivande om
vad som anförts i motionen om mindre organisationers möjligheter att
delta i informations- och utbildningsarbetet för att sprida kunskap om
FN:s konvention om barnets rättigheter.

Motionärerna framhåller att informations- och utbildningsinsatserna
för att sprida kunskaper om barnkonventionen naturligtvis måste bli
omfattande och alla vägar att nå ut till människorna måste tas till vara.
De stora folkrörelserna och frivilligorganisationerna är mer eller
mindre självskrivna i sammanhanget men motionärerna tycker att
också de mindre organisationerna är betydelsefulla i detta arbete.
Därför anser motionärerna att även dessa organisationer bör få möjlighet
att göra insatser för barnets rättigheter.

I motion So645 (s) hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av möjligheter
för barn- och ungdomsorganisationerna att genomföra en särskild
upplysningsaktion kring FN-konventionen (yrkande 3), och att riksda -

1989/90:SoU28

gen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att aktionen riktas främst till barnen och meddelar deras rättigheter
att delta, få information och göra sin röst hörd (yrkande 4).

För att barnens rättigheter skall få genomslagskraft i det svenska
samhället är det viktigt, enligt motionärerna, att det genomförs en
intensiv infbrmationsaktion. Viktigast är att nå alla barn med upplysningen
om att de nu har FN:s stöd för att kräva sin rätt. Konventionen
är unik genom att den tillförsäkrar barn rätten att delta, att få
information och göra sin röst hörd. Detta anser motionärerna vara av
utomordentlig vikt. Därför bör regeringen ställa medel till förfogande
för barn- och ungdomsorganisationerna så att det blir möjligt för dem
att delta i en bred och varierad kampanj om barns rätt. Här har
naturligtvis även skolan en viktig roll att fylla.

En sådan aktion skulle, enligt motionärerna, också öka barns intresse
för samhällsfrågorna samtidigt som kunskapen om barns rättigheter
och skyldigheter skulle kunna utgöra en god grund för vidare utveckling
av vårt samhälle.

I motion So53 (c) hemställs att riksdagen begär en rapport från
regeringen till nästkommande riksmöte om vilka åtgärder som vidtagits
för att sprida information om konventionen och dess innehåll
(yrkande 2).

Motionärerna anser att det finns skäl att fullfölja analysen av hur
svenska barn egentligen har det, gärna med konventionen som en sorts
"dagordning". Gör vårt förhållandevis rika land tillräckligt för barn
och ungdomar? Görs tillräckligt för barn och ungdomar bland flyktingar?
För de handikappade barnen? För barn som får illa i sina
hem? För barn som hotas av drogmissbruk?

Remissvaren som redovisas i propositionen ger, enligt motionärerna,
grund för fortsatta diskussioner. Viktigt här är att dialogen med
frivilligorganisationerna fullföljs. Detta gäller inte minst ungdomsrörelserna.

Det är viktigt att arbetet och diskussionen om barns och ungdomars
rättigheter ges goda kanaler förutom dem som organisationerna själva
bygger upp. Arbetet med den rapport som Sverige skall inlämna till
den kommitté som FN skall inrätta när konventionen träder i kraft
bör, enligt motionärerna, läggas upp som en process som ger utrymme
för vid diskussion och tillSlle för organisationer och enskilda att delta.

Utskottet anser det angeläget att aktiva åtgärder nu vidtas för att
informera om konventionen och dess innehåll. En stor del av informationen
bör naturligtvis ges av berörda myndigheter i deras ordinarie
arbete.

En stor del av informationen bör emellertid ges av frivilliga organisationer.
Regeringen har också redan beslutat att anvisa 10 milj.kr.
årligen under tre år från allmänna arvsfonden för att bl.a. ge frivilligorganisationerna
möjlighet att sprida kunskaper om konventionen.
Regeringen avser, enligt propositionen, att fatta beslut om de särskilda
informationsinsatserna sedan nödvändiga överläggningar hållits med
berörda myndigheter och organisationer. Utskottet utgår från att rege -

1989/90:SoU28

ringen därvid bl.a. överväger de olika förslag som förts fram i motionerna
So640 (c), So51 (s) yrkande 2 och So645 (s) yrkandena 3 och 4.
Med det sagda avstyrker utskottet dessa yrkanden.

Utskottet utgår från att regeringen på lämpligt sätt informerar riksdagen
om de åtgärder som vidtagits för att sprida information om
konventionen och dess innehåll utan att riksdagen behöver ta något
initiativ. Därmed avstyrker utskottet motion So53 (c) yrkande 2.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande definitionen på barn

att riksdagen avslår motion 1989/90:So52 delvis,

res. 1 (fp)

2. beträffande principen om barnets bästa

att riksdagen avslår motion 1989/90:So54 yrkande 2,

res. 2 (v, mp)

3. beträffande åtgärder för att genomföra konventionen
att riksdagen avslår motion 1989/90:So51 yrkande 1,

4. beträffande ett särskilt organ för att genomföra konventionen
att riksdagen avslår motion 1989/90:So645 yrkande 2,

5. beträffande en statlig barnombudsmannatjänst
att riksdagen avslår motion 1989/90:So53 yrkande 4,

6. beträffande barnorientering av biståndspolitiken
att riksdagen avslår motion 1989/90:So53 yrkande 3,

7. beträffande Nordiska rådets åtgärdsplan

att riksdagen avslår motion 1989/90:So53 yrkande 5,

res. 3 (c)

8. beträffande valfrihet för barnfamiljerna

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So49 yrkande 1 och
1989/90:So55 yrkande 2,

res. 4 (m, fp, c)

9. beträffande rätten att från födelsen förvärva ett medborgarskap att

riksdagen avslår motion 1989/90:So52 delvis,

10. beträffande rätten att få vetskap om sina föräldrar
att riksdagen avslår motion 1989/90:So50 yrkande 2,

11. beträffande skiljande av barn från föräldrar
att riksdagen avslår motion 1989/90:So52 delvis,

res. 5 (fp, mp)

12. beträffande barns rätt att bli hörda

att riksdagen avslår motion 1989/90:So52 delvis,

res. 6 (fp)

13. beträffande lokala kabelsändningar

att riksdagen avslår motion 1989/90:So54 yrkande 3,

res. 7 (mp)

14. beträffande hälso- och sjukvård för asylsökande
att riksdagen avslår motion 1989/90:So52 delvis,

res. 8 (fp, v, mp)

1989/90.SoU28

15. beträffande pornografisk verksamhet

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Kr5 yrkande 8,
1989/90:So49 yrkande 2 och 1989/90:So55 yrkande 3,

res. 9 (m, c, en fp)

16. beträffande användande av frihetsberövande påföljd
att riksdagen avslår motion 1989/90:So52 delvis,

res. 10 (fp, mp)

17. beträffande godkännande av konventionen om barnets rättigheter
m.m.

att riksdagen med anledning av proposition 1989/90:107 och
motionerna 1989/90:So49 yrkande 4, 1989/90:So53 yrkande 1
delvis, 1989/90:So54 yrkande 1 delvis och 1989/90:So55 yrkande
1 delvis samt med avslag på motionerna 1989/90:So625 yrkande

17 och 1989/90:So645 yrkande 1 godkänner konventionen om
barnets rättigheter utan förbehåll,

18. beträffande ytterligare prövning av konventionens krav

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So53 yrkande
1 delvis och 1989/90:So55 yrkande 1 delvis och med avslag på
motionerna 1989/90:So49 yrkande 3 och 1989/90:So54 yrkande 1
delvis som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

19. beträffande viss ändring av den svenska översättningen av
konventionen

att riksdagen avslår motion 1989/90:So50 yTkande 1,

res. 11 (v)

20. beträffande fortsatt arbete på att höja åldersgränsen för
deltagande i väpnade konflikter

att riksdagen avslår motion 1989/90:So54 yrkande 4,

21. beträffande information om konventionen

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So51 yrkande 2,
1989/90:So640 och 1989/90:So645 yrkandena 3 och 4,

22. beträffande en rapport om regeringens informationsåtgärder
att riksdagen avslår motion 1989/90:So53 yrkande 2.

Stockholm den 29 maj 1990
På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Anita Persson (s),
Sten Svensson (m), Aina Westin (s), Ulla Tillander (c), Ingrid Andersson
(s), Per Stenmarck (m), Rinaldo Karlsson (s), Ingegerd Anderlund
(s), Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh
(c), Gudrun Schyman (v), Anita Stenberg (mp), Jan Andersson (s) och
Maj-Inger Klingvall (s).

1989/90:SoU28

Reservationer

1. Definitionen på barn (mom. 1)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 6 som börjar med "Socialutskottet
instämmer" och slutar med "yrkandet delvis" bort ha följande
lydelse:

Socialutskottet biträder motionärens förslag att utlänningslagen skall
anpassas till konventionens definition av barn, vilken för svenska
förhållanden innebär att med barn avses varje människa under 18 år.
Utskottet tillstyrker därför motion 1989/90:So52 i denna del.

dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa:

1. beträffande definitionen på barn

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So52 delvis som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Principen om barnets bästa (mom. 2)

Gudrun Schyman (v) och Anita Stenberg (mp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 8 som börjar med "Socialutskottet
instämmer" och slutar med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:
Målsättningsstadgandet i 1 kap. 2 § regeringsformen ger enligt socialutskottet
inte uttryck för att det är barnets bästa som skall komma i
främsta rummet i det allmännas verksamhet. Det är enligt utskottets
mening inte ovanligt att andra intressen tillgodoses på bekostnad av
vad som kan anses vara bäst för barnet. Utskottet anser att principen
om att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid alla åtgärder
som rör barn är viktig och av så överordnad betydelse att den bör
grundlagsfästas. Frågan om bestämmelsen bör utformas som ett målsättningsstadgande
eller som en tvingande grundläggande rättighet enligt
2 kap. regeringsformen bör utredas av regeringen. Enligt utskottets
mening bör ett lagförslag föreläggas riksdagen så att den ifrågavarande
bestämmelsen skall kunna träda i kraft under nästa valperiod. Detta
bör ges regeringen till känna. Socialutskottet tillstyrker motion So54
yrkande 2.

dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa:

2. beträffande principen om barnets bästa

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So54 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Nordiska rådets åtgärdsplan (mom. 7)

Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 12 som börjar med "Socialutskottet
instämmer" och slutar med "yrkande 5" bort ha följande
lydelse:

1989/90: SoU28

Nordiska rådet har vid sin session i Reykjavik behandlat frågan om
nordiskt samarbete vid förverkligandet av intentionerna i konventionen
om barnets rättigheter. Där fastslogs bl.a. att de nordiska länderna
utan dröjsmål ratificerar konventionen samt att en harmonisering
kommer till stånd när det gäller ländernas lagar. Länderna bör också
anpassa sina egna lagar till konventionstexten.

Därtill betonas att ländernas efterlevnad är en nationell fråga men
att en samordning mellan länderna kan ge fördelar. En åtgärdsplan
bör därför utarbetas av ministerrådet. Denna bör innehålla en juridisk
del, där harmonisering och anpassning av lagar bearbetas, en annan
del bör innehålla materiella frågor, som rör missförhållanden bland
barn, misshandel, sexuella övergrepp, alkoholskador hos nyfödda,
brister i uppväxtmiljö m.m.

Gemensamma informationskampanjer kan vara ett viktigt led i
förverkligandet av konventionen.

Planen bör också kunna ta upp hävdandet av barns rätt i biståndsarbetet.

Ett enigt Nordiskt råd beslutade att rekommendera de nordiska
länderna att utan dröjsmål ratificera konventionen och att verka för att
alla länder gör detsamma. Därtill beslöts rekommendera Nordiska
ministerrådet att framlägga en åtgärdsplan för uppföljning och efterlevnad
av FN:s barnkonvention.

Det är nu, enligt socialutskottet, angeläget att den svenska regeringen
agerar kraftfullt för att de beslut Nordiska rådet fattat snarast blir
verklighet.

dels att utskottet under mom. 7 bort hemställa:

7. beträffande Nordiska rådets åtgärdsplan
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So53 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Valfrihet för barnfamiljerna (morn. 8)

Daniel Tarschys (fp), Sten Svensson (m), Ulla Tillander (c), Per
Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist
(fp) och Rosa Östh (c) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 16 som börjar med "Utskottet
kan" och slutar med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:

För att genomföra konventionens intentioner krävs en variationsrik
och resultatinriktad familjepolitik som ger vårdnadshavaren en reell
möjlighet att välja det som passar den enskilda familjen bäst.

