Socialutskottets betänkande
1989/90:SoU17

Socialpolitik — inriktning och anslag

1989/90

SoU17

Sammanfattning

I betänkandet behandlas först frågor om inriktningen av socialpolitiken
mot bakgrund av uttalanden i budgetpropositionen och olika
motionsyrkanden väckta under den allmänna motionstiden. I betänkandets
andra del behandlas samtliga anslagsyrkanden och andra yrkanden
i budgetpropositionen och de motioner från allmänna motionstiden
som rör anslagen för budgetåret 1990/91. Regeringen har dock i
senare propositioner föreslagit ändrade anslag under A 2, A 3, E 2,
E 10 och G 4. Dessa anslag behandlas därför inte i detta betänkande.

Utskottet ställer sig helt bakom den inriktning av socialpolitiken som
redovisas i budgetpropositionen. Samtliga oppositionspartier har lagt
fram förslag till socialpolitiska åtgärder med en delvis annan inriktning.
Dessa motioner avstyrks av utskottet.

Även när det gäller anslagen ställer sig utskottet bakom regeringens
förslag i budgetpropositionen. På tre punkter föreslår dock utskottet att
riksdagen ger regeringen till känna en något annan uppfattning. Det
gäller skolans sex- och samlevnadsundervisning, där utskottet anser det
angeläget att skolöverstyrelsen även under det kommande budgetåret
med bidrag från anslaget Insatser mot aids kan genomföra de fortbildnings-
och informationsinsatser som planerats. I fortsättningen bör
dock medel för en fortsatt reformering av utbildningen beviljas över
utbildningsbudgeten. Utskottet anser vidare att förutsättningarna för att
inrätta en statlig barnombudsmannatjänst bör utredas ytterligare. Det
gäller bl.a. arbetsuppgifter, organisatoriska frågor och frågan om finansieringen
av verksamheten. Slutligen anser utskottet att det finns
anledning att överväga ett permanent stöd till kvinnojourerna och
deras riksorganisation. Regeringen bör också överväga på vilket sätt en
resursförstärkning kan ske.

De tre borgerliga partierna redovisar i reservationer var för sig sin syn
på inriktningen av socialpolitiken. I en gemensam reservation redovisar
dessa partier vidare en annan uppfattning i fråga om valfriheten i
vård och omsorg. Vpk reserverar sig i detta avsnitt till förmån för en
social välfärdsutredning. Mp reserverar sig om behovet av förslag till
åtgärder för en värdig vård.

1 Riksdagen 1989190. 12 sami. Nr 17

I fråga om anslagen har ett fyrtiotal reservationer och två särskilda
yttranden anmälts. Fp har reserverat sig bl.a. till förmån för motionsyrkanden
om statsbidrag för insatser mot köer i vården m.m. på 200
milj.kr. och för ombyggnad för att ge möjlighet till eget rum inom
vårdinstitutioner med 100 milj.kr. årligen under fem år. C har reserverat
sig bl.a. till förmån för ett motionsyrkande om statligt stöd för
utbyggnaden av gruppbostäder på 500 milj.kr. Vpk har reserverat sig
bl.a. till stöd för motionsyrkanden om statsbidrag till minskad helgtjänstgöring
m.m. i sjukvården på 2 000 milj.kr. och till minskad
helgtjänstgöring m.m. i hemtjänsten på 1 000 milj.kr.

Av innehållsförteckningen på betänkandets sista sidor framgår hur
de övriga reservationerna och de särskilda yttrandena fördelar sig på
olika områden och partier. I en bilaga redovisas i tabellform oppositionspartiernas
i reservationer anmälda anslagsalternativ.

FEMTE HUVUDTITELN
Proposition 1989/90:100 bil. 7

Regeringen har under punkterna A 1, A 4 och A 5 (s. 13—17)
föreslagit

A 1 att riksdagen till Socialdepartementet för budgetåret 1990/91
anvisar ett förslagsanslag på 34 671 000 kr.,

A 4 att riksdagen till Informationsförsörjning för budgetåret 1990/91
anvisar ett reservationsanslag på 1 270 000 kr.,

A 5 att riksdagen till Insatser mot aids för budgetåret 1990/91 anvisar
ett reservationsanslag på 193 500 000 kr.,

Regeringen har under punkterna C 1 (s. 30—31), C 4 (s. 34—35), C 6
och C 7 (s. 36—37) föreslagit

C 1 att riksdagen till Allmänna barnbidrag för budgetåret 1990/91
anvisar ett förslagsanslag på 12 075 000 000 kr.,

C 4 att riksdagen till Bidragsförskott för budgetåret 1990/91 anvisar ett
förslagsanslag på 2 055 000 000 kr.,

C 6 att riksdagen till Särskilt bidrag för vissa adoptivbarn för budgetåret
1990/91 anvisar ett förslagsanslag på 8 200 000 kr.,

C 7 att riksdagen till Bidrag till kostnader för internationella adoptioner
för budgetåret 1990/91 anvisar ett reservationsanslag på 8 000 000
kr.

Regeringen har under punkterna E 1, E 3—E 9 och E 11—19 (s.
73— 113) föreslagit

E 1 att riksdagen till Socialstyrelsen för budgetåret 1990/91 anvisar ett
förslagsanslag på 196 144 000 kr.,

1989/90: So U17

E 3 att riksdagen till Statens rättskemiska laboratorium för budgetåret
1990/91 anvisar ett förslagsanslag på 26 702 000 kr.,

E 4 att riksdagen till Statens rättsläkarstationer för budgetåret 1990/91
anvisar ett förslagsanslag på 37 649 000 kr.,

E 5 att riksdagen till Rättspsykiatriska stationer och kliniker för
budgetåret 1990/91 anvisar ett förslagsanslag på 105 372 000 kr.,

E 6 att riksdagen till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd för budgetåret
1990/91 anvisar ett förslagsanslag på 9 825 000 kr.,

E 7 att riksdagen till WHO-enheten för rapportering av läkemedelsbiverkningar
för budgetåret 1990/91 anvisar ett förslagsanslag på

2 146 000 kr.,

E 8 att riksdagen till Statens institut för psykosocial miljömedicin för
budgetåret 1990/91 anvisar ett förslagsanslag på 4 374 000 kr.,

E 9 att riksdagen till Statens bakteriologiska laboratorium: Uppdragsverksamhet
för budgetåret 1990/91 anvisar ett förslagsanslag på 1 000
kr.,

E 11 att riksdagen till Statens bakteriologiska laboratorium: Försvarsmedicinsk
verksamhet för budgetåret 1990/91 anvisar ett förslagsanslag
på 4 604 000 kr.,

E 12 att riksdagen till Statens bakteriologiska laboratorium: Utrustning
för budgetåret 1990/91 anvisar ett reservationsanslag på 3 190 000 kr.,

E 13 att riksdagen till Bidrag till hälsoupplysning m.m. för budgetåret
1990/91 anvisar ett reservationsanslag på 6 764 000 kr.,

E 14 att riksdagen till Epidemiberedskap m.m. för budgetåret 1990/91
anvisar ett förslagsanslag på 19 462 000 kr.,

E 15 att riksdagen till Bidrag till Sjukvårdens och socialvårdens
planerings- och rationaliseringsinstitut för budgetåret 1990/91 anvisar
ett anslag på 29 925 000 kr.,

E 16 att riksdagen till Bidrag till allmän sjukvård m.m. för budgetåret
1990/91 anvisar ett förslagsanslag på 4 613 682 000 kr.,

E 17 att riksdagen till Specialistutbildning av läkare m.m. för budgetåret
1990/91 anvisar ett reservationsanslag på 37 089 000 kr.,

E 18

1. att riksdagen bemyndigar regeringen att medge att åtgärder för
sjukvårdens säkerhet får vidtas inom en kostnadsram på 15 000 000
kr.,

2. att riksdagen till Beredskapslagring och utbildning m.m. för
hälso- och sjukvård i krig för budgetåret 1990/91 anvisar ett reservationsanslag
på 62 790 000 kr.,

1989/90:SoU17

E 19 att riksdagen till Driftkostnader för beredskapslagring m.m. för
budgetåret 1990/91 anvisar ett förslagsanslag på 67 210 000 kr.

Regeringen har under punkterna F 1 —F 4 (s. 116—121) föreslagit

1989/90:SoU17

F 1 att riksdagen till Bidrag till kommunal barnomsorg för budgetåret
1990/91 beräknar ett förslagsanslag på 12 064 000 000 kr.,

F 2 att riksdagen till Bidrag till hemspråksträning i förskolan för
budgetåret 1990/91 anvisar ett förslagsanslag på 39 150 000 kr.,

F 3 att riksdagen till Barn miljörådet för budgetåret 1990/91 anvisar ett
förslagsanslag på 4 472 000 kr.,

F 4 att riksdagen till Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor
för budgetåret 1990/91 anvisar ett förslagsanslag på 4 688 000 kr.

Regeringen har under punkterna G 1 —G 3 och G 5—12 (s. 128—144)
föreslagit

G 1 att riksdagen till Bidrag till social hemhjälp, ålderdomshem m.m.
för budgetåret 1990/91 anvisar ett förslagsanslag på 3 157 821 000 kr.,

G 2

1. att riksdagen godkänner de i propositionen förordade riktlinjerna
för Statsbidrag till servicelinjer m.m.,

2. att riksdagen till Bidrag till färdtjänst, servicelinjer m.m. för
budgetåret 1990/91 anvisar ett förslagsanslag på 640 000 000 kr.,

G 3 att riksdagen till Kostnader för viss omsorg om psykiskt utvecklingsstörda
m.fl. för budgetåret 1990/91 anvisar ett reservationsanslag
på 40 136 000 kr.,

G 5 att riksdagen till Ersättning till televerket för texttelefoner för
budgetåret 1990/91 anvisar ett förslagsanslag på 39 100 000 kr.,

G 6 att riksdagen till Ersättning till postverket för befordran av
blindskriftsförsändelser för budgetåret 1990/91 anvisar ett förslagsanslag
på 58 192 000 kr.,

G 7 att riksdagen till Kostnader för viss verksamhet för handikappade
för budgetåret 1990/91 anvisar ett förslagsanslag på 37 533 000 kr.,

G 8 att riksdagen till Statens hundskola för budgetåret 1990/91 beräknar
ett förslagsanslag på 1 000 kr.,

G 9 att riksdagen till Statens handikappråd för budgetåret 1990/91
anvisar ett förslagsanslag på 5 202 000 kr.,

G 10 att riksdagen till Bidrag till handikapporganisationer för budgetåret
1990/91 anvisar ett reservationsanslag på 79 075 000 kr.,

G 11 att riksdagen till Bilstöd till handikappade för budgetåret 1990/91
anvisar ett reservationsanslag på 214 163 000 kr.,

G 12 att riksdagen till Omställningsbidrag till hundskolan för budgetåret
1990/91 anvisar ett anslag på 1 300 000 kr.

Regeringen har under punkterna H 1 —H 4 (s. 153—159) föreslagit

H 1 att riksdagen till Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning,
CAN, för budgetåret 1990/91 anvisar ett reservationsanslag på
9 167 000 kr.,

H 2 att riksdagen till Bidrag till missbrukarvård och ungdomsvård för
budgetåret 1990/91 anvisar ett förslagsanslag på 950 000 000 kr.,

H 3 att riksdagen till Bidrag till organisationer för budgetåret 1990/91
anvisar ett reservationsanslag på 59 135 000 kr.,

H 4 att riksdagen till Utvecklings- och försöksverksamhet för budgetåret
1990/91 anvisar ett reservationsanslag på 26 167 000 kr.

Regeringen har under punkterna I 1 —I 3 (s. 161 — 163) föreslagit

1 1 att riksdagen till Bidrag till Världshälsoorganisationen samt internationellt
socialpolitiskt samarbete m.m. för budgetåret 1990/91 anvisar
ett förslagsanslag på 28 600 000 kr.,

I 2 att riksdagen till Vissa internationella kongresser i Sverige för
budgetåret 1990/91 anvisar ett reservationsanslag på 1 539 000 kr.,

I 3 att riksdagen till Medverkan i EG:s aktionsprogram mot cancer för
budgetåret 1990/91 anvisar ett reservationsanslag på 1 000 000 kr.

Motioner

1989/90:So208 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen
beslutar att kvinnojourerna och Riksorganisationen kvinnojourer i
Sverige (RÖKS) för budgetåret 1990/91 skall beviljas 5 milj.kr. i
organisationsanslag i enlighet med vad i motionen anförts.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:A802.

1989/90:So213 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

12. att riksdagen till stöd för kvinnojourer för våldsoffer för budgetåret
1990/91 anslår 500 000 kr.,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om mansjourer/kriscentra.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju607.

1989/90:So215 av Eva Johansson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd
till Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige.

1989/90:So227 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen beslutar om inrättande av ett träningscenter för barn
med ovanliga handikapp,

3. att riksdagen anslår 11 milj.kr. under särskilt anslag för inrättandet
av ett center för barn med ovanliga handikapp,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att grundbidraget för bilstöd skall följa kostnadsutvecklingen,

1989/90:SoU17

10. att riksdagen beslutar att till socialdepartementets anslag G 11
Bilstöd till handikappade för budgetåret 1990/91 anvisa ytterligare 15
milj.kr., dvs. 234 163 000 kr.,

15. att riksdagen beslutar om inrättande av ett centrum för diagnostik
och rehabilitering av vissa svårdiagnostiserade hjärnskador i enlighet
med vad som anförs i motionen,

16. att riksdagen beslutar anslå 10 milj.kr. för budgetåret 1990/91
under särskilt anslag till inrättande av ett centrum för diagnostik och
rehabilitering av vissa svårdiagnostiserade hjärnskador,

18. att riksdagen beslutar att till socialdepartementets anslag G 10
Bidrag till handikapporganisationer för budgetåret 1990/91 anvisa ytterligare
25 milj.kr., dvs. 109 075 000 kr.

1989/90:So231 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
socialpolitiska riktlinjer för reformer i syfte att förbättra levnadsvillkoren
för människor som lever i det glömda Sverige.

1989/90:So233 av Anders Castberger (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att anslaget som avses för insatser på arbetsplatser
skall kunna fördelas till varje facklig, ideell eller arbetsgivarorganisation
för arbete i enlighet med syftet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att de medel som finns under anslaget H 3,
underanslag 1, till minst 30 % skall kunna användas av kommuner,
landsting och ideella organisationer för tidig upptäckt och tidiga insatser
bland missbrukare (sekundär prevention).

1989/90:So243 av Sture Thun m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet
av stöd till Synskadades riksförbunds rekreations- och kursgård Almåsa.

1989/90:So248 av Gunhild Bolander m.fl. (c, s, m, fp, vpk, mp) vari
yrkas att riksdagen beslutar att Föreningen Fruktdrycker erhåller ett
fast organisationsstöd via eget underkonto inom H 3 i socialdepartementets
budget.

1989/90:So256 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
principerna för en förnyelse av den sociala välfärden.

1989/90:So264 av Erling Bager och Kenth Skårvik (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökat stöd till Riksförbundet Föräldraföreningen mot narkotika.

1989/90:So269 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till statsbidrag för att
initiera minskad helgtjänstgöring inom vården enligt motionens förslag,

1989/90:SoU17

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till statsbidrag för att
initiera kortare arbetsdag inom hemtjänsten enligt motionens förslag,

3. att riksdagen beslutar att under anslaget Bidrag till allmän sjukvård
m.m. anslå 2 000 milj.kr. utöver regeringens förslag,

4. att riksdagen beslutar att under anslaget Bidrag till social hemhjälp,
ålderdomshem m.m. anslå 1 000 milj.kr. utöver regeringens
förslag.

1989/90:So270 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att anslag till RÖKS skall utgå som organisationsbidrag,

2. att riksdagen för budgetåret 1990/91 under anslaget H 3. Bidrag
till organisationer anslår 2 000 000 kr. till Riksorganisationen för
kvinnojourer.

1989/90:So271 av Ylva Johansson m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen
för budgetåret 1990/91 anslår 150 000 kr. utöver regeringens förslag till
socialdepartementet m.m. anslag A 4 Informationsförsörjning eller
således 1 426 000 kj.

1989/90:So274 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att de i motionen anförda riktlinjerna bör läggas
till grund för den framtida socialpolitiken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en satsning på ökad valfrihet inom den sociala
tjänstesektorn.

1989/90:So281 av Eva Johansson och Ingegerd Sahlström (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förhöjt bidrag till FMN-Riks.

1989/90:So285 av Ulla Johansson och Kjell Nilsson (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av stöd till Synskadades riksförbunds rekreationsoch
kursgård vid Almåsa.

1989/90:So286 av Karin Israelsson och Rune Thorén (c) vari yrkas att
riksdagen beslutar om en uppräkning av statsbidraget till nykterhetsorganisationerna
med 10 milj.kr. utöver regeringens förslag för budgetåret
1990/91.

1989/90:So293 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen till
anslaget E 16, Bidrag till allmän sjukvård m.m., för budgetåret 1990/91
anslår 10 000 000 kr. utöver vad regeringen anslagit till psykoterapeutisk
verksamhet eller således 29 000 000 kr.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sf347.

1989/90:So295 av Ann-Cathrine Haglund och Birgitta Rydle (m) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen framförts om angelägenheten av att det allmänna ger stöd till
kvinnojourerna och till Riksorganisationen för Kvinnojourer i Sverige.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju819.

1989/90:SoU17

1989/90:So296 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

11. att riksdagen för budgetåret 1990/91 anslår 10 milj.kr. utöver vad
sorn föreslagits i regeringens proposition till handikapporganisationerna.

1989/90:So312 av Martin Olsson och Kersti Johansson (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om medel för upplysning syftande till en begränsning
av tobaksbruket och tobakens skadeverkningar.

1989/90:So314 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

6. att riksdagen till statligt stöd för utbyggnaden av gruppbostäder
för budgetåret 1990/91 anslår 500 milj.kr.

1989/90:So315 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

2. att riksdagen till anslaget G 10. Bidrag till handikapporganisationer
för budgetåret 1990/91 anslår 7 000 000 kr. utöver regeringens
förslag eller således 86 075 000 kr. till centrala handikapporganisationer.

1989/90:So316 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att stödet till folkrörelsernas arbete för att
förebygga narkotikamissbruk bör ökas.

!989/90:So317 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
9. att riksdagen för budgetåret 1990/91 på socialdepartementets anslag
H 3. Bidrag till organisationer anslår ytterligare 10 000 000 kr.,
dvs. 69 135 000 kr.

1989/90:So318 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att länkverksamhet i skilda former skall få ges
bättre resurser och att olika behandlingsformer för alkoholister får
stöd.

1989/90:So320 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ökat statligt stöd till kvinnojourerna.

1989/90:So321 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas

3. att riksdagen för en kampanj mot alkoholen inom anslaget Bidrag
till organisationer för budgetåret 1990/91 anslår 10 000 000 kr. utöver
vad regeringen föreslagit,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ökat stöd till folkrörelser som upprätthåller
alkoholfria miljöer.

1989/90:So323 av Gunilla André och Karin Starrin (c) vari yrkas
6. att riksdagen till Riksorganisationen för Kvinnojourer i Sverige
anslår 500 000 kr. utöver nuvarande bidrag.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:A817.

1989/90:SoU17

1989/90:So324 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en social välfärdsundersökning
med samma inriktning som makarna Inghes "den ofärdiga
välfärden".

1989/90:So401 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Carl-Johah Wilson (fp)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
socialstyrelsens tillsynsenhet för den region som skall motsvara Linköpings
och Göteborgs sjukvårdsregioner placeras i Jönköping.

1989/90:So409 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stöd och hjälp till torterade flyktingar.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sf605.

1989/90:So418 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om flyktingar med särskilda behov.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sf610.

1989/90:So421 av förste vice talman Ingegerd Troedsson m.fl. (m,fp,c)
vari yrkas att riksdagen beslutar att socialstyrelsens regionala tillsynsenhet
för Uppsala-Örebro-regionen förläggs till Uppsala.

1989/90:So429 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen till insatser mot aids för budgetåret 1990/91 anvisar
ett i förhållande till regeringens förslag med 11 milj.kr. förhöjt reservationsanslag
på 204 500 000 kr.,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att erforderliga resurser inom ramen
för aids-anslaget ställs till skolöverstyrelsens förfogande.

1989/90:So430 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ökade insatser för vidareutbildning av lärare och
information till elever om hiv och andra sexuellt överförbara smittämnen.

1989/90:So432 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen beslutar anslå 20 milj.kr. för budgetåret 1990/91 för
att stimulera utbyggnaden av olika vård- och boendealternativ för
psykiskt sjuka,

6. att riksdagen för budgetåret 1990/91 beslutar anslå 5 milj.kr. som
stöd för anhörig- och demensföreningarna.

1989/90:So436 av Rosa Östh m.fl. (c) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts beträffande resurser till SÖ för skolinformation om
HIV/AI DS.

1989/90:So437 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att rätten till valfrihet i vården skrivs in i
hälso- och sjukvårdslagen i enlighet med vad i motionen anförts,

1989/90:SoUi 7

2. att riksdagen, i avvaktan på det i motionen föreslagna försäkringssystemet,
hos regeringen begär förslag om en vårdgaranti i enlighet
med vad i motionen anförts.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sf259.

1989/90:So438 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna att alla som varit utsatta för
tortyr skall erbjudas sakkunnig behandling psykiskt och fysiskt vid ett
centrum för rehabilitering av tortyroffer.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sf615.

1989/90:So443 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om relationen mellan offentlig och privat vård,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av att staten tar sitt ansvar för hälso- och
sjukvården,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om landstingens roll.

1989/90:So449 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att rätten
till valfrihet i vården skrivs in i hälso- och sjukvårdslagen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag om vårdgaranti
enlighet med vad som i motionen anförts.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sf276.

1989/90:So456 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
inrättande av en specialklinik för rehabilitering av patienter med svåra
skall/hjärnskador.

1989/90:So468 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp) vari
yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bredden av yrkesgrupper på ungdomsmottagningar,

2. att riksdagen anslår 5 milj.kr. i stimulansbidrag till ungdomsmottagningar
med denna breda yrkesrepresentation.

1989/90:So469 av Stig Gustafsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om IPM:s
angelägna behov av resurser.

1989/90:So472 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att åtgärder bör vidtas för att snabbt tillförsäkra tortyrskadade vård och
behandling i olika delar av landet.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sf626.

1989/90:So473 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen för budgetåret 1990/91 anslår ett extra bidrag om 3
milj.kr. för tobaksinformation.

1989/90:SoU17

1989/90:So489 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen till
Statens rättsläkarstationer för budgetåret 1990/91 anslår 5 501 000 kr.
utöver vad regeringen har föreslagit eller således 43 150 000 kr.

1989/90:So495 av Hans Lindblad och Kerstin Ekman (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förverkligandet av 1987 års totalförsvarsbesiut vad avser
sjukvården i krig.

1989/90:So499 av Karin Israelsson (c) vari yrkas att riksdagen beslutar
att anslaget till statens rättsläkarstationer uppförs med 43 150 000 kr.

1989/90:So501 av Ingegerd Wärnersson och Anita Jönsson (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av ett behandlingshem för barnsoldater.

1989/90:So508 av Karin Israelsson och Ulla Tillander (c) vari yrkas att
riksdagen till statens institut för psykosocial miljömedicin, E 8, anvisar
det förslagsanslag som äskats av IPM.

1989/90:So509 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen för budgetåret 1990/91 till statens rättsläkarstationer
anslår 5,5 milj.kr. mer än regeringen föreslagit eller således 43 149 000
kr.

1989/90:So510 av Göran Allmér (m) vari yrkas

2. att riksdagen beslutar att ur anslaget A 5. Insatser mot aids inom
socialdepartementets huvudtitel för budgetåret 1990/91 anvisa 300 000
kr. till Kamratföreningen NU i Danderyd.

1989/90:So516 av Leif Olsson och Kenth Skårvik (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av att handikapporganisationer, bl.a.
RmR, ges ökat stöd till information om primär fibromyalgi.

1989/90:So520 av Anita Stenberg (mp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att det av socialstyrelsen framställda
förslagsanslaget för budgetåret 1990/91 till statens rättsläkarstationer ej
sänks.

1989/90:So521 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av förslag till åtgärder för värdig vård.

1989/90:So525 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen till
anslaget E 8, Statens institut för psykosocial miljömedicin för budgetåret
1990/91 anslår 500 000 kr. utöver vad regeringen föreslagit, eller
således 4 374 000 kr., för tillsättande av en tjänst som forskningsassistent
och till ensam sekreterarresurs.

1989/90:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om effektiviteten inom sjukvården,

1989/90:SoU17

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kösituationen inom sjukvården,

3. att riksdagen beslutar att den icke utnyttjade reservationen för
budgetåret 1988/89 omfattande 29 milj.kr. överfors till budgetåret
1990/91 för användning mot köerna inom sjukvården,

4. att riksdagen för budgetåret 1990/91 anslår 200 milj.kr. för insatser
mot köerna inom sjukvården,

13. att riksdagen beslutar införa ett speciellt statsbidrag under 5 år i
syfte att stimulera ombyggnaden av institutioner så att rätten till eget
rum kan förverkligas under mitten av 1990-talet,

14. att riksdagen hos regeringen begär förslag om villkoren för att
erhålla statsbidrag för ombyggnad av institutioner så att rätten till eget
rum skall kunna förverkligas,

15. att riksdagen för budgetåret 1990/91 anslår 100 milj.kr. i syfte att
stimulera ombyggnaden av institutioner för att förverkliga rätten till
eget rum.

1989/90:So536 av Sigge Godin m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen för
budgetåret 1990/91 anslår 10 milj.kr. till psykiatrisk vård för flyktingar
enligt vad i motionen anförts.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sf644.

1989/90:So541 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

2. att riksdagen till socialdepartementets anslag, A 5. Insatser mot
aids, för budgetåret 1990/91 anslår 13 milj.kr. utöver regeringens
förslag till fördjupad information riktad till ungdomar om HIV/aids.

1989/90:So625 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att en barnombudsmannatjänst bör inrättas.

1989/90:So629 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas

1. (delvis) att riksdagen beslutar att en statlig barnombudsmannatjänst
inrättas och att varje kommun bör ha en motsvarande tjänst på
hel- eller halvtid.

1989/90:So636 av Gunilla André (c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär ett förslag om inrättandet av en barnombudsman.

1989/90:So638 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen till anslaget F 3. Barnmiljörådet för budgetåret
1990/91 anlår 700 000 kr. utöver vad regeringen anslagit i enlighet
med Barnmiljörådets anslagsframställan,

2. att riksdagen till anslaget F 3. Barnmiljörådet anslår 1 500 000 kr.
för inrättandet av en tjänst som barnombudsman vid Barnmiljörådet.

1989/90:So641 av Sven-Gösta Signell m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
en barnombudsman med placering på allmänna barnhuset.

1989/90:So643 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder
för att utveckla välfärden på landsbygden.

1989/90:SoU17

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Jo268.

1989/90: SoUl

1989/90:So646 av Kersti Johansson m.fl. (c) vari yrkas

2. att riksdagen sorn sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stöd till kriscentra för män.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:A815.

Inriktningen av socialpolitiken

Under detta avsnitt behandlas enbart yrkanden och uttalanden om den
mer allmänna inriktningen av socialpolitiken. Yrkanden med konkreta
förslag behandlar utskottet senare i särskilda ämnesbetänkanden eller
under avsnittet om anslagen.

Budgetpropositionen

I budgetpropositionen 1989/90:100 bil. 7 redovisar regeringen sin syn
på inriktningen av socialpolitiken. Där uttalas inledningsvis att socialpolitiken
utgör grunden i välfärdssamhället och att den svenska socialpolitiken
även i fortsättningen skall bygga på generella åtgärder och
vara en socialpolitik för hela folket.

I propositionen framhålls att det sociala välfärdssystemet är ett
uttryck för en fördelningspolitik som bygger på solidaritet och rättvisa.
En stabil social välfärd är också ett viktigt inslag i regeringens arbete
för att skapa balans i den svenska ekonomin. En väl fungerande
socialpolitik underlättar en strukturell anpassning i ekonomin, vilket
bidrar till ökad ekonomisk tillväxt, heter det vidare.

Enligt propositionen förutses under de kommande åren en ökning
av de sociala utgifterna, bl.a. till följd av kraftigt ökade utgifter inom
främst socialförsäkringen. Detta har enligt budgetpropositionen följande
orsaker.

Befolkningsutvecklingen är en faktor som på flera sätt påverkar
verksamhetsområdet. Antalet barn som föds ökar, vilket innebär ökade
krav på främst föräldraförsäkring och barnomsorg. Bland de yrkesverksamma
ökar andelen i gruppen 50—64 år, vilket inverkar på bl.a.
behoven av hälso- och sjukvård och sjukpenning. Antalet äldre över 80
år ökar, vilket bidrar till ökade anspråk på hälso- och sjukvård,
omsorg, social service och pensioner. Dessa volymökningar har en
omedelbar och kraftig inverkan på kostnadsutvecklingen inom verksamhetsområdet.

Utvecklingen inom vissa av socialförsäkringens delområden med
utbyggnaden av föräldraförsäkringen samt ändrad praxis inom arbetsskadeförsäkringen
ligger också bakom kostnadsökningarna.

I propositionen betonas vidare att arbetsmarknadsläget har stor betydelse
inom den personalintensiva vård- och servicesektorn. I den
pågående högkonjunkturen med en stark efterfrågan från näringslivet

är denna sektor utsatt för en svår och ökande konkurrens om arbetskraften.
Detta medför enligt propositionen svårigheter att upprätthålla
en kvantitativt och kvalitativt hög nivå i verksamheten.

Beträffande budgetförslagens huvudinriktning anförs bl.a. följande.

Det ekonomiska stödet till barnfamiljerna syftar till att utjämna skillnader
i ekonomiska villkor mellan barnfamiljer och familjer utan
barn samt till att skapa en rättvis fördelning mellan olika typer av
barnfamiljer. Barnbidragen, som utges med samma belopp för alla
barn under 16 års ålder, betalas ut till ca en miljon familjer med
sammanlagt 1,6 miljoner barn. Familjer med tre eller flera barn får
dessutom flerbarnstillägg. Barnbidragen höjdes den 1 januari 1990 med
900 kr. per barn och år.

Bostadsbidrag utges till ca 230 000 familjer med ca 465 000 barn.

Riksdagen beslutade förra året om riktlinjer för en fortsatt utbyggnad
av föräldraförsäkringen fram till 18 månaders ersättning enligt
sjukpenningnivån. Som ett andra steg i denna utbyggnad föreslås nu
att de nuvarande 90 dagarna med ersättning enligt garantinivån omvandlas
till ersättning enligt sjukpenningnivå den 1 juli 1990. Föräldraförsäkringen
omfattar därmed 15 månader med full ersättning. Därutöver
utgår den tillfälliga föräldrapenningen för högst 60 dagar under
ett år, vårdbidrag till förälder med handikappat barn och bidragsförskott
för barn, vars föräldrar lever åtskilda.

Det sammanlagda statliga stödet till barnfamiljerna år 1990 beräknas
till 46 260 milj.kr.

Genom socialförsäkringssystemet garanteras medborgarna en allmän
ekonomisk trygghet vid ålderdom samt ersättning för inkomstbortfall
vid sjukdom och handikapp. Socialförsäkringen omfattar sjukförsäkring
(inkl. tandvårdsförsäkring), föräldraförsäkring, folkpensioner med
pensionstillskott, allmän tilläggspension, arbetsskadeförsäkring och delpensionsförsäkring.

De ersättningar som utges från socialförsäkringen har, enligt propositionen,
en mycket stor fördelningspolitisk betydelse. Omkring 26,5 %
av den totala privata konsumtionen i landet sker med hjälp av de
ersättningar som efter skatteavdrag betalas ut från socialförsäkringen
och vissa andra stödsystem.

I propositionen uppges att ett omfattande utvecklingsarbete pågår
inom socialförsäkringen. En ökning har under senare år skett vad
gäller både långa sjukskrivningar och förtidspensioneringar. För att
bryta denna utveckling krävs, enligt propositionen, en satsning på
aktiv rehabilitering och förbättringar i arbetsmiljön. Regeringen har
nyligen lagt fram förslag som utgör ett första steg i en sådan satsning
(proposition 1989/90:62). Åtgärder vidtas för att de människor som är i
behov därav skall kunna få tillgång till lämpliga yrkesinriktade rehabiliteringsåtgärder.
En aktiv rehabiliteringspolitik är också av stor betydelse
för möjligheterna att bryta den ogynnsamma kostnadsutvecklingen
inom socialförsäkringen, heter det i propositionen. Insatser föreslås

1989/90:SoU17

nu för att förstärka och effektivisera socialförsäkringens administration
och roll i detta arbete. Regeringen avser att senare återkomma med
mer omfattande och genomgripande förslag i dessa frågor.

De totala kostnaderna för hälso- och sjukvården beräknas under år
1989 till drygt 90 miljarder kronor. Beloppet motsvarar ca 9 % av
bruttonationalprodukten. Staten bidrar med närmare en fjärdedel av
kostnaderna genom bl.a. bidrag från den allmänna sjukförsäkringen
och andra typer av bidrag, t.ex. skatteutjämningsbidrag till sjukvårdshuvudmännen
och läkemedelsrabatten i öppen vård.

Enligt propositionen har antalet anställda inom hälso- och sjukvård
samt tandvård mer än fördubblats under perioden 1970—1988 och
uppgår nu till ca 450 000 personer. Antalet vårdplatser har successivt
minskat i takt med att medelvårdtiderna kunnat reduceras genom
effektivare behandlingsinsatser och genom att alltmer vård kan ges i
öppna former och i patientens eget hem.

I propositionen anförs att trots att betydande framsteg gjorts och trots
att hälso- och sjukvården nu har fler anställda än någonsin finns på
sina håll brister i vårdens tillgänglighet och service. Resurserna utnyttjas
inte alltid optimalt. Betydande regionala och lokala skillnader i
tillgång på resurser och skillnader i hälsoläge eller sjuklighet kan
iakttas utan att något säkerställt positivt samband går att utläsa. T.ex.
varierar kostnaderna för hälso- och sjukvård inkl. tandvård från 8 000
kr. till nära 12 000 kr. per invånare och år mellan olika delar av
landet. Relativt betydande åtgärder för att höja effektiviteten bör därför
kunna göras inom tillgängliga ramar.

Arbetet inom hälso- och sjukvården måste, enligt propositionen,
inriktas på att ge patienterna bättre tillgänglighet till en hälso- och
sjukvård av god kvalitet oavsett var de bor i landet. Möjligheterna att
välja var man vill bli behandlad bör ökas. Personalen måste ges ökad
arbetstillfredsställelse och bättre utbyte av sina insatser. Ansvar och
befogenheter måste föras ned i organisationen och friare former skapas
för verksamheten. System måste skapas för att kunna upptäcka och
avlägsna "flaskhalsar". Den samhällsekonomiska effektiviteten inom
den samlade vård- och socialförsäkringssektorn måste ökas bl.a. genom
en bättre samordning av insatser för vård och rehabilitering. Detta är
enligt propositionen avgörande när det gäller att förkorta lidandet för
den enskilde och öka hans förutsättningar att komma tillbaka till ett
aktivt socialt liv och yrkesliv.

1 propositionen understryks att ansvaret för de åtgärder som krävs i
första hand vilar på sjukvårdens huvudmän, landstingen. Statsmakterna
har emellertid ett övergripande ansvar för mål och riktlinjer för
verksamheten och bidrar till lösandet av aktuella problem. Exempel
på detta är det årliga bidraget om 140 milj.kr. för att lösa vissa
köproblem och bidraget om 50 milj.kr. för år 1990 för att åstadkomma
förändringar som skall öka tillgängligheten till och produktiviteten i
vården.

1989/90:SoU 17

I propositionen uppges vidare att utbyggnaden av barnomsorgen fortsätter
i enlighet rried riksdagens beslut hösten 1985. För att underlätta
kommunernas möjligheter att uppfylla utbyggnadsmålet höjs statsbidragen
fr.o.rri. den 1 janjaari 1990 med sammanlagt drygt 900 milj.kr.

Genom riksdagsbeslutet hösten 1985 lades principerna fast för att
förverkliga en rätt för alla barn att delta i barnomsorgsverksamheten
från ett och ett halvt års ålder till dess de börjar skolan. Barn vars
vårdnadshavare förvärvsarbetar eller studerar skall erbjudas plats i
kommunalt daghem, föräldrakooperativ eller familjedaghem. För barn
som är i familjedaghem eller vars föräldrar är hemarbetande avses
deltagande i öppen förskola eller plats i deltidsgrupp.

Den angivna målsättningen skall uppfyllas genom en planmässig
utbyggnad som innebär att barnomsorgen för alla barn i åldern 1
1/2—7 år skall täcka efterfrågan senast vid utgången av år 1991.

Enligt propositionen måste äldreomsorgen även i fortsättningen ges
hög prioritet. I den av riksdagen antagna propositionen (1987/88:176,
i988/89:SoU6, rskr. 55) om äldreomsorgen inför 90-talet anges mål
pch riktlinje^ för den fortsatta utvecklingen av äldreomsorgen.

Frågan om en bättre samordning av samhällets insatser är enligt
budgetpropositionen av utomordentligt stor betydelse för möjligheterna
att utveckla en verksamhet som är effektiv och väl fungerande från
den enskildes synpunkt. Den av regeringen tillsatta äldredelegationen
har i sin rapport (Ds 1989:27) Ansvarsfördelningen inom äldreomsorgen
presenterat ett omfattande förslag till lösning på de problem som
finns med den nuvarande oklara ansvarsfördelningen mellan huvudmännén.

Delegationens rapport samt remissvaren bereds nu inom regeringskansliet.
Avsikten är att en proposition i frågan skall läggas fram under
våren 1990.

En annan fråga sorn i budgetpropositionen bedöms som mycket
angelägen är möjligheterna att öka de äldres valfrihet. Detta bör enligt
propositionen ske genopi att samhället tillhandahåller ett varierat
utbud av olika boende- och vårdformer men också genom att möjligheterna
att flytta mellan kommuner och landsting förbättras. De båda
kommunförbunden har rekommenderat sina medlemmar att införa
sådana bestämmelser att den enskilde ges möjlighet att välja boendeort.

Gruppboende för åldersdementa har vuxit fram som alternativ till
institutionsboende. I budgetpropositionen framhålls att det är mycket
angeläget att utbyggnaden av alternativa boende- och vårdformer för
åldersdementa påskyndas. Frågan om utvecklingen av gruppboendet
kommer att tas upp i den kommande propositionen om ansvarsfördelningen
inom äldreomsorgen.

För att uppnå målen om en utbyggd äldreomsorg måste vidare
tillgången till personal säkerställas, och fortsatta insatser för att utveckla
personalens kompetens, arbetstillfredsställelse och goda villkor i
arbetsmiljön måste göras.

1989/90:SoU17

Åtgärderna för handikappade har hög prioritet i regeringens politik.
Enligt propositionen är målet för handikappolitiken att tillförsäkra
varje människa ekonomisk trygghet och inflytande över sin egen
situation samt att utforma samhället så att det, i vid bemärkelse, blir
tillgängligt för alla.

1989 års handikapputredning (S 1988:03) har under 1989 lämnat ett
delbetänkande om rörelsehindrade elevers gymnasiestudier. En proposition
i frågan beslutades av regeringen den 15 februari 1990.

Hjälpmedelsutredningens slutbetänkande, (SOU 1989:39) Hjälpmedelsverksamhetens
utveckling, kartläggning och bedömning, har remissbehandlats
och bereds inom regeringskansliet.

Sverige förbereder ett förslag till konvention om handikappades
rättigheter. Konventionen skall utgöra ett komplement på handikappområdet
tili de allmänna deklarationer om mänskliga rättigheter som
FN antagit.

Enligt propositionen görs stora ansträngningar för att fa till stånd en
effektivisering och en förbättring av missbrukarvården. En väsentlig
utbyggnad av institutionsvården har skett. Öppenvårdsinsatserna för
narkotikamissbrukare har intensifierats.

En oroande tendens har enligt propositionen varit de ökande svårigheterna
att finna lämpliga vårdalternativ för de mest utsatta missbrukarna.
I den uppgörelse om statsbidrag till missbrukarvård och ungdomsvård
som träfets mellan staten och de båda kommunförbunden
och som riksdagen godkänt har den tyngsta vården prioriterats. Sålunda
ökas statsbidraget till slutna institutionsplatser såväl inom ungdomsvården
som inom vården av vuxna missbrukare. Vidare innebär överenskommelsen
att en länsövergripande planering av institutionsvården
skall initieras. Detta kommer att ge möjligheter till en ökad differentiering
och en utbyggnad av institutionsvården för de tyngsta grupperna.
För att bekämpa spridningen av HIV bland missbrukare måste,
enligt propositionen, narkomanvården förstärkas. Under fyra år —
innevarande budgetår inräknat — har uppemot 300 milj.kr. satsats på
att utveckla narkomanvården.

Riksdagen har beslutat om en ny lagstiftning när det gäller vården av
unga (LVU). Genom denna lagstiftning ges kommunerna möjlighet att
ingripa på ett tidigare stadium när det gäller ungdomar som genom sitt
beteende riskerar sin hälsa och utveckling. I samband härmed har
riksdagen också uttalat sig för flera vårdplatser och en mer differentierad
vård. Vidare behövs enligt riksdagen en samverkan på riksnivå om
LVU-vården samt garantier för en länsövergripande planering. Statsbidraget
bör också i ett avseende förändras, nämligen för att stimulera
uppbyggnaden av särskilda ungdomshem, dvs. sådana hem som avses i
12 § LVU.

När det gäller alkoholpolitiken anförs i propositionen att tendensen till
en på nytt ökande alkoholkonsumtion, särskilt i ungdomsgrupperna,
inger allvarlig oro. I propositionen erinras om att Sverige har ställt sig
bakom WHO:s mål att minska alkoholkonsumtionen med 25 % under
perioden 1980—2000 och om att socialstyrelsen nyligen lagt fram ett

1989/90:SoU17

2 Riksdagen 1989190. 12 sami. Nr 17

idéprogram om hur WHO:s mål skall kunna uppnås. Vidare hänvisas
till den uppfattning som socialutskottet uttalade i höstas
(1989/90:SoU2, rskr. 13), nämligen att regeringen måste besluta om
konkreta åtgärder som leder till en varaktig sänkning av alkoholkonsumtionen.
Alla medel som kan leda till en minskning av alkoholskadorna
måste enligt utskottet övervägas, såväl åtgärder som begränsar
tillgängligheten av alkohol som åtgärder för att minska efterfrågan.
Riksdagens uttalanden och socialstyrelsens handlingsprogram kommer
enligt propositionen att läggas till grund för regeringens fortsatta
överväganden inom det alkoholpolitiska området.

En stor satsning mot narkotika har genomförts under senare år. Under
det senaste decenniet har haschrökningen bland ungdom minskat
kraftigt. Samtidigt har nyrekryteringen till intravenöst missbruk bland
unga gått ned. Trots detta är problemen fortfarande avsevärda, heter
det i propositionen. Vissa rapporter tyder på att den positiva utveckling
som skett när det gäller ungdomens kontakter med och inställning
till narkotika kan vara på väg att vändas till sin motsats. Enligt
propositionen är riskerna stora för ett ökat missbruk av kokain och
andra nya preparat. Den internationella narkotikahandeln utsätter
Sverige för ett växande tryck.

Regeringen tog under hösten 1989 initiativ till en ny offensiv för att
stärka den nationella kampen mot narkotikan. En aktionsgrupp mot
narkotika inrättades som skall ta initiativ för att stärka det arbete mot
narkotika som bedrivs av statliga myndigheter, kommuner, landsting
och olika organisationer.

På det internationella planet är Sverige aktivt i många hänseenden.
Bl.a. har Sverige föreslagit att FN utvecklar ett globalt aktionsprogram
mot narkotika.

När det gäller socialt behandlingsarbete erinras i propositionen om en
rad utrednings- och översynsarbeten som för närvarande bedrivs, angående
bl.a. en utvärdering av socialtjänstlagen, insatserna för vård och
behandling av de mest utsatta grupperna av tunga missbrukare och
ungdomar, insatserna för unga lagöverträdare, socialbidragens utveckling,
stödet till kvinno- och mansjourer, sexuella övergepp mot barn,
flyktingars behov av stöd och hjälp, förebyggande arbete bland invandrarungdomar
samt beträffande förekomsten av diskriminering av homosexuella.

Socialdepartementets utgifter tillsammans med socialförsäkringens utgifter
uppgår till sammanlagt 278 miljarder kronor för budgetåret
1990/91. Det är en ökning med drygt 23 miljarder kronor jämfört med
innevarande budgetår. Utöver dessa utgifter kommer landstingens och
kommunernas kostnader för sjukvård, barnomsorg och sociala insatser.
De samlade sociala utgifterna utgör enligt propositionen omkring 30
% av bruttonationalprodukten (BNP) och beräknas år 1990 komma att
uppgå till omkring 400 miljarder kronor.

1989/90:SoU17

Motionsförslag om socialpolitikens inriktning

1989/90:SoU17

I motion So643 av Carl Bildt m.fl. (m) hemställs att regeringen ges till
känna vad som i motionen anförs om åtgärder för att utveckla välfärden
på landsbygden. Motiveringen till motionen finns i motion Jo268.

I motionen anförs att socialdemokraternas storskaliga och kollektivistiska
lösningar, som åtminstone teoretiskt skulle kunna fungera i
tättbefolkade områden, inte fungerar på landsbygden. I stället tvingas
landsbygdsbefolkningen att genom höga skatter vara med och betala
offentlig service som de själva sällan kan använda. Motionärerna anför
som exempel härpå att det på landsbygden många gånger saknas
tillräckligt underlag för kommunala barndaghem, vilket innebär att
familjerna själva får lösa sin barnomsorg. Landsbygdskommunerna
tvingas därmed ofta att betala in mer i barnomsorgsavgift än vad de får
tillbaka.

En annan orättvisa som i hög grad drabbar landsbygdsbefolkningen
är enligt motionärerna det faktum att föräldraförsäkringen är inkomstbaserad,
vilket innebär att lågavlönade får en låg föräldrapenning. I de
fall då båda föräldrarna arbetar i det egna lantbruket utgår oftast
endast garantibeloppet, dvs. 60 kr. per dag från föräldraförsäkringen.

Motionärerna anser att ett vårdnadsbidrag på 15 000 kr. per barn
upp till sju år och rätt till avdrag för styrkta barnomsorgskostnader
skall införas. Detta skulle, enligt motionärerna, innebära både större
rättvisa och ökad valfrihet för familjerna. Vidare vill motionärerna
införa ett avdrag vid den kommunala beskattningen på 15 000 kr. per
barn för att ge familjen större möjlighet att leva på sin lön. Formella
yrkanden beträffande förslagen läggs fram i andra motioner, se bl.a.
nedan s. 29.

Befolkningsutvecklingen på landsbygden har under en lång tid varit
ogynnsam, anför motionärerna vidare. Detta har lett till en försämring
av såväl den sociala som kommersiella servicen. Socialdemokraterna
har således inte lyckats åstadkomma en väl fungerande äldreomsorg.
På landsbygden är det extra viktigt att äldreomsorgen utgår ifrån de
äldres specifika behov, anser motionärerna. Det krävs mångfald och
flexibilitet. Grannar och anhöriga skulle mot ersättning kunna svara
för hemtjänstservice. Privata hemtjänstföretag skulle också kunna utvecklas
om de fick rimliga ekonomiska villkor. Små servicehem, gärna
i enskild regi, kan enligt motionärerna vara ett passande alternativ för
många äldre på landsbygden. Även mindre ålderdomshem kan vara ett
attraktivt alternativ.

Lantbrevbärare samt lanthandlare och andra småföretagare skulle
enligt motionärernas uppfattning kunna utföra en rad tjänster som i
dag i stor utsträckning saknas på landsbygden. Som exempel anges
bankärenden och apoteksservice samt tjänster som i dag ingår i det
kommunala servicemonopolet.

