Socialutskottets betänkande
1989/90:SoU2

En aktiv alkoholpolitik m.m.

1989/90

SoU2

Sammanfattning

I betänkandet behandlas ett stort antal motionsyrkanden från den
allmänna motionstiden 1989 om främst alkoholpolitiska frågor.

Med anledning av ett trettiotal motionsyrkanden från samtliga riksdagspartier
uttalar sig utskottet för en mer aktiv alkoholpolitik. Regeringen
måste, enligt utskottet, besluta om konkreta åtgärder som leder
till en sänkning av alkoholkonsumtionen. Utgångspunkten för dessa
insatser bör vara det alkoholpolitiska beslut riksdagen fettade år 1977.
Utskottet ställer sig återigen bakom WHO:s mål att minska alkoholkonsumtionen
med 25 % från år 1980 till år 2000. Behovet av
förebyggande åtgärder och opinionsbildning understryks. Utskottet uttalar
sig för åtgärder beträffande information och utbildning — särskilt
vad gäller skolans ANT-undervisning. Utskottet anser vidare att skälen
för att begränsa ungdomens alkoholkonsumtion nu är så starka att en
höjning av åldersgränsen för servering av alkoholdrycker kan övervägas.
Inköpsrestriktioner, däremot, bör enligt utskottet prövas först om
utvecklingen mer påtagligt försämras, särskilt vad gäller ungdomars
alkoholvanor. Utskottet uttalar sig också för åtgärder beträffande stöd
till alkoholfria miljöer, restriktivitet vid utskänkning av alkoholdrycker
och ökad alkoholforskning samt åtgärder mot ungdomars missbruk,
missbruk på arbetsplatserna, langning, snabbvin, hembränning och
teknisk sprit. Utskottet understryker dessutom betydelsen av förebyggande
insatser inom hälso- och sjukvården mot alkoholmissbruk.

Vad utskottet anfört beträffande behovet av en mer aktiv alkoholpolitik
föreslås riksdagen ge regeringen till känna.

Elva motioner avstyrks. Utskottets m-ledamöter reserverar sig till
förmån för motioner om ekonomisk misskötsamhet och serveringstillstånd,
servering på teatrar m.m. och om samordning av resurser mot
narkotikam issbruk.

Motioner

1988/89:So204 av förste vice talman Ingegerd Troedsson (m) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär förslag om tillstånd att servera öl
och vin i samband med föreställning i teaterlokal, konsertlokal e.d.
under de i motionen angivna förutsättningarna.

1 Riksdagen 1989/90.12 sami. Nr 2

1988/89:So207 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om lokal och regional samordning av resurser för
bekämpande av narkotikamissbruket.

1988/89:So211 av Gullan Lindblad m.fl. (m,fp,c) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna att beslut i ärenden
rörande serveringstillstånd icke skall kunna ske enbart på grund av
misstanke om skattebrott eller ekonomisk försumlighet utan först
sedan dom har fallit.

1988/89:So217 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att medel
bör anslås för att intensifiera upplysningen om den nya drogen "brown

sugar",

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
förutsättningar måste förbättras för föräldrar att medverka i det förebyggande
arbetet inom narkotikaområdet.

1988/89:So228 av Knut Billing m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen av
regeringen begär förslag till sådana ändringar i lagen (1977:293) om
handel med drycker att servering av öl och vin inte skall vara
förbunden med servering av lagad mat.

1988/89:So241 av Lennart Nilsson och Nils T Svensson (båda s) vari
yrkas att riksdagen beslutar att paragraf 46 i Lag (1977:293) om handel
med drycker utgår.

1988/89:So242 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag som möjliggör vinservering i samband med
teaterföreställningar.

1988/89:So253 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om den allmänna inriktningen av alkoholpolitiken samt regeringens
övergripande ansvar i detta sammanhang,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om behovet av insatser mot hembränningen.

1988/89:So256 av Gudrun Norberg (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar
om sådan ändring i alkohollagstiftningen att serveringsåldern för
alkoholdrycker höjs till 20 år.

1988/89:So257 av Erik Holmkvist m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om riksdagens tidigare beslut om en 25-procentig
minskning av alkoholkonsumtionen fram till år 2000,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en nödvändig och snar förändring av samhällets
attityd till alkoholförtäring,

1989/90: SoU 2

i

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om det otillfredsställande i att bidrag från stat och
kommun används till alkoholdrickande hos bidragsmottagaren,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om missbruksproblemen på våra arbetsplatser,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om nödvändigheten av en ökad samverkan mellan
familjer och skola-polis-sociala myndigheter,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett ökat behov av forskning kring ungdomens allt
tidigare alkoholdebut och övriga alkoholmönster,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om värdet av tillskapandet av fler alkoholfria miljöer,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för att komma till rätta med den allt
öppnare och destruktiva langningen av alkohol till unga människor,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
övrigt i motionen anförts för att komma till rätta med alkoholproblemen
i vårt land.

1988/89:So262 av Karin Israelsson och Gunhild Bolander (båda c) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att ge AN-rådet initiativrätt, egna från
regeringskansliet fristående kansliresurser samt att rådets möjligheter
att genom opinionsbildande arbete föra ut kunskap om alkohol och
andra drogers samhällseffekter förstärks.

1988/89:So269 av Göran Magnusson m.fl. (s,m,fp,c,vpk,mp) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inriktning av alkoholpolitiken för att minska den totala
alkoholkonsumtionen med minst 25 % fram till år 2000.

1988/89:So270 av Anders Castberger m.fl. (fp,c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den avvikande tillämpningen av tillståndsreglerna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av ökad kontroll som en del av ett
åtgärdsprogram i alkoholpolitiskt syfte,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förslag om ett system med särskild tillståndsavgift.

1988/89:So271 av Anders Castberger och Karin Israelsson (fp,c) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en höjning av alkoholutskänkningsåldern lill
lägst 20 år.

1989/90:SoU2

3

1988/89:So273 av Anders Castberger och Ivar Franzén (fp,c) vari yrkas 1989/90:SoU2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om obligatoriska varningstexter på alkoholförpackning samt
utformningen av denna text.

1988/89:So274 av Isa Halvarsson m.fl. (fp,c) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att snabbvinsatser endast skall få tillhandahållas i Systembolagets butiker
och med beskattning och övriga regler som gäller för alkoholhaltiga
drycker eller motsvarande.

l988/89:So275 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Carl-Johan Wilson
(båda fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om avstängning — och därmed påfordrad
legitimationskontroll — från inköp på systembolag.

1988/89:So279 av Sten Andersson i Malmö och Birger Hagård (båda
m) vari yrkas att riksdagen beslutar anpassa minimiåldern för inköp
på Systembolaget till myndighetsåldern.

1988/89:So284 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Erling Bager (båda fp)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförts om ett 3-årigt försök med inköpsbegränsning
av alkohol.

1988/89:So286 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Karin Israelsson (fp.c)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
åldersgräns för inköp av alkoholdrycker på utskänkningsställen höjs
till 20 år.

1988/89:So297 av Ingvar Eriksson och Carl G Nilsson (båda m) vari
yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förebyggande upplysning och information inom
alkohol- och narkotikapolitiken,

1988/89:So300 av Gudrun Norberg och Isa Halvarsson (båda fp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om information om langning och bidrag till alkoholfria
aktiviteter.

1988/89:So301 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att medlen
inom alkoholpolitiken måste anpassas så att WHO:s målsättning att
sänka totalkonsumtionen av alkohol med 25 % till år 2000 uppnås,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder som är ägnade att stävja de problem som
är förknippade med snabbvinsatserna,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till insatser för att
förhindra att teknisk sprit utnyttjas som berusningsmedel,

4

4. att riksdagen hos regeringen begär en kampanj mot langning i 1989/90:SoU2
enlighet med vad som anförts i motionen.

1988/89:So307 av Göran Magnusson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vikten av
att åtgärder vidtas så att 25 procents minskning av alkoholkonsumtionen
klaras till år 2000,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
åldersgränsen för att bli serverad alkohol på restaurant sätts till 20 år,
alltså densamma som inköpsåldern,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att all
försäljning av snabb v insatser skall ske genom Systembolaget.

1988/89:So313 av Ylva Annerstedt (fp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om att
Systembolaget skall ta emot tomburkar.

1988/89:So315 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen
begär att regeringen tillsätter en utredning i enlighet med motionens
förslag.

1988/89:So326 av Elver Jonsson och Hans Lindblad (båda fp) vari
yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder för att
hävda en aktiv alkoholpolitik med avsikt att uppfylla WHO:s alkoholpolitiska
mål och 1977 års riksdagsbeslut,

3. att riksdagen beslutar att åldersgränsen för servering av alkohol på
restauranger samordnas med den högre ålder som gäller för inköp på
Systembolaget,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder i syfte att
stärka det alkoholfria utbudet inom restaurangnäringen,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärdsprogram för
att förverkliga ett antal alkoholfria zoner i enlighet med vad som sägs i
motionen.

1988/89:So332 av Bo Lundgren och Karin Ahrland (m.fp) vari yrkas
att riksdagen beslutar avskaffa förbudet mot servering av vin och
starköl i samband med teaterföreställningar och motsvarande offentliga
tillställningar.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:Sk701.

1988/89:So444 av Sigge Godin (fp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet
av en folkhälsokampanj.

1988/89:So535 av Gullan Lindblad och Göthe Knutson (båda m) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av Lagen
om handel med drycker så att viktiga rättsprinciper inte åsidosätts.

5

Inledning

1989/90: So U 2

I betänkandet behandlas ett femtiotal motionsyrkanden från den allmänna
motionstiden 1989, vilka främst rör alkoholpolitiska frågor. Ett
antal motioner om missbrukarvård kommer att behandlas senare i höst
i anslutning till en kommande proposition om statsbidrag till missbrukarvård
m.m. De alkoholpolitiska frågorna har under tidigare riksmöten
beretts av skatteutskottet som därvid i regel inhämtat yttranden
från socialutskottet. Fr.o.m. 1988/89 års riksmöte har beredningen av
de alkoholpolitiska frågorna förts över till socialutskottet (prop.
1987/88:22, KU43, rskr. 000). Alkoholskattefrågorna ligger dock kvar
hos skatteutskottet. Detta är således socialutskottets första egna betänkande
om de alkoholpolitiska frågorna. Med anledning härav lämnas en
relativt fyllig bakgrundsredovisning, särskilt beträffande de frågor som
tidigare behandlats av skatteutskottet.

Allmän bakgrund

Riktlinjerna för den nuvarande alkoholpolitiken beslutades år 1977
(prop. 1976/77:108, SkU 1976/77:40). Propositionen om alkoholpolitiken
hade föregåtts av ett omfattande utredningsarbete. Den s.k. alkoholpolitiska
utredningen (APU) tillsattes år 1965. Dess slutbetänkande
överlämnades år 1974. Förslagen remissbehandlades och överarbetades
härefter av en beredningsgrupp innan de lades till grund för propositionen.

Riksdagen antog under bred enighet ett samlat alkoholpolitiskt
program med tonvikt på socialpolitiska insatser i vid mening och
ökade resurser till förebyggande åtgärder och upplysningsverksamhet.
Målsättningen är att begränsa den totala, alltför höga alkoholkonsumtionen
och att komma till rätta med alkoholmissbruket. I riktlinjerna
ingår en aktiv prispolitik, försäljning av alkohol i kontrollerade former
och en omfattande opinionsbildning.

I regeringens proposition Utvecklingslinjer för hälso- och sjukvården
m.m. (prop. 1984/85:181, SoU 28, rskr. 400), redovisades bl.a.
Världshälsoorganisationens (WHO) hälsostrategi för Europa, vilken
antogs av medlemsstaterna år 1984. Ett av målen för denna är att
minska alkoholkonsumtionen med 25 % till år 2000. Föredragande
statsrådet anförde i propositionen (s. 69) att det för Sveriges vidkommande
skulle innebära en sänkning från nuvarande genomsnittliga ca
6 liter ren alkohol per invånare över 15 år till ca 4 liter. Statsrådet
ansåg detta vara en angelägen målsättning. Hon anförde vidare att om
man lyckas sänka alkoholkonsumtionen till denna nivå skulle det
innebära stora välfärds- och hälsomässiga vinster samtidigt som hälsooch
sjukvården kunde minska de vårdinsatser man nu måste göra för
dem som drabbas av alkoholrelaterade sjukdomar. Något formellt
förslag beträffande målsättningen för alkoholpolitiken framlades dock
inte i propositionen.

6

Med anledning av en fråga (c) hösten 1988 om från vilket år [989/90:SoU2
alkoholkonsumtionens utveckling skall beräknas när det gäller att
uppnå målet en 25-procentig sänkning till år 2000 uppgav socialministern
att WHO utgått från år 1980 som basår och att detta år därför
borde vara basår även för Sveriges del. Den siffermässiga exemplifiering
som gjordes i propositionen (1984/85:181) om utvecklingslinjer
för hälso- och sjukvården m.m. utgick från år 1984 som basår och var
således inte relevant. Socialministern ansåg att det emellertid vore
olyckligt om Sverige som enskilt land utgick från ett annat basår än
övriga medlemsländer i WHO (prot. 1988/89:16 anf. 33).

Det centrala ansvaret för samhällets alkoholpolitik lades år 1977 på
socialstyrelsen och en därtill knuten nämnd, a-nämnden. Det centrala
ansvaret ligger fortfarande på socialstyrelsen. A-nämnden har emellertid
avvecklats fr.o.m. den 1 juli 1985. Dess roll som initiativtagare och
talesman för folkrörelserna i drogfrågan har i stället lagts på ett
alkohol- och narkotikapoliliskt råd (AN-rådet) med representanter för
bl.a. folkrörelser och organisationer som i sin verksamhet arbetar med
drogfrågor. Rådet som hittills varit knutet till regeringen är sedan den
1 juli 1989 inordnat i socialstyrelsen som ett rådgivande organ i
alkohol- och narkotikafrågor (prop. 1988/89:130. SoU24, rskr. 296).

Rådet avses fungera som ett forum för ömsesidig information mellan
olika organisationer och socialstyrelsen om pågående och planerad
verksamhet inom drogområdet samt för diskussion om behov av
åtgärder.

Till AN-rådet har regeringen knutit en särskild beredningsgrupp för
opinionsbildning mot alkohol och narkotika (BOMAN-gruppen) i syfte
att se över, intensifiera och utveckla de opinionsbildande insatserna.

Arbetet har främst varit inriktat mot ungdomar mellan 15 och 20 år.
BOMAN-gruppens arbete avslutades den 31 januari 1989. Samtidigt
startades en ny och bredare aktion mot droger, den s.k.

Athena-gruppen, där såväl organisationers som ansvariga myndigheters
insatser skall samordnas i en nationell satsning. Aktionens sekretariat
har placerats vid socialstyrelsen. Aktionen kommer att genomföras
under en tvåårsperiod och skall ses som en tillfällig extra satsning, som
inte får konkurrera med de reguljära insatser som myndigheter och
organisationer bedriver (budgetprop. 1989, bil. 7, s. 151).

Centralförbundet för alkohol- och narkottkaupplysning, CAN, är ett organ
för folkrörelserna med uppgift främst att förmedla basfakta på
drogområdet, följa drogutvecklingen och sprida information om förändringarna.
CAN har hittills stått under socialstyrelsens överinseende
och dess personal har varit anställd av socialstyrelsen. Genom det ovan
nämnda riksdagsbeslutet (prop. 1988/89:130, SoU24, rskr. 296) godkändes
också att CAN i fortsättningen skulle ha en fristående ställning i
förhållande till socialstyrelsen.

7

Regler om försäljning och tillverkning av alkohol finns i lagen 1989/90:
(1977:293) om handel med drycker (LHD), lagen (1977:292) om
tillverkning av drycker, m.m. (LTD), lagen (1961:181) om försäljning
av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat (LFTA) och lagen
(1977:306) om dryckesskatt.

En översyn av reglerna på alkoholområdet har genomförts av alkoholhandelsutredningen
(S 1984:02). Utredningen överlämnade två betänkanden
(SOU 1985:15) Handel med alkoholdrycker och (SOU
1986:35) Handel med teknisk sprit m.m. samt promemorian (Ds S
1986:4) Partihandel med starköl. Vid remissbehandlingen av utredningens
betänkanden utsattes flera av de centrala förslagen för stark
kritik. I 1988 års budgetproposition uppgav socialministern att det
visade sig vara svårt att väga samman förslagen till mer genomgripande
förändringar med kravet att regelsystemet skall fylla sin alkoholpolitiska
funktion. Vissa oroande tendenser vad gällde konsumtionens utveckling
talade dessutom, enligt socialministern, för stor försiktighet
beträffande större förändringar inom alkoholpolitikens område. Regeringen
var därför inte beredd att lägga fram någon proposition med
anledning av utredningens förslag (prop. 1987/88:100 bil. 7 socialdepartementet
s. 137).

Riksdagen antog år 1985 en proposition (1984/85:19) om samordnad
och intensifierad narkotikapolitik (SoU 8, JuU 12, SkU 9 och UbU 7).

Målet för samhällets insatser är att stoppa allt missbruk av narkotika. I
propositionen framhölls bl.a. att socialtjänsten har det övergripande
ansvaret för den lokala samordningen av narkotikabekämpningen och
att socialtjänsten också bör ansvara för samordningen av de lokala
resurserna med landstingskommunala och statliga insatser. I de riktlinjer
för droginformation som antogs genom propositionen underströks
folkrörelsernas viktiga roll. Det samlade ansvaret för drogjnformation
lades på socialstyrelsen som skall bedriva drogupplysning och fördela
statliga bidrag för information om droger. I skriften Strategi för droginformation
(Socialstyrelsen redovisar 1986:13) behandlas bl.a. mål och
riktlinjer för droginformation, drogförebyggande aktiviteter, drogupplysning
för olika målgrupper och folkrörelsernas insatser.

Hösten 1984 tillsatte regeringen ett samordningsorgan för narkotikafrågor
inom regeringskansliet, SAMNARK. Samordningsorganet skall
verka för en effektivisering av samhällets insatser mot narkotika och
kontinuerligt föreslå regeringen åtgärder i detta syfte. SAMNARK har
tagit initiativ som rör bl.a. samordning av insatser mellan polis,
kriminalvård och socialtjänst.