Enligt utskottets uppfattning bör ett vårdnadsbidrag införas och
därutöver insatser ske på flera olika områden.

Enligt utskottets mening förstärks valfriheten genom att föräldrarna
själva disponerar 15 000 kr. per barn för att ekonomiskt klara behovet
av barnomsorg. Vårdnadsbidraget kan antingen användas för att betala
nuvarande barnomsorgsplats, vilken i princip blir 12 000 kr. dyrare,

1989/90: SoU28

eller för att utveckla föräldradrivna kooperativ eller andra privata
lösningar etc. Det ger också ökade möjligheter, särskilt för flerbarnsföräldrarna,
att ägna mer tid åt omvårdnaden av de egna barnen.

En ökad valfrihet ger förutsättningar för ett bättre resursutnyttjande
inom barnomsorgen. Detta skapar utrymme för fler platser och kvalitetsförbättringar.

Vårdnadsbidraget ger småbarnsfamiljerna större möjligheter att utnyttja
den lagstadgade rätten till arbetstidsförkortning och ger därmed
mer tid för barnen. Utskottet förutsätter att kommunerna — i den
utsträckning det efterfrågas — ställer halvtids- eller deltidsplatser till
förfogande och differentierar avgifterna med hänsyn till detta. I många
kommuner innebär det ett behov av fler sådana platser.

Genom avdragsrätten för styrkta barnomsorgskostnader ges familjerna
ökad ekonomisk möjlighet att lösa barnomsorgen genom t.ex.
privata familjedaghem eller anställd barnvårdare. När deras inkomster
tas upp till beskattning och påförs sociala avgifter tillförsäkras de
samma sociala skydd och trygghet som andra inkomsttagare. Härigenom
skapas förutsättningar för att eliminera en svart sektor i ekonomin.

Sammanfattningsvis kommer motionärernas förslag enligt utskottets
mening att leda till betydande fördelar för barnfamiljerna. Genom
ökade ekonomiska resurser får de större möjlighet att utifrån sina egna
förutsättningar välja den form av barnomsorg som de finner bäst.
Härigenom förbättras barnens villkor i det svenska samhället samtidigt
som det i småbarnsfamiljerna blir lättare att förena föräldraskap med
förvärvsarbete och personlig utveckling.

Regeringen bör snarast utarbeta förslag till lag om vårdnadsbidrag
samt följdändringar i annan lagstiftning i enlighet med det anförda.

Utskottet föreslår vidare att riksdagen begär att regeringen skyndsamt
återkommer med förslag till nytt statsbidragssystem. Det nuvarande
systemet är enligt utskottet otillfredsställande på många sätt. Systemet
är inte neutralt gentemot olika omsorgsformer och huvudmän,
och enskilda alternativ diskrimineras. Föräldrar har inte möjligheter
att på jämbördiga villkor välja andra former av barnomsorg än de som
erbjuds av kommunen. Vidare innebär nuvarande regler att de deltidsöppna
daghemmen endast erhåller bidrag som kommer deltidsförskolan
till del.

Vägledande principer vid utarbetandet av ett förslag till nytt statsbidragssystem
för barnomsorgen bör vara att statsbidraget skall vara
neutralt gentemot alla omsorgsformer oavsett huvudman samt administrativt
lätthanterligt. Familjedaghemmen och deltidsförskolan får inte
diskrimineras. Statsbidragssystemet bör inte ensidigt gynna långa vistelsetider.
Vidare bör kommunerna vara skyldiga att i bärnomsorgsplanerna
uppta alla alternativa omsorgsformer som uppfyller de kvalitetskrav
som alltid måste ställas.

Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna.

1989/90:SoU28

dels att utskottet under mom. 8 bort hemställa:

8. beträffande valfrihet för barnfamiljerna
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So49 yrkande
1 och 1989/90:So55 yrkande 2 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

5. Skiljande av barn från föräldrar (morn. 11)

Daniel Tarschys (fp), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) och Anita Stenberg
(mp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 20 som börjar med "Socialutskottet
delar" och slutar med "yrkandet delvis" bort ha följande
lydelse:

I dag kan polisen verkställa av-/utvisningar även om det innebär att
familjer splittras, t.ex. när en asylsökande har gömt sig. Enligt socialutskottet
bör det förhindras att av- och utvisningar sker som innebär att
barnet skiljs från sina föräldrar.

I asylsituationer strider det, enligt utskottet, mot barnets bästa att
separera barnet från familjen. Därför får detta i framtiden inte förekomma.
Detta bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 11 bort hemställa:

11. beträffande skiljande av barn frän föräldrar

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So52 delvis som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Barns rätt att bli hörda (morn. 12)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 21 som börjar med "Socialutskottet
delar" och slutar med "yrkandet delvis" bort ha följande
lydelse:

För närvarande är det bara i undantagsfall som barnen ges möjlighet
att föra fram sina skäl för att få en fristad i Sverige. Även asylsökande
barn måste, enligt socialutskottet, ges en generell rätt att föra fram sina
skäl inför bedömningen om de är berättigade till uppehållstillstånd i
Sverige. Deras behov av skydd skall inte enbart bedömas med utgångspunkt
från den vuxnes skäl. Detta bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 12 bort hemställa:

12. beträffande barns rätt att bli hörda

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So52 delvis som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

1989/90: SoU28

7. Lokala kabelsändningar (mom. 13)

1989/90: SoU28

Anita Stenberg (mp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 23 som börjar med "Eftersom
konstitutionsutskottet" och slutar med "yrkande 3" bort ha följande
lydelse:

Enligt socialutskottets mening innebär konventionsåtagandet att
barn måste få ett bättre skydd mot våldsförhärligande filmer och
TV-program som sänds via satellit. I dag saknas på grund av kabelnämndens
beslut i februari 1989 allt sådant skydd. Det är oacceptabelt
att det råder helt olika förutsättningar och regler för lokala egensändningar
i kabelnät, och satellitsändningar som distribueras i kabelnät.
Enligt utskottets mening måste alla satellittyper förås in under kabellagen
så att reglerna avsedda att begränsa förekomsten av reklam, våld,
pornografi och rashets åter kan tillämpas. Det regellösa tillstånd som
nu råder kan inte accepteras. Åtgärder måste vidtas omedelbart. Det
finns inte någon som helst anledning att t.ex. avvakta radiolagsutredningens
arbete.

dels att utskottet under mom. 13 bort hemställa:

13. beträffande lokala kabelsändningar

att riksdagen med anledning av motion So54 yrkande 3 antar de
i bilaga 7 upptagna och såsom av reservanten föreslagen lydelse
betecknade förslagen till lag om ändring i lagen (1983:677) om
lokala kabelsändningar och lag om ändring i radiolagen
(1966:755),

8. Hälso- och sjukvård för asylsökande (mom. 14)

Daniel Tarschys (fp), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Gudrun Schyman
(v) och Anita Stenberg (mp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 24 som börjar med "Socialutskottet
delar" och slutar med "yrkandet delvis" bort ha följande
lydelse:

Asylsökande barn i Sverige har för närvarande endast rätt till akut
sjukvård. Enligt socialutskottet måste asylsökande barn också ges rätt
till ordinär barnhälsovård. Vad utskottet anfört bör ges regeringen till
känna.

dels att utskottet under mom. 14 bort hemställa:

14. beträffande hälso- och sjukvård för asylsökande

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So52 delvis som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. Pornografisk verksamhet (mom. 15)

Sten Svensson (m), Ulla Tillander (c), Per Stenmarck (m), Ingrid
Hemmingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) och Rosa Östh (c)
anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 27 som börjar med "Socialutskottet
delar" och slutar med "yrkande 8" bort ha följande lydelse:

I den svenska lagstiftningen saknas en åldersgräns för barns medverkan
i pornografiska sammanhang. Sverige har ytligt sett ett förbud mot
barnpornografi, men bedömningen av vad som skall anses som barnpornografi
eller inte baseras på de agerandes synliga könsmognad.
Detta är en minst sagt bedräglig bedömningsgrund.

Socialutskottet anser därför att frågan om lagstiftningen bör ändras
och bli specifik bör övervägas mot bakgrund av internationella erfarenheter,
bl.a. i USA. Utskottet föreslår därför att regeringen närmare
analyserar förutsättningarna för detta, även med beaktande av integritetsaspekterna,
samt återkommer till riksdagen med redovisningen av
förslag till åtgärder som kan tillgodose motionärernas syfte. Detta bör
ges regeringen till känna med anledning av motionerna So49 (m)
yrkande 2, So55 (c) yrkande 3 och Kr5 (m) yrkande 8.

dels att utskottet under mom. IS bort hemställa:

15. beträffande pornografisk verksamhet

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So49 yrkande
2, 1989/90:So55 yrkande 3 och 1989/90:Kr5 yrkande 8 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. Användande av frihetsberövande påföljd (mom.
16)

Daniel Tarschys (fp), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) och Anita Stenberg
(mp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 29 som börjar med "Socialutskottet
delar" och slutar med "yrkandet delvis" bort ha följande
lydelse:

Enligt utlänningslagen finns det möjligheter att beröva asylsökande
barn friheten. Enligt socialutskottet bör denna möjlighet tas bort ur
utlänningslagstiftningen. Vad utskottet anfört bör ges regeringen till
känna.

dels att utskottet under mom. 16 bort hemställa:

16. beträffande användande av frihetsberövande påföljd

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So52 delvis som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

1989/90: SoU28

4 Riksdagen 1989190. 12 sami. Nr 28

11. Viss ändring av den svenska översättningen av
konventionen (mom. 19)

Gudrun Schyman (v) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 36 som börjar med "Socialutskottet
delar" och slutar med "yrkande 1" bort ha följande lydelse:
Socialutskottet konstaterar att kravet på snabbhet vid handläggningen
finns uttalat också i den svenska översättningen av konventionstexten.
Utskottet konstaterar vidare att det också i den svenska författningsregleringen
på området finns infört ett krav på snabbhet. Utskottets
uppfattning är emellertid att kraven i konventionen är mer långtgående
än vad översättningen ger vid handen. Utskottet vill därför
föreslå att översättningen justeras i enlighet med önskemålet i motion
So50. Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 19 bort hemställa:

19. beträffande viss ändring av den svenska översättningen av
konventionen

att riksdagen med anledning av motion So50 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilda yttranden

1. Frågan om rätten att från födelsen förvärva ett
medborgarskap

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anför

Det finns i Sverige barn som föds utan medborgarskap och således blir
statslösa. Detta är djupt otillfredsställande. Vi anser att dessa barns
problem bör ses över vid en översyn av medborgarskapslagstiftningen.

2. Frågan om konventionen kan godkännas utan
föregående lagändring

Anita Stenberg (mp) anför:

Socialutskottet har i ärendet ordnat en utfrågning med representanter
för social- och justitiedepartementen. Vid denna utfrågning framkom
att hindret mot ett godkännande utan reservation inte är så kategoriskt
som tidigare framkommit i propositionen. Miljöpartiets synpunkter
har härigenom i huvudsak tillgodosetts.

1989/90: SoU28

Konstitutionsutskottets yttrande
1989/90:KU8y

Godkännande av FN-konvention om barnets
rättigheter

Till socialutskottet

Socialutskottet har berett konstitutionsutskottet tillfälle att yttra sig
över proposition 1989/90:107 om godkännande av FN-konventionen
om barnets rättigheter. Med anledning av propositionen har sju motioner
väckts. I motion So54 yrkande 2 (mp) begärs att principen om
barnets bästa skall regleras i grundlag. I två motionsyrkanden — So49
yrkande 2 (m) och So55 yrkande 3 (c) — tas upp frågan om 18-årsgräns
vad gäller utnyttjande av barn i pornografiska sammanhang.
Också motion Kr5 yrkande 8 (m), som av kulturutskottet överlämnats
till socialutskottet, tar upp denna fråga. I motion So54 yrkande 3 (mp)
begärs att riksdagen omedelbart beslutar att koncessionssystemet för
lokala kabelledningar skall omfatta alla typer av satelliter. Vidare
begärs i motion So50 yrkande 2 (vpk) en ändring av 7 kap. 4 §
sekretesslagen så att barn inte hindras att få vetskap om sina biologiska
föräldrar. Konstitutionsutskottet begränsar sitt yttrande till dessa frågor.