Medan sjukvårdsköerna växer i storstadsområdena saknar befolkningen
på landsbygden många gånger helt tillgång till läkare och
annan sjukvårdspersonal, heter det vidare i motionen. Alla medborgare
måste tillförsäkras en god sjukvård. Motionärerna erinrar om att de

i annan motion föreslagit att en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring
skall införas, vilken skall ge alla människor — oberoende av
inkomst, bostadsort etc. — möjlighet att själva välja sjukvård. Läkare
och annan svårrekryterad sjukvårdspersonal måste lockas till landsbygden
genom olika "morötter". Individuell lönesättning kan enligt motionärerna
vara en tänkbar väg, liksom högre ersättningar från försäkringskassan
till de privatpraktiserande läkare som etablerar sig på
landsbygden.

För att uppnå mångfald och valfrihet på skolområdet föreslås i en
annan motion att bidragen följer elevens val av skola. Ett sådant
system kan konstrueras så att det blir möjligt att bevara mindre skolor
på landsbygden, skolor som i dag inte uppfyller myndigheternas stelbenta
regler om elevunderlag. Det skulle vidare skapa bättre förutsättningar
för skolor med alternativ pedagogik.

I motion So437 av Carl Bildt m.fl. (m) om en bättre välfärd föreslås
bl.a. att rätten till valfrihet i vården skrivs in i hälso- och sjukvårdslagen
(yrkande 1) och att, i avvaktan på en av motionärerna föreslagen
allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring, en vårdgaranti omedelbart införs
(yrkande 2). Motsvarande förslag läggs fram i motion So449 av
Slen Svensson m.fl. (m) (yrkandena 1 och 2).

I den förstnämnda motionen anförs sammanfattningsvis följande.
Runt om i världen växer insikten om fördelarna med en marknadsekonomi,
där verksamheten styrs av konsumenternas behov och önskemål,
anför motionärerna. I Sverige slår regeringen emellertid vakt om
centralstyrning och tjänstemonopol, även när det gäller så viktiga
områden som vård och omsorger. Motionärerna gör gällande att den
offentliga verksamheten gynnas så ensidigt att det är nästan omöjligt
för andra alternativ att växa fram. Detta medför köer, bristande valfrihet
och stora orättvisor.

I motionen pekas på olika områden där motionärerna ser brister:
-Sjukförsäkringen bär inte sina egna kostnader.

-Pensionssystemet håller på att rämna.

- Familjepolitiken innebär grava orättvisor och orimliga köer till den
offentliga barnomsorgen.

-Inom sjukvården råder köer och människor har t.o.m. avlidit i
väntan på operationer. Samtidigt flyr personalen den offentliga vården.

- Handikappade och äldre har satts åsido genom att individuella
hänsyn, medinflytande och respekt inte ingår i ett välfärdssystem
som bygger på kollektivistiskt tänkande.

Problemen inom sjukvården beror enligt motionärerna inte på
bristande resurser utan på en trög, planstyrd organisation, som måste
förändras i grunden. Vidare måste produktion och finansiering skiljas
åt och patienterna ges makten. Rätten till valfrihet skall därför, enligt
motionärernas mening, skrivas in i hälso- och sjukvårdslagen. Rätten
till en familjeläkare som patienterna själva valt bör införas. Patienterna
skall inte styras av upptagningsområden eller hindrande landstingsgränser
i sitt val av öppen vård eller sjukhus.

1989/90:SoU 17

En allmän och obligatorisk sjukvårdsförsäkring bör enligt motionärerna
införas för att ge alla valfrihet inom sjukvården. Denna sjukvårdsförsäkring
skall omfatta alla och förvaltas av den allmänna försäkringen.
De vattentäta skotten mellan sjukpenningförsäkring och sjukvårdsförsäkring
försvinner därmed, vilket enligt motionärerna är ägnat
att väsentligt underlätta rehabilitering. Ersättningen från försäkringen
följer patienten till den vård han väljer — offentlig eller privat. I
avvaktan på att det föreslagna försäkringssystemet införs, måste emellertid
akuta åtgärder vidtas. Motionärerna vill att en vårdgaranti omedelbart
införs, som ger rätt för svårt sjuka som inte får vård i rimlig tid
i det egna landstinget att söka vård på andra håll. Privat vård, vård i
andra landsting eller utomlands skall då bekostas av det egna landstinget.
I motionen läggs också fram flera andra förslag som rör hälso- och
sjukvården, sjukförsäkringen, familjepolitiken, pensionssystemet, äldreomsorgen
och handikappolitiken. Dessa förslag behandlas i andra
betänkanden, bl.a. hos socialförsäkringsutskottet.

I motion So274 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) lägger folkpartiet fram
sina riktlinjer för den framtida socialpolitiken och hemställer att dessa
läggs till grund för regeringens politik (yrkande 1). I motionen slås fast
principer om valfrihet och om en så långt möjligt generell välfärdspolitik
utan behovsprövning.

Enligt folkpartiet förutsätter en väl fungerande marknadsekonomi
en välfärdsstat, liksom en väl fungerande välfärdsstat förutsätter en
marknadsekonomi. Motionärerna avvisar planhushållning såväl som
marknadsekonomi utan medkänsla. Det goda samhället kan vi närma
oss enbart om kulturell mångfald och individuell frihet förenas med
solidaritet och socialt ansvar, anför motionärerna. Inom denna ram
spelar socialpolitiken en viktig roll.

Motionärerna påpekar att det i varje samhälle finns många risker för
att den enskildes ekonomi undergrävs. Vilka orsakerna till detta än är
har den enskilde ett stort behov av inkomsttrygghet i de situationer då
det egna arbetet inte längre garanterar en rimlig försörjning.

Svaret på detta problem är, enligt motionärerna, det generella socialförsäkringssystemet.

Enligt motionärernas övertygelse bör socialförsäkringarna garantera
inte enbart en bastrygghet för alla invånare i Sverige utan också ett
rimligt mått av inkomsttrygghet. Utöver folkpensionen och grundbeloppen
i andra socialförsäkringar behövs således även en garanti för att
den enskilde när förvärvsförmågan sviktar skall kunna behålla i huvudsak
samma standard som tidigare. Detta syfte tjänar bl.a. de inkomstrelaterade
inslagen i sjukförsäkringen, föräldraförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen
samt ATP-systemet.

Motionärerna framhåller att frågan om hur långt denna standardgaranti
skall sträcka sig inte kan avgöras en gång för alla. Eftersom
systemet i huvudsak bör finansieras genom löne- och inkomstbaserade
avgifter skulle alltför långtgående åtaganden medföra en så tung belastning
på folkhushållet att de välståndsskapande krafterna riskerar att
skadas. Såväl sådana skäl som mer principiella överväganden om att

1989/90:SoU17

den enskilde själv måste kunna öva inflytande över sitt eget försäkringsskydd
motiverar enligt motionärerna en begränsning av socialförsäkringssystemets
täckningsgrad. Ovanpå det grundskydd som berättigar
till ersättning lika för alla och det standardskydd som bör relateras
till den bortfallna inkomsten bör det enligt motionärernas uppfattning
finnas utrymme för ett toppskydd i form av enskilda eller kollektiva
försäkringar som inte regleras inom den offentliga sfären.

I motionen konstateras vidare att kostnaderna för socialförsäkringen
har ökat kraftigt under senare decennier, inte minst under 1980-talet.
Detta beror enligt motionärerna på flera olika faktorer, bl.a. att nya
förmåner införts, att befolkningens sammansättning förändrats och att
allt fler pensionärer numera omfattas av ATP-systemet. Som resultat
härav har en ökande del av de offentliga resurserna kommit att tas i
anspråk av socialförsäkringen. Detta har skärpt skattetrycket och under
1980-talet också minskat utrymmet för den offentliga sektorns insatser.

Från båda dessa utgångspunkter ser motionärerna med oro på denna
kostnadsutveckling. Folkpartiet har länge försökt bromsa den snabba
utgiftsökningen på socialförsäkringsområdet, bl.a. genom förslag till en
stramare sjukförsäkring, en reformerad arbetsskadeförsäkring och en
ökad egenfinansiering inom arbetslöshetsförsäkringen. Förslag i denna
riktning framförs även i motioner vid årets riksmöte. Dessa motioner
bereds av socialförsäkringsutskottet resp. arbetsmarknadsutskottet.

Motionärerna anser att ett mål för framtida reformer inom socialförsäkringssystemet
bör vara att etablera ett klarare och tydligare samband
mellan avgifter och förmåner. Bland de försäkrade råder i dag ett lågt
kostnadsmedvetande, vilket motionärerna anser bl.a. har sin grund i
att man i Sverige — till skillnad från andra jämförbara länder —
nästan helt har avvecklat egenavgifterna. En rad olika förändringar
inom de olika försäkringssystemen har också bidragit till att försvaga
kopplingen mellan uppoffringar och ersättningar. En förstärkning av
detta samband bör enligt motionärernas mening kunna bidra till mer
rationella och realistiska överväganden om lämpliga kompensationsnivåer
och kompensationsvillkor i socialförsäkringssystemet.

I motionen understryks vidare att de sociala tjänsterna som erbjuds av
kommuner och landsting — hälso- och sjukvård, tandvård, äldreomsorg,
handikappomsorg, missbrukarvård, barnomsorg, etc. — måste
vara tillgängliga för alla. Motionärerna försvarar därför kravet på en
solidarisk finansiering av de grundläggande sociala tjänsterna. Denna
finansiering kan förverkligas genom skatter eller obligatoriska avgifter.
I många fall kan en kompletterande egenfinansiering vara möjlig och
motiverad, men, understryker motionärerna, denna får inte gå ut över
kravet på de sociala tjänsternas tillgänglighet för alla människor oavsett
inkomst.

I motionen ställs också krav på ökad valfrihet inom den sociala
tjänstesektorn. Motionärerna anser att tiden nu är inne att bryta med
den socialdemokratiska värdering som länge präglat det svenska vårdsystemet,
nämligen att central kontroll och enhetlighet är mer väsentlig
än mångfald och lokal initiativförmåga. Verksamhetens innehåll

1989/90:SoU17

och kvalitet måste utvecklas och detta är, enligt motionärerna, möjligt
enbart genom en klar maktförskjutning från centrala planeringsorgan
till de anställda och till de sociala tjänsternas kunder och klienter.

Från denna utgångspunkt förordas i motionen dels nya och friare
organisationsformer inom den offentliga sektorns ram, dels ett vidgat
utnyttjande av initiativkraften inom den enskilda sektorn. Att de
sociala tjänsterna till största delen kräver solidarisk Finansiering via
skatter eller avgifter innebär inte att de också nödvändigtvis behöver
presteras av offentliga organ, anför motionärerna.

Motionärerna vill i så många sammanhang som möjligt nå fram till
den konsumentmakt som uppstår när medborgarna själva kan välja
mellan olika alternativ. Mot denna frihet korresponderar också en
frihet för löntagare att välja mellan olika arbetsgivare. Med ökad
konkurrens följer också en högre effektivitet. Mångfaldens sociala
sektor innebär välfärdsvinster både för dem som arbetar i den och dem
som betjänas av den, heter det i motionen.

Frivilliga initiativ och ideella insatser har alltifrån begynnelsen
spelat en stor roll för den sociala tryggheten i Sverige, påpekas det
vidare. Många verksamheter som nu är offentliga började inom föreningar,
kooperativ och samfund. Motionärernas övertygelse är att det
ideella och frivilliga arbetet ännu har en betydelsefull roll att spela.
Riksdagen bör ge regeringen till känna vad som i motionen anförts om
en satsning på ökad valfrihet inom den sociala tjänstesektorn (yrkande
2).

I en annan motion, So231 av Bengt Westerberg m.fl. (fp), föreslår
folkpartiet att regeringen skall återkomma med ett socialpolitiskt reformprogram
för det glömda Sverige i enlighet med de riktlinjer som
läggs fram i motionen. Med "det glömda Sverige" syftar motionärerna
på de människor som mitt i välfärden lever i ofärd, i andlig och
materiell misär. De grupper som behandlas i motionen är följande:
-Barn med handikapp
-Vuxna handikappade

-Människor med s.k. grå sjukdomar och de som väntar i operationsköerna -

Psykiskt sjuka

- Demenssjuka och deras anhöriga

- Missbrukare

- Brottsoffer

-Gamla och sjuka på långvården

Enligt motionärernas uppfattning förs ibland den fördelningspolitiska
och socialpolitiska debatten som om de flesta av oss skulle vara svaga.
Då dränks kraven på förbättringar för t.ex. utvecklingsstörda, gravt
rörelsehindrade och dementa.

Detta anser motionärerna vara en utmaning för socialpolitiken. Den
måste förmå angripa välfärdssamhällets värsta skamfläckar. Dess utformning
måste i högre grad än i dag styras av hänsyn till de människor
som är mest utsatta och i mindre grad av kortsiktiga och valtaktiska
hänsyn.

1989/90:SoU17

Den socialdemokratiska politiken har haft en helt annan inriktning,
menar motionärerna. Stora resurser har satsats på dyrbara och fördelningspolitiskt
ineffektiva åtgärder såsom bostadssubventioner. Däremot
har regeringen och riksdagsmajoriteten avvisat en rad viktiga reformkrav
för bl.a. handikappade och deras familjer.

Eftersom resurserna är begränsade måste de friska och starka vara
med och bära bördorna för de handikappade och de sjuka. Det
innebär enligt motionärerna att vi måste vara beredda att avstå från
vissa förmåner eller fördelar för att vi skall fa råd att hjälpa dem som
behöver stöd.

I motionen framhålls att även om vård och omsorg i hög grad är en
angelägenhet för kommuner och landsting innebär inte det att statsmakterna
kan avsvära sig sitt ansvar. Ett instrument som kan användas
för att underlätta en vårdpolitiskt motiverad omvandling är tidsbegränsade
stimulansbidrag. Förslag härom läggs fram i andra motioner till
detta riksmöte, se nedan. I den nu aktuella motionen anförs bl.a.
följande:

Barn med handikapp och deras familjer måste ges rätt att leva ett så
normalt liv som möjligt. Den s.k. normaliseringsprincipen får inte
tolkas som att samhället lägger över den största arbetsbördan på det
handikappade barnets familj. Normalisering måste därför innebära
ansvarsfördelning mellan föräldrarna, stat och kommun. Omsorgslagens
personkrets måste utvidgas.

Insatserna från samhällets sida måste utformas efter den enskilda
familjens förutsättningar och behov. Dessa familjer måste få reell
valfrihet. Familjerna måste få hjälp med olika former av avlastning.
Ekonomin för dessa familjer måste förbättras genom höjda vårdbidrag.
ATP-poäng bör utgå för hela vårdbidraget. Rätten till tillfällig föräldrapenning
måste förbättras för den som har vårdbidrag. Om föräldrarna
finner förhållandena i hemmet alltför påfrestande måste handikappade
barn kunna få gruppbostad i familjens närhet.

Aktiva insatser måste vidtas för att stimulera till ökad sysselsättning
bland vuxna handikappade. Utbyggnaden av gruppboende för handikappade
måste stimuleras. Det s.k. STIL-projektet, som ger den handikappade
möjlighet att själv besluta om servicens utformning är bra,
eftersom valfriheten för den handikappade då ökar. Handikappanpassning
av kollektivtrafik, bostäder och samlingslokaler måste drivas på.

Konkreta motionsyrkanden om stöd till handikappade läggs fram i
andra motioner. Där föreslås reformer på sammanlagt ca 450 milj.kr.

För människor som lider av s.k. grå sjukdomar, till vilka räknas bl.a.
sockersjuka, reumatism, allergier, astma, psoriasis, cystisk fibrös, afasi
och epilepsi, är kravet på kontinuitet i läkarkontakterna särskilt viktigt,
anför motionärerna. Även personal på akutklinikerna måste vara
väl insatt i dessa olika sjukdomars speciella förhållanden.

För att köerna till höftleds-, gråstarrs- och kranskärlsoperationer skall
kunna kapas krävs enligt motionen både organisatoriska förändringar
och ökade resurser. Både offentliga och privata vårdalternativ måste

1989/90:SoU17

användas till det yttersta. Åtgärder måste vidtas även mot de "glömda
köerna" till behandling av bl.a. inkontinens, gallsten och livmoderframfall.
För åtgärder mot köerna i sjukvården föreslås i en annan
motion sammanlagt 200 milj.kr. Motionen behandlas senare i detta
betänkande under avsnittet "Köer i vården".

Sektoriseringen inom den psykiatriska vården har skapat problem
inom psykiatrin, anför motionärerna vidare. Antalet vårdplatser inom
den slutna vården har minskat kraftigt, och många har flyttat ut till
eget boende, ofta mer eller mindre utan tillsyn. Metoder för att bedriva
en meningsfull öppenvård saknas ofta.

För de psykiskt sjuka måste det finnas goda behandlings- och
rehabiliteringsalternativ utanför den slutna vården. Olika boendeformer
måste byggas upp i kommunerna för de psykiskt sjuka för att
tillgodose olika patientgruppers behov. Dagverksamhet bör finnas tillgänglig.
Stödet till anhörigorganisationerna bör byggas ut och barnen
till de psykiskt sjuka måste uppmärksammas.

I en annan motion föreslår folkpartiet åtgärder för 25 milj.kr. för att
fa en bättre fungerande utslussning från mentalsjukhusen. Motionen
behandlas under avsnittet "Vård och boende för psykiskt sjuka".

Vården och omsorgen för de dementa måste byggas ut på flera
områden. Det gäller hemtjänsten, dagsjukvården och gruppboendet.
Enligt motionärerna är det angeläget att regeringen snabbt effektuerar
den beställning riksdagen gjorde hösten 1989 och lägger fram förslag
om ett generöst stimulansbidrag för att öka platsantalet inom gruppboendet.
Vidare måste de dementa som lever på institution ha rätt till
eget rum, och den personal som skall arbeta med dementa måste ges
särskild utbildning.

Alkoholpolitiken måste enligt motionärerna kännetecknas av restriktioner
som kan förebygga alkoholproblem samt ge en effektiv vård,
behandling och rehabilitering åt dem som trots allt drabbas av sådana.

Missbrukarna måste kunna söka hjälp på ett enkelt sätt och den
skall alltid kunna förmedlas anonymt. Motionärerna framhåller att det
inte går att hitta en gemensam behandlingsmodell för alla missbrukare.
Det måste därför finnas flera behandlingsalternativ.

Statsbidragssystemet för missbrukarvården måste ändras så att bidraget
blir neutralt i förhållande till behandlingsformen. I en annan
motion läggs fram förslag om ökat stöd till enskild missbrukarvård.

Brottsoffrens situation måste uppmärksammas mera. Det är enligt motionärerna
viktigt att personer som drabbas av brott och är i behov av
stöd kan fa professionell hjälp i så nära anslutning till brottet som
möjligt. I motionen föreslås bl.a. ett ökat stöd till kvinnojourernas
arbete. För barn som utsatts för vålds- eller sexualbrott bör regelmässigt
förordnas ett juridiskt biträde med särskild erfarenhet av frågor
som rör barn.

Av de gamla och sjuka som bor på institutioner saknar hälften eget
rum. Enligt motionärerna skulle den viktigaste förändringen för att
stärka dessa människors integritet och livskvalitet vara att erbjuda dem

1989/90:SoU17

rätten till eget rum. För att stimulera ombyggnaden av institutioner så
att rätten till eget rum snabbare skall kunna förverkligas föreslås i en
annan motion ett stimulansbidrag om 100 milj.kr. per år under 5 år.
Yrkandet behandlas under avsnittet "Ombyggnad av vårdinstitutioner".

I motion So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) föreslås en rad insatser
som enligt motionärerna har till syfte att öka valfrihet och trygghet i
sjukvården. Förslagen, som bl.a. rör köerna inom sjukvården, införande
av husläkarsystem, m.m., behandlas i ett senare betänkande om
hälso- och sjukvårdsfrågor. I motionen framhålls bl.a. att ansvaret för
och finansieringen av sjukvården måste organiseras så att effektivitet
främjas. Om resurser förslösas går det främst ut över människor som
tvingas vänta alltför länge på behandling eller som får en i andra
avseenden otillfredsställande vård, påpekar motionärerna.

En enligt motionärerna viktig orsak till ineffektivitet är de s.k.
propparna inom vården. Detta gäller t.ex. patienter som är färdigbehandlade,
men inte kan skrivas ut från sjukhuset därför att det råder
brist på de vårdformer de skulle behöva, såsom ålderdomshem, långtidsvård
eller hemtjänst. För att råda bot på dessa problem krävs enligt
motionärerna en rad åtgärder: effektivisering av behandlingen vid
många kliniker, bättre utnyttjande av öppenvården när slutenvård inte
är nödvändig, bätte utnyttjande av resurserna inom sjukhem och
hemtjänst, men också tillskott av resurser inom en rad trånga sektorer.

Vidare tyder enligt motionärerna mycket på att organisatoriska
förändringar inom sjukvård och socialförsäkring i framtiden blir helt
nödvändiga. Hittills har beslut som rör en och samma individ tagits
oberoende av varandra, och några överväganden om att ökad satsning
på sjukvård kan åstadkomma minskade kostnader för sjukförsäkringen
har därmed inte varit möjliga att göra. Här finns enligt motionärerna
stora rationaliseringspotentialer.

Motionärerna hemställer att regeringen ges till känna vad som i
motionen anförts om effektiviteten inom sjukvården (yrkande I).

I motion So256 hemställer Ulla Tillander m.fl. (c) att regeringen ges till
känna vad som i motionen anförts om principerna för en förnyelse av
den sociala välfärden. Grundläggande för det goda samhället är, enligt
centern, att välfärden fördelas på ett rättvist sätt mellan medborgarna.
Centerns utgångspunkt är enligt motionen att fördelningen skall ske
med utgångspunkt i den enskilda individens behov av hjälp och stöd.
Motionärerna ifrågasätter om socialdemokraterna fortfarande för en
medveten och rättvis fördelningspolitik, eftersom kapital under många
år strömmat från de grupper som har det mindre gott ställt till de
mycket välbeställda. Motionärerna anser att klyftorna ökat och att
detta avslöjar en bristande känsla hos regeringen för behovet av en
aktiv och rättvis fördelningspolitik. I motionen pekas på följande
grupper som motionärerna anser särskilt drabbade av bristen på en
rättvis fördelningspolitik.

1989/90:SoU17

De handikappade måste ekonomiskt och på annat sätt hjälpas ut i
arbetslivet, och behovet av handikappbostäder måste tillgodoses. Handikappfrågorna
får inte längre behandlas isolerat från övriga samhällsfrågor.

De äldres behov måste tillgodoses. Knappa resurser, bristfälliga kunskaper,
flaskhalsar i vårdkedjan, vakanser och hög personalomsättning
har enligt motionärerna lett till oacceptabla välfärdsförluster för många
äldre. Till detta kommer nedläggningen av ålderdomshem, bristen på
vårdpersonal och det bristfälliga intresset för att höja vårdyrkets status
och förbättra vårdpersonalens löne- och anställningsvillkor. I en annan
motion har centerpartiet föreslagit att 500 milj.kr. anslås till utbyggnaden
av gruppbostäder för senildementa. Motionsyrkandet behandlas
under avsnittet "Utbyggnaden av gruppbostäder".

Det är vidare väsentligt att skapa rättvisa ekonomiska levnadsbetingelser
mellan den yrkesverksamma gruppen och pensionärerna. Motionärerna
anser att det nuvarande pensionssystemet närmast hindrar en
pensionär att efter eget val delta i arbetslivet. Centern har mot den
bakgrunden i en annan motion lagt fram ett förslag om en ny och
förstärkt grundpension som syftar till att undanröja denna orättvisa.

Familjerna berörs i allra högsta grad av fördelningspolitiken, anför
motionärerna. För flertalet familjer är det svårt att klara sig på en lön,
och möjligheterna för den som önskar att stanna hemma några år och
själv ta hand om sina barn när de är små är begränsade. Den
socialdemokratiska familjepolitiken bygger enligt motionärerna på en
ensidig föreställning om familjens situation, vilket har fått till följd att
för 40 % av alla förskolebarn över ett år utgår inget stöd till barnomsorgen.
Andra barnomsorgsformer än kommunala daghem eller familjedaghem
diskrimineras. Skillnaderna mellan olika kommuner och
olika landsdelar är dessutom stora, och särskilt missgynnad är landsbygden.

Hälso- och sjukvården är ytterligare ett område som har stor betydelse
för fördelningspolitiken. Möjligheterna att komma i åtnjutande av
vård är olika, bl.a. beroende på var i landet man är bosatt, heter det i
motionen. I vissa delar av landet råder läkarbrist. I storstäderna finns
visserligen vårdresurser, men där är vårdköerna långa. Bristerna i
vården drabbar, enligt motionärerna, ofta de sämst ställda som också
saknar möjligheter och förmåga att skaffa sig vård utanför det offentliga
sjukvårdssystemet.

Den i motionen gjorda exemplifieringen av välfärdssystemets brister
visar enligt motionärerna på nödvändigheten att ändra välfärdspolitikens
utformning. En rättvis regional fördelning är en utgångspunkt för
centerns politik. Välfärden måste komma alla till del oavsett var man
bor. En förnyelse av välfärden måste också ske med utgångspunkt i en
vidgad valfrihet och ett ökat utrymme för individens egna beslut, anför
motionärerna. I takt med att materiell standard och utbildning förbättras,
ökar den enskildes anspråk på att få fatta beslut och träffa de val
som gäller det egna och de anhörigas liv. I motionen nämns som
exempel centerns förslag om vårdnadsbidrag som innebär att föräldrarna
får valmöjlighet att själva bestämma hur de vill ha sin barnomsorg

1989/90:SoU17

ordnad (se vidare nedan). Ett annat exempel är kravet att patienten
själv skall få välja läkare. Det senare motionskravet behandlas i ett
betänkande om hälso- och sjukvårdsfrågor.

Förnyelsearbetet skall också vara inriktat på att uppnå jämlikhet
genom en mobilisering av de eftersatta, understryker motionärerna
vidare. Den enskildes förmåga till insatser och initiativ skall tillvaratas.
Man bör undvika att tilldela vissa människor den renodlade rollen av
klient. Det stöd som samhället lämnar skall i stället i första hand vara
hjälp till självhjälp.

I motion So443 av Olof Johansson m.fl. (c) om hälso- och sjukvården på
1990-talet betonas bl.a. att en privat sjukvård som komplettering till
den offentliga vården ökar människors valfrihet och stimulerar utveckling
och effektivitet. Enligt motionärerna är det mycket som talar för
att huvudmännen bör utöka sitt samarbete med den privata vårdsektorn,
framför allt på öppenvårdssidan. Därigenom kan resurser frigöras
för att korta ner operationsköerna. Den privata vårdens ekonomiska
villkor får inte försämras, anför motionärerna vidare. Även privatläkarna
måste ges full täckning för sina kostnader. De etableringsregler
som bör gälla måste utformas så att det behövliga tillskottet av nya
privatläkare kommer de "läkarglesa" områdena till godo. Vad som i
motionen anförts om relationen mellan offentlig och privat vård bör ges
regeringen till känna (yrkande 7).

Motionärerna anser vidare att det finns skäl att ägna större uppmärksamhet
åt statens ansvar för hälso- och sjukvården och då särskilt
åt det sociala sjukförsäkringssystemet. I motionen pekas på flera punkter
där staten har ett avgörande ansvar för utvecklingen av hälso- och
sjukvården i landet men där ansvaret brustit:

-Statens sjukvårdspolitiska ambitioner att möta de ökande behoven
har inte varit tillräckliga under 1980-talet. 1990-talets vårdbehov
kräver ökade resurser.

-Under de senaste åren har den socialdemokratiska regeringen valt att
förorda en kraftig neddragning av kommuners och landstings ekonomiska
utrymme. Samtidigt har skatteutjämningsssystemet urholkats,
vilket förstärkt orättvisorna mellan olika regioner i landet.
-Ambitionerna kring förändring och utveckling har minskat från
statens sida när det gäller att ge kommuner och landsting flexiblare
organisation att arbeta med för att bättre klara sina uppgifter.

-Staten har ett ansvar för läkarförsörjningen genom planeringen av
utbildningsplatser. Den socialdemokratiska regeringen har minskat
antalet utbildningsplatser med 180. Detta har drabbat sjuka människor
i de regioner där man haft svårast att rekrytera läkare till
vårdcentraler och sjukhus.

-Staten har, genom sjukförsäkringssystemet, det direkta ansvaret för
den största delen av hälso- och sjukvården. Regeringen har inte
medverkat till att bromsa kostnadsutvecklingen inom sjukförsäkringssystemet,
t.ex. genom att understödja en aktiv rehabilitering.

1989/90:SoU17

Motionärerna hemställer att regeringen ges till känna vad som i
motionen anförts om vikten av att staten tar sitt ansvar för hälso- och
sjukvården (yrkande 8).

1 samma motion (c) betonas landstingens roll. Motionärerna vill inte
enbart bevara landstingen utan också utöka deras verksamhetsområden.
Staten och landstingen har att upprätthålla grundläggande rättvise-
och kvalitetskrav, heter det i motionen. De sjukvårdslösningar
inom landstingets ram som krävs måste, enligt motionärerna, i betydligt
större utsträckning baseras på flexibilitet och konkurrens. Vad som
i motionen anförts om landstingens roll bör ges regeringen till känna
(yrkande 9).

Övriga yrkanden i motion So443 (c) behandlas i senare betänkanden.

I en trepartimolion av Olof Johansson m.fl. (c, m, fp) läggs fram förslag
som syftar till en familjepolitik med ökad valfrihet. Motionen, som
kommer att behandlas i socialutskottets familjepolitiska betänkande,
innebär i korthet följande.

Ett beskattningsbart vårdnadsbidrag om 15 000 kr. per barn och år
införs för alla barn mellan ett och sju år. Föräldraförsäkringen förlängs
inte efter tolv månader.

Avdragsrätt införs för styrkta barnomsorgskostnader upp till 15 000
kr. per barn och år.

Statsbidragen till barnomsorgen utgår så att kommunerna får samma
resurser som i dag till verksamheten. Kommunerna bör dessutom
åläggas att utbetala statsbidrag till de icke-kommunala daghem som
uppfyller grundläggande kvalitetskrav.

De i motionen framlagda förslagen sägs vara inriktade på att i första
hand skapa ökad valfrihet för småbarnsföräldrar, att ge ekonomiskt
utrymme för en förkortad arbetstid samt att fördela de offentliga
resurserna för barnomsorgen rättvist mellan alla delar av landet.

I motion So324 av Lars Werner m.fl. (vpk) presenterar vänsterpartiet
kommunisterna (vpk) sin syn på socialpolitiken. Vpk anser att socialpolitiken
inte endast skall ses i den snäva betydelsen av ett skyddsnät.
Socialpolitiken bör i stället i större utsträckning än vad som nu är
fallet även inbegripa delar av arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som
kan sättas in för att lösa sociala problem. Vidare kan, enligt motionärerna,
prisregleringar och kontroll över investeringar och inkomstöverföringar
vara av betydelse för socialpolitiken. Till detta kommer,
som en av grundförutsättningarna för samhällsförändringen, en god
social samhällsplanering. Motionärerna anser att den fysiska miljön är
underskattad som grogrund för sociala problem.

Motionärerna vill undanröja orsakerna till vad de kallar den nya
fattigdomen. Enligt motionärerna har hälften av Sveriges befolkning
inkomster under 100 000 kr. och av dem är ca 3 miljoner kvinnor.
Över en halv miljon människor uppbär socialbidrag, med den standard
detta innebär. Antalet förtidspensionärer har de senaste åren ökat
med omkring 50 000 varje år. Enligt motionärerna har detta fått ske,

1989/90:SoU17

trots en högkonjunktur som varat nästan hela decenniet. Motionärerna
påpekar också att antalet vräkningar ökat och att, enligt socialstyrelsens
folkhälsorapport, ohälsa främst drabbar de sämst ställda i samhället.

De privata initiativen på detta område har, enligt motionärerna,
knappast bidragit till några förbättringar. Snarare finns det risk för en
utarmning av en tilltänkt vårdvolym, och riskerna för en A- och en
B-sjukvård är uppenbara. Långtidsvårdavdelningar stängs, medan den
privata vården kan ge sjukvård inom 24 timmar, heter det i motionen.

Motionärerna vill att samhället skaffar sig kunskaper om en ny
fördelningspolitik. Regeringen bör därför tillsätta en social välfårdsundersökning
med samma inriktning som den kartläggning av den "ofärdiga
välfärden" som inleddes av makarna Inghe på 1960-talet (yrkande
1). Motionärerna vill därigenom fa underlag och åtgärdsprogram för
utsatta barn, ensamstående föräldrar, hemlösa m.fl.

I avvaktan på en sådan utredning bör emellertid konkreta åtgärder
vidtas. I en rad andra motioner har vpk lagt fram förslag beträffande
jämställdhetsfrågor, ungdomsfrågor och handikappades möjligheter i
samhället. Dessa motioner behandlas inte här.

När det gäller familjepolitiken vill vpk betona jämställdhetsfrågorna. I
en särskild motion upprepas kravet på en kvotering av föräldrapenningen
i de fall två vårdnadshavare finns i familjen.

Motionärerna anser vidare att sex timmars arbetsdag med bibehållen
lön skulle innebära att man i familjerna får mer tid för varandra och
att förutsättningar skapas för båda föräldrarna att på lika villkor ha
både barn och arbete.

Vpk förklarar sig vara mot tanken på vårdnadsbidrag. Ett sådant
menar man skulle motverka jämlikheten mellan män och kvinnor och
konservera de traditionella könsrollerna. Ett vårdnadsbidrag skulle
även snedvrida möjligheterna till en bra fördelningspolitik.

Vpk är för kollektiva lösningar, heter det i motionen. Av den
anledningen vill motionärerna underlätta för kollektiva boendeformer
och utveckla daghemmen till kontaktcentrum för föräldrar.

I en särskild motion läggs fram konkreta förslag beträffande barnomsorgen.
Av den nu aktuella motionen framgår emellertid följande.

Motionärerna anser att regeringen bör lägga fram ett lagförslag om
alla barns rätt till barnomsorg. Socialstyrelsens rekommendationer om
barngrupper, pesonaltäthet, vikarier och ytstorlek bör vara bindande
för alla daghem och fritidshem, oavsett i vilken regi de drivs. Daghemstaxorna
skall vara lägre och inte tillåtas variera så kraftigt som nu
mellan kommunerna.

Motionärerna anser vidare att äldreomsorgen har stora problem och
brister, av vilka det allvarligaste är svårigheten att behålla personalen
och att göra nyrekryteringar. Det saknas också alternativa boendeformer
för dem som inte längre kan eller vill bo hemma. Frågan om
huvudmannaskapet för äldreomsorgen har dock ingen avgörande bety -

1989/90:SoU17

delse för hur den fungerar. Motionärerna delar äldredelegationens
uppfattning att det behöver tillföras ytterligare resurser till äldreomsorgen
om målet om en värdig äldreomsorg skall nås.

Beträffande äldreomsorgen läggs i motionen fram flera förslag som
kommer att behandlas i ett senare betänkande. Bl.a. föreslås att regeringen
ges till känna att ingen ändring av huvudmannaskapet för
äldreomsorgen kan beslutas innan de ekonomiska konsekvenserna av
en eventuell förändring har redovisats av en parlamentarisk utredning.

I motion So52I av Claes Roxbergh m.fl. (mp) hemställs att regeringen
ges till känna vad som i motionen anförts om behovet av förslag till
åtgärder för en vårdig vård.

Sammanfattningsvis föreslås i motionen följande åtgärder:

1. att patientorganisationerna bör ha ökat inflytande över hälso- och
sjukvården,

2. att kroppssjukvården och socialtjänsten får bättre tillgång till
psykologisk expertis för såväl utredning i enskilda fall som för utbildning
av personal,

3. att patienter som vill ha saklig information om alternativa behandlingsmetoder
skall kunna få denna och att samarbetet mellan den
alternativa vården och den etablerade sjukvården utökas,

4. att hälsofrämjande verksamhet inom sjukvården får ökade resurser,

5. att åsikten att människor mår bäst av att få vistas i sina hem inte
får bli ett argument för att minska och försämra institutionsvården
under det närmaste decenniet,

6. att all vård av äldre på institution sker under värdiga former och
att de äldre får bo i eget rum med egna möbler,

7. att alla som så vill bör få sluta sina dagar hemma eller i annan
hemlik och lugn miljö.

Av motion S045 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) framgår miljöpartiets
syn på familjepolitiken.

Enligt motionärerna har den strukturomvandling och inflyttning till
storstäderna som skett inte varit svaret på vare sig barnens eller de
vuxnas behov. Med strukturomvandlingen har människors sociala förankring
blivit sämre och man har i många fall förlorat kontakt med
släkt, vänner och uppväxtmiljö och blivit rotlös, påpekar motionärerna.
Detta är en situation som kanske har drabbat de uppväxande
barnen i ännu högre grad än de vuxna.

Ett fungerande grannskap är oftast en förutsättning för att människors
behov av gemenskap, skapande aktivitet, social förankring och
identitet skall tillgodoses. Samhället måste utformas så att föräldrarna
får mera tid att umgås med sina barn, anför motionärerna vidare.

Föräldrar måste få vara delaktiga i omsorgen om barnen och inte
tvingas släppa huvudansvaret för denna. Föräldrar kan inte ersättas av
samhällets institutioner. De skall också ha möjlighet att välja tillsynsform
för sina barn.

Statsbidragen till exempelvis föräldrakooperativ, personalkooperativ
och föreningsdrivna daghem bör utgå med samma belopp som till

1989/90:SoU17

kommunala daghem. Föräldramedverkan, även i den kommunala
barnomsorgen, bör aktivt uppmuntras. Dagbarnvårdarna bör ges rätt
att få räkna in sina egna barn i underlaget för sin tjänst. I motionen
föreslås bl.a. att uttaget av föräldraförsäkringen kvoteras så att även
fäderna tar ut minst två månader av föräldraledigheten.

Miljöpartiet vill verka för ett samhälle med mindre inkomstspridning
än i dag. Staten kan genom utformningen av bl.a. socialförsäkringssystemen
markera sin uppfattning genom att ersättning över en
viss lönenivå utgår med en lägre procentsats. Motionärerna föreslår
därför att ersättningen inom föräldraförsäkringen sänks till 70 % för
den del av inkomsten som överstiger 4,5 basbelopp. Motionen behandlas
av socialförsäkringsutskottet.

I en annan motion, L414 av Anita Stenberg m.fl. (mp), föreslås att en
parlamentarisk utredning tillsätts som skall ha till syfte att utreda
barns rättsliga ställning i Sverige och att lägga fram lagförslag som inte
bara tillvaratar utan också främjar barns rätt och intressen. Utredningen
bör också lägga fram andra förslag som kan förbättra barns levnadsomständigheter
i familjen och i samhället i övrigt. Inriktningen bör
vara att barnet skall sättas i centrum. Motionen behandlas av lagutskottet.

De äldres situation tar miljöpartiet upp i motion So322 av Marianne
Samuelsson m.fl. (mp). I motionen framhålls att de äldre i möjligaste
mån själva skall vara med och påverka sin situation. Miljöpartiet vill
bl.a. ha en rörlig pensionsålder mellan 60 och 70 år och möjligheter
för de äldre att välja boende- och vårdformer. Partiet vill också
förbättra arbetsförhållandena inom hemtjänsten och föreslår därför
förkortad arbetstid och möjligheter till vidareutbildning för personalen.
Dagverksamheten för äldre, även de dementa, bör stimuleras i
syfte att öka möjligheterna för dem att bo kvar hemma eller hos
anhöriga. Motionen behandlas i utskottets betänkande om äldreomsorgen.

Beträffande handikappolitiken framhålls i motion So313 av Claes
Roxbergh m.fl. (mp) att grundsynen i miljöpartiets politik är att alla
människor skall ha samma tillgänglighet till ett värdigt liv. Det gäller
både barn, vuxna och äldre, med eller utan handikapp. Det gäller
också rätten till arbete och bostad och möjligheterna till ett socialt liv,
heter det i motionen. Enligt motionärerna kan många handikappade
med relativt enkla medel klara att leva i de flesta miljöer. Det är
viktigt att de handikappade ges inflytande över sin egen situation och
att deras beroende av andra minskas. För att detta skall bli möjligt
måste, enligt motionärerna, arbetsplatserna handikappanpassas, bilstödet
förbättras, bostäder och kollektivtrafik anpassas, ledsagarverksamhet
och färdtjänst byggas ut. De dubbelhandikappade och utvecklingsstörda,
som enligt motionärerna utgör samhällets allra svagaste och
mest utsatta grupper, måste uppmärksammas speciellt. I motionen

1989/90:SoU17

läggs fram konkreta förslag på flera punkter. Dessa förslag bereds hos
bl.a. arbetsmarknadsutskottet, bostadsutskottet och trafikutskottet i den
mån de inte behandlas i utskottets handikappbetänkande.

Utskottet

Inledningsvis har redogjorts för regeringens syn på inriktningen av
socialpolitiken. I budgetpropositionen framhålls bl.a. att det sociala
välfärdssystemet är ett uttryck för en fördelningspolitik som bygger på
solidaritet och rättvisa och att socialpolitiken även i fortsättningen
skall bygga på generella åtgärder och vara en socialpolitik för hela
folket.

Utskottet ställer sig helt bakom denna inriktning av socialpolitiken.

Oppositionspartierna har i olika motioner lagt fram förslag till
socialpolitiska åtgärder med delvis annan inriktning.

I motion So274 (fp) lägger folkpartiet fram sina riktlinjer för den
framtida socialpolitiken och hemställer att de läggs till grund för
regeringens politik.

I en annan partimotion, So231 (fp), begärs ett socialpolitiskt reformprogram
för "det glömda Sverige", dvs. för de människor som
lever i ofärd och i andlig och materiell misär. De grupper som
behandlas i motionen är bl.a. barn och vuxna med handikapp, människor
i operationsköer, psykiskt sjuka, demenssjuka, långvårdspatienter
m.fl.

De principer som i motion So274 (fp) slås fast om en så långt möjligt
generell välfärdspolitik utan behovsprövning och om en solidarisk
finansiering av de grundläggande tjänsterna stämmer enligt utskottets
mening mycket väl med den syn på välfärdspolitiken som kommer till
uttryck i budgetpropositionen och som utskottet ställt sig bakom.

I motionen ägnas också stort utrymme åt en diskussion av de
problem som de kraftigt växande kraven på socialförsäkringssystemet
skapar. Utskottet delar motionärernas oro för kostnadsutvecklingen på
socialförsäkringsområdet. Som framgått av den tidigare lämnade redovisningen
förbereder emellertid regeringen åtgärder för att klara de
snabbt stigande kostnaderna i sjukförsäkringen. En proposition om
insatser för aktiv rehabilitering har redan lagts fram, och ett förslag om
arbetsgivarinträde under de första 14 dagarna av en sjukperiod förbereds
i kanslihuset. Inom socialdepartementet pågår också, enligt vad
som uppges i proposition 1989/90:114 om vissa ekonomisk-politiska
åtgärder, m.m., en översyn av arbetsskadeförsäkringen.

Några åtgärder av riksdagen med anledning av motionen är således
inte erforderliga. Med hänvisning härtill avstyrks motion So274 (fp)
yrkande 1.

Innebörden av en solidarisk välfärdspolitik är att de starka värnar om
de svaga. De utsatta grupper som motionärerna berör i motion So231
(fp) är — trots att motsatsen framhålls i motionen — sådana grupper
som regeringen enligt utskottets mening särskilt värnar om i sin
politik. Sålunda framhålls i budgetpropositionen att åtgärderna för

1989/90:SoU17

3 Riksdagen 1989/90. 12 sami. Nr 17

handikappade har hög prioritet och där lämnas många exempel på
reforminsatser som nyligen vidtagits på handikappområdet (prop. s.
125). Vidare erinras i propositionen om det årliga bidrag om 140
milj.kr. som utgår till sjukvårdshuvudmännen för att lösa köproblemen
i fråga om operationer av gråstarr, höftleder och kranskärl. Detta
är ett exempel på sådana statliga stimulansbidrag som efterlyses i
motionen. Här kan också nämnas att regeringen i maj 1989 tillsatte en
utredning, Mentalservicekommittén (S 1989:01), som bl.a. skall kartlägga
situationen inom psykiatrin och utvärdera effekterna av den
förändring från slutna till öppna vårdformer som skett under 1980-talet.
I propositionen framhålls också som mycket angeläget att utbyggnaden
av alternativa boende- och vårdformer för åldersdementa påskyndas
(s. 124). Där uppges att regeringen kommer att återkomma till
frågan om utvecklingen av gruppboendet i den kommande propositionen
om ansvarsfördelningen inom äldreomsorgen.

Utskottet konstaterar sammanfattningsvis att det råder en god överensstämmelse
mellan det i motionen förordade socialpolitiska reformprogrammet
för utsatta grupper och den socialpolitik som redan förs av
regeringen. Inte heller motion So231 (fp) påkallar därför någon åtgärd
av riksdagen utan avstyrks.

1 motion So256 (c) begärs ett tillkännagivande om principerna för en
förnyelse av den sociala välfärden. I motionen framhålls att en rättvis
fördelningspolitik är grundläggande för det goda samhället. Motionärerna
understryker också vikten av en rättvis regional fördelning av
välfärden.

Detta är åsikter som utskottet inte har någon anledning att invända
emot. Utskottet konstaterar också att motionärerna har samma uppfattning
som regeringen om flera av de åtgärder som behövs för att uppnå
en rättvis fördelningspolitik. Exempelvis överensstämmer motionärernas
förslag beträffande äldre och handikappade i stora delar med vad
som uttalas i budgetpropositionen. På flera punkter där motionärerna
för fram konkreta förslag har utskottet emellertid en avvikande mening.
Det gäller t.ex. familjepolitiken, där motionärerna förordar vårdnadsbidrag,
något som utskottet inte kan ställa sig bakom. Utskottet
återkommer härtill senare i detta betänkande, se s. 38.

Mot bakgrund av vad utskottet här anfört avstyrks motion So256 (c).

1 motion So643 (m) föreslås en rad åtgärder i syfte att utveckla välfärden
på landsbygden. Enligt motionärerna tvingas landsbygdsbefolkningen
att genom höga skatter betala för en offentlig service som de
själva sällan kan utnyttja. En lösning är en mer flexibel och individuell
social service. Motionärerna erinrar också om att de i en annan
motion föreslagit införandet av en allmän obligatorisk sjukförsäkring,
som skall ge alla människor möjlighet att själva välja sjukvård.

Utskottet delar i så måtto motionärernas uppfattning att befolkningen
på landsbygden måste ges samma möjligheter att komma i åtnjutande
av den sociala välfärden som andra grupper. Lokala och regionala

1989/90:SoU17

skillnader i tillgänglighet och service inom hälso- och sjukvården och
den sociala tjänstesektorn måste göras så små som möjligt. Aven i
budgetpropositionen påpekas att det på sina håll finns brister i hälsooch
sjukvårdens tillgänglighet. Arbetet inom hälso- och sjukvården
måste därför inriktas på att ge patienterna bättre tillgång till en hälsooch
sjukvård av god kvalitet oavsett var de bor i landet, sägs det i
propositionen (s. 6). Där erinras också om det statsbidrag om 50
milj.kr. som för år 1990 utgår för att åstadkomma förändringar som
skall öka tillgängligheten till och produktiviteten i vården.

En del av de konkreta förslag som läggs fram i motionen har
likheter med dem som glesbygdsdelegationen lagt fram i sitt 90-talsprogram,
Ds 1990:10, t.ex. förbättring av äldreomsorgen genom utbyggnad
av små servicehem i närmiljön. Andra förslag är mer kontroversiella
enligt utskottets uppfattning. Utskottet avvisar bestämt de förslag till
privatisering av den offentliga sektorn som framförs i motionen liksom
motionärernas förslag till familjepolitiska åtgärder. Motion So643 (m)
avstyrks alltså. Utskottet återkommer till frågan om valfrihet i vården
och omsorgen senare i detta betänkande (s. 36).