Konsumtionsutvecklingen beträffande alkohol

Man brukar mäta alkoholförsäljningen omräknad i liter ren alkohol
per invånare 15 år och däröver. I denna mätning ingår Systembolagets
försäljning, försäljning av starköl till restauranger och försäljning av öl
klass II. Under 1950-talet sjönk försäljningen. År 1960 såldes 4,82 liter
alkohol per invånare 15 år och däröver. Fr.o.m. 1961 ökade försäljningen
för att som högst bli 7,70 liter 1976. År 1980 uppgick försäljningen
till 6,74 liter. Härefter har försäljningen åter minskat till som
lägst 6,01 liter 1984, vilket motsvarar 1966 års nivå. År 1985 visade
försäljningen en liten uppgång till 6,07 liter, som sedan fortsatte under
1986 till 6,34 liter. Uppgången under 1985 och 1986 berodde i första
hand på en tilltagande försäljning av starköl och öl klass II. År 1987
minskade försäljningen till 6,21 liter. Denna sänkning var en följd av
en minskad försäljning av sprit med 8 %. Försäljningen av vin och öl
klass II var i huvudsak oförändrad, medan starkölsförsäljningen ökade
med 8 %. År 1988 skedde på nytt en ökning till 6,40 liter. Denna
berodde främst på en ökning av starkölsförsäljningen, men även på en
ökning av försäljningen av öl klass II och vin. Mellan åren 1980 och
1988 ökade starkölsförsäljningen till servering med 124%.

Till den mätbara konsumtionen skall läggas den konsumtion som
inte registreras i officiell försäljningsstatistik. Hit räknas privat tillverkning
av vin och maltdrycker, olovlig tillverkning av spritdrycker,
privat införsel av alkohol — legal eller illegal — samt konsumtion av
sprit avsedd för andra ändamål, t.ex. tekniska eller medicinska. Storleken
av detta mörkertal kan inte säkert bedömas. Mycket tyder dock på
att den oregistrerade konsumtionen utgör en betydande del av totalkonsumtionen
(jfr nedan under avsnitten snabbviner och hembränning).

Ungdomars alkoholvanor har sedan 1971 undersökts i de s.k. skolungdomsundersökningarna.
De senaste som offentliggjorts är från 1988
och omfattar ett riksrepresentativt urval av elever i årskurs 9. Skolungdomarnas
konsumtion av alkohol är betydligt lägre nu än i slutet på
1970-talet. Andelen alkoholkonsumenter var 1971 ca 90 % och är nu
76 % av pojkarna och 73 % av flickorna. Andelen alkoholkonsumenter
har minskat under 1980-talet, och värdena för 1988 är de lägsta
som noterats — i synnerhet gäller detta flickorna. Andelen elever i
årskurs 9 som druckit alkohol någon gång under vårterminen var i
1988 års skolungdomsundersökning 67 % bland pojkarna och 65 %
bland flickorna. Det finns dock fortfarande elever i årskurs 9 som har
en betydande konsumtion. 4 % av pojkarna och 3 % av flickorna
dricker sprit minst en gång i veckan, och lika många svarade vid
undersökningstillfället att de den senaste veckan druckit 21— 50 cl
starksprit.

Eleverna tillfrågas också om de har haft någon undervisning om
alkohol, narkotika och tobak (ANT) under läsåret samt om omfattningen
av denna. År 1988 uppgav 28 % av eleverna att de inte hade
fatt någon ANT-undervisning alls.

1989/90: Soli 2

9

Också de inskrivningsskyldigas drogvanor har undersökts fortlöpande.
Sedan inskrivningsåret 1969/70 har alla som infinner sig till
mönstring tillfrågats om drogvanor. Flertalet är då 18 år. Bl.a. efterfrågas
hur ofta de värnpliktiga dricker så de känner sig berusade. Andelen
som känner sig berusade någon gång i veckan har sjunkit kontinuerligt
från ca 20 % år 1977 till 6 % år 1988. Andelen värnpliktiga
som uppger att de aldrig är berusade har vidare ökat från 10 % år
1977 till omkring 15 % åren 1986— 1988. Andelen var dock högst år
1983, då 18 % uppgav att de aldrig drack sig berusade.

Sifos ungdomsundersökning 1988/89 däremot visar att alkoholkonsumtionen
bland ungdomar i åldern 12— 24 år har ökat med ungefär
en procent jämfört med förra året. Ökningen är betydligt mindre än
de tre närmast föregående åren, då ökningstakten var ca 9 % per år.
Sedan 1984/85 har dock den totala alkoholkonsumtionen i denna
grupp ökat med närmare 30%. Ökningen ligger främst på starkölssidan,
där den är så hög som 40%. Ökningen det senaste året förklaras
av en konsumtionsökning bland flickorna i den äldre åldersgruppen
(20— 24 år) och gäller i huvudsak starköl och öl klass II.

I jämförelse med andra länder är den svenska alkoholförsäljningen
förhållandevis låg. Listan över försäljning år 1987 omräknad i ren
alkohol per invånare (alla åldrar) toppas av vinproducerande länder

— Frankrike och Spanien — med en försäljning på omkring 13 liter.
Sverige kommer på tjugoåttonde plats bland 36 undersökta länder med
5,4 liter per person. Lägre försäljning än Sverige har bl.a. Norge och
Island.

Hur alkoholkonsumtionen fördelar sig mellan olika konsumentgrupper
är inte känt. Det är sålunda inte klarlagt om det grava
missbruket följt samma utveckling som genomsnittskonsumtionen.
Konsumtionsfördelningen är mycket sned — ca 10 % av konsumenterna
svarar för uppemot 50 % av konsumtionen. Till detta kommer
att närmare 20 % av den vuxna befolkningen inte konsumerar alkoholdrycker.
Det är därför svårt att dra slutsatser med hjälp av medeltal.

Olika försök har gjorts att uppskatta hur många personer totalt i
vårt land som "har problem" med alkohol. Resultaten varierar. En
vanlig uppskattning är dock att det rör sig om mellan 300 000 och 500

000 svenskar (se bl.a. den av socialstyrelsen och Systembolaget gemensamt
utgivna skriften Bakgrunden, 4:e uppl., 1988). CAN planerar att
så småningom försöka ställa samman alla de olika uppgifter som finns
om alkoholmissbrukets omfattning.

Alkoholskadorna

Socialstyrelsen har i publikationen Statistik inom alkoholområdet

— försäljning, missbruk och skador 1988 redovisat uppgifter om alkoholrelaterad
sjukvård. Antalet utskrivningar från sluten kroppssjukvård
med alkoholrelaterad huvuddiagnos (alkoholpsykos, alkoholism, levercirrhos
och alkoholförgiftning) beräknas ha ökat med 8,3 % mellan

1989/90:SoU2

10

åren 1985 och 1986. Om jämförelsen görs med år 1977 har däremot
antalet utskrivningar totalt minskat med 14,6 %. Minskningen sedan
1977 var störst för levercirrhos (-26,7 %) och alkoholförgiftning (-27,1
%). Bortsett från alkoholförgiftning förefaller nedgången i antalet
diagnoser ha upphört år 1986, uppger styrelsen.

Socialstyrelsen konstaterar att alkoholförsäljningen också minskat
mellan åren 1977 och 1986. Nedgången har varit ca 13,4 % under
dessa år. Det ger enligt styrelsen anledning att tro att det kan finnas ett
samband mellan försäljningsutvecklingen och de alkoholrelaterade
sjukdomarna. Styrelsen framhåller dock att andra förklaringar inte kan
uteslutas, t.ex. sådana som hänför sig till vården och dess organisation.

Det totala antalet alkoholrelaterade dödsfall uppgår med stor sannolikhet
till åtminstone 6 000 — 7 000 fall per år (1984).

I en nyligen framlagd avhandling konstaterar socialläkaren Gunnar
Ågren att dödligheten är kraftigt förhöjd bland alla undersökta grupper
av alkoholister. Vidare konstaterar han att kvinnor har en högre
alkoholrelaterad överdödlighet än män. Detta gäller i särskilt hög grad
självmord och skrumplever (levercirrhos).

Det uppskattas att omkring 20% av alla vårdplatser i akutsjukvården
och 40% av alla platser i den psykiatriska vården upptas av patienter
med sjukdomar som orsakats av alkohol.

Narkotikamissbrukets utveckling

Enligt CAN:s Rapport 89, Alkohol- och narkotikautvecklingen i
Sverige, har det tunga narkotikamissbruket varit stabilt under år 1988.
De ökningar av tillgången på amfetamin och av amfetaminmissbruk
som tidigare rapporterats tycks enligt CAN ha mattats något under
året. Fortfarande är dock amfetaminmissbruk vanligt i flertalet områden,
uppger CAN, ofta också bland socialt väletablerade personer.
Haschmissbruket uppges visa en liten men tydlig ökningstendens i
många kommuner. I vissa kommuner uppges kokainmissbruk utgöra
ett tydligt inslag, speciellt bland vissa socialt väletablerade personer.
Amfetamin är dock vanligare i dessa grupper, heter det i rapporten.

Skol- och värnpliklsundersökningarna (se ovan) talar för att det inte
skett någon ökning av narkotikamissbruket bland ungdomar under 18
år. År 1988 var det 3— 4 % av eleverna i årskurs 9 som någon gång
använt narkotika. Andelen värnpliktsinskrivna som över huvud taget
prövat eller använt narkotika har sjunkit från 19,2 % år 1980 till
5,8 % år 1988.

Första halvåret 1989 gjorde polisen 3 394 beslag av narkotika, att
jämföra med 2 789 beslag under motsvarande period förra året och

2 229 beslag första halvåret 1987.

1989/90: So U2

11

Inriktningen av alkoholpolitiken

Flera motioner tar upp behovet av åtgärder för att nå WHO:s målsättning
att minska alkoholkonsumtionen med 25 % till år 2000 (se ovan
s. 6).

Enligt motionärerna i motion So253 av Olof Johansson m.fl. (c) visar
den nuvarande utvecklingen att insatserna för att uppnå en 25-procentig
minskning av alkoholkonsumtionen fram till år 2000 inte är
tillräckliga. Opinionsbildningen mot ett kulturmönster där alkohol är
ett dominerande inslag måste intensifieras. Bl.a. måste folkrörelserna
känna ett positivt engagemang i dessa frågor, men de kan inte verka
utan statsmakternas positiva stöd. Regeringen måste våga ta kommandot
och ledningen i alkoholpolitiken, anser motionärerna. Den nuvarande
passiviteten gör regeringen medskyldig till konsumtionsökningen.
Motionärerna hemställer att regeringen ges till känna vad som
anförts om den allmänna inriktningen av alkoholpolitiken samt regeringens
övergripande ansvar i detta sammanhang (yrkande I).

I motion So257 av Erik Holmkvist m.fl. (m) framhålls att det är
ytterst angeläget att nå WHO:s mål om en konsumtionsminskning.
Enligt motionärerna har den under några fa år nedåtgående trenden
vänt. Konsumtionen ökar åter, framför allt bland de yngre och bland
kvinnor. Om trenden långsiktigt skall kunna vändas måste aktiv och
medveten information riktas mot familjerna, barnen och ungdomen,
anser motionärerna. Vad som i motionen anförts om riksdagens tidigare
beslut om en 25-procentig minskning av alkoholkonsumtionen fram
till år 2000 bör ges regeringen till känna {yrkande I).

I motion So269 av Göran Magnusson m.fl. (s,mjp,c,vpk,mp) hänvisas
till de mål som formulerades i 1977 års alkoholpolitiska beslut (se
ovan s. 0). Motionärerna lägger i motionen fram en rad delmål,
grundade på riktlinjerna i 1977 års beslut och hävdar att om alkoholpolitiken
fram till år 2000 konsekvent drivs efter dessa riktlinjer
kommer den totala alkoholkonsumtionen att minska med minst 25 %
fram till år 2000. Vad som i motionen anförts om inriktningen av
alkoholpolitiken bör riksdagen ge regeringen till känna.

I motion So307 av Göran Magnusson m.fl. (s) med samma syfte krävs
åtgärder inom hela det förebyggande fältet, såsom förbättrad information,
lagstiftning mot oregistrerad alkoholförbrukning, gynnande av
alkoholfria miljöer, utnyttjande av prisinstrumentet och begränsning
av det privata vinstintresset vid alkoholhantering. Motionärerna hemställer
att regeringen ges till känna vikten av att åtgärder vidtas så att
25 % minskning av alkoholkonsumtionen klaras till år 2000 (yrkande
!)■_

Även i motion So30I av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs att
regeringen ges till känna att medlen inom alkoholpolitiken måste
anpassas så att WHO:s målsättning att sänka totalkonsumtionen av
alkohol med 25 % till år 2000 uppnås (yrkande 1).

1989/90: So U 2

12

I motion So315 av Lars Werner m.fl. (vpk) framhålls vikten av att nu
få fram konkreta riktlinjer för hur arbetet för att uppnå en 25-procentig
minskning av totalkonsumtionen skall bedrivas. Motionärerna hemställer
att regeringen snarast tillsätter en utredning om hur priser,
åldersgränser, tillgänglighet och restaurangetableringsmöjligheter samverkar
och påverkar varandra.

I motion So326 av Elver Jonsson och Hans Lindblad (båda fp), slutligen,
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder
för att hävda en aktiv alkoholpolitik med avsikt att uppfylla WHO:s
alkoholpolitiska mål och 1977 års riksdagsbeslut.

Socialstyrelsen har som central myndighet ett övergripande ansvar på
det alkoholpolitiska området. Styrelsen har inom ramen för sitt handlingsprogram
för de närmaste åren beslutat att prioritera insatser som
leder till en sänkning av alkoholkonsumtionen. Som ett första led i
detta arbete har socialstyrelsen under våren 1989 lagt fram ett idéprogram
med förslag till alkoholpolitiska åtgärder, "Minska alkoholkonsumtionen
med 25 % till år 2000". Förslagen utgår från de alkoholpolitiska
målen som fastlades av riksdagen år 1977 och WHO-målet om att
minska alkoholkonsumtionen med minst 25 % till år 2000.

I idéprogrammet anför socialstyrelsen att även om ett brett spektrum
av åtgärder bör sättas in för att åstadkomma förändringar är det
nödvändigt med prioriteringar och kraftsamlingar kring vissa områden,
som tidsmässigt preciseras. Det allra viktigaste är enligt socialstyrelsen
att bredda kunskapen om att WHO-målet finns och varför. En informationsinsats
till politiker på alla nivåer är angelägen.

De mål som utöver WHO-målet bör prioriteras är enligt socialstyrelsens
uppfattning följande:

-att verka för att någon alkoholkonsumtion ej förekommer under
uppväxttiden,

-att skapa och vidmakthålla kunskaper om alkoholens verkningar,
alkohollagstiftningen, alkoholpolitiska samband, drogförebyggande

insatser etc..

-att lyfta fram och tydliggöra folkhälsoperspektivet,

-att begränsa tillgången genom att utveckla prisinstrumentet och
effektivisera lagtillämpning och tillsyn,

-att verka för att ingen alkohol konsumeras i situationer som ställer
särskilda krav på reaktionsförmåga och omdöme.

I idéprogrammet redovisas ett antal åtgärdsförslag under samtliga delmål.
Några av de åtgärdsförslag som riktas till samhällsorgan, organisationer,
företag och enskilda är följande:

-att verka för att åldersgränserna vid försäljning tillämpas strikt,

-att utveckla ur vinstsynpunkt konkurrenskraftiga nöjes- och dansställen
utan alkoholservering.

-att utbildningen om alkoholens verkningar, alkoholpolitik etc. förbättras
på grundskolans alla stadier,

-att lärarutbildningen i dessa frågor förbättras,

1989/90:SoU2

13

-att verka för ett brett utbud av åIdersanpassade aktiviteter för ung- 1989/90:

dom,

- att verka för att fordonstrafiken blir alkoholfri.

Socialstyrelsen anser också att det borde övervägas att höja åldersgränsen
för inköp av alkohol på restauranger till 20 år (se även nedan s.

38).

Socialstyrelsen anför sammanfattningsvis att tonvikten i idéprogrammet
ligger på en tidsmässig samordning av insatser mellan olika
myndigheter och organ och en planmässig uppföljning. Om idéprogrammet
skall kunna genomföras krävs enligt styrelsen att aktiviteterna
samordnas centralt, regionalt och kommunalt. På central nivå bör det
vara socialstyrelsen, på regional länsstyrelsen och på kommunal nivå
socialnämnden. Det är vidare enligt socialstyrelsen av stor betydelse
om denna samordning kan ske i nära kontakt med organisationer,
berörda myndigheter och andra organ. Idéprogrammet har sänts ut till
ett stort antal myndigheter, organisationer och föreningar för synpunkter.
De förslag och synpunkter som framförts av remissinstanser har
redan inarbetats och resultatet har presenterats i ett
handlingsprogram som i stora drag följer det tidigare idéprogrammet.

Försök med inköpsbegränsning m.m.

I motion So284 av Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) och Erling Bager (fp) föreslås
ett 3-årigt vetenskapligt planerat och genomfört försök med
inköpsbegränsning av alkohol. Motionärerna hänvisar bl.a. till att både
alkoholförsäljning och skador genom alkoholmissbruk sedan år 1981
har stått stilla på en oacceptabelt hög nivå, trots stora satsningar på
information, vård och rehabilitering. Sedan år 1985 har totalkonsumtionen
till och med ökat, vilket stämmer illa med WHO:s mål att
minska alkoholkonsumtionen med 25 % till år 2 000.

I motion So275 av Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) och Carl-Johan Wilson
(fp) hemställs att regeringen ges till känna vad i motionen anförts
angående avstängning — och därmed påfordrad legitimationskontroli

— från inköp på systembolag. Enligt motionärerna skulle många människor
som får, eller som skulle behöva, vård för sina alkoholproblem
ha stor hjälp av att inte ha inköpsrätt. En effektivt fungerande möjlighet
till avstängning från inköp på systembolaget bör därför snarast
återinföras. Avstängning skall enligt motionärerna vidare kunna ske då
någon döms för langning eller annan alkoholbetingad brottslighet.

Detta bör kunna innebära att inköpsrätten förloras för flera år framåt.
Avstängning bör också kunna ske för att underlätta missbrukarvård,
för att ge möjlighet till utveckling av kontraktsvård samt som ett led i
kriminalvård. Dessutom skall avstängning kunna ske på den enskildes
egen begäran. En legitimationskontroli som upprätthåller dessa regler
bör införas. Butikernas kassaapparater kan förses med elektronik som
inte medger inköp på ett spärrat legitimationskort.