Propositionen

I*propositionen föreslås att riksdagen med visst förbehåll godkänner en
av Förenta nationernas generalförsamling den 20 november 1989 antagen
konvention om barnets rättigheter. Konventionen som undertecknades
av Sverige den 26 januari 1990 — samma dag som den öppnades
för undertecknande — förutsätter ratifikation för att bli gällande.
Konventionen innehåller bestämmelser avsedda att tillförsäkra barn
grundläggande rättigheter och att bereda barn skydd mot övergrepp
och utnyttjande. Tillträdet till konventionen föranleder enligt vad
föredragande statsrådet uttalar i propositionen inga ändringar i gällande
lagstiftning.

Utskottet

1. Grundlagsstadgande om barnets bästa

I konventionens artikel 3 punkt 1 slås fast att vid alla åtgärder som
rör barn skall barnets bästa komma i främsta rummet. Principen gäller
åtgärder som vidtas av offentliga organ men också sådana som vidtas av
privata sociala välfärdsinstitutioner. Enligt propositionen är tillämpningen
av denna princip naturligtvis en lagstiftningsfråga men i hög
grad också en fråga om tillämpning av lagstiftningen och praktiskt
handlande över huvud taget. Att barnets bästa skall komma i främsta

1989/90:SoU28

Bilaga 1

rummet utesluter inte att även andra hänsyn fir tas men innebär att
vad som bäst gagnar barnet i första hand skall vara vägledande.
Principen om barnets bästa är en utgångspunkt i svensk lagstiftning
rörande barn och ungdomar och är förankrad i grundlagen genom
bestämmelserna i 1 kap. 2 § regeringsformen om att det grundläggande
målet för den offentliga verksamheten skall vara den enskildes
vällärd i olika avseenden. — Principen om barnets bästa framgår
uttryckligen t.ex. av vårdnadsreglerna i föräldrabalkens 6 kap. och av
27 § socialtjänstlagen men finns också uttryckt på annat sätt i olika
förhållandevis väsensskilda sammanhang.

I motion So54 av Anita Stenberg m.fl. (mp) framhålls att den
princip som kommer till uttryck i artikel 3 punkt 1 är så viktig och
överordnad att den bör grundlagsfästas i svensk rätt (yrkande 2).
Frågan om detta bör komma till uttryck i form av ett målsättningsstadgande
enligt 1 kap. 2 § regeringsformen eller som en tvingande grundläggande
rättighet i 2 kap. regeringsformen bör enligt motionärerna
utredas av regeringen.

Principen om barnets bästa är en av utgångspunkterna -för den
offentliga verksamheten i Sverige. Målsättningsstadgandet i 1 kap. 2 §
regeringsformen ger uttryck för detta genom att det allmänna åläggs att
särskilt verka för social omsorg och trygghet och för en god levnadsmiljö.
Mot denna bakgrund saknas det enligt utskottet anledning att
ytterligare befästa principen genom en särskild målsättningsbestämmelse
i regeringsformen. Ej heller anser utskottet det påkallat att utöka
bestämmelserna om grundläggande fri- och rättigheter i 2 kap. regeringsformen
med en bestämmelse om barnets bästa. Konstitutionsutskottet
föreslår således att motion So54 yrkande 2 avstyrks.

2. Barnets skydd mot att utnyttjas i pornografiskt material

I konventionens artikel 34 åtar sig konventionsstaterna att skydda
barnet mot alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp.
För detta ändamål skall staterna särskilt vidta alla lämpliga nationella,
bilaterala och multinationella åtgärder för att förhindra bl.a. att barn
utnyttjas i pornografiska föreställningar och i pornografiskt material
(punkt c). Med barn avses enligt artikel 1 varje människa under 18 år
om inte barnet blir myndigt tidigare enligt den lag som gäller för
barnet.

Spridande av pornografi där barn är avbildade omfattas av 16 kap.
10 a § brottsbalken. Enligt denna bestämmelse skall den som skildrar
barn i pornografisk bild med uppsåt att bilden sprids eller som sprider
sådan bild dömas för barnpornografibrott om inte gärningen med
hänsyn till omständigheterna är försvarlig. En sådan gärning som begås
genom tryckt skrift skall enligt 7 kap. 4 § 12 tryckfrihetsförordningen
anses som tryckfrihetsbrott. I bestämmelserna uppställs inte någon fast
åldersgräns när det gäller att bestämma vad som avses med barn. Enligt
förarbetena avses med barn en person vars könsmognadsprocess inte är
avslutad (prop. 1978/79:179, KU 1978/79:33 och KU 1979/80:1). Anledningen
till att man i lagstiftningen inte har någon bestämd ålders -

1989/90:SoU28

Bilaga 1

gräns är att en sådan i vissa fall skulle göra det nödvändigt att fastställa
barnets identitet och att man velat undvika den ytterligare integritetskränkning
som en sådan identifiering skulle innebära.

Justitiekanslem har i remissyttrande över konventionen sammanfattningsvis
funnit att innehållet i den aktuella bestämmelsen i tryckfrihetsförordningen
inte utgör något hinder mot en svensk ratificering av
konventionen. Han har emellertid tillagt att det kan vara lämpligt om
konventionsarbetet tas till intäkt för en översyn av frågan om åldersgräns
när det gäller barnpornografi. Önskvärt vore att lagstiftningens
skydd i vart fall kunde utvidgas till att omfatta även unga människor
vars könsmognadsprocess är avslutad men som uppenbarligen i övrigt
fortfarande befinner sig i den utvecklingsprocess i stort som utgör
motiv för lagstiftningens skyddsbestämmelser på det aktuella området.

I propositionen hänvisas bl.a. till annan lagstiftning än den här
aktuella som ger möjlighet att förhindra utnyttjande för barnpornografi,
t.ex. vissa bestämmelser i lagen om vård av unga (LVU) och
arbetsmiljölagen. Föredragande statsrådet framhåller att skillnaden
mellan konventionens 18-årsregel och definitionen av barn i 16 kap.
10 a § brottsbalken huvudsakligen är av formellt slag och i praktiken
torde samma åldersgrupper avses. Det måste vidare enligt propositionen
observeras att konventionen inte uppställer något direkt krav på
straffrättslig lagstiftning mot här aktuella företeelser. Statsrådets slutsats
blir att en svensk anslutning till konventionen i denna del inte torde
kräva lagändringar i sådana frågor som aktualiseras i artikel 34 punkt
c. Han tillägger dock att detta inte utesluter att det kan finnas behov av
en översyn av de nuvarande reglerna. Förnyade överväganden gällande
de straffrättsliga reglernas utformning bör emellertid enligt hans mening
göras utifrån mer allmänna utgångspunkter än dem som följer av
konventionen som sådan.

Konstitutionsutskottet har nyligen i ett yttrande till kulturutskottet
över proposition 1989/90:70 om våldsskildringar i rörliga bilder m.m.
framhållit — med anledning av motion Kr5 yrkande 8 av Ingrid
Sundberg m.fl. (m) — att frågan om 18-årsgräns vid barnpornografibrott
lämpligen bör avgöras vid behandlingen av det nu aktuella
ärendet (1989/90:KU7y). Motionärerna anför att strafibestämmelserna
om barnpornografibrott bör utformas så att pornografiskt material med
agerande personer under 18 år inte får säljas eller produceras i
Sverige. Motionärerna menar att den nuvarande åldersgränsen är densamma
som för sexuellt umgänge — 15 år — och att den bör höjas till

18 år. Det är enligt motionärerna skillnad mellan att vara mogen för
sexuellt umgänge och att vara mogen att bestämma om man vill
exponera sig i pornografiska sammanhang.

I motion So49 av Sten Svensson m.fl. (m) framhålls att det är en
minst sagt bedräglig bedömningsgrund att bedömningen av vad som
skall anses vara barnpornografi eller inte baseras på de agerandes
synliga könsmognad. Om Sverige skall följa konventionens krav måste
lagstiftningen ändras och bli specifik. Motionärerna yrkar därför att
riksdagen för att uppfylla konventionens krav i artikel 34 beslutar om
en åldersgräns på 18 år för barn i pornografiska sammanhang

1989/90: SoU28

Bilaga 1

(yrkande 2). I motion So55 av Ulla Tillander m.fl. (c) framhålls att
vissa barn inte är skyddade i svensk lag mot utnyttjande i pornografiska
sammanhang eftersom det i varje enskilt fall görs bedömningar om
könsmognaden. För klarhetens skull bör enligt motionärerna även i
Sverige en 18-årsgräns gälla i dessa sammanhang och införas i 16 kap.
10 a § brottsbalken.

Utskottet delar justitiekanslerns och departementschefens uppfattning
att det inte krävs lagändringar på det aktuella området för att
konventionen i denna del skall kunna godkännas.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår konstitutionsutskottet att
socialutskottet avstyrker motionerna Kr5 yrkande 8, So49 yrkande 2
och So55 yrkande 3.

3. Barnets skydd mot skadlig information

Enligt artikel 17 punkt e skall konventionsstaterna uppmuntra utvecklingen
av lämpliga riktlinjer för att skydda barnet mot information
och material som är till skada för barnets välfärd.

Sverige har undertecknat men ännu inte ratificerat Europarådets
konvention om gränsöverskridande television. Konventionen innehåller
minimiregler för för innehållet i gränsöverskridande TV-sändningar.
Vissa av dessa regler tar särskilt sikte på att skydda barns och
ungdomars intresse. Sålunda stadgas i artikel 7 punkt 2 att program
som kan skada barns eller ungdomars kroppsliga, själsliga eller moraliska
utveckling inte far sändas på tider då det är troligt att barn och
ungdomar ser programmen. I artikel 11 punkt 3 stadgas att reklaminslag
som riktar sig till barn eller där barn förekommer inte får
innehålla något som kan skada barns intressen och skall ta hänsyn till
barns särskilda känslighet.

Konstitutionsutskottet har under hösten 1989 med anledning av
motioner från allmän motionstid behandlat frågan om reglerna för

1989/90:SoU28

Bilaga 1

vidaresändning inom satellit- och kabel-TV-området (1989/90:KU8).
Konstitutionsutskottet uttalade att i avvaktan på resultatet av radiolagsutredningens
arbete borde ställning nu inte tas till motionskravet om
att regler inom satellit- och kabel-TV-området skall omfatta alla typer
av satellitsändningar. Två reservationer (vpk resp. mp) förekom.

I motion So54 av Anita Stenberg m.fl. (mp) framförs att det i dag
inte finns något skydd mot våldsförhärligande TV-program som sänds
via satellit. Motionärerna framhåller att kabelnämndens beslut i februari
1989 i princip innebär att ingen satellittyp längre omfettas av
kabellagens koncessionssystem. Det är enligt motionärerna oacceptabelt
att det råder helt olika förutsättningar och regler för lokala
egensändningar i kabelnät och satellitsändningar som distribueras i
kabelnät. Riksdagen bör därför omedelbart besluta att koncessionssystemet
för lokala kabelsändningar skall omfatta alla satellittyper (yrkande
3).

Konstitutionsutskottet kommer under nästa riksmöte att behandla
vissa frågor som hör samman med utvecklingen på satellitområdet.
Utskottet har inte funnit anledning att föreslå bifall till det nu aktuella
motionsyrkandet, dvs. motion So54 yrkande 3.

4. Barnets rätt att få vetskap om sina föräldrar

Enligt artikel 7 har barnet, så långt det är möjligt, rätt att få vetskap

om sina föräldrar. Reglerna i föräldrabalken om faderskap till barn
och socialnämnds medverkan vid fastställande av faderskap bygger
också på att faderskap till barn i görligaste mån skall fastställas.

Enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen (1980:100) gäller sekretess inom
socialtjänsten för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det
inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon
honom närstående lider men. Regeringsrätten har i ett par avgöranden
(RÅ 1987 not 543 samt dom den 7 juni 1989 mål nr 1465-1989)
beslutat att inte ändra överklagade domar, varigenom uppgift i faderskapsakt
resp. barnavårdsakt rörande faderskap med stöd av 7 kap. 4 §
sekretesslagen inte lämnats ut till det berörda barnet.

I motion So50 yrkande 2 av Lars Werner m.fl. (vpk) framförs att

det som en följd av att Sverige skriver under konventionen måste
införas en undantagsbestämmelse i 7 kap. 4 § sekretesslagen för den
som vill få kunskap om sina föräldrar.