I motion So324 (vpk) begärs att regeringen tillsätter en social välfärdsutredning
med samma inriktning som makarna Inghes "den ofärdiga
välfärden", i syfte att nå kunskap om en ny fördelningspolitik och
därmed underlag och åtgärdsprogram för utsatta barn, ensamstående
föräldrar, hemlösa etc. (yrkande I).

Professor Gunnar Inghe och socionom Maj-Britt Inghe genomförde år
1966 en undersökning och kartläggning av sociala brister och missförhållanden
inom olika kategorier i det svenska samhället. Undersökningen
genomfördes med hjälp av anslag från försäkringsbolaget Folksam
och publicerades i boken "Den ofärdiga välfärden" som utkom år
1967. Författarna behandlar situationen för låglönegrupper, socialbidragstagare,
arbetslösa och ensamstående samt för den grupp de kallar
"de utstötta" — brottslingar, prostituerade, veneriskt sjuka och hemlösa.
En slutsats författarna drar är att om man skall lösa problemen i
välfärdssamhället måste välfärdspolitiken kompletteras med radikala
åtgärder, riktade bl.a. mot samhällets uppdelning i olika sociala klasser
med oförenliga intressen och privilegier.

Sedan mitten av 1970-talet har statistiska centralbyrån (SCB) publicerat
ett femtiotal rapporter om levnadsförhållandena i Sverige (ULF).
År 1986 gav regeringen SCB i uppdrag att utföra en heltäckande
fördelningspolitisk undersökning. SCB har därefter utkommit med
rapporterna Ojämlikheten i Sverige — utveckling och nuläge
1975—1985 samt Det svenska klassamhället 1975—1985. Den förstnämnda
rapporten syftar till att ge en översikt av välfärdens fördelning
vid mitten av 80-talet samt belysa utvecklingen av ojämlikheten sedan
1975. Den andra rapporten handlar om klasstruktur, social rörlighet
och klassojämlikhet i fråga om levnadsförhållanden. Förutom de grupper
som brukar jämföras i klassanalyser har SCB i denna rapport
också studerat dels några grupper som har en mycket privilegierad
ställning, dels några som har en extremt svår ställning. I den senare

1989/90:SoU17

gruppen ingår extremt lågutbildade, utslagna arbetare (förtidspensionerade
eller långvarigt arbetslösa), arbetshandikappade arbetare, utländska
arbetare och socialbidragstagare. De nu nämnda SCB-rapporterna
har bl.a. använts som underlag i socialstyrelsens Folkhälsorapport
(Socialstyrelsen redovisar 1987:15).

Vid riksdagsbehandlingen av den förra forskningspropositionen,
1986/87:80, uppmärksammade socialutskottet i sitt betänkande bl.a.
problemen med klassbunden ohälsa (Soll 1986/87:28). Utskottet förklarade
sig då se positivt på att behovet av forskning om de samhälleligt
påverkbara orsakerna till klasskillnaderna och ohälsan uppmärksammades
i forskningspropositionen.

I årets forskningsproposition, 1989/90:90, anförs att utskottets påpekande
beträffande bl.a. denna fråga har beaktats, men att forskningen
kring hälsa och välfärd trots detta har en blygsam omfattning (s. 128).

I propositionen uttalas att en fortsatt folkhälsoforskning är angelägen
som underlag för beslut inriktade mot målet att jämlikhet i hälsan
skall uppnås. Regeringen föreslår därför särskilda insatser för att stärka
folkhälsoforskningen. Med detta förstås sådan forskning som studerar
arbetslivets, levnadsvanornas, miljöns, samhällsstrukturens och vårdsystemets
betydelse för befolkningens hälsa samt hälso- och sjukvårdens
effektivitet.

1 detta sammanhang kan nämnas att Landsorganisationen, LO, i en
utredningsserie "LO-medlemmar i välfärdsstaten" givit ut 8 rapporter
under åren 1983 till 1987. Den åttonde rapporten heter Om klasskillnaderna
i Sverige vid 80-talets mitt och tar upp skillnaderna mellan
olika befolkningsgrupper beträffande exempelvis arbetsmiljö, arbetstider,
arbetslöshet, utbildning, löneinkomster, boende, fritid, tillgång till
kontantmarginaler, fackligt deltagande och barnomsorg.

Av den tidigare lämnade redovisningen framgår att kartläggningar och
undersökningar av välfärdens fördelning på olika grupper gjorts och
görs på flera håll. Enligt utskottets mening föreligger redan, särskilt
genom SCB:s undersökningar, en ganska god bild av levnadsvillkorens
utveckling för olika sociala grupper och därmed en god grund för
fortsatta fördelningspolitiska åtgärder.

Något initiativ av riksdagen med anledning av motion So324 (vpk)
yrkande 1 är därför inte påkallat. Motionen avstyrks alltså.

I fyra motioner tas upp frågan om valfrihet inom vården och omsorgen.

I motion So374 (fp) ställs krav på ökad valfrihet inom den sociala
tjänstesektorn (yrkande 2). Motionärerna förordar dels nya och friare
organisationsformer inom den offentliga sektorns ram, dels ett vidgat
utnyttjande av den enskilda sektorn.

I motion So437 (m) föreslås bl.a. att rätten till valfrihet i vården
skrivs in i hälso- och sjukvårdslagen (yrkande 1). Motsvarande förslag
läggs också fram i motion So449 (m) yrkande 1.

I motion So443 (c) om hälso- och sjukvården på 1990-talet begärs ett
tillkännagivande om relationen mellan offentlig och privat vård (yr -

1989/90:SoU17

kande 7). Motionärerna anför bl.a. att en privat sjukvård som komplettering
till den offentliga ökar människors valfrihet och stimulerar
utveckling och effektivitet.

Utskottet vill med anledning av dessa yrkanden anföra följande.

I bilaga 2 till årets budgetproposition, Utveckling av offentlig sektor,
understryks att en stark och väl fungerande offentlig sektor utgör en
viktig grund för välfärdspolitiken. På grund av den rådande bristen på
arbetskraft samt det förhållandet att den ekonomiska tillväxten nu är
väsentligt lägre än tidigare måste emellertid den offentliga sektorn
omstruktureras och förändras. Arbetet härmed är av utomordentlig
betydelse för att välfärden inte skall urholkas, anför civilministern.
Samtidigt måste kraven på ökad kvalitet, ökad tillgänglighet och valfrihet
tillgodoses.

I propositionen redogörs för det förändringsarbete med denna inriktning
som nu pågår inom den offentliga verksamheten. När det
gäller förändringsarbetet inom kommuner och landsting hänvisas bl.a.
till att brukarna numera har ökade möjligheter till inflytande i den
offentliga verksamheten genom att riksdagen har tagit ställning till
proposition 1986/87:91 om aktivt folkstyre i kommuner och landsting.
Vidare uppges att det i kooperativa rådets regi också pågår försök med
kooperativa lösningar för att förnya den offentliga sektorn. Den snabba
framväxten av kooperativa daghem har enligt propositionen visat på
hur sådana lokala lösningar kan ge hög kvalitet utan ökade kostnader,
samtidigt som medborgarna får bättre möjligheter att påverka och
utforma offentlig verksamhet. Under 1990 kommer kooperativa rådet
att belysa kooperativa lösningar inom äldre- och handikappomsorg,
rehabilitering, psykiatri samt skolområdet.

Statsrådet Bengt Lindqvist har i ett interpellationssvar i riksdagen den
9 februari 1990 (prot. 1989/90:64) uppgivit att regeringen kommer att
lägga fram ett förslag om statsbidrag till personalkooperativa daghem,
dvs. daghem som drivs av yrkesutbildad personal och som ägs av den
personalen. Däremot motsätter sig regeringen kommersiell barnomsorg,
med hänvisning till att en affärsdriven barnomsorg skulle segregera
barnen socialt och ekonomiskt.

Utskottet anser, som tidigare framhållits, att den generella socialpolitiken
— med vård och omsorg till alla och på lika villkor — är en
viktig del av välfårdssamhället. Målen ligger alltså fast, men medlen
behöver förändras i takt med förändrade behov från medborgarna.
Kommuner och landsting behöver därför utveckla sina organisationer
så att lokala och individuella behov bättre kan tillgodoses.

Utskottet vill också understryka att det heller inte är möjligt för
riksdagen att i detalj styra den socialpolitiska utvecklingen. I stället
krävs ett större ansvar hos myndigheter och ute i kommuner och
landsting. Detta skulle också medföra att personalens engagemang och
ansvar ökar och ge möjlighet för medborgarna att lokalt i större
utsträckning själva påverka den service som ryms inom socialpolitikens
olika verksamhetsområden.

1989/90:SoU17

Ansvarsfördelningen mellan stat och kommun skulle också bli tydligare
för medborgarna om den kommunala självstyrelsens ansvar bättre
klargjordes i det politiska arbetet.

Det är enligt utskottet inte tillfredsställande att ensidigt diskutera
socialpolitiken utifrån ett riksperspektiv. Det krävs mer av faktaredovisningar
om den lokala situationen i vården och omsorgerna och om
hur regeringens och riksdagens mål uppfylls ute i kommuner och
landsting.

Som framgått av den tidigare redovisningen har det vuxit fram alternativ
som komplement till den offentliga sektorn. Sedan tidigare har
olika privata vårdformer funnits. Nu ökar också de kooperativa alternativen,
vilket utskottet anser är positivt. Samtidigt vill utskottet understryka
att det är ett starkt och berättigat önskemål att de sociala
tjänsterna erbjuds på ett likvärdigt sätt för alla medborgare. Det är
således inte tillräckligt att tjänsterna är tillgängliga för alla ur ekonomisk
synpunkt. Detta talar enligt utskottet för att de sociala tjänsterna
även i fortsättningen i huvudsak utförs inom den offentliga sektorn.

Med hänvisning till vad utskottet anfört avstyrks motion So274 (fp)
såvitt nu är i fråga (yrkande 2).

När det gäller valfriheten i sjukvården har utskottet vid tidigare
behandlingar av motsvarande förslag uttalat sitt stöd för den grundläggande
principen att all yrkesmässigt bedriven hälso- och sjukvård skall
stå under offentlig insyn, tillsyn och kontroll. Samtidigt har utskottet
emellertid framhållit att privata vårdinitiativ utgör ett viktigt alternativ
och komplement till den offentliga vården (se bl.a. betänkandet
1988/89:SoU15).

I budgetpropositionen framhåller föredraganden med skärpa att hälso-
och sjukvården utgör en av de mest fundamentala byggstenarna i
den svenska välfärdspolitiken och att den även i fortsättningen i
huvudsak måste finansieras genom allmänna medel och väsentligen
drivas i offentlig regi. Samtidigt står det enligt föredraganden klart att
den privata vården utgör ett bra komplement till den offentliga vården
(s. 65).

Utskottet delar denna principiella uppfattning och finner således inte
anledning till att ändra sitt tidigare ställningstagande. Motionerna
So437 (m) yrkande 1, So443 (c) yrkande 7 och So449 (m) yrkande 1
avstyrks därför.

1 en gemensam trepartimotion (m, fp, c) tas upp frågor om familjepolitikens
allmänna inriktning. I motionen läggs bl.a. fram förslag om
vårdnadsbidrag. Motionen kommer att behandlas i utskottets familjepolitiska
betänkande, men utskottet vill här kortfattat erinra om sina
tidigare invändningar mot det föreslagna vårdnadsbidraget. i betänkandet
SoU 1987/88:12 ansåg utskottet att vårdnadsbidraget motverkar
jämställdheten mellan föräldrarna, att det skapar stora marginaleffekter
för dem som vill övergå från hemarbete till förvärvsarbete, att det
innebär rundgång och byråkrati, eftersom man först får ett bidrag och

1989/90:SoU17

sedan drar av kostnaderna för barnomsorgen samt att det äventyrar
utbyggnaden av barnomsorgen. Dessutom förstärker vårdnadsbidraget
orättvisorna och minskar valfriheten, ansåg utskottet och avstyrkte
förslaget. Riksdagen följde utskottet, (res. m,fp,c gemensamt). I betänkandena
1988/89:SoU17 och 1988/89:SoU6y anförde utskottet som sin
uppfattning att en utbyggd föräldraförsäkring var att föredra framför
ett vårdnadsbidrag.

I motion So437 (m) föreslås att, i avvaktan på en av motionärerna
föreslagen allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring, en vårdgaranti
omedelbart införs (yrkande 2). Motsvarande förslag läggs fram i motion
So449 (m) yrkande 2. Vårdgarantin innebär att patienter som inte
inom rimlig tid kan få behandling inom det egna landstinget skall ha
rätt till behandling inom ett annat landstingsområde eller hos privat
vårdgivare på det egna landstingets bekostnad.

Vid sin tidigare behandling av yrkanden om vårdgaranti har utskottet
uttalat att det i och för sig är önskvärt att en patient som inte i rimlig
tid kan fa vård inom det egna landstinget kan erbjudas möjlighet till
vård inom ett annat landsting eller på annat sätt (1988/89:SoU15 s. 15).
I det sammanhanget har utskottet hänvisat till det avtal som träffats
inom ramen för Dagmaröverenskommelsen om ökad samverkan mellan
sjukvårdshuvudmännen beträffande vissa typer av operationer.
Utskottet har dock inte ansett det aktuellt att generellt göra avsteg från
den grundläggande principen att det är landstinget där en patient är
bosatt som i första hand skall svara för och tillhandahålla den vård
som patienten behöver.

I budgetpropositionen anförs att patienterna, oavsett var de bor, bör
ges bättre tillgänglighet till en hälso- och sjukvård av god kvalitet och
möjligheter att välja var de vill bli behandlade. Det framhålls som
angeläget att patienterna erbjuds större frihet när det gäller att välja
klinik eller vårdcentral för vård och behandling. Detta bör även gälla
för vård vid enhet utanför det egna sjukvårdsområdet, heter det i
propositionen (s. 65).

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning. Motionerna So437 (m)
yrkande 2 och So449 (m) yrkande 2 avstyrks därför.

I motion So531 (fp) yrkande I begärs ett tillkännagivande om behovet
av effektivitet i sjukvården. Motionärerna tar som exempel på bristande
effektivitet de fall då patienter är färdigbehandlade men inte kan
skrivas ut från sjukhuset därför att det råder brist på adekvata vårdformer,
såsom ålderdomshem, långtidsvård eller hemtjänst.

Även i budgetpropositionen betonas behovet av effektivitet inom hälsooch
sjukvården (s. 65). Enligt föredraganden måste de önskemål om
utökade resurser till hälso- och sjukvården som framställs mötas med
krav på att nuvarande resurser tas till vara så effektivt som möjligt.
Detta kan, enligt föredraganden, bl.a. ske genom en väsentligt ökad
flexibi!:tet i hälso- och sjukvårdens sätt att möta människors behov och
genom en utökad samverkan såväl inom denna vård mellan dess skilda
delar som mellan hälso- och sjukvården och andra närliggande verk -

1989/90:SoU17

samheter. De som svarar för vården bör enligt föredragande statsrådet
stimuleras att söka efter lösningar som är mindre konventionella. Stor
uppmärksamhet bör ägnas åt ett aktivt arbete med att åtgärda befintliga
"flaskhalsar" i syfte att uppnå en mer effektiv hälso- och sjukvård,
vilket skulle gynna alla berörda parter, anför statsrådet.

För att bl.a. komma till rätta med problemen med bristande effektivitet
måste arbetet inom hälso- och sjukvården enligt föredragandens
mening inriktas på bl.a. följande, nämligen

-att skapa incitament för ett effektivt utnyttjande av tillgängliga
ekonomiska och personella resurser,

-att skapa ett system för kontinuerlig granskning av vårdorganisationen
för att kunna upptäcka och avlägsna onödiga hindrande faktorer
som stoppar upp vårdprocessen, s.k. flaskhalsar,

-att ge goda förutsättningar för en samordning av samhällets insatser
för vård och rehabilitering,

-att skapa goda förutsättningar för en effektivitet inom vård- och
socialförsäkringssektorn som resulterar i en god samhällsekonomi,
-att utveckla mål- och resultatstyrning med krav på uppföljning och
utvärdering,

-att decentralisera ansvar och befogenheter genom minskad detaljreglering
och införande av friare former för verksamheten på basenhetsnivå.

De krav på effektivitet i sjukvården som framställs i den nu aktuella
motionen står enligt utskottets mening inte i någon motsats till vad
som anförs i budgetpropositionen i denna fråga. Något särskilt uttalande
av riksdagen med anledning av motionen anser utskottet inte
motiverat. Motion So531 (fp) yrkande 1 avstyrks därför.

Motionärerna i motion So443 (c) hemställer att det som i motionen
anförts om vikten av att staten tar sitt ansvar för hälso- och sjukvården
resp. om landstingens roll som upprätthållare av rättvise- och kvalitetskrav
ges regeringen till känna (yrkandena 8 och 9).

I det föregående har redovisats de åtgärder som, enligt föredragande
statsrådet i budgetpropositionen, krävs för att komma till rätta med
nuvarande problem inom hälso- och sjukvården. I propositionen understryks
att ansvaret för de åtgärder som krävs i första hand vilar på
sjukvårdens huvudmän, landstingen. Statsmakterna har emellertid ett
övergripande ansvar för verksamheten. Bl.a. krävs beslut av riksdag
och regering beträffande frågor som rör ansvarsfördelningen mellan
staten, landstingen och kommunerna. Vidare har regeringen som
nämnts avsatt dels ett bidrag om 140 milj.kr. årligen till sjukvårdshuvudmännen
för att medverka till att lösa köproblemen vad gäller
gråstarrsoperationer, höftledsoperationer och kranskärlsingrepp, dels
50 milj.kr. för år 1990 för att åstadkomma förändringar som skall öka
tillgängligheten till och produktiviteten i vården.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion So443 (c)
även i här aktuella delar (yrkandena 8 och 9).

1989/90:SoU17

I motion So521 (mp) hemställs att regeringen ges till känna vad i
motionen anförts om behovet av förslag till åtgärder för en värdig
vård.

En likalydande motion (mp) behandlades av utskottet våren 1989 i
betänkandet 1988/89:SoU15 s. 18. Utskottet förklarade sig då till stora
delar instämma i de grundläggande värderingarna bakom motionen.
Utskottet hänvisade bl.a. till de uttalanden som finns i hälso- och
sjukvårdslagens målparagraf, där det sägs att målet för hälso- och
sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela
befolkningen, och anförde att det är viktigt att en rad åtgärder vidtas
för att de uppsatta målen skall nås. Utskottet såg emellertid inte något
behov av ett initiativ från riksdagens sida för att syftet med motionen
skulle bli tillgodosett. Den då aktuella motionen avstyrktes därför (res.
mp).

Utskottet har inte ändrat sin inställning sedan föregående riksmöte.
Motion So521 (mp) avstyrks alltså.

Anslag

Under detta avsnitt behandlar utskottet anslagsyrkanden och övriga
yrkanden i budgetpropositionen samt de motionsyrkanden som väckts
med anledning av dessa yrkanden och som avser budgetåret 1990/91. I
en bilaga redovisas i tabellform oppositionspartiernas i reservationer
anmälda anslagsalternativ.

Motionsyrkanden om uttalanden av riksdagen beträffande kommande
budgetår behandlar utskottet i särskilda ämnesbetänkanden.

Anslagen under A 2, A 3 och E 10 behandlas i betänkandet SoU19
om forskning. Anslaget E 2 behandlas i betänkandet SoU21 om ny
myndighet för kontrollen och tillsynen på läkemedelsområdet m.m.
Anslaget G 4 behandlas i betänkandet SoU20 om svårt rörelsehindrade
elevers gymnasieutbildning.

Socialdepartementet m.m. (A 1, A 4 och A 5)
Informationsförsörjning (A 4)

I motion 1989190:So27l av Ylva Johansson m.fl. (vpk) yrkas att riksdagen
för budgetåret 1990/91 anslår 150 000 kr. utöver regeringens
förslag till anslaget A 4. Informationsförsörjning, eller således
1 420 000 kr. Motionärerna hänvisar till prostitutionen i Sydostasien
och framhåller att denna är moraliskt oförsvarlig. Även svenskar deltar
i den exploatering av kvinnor och barn som förekommer, anförs det.
Med anledning härav föreslås att socialstyrelsen skall ges uppdrag att
utarbeta en informationsbroschyr som beskriver "sexslaveriet". Skriften
skall enligt motionärerna delas ut av resebyråerna i samband med
försäljning av resor till Sydostasien.

1989/90:SoU17

I budgetpropositionen (s. 14) anförs bl.a. att under anslaget A 4 beräknas
medel dels för insatser för förbättringar när det gäller samordning
och utnyttjande av statistik m.m., dels för tillfälliga insatser. Anslaget
beräknas till 1 270 000 kr.

Enligt uppgift från socialstyrelsens aids-kansli förekommer s.k. sexresor
inte endast till Sydostasien, och då framför allt Thailand, utan till ett
stort antal länder runt om i världen.

I sammanhanget kan nämnas att Nordiska rådet för närvarande
finansierar ett projekt med uppgift att informera nordiska utlandsresenärer
om smittspridning när det gäller HIV/aids och andra sexuellt
överförbara sjukdomar. Bl.a. bedriver projektgruppen samarbete med
och ger information till resebyråer och reseledare för att nå resenärer
med information om smittriskerna. Projektgruppen finns i Köpenhamn
och samarbetar med både socialstyrelsen och Aids-delegationen.
Förslag till olika informationsaktiviteter, bl.a. en broschyr som
delvis behandlar frågor om prostitution, HIV/aids m.m., håller för
närvarande på att utarbetas.

Utskottet gör följande bedömning.

Det är enligt utskottet angeläget att utlandsresenärer nås av information
om den prostitution som förekommer i olika delar av världen och
de smittrisker som denna prostitution för med sig. Mot bakgrund av
den verksamhet som redan pågår på området, bl.a. inom ramen för det
nordiska samarbetet och genom socialstyrelsen och Aids-de legat io nen,
anser utskottet inte att riksdagen har anledning att vidta någon sådan
åtgärd som begärs i motion So271 (vpk). Motionen avstyrks.

Utskottet tillstyrker den föreslagna medelsanvisningen till Informationsförsörjning.

Insatser mot aids (A 5)

Från anslaget A 5 bekostas särskilda insatser för att bekämpa spridningen
av det virus, Humant Immunbrist Virus (HIV), som orsakar
immunbristsjukdomen aids. Riksdagen antog år 1988 ett handlingsprogram
för den fortsatta bekämpningen av HIV/aids (prop. 1987/88:79,
SoU 10, rskr. 165). Programmet innefattar information till allmänheten
och särskilda grupper med s.k. riskbeteende. Det omfattar vidare
stöd till förebyggande insatser inom narkomanvård, kriminalvård, psykosocial
stödverksamhet samt till medicinsk och samhällsvetenskapligt
orienterad forskning. Från anslaget utgår också ett extra bidrag till
Stockholms och Malmöhus läns landsting och Stockholms, Göteborgs
och Malmö kommuner.

För budgetåret 1989/90 har till Insatser mot aids anslagits
226 milj.kr. Regeringen har för budgetåret 1990/91 under anslaget A 5
föreslagit ett reservationsanslag på 193,5 milj.kr. Förslaget innebär en
reell minskning med 11 milj.kr. 21,5 milj.kr. föreslås bli överförda till
andra anslag (14 milj.kr. till kriminalvården, 3,5 milj.kr. till statens

1989/90:SoU17

bakteriologiska laboratorium, 3 milj.kr. till forskning inom utbildningsdepartementets
område och 1 milj.kr. till socialdepartementets
anslag A 3. Forskning och utvecklingsarbete samt försöksverksamhet).

Anslaget A 5 är ett reservationsanslag. I budgetpropositionen redovisas
att drygt 33 milj.kr. finns i reservation från tidigare budgetår. Från
socialdepartementet har dock upplysts att disponibla medel, dvs. medel
om vilkas användning beslut ännu inte fattats, uppgår till drygt 10
milj.kr.

I motion 1989l90:So429 av Sten Svensson m.fl. (m) hemställs att riksdagen
till Insatser mot aids anvisar ett i förhållande till regeringens
förslag med 11 milj.kr. förhöjt reservationsanslag på 204,5 milj.kr.
(yrkande 1). Motionärerna anför bl.a. att besparingen inte är förenlig
med det ansvar som staten måste ta när det gäller bekämpandet av
spridningen av HIV. En besparing kan felaktigt ge människor intrycket
att faran är över.

I motion 1989/90:So54I av Lars Werner m.fl. (vpk) hemställs att
riksdagen till Insatser mot aids anslår 13 milj.kr. utöver regeringens
förslag till fördjupad information riktad till ungdomar om HIV/aids
(yrkande 2). Beloppet motsvarar enligt motionärerna vad skolöverstyrelsen
(SÖ) begärt för fortbildnings- och informationsinsatser när det
gäller HIV/aids.

Även andra motioner innehåller yrkanden om resurser för SÖ:s
HIV/aids-arbete. I motion 1989l90:So429 (m) begärs ett tillkännagivande
till regeringen att erforderliga resurser inom ramen för aids-anslaget
skall ställas till SÖ:s förfogande (yrkande 4). Motionerna 1989/90:So430
av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkande 1 och 1989l90:So436 av Rosa
Östh m.fl. (c) yrkande 2 har motsvarande innehåll. De två sistnämnda
motionerna har dock inga yrkanden om ökat anslag.

SÖ har sedan budgetåret 1987/88 från AIDS-delegationen erhållit medel
för fortbildnings- och informationsinsatser. Hösten 1987 erhöll SÖ
sålunda 3,5 milj.kr. i bidrag ur aids-anslaget och hösten 1989 3,3
milj.kr. Av medlen har en del använts för fortbildning av länslag (steg
1), vilka därefter fungerat som kursledare i utbildning av personal vid
grund- och gymnasieskolor (steg 2). I samarbete med socialstyrelsen
har vidare en tidning till samtliga gymnasieelever tagits fram och
distribuerats till skolorna. En lärarhandledning som successivt kan
byggas ut har utarbetats. SÖ har bedömt att fortbildningsinsatser är
nödvändiga också under budgetåret 1990/91 och beräknat ett medelsbehov
härför till ca 13 milj.kr. SÖ har därvid utgått ifrån att landstingen
står för halva kostnaden. SÖ har sålunda i sin anslagsframställning
yrkat ca 6,5 milj.kr. för sina fortbildnings- och informationsinsatser för
skolorna när det gäller HIV/aids. Fortbildningsinsatserna är avsedda att
vara av engångskaraktär. Efter denna engångssatsning har SÖ förutsatt
att utbildningen av lärare i princip kan ske i reguljära former inom
ramen för grund- och fortbildning av lärare.

I budgetpropositionen bil. 10 (utbildningsdepartementet, s. lil f.)
anför föredraganden att han delar SÖ:s uppfattning att skolan, genom
sin unika möjlighet att i stort sett nå alla ungdomar, bör utnyttjas i det

1989/90: So U1

HIV/aidsförebyggande arbetet. HlV/aids-informationen bör, anför föredraganden
vidare, ingå som en del i den ordinarie undervisningen om
sex och samlevnad. Föredraganden erinrar om att ansvaret för särskilda
medel för informationsinsatser m.m. när det gäller HIV/aids ligger
inom socialdepartementets verksamhetsområde. Föredraganden har
därför samrått med chefen för socialdepartementet. Något utrymme för
medel till SÖ:s förfogande har enligt vad som redovisas inte kunnat
finnas inom den särskilda ramen för insatser mot aids. SÖ har fått i
uppdrag att göra en uppföljning och utvärdering av gjorda informationsinsatser
fram till och med vårterminen 1990, bekostade med
medel från AIDS-delegationen. I avvaktan på resultatet av utvärderingen
har inte några särskilda medel avsatts till fortsatta sådana insatser.

Även i socialdepartementets bilaga till budgetpropositionen behandlas
skolans HIV/aids-arbete (bil. 7 s. 16). Också där framhålls skolans
ansvar att inom ramen för den obligatoriska sexual- och samlevnadsundervisningen
ge ungdomar kunskaper om sexuellt överförbara sjukdomar,
preventivmedel etc. Socialministern anför att information om
HIV snarast möjligt bör integreras i denna undervisning. Han hänvisar
till SÖ:s uppdrag att följa upp och utvärdera de hittills gjorda insatserna.
Enligt socialministern avser regeringen att avvakta resultatet av
utvärderingen innan eventuella ytterligare stödinsatser sätts in. En
väsentlig del av de centralt initierade informationsinsatserna under
budgetåret 1990/91 skall enligt socialministern riktas till ungdomar,
vilket kommer att innebära ett stöd till informationsarbetet på skolans
område.

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat motioner om bidrag
till SÖ:s fortbildnings- och informationsverksamhet när det gäller
HIV/aids. Vid den senaste behandlingen, i betänkandet 1988/89:
SoU21 där även tidigare uttalanden redovisas, anförde utskottet bl.a.
följande (s. 19).

Utskottet erinrar om de skarpa uttalanden som utskottet gjort om
vikten av att HIV och aids behandlas i skolans sex- och samlevnadsundervisning.
Skolan har en unik möjlighet att nå ungdomarna med
information. Utskottet har även i andra sammanhang vid åtskilliga
tillfällen framhållit att sex- och samlevnadsundervisningen i skolan
måste förbättras. Undervisningen skall vara ett led i en vidare samlevnadsundervisning
där begrepp som ansvar och hänsyn inte glöms bort
i en hantering som lätt kan tendera att bli för teknisk. Utskottet delar
den grunduppfattning som finns i motionerna att sex- och samlevnadsundervisningen
måste få ökad prioritet i skolan. Tidigare har utskottet
framhållit att undervisningen måste utformas så att ungdomarna får
möjlighet att verkligen diskutera frågorna.

Vad sedan gäller kraven på resurser till SÖ för sex- och samlevnadsutbildningen
vill utskottet erinra om utskottets uttalanden i denna
fråga förra året. Utskottet anser det alltjämt angeläget att ett program
för fortbildning och undervisning kan fullföljas. Av den föregående
redovisningen framgår att SÖ med stöd av bidrag från aids-anslaget nu
genomfört ett sådant program för gymnasieskolan och att SÖ även
erhållit medel för ett liknande program för grundskolan. Utskottet
anser detta arbete mycket värdefullt och ser med tillfredsställelse att en

1989/90:SoU17

viss utvärdering av genomförda insatser kommit till stånd. Utskottet
anser det angeläget att de företagna utbildningsinsatserna verkligen tas
till vara i skolans sex- och samlevnadsundervisning. Det finns emellertid
anledning att framhålla att de nu företagna insatserna inte får bli
insatser av engångskaraktär.

Utskottet finner det riktigt och angeläget att medel utgår från
aids-anslaget för att förbättra informationen om HIV och aids i skolorna.
Utskottet vill emellertid samtidigt framhålla att utskottet inte anser
det rimligt att hela den nydaning av sex- och samlevnadsundervisningen
som är nödvändig finansieras med medel ur aids-anslaget. Eftersom
sex- och samlevnadsundervisningen utgör en betydelsefull del i skolans
hela undervisning anser utskottet att medel för en reformering av sexoch
samlevnadsundervisningen också måste sökas på annat håll. Aidsmedlen
är framför allt avsedda för att åtgärder snabbt skall kunna
vidtas i ett initialskede. Inte minst gäller detta de insatser som behövs i
fråga om informationen om HIV och aids. När informationen väl
integrerats i annat arbete bör finansieringen av det arbetet ske på det
reguljära sättet.

Med hänvisning till det anförda avstyrkte utskottet de då aktuella
motionerna. Utskottets m-, fp-, c- och vpk-ledamöter reserverade sig
till förmån för ett tillkännagivande om att resurser borde ställas till
SÖ:s förfogande inom ramen för aids-anslaget, så att det planerade
fortbildningsprogrammet kan genomföras.

Utskottet gör nu följande bedömning.

När HIV och aids först uppmärksammades för drygt fem år sedan var
kunskapsbehovet stort. En omfattande informationskampanj inleddes
år 1987. I ett första led av kampanjen riktades informationen till
allmänheten. Därefter följde en delkampanj riktad särskilt till de
prostituerades kunder. En tredje delkampanj genomfördes för ungdomar.
De medmänskliga aspekterna av HIV och aids har också lyfts
fram. Under 1988 och 1989 redovisades på nytt i kampanjer hur
smittspridningen kan motverkas. Dessutom har genomförts en utbildning
av vidareinformatörer. Ett stort informationsmaterial har tagits
fram för denna grupp. Parallellt med kampanjerna har också pågått ett
omfattande informationsarbete genom statliga myndigheter, landsting
och inte minst frivilliga organisationer. En satsning har gjorts för att
förbättra skolans information om HIV/aids.

Förutom informationsinsatserna har hälso- och sjukvården mobiliserat
en beredskap att ta emot, diagnostisera samt vårda och behandla
HIV-smittade och aidssjuka. En omfattande testverksamhet har genomförts.
Provtagningar sker fortlöpande. Hälso- och sjukvården liksom
folkrörelserna och organisationer har gjort betydelsefulla insatser för
att utveckla vård och omhändertagande. Forskningen kring HIV/aids
är intensiv.

Även om avsevärda insatser sålunda gjorts i syfte att sprida kunskap
om HIV och aids är informationsbehovet fortfarande stort. Utskottet
delar den i flera motioner framförda uppfattningen att samhället efter
de insatser som hittills har gjorts nu inte får ge allmänheten intrycket
av att faran på något sätt skulle vara över. Kunskapsförmedling och
information om HIV/aids kommer under lång tid att vara det mest

1989/90:SoU17

verksamma instrumentet för att förebygga smittspridning. HIV är ingen
övergående smitta. Den kommer såvitt man kan bedöma i dag att
finnas kvar för överskådlig framtid. Information måste därför lämnas
kontinuerligt och inte endast i samband med särskilda kampanjer.
Inriktningen av det kommande informationsarbetet övervägs för närvarande.
Enligt utskottet är det väsentligt att få till stånd en integrering
av informationen om HIV och aids främst i sex- och samlevnadsundervisningen
och i hälsoupplysningen. Exempel finns på att en sådan
integrering redan inletts. Så har t.ex. kriminalvården och narkomanvården
i dag bättre förutsättningar att i sin reguljära verksamhet
hantera HIV/aids-frågorna. Utskottet understryker vikten av att denna
utveckling fortsätter inom alla områden.

Flera motioner tar upp frågan om stöd till SÖ för dess informationsarbete
när det gäller HIV/aids. Utskottet har tidigare uttalat att det är
nödvändigt att HIV och aids behandlas i skolans sex- och samlevnadsundervisning.
Sverige har ett i förhållande till många andra länder
gynnsamt läge när det gäller att nå ungdomar med sådan information.
Skolan har sålunda en sedan länge etablerad sexualupplysning. Det
finns dock fortfarande brister i denna. För att komma till rätta härmed
har SÖ genomfört ett fortbildningsprogram. Detta har syftat till att
förbättra utbildningen av personalen vid grund- och gymnasieskolor.
Bidrag till arbetet har under flera år utgått från aids-anslaget. Utskottet
delar uppfattningen i budgetpropositionen att de gjorda informationsinsatserna
nu måste utvärderas. Regeringen har uppdragit åt SÖ att
göra en sådan utvärdering. SÖ har samtidigt för nästa budgetår begärt
ytterligare medel för fortbildningsprogrammet. Därvid har framhållits
att fortbildningsinsatserna är av engångskaraktär. Enligt utskottet är
det angeläget att SÖ under budgetåret 1990/91 kan genomföra de
fortbildnings- och informationsinsatser som planerats. Bidrag bör därför
kunna utgå ur anslaget A 5 även detta år. Enligt utskottet bör SÖ:s
behov kunna tillgodoses inom ramen för det föreslagna anslaget A 5.

Utskottet vill i likhet med vad utskottet anfört flera gånger tidigare
framhålla att det är angeläget att sex- och samlevnadsundervisningen
och informationen om HIV och aids i skolorna kan förstärkas. Som
utskottet också framhållit tidigare är det nödvändigt att hittills gjorda
insatser för att förbättra utbildningen av personalen vid grund- och
gymnasieskolan utvärderas. Eftersom sex- och samlevnadsundervisningen
utgör en betydelsefull del i skolans hela undervisning anser utskottet
att erforderliga medel för en fortsatt reformering av denna undervisning
fortsättningsvis bör beviljas över utbildningsbudgeten.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So429 (m) yrkande
4, So430 (fp) yrkande 1, So436 (c) yrkande 2 och So541 (vpk)
yrkande 2 i motsvarande del bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

Behovet av ett statligt stöd till insatser mot HIV/aids är som framgår av
det nyss anförda alltjämt stort. Förslaget i budgetpropositionen innebär
en reell minskning på 11 milj.kr. Drygt 10 milj.kr. finns emellertid
disponibla som reserverade medel från tidigare budgetår. Utskottet

1989/90:SoU17

förutsätter att dessa kommer att användas för insatser mot aids. Utskottet
anser med hänvisning härtill att det anslag som föreslås av regeringen
till anslaget A 5 är tillräckligt. Mot denna bakgrund avstyrker
utskottet motion So429 (m) yrkande 1 och So541 (vpk) yrkande 2 i
återstående del.

I motion 1989/90:So510 av Göran Allmér (m) hemställs att riksdagen
beslutar att ur anslaget A 5. Insatser mot aids inom socialdepartementets
huvudtitel för budgetåret 1990/91 anvisa 300 000 kr. till Kamratföreningen
NU i Danderyd (yrkande 2).

Kamratföreningen NU är en stöd- och kamratförening för transfusionssmittade.
Föreningen bildades våren 1988. Den har hittills erhållit
bidrag ur aidsanslaget genom beslut av socialdepartementet med
200 000 kr. Föreningen har också erhållit 300 000 kr. i bidrag genom
beslut av socialstyrelsen.

Antalet personer som genom blodprodukter fatt HIV uppgick den 30
november 1989 till 194. 44 av dessa hade vid samma tidpunkt utvecklat
sjukdomen aids. Något mindre än hälften av de HIV-smittade resp.
aidssjuka har smittats genom blodtransfusioner.

Utskottet behandlade i det tidigare betänkandet 1988/89:SoU21 ett
motionsyrkande om bidrag till en förening för blödarsjuka för arbete
med HIV/aids. Utskottet uttalade därvid att det är angeläget att det
finns en väl fungerande stödverksamhet för de blödarsjuka som drabbats
av HIV och deras anhöriga. Utskottet hänvisade till att socialstyrelsen
fatt regeringens uppdrag att redovisa en utvärdering av insatserna
för HIV-smittade blödarsjuka men också lämna förslag till hur
verksamheten bör utformas för framtiden. Utskottet fann mot den
bakgrunden inte något behov av uttalande från riksdagens sida med
anledning av den då aktuella motionen.

Utskottet gör följande bedömning.

Enligt utskottet är det angeläget att de människor som drabbats av
HIV-smitta genom blodprodukter på allt sätt får samhällets stöd. Patient-
och anhörigföreningar gör ett mycket värdefullt arbete. Den
aktuella kamratföreningen har också tidigare fatt bidrag från staten för
sin verksamhet efter beslut av socialdepartementet och socialstyrelsen.
Det bör dock inte ankomma på riksdagen att pröva frågor om bidrag
till enskilda organisationer. Utskottet avstyrker därför motion
1989/90:So510 (m) yrkande 2.

Medelsanvisningen i övrigt

Utskottet tillstyrker den i propositionen föreslagna medelsanvisningen
till Socialdepartementet.

1989/90:SoU17

Ekonomiskt stöd till barnfamiljer m.m. (C 1, C 4, C 6
och C 7)

Utskottet tillstyrker de i propositionen föreslagna medelsanvisningarna
till Allmänna barnbidrag, Bidragsförskott, Särskilt bidrag för vissa
adoptivbarn och Bidrag till kostnader för internationella adoptioner,
som inte mött någon erinran i form av motioner.

Hälso- och sjukvård m.m. (E 1, E 3 —E 9 och
E 11 —E 19)

Socialstyrelsen (E 1)

Riksdagen har med anledning av proposition 1988/89:130 om riktlinjer
för socialstyrelsens framtida roll, uppgifter och inriktning m.m. beslutat
om socialstyrelsens huvudsakliga uppgifter och verksamhetsinriktning
(SoU24, rskr. 296). Enligt detta beslut skall socialstyrelsen i första
hand inrikta sitt arbete på tillsyn i form av uppföljning och utvärdering
av den verksamhet som kommuner, landsting och andra organ
bedriver inom socialsektorns område. Socialstyrelsen skall också i
egenskap av expertmyndighet kunna tillhandahålla kunskapsunderlag
som kan behövas av regering, landsting och kommuner inför olika
ställningstaganden.

I syfte att förstärka socialstyrelsens tillsyn inom hälso- och sjukvården
föreslogs i propositionen att det skulle inrättas regionala tillsynsenheter
på högst sex orter i landet. Utskottet uttalade sin tillfredsställelse
över det framlagda förslaget när det gällde förstärkningen av socialstyrelsens
tillsynsverksamhet. När det gällde mera detaljerade organisationsfrågor
erinrade utskottet om att det inte längre ankommer på
riksdagen att besluta om grundstrukturen för en myndighet. Ansvaret
härför åvilar i stället regeringen.

Socialstyrelsens nya organisation började genomföras den 1 juli
1989.

Två motioner tar upp frågan om lokaliseringen av de regionala tillsynsenheterna.
I motion 1989l90:So42l av förste vice laiman Ingegerd
Troedsson m.fl. (m, fp, c) hemställs att riksdagen beslutar att socialstyrelsens
regionala tillsynsenhet för Uppsala/Örebroregionen förläggs till
Uppsala. Enligt motionärerna kräver en uppföljning och utvärdering
av sjukvårdsorganisationens utveckling dels tillgång till största möjliga
bredd och djup när det gäller den medicinska kompetensen, dels
tillgång till kvalificerad hälso- och sjukvårdsforskjning. I båda dessa
avseenden erbjuder Uppsala enligt motionärerna den ojämförligt största
kompetensen.

I motion 1989l90:So401 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Carl-Johan
Wilson (båda fp) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna att socialstyrelsens tillsynsenhet för Linköpings-/Göteborgsregionen
placeras i Jönköping i stället för i Göteborg. Motionä -

1989/90:SoU17

rerna redovisar ett antal geografiska, ekonomiska, praktiska och rekryteringsmässiga
skäl för att Jönköping skulle bli en mycket god placeringsort.

Socialstyrelsen avlämnade den 29 september 1989 rapporten Regional
organisation vid socialstyrelsen — Uppgifter, lokalisering, resursdimensionering
m.m. Socialstyrelsen har föreslagit att de regionala enheterna
skall vara fem till antalet. Styrelsen har vidare föreslagit att enheterna
lokaliseras till Umeå, Uppsala, Stockholm, Göteborg och Malmö.
Socialstyrelsen har i detta sammanhang bl.a. beaktat rekryteringsbasen,
dvs. tillgången på olika typer av expertis (bl.a. medicinsk och odontologisk
kompetens), kontakterna med samverkansnämnderna, närheten
till tillsynsobjekten och kommunikationerna. Socialministern anför i
budgetpropositionen (bil. 7 s. 77) att han delar bedömningen att
antalet tillsynsenheter bör vara fem. Däremot anser han att enheten i
Uppsala/Örebroregionen bör förläggas till Orebro. Han hänvisar därvid
till att samverkansnämnden enhälligt föreslagit att enheten förläggs dit.
Skälen till detta har bl.a. varit att Orebro geografiskt och kommunikationsmässigt
ligger centralt i förhållande till de sju landsting som ingår
i regionen. Vidare har en lokalisering till Örebro från sysselsättningssynpunkt
bedömts ha större betydelse för Örebro än för Uppsala.
Socialministern beräknar kostnaderna i båda alternativen som likvärdiga.
Valet av Göteborg har inte föranlett någon särskild motivering i
budgetpropositionen.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet erinrar om riksdagens beslut med anledning av prop.
1986/87:99 om ledning av den statliga förvaltningen (KU 1986/87:29,
rskr. 226) att regeringen ensam bör besluta om grundstrukturen när
det gäller en myndighets inre organisation och att riksdagen bör
besluta om huvudinriktningen av myndighetens verksamhet. Riksdagen
bör därför enligt utskottet inte ta ställning i frågan om förläggningen
av de regionala tillsynsenheterna. Utskottet avstyrker därför motion
So421 (m, fp, c).

Av samma skäl avstyrks motion So401 (fp).

Utskottet tillstyrker den föreslagna medelsanvisningen till Socialstyrelsen.

Statens rättsläkarstationer (E 4)

1 samband med behandlingen av regeringens förslag till anslag till
Statens rättsläkarstationer för budgetåret 1989/90 redovisade utskottet
utförligt gällande bestämmelser m.m. för den rättsmedicinska obduktionsverksamheten
(1988/89:SoU16 s. 7 ff.). 1 betänkandet fanns också
ett avsnitt om utvecklingen under senare tid. Vid sin behandling av
regeringens förslag till anslag och vissa motioner anförde utskottet bl.a.
följande.

Utskottet kan inledningsvis konstatera att omfattande problem och
stora svårigheter för den rättsmedicinska verksamheten har uppkom -

1989/90:SoU17

4 Riksdagen 1989190. 12 sami. Nr 17

mit när det gäller att uppfylla de mål som uppställts för verksamheten.
Samtidigt som resurserna har skurits ned har behovet av rättsmedicinska
undersökningar enligt gällande föreskrifter ökat. Viktiga rättsmedicinska
arbetsuppgifter som forskning och undervisning har måst eftersättas.
Det har funnits uppenbar risk för att de framtida möjligheterna
att rekrytera kompetent personal till området skulle försvåras.

Utskottet anser det klart att den rättsmedicinska verksamheten behöver
en resursförstärkning. Ett resurstillskott behövs redan innevarande
år för att verksamheten skall kunna klaras. Utskottet har erfarit att
regeringen avser att medge ett överskridande på innevarande års budget
i den storleksordning som beräknats av socialstyrelsen. Vad gäller
resursbehovet för nästa budgetår har socialstyrelsen i sin framställning
till regeringen i februari 1989 beräknat ett medelsbehov på ca 2
milj.kr. utöver vad som beräknats i budgetpropositionen. Utskottet
beräknar ett större resursbehov eller 2,2 milj.kr. utöver det i budgetpropositionen
föreslagna beloppet och utöver det överskridande med
2,7 milj.kr. på innevarande års budget som bedömts nödvändigt. Enligt
utskottet bör riksdagen därför för nästa budgetår till Statens rättsläkarstationer
anvisa ett förslagsanslag på 34 268 000 kr.

Utskottet anförde vidare:

För att man skall komma till rätta med problemen när det gäller den
rättsmedicinska verksamheten krävs också åtgärder på längre sikt.
Utskottets utgångspunkt är att den rättsmedicinska verksamheten har
stor betydelse för rättssäkerheten. Viktiga i sammanhanget är inte bara
de rättsmedicinska obduktionerna utan också de undersökningar som
för olika ändamål görs på levande personer och de uppgifter som
sakkunniga som rättsmedicinarna fullgör. Rättsmedicinen gagnar inte
bara traditionellt rättsvårdande myndigheter som polis, åklagare och
allmänna domstolar utan också bl.a. socialtjänsten och myndigheter
som arbetar med invandrarfrågor. Rättsmedicinska undersökningar har
vidare betydelse för civilrättsliga bedömningar som görs av försäkringsdomstolar
och försäkringsbolag. Det finns också skäl att erinra om den
viktiga verksamhet som fullgörs av rättsodontologen vid rättsläkarstationen
i Stockholm. De arbetsuppgifter som denne utför är även av
internationell betydelse. Utskottet finnér det angeläget att den rättsmedicinska
verksamheten får sådana resurser att den även i framtiden
kan tillgodose högt ställda krav. Det finns enligt utskottet också skäl att
erinra om personalsituationen för rättsmedicinen. Arbetsförhållandena
måste förbättras. Personalen måste kunna känna trygghet i sin anställning.
Den framtida rekryteringen av kompetent personal till det rättsmedicinska
området måste också tryggas. Detta gäller även den rättsodontologiska
verksamheten.