Motioner med förslag om olika former av inköpsbegränsningar eller
registreringar har behandlats av utskottet flera gånger tidigare, senast
hösten 1987 i yttrande till skatteutskottet (SoU 1987/88:ly). Utskottet
uttalade då följande.

När det gäller inköpsbegränsningar är det som skatteutskottet tidigare
påpekat en påtaglig risk att svårigheterna med en alkoholransonering
skapar negativa attityder mot alkoholpolitiska strävanden över lag.
Socialutskottet har för sin del framhållit som angeläget att inte ge
underlag för en sådan negativ opinionsbildning. Alkoholpolitiken måste,
som utskottet anförde förra året, ses som en gemensam strävan,
grundad på väl belagd medicinsk och social erfarenhet, inte som
krångel och onödig kontroll. Därför kan inte utskottet ställa sig bakom
förslag om en allmän inköpsbegränsning. Det är i första hand en
fortsatt målmedveten upplysnings- och opinionsbildningsverksamhet
som behövs. Utskottet avstyrker således de motionsförslag som syftar
till att nu införa olika former av inköpsbegränsningar eller registrering.

Även skatteutskottet ansåg att det för närvarande saknades anledning
att tillgripa åtgärder som inte hade stöd i en bredare opinion och att
inköpsrestriktioner borde övervägas först om utvecklingen mer påtagligt
försämrades (SkU 1987/88:5 s. 16).

Information

AN-rådet

I motion So262 av Karin Israelsson (c) och Gunhild Bolander (c) hemställs
att regeringen ges till känna vad i motionen anförts om behovet
att ge AN-rådet initiativrätt, egna från regeringskansliet fristående
kansliresurser samt om att rådets möjligheter att genom opinionsbildande
arbete föra ut kunskap om alkohol och andra drogers samhällseffekter
bör förstärkas. Motionärerna anser att AN-rådets koppling till
regeringskansliet är diskutabel i den meningen att samma departements
handläggare som svarar för regeringens förslag i alkoholfrågor
också är sekreterare i rådet.

Rådet för alkohol- och narkotikapolitiska frågor, AN-rådet, har tidigare
varit knutet till regeringen. Sedan motionen väcktes har riksdagen,
som ovan nämnts (s. 7), godkänt att AN-rådet fr.o.m. den 1 juli 1989
skall inordnas i socialstyrelsen som ett rådgivande organ i alkohol- och
narkotikafrågor (prop. 1988/89:130, SoU24, rskr. 296). Skälet för att
avveckla AN-rådets hittillsvarande organisation, dvs. att rådet varit
integrerat i socialdepartementets ordinarie verksamhet, uppges i propositionen
vara bl.a. behovet av att renodla och förtydliga såväl statens
som folkrörelsernas roll och funktion inom det alkohol- och narkotikapolitiska
arbetet (prop. s. 25).

1989/90:SoU2

15

Förebyggande upplysning

1989/90:SoU2

Flera motioner tar upp behovet av förebyggande upplysning och
information inom alkohol- och narkotikapolitiken.

I motion So297 av Ingvar Eriksson (m) och Carl G Nilsson (m) påpekas
vikten av att de åtgärder som beslutas på det alkoholpolitiska
området uppfattas positivt av allmänheten. Vidare understryks behovet
av att i förebyggande syfte ge barn och ungdomar fastare normer så att
de får en naturlig motståndskraft mot droger. Hemmet och skolan har
här grundläggande uppgifter i kampen mot droger och missbruk,
liksom föräldraföreningar, kyrkor och samfund, idrottsklubbar m.fl.,
anser motionärerna. Vad som i motionen anförts om förebyggande
upplysning och information bör ges regeringen till känna (yrkande 1)

Även i motion So257 av Erik Holmqvist m.fl. (m) understryks vikten
av att barn och ungdom nås med aktiv och medveten information om
alkoholkonsumtionen långsiktigt skall minska. Motionärerna hemställer
att detta ges regeringen till känna (yrkande 9). I samma motion begärs
också att regeringen ges till känna vad i motionen anförts om en
nödvändig och snar förändring av samhällets attityd till alkoholförtäring
(yrkande 2).

Likartade motionsyrkanden har behandlats av utskottet tidigare, senast
i betänkandet SoU 1987/88:17 (s. 7— 8). Utskottet hänvisade då till sitt
tidigare uttalande att målsättningen för samhällets alkoholpolitik var
att minska den totala, alltför höga alkoholkonsumtionen och att komma
till rätta med alkoholmissbruket. Medlen att nå detta mål är en
omfattande opinionsbildning, kontroll över försäljningen och servering
av alkohol samt en aktiv prispolitik. Enligt målsättningen för informationen
bör riskerna för skadeverkningar och vikten av helnykterhet
under uppväxtåren, i trafiken och arbetslivet betonas. Utskottet underströk
liksom tidigare värdet av information och upplysning om alkoholens
skadeverkningar. När det gällde attityden till alkohol erinrade
utskottet om att målsättningen för alkoholinformationen bl.a. innebär
att informationen skall inriktas på att förändra och begränsa det
traditionella bruket av alkohol.

Utskottet avstyrkte därefter de då aktuella motionsyrkandena med
hänvisning till det sagda samt till att önskemålen i motionerna låg
inom ramen för de målsättningar för upplysning och information på
drogområdet som fanns och att det därför inte var erforderligt med
något riksdagens initiativ.

1 budgetpropositionen framhålls (s. 150— 151) att stor vikt läggs vid
att genom förebyggande insatser motverka alla former av drogmissbruk
och att opinionsbildning genom information och upplysning samt
olika drogfria arrangemang därvid har stor betydelse. En viktig del i
alkoholpolitiken är att det förebyggande arbete som bedrivs genom

16

folkrörelser och föreningsliv stimuleras, sägs det i propositionen. Sedan
AN-rådet inordnats i socialstyrelsen kommer behovet av direkt
kontakt mellan regeringen och folkrörelserna att tillgodoses genom
regelbundet återkommande överläggningar mellan socialministern och
berörda organisationer (prop. 1988/89:130 s. 26).

Socialstyrelsen har det samlade ansvaret för den statliga droginformationen.
Styrelsen har utarbetat ett långsiktigt program för detta
område, Strategi för droginformation (Socialstyrelsen redovisar,
1986:13). Strategin behandlar bl.a. mål och riktlinjer för droginformation,
drogförebyggande aktiviteter, drogupplysning för olika målgrupper
och folkrörelsernas insatser.

Som ovan nämnts (s. 0) har den så kallade Athena-gruppen påbörjat
en landsomfattande aktion mot ungdomars drogmissbruk.

Varningstexter på alkoholförpackningar

I motion So273 av Anders Castberger (fp) och Ivar Franzén (c) föreslås
att obligatoriska varningstexter införs på alla alkoholförpackningar
som innehåller drycker med en alkoholhalt överstigande lättöl eller
motsvarande. Motionärerna påpekar att det är vanligt med information
på varors förpackning när det gäller produkter som kan innebära
någon form av fara. Sålunda varnas rökare för konsekvenserna av
tobaksbruk genom varningstexter såväl på tobaksförpackningar som i
tobaksannonser.

Lagen (1975:1154) om varningstexter och innehållsdeklaration på tobaksvaror
trädde i kraft den 1 januari 1977. Enligt 1 § i denna lag skall
alla tobaksförpackningar, i den utsträckning som regeringen eller
myndighet som regeringen utser bestämmer, förses med varningstext
och innehållsdeklaration. Det är tillverkaren av en vara eller den som
först säljer en importerad vara som ansvarar för att tobaksförpackningen
förses med varningstext och innehållsdeklaration (2 §). Utan varningstext
och innehållsdeklaration får varan inte säljas (3 §). Socialstyrelsen
är tillsynsmyndighet. Bestämmelserna i lagen är straffsanktionerade
(9 §).

Vin, sprit och maltdrycker räknas som livsmedel enligt livsmedelslagen
(1971:511) och omfattas därmed i princip av de märkningsbestämmelser
som gäller andra livsmedel (13 §). Livsmedelsverket har dock
meddelat dispens från flera av märkningsbestämmelserna. Skälen härför
har främst varit handelspolitiska. I fråga om vin och spritdrycker
deklareras därför endast alkoholhalten i volymprocent (livsmedelsverkets
tillämpningskungörelse SLV FS 1984:11, 7 kap. 8 §). Uppgifter
om färgämnen och konserveringsmedel i vissa viner och spritdrycker
återfinns i Systembolagets prislista.

1989/90: So U2

17

2 Riksdagen 1989190.12 sami. Nr 2

Enligt 5 § livsmedelslagen får livsmedel som saluhålls inte ha sådan 1989/90:SoU2
sammansättning eller beskaffenhet i övrigt att det kan antas vara
skadligt att förtära, smittförande eller i övrigt otjänligt till människoföda.
Innebörden av skadlighetsbegreppet är, enligt lagens förarbeten, att
livsmedlet innehåller sjukdomsalstrande mikroorganismer eller giftiga
eller andra skadliga ämnen i sådan mängd att uppenbar risk finns för
sjukdom eller annan rubbning av hälsotillståndet. Däremot avses inte
skador, som uppstår på grund av förtäring av onormala mängder
livsmedel eller på grund av allergier (prop. 1971:61 s. 188).

Kampanj mot alkoholkonsumtion

I motion So444 av Sigge Godin (fp) anförs att regeringen bör ta
initiativ till en kampanj för en bättre folkhälsa och för en minskad
alkoholkonsumtion. En sådan kampanj bör bedrivas i samarbete mellan
staten, Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och folkrörelserna.

En i stort sett likalydande motion behandlades av utskottet våren 1988
i betänkande SoU 1987/88:17 (s. 10— 11). Utskottet hänvisade då till
att riksdagen tidigare behandlat frågan om särskilda informationskampanjer
mot droger. När det gäller brett upplagda kampanjer mot
drogmissbruk erinrade utskottet om att det tidigare anslutit sig till
uppfattningen att intensiva riksomfattande informationsinsatser borde
vara avgränsade i tiden, bl.a. för att undvika att en mättnadseffekt
uppkom och att intresset mattades av (se t.ex. SoU 1982/83:26 s. 19).

Utskottet hade vidare framhållit att droginformationen framför allt
borde komma in som ett led i olika reguljära verksamheter, bl.a. i
skolundervisningen (se SoU 1984/85:8 s. 6). Detta innebar dock inte att
utskottet ställde sig avvisande till tanken att det med vissa mellanrum
kunde vara lämpligt med en större central kampanj mot drogmissbruk.

Våren 1988 vidhöll utskottet sin redovisade inställning i frågan om
särskilda informationskampanjer mot droger och avstyrkte den då
aktuella motionen.

Langning av alkohol

I tre motioner begärs åtgärder för att angripa langningen av alkohol
till ungdomar.

1 motion So257 av Erik Holmqvist m.fl. (m) hemställs att regeringen
ges till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att komma till
rätta med den allt öppnare och destruktiva langningen av alkohol till
unga människor (yrkande 8). Det måste även i realiteten bli straffbelagt
att langa alkohol i vårt land, anser motionärerna.

18

I motion So300 av Gudrun Norberg och Isa Halvarsson (båda fp) begärs
att regeringen ges till känna vad i motionen anförs om information
om langning och bidrag till alkoholfria aktiviteter. Motionärerna
anser att det förebyggande arbetet är viktigt, men att det är svårt att nå
föreningslösa ungdomar. Verksamheten i Fryshuset i Stockholm och
vissa lokala musikaktiviteter runt om i landet har dock lyckats härmed.
Det är ostridigt att de aktiviteter som på detta sätt understötts har
avlett intresset att komma över alkohol hos många ungdomar, hävdar
motionärerna.

I motion So301 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) begärs en kampanj
mot langning i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande
4). Motionärerna anför att den kampanj mot langning av alkohol till
ungdom som genomfördes 1981 hade två viktiga effekter: den fäste
uppmärksamheten på att olovlig överlåtelse av alkohol till ungdom
förekommer i betydande omfattning och den bidrog till att förstärka
opinionen mot sådan överlåtelse. Ett bindande riksdagsbeslut om en
ny sådan kampanj bör nu fattas.

Socialutskottet behandlade våren 1988 en motion (fp) i vilken hemställdes
att en kampanj mot langning borde återkomma inom en snar
framtid. Utskottet hänvisade då till att det tidigare uttalat att det i och
för sig var angeläget med en förstärkt opinionsbildning mot langning
och ökad medvetenhet om farorna med alkoholkonsumtion framför
allt i ungdomsåren. Utskottet såg gärna en ny kampanj bl.a. mot
langning. Det borde emellertid ankomma på AN-rådet att bedöma om
BOMAN-gruppens då pågående kampanj mot droger omedelbart borde
följas av ytterligare kampanjinsatser och vilken inriktning en sådan
kampanj i så fall skulle ha, anförde utskottet och avstyrkte den då
aktuella motionen (SoU 1987/88:17 s. 11).

I budgetpropositionen uppges att regeringen uppdragit åt socialstyrelsen
att överväga möjliga åtgärder i syfte att minska alkoholens
tillgänglighet i ungdomsgrupperna. Bl.a. bör socialstyrelsen enligt uppdraget
överväga förstärkta insatser mot langning av alkohol till ungdomar
(prop. 1988/89:100 Bil. 7 s. 150).

1 sitt förslag till handlingsprogram, Minska alkoholkonsumtionen
med 25 % till år 2000, (se ovan s. 13) lägger socialstyrelsen fram en
rad förslag till åtgärder. Bl.a. föreslås information och opinionsbildning
mot langning och annan illegal alkoholhantering (programmet s.
58).

1989/90:SoU2

19

Alkoholfria zoner m.m.

I motion So257 av Erik Holmqvist m.fl. (m) hemställs att regeringen ges
till känna vad i motionen anförts om värdet av tillskapandet av fler
alkoholfria miljöer (yrkande 7). I dag är ungdomen alltför ofta hänvisad
till miljöer, där vin och sprit är en viktig del i umgänget människor
emellan, påpekar motionärerna. Inkörsporten till ungdomslivet
blir således för de allra flesta den första och bestående kontakten med
alkoholförtäring. Tillkomsten av fler alkoholfria miljöer bör därför
stimuleras, anför motionärerna.

1 motion So326 av Hans Lindblad och Elver Jonsson (båda fp) hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärdsprogram för
att förverkliga ett antal i motionen uppräknade alkoholfria zoner
(yrkande 5). De områden som motionärerna anser bör vara alkoholfria
är trafiken, arbetslivet, ungdomsåren, graviditeten och vården av alkoholskadade.
Motionärerna anser också att den kraftiga kopplingen
mellan nöjesliv och alkohol måste brytas. Samhället bör pröva att
återinföra stödet till alkoholfria restauranger, men medge en generösare
tolkning av restaurangbegreppet än vad de gamla reglerna gjorde. I
samma motion (fp), yrkande 4 begärs förslag till åtgärder i syfte att
stärka det alkoholfria utbudet inom restaurangnäringen.

Mellan åren 1955 och 1977 fanns möjlighet att erhålla statliga lån till
inrättande av alkoholfria restauranger. Lånemöjligheten avvecklades
dock, bl.a. med hänvisning till dåliga erfarenheter av motsvarande stöd
i Norge. I Norge hade det visat sig att de alkoholfria restaurangerna,
trots stora kapitalinsatser, haft svårt att klara sig i konkurrensen med
restauranger med alkoholservering. I proposition 1976/77:108 om alkoholpolitiken
anförde den dåvarande socialministern att en ekonomisk
satsning på stöd åt alkoholfria restauranger måste vägas mot behovet av
andra alkoholpolitiska insatser på fritidsområdet. Härvid utgör sannolikt
sådan verksamhet som riktas in på aktiviteter ett mera attraktivt
alternativ till restauranger med alkoholservering, hette det i propositionen
(s. 29). Socialstyrelsens nämnd för alkoholfrågor (a-nämnden)
borde dock ha möjlighet att ytterligare överväga det alkoholpolitiska
behovet av stöd till alkoholfria restauranger, anförde socialministern.

Motioner med begäran om alkoholfria sektorer har behandlats tidigare
av socialutskottet och därvid avstyrkts (se SoU 1985/86:17 och SoU
1987/88:17). I det förstnämnda betänkandet (s. 8) redovisade utskottet
inledningsvis den målsättning för droginformation som riksdagen formulerade
vid behandlingen av propositionen om alkoholpolitiken
(prop. 1976/77:108). Informationen bör bl.a. betona vikten av helnykterhet
under uppväxtåren, i trafiken och i arbetslivet. Utskottet anförde
att de av motionärerna angivna sektorerna stämde väl överens med
denna målsättning. Utskottet delade också uppfattningen att alkoholskadade
är i särskilt behov av tillgång till alkoholfria miljöer. Beträffande
alkoholfrihet för blivande mödrar instämde utskottet i att särskild
uppmärksamhet måste ägnas åt de faror som alkoholkonsumtion

1989/90:SoU2

20

under graviditet kan medföra. Utskottet ansåg det angeläget med fortsatt
förebyggande arbete inom de aktuella områdena. Med hänsyn till
de uppgifter som åvilar AN-rådet ansåg utskottet dock inte att det
fanns skäl för något initiativ från riksdagens sida. Med samma motivering
avstyrktes motsvarande motion våren 1988.

Om alkoholfrihet för blivande mödrar har utskottet dessutom uttalat
sig under avsnittet Kvinnomissbruk i betänkande SoU 1987/88:17, där
utskottet bl.a. konstaterade att informationen till gravida kvinnor om
riskerna med missbruk under graviditet syntes fungera i huvudsak
tillfredsställande (s. 29).

I socialstyrelsens ovan nämnda förslag till handlingsprogram betonas
vikten av att alkoholfria miljöer och umgängesformer skapas. Socialstyrelsen
anser att man därvid måste ta alla delar av samhällslivet som
utgångspunkt, då risken annars är att man skapar alkholfria "enklaver"
som endast lockar dem som redan har en helnykter livsstil. Inom
vissa områden bör helnykterhet ses som en självklarhet, fortsätter
socialstyrelsen. Det gäller exempelvis arbetslivet, idrottsrörelsen och de
delar av fritidssektorn som vänder sig till ungdomar. Socialstyrelsen
anser att olika former av stöd bör utgå till alkoholfria restauranger och
nöjesställen, exempelvis i form av subventioner och reklamstöd. Vidare
bör fritidssektorn, t.ex. idrottsklubbar, påverkas att utveckla sin
verksamhet i helnykter riktning.