Den rätt att få vetskap om föräldrar som konventionen stadgar
tillgodoses i svensk lagstiftning bl.a. genom den långtgående skyldigheten
för socialtjänsten att i oklara fall utreda faderskap och i barnets
intresse få faderskapet fastställt. Det förhållandet att sekretesslagen i
undantagsfall kan lägga hinder i vägen för vetskap om vilka uppgifter
som kommit fram i en faderskapsutredning eller liknande utgör enligt
utskottets mening inte hinder för godkännande av konventionen i
denna del.

1989/90:SoU28

Bilaga 1

erinra om att barnets intresse av att få sådan vetskap har beaktats i
inseminationslagen (1984:1140) som ger ett barn som avlats genom
insemination rätt att självt S del av uppgifter om spermagivaren under
förutsättning att barnet nått tillräcklig mognad. Enligt utskottets mening
finns det anledning för regeringen att i lämpligt sammanhang
överväga en ändring av sekretesslagen för att tillgodose det nämnda
intresset.

Konstitutionsutskottet, som dock är inte berett att nu förorda den
yrkade lagändringen, föreslår att socialutskottet avstyrker motion So55
yrkande 2.

Stockholm den 3 maj 1990
På konstitutionsutskottets vägnar

Olle Svensson

Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Catarina Rönnung
(s), Kurt Ove Johansson (s), Birgit Friggebo (fp)*, Bertil Fiskesjö (c),
Sture Thun (s), Hans Nyhage (m), Sören Lekberg (s), Anita Modin (s),
Torgny Larsson (s), Elisabeth Fleetwood (m), Ylva Annerstedt (fp).
Bengt Kindbom (c), Bo Hammar (vpk), Hans Leghammar (mp) och
Ulla Pettersson (s).

*Ej närvarande vid justeringen.

Avvikande meningar

1. Grundlagsstadgande om barnets bästa

Bo Hammar (vpk) och Hans Leghammar (mp) anser att den del av
utskottets yttrande i rubricerat avsnitt som börjar med "Mot denna
bakgrund" och slutar med "yrkande 2 avstyrks" bort ha följande
lydelse:

Målsättningsstadgandet i 1 kap. 2 § regeringsformen ger emellertid
inte uttryck för att det är barnets bästa som skall komma i främsta
rummet i det allmännas verksamhet. Det är enligt utskottets mening
inte ovanligt att andra intressen tillgodoses på bekostnad av vad som
kan anses vara bäst för barnet. Utskottet anser att principen om att
barnets bästa skall komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör
barn är viktig och av så överordnad betydelse att den bör grundlagsfästas.
Frågan om bestämmelsen bör utformas som ett målsättningsstadgande
eller som en tvingande grundläggande rättighet enligt 2 kap.
regeringsformen bör utredas av regeringen. Enligt utskottets mening

1989/90: SoU28

Bilaga 1

bör ett lagförslag föreläggas riksdagen så att den ifrågavarande bestämmelsen
skall kunna träda i kraft under nästa valperiod. Detta bör ges
regeringen till känna.

Konstitutionsutskottet föreslår således att socialutskottet tillstyrker
motion So54 yrkande 2.

2. Barnets skydd mot skadlig information

Hans Leghammar (mp) anser att den del av utskottets yttrande i
rubricerat avsnitt som börjar med "Konstitutionsutskottet, kommer"
och slutar med "motion So54 yrkande 3" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening innebär konventionsåtagandet att barn måste
0 ett bättre skydd mot våldsförhärligande filmer och TV-program
som sänds via satellit. I dag saknas på grund av kabelnämndens beslut i
februari 1989 allt sådant skydd. Det är oacceptabelt att det råder helt
olika förutsättningar och regler för lokala egensändningar i kabelnät
och satellitsändningar som distribueras i kabelnät. Enligt utskottets
mening måste alla satellittyper föras in under kabellagen så att reglerna
avsedda att begränsa förekomsten av reklam, våld, pornografi och
rashets åter kan tillämpas. Det regellösa tillståndet som nu råder kan
inte accepteras. Åtgärder måste vidtas omedelbart. Det finns inte någon
som helst anledning att t.ex. avvakta radiolagsutredningens arbete.

Konstitutionsutskottet föreslår således att socialutskottet med tillstyrkande
av motion SoS4 yrkande 3 hemställer att riksdagen antar följande
två lagförslag.

1989/90:SoU28

Bilaga 1

Förslag till
Lag om ändring i lagen (1985:677) om lokala
kabelsändningar

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1985:677)' skall ha nedan angivna
lydelse.

Föreslagen lydelse
2 §2

Nuvarande lydelse

I lagen förstås med radiosändning,
trådsändning och radioprogram
detsamma som i radiolagen
(1966:755). Vidare förstås med
kabelnät: anläggning för lokala
kabelsändningar,
kanal: det genom frekvensangivelse
eller på annat därmed jämförligt
sätt särskilt bestämda utrymme
i ett kabelnät som behövs
för sändning av radioprogram,
programkanal: det samlade utbud
av radioprogram som under
en gemensam beteckning sänds i
en kanal,
vidaresändning: samtidig och
oförändrad återutsändning av en
sändning,
satellitsändning: vidaresändning
av programkanaler från satelliter i
fast trafik,

egensändning: sändning av annat
slag än vidaresändning.

vidaresändning: samtidig och
oförändrad återutsändning av en
sändning,
satellitsändning: vidaresändning
av programkanaler från satelliter,

egensändning: sändning av annat
slag än vidaresändning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

1 Lagen omtryckt 1985:1056.

2 Senaste lydelse 1986:1216.

1989/90:SoU28

Bilaga 1

Förslag till
Lag om ändring i radiolagen (1966:755)

Härigenom föreskrivs att 5 a § lagen (1966:755)' skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5a §

Radioprogram i rundradiosändning
som har tagits emot i centralantennanläggning
får utan särskilt
tillstånd sändas vidare till
mottagare inom fastighet som är
ansluten till anläggningen.

Radioprogram i rundradiosändning
som har tagits emot i centralantennanläggning
får utan särskilt
tillstånd sändas vidare till
mottagare inom fastighet som är
ansluten till anläggningen. Detta
gäller dock inte radioprogram i
rundradiosändning från satellit om
vidaresändningen sker till bostäder
och når fler än 100 bostäder.

Om rätt finländska televisionsprogram.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

1 Lagen omtryckt 1986:1209.

1989/90:SoU28

Bilaga 1

Justitieutskottets yttrande

1989/90:JuU3y

1989/9aSoU28

Bilaga 2

Godkännande av FN-konventionen om barnets
rättigheter

Till socialutskottet
Inledning

I proposition 1989/90:107 har regeringen (socialdepartementet) föreslagit
riksdagen att godkänna konventionen om barnets rättigheter med
angivet förbehåll mot artikel 37 punkt c). Propositionen har hänvisats
till socialutskottet.

Socialutskottet har berett bl.a. justitieutskottet tillfälle att yttra sig
över de delar av propositionen jämte eventuella motioner som har
samband med utskottets beredningsområde.

Med anledning av propositionen har väckts bl.a. motionerna
1989/90:So49 av Sten Svensson m.fl. (m), 1989/90:So50 av Lars Werner
m.fl. (vpk), 1989/90:So53 av Karin Söder m.fl. (c), 1989/90:So54 av
Anita Stenberg m.fl. (mp) och 1989/90:So55 av Ulla Tillander m.fl. (c).
Den av kulturutskottet till socialutskottet överlämnade delen (yrkande
8) av motion 1989/90:Kr5 av Ingrid Sundberg m.fl. (m) har också
samband med propositionen.

Ärendet föranleder följande yttrande från justitieutskottet.

Utskottet

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen med visst förbehåll skall godkänna
en av Förenta nationernas generalförsamling den 20 november

1989 antagen konvention om barnets rättigheter. Konventionen öppnades
för undertecknande den 26 januari 1990, och Sverige undertecknade
den samma dag. Konventionen förutsätter ratifikation för att bli
gällande.

Konventionen innehåller bestämmelser som är avsedda att tillförsäkra
barn grundläggande rättigheter och att bereda barn skydd mot
övergrepp och utnyttjande. Med barn förstås enligt konventionen varje
människa under 18 år, om inte barnet blir myndigt tidigare enligt den
lag som gäller för barnet.

Genom konventionen upprättas en kommitté som ges behörighet att
granska efterlevnaden av konventionen.

Tillträdet till konventionen föranleder enligt vad föredragande statsrådet
uttalar i propositionen inga ändringar i gällande lagstiftning.

Yttrandets omfattning

De frågor som aktualiseras i ärendet och som ligger inom utskottets
beredningsområde gäller straffrättsliga och processuella frågor. Utskottet
kommer i det följande att behandla sådana frågor som tagits upp
motionsvägen.

Barn i fängelse

Artikel 37 i konventionen innehåller bestämmelser bl.a. om behandlingen
av frihetsberövade barn. Sådana barn skall enligt punkt c)
behandlas humant och med respekt för människans inneboende värdighet
och på ett sätt som beaktar behoven hos personer i barnets
ålder. Särskilt skall varje frihetsberövat barn hållas avskilt från vuxna,
om det inte kan anses vara till barnets bästa att inte göra detta.

När det gäller skyldigheten att i princip hålla barn avskilda från
vuxna föreslår regeringen att Sverige avger en reservation mot konventionen.
I motion So49 och So54 förordas i stället en ändring i
lagstiftningen i syfte att möjliggöra ett förbehållslöst godkännande av
konventionen. I motionerna So53 och SoSS intas den motsatta ståndpunkten
— motionärerna hävdar att den svenska lagstiftningen uppfyller
konventionens krav och att någon reservation sålunda inte erfordras.

För brott som någon begått innan han fyllt 15 år får, enligt 1 kap. 6
§ brottsbalken (BrB), inte dömas till påföljd. Det kan alltså inte
ifrågakomma att placera barn under 15 år i fängelse. Enligt 17 § lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL)
får barn under 15 år inte heller häktas eller anhållas.

Barn under 15 år kan emellertid i vissa fell bli föremål för kortvariga
straffprocessuella frihetsberövanden. Enligt 16 § LUL får sålunda
barn, som inte fyllt 15 år och som anträffes på bar gärning eller på
flykt från brottsplatsen, gripas och överlämnas till polisen om fängelse
skulle ha kunnat följa på brottet. Polismyndigheten eller åklagare har
att omedelbart besluta om barnet skall friges eller om barnet skall
kvarhållas för förhör. Den som är under 15 år är, enligt 23 kap. 9 §
andra stycket rättegångsbalken (RB), inte skyldig att stanna kvar för
förhör längre än tre, eller undantagsvis sex, timmar.

Det kan tilläggas att polisen i vissa fell, med stöd av 12 § polislagen
(1984:387), kan omhänderta barn under 15 år i vissa akuta situationer.

Utskottet kan konstatera att nu behandlade omhändertaganden är av
kortvarig natur och att syltet är att förhör skall kunna hållas med
barnet eller att barnet skall avlägsnas från en olämplig miljö och
överlämnas till vårdnadshavaren. Någon fråga om förvaring av dessa
barn torde inte uppstå (se även 17 § sista stycket lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och anhållna m.fl.).

När det gäller barn under 15 år anser utskottet det klart att den
svenska lagstiftningen uppfyller de krav som ställs i konventionen i
här aktuellt hänseende.

Också i fråga om den som fyllt 15 år men inte 18 resp. 21 år finns
begränsningar när det gäller möjligheten att döma till fängelse. Regle -

1989/90:SoU28

Bilaga 2

ringen återfinns i 30 kap. 5 § BrB. Regleringen innebär att för brott
som någon begått innan han fyllt 18 år får dömas till fängelse endast
om det finns synnerliga skäl; för brott som någon begått efter det att
han fyllt 18 år men innan han fyllt 21 år får dömas till fängelse endast
om det med hänsyn till gärrtingens straffvärde eller annars finns
särskilda skäl för det. Den som är under 18 år får inte heller, enligt 7
§ LUL, häktas med mindre det föreligger synnerliga skäl. I fråga om
skyldigheten att kvarstanna för förhör finns ingen särreglering för
personer som fyllt 15 år. Här gäller sålunda, enligt huvudregeln i 23
kap. 9 § första stycket, en skyldighet att kvarstanna för förhör i sex,
eller i vissa fåll, tolv timmar.