Utskottet behandlade också frågan om huvudmannaskapet för den
rättsmedicinska verksamheten. Utskottet hänvisade bl.a. till att den s.k.
RRK-utredningen utrett den framtida organisationen för det rättsmedicinska,
rättskemiska och kriminaltekniska undersökningsväsendet och
lagt fram vissa förslag. Utskottet anförde vidare:

Det är enligt utskottet angeläget att en lösning av frågorna om huvudman
och organisation av verksamheten kan komma till stånd. Utskottet
förutsätter att regeringen skyndsamt tar sig an dessa frågor. Utskottet
är inte berett att nu ta ställning till frågan om den rättsmedicinska
verksamheten i framtiden bör ha en helt självständig ställning eller
underordnas viss myndighet. Denna fråga bör självklart ingå i regeringens
beredningsarbete.

1989/90:SoU17

Vad utskottet anfört om den framtida utvecklingen för rättsmedicinen
föreslogs riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Riksdagen
följde utskottet (rskr. 1988/89:214).

För budgetåret 1989/90 anslogs sålunda 34 268 000 kr. Regeringen har
för budgetåret 1990/91 under anslaget E 4 till Statens rättsläkarstationer
föreslagit ett förslagsanslag på 37 649 000 kr. I budgetpropositionen
anförs (s. 82) att en ny omständighet vid bedömningen av rättsläkarstationernas
resursbehov är den överenskommelse mellan staten och
sjukvårdshuvudmännen som träffats angående s.k. enkla dödsorsaksundersökningar.
Fr.o.m. den 1 januari 1990 skall således sjukvårdshuvudmännen
ta ett större ansvar för utfärdande av dödsbevis i de fall
dödsfallet inträffar i hemmet eller inom äldrevårdsinstitution. Genom
en ändring som gjorts i allmänna läkarinstruktionen (1963:341) åligger
det numera läkare som i sin verksamhet får kännedom om att någon
avlidit på en annan plats än ett sjukhus att försöka få fram sådana
uppgifter om den avlidne, i första hand från den läkare som närmast
före dödsfallet vårdat den avlidne, som kan vara av betydelse för att
fastställa dödsorsaken. (Ändringen, som gjordes genom SFS 1989:815,
trädde i kraft den 1 januari 1990.)

Till följd av överenskommelsen mellan socialdepartementet och
sjukvårdshuvudmännen om de s.k. enkla dödsorsaksundersökningarna
och ändringen i läkarinstruktionen har socialstyrelsen, efter samråd
med Landstingförbundet och rikspolisstyrelsen, ändrat sina föreskrifter
om dödsbevis. I de nya föreskrifterna inskärper socialstyrelsen särskilt
att det enligt läkarinstruktionen åligger envar läkare att bemöda sig att
rörande en avliden person få fram resp. lämna sådana uppgifter, som
kan vara av betydelse för att fastställa dödsorsaken, och om det behövs
ta initiativ till obduktion enligt obduktionslagen (1975:191). Huvudregeln
vid dödsfall såväl på som utanför sjukvårdsinrättning är dock att
dödsbevis skall utfärdas utan obduktion om en sannolik dödsorsak kan
anges. De nya föreskrifterna om dödsbevis m.m. har publicerats i
SOSFS 1989:34 och tillämpas sedan den 20 februari 1990.

Enligt vad som anförs i budgetpropositionen är målet med de nya
reglerna för utfärdande av dödsbevis att antalet enkla dödsorsaksundersökningar
skall kunna minskas med 3 000—4 000, vilket anses innebära
en stor omställning jämfört med hittillsvarande rutiner för utfärdande
av dödsbevis. Enligt vad som anförs i propositionen förutsätter
regeringen att socialstyrelsen, rikspolisstyrelsen och sjukvårdshuvudmännen
på olika sätt aktivt verkar för att nya rutiner etableras så att
målet kan nås successivt. Socialministern gör bedömningen att det
extra tillskott som riksdagen medgav i kombination med en förväntad
minskning av verksamhetsvolymen skall ge erforderligt utrymme för
såväl viss förnyelse inom verksamheten som en viss rationalisering.
Avsikten är också att ge myndigheten möjligheter att på ett friare sätt
disponera anslaget.

Huvudförslaget om en minskning med 2 % har enligt uppgift från
socialdepartementet tillämpats vid beräkning av anslaget. Detta motsvarar
en minskning med 764 000 kr.

1989/90:SoU17

Fyra motioner innehåller yrkanden om en höjning av anslaget i
förhållande till regeringens förslag. 1 motion I989/90:So489 av Lars
Werner m.fl. (vpk) hemställs att riksdagen till Statens rättläkarstationer
anslår 5 501 000 kr. utöver vad regeringen har föreslagit eller
43 150 000 kr. Samma yrkande finns i motion !989/90:So499 av Karin
Israelsson (c). I motion I989l90:So509 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) yrkas
ett anslag på 5,5 milj.kr. mer än vad regeringen föreslagit eller
43 149 000 kr. (yrkande I). I motion 1989l90:So520 av Anita Stenberg
(mp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att det av socialstyrelsen
begärda anslaget till statens rättsläkarstationer inte får sänkas.
Samtliga motionärer anser att socialdepartementets antagande om att
antalet obduktioner under det kommande budgetåret skulle kunna
minska med 3 000—4 000 är orealistiskt. Dessutom framhålls rättsläkarnas
stora arbetsbörda.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet erinrar om de uttalanden som utskottet gjorde i samband
med förra årets budgetbehandling. Rättsläkarstationerna tillerkändes
därvid en betydande resursförstärkning. Därefter har staten och sjukvårdshuvudmännen
träffat en överenskommelse som syftar till att
minska verksamhetsvolymen vid rättsläkarstationerna. Ändringar har
också vidtagits i allmänna läkarinstruktionen och i socialstyrelsens
föreskrifter om dödsbevis. Det är svårt att nu bedöma hur stor minskning
av antalet rättsmedicinska undersökningar som åtgärderna leder
till. Utskottet anser sig dock kunna utgå ifrån att det kommer att bli
en betydande minskning av arbetsbördan vid rättsläkarstationerna.
Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet den i budgetpropositionen
föreslagna medelsanvisningen till statens rättsläkarstationer.
Motionerna So489 (vpk), So499 (c), So509 (fp) yrkande 1 och So520
(mp) avstyrks.

Statens institut för psykosocial miljömedicin (E 8)

Statens institut för psykosocial miljömedicin (IPM) har till uppgift att
utveckla, värdera och förmedla kunskaper om psykosociala risksituationer,
riskgrupper och riskreaktioner. Verksamheten omfattar målinriktad
forskning samt utbildning, dokumentation och information.

IPM har i sin anslagsframställning begärt en förstärkning av lönekostnadsanslaget
med 733 000 kr. motsvarande en forskare, en forskningsassistent
och en sekreterare samt en ökad löneresurs. IPM har
begärt undantag från huvudförslaget om en minskning med 2 %
eftersom detta enligt institutet inte är förenligt med statsmakternas
egna skrivningar rörande hälso- och sjukvården samt forskningspolitiken.

Socialministern anför i budgetpropositionen (bil. 7 s. 91) att han
anser att det är angeläget att IPM:s verksamhet kan bedrivas så effektivt
som möjligt inom de ramar som riksdagen angav vid institutets tillkomst.
Därför föreslås en förstärkning av myndighetens anslag med
medel motsvarande en forskare och därutöver en ökad löneresurs om

1989/90:SoU17

150 000 kr. I budgetpropositionen hemställs att riksdagen till IPM
skall anvisa ett förslagsanslag på 4 374 000 kr. Huvudförslaget genomförs
enligt uppgift från socialdepartementet.

I motion 1989190:So525 av Lars Werner m.fl. (vpk) hemställs att riksdagen
anvisar 500 000 kr. utöver vad regeringen föreslagit. Motionärerna
anser att institutet bör få pengar till ytterligare en forskningsassistent
och till en sekreterare.

I motion I989/90:So508 av Karin Israelsson och Ulla Tillander (båda
c) hemställs att riksdagen till IPM skall anvisa det förslagsanslag som
äskats av myndigheten. Regeringens budgetförslag innebär enligt motionärerna
att IPM inte kan fullfölja de uppgifter som förelagts institutet.
De yrkade tjänsterna och undantag från huvudförslaget motsvarar
en höjning av anslaget med 406 000 kr.

I motion 1989/90:So469 av Stig Gustafsson m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande
till regeringen om vad som anförs i motionen om IPM:s
angelägna behov av resurser. Aven denna motion hänvisar till vad IPM
anfört i sin anslagsframställning.

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat motionskrav på
förstärkta resurser till IPM. Vid den senaste behandlingen, i betänkandet
1988/89:SoU16, uttalade utskottet att det delade bedömningen att
IPM gör ett angeläget arbete (s. 22). Utskottet erinrade om den då
nyligen tillsatta arbetsmiljökommissionen och dess behov av underlag
för sitt arbete. Utskottet förutsatte att IPM kunde bidra med värdefulla
erfarenheter till kommissionens fortsatta arbete. Utskottet delade också
bedömningen att IPM, om institutet även fortsättningsvis skall kunna
fullgöra sina viktiga uppgifter på ett effektivt sätt och motsvara de
ambitioner som angavs vid institutets tillkomst, behöver tillföras ytterligare
resurser. Regeringen borde överväga på vilket sätt en sådan
förstärkning lämpligen borde ske och snarast återkomma med förslag
till riksdagen. Vad utskottet anfört i denna del föreslogs riksdagen ge
regeringen till känna. Utskottet avstyrkte ett särskilt motionsyrkande
om en höjning av anslaget till IPM för budgetåret 1989/90. Riksdagen
följde utskottet (rskr. 1988/89:214).

Utskottet gör nu följande bedömning.

Utskottet erinrar om sin tidigare inställning att IPM gör ett angeläget
arbete och att regeringen bör överväga hur en förstärkning av institutets
resurser kan ske. Utskottet konstaterar att förslaget i budgetpropositionen
inrymmer en viss resursförstärkning för IPM. Utskottet tillstyrker
regeringens förslag till medelsanvisning. Motionerna So525
(vpk), So508 (c) och So469 (s) avstyrks.

Bidrag till hälsoupplysning, m.m. (E 13)

I motion !989l90:So473 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) hemställs att
riksdagen för budgetåret 1990/91 anslår ett extra bidrag om 3 milj.kr.
för tobaksinformation (yrkande 2). Motionärerna hänvisar till vissa
uttalanden i samband med antagandet av utvecklingslinjer för hälso -

1989/90:SoU17

och sjukvården inför 90-talet (prop. 1984/85:181, SoU 28, rskr. 400), i
vilket sammanhang regeringen utlovade en intensifierad informationsverksamhet
om tobakens skadeverkningar med huvudsyfte att hindra
tobaksdebut bland barn och ungdom. Under åren 1986/87—1988/89
utgick vissa extra resurser motsvarande 3 milj.kr. per år för socialstyrelsens
hälsoupplysning när det gäller tobakens skadeverkningar. Motionärerna
framhåller vikten av att motverka tobaksbruk och anser att
förstärkta resurser för att motverka tobaksbruk bör utgå även under
kommande år med minst lika stort och helst större belopp. Finansiering
bör ske över statsbudgeten. Ett minimikrav är att 3 milj.kr. utöver
regeringens förslag skall utgå under nästa budgetår.

I motion 1989l90:So312 av Martin Olsson och Kersti Johansson (båda
c) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i
motionen om medel för upplysning syftande till en begränsning av
tobaksbruket och tobakens skadeverkningar (yrkande 1). Motionärerna
anför att betydande delar av våra sjukvårdsresurser tas i anspråk för
tobaksrelaterade sjukdomstillstånd och att tobaksbrukets hälsoeffekter
även leder till andra former av samhällsekonomiska förluster på grund
av produktionsbortfall orsakat av sjukfrånvaro från arbetet, förtidspensionering
och för tidig död. Samhällets insatser för att begränsa tobaksbruket
är mot den bakgrunden anmärkningsvärt små. Motionärerna
anser starka skäl tala lör att samhällets satsningar för att upplysa om
tobakens skadeverkningar borde vara avsevärt högre. Anslaget måste la
en sådan omfattning och fördelas så att de organisationer som verkar
för begränsning av tobaksbruket kan fullgöra sina synnerligen viktiga
uppgifter.

Från anslaget E 13 bekostas bl.a. upplysningsverksamhet om tobak
genom vissa organisationer, bl.a. Nationalföreningen för upplysning
om tobakens skadeverkningar (NTS). För budgetåret 1989/90 har drygt

2 milj.kr. avsatts för tobaksuppiysning. Medel för socialstyrelsens tobaksinformation
beräknas däremot sedan budgetåret 1987/88 under
anslaget E 1. Ur detta anslag har drygt 1 milj.kr. avsatts för innevarande
budgetår och 1,2 milj.kr. beräknats för 1990/91.

Socialstyrelsen redovisar i sin anslagsframställning att man i samråd
med berörda organisationer inlett en översyn av villkoren för de
organisationer som arbetar inom tobaksområdet. Denna sammanfaller
med att NTS, som är den största bidragsmottagaren, reorganiserar sin
kanslifunktion och diskuterar inriktningen av sin framtida verksamhet.
Översynen syftar till att genom samordning och rationalisering
öka effekten av de insatta resurserna. I sammanhanget kan också
redovisas att socialstyrelsen i samband med utarbetandet av en treårsbudget
1987 beslutade att prioritera sex speciella områden där åtgärder
för begränsning av alkohol- och tobakskonsumtion utgjorde ett sådant
prioriterat område. Budgetåret 1990/91 utgör det tredje året för denna
prioritering.

Regeringen tillkallade i maj 1988 en särskild utredare för att överväga
och föreslå olika åtgärder för att ytterligare minska tobaksbruket.
Utredaren, som antagit benämningen tobaksutredningen, skall enligt

1989/90:SoU17

sina direktiv (dir. 1988:23) bl.a. beakta behovet av informationsåtgärder.
Utredningen kommer enligt planerna att avlämna sitt betänkande
under första halvåret 1990.

Folkhälsogruppen har i en särskild rapport, Åtgärder för att minska
tobaksbruket i Sverige (Rapport nr 2 1989), föreslagit ett antal konkreta
åtgärder för att minska tobaksbruket i landet.

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat motionsyrkanden
om ökat anslag för tobaksinformation. I det senaste betänkandet,
1988/89:SoU14, konstaterade utskottet att socialstyrelsens medel för
tobaksinformation är beroende av prioriteringen inom ramen för
anslaget och att utfallet av denna prioritering ännu inte föreligger. Mot
bakgrund av att åtgärder för begränsing av tobakskonsumtion utgör ett
prioriterat område inom socialstyrelsen fann utskottet det inte erforderligt
med åtgärder från riksdagens sida i frågan. Det då aktuella
motionsyrkandet avstyrktes. Riksdagen följde utskottet (rskr.
1988/89:215).

Utskottet gör nu följande bedömning.

Informationen om tobaksbrukets skadeverkningar är ett viktigt inslag i
hälsoupplysningen med hänsyn till de stora hälsoriskerna förenade
med tobaksbruk. Åtgärder för att begränsa tobakskonsumtionen är
därför också ett prioriterat område inom socialstyrelsen. Behovet av
informationsåtgärder övervägs av tobaksutredningen. Utredningens förslag
bör enligt utskottet avvaktas innan riksdagen överväger något
initiativ i frågan.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna
So473 (fp) yrkande 2 och So312 (c) yrkande 1.

Utskottet tillstyrker budgetpropositionens förslag till medelsanvisning
till Bidrag till hälsoupplysning.

Bidrag till allmän sjukvård m.m. (E 16)

Från anslaget utgår dels det särskilda statsbidrag till den allmänna
sjukvårdsersättningen som sedan den 1 januari 1985 utgår till sjukvårdshuvudmännen
från den allmänna försäkringen, dels ett bidrag till
sjukvårdshuvudmännen enligt överenskommelse med Landstingsförbundet
om ändring i 1966 års avtal om den psykiatriska vården. Från
anslaget utgår även ersättning till landstingen och Gotlands kommun
enligt överenskommelse mellan staten och dessa kommuner om deras
övertagande av statens ansvar för provinsialläkarnas pensionering. I
budgetpropositonen föreslås dessutom att vissa övergångsbidrag till
Uppsala läns landsting enligt uppgörelsen om ändrat huvudmannaskap
för Akademiska sjukhuset i Uppsala i fortsättningen skall betalas ut
från anslaget E 16. Regeringen föreslår i budgetpropositionen att
riksdagen till Bidrag till allmän sjukvård m.m. för budgetåret 1990/91
anvisar ett förslagsanslag på 4 613 682 000 kr.

1989/90:SoU17

Minskad helgtjänstgöring inom vården

1989/90:SoU17

I motion 1989190:So269 av Lars Werner m.fl. (vpk) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag till statsbidrag för att initiera minskad
helgtjänstgöring inom vården enligt motionens förslag (yrkande I delvis;
återstående del av yrkandet behandlas under anslaget G 1 Bidrag
till social hemhjälp, ålderdomshem m.m. Där behandlas också yrkanden
om kortare arbetsdag inom hemtjänsten m.m. och särskilda statsbidrag
för detta.) 1 motionen hemställs vidare att riksdagen beslutar att
under anslaget E 16 anslå 2 000 milj.kr. utöver regeringens förslag
(yrkande 3). Motionärerna framhåller nödvändigheten av insatser när
det gäller personal inom vård och äldreomsorg. De hänvisar till att
försök som gjorts inom vården med minskad helgtjänstgöring har
inneburit minskad personalomsättning och gjort det lättare att rekrytera
ny personal.

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat frågor om rekryteringen
av personal till vården. Här kan nämnas betänkandena SoU
1987/88:22, 1988/89:SoU6, 15 och 19 samt 1989/90:SoU13. I betänkandena
redovisades det arbete med personalfrågorna som inletts på
vårdområdet, såsom regeringsinitiativ, offentliga utredningar, arbete
inom socialstyrelsen, Spri, Landstingsförbundet, enskilda landsting och
kommuner. I de nämnda betänkandena gjorde utskottet flera uttalanden.
Utskottet har bl.a. ansett det angeläget att ansträngningar görs för
att t.ex. önskemål från sjukvårdspersonal om att slippa arbeta varannan
helg skall kunna förverkligas. Vid sin behandling av motionsyrkanden
om vårdpersonalens arbetstider i betänkandet 1988/89:SoU15 betonade
utskottet vikten av en förbättrad personalpolitik och bättre arbetsvillkor
för vårdpersonalen. Det framhölls vidare att arbetsmiljön måste ha
en sådan utformning att vårdpersonalen kan arbeta heltid utan risk för
att bli utsliten i förtid. Utskottet framhöll att arbetstidens längd och
förläggning i första hand är en fråga som arbetsmarknadens parter har
att besluta om. Utskottet hänvisade också till arbetstidskommitténs
pågående arbete. Utskottet ville dock inte ställa sig bakom motionskrav
på förkortad arbetstid eller statsbidrag för att minska helgtjänstgöringen
inom vården. Riksdagen följde utskottet (rskr. 1988/89:213).

Utskottet fenn vid sin senaste behandling av de personalpolitiska
frågorna i betänkandet 1989/90:SoU13 inte skäl till något ändrat ställningstagande
(rskr. 1989/90:61).

Under den senaste tiden har arbetsförhållandena inom vården fatt
förnyad uppmärksamhet. Sålunda har regeringen den 23 november
1989 uppdragit åt socialstyrelsen att göra en redovisning och utvärdering
av utvecklingen på personalområdet inom äldreomsorgen. Detta
uppdrag skall redovisas senast den 1 januari 1991. I syfte att stödja
kommunerna har regeringen också uppdragit åt socialstyrelsen att
samla in och sprida erfarenheter och idéer på det personalpolitiska
området. Detta arbete kommer att pågå t.o.m. år 1991. Det kan också
erinras om att Landstingsförbundet i slutet av år 1988 beslutade att

under tre år göra en kraftsamling kring arbetsmiljöfrågorna i vid
mening. Detta arbetsmiljöprogram som kallats Vårdens arbetsmiljö —
vägar till förnyelse skall bedrivas fram t.o.m. utgången av år 1991.

Arbetstidskommittén har avslutat sitt arbete och i betänkandet (SOU
1989:53) Arbetstid och välfärd jämte bilagor redovisat sina överväganden.
Utredningen har funnit att utöver vad som redan utlovats i form
av en förlängning av föräldraförsäkringen till 18 månader och en sjätte
semestervecka inga allmänna arbetstidsreformer kan komma ifråga
före mitten av 1990-talet. Betänkandet remissbehandlas för närvarande.

Arbetsmiljökommissionen (S 1988:03), som tillsattes vid årsskiftet
1988/89, har i uppgift att presentera förslag för att skador, sjukfrånvaro
och utslagning som orsakas av arbete skall kunna minska. Kommissionen
har tillsatt fem arbetsgrupper, däribland en vård- och omsorgsgrupp
som skall komma med förslag till hur arbetsmiljöarbetet skall
utformas inom vårdsektorn. Arbetsmiljökommissionens arbete skall
vara avslutat i juni 1990.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet erinrar om sina tidigare uttalanden om personalförsörjningen
inom vårdsektorn och vårdpersonalens arbetstider. Utskottet är nu
liksom tidigare inte berett att ställa sig bakom kravet på statsbidrag för
att minska helgtjänstgöringen inom vården. Utskottet avstyrker därför
motion So269 (vpk) yrkande 1 delvis.

Utskottet avstyrker även kravet på en höjning av anslaget E 16
(yrkande 2 i motionen).

Statsbidrag till psykoterapeutisk behandling

I motion 1989190:So293 av Lars Werner m.fl. (vpk) hemställs att riksdagen
till anslaget E 16. Bidrag till allmän sjukvård m.m. för budgetåret
1990/91 anslår 10 milj.kr. utöver vad regeringen anslagit till psykoterapeutisk
verksamhet eller således 29 milj.kr.

I överenskommelsen om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen
för år 1990 har bestämts att ett särskilt bidrag om 19 milj.kr. skall
utges till sjukvårdshuvudmännen för psykoterapeutisk verksamhet. I
regeringens skrivelse 1988/89:153 till riksdagen med redovisning av
överenskommelsen framhålls beträffande bakgrunden till denna ersättning
bl.a. att socialstyrelsen under hösten 1987 framhållit att sjukvårdshuvudmännens
utbyggnad av den psykoterapeutiska veksamheten inte
svarade mot behoven och att åtgärder borde vidtas för att uppnå en
tillfredsställande situation. Bl.a. detta hade enligt socialstyrelsen medfört
att en betydande del av det psykoterapeutiska behandlingsbehovet
kommit att erbjudas i form av privat verksamhet med höga kostnader
för den enskilde som följd, såvida inte behandlingen skett hos en
försäkringsansluten vårdgivare. Som en konsekvens av detta var väntetiderna
långa både till sjukvårdshuvudmännens psykoterapeutiska öppenvårdsmottagningar
och till försäkringsanslutna psykoterapeuter och
psykoanalytiker.

1989/90:SoU17

Föredragande statsrådet anförde i skrivelsen att speciella åtgärder
snabbt måste vidtas för att öka tillgången på av sjukvården subventionerad
psykoterapeutisk behandling för de försäkrade. Det belopp om
sammanlagt 19 milj.kr. som statens och sjukvårdshuvudmännen enats
om skall, för att alla sjukvårdshuvudmän skall få en rimlig andel av
stödet, fördelas dels med ett grundbelopp lika stort för alla, dels med
ett belopp i förhållande till antalet invånare. Som villkor för ersättningen
gäller att sjukvårdshuvudmännen träffar vårdavtal med legitimerade
privata vårdgivare och ersätter dem för deras arvode med
undantag för gällande patientavgift. Vårdavtalen skall godkännas av
socialstyrelsen och utbetalningarna till huvudmännen skall göras av
riksförsäkringsverket.

Vid sin behandling av regeringens skrivelse 1988/89:153 behandlade
socialförsäkringsutskottet ett antal motionsyrkanden om ersättning från
sjukförsäkringen för psykoterapeutisk behandling m.m. Utskottet anförde
därvid bl.a. följande:

Det nuvarande systemet för ersättning till sjukvårdshuvudmännen från
sjukförsäkringen för främst öppen sjukvård innebär — — — att
sjukvårdshuvudmännen tilldelas ett efter överläggningar mellan staten
och sjukvårdshuvudmännen i förväg överenskommet belopp i allmän
sjukvårdsersättning per år. Från detta belopp avräknas vad som utgivits
direkt från försäkringen föregående år i arvode till privata vårdgivare
som är anslutna till försäkringen. Storleken på den allmänna sjukvårdsersättning
som sjukvårdshuvudmännen kan disponera för egen
del blir följaktligen avhängig av hur många privatpraktiserande vårdgivare
som är verksamma inom huvudmannens sjukvårdsområde. Mot
bakgrund härav har sjukvårdshuvudmännen med vissa undantag getts
inflytande över om nya vårdgivare skall anslutas till försäkringen.
Utskottet vill erinra om att den allmänna sjukvårdsersättningen är
avsedd som en ersättning även för sådan sjukvård som ges i form av
psykoterapeutisk behandling. Det står vidare sjukvårdshuvudmännen
fritt att, om deras egna vårdresurser är otillräckliga, träffa vårdavtal
även med sådana privata vårdgivare som inte är anslutna till försäkringen.
Eftersom resurserna inom den offentliga vården visat sig otillräckliga
för psykoterapeutisk behandling har överenskommits att en
särskild försäkringsersättning för psykoterapeutisk behandling vid sidan
av den allmänna sjukvårdsersättningen skall utgå under 1990.
Härigenom får sjukvårdshuvudmännen ekonomisk möjlighet att i ökad
utsträckning träffa vårdavtal med privata vårdgivare och på så sätt ge
de försäkrade ökad tillgång till psykoterapeutisk behandling mot sedvanlig
patientavgift och med högkostnadsskydd. Utskottet ser det som
en klar fördel för de försäkrade att detta extra tillskott av medel från
sjukförsäkringen direkt styrs till en vårdsektor som inte har tillräckliga
offentliga vårdresurser. Om staten i det läge som för närvarande råder
i stället valt att låta de privata vårdgivarna etablera sig under samma
förutsättningar som gäller för privata läkare och sjukgymnaster, nämligen
att sjukvårdshuvudmannen tillstyrker detta och därmed är beredd
på att ersättningarna på försäkringen avräknas från den allmänna
sjukvårdsersättningen, anser utskottet att detta hade inneburit en sämre
garanti för att de extra medlen från sjukförsäkringen i sin helhet
kommer patienter med behov av psykoterapeutisk behandling till del.
Utskottet anser sålunda att den modell för utvidgat stöd från sjukförsäkringen
för psykoterapeutisk behandling som valts är den för närvarande
bästa från de försäkrades synpunkt.

1989/90:SoU17

Överenskommelsen om ett särskilt bidrag för psykoterapeutisk behandling
gäller för år 1990. Frågan om hur ersättning för sådan
behandling från försäkringen i fortsättningen skall utgå får därför
enligt utskottets mening prövas på nytt när erfarenheter vunnits av den
nu träffade överenskommelsen. Utskottet anser på grund härav att ett
ställningstagande till motionsyrkandena om en anslutning till försäkringen
av de aktuella vårdgivarna får anstå tills vidare. Eftersom vissa
motionärer synes förespråka en helt fri anslutning till försäkringen för
psykoterapeuter — — — vill utskottet emellertid redan nu framhålla
att utskottet motsätter sig att så sker, och utskottet hänvisar i denna
fråga till de principer som det nuvarande ersättningssystemet vilar på.

Socialförsäkringsutskottet avstyrkte med det anförda bifall till de behandlade
motionerna.

Motioner (m, fp, c, vpk och mp) om att ersättning för psykoterapeutisk
behandling skall utgå från sjukförsäkringen har väckts även under
allmänna motionstiden 1990. Motionerna kommer att behandlas av
socialförsäkringsutskottet.

Socialutskottet gör följande bedömning.

Utskottet instämmer i grundtanken i motion So293 (vpk) att människor
som behöver psykoterapeutisk behandling skall kunna erbjudas
sådan utan alltför långa väntetider och till rimliga kostnader för den
enskilde. Utskottet vill i sammanhanget erinra om att psykoterapins
och psykoanalysens ställning i vården övervägs av mentalservicekommittén.
I syfte att öka tillgången på av sjukvården subventionerad
psykoterapeutisk behandling har i samband med överenskommelsen
om ersättningarna till huvudmännen för år 1990 avsatts ett belopp om
19 milj.kr. Utskottet är inte berett att ställa sig bakom motionärernas
krav på ytterligare medel över anslaget E 16. Med hänvisning till det
anförda avstyrker utskottet motion So293 (vpk).

Utskottet har i övrigt inte något att erinra mot budgetpropositionens
förslag till medelsanvisning till Bidrag till allmän sjukvård m.m. (E
16).

Hälso- och sjukvården i krig

I motion 1989/90:So495 av Hans Lindblad och Kerstin Ekman (båda
fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i
motionen om förverkligandet av 1987 års totalförsvarsbeslut vad avser
sjukvården i krig. Motionärerna anför att det finns påtaglig risk att
beredskapen när det gäller sjukvården i krig, trots att detta område
prioriterats både i 1982 års och 1987 års försvarspolitiska beslut, inte
kommer att nå den nivå som förutsattes i det senaste beslutet. Motionärerna
anser det angeläget att riksdagen i anslutning till behandlingen
av regeringens budgetförslag betonar det angelägna i att fyra femtedelar
av det som förutsattes i fråga om sjukvården i krig för perioden
1987—1992 också reellt är förverkligat vid utgången av budgetåret
1990/91. På en punkt, när det gäller lagring av sjukvårdsmateriel i
landstingens regi, står det enligt motionärerna redan nu klart att
riksdagens intentioner inte kommer att förverkligas.

1989/90:SoU17

Socialutskottet behandlade i betänkandet 1988/89:SoU16 vissa motioner
om hälso- och sjukvården i krig. I betänkandet redovisades bl.a.
riksdagens tidigare uttalanden i samband med 1982 och 1987 års
riksdagsbeslut samt vissa därefter vidtagna åtgärder.

I ett yttrande till socialutskottet till betänkandet S0UI6 anförde
försvarsutskottet (1988/89:FöUly; yttrandet finns också intaget som bilaga
till betänkandet S0UI6) att det såg det som allvarligt att genomförandet
av de satsningar på försörjningsberedskapen inom hälso- och
sjukvården i krig som angavs i 1987 års totalförsvarsbeslut försenats,
detta i all synnerhet som endast ett par år av försvarsbeslutsperioden
återstod. Utskottet hänvisade till den utskottsutfrågning i ämnet som i
november 1988 anordnades gemensamt av försvars- och socialutskotten.
Vidare anfördes att förseningen främst synes bero på att frågan om
fördelningen av kostnaderna för åtgärderna inte kunnat lösas. Ett
snabbt undanröjande av detta hinder var enligt försvarsutskottets uppfattning
nödvändigt om i varje fall den övervägande delen av den
beslutade beredskapsuppbyggnaden skulle kunna genomföras.

Försvarsutskottet erinrade om att en särskild utredare tillkallats av
regeringen för att med berörda parter klargöra och lägga fest de
åtgärder som behövs för att förstärka den civila hälso- och sjukvården i
krig vad avser lokaler, utrustning och sjukvårdsmateriel av förbrukningskaraktär.

Försvarsutskottet fann sammanfattningsvis att uppbyggnaden av beredskapen
inom hälso- och sjukvården i krig måste påskyndas men
räknade med att såvitt ankommer på regeringen effektiva åtgärder
skulle vidtas i detta syfte, varför något uttalande av riksdagen inte
ansågs erforderligt.

Socialutskottet erinrade för sin del om att utskottet i sitt yttrande till
försvarsutskottet i samband med 1987 års försvarsbeslut (SoU
1986/87:7y) med skärpa framhållit att en kraftig förstärkning av uthålligheten
och kapaciteten för hälso- och sjukvården i krig verkligen
måste komma till stånd. Utskottet hade därvid konstaterat att genomförandet
av 1982 års försvarsbeslut i fråga om den civila hälso- och
sjukvården i krig tagit lång tid att genomföra, bl.a. på grund av
långdragna förhandlingar mellan statens förhandlingsnämnd och sjukvårdshuvudmännen.
Utskottet hade också betonat vikten av att det
kommande försvarsbeslutets intentioner i fråga om den civila hälsooch
sjukvården kan förverkligas och ansåg att regeringen måste pröva
de möjligheter som finns att åstadkomma en snabbare process för
genomförande av beslutet.

Socialutskottet delade helt försvarsutskottets uppfattning att det hinder
för genomförandet av 1987 års försvarsbeslut som den olösta frågan
om fördelningen av kostnaderna för vissa åtgärder utgör snabbt måste
undanröjas. Socialutskottet framhöll, också i likhet med försvarsutskottet,
att uppbyggnaden av beredskapen inom hälso- och sjukvården i
krig i enlighet med intentionerna vid det senaste försvarsbeslutet måste
påskyndas. Det fanns dock enligt utskottet — och därvid delade
socialutskottet försvarsutskottets bedömning — anledning att räkna
med att såvitt ankommer på regeringen effektiva åtgärder skulle kom -

1989/90:SoU17

ma att vidtas i detta syfte. Utskottet förutsatte därför att syftet med de
då aktuella motionerna skulle komma att bli tillgodosett utan något
särskilt uttalande från riksdagens sida, varför motionsyrkandena avstyrktes.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 1988/89:214).

I årets budgetproposition (bil. 5 s. 108 ff.) anför socialministern att
hälso- och sjukvårdens beredskap förbättras successivt. Han hänvisar
till det underlagsmaterial som utredningen (S 1987:05) om hälso- och
sjukvårdens försörjningsberedskap redovisat. Genom detta och de beslut
som regeringen tagit räknar socialministern med att beredskapen
avseende sjukvårdsmateriel kommer att nå upp till intentionerna i
1987 års försvarsbeslut. Han anger vidare att regeringen i beslut den 26
januari och den 21 december 1989 uppdragit åt överstyrelsen för civil
beredskap att på uppdrag av socialstyrelsen svara för upphandling,
lagring och omsättning av sjukvårdsmateriel av förbrukningskaraktär
enligt utredningens förslag. Därigenom anses det bli möjligt att lagra
och omsätta materiel i större kvantiteter än vad den enskilde sjukvårdshuvudmannen
har möjlighet att klara samtidigt som lagringen
bättre kan anpassas ur försvarssynpunkt. Då det gäller s.k. varaktig
sjukvårdsutrustning anges i budgetpropositionen att utredningen om
sjukvårdens försörjningsberedskap i samförstånd med överbefälhavaren,
civilbefälhavarna och sjukvårdshuvudmännen genomför en inventering
som syftar till att bedöma om sjukvårdens resurser behöver
kompletteras vad avser lokaler och utrustning för hälso- och sjukvården
i krig. En preliminär bedömning från utredningens sida sägs ha
visat att behoven sannolikt kan tillgodoses genom omdisponeringar av
befintlig utrustning och endast i mindre utsträckning genom nyanskaffningar.

Vad gäller personalförsörjningen anges i budgetpropositionen att
tillgången på hälso- och sjukvårdspersonal i krig är tillräcklig under
förutsättning av en optimal fördelning av personalen civilt och militärt
genomförs. En sådan har hittills inte kunnat ske i avsaknad av ett
fungerande personalregister. Socialministern räknar med att bristen
kommer att vara avhjälpt under budgetåret 1990/91 då personalregistret
"Integer" tas i drift.

Sammanfattningsvis gör socialministern bedömningen att den civila
hälso- och sjukvårdens beredskap för kriser och krig kommer att vara
relativt god efter det att de redovisade åtgärderna har genomförts.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet har tidigare med skärpa framhållit att en kraftig förstärkning
av uthålligheten och kapaciteten för hälso- och sjukvården i krig
verkligen måste komma till stånd. Utskottet förutsätter nu att de
åtgärder som redovisas i budgetpropositionen verkligen leder till att
målet för hälso- och sjukvårdens beredskap i krig uppnås vid utgången
av försvarsperioden år 1992. Vad gäller lagring av sjukvårdsmateriel i
landstingens regi är det enligt utskottet angeläget att särskilda åtgärder

1989/90:SoU17

nu vidtas. Utskottet anser sig kunna förutsätta att detta sker utan något
särskilt initiativ från riksdagens sida. Utskottet avstyrker med det
anförda motion So495 (fp).

Utskottet tillstyrker de föreslagna medelsanvisningarna till Beredskapslagring
och utbildning m.m. för hälso- och sjukvård i krig (E 18) samt
Driftkostnader för beredskapslagring m.m. (E 19). Utskottet har ingen
erinran mot att regeringen bemyndigas medge att åtgärder för sjukvårdens
säkerhet får vidtas inom en kostnadsram på 15 000 000 kr.

Övriga medelsanvisningar till Hälso- och sjukvård

Utskottet har inte något att erinra mot de av regeringen föreslagna
medelsanvisningarna E 3, E 5—7, E 9, E 11, E 12, E 14, E 15 och
E 17, vilka inte mött några erinringar i form av motioner.

Övriga motioner om hälso- och sjukvård

Köer i vården

Riksdagen beslutade år 1987 (prop. 1986/87:114, SoU 37, rskr. 340) att
till bidrag för viss operationsverksamhet inom allmän sjukvård för
budgetåret 1987/88 anvisa ett reservationsanslag på 70 milj.kr. Regeringen
fastställde därefter de indikationer och krav som måste vara
uppfyllda för att ersättning skall utgå. Ersättning till sjukvårdshuvudmännen
för genomförda operationer har sedermera utbetalats.

Socialstyrelsen har i rapporten Köer i sjukvården (Socialstyrelsens
PM 1988:34) gjort en slutlig redovisning och uppföljning av effekterna
av det särskilda bidraget till sjukvårdshuvudmännen för att öka kapaciteten
för vissa operationer. I senare rapporter, Köer i sjukvården 2
(Socialstyrelsens rapport 1989:26) och Uppföljning av kranskärlssjukvårdens
utbyggnad (rapport 1989:35), har socialstyrelsen gjort ytterligare
uppföljningar.

Staten och Landstingsförbundet har därefter, i samband med överenskommelserna
om ersättning från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen,
överenskommit att den särskilda ersättningen till vissa
operationer fr.o.m. 1988 skall inordnas i den allmänna sjukvårdsersättningen.
I ersättningarna till sjukvårdshuvudmännen har sålunda för
åren 1989 och 1990 inräknats en särskild ersättning i syfte att förkorta
vissa operationsköer. Parterna har dessutom i samband med överenskommelsen
om 1990 års ersättningar enats om en gemensam kraftsamling
för att förkorta vårdköerna. En särskild ersättning på högst 50
milj.kr. har införts för olika stimulansåtgärder. Bl.a. skall vid samtliga
sjukhus i landet situationen i fråga om klinikfärdiga patienter, väntelistor
och operationer m.m. kontinuerligt belysas inom vissa specialiteter.
Särskild expertis skall kunna anlitas av sjukvårdshuvudmännen för att
hjälpa till att lösa problemen. En särskild ledningsgrupp skall tillsättas
där staten och landstingen är till lika delar representerade. Ledningsgruppen
svarar för en första avrapportering vid halvårsskiftet 1990.
Parterna är också överens om att vad som tidigare överenskommits för

1989/90:SoU17

att öka kapaciteten i fråga om vissa operationer inom sjukvården också
skall gälla för år 1990 vad gäller indikationer för vårdplaneringslistor
och prioriteringar. Huvudmännen skall, för att en utvärdering skall
kunna ske, redovisa antalet utförda operationer inom de berörda
områdena till socialstyrelsen senast den 31 januari 1990.

I motion I989/90:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande
till regeringen om vad som anförs i motionen om
kösituationen inom sjukvården (yrkande 2). I motionen hemställs vidare
dels att riksdagen beslutar att den icke utnyttjade reservationen
för budgetåret 1988/89 omfattande 29 milj.kr. överförs till budgetåret
1990/91 för användning mot köerna inom sjukvården (yrkande 3), dels
att riksdagen för budgetåret 1990/91 anslår 200 milj.kr. för insatser
mot köerna inom sjukvården (yrkande 4). I motionen redovisas uppgifter
om väntetider och antalet genomförda operationer när det gäller
gråstarr-, höftleds- och kranskärlsoperationer. Det redovisas också väntetider
för andra typer av operationer, s.k. glömda köer enligt motionärerna.
Motionärerna anför vidare att endast drygt 40 milj.kr. av de för
år 1987 avsatta 70 milj.kr. kommit till användning. Enligt det senast
publicerade bokslutet för budgetåret 1988/89 redovisas de återstående
medlen, drygt 29 milj.kr., som en inte utnyttjad reservation. Motionärerna
föreslår att dessa reserverade medel samt ytterligare 200 milj.kr.
under nästkommande budgetår skall avsättas för en offensiv satsning
på att eliminera köerna inom sjukvården. Medlen anses kunna räcka
för såväl insatser inom hjärtsjukvård, ögonsjukvård och ortopedi som
för åtgärder för att korta väntetiderna för patienter med inkontinens,
livmoderframfall och gallsten.

I regeringens skrivelse 1988189:153 med redogörelse för överenskommelsen
om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m. för år
1990 underströk föredragande statsrådet starkt att det krävs fortsatta
kraftfulla åtgärder för att minska de långa väntetiderna när det gäller
gråstarrsoperationer, operationer för nya höftleder och kranskärlsoperationer.
Han betonade också vikten av att sjukvårdshuvudmännen
både enskilt och i samarbete vidtar åtgärder så att långa väntetider kan
elimineras. Han framhöll att det krävs en god framförhållning och
flexibilitet för att undvika att en motsvarande situation uppstår inom
andra medicinska verksamhetsområden.

Enligt 1987 års beslut om det särskilda bidraget på 70 milj.kr. för viss
operationskapacitet inom allmän sjukvård skulle en särskild arbetsgrupp
fastställa de närmare kriterier som skulle gälla för utbetalning
av medel ur anslaget till sjukvårdshuvudmännen. Sådana riktlinjer
fastställdes sedermera. Det uppdrogs till socialstyrelsen att ombesörja
utbetalningarna enligt den särskilda ersättningen till respektive sjukvårdshuvudman.
Vid utgången av budgetåret 1987/88 hade utbetalningar
skett till ett belopp av 40 391 000 kr. Ansökningar om utbetalning
från anslaget har därefter inte inkommit. I riksskatteverkets redovisning
över statsbudgetens utfall för budgetåren 1987/88 och 1988/89 har
det återstående beloppet, 29 609 000 kr., redovisats som en reserva -

1989/90:SoU17

tion. Enligt vad som upplysts från socialdepartementet övervägs för
närvarande möjligheterna att i syfte att stimulera projekt, som syftar
till att korta köer i vården, utöka de 50 milj.kr. som avsatts för
särskilda stimulansåtgärder enligt överenskommelsen om ersättningar
till sjukvårdshuvudmännen för år 1990 med de sålunda reserverade
medlen.

Socialutskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat motioner om
åtgärder mot köerna inom sjukvården. Vid den senaste behandlingen, i
betänkandet 1988/89:SoU15, anförde utskottet bl.a. följande.

Utskottet erinrar — om vad utskottet tidigare anfört om orsakerna
till att köer kan uppkomma inom vården. Utskottet har därvid
pekat på att utvecklingen inom ett medicintekniskt område ibland sker
snabbt och språngvis. Utskottet har även hänvisat till att nya behandlings-
och undersökningstekniker ibland leder till att nya patientkategorier
kan komma ifråga för vård. Härigenom ökar efterfrågan plötsligt
och kan inte omgående tillgodoses. Utskottet har därför ansett att
vissa väntetider i princip måste kunna godtas. Vissa väntetider är också
ibland ofrånkomliga för att sjukvårdens resurser skall kunna utnyttjas
effektivt.

Det finns dock enligt utskottet anledning att påtala att det inte kan
accepteras att människor skall behöva vänta långa tider på operationer
som skulle ge dem möjlighet att leva ett fullvärdigt och självständigt
liv. Människor som behöver denna typ av operationer skall i princip
inte behöva vänta mer än den tid som behövs för en effektiv planering
av vården. Liksom tidigare vill utskottet framhålla att det primära
ansvaret för att komma till rätta med sådana problem måste åvila
sjukvårdshuvudmännen och i någon mån sjukvårdsregionerna när det
gäller den mera högspecial iserade vården. När riksdagen år 1987
beslutade om ett särskilt stimulansbidrag till sjukvårdshuvudmännen
betonades särskilt att det särskilda statsbidraget inte fritog sjukvårdshuvudmännen
från deras ansvar utan att det endast avsågs utgöra en
stimulans för att påskynda en angelägen utveckling. Det framhölls att
bidraget inte fick disponeras så att det ensidigt gynnade sjukvårdshuvudmän
som hade en otillräckligt utbyggd operationskapacitet. Statsbidraget
har, enligt vad bl.a. socialstyrelsens rapport utvisar, lett till stora
insatser från sjukvårdshuvudmännens sida när det gällt att utöka
operationskapaciteten inom angelägna områden.

Utskottet hänvisade därefter till att den särskilda ersättningen till vissa
operationer sedan 1988 inordnats i den allmänna sjukvårdsersättningen.
Utskottet fann det angeläget att operationskapaciteten kan öka även
fortsättningsvis och belastningen över landet utjämnas. Vikten av att
sjukvårdshuvudmännen både enskilt och i samarbete vidtar åtgärder så
att långa väntetider kan elimineras betonades. Utskottet framhöll att
det krävs en god framförhållning och flexibilitet för att undvika att
köer uppstår inom vården. Utskottet var emellertid inte berett att ställa
sig bakom krav på att staten utöver den ersättning som numera ingår i
den allmänna sjukvårdsersättningen skall ta på sig ytterligare ansvar
när det gäller köerna i vården. Det förutsattes att frågan åter skulle tas
upp till behandling i kommande förhandlingar om ersättningar till
sjukvårdshuvudmännen.

1989/90:SoU17

Med det anförda avstyrkte utskottet ett motionskrav på 200 milj.kr.
för insatser mot vissa köer. Riksdagen följde utskottet (rskr.
1988/89:213).

Krav på ytterligare resurser för att minska köerna i vården behandlades
även av socialförsäkringsutskottet i samband med behandlingen av
regeringens skrivelse 1988/89:153 om ersättningar till sjukvårdshuvudmännen
för år 1990. Utskottet hänvisade (1989/90:SfU5 s. 12) till den
särskilda ersättningen på 50 milj.kr. och fann det tillfredsställande att
ytterligare åtgärder genomförs för att förbättra tillgängligheten och
kapaciteten inom vården. Utskottet erinrade också om att rehabiliteringsberedningen
i sitt betänkande (SOU 1988:41) Tidig och samordnad
rehabilitering även diskuterat de samhällsekonomiska vinsterna av
att olika åtgärder i rehabiliteringssyfte kan sättas in på ett tidigt
stadium. Utskottet ansåg med hänvisning till det anförda att det inte
var påkallat med någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av
de då aktuella motionerna. Riksdagen följde utskottet (rskr.
1989/90:43).

Socialutskottet gör följande bedömning.

Utskottet erinrar om sina uttalanden om åtgärder mot köerna i sjukvården
i betänkandet 1989/90:SoU15. Utskottet vidhåller sin tidigare
inställning. Utskottet anser inte att vad som anförs i motion So531 (fp)
bör föranleda något initiativ från riksdagens sida. Yrkande 2 i motionen
avstyrks.

Utskottet avstyrker även det särskilda anslagsyrkandet i samma motion
(yrkande 4). Vad gäller överförandet av reserverade medel från
budgetåret 1988/89, motsvarande det inte utbetalade beloppet från 1987
års bidrag för viss operationsverksamhet inom allmän sjukvård, har
upplysts att man inom regeringskansliet för närvarande överväger att
utöka de 50 milj.kr. som under år 1990 avsatts för särskilda stimulansåtgärder
med de reserverade medlen för projekt som syftar till att korta
vårdköerna. Något initiativ från riksdagens sida får därför inte anses
nödvändigt. Yrkande 3 i motion So531 (fp) avstyrks.