Alkoholmissbruk på arbetsplatsen

I motion So257 (m) hemställs att regeringen ges till känna vad som i
motionen anförts om missbruksproblem på våra arbetsplatser (yrkande
4). Enligt motionärerna har arbetsgivare och fackförening en viktig
uppgift när det gäller att medverka till att få färre missbruksproblem
på våra arbetsplatser. Den dolda alkoholismen skapar allt fler skador
och olyckor, heter det i motionen. Arbetskamraterna måste oftare och
snabbare än nu ta upp dessa problem.

Sedan år 1978 har socialstyrelsen fördelat medel till kampanjer mot
alkoholmissbruk inom arbetslivets område. För att garantera kontinuiteten
i detta arbete har fr.o.m. budgetåret 1983/84 särskilda belopp
avsatts i budgetpropositionen för kamratstödjande åtgärder och andra
insatser inom arbetslivet.

Med anledning av en motion (m), i vilken hemställts att anslaget till
den kamratstödjande verksamheten skulle utgå och verksamheten i
stället finansieras av fackföreningsrörelsen, uttalade utskottet följande
(SoU 1983/84:20 s. 23).

När det gäller den kamratstödjande verksamheten anser utskottet att en
förutseende och effektiv drogpolitik förutsätter att insatser mot alkohol-
och narkotikamissbruk görs också på arbetslivets område. Det är
ofta på arbetsplatsen som dold och begynnande alkoholism kommer
till synes. Arbetsplatsen och de fackliga organisationerna utgör tveklöst
en viktig del i det sociala nätverk som måste finnas. Utskottet får i

1989/90: SoU 2

21

detta sammanhang även hänvisa till framställningen i brottsförebyggande
rådets arbetsgrupps rapport Kamratstöd — socialt ansvar (pm
1983:3). Utskottet ansluter sig därför till propositionens förslag om att
särskilda medel för detta ändamål tillförsäkras arbetsmarknadens organisationer
så att kontinuiteten i verksamheten garanteras.

Med det anförda avstyrktes den då aktuella motionen.

Budgetåret 1989/90 utgår 4,4 milj.kr. till arbetsmarknadens organisationer
för insatser inom området Alkohol och arbetsliv. I budgetpropositionen
(s. 160) anförs att arbetslivet är ett av de områden som särskilt
bör uppmärksammas i den särskilda aktion mot droger som nyligen
startat (se ovan s. 7).

Alkoholförtäring med statliga och kommunala bidrag

I motion So257 av Erik Holmqvist m.fl. (m) anförs att statliga och
kommunala bidrag inte skall kunna gå till alkoholförtäring hos bidragsmottagarna.
Det är enligt motionärerna inte rimligt att skattepengar
skall anslås till exempelvis ungdomsorganisationer för deras
verksamhet och sedan användas till spritförtäring vid fester eller andra
sammankomster. Vad som i motionen anförts om det otillfredsställande
i att bidrag från stat och kommun används till alkoholdrickande
hos bidragsmottagaren bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna (yrkande 3).

Vid prövning av ett likartat motionsyrkande dels hösten 1987, dels
våren 1988, anförde skatteutskottet att det av motionen inte framgick
vad för slags bidrag som motionären åsyftade. Med hänvisning till det
pågående arbetet på att åstadkomma en mer restriktiv inställning till
alkoholkonsumtionen i olika former avstyrkte utskottet motionen
(SkU 1987/88:5 s. 23 och SkU 1987/88:22 s. 19).

Forskning om ungdomens alkoholmönster

Motionärerna i motion So257 (m) anser att det behövs ökad forskning
om orsaken till ungdomens allt tidigare alkoholdebut och övriga
alkoholmönster (yrkande 6). Den allt tidigare alkoholdebuten skapar,
enligt motionärerna, ökad risk för medicinska och sociala skadeverkningar.

Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) verkar
bl.a. för att kunskaperna om alkoholproblemen fördjupas (se även
ovan s. 7). I sin rapportserie redovisade CAN våren 1989 aktuell
forskning om alkohol och nakotika samt återkommande undersökningar
och statistik på området (Rapport 89, Alkohol- och narkotikautvecklingen
i Sverige).

1989/90:SoU2

22

I rapporten redovisas ett flertal undersökningar om ungdomens 1989/90:SoU2
alkoholvanor, bl.a. har ungdomen i årskurs 9 tillfrågats om konsumtionen
av olika alkoholdrycker, alkoholkonsumtionen senaste veckan
och berusningsbenägenheten. Även beträffande värnpliktiga redovisas
motsvarande undersökningar.

I rapporten redovisas vidare Sifos ungdomsundersökning som omfattar
ålderklasserna från 12 till 24 år. Eftersom gruppen är mycket
heterogen har en uppdelning gjorts på pojkar och flickor i åldrarna
12— 15, 16— 19 och 20— 24 år. Enligt Sifo har de yngsta flickorna
och pojkarna minskat sin konsumtion jämfört med föregående år. Den
svaga ökning av den totala alkoholkonsumtionen som konstaterats
(1 %) hänför sig till de äldsta flickorna och deras konsumtion av
starköl och öl klass II.

Våren 1988 behandlade utskottet en motion (m) med begäran om bl.a.
en genomgripande undersökning av ungdomens alkoholvanor. Utskottet
konstaterade då att ungdomars alkoholvanor undersöks bl.a. genom
skolungdomsundersökningar i årskurs 9, vilka CAN ansvarar för, och
vid mönstringen inför värnplikten. Något behov av ytterligare undersökningar
hade inte framkommit, ansåg utskottett, och avstyrkte därför
den då aktuella motionen (SoU 1987/88:17 s. 13).

I proposition 1986/87:80 om forskning, som lämnades våren 1987,
uttalades att behovet av forskning var stort inom hela drogområdet
(bil. 4, socialdepartementet, s. 3 jämfört med s. 8). Särskilt eftersatt
ansågs forskningen inom alkoholområdet vara, i synnerhet med hänsyn
till alkoholskadornas höga samhällskostnader och konsekvenser i
allmänhet.

Delegationen för social forskning (DSF) är beredningsorgan till regeringen
när det gäller bidrag från anslaget A3 Forsknings- och utvecklingsarbete
samt försöksverksamhet. Delegationen har också till uppgift
att initiera och stimulera forsknings- och utvecklingsarbete inom socialdepartementets
ansvarsområde.

Efter rekommendation av DSF har regeringen beslutat att bl.a.
stödja ett forskningsprojekt om alkoholmissbruk bland unga män, där
en analys skall göras av sambandet mellan familjebakgrund, psykologiska
och sociala faktorer under uppväxten samt socialt nätverk och
senare utveckling av alkoholmissbruk. Såväl riskfaktorer som skyddande
faktorer för utveckling av alkoholmissbruk skall belysas. Forskningsprojektet
avsågs starta den 1 juli 1989.

23

Nyligen presenterades en avhandling av socialläkaren Gunnar Ågren
vid Karolinska institutet, som heter Alkoholrelaterad dödlighet och
sociala faktorer i Stockholm och hela riket. Enligt Gunnar Ågren har
det sedan slutet av 70-talet pågått en föryngring av alkoholmissbrukarna.
I dag är medelåldern för de utslagna missbrukarna omkring 30 år.
Det största problemet i dag, menar Gunnar Ågren, är att spärrarna
mot att dricka sig redlöst berusad blivit mindre hos unga människor.
En del börjar dricka regelbundet redan i 12— 13-årsåldern och är
alkoholister i 20-årsåldern.

Samordning av insatser
Motioner

I motion So207 av Sten Svensson m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande
av vad som i motionen anförts om lokal och regional samordning av
resurser för bekämpande av narkotikamissbruket (yrkande 2). Motionärerna
förordar att man tillskapar samordnande organ, lokalt, regionalt
och centralt, för ledning av förebyggande verksamhet och bekämpande
av narkotikabruk och narkotikabrottslighet. I varje kommun skall
bildas grupper som kontinuerligt följer narkotikafrågan. Förutom polis
och sociala myndigheter bör det enligt motionärerna finnas representanter
för Hem och skola, elevföreningar och så många andra aktiva
som möjligt. På länsplanet bör motsvarande organisationer samordna
insatserna för narkotikabekämpning så att inga ärenden "faller mellan
stolarna" på grund av traditionella myndighetsgränser.

I motion So217 av Anita Stenberg (mp) begärs att regeringen ges till
känna att medel bör anslås för att intensifiera upplysningen om den
nya drogen "brown sugar" (yrkande 1). Vidare begärs ett tillkännagivande
av att förutsättningarna måste förbättras för föräldrar att medverka
i det förebyggande arbetet inom narkotikaområdet (yrkande
3). Motionärerna uppger att ett nytt heroinpreparat, "brown sugar",
har kommit in på den svenska narkotikamarknaden. Preparatet är
billigt och behöver inte injiceras. Motionärerna anser att narkotikautvecklingen
nu måste följas speciellt noga för att undvika en upptrappning
av tung narkotika på den svenska marknaden. Det är viktigt att
föräldrar, skolpersonal och annan personal i ungdomsverksamheten
känner till heroinpreparatet och de svåra konsekvenser det kan medföra.

I motion So257 av Erik Holmkvist m.fl. (m) hemställs att regeringen
ges till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av en ökad
samverkan mellan familjer och skola— polis— sociala myndigheter
(yrkande 5). Motionärerna understryker vikten av att familjerna tidigt
blir medvetna om de problem som är på väg att växa fram när det
gäller ungdomars missbruk.

1989/90:SoU2

24

Bakgrund

1989/90:SoU2

Inom regeringskansliet finns ett samordningsorgan för narkotikafrågor
(SAMNARK). Detta har tagit initiativ som rör bl.a. samordning av
insatser mellan polis, kriminalvård och socialtjänst. Särskilda aktiviteter
har genomförts för att uppmärksamma polisens insatser på gatunivå.
Samordningsorganet har också berett frågor som rör det internationella
narkotikaarbetet.

I socialstyrelsens Strategi för droginformation anförs (s. 13— 14) att
det är nödvändigt med samverkan på alla nivåer för att den drogförebyggande
verksamheten skall bli effektiv. I strategin upplyses vidare att
på länsplanet har särskilda samverkansgrupper för den drogförebyggande
verksamheten bildats. Detta har framför allt skett genom den
konferensverksamhet som CAN och socialstyrelsen genomfört. Enligt
socialstyrelsens planer skall konferenser i syfte att stimulera samarbetet
och fortbilda deltagarna i fortsättningen bedrivas med ca två års
mellanrum. I kommunerna kan enligt strategin effektiva samverkansgrupper
mellan socialtjänst, skola, fritidsverksamhet, kultur och polis
underlätta det drogpolitiska arbetet.

Enligt cirkuläret (1970:513 ändrat senast 1981:1228) till socialstyrelsen,
skolöverstyrelsen, rikspolisstyrelsen, samtliga länsstyrelser, polismyndigheter,
länsskolnämnder, socialnämnder och skolstyrelser om
intensifierat samarbete mellan socialnämnd, skola och polis, bör sådana
samverkansgrupper finnas i alla kommuner.

Tidigare riksdagsbehandling m.m.

Frågor om samordning av insatser mot missbruk har behandlats av
både social- och justitieutskotten flera gånger tidigare (se bl.a. SoU
1986/87:22 s. 14- 17 och SoU 1987/88:17 s. 15). I det förstnämnda
betänkandet redogjordes bl.a för de riktlinjer som fastlades genom
propositionen (1984/85:19) om en samordnad och intensifierad narkotikapolitik.
För en fullständig bakgrund hänvisas till detta betänkande.
Här kan dock nämnas att det i propositionen framhölls att socialtjänsten
har det övergripande ansvaret för den lokala samordningen. Vidare
underströks att de olika myndigheterna på det lokala planet har en
viktig uppgift att tillsammans engagera föreningslivet, föräldrar och
enskilda i kampen mot narkotika. Det var vidare enligt propositionen
önskvärt att alla kommuner utvecklade drogpolitiska handlingsprogram.
Några områden som ansågs väsentliga för ett framgångsrikt
genomförande av dessa program angavs i propositionen, bland vilka
här kan nämnas sådana som tar sikte på föräldrars medverkan:
-Gemensamma insatser av socialtjänst, skola, fritidsverksamhet och
föräldrar mot skolk och missbruk vid enskilda skolor och fritidsgårdar.

-Tidig upptäckt och tidiga åtgärder mot missbruk i samarbete mellan
vuxna, frivilliga och professionella i de ungas vardagsmiljö.

25

-Samarbete mellan polis, lärare, fritidspersonal, föräldrar och elever 1989/90:
för att fa skärpt uppmärksamhet på narkotikahandel och missbruksmiljöer.

1 betänkandet SoU 1987/88:17 (s. 15) behandlades en motion med
samma innehåll som den nu aktuella So207 yrkande 2.

Utskottet konstaterade i likhet med i betänkandet SoU 1986/87:22
att önskemålen i motionen i stort följer de linjer som angavs i
propositionen om en samordnad och intensifierad narkotikapolitik
och som riksdagen ställt sig bakom. Utskottet hänvisade också till att
initiativ har tagits för att förbättra samverkan på olika nivåer. Vidare
underströk utskottet att det på det lokala planet är socialtjänsten som
har ansvaret för att en samverkan mellan berörda institutioner kommer
till stånd. Utskottet ville däremot inte ange någon speciell organisatorisk
lösning för samverkan utan ansåg det viktigt att formerna för
samverkan blir beroende av olika lokala förutsättningar, som Lex.
kommunernas storlek och typ samt arten av de problem som är i
fråga. Den då aktuella motionen avstyrktes. Riksdagen följde utskottet
(res. m.)

I strategin för droginformation (s. 24— 25) understryks föräldrarnas,
särskilt tonårsföräldrarnas, viktiga roll när det gäller drogförebyggande
insatser. Föräldrarna är oftast de som är närmast sina barn och som
har störst möjlighet att påverka dem, både genom sitt eget beteende
och sina attityder och kunskaper, anförs det i strategin. Föräldrarna
behöver dock god kunskap om identitetsutvecklingen och frigörelseprocessen
under tonåren och faktakunskaper om alkohol och olika
narkotiska preparat. Denna faktainformation bör enligt socialstyrelsen
innehålla information om lagstiftningen, preparaten och metoder för
hur dessa frågor kan tas upp. Huvudansvaret för att föräldrar får
kontinuerlig information åvilar socialstyrelsen. Enligt styrelsen måste
också skolöverstyrelsen, SÖ och länsskolnämndernas ANT-kontaktpersoner
ansvara för att föräldrar och barn får information på föräldramöten.
Viktiga organisationer i detta sammanhang är enligt socialstyrelsen
Riksförbundet Hem och Skola och Föräldraföreningen Mot Narkotika.

Styrelsen framhåller vidare att kommunerna har viktiga uppgifter
när det gäller informationen till föräldrarna och att de även har
möjlighet att påverka fritidsutbudet för barn och ungdom.

Socialstyrelsen gav år 1983 ut Haschboken — en faktaskrift om
hasch — till tonårsföräldrar. Riksförbundet Hem och Skola och Föräldraföreningen
Mot Narkotika har följt upp boken på det lokala
planet. Socialstyrelsen anser att liknande informationssatsningar till
tonårsföräldrar, som också innefattar alkohol, bör övervägas i framtiden
(Strategin s. 25).

Åldersgränser

1989/90:SoU2

Motioner

I motion So279 av Sten Andersson i Malmö (m) och Birger Hagård
(m), yrkas att riksdagen beslutar att anpassa minimiåldern för inköp
på Systembolaget till myndighetsåldern. Motionärerna anför att det är
inkonsekvent att 18-åringar har rösträtt, är valbara till riksdagen osv.
men inte får göra inköp av alkohol förrän de fyller 20 år.

I motionerna So256 av Gudrun Norberg (fp), So271 av Anders
Castberger (fp) och Karin Israelsson (c), So286 av Ingrid Ronne-Björkqvist
(fp) och Karin Israelsson (c), So307 av Göran Magnusson m.fl (s),
yrkande 2 samt So326 av Elver Jonsson (fp) och Hans Lindblad (fp),
yrkande 3 yrkas att åldersgränsen för rätt till inköp av alkohol på
utskänkningsställen höjs från nuvarande 18 år till 20 år. Motionärerna
pekar på att antalet restaurangetableringar med ungdomsinriktning
ökat starkt och att också starkölskonsumtionen på pubar och restauranger
ökat kraftigt. Flera motionärer pekar på att socialstyrelsen och
bryggerinäringen var för sig föreslagit en höjning av serveringsåldern
till 20 år.

Bakgrund

Åldersgränsen vid inköp i systembutik knöts vid 1954 års reform till
myndighetsåldern. När myndighetsåldern 1969 sänktes från 21 till 20
år sänktes också inköpsåldern till 20 år. När myndighetsåldern senare
har sänkts till 18 år har dock inte inköpsåldern sänkts. I proposition
1976/77:108 om riktlinjer för alkoholpolitiken hänvisades till att alkoholmissbruk
bland ungdomar är ett mycket allvarligt problem. Ett
ställningstagande borde därför anstå tills följderna av mellanölets avskaffande
kunde överblickas. Skatteutskottet tillstyrkte propositionen
med uttalandet att verkningarna av de då beslutade alkoholpolitiska
åtgärderna i sin helhet borde avvaktas.

Åldersgränsen för att bli serverad alkoholdrycker på restaurang är
18 år liksom åldersgränsen för inköp av öl klass II.

Alkoholhandelsutredningen tog upp åldersgränserna i sitt första
betänkande (SOU 1985:15 s. 136) men föreslog inga ändringar. Utredningen
anförde vissa skäl för en höjning av åldersgränsen för servering
av alkohol till densamma som beträffande inköp. Enligt utredningen
ingav det å andra sidan starka betänkligheter att inskränka myndiga
personers handlingsfrihet. För detta krävdes mycket starka skäl. Utredningen
kunde inte finna att situationen vad gällde ungdomars bruk av
alkohol vid den aktuella tidpunkten var sådan att en höjning var
motiverad.

27

Tidigare riksdagsbehandling m.m.