Utskottet vill först understryka att unga lagöverträdare sedan länge
särbehandlas — principen är att de unga lagöverträdarna skall uppmärksammas
av de sociala myndigheterna och att dessa på olika sätt
skall ge råd och stöd eller ingripa med åtgärder enligt den sociala
lagstiftningen. I första hand blir det därvid fråga om att tillämpa
socialtjänstlagen (1980:620) och lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser
om vård av unga (LVU) vilka innehåller bestämmelser,
som är tillämpliga bl.a. på ungdomar som gjort sig skyldiga till brott.
(Riksdagen har nyligen behandlat ett förslag om ny LVU, lag om vård
i vissa fell av barn och ungdomar (prop. 1989/90:28, SoU15). De nya
reglerna träder i kraft den 1 juli i år.)

En konsekvens av det här angivna synsättet är att den som är under
18 år endast undantagsvis döms till fängelse. Här kan nämnas att
antalet ungdomar som varje år börjat avtjäna fängelsestraff innan de
fyllt 18 år varierat mellan 16 och 37 under åren 1980 till 1988. Är
1986 var det fråga om 30 ungdomar. År 1987 var antalet 13, och år
1988 var antalet 34.

I praktiken placeras fångelsedömda under 21 år på någon av anstalterna
Hällby, Skenäs, Mariefred och Roxtuna. På Mariefred placeras
ungdomar som dömts till fångelse första gången och som inte missbrukar
medan Roxtuna är avsedd för ungdomar med missbruk. När det
gäller placeringen av en person som inte fyllt 18 år skulle, uppger
kriminalvårdsstyrelsen, placeringen i första hand ske på Mariefred
eller Roxtuna.

1989/90:SoU28

Bilaga 2

bl.a. 8 § KvaL tjänar detta syfte. Det måste dock, som statsrådet anför,
anses tveksamt om den svenska lagstiftningen uppfyller de krav som
ställs i konventionen.

De svenska reglerna innehåller inte något ovillkorligt förbud mot att
personer under 18 år förvaras i anstalt m.m. tillsammans med vuxna.
Ett sådant undantagslöst förbud skulle också, som föredragande statsrådet
anför, i vissa fall kunna strida mot den unges eget intresse.
Situationen kompliceras ytterligare av att den svenska särregleringen
omfattar en större grupp ungdomar, nämligen sådana som inte fyllt 21
år, än den som konventionen omfattar. Detta leder till att personer
som enligt definitionen i konventionen är barn (under 18 år) resp.
vuxna (18 till 21 år) kommer att placeras tillsammans även i de fall då
en strikt särbehandling enligt huvudregeln i 8 § KvaL tillämpas. För
att undvika denna situation krävs — utöver nya regler i KvaL m.fl.
lagar — att särskilda anstalter eller enheter för personer under 18 år
inrättas i kriminalvårdens regi.

Snabbhet vid den rättsliga prövningen m.m.

I artikel 37 punkt d) slås fast att varje frihetsberövat barn skall ha rätt
att snarast få tillgång till såväl juridiskt biträde och annan lämplig
hjälp som rätt att få lagligheten i frihetsberövandet prövad av en
domstol eller en annan behörig, oberoende och opartisk myndighet.
Barnet skall också ha rätt till ett snabbt beslut i saken.

I motion So50 görs invändningar mot översättningen av konventionstexten.
Motionärerna anser att kravet på snabbhet försvagats i
översättningen, och de föreslår en korrigering så att översättningen
bättre kommer att stämma överens med konventionstexten.

1989/90:SoU28

Bilaga 2

Barnpornografibrottet

I artikel 34 åtar sig konventionsstatema att skydda barn mot alla
former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. I det syftet skall
konventionsstatema särskilt vidta alla lämpliga nationella, bilaterala
och multilaterala åtgärder för att förhindra bl.a. att barn utnyttjas i
pornografiska föreställningar och i pornografiskt material.

Härutöver finns särskilda bestämmelser i 6 kap. 7 § BrB om sexuellt
ofredande och i 16 kap. 10 a § BrB om barnpomografibrott, som
syftar till att förhindra att barn utnyttjas bl.a. i pornografiska syften.
Även andra straffbud i 6 kap. BrB kan bli tillämpliga i detta sammanhang.

I motion So49 krävs lagändringar som går ut på att bestämmelserna
skall preciseras till att avse den som är under 18 år. Motionärerna
anser att detta är en förutsättning för att Sverige skall kunna godkänna
konventionen utan förbehåll i denna del, vilket de förordar. I motion
Kr5 tas samma spörsmål upp. I motion So55 förs fram krav på
enahanda lagändring. I den motionen ses ändringen enbart som ett
klargörande och inte som en lagstiftningsåtgärd som påkallas av att
Sverige tillträder konventionen.

Bestämmelserna om barnpornografibrott trädde i kraft den 1 januari
1980. Klargörande praxis från högsta domstolen om tolkningen av

1989/90:SoU28

Bilaga 2

begreppet barn saknas. Detta torde sammanhänga med att barn pornografibrott
som regel beivras som tryckfrihetsbrott — enligt reglerna för
sådana brott får ett frikännande juryutslag inte överklagas.

Utskottet har i ärendet inhämtat upplysningar från justitiekanslem
som för statens talan i tryckfrihetsmål. Utskottet har därvid erfarit att
den straffbara gärningen som regel består i spridande av tidningar som
innehåller barnpornografi. Tidningarna är ofta tryckta utomlands. Avsaknaden
av en åldersgräns i bestämmelserna har i vissa fall orsakat
olägenheter. Det har sålunda förekommit att åtal ogillats när det avsett
spridande av pornografiska bilder av välutvecklade, mycket unga flickor.
Å andra sidan har för utskottet också understrukits att en åldersgräns
i bestämmelserna skulle medföra andra, betydande svårigheter.
En sådan ordning skulle nämligen innebära att åklagaren blev tvungen
att visa att det avbildade barnet inte hade fyllt 18 år. Detta torde som
regel, åtminstone när det gäller tidningar som framställts utomlands,
vara en omöjlig uppgift.

I sitt remissyttrande över konventionen anför justitiekanslem att det
skulle vara önskvärt att skyddet i vart fall kunde utvidgas till att
omfatta även unga människor vars könsmognadsprocess är avslutad
men som uppenbarligen i övrigt fortfarande befinner sig i den utvecklingsprocess
i stort som utgör motiv för lagstiftningens skyddsbestämmelser.

I propositionen understryker det föredragande statsrådet (s. 78) att
anledningen till att en åldersgräns saknas i den svenska lagstiftningen
är att en sådan i vissa fall skulle göra det nödvändigt att fastställa
barnets identitet. Man har velat undvika den ytterligare integritetskränkning
som en sådan identifiering skulle innebära. Han framhåller
vidare att skillnaden mellan konventionens artonårsregel och definitionen
av barn i 16 kap. 10 a § BrB inte bör överdrivas — skillnaden är
huvudsakligen av formellt slag och i praktiken torde samma åldersgrupper
avses. Det måste också, understryker statsrådet, observeras att
konventionen inte uppställer något direkt krav på straffrättslig lagstiftning
mot här aktuella företeelser. Dessa bör i första hand motarbetas
genom insatser på det sociala planet.

Statsrådet understryker att konventionens krav på skydd mot sexuellt
utnyttjande också måste anses tillgodosett genom föreskrifterna i
socialtjänstlagen om det allmännas skyldighet att verka för att barn och
ungdomar växer upp under trygga och goda förhållanden. Det föreligger
också en skyldighet att ingripa med vård enligt LVU i vissa fall när
ett barn utnyttjas t.ex. i pornografiskt syfte. I nya LVU klargörs vidare
att barn och ungdomar som uppträder på en sexklubb kan komma i
fråga för ingripande enligt lagen. — Det bör här nämnas att den som
är under 18 år, eller i vissa fall 20 år, kan beredas vård med stöd av
LVU.

Utskottet har i fråga om åtgärder mot prostitution och sexuellt
utnyttjande av barn understrukit att sådana företeelser bör motarbetas
med i första hand sociala insatser (se 1989/90:JuU6).

Föredragande statsrådet anför avslutningsvis att hans slutsats är att
en svensk anslutning till konventionen inte torde kräva lagändringar i

1989/90: SoU28

Bilaga 2

5 Riksdagen 1989190. 12 sami. Nr 28

sådana frågor som aktualiseras i artikel 34 punkt c). Samtidigt tillägger
han att detta inte utesluter att det kan finnas behov av en översyn av
de nuvarande reglerna. Förnyade överväganden gällande de straffrättsliga
reglernas utformning bör dock göras utifrån mer allmänna utgångspunkter
än dem som följer av konventionen som sådan.

Utskottet kan, mot bakgrund av den nyss lämnade redogörelsen för
konventionens krav och innehållet i den svenska lagstiftningen, inte
finna att de i motionerna efterfrågade lagändringarna skulle vara
erforderliga för ett i här aktuellt hänseende villkorslöst godkännande
av konventionen. Utskottet vill vidare understryka att införandet av en
strikt åldersgräns skulle vara behäftat med flera nackdelar. Den skulle
inte endast kunna medföra ytterligare integritetskränkningar av barnet.
Den skulle också med all sannolikhet komma att kraftigt begränsa
möjligheten till åtal på grund av de bevissvårigheter som kunde
förväntas uppstå. Utskottets bedömning är alltså att införandet av en
åldersgräns — i vart fall med den utformning motionärerna föreslår —
i ifrågavarande bestämmelser i BrB och TF snarast skulle motverka
motionärernas syfte genom att i praktiken inskränka möjligheten att
bestraffa utnyttjandet av barn i pornografiskt syfte.

Justitieutskottet föreslår att socialutskottet avstyrker bifall till motionerna
So49, So55 och Kr5 i här behandlade delar.

Stockholm den 3 maj 1990
På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

Närvarande: Brittå Bjelle (fp), Lars-Erik Lovden (s), Ulla-Britt Åbark
(s), Birthe Sörestedt (s), Ingbritt Irhammar (c), Bengt-Ola Ryttar (s),
Göthe Knutson (m), Göran Magnusson (s), Eva Johansson (s), Björn
Ericson (s). Lars Sundin (fp). Berith Eriksson (vpk), Sigrid Bolkéus
(s), Birgit Henriksson (m), Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c) och Inger
Schörling (mp).

1989/90:SoU28

Bilaga 2

Avvikande meningar

1. Barn i fängelse

Britta Bjelle (fp), Ingbritt Irhammar (c) Lars Sundin (fp), Berith
Eriksson (vpk), Ingvar Karlsson i Bengsfors (c) och Inger Schörling
(mp) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar med
"Utskottet är" och slutar med "behandlade delar" bort ha följande
lydelse:

Utskottet anser det för sin del angeläget att Sverige godkänner
konventionen utan reservation — varje reservation mot konventionen
är ägnad att minska betydelsen av den och gör det också för svenskt
vidkommande svårare att agera mot länder som inte uppfyller konventionens
krav. Härför krävs en anpassning av den svenska lagstiftningen.
Detta finner utskottet även av andra, kriminalpolitiska, skäl önskvärt.
Lagstiftningsåtgärderna skulle nämligen leda till en nödvändig särbehandling
av de mycket unga, i brottshänseende tungt belastade lagöverträdare
under 18 år som det här handlar om.

Regeringen bör sålunda 0 i uppdrag att utarbeta erforderliga förslag
till lagändringar och att snarast lägga fram dem för riksdagen. I
avvaktan på lagstiftningen får godkännandet av konventionen anstå.

Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att riksdagen
med anledning av motionerna So49 och So54 i här behandlade delar
och med avslag på förslaget i propositionen om en reservation såvitt
avser artikel 37 punkt c) som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört. Motionerna So53 och So55 i motsvarande delar bör
avslås.

2. Snabbhet vid den rättsliga prövningen m.m.

Berith Eriksson (vpk) anser att den del av utskottets yttrande på s. 5
sorn'börjar "Utskottet vill" och slutar med "behandlad del" bort ha
följande lydelse:

Utskottet konstaterar att kravet på snabbhet vid handläggningen
finns uttalat också i den svenska översättningen av konventionstexten.
Utskottet konstaterar vidare att det också i den svenska författningsregleringen
på området finns infört ett krav på snabbhet. Utskottet
uppfattning är emellertid att kraven i konventionen är mer långtgående
än vad översättningen ger vid handen. Utskottet vill därför föreslå
att översättningen justeras i enlighet med önskemålet i motion SoSO.

Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att riksdagen
bifaller motion So50 i här behandlad del.

1989/90: SoU28

Bilaga 2

Lagutskottets yttrande

1989/90:LU4y

Godkännande av FN-konventionen om barnets
rättigheter

Till socialutskottet

Socialutskottet har berett lagutskottet tillfälle att yttra sig över de delar
av proposition 1989/90:107 om godkännande av FN-konventionen om
barnets rättigheter, jämte eventuella motioner, som har samband med
lagutskottets beredningsområde.

I propositionen föreslås att riksdagen med visst förbehåll godkänner
en av Förenta nationernas generalförsamling den 20 november 1989
antagen konvention om barnets rättigheter. Konventionen, som undertecknats
av Sverige den 26 januari 1990, förutsätter ratifikation för att
bli gällande.

Med anledning av propositionen har väckts sju motioner.

Konventionen innehåller bestämmelser avsedda att tillförsäkra barn
grundläggande rättigheter och att bereda barn skydd mot övergrepp
och utnyttjande. Genom konventionen upprättas en kommitté som ges
behörighet att granska konventionens efterlevnad.

Utskottet får anföra följande.

Av konventionens 54 artiklar berör drygt 10 helt eller delvis lagutskottets
beredningsområde. I artikel 1 anges vad som avses med barn i
konventionens mening. Enligt artikeln är barn varje människa under
18 år, om inte barnet har blivit myndigt tidigare enligt den lag som
gäller för barnet. I artikel 2 slås fast att konventionsstaterna är
förpliktade att utan någon form av diskriminering tillförsäkra ett barn
de rättigheter som barnet har enligt konventionen. Konventionsstaterna
åläggs också att vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att
barnet skyddas mot alla former av diskriminering eller bestraffning på
grund av föräldrars, vårdnadshavares eller familjemedlemmars ställning,
verksamhet, åsikter eller tro. I artikel 3 slås fast att vid alla
åtgärder som rör barn skall barnets bästa komma i främsta rummet.

Enligt artikel 4 förbinder sig konventionsstaterna att vidta alla lämpliga
åtgärder, bl.a. lagstiftningsåtgärder, för att genomföra de rättigheter
som erkänns i konventionen.

Artikel 7 slår fast att ett barn bl.a. har rätt till ett namn. Vidare
stadgas att barn har rätt att bli omvårdade av sina föräldrar.

Artikel 9 behandlar konventionsstatemas skyldigheter när det gäller
skiljande av barn och föräldrar. I artikeln slås fast att barn och
föräldrar endast far skiljas åt, när ett sådant åtskiljande är i överensstämmelse
med barnets bästa. Den som berörs av åtskiljandet skall ha
möjlighet att delta i förfarandet och att lägga fram sina synpunkter.

1989/90: SoU28

Bilaga 3

När barnet är skilt från en förälder har barnet rätt att upprätthålla ett
personligt förhållande och direkt kontakt med båda föräldrarna, utom
när detta skulle strida mot barnets bästa.

Enligt artikel 11 skall konventionsstaterna vidta åtgärder för att
bekämpa olovligt bortförande och kvarhållande av barn i utlandet.
Därvid skall konventionsstaterna främja ingåendet av internationella
överenskommelser och anslutningen till sådana överenskommelser. I
artikel 12 åläggs konventionsstaterna att tillförsäkra barn rätten att fritt
ge uttryck för sina åsikter, när barnet är i stånd att bilda sig egna
åsikter. I alla domstolsförfaranden och administrativa förfaranden skall
barnet ges en möjlighet att bli hört, antingen direkt eller genom
företrädare eller något lämpligt organ. Det sätt som barnet hörs på
skall vara förenligt med statens processuella regler.

Artikel 21 innehåller regler om adoption som går ut på att konventionsstater
som erkänner och tillåter adoption skall säkerställa att
barnets bästa främjas och beaktas.

I artikel 27 fastslås att det är föräldrarna eller andra för barnet
ansvariga som inom ramen för sin förmåga och sina ekonomiska
resurser i första hand är skyldiga att säkerställa de levnadsvillkor som
är nödvändiga för barnets utveckling.

Som framhålls i propositionen är det närmast en självklarhet att
Sverige bör tillträda FN-konventionen om barnets rättigheter. Nordiska
rådet har också i enighet beslutat rekommendera de nordiska
länderna att ratificera konventionen. Några hinder för ett svenskt
tillträde kan utskottet inte finna med hänsyn till den lagstiftning som
hör till utskottets beredningsområde.

Ett särskilt skäl för att Sverige bör tillträda konventionen är enligt
utskottets mening den i artikel 11 intagna förpliktelsen för konventionsstaterna
att vidta åtgärder för att bekämpa olovligt bortförande
och kvarhållande av barn i utlandet. Den ökade rörligheten över
gränserna under de senaste årtiondena har bl.a. inneburit att det blivit
allt vanligare att en förälder utan lov tar med sig sitt barn från Sverige
till ett annat land för att undanhålla den andra föräldern vårdnad om
barnet. Det förekommer också att en förälder olovligen håller kvar
barnet i annat land efter utgången av en umgängesperiod eller efter det
att domstol har anförtrott vårdnaden om barnet åt den andra föräldern.
Enligt utskottets mening utgör dessa s.k. internationella barnarov
ett synnerligen allvarligt samhällsproblem. Sverige har tillträtt två
konventioner på detta område, nämligen Europarådskonventionen den
20 maj 1980 om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande
vårdnad om barn samt om återställande av vård om barn samt Haagkonventionen
den 25 oktober 1989 om de civila aspekterna på internationella
bortföranden av barn. Konventionerna har införlivats med
svensk rätt genom lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet

1989/'90:SoU28

Bilaga 3

6 Riksdagen I9NVI90. 12 sami. Xr 2$

av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn.
Genom Sveriges anslutning till de båda konventionerna har grunden
skapats för att Sverige kan delta i det internationella samarbetet när
det gäller olovligt bortförande och kvarhållande av barn utomlands.
Som utskottet flera gånger tidigare framhållit (se senast bet.
1988/89:LyiO) innebär emellertid inte detta någon lösning av frågan i
förhållande till de stater med vilka problemet är störst. Det är därför
angeläget att Sverige verkar för att 3 till stånd ett samarbete också med
länder som står utanför de båda nämnda konventionerna.

Utöver det anförda föranleder propositionen inte några uttalanden
från lagutskottets sida. De med anledning av propositionen väckta
motionerna berör inte frågor inom utskottets beredningsområde. Utskottet
tillstyrker från sina utgångspunkter att riksdagen godkänner
konventionen.

Stockholm den 26 april 1990
På lagutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Stig Gustafsson (s), Ulla Orring (fp),
Martin Olsson (c), Inger Hestvik (s), Gunnar Thollander (s), Lena
Boström (s), Ewy Möller (m), Stina Eliasson (c), Elisabeth Persson
(vpk), Elisabet Franzén (mp), Anita Jönsson (s), Maj-Inger Klingvall
(s), Gunilla Andersson (s). Charlotte Cederschiöld (m), Lola Björkquist
(fp) och Sven-Åke Nygårds (s).

1989/90: SoU28

Bilaga 3

Utrikesutskottets yttrande

1989/90:UU3y

Godkännande av FN-konventionen om barnets
rättigheter

Till Socialutskottet

Socialutskottet har med beslut den 3 april 1990 berett utrikesutskottet
tillfälle att avge yttrande över proposition 1989/90:107 jämte motioner.

Utrikesutskottet tillstyrker att riksdagen godkänner FN-konventionen
om barnets rättigheter med det förbehåll avseende konventionens
artikel 37 c som föreslås i propositionen.

Beträffande motionerna vill utskottet yttra sig över yrkandena 3 och
5 i motion So53. Utskottet önskar därtill lägga några synpunkter på
uppföljningen av konventionen.

Utrikesutskottet har under en följd av år behandlat frågor rörande
barns rättigheter (senast i betänkande 1989/90:UU5 om mänskliga
rättigheter).

Inom ramen för utskottets årliga behandling av regeringens budgetförslag
för det internationella utvecklingssamarbetet tas frågan upp om
insatser till förmån för barn såväl bilateralt som genom internationella
organisationer (senast i 1989/90:UU15). Utskottet konstaterade då som
svar på en motion från centerpartiet att barnen har en central roll som
mottagare av svenskt bistånd. Utskottet framförde vidare: "Sverige har
länge varit en av de två största bidragsgivarna till FN:s barnfond
UNICEF. Samtidigt som vi ger stora bidrag har Sverige i UNICEF:s
styrelse arbetat för att barnfondens verksamhet skall utvidgas genom
fondens samarbetsländer, andra FN-organ och internationella organisationer.

Sverige har redan tagit initiativ till ett särskilt toppmöte om barnens
villkor. Mötet skall äga rum i början av FN:s generalförsamling i
september 1990. Förhoppningen är att detta möte skall fa konkreta
resultat dels genom att barnkonventionens ratificering och tillämpning
påskyndas, dels i form av åtaganden i barnkonventionens anda."

1989/90: SoU28

Bilaga 4

utgår från att regeringen även framgent i hög grad kommer att tillse att
bestämmelserna om barnens rättigheter beaktas i det statliga biståndssamarbetet.

Det är vidare utskottets övertygelse att den svenska regeringen även i
arbetet på att främja respekten för mänskliga rättigheter kommer att
beakta konventionens bestämmelser. Utskottet välkomnar att FN:s
kommission för de mänskliga rättigheterna vid sitt 46:e möte beslutade
att föra upp barnkonventionens efterlevnad och status som en ny
punkt på kommissionens dagordning. Kommissionens beslut om ett
aktionsprogram för att förhindra handel med barn, barnprostitution
och barnpornografi och att tillsätta en rapportör för dessa frågor är
även viktiga steg i arbetet på att praktiskt genomföra barnkonventionen.

Vad gäller en nordisk åtgärdsplan avseende uppföljning och efterlevnad
av FN-.s barnkonvention som tas upp i motion 1989/90:SoU53 får
utskottet konstatera att ett enigt råd beslutade rekommendera Nordiska
ministerrådet att utarbeta och framlägga denna plan. Utskottet utgår
ifrån att Sveriges regering är pådrivande i denna fråga så att planen
skyndsamt kan framläggas. Enligt vad som framförts i det medlemsförslag
som låg till grund för rådets beslut skall åtgärdsförslaget innehålla
en juridisk del som skall undersöka möjligheterna till harmonisering
och anpassning av berörda lagar i de olika nordiska länderna. Detta
välkomnas av utskottet som en del av det löpande arbetet inom
Norden, syftande till ökad lagharmonisering och rättsgemenskap.

Mot bakgrund av det ovan sagda avstyrks yrkande 3 i motion So53
medan yrkande 5 i samma motion får anses besvarad.

Stockholm den 26 april 1990
På utrikesutskottets vägnar

Stig Alemyr

1989/90: SoU28

Bilaga 4

Närvarande: Stig Alemyr (s), Margaretha af Ugglas (m), Karl-Erik
Svartberg (s), Axel Andersson (s), Nils T Svensson (s), Inger Koch (m),
Karl-Göran Biörsmark (fp), Birgitta Hambraeus (c), Bertil Måbrink
(vpk), Viola Furubjelke (s), Kristina Svensson (s), Eva Björne (m),
Karin Söder (c), Arne Mellqvist (s), Margareta Israelsson (s), Håkan
Holmberg (fp) och Marianne Samuelsson (mp).

Avvikande meningar

1. Konventionens artikel 37 c

Birgitta Hambraeus och Karin Söder (båda c) anser att den del av
utrikesutskottets yttrande på s. 1 som börjar med "Utrikesutskottet
tillstyrker" och slutar med "i propositionen." bort ha följande lydelse:
Utrikesutskottet tillstyrker att riksdagen godkänner FN-konventionen
om barnets rättigheter dock utan det förbehåll avseende konventionens
artikel 37 c som föreslås i propositionen.

Under arbetet med konventionen har ett omfattande och lyckat
samarbete ägt rum mellan länder med stora kulturella och religiösa
skillnader. En reservation från Sveriges sida skulle kunna äventyra
helheten i ratificeringsarbetet med konventionen, då andra länder
därmed kan anse det acceptabelt att ange förbehåll på punkter av
betydligt större omfattning än artikel 37 c.