Ombyggnad inom vårdinstitutioner

I motion 1989/90:So531 (fp) hemställs att riksdagen beslutar att införa
ett speciellt statsbidrag under fem år i syfte att stimulera ombyggnaden
av institutioner så att rätten till eget rum kan förverkligas under
mitten av 1990-talet (yrkande 13). I motionen hemställs vidare att
riksdagen hos regeringen begär förslag om villkoren för att erhålla
statsbidrag för ombyggnad av institutioner så att rätten till eget rum
skall kunna förverkligas (yrkande 14). Motionen innehåller också ett
yrkande om att riksdagen för budgetåret 1990/91 skall anslå 100
milj.kr. i syfte att stimulera ombyggnaden av institutioner för att
förverkliga rätten till eget rum (yrkande 15).

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat motionsyrkanden
med motsvarande innehåll som de nu aktuella. I betänkandet

1989/90:SoU17

5 Riksdagen 1989190. 12 sami Nr 17

1988/89:SoU6 anförde utskottet att det delade uppfattningen att det är
angeläget att otidsenliga institutioner byggs om så att målet att även
den som behöver vård och tillsyn skall ha rätt till en fullvärdig bostad
kan uppfyllas. Utskottet konstaterade att detta också helt överensstämde
med intentionerna i den i betänkandet behandlade propositionen
om äldreomsorgen inför 90-talet (prop. 1987/88:176). Utskottet ansåg
det också viktigt att anläggningar som inte kan byggas om ändras så att
vårdmiljön blir mer hemlik. Samtidigt fann utskottet skäl att betona
att omvandlingen av äldre anläggningar måste ske med stor varsamhet
och genomföras med största hänsyn till de äldre som berörs. Utskottet
konstaterade att det inom social hemtjänst, långtidssjukvård, psykiatrisk
vård och omsorg om psykiskt utvecklingsstörda pågår ett intensivt
program- och planeringsarbete för att minska boendet på institutioner.
Utskottet anförde att det också i många landsting och kommuner pågår
ett arbete för att öka kvaliteten i boendet för dem som av olika skäl
måste vistas under en längre tid på institution. Planeringen av arbetet
med att förbättra kvaliteten på olika sjukvårds- och sociala institutioner
och genomförandet av detta arbete ansågs dock vara i högsta grad
en fråga för landsting och kommuner. Utskottet tog avstånd från
tanken att staten mer eller mindre regelmässigt skall gå in med
särskilda stimulansbidrag på områden där ansvaret för planering och
genomförande åvilar en annan huvudman. Utskottet erinrade om det
statliga stöd som redan utgår genom nybyggnads- och ombyggnadslån
bl.a. till bostäder och ålderdomshem. Utskottet var därutöver inte
berett att tillstyrka särskilda stimulansbidag för att ytterligare underlätta
ombyggnad av institutioner. Med det anförda avstyrkte utskottet de
då aktuella motionsyrkandena.

1 betänkandet 1988/89:SoU19 återkom liknande motionsyrkanden.
Utskottet ansåg att det inte fanns anledning att ändra uppfattning i
frågan.

Utskottet gör nu följande bedömning.

Utskottet vidhåller sin inställning i frågan och avstyrker motion
1989/90:So531 (fp) yrkandena 13, 14 och 15.

Vård och boende för psykiskt sjuka

I motion 1989190:So432 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) behandlas olika
frågor om vården för psykiskt sjuka. I ett av motionens yrkanden
hemställs att riksdagen beslutar anslå 20 milj.kr. för budgetåret 1990/91
för att stimulera utbyggnaden av olika vård- och boendealternativ för
psykiskt sjuka (yrkande 2). Motionärerna behandlar olika vårdmöjligheter
och boendeformer som enligt motionärerna bör finnas. Sålunda
behandlas sjukvård, sjukhem, behandlingshem, övergångshem, bostadshotell
och inackorderingshem, genomgångsbostäder och krislägenheter.
Motionärerna anser att såväl kommuner som landsting måste analysera
behovet av olika vård- och boendeformer liksom orsakerna till eventuella
proppar i systemet. Genom att öka tillgången på någon eller
några boendeformer kan köer till slutenvården kortas eller undanröjas.

1989/90:SoU17

Motionärerna vill anslå 20 milj.kr. för att stimulera utvecklingen av
eftervårdsresurser som skall möjliggöra utslussning av psykiskt sjuka i
samhället.

Regeringen beslutade i maj 1989 att tillkalla en särskild utredare för
att överväga och föreslå åtgärder för att uppnå en förbättrad och
effektivare service och vård till psykiskt störda. Utredaren har numera
antagit namnet mentalservicekommittén. Utredningen skall enligt sina
direktiv (dir. 1989:22) kartlägga situationen inom psykiatrin och utvärdera
effekterna av den förändring från slutna till öppna vårdformer
som skett under 1980-talet. Utifrån analyserna skall utredningen bl.a.
överväga roller och former för samarbete mellan vårdsektorn och
andra samhällssektorer och former för samverkan med frivilligorganisationer
och närstående. Överväganden kring ett stort antal andra
frågor av betydelse för den psykiatriska vårdens utformning ingår
också i utredningsuppdraget. Utredningens arbete skall vara avslutat
senast under år 1992.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet vill inledningsvis erinra om den snabba strukturförändring
som den psykiatriska vården genomgått under senare år. En strävan
har varit att den psykiatriska verksamheten skall bedrivas i så öppna
och hemlika former som möjligt. Inriktningen har också varit att
vården skall bedrivas decentraliserat i anslutning till patientens normala
boendemiljö. En helhetssyn har i högre utsträckning blivit utgångspunkten
för hur man skall betrakta individens totala situation och
omgivning. Den hittillsvarande utvecklingen har enligt utskottet givit
betydande välfärdsvinster för stora grupper av människor som drabbats
av psykiska störningar. Erfarenheterna har dock också visat på en
otillräcklig beredskap hos övriga organ i samhället när det gällt att
tillgodose de psykiskt stördas behov av stöd och hjälp utanför den
egentliga vårdsituationen. Utskottet har tidigare framhållit nödvändigheten
av att psykiatrin sätts in i sitt sammanhang tillsammas med
övriga samhällsinsatser. En samordning av resurserna är nödvändig.
Utskottet har också, bl.a. när det gällt äldre- och handikappomsorg
och vården av långvarigt sjuka, framhållit att utflyttningen från institutioner
måste ske med varsamhet samt med hänsyntagande till och efter
samråd med varje enskild individ. Det är angeläget att det nu skapas
vård- och boendeformer för de psykiskt störda som ger dem förutsättningar
att leva ett så normalt och värdigt liv som möjligt. Behandlingsformerna
måste anpassas till den enskilde patientens behov och hjälpa
honom att mobilisera de egna och omgivningens resurser.

Mentalservicekommittén tillsattes i maj 1989 för att överväga och
föreslå olika åtgärder för att uppnå en förbättrad service och vård till
psykiskt störda. Utredningen skall kartlägga situationen inom psykiatrin
och utvärdera effekterna av den förändring från slutna till öppna
vårdformer som skett under 1980-talet. Utredningsarbetet skall vara
avslutat under år 1992.

1989/90:SoU17

Utskottet vill i sammanhanget också erinra om att frågan om en
reviderad psykiatrisk tvångslagstiftning sedan en längre tid bereds i
regeringskansliet. Utskottet anser det angeläget att en proposition i
frågan inom kort föreläggs riksdagen.

Enligt utskottet bör riksdagen, i avvaktan på resultatet av det pågående
utredningsarbetet, avstå från att ta ställning till frågan om
statsbidrag för utvecklingen av den psykiatriska vården. Utskottet avstyrker
därför motion So432 (fp) yrkande 2.

Rehabilitering av tortyroffer m.m.

I motion 1989/90:So536 av Sigge Godin m.fl. (fp) hemställs att riksdagen
för budgetåret 1990/91 anslår 10 milj.kr. till psykiatrisk vård för
flyktingar enligt vad i motionen anförts. Eftersom många flyktingar
som kommer hit lider av psykiska störningar anser motionärerna att
det i varje sjukvårdsregion bör organiseras ett psykiatriskt team för
behandling av flyktingbarn och att särskilda rehabiliteringscentra för
tortyrskadade flyktingar bör inrättas. Till sådan verksamhet bör riksdagen,
enligt motionärerna, anslå 10 milj.kr.

Även andra motioner tar upp behovet av vård och rehabilitering för
människor som utsatts för tortyr, dock utan särskilda anslagsyrkanden.
I motion 1989190:So409 av Carl Bildt m.fl. begärs ett tillkännagivande
till regeringen om vad som anförs i motionen om stöd och hjälp till
torterade flyktingar (yrkande 3). Motionärerna hänvisar bl.a. till Röda
korsets behandlingscentrum för tortyrskadade. Liknande yrkanden
finns i motionerna 1989/90:So418 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkande
1, So438 av Inger Schörling m.fl. (mp) och 1989l90:So472 av Hans
Göran Franck m.fl. (s).

I motion 1989l90:So501 av Ingegerd Wärnersson och Anita Jönsson
(båda s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs
i motionen om behovet av ett behandlingshem för barnsoldater. Motionärerna
anför att det i många daghem och skolor finns barn som levt i
krigsdrabbade länder där våldet är en naturlig del av vardagen. För
dessa barn är omställningen till ett normalt liv en lång process.
Personal som arbetar med barn med krigsångest behöver råd och
anvisningar. Barn eller ungdomar som varit barnsoldater bör enligt
motionärerna la vård direkt när de kommer till Sverige. För dessa
barn med svåra problem bör det enligt motionärerna finnas ett speciellt
behandlingshem.

Utskottet har vid ett flertal tillfällen behandlat frågor om behovet av
vård för invandrare och flyktingar som kommer till Sverige från
länder där krig och våld är en del av vardagen. I betänkandet
I988/89:SoUI5 redovisas hur landsting på olika sätt sörjt för mottagandet
av flyktingar och vilka särskilda resurser som byggts upp på olika
håll i landet. Där återges också utskottets tidigare uttalanden. I det
nämnda betänkandet (s. 31) erinrade utskottet om de uttalanden som
utskottet tidigare gjort om vikten av att invandrare och flyktingar kan
erhålla en god och efter deras behov anpassad vård. Vidare erinrades
om att utskottet tidigare framhållit att stödet och hjälpen måste vara

1989/90:SoU17

tillgänglig där flyktingen vistas. Utskottet hänvisade också till att verksamheter
för rehabilitering av tortyroffer är under uppbyggnad på flera
håll i landet. Med anledning av vissa motioner uttalade utskottet att
det måste anses rimligt att staten övergångsvis bidrar till uppbyggnaden
av särskilda stödverksamheter för flyktingar och invandrare med svåra
psykiska och fysiska men. Utskottet ansåg därför att regeringen borde
överväga hur staten kan stödja en uppbyggnad av sådana verksamheter
i landstingens eller frivilligorganisationernas regi. Vad utskottet anfört
föreslogs riksdagen som sin mening ge regeringen till känna (rskr.
1988/89:213).

Som framgått tidigare har regeringen under våren 1989 beslutat tillkalla
en särskild utredare för att överväga och föreslå olika åtgärder för
att uppnå en förbättrad och effektivare service och vård till psykiskt
störda. Regeringen beslutade den 15 februari 1990 att överlämna
riksdagens skrivelse om rehabilitering av tortyroffer till utredningen.

Enligt uppgift från socialdepartementet kommer frågan om stöd till
uppbyggnaden av särskilda resurser för tortyroffer att övervägas i
samband med förhandlingarna om ersättningar till sjukvårdshuvudmännen
för år 1991.

Socialstyrelsen har i sin rapportserie nyligen publicerat en kunskapsöversikt
om tortyr (SoS-rapport 1989:40). Syftet med skriften är bl.a.
att försöka ge en förståelse för vad tortyr är, hur tortyr skadar och vad
man kan göra för att hjälpa den som utsatts för tortyr. I ett särskilt
avsnitt om undersökningsrutiner beskrivs bl.a. vad sjukvårdspersonal
bör beakta i kontakten med torterade flyktingar, möjliga hjälpinsatser
för barn till torterade flyktingar samt förslag till undersökningsrutin.

Utskottet gör nu följande bedömning.

1 vårt land har en värdefull kompetens för omhändertagande av
flyktingar som varit utsatta för tortyr byggts upp vid Röda korsets
centra för torterade flyktingar i Stockholm och Malmö. Aven på andra
håll i landet finns särskilda kunskaper på detta område. Här kan
särskilt nämnas institutionen i transkulturell psykiatri vid Akademiska
sjukhuset i Uppsala, Serafens spansktalande psykiatriska mottagning i
Stockholm och psykiatriska mottagningen för flyktingar i Karlstad, där
man hjälper såväl torterade flyktingar som flyktingar med andra behov
av hjälp.

Utskottet erinrar om sina tidigare uttalanden om vikten av att
invandrare och flyktingar får en god och efter deras behov anpassad
vård. Särskilt angeläget är därvid omhändertagandet av flyktingar med
svåra psykiska och fysiska men. En grupp som givetvis måste ägnas
särskild uppmärksamhet är barn och ungdomar som levt i en krigsmiljö.
Det har stor betydelse att vården kan sättas in så tidigt som möjligt
efter barnens och ungdomarnas ankomst till Sverige. Det är också
viktigt, vilket framhålls i motion So501 (s), att den personal som
arbetar med dessa barn och ungdomar får råd, anvisningar och stöd i
sitt arbete.

1989/90:SoU17

Utskottet har vid sin tidigare behandling av frågan inte velat binda
sig för att stödet och rehabiliteringen av flyktingar som torterats skall
ske vid särskilda centra. Utskottet har framhållit att hjälpen måste vara
tillgänglig där flyktingen vistas.

Enligt ett tillkännagivande från riksdagen till regeringen förra året
borde regeringen överväga formerna för ett statligt stöd till uppbyggnaden
av ytterligare stödverksamheter i landstingens eller frivilligorganisationernas
regi för flyktingar och invandrare med svåra psykiska och
fysiska men. Regeringen har uppdragit åt mentalservicekommittén att
överväga formerna för ett sådant stöd. De ekonomiska stödformerna
kan också förväntas bli behandlade i samband med regeringens överläggningar
med sjukvårdshuvudmännen om 1991 års ersättningar till
huvudmännen från sjukförsäkringen.

Mot denna bakgrund anser utskottet att det nu inte föreligger behov
av ett ytterligare tillkännagivande från riksdagens sida i denna fråga.
Därför avstyrker utskottet motionerna So409 (m) yrkande 3, So418
(fp) yrkande 1, So438 (mp), So472 (s) och So501 (s). Utskottet anser
inte heller att riksdagen nu bör anvisa särskilda medel till psykiatrisk
vård för flyktingar, varför även motion So536 (fp) avstyrks.

Centrum för svårt hjärnskadade tn.m.

I motion 1989190:So227 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs att
riksdagen beslutar om inrättande av ett centrum för diagnostik och
rehabilitering av vissa svårdiagnostiserade hjärnskador i enlighet med
vad som anförs i motionen (yrkande 15). I motionen hemställs vidare
att riksdagen beslutar anslå 10 milj.kr. för budgetåret 1990/91 under
särskilt anslag till inrättande av ett centrum för diagnostik och rehabilitering
av vissa svårdiagnostiserade hjärnskador (yrkande 16).

Motion I989l90:So456 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) behandlar samma
fråga. Motionärerna begär ett tillkännagivande till regeringen om
vad som anförs i motionen om inrättande av en specialklinik för
rehabilitering av patienter med svåra skall-/hjärnskador.

I betänkandet 1988/89:SoU2 behandlade utskottet en motion om behovet
av ett svenskt hjärnskadecentrum. Utskottet hade inhämtat yttranden
över motionen från socialstyrelsen, Landstingsförbundet, Svenska
Läkaresällskapet, Handikappförbundens Centralkommitté och Legitimerade
sjukgymnasters riksförbund. Skrivelser hade också inkommit
från Afasiförbundet i Sverige och Hjärnkraft — Riksföreningen för
rehabilitering av skallskadade. Remissyttrandena redovisades utförligt i
betänkandet.

Utskottet konstaterade att den då aktuella motionen tog upp ett
eftersatt vårdområde, nämligen vården av svårt hjärnskadade patienter.
Detta förhållande hade också påpekats av remissinstanserna. Utskottet
framhöll inledningsvis att det är angeläget att omhändertagandet och
rehabiliteringen av de svårt hjärnskadade patienterna utvecklas och
förbättras. Utskottet anförde vidare (s. 9 f.):

Vad gäller motionens krav på inrättande av ett rikscentrum för hjärnskadevården
vill utskottet dock hänvisa till vad Landstingsförbundet i

1989/90:SoU17

sitt remissvar kallat den gängse modellen för utveckling av olika
verksamheter inom hälso- och sjukvården. Erfarenheten har visat att
sjukhus som har särskilda forskningsprogram för en viss typ av sjukdom
eller vissa patientgrupper ofta blir ledande institutioner vad gäller
kunskapsutveckling och spridning av erfarenheter och nya rön på
området. Sådana sjukhus får ofta ställningen som rikssjukhus, till
vilket patienter från hela landet kan remitteras enligt gällande avtal.
Det finns enligt utskottet inte någon anledning att frångå denna modell
för uppbyggnad och utveckling av vården och rehabiliteringen för de
svårt hjärnskadade. Utskottet delar vidare den uppfattning som framförts
av bl.a. Svenska Läkaresällskapet om att vårdbehovet för de
hjärnskadade bör täckas på regionnivå. Denna strävan kan enligt
utskottets mening tillgodoses genom den ovan beskrivna utvecklingsmodellen.

Utskottet avstyrkte med hänvisning till det anförda den då aktuella
motionen.

I betänkandet 1988/89:SoU15 behandlade utskottet på nytt frågan
om inrättande av ett centrum för svårt hjärnskadade och ett särskilt
anslag för detta. Utskottet vidhöll därvid sin tidigare uppfattning och
avstyrkte då aktuella motionsyrkanden.

Utskottet erinrar nu om vad utskottet tidigare uttalat om att vården av
svårt hjärnskadade patienter är ett eftersatt vårdområde och att det är
angeläget att omhändertagandet och rehabiliteringen av denna patientgrupp
utvecklas och förbättras. Utskottet finnér dock inte något skäl
att nu ändra inställning i fråga om inrättandet av ett särskilt centrum
för svårt hjärnskadade och om särskilt statsbidrag för detta ändamål.
Därför avstyrker utskottet motionerna So227 (fp) yrkandena 15 och 16
samt So456 (s).

Statsbidrag tilt särskilda ungdomsmottagningar m.m.

I motion 1989/90:So468 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (båda
mp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i
motionen om bredden av yrkesgrupper på ungdomsmottagningar (yrkande
1). Motionärerna yrkar också att riksdagen skall anslå 5 milj.kr.
i stimulansbidrag till ungdomsmottagningar med denna breda yrkesrepresentation
(yrkande 2). Motionärerna anför bl.a. att det under det
senaste året blivit stora problem med spridning av könssjukdomar och
ett stigande antal aborter. Problemen hör på många sätt ihop och
måste mötas med större resurser för sexinformation och preventivmedelsrådgivning.
Tonåringarna anses utgöra en speciellt viktig målgrupp.
Motionärerna pekar på de ungdomsmottagningar som byggts upp
under de senaste decennierna. Den verksamhet som byggts upp i
Borlänge nämns som ett gott exempel. Denna ungdomsmottagning har
sedan starten haft en bred yrkesrepresentation, något som enligt motionärerna
är nödvändigt för att den förebyggande vården skall fungera.
Man har läkare, sjuksköterska, kurator, psykolog och barnmorska.
Styrkan med sådana ungdomsmottagningar är att de arbetar med en
helhetssyn, så att ungdomar av båda könen får söka för alla typer av
problem. Motionärerna föreslår ett särskilt stimulansbidrag för att öka
utbyggnaden av ungdomsmottagningar.

1989/90:SoU17

Utskottet behandlade i betänkandet 1988/89:SoU14 en motion av liknande
innehåll som den nu aktuella. Utskottet framhöll vikten av att
ungdomsmottagningarnas verksamhet förstärks och byggs ut. Utskottet
ville dock inte förorda ett initiativ från riksdagens sida i fråga om
inrättande av sådana mottagningar i varje kommun. Motionen avstyrktes
därför. Riksdagen följde utskottet (rskr. 1989/90:215)

Utskottet gör nu följande bedömning.

Utskottet har tidigare vid flera tillfällen framhållit vikten av att barnens
och ungdomarnas situation i dagens samhälle uppmärksammas
och diskuteras. Utskottet har också, i olika sammanhang, påtalat att
det behövs åtgärder för att bromsa ökningen av antalet aborter. Utskottet
har även framhållit vikten av att de särskilda ungdomsmottagningarnas
verksamhet stärks och byggs ut. För att nå ett gott resultat i
arbetet på att förebygga spridning av könssjukdomar och abort bland
ungdomarna behövs samverkande insatser från samhällets olika organ.
Det är också av stor vikt att tillräckliga resurser ställs till förfogande
för det förebyggande barn- och ungdomsarbetet och att dessa insatser
samordnas. Utskottet delar motionärernas uppfattning att särskilda
ungdomsmottagningar med en bred kompetens hos personalen och ett
arbetssätt inriktat på en helhetssyn på ungdomarna och deras problem
har stora fördelar. Utskottet är dock inte nu berett att ställa sig bakom
kravet på ett särskilt statsbidrag för att stimulera utbyggnaden av de
särskilda ungdomsmottagningarna. Därför avstyrker utskottet motion
So468 (mp) yrkandena 1 och 2.

Omsorg om barn och ungdom (F 1 —F 4)
Barnmiljörådet (F 3)

Barnmiljörådet inrättades 1980 och är en central förvaltningsmyndighet
med uppgift att handlägga frågor rörande barns miljö och barns
säkerhet. Instruktion för barnmiljörådet har getts i en särskild förordning
(1988:1127).

Barnmiljörådets verksamhet omfattar olika samordningsprojekt
inom barnsäkerhets- och barnmiljöområdet. Vidare arbetar rådet med
särskild information inom dessa områden genom skrifter, konferenser,
utställningar, seminarier m.m. En referensgrupp för barnsäkerhetsfrågor
och en för barnmiljöfrågor är knutna till rådet i syfte att samordna
insatserna.

Enligt instruktionen åligger det rådet särskilt att inom sitt verksamhetsområde
genom samråd och samverkan med berörda myndigheter
och andra organ

- hävda att en god barnmiljö är en förutsättning för människans

utveckling,

-verka för att goda möjligheter skapas för utvecklingsfrämjande lek i

såväl boendemiljö som offentlig miljö,

-verka för en samordning av samhällets förebyggande insatser inom

barnsäkerhetsområdet,

1989/90:SoU17

-bevaka forskning och utveckling inom barnmiljö- och barnolycksfollsområdet,

-medverka till att befintlig kunskap inom barnmiljö- och barnsäkerhetsområdet
sammanställs och bearbetas,

- informera statliga och kommunala myndigheter, bostadsföretag m.fl.
i frågor om barns miljö och säkerhet.

Rådets verksamhet skall rikta sig till bl.a. samhällsorgan på central,
regional och lokal nivå, föräldrar, producenter och distributörer av
material för barn samt barn- och ungdomsorganisationer.

I motion 1989l90:So638 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas att riksdagen
dels till anslaget F 3. Barnmiljörådet anslår 700 000 kr. utöver vad
regeringen föreslagit (yrkande 1), dels till samma anslag anslår
1 500 000 kr. för inrättande av en tjänst som barnombudsman vid
barnmiljörådet (yrkande 2). Motionärerna uppger att endast 9,5 av
rådets 11 tjänster kan tillsättas. För att inte ytterligare urholka rådets
knappa budget bör rådet erhålla medel i enlighet med sin anslagsframställan,
framhålls det. Vidare anser motionärerna att frågan om att
tillsätta en barnombudsman vid barnmiljörådet bör vara färdigutredd
samt att tjänsten som barnombudsman nu snarast skall tillsättas.

I motion 1989l90:So625 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas ett
tillkännagivande om att en statlig barnombudsmannatjänst bör inrättas
(yrkande 13). Motionärerna anser att den barnombudsmannainstitution
som finns i Norge kan tjäna som modell, när verksamheten skall
planeras i Sverige. Barnombudsmannen skall ha till uppgift att kontinuerligt
följa och utreda barns och barnfamiljers villkor i samhället,
anförs det.

I motion 1989190:So629 av Anita Stenberg m.fl. (mp) delvis yrkas att
riksdagen beslutar att en statlig barnombudsmannatjänst inrättas. För
att hjälpa barnen krävs enligt motionärerna juridisk expertis, en organisation
med opinionsbildande funktion och någon som samordnar
barnens rättigheter i samhället.

I motion 1989l90:So636 av Gunilla André (c) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag om inrättande av en barnombudsman. Motionärerna
påpekar att barns rättsskydd är eftersatt samt att barnkompetensen
inom bl.a. hälso- och sjukvården, socialtjänsten och skolan har
urholkats. Svenska barnläkarföreningen har föreslagit att det tillsätts en
statlig barnombudsman, som skall förfoga över ett kansli bestående av
en jurist, en sociolog och kanslipersonal, anförs det.

I motion 1989l90:So641 av Sven-Gösta Signell m.fl. (s) yrkas ett
tillkännagivande om vad som anförts om en barnombudsman med
placering på Allmänna barnhuset. En särskild, av staten utsedd, barnombudsman
bör enligt motionärerna tillsättas. Denne bör företräda
barn och ungdomar i den allmänna debatten samt, i kontakter med
kommuner och andra myndigheter, verka för att barns behov uppmärksammas.
Allmänna barnhuset är en stiftelse vars direktion utses
av regeringen. Stiftelsen har tillgångar, främst i form av fastigheter och
värdepapper. Barnhuset bedriver en omfattande konferensverksamhet
och ger stöd till forsknings- och utvecklingsverksamhet kring barn och

1989/90:SoU17

ungdomar. Regeringen skall, enligt motionärernas förslag, utse barnombudsmannen,
medan Barnhuset skall svara för finansieringen av
barnombudsmannatjänsten med tillhörande kansli.

Våren 1988 överlämnade den inom regeringskansliet tillsatta arbetsgruppen
BUS (Barn—Ungdom—Samordning) ett förslag om tillsättande
av en barnombudsman, som samtidigt skulle vara chef för barnmiljörådet.
Arbetsgruppen föreslog vidare bl.a. att barnmiljörådets styrelse
skulle förstärkas.

Statskontoret föreslog i sin rapport Översyn av små myndigheter —
en förstudie (1988:23) att bl.a. barnmiljörådets verksamhet borde integreras
i socialstyrelsen. Rapporten från socialdepartementets översyn
av socialstyrelsens uppgifter och inriktning, Socialstyrelsen i förändring
(Ds 1988:74), behandlade bl.a. frågan om barnmiljörådets fortsatta
existens som självständig myndighet. I syfte att förstärka och samordna
samhällets insatser för barn förordades att barnmiljörådets verksamhet
skulle inordnas i socialstyrelsen.

I propositionen om socialstyrelsens framtida roll, uppgifter och inriktning
(prop. 1988/89:130) anfördes det (s. 22) att en omfattande kritik
hade framförts mot förslaget att inordna barnmiljörådet i socialstyrelsen.
Föredragande statsrådet var bl.a. mot den bakgrunden inte beredd
att föreslå någon förändring av barn miljörådets verksamhet eller ställning
som egen myndighet. Uttalandet i propositionen föranledde inte
något uttalande från riksdagens sida (1988/89:SoU24, rskr. 296).

Barnmiljörådet föreslår i sin anslagsframställning (prop. s. 119) bl.a. att
rådet slipper genomföra en minskning på 5 % under tre år enligt
huvudalternativet. Vidare begärs medel för en ny tjänst som handläggare
av barn miljöfrågor (+ 235 000 kr.), en tjänst som vaktmästare/kontorist
(+ 177 000 kr.), övertidstil lägg (+ 15 000 kr.), kompensation
för avtalsmässiga höjningar i tjänstetidsklasser (+ 120 000 kr.),
dataanskaffning (+ 75 000 kr.) och portokostnader som ej kompenserats
vid tjänstebrevsrättens upphörande (+ 75 000 kr.), dvs. totalt +
697 000 kr.

Föredraganden föreslår att rådet undantas från huvudförslaget och
beräknar anslaget till 4 472 000 kr. (+ 299 000 kr.).

I budgetpropositionen (s. 116) anges också att barnmiljörådet i en
skrivelse i anslutning till sin anslagsframställning — bl.a. mot bakgrund
av förslaget från arbetsgruppen BUS — föreslagit att en särskild
barnombudsmannafunktion knyts till barnmiljörådet. Föredragande
statsrådet anser att frågan om en eventuell barnombudsmannafunktion
behöver belysas ytterligare. Ett sådant arbete pågår för närvarande
inom socialdepartementet.

I betänkandet SoU 1987/88:14 (s. 3 f.) behandlade utskottet en motion
om inrättande av en statlig barnombudsmannatjänst. Utskottet såg
positivt på åtgärder som syftar till en bättre bevakning av barnens
intressen i samhället. Utskottet ansåg att sådana åtgärder behövs, såväl
på lokal som central nivå. Regeringens överväganden med anledning
av nämnda förslag borde dock avvaktas, innan riksdagen hade anled -

1989/90:SoU17

ning att överväga något initiativ i frågan. I betänkandet
1988/89:SoU13 (s. 9) hänvisade utskottet till det tidigare betänkandet
och ansåg på nytt att regeringens överväganden borde avvaktas.

Frågan om inrättande av en statlig barnombudsmannatjänst behandlades
av utskottet senast i januari i år i betänkandet 1989190:
SoU15 med anledning av en motion (fp). Utskottet konstaterade att
frågan övervägdes inom regeringskansliet och ansåg att riksdagen borde
avvakta regeringens ställningstagande. Motionen avstyrktes. Riksdagen
följde utskottet.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet anser att barnens villkor i samhället och barnens utsatthet
med rätta har kommit att uppmärksammas alltmer. Utskottet vill
återigen understryka att utskottet ser positivt på åtgärder som syftar till
en bättre bevakning av barnens intressen. Inrättandet av en centralt
placerad barnombudsmannatjänst kan vara en sådan åtgärd. Flera olika
funktioner kan knytas till en sådan ombudsman, t.ex. att skapa opinion
i olika frågor som är viktiga för barn.

Utskottet anser att förutsättningarna för att inrätta en statlig barnombudsmannatjänst
på lämpligt sätt bör utredas ytterligare. Utredningen
bör avse, förutom arbetsuppgifterna för en barnombudsman och avgränsningen
av dessa uppgifter mot andra myndigheters och organisationers
uppgifter, även de organisatoriska frågorna och frågan om
Finansieringen av verksamheten. Sveriges åtaganden vid en ratificering
av FN:s barnkonvention bör enligt utskottet också beaktas. Vad utskottet
nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So625 (fp)
yrkande 13, So629 (mp) delvis, So636 (c), So638 (vpk) yrkande 2 och
So641 (s) som sin mening ge regeringen till känna.

Utskottet konstaterar att barnmiljörådet undantagits från huvudförslaget.
Att öka anslaget utöver vad regeringen föreslagit anser utskottet
inte motiverat. Utskottet tillstyrker propositionens förslag till medelsanvisning
och avstyrker motion So638 (vpk) yrkande 1.

Medelsanvisningen i övrigt

Utskottet tillstyrker de i propositionen föreslagna medelsanvisningarna
till Bidrag till kommunal barnomsorg, Bidrag till hemspråksträning i
förskolan och Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor.

Omsorg om äldre och handikappade (G 1 —G 3 och
G 5 —G 12)

Bidrag till social hemhjälp, ålderdomshem m.m. (G 1)

1 budgetpropositionen föreslås 3 157 821 000 kr. under anslaget G 1.
Från detta anslag betalas statsbidrag till kommunerna för hjälp och
stöd i boendet. Bidraget betalas för kalenderår i efterskott. Anslaget för
budgetåret 1990/91 avser således bidrag för verksamheten under år
1990. Socialstyrelsen betalar ut statsbidraget.

1989/90:SoU17

Under anslaget anvisas dessutom särskilda medel för utveckling och
förnyelse av den sociala hemhjälpen.

Vidare anvisas under detta anslag bidrag till pensionärsorganisationer.

Statsbidraget till kommunerna för stöd och hjälp i boendet

För bidragsgivningen gäller förordningen (1983:944, ändrad senast
1988:1203) om statsbidrag till kommunerna för stöd och hjälp i
boendet. Statsbidrag lämnas med 34 000 kr. för varje årsarbetare inom
sådan verksamhet som avses, dvs. stöd och hjälp i boendet åt äldre,
handikappade och barnfamiljer. I kostnaderna för vilka bidrag lämnas
får inte tas med löne- och lönebikostnader för bl.a. arbetsledande
personal. Vissa övergångsbestämmelser finns för 1990. För år 1990
lämnas enligt förordningen även statsbidrag för personalutvecklande
åtgärder inom äldreomsorgen.

I motion I989/90:So269 av Lars Werner m.fl. (vpk) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag till statsbidrag för att initiera minskad
helgtjänstgöring inom vården enligt motionens förslag (yrkande 1 delvis;
återstående del av yrkandet behandlas under anslaget E 16. Bidrag
till allmän sjukvård m.m.), att riksdagen hos regeringen begär förslag
till statsbidrag för att initiera kortare arbetsdag inom hemtjänsten
enligt motionens förslag (yrkande 2) och att riksdagen beslutar att
under anslaget Bidrag till social hemhjälp, ålderdomshem m.m. anslå
1 000 milj.kr. utöver regeringens förslag (yrkande 4).

Motionärerna anför att erfarenheten pekar på att arbetstidsförkortningar
har en mycket stor betydelse för att öka ett arbetes attraktivitet.
Staten bör därför genom särskilda statsbidrag stimulera kommuner och
landsting att inom vården minska helgtjänstgöringen så att ingen
behöver arbeta mer än var tredje helg och på sikt endast en helg per
månad. Inom hemtjänsten bör arbetstiden förkortas med två timmar
per dag. En del av arbetstidsförkortningen skall enligt motionärerna
användas till fortbildning.

Under avsnittet Bidrag till allmän sjukvård m.m. (E 16) har redovisats
hur utskottet tidigare har behandlat frågor om rekryteringen av personal
inom vården m.m. Där nämns också utredningsarbete m.m. som
rör denna fråga.

Även i betänkandet 1988l89:SoU19 behandlade utskottet ett motionsyrkande
om nytt statsbidrag för utbildning av vårdpersonal inom
hemtjänsten, i syfte att bl.a. minska arbetstiden. Utskottet avstyrkte det
då aktuella motionsyrkandet (s. 10).

Utskottet anser inte att det finns anledning för riksdagen att nu ändra
uppfattning i dessa frågor. Utskottet avstyrker sålunda motion So269
(vpk) yrkandena 1 delvis och 2.

Följaktligen avstyrker utskottet också yrkande 4 i samma motion.

1989/90:SoU17

Utskottet tillstyrker budgetpropositionens förslag till medelsanvisning
till Bidrag till social hemhjälp, ålderdomshem m.m., vilken avser
förhållandena under kalenderåret 1990.

Utbyggnaden av gruppbostäder

I motion 1989/90:So314 av Olof Johansson nt.fl. (c) hemställs att riksdagen
till statligt stöd för utbyggnaden av gruppbostäder för budgetåret
1990/91 anslår 500 milj.kr. (yrkande 6).

Motionärerna anför att gruppbostäder är särskilt lämpliga för senildementa
grupper. Denna boendeform är emellertid mycket dåligt
utbyggd. För att stimulera utbyggnaden anser motionärerna att gällande
regler bör ses över och göras mer flexibla. I motionen förordas
flexibla planlösningar samt att kollektivet bör inrymma något större
antal lägenheter än för närvarande.

I budgetpropositionen framhålls att preliminära uppgifter från en enkät
våren 1989 visar att den planerade utbyggnaden av gruppboende för
åldersdementa i stort sett följts (s. 123). Det är emellertid mycket
angeläget att utbyggnaden av alternativa boende- och vårdformer för
åldersdementa påskyndas (s. 124). De förändringar som äldredelegationen
föreslår har betydelse för utformningen av statsbidragssystemet. I
budgetpropositionen framgår att en översyn av statsbidraget därför
kommer att ske i anslutning till överväganden om den framtida
ansvarsfördelningen inom samhällets äldreomsorg (s. 129).

I betänkandet I988l89:SoU6 (s. 20) behandlade utskottet förutom proposition
1987/88:176 Äldreomsorgen inför 90-talet även bl.a. ett
motionsyrkande (fp) om ett femårigt stimulansbidrag i syfte att stimulera
kommunerna att övergå till nya boendeformer (gruppboende) för
åldersdementa. Utskottet hänvisade inledningsvis till vissa uttalanden i
den då aktuella propositionen om äldreomsorgen inför 90-talet. I dessa
uttalanden hade regeringen framhållit att med den utveckling i övrigt
som förordades skulle gruppboendet komma att få stor betydelse för
framför allt de åldersdementa. I propositionen hade också framhållits
som mycket angeläget att gruppboendet fortsätter att byggas ut. Gruppboendet
etableras ibland inom sjukvårdens institutioner i avvaktan på
lämpliga alternativa boendeformer. Även detta hade bedömts som
positivt i propositionen. I propositionen hade också aviserats en uppföljning
och utvärdering av gruppboendet för att ge erfarenheter till
den vidare utvecklingen. I maj 1989 gav regeringen ett sådant uppdrag
till socialstyrelsen i samverkan med plan- och bostadsverket. Uppdraget
skall vara avslutat senast den 1 september 1990.

Utskottet framhöll (s. 20 f.) att man delade propositionens syn på
vikten av gruppboende för dementa. Denna uppfattning fann man
också överensstämma med grundsynen i den då aktuella motionen.
När det gällde frågan om införande av särskilda stimulansbidrag för
utvecklingen av gruppboende för åldersdementa framhöll utskottet
dock — liksom i fråga om ombyggnad av långvårdsavdelningar på
sjukhus, sjukhem m.m. — att planering för och inrättande av särskilda

1989/90:SoU17

vård- och boendeformer är en angelägenhet för landsting och kommuner.
Utskottet ansåg inte heller när det gäller de åldersdementas
boende att något extra stimulansbidrag borde utgå. Utskottet avstyrkte
därmed den då aktuella motionen.

I sammanhanget bör också pekas på ett av utskottets uttalanden i
samband med 1988 års förändringar av det ekonomiska stödet till
ålderdomshemmen och bidraget till social hemhjälp. Utskottet uttalade
då (Soll 1987/88:15, s. 8) att det förutsatte att om ändringar i fråga om
huvudmannaskapet för olika funktioner inom äldreomsorgen beslutas
av riksdagen det måste göras en förutsättningslös översyn av statsbidraget
till social hemhjälp, så att statsbidragsregler anpassade till huvudmannaskapsförändringarna
kan träda i kraft samtidigt.

I samband med att proposition 1987/88:176 förelädes riksdagen inrättade
regeringen en delegation (S 1988:A) med uppdrag att utarbeta ett
förslag till närmare utformning av en förändrad ansvarsfördelning
mellan huvudmännen inom samhällets äldreomsorg samt att analysera
organisatoriska, rättsliga och ekonomiska konsekvenser av en sådan
förändring, den s.k. äldredelegationen. Delegationen har överlämnat
rapporten (Ds 1989:27) Ansvaret för äldreomsorgen. Efter remissbehandling
bereds rapporten för närvarande i regeringskansliet. En proposition
har aviserats till maj 1990.

Äldredelegationen anför i sin rapport (s. 186) att det enligt delegationens
mening finns skäl att överväga hur statens stöd till huvudmännen
bör utformas efter en förändring av huvudmannaskapet för äldreomsorgen.
Enligt delegationen talar mycket för att en del av statens
bidrag till huvudmännen bör vara riktat till insatser som bedöms
särskilt angelägna att stödja under ett bestämt utvecklingsskede.

I betänkandet 1989/90:SoU12 behandlade utskottet hösten 1989 motionsyrkanden
liknande det i motion So314. Utskottet gjorde följande
bedömning (s. 10 f.).

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare understrukit att gruppboende
är en lämplig boendeform för dementa och att det är angeläget att
gruppboendet byggs ut. Behovet av platser i gruppboenden för åldersdementa
fram till år 2000 har uppskattats, enligt vissa kalkyler, vara
mellan 12 000 och 15 000 platser och enligt andra vara så högt som
30 000 platser. Det är i alla händelser uppenbart att behovet av platser
i gruppboende kommer att vara avsevärt större än den utbyggnad som
nu planeras i kommuner och landsting. Det är därför enligt utskottet
nu nödvändigt att prioritera utbyggnaden av denna form för vård och
boende.

Riksdagen gav regeringen till känna vad utskottet anfört (rskr. 60).

Vad sedan gällde kraven på statliga bidrag till gruppboende för att
stimulera utbyggnaden av sådana vidhöll utskottet sin inställning i
betänkandet 1988/89:SoU6 att något särskilt stimulansbidrag till gruppboende
för dementa inte borde utgå. Utskottet erinrade dock om det

1989/90:SoU17

tidigare uttalandet i betänkandet SoU 1987/88:15 om behovet av en
översyn av statsbidragsregler inför ett framtida beslut om ändrat huvudmannaskap
för äldreomsorgen.

I en reservation framhöll dock utskottets m-, c- och mp-ledamöter
följande.

Ansvaret för inrättandet av gruppboenden åvilar i dag kommuner och
landsting. Huvudmännens ambitioner att bygga ut denna boende- och
vårdform är naturligtvis beroende av de ekonomiska resurser som de
förfogar över. Staten bidrar till olika boendeformer för service och
omvårdnad genom t.ex. statsbidrag till social hemhjälp, kommunalt
bostadstillägg och räntestöd vid ny- och ombyggnad. En särskild satsning
på gruppboende för dementa är så angelägen att staten enligt
utskottets mening under ett utvecklingsskede bör ekonomiskt stödja
den nödvändiga utbyggnaden av verksamheten. Regeringen bör överväga
hur en sådan ekonomisk stimulans till huvudmännen kan utformas
och snarast återkomma till riksdagen med förslag. Vad utskottet anfört
med anledning av motion Bo226 (fp) bör ges regeringen till känna.

Riksdagen biföll reservationen (rskr. 60).

Utskottet erinrar om riksdagens tillkännagivande till regeringen hösten
1989 i denna fråga och att regeringen avser att göra en översyn av
statsbidragsreglerna i anslutning till övervägandena om den framtida
ansvarsfördelningen inom samhällets äldreomsorg. Syftet var att åstadkomma
flera platser, bl.a. genom flexibla statsbidragsregler. Mot denna
bakgrund avstyrker utskottet motion So314 (c) yrkande 6 om att nu
anvisa medel för att stödja utbyggnaden av gruppbostäder.

Kostnader för viss verksamhet för handikappade (G 7)

I budgetpropositionen föreslås 37 533 000 kr. under anslaget G 7. Från
anslaget får Synskadades riksförbund (SRF) bidrag till SRF Hantverk
AB, depåverksamheten, till verksamheten med ledarhundar samt till
viss övrig verksamhet. Föreningen Sveriges dövblinda (FSDB) erhåller
bidrag för tidningsutgivning för dövblinda och Sveriges dövas riksförbund
(SDR) för sin teckenspråksavdelning. Under anslaget utges vidare
bidrag till rikstolktjänst, hörselteknisk forskning, handikappforskningen
i Göteborg, palynologiska laboratoriet vid naturhistoriska riksmuseet,
De handikappades riksförbunds och Synskadades riksförbunds
rekreationsanläggningar samt till Föreningen Rekryteringsgruppen.

Bidrag lill Synskadades riksförbund

I motion 1989l90:So243 av Sture Thun m.fl. (s) yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av stöd till Synskadades riksförbunds rekreations- och kursgård
Almåsa.

I motion I989/90:So285 av Ulla Johansson och Kjell Nilsson (båda
s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av stöd till Synskadades riksförbunds
rekreations- och kursgård vid Almåsa.

1989/90:SoU17

I de båda motionerna anförs att den personliga servicen, som är en
nödvändig förutsättning för att Almåsa skall kunna fylla sin uppgift,
för med sig höga kostnader för SRF. Enligt motionärerna har det
statliga anslaget kraftigt minskat sedan några år tillbaka.

1 budgetpropositionen (s. 139) föreslås att till SRF för merkostnader
vid Almåsa semesterhem och kursgård anvisas 639 000 kr.

I direktiven för 1989 års handikapputredning (S 1988:03) sägs bl.a.

En väsentlig fråga som bör behandlas av kommittén gäller funktionshindrades
möjligheter till en god fritid och rekreation. Av studier som
gjorts under senare år har framgått att fritidssysselsättningen har stor
betydelse för funktionshindrades livskvalitet. Samtidigt är det väl känt
att i synnerhet svårt funktionshindrade för närvarande är eftersatta
inom fritidsområdet, främst beroende på den bristande tillgängligheten
i olika former av verksamheter och avsaknaden av personlig assistans
och andra stödinsatser kopplade till själva aktiviteterna. Det bör i
sammanhanget noteras att frågor om fritid och rekreation för funktionshindrade
hittills knappast alls blivit föremål för överväganden av
statliga utredningar.

Enligt den nya omsorgslagen har landstingskommunerna bl.a. till
uppgift att verka för att fritids- och kulturutbudet blir tillgänligt för
psykiskt utvecklingsstörda. Någon motsvarande bestämmelse som gäller
andra grupper funktionshindrade finns för närvarande inte. Kommittén
bör göra en kartläggning och analys av funktionshindrades möjligheter
att fa del av utbudet inom fritids- och rekreationsområdet. Om
man finner det motiverat, bör förslag redovisas som kan medverka till
att funktionshindrade i högre grad än för närvarande kan delta i
verksamheter och aktiviteter inom området.

Utskottet konstaterar att bidragen till SRF för Almåsa varierat kraftigt
mellan olika år. Detta beror på att bidrag vissa år inte enbart givits för
att minska kapitalkostnaderna utan även för om- och tillbyggnad av
anläggningen. Bidraget för att minska kapitalkostnaderna har ökat
varje år. Mot denna bakgrund avstyrker utskottet motionerna So243 (s)
och So285 (s).

Utskottet tillstyrker den föreslagna medelsanvisningen till Kostnader
för viss verksamhet för handikappade.

Träningscenter för barn med ovanliga handikapp

1 motion 1989l90:So227 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen
beslutar om inrättande av ett träningscenter för barn med ovanliga
handikapp (yrkande 2) samt att riksdagen anslår 11 milj.kr. under
särskilt anslag för inrättandet av ett center för barn med ovanliga
handikapp (yrkande 3).

Motionärerna anser att det är viktigt att det ges förutsättningar att
bygga upp specialistkompetens inom sådana handikappområden. Detta
center skall kunna fungera som ett stöd för föräldrar och ge kunskap
när sådan saknas hos andra instanser.

1989/90:SoU17

I direktiven till 1989 års handikapputredning sägs bl.a. följande.

Kommitténs huvuduppgift bör, mot bakgrund av vad jag nu sagt, vara
att kartlägga och analysera de insatser som görs för människor med
funktionshinder inom socialtjänsten och habiliteringen och rehabiliteringen.
Om kommittén finner att det föreligger brister i socialtjänstens
och habiliteringens/rehabiliteringens insatser för dessa grupper, bör
den lämna förslag som leder till förbättringar inom områdena och som
innebär att grupperna i framtiden bör kunna tillförsäkras ett väl
fungerande stöd. Kommittén bör härvid belysa möjligheterna till ökad
effektivitet, nytänkande och ett bättre resursutnyttjande när det gäller
olika former av verksamheter inom områdena. Kommittén bör också
pröva hur den enskilde funktionshindrades inflytande över utformningen
av de olika insatser som han får kan utvecklas.

Beträffande den landstingskommunala verksamheten bör en motsvarande
kartläggning och analys av habiliteringen och rehabiliteringen
göras.

Utredningen beräknas inom kort avge ett kartläggningsbetänkande.
Avsikten är att också ett slutbetänkande skall avlämnas under 1990.