1989/90:SoU2

Socialutskottet behandlade senast frågan om åldersgräns för alkoholinköp
i yttrande SoU 1987188:14 (s. 5). Utskottet vidhöll då sin tidigare
uppfattning att en sänkt inköpsålder skulle motverka de alkoholpolitiska
strävandena att begränsa ungdomars tillgång till alkohol och underströk
dessutom vikten av att upprätthålla den nuvarande 20-årsgränsen
genom beslutsamma åtgärder mot langning till ungdomar i lägre
åldrar. Utskottet avstyrkte därmed ett motionsförslag om sänkning av
åldersgränsen.

Skatteutskottet har också avstyrkt liknande förslag, senast i betänkande
SkU 1987/88:22 (s. 19). Utskottet har vid sin återkommande
behandling av dessa frågor hänvisat till att man ännu inte i erforderlig
omfattning kunnat begränsa ungdomens alkoholkonsumtion.

När det gäller frågan om en höjning av åldern för servering har
socialutskottet vid behandlingen av ett motionsyrkande motsvarande de
nu aktuella i yttrande till skatteutskottet uttalat att det fanns vissa skäl
som talade för en höjd åldersgräns vid servering, men att utskottet inte
vid den aktuella tidpunkten var berett att tillstyrka ett sådant förslag
(SoU 1986/87:2y s. 32).

Skatteutskottet avstyrkte motionsyrkandet med hänvisning till att
utskottet tidigare år inte funnit att någon höjning av åldersgränsen vid
servering var motiverad och att någon anledning för utskottet att ändra
sitt ställningstagande i frågan inte förelåg (SkU 1987/88:22 s. 19).

Regeringen har den 8 september 1988 uppdragit åt socialstyrelsen att
överväga åtgärder i syfte att minska alkoholens tillgänglighet för ungdomsgrupperna.
Socialstyrelsen skall enligt uppdraget särskilt uppmärksamma
frågan om en bättre efterlevnad av bestämmelserna om de
åldersgränser som gäller vid försäljning av alkoholdrycker. Vidare bör
den även överväga förstärkta insatser mot langning av alkohol till
ungdomar och uppmärksamma de problem som är förknippade med
det ökade antalet serveringsställen som främst riktar sig till en ungdomlig
publik.

Styrelsen bör i detta sammanhang även överväga om berörda myndigheter
bör utöva en mer aktiv tillsyn inom det aktuella området.
Uppdraget skall redovisas till regeringen före utgången av år 1989
(budgetpropositionen s. 150).

Som ovan nämnts (s. 0) har socialstyrelsen i sitt förslag till handlingsprogram
föreslagit en höjning av åldersgränsen till 20 år. Även
Sveriges bryggerier har i Bryggarnas manifest 1987 föreslagit en motsvarande
höjning.

28

Servering

Enligt lagen (1987:293) om handel med drycker, LHD, får tillstånd till
servering meddelas endast om det kan antagas att tillhandahållande av
lagad mat kommer att utgöra en betydande del av rörelsen (41 §). Vid
servering av spritdrycker, vin och starköl skall lagad mat finnas att
tillgå (48 §). Vidare finns bestämmelser om att servering av öl får
påbörjas tidigast klockan 07.00 och servering av andra alkoholdrycker
tidigast klockan 12.00. All servering av alkoholdrycker skall vara
avslutad senast klockan 01.00 (46 §).

Prövningen av serveringstillstånd ankommer på länsstyrelsen, som
också har det övergripande ansvaret på regional nivå för att lagens
bestämmelser efterlevs. Skulle missförhållanden uppstå kan länsstyrelsen
ingripa med föreskrifter, varning eller återkallelse av tillståndet. I
de flesta ärenden som rör nyetableringar av serveringsrörelse skall
länsstyrelsen inhämta yttrande från polismyndigheten och kommunen.
I dessa ärenden får tillstånd inte meddelas, om det har avstyrkts av
kommunen (s.k. kommunalt veto).

Socialstyrelsen har meddelat Allmänna råd till LHD (SO SFS (S)
1979:71). Där finns bestämmelser om bl.a. serveringstillstånd och om
serveringens bedrivande.

Servering på teatrar m.m.

Motioner

I tre motioner vill man skapa möjligheter till servering av alkohol på
teatrar och i konsertlokaler. I motion So204 av förste vice talman
Ingegerd Troedsson (m) yrkas att tillstånd under vissa förutsättningar
skall kunna lämnas till servering av öl och vin i teaterfoajéer, konsertlokaler
och liknande. I motion So242 av Bertil Persson (m) begärs
förslag som möjliggör vinservering i samband med teaterföreställningar.
I motion So332 av Bo Lundgren (m) och Karin Ahrland (fp) yrkas,
med hänvisning till vad som anförts i motion 1988/89:Sk701, att
riksdagen beslutar avskaffa förbudet mot servering av vin och starköl i
samband med teaterföreställningar och motsvarande offentliga tillställningar.

Tidigare riksdagsbehandling m.m.

Den alkoholpolitiska utredningen (APU) (se ovan) bedrev försöksverksamhet
med utskänkning i de festa teatrarnas foajéer i pauserna under
föreställningarna. Försöksverksamheten ansågs inte vålla några problem.
och i propositionen (1976/77:108) om alkoholpolitiken föreslogs
därför att avsteg från kraven på mathållning borde kunna göras vid
sådan servering på fasta teatrar, i konsertlokaler, revylokaler och
liknande lokaler. Förslaget mötte dock ett starkt motstånd vid riksdagsbehandlingen
och avslag yrkades i ett flertal motioner. Socialutskottet
anförde i sitt yttrande till skatteutskottet över motionerna att alkohol -

1989/90: So U2

29

politiken bör syfta till att främja alkoholfria miljöer och att det strider 1989/90:
mot denna målsättning att införa alkoholservering i miljöer som
tidigare varit alkoholfria. Utskottet kunde inte heller finna att några
bärande skäl anförts för en sådan innovation (SoU 1976/77:4y s. 16).
Skatteutskottet anslöt sig helt till vad socialutskottet anfört (SkU
1976/77:40 s. 88).

Vid senare behandlingar av denna fråga har skatteutskottet hänvisat
till att frågan om alkoholservering i teaterlokaler borde anstå i avvaktan
på kommande ställningstaganden till alkoholhandeisutredningens
förslag (se bl.a. SkU 1987/88:5). Sedan regeringen våren 1988 förklarat
sig inte vara beredd att lägga fram någon proposition med anledning
av utredningens förslag (se ovan s. 8) uttalade skatteutskottet att de
viktiga frågor som ingått i utredningens uppdrag inte fick skjutas åt
sidan. Utskottet utgick från att denna och andra alkoholhandelsfrågor
skulle komma att uppmärksammas av regeringen och socialstyrelsen i
det fortsatta arbetet med de alkoholpolitiska frågorna och avstyrkte de
då aktuella motionsyrkandena med hänvisning härtill (SkU 1987/88:22
s. 18).

Ekonomisk misskötsamhet

Frågan hur ekonomisk misskötsamhet skall beaktas vid prövningen av
serveringstillstånd tas upp i två motioner, So211 av Gullan Lindblad
m.fl. (m, fp, c) och So535 av Gullan Lindblad och Göthe Knutson (båda
m). I motion So211 yrkas att regeringen skall ges till känna att beslut i
ärenden rörande serveringstillstånd inte skall kunna fattas enbart på
grund av misstanke om skattebrott eller ekonomisk försumlighet utan
först sedan dom har fallit. I motion So535 yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till ändring av lagen (1977:293) om handel
med drycker (LHD) så att viktiga rättsprinciper inte åsidosätts. I båda
motionerna vill motionärerna fästa uppmärksamheten på att en grupp
näringsidkare kan fråntas sina försörjningsmöjligheter enbart på grund
av misstanke om ekonomisk brottslighet. Detta förhållande anser motionärerna
inte vara tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt.

Enligt 1954 års rusdrycksförsäljningsförordning kunde tillstånd till
servering av rusdrycker meddelas endast om sökanden hade gjort sig
känd för ordentlighet och det med hänsyn till hans personliga egenskaper
i övrigt och andra förhållanden kunde anses lämpligt att han fick
bedriva rörelsen. Genom LHD skärptes kraven på den sökandes lämplighet.
År 1986 kompletterades lämplighetskravet vid tillståndsgivningen.
Det blev då i lagen uttryckligen angivet att vid prövningen särskild
hänsyn skall tas till sökandes lämplighet med avseende på laglydnad
och benägenhet att fullgöra sina skyldigheter mot det allmänna (40 §

LHD). Den på detta sätt utökade vandelsprövningen skulle ses som en
försöksverksamhet och skall bli föremål för praktisk utvärdering, förslagsvis
efter en treårsperiod (prop. 1985/86:126, NU22).

Genom en lagändring år 1982 klargjordes att bristande lämplighet hos 1989/90:SoU2
en tillståndshavare kan utgöra grund för sanktioner — återkallelse av
tillstånd, varning eller särskild föreskrift (64 § andra stycket LHD). I
prop. 1981/82:143, som låg till grund för lagändringen, påpekades att
ekonomisk misskötsamhet kan föranleda åtgärd även om själva serveringen
av alkoholdrycker sköts i enlighet med författningar och meddelade
förskrifter. Departementschefen framhöll emellertid att det bl.a.
av rättssäkerhetsskäl måste krävas att misskötsamheten varit betydande.

Socialstyrelsen har i samband med den sistnämnda lagändringen meddelat
tillägg till de ovan nämnda allmänna råden till lagen om handel
med drycker (SOSFS 1982:86). Beträffande ekonomisk brottslighet sägs
i de allmänna råden att ingripande enligt praxis kan ske redan innan
dom har meddelats, t.ex. om gärningen är erkänd eller omständigheterna
är sådana att det sannolikt blir en Silande dom. Socialstyrelsen
anser nämligen att förtroendet för vederbörande redan då kan ha
rubbats så allvarligt att han inte längre bör anförtros rätt att servera
alkoholdrycker.

Regler för serveringstillstånd m.m.

I motion So270 av Anders Castberger m.fl. (fp, c) tas upp flera frågor
som rör serveringstillstånd. Motionärerna uppger att det under
1980-talet skett en fördubbling av antalet serveringstillstånd för starköl,
vin och sprit, vilket de anser inge stor oro. Vid besluten om serveringstillstånd
tillämpas inte alltid bestämmelserna i enlighet med förutsättningarna
om stor restriktivitet och med alkoholpolitiska överväganden
i första hand, menar motionärerna. Alltmer har näringspolitiska, turistpolitiska
och så kallade likabehandlingsskäl vunnit i tyngd. Motionärerna
hemställer att regeringen ges till känna vad i motionen anförts
om den avvikande tillämpningen av tillståndsreglerna (yrkande 1).

I samma motion påpekas att det sedan år 1977 föreligger ökade
lagliga möjligheter att ingripa och dra in tillstånd vid misskötsamhet
eller brister i den ekonomiska redovisningen. Detta förutsätter emellertid
ökade resurser för kontrollinsatser. Enligt motionärerna fordras
mycket omfattande misskötsamhet och samtidigt slumpmässigt sammanfallande
kontroll för att tillstånd skall ifrågasättas. Motionärerna
anser detta vara otillfredsställande och hemställer att regeringen ges till
känna vad i motionen anförts om behovet av ökad kontroll som en del
av ett åtgärdsprogram i alkoholpolitiskt syfte (yrkande 2). Motionärerna
anser vidare att nuvarande stämpelavgift för tillstånd är för låg.

Avgiften bör vara så hög att marginalkostnaden för ytterligare tillstånd
noga måste övervägas av den som önskar erhålla tillstånd. Regeringen
bör ge socialstyrelsen i uppdrag att snabbutreda frågan om särskild
tillståndsavgift med sikte på att lägga fram förslag till konstruktion
senast under andra halvåret 1990. Vad som i motionen anförts om
system med särskild tillståndsavgift bör ges regeringen till känna (yrkande
3).

I motion So228 av Knut Billing m.fl. (m) begärs förslag till sådana 1989/90:SoU2
ändringar i LHD att servering av öl och vin inte skall vara förbunden
med servering av lagad mat. Med laglig möjlighet att öppna flera och
små serveringsställen utan mattvång ökar förutsättningarna att skapa
betydelsefulla replipunkter för den sociala gemenskapen, menar motionärerna.

Motionärerna i motion So241, Lennart Nilsson och Nils T Svensson
(båda s), anser att bestämmelsen i 46 § LHD om tider för servering av
alkoholdrycker (se ovan s. 29) är otidsenlig och bör utgå. Enligt
motionärerna skapar lagstiftningen på detta område en misstro bland
stora grupper av medborgare och minskar därmed tilltron till angelägna
åtgärder mot alkoholmissbruk.

Riksrevisionsverket (RRV) redovisade 1984 en översiktlig kartläggning
av reglerna för servering av alkoholdrycker. Verket föreslog att tillståndsplikten
skulle slopas delvis och att tillståndsprövningen skulle
förenklas.

Alkoholhandelsutredningen framhöll i sitt betänkande (SOU
1985:15) Handeln med drycker att det står klart att servering av
åtminstone de starkaste alkoholdryckerna, dvs. spritdrycker, vin och
starköl, även i fortsättningen bör vara underkastad en tillståndsplikt.

Utredningen redovisade emellertid vissa förenklingar som skulle kunna
vidtas utan att grunderna för 1977 års alkoholpolitiska beslut
rubbas. Bl.a. föreslogs att servering av spritdrycker, vin och starköl
borde tillåtas från klockan 11.00 i stället för klockan 12.00. Med en
sådan regel skulle man enligt utredningen uppnå att alkoholservering
alltid kan ske under normal lunchtid.

Utredningen ansåg dock att det inte kunde komma i fråga att lösa
upp sambandet meitan mat- och alkoholservering. Däremot föreslogs
att den nuvarande regeln att matservering skall utgöra en betydande
del av rörelsen (41 § LHD) skulle ersättas med en bestämmelse om att
serveringstillstånd får ges endast åt serveringsställen som kan tillhandahålla
lagad mat. Utredningen ansåg att länsstyrelserna liksom i dag
skall ha hand om tillståndsprövningen enligt LHD.

Såväl social- som skatteutskottet har tidigare avstyrkt motioner om
ändrade regler för serveringstillstånd med hänvisning till att dessa
frågor omfattats av alkoholhandelsutredningens förslag (se bl.a. SoU
1984/85: ly s. 8 och SkU 1987/88:5 och 22).

I sistnämnda betänkande behandlades flera av de frågor som nu är
aktuella, bl.a. om prövningen av ekonomisk misskötsamhet, om liberalisering
av reglerna för servering, om restriktivitet i tillståndsgivningen
och om införande av en licensavgift eller särskild serveringsskatt.

Som ovan nämnts har skatteutskottet — sedan utredningens förslag
inte kommit att leda till någon proposition — förutsatt att alkoholhandelsfrågorna
kommer att uppmärksammas av regeringen i det fortsatta
arbetet med de alkoholpolitiska frågorna. De då aktuella motionerna
avstyrktes med hänvisning härtill (SkU 1987/88:22 s. 18).

32

I det sistnämnda betänkandet uttalade skatteutskottet emellertid att
de viktiga frågor som ingått i alkoholhandelsutredningens uppdrag inte
fick skjutas åt sidan. Skatteutskottet konstaterade att frågan om serveringstillstånd
utgjorde ett växande problem med hänsyn till den stora
ungdomliga publik som numera besöker restauranger och andra serveringsställen.
Under åren 1981 till 1986 hade antalet serveringstillstånd
ökat med 40 % till över 4 000. Skatteutskottet hänvisade till att
möjligheterna att förbättra tillsynen skulle tas upp vid översynen av
länsstyrelsernas sociala funktioner och att frågan också uppmärksammats
av socialstyrelsen såsom central tillsynsmyndighet. Skatteutskottet
förutsatte vidare att regeringen skulle följa utvecklingen på detta
område och ta initiativ till förändringar som kunde vara erforderliga.
Utskottet ansåg att återkommande prövningar av dessa frågor liksom
hittills borde innefatta en samlad bedömning som både tar hänsyn till
önskvärdheten att utveckla arbetet med att skapa drogfria miljöer och
till att utskänkningstillstånd skall kunna ges där det bedöms vara
acceptabelt från alkoholpolitiska synpunkter (betänkandet s. 18).

Regeringen gav år 1986 f.d. landshövdingen Osborne Bartley i
uppdrag att se över länsstyrelsens sociala funktion dess arbetssätt,
arbetsformer och organisatoriska tillhörighet. Utredningen redovisade
uppdraget i december 1988 i promemorian Länsstyrelsernas sociala
funktioner (Ds 1989:9). I promemorian understryks behovet av en
resursförstärkning till de sociala enheterna. När det gäller alkoholärendena
ifrågasätts bl.a. om inte all tillståndsgivning borde kunna ske hos
kommunen. Promemorian har remissbehandlats och är nu föremål för
överväganden inom socialdepartementet. Enligt vad utskottet erfar
kommer förslag grundade på promemorian att läggas fram för riksdagen
i samband med budgetpropositionen år 1990.

Snabbvinsatser

Motioner

Flera motionärer tar upp försäljningen av snabbvinsatser.

I motion So274 av Isa Halvarsson m.fl. (fp, c) hemställs att snabbvinsatser
endast skall få tillhandahållas i Systembolagets butiker och med
beskattning och övriga regler som gäller för alkoholhaltiga drycker
eller motsvarande. 1 motion So301 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) begärs
ett tillkännagivande av vad i motionen anförs om åtgärder som är
ägnade att stävja de problem som är förknippade med snabbvinsatserna
(yrkande 2). Enligt motionärerna vore det en tänkbar åtgärd att införa
reklamförbud mot snabbvinsatser samt att endast tillåta försäljning på
Systembolaget och då med skattepåslag satt i relation till skatt på vin. I
motion So307 av Göran Magnusson m.fl. (s) hemställs att regeringen
ges till känna att all försäljning av snabbvinsatser skall ske genom
Systembolaget (yrkande 3).

1989/90:SoU2

33

3 Riksdagen 1989190.12 sami. Nr 2

I motionerna framhålls att försäljning av snabbvinsatser strider mot 1989/90:SoU2
den allmänna målsättning för alkohollagstiftningen som riksdagen har
slagit fest. Snabbvinsatser innebär en möjlighet för ungdomar under 20
år att få tillgång till alkohol. Staten går också miste om skatt.

Bakgrund

Att tillverka vin i hemmet med så kallad snabbvinsats är tillåtet och
har blivit vanligt förekommande sedan början av 1970-talet. Snabbvinsatser
säljs i dagligvaruhandeln utan några restriktioner och kan alltså
köpas även av underåriga. Förfarandet är enklare än traditionell hemtillverkning
och ger vanligen en ferdig produkt på 2— 3 månader.

