Socialutskottets betänkande
1989/90:SoU13

Vissa frågor rörande äldre och

handikappade 1989/90

SoU13

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas ett fyrtiotal motionsyrkanden om äldre
och handikappade från den allmänna motionstiden 1989. Utskottet
behandlar i ett annat betänkande, 1989/90:SoU12, motionsyrkanden
om olika frågor rörande dementa.

Med anledning av vissa motionsyrkanden (fp, c och vpk) uttalar
utskottet att det enligt utskottets mening är helt nödvändigt att handikappområdet
kan tillföras sådana resurser att nödvändiga åtgärder på
området kan komma till stånd. Detta förutsätter att 1989 års handikapputredning
och andra utredningar på området inte begränsas av
regeringens nolldirektiv. Vad utskottet anfört föreslås riksdagen ge
regeringen till känna. Utskottets s-ledamöter reserverar sig och avstyrker
motionsyrkandena.

Övriga motionsyrkanden avstyrks.

Till betänkandet har fogats, utöver den tidigare nämnda reservationen,
ytterligare 20 reservationer och ett särskilt yttrande.

Motioner

1988/89:So206 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts
om äldres och handikappades rätt att välja service.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:Fi501.

1988/89:So224 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om statsbidrag till gruppboende,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om hemvårdsersättning i syfte att skapa frihet för
den enskilde att välja alternativ hemtjänst.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:Sf266.

1988/89:So225 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar ge regeringen till känna vad som anförts om
utvecklingsarbete vad gäller vård- och omsorgspersonalens arbetsvillkor,
arbetsmiljö, personalutveckling, utbildning och rekrytering,

1

1 Riksdagen 1989190. 12 sami. Nr 13

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en skattefri omkostnadsersättning
till äldre som gör insatser i en organiserad "väntjänst",

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts beträffande huvudmannaskapet för vården av de äldre,

4. att riksdagen som sin mening uttalar vad som anförts beträffande
samverkan mellan landsting och kommuner för kostnaderna för hemtjänst
och hemsjukvård,

6. att riksdagen beslutar att regeringen får i uppdrag att initiera ett
utvecklingsarbete för bättre resursutnyttjande i vård och omsorg för de
äldre i enlighet med det anförda,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
regionalpolitikens målsättning om likvärdiga levnadsbetingelser i alla
delar av landet också måste omfatta de äldre i storstad,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om kostens betydelse i vården.

1988/89:So231 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av stöd till fritidshjälpmedel åt handikappade.

1988/89:So233 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag syftande till att alternativ
äldreomsorg och äldrevård som uppfyller rimliga kvalitetskrav ges
rätt till samma stöd från det allmänna som motsvarande offentligt
bedrivna verksamhet,

2. att riksdagen beslutar om sådana ändringar i socialtjänstlagen att
den enskildes valfrihet stärks i enlighet med vad i motionen anförts,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om nödvändigheten av valfrihet och flexibilitet i
hemtjänsten,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
institutionsplatser inte får avvecklas snabbare än hemvården — både
social hemhjälp (hemtjänst) och hemsjukvård — hinner byggas ut,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en
fortsatt nedläggning av enskilda sjuk- och vårdhem bör bringas att
upphöra och den personella och fysiska resurs som enskild dag- och
hemsjukvårdsverksamhet representerar tillvaratas,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om taxor för social hemhjälp,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om huvudmannaskapet för äldrevården och äldreomsorgen.

1988/89:So235 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om gamla och sjuka människors möjligheter att
flytta också i de fall de behöver särskild vård och boende.

1988/89:So243 av Bertil Persson och Inger René (båda m) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär en översyn av reglerna för kostnaderna
inom den institutionsbundna äldrevården.

1989/90: So Li 13

2

1988/89:So252 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om handikappades självbestämmande vad gäller
boende och service,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts beträffande de centrala ämbetsverkens tillsynsansvar på handikappområdet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om takten i och förutsättningarna för avinstitutionalisering,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om eget boende för handikappade och service för livskvalitet,

5. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att handikapputredningens
direktiv vidgas enligt det anförda.

1988/89:So254 av Agne Hansson och Marianne Jönsson (båda c) vari
yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär att ett åtgärdsprogram för att
öka attraktiviteten i utbildningar som leder fram till serviceyrken
inom äldreomsorgen tas fram.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:Sf307.

1988/89:So255 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

I. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om handikappades möjlighet att få personliga assistenter,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en samordnad barnhabilitering,

II. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en samordnad vuxenhabilitering,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en utvidgad personkrets i omsorgslagen,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ändrade direktiv till handikapputredningen vad
gäller förslag om omsorgslagens personkrets,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ändring av de s.k. O-direktiven för handikapputredningen.

1988/89:So261 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en utredning rörande förändringar i motionens riktning
för att säkerställa en hög vårdstandard i ålderdomshemsboende.

1988/89:So267 av Birger Schlaug och Anita Stenberg (båda mp) vari
yrkas att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen anges
om behovet av ökade möjligheter för människor med funktionshinder
att själva fa disponera en servicepeng.

1988/89:So283 av Bo Nilsson (s) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av villkoren för
hemsjukvårdsbidrag som syftar till att detta bidrag berättigar till sjukpenning,
tilläggspension och semesterlön,

1989/90:SoU13

3

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att hemsjukvårdsbidragen bör ersättas med ett
anställningsförhållande som därmed ger rätt till sociala förmåner,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att ersättningen till vårdarna bör utformas så att
den blir lika över hela landet.

1988/89:So289 av Lars Werner m.fl (vpk) vari yrkas att riksdagen av
regeringen begär ändrade direktiv för handikapputredningen och andra
utredningar inom handikappområdet, så att de undantas från nolldirektiven.

1988/89:So306 av Anita Stenberg och Ragnhild Pohanka (båda mp)
vari yrkas att riksdagen ger regeringen till känna dels att vid vård av
anhörig ekonomisk kompensation, motsvarande anställning inom
hemtjänsten, skall utges som ersättning för inkomstbortfallet, dels att
behovet av anhörigvård bör prövas enligt samma principer som behovet
av hemtjänst.

1988/89:So309 av Pär Granstedt och Karin Söder (båda c) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär åtgärder för att få till stånd en bättre
framkomlighet för handikappade i enlighet med vad som anförs i
motionen.

1988/89:So317 av Gunhild Bolander och Kersti Johansson (båda c)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en sådan ändring av