I betänkandet 1988/89:SoU19 (s. 24) behandlade utskottet liknande
motionsyrkanden (fp). Utskottet konstaterade att de frågor som aktualiserats
av motionärerna omfattas av handikapputredningens direktiv.
Resultatet av utredningens arbete borde enligt utskottet därför avvaktas
innan riksdagen överväger något initiativ i frågan. Motionsyrkandena
avstyrktes därför.

Utskottet vidhåller sin inställning att 1989 års handikapputrednings
arbete bör avvaktas innan riksdagen överväger något initiativ i frågan.
Motion Solli (fp) yrkande 2 avstyrks därför.

Följaktligen avstyrker utskottet också yrkande 3 i samma motion.

Bidrag till handikapporganisationer (G 10)

I budgetpropositionen föreslås 79 075 000 kr. under anslaget G 10.

Från anslaget erhåller handikapporganisationerna bidrag tili sin verksamhet.
Regeringen beslutar om fördelningen av ans lagsbeloppet mellan
organisationerna efter förslag av statens handikappråd. 33 organisationer
har fått bidrag under innevarande budgetår, däribland Riksförbundet
för dementas rättigheter och Riksförbundet mot reumatism.

I motion 1989/90:So227 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen
beslutar att till socialdepartementets anslag G 10 Bidrag till handikapporganisationer
för budgetåret 1990/91 anvisa ytterligare 25 milj.kr.
(yrkande 18).

Motionärerna anser inte att den ökning av organisationsstödet som
föreslås i budgetpropositionen är tillräcklig för att handikapporganisationerna
skall ges reella möjligheter att driva sin verksamhet. Dessutom
måste handikapporganisationerna, utöver vad som yrkas i motionen,
kompenseras för ökade kostnader på grund av skattereformen.

I motion 1989/90:So296 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas att riksdagen
för budgetåret 1990/91 anslår 10 milj.kr. utöver vad som föreslagits i
regeringens proposition till handikapporganisationerna (yrkande 11).

1989/90:SoU17

6 Riksdagen 1989190. 12 sami. Nr 17

Motionärerna anför att arbetet i handikapporganisationerna inte kan
utföras med alltför knappa resurser och anser att organisationerna
behöver det föreslagna tillskottet för fortsatt framgångsrikt arbete.

I motion 1989/90:So3I5 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas att riksdagen
till anslaget G 10. Bidrag till handikapporganisationer för budgetåret
1990/91 anslår 7 000 000 kr. utöver regeringens förslag eller således
86 075 000 kr. till centrala handikapporganisationer (yrkande 2).

Motionärerna anser att de centrala handikapporganisationerna måste
ta på sig uppgiften att informera och utbilda de lokala föreningarna.
Enligt motionärerna är det därför mycket olyckligt att handikapprörelsen
trots det påslag som föreslås i budgetpropositionen, genom de
allmänna kostnadsökningarna och effekterna av skattereformen, i
själva verket får vidkännas en minskning av statsbidragen.

I budgetpropositionen (s. 125 och 142) föreslås stödet till handikapporganisationerna
uppräknat med nästan 8,5 milj.kr., och anslaget kommer
därmed att totalt uppgå till drygt 79 milj.kr. Det ökade stödet
avser att kompensera organisationerna för de merkostnader dessa har
för att anpassa verksamheten till funktionshindrades behov samt för att
stödja organisationerna i deras arbete att integrera nya handikappgrupper
i verksamheten. Förstärkningen är också en kompensation för de
ökade kostnader för utbildnings- och konferensverksamhet som är att
vänta.

I betänkandet 1988/89:SoU19 (s. 26 f.) behandlade utskottet motionsyrkanden,
liknande de nu aktuella yrkandena, med förslag om ytterligare
anslag till handikapporganisationerna. Utskottet konstaterade att detta
anslag höjts kraftigt under senare år och att höjningen i då aktuell
budget var ca 13 %. Utskottet ansåg sig inte kunna ställa sig bakom
någon höjning utöver den som då föreslogs i budgetpropositionen.
Utskottet tillstyrkte medelsanvisningen i budgetpropositionen till Bidrag
till handikapporganisationer och avstyrkte då aktuella motioner.

Med hänsyn till att anslaget under senare år höjts kraftigt och till att
regeringen också i år föreslår ett ökat stöd till handikapporganisationerna,
kan utskottet inte ställa sig bakom krav på ytterligare höjning av
anslaget. Utskottet avstyrker därför motionerna So227 (fp) yrkande 18,
So296 (c) yrkande 11 och So315 (vpk) yrkande 2.

Utskottet tillstyrker den i budgetpropositionen föreslagna medelsanvisningen
till Bidrag till handikapporganisationer.

I motion 1989190:So432 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) yrkas att riksdagen
för budgetåret 1990/91 beslutar anslå 5 milj.kr. som stöd för
anhörig- och demensföreningarna (yrkande 6).

Motionärerna påpekar att anhöriga till psykiskt sjuka bl.a. behöver
stöd för egen del och stöd att kunna vara det nätverk patienten så väl
behöver. De anhörigas organisationer, som här har en stor uppgift att
fylla, bör stödjas.

1989/90:SoU17

I motion 1989/90:So5I6 av Leif Olsson och Kenth Skärvik (båda fp) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av att handikapporganisationer, bl.a.
RmR, ges ökat stöd till information om primär fibromyalgi (yrkande
2).

Enligt motionärerna är den information som ges om sjukdomen på
sjukvårdens basplan varierande och diffus. Motionärerna framhåller
det som positivt att Riksförbundet mot reumatism i ökad utsträckning
ger information till både allmänheten och egna medlemmar.

Utskottet har vid flera tillfällen behandlat motionsyrkanden om att en
viss organisation bör komma i fråga för bidrag. I betänkandet SoU
1987188:20 (s. 13) framhöll utskottet att utskottet tidigare i betänkandet
SoU 1980/81:17 (s. 7) uttalat att riksdagen inte bör göra någon
detaljprövning av vilka villkor som bör vara uppfyllda för att en
handikapporganisation skall kunna få bidrag från anslaget. En sådan
prövning bör ankomma på i första hand statens handikappråd. Utskottet
vidhöll i betänkandet 1987/88:20 detta ställningstagande. Utskottet
ville dock understryka att bidrag till nya och mindre organisationer
seriöst måste prövas av handikapprådet. Den då aktuella motionen
avstyrktes. I betänkandet 1988/89:SoUI9 (s. 27) uttalade utskottet att
den då föreslagna höjningen av anslaget enligt utskottets mening borde
ge utrymme för statens handikappråd att generöst pröva ansökningar
om bidrag från organisationer som inte tidigare kunnat få bidrag.
Utskottet vidhöll dock sin tidigare inställning att inte pröva vilken
eller vilka organisationer som bör ges bidrag från detta anslag. Den då
aktuella motionen avstyrktes därför.

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i frågan och avstyrker därför
motion So432 (fp) yrkande 6.

Utskottet avstyrker av samma skäl motion So516 (fp) yrkande 2.

Bilstöd till handikappade (G 11)

1 budgetpropositionen föreslås 214 163 000 kr. under anslaget G 11.

I motion 1989/90:So227 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att grundbidraget för bilstöd skall följa kostnadsutvecklingen (yrkande
9) samt att riksdagen beslutar att till socialdepartementets anslag
G 11 Bilstöd till handikappade för budgetåret 1990/91 anvisa ytterligare
15 milj. kr. (yrkande 10).

Motionärerna anser att grundbidraget bör följa kostnadsutvecklingen.
För budgetåret 1990/91 bör grundbidraget höjas med sju procent,
vilket motsvarar 15 milj.kr. i ökade anslag.

Från anslaget Bilstöd till handikappade betalas bilstöd till handikappade
och föräldrar med handikappade barn till anskaffning och anpassning
av motorfordon m.m. Bilstödet kan lämnas till fem olika grupper
och kan numera också lämnas till föräldrar med hemmaboende vuxna
barn med väsentliga förflyttningssvårigheter. Stödet omfattar grundbi -

1989/90:SoU17

drag, anskaffningsbidrag och anpassningsbidrag. Riksförsäkringsverket
och de allmänna försäkringskassorna administrerar stödet. Bestämmelser
om bilstödet finns i lagen (1988:360) om handläggning av ärenden
om bilstöd till handikappade och i förordningen (1988:890, ändrad
1989:211) om bilstöd till handikappade.

Grundbidraget är högst 50 000 kr. Helt eller halvt grundbidrag utgår
beroende på vilken grupp det gäller. Crundbidrag lämnas vid anskaffning
av fordon oavsett inkomst.

Bilstöd kan utgå vart sjunde år. Reformens första år har uppvisat en
anhopning av ansökningar. Av den beräknade totala personkretsen på
ca 14 000 personer har ca 7 000 erhållit bilstöd under det första året,
enligt uppgift från riksförsäkringsverket (RFV). Riksdagen anvisade
totalt för budgetåret 1988/89 ett reservationsanslag på 442 127 000 kr.
(1988/89:SoU19 och SoU27, rskr. 217 och 228).

I budgetpropositionen (s. 143) görs bedömningen att andelen återstående
bilstöd som kan komma att beviljas samt visst nytillskott inom
personkretsen kommer att fördelas mer jämnt över de återstånde åren
av sjuårsperioden. Dock anses det råda en viss osäkerhet vad gäller den
förväntade nedgången av antalet beviljade stöd under år två och tre.
Anslaget G 11 beräknas till 214 163 000 kr.

I proposition 1987188:99 om förbättrat bilstöd till handikappade (s. 23)
anförde föredraganden bl.a. följande när det gäller värdebeständigheten
av bilstödet.

Det finns anledning att här också något kommentera frågan om
värdebeständigheten av bidragen inom det nya bilstödet. Frågan har
berörts av ett antal remissinstanser, i synnerhet med anledning av
förslaget att låta ett grundbidrag ersätta de nuvarande skatteanknutna
förmånerna, vars värde ju följer förändringar i skatteuttaget. Aven när
det gäller det inkomstprövade anskaffningsbidraget har krav om värdebeständigheten
framförts.

Jag är inte nu beredd att lämna förslag som innebär någon form av
automatisk uppräkning av bidragen. Enligt min uppfattning får det
ankomma på den centrala myndighet som åläggs att administrera
bilstödet att föreslå de ändringar av bidragen som kan vara befogade.

Socialförsäkringsutskottet, SfU 1987/88:23, (s. 12) framhöll med anledning
av ett motionsyrkande om värdesäkring av bidragen att utskottet
delade uppfattningen i propositionen och avstyrkte därmed motionsyrkandet.

I betänkandet 1988l89:SoU19 (s. 30) behandlade socialutskottet ett
motionsyrkande om värdebeständighet. Utskottet delade socialförsäkringsutskottets
inställning och avstyrkte det då aktuella motionsyrkandet.

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i denna fråga och avstyrker
därför motion So227 (fp) yrkande 9.

Följaktligen avstyrker utskottet också yrkande 10 i samma motion.

1989/90: SoU 17

Utskottet tillstyrker budgetpropositionens förslag till medelsanvisning
till Bilstöd till handikappade.

Godkännande av riktlinjer för Statsbidrag till servicelinjer
m.m.

Utskottet tillstyrker förslaget i budgetpropositionen under anslaget G 2
om godkännande av riktlinjer för Statsbidrag till servicelinjer m.m.
Förslaget har inte mött någon erinran i form av motionsyrkanden.

Medelsanvisningen i övrigt

Utskottet tillstyrker de i budgetpropositionen föreslagna medelsanvisningarna
till Bidrag till färdtjänst, servicelinjer m.m. (G 2), Kostnader
för viss omsorg om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. (G 3), Ersättning
till televerket för texttelefoner (G 5), Ersättning till postverket för
befordran av blindskriftsförsändelser (G 6), Statens hundskola (G 8),
Statens handikappråd (G 9) och Omställningsbidrag till hundskolan
(G 12), vilka inte mött någon erinran i form av motionsyrkanden.

Socialt behandlingsarbete, alkohol- och
narkotikapolitik (H 1 —H 4)

Bidrag till organisationer (H 3)

I budgetpropositionen föreslås 59 135 000 kr. under anslaget H 3.
Bidrag till organisationer. Till drogförebyggande arbete genom framför
allt riksorganisationer och kommuner beräknas för nästa budgetår ca
12,8 milj.kr., varav ca 4,6 milj.kr. till arbetsmarknadens organisationer
för insatser inom området Alkohol och arbetsliv. För bidrag till
ungdomsorganisationernas droginformation föreslås 5,1 milj.kr. och
till sammanslutningar av f.d. alkoholmissbrukare, till sammanslutningar
för stöd och hjälp åt narkotikamissbrukare samt till organisationer
som bedriver rehabiliteringsarbete föreslås socialstyrelsen fa disponera
sammanlagt ca 18,1 milj.kr. Vidare beräknas för organisationsstöd
drygt 16,1 milj.kr. till vissa nykterhetsorganisationer, ca 400 000 kr.
till Nykterhetsrörelsens landsforbund och ca 3,5 milj.kr. till KALVorganisationerna
(Länkens kamratförbund, Alkoholproblematikers
riksorganisation, Länkarnas riksförbund och Nykterhetsorganisationen
Verdandi). För bidrag till organisationer som arbetar för utsatta barn
och familjer beräknas drygt 2 milj.kr. och för bidrag till de homosexuellas
organisation beräknas drygt 1 milj.kr.

Kvinnojourer m.m.

1 motion I989/90:So208 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen
beslutar att kvinnojourerna och Riksorganisationen kvinnojourer i
Sverige (RÖKS) skall beviljas 5 milj.kr. i organisationsanslag. Motionärerna
anser att det statliga bidraget till RÖKS omedelbart måste
förstärkas. RÖKS kansli har för närvarande inte de personella och
ekonomiska resurser som krävs för att kunna erbjuda det stöd som
skulle behövas. Ett statligt bidrag på 2 milj.kr. till RÖKS och ett

1989/90:SoU 17

bidrag på 3 milj.kr. direkt till kvinnojourerna skall utgå som organisationsstöd,
anför motionärerna. (Motiveringen återfinns i motion
1989/90: A802.)

1 motion I989l90:So270 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas dels att
riksdagen beslutar att anslag till RÖKS skall utgå som organisationsbidrag
(yrkande 1), dels att riksdagen under anslaget H 3. Bidrag till
organisationer anslår 2 milj.kr. till RÖKS (yrkande 2). Motionärerna
hänvisar bl.a. till att socialstyrelsen begärt att nuvarande bidrag till
försöksverksamhet omvandlas till ett organisationsbidrag. Enligt motionärernas
mening är kvinnojourernas verksamhet nu så fast etablerad
att den inte bör bedömas som ett provisorium i anslagssammanhang.
Det är vidare angeläget att RÖKS får ökade anslag, anförs det. I motion
1989l90:So320 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas ett tillkännagivande
om ökat statligt stöd till kvinnojourerna (yrkande 2).

I motion 1989/90:So213 av Olof Johansson m.fl (c) yrkas att riksdagen
till stöd åt kvinnojourer för våldsoffer anslår 500 000 kr. (yrkande
12). Motionärerna framhåller att kvinnojourernas insatser är av största
värde. Trots knappa resurser hjälper de många utsatta kvinnor i akuta
nödsituationer. Kvinnojourernas riksförbund har enligt motionärerna
inte ens möjlighet att trycka upp informationsmaterial till dem som
vill ta del av erfarenheterna. Staten bör därför bidra med medel till
sådant material (Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju607).

I motion 1989l90:So323 av Gunilla André och Karin Starrin (båda
c) yrkas att riksdagen till RÖKS anslår 500 000 kr. utöver nuvarande
bidrag (yrkande 6). Kvinnor som utsatts för våldsövergrepp har olika
hjälpbehov, anförs det i motionen. Det gäller såväl medicinsk vård
som socialt och psykologiskt stöd och juridisk hjälp. Kvinnojourerna
är en mycket stor tillgång för de drabbade kvinnorna, framhålls det
vidare. (Motiveringen återfinns i motion 1989/90:A817.)

I motion 1989/90:So215 av Eva Johansson m.fl. (s) yrkas ett tillkännagivande
om vad som anförts beträffande stöd till RÖKS. Ansvaret för
att kvinnojourerna har de resurser som behövs måste delas mellan
kommunerna och staten, anför motionärerna. Det är angeläget att
RÖKS får resurser för att bedriva verksamhet med central samordning
och utbildningsverksamhet, som kan stabilisera och vidareutveckla
kvinnojourernas verksamhet. Ett kontinuerligt stöd bör garanteras
under en längre period och knytas till att verksamhetsmålen och syftet
uppfylls, framhålls det.

1 motion 1989/90:So295 av Ann-Cathrine Haglund och Birgitta Rydle
(båda m) yrkas ett tillkännagivande om angelägenheten av att det
allmänna ger stöd till kvinnojourerna och till RÖKS. Det är viktigt att
kvinnojourerna inte är myndigheter, utan att verksamheten är baserad
på frivilligt arbete, anförs det i motionen. Kvinnojourerna behöver
dock stöd från det allmänna för att klara sina utgifter och även för att
orka med ett många gånger påfrestande arbete. (Motiveringen återfinns
i motion 1989/90:Ju819.)

1989/90:SoU17

Statliga bidrag till kvinnojourerna och deras riksorganisation, RÖKS,
utgår dels från socialstyrelsens anslag för Utvecklings- och försöksverk -

samhet (bilaga 7, H 4), dels från anslaget Bidrag till kvinnoorganisationernas
centrala verksamhet (civildepartementet, bilaga 15, H 4). De
statliga bidragen till de drygt 100 kvinnojourerna och deras riksorganisation
uppgår för innevarande budgetår till ca 905 000 kr. (ca
730 000 kr. från bil. 7, socialdepartementet, och ca 175 000 kr. från
bil. 15, civildepartementet). Ytterligare ca 340 000 kr. från socialstyrelsens
anslag kommer, enligt uppgift från styrelsen, troligen att fördelas
till invandrarorganisationer som engagerar sig i misshandlade kvinnor.
För budgetåret 1988/89 uppgick de statliga bidragen till kvinnojourerna
till sammanlagt ca 970 000 kr. Kommunernas och landstingens
bidrag till kvinnojourerna varierar mycket.

Våldet och dess verkningar har enligt propositionen (s. 9) kommit att
uppmärksammas alltmer. Inte minst gäller detta våld bland personer
med en nära relation till varandra. Antalet polisanmälningar om
kvinnomisshandel ökar. Det anförs att kvinnojourer ger ett viktigt stöd
till de kvinnor som utsatts för våld.

Socialstyrelsen anser i sin anslagsframställning att nuvarande bidrag
till försöksverksamhet med kvinnojourer (under H 4) bör omvandlas
till ett organisationsbidrag. Föredragande statsrådet anser dock att
kvinnojourerna — och även mansjourerna — också fortsättningsvis
bör få stöd för utvecklings- och försöksverksamhet från anslaget H 4 (s.
158 f.).

I betänkandet SoU 1985/86:17 (s. 14 f.) behandlades en motion (vpk)
om stöd till kvinnohus. Utskottet konstaterade att någon allmän kartläggning
av kvinnohusens verksamhet inte hade gjorts. Enligt utskottets
uppfattning fanns det skäl att stödja utvecklings- och försöksverksamhet,
som syftar till att ge hjälp åt t.ex. misshandlade kvinnor och
deras barn och annan liknande social verksamhet. Frågan om sådana
bidrag får emellertid prövas från fall till fall med hänsyn till andra
aktuella utvecklingsprojekt, anfördes det. Mera permanent stöd kan
inte ges från anslaget. Sådant stöd får i första hand anses vara en
angelägenhet för resp. kommun genom dess socialnämnd, uttalade
utskottet. Motionen avstyrktes och riksdagen följde utskottet.

I arbetsmarknadsutskottets betänkande AU 1987188:17 (s. 46 f.) behandlades
en motion (vpk) om inrättande av en kvinnohusfond. Utskottet
uttalade att det såg positivt på verksamheten vid kvinnohusen.
Utskottets beredning hade visat att kvinnojourerna utför ett förtjänstfullt
arbete, som i stor utsträckning baseras på frivilliga insatser.
Utskottet påpekade att riksdagen tidigare under samma riksmöte behandlat
en motion om stöd till kvinno- och mansjourer. Riksdagen
hade avslagit motionen på förslag av justitieutskottet (JuU 1987/88:6),
som dock hade visat förståelse för motionärernas önskemål men ansett
att saken var av sådan natur att den borde beaktas i det regelbundna
budget- och beredningsarbetet inom socialdepartementet. Därutöver
hade justitieutskottet ansett att frågan om ett mer permanent stöd i
första hand fick anses vara en angelägenhet för resp. kommun och dess
socialnämnd. Arbetsmarknadsutskottet delade justitieutskottets uppfattning
att anslagssituationen lämpligen borde beaktas i samband med det

1989/90:SoU17

allmänna budgetarbetet. Utskottet ville vidare stryka under jämställdhetsaspekterna
och att kvinnornas utsatta situation motiverade speciell
uppmärksamhet. Utskottet ansåg slutligen att det kunde finnas anledning
för berörda departement och myndigheter att närmare studera
bakgrunden till de i betänkandet redovisade skillnaderna i anslagsgivningen
till kvinno- resp. mansjourer. Motionen avstyrktes. Riksdagen
följde utskottet.

Förra våren behandlade socialutskottet motionsyrkanden (fp.vpk)
om stöd till kvinnojourer samt om en utvärdering av kvinno- och
mansjourernas verksamhet och stödet till jourerna. Utskottet anförde i
betänkandet 1988/89:SoU20 (s. 7 f.) att förekomsten av våld inom
familjen, som tar sig uttryck i misshandel och sexuella övergrepp mot
kvinnor och barn, är ett stort och allvarligt problem. Det är i första
hand en angelägenhet för kommunen och dess socialtjänst att se till att
erforderlig hjälp erbjuds utsatta kvinnor, uttalades det vidare. Kvinnojourerna
kan, fortsatte utskottet, erbjuda ett betydande stöd till kvinnor
i olika sammanhang och vara ett värdefullt komplement till kommunernas
och landstingens verksamhet. Utskottet hänvisade till de statliga
och kommunala bidrag som utgår samt till den då aviserade propositionen
om ett nytt statsbidragssystem för missbrukarvården. Utskottet
ansåg att det inte fanns skäl för riksdagen att biträda motionerna.

Utskottet framhöll vidare att kvinnojourerna bedriver ett värdefullt
socialt arbete med att stödja och hjälpa utsatta kvinnor. Även mansjourerna
gör, uttalade utskottet, en viktig insats genom att på olika sätt
hjälpa män att komma till rätta med sin aggressivitet. Utskottet ansåg i
likhet med motionärerna att en utvärdering av såväl kvinnojourernas
som mansjourernas verksamhet borde komma till stånd. Utvärderingen
borde omfatta en kartläggning av det stöd som utgår till de olika
jourerna i landet och vilka insatser som planeras för framtiden,
anfördes det. Vad utskottet anfört gavs regeringen till känna.

I budgetpropositionen anges att regeringen har uppdragit åt socialstyrelsen
att kartlägga vilket stöd som för närvarande utgår till de olika
kvinnojourerna och mansjourerna samt vilka insatser som planeras för
framtiden. Av kartläggningen skall även framgå vilken verksamhet som
bedrivs och vilket samarbete som finns med socialtjänsten. Uppdraget
skall redovisas till regeringen senast den 1 juni 1990 (s. 146).

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet är ense med motionärerna om att kvinnojourerna utför ett
angeläget socialt arbete genom att bistå kvinnor som utsätts för övergrepp
i hemmet. Kvinnojourerna, som i stor utsträckning arbetar
ideellt, erbjuder en tillflykt för misshandlade kvinnor och deras barn
samt hjälp och stöd för kvinnor när de vill ta sig ur eller förändra en
många gånger outhärdlig livssituation.

För närvarande utgår bidrag till kvinnojourerna från bl.a. anslaget
för Utvecklings- och försöksverksamhet, som disponeras av socialstyrelsen.
Utskottet anser att det nu finns anledning att överväga ett mer
permanent stöd till kvinnojourerna och deras riksorganisation. Utskot -

1989/90:SoU17

tet anser det också angeläget att kvinnojourerna får ett ökat statligt stöd
för att kunna fullgöra sin viktiga verksamhet och även utveckla denna.
Regeringen bör överväga på vilket sätt en sådan resursförstärkning bör
ske. Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna med anledning
av motionerna So208 (fp) delvis, So213 (c) yrkande 12 delvis,
So215 (s), So270 (vpk) yrkande 1, So295 (m), So320 (vpk) yrkande 2
och So323 (c) yrkande 6 delvis.

Utskottet erinrar om att en kartläggning av stödet till bl.a. kvinnojourerna
för närvarande görs. Utskottet är därför inte nu berett att ta
ställning till vilka resursförstärkningar som kan behövas utan anser att
resultatet av kartläggningen och regeringens överväganden med anledning
därav bör avvaktas. Utskottet avstyrker därmed motionerna So208
(fp) i resterande del, So213 (c) yrkande 12 i resterande del, So270
(vpk) yrkande 2 och So323 (c) yrkande 6 i resterande del.

I motion 1989/90:So213 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts om mansjourer/kriscentra
(yrkande 14). Män som misshandlat kvinnor och
barn och män som själva blivit utsatta för övergrepp eller som gått
igenom en skilsmässa behöver enligt motionärerna någon att tala med
och någon som stöttar dem. Det finns behov av fler mansjourer i
landet, anförs det. (Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju607.)

I motion 1989/90:So646 av Kersti Johansson m.fl. (c) hemställs om
ett tillkännagivande beträffande stöd till kriscentra för män (yrkande
2). Motionärerna anför att många män har upplevt kraven på ökad
jämställdhet som ett hot mot den egna identiteten. Denna identitetskris
är ofta en förklaring till övergreppen mot kvinnor. Enligt motionärerna
måste samhället stödja de mansjourer som inrättas eller planeras.
(Motiveringen återfinns i motion 1989/90:A815.)

Aven mansjourerna erhåller statliga bidrag från anslaget H 4. Det finns
15 mansjourer av vilka 12 är helt ideella. De statliga bidragen från H 4
till mansjourerna uppgår för innevarande budgetår till drygt
30 000 kr.

Mansjourer och kriscentra för män har startats på flera orter under
senare år, anförs det i propositionen. Jourerna har som syfte att ge råd
och stöd till män som befinner sig i en svår livssituation (s. 146).

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet har tidigare uttalat att mansjourerna gör en viktig insats
genom att på olika sätt hjälpa män att komma till rätta med sin
aggressivitet. Även för män som själva utsatts för övergrepp kan
särskilda kriscentra erbjuda ett gott stöd. Många män har också behov
av någon att anförtro sig åt i samband med en uppslitande separation
från sin familj. För närvarande pågår, som nämnts, en kartläggning om
vilken verksamhet som bedrivs vid mansjourerna och vilket stöd som
ges till dessa.

Utskottet anser det angeläget att mansjourerna ges tillräckliga resurser
att fortsätta sin verksamhet. Resultatet av den kartläggning som

1989/90:SoU17

pågår bör dock avvaktas, och riksdagen har därför för närvarande inte
anledning att ta något initiativ i frågan. Motionerna So213 (c) yrkande

14 och So646 (c) yrkande 2 avstyrks.

Alkohol och arbetsliv

I motion 1989/90:So233 av Anders Castberger (fp) hemställs om tillkännagivanden
dels om att anslaget som avses för insatser på arbetsplatser
skall kunna fördelas till varje facklig och ideell organisation eller
arbetsgivarorganisation för arbete i enlighet med syftet (yrkande
1), dels om att de medel som finns under anslaget H 3, punkt 1
(Bidrag för insatser inom området Alkohol och arbetsliv), till minst 30
% skall kunna användas av kommuner, landsting och ideella organisationer
för tidig upptäckt och tidiga insatser bland missbrukare (sekundär
prevention) (yrkande 2). Av de medel som är avsedda för insatser
på arbetsplatser går ca 15 % till arbetsgivarorganisationerna och resterande
del till arbetstagarorganisationerna, uppger motionären. Tidigare
kunde anslaget användas också av ideella organisationer och föreningar.
Genom omfördelning av anslaget har folkrörelsernas och organisationernas
arbete med information, kamratstöd och vård på arbetsplatserna
försvårats. En aktiv och resurseffektiv användning av medlen för
förebyggande arbete syftar till att minska trycket på missbrukarvården,
anför motionären vidare och framhåller att det förebyggande arbetet
bör ske via arbetsplatserna.

I propositionen föreslås totalt 59 135 000 kr. under anslaget H 3.
Bidrag till organisationer. Till arbetsmarknadens organisationer för
insatser inom området Alkohol och arbetsliv beräknas knappt 4,6
milj.kr. (+176 000 kr.).

I utskottets betänkande I988l89:SoU20 (s. 8 f.) behandlades förra våren
ett motionsyrkande av samme motionär, vilket motsvarar det nu
aktuella yrkande 1. Utskottet ansåg att även andra organisationer än
arbetsmarknadens parter — t.ex. nykterhetsrörelsen — kan ha en
viktig funktion att fylla när det gäller de drogförebyggande insatserna
på arbetsplatserna. Utskottet förutsatte att även dessa organisationer
har möjlighet att aktivt medverka i det drogförebyggande arbetet på
arbetsplatserna. Enligt utskottets uppfattning behövdes därför inte något
initiativ från riksdagens sida med anledning av motionen, vilken
sålunda avstyrktes.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet har tidigare vid flera tillfallen behandlat frågor om tidig
upptäckt och behandling av alkoholproblem. Utskottet vidhåller sin
inställning om vikten av tidiga insatser för att komma till rätta med
alkoholproblemen.

Utskottet anser att det drogförebyggande arbetet på arbetsplatserna
är mycket viktigt för att minska alkoholkonsumtionen i enlighet med

1989/90:SoU17

de mål som riksdagen har ställt sig bakom. Utskottet förutsätter liksom
tidigare att nykterhetsrörelsen, förutom arbetsmarknadens parter, har
möjlighet att aktivt medverka i detta arbete.

Enligt utskottets uppfattning behövs inte något initiativ från riksdagens
sida med anledning av motion So233 (fp) yrkandena 1 och 2.
Motionen avstyrks.

Föreningen fruktdrycker

I motion I989l90:So248 av Gunhild Bolander m.fl. (c,s,mjp,vpk,mp) yrkas
att riksdagen beslutar att Föreningen fruktdrycker erhåller ett fast
organisationsstöd via eget underkonto inom H 3. Motionärerna anför
att föreningen bedriver en omfattande information för att göra alkoholfria
drycker kända och efterfrågade. Det ingår också i verksamheten
att ge saklig och väl underbyggd information i alkoholfrågor. Det är
enligt motionärerna otillfredsställande att föreningen skall få sitt verksamhetsbidrag
från det anslag som sker i dag. Beloppens storlek skiftar
avsevärt från år till år, och föreningen får konkurrera om bidrag med
projektsökande organisationer, som får sina grundbidrag från andra
håll.

Föreningen fruktdrycker erhåller bidrag från anslaget H 3, punkt 2,
Bidrag till drogförebyggande verksamhet genom organisationslivet. Socialstyrelsen
fördelar medel till förebyggande projekt till riksorganisationer
och till kommuner som genomför lokala projekt. I budgetpropositionen
föreslås ca 8,2 milj.kr. för bidrag under punkt 2. Utskottet
har inhämtat att föreningen för kalenderåret 1989 erhållit 205 000 kr.
i organisationsstöd och 175 000 kr. i projektbidrag. För år 1990 har
föreningen erhållit 300 000 kr. i organisationsstöd.

I betänkandet SoU 1987188:17 (s. 18) behandlades en motion (s)
motsvarande den nu aktuella. Utskottet ansåg inte att det lanns skäl för
något riksdagens initiativ och avstyrkte motionen. I betänkandet
1988/89:SoU20 (s. 10) vidhöll utskottet sin inställning.

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och avstyrker sålunda motion
So248 (c,s,m,fp,vpk,mp).

Bidrag till organisationer som bedriver drogförebyggande arbete

Statsbidrag utgår till folkrörelserna och andra organisationer dels i
form av centralt organisationsstöd, dels som projektmedel till verksamheter
med drogförebyggande syfte. Nykterhetsorganisationerna och vissa
andra organisationer får enligt propositionen omfattande bidrag för
sin centrala verksamhet. Socialstyrelsen fördelar medel till föreningslivet
för informationsinsatser och annan drogförebyggande verksamhet.
Särskilda medel utgår, som nämnts, för insatser inom området Alkohol
och arbetsliv (prop. s. 149).

I motion 1989/90:So321 av Karin Israelsson m.fl. (c) yrkas att riksdagen,
för en kampanj mot alkohol, till H 3 anslår 10 milj.kr. utöver vad
regeringen föreslagit (yrkande 3) samt att riksdagen som sin mening

1989/90:SoU17

ger regeringen till känna vad som anförts beträffande ökat stöd till
folkrörelser som upprätthåller alkoholfria miljöer (yrkande 9). Det
behövs en riksomfattande kampanj som skall väcka opinion för en
ändrad attityd, utveckla de förebyggande insatserna och föreslå åtgärder
för att minska alkoholkonsumtionen, anför motionärerna. Vidare måste
enligt motionärerna de krafter som verkar för och upprätthåller
alkoholfria miljöer stärkas.

I motion I989/90:So316 av Anita Stenberg m.fl. (mp) yrkas ett tillkännagivande
om att stödet till folkrörelsernas arbete för att förebygga
narkotikamissbruk bör ökas (yrkande 2). Narkotikautvecklingen måste
enligt motionärerna följas speciellt noga för att undvika en upptrappning
av tung narkotika på den svenska marknaden.

Genom folkrörelsernas och föreningslivets försorg bedrivs ett viktigt
drogförebyggande arbete, anförs det i propositionen (s. 10). Lokal och
central information och andra opinionsbildande insatser, liksom stöd
till lokalt förankrade drogförebyggande verksamheter, är av stor betydelse.
En landsomfattande aktion mot droger startades under 1989 och
leds av en arbetsgrupp (ATHENA-gruppen) med representanter för
folkrörelser och myndigheter som arbetar med drogfrågor. Att ytterligare
engagera folkrörelser av olika slag i det drogförebyggande arbetet
är ett centralt syfte för aktionen. Dessutom deltar ansvariga lokala och
centrala myndigheter i arbetet (prop. s. 156).

Förra våren behandlade utskottet bl.a. en motion (mp) som motsvarar
den nu aktuella motion So316. Utskottet framhöll (1988l89:SoU20, s.
9) att det drogförebyggande arbetet är av stor vikt och att folkrörelserna
och de ideella organisationerna bedriver ett mycket värdefullt
arbete när det gäller att förebygga uppkomsten av missbruksproblem.
Utskottet såg därför positivt på att folkrörelsernas verksamhet står i
centrum för den aktion mot droger som regeringen hade beslutat.
Utskottet hänvisade till de medel socialstyrelsen fördelar för drogförebyggande
verksamhet till bl.a. arbetsmarknadens organisationer, till
andra riksorganisationer och till kommuner som genomför lokala
projekt. Enligt utskottets uppfattning fanns det inte anledning för
riksdagen att ta något sådant initiativ som begärdes i motionen. Denna
avstyrktes. Riksdagen följde utskottet.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet vill på nytt framhålla att de ideella organisationerna gör en
stor insats genom att informera om riskerna med att använda droger
och förändra attityderna till berusningsmedel. En viktig del av verksamheten
bedrivs, som tidigare nämnts, på arbetsplatserna. Att ytterligare
engagera folkrörelser av olika slag i det drogförebyggande arbetet
är också ett uttalat syfte för den landsomfattande aktion mot droger
som startades förra året.

Betydande bidrag utgår redan för drogförebyggande verksamhet till
bl.a. arbetsmarknadens organisationer samt till andra riksorganisationer
och till kommuner som genomför lokala projekt. Dessutom utgår
bidrag till ungdomsorganisationernas droginformation. Utskottet anser

1989/90:SoU17

inte att det finns anledning att ytterligare öka bidragen till dessa
organisationer utöver de höjningar sorn föreslås i budgetpropositionen.
Motion So321 (c) yrkande 3 avstyrks således.

Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet även motion So321
(c) yrkande 9 och motion So316 (mp) yrkande 2.

Bidrag till organisationer som bedriver rehabiliteringsarbete

I motion 1989190:So317 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen
till H 3 anslår ytterligare 10 milj.kr., dvs. 69 135 000 kr. (yrkande
9). Det ekonomiska stödet till vård och rehabilitering måste enligt
motionärerna öka. LP-stiftelsen, Familjehemmens riksförbund och
RFHL bör komma i fråga för ökat stöd, anser motionärerna.

I motion I989/90:So286 av Karin Israelsson och Rune Thorén (båda

c) yrkas att riksdagen beslutar om en uppräkning av statsbidraget till
nykterhetsorganisationerna med 10 milj.kr. utöver regeringens förslag.
Motionärerna påpekar att det samhällsarbete som nykterhetsrörelsen
bedriver skulle kunna vara ännu mer omfattande om samhällets stöd
var större. Det anförs att exempelvis verksamheten vid RIA (Rådgivning
i alkoholfrågor) befinner sig i en expansiv fas, men att ekonomin
är ett allvarligt hinder.

I motion 1989/90:So318 av Anita Stenberg m.fl. (mp) yrkas ett tillkännagivande
om att länkverksamhet i skilda former skall fa bättre
resurser och att olika behandlingsformer för alkoholister skall fa stöd
(yrkande 8).

Socialstyrelsen fördelar bidrag till organisationerna för deras insatser i
samband med rehabilitering av missbrukare. Det anförs i propositionen
att antalet länk- och klientorganisationer har ökat under de
senaste åren samt att deras aktiviteter och åtaganden har vidgats.
Statsbidraget till dessa organisationer föreslås öka med drygt tre milj.
kr. (prop. s. 149).

I betänkandet 1988/89:SoU20 behandlade utskottet också ett antal motioner
(s,m,fp,vpk) om ökat stöd till bl.a. organisationer som bedriver
rehabiliteringsarbete. Utskottet (s. 12) vidhöll sin tidigare uppfattning
att de ideella organisationerna utgör en viktig resurs i kampen mot
missbruk. Dessa utför, uttalade utskottet, ett angeläget socialt arbete,
när det gäller vården och rehabiliteringen av missbrukare. Utskottet
påpekade att den enskilt drivna vården kraftigt har expanderat. Trots
att de enskilda, ideella organisationerna sålunda har utökat sin verksamhet,
har någon motsvarande ökning av anslagen till organisationerna
inte ägt rum, konstaterade utskottet och ansåg att anslaget till de
ideella organisationer som bedriver ett socialt rehabiliteringsarbete
borde ökas. Vad utskottet anfört gavs regeringen till känna.

Utskottet gör nu följande bedömning.

Riksdagen gav förra våren regeringen till känna att anslaget till ideella
organisationer som bedriver socialt rehabiliteringsarbete borde ökas.
Utskottet framhöll i sitt betänkande att dessa organisationer utför ett

1989/90:SoU17

angeläget socialt arbete med vård och rehabilitering av missbrukare.
Utskottet vidhåller denna uppfattning. Utskottet är mycket positivt till
att regeringen nu föreslår att statsbidraget till dessa organisationer skall
öka med närmare 3,6 milj. kr. Utskottet anser det dock inte motiverat
med en ytterligare höjning av bidraget. Motionerna So286 (c) och

50317 (fp) yrkande 9 avstyrks sålunda.

Med anledning av vad som nu sagts avstyrker utskottet även motion

50318 (mp) yrkande 8.

Föräldraföreningen mot narkotika

I motionerna 1989/90:So264 av Erling Bager och Kenth Skårvik (båda
fp) samt 1989190:So281 av Eva Johansson och Ingegerd Sahlström (båda
s) yrkas tillkännagivanden om ökat stöd till Riksförbundet Föräldraföreningen
Mot Narkotika (FMN). Motionärerna anför att föreningen
gör en stor insats genom stöd till missbrukares anhöriga och rehabilitering
av familjer. Det centrala arbetet omfattar utbildning, rådgjvarhandledning
och information. Eftersom föreningen har utvidgat sin
verksamhet bör den, enligt motionärernas mening, erhålla ett förhöjt
anslag. Vidare anförs det att anslaget bör specialdestineras. I motion
So264 anges dessutom att den föreslagna ökningen ( + 1 milj.kr.) bör
tas från de medel som föreslås i tidigare behandlade motion So317 (fp)
yrkande 9.

FMN erhåller bidrag från anslaget H 3, punkt 4, Bidrag till sammanslutningar
av f.d. alkoholmissbrukare, sammanslutningar för stöd och
hjälp åt narkotikamissbrukare samt organisationer som bedriver rehabiliteringsarbete.
I budgetpropositionen föreslås ca 18,1 milj.kr. för
bidrag under punkt 4. Detta är en höjning med närmare 3,6 milj.kr.
Socialstyrelsen fördelar bidragen. Utskottet har inhämtat att föreningen
för kalenderåret 1989 erhållit 1 300 000 kr. och för år 1990
1 350 000 kr. i organisationsbidrag. Dessutom erhåller föreningen
visst projektstöd.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet vill framhålla att det i första hand är föräldrarna som har
ansvar för sina barns och ungdomars vård och fostran samt att det i
första hand är föräldrarnas engagemang som måste mobiliseras när en
ung människa hamnat i riskzonen för missbruk. Utskottet ser positivt
på den verksamhet som pågår när det gäller att engagera föräldrarna i
ungdomarnas fritidsaktiviteter. Föräldraföreningen mot narkotika får
redan ett betydande statligt stöd för sin verksamhet. Genom att anslaget
H 3, punkt 4, räknas upp med 25 % finns anledning anta att del av
denna ökning också kommer FMN till del. Enligt utskottets uppfattning
finns det inte anledning att därutöver ta något sådant initiativ
som yrkas i motionerna So264 (fp) och So281 (s). Motionerna avstyrks
sålunda.

1989/90:SoU17

Utskottet tillstyrker den föreslagna medelsanvisningen till Bidrag till
organisationer.

Medelsanvisningen i övrigt

Utskottet tillstyrker de i propositionen föreslagna medelsanvisningarna
till Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN, Bidrag
till missbrukarvård och ungdomsvård samt Utvecklings- och
försöksverksamhet.

Internationell samverkan (I 1—I 3)

Utskottet tillstyrker de i propositionen föreslagna medelsanvisningarna
till Bidrag till Världshälsoorganisationen samt internationellt socialpolitiskt
samarbete m.m., Vissa internationella kongresser i Sverige och
Medverkan i EG:s aktionsprogram mot cancer, som inte mött någon
erinran i form av motioner.

Hemställan

Utskottet hemställer

Inriktningen av socialpolitiken

1. beträffande Inriktningen av socialpolitiken m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So231, 1989/90:So256,
1989/90:So274 yrkande 1 och 1989/90:So643,

res. 1 (m)
res. 2 (fp)
res. 3 (c)

2. beträffande en social välfärdsutredning

att riksdagen avslår motion 1989/90:So324 yrkande 1,

res. 4 (vpk)

3. beträffande ökad valfrihet inom den sociala tjänstesektorn
att riksdagen avslår motion 1989/90:So274 yrkande 2,

res. 5 (fp, m, c)

4. beträffande valfrihet inom hälso- och sjukvården

att riksdagen avslår motion 1989/90:So437 yrkande 1, motion
1989/90:So443 yrkande 7 och motion 1989/90:So449 yrkande 1,

res. 5 (fp, m, c)

5. beträffande rätt till vård inom annat landsting

att riksdagen avslår motion 1989/90:So437 yrkande 2 och motion
1989/90:So449 yrkande 2,

res. 1 (m)
res. 2 (fp)
res. 3 (c)

6. beträffande effektiviteten i sjukvården

att riksdagen avslår motion 1989/90:So531 yrkande 1,

res. I (m)
res. 2 (fp)
res. 3 (c)

7. beträffande statens ansvar för hälso- och sjukvården
att riksdagen avslår motion 1989/90:So443 yrkande 8,

res. 1 (m)
res. 2 (fp)
res. 3 (c)

1989/90:SoU17

8. beträffande landstingens roll

att riksdagen avslår motion 1989/90:So443 yrkande 9,

res. I (m)
res. 2 (fp)
res. 3 (c)

9. beträffande åtgärder för en värdig vård
att riksdagen avslår motion 1989/90:So521,

res. 6 (mp)

Anslag

A. Socialdepartementet m.m.

10. beträffande medelsanvisningen till Informationsförsörjning
att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på
motion 1989/90:So271 till Informationsförsörjning för budgetåret
1990/91 anvisar ett reservationsanslag på 1 270 000 kr.,

res. 7 (vpk, mp)

11. beträffande skolans sex- och samlevnadsundervisning

att riksdagen med anledning av propositionen och motionerna
1989/90:So429 yrkande 4, 1989/90:So430 yrkande 1, 1989/90:

So436 yrkande 2 och 1989/90:So541 yrkande 2 delvis som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfort,

res. 8 (vpk) - motiv.

12. beträffande medelsanvisningen till Insatser mot aids

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på
motionerna 1989/90:So429 yrkande 1 och 1989/90:So541 yrkande
2 delvis till Insatser mot aids för budgetåret 1990/91 anvisar
ett reservationsanslag på 193 500 000 kr.,

res. 9 (vpk) - villk. 8

13. beträffande Kamratföreningen Nu

att riksdagen avslår motion 1989/90:So510 yrkande 2,

14. beträffande medelsanvisningen till Socialdepartementet

att riksdagen till Socialdepartementet för budgetåret 1990/91 anvisar
ett förslagsanslag på 34 671 000 kr.,

C. Ekonomiskt stöd till barnfamiljer m.m.

15. beträffande medelsanvisningarna

att riksdagen för budgetåret 1990/91 anvisar

a) till Allmänna barnbidrag ett förslagsanslag på
12 075 000 000 kr.,

b) till Bidragsförskott ett förslagsanslag på 2 055 000 000 kr.,

c) till Särskilt bidrag för vissa adoptivbarn ett förslagsanslag på
8 200 000 kr.,

d) till Bidrag till kostnader för internationella adoptioner ett
reservationsanslag på 8 000 000 kr.,

E. Hälso- och sjukvård m.m.

16. beträffande en regional tillsynsenhet i Uppsala
att riksdagen avslår motion 1989/90:So421,

res. 10 (m, c)

1989/90:SoU17

17. beträffande en regional tillsynsenhet i Jönköping
att riksdagen avslår motion 1989/90:So401,

res. 11 (en fp)

18. beträffande medelsanvisningen lill Socialstyrelsen

att riksdagen till Socialstyrelsen för budgetåret 1990/91 anvisar
ett förslagsanslag på 196 144 000 kr.,

19. beträffande medelsanvisningen till Statens rättsläkarstauoner att

riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på
motionerna 1989/90:So489, 1989/90:So499, 1989/90:So509 yrkande
1 och 1989/90:So520 till Statens råttsläkarstationer för budgetåret
1990/91 anvisar ett förslagsanslag på 37 649 000 kr.,

res. 12 (fp, c, vpk, mp)

20. beträffande medelsanvisningen lill IPM

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på
motionerna 1989/90:So525, 1989/90:So508 och 1989/90:So469 till
Statens institut för psykosocial miljömedicin för budgetåret
1990/91 anvisar ett förslagsanslag på 4 374 000 kr.,

res. 13 (c)
res. 14 (vpk)

21. beträffande medel för tobaksinformation

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So473 yrkande 2 och
I989/90:So312 yrkande 1,

res. 15 (fp, c)

22. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till hälsoupplysning
m.m.

att riksdagen med bifall till propositionen till Bidrag till hälsoupplysning
m.m. för budgetåret 1990/91 anvisar ett reservationsanslag
på 6 764 000 kr.,

23. beträffande statsbidrag till minskad helgtjänstgöring

att riksdagen avslår motion 1989/90:So269 yrkande 1 delvis,

res. 16 (vpk)

24. beträffande statsbidrag till psykoterapeutisk behandling
att riksdagen avslår motion 1989/90:So293 delvis,

res. 17 (vpk)

25. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till allmän sjukvård
m.m.