Frågor om hemtillverkning av vin har i olika opinionsundersökningar
under 1980-talet ställts av IMU (1980) och Sifo (1982, 1984 och
1988). I samtliga studier var det ca 10 % som svarade att de under de
senaste 12 månaderna gjort vin av frukt och bär. Andelen som uppgav
att de tillverkat snabbvin ökade från 5 % 1980 till ca 10 % 1984 och
1988. Enligt beräkningar gjorda utifrån dessa undersökningar uppgick
hemtillverkningen av vin till ca 20 miljoner liter år 1980, till ca 28
miljoner liter år 1982 och till ca 25 miljoner liter åren 1984 och 1988.

Av tillverkningen det senare året var ca 10 miljoner liter fruktvin och
ca 15 miljoner liter snabbvin. Som jämförelse kan nämnas att Systembolagets
försäljning 1987 av lättvin uppgick till ca 90 miljoner liter.

Siffrorna redovisas i CAN:s Rapport 89 — Alkohol- och narkotikautvecklingen
i Sverige. CAN påpekar att de redovisade siffrorna
självfallet inte utgör någon exakt beskrivning av omfattningen av
hemtillverkningen. De visar emellertid att hemtillverkat vin svarar för
en inte oväsentlig del av den totala lättvinskonsumtionen.

Tidigare riksdagsbehandling

Reglerna om hemtillverkning av vin och frågan om de så kallade
snabbvinsatserna har behandlats upprepade gånger i riksdagen, dock
utan att leda till någon ändring av lagstiftningen i frågan.

När frågan tidigare behandlats i riksdagen har bl.a. konstaterats att
svårigheter föreligger att med bibehållen rätt till hemtillverkning av
vin förbjuda saluförandet av snabbvinsatser. Problemen sammanhänger
bl.a. med att de ingredienser som ingår i snabbvin kan köpas separat.

Man har inte heller ansett det som en framkomlig väg att försöka
genomföra en beskattning av snabbvinerna. Samtidigt råder allmän
enighet om att hemtillverkning av vin i många fall innebär avsevärda
problem från alkoholpolitisk synpunkt och om att saluföringen av
snabbvinsatser ter sig stötande i flera hänseenden. Skatteutskottet erinrade
hösten 1986 om att det inte är tillåtet att rikta marknadsföringen
av vinsatser till ungdomar under 20 år och om att alkoholhandelsutredningen
föreslagit att man genom frivilliga överenskommelser söker
fa till stånd en ytterligare begränsning eller nedtoning av marknadsföringen
(SkU 1986/87:4 s. 12). Man ansåg att kommande ställningsta -

ganden till utredningsförslaget borde avvaktas och utgick också från att 1989/90:SoU2
förhållandena på detta område skulle komma att uppmärksammas i
arbetet inom AN-rådet. Med samma motivering avstyrktes motioner
med krav på åtgärder mot snabbvinsatser hösten 1987 (SkU 1987/88:5
s. 19).

Inte heller socialutskottet ansåg att det fanns skäl för åtgärder från
riksdagens sida i frågan (SoU 1987/88:ly s. 6).

Även våren 1988 avstyrkte skatteutskottet motioner med yrkanden
om åtgärder mot snabbvinsatserna men ansåg då att frågan borde
uppmärksammas av regeringen och socialstyrelsen i det fortsatta arbetet
med de alkoholpolitiska frågorna (SkU 1987/88:22 s. 18).

Hembränning

Enligt motionärerna i motion So253 av Olof Johansson m.fl. (c) finns
det tecken som tyder på att hembränningen får allt större omfattning
och att den i allt fler sammanhang börjar bli socialt accepterad. Bl.a.
sker en omfattande och öppen annonsering och försäljning av aktivt
kol. Enligt motionärerna måste samhället tydligare markera att hembränning
inte är tillåten. Detta kan enbart ske om polisen mer aktivt
inriktar sig på detta brott. Motionärerna hemställer att regeringen ges
till känna vad som anförts om behovet av insatser mot hembränningen
(yrkande 4).

Enligt socialstyrelsens statistik Försäljning, missbruk och skador 1988
minskade antalet skäligen misstänkta fall av hembränningsbrott som
kommit till polisens kännedom från 1 394 år 1987 till 785 år 1988.

Om ett exceptionellt fall år 1987 med 400 registreringar räknas bort
blir antalet 995 det året. Om förändringen mellan åren 1987 och 1988
beror på polisens aktivitet eiler en förändring i hembränneriet är,
enligt socialstyrelsen, inte möjligt att med säkerhet avgöra.

Beträffande de inskrivningsskyldigas alkoholvanor redovisar CAN i
Rapport 89 att nästan var tionde inskriven år 1988 uppgivit att han
brukar berusa sig på hembränd eller denaturerad sprit. Andelen har
varit i stort sett konstant sedan år 1984 då frågan först ställdes.

CAN uppger vidare i sin Rapport 89 att andelen personer som
uppgett att de under de senaste 12 månaderna druckit hembränd sprit
år 1974 var 11 %, 1976 7 %, 1980 10 %, 1982 14 % och 1985 13 %.

CAN påpekar dock att undersökningarna är genomförda av olika
institut och att urvaisförfarandet är något skiftande, varför det är svårt
att bedöma i vad mån de skillnader som är statistiskt signifikanta
motsvaras av faktiska skillnader.

Enligt Sifos konsumtionsvaneundersökningar har andelen som druckit
sprit som inte köpts på Systembolaget minst tre gånger av fyra ökat
från 6 % 1982 till 11 % 1985 och 15 % 1988.

35

Utskottet behandlade senast hösten 1987 motioner om åtgärder mot 1989/90:SoU2
hembränningen (yttrande till skatteutskottet SoU 1987/88:ly). Utskottet
erinrade då om att alkoholhandelsutredningen föreslagit en skärpning
av reglerna för hantering av aktivt kol, eftersom kolet ofta
användes för rening vid olovlig tillverkning av sprit. Utskottet hänvisade
också till att den registrerade konsumtionen av alkohol (hembränt
m.m.) var en fråga för AN-rådet. Utskottet förklarade sig se allvarligt
på hembränning och utgick från att frågan om skärpta regler övervägdes
(yttrandet s. 6). Skatteutskottet instämde i socialutskottets uppfattning
(SkU 1987/88:5 s. 19).

Returburkar

I motion So313 av Ylva Annerstedt (fp) yrkas att Systembolaget skall
åläggas att ta emot tomburkar. Motionären anser inte att Systembolaget
tar sitt ansvar för att skydda miljön. Trots att bolaget varje år säljer ca
150 miljoner burkar öl vägrar man att ta emot några tomburkar.

Motiveringen härför är att en försöksverksamhet med återlämning av
burkar, som tidigare genomförts, visade dåligt resultat. Motionären
anser dock att förutsättningarna numera är bättre, eftersom människors
miljömedvetande nu är väsentligt högre, liksom panten.

Vid behandlingen av två motioner med samma innehåll våren 1988
avstyrkte skatteutskottet motionerna och anförde.

Utskottet har i och för sig förståelse för motionärernas synpunkt att
Systembolaget bör delta i hanteringen av returförpackningar på samma
sätt som handeln i övrigt. Systembolaget lägger ned ett värdefullt
arbete på återvinningen av glas av olika slag. Däremot tar Systembolaget
inte emot returburkar, vilket beror på att en försöksverksamhet
med mottagning i burkautomater enligt Systembolagets uppfattning
visat ett så dåligt resultat för bolagets del att en sådan hantering inte
skulle anses meningsfull. Knappt 5 % av burkarna återlämnades, och
det skulle enligt uppgift kosta ca 20 milj.kr. att sätta in burkautomater
i samtliga butiker. Vid bedömningen av denna fråga bör man enligt
utskottets uppfattning beakta att den endast torde ha en marginell
betydelse för allmänheten och för möjligheten att öka återvinningen av
aluminiumburkarna. Systembolaget har endast 330 butiker i hela
landet, och dessa är dessutom inte lika tillgängliga eller attraktiva från
denna synpunkt som t.ex. livsmedelsbutikerna.

Mot bakgrund av det anförda finner utskottet inte tillräckliga skäl
för riksdagen att ta något initiativ i denna fråga (SkU 1987/88:22 s. 20).

36

Teknisk sprit

I motion So301 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag till insatser för att förhindra att teknisk
sprit utnyttjas som berusningsmedel (yrkande 3).

I motionen uppges att omkring 4 000 missbrukare bedöms nyttja
teknisk sprit. Motionärerna anser det vara en viktig uppgift för socialkontoren
att uppmärksamma handeln på de restriktioner som redan
nu finns. Dessutom är ytterligare centrala insatser nödvändiga för att
stävja missbruket av teknisk sprit, heter det i motionen. Förutom att
socialstyrelsen genom avtal med försäljarna försöker göra det svårare
att komma över teknisk sprit bör regeringen i samråd med producenterna
försöka få till stånd en produktutveckling som gör den tekniska
sprit som säljs vid bl.a. bensinstationer oanvändbar som berusningsmedel.

För försäljning av alkoholhaltiga preparat gäller samma regler som för
handel i allmänhet med det undantaget att preparaten inte får säljas,
om det finns anledning att anta att varan skall användas i berusningssyfte
(7 § lagen 11961:1811 om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga
preparat, LFTA).

Alkoholhaltiga preparat skall i princip vara denaturerade, dvs. ämnen
skall tillsättas för att förhindra missbruk. Varan ges därigenom en
avskräckande smak och lukt. Denatureringen får dock inte göra varan
direkt hälsovådlig om den ändå förtärs. Preparatet måste också gå att
använda till det avsedda ändamålet.

Socialstyrelsen genomförde år 1983 en kommunenkät om missbruk av
alkoholhaltiga preparat. Syftet med enkäten var bl.a. att fa en översikt
över situationen i hela landet och med detta som grund initiera
åtgärder mot missbruket. Av enkätsvaren framkom att de flesta missbrukarna
var män (90 %) och över 25 år (95 %). En tredjedel av alla
kommuner (101) hade sökt förebygga och/eller avhjälpa missbruket
genom särskilda insatser.

Socialstyrelsen anordnade år 1984 ett så kallat rådslag rörande
missbruk av alkoholhaltiga preparat med företrädare för socialvården,
polisen, nykterhetsorganisationer m.fl. Vid rådslaget konstaterades att
det totala antalet missbrukare av alkoholhaltiga preparat kan uppskattas
till 4 000 i landet och att de vanligaste preparaten är brännvätskor.
Vidare konstaterades att det i allmänhet rör sig om personer med ett
långt framskridet missbruk av såväl alkoholdrycker som tekniska alkoholprodukter.
Motivet till att någon dricker dessa preparat i stället för
varor från Systembolaget är främst det låga priset men också tillgängligheten.
Socialstyrelsen har utgivit en rapport från rådslaget, PM
78/84.

1989/90: So U 2

Socialutskottet behandlade frågan om åtgärder mot missbruk av teknisk
sprit senast våren 1988 med anledning av motioner med samma
syfte som den nu aktuella. Utskottet anförde därvid följande (SoU
1987/88:17 s. 30- 31).

Utskottet vill ånyo understryka att missbruket av teknisk sprit och
liknande preparat är ett allvarligt problem. De missbrukare varom här
är fråga är ofta de svårast skadade och mest vårdkrävande. Socialtjänsten
har givetvis ett ansvar för att även dessa missbrukare ges vård och
behandling. Individinriktade åtgärder från socialtjänstens sida är emellertid
otillräckliga i dessa fall.

Enligt utskottets mening måste tillgängligheten av teknisk sprit och
alkoholhaltiga preparat nu begränsas. Detta kan främst ske genom en
skärpning av bestämmelserna för försäljning. Vidare bör olika ersättningsmedel
med mindre risk för missbruk så långt som möjligt ersätta
nuvarande preparat, främst T-röd. De angivna åtgärderna kan innebära
vissa olägenheter för övriga konsumenter. Detta måste dock accepteras.
Regeringen bör enligt utskottets mening skyndsamt utarbeta åtgärdsförslag
i enlighet med det anförda.

Vad utskottet anfört om åtgärder mot missbruk av teknisk sprit gav
riksdagen regeringen till känna.

Regeringen har uppdragit åt socialstyrelsen att överväga åtgärder för att
minska missbruket av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat. Som
ett led i regeringsuppdraget har socialstyrelsen träfEat en överenskommelse
med olika branschorganisationer om att T-röd och liknande
preparat i enlitersförpackningar fr.o.m. den 1 juli 1989 endast skall
säljas över disk.

Vid halvårsskiftet 1989 redovisade socialstyrelsen uppdraget i en
rapport till regeringen — Åtgärder mot missbruk av tekniska alkoholprodukter.
I rapporten anser socialstyrelsen att åtgärder mot missbruket
av tekniska alkoholprodukter bör inriktas mot två mål. Det
första målet är att förhindra pågående missbruk. Det andra målet är att
begränsa nyrekryteringen till gruppen som missbrukar sådana produkter.

Eftersom de som berörs huvudsakligen är mycket grava alkoholmissbrukare
anser socialstyrelsen att det för att förhindra pågående missbruk
i första hand krävs insatser på vård- och behandlingsområdet.
Styrelsen kommer därför att översända sin rapport till landets samtliga
kommuner och länsstyrelser. Socialstyrelsen föreslår även att medel
avsätts för en utökning av bl.a. den analytiskt inriktade forskningen på
området.

Som stöd och komplement till insatserna på vård- och behandlingsområdet
och för att begränsa nyrekryteringen till gruppen som missbrukar
tekniska alkoholprodukter anser socialstyrelsen att det är viktigt
att handeln med de mest missbrukade tekniska alkoholprodukterna
— vissa alkoholhaltiga preparat — begränsas. Detta bör kunna

1989/90:SoU2

38

uppnås bl.a. genom att de aktuella preparaten fortsättningsvis endast 1989/90:SoU2

får försäljas över disk och genom att försäljningsförbudet i 7 § LFTA

förtydligas, så att det i lagtexten uttryckligen anges att försäljning inte

får ske till berusade personer eller till personer vars uppträdande i

övrigt kan ge anledning till antagande att medlet skall missbrukas.

Socialstyrelsen föreslår inga ändringsåtgärder vad gäller denaturering.
Vid val av denaturering måste risken för missbruk vägas mot
arbetshygieniska, tekniska och industriella intressen, vilket begränsar
möjligheterna att förstärka denatureringen, heter det i rapporten. Styrelsen
kommer dock att skärpa bevakningen av denatureringsfrågan.

Utskottet

Alkoholproblemet är vårt lands största medicinska och sociala problem.
Varje år beräknas 6 000— 7 000 människor dö en för tidig död i
alkoholrelaterade sjukdomar. Alkoholen är direkt orsak till vissa sjukdomar
och dessutom en bidragande orsak till en rad sjukdomstillstånd
och utgör därför en stor belastning på sjukvården. Högkonsumenter
har en högre sjukskrivningsfrekvens, utnyttjar sjukvården mer och blir
oftare förtidspensionerade. Det uppskattas att omkring 20 % av alla
vårdplatser inom akutsjukvården och 40 % av alla psykiatriska vårdplatser
utnyttjas av patienter med sjukdomar som orsakas av alkohol.

Mellan 300 000 och 500 000 svenskar beräknas ha så svåra alkoholproblem
att det allvarligt påverkar deras arbete, familjeliv och hälsa. Av
dem är åtminstone var femte kvinna. Förutom mätbara skador orsakade
av alkoholmissbruket tillkommer det lidande och den ångest som
alkoholmissbrukarna själva, deras familjer och närstående får utstå.

Riktlinjerna för den nuvarande alkoholpolitiken beslutades år 1977.

I regeringens proposition betonades att alkoholfrågan måste sättas in i
sitt sociala och samhällspolitiska sammanhang. Åtgärder måste vidtas
på en mängd områden i syfte att få ner alkoholkonsumtionen och
alkoholskadorna. Riksdagen antog under bred enighet ett samlat alkoholpolitiskt
program med tonvikt på socialpolitiska insatser i vid
mening och ökade resurser till förebyggande åtgärder och upplysningsverksamhet.
Målsättningen är att begränsa den totala, alltför höga
alkoholkonsumtionen och att komma till rätta med alkoholmissbruket.
I riktlinjerna för alkoholpolitiken ingår en aktiv prispolitik,
restriktivitet och kontroll vid tillverkning och försäljning av alkohol,
ekonomiskt stöd till organisationer och föreningar och en omfattande
opinionsbildning. När det gäller försäljningen av alkoholdrycker ansåg
riksdagen att restriktionerna borde begränsas till sådana som av en
bred allmänhet kunde uppfattas som meningsfulla.

39

År 1984 antog Sverige tillsammans med över 30 andra länder inom 1989/'90:SoU2
WHO:s europaregion ett hälsopolitiskt dokument om att bl.a. minska
alkoholkonsumtionen med minst 25% till år 2000. Målet uppställdes
mot bakgrund av att undersökningar visade en markant ökning av
alkoholkonsumtionen i de flesta europeiska länderna de senaste 25
— 30 åren och ett klart samband mellan konsumtionsnivå, skadeutveckling
och andelen storkonsumenter. Om totalkonsumtionen minskar
medför detta med stor sannolikhet en minskning av alkoholens
skadeverkningar.

1 propositionen om utvecklingslinjer för hälso- och sjukvården
(prop. 1984/85:181) erinrade föredraganden, statsrådet Sigurdsen, om
det av WHO angivna målet att minska alkoholkonsumtionen med
25 % fram till år 2000. Statsrådet uttalade att hon ansåg detta vara en
angelägen målsättning. Riksdagen ställde sig bakom detta mål.

Efter avskaffandet av motboken och det samtidiga upphävandet av
starkölsförbudet år 1954 steg alkoholkonsumtionen i Sverige kontinuerligt
och kulminerade år 1976 då försäljningen uppgick till 7,70
liter ren alkohol per invånare över 15 år. Därefter minskade försäljningen
till som lägst 6,01 liter år 1984. Efter år 1984 har på nytt en
viss ökning skett. År 1988 uppgick försäljningen till 6,40 liter.