Vi anser att lagen om kriminalvård i anstalt i princip fyller de krav
konventionen ställer när det gäller den unges bästa vid fall av förvarstagande.

2. Barnens rätt i biståndssamarbetet

Birgitta Hambraeus och Karin Söder (båda c) anser att den del av
utskottets yttrande på s. 2 som börjar med "De bestämmelser" och
slutar med "statliga biståndssamarbetet." bort ha följande lydelse:

Den materiella utvecklingen har sedan mitten av 1980-talet varit
negativ i flera av de fattigaste, skuldtyngda staterna. De betalar mer i
kapitaltjänst till de rika länderna än de får i bistånd.

Internationella valutafondens och Världsbankens strukturanpassningsprogram
som Sverige stöder har ytterligare belastat de sårbaraste
grupperna dit barnen hör. Bi a. har skolundervisning och hälsovård
blivit lidande. Särskilt flickorna får kortare undervisning eftersom de
måste se efter småsyskonen när föräldrarna tvingas arbeta ännu hårdare
för att uppehålla livet. UNICEF och flera enskilda organisationer,
bl.a. kyrkorna, har framfört allvarlig kritik som Världsbanken tycks ha
tagit intryck av.

Det är väsentligt att regeringen prioriterar efterlevnaden av de
bestämmelser om barns rättigheter som återfinns i konventionen i allt
biståndssamarbete med andra givar- och mottagarländer inom ramen
för de internationella organisationerna. Detta bör ges regeringen till
känna.

1989/90:SoU28

Bilaga 4

Försvarsutskottets yttrande

1989/90:FöUly

Godkännande av konventionen om barnets
rättigheter

Till socialutskottet

Socialutskottet har berett försvarsutskottet tillfälle att senast den 3 maj
1990 yttra sig över de delar av proposition 1989/90:107 om godkännande
av FN-konventionen om barnets rättigheter jämte eventuella motioner
som har samband med utskottets beredningsområde.

Försvarsutskottet behandlar propositionen endast såvitt gäller konventionens
artikel 38 med bestämmelser om barnets skydd vid väpnade
konflikter. På motsvarande sätt begränsar utskottet sitt yttrande rörande
de med anledning av propositionen väckta motionerna till yrkande
4 i motion 1989/90:So54 (mp) som rör nämnda artikel.

Inledning

Enligt artikel 38 i konventionen åläggs konventionsstaterna att bl.a.
vidta alla tänkbara åtgärder för att säkerställa att personer som inte
uppnått 15 års ålder inte deltar direkt i fientligheterna och att avstå
från att rekrytera en sådan person till sina väpnade styrkor. Vid
rekrytering av personer mellan 15 och 18 år skall konventionsstaterna
i första hand rekrytera dem som är äldst. Artikel 38 återspeglar i stort
redan gällande internationella norm på området såsom den utformats
bl.a. genom 1977 års tilläggsprotokoll (I och II) till 1949 års Genévekonventioner
angående skydd för krigets offer.

I motion 1989/90:So54 yrkande 4 (mp) anser motionärerna att
riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad som
anförts om att Sverige i internationella sammanhang aktivt bör verka
för att åldersgränsen för att inte få använda barn i direkta fientligheter
höjs till 18 år.

Försvarsutskottet

Försvarsutskottet konstaterar inledningsvis, såsom också framhålls i
propositionen, att de i artikel 38 angivna åtagandena är uppfyllda i
svensk rätt. Sålunda anges i 1 § värnpliktslagen (1941:967) att svensk
man är värnpliktig fr.o.m. det kalenderår under vilket han fyller arton
år t.o.m. det under vilket han fyller fyrtiosju år. Enligt 9 § hemvärnskungörelsen
(1970:304) skall den som antas som ordinarie hemvärnsman
vara svensk medborgare och under antagningsåret fylla minst 18
år. Enligt 11 § nämnd kungörelse skall den som antas som hemvärns -

1989/90: SoU28

Bilaga 5

ungdom vara svensk, medborgare och ha fyllt 15 år. Enligt av överbefälhavaren
meddelade föreskrifter får sådan ungdom utbildas i strid
tidigast det år vederbörande fyller 18 år. I 13 a § kungörelsen
(1970:301) om frivillig försvarsverksamhet föreskrivs att som personal
för tjänstgöring inom totalförsvaret får den antas som är svensk medborgare
och fyller minst 16 år eller, om tjänstgöringen avser försvarsmakten,
minst 18 år under antagningsåret.

I propositionen uppges att Sverige och ett antal andra länder i
konventionsarbetet lade fram förslag som innebar att åldersgränsen för
barns deltagande i strid skulle höjas från nuvarande 15 år enligt artikel
77 i tilläggsprotokoll I i 1949 års Genévekonventioner till en 18-årsgräns.
Trots att detta förslag stöddes av ett överväldigande flertal av de i
konventionsarbetet deltagande länderna visade det sig, uppges det i
propositionen, inte möjligt att uppnå någon förbättring av skyddet för
barn i detta hänseende.

Av i propositionen närmare redovisade skäl finner föredragande
statsrådet att övervägande skäl talar mot att Sverige i detta läge skall
avge en ensidig förklaring att Sverige åtar sig att tillämpa en högre
åldersgräns än den som artikel 38 anger.

Försvarsutskottet delar föredragande statsrådets uppfattning att konventionen
i nu behandlad del skall ratificeras utan någon ensidig
förklaring från svensk sida. Däremot bör, såsom också anges i propositionen,
Sverige i lämpliga internationella organ fortsätta att verka för
en höjning av den internationella standarden vad avser åldersgränsen
för barnets skydd i väpnade konflikter. Utskottet erfar att ett sådant
arbete pågår inom Europarådets ministerkommitté och dess parlamentariska
församling. Med angivna inriktning, som har utskottets fulla
stöd, blir syftet med motion So54 yrkande 4 (mp) tillgodosett utan att
riksdagen behöver göra ett särskilt uttalande i frågan. Motionsyrkandet
bör sålunda inte bifallas av riksdagen.

Stockholm den 26 april 1990
På försvarsutskottets vägnar

Arne Andersson

Närvarande: Arne Andersson i Ljung (m), Roland Brännström (s),
Ingvar Björk (s), Iréne Vestlund (s), Kerstin Ekman (fp), Barbro
Evermo Palmerlund (s), Göran Allmér (m), Sven Lundberg (s), Karin
Wegestål (s), Ivar Virgin (m), Hans Lindblad (fp), Ingvar Karlsson i
Bengtsfors (c), Jan Jennehag (vpk), Alf Egnerfors (s), Sven-Olof Petersson
(c) och Ulla Bouvin (mp).

1989/90:SoU28

Bilaga 5

Socialförsäkringsutskottets yttrande

1989/90:SfU3y

FN-konventionen om barnets rättigheter
Till socialutskottet

Socialutskottet har den 3 april 1990 berett socialförsäkringsutskottet
tillfälle att yttra sig över de delar av proposition 1989/90:107 om
godkännande av FN-konventionen om barnets rättigheter jämte motioner
som har samband med utskottets ämnesområde.

Socialförsäkringsutskottet begränsar sitt yttrande till motion
1989/90:So52 av Maria Leissner och yrkande 1 i motion 1989/90:So50
av Lars Werner m.fl.

Båda motionerna tar upp vissa rättigheter för asylsökande barn. De
övergripande rättigheterna för dessa barn regleras i konventionens
artikel 22. I denna stadgas att konventionsstaterna bl.a. skall vidta
lämpliga åtgärder för att säkerställa att ett barn som söker flyktingstatus
eller anses som flykting enligt tillämplig internationell eller nationell
rätt och tillämpliga förfaranden, och oberoende av om det kommer
ensamt eller är åtföljt av sina föräldrar, erhåller lämpligt skydd
och humanitärt bistånd vid åtnjutande av de tillämpliga rättigheter
som anges i konventionen och i andra internationella instrument
rörande mänskliga rättigheter eller humanitär rätt, som nämnda stater
tillträtt.

Motion So52 anknyter till några frågor, som väckts under den
remissbehandling som föregått propositionen, och som enligt motionären
kräver åtgärder för att konventionens krav skall kunna uppfyllas.

I konventionens artikel 1 anges att med barn avses varje människa
som är under 18 år, om inte barnet blir myndigt tidigare enligt den lag
som gäller för barnet. Motionären begär ett tillkännagivande om att
den svenska utlänningslagen, som bygger på ett familjebegrepp innefattande
man, hustru och ogifta barn under 16 år, skall anpassas till
konventionens definition.

I motionen tas därefter närmare upp olika situationer där ett asylsökande
barns rätt enligt motionären kränks. Motionären hänvisar här
till artiklarna 9, 12, 24 och 37 b.

I artikel 9 punkt 1 anges bl.a. att konventionsstaterna skall säkerställa
att ett barn inte skiljs från sina föräldrar utom i de fall då behöriga
myndigheter, som är underställda rättslig överprövning, i enlighet med

1989/90:SoU28

Bilaga 6

tillämplig lag och tillämpliga förfaranden, finner att ett sådant åtskiljande
är nödvändigt för barnets bästa. Situationen exemplifieras med
att ett sådant beslut kan vara nödvändigt i ett särskilt fall, t.ex. vid
övergrepp mot eller vanvård av barnet från föräldrarnas sida eller då
föräldrarna lever åtskilda och ett beslut måste fattas om barnets vistelseort.
I punkt 4 anges att då ett sådant åtskiljande är följden av
åtgärder som en konventionsstat tagit initiativ till, t.ex. utvisning
gentemot den ena av eller båda föräldrarna eller barnet, är staten
skyldig att ge de väsentliga upplysningarna om den/de frånvarande
familjemedlemmarnas vistelseort, såvida inte lämnandet av upplysningarna
skulle vara till skada för barnet.

Motionären anför i denna del att det i asylsituationer strider mot
barnets bästa att separera barnet från sin familj och att detta inte får
förekomma. Polisen kan i dag, framhåller motionären, verkställa aveller
utvisningar, även om det innebär att familjen splittras, t.ex. när
en asylsökande har gömt sig. För att man skall klara konventionens
krav i artikel 9 begär motionären ett uttalande från riksdagen om att
av- eller utvisningar inte får förekomma som innebär att barnet skiljs
från sina föräldrar.

Enligt artikel 12 skall konventionsstaterna tillförsäkra det barn som
är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla
frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i
förhållande till barnets ålder och mognad. För detta ändamål skall
barnet särskilt beredas möjlighet att höras, antingen direkt eller genom
företrädare eller ett lämpligt organ och på ett sätt som är förenligt med
den nationella lagstiftningens procedurregler, i alla domstols- och
administrativa förfaranden som rör barnet.

Motionären anför att alla asylsökande barn på grund av denna
artikel måste ges en generell rätt att föra fram sina skäl inför bedömningen
om de är berättigade till uppehållstillstånd i Sverige. För
närvarande är det enligt motionären bara i undantagsfall som barnen
ges möjlighet att föra fram sina skäl för att få en fristad i Sverige.

Föredragande statsrådet anser i propositionen att Sveriges praxis i
asylärenden är förenlig med kraven i denna artikel. Han hänvisar till
förarbetena till utlänningslagen (prop. 1988/89:86), i vilka det framhålls
att myndigheterna skall ta särskild hänsyn till barnens situation i
asylärenden och att barnen skall uppmärksammas som egna individer
som kan ha egna skäl för uppehållstillstånd. Han hänvisar också till att
vårdnadshavaren redan i samband med polisens grundutredning i ett
asylärende utfrågar vårdnadshavaren om de medföljande barnens förhållanden.
Frågorna gäller barnens fysiska och psykiska tillstånd samt
eventuella egna asylskäl. Med utgångspunkt i den information som
lämnas avgör polisen om barnet skall höras.

1989/90: So U 28

Bilaga 6

Utskottet kan för sin del inte ställa sig bakom motionärens krav på
att alla barn, oavsett ålder och mognad, skall ges en generell rätt att bli
hörda. Något sådant villkor ställs inte heller upp i konventionen. Med
hänsyn till vad ovan anförts om praxis i asylärenden beträffande barn
under 16 år och till att äldre barn förhörs som vuxna delar utskottet
statsrådets uppfattning att gällande praxis är förenlig med kraven i
artikeln.