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på
motionerna 1989/90:So269 yrkande 3 och 1989/90:So293 delvis
till Bidrag till allmän sjukvård m.m. för budgetåret 1990/91 anvisar
ett förslagsanslag på 4 613 682 000 kr.,

res. 18 (vpk) - villk. 16 och 17

26. beträffande målet för hälso- och sjukvården i krig
att riksdagen avslår motion 1989/90:So495,

res. 19 (fp, m)

27. beträffande visst bemyndigande för regeringen

att riksdagen bemyndigar regeringen att medge att åtgärder för
sjukvårdens säkerhet får vidtas inom en kostnadsram på

15 000 000 kr.,

1989/90:SoU17

7 Riksdagen 1989190. 12 sami Nr 17

28. beträffande medelsanvisningen till Beredskapslagring och
utbildning m.m. för hälso- och sjukvård i krig

att riksdagen till Beredskapslagring och utbildning m.m. för hälsooch
sjukvård i krig för budgetåret 1990/91 anvisar ett reservationsanslag
på 62 790 000 kr.,

29. beträffande medelsanvisningen till Driftkostnader för beredskapslagring
m.m.

att riksdagen till Driftkostnader för beredskapslagring m.m. för
budgetåret 1990/91 anvisar ett förslagsanslag på 67 210 000 kr.,

30. beträffande övriga medelsanvisningar under E
att riksdagen för budgetåret 1990/91 anvisar

a) till Statens rättskemiska laboratorium ett förslagsanslag på
26 702 000 kr.,

b) till Rättspsykiatriska stationer och kliniker ett förslagsanslag
på 105 372 000 kr.,

c) till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd ett förslagsanslag
på 9 825 000 kr.,

d) till WHO-enheten för rapportering av läkemedels b iverkningar
ett förslagsanslag på 2 146 000 kr.,

e) till Statens bakteriologiska laboratorium: Uppdragsverksamhet
ett förslagsanslag på 1 000 kr.,

f) till Statens bakteriologiska laboratorium: Försvarsmedicinsk
verksamhet ett förslagsanslag på 4 604 000 kr.,

g) till Statens bakteriologiska laboratorium: Utrustning ett reservationsanslag
på 3 190 000 kr.,

h) till Epidemiberedskap m.m. ett förslagsanslag på 19 462 000
kr.,

i) till Bidrag till Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och
rationaliseringsinstitut ett anslag på 29 925 000 kr.,

j) till Specialistutbildning av läkare m.m. ett reservationsanslag
på 37 089 000 kr.,

31. beträffande köer i vården

att riksdagen avslår motion 1989/90:So531 yrkande 2,

res. 20 (fp)

res. 21 (m) - motiv. - villk. I och 5

32. beträffande statsbidrag för insatser mot köer i vården m.m.
att riksdagen avslår motion 1989/90:So531 yrkandena 4 och 3,

res. 20 (fp)

33. beträffande ombyggnad inom vårdinstitutioner

att riksdagen avslår motion 1989/90:So531 yrkandena 13, 14 och

15,

res. 22 (fp)

res. 23 (m) - motiv.

34. beträffande utbyggnaden av vård- och boendealternativ för
psykiskt sjuka

att riksdagen avslår motion 1989/90:So432 yrkande 2,

res. 24 (fp)

1989/90: SoU 17

35. beträffande rehabilitering av tortyroffer

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So409 yrkande 3,
1989/90:So418 yrkande 1, 1989/90:So438, 1989/90:So472 och
1989/90:So501,

36. beträffande statsbidrag för rehabilitering av tortyroffer
att riksdagen avslår motion 1989/90:So536,

res. 25 (fp)

37. beträffande vården av svårt hjärnskadade

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So227 yrkandena 15 och

16 samt 1989/90:So456,

res. 26 (fp)

38. beträffande statsbidrag lill särskilda ungdomsmottagningar
m.m.

att riksdagen avslår motion 1989/90:So468,

res. 27 (mp)

F. Omsorg om barn och ungdom

39. beträffande statlig barnombudsmannatjänst

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So625 yrkande
13, 1989/90:So629 delvis, 1989/90:So636, 1989/90:So638
yrkande 2 och 1989/90:So641 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

res. 28 (m)

40. beträffande medelsanvisningen till Barnmiljörådet

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på
motion 1989/90:So638 yrkande 1 till Barnmiljörådet för budgetåret
1990/91 anvisar ett förslagsanslag på 4 472 000 kr.,

res. 29 (vpk)

41. beträffande övriga medelsanvisningar under F
att riksdagen för budgetåret 1990/91 anvisar

a) till Bidrag till kommunal barnomsorg ett förslagsanslag på
12 064 000 000 kr.,

b) till Bidrag till hemspråksträning i förskolan ett förslagsanslag
på 39 150 000 kr.,

c) till Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor ett
förslagsanslag på 4 688 000 kr.,

G. Omsorg om äldre och handikappade

42. beträffande statsbidrag för att minska helgtjänstgöringen
inom hemtjänsten m.m.

att riksdagen avslår motion 1989/90:So269 yrkande 1 delvis och

res. 30 (vpk)

43. beträffande medelsanvisningen till social hemhjälp, ålderdomshem
m.m.

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på
motion 1989/90:So269 yrkande 4 till Bidrag lill social hemhjälp,
ålderdomshem m.m. för budgetåret 1990/91 anvisar ett förslagsanslag
på 3 157 821 000 kr.,

res. 31 (vpk) - villk. 30

1989/90:SoU17

44. beträffande statligt stöd för utbyggnaden av gruppbostäder
att riksdagen avslår motion 1989/90:So314 yrkande 6,

res. 32 (c)

45. beträffande bidrag till Synskadades riksförbund

att riksdagen avslår motion 1989/90:So243 och motion
1989/90:So285,

46. beträffande medelsanvisningen till Kostnader för viss verksamhet
för handikappade

att riksdagen till Kostnader för viss verksamhet för handikappade
för budgetåret 1990/91 anvisar ett förslagsanslag på
37 533 000 kr.,

47. beträffande inrättande av ett träningscenter för barn med
ovanliga handikapp

att riksdagen avslår motion 1989/90:So227 yrkande 2,

res. 33 (fp)

48. beträffande bidrag till ett träningscenter för barn med ovanliga
handikapp

att riksdagen avslår motion 1989/90:So227 yrkande 3,

res. 34 (fp) - villk. 33

49. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till handikapporganisationer att

riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på
motion 1989/90:So227 yrkande 18, motion 1989/90:So296 yrkande
11 och motion 1989/90:So315 yrkande 2 till Bidrag till
handikapporganisationer för budgetåret 1990/91 anvisar ett reservationsanslag
på 79 075 000 kr.,

res. 35 (fp)
res. 36 (c)
res. 37 (vpk)

50. beträffande bidrag till anhörig- och demensföreningarna
att riksdagen avslår motion 1989/90:So432 yrkande 6,

res. 38 (fp)

51. beträffande ökat stöd till information om primär
fibromyalgi

att riksdagen avslår motion 1989/90:So516 yrkande 2,

52. beträffande värdesäkring av grundbidraget för bilstöd
att riksdagen avslår motion 1989/90:So227 yrkande 9,

res. 39 (fp)

53. beträffande medelsanvisningen till Bilstöd till handikappade
att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på
motion 1989/90:So227 yrkande 10 till Bilstöd till handikappade
för budgetåret 1990/91 anvisar ett reservationsanslag på
214 163 000 kr.,

res. 40 (fp) - villk. 39

54. beträffande godkännande av riktlinjer för Statsbidrag till
servicelinjer m.m.

att riksdagen med bifall till propositionen godkänner de föreslagna
riktlinjerna för Statsbidrag till servicelinjer m.m.,

55. beträffande övriga medelsanvisningar under G
att riksdagen för budgetåret 1990/91 anvisar

1989/90:SoU17

100

a) till Bidrag till färdtjänst, servicelinjer m.m. ett förslagsanslag
på 640 000 000 kr.,

b) till Kostnader för viss omsorg om psykiskt utvecklingsstörda
m.fl. ett reservationsanslag på 40 136 000 kr.,

c) till Ersättning till televerket för texttelefoner ett förslagsanslag
på 39 100 000 kr„

d) till Ersättning till postverket för befordran av blindskriftsförsändelser
ett förslagsanslag på 58 192 000 kr.,

e) till Statens hundskola ett förslagsanslag på 1 000 kr.,

f) till Statens handikappråd ett förslagsanslag på 5 202 000 kr.,

g) till Omställningsbidrag till hundskolan ett anslag på
1 300 000 kr.,

H. Socialt behandlingsarbete, alkohol- och. narkotikapolitik

56. beträffande uttalande om stöd till kvinnojourer

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So208 delvis,
1989/90:So213 yrkande 12 delvis, 1989/90:So215, 1989/90:
So270 yrkande 1, 1989/90:So295, 1989/90:So320 yrkande 2 och
1989/90:So323 yrkande 6 delvis som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

57. beträffande beräknande av medel för stöd till kvinnojourer
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So208 delvis, 1989/90:
So213 yrkande 12 delvis, 1989/90:So270 yrkande 2 delvis och
1989/90:So323 yrkande 6 delvis,

res. 41 (fp)
res. 42 (vpk)

58. beträffande uttalande om stöd till mansjö urer

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So213 yrkande 14 och
1989/90:So646 yrkande 2,

res. 43 (c)

59. beträffande drogförebyggande insatser på arbetsplatserna
att riksdagen avslår motion 1989/90:So233 yrkandena 1 och 2,

60. beträffande uttalande om särskild anslagspost för Föreningen
fruktdrycker

att riksdagen avslår motion 1989/90:So248,

res. 44 (c, vpk, mp)

61. beträffande beräknande av medel för stöd till drogförebyggande
arbete genom folkrörelserna

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So316 yrkande 2 samt
1989/90:So321 yrkande 3 delvis och yrkande 9,

res. 45 (c)
res. 46 (mp)

62. beträffande beräknande av medel för stöd till organisationer
som bedriver rehabiliteringsarbete

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So286 delvis, 1989/90:
So317 yrkande 9 delvis och 1989/90:So318 yrkande 8,

res. 47 (fp)
res. 48 (c, mp)

1989/90:SoU17

101

63. beträffande uttalande om stöd till Föräldraföreningen mot 1989/90:SoU17
narkotika

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So264 och 1989/90:

So281,

64. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till organisationer
att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på
motionerna 1989/90:So208 delvis, 1989/90:So213 yrkande 12 delvis,
1989/90:So270 yrkande 2 delvis, 1989/90:So323 yrkande 6
delvis, 1989/90:So321 yrkande 3 delvis, 1989/90:So286 delvis
samt 1989/90:So317 yrkande 9 delvis till Bidrag till
organisationer för budgetåret 1990/91 anvisar ett reservationsanslag
på 59 135 000 kr.,

res. 49 (fp) - villk. 41 och 47
res. 50 (c) - villk. 45
res. 51 (vpk) - villk. 42

65. beträffande övriga medelsanvisningar under H
att riksdagen för budgetåret 1990/91 anvisar

a) till Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning,

CA/V, ett reservationsanslag på 9 167 000 kr.,

b) till Bidrag till missbrukarvård och ungdomsvård ett förslagsanslag
på 950 000 000 kr.,

c) till Utvecklings- och försöksverksamhet ett reservationsanslag
på 26 167 000 kr.,

/. Internationell samverkan

66. beträffande medelsanvisningarna

att riksdagen för budgetåret 1990/91 anvisar

a) till Bidrag till Världshälsoorganisationen samt internationellt
socialpolitiskt samarbete m.m. ett förslagsanslag på
28 600 000 kr.,

b) till Vissa internationella kongresser i Sverige ett reservationsanslag
på 1 539 000 kr.,

c) till Medverkan i EG:s aktionsprogram mot cancer ett reservationsanslag
på 1 000 000 kr.

Stockholm den 15 mars 1990

På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Anita Persson (s),

Sten Svensson (m), Aina Westin (s), Ingrid Andersson (s), Per Stenmarck
(m). Johnny Ahlqvist (s), Rinaldo Karlsson (s), Ingrid Hemmingsson
(m), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh (c), Gudrun
Schyman (vpk), Anita Stenberg (mp), Si nikka Bohlin (s), Maj-Inger
Klingvall (s) och Göran Engström (c).

102

Reservationer

1989/90:SoU17

1. Inriktningen av socialpolitiken m.m. (mom. 1 och
5-8)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 33 börjar med "Inledningsvis
har" och på s. 35 slutar med "detta betänkande (s. 36)." bort utgå,

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 39 börjar med "I motion
So437 (m)" och på s. 40 slutar med "delar (yrkandena 8 och 9)." bort
utgå,

dels att utskottet bort anföra följande:

Socialdemokraternas tänkta välfärdsstat är på väg att haverera. Enligt
utskottets mening kan man se bristerna och revorna i den offentliga
sektorns s.k. skyddsnät på område efter område.

Sjukförsäkringen bär inte sina egna kostnader. Pensionssystemet är
inte anpassat efter verkligheten och håller på att rämna. Familjepolitiken
innebär grava orättvisor och orimliga köer till den monopoliserade
offentliga barnomsorgen.

Inom sjukvården är köer legio, och det har gått så långt att människor
avlidit i väntan på operationer. Samtidigt flyr personalen den
offentliga vården.

Handikappade och äldre har satts å sido genom att individuella
hänsyn, medinflytande och respekt inte ingår i välfärdssystem som
bygger på kollektivistiskt tänkande.

Samtidigt tvingas de socialistiska politikerna höja skatterna och
världens redan tidigare högsta skattetryck.

Socialdemokrater hävdar ofta, som försvar för den orimliga högskattepolitiken,
att denna är en garant för en god välfärd. Om detta var
med sanningen överensstämmande skulle Sverige inte ha de problem
vårt land de facto har. Trots kraftigt ökade kostnader av de totala
sociala utgifterna i Sverige under 1980-talet (från 200 miljarder kronor
1982 till nästan 346 miljarder kronor 1987) har problemen närmast
förvärrats. Ett talande exempel på detta är t.ex. operationsköerna.

I t.ex. Göteborg får en patient vänta drygt 12 månader på en
höftledsoperation. Det är 16 månaders kö till inkontinensoperation i
Hallands län, och för att fa en kranskärlsoperation måste man vänta 7
månader i Jönköping.

Socialdemokraterna talar ofta om solidaritet med svagare grupper.
Men när den enskildes önskemål och behov kommer i konflikt med
den socialdemokratiska ideologin blir det ofta de svagare grupperna
som drar det kortaste strået.

Ett exempel på detta är undantagandepensionärerna, som en gång
fullt lagligt begärde undantagande från ATP men som regeringen i dag
inte ens medger rätt till pensionstillskott.

103

Ett annat exempel är garantibeloppet för de sämst ställda inom
föräldraförsäkringen. Medan föräldraförsäkringen i övrigt följer löneutvecklingen
vägrar regeringen att ens låta garantibeloppet följa kostnadsutvecklingen.

Problemen inom den offentliga sektorn beror på systemens konstruktion.
Stora enheter, oklara ansvarsförhållanden, långa beslutsvägar
och dåligt tillvaratagande av personalens idéer och engagemang gör att
den offentliga sektorns stora otympliga monopol aldrig kommer att
klara de uppgifter enskilda människor har rätt att kräva att de skall
klara, inte minst mot bakgrund av de stora belopp som uttaxeras av
skattebetalarna för den offentliga sektorns verksamhet.

Utskottet anser alltså att den nuvarande inriktningen av socialpolitiken
måste förändras. Verksamheten måste styras av konsumenternas
behov och önskemål, centralstyrning och tjänstemonopol måste upphöra.

Utskottet delar således uppfattningen i motion So643 (m) att socialdemokraternas
storskaliga och kollektivistiska lösningar inte fungerar.
Välfärden måste komma alla till del oavsett var man bor. Detta sker
enligt utskottets mening bäst genom att de hinder som i dag bromsar
denna utveckling — främst i form av höga skatter, detaljregleringar
och statsbidragsstyrning — undanröjs. Utskottet ställer sig bakom de
förändringar som motionärerna förordar för att åstadkomma en bättre
välfärd — ett uppbrytande av det kommunala servicemonopolet, införande
av mångfald och valfrihet inom äldreomsorgen, sjukvården och
barnomsorgen, vårdnadsbidrag till barnfamiljer och konkurrens på
lika villkor mellan kommunal och privat verksamhet. Om valfrihet
inom vård och omsorg har utskottet också uttalat sig nedan (se res. 5).

Utskottet anser vidare i likhet med motionärerna i motion So437
(m) och So449 (m) att en allmän och obligatorisk sjukförsäkring bör
införas för att ge alla valfrihet inom sjukvården. Denna sjukvårdsförsäkring
bör omfatta alla och förvaltas av den allmänna försäkringen.
Ersättningen från försäkringen följer patienten till den vård han väljer
— offentlig eller privat. I avvaktan på att det föreslagna försäkringssystemet
införs, bör en vårdgaranti omedelbart införas som ger rätt för
svårt sjuka som inte får vård inom rimlig tid i det egna landstinget att
söka vård på annat håll. Privat vård. vård i andra landsting eller
utomlands bör då bekostas av det egna landstinget.

Det är också viktigt att främja effektiviteten inom hälso- och sjukvården
så att inte resurser förslösas. De sjukvårdslösningar inom landstingens
ram som krävs måste i betydligt större utsträckning än nu
baseras på flexibilitet och konkurrens. Utskottet anser också att de
snabba utgiftsökningarna på socialförsäkringsområdet inger oro och att
det bör etableras ett klarare samband mellan avgifter och förmåner.

Av vad utskottet här uttalat framgår att utskottet också ställer sig
bakom vad som anförs i motionerna So231 (fp), So256 (c), So274 (fp)
yrkande 1, So443 (c) yrkandena 8 och 9 och So531 (fp) yrkande 1.

Vad utskottet här anfört om inriktningen av socialpolitiken m.m.
bör riksdagen med bifall till motion So643 (m) och med anledning av

1989/90: So U 17

104

motionerna So231 (fp), So256 (c), So274 (fp) yrkande 1, So437 (m)
yrkande 2, So443 (c) yrkandena 8 och 9, So449 (m) yrkande 2 och
So531 (fp) yrkande 1 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 1 och 5—8 bort hemställa:

1 och 5—8. beträffande inriktningen av socialpolitiken m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So643 och med
anledning av motionerna 1989/90:So231, 1989/90:So256, 1989/90:
So274 yrkande 1, 1989/90:So437 yrkande 2, 1989/90:So443 yrkandena
8 och 9, 1989/90:So449 yrkande 2 och 1989/90:So531
yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

2. Inriktningen av socialpolitiken m.m. (mom. 1 och
5-8)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 33 börjar med "Inledningsvis
har" och på s. 35 slutar med "detta betänkande (s. 36)." bort utgå,

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 39 börjar med "I motion
So437 (m)" och på s. 40 slutar med "delar (yrkandena 8 och 9)." bort
utgå,

dels att utskottet bort anföra följande:

Socialpolitiken är av grundläggande betydelse för den enskilde individens
frihet och möjligheter att forma sitt eget liv. Den är också ett
uttryck för de värderingar om solidaritet, rättvisa och mänsklig värdighet
som måste råda i vårt samhälle.

I motion So274 (fp) behandlas socialpolitikens ekonomiska förutsättningar
och konsekvenser. Utskottet delar uppfattningen att en väl
fungerande marknadsekonomi förutsätter en välfärdsstat liksom att en
väl fungerande välfärdsstat förutsätter en marknadsekonomi. Genom
planhushållning och ekonomisk centralstyrning uppstår varken välstånd
eller rättvisa. Därför måste liberala principer läggas till grund för
välfärdspolitiken.

Bärande element i socialpolitiken är det generella socialförsäkringssystemet,
ett välutvecklat system av sociala tjänster och målmedvetna
insatser för att bistå "det glömda Sverige".

Socialförsäk,ringarna bör gararantera inte enbart en bastrygghet för
alla invånare i Sverige utan också ett rimligt mått av inkomsttrygghet.
Utöver folkpensionen och grundbeloppen i andra socialförsäkringar
behövs således även en garanti för att den enskilde när förvärvsförmågan
sviktar skall kunna behålla i huvudsak samma standard som
tidigare. Detta syfte tjänar bl.a. de inkomstrelaterade inslagen i sjukförsäkringen,
föräldraförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen samt ATPsystemet.

Hur långt denna standardgaranti skall sträcka sig är en fråga som
inte kan avgöras en gång för alla. Eftersom systemet i huvudsak bör
finansieras genom löne- och inkomstbaserade avgifter skulle alltför

1989/90:SoU17

105

långtgående åtaganden medföra en så tung belastning på folkhushållet
att de välståndsskapande krafterna riskerar att skadas. Såväl sådana skäl
som mer principiella överväganden om att den enskilde själv måste
kunna öva inflytande över sitt eget försäkringsskydd motiverar en
begränsning av socialförsäkringssystemets täckningsgrad. Ovanpå det
grundskydd som berättigar till ersättning lika för alla och det standardskydd
som bör relateras till den bortfallna inkomsten bör det således
finnas utrymme för ett toppskydd i form av enskilda eller kollektiva
försäkringar som inte regleras inom den offentliga sfären.

Kostnaderna för socialförsäkringen har ökat kraftigt under senare
decennier, inte minst under 1980-talet. Detta beror på flera olika
faktorer, bl.a. att nya förmåner har införts, att befolkningens sammansättning
förändrats och att allt fler pensionärer numera omfattas av
ATP-systemet. Som resultat härav har en ökande del av de offentliga
resurserna kommit att tas i anspråk av socialförsäkringen. Detta har
skärpt skattetrycket och under 1980-talet också minskat utrymmet för
den offentliga sektorns insatser.

Från båda dessa utgångspunkter ser utskottet med oro på denna
kostnadsutveckling. Det finns skäl att bromsa den snabba utgiftsökningen
på socialförsäkringsområdet, bl.a. genom en stramare sjukförsäkring,
en reformerad arbetsskadeförsäkring och en ökad egenfinansiering
inom arbetslöshetsförsäkringen.

Ett mål för framtida reformer inom socialförsäkringssystemet bör
också vara att etablera ett klarare och tydligare samband mellan
avgifter och förmåner. Bland de försäkrade råder i dag ett lågt kostnadsmedvetande,
vilket bl.a. har sin grund i att vi — till skillnad från
andra jämförbara länder — nästan helt har avvecklat egenavgifterna.
En rad olika förändringar inom de olika försäkringssystemen har
också bidragit till att försvaga kopplingen mellan uppoffringar och
ersättningar. En förstärkning av detta samband bör enligt utskottets
mening kunna bidra till mer rationella och realistiska överväganden
om lämpliga kompensationsnivåer och kompensationsvillkor i socialfö
rsäkri ngssystemet.

De sociala tjänsterna — såsom hälso- och sjukvård, tandvård, äldreomsorg,
handikappomsorg, missbrukarvård samt barnomsorg — skall
vara tillgängliga för alla som har behov av dem. Som följd härav finner
utskottet det naturligt att försvara kravet på en solidarisk finansiering
av de grundläggande sociala tjänsterna. Denna finansiering kan förverkligas
genom skatter eller genom obligatoriska avgifter. I många fell
kan en kompletterande egenfinansiering vara möjlig och motiverad,
men denna får inte gå ut över kravet på de sociala tjänsternas tillgänglighet
för alla människor oavsett inkomst.

I utvecklingen av de sociala tjänsterna är det viktigt att främja
mångfalden och den lokala initiativförmågan. Efter en lång fes av
kvantitativ expansion är det nu också viktigt att utveckla verksamhetens
innehåll och kvalitet. En sådan förändring förutsätter en förskjutning
av makt och ansvar från centrala planeringsorgan till de anställda
och till de sociala tjänsternas kunder och klienter.

1989/90:SoU17

106

Från denna utgångspunkt förordar utskottet dels nya och friare
organisationsformer inom den offentliga sektorns ram, dels ett vidgat
utnyttjande av initiativkraften inom den enskilda sektorn. Att de
sociala tjänsterna till största delen kräver solidarisk finansiering via
skatter eller avgifter innebär inte att de också nödvändigtvis behöver
presteras av offentliga organ. För en skapande utveckling måste den
mentalitet som präglar de offentliga monopolen ersättas av en ny och
friare anda. Härigenom ökar även möjligheterna att rekrytera engagerad
personal till det sociala arbetet. Politikerna som hittills i stor
utsträckning kommit att identifiera sig med de stora produktionsapparaterna
bör i framtiden mer agera som konsumenternas företrädare
och som beställare av sociala tjänster.

Men beställarfunktionen bör också i långt större utsträckning tillkomma
medborgarna själva. På många områden är den brukarmedverkan
som regeringen säger sig eftersträva ett alldeles för blygsamt mål.
Utskottet vill hellre att man i så många sammanhang som möjligt når
fram till den konsumentmakt som uppstår när medborgarna själva kan
välja mellan olika alternativ. Mot denna frihet korresponderar också
en frihet för löntagarna att välja mellan olika arbetsgivare. Med ökad
konkurrens följer också en högre effektivitet. Med ökad mångfald i
den sociala verksamheten uppstår välfärdsvinster både för dem som
arbetar i den och dem som betjänas av den.

I detta sammanhang vill utskottet också betona det frivilliga och
ideella arbetets roll i den sociala verksamheten. Många verksamheter
som nu är offentliga började inom föreningar, kooperativ och samfund.
Enligt utskottets mening har det ideella och frivilliga arbetet
ännu en betydelsefull roll att spela och förtjänar därför allt stöd.

Som tredje huvudlinje i den framtida socialpolitiken vill utskottet —
i anslutning till tankarna i motion So231 — betona de insatser som
måste göras för "det glömda Sverige". Många grupper i vårt land har
ännu inte fått en rimlig del av den välståndsutveckling som skett under
senare årtionden. Det gäller inte minst människor med olika slag av
handikapp. Ett viktigt mål för socialpolitiken är att angripa den
materiella och andliga misär som ännu dröjer kvar i välfärdssamhället.

Detta kräver insatser på en rad olika områden. Utskottet vill särskilt
peka på behovet av ökat bistånd till barn och vuxna med handikapp,
sjuka i operations- och behandlingsköerna, psykiskt sjuka, demenssjuka
och deras anhöriga, missbrukare, brottsoffer och gamla och sjuka
inom långvården. Vid behandlingen av regeringens budgetförslag kommer
utskottet nedan att föreslå en rad konkreta anslagsökningar i syfte
att tillgodose viktiga behov hos dessa grupper.

Med det anförda kan utskottet också ställa sig bakom en rad väsentliga
synpunkter i motionerna So256 (c), So437 (m) yrkande 2, So443
(c) yrkandena 8 och 9, So449 (m) yrkande 2, So531 (fp) yrkande 1 och
So643 (m).

Vad utskottet här anfört om inriktningen av socialpolitiken m.m.
med bifall till motionerna So231 (fp) och So274 (fp) yrkande 1 och

1989/90:SoU17

107

med anledning av motionerna So256 (c), So437 (m) yrkande 2, So443
(c) yrkandena 8 och 9, So449 (m) yrkande 2, So531 (fp) yrkande 1 och
So643 (m) bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 1 och 5—8 bort hemställa:

1 och 5—8. beträffande inriktningen av socialpolitiken m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:So231 och
1989/90:So274 yrkande 1 och med anledning av motionerna
1989/90:So256, 1989/90:So437 yrkande 2, 1989/90:So443 yrkandena
8 och 9, 1989/90:So449 yrkande 2, 1989/90:So531 yrkande
1 och 1989/90:So643 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

3. Inriktningen av socialpolitiken m.m. (mom. 1 och
5-8)

Rosa Östh och Göran Engström (båda c) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 33 börjar med "Inledningsvis
har" och på s. 35 slutar med "detta betänkande (s. 36)." bort utgå,

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 39 börjar med "I motion

So437 (m)" och på s. 40 slutar med "delar (yrkandena 8 och 9)." bort
utgå,

dels att utskottet bort anföra följande:

Utskottet anser att det grundläggande för det goda samhället måste
vara att välfärden fördelas på ett rättvist sätt mellan medborgarna.

Denna förutsättning bygger på att alla människor, oavsett kön, yrke,
bostadsort, social bakgrund eller andra sociala och personliga olikheter
har samma värde och samma rättigheter. För utskottet är fördelningen
av samhällets resurser mellan olika grupper en högt prioriterad fråga.
Utskottets utgångspunkt är att fördelningen skall ske med utgångspunkt
i bl.a. den enskilda individens behov av hjälp och stöd.

Från regeringens sida sägs att det sociala välfärdssystemet är uttryck
för en fördelningspolitik som bygger på solidaritet och rättvisa. Det
kan emellertid inom många områden ifrågasättas om detta påstående
längre har någon bärighet. På goda grunder har många frågat sig om
socialdemokraterna fortfarande för någon medveten och rättvis fördelningspolitik.
Medan många får det allt bättre får andra grupper det allt
sämre. Kapital har under många år strömmat från de grupper som har
det mindre gott ställt till de mycket välbeställda. Skall vårt samhälle
vara ett välfärdssamhälle måste alla ha anledning att glädja sig över
framgångarna. Att som nu låta klyftorna öka är inte acceptabelt och
avslöjar en bristande känsla hos regeringen för behovet av en aktiv och
rättvis fördelningspolitik.

Bristen på en rättvis fördelningspolitik finns på många områden
men drabbar alldeles särskilt svaga grupper, dem som är glömda eller
gömda och som har svårt att själva eller massmedialt få någon uppmärksamhet.

1989/90:SoU17

108

Vad utskottet här anfört sammantaget med den exemplifiering av
välfärdssystemets brister som gjorts i motion So256 (c) visar enligt
utskottets mening på nödvändigheten av att ändra välfärdspolitikens
utformning. En rättvis regional fördelning måste vara utgångspunkten
för politiken. Välfärden måste komma alla till del oavsett bostadsort.
En förnyelse av välfärden måste också ske med utgångspunkt i en
vidgad valfrihet (se res. 5). Det är viktigt med mångfald och flexibilitet
när det gäller att lösa den sociala servicen. Detta gäller även på
landsbygden. I likhet med motionärerna anser utskottet att den enskildes
förmåga till insatser och initiativ bör tas till vara och att det stöd
som samhället lämnar i första hand skall vara en hjälp till självhjälp.
Välfärdspolitiken bör så långt möjligt vara generell och finansieras
solidariskt.

Utskottet vill i likhet med motionärerna i motion So443 (c) betona
vikten av att staten tar sitt ansvar för hälso- och sjukvården. Bl.a.
måste staten ge landstingen en mer flexibel organisation så att de bättre
klarar sina uppgifter. Utskottet delar motionärernas uppfattning att de
sjukvårdslösningar inom landstingens ram som krävs i betydligt större
utsträckning måste baseras på flexibilitet och konkurrens. Åtgärder
måste vidtas för att effektivisera sjukvården och komma till rätta med
de s.k. flaskhalsarna i vården. Vidare måste en patient som inte inom
rimlig tid kan få vård inom det egna landstinget erbjudas möjlighet till
vård inom ett annat landsting eller på annat sätt.

Av det anförda framgår att utskottet också ställer sig bakom vad som
uttalas i motionerna So231 (fp), So274 (fp) yrkande 1, So437 (m)
yrkande 2, So449 (m) yrkande 2, So531 (fp) yrkande 1 och So643 (m).

Vad utskottet här anfört om inriktningen av socialpolitiken m.m.
bör riksdagen med bifall till motion So256 (c) och med anledning av
motionerna So231 (fp), So274 (fp) yrkande 1, So437 (m) yrkande 2,
So443 (c) yrkandena 8 och 9, So449 (m) yrkande 2, So531 (fp)
yrkande 1 och So643 (m) som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 1 och 5—8 bort hemställa:

1 och 5—8. beträffande inriktningen av socialpolitiken m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So256 och med
anledning av motionerna 1989/90:So231, 1989/90:So274 yrkande

1, 1989/90:So437 yrkande 2, 1989/90:So443 yrkandena 8 och 9,
1989/90:So449 yrkande 2, 1989/90:So531 yrkande 1 och 1989/90:
So643 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

4. En social välfärdsutredning (mom. 2)

Gudrun Schyman (vpk) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 36 börjar med "Av den"
och slutar med "avstyrks alltså." bort ha följande lydelse:

Sambanden mellan klass och ohälsa är alltså klarlagda. Det behövs
emellertid ytterligare kunskap om sociala brister och missförhållanden
inom olika kategorier i samhället för att få underlag till åtgärdspro -

1989/90:SoU17

109

gram för utsatta barn, ensamstående föräldrar, hemlösa m.fl. Utskottet
delar därför motionärernas uppfattning att regeringen bör tillsätta en
social välfärdsundersö kning med samma inriktning som makarna
Inghes "den ofärdiga välfärden". Vad utskottet här anfört med anledning
av motion So324 (vpk) yrkande 1 bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa:

2. beträffande en social välfärdsutredning
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So324 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Ökad valfrihet inom den sociala tjänstesektorn och
inom hälso- och sjukvården (mom. 3 och 4)

Daniel Tarschys (fp), Sten Svensson (m), Per Stenmarck (m), Ingrid
Hemmingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh (c) och
Göran Engström (c) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 37 börjar med "I bilaga 2"
och på s. 39 slutar med "ett vårdnadsbidrag." bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att en förnyelse av välSrden måste leda till en vidgad
valfrihet och ett ökat utrymme för individens egna beslut inom den
sociala tjänstesektorn.

Den verksamhet som där bedrivs, bl.a. i form av sjukvård, äldreomsorg
och barnomsorg, har stor betydelse för medborgarnas levnadsstandard
och livskvalitet. Besluten om hur äldre anhöriga skall tas om
hand eller om vilken omsorgsform som skall väljas för barnen tillhör
de viktigaste i många människors tillvaro.

Därför är det särskilt angeläget att dessa val träffas av medborgarna
själva. De bör i sin egenskap av konsumenter fa välja mellan olika
alternativ. I ett sådant system ges samtidigt utrymme för löntagare
inom denna sektor att — i en helt annan utsträckning än i dag — välja
arbetsgivare.

Det är enligt utskottets mening angeläget att skilja mellan finansiering
och produktion av sociala tjänster. En nödvändig offentlig finansiering
av vård och omsorg behöver inte och bör inte förenas med
offentliga monopol på produktionen av dessa tjänster. Tvärtom bör
enskilda och offentliga alternativ fa konkurrera på lika ekonomiska
villkor. Om skattemedel som i dag ensidigt används för att subventionera
offentlig verksamhet och inte kommer motsvarande verksamhet i
enskild regi till del blir det nära nog omöjligt för alternativen att
utvecklas. I praktiken medför gällande statsbidragsregler på flera områden
att det bara är människor som har möjlighet att betala mycket
stora summor ur egen kassa som kan utnyttja enskilda alternativ. Skall
en reell valfrihet skapas måste dessa regler ändras.

Många offentliga institutioner inom vård och omsorg har redan i
dag kommit långt i sitt förnyelsearbete. Den konkurrens som här avses
kan tjäna som en viktig drivkraft för den fortsatta förnyelsen av den
offentliga sektorns inre verksamhet. Erfarenheten visar att nya idéer

1989/90:SoU17

110

som utvecklats inom enskilda alternativ varit en viktig stimulans för
inre förnyelse inom offentlig sektor, inte minst strävan att ge ökat
utrymme för personalens initiativkraft och vilja att ta ansvar. Alternativen
har inte sällan visat på möjligheter att fa ut mer av de ekonomiska
resurser som satsas. Konkurrensen kan alltså göra det möjligt att
åstadkomma en utökad tjänsteproduktion utan höjda kostnader. Utskottet
menar således att ett ökat utrymme för enskilda alternativ är ett
viktigt bidrag i arbetet på att bekämpa de köer som skapas inom
ramen för nuvarande system.

Ett exempel på den valfrihet utskottet åsyftar är barnomsorgen.
Valfriheten för småbarnsfamiljer är i dag starkt begränsad. Möjligheten
för den som så önskar att stanna hemma och själv ta hand om sina
barn är liten. Det offentliga stöd som i dag utgår ger inte föräldrarna
någon egentlig frihet att välja mellan olika alternativ. Deras valfrihet
skulle förstärkas om de själva fick disponera ett vårdnadsbidrag om 15
000 kr. per barn att användas antingen för att betala en kommunal
barnomsorgsplats eller för att utveckla föräldrakooperativ eller andra
privata lösningar etc. Utskottet återkommer till frågan om vårdnadsbidrag
i sitt betänkande om familjepolitiska frågor.

Utskottet anser alltså att vård och omsorg måste kunna bedrivas av
många olika vårdgivare och att enskild och offentlig verksamhet bör
komplettera varandra i ett konkurrensförhållande. Med ökad konkurrens
följer också en högre effektivitet. Alla vårdgivare måste ges
möjlighet att bedriva sin verksamhet på likvärdiga ekonomiska villkor.
Vad utskottet här anfört om valfrihet inom vård och omsorg med
anledning av motionerna So274 (fp) yrkande 2, So437 (m) yrkande 1,
So443 (c) yrkande 7 och So449 (m) yrkande 1 bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 3 och 4 bort hemställa:

3. beträffande ökad valfrihet inom den sociala tjänstesektorn

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So274 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. beträffande valfrihet inom hälso- och sjukvården

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So437 yrkande
1, 1989/90:So443 yrkande 7 och 1989/90:So449 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Åtgärder för en värdig vård (mom. 9)

Anita Stenberg (mp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 41 börjar med "En
likalydande" och slutar med "avstyrks alltså." bort ha följande lydelse:
En rad åtgärder behöver vidtas för att förbättra vården. Så bör t.ex.
patientorganisationerna fa ett ökat inflytande över hälso- och sjukvården.
Det är också viktigt att kroppssjukvården och socialtjänsten får en
bättre tillgång till psykologisk expertis för utredning av enskilda fall
men också för utbildning av personal. Patienterna måste få en saklig
information om alternativa behandlingsmetoder. Samarbetet mellan

1989/90:SoU17

lil

den alternativa vården och den etablerade sjukvården bör förbättras.
Den hälsofrämjande verksamheten inom sjukvården bör fa ökade
resurser. Det är viktigt att människor kan S vård i sina hem men vid
behov också på institutioner. Institutionsvården måste ske under värdiga
former. Det är också viktigt att människor som så vill kan få sluta
sina dagar hemma eller i annan hemlik och lugn miljö.

Vad utskottet nu anfört med anledning av motion So521 (mp) bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 9 bort hemställa:

9. beträffande åtgärder för en värdig värd

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So521 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Medelsanvisningen till Informationsförsörjning
(mom. 10)

Gudrun Schyman (vpk) och Anita Stenberg (mp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 42 börjar med "Det är
enligt" och slutar med "till Informationsförsörjning." bort ha följande
lydelse:

Att barn i Sydostasien, på grund av fattigdom, tvingas sälja sina
kroppar till sexturister från den rika världen är enligt utskottet ett
mycket allvarligt problem. Utskottet konstaterar att även svenskar
använder sitt ekonomiska övertag till att sexuellt förslava kvinnor och
barn i fattiga länder. Utskottet anser därför, i likhet med motionärerna,
att socialstyrelsen skall ges i uppdrag att utarbeta en informationsbroschyr,
som skall beskriva sexslaveriet och som skall delas ut av
resebyråerna i samband med försäljning av resor till Sydostasien.

Utskottet tillstyrker förslaget i motion So271 (vpk) och föreslår att
till anslaget A 4. Informationsförsörjning anvisas ett reservationsanslag
på 1 420 000 kr., varav 150 000 kr. skall användas för utarbetande av
en informationsbroschyr om sexslaveriet.

dels att utskottet under mom. 10 bort hemställa:

10. beträffande medelsanvisningen till Informationsförsörjning
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So271 och med
anledning av propositionen till Informationsförsörjning för budgetåret
1990/91 anvisar ett reservationsanslag på 1 420 000 kr.,

8. Skolans sex- och samlevnadsundervisning m.m.
(motiveringen till mom. 11)

Gudrun Schyman (vpk) anser

att den del av utskottets yttrande som på s. 46 börjar med "Enligt
utskottet bör" och slutar med "föreslagna anslaget A 5." bort utgå.

1989/90:SoU17

112

9. Medelsanvisningen till Insatser mot aids (morn. 12) 1989/90:SoU17

Under förutsättning av bifall till reservation 8
Gudrun Schyman (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 46 börjar med
"Behovet av" och på s. 47 slutar med "återstående del." bort ha
följande lydelse:

För att SÖ:s behov skall kunna tillgodoses behövs enligt utskottet
resurser utöver vad som beräknats i budgetpropositionen för anslaget
A 5. Utskottet beräknar medelsbehovet till 6,5 milj.kr. utöver vad
regeringen föreslagit. Enligt utskottet bör riksdagen därför för nästa
budgetår till Insatser mot aids anvisa ett reservationsanslag på
200 000 000 kr. Detta får också tillgodose kravet på anslagsförstärkning
i motionerna So429 (m) yrkande 1 och So541 (vpk) yrkande 2 i
återstående del.

dels att utskottet under mom. 12 bort hemställa:

12. beträffande medelsanvisningen till Insatser mot aids
att riksdagen med anledning av propositionen och motionerna
1989/90:So429 yrkande 1 och 1989/90:So541 yrkande 2 delvis till
Insatser mot aids för budgetåret 1990/91 anvisar ett reservationsanslag
på 200 000 000 kr.,

10. En regional tillsynsenhet i Uppsala (mom. 16)

Sten Svensson (m), Per Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m),

Rosa Östh (c) och Göran Engström (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med
"Utskottet erinrar" och slutar med "(m, fp, c)." bort ha följande
lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att en uppföljning och
utvärdering av sjukvårdsorganisationens utveckling måste ha tillgång
till största möjliga bredd och djup i fråga om medicinsk kompetens.

En annan nödvändig förutsättning är tillgången till kvalificerad hälsooch
sjukvårdsforskning. Utskottet instämmer i den uppfattning som
även socialstyrelsen uttryckt att Uppsala kan erbjuda den bästa kompetensen.
Utskottet anser därför att tillsynsenheten för Uppsala—
Örebro-regionen bör placeras i Uppsala. Detta bör ges regeringen
till känna.

dels att utskottet under mom. 16 bort hemställa:

16. beträffande en regional tillsynsenhet i Uppsala
att riksdagen med anledning av propositionen och med bifall till
motion 1989/90:So421 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

113

8 Riksdagen 1989190. 12 sami Nr 17

11. En regional tillsynsenhet i Jönköping (mom. 17)

Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med "Av
samma" och slutar med "So401 (fp)." bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att såväl geografiska som kommunikationsmässiga,
ekonomiska och rekryteringsmässiga skäl talar för att tillsynsenheten
för Linköpings—Göteborgs-regionen bör placeras i Jönköping. Detta
bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 17 bort hemställa:

17. beträffande en regional tillsynsenhet i Jönköping
att riksdagen med anledning av propositionen och med bifall till
motion 1989/90:So401 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

12. Medelsanvisningen till Statens rättsläkarstationer
(mom. 19)

Daniel Tarschys (fp), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh (c),
Gudrun Schyman (vpk), Anita Stenberg (mp) och Göran Engström (c)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 52 börjar med "Det
är" och slutar med "So520 (mp) avstyrks." bort ha följande lydelse:
Utskottet finner det osannolikt att antalet obduktioner under det
kommande budgetåret kommer att minska i den utsträckning som
förutsatts i budgetpropositionen. Det finns också skäl att erinra om vad
utskottet förra året anförde om nödvändigheten att förbättra personalsituationen
och arbetsförhållandena vid rättsläkarstationerna. Den
rättsmedicinska verksamheten behöver, enligt utskottets mening, även
under nästa budgetår en resursförstärkning. Utskottet beräknar medelsbehovet
till 5,5 milj.kr. utöver vad regeringen föreslagit. Riksdagen bör
sålunda till Statens rättsläkarstationer för nästa budgetår anvisa ett
förslagsanslag på 43 149 000 kr.

dels att utskottet under mom. 19 bort hemställa:

19. beträffande medelsanvisningen till Statens rättsläkarstationer att

riksdagen med anledning av propositionen och motionerna
1989/90:So489, 1989/90:So499, 1989/90:So509 yrkande 1 och
1989/90:So520 till Statens rättsläkarstationer för budgetåret
1990/91 anvisar ett förslagsanslag på 43 149 000 kr.,

13. Medelsanvisningen till IPM (mom. 20)

Rosa Östh och Göran Engström (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 53 börjar med
"Utskottet tillstyrker" och slutar med "So469 (s) avstyrks." bort ha
följande lydelse:

1989/90:SoU17

114

Utskottet anser dock att IPM behöver undantas från huvudförslaget
och erhålla de nya tjänster som yrkats för att på ett riktigt sätt kunna
fullfölja de uppgifter sorn lagts på institutet. Utöver vad regeringen
föreslagit bör 406 000 kr. anvisas. Riksdagen bör sålunda för nästa
budgetår till statens institut för psykosocial miljömedicin anvisa ett
förslagsanslag på 4 780 000 kr.

dels att utskottet under mom. 20 bort hemställa:

20. beträffande medelsanvisningen till IPM
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So508,
1989/90:So525 och 1989/90:So469 till Statens institut för psykosocial
miljömedicin för budgetåret 1990/91 anvisar ett förslagsanslag
på 4 780 000 kr.,

14. Medelsanvisningen till IPM (morn. 20)

Gudrun Schyman (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 53 börjar med
"Utskottet tillstyrker" och slutar med "So469 (s) avstyrks." bort ha
följande lydelse:

Utskottet anser dock att IPM bör fa de ytterligare personalförstärkningar
som myndigheten yrkat i sin anslagsframställning. IPM bör
också undantas från tillämpning av huvudförslaget. Utskottet beräknar
ett medelsbehov för IPM på 500 000 kr. utöver regeringens förslag.
Riksdagen bör sålunda för nästa budgetår till Statens institut för
psykosocial miljömedicin anvisa ett förslagsanslag på 4 874 000 kr.

dels att utskottet under mom. 20 bort hemställa:

20. beträffande medelsanvisningen till IPM
att riksdagen med anledning av propositionen och motionerna
1989/90:So525, 1989/90:So508 och 1989/90:So469 till Statens institut
för psykosocial miljömedicin för budgetåret 1990/91 anvisar
ett förslagsanslag på 4 874 000 kr.,

15. Medel för tobaksinformation (mom. 21)

Daniel Tarschys (fp), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh (c) och
Göran Engström (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 55 börjar med
"Informationen om" och slutar med "till hälsoupplysning." bort ha
följande lydelse:

Socialstyrelsens tobaksinformation är ett viktigt inslag i folkhälsoarbetet.
Det är därför oacceptabelt med minskande resurser till denna
verksamhet. Utskottet anser att verksamheten bör tilldelas förstärkta
resurser även under kommande år. På snar sikt bör upplysningen om
tobakens skadeverkningar få ett väsentligt, permanent resurstillskott.
Enligt utskottet bör riksdagen för budgetåret 1990/91 anslå ett extra
bidrag på 3 milj.kr. för tobaksinformation.

Utskottet har i övrigt ingen erinan mot regeringens förslag till
medelsanvisning till Bidrag till hälsoupplysning.

1989/90:SoU17

115

dels att utskottet under mom. 21 bort hemställa:

21. beträffande medel för tobaksinformation
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So473 yrkande
2 och 1989/90:So312 yrkande 1 till Extra bidrag för
tobaksinformation för budgetåret 1990/91 anvisar ett reservationsanslag
på 3 000 000 kr.,

16. Statsbidrag till minskad helgtjänstgöring
(mom. 23)

Gudrun Schyman (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 57 börjar med
"Utskottet erinrar" och slutar med "i motionen)." bort ha följande
lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motion So269 (vpk) att staten för att
snabbt få till stånd en minskad helgtjänstgöring i vården och förhindra
en akut personalvårdskris under en övergångsperiod ekonomiskt bör
stimulera ett förändringsarbete. Staten bör anvisa medel att fördela till
sjukvårdshuvudmännen för genomförande av minskad helgtjänstgöring.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So269 (vpk)
yrkande 1 delvis bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

Medel bör för nästa år anvisas genom en ökning av anslaget E 16.
Bidrag till allmän sjukvård m.m. För ändamålet erfordras
2 000 000 000 kr.

dels att utskottet under mom. 23 bort hemställa:

23. beträffande statsbidrag till minskad helgtjänstgöring
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:269 yrkande 1
delvis som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

17. Statsbidrag till psykoterapeutisk behandling
(mom. 24)

Gudrun Schyman (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 59 börjar med
"Utskottet instämmer" och slutar med "So293 (vpk)." bort ha följande
lydelse:

Enligt utskottet är det belopp på 19 milj.kr. som i den senaste
överenskommelsen om ersättningarna till sjukvårdshuvudmännen avsatts
för att öka tillgången på psykoterapeutisk behandling otillräckligt.
Det behövs ytterligare statsbidrag om psykoterapeutisk behandling
skall kunna erbjudas utan alltför långa väntetider och till rimliga
kostnader för den enskilde. Vad utskottet anfört nu bör ges regeringen
till känna.