Alkoholkonsumtionen bland ungdomar i åldern 12 till 24 år har
ökat under år 1988, om än i lägre takt än tidigare. Sedan 1984/85 har
dock den totala alkoholkonsumtionen i denna grupp ökat med närmare
30 §. För ökningen det senaste året står de unga kvinnorna i åldern
20 till 24 år och deras konsumtion av starköl och öl klass II.

Trots att alkoholkonsumtionen bland skolungdomar förefaller att ha
minskat, finns det fortfarande elever i årskurs 9 som har en betydande
konsumtion. Detta är uppseendeväckande mot bakgrund av den 20-årsgräns
som gäller för inköp av systemvaror. Det är också oroande att så
många som 28 procent av eleverna uppger sig inte ha fått någon
undervisning alls i skolan om alkohol, narkotika och tobak.

Socialstyrelsen har i en analys av förändringar inom missbrukarvården
konstaterat att i mer än hälften av landets socialdistrikt har antalet
missbrukare av i synnerhet alkohol ökat mellan 1986 och 1987.

Förändringen har genomgående gällt åldersgruppen 21 år eller äldre. I
socialdistrikten har man noterat att klienterna i den gruppen blivit
yngre och mer vårdkrävande. Antalet tvångsintagningar av vuxna missbrukare
har ökat starkt under åren 1986 — 1987. (SoS-rapport
1989:15).

Socialstyrelsen som har ett övergripande ansvar på det alkoholpolitiska
området har för de närmaste åren beslutat att prioritera insatser
som leder till en sänkning av alkoholkonsumtionen. I sitt förslag till
handlingsprogram "Minska alkoholkonsumtionen med 25 % till år
2000" har socialstyrelsen lagt fram förslag till alkoholpolitiska åtgärder
med utgångspunkt i riksdagens alkoholpolitiska beslut år 1977 och
WHO-målet.

40

Flera motioner har tagit upp behovet av åtgärder för att nå WHO:s
målsättning vad gäller alkoholkonsumtionen (So253 (c), So257 (m),
So269 (s,m,fp,c,vpk,mp), So307 (s), So301 (fp), So315 (vpk) och So326
(fp) i motsvarande delar).

Utskottet vill ånyo ställa sig bakom målet att minska alkoholkonsumtionen
med 25 %. Att målet inte är orealistiskt framgår bl.a. av att
alkoholkonsumtionen mellan åren 1976 och 1984 gick ner med 22 %.

Den ökade konsumtionen under senare år har dock försvårat Sveriges
möjligheter att leva upp till åtagandet att minska den totala
alkoholkonsumtionen med 25 % till år 2000. Särskilt oroande är det
att ungdomarnas alkoholkonsumtion år 1988 ökade för fjärde året i
följd. Ungdomen är framtidens alkoholkonsumenter och det är i
denna grupp som framtidens högkonsumenter och missbrukare kommer
att rekryteras. Enligt utskottets mening är det nu mycket angeläget
att vända de senaste årens ökning av alkoholkonsumtionen till en
minskning i syfte att nå WHO:s mål.

Utskottet anser att regeringen nu måste besluta om konkreta åtgärder
som leder till en varaktig sänkning av alkoholkonsumtionen.
Utgångspunkten för dessa insatser bör vara det alkoholpolitiska beslutet
år 1977. Insatserna kan dock i vissa avseenden behöva anpassas till
samhällsförändringar och ny kunskap inom alkoholforskningen. Alla
medel som kan leda till en minskning av alkoholskadorna måste
därvid övervägas, såväl åtgärder som begränsar tillgängligheten av
alkohol som åtgärder för att minska efterfrågan. Utskottet återkommer
till dessa åtgärder i det följande.

I några motioner begärs — i likhet med tidigare år — direkta restriktionsåtgärder
såsom inköpsbegränsningar, registrering och avstängning
(motionerna So284 (fp) och So275 (fp)). Utskottet har vid sin behandling
av liknande motioner tidigare år inte velat ställa sig bakom förslag
om en allmän inköpsbegränsning, utan hänvisat till att det i första
hand är en fortsatt målmedveten upplysnings- och opinionsbildningsverksamhet
som behövs. Skatteutskottet har tidigare påpekat att det är
en påtaglig risk att svårigheterna med en alkoholransonering skapar
negativa attityder mot alkoholpolitiska strävanden över lag. Socialutskottet
har instämt häri och har för sin del framhållit som angeläget
att inte ge underlag för en sådan negativ opinionsbildning.

Socialutskottet har fortfarande uppfattningen att alkoholpolitiken
måste ses som en gemensam strävan, grundad på en väl belagd medicinsk
och social erfarenhet, och att den inte får upplevas som krångel
och onödig kontroll. I nuläget är det därför i första hand andra
åtgärder än inköpsrestriktioner som bör komma till användning. Frågan
om inköpsrestriktioner får prövas om utvecklingen mer påtagligt
skulle försämras, särskilt vad gäller ungdomens alkoholvanor. Det bör
under sådana förhållanden finnas förutsättningar för att genom en
målmedveten opinionsbildning skapa förståelse för sådana åtgärder.

1989/90:SoU2

41

4 Riksdagen 1989190.12 sami. Nr 2

Flera motioner tar upp behovet av upplysning och information, bland 1989/90:SoU2
annat olika former av kampanjer, som medel att minska alkoholkonsumtionen,
(So297 (m), So257 (m) och So444 (fp) i motsvarande
delar). I en motion föreslås obligatoriska varningstexter på alkoholförpackningar
(So273, fp,c).

Förebyggande åtgärder och opinionsbildning är som tidigare nämnts
mycket viktiga delar i den svenska alkoholpolitiken. Athena-gruppens
landsomfattande kampanj mot ungdomars drogmissbruk är ett exempel
på det slag av centrala kampanjer som med vissa mellanrum behövs
för att dra allmänhetens uppmärksamhet till alkoholfrågorna. Utskottet
ser positivt på sådana kampanjer, men vidhåller också sin tidigare
uppfattning att droginformationen framför allt bör utgöra led i olika
reguljära verksamheter, bl.a. i skolundervisning och övrig utbildning.

Aven andra kanaler bör kunna användas för alkoholinformation.

Det är, som utskottet ovan givit uttryck för, oroande att så många
skolelever uppger sig inte ha fått någon ANT-undervisning (Alkohol,

Narkotika och Tobak) över huvud taget. 1 sitt handlingsprogram
uttalar socialstyrelsen att det är av stor vikt att den drogundervisning
som bedrivs i skolan byggs ut och förstärks ytterligare. Styrelsen anser
att det är angeläget att ANT-undervisningen genomförs i alla skolor
och att den omfattar alla nivåer, dvs. grundskolans låg-, mellan- och
högstadium och gymnasieskolan. Undervisningen bör vara faktaorienterad
men också inriktad på att öka självkänslan och lära eleverna att
fatta egna beslut i frågor som rör alkohol och andra droger. Socialstyrelsen
påpekar att det också krävs en effektivisering av lärarutbildningen
för att en god undervisning skall kunna förverkligas.

Utskottet ser positivt på vad socialstyrelsen uttalat i handlingsprogrammet
och utgår från att regeringen överväger dessa förslag.

1 flera motioner begärs åtgärder mot langning av alkohol till ungdomar
(So257 (m), So300 (fp) och So301 (fp) i motsvarande delar). Som
ovan nämnts (s.28) har socialstyrelsen fått regeringens uppdrag att
överväga förstärkta insatser mot langning till ungdomar. Utskottet
anser nu liksom tidigare att det är angeläget med en förstärkt opinionsbildning
mot langning och ökad medvetenhet om farorna med alkoholkonsumtion
i ungdomsåren. Attityder och beteenden hos både
ungdomar och föräldrar måste påverkas. Målet för denna opinionsbildning
måste vara att få langningen av alkohol till ungdomar att upphöra
och att verka för konsekvens i föräldrarnas attityder till alkohol.

Socialstyrelsen har ett övergripande ansvar för att informations- och
attitydpåverkande insatser sätts i gång i dessa syften och har också lagt
fram förslag i denna riktning i sitt handlingsprogram. Utskottet utgår
från att regeringen beaktar dessa förslag i det fortsatta alkoholpolitiska
arbetet.

42

Som påpekas i ett par motioner (So257 (m) och So326 (fp)) måste fler 1989/90:SoU2

alkoholfria miljöer och umgängesformer tillskapas. Utskottet delar

uppfattningen att det måste finnas attraktiva alkoholfria alternativ, inte

minst inom de delar av fritids- och nöjessektorn som vänder sig till

ungdomar. Socialstyrelsen har i sitt handlingsprogram uttalat att det

statliga och kommunala stödet för att skapa alkoholfria miljöer måste

förbättras och har bl.a. pekat på att det i dag nästan helt saknas

möjligheter att gå ut och dansa i nöjeslokaler utan alkoholservering.

Socialstyrelsen anser bl.a. att en särskild utredning bör tillsättas för att
hitta lösningar som gör alkoholfria dansställen ekonomiskt konkurrenskraftiga.
Utskottet anser att även detta förslag är intressant och att
regeringen bör pröva hur framväxten av alkoholfria sektorer kan
stimuleras.

Utskottet vill i detta sammanhang också ta upp frågan om åldersgränsen
för rätt till inköp av alkohol på utskänkningsställen. I flera
motioner yrkas att åldersgränsen höjs från nuvarande 18 år till 20 år
(motionerna So256 (fp), So371 (fp,c), So286 (fp,c), So307 (s) och
So326 (fp) i motsvarande delar. Orsaken till yrkandena är att antalet
restaurangetableringar med ungdomsinriktning ökat starkt och att också
starkölskonsumtionen på pubar och restauranger ökar kraftigt.

Regeringen uppdrog i september 1988 åt socialstyrelsen att överväga
åtgärder i syfte att minska alkoholens tillgänglighet för ungdomsgrupperna.
Socialstyrelsen skall enligt uppdraget särskilt uppmärksamma
frågan om en bättre efterlevnad av bestämmelserna om de åldersgränser
som gäller vid försäljning av alkoholdrycker.

Som ovan nämnts (s.41) har socialstyrelsen och bryggerinäringen var
för sig föreslagit en höjning av serveringsåldern till 20 år.

Även utskottet anser att skälen för att begränsa ungdomens alkoholkonsumtion
nu är så starka att en höjning av åldersgränsen för
servering av alkoholdrycker kan övervägas.

När det gäller ungdomars missbruk vill utskottet också peka på betydelsen
av att en samverkan mellan föräldrar och skola, polis och
sociala myndigheter äger rum i det förebyggande arbetet, något som
också tas upp i motionerna So217(mp) och So257(m). Aven i socialstyrelsens
Strategi för droginformation (se ovan s.36) understryks föräldrarnas,
särskilt tonårsföräldrarnas, viktiga roll när det gäller drogförebyggande
insatser. Socialstyrelsen anser också att informationsinsatser,
särskilt riktade till tonårsföräldrar. om både alkohol och narkotika bör
övervägas (Strategin s. 25). Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning
att förutsättningarna bör förbättras för föräldrar att medverka i
det förebyggande arbetet på drogområdet.

43

Motionärerna i motion So254 (m) tar upp problemet med den dolda
alkoholismen på arbetsplatserna och pekar på arbetsgivarnas och fackföreningarnas
viktiga uppgift när det gäller att medverka till att minska
missbruksproblemen.

I budgetpropositionen 1989/90 anför socialministern att arbetslivet
är ett av de områden som särskilt bör uppmärksammas i den särskilda
aktion mot droger som Athena-gruppen bedriver (se ovan s.10).

Utskottet konstaterar att det ofta är på arbetsplatsen som dold och
begynnande alkoholism först uppmärksammas. Utskottet har redan
tidigare uttalat att en förutseende och effektiv drogpolitik förutsätter
att insatser mot alkohol- och narkotikamissbruk görs också på arbetslivets
område.Utskottet vidhåller denna inställning och vill understryka
vikten av att alkoholmissbruk inom arbetslivet uppmärksammas särskilt
i det fortsatta opinionsbildande arbetet. Utskottet vill också framhålla
företagshälsovårdens roll i detta sammanhang.

1 en motion efterlyses ökad forskning om orsaken till ungdomens allt
tidigare alkoholdebut och övriga alkoholmönster (So257 (m) yrkande

6).

I proposition 1986/87:80 om forskning, som lämnades våren 1987,
uttalades att behovet av forskning var stort inom hela drogområdet.
Särskilt eftersatt ansågs forskningen inom alkoholområdet vara, i synnerhet
med hänsyn till alkoholskadornas höga samhällskostnader och
konsekvenser i allmänhet. Utskottet delade uppfattningen att det behövdes
ytterligare forskningsinsatser på detta område (SoU 1986/87:28,
s.7).

Utskottet behandlade motioner om behovet av alkoholforskning så
sent som i våras.Utskottet uttalade då att ytterligare ansträngningar
behövs för att intensifiera forskning på området, mot bakgrund av att
alkoholmissbruket är det dominerande sociala och medicinska problemet
i vårt land (1988/89:SoU12 s. 10).

Utskottet vidhåller denna inställning. Det är också enligt utskottet
viktigt att förstärka samarbetet mellan de organ som ansvarar för
samhällets alkoholpolitik och forskningen så att nya erfarenheter och
forskningsrön verkligen tas till vara.

Som ovan påpekats har alkoholkonsumtion bland ungdom sedan
1984/85 ökat med närmare 30 %. Ökningen ligger huvudsakligen på
starkölssidan, öl klass III, där ökningen är så hög som 40%. En stark
ökning av antalet restauranger med serveringstillstånd åtföljd av en
intensiv marknadsföring av starköl har lett till att en stor andel av
starkölsförsäljningen sker på restaurang. Mellan åren 1980 och 1988
ökade starkölsförsäljningen till servering med 124%.

1989/90: So U 2

44

I likhet med vad skatteutskottet tidigare anfört (SkU 1987/88:22) 1989/90:SoU2
anser socialutskottet att frågan om serveringstillstånd utgör ett växande
problem med hänsyn till det stora antalet ungdomar som numera
besöker restauranger och andra serveringsställen. I en av motionerna
(So270 (fp,c) yrkandena 1— 3) tas upp flera frågor som rör serveringstillstånden,
bl.a. behovet av restriktivitet vid tillståndsgivningen och
ökad kontroll av verksamhetens bedrivande. Även i motion So253 (c)
föreslås liknande åtgärder.

Socialstyrelsen har som ovan nämnts fatt regeringens uppdrag att
bl.a. uppmärksamma de problem som är förknippade med det ökade
antalet serveringstillfällen som främst riktar sig till en ungdomlig
publik och att även överväga om berörda myndigheter bör utöva en
mer aktiv tillsyn.

Utskottet utgår från att regeringen kommer att ta initiativ till de
förändringar som kan behövas.

I flera motioner begärs åtgärder för att begränsa användningen av
snabbvinsatser (So274 (fp,c), So301 (fp) och So307 (s) i motsvarande
delar).

I opinionsundersökningar har framkommit att hemtillverkningen av
vin uppgick till ca 25 miljoner liter år 1988, varav 15 miljoner liter
snabbvin, jämfört med de 90 miljoner liter lättvin som Systembolaget
sålde år 1987. Hemtillverkat vin utgör alltså en inte oväsentlig del av
den totala lättvinskonsumtionen.

Utskottet anser att hemtillverkningen av vin innebär stora problem
och att marknadsföringen av snabbvinsatser ter sig olycklig ur alkoholpolitisk
synpunkt. Utskottet förutsätter att regeringen vidtar åtgärder
för att begränsa marknadsföringen av snabbvinsatser.

Hembränning av sprit tas upp i motion So253 (c), yrkande 4. Utskottet
förklarade hösten 1987 att man såg allvarligt på hembränningen och
utgick från att skärpta regler övervägdes (SoU 1987/88:1 y).Några förslag
har dock ännu inte lagts fram. Regeringen bör nu, enligt utskottets
mening, snarast vidta åtgärder för att motverka hembränningen.

I motion So 301 (fp) begärs förslag till insatser för att förhindra att
teknisk sprit utnyttjas som berusningsmedel (yrkande 3).

Socialutskottet behandlade frågan om åtgärder mot missbruk av
teknisk sprit våren 1988. Utskottet uttalade då att tillgängligheten av
teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat måste begränsas. Vidare borde
olika ersättningsmedel med mindre risk för missbruk så långt
möjligt ersätta nuvarande preparat, främst T-röd (SoU 1987/88:17 s.

30— 31). Vad utskottet anfört om åtgärder mot missbruk av teknisk
sprit gav riksdagen regeringen till känna.

Regeringen uppdrog därefter åt socialstyrelsen att överväga åtgärder
för att minska missbruket av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat.

Som ett led i regeringsuppdraget har socialstyrelsen träffat en överenskommelse
med olika branschorganisationer om att T-röd och liknande
preparat i enlitersförpackningar fr.o.m. den 1 juli 1989 endast skall 45

säljas över disk. Socialstyrelsen har därefter i en rapport till regeringen 1989/90:SoU2
lagt fram ytterligare förslag till åtgärder mot missbruk av tekniska
alkoholprodukter. Socialstyrelsen anser att det i första hand krävs
insatser på vård- och behandlingsområdet för att förhindra pågående
missbruk. Som stöd och komplement till dessa insatser och för att
begränsa nyrekryteringen till gruppen som missbrukar tekniska alkoholprodukter
föreslår socialstyrelsen att de aktuella preparaten i fortsättningen
endast får försäljas över disk och att försäljningsförbudet i
lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga
preparat, LFTA, förtydligas. Socialstyrelsen föreslår också att regeringen
avsätter resurser till forskning på området.

Som utskottet tidigare understrukit är missbruket av teknisk sprit
och liknande preparat ett allvarligt socialt och medicinskt problem. De
som berörs är oftast grava alkohol missbrukare och mycket vårdkrävande.
Utskottet finner det tillfredsställande att socialstyrelsen nu lagt
fram förslag till åtgärder i syfte att nedbringa missbruket. Det är dock
viktigt att regeringen följer denna fråga och även i fortsättningen
uppmärksammar problemet med missbruk av tekniska alkoholprodukter.

Det finns också, enligt utskottets mening, skäl att ägna särskild uppmärksamhet
åt prisutvecklingen på alkoholdrycker som en faktor av
betydelse för konsumtionen. Utskottet noterar i sammanhanget att en
prishöjning med 5 % skedde i juni 1989 då alkoholskatten senast
höjdes. Finansutskottet betonade då bl.a. att man av alkoholpolitiska
skäl med återkommande skattehöjningar borde hålla tillbaka alkoholkonsumtionen
och få priset att följa den allmänna prisutvecklingen
(1988/89:FiU 30 s.60). Socialutskottet delar denna uppfattning.