Konventionens artikel 24 behandlar barns rätt till hälso- och sjukvård.
Konventionsstaterna erkänner barnets rätt att åtnjuta bästa uppnåeliga
hälsa och rätt till sjukvård och rehabilitering. De skall sträva
efter att säkerställa att inget barn är berövat sin rätt att ha tillgång till
sådan hälso- och sjukvård och att denna rätt till fullo förverkligas. De
skall också sträva efter och skall särskilt vidta lämpliga åtgärder bl.a.
för att säkerställa att alla barn erhåller nödvändig hälso- och sjukvård
med tonvikt på utvecklingen av primärvården och att alla grupper i
samhället, särskilt föräldrar och barn, får information om och har
tillgång till bl.a. undervisning om barnhälsovård.

Motionären anför med hänvisning till konventionens krav att även
asylsökande barn i Sverige måste ges tillgång till ordinär barnhälsovård,
då de för närvarande endast har rätt till akut sjukvård.

Landstingen skall enligt hälso- och sjukvårdslagen erbjuda dem som
är bosatta i landstingskommunen hälso- och sjukvård. I övrigt omfattar
landstingens vårdskyldighet endast omedelbar hälso- och sjukvård. I
propositionen anför statsrådet att artikel 24:s bestämmelser om rätt till
hälso- och sjukvård i detta sammanhang skall jämföras med artikel
22:s bestämmelser om flyktingbarnens rättigheter. En sådan jämförelse
ger enligt hans mening inte vid handen att den svenska regleringen
skulle stå i strid med konventionens bestämmelser. Statsrådet förutsätter
att man — när det gäller att erbjuda flyktingbarn hälso- och
sjukvård — i så stor utsträckning som möjligt utgår från barnens
behov, och han hänvisar därvid till socialstyrelsens allmänna råd
(1988:8) Hälsovård för flyktingar och asylsökande. Statsrådet förutsätter
också att frågan uppmärksammas vid socialstyrelsens översyn av det
fysiska och psykiska hälsoläget hos landets flyktingbarn och flyktingungdomar.

Utskottet vill erinra om att socialstyrelsen i sina förenämnda allmänna
råd ansett att den asylsökandes behov av vård måste bedömas i
perspektivet av att det kan dröja flera månader innan han har möjlighet
att iå annan vård än akutvård och att detta har särskilt stor
betydelse när det gäller barn. Med de långa handläggningstider som för
närvarande finns utgår utskottet från att barnens behov av annan vård
än akutsjukvård särskilt blir uppmärksammat. Den hälsoundersökning
som regelmässigt görs så snart som möjligt efter ankomsten till Sverige
bör enligt de allmänna råden när det gäller barn i allmänhet även
innefatta läkarundersökning. Hälsoundersökningen bör ses som en
familjeutredning där undersökning av barn och föräldrar så långt
möjligt samordnas. Socialstyrelsen anser dessutom att barn under sju

1989/90: SoU28

Bilaga 6

år snarast, helst redan under tiden på förläggning, bör få kontakt med
barnhälsovården så att en barnhälsovårdsjournal kan upprättas. Utskottet
avstyrker mot denna bakgrund bifell till motionen i denna del.

Enligt artikel 37 b skall konventionsstaterna säkerställa att inget
barn får olagligt eller godtyckligt berövas sin frihet. Gripande, anhållande,
häktning, fängslande eller andra former av frihetsberövande av
barn skall ske i enlighet med lag och får endast användas som en sista
utväg och för kortast lämpliga tid.

I motionen framhålls att enligt den svenska utlänningslagen finns
det möjligheter att beröva asylsökande barn friheten. Detta strider
enligt motionären mot konventionens krav och möjligheten måste
därför tas bort ur svensk lagstiftning.

I de vilande delarna av 1989 års utlänningslag, som inom kort
kommer att behandlas av riksdagen med anledning av utskottets betänkande
1989/90, har föreslagits att möjligheterna att ta barn i förvar
ytterligare begränsas. I lagförslaget finns en uttrycklig regel om att barn
under 16 år inte får tas i förvar om det är tillräckligt att de ställs under
uppsikt. Barnens rätt att vistas tillsammans med sina föräldrar stärks
enligt förslaget genom att barnet får skiljas från sin vårdnadshavare
eller, om det är flera, en av dem endast om det finns synnerliga skäl. I
förarbetena till lagen betonas angelägenheten av att barnen vid förvar
får vistas under så normala förhållanden som möjligt.

Enligt artikel 7 i konventionen skall barnet registreras omedelbart
efter födelsen och skall ha rätt från födelsen till ett namn, rätt att
förvärva ett medborgarskap och, så långt det är möjligt, rätt att få
vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem. Konventionsstaterna
skall säkerställa genomförandet av dessa rättigheter i enlighet med
sin nationella lagstiftning och sina åtaganden enligt tillämpliga internationella
instrument på detta område, särskilt i de fall då barnet annars
skulle vara statslöst.

Motionären anför att barnet enligt konventionen har rätt till medborgarskap
från födseln och erinrar om att för såväl barn som föds av
statslösa föräldrar eller av föräldrar, vars hemlands lagstiftning inte
automatiskt ger barnet medborgarskap så länge barnet är utanför
landets gränser, som för statslösa barn som invandrar finns det i svensk
lagstiftning tidsgränser som skall uppfyllas innan det blir möjligt att
söka svenskt medborgarskap. Artikel 7 i konventionen bör därför
föranleda en översyn av lagen om svenskt medborgarskap för att
konventionens krav skall uppfyllas.

1989/90: SoU28

Bilaga 6

nen motsvarar vad som redan gäller för Sveriges del enligt artikel 24
punkt 3 konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter.
Innebörden av denna konvention och 1961 års konvention om begränsning
av statslöshet liksom den nu aktuella konventionens bestämmelser
är inte att ge ett statslöst barn en ovillkorlig rätt från födelsen
till medborgarskap i det land barnet föds i, utan rätten får villkoras
genom nationell lag och i enlighet med landets internationella åtaganden.
Utskottet avstyrker på grund av det anförda bifall till motionen
även i denna del.

I motion So52 av Lars Werner m.fl. framhålls att artikel 37 har
försvagats i den svenska översättningen. Motionärerna vänder sig mot
att det engelska ordet "prompt" i den svenska versionen översatts med
ordet "snabbt". Motionärerna föreslår i stället ordet "ofördröjligen"
eftersom polisen och invandrarverket inte anser det nödvändigt med
en biträdesjour.

Utskottet, som erinrar om att det är konventionens engelska text
som skall godkännas, finner inte att någon åtgärd med anledning av
motion SoSO yrkande 1 är påkallad.

Stockholm den 2 maj 1990
På socialförsäkringsutskottets vägnar

Doris Håvik

Närvarande: Doris Håvik (s), Gullan Lindblad (m), Börje Nilsson (s),
Ulla Johansson (s), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c), Lena Öhrsvik
(s), Margit Gennser (m), Nils-Olof Gustafsson (s), Ingegerd Elm
(s), Maud Björnemalm (s), Barbro Sandberg (fp), Margo Ingvardsson
(vpk), Ragnhild Pohanka (mp), Christina Pettersson (s) och Bertil
Persson (m).

Avvikande meningar

1. Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 1 som börjar med "Föredragande
statsrådet" och slutar med "sålunda anförts." bort ha följande
lydelse:

Utskottet biträder motionärens förslag att utlänningslagen skall anpassas
till konventionens definition av barn, vilken för svenska förhållanden
innebär att med barn avses varje människa under 18 år.
Utskottet föreslår därför att socialutskottet tillstyrker bifall till motion
So52 i denna del.

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 3 med "Landstingen
skall" och slutar på s. 4 med "denna del." bort ha följande
lydelse:

1989/90: SoU28

Bilaga 6

Asylsökande barn i Sverige har för närvarande endast rätt till akut
sjukvård. För att säkerställa den rätt till hälso- och sjukvård som
stadgas i konventionens artikel 24 måste asylsökande barn också ges
rätt till ordinär barnhälsovård. Utskottet föreslår sålunda att socialutskottet
tillstyrker motion So52 även i denna del.

2. Margo Ingvardsson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 3 med "Landstingen
skall" och slutar på s. 4 med "denna del." bort ha följande
lydelse:

dels att den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med "Utskottet,
som" och slutar med "är påkallad." bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning bör den svenska översättningen av det
engelska ordet "prompt" i artikel 37 vara "ofördröjligen" i stället för
"snabbt". Därmed ges en tydligare signal för dem som skall tillämpa
konventionen att det är nödvändigt med en biträdesjour för asylsökande
barn. Socialutskottet bör därför tillstyrka bifall till motion So50
yrkande 1.

3. Ragnhild Pohanka (mp) anser att den del av utskottets yttrande på s.
3 som börjar med "Landstingen skall" och slutar på s. 4 med "denna
del." bort ha följande lydelse:

1989/90:SoU28

Bilaga 6

I reservation 7 framlagda lagförslag
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1985:677) om lokala
kabelsändningar

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1985:677)' skall ha nedan angivna
lydelse.

Av reservanten föreslagen lydelse
2 §2

Nuvarande lydelse

I lagen förstås med radiosändning,
trådsändning och radioprogram
detsamma som i radiolagen
(1966:755). Vidare förstås med
kabelnät: anläggning för lokala
kabelsändningar,
kanal: det genom frekvensangivelse
eller på annat därmed jämförligt
sätt särskilt bestämda utrymme
i ett kabelnät som behövs
för sändning av radioprogram,
programkanal: det samlade utbud
av radioprogram som under
en gemensam beteckning sänds i
en kanal,
vidaresåndning: samtidig och
oförändrad återutsändning av en
sändning,
satellitsändning: vidaresändning
av programkanaler från satelliter i
fast trafik,

egensändning: sändning av annat
slag än vidaresändning.

vidaresändning: samtidig och
oförändrad återutsändning av en
sändning,
satellitsändning: vidaresändning
av programkanaler från satelliter,

egensändning: sändning av annat
slag än vidaresändning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

1 Lagen omtryckt 1985:1056.

2 Senaste lydelse 1986:1216.

1989/90:SoU28

Bilaga 7

Förslag till
Lag om ändring i radiolagen (1966:755)

Härigenom föreskrivs att 5 a § lagen (1966:755)' skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Av reservanten föreslagen lydelse

5a §

Radioprogram i rundradiosändning
som här tagits emot i centralantennanläggning
Sr utan särskilt
tillstånd sändas vidare till
mottagare inom fastighet som är
ansluten till anläggningen.

Om rätt

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

1 Lagen omtryckt 1986:1209.

1989/90: So U 28

Bilaga 7

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Motioner 2

Motioner väckta med anledning av propositionen 2

Motioner väckta under den allmänna motionstiden år

1990 3

Motion väckt med anledning av proposition 1989/90:70
om våldsskildringar i rörliga bilder m.m. och som

kulturutskottet överlämnat till socialutskottet 4

Yttranden 4

Utskottet 4

Bakgrunden till konventionen 4

Frågor om anpassning av svenska bestämmelser och om

förbehåll vid en ratificering 6

Definitionen på barn 6

Principen om barnets bästa 6

Åtgärder för att genomföra de rättigheter som

erkänns i konventionen 8

Familjepolitiken 12

Rätt att från födelsen förvärva ett medborgarskap .. 16

Rätten att få vetskap om sina föräldrar 18

Skiljande av barn från föräldrar 19

Barns rätt att bli hörda 20

Koncessionssystemet för lokala kabelsändningar ... 21

Hälso- och sjukvård för asylsökande 23

Pornografisk verksamhet 24

Användande av frihetsberövande påföljd 28

Behandling av barn som berövats friheten 29

Frågan om Sverige bör godkänna konventionen m.m. . . 34

Viss ändring av den svenska översättningen av

konventionen 35

Fortsatt arbete på att höja åldersgränsen för deltagande
i väpnade konflikter 36

Information om konventionen 39

Hemställan 42

Reservationer 44

Särskilda yttranden 50

Bilaga 1 Yttrande från KU 51

Bilaga 2 Yttrande från JuU 60

Bilaga 3 Yttrande från LU 68

Bilaga 4 Yttrande från UU 71

Bilaga 5 Yttrande från FöU 74

Bilaga 6 Yttrande från SfU 76

Bilaga 7 I reservation 7 framlagda lagförslag (av mp) 82

1989/90:SoU28

gotab 96813, Stockholm 1990