Medel för nästa budgetår bör enligt utskottet anvisas genom en
höjning av anslaget E 16. Bidrag till allmän sjukvård m.m. För ändamålet
erfordras 10 milj.kr.

1989/90:SoU17

116

dels att utskottet under mom. 24 bort hemställa:

24. beträffande statsbidrag till psykoterapeutisk behandling

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So293 delvis
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

18. Medelsanvisningen till Bidrag till allmän sjukvård
m.m. (mom. 25)

Under förutsättning av bifall till reservationerna 16 och 17
Gudrun Schyman (vpk) anser

att utskottet under mom. 25 bort hemställa:

25. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till allmän sjukvård
m.m.

att riksdagen med anledning av propositionen och med bifall till
motionerna 1989/90:So269 yrkande 3 och 1989/90:So293 delvis
till Bidrag till allmän sjukvård m.m. för budgetåret 1990/91 anvisar
ett förslagsanslag på 6 623 682 000 kr.,

19. Målet för hälso- och sjukvården i krig (mom. 26)

Daniel Tarschys (fp), Sten Svensson (m), Per Stenmarck (m), Ingrid
Hemmingsson (m) och Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 61 börjar med
"Utskottet förutsätter" och på s. 62 slutar med "So495 (fp)." bort ha
följande lydelse:

Trots att beredskapen när det gäller hälso- och sjukvården i krig
prioriterats både i 1982 och 1987 års försvarspolitiska beslut finns det
en påtaglig risk att beredskapen på detta område inte kommer att nå
den nivå som förutsatts. Det är enligt utskottet nödvändigt att regeringen
snarast vidtar åtgärder så att det fastlagda målet kan förverkligas till
utgången av försvarsperioden. Detta bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 26 bort hemställa:

26. beträffande målet för hälso- och sjukvården i krig

att riksdagen med anledning av propositionen och motion
1989/90:So495 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

20. Köer i vården m.m. (mom. 31 och 32)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 65 börjar med
"Utskottet erinrar" och slutar med "So531 (fp) avstyrks." bort ha
följande lydelse:

Köerna i sjukvården innebär ett enormt mänskligt lidande och
måste avvecklas. Det kräver att befintliga resurser används effektivare
och att även privata vårdgivare får möjlighet att medverka. Det kräver
också ökade resurser. Särskilt allvarlig är situationen när det gäller

1989/90:SoU17

117

9 Riksdagen 1989190. 12 sami Nr 17

gråstarrs-, höftleds- och kranskärlsoperationer men även väntetiderna
för patienter med inkontinens, livmoderframfall och gallsten måste
kortas. Utskottet anser det rimligt att staten på nytt ger ett stimulansbidrag
till sjukvårdshuvudmännen för att öka kapaciteten inom de
nämnda områdena. Detta bör ges regeringen till känna med anledning
av motion So531 (fp) yrkande 2.

Utskottet tillstyrker förslaget i yrkande 4 i samma motion att
200 000 000 kr. bör anvisas till insatser mot vissa köer. Enligt utskottet
bör också den icke utnyttjade reservationen för budgetåret 1988/89
omfattande 29 milj.kr. överföras till budgetåret 1990/91 för användning
mot köerna i vården. Utskottet tillstyrker därför också yrkande 3 i
motionen.

dels att utskottet under mom. 31 och 32 bort hemställa:

31. beträffande köer i vården

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So531 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

32. beträffande statsbidrag för insatser mot köer i vården m.m.

a) att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So531 yrkande

4 till Insatser mot vissa köer för budgetåret 1990/91 anvisar ett
reservationsanslag på 200 000 000 kr.,

b) att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So531
yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om överförande av icke utnyttjad reservation,

21. Köer i vården (motiveringen till mom. 31)

Under förutsättning av bifall till reservationerna I och 5

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anser

att den del av utskottets yttrande som på s. 65 börjar med "Utskottet
erinrar" och slutar med "i motionen avstyrks." bort ha följande
lydelse:

Utskottet erinrar om vad utskottet tidigare under avsnittet Inriktningen
av socialpolitiken anfört om valfrihet i vården och en allmän
obligatorisk sjukvårdsförsäkring m.m. Utskottet är emellertid inte berett
att ställa sig bakom motionärernas krav vad gäller behovet av
statsbidrag för att lösa köproblemen i vården.

22. Ombyggnad inom vårdinstitutioner (mom. 33)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 66 börjar med
"Utskottet vidhåller" och slutar med "13, 14 och 15." bort ha följande
lydelse:

En människa som är så sjuk att han eller hon tvingas leva på
institution måste ha rätt till den integritet som möjligheten att välja
rumssällskap eller ett eget rum innebär.

Rätten för den som så önskar att få eget rum måste förverkligas. Av
äldrepropositionen framgår att endast 27 % av dem som vårdas inom

1989/90:SoU17

118

den somatiska långtidssjukvården har ett eget rum. Utskottet anser att
riksdagen bör besluta om ett särskilt stöd för att förbättra förhållandena
inom långvården. Ett temporärt statsbidrag bör utgå som möjliggör
för huvudmännen att snabbare bygga om lokala sjukhem, centrala
sjukhem och långvårdskliniker.

Statsbidraget bör vara prestationsrelaterat. De huvudmän som påskyndar
ombyggnaden eller kan uppvisa fler enbäddsrum för vård på
institution från ett år till ett annat bör få del av statsbidraget.

Utskottet anser att riksdagen för den kommande femårsperioden bör
anslå 100 milj.kr. årligen till denna verksamhet. Riksdagen bör uppdra
åt regeringen att närmare utforma villkoren för att erhålla statsbidrag.

dels att utskottet under mom. 33 bort hemställa:

33. beträffande ombyggnad inom vårdinstitutioner

a) att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So531 yrkandena
13 och 14 godkänner de av utskottet angivna riktlinjerna för
statsbidrag till ombyggnad av vårdinstitutioner för budgetåren
1990/91-1994/95,

b) att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So531 yrkande
15 till Bidrag för ombyggnad inom vårdinstitutioner för budgetåret
1990/91 under femte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag
på 100 000 000 kr.,

23. Ombyggnad inom vårdinstitutioner (motiveringen
till mom. 33)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anser

att den del av utskottets yttrande som på s. 66 börjar med "Utskottet
vidhåller" och slutar med "13, 14 och 15." bort ha följande lydelse:
Även den som behöver vård och tillsyn måste enligt utskottet ha rätt
till normala rutiner och fa bo i en hemliknande miljö. Utskottet vill
samtidigt framhålla att vård av sjuka och gamla, när den måste ske på
institution, bör ges i små enheter lokaliserade ute i bostadsområdena.
Framför allt måste patienternas valfrihet värnas. Därför måste patienter
på sjukhem ha rätt att välja om de vill bo i eget rum eller
tillsammans med andra. Eget rum är inte alltid det bästa för alla. Det
är i och för sig angeläget att institutioner byggs om så att vårdmiljön
blir mera hemlik. Utskottet är dock inte berett att nu ställa sig bakom
kraven i motion So531 (fp) på statsbidrag till ombyggnaden av institutioner.
Yrkandena 13, 14 och 15 i motionen avstyrks.

24. Utbyggnaden av vård- och boendealternativ för
psykiskt sjuka (mom. 34)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (både fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 67 börjar med
"Mentalservicekommittén tillsattes" och på s. 68 slutar med "yrkande
2." bort ha följande lydelse:

1989/90:SoU 17

119

Utskottet delar motionärernas uppfattning att en satsning på utbyggnaden
av vård- och boendealternativ för psykiskt sjuka är så angelägen
att staten under ett övergångsskede bör stödja en sådan utbyggnad.
Medel bör anvisas för budgetåret 1990/91. För ändamålet erfordras 20
milj.kr.

dels att utskottet under mom. 34 bort hemställa:

34. beträffande utbyggnaden av vård- och boendealternativ för
psykiskt sjuka

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So432 yrkande 2 till
Bidrag till utbyggnaden av vård- och boendealternativ för psykiskt
sjuka för budgetåret 1990/91 anvisar ett reservationsanslag på
20 000 000 kr.,

25. Statsbidrag för rehabilitering av tortyroffer
(mom. 36)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 70 börjar med
"Utskottet anser" och slutar med "(fp) avstyrks." bort ha följande
lydelse:

Behovet av psykiatrisk vård för flyktingar är enligt utskottet så stort
att staten under ett övergångsskede ekonomiskt bör stödja en utbyggnad
av sådan vård. Medel bör anvisas för budgetåret 1990/91. För
ändamålet erfordras 10 milj.kr.

dels att utskottet under mom. 36 bort hemställa:

36. beträffande statsbidrag till rehabilitering av tortyroffer

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So536 till Statsbidrag
till rehabilitering av tortyroffer m.m. för budgetåret 1990/91 anvisar
ett reservationsanslag på 10 000 000 kr.,

26. Vården av svårt hjärnskadade (mom. 37)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 71 börjar med
"Utskottet erinrar" och slutar med "So456 (s)." bort ha följande
lydelse:

Utskottet gör nu följande bedömning.

Utskottet anser att det finns starka skäl att i Sverige efter förebild
från andra länder inrätta ett eller flera centrum för diagnostik och
rehabilitering av särskilt svårdiagnostiserade hjärnskador. Sannolikt
bör ett sådant centrum förläggas i anslutning till någon universitetsklinik
där mycket av kunskaper, erfarenheter och teknisk utrustning
redan finns. Utskottet anser också att staten bör anvisa medel till
inrättandet av ett sådant centrum.

dels att utskottet under mom. 37 bort hemställa:

37. beträffande vården av svårt hjärnskadade

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So227 yrkandena 15

1989/90:SoU17

120

och 16 och med anledning av motion 1989/90:So456 till Centrum
för diagnostik och rehabilitering av vissa svårdiagnostiserade
hjärnskador för budgetåret 1990/91 anvisar ett reservationsanslag
på 10 000 000 kr.,

27. Statsbidrag till särskilda ungdomsmottagningar
m.m. (mom. 38)

Anita Stenberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 72 börjar med
"Utskottet är" och slutar med "1 och 2." bort ha följande lydelse:

En utbyggnad av de särskilda ungdomsmottagningarna är så angelägen
att staten enligt utskottets mening under ett utvecklingsskede bör
ekonomiskt stödja en sådan utbyggnad. Medel bör anvisas för budgetåret
1990/91. För ändamålet erfordras 5 milj.kr.

dels att utskottet under mom. 38 bort hemställa:

38. beträffande statsbidrag till särskilda ungdomsmottagningar
m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So468 till Bidrag till
särskilda ungdomsmottagningar för budgetåret 1990/91 anvisar ett
reservationsanslag på 5 000 000 kr.,

28. Statlig barnombudsmannatjänst (mom. 39)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 75 börjar med "Utskottet
anser att barnens" och slutar med "regeringen till känna." bort ha
följande lydelse:

Utskottet anser att barnens villkor i samhället och barnens utsatthet
med rätta har kommit att uppmärksammas alltmer. Utskottet vill
återigen understryka att utskottet ser positivt på åtgärder som syftar till
en bättre bevakning av barnens intressen. Vilka åtgärder som bör
vidtas på området bör, enligt utskottets mening, utredas på lämpligt
sätt. Utskottet noterar att en proposition med anledning av FN:s
konvention om barnets rättigheter inom kort kommer att föreläggas
riksdagen. Sveriges åtaganden vid en ratificering av konventionen bör
enligt utskottet beaktas i sammanhanget.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med avslag på motion
1989/90:So638 (vpk) yrkande 2 samt med anledning av motionerna
1989/90:So625 (fp) yrkande 13, 1989/90:So629 (mp) delvis,

1989/90:So636 (c) och 1989/90:So641 (s) som sin mening ge regeringen
till känna.

dels att utskottet under mom. 39 bort hemställa:

39. beträffande statlig barnombudsmannatjänst

att riksdagen med avslag på motion 1989/90:So638 yrkande 2
samt med anledning av motionerna 1989/90:So625 yrkande 13,
1989/90:So629 delvis, 1989/90:So636 och 1989/90:So641 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

1989/90:SoU17

121

29. Medelsanvisningen till Barnmiljörådet (mom. 40)

Gudrun Schyman (vpk) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 75 börjar med "Utskottet
konstaterar" och slutar med "(vpk) yrkande 1." bort ha följande
lydelse:

Barnmiljörådet har enligt utskottet en viktig uppgift att fylla när det
gäller att bevaka barnens intressen i samhället. Det är därför, enligt
utskottets mening, angeläget att rådet erhåller ökade resurser, så att
rådet kan tillsätta de tjänster som behövs. Utskottet tillstyrker förslaget
i motion So638 (vpk) yrkande 1 och förslår att till anslaget F 3.
Barnmiljörådet anvisas ett förslagsanslag på 5 172 000 kr.

dels att utskottet under mom. 40 bort hemställa:

40. beträffande medelsanvisningen till Barnmiljörådet
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So638 yrkande 1
och med anledning av propositionen till Barnmiljörådet för budgetåret
1990/91 anvisar ett förslagsanslag på 5 172 000 kr.,

30. Statsbidrag för att minska helgtjänstgöringen inom
hemtjänsten m.m. (mom. 42)

Gudrun Schyman (vpk) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 76 börjar med "Utskottet
anser" och slutar med "och 2." bort ha följande lydelse:

Utskottet gör nu följande bedömning.

Erfarenheten pekar på att arbetstidsförkortningar har en mycket stor
betydelse för att öka ett arbetes attraktivitet. De försök som gjorts inom
sjukvården och socialtjänsten med förkortad arbetstid och minskad
helgtjänstgöring har inneburit minskad personalomsättning och gjort
det lättare att anställa ny personal. Ett samband mellan arbetsvillkor
och sjukfrånvaro har genom statistik också kunnat påvisas.

Utskottet anser därför att särskilda statsbidrag bör utgå för att
stimulera kommuner och landsting att inom vården minska helgtjänstgöringen
så att ingen behöver arbeta mer än var tredje helg och på sikt
endast en helg per månad. Inom hemtjänsten bör arbetet förändras
genom att den dagliga arbetstiden förkortas med två timmar per dag.
En del av arbetstidsförkortningen bör användas till fortbildning.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion
So269 (vpk) yrkandena 1 delvis och 2 som sin mening ge regeringen
till känna.

deb att utskottet under mom. 42 bort hemställa:

42. beträffande statsbidrag för att minska helgtjänstgöringen
inom hemtjänsten m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So269 yrkandena
1 delvis och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

1989/90:SoU17

122

31. Medelsanvisningen till social hemhjälp,
ålderdomshem m.m. (mom. 43)

Under förutsättning av bifall till reservation 30
Gudrun Schyman (vpk) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 76 börjar med "Följaktligen
avstyrker" och på s. 77 slutar med "kalenderåret 1990." bort ha
följande lydelse:

Till följd av vad utskottet anfört om särskilda statsbidrag för att bl.a.
minska helgtjänstgöringen inom hemtjänsten tillstyrker utskottet yrkande
4 i samma motion och föreslår att till anslaget G 1. Bidrag till
social hemhjälp, ålderdomshem m.m. anvisas 1 000 milj.kr. utöver vad
regeringen föreslagit.

dels att utskottet under mom. 43 bort hemställa:

43. beträffande medelsanvisningen till social hemhjälp, ålderdomshem
m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So269 yrkande 4
och med anledning av propositionen till Bidrag till social hemhjälp,
ålderdomshem m.m. för budgetåret 1990/91 anvisar ett
förslagsanslag på 4 157 821 000 kr.,

32. Statligt stöd för utbyggnaden av gruppbostäder
(mom. 44)

Rosa Osth och Göran Engström (båda c) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 79 börjar med "Utskottet
erinrar" och slutar med "av gruppbostäder." bort ha följande lydelse:
Utskottet erinrar om riksdagens tillkännagivande till regeringen
hösten 1989 i denna fråga.

Enligt utskottets uppfattning är gruppbostäder särskilt lämpliga för
de senildementa. Denna boendeform är emellertid mycket dåligt utbyggd.
För att stimulera utbyggnaden anser utskottet att gällande regler
snarast bör ses över. Flexibla planlösningar där ett större antal lägenheter
än för närvarande ingår i kollektivet borde kunna påskynda utbyggnaden.
Medel bör redan nu anvisas för ändamålet.

Utskottet tillstyrker med det anförda motion So314 (c) yrkande 6 att
riksdagen för budgetåret 1990/91 bör anslå 500 milj.kr. i statligt stöd
för utbyggnaden av gruppbostäder.

dels att utskottet under mom. 44 bort hemställa:

44. beträffande statligt stöd för utbyggnaden av gruppbostäder
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So314 yrkande 6 till
Statligt stöd för utbyggnaden av gruppbostäder tor budgetåret
1990/91 under femte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag
på 500 000 000 kr.,

1989/90:So(J17

123

33. Inrättande av ett träningscenter för barn med
ovanliga handikapp (mom. 47)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 81 börjar med "Utskottet
vidhåller" och slutar med "avstyrks därför." bort ha följande lydelse:
Utskottet gör nu följande bedömning.

För familjer med barn som har ett ovanligt handikapp uppstår
speciella problem. Exempel på sådana handikapp är cystisk fibrös,
barnreumatism, tarmsjukdomar och muskeldystrofi. Dessa sjukdomar
är så pass ovanliga att kunskapen hos de personer, såsom lärare och
vårdpersonal, som kommer i kontakt med barnet ofta är dålig. Detta
innebär .enligt utskottet, att förståelsen för barnets speciella problem
blir bristfällig och att föräldrarna lar ett dåligt stöd i hur man skall ta
hand om barnet.

Utskottet anser det därför viktigt att det ges förutsättningar att bygga
upp specialistkompetens inom dessa handikappområden. Utskottet tillstyrker
förslaget i motion Solli (fp) yrkande 2 att ett träningscenter
för barn med ovanliga sjukdomar inrättas. Detta center skall kunna
fungera som ett stöd för föräldrarna under barnets uppväxt och ge
kunskap när sådan saknas hos andra instanser.

dels att utskottet under mom. 47 bort hemställa:

47. beträffande inrättande av ett träningscenter för barn med
ovanliga handikapp

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So227 yrkande 2
beslutar att inrätta ett träningscenter för barn med ovanliga
handikapp,

34. Bidrag till ett träningscenter för barn med
ovanliga handikapp (mom. 48)

Under förutsättning av bifall till reservation 33

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 81 börjar med "Följaktligen
avstyrker" och slutar med "samma motion." bort ha följande lydelse:
Till följd av vad utskottet anfört om inrättande av ett träningscenter
för barn med ovanliga handikapp tillstyrker utskottet yrkande 3 i
samma motion och föreslår att riksdagen anslår 11 milj.kr. till detta
ändamål.

dels att utskottet under mom. 48 bort hemställa:

48. beträffande Bidrag till ett träningscenter för barn med ovanliga
handikapp

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:227 yrkande 3 till
Bidrag till ett träningscenter för barn med ovanliga handikapp för
budgetåret 1990/91 under femte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag
på 11 000 000 kr.,

1989/90:SoU17

124

35. Medelsanvisningen till Bidrag till
handikapporganisationer (mom. 49)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 82 börjar med "Med
hänsyn till" och slutar med "till handikapporganisationer." bort ha
följande lydelse:

Handikapporganisationerna har, enligt utskottet, en avgörande betydelse
för utvecklingen av synen på handikapp och handikappfrågor.
Dessa organisationer har höga merkostnader för sin verksamhet därför
att många av de personer de organiserar har olika slag av funktionshinder.
Utskottet anser inte att den ökning av organisationsstödet som
föreslås i budgetpropositionen är tillräcklig för att handikapporganisationerna
skall ges reella möjligheter att driva sin verksamhet. Utskottet
tillstyrker motion So227 (fp) yrkande 18 och föreslår att ytterligare 25
milj.kr. anvisas till handikapporganisationerna. Härutöver måste organisationerna
kompenseras för ökade kostnader på grund av skattereformen.

Detta tillgodoser i allt väsentligt även motionerna So296 yrkande 11
och So315 yrkande 2.

dels att utskottet under mom. 49 bort hemställa:

49. beträffande medelsanvisningen lill Bidrag till handikapporganisationer att

riksdagen med bifall till motion 1989/90:So227 yrkande 18
och med anledning av propositionen och motionerna
l989/90:So296 yrkande 11 och 1989/90:So315 yrkande 2 till
Bidrag lill handikapporganisationer för budgetåret 1990/91 anvisar
ett reservationsanslag på 104 075 000 kr.,

36. Medelsanvisningen till Bidrag till
handikapporganisationer (mom. 49)

Rosa Östh och Göran Engström (båda c)

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 82 som börjar med "Med
hänsyn till" och slutar med "till handikapporganisationer." bort ha
följande lydelse:

De handikappades egna organisationer utför, enligt utskottet, ett
betydelsefullt arbete och spelar en viktig roll i arbetet med att finna
förbättringar för de handikappade. Utskottet anser att arbetet i handikapporganisationerna
inte kan utföras tillfredsställande med nuvarande
alltför knappa resurser. Utskottet tillstyrker motion So296 (c) yrkande

11 och föreslår att anslaget, utöver vad regeringen föreslagit, höjs med

10 milj.kr.

Detta tillgodoser delvis även motionerna So227 yrkande 18 och
So315 yrkande 2.

dels att utskottet under mom. 49 bort hemställa:

49. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till handikapporganisationer -

1989/90:SoU17

125

1(1 Riksdagen /«« 12 sami Nr 17

Rättelse: S. 135 spalt 3 i tabellen Står: + 5000000 Rättat till: + 500000000

att riksdagen med bifall tili motion 1989/90:So296 yrkande 11
och med anledning av propositionen och motionerna
1989/90:So227 yrkande 18 och 1989/90:So315 yrkande 2 till
Bidrag till handikapporganisationer för budgetåret 1990/91 anvisar
ett reservationsanslag på 89 075 000 kr.,

37. Medelsanvisningen till Bidrag till
handikapporganisationer (mom. 49)

Gudrun Schyman (vpk) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 82 börjar med "Med
hänsyn till" och slutar med "till handikapporganisationer." bort ha
följande lydelse:

För att stärka de funktionshindrades inflytande i samhället är det,
enligt utskottet, nödvändigt att förbättra handikapporganisationernas
möjligheter att fungera. Utskottet anser att de centrala handikapporganisationerna
måste ta på sig uppgiften att informera och utbilda de
lokala föreningarna. Enligt utskottet är det därför mycket olyckligt att
handikapprörelsen trots det påslag som föreslås i budgetpropositionen,
genom de allmänna kostnadsökningarna och effekterna av skattereformen,
i själva verket får vidkännas en minskning av statsbidragen.
Utskottet tillstyrker motion So315 (vpk) yrkande 2 och anser att en
ytterligare höjning av statsbidraget med 7 milj.kr. bör göras.

Detta tillgodoser delvis även motionerna So227 yrkande 18 och
So296 yrkande 11.

dels att utskottet under mom. 49 bort hemställa:

49. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till handikapporganisationer att

riksdagen med bifall till motion 1989/90:So315 yrkande 2
och med anledning av propositionen och motionerna
1989/90:So227 yrkande 18 och 1989/90:So296 yrkande 11 till
Bidrag lill handikapporganisationer för budgetåret 1990/91 anvisar
ett reservationsanslag på 86 075 000 kr.,

38. Bidrag till anhörig- och demensföreningarna
(mom. 50)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 83 börjar med "Utskottet
vidhåller" och slutar med "yrkande 6." bort ha följande lydelse:

Att uppleva att en nära anhörig blir psykiskt sjuk är, enligt utskottet,
en stor påfrestning. Många håller länge problemet ifrån sig och
den sjuke kan därför alltför sent komma till vård och då under
dramatiska former. Utskottet anser det därför viktigt att det finns
lättillgänglig information om vad olika symptom kan bero på, vart
man vänder sig med sina frågor och hur den sjuke kan få vård.
Anhöriga kan bl.a. behöva stöd för egen del och stöd att kunna vara
det nätverk patienten så väl behöver. Utskottet anser att de anhörigas

1989/90:SoU 17

12(

organisationer, som här har en stor uppgift att fylla, bör stödjas.
Utskottet tillstyrker motion So432 (fp) yrkande 6 och föreslår att
riksdagen som stöd till anhörig- och demensföreningarna anslår 5
milj.kr.

dels att utskottet under mom. 50 bort hemställa:

50. beträffande bidrag lill anhörig- och demensföreningarna
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So432 yrkande 6 för
budgetåret 1990/91 under femte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag
på 5 000 000 kr.,

39. Värdesäkring av grundbidraget för bilstöd
(mom. 52)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 84 börjar med "Utskottet
vidhåller" och slutar med "yrkande 9." bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att grundbidraget för bilstöd, som för närvarande är
50 000 kr., bör följa kostnadsutvecklingen. Vad utskottet anfört bör
riksdagen med anledning av motion So227 (fp) yrkande 9 som sin
mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 52 bort hemställa:

52. beträffande värdesäkring av grundbidraget för bilstöd

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So227 yrkande 9
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

40. Medelsanvisningen till Bilstöd till handikappade
(mom. 53)

Under förutsättning av bifall till reservation 39

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 84 börjar med "Följaktligen
avstyrker" slutar med “till handikappade." bort ha följande lydelse:

Till följd av vad utskottet anfört om värdesäkring av grundbidraget
för bilstöd tillstyrker utskottet motion So227 (fp) yrkande 10 om att
anslaget G 11. Bilstöd till handikappade för budgetåret 1990/91 bör
höjas med 15 milj.kr. utöver vad regeringen föreslagit.

dels att utskottet under mom. 53 bort hemställa:

53.beträffande medelsanvisningen lill Bilstöd till handikappade
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So227 yrkande 10
och med anledning av propositionen till Bilstöd lill handikappade
för budgetåret 1990/91 anvisar ett reservationsanslag på
229 163 000 kr.,

1989/90:SoU17

127

41. Beräknande av medel för stöd till kvinnojourer
(mom. 57)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (bada fp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 89 börjar med "Utskottet
erinrar" och slutar med "i resterande del." bort ha följande lydelse:

En kartläggning av stödet till kvinnojourerna pågår för närvarande.
Redan nu bör dock det statliga stödet till kvinnojourerna förstärkas
enligt utskottets mening. Aven kvinnojourernas riksorganisation bör
omedelbart fa ekonomiska möjligheter att bli en väl fungerande organisation,
som kan stödja kvinnojourerna runt om i landet, anser
utskottet. 1 likhet med motionärerna anser utskottet att ett bidrag på 2
milj.kr. bör utgå till riksorganisationen och ytterligare 3 milj.kr. ställas
till kvinnojourernas disposition.

Utskottet tillstyrker därför förslaget i motion So208 (fp) i resterande
del och föreslår — med anledning även av motionerna So213 (c)
yrkande 12 i resterande del, So270 (vpk) yrkande 2 och So323 (c)
yrkande 6 i resterande del — att anslaget H 3. Bidrag till organisationer
i detta syfte räknas upp med ytterligare 5 milj.kr.

dels att utskottet under mom. 57 bort hemställa:

57. beträffande beräknande av medel för stöd lill kvinnojourer
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So208 delvis samt
med anledning av motionerna 1989/90:So213 yrkande 12 delvis,
1989/90:So270 yrkande 2 delvis och 1989/90:So323 yrkande 6
delvis som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

42. Beräknande av medel för stöd till kvinnojourer
(mom. 57)

Gudrun Schyman (vpk) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 89 börjar med "Utskottet
erinrar" och slutar med "i resterande del." bort ha följande lydelse:
Kvinnojourernas verksamhet är nu fast etablerad och bör således
inte bedömas som ett provisorium i anslagssammanhang, anser utskottet.
För närvarande görs en kartläggning av stödet till kvinnojourerna.
Utskottet anser det dock angeläget att kvinnojourernas riksorganisation,
RÖKS, omedelbart får ökade anslag för att kunna genomföra sin
verksamhetsplanering.

Utskottet tillstyrker därför förslaget i motion So270 (vpk) yrkande 2
och föreslår — med anledning även av motionerna So208 (fp) i
resterande del. So213 (c) yrkande 12 i resterande del. och So323 (c)
yrkande 6 i resterande del — att anslaget H 3. Bidrag till organisationer
i detta syfte räknas upp med ytterligare 2 milj.kr.

dels att utskottet under mom. 57 bort hemställa:

57. beträffande beräknande av medel för stöd till kvinnojourer
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So270 yrkande 2
delvis samt med anledning av motionerna 1989/90:So208 delvis.

1989/90:SoU17

128

!989/90:So213 yrkande 12 delvis och 1989/90:So323 yrkande 6
delvis som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

43. Uttalande om stöd till mansjourer (mom. 58)

Rosa Östh och Göran Engström (båda c) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 89 börjar med "Utskottet
anser det" och på s. 90 slutar med "yrkande 2 avstyrks." bort ha
följande lydelse:

Utskottet anser det mycket angeläget att mansjourerna ges tillräckliga
resurser att fortsätta och även utveckla sin viktiga verksamhet. Det
finns, enligt utskottets mening, också ett behov av fler kriscentra för
män runt om i landet. Det statliga stödet till mansjourerna bör därför
öka. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna
So213 (c) yrkande 14 och So646 (c) yrkande 2 som sin mening
ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 58 bort hemställa:

58. beträffande uttalande om stöd till mansjourer
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So213 yrkande
14 och 1989/90:So646 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

44. Uttalande om särskild anslagspost för Föreningen
fruktdrycker (mom. 60)

Rosa Östh (c). Gudrun Schyman (vpk). Anita Stenberg (mp) och
Göran Engström (c) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 91 börjar med "Utskottet
vidhåller" och slutar med "vpk, mp)." bort ha följande lydelse:

Föreningen fruktdrycker bedriver, enligt utskottets uppfattning, ett
värdefullt arbete när det gäller att ge information i alkoholfrågor och
öka efterfrågan på alkoholfria alternativ. Utskottet anser i likhet med
motionärerna att det inte kan anses tillfredsställande att föreningen
skall erhålla sitt verksamhetsbidrag på sätt som sker i dag. Föreningen
bör erhålla ett fast organisationsstöd genom en särskild anslagspost
under H 3. Bidrag till organisationer. Detta bör riksdagen med anledning
av motion So248 (c, s, m, fp, vpk, mp) som sin mening ge
regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 60 bort hemställa:

60. beträffande uttalande om särskild anslagspost för Föreningen
fruktdrycker

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So248 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

1989/90:SoU17

129

45. Beräknande av medel för stöd till
drogförebyggande arbete genom folkrörelserna
(mom. 61)

Rosa Östh och Göran Engström (båda c) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 92 börjar med "Betydande
bidrag" och på s. 93 slutar med "(mp) yrkande 2." bort ha följande
lydelse:

Utskottet anser att den verksamhet som pågår är positiv men att
ytterligare insatser på området är påkallade. Utskottet delar uppfattningen
i motion So321 (c) om behovet av en riksomfattande kampanj
mot alkohol, som bl.a. skall väcka opinion för en förändrad attityd till
droger och utveckla de förebyggande insatserna genom en satsning på
drogfria miljöer.

Utskottet tillstyrker därför förslagen i motion So321 (c) yrkandena 3
och 9 och föreslår att anslaget H 3. Bidrag till organisationer i detta
syfte räknas upp med ytterligare 10 milj. kr. Med anledning härav får
det huvudsakliga syftet med motion So316 (mp) yrkande 2 anses bli
tillgodosett. Motionen avstyrks.

dels att utskottet under mom. 61 bort hemställa:

61. beträffande beräknande av medel för stöd till drogförebyggande
arbete genom folkrörelserna

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So321 yrkande 3
delvis, med anledning av motion 1989/90:So321 yrkande 9 och
med avslag på motion 1989/90:So316 yrkande 2 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

46. Beräknande av medel för stöd till
drogförebyggande arbete genom folkrörelserna
(mom. 61)

Anita Stenberg (mp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 92 börjar med "Betydande
bidrag" och på s. 93 slutar med "(mp) yrkande 2." bort ha följande
lydelse:

Utskottet anser att folkrörelserna måste få utökade möjligheter att
engagera sig i arbetet med att förebygga narkotikamissbruk. Utskottet
delar därför uppfattningen i motion So316 (mp) yrkande 2 att stödet
till folkrörelserna bör öka. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med
anledning av motionerna So316 (mp) yrkande 2 och So321 (c) yrkande
9 som sin mening ge regeringen till känna. Utskottet är dock inte
berett att nu tillstyrka förslaget i motion So321 (c) yrkande 3 om en
höjning av anslaget. Motionsyrkandet avstyrks.

dels att utskottet under mom. 61 bort hemställa:

61. beträffande beräknande av medel för stöd till drogförebyggande
arbete genom folkrörelserna

att riksdagen med avslag på motion 1989/90:So321 yrkande 3

1989/90:SoU17

130

delvis samt med anledning av motionerna 1989/90:So316 yrkande
2 och 1989/90:So321 yrkande 9 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfort,

47. Beräknande av medel för stöd till organisationer
som bedriver rehabiliteringsarbete (mom. 62)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 93 börjar med "Riksdagen
gav" och på s. 94 slutar med "(mp) yrkande 8." bort ha följande
lydelse:

Riksdagen gav förra året regeringen till känna att anslaget till ideella
organisationer som bedriver socialt rehabiliteringsarbete borde ökas.
Utskottet är därför positivt till att regeringen nu föreslår att statsbidraget
till dessa organisationer skall höjas. Utskottet vidhåller sin tidigare
uppfattning att organisationerna utför ett angeläget arbete med vård
och behandling av missbrukare. Nya metoder inom missbrukarvården
bör prövas, och insatser i ideell regi har visat sig vara framgångsrika.
Det ekonomiska stödet till organisationer som bedriver vård och
rehabilitering bör därför, enligt utskottets mening, ökas ytterligare.

Utskottet tillstyrker därför förslaget i motion So317 (fp) yrkande 9
och föreslår — med anledning även av motionerna So286 (c) och
So318 (mp) yrkande 8 — att anslaget H 3. Bidrag till organisationer i
detta syfte räknas upp med ytterligare 10 milj.kr.

dels att utskottet under mom. 62 bort hemställa:

62. beträffande beräknande av medel för stöd ull organisationer
som bedriver rehabiliteringsarbete

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So317 yrkande 9
delvis samt med anledning av motionerna 1989/90:So286 delvis
och 1989/90:So318 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

48. Beräknande av medel för stöd till organisationer
som bedriver rehabiliteringsarbete (mom. 62)

Rosa Östh (c), Anita Stenberg (mp) och Göran Engström (c) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 93 börjar med "Riksdagen
gav" och på s. 94 slutar med "(mp) yrkande 8." bort ha följande
lydelse:

Riksdagen gav förra året regeringen till känna att anslaget till ideella
organisationer som bedriver socialt rehabiliteringsarbete borde ökas.
Utskottet är därför positivt till att regeringen nu föreslår att statsbidraget
till dessa organisationer skall höjas. Utskottet vidhåller sin tidigare
uppfattning att organisationerna utför ett angeläget arbete med vård
och behandling av missbrukare. Samhällsstödet till nykterhetsrörelsen
bör därför, enligt utskottets uppfattning, öka ytterligare.

1989/9C Sol'17

131

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna
So286 (c), So317 (fp) yrkande 9 och So318 (mp) yrkande 8 som sin
mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 62 bort hemställa:

62. beträffande beräknande av medel för stöd till organisationer
som bedriver rehabiliteringsarbete

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So286 delvis,
1989/90:So317 yrkande 9 delvis och 1989/90:So318 yrkande
8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

49. Medelsanvisningen till Bidrag till organisationer
(mom. 64)

Under förutsättning av bifall till reservationerna 41 och 47

Daniel Tarschys och Ingrid Ron ne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 94 börjar med "Utskottet
tillstyrker den föreslagna" och slutar med "till organisationer." bort ha
följande lydelse:

Till följd av vad utskottet ovan förordat beträffande anslaget H 3.
Bidrag till organisationer bör riksdagen till anslaget anvisa 15 milj.kr.
utöver vad regeringen föreslagit.

dels att utskottet under mom. 64 bort hemställa:

64. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till organisationer
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:So208 delvis
och 1989/90:So317 yrkande 9 delvis, med anledning av propositionen
och motionerna 1989/90:So213 yrkande 12 delvis,
1989/90:So270 yrkande 2 delvis, 1989/90:So323 yrkande 6 delvis
och 1989/90:So286 delvis samt med avslag på motion
1989/90:So321 yrkande 3 delvis till Bidrag till organisationer för
budgetåret 1990/91 anvisar ett reservationsanslag på
74 135 000 kr.,

50. Medelsanvisningen till Bidrag till organisationer
(mom. 64)

Under förutsättning av bifall till reservation 45
Rosa Östh och Göran Engström (båda c) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 94 börjar med "Utskottet
tilstyrker den föreslagna" och slutar med "till organisationer." bort ha
följande lydelse:

Till följd av vad utskottet ovan förordat beträffande anslaget H 3.
Bidrag till organisationer bör riksdagen till anslaget anvisa 10 milj.kr.
utöver vad regeringen föreslagit.

dels att utskottet under mom. 64 bort hemställa:

64. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till organisationer
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So321 yrkande 3

1989/90:SoU17

132

delvis, med anledning av propositionen samt med avslag på
motionerna 1989/90:So208 delvis, 1989/90:So213 yrkande 12 delvis,
1989/90:So270 yrkande 2 delvis, 1989/90:So323 yrkande 6
delvis, 1989/90:So286 delvis och 1989/90:So317 yrkande 9 delvis
till Bidrag till organisationer för budgetåret 1990/91 anvisar ett
reservationsanslag på 69 135 000 kr.,

51. Medelsanvisningen till Bidrag till organisationer
(mom. 64)

Under förutsättning av bifall till reservation 42
Gudrun Schyman (vpk) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 94 börjar med "Utskottet
tillstyrker den föreslagna" och slutar med "till organisationer." bort ha
följande lydelse:

Till följd av vad utskottet ovan förordat beträffande anslaget H 3.
Bidrag till organisationer bör riksdagen till anslaget anvisa 2 milj.kr.
utöver vad regeringen föreslagit.

dels att utskottet under mom. 64 bort hemställa:

64. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till organisationer
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So270 yrkande 2
delvis, med anledning av propositionen och motionerna
1989/90:So208 delvis, 1989/90:So213 yrkande 12 delvis och
1989/90:So323 yrkande 6 delvis samt med avslag på motionerna
1989/90:So321 yrkande 3 delvis, 1989/90:So286 delvis och
1989/90:So317 yrkande 9 delvis till Bidrag till organisationer för
budgetåret 1990/91 anvisar ett reservationsanslag på
61 135 000 kr.,

Särskilda yttranden

1. Insatser mot aids (mom. 11 och 12)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m)
anför:

Vi anser det angeläget att den verksamhet som vi i vår motion So429
(m) har framhållit som nödvändig kan genomföras. Under utskottsbehandlingen
av regeringens förslag till anslag under A 5 har vi erfarit
att betydande medel finns i reservation från tidigare år. Vi anser att
dessa i första hand bör komma till användning. Om ytterligare medel
skulle erfordras avser vi att återkomma.

1989/90:SoU17

133

2. Kamratföreningen Nu (mom. 13)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m)
anför:

Vi anser att kamratföreningens verksamhet är mycket angelägen mot
bakgrund av de särskilda omständigheterna i detta fall. Därför bör det
vara en självklarhet att denna förenings önskemål behandlas positivt.
Det ankommer dock på socialdepartementet och socialstyrelsen att
fördela det statliga stödet.

1989/90:SoU 17

134

Oppositionspartiernas i reservationer anmälda anslagsalternativ

m fp c vpk mp

A 4 + 150000 + 150000

A 5 + 6500000

E 4 + 5500000 + 5500000 + 5500000 + 5500000

E 8 + 406000 + 500000

E 13' + 3000000

E 16: +2010000000

(E 16)-1 +229000000

(E 16)4 100000000

(E 16)5 20000000

(E 16)6 10000000

(E 16)7 10000000

(E 16)* 5000000

F 3 + 700000

Gl" 1000000000

(G 7)"’ + 500000000

(G 1)" + 11000000

G 10 + 25000000 +10000000 + 7000000

(G K))1- + 5000000

G 11'- + 15000000

H 3 + 15000 00014 +1000000015 + 2000000'6

0 448500000 30906000 3 032350000 10650000

I Tobaksinformation.

: Minskad helgtjänstgöring i vården m.m. 2000000000 + psykoterapeutisk behandling
10 000 (XX).

' Köer i vården, därav 29000000 icke utnyttjad reservation.

4 Eget rum i vården.

5 Vård och boendealternativ för psykiskt sjuka.

6 Rehabilitering av tortyroffer.

7 Vård av svårt hjärnskadade.

* Särskilda ungdomsmottagningar.

u Minskad helgtjänstgöring m.m. i hemtjänsten.

111 Utbyggnad av gruppbostäder.

II Träningscenter för barn med ovanliga handikapp.

i: Anhörig- och demensföreningar.

"Värdesäkring av grundbidraget.

14 Kvinnojourer 5000000, rehabiliteringsarbete 10000000.

15 Drogförebyggande arbete genom folkrörelser.

16 Kvinnojourer.

När anslagets siffra satts inom parentes innebär det att frågan om ökade medel behandlats
i anslutning till anslaget i fråga men inte inom anslaget.

1989/90:SoU17

Bilaga

135

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Proposition 1989/90:100 bil. 7 2

Motioner 5

Inriktningen av socialpolitiken 13

Budgetpropositionen 13

Motionsförslag om socialpolitikens inriktning 19

Utskottet 33

Anslag * 41

Socialdepartementet m.m. (A 1, A 4 och A 5) 41

Informationsförsörjning (A 4) 41

Insatser mot aids (A 5) 42

Medelsanvisningen i övrigt 47

Ekonomiskt stöd till barnfamiljer m.m. (C 1, C 4, C 6

och C 7) 48

Hälso- och sjukvård m.m. (E 1, E 3—E 9 och

E 11 —E 19) 48

Socialstyrelsen (El) 48

Statens rättsläkarstationer (E 4) 49

Statens institut för psykosocial miljömedicin (E 8) . 52

Bidrag till hälsoupplysning, m.m. (E 13) 53

Bidrag till allmän sjukvård m.m. (E 16) 55

Hälso- och sjukvården i krig 59

Övriga medelsanvisningar till Hälso- och sjukvård . 62

Övriga motioner om hälso- och sjukvård 62

Omsorg om barn och ungdom (F 1 —F 4) 72

Barnmiljörådet (F 3) 72

Medelsanvisningen i övrigt 75

Omsorg om äldre och handikappade (G 1—G 3 och

G 5—G 12) 75

Bidrag till social hemhjälp, ålderdomshem m.m.

(G 1) 75

Kostnader för viss verksamhet för handikappade

(G 7) 79

Bidrag till handikapporganisationer (G 10) 81

Bilstöd till handikappade (Gil) 83

Godkännande av riktlinjer för Statsbidrag till servicelinjer
m.m 85

Medelsanvisningen i övrigt 85

Socialt behandlingsarbete, alkohol- och narkotikapolitik
(Hl-H 4) 85

Bidrag till organisationer (H 3) 85

Medelsanvisningen i övrigt 95

Internationell samverkan (11 — 13) 95

Hemställan 95

Reservationer 103

1 — 3. Inriktningen av socialpolitiken m.m. (mom. 1

och 5—8) av m resp. fp resp. c 103

1989/90:SoU17

136

4. En social välfärdsutredning (mom. 2) av vpk 109 1989/90:SoU 17

5. Ökad valfrihet inom den sociala tjänstesektorn och
inom hälso- och sjukvården (mom. 3 och 4) av fp, m,

c 110

6. Åtgärder för en värdig vård (mom. 9) av mp lil

7. Medelsanvisningen till Informationsförsörjning

(mom. 10) av vpk, mp 112

8. Skolans sex- och samlevnadsundervisning m.m. (motiv.
till mom. 11) av vpk 112

9. Medelsanvisningen till Insatser mot aids (mom. 12)

av vpk 113

10. En regional tillsynsenhet i Uppsala (mom. 16) av

m, c 113

11. En regional tillsynsenhet i Jönköping (mom. 17)

av fp 114

12. Medelsanvisningen till Statens rättsläkarstationer

(mom. 19) av fp, c, vpk, mp 114

13—14. Medelsanvisningen till IPM (mom. 20) av c

resp. vpk 114

15. Medel för tobaksinformation (mom. 21) av fp, c ... . 115

16. Statsbidrag till minskad helgtjänstgöring (mom. 23)

av vpk 116

17. Statsbidrag till psykoterapeutisk behandling (mom.

24) av vpk 116

18. Medelsanvisningen till Bidrag till allmän sjukvård

m.m. (mom. 25) av vpk 117

19. Målet för hälso- och sjukvården i krig (mom. 26)

av fp, m 117

20. Köer i vården m.m., (mom. 31 och 32) av fp 117

21. Köer i vården (motiv, till mom. 31) av m 118

22. Ombyggnad inom vårdinstitutioner (mom. 33) av

fp 118

23. Ombyggnad inom vårdinstitutioner (motiv, till

mom. 33) av m 119

24. Utbyggnaden av vård- och boendealternativ för
psykiskt sjuka (mom. 34) av fp 119

25. Statsbidrag för rehabilitering av tortyroffer (mom.

36) av fp 120

26. Vården av svårt hjärnskadade (mom. 37) av fp 120

27. Statsbidrag till särskilda ungdomsmottagningar

m.m. (mom. 38) av mp 121

28. Statlig barnombudsmannatjänst (mom. 39) av mp . . 121

29. Medelsanvisningen till Barnmiljörådet (mom. 40)

av vpk 122

30. Statsbidrag för att minska helgtjänstgöringen inom
hemtjänsten m.m. (mom. 42) av vpk 122

31. Medelsanvisningen till social hemhjälp, ålderdomshem
m.m. (mom. 43) av vpk 123 137

32. Statligt stöd för utbyggnaden av gruppbostäder 1989/90:SoU17

(mom. 44) av c 123

33. Inrättande av ett träningscenter för barn med ovanliga
handikapp (mom. 47) av fp 124

34. Bidrag till ett träningscenter för barn med ovanliga

handikapp (mom. 48) av fp 124

35—37. Medelsanvisningen till Bidrag till handikapporganisationer
(mom. 49) av fp resp. c resp. vpk 125

38. Bidrag till anhörig- och demensföreningarna

(mom. 50) av fp 126

39. Värdesäkring av grundbidraget för bilstöd (mom.

52) av fp 127

40. Medelsanvisningen till Bilstöd till handikappade

(mom. 53) av fp 127

41—42. Beräknande av medel för stöd till kvinnojourer
(mom. 57) av fp resp. vpk 128

43. Uttalande om stöd till mansjourer (mom. 58) av c .. 129

44. Uttalande om särskild anslagspost för Föreningen

fruktdrycker (mom. 60) av c, vpk, mp 129

45 — 46. Beräknande av medel för stöd till drogförebyggande
arbete genom folkrörelserna (mom. 61) av c

resp. mp 130

47—48. Beräknande av medel för stöd till organisationer
som bedriver rehabiliteringsarbete (mom. 62) av fp

resp. c, mp 131

49—51. Medelsanvisningen till Bidrag till organisationer
(mom. 64) av fp resp. c resp. vpk 132

Särskilda yttranden 133

1. Insatser mot aids av m 133

2. Kamratföreningen Nu av m 134

Bilaga: Oppositionspartiernas anslagsalternativ 135

138

gotmb 96955, Stockholm 1990