Enligt vad utskottet erfar kommer regeringen inom kort att tillsätta
en utredning i syfte att bedöma om man vid beskattningen av alkoholdrycker
bör ta större hänsyn till dryckernas alkoholhalt än vad som nu
sker.

Sammanfattningsvis anser utskottet alltså att regeringen nu måste besluta
om konkreta åtgärder som leder till en varaktig sänkning av
alkoholkonsumtionen. Alkoholfrågorna måste flyttas fram i blickpunkten
på samma sätt som skedde när det alkoholpolitiska beslutet togs år
1977 och en större medvetenhet om alkoholens skadeverkningar och
förståelse för behovet av alkoholpolitiska åtgärder måste skapas.

Utskottet har i det föregående uttalat sig för åtgärder beträffande
information och utbildning, langning, stöd till alkoholfria miljöer,
restriktivitet vid utskänkning av alkoholdrycker, ungdomens missbruk
och missbruk på arbetsplatserna samt ökad alkoholforskning och för
åtgärder mot snabbvin, hembränning och missbruk av teknisk sprit.

46

Utskottet vill härutöver också framhålla betydelsen av de åtgärder i
förebyggande syfte som kan vidtas inom primärvården. En tidig diagnostik
av alkoholberoende är väsentlig ur behandlingssynpunkt. Att
den information om riskerna med alkoholbruk under graviditet som
bedrivs inom mödrahälsovården haft goda resultat visar det faktum att
antalet barn som föds med alkoholskador sjunkit kraftigt.

Som framgått av den tidigare redovisningen har socialstyrelsen i ett
handlingsprogram lagt fram en rad förslag i syfte att nå en 25 %
sänkning av alkoholkonsumtionen. Förslagen ansluter till 1977 års
alkoholpolitiska beslut och rymmer såväl opinionspåverkan, information
och utbildning som restriktioner. Utskottet ser mycket positivt på
socialstyrelsens initiativ.

Vad utskottet under detta avsnitt anfört om behovet av en mer aktiv
alkoholpolitik bör riksdagen med anledning av motionerna So217
yrkande 3, So253, yrkandena 1 och 4,So 256, So257, yrkandena 1— 2
och 4- 9, So269, So270, So271, So274, So275, So284, So286, So297,
So300, So301 yrkandena 1— 4,So307, So315, So326 och So444 som
sin mening ge regeringen till känna.

1 två motioner tar motionärerna upp frågan hur ekonomisk misskötsamhet
skall beaktas vid prövningen av serveringstillstånd (So211
(m,fp,c) och So535 (m). I båda motionerna vill motionärerna fästa
uppmärksamheten på att en grupp näringsidkare kan mista sina serveringstillstånd
och därmed fråntas sina försörjningsmöjligheter enbart
på grund av misstanke om ekonomisk brottslighet. Detta förhållande
anser motionärerna vara otillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt.

Även utskottet anser att det är viktigt att rättssäkerhetsaspekterna
beaktas i ärenden om serveringstillstånd. Utskottet vill därför understryka
vad som anfördes i propositionen när den nu aktuella lagbestämmelsen
infördes, nämligen att det av bl.a. rättssäkerhetsskäl måste
krävas att en ekonomisk misskötsamhet varit betydande för att den
skall leda till en återkallelse av serveringstillstånd. Aven en normal
och seriös företagsamhet innefattar ekonomiska risktaganden och kan
drabbas av ekonomiska svårigheter som inte bör läggas företagaren till
last, hette det i propositionen. Där framhölls också att uppgifter som
tyder på ekonomisk misskötsamhet hos en tillståndshavare naturligtvis
inte automatiskt får diskvalificera tillståndshavaren eller utgöra grund
för ingripande. I stället måste en utredning göras som läggs till grund
för en samlad bedömning (prop.1981/82:143 s. 87— 88). Utskottet vill
också påpeka att förvaltningslagens regler gäller till skydd för tillståndshavaren
och att den som drabbas av ett ingripande har rätt att
föra talan mot beslutet.

Utskottet delar emellertid inte motionärernas uppfattning att en
indragning av serveringstillstånd måste förutsätta en fällande dom utan
anser att ett systematiskt åsidosättande av ekonomiska skyldigheter bör
beaktas vid lämplighetsprövningen för serveringstillstånd även innan
dom för skattebrott eller liknande fallit. De nu aktuella motionerna
avstyrks således.

1989/90: So U2

47

I motionerna So204 (m), So242 (m) och So332 (m,fp) vill man skapa 1989/90:SoU2
möjligheter till servering av alkohol på teatrar och i konsertlokaler
och liknande.

Den alkoholpolitiska utredningen (APU) bedrev försöksverksamhet
med utskänkning i de fasta teatrarnas foajéer i pauserna under föreställningarna
(se även ovan s.41). Försöksverksamheten ansågs inte
vålla några problem.Mot bakgrund av riksdagens uttalanden om vikten
av att sänka totalkonsumtionen anser utskottet emellertid att det skulle
vara inkonsekvent av riksdagen att nu tillåta alkoholservering i tidigare
alkoholfria miljöer. Utskottet avstyrker således motionerna So204,

So242 och So332.

Liknande synpunkter gör sig gällande beträffande motionerna So228
(m) och So241 (s), i vilka begärs vissa uppmjukningar i reglerna om
serveringstillstånd i lagen om handel med drycker, (LHD). En liberalisering
av reglerna på alkoholområdet skulle motverka den sänkning av
den totala alkoholkonsumtionen riksdagen tidigare uttalat sig för.

Aven motionerna So228 och So241 avstyrks därför.

I motion So279 (m) yrkas att åldersgränsen för inköp på Systembolaget,
20 år, anpassas till myndighetsåldern och alltså sänks med två år.

Utskottet har tidigare uttalat att en sänkt inköpsålder skulle motverka
de alkoholpolitiska strävandena att begränsa ungdomars tillgång till
alkohol. Utskottet vidhåller denna inställning. Den nu aktuella motionen
avstyrks följaktligen.

Ett motionsförslag finns om att Systembolaget skall åläggas att ta emot
returburkar(So313 fp).

Skatteutskottet avstyrkte motioner med samma innehåll våren 1988.

Skatteutskottet hänvisade då bl.a. till att en försöksverksamhet med
burkautomater i Systembolagets lokaler visat ett så dåligt resultat för
bolagets del att en sådan hantering inte kunde anses meningsfull.

Endast 5 % av burkarna hade återlämnats och det skulle enligt uppgift
kosta ca 20 milj.kr. att sätta in burkautomater i samtliga butiker.

Systembolaget har endast 330 butiker i hela landet och dessa är
dessutom inte lika tillgängliga eller attraktiva för allmänheten som
t.ex. livsmedelsbutikerna (SkU 1987/88:22 s.20).

Socialutskottet delar skatteutskottets uppfattning i denna fråga och
anser således inte att Systembolaget skall åläggas att ta emot returburkar.
Motion So313 avstyrks alltså.

I motion So257 (m) begärs ett tillkännagivande av det otillfredsställande
i att bidrag från stat och kommun används till alkoholdrickande
hos bidragsmottagande organisationer och liknande (yrkande 3).

Liknande motionsyrkanden av samme motionär har tidigare avstyrkts
av skatteutskottet med hänvisning bl.a. till det pågående arbetet
med att åstadkomma en mer restriktiv inställning till alkoholkonsumtionen
i olika former (SkU 1987/88:5 och 22).

48

Utskottet anser inte att motionen bör föranleda något uttalande av 1989/90:SoU2
riksdagen. Socialutskottet utgår från att de åtgärder för att fa ned
totalkonsumtionen som utskottet i det föregående uttalat sig för kommer
att ha en positiv effekt även på alkoholkonsumtionen i bidragsmottagande
föreningar och organisationer.

I motion So262 (c) begärs att AN-rådet ges en i förhållande till
regeringskansliet fristående ställning och förstärkta möjligheter till
opinionsbildande arbete.

Sedan motionen väcktes har riksdagen godkänt att AN-rådet fr.o.m.
den 1 juli 1989 inordnas i socialstyrelsen som ett rådgivande organ i
alkohol- och narkotikafrågor (prop.1988/89:130, SoU24, rskr. 296). Vid
riksdagsbehandlingen framhöll utskottet att det alkohol- och narkotikapolitiska
arbetet måste fa en stark ställning i socialstyrelsens organisation
och ha en framskjuten plats när det gäller socialstyrelsens
arbete, bl.a. om Sverige skall kunna uppnå den av WHO uttalade
målsättningen när det gäller alkoholkonsumtionen (betänkandet s.18).

Den aktuella motionen är numera tillgodosedd och påkallar alltså
inte något initiativ från riksdagens sida.

I motion So207 (m) begärs ett tillkännagivande av vad som i motionen
anförts om lokal och regional samordning av resurser för bekämpande
av narkotikamissbruket (yrkande 2).

Motioner med samma innehåll har behandlats av utskottet flera
gånger tidigare, senast våren 1988. Utskottet konstaterade då att önskemålen
i motionen i stort följde de linjer som angivits i propositionen
om en samordnad och intensifierad narkotikapolitik och som riksdagen
ställt sig bakom. Vidare underströk utskottet bl.a. att det på det
lokala planet är socialtjänsten som har ansvaret för att en samverkan
mellan berörda institutioner kommer till stånd. Utskottet ville däremot
inte ange någon speciell organisatorisk lösning för samverkan utan
ansåg det viktigt att formerna för samverkan blir beroende av olika
lokala förutsättningar. Den då aktuella motionen avstyrktes.

Utskottet har inte ändrat sin inställning i denna fråga. Motion So207
(m) yrkande 2 avstyrks därför.

I motion So217 (mp), slutligen, begärs att medel anslås till intensifierad
upplysning om den nya drogen "brown sugar" (yrkande 1).

Enligt vad utskottet inhämtat är "brown sugar" en populär benämning
på brunt heroin i pulverform, en drog som varit känd sedan lång
tid tillbaka. Frågan om huruvida särskilda informationsåtgärder behövs
beträffande just denna form av heroin bör enligt utskottets mening
avgöras av socialstyrelsen, som har huvudansvaret för den statliga
informationsverksamheten på drogområdet och som också fördelar
statliga bidrag till droginformation. Utskottet anser alltså inte att motion
So217 yrkande 1 bör föranleda någon åtgärd av riksdagen.

49

Hemställan

1989/90: Soli 2

Utskottet hemställer

1. beträffande en aktiv alkoholpolitik

att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:So217 yrkande
3, 1988/89:So253 yrkandena 1 och 4, 1988/89:So256,
1988/89:So257 yrkandena 1, 2 och 4- 9, 1988/89:So269,
1988/89:So270, 1988/89:So271, !988/89:So273, 1988/89:So274,
1988/89:So275, 1988/89:So284, 1988/89:So286, 1988/89:So297 yrkande
1, 1988/89:So300, 1988/89:So301 yrkandena 1—4,

1988/89:So307, 1988/89:So315, 1988/89:So326 yrkandena l och
3— 5 och 1988/89:So444 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

2. beträffande ekonomisk misskötsamhet och serveringstillstånd
att riksdagen avslår motionerna 1988/89:So211 och
1988/89:So535,

res. I (m)

3. beträffande servering på teatrar m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:So204, 1988/89:So242
och 1988/89:So332,

res. 2 (rn)

4. beträffande uppmjukning av reglerna om serveringstillstånd
att riksdagen avslår motionerna 1988/89:So228 och
1988/89:So241,

5. beträffande åldersgränsen på Systembolaget
att riksdagen avslår motion 1988/89:So279,

6. beträffande returburkar

att riksdagen avslår motion 1988/89:So313,

7. beträffande alkoholförtäring med statsbidrag

att riksdagen avslår motion 1988/89:So257 yrkande 3,

8. beträffande AN-rådet

att riksdagen avslår motion 1988/89:So262,

9. beträffande samordning av resurser

att riksdagen avslår motion 1988/89:So207 yrkande 2,

res. 3 (m)

10. beträffande drogen "brown sugar"

att riksdagen att riksdagen avslår motion 1988/89:So217 yrkande
1.

Stockholm den 17 oktober 1989
På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

50

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Anita Persson (s), 1989/90:SoU2
Aina Westin (s), Ulla Tillander (c). Ingrid Andersson (s), Per Stenmarck
(m), Johnny Ahlqvist (s), Rinaldo Karlsson (s), Ingegerd Anderlund
(s), Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Rosa
Östh (c), Gudrun Schyman (vpk), Anita Stenberg (mp), Jan Andersson
(s) och förste vice talman Ingegerd Troedsson (m).

Reservationer

1. Ekonomisk misskötsamhet och serveringstillstånd
(mom. 2)

Per Stenmarck, Ingrid Hemmingsson och förste vice talman Ingegerd
Troedsson (alla m) anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 47 som börjar med "Även
utskottet" och slutar med "avstyrks således" bort ha följande lydelse:

En viktig princip för svensk lagstiftning bör vara att man skall
straffas för ett brott man begått och inte för ett misstänkt brott inom
en helt annan verksamhet. Som framhålls i motionerna So211 och
So535 innebär emellertid nuvarande regler att den som driver en
restaurangrörelse redan på grund av misstanke om skattebrott eller
brister i bokföringen kan få sitt serveringstillstånd indraget. Utskottet
kan inte acceptera att den som söker eller innehar ett serveringstillstånd
riskerar att utsättas för godtycke och fråntas sina utkomstmöjligheter
på vaga grunder.

Enligt utskottets uppfattning bör regeringen utan dröjsmål lägga
fram ett förslag om sådana ändringar i reglerna om serveringstillstånd
att de här angivna och för näringsidkarna viktiga rättssäkerhetsproblemen
undanröjs.

Vad utskottet här uttalat med anledning av motionerna So211 och
So535 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa:

2. beträffande ekonomisk misskötsamhet och serveringstillstånd
att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:So211 och
1988/89:So535 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

51

2. Servering på teatrar m.m. (mom. 3)

Per Stenmarck, Ingrid Hemmingsson och förste vice talman Ingegerd
Troedsson (alla m) anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 48 som börjar med "Den
alkoholpoiitiska" och slutar med "och So332" bort ha följande lydelse:

I slutet av 1960-talet skedde en försöksverksamhet under halvannat
års tid med servering av alkoholhaltiga drycker på s.k. fasta teatrar i
pauser under pågående föreställning. Inget som helst missbruk kunde
påvisas.

Sverige torde i dag vara det enda västeuropeiska land som totalförbjuder
alkoholförtäring i samband med teaterföreställningar eller konserter.

Från många håll önskas också en uppmjukning av gällande regler.
En sådan skulle kunna var att tillåta servering av starköl och vin i
pauser i samband med föreställningar på teatrar. De förutsättningar i
övrigt som gäller för tillstånd till servering bör självfallet vara uppfyllda,
och tillståndsmyndigheterna bör bl.a. pröva lokalens beskaffenhet,
föreståndarens lämplighet och rörelsens inriktning. Servering bör givetvis
inte ske i samband med program som riktar sig till ungdomlig
publik eller när detta av andra skäl är mindre lämpligt.

En motsvarande ordning bör kunna övervägas även i fråga om
konsertlokaler eller liknande.

Av det anförda framgår att utskottet instämmer i syftet med de nu
aktuella motionerna So204, So242 och So332. Enligt utskottets mening
bör regeringen snarast lägga fram ett förslag till en tillfredsställande
lösning av denna fråga.

dels att utskottet under mom. 3 bort hemställa:

3. beträffande servering på teatrar m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:So204,
1988/89:So242 och 1988/89:So332 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.

3. Samordning av resurser (morn. 9)

Per Stenmarck, Ingrid Hemmingsson och förste vice talman Ingegerd
Troedsson (alla m) anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 49 som börjar med
"Motioner med" och slutar med "avstyrks därför" bort ha följande
lydelse:

Enligt utskottets mening är de samordningsinsatser som redovisats
tidigare i detta betänkande inte tillräckliga.

Vad som krävs för bekämpning av drogproblemet är en snabb och
effektiv organisation som har överblick över hela strukturen och

snabbt kan ingripa.

1989/90: Soli 2

52

Utskottet förordar därför att man snarast tillskapar samordnande
organ, lokalt, regionalt och centralt, för förebyggande och bekämpande
av narkotikamissbruk. I varje kommun måste det bildas grupper, som
kontinuerligt följer drogfrågan. Förutom polis och sociala myndigheter
bör det finnas representanter för Hem och skola, elevföreningar och så
många andra aktiva ungdoms- och idrottsföreningar som möjligt. På
länsplanet bör motsvarande organisation samordna insatserna så att
inga ärenden "faller mellan stolarna" på grund av traditionella myndighetsgränser.
Utskottet förordar därför att en sådan grupp bildas i
varje län.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motion So207
(m) yrkande 2 ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 9 bort hemställa:

9. beträffande samordning av resurser
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So207 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

1989/90: So U 2

53

1989/90:SoU2

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motioner 1

Inledning 6

Allmän bakgrund 6

Konsumtionsutvecklingen beträffande alkohol 9

Alkoholskadorna 10

Narkotikamissbrukets utveckling 11

Inriktningen av alkoholpolitiken 12

Försök med inköpsbegränsningar m.m 14

Information 15

AN-rådet 15

Förebyggande upplysning 16

Varningstexter på alkoholförpackningar 17

Kampanj mot alkoholkonsumtion 18

Langning av alkohol 18

Alkoholfria zoner m.m 20

Alkoholmissbruk på arbetsplatsen 21

Alkoholförtäring med statliga och kommunala bidrag . . 22

Forskning om ungdomens alkoholmönster 22

Samordning av insatser 24

Motioner 24

Bakgrund 25

Tidigare riksdagsbehandling m.m 25

Åldersgränser 27

Motioner 27

Bakgrund 27

Tidigare riksdagsbehandling m.m 28

Servering 29

Servering på teatrar m.m 29

Motioner 29

Tidigare riksdagsbehandling m.m 29

Ekonomisk misskötsamhet 30

Regler för serveringstillstånd m.m 31

Snabbvinsatser 33

Motioner 33

Bakgrund 34

Tidigare riksdagsbehandling 34

Hembränning 35

Returburkar 36

Teknisk sprit 37

Utskottet 39

Hemställan 50

Reservationer 51

54

gotab 99124, Stockholm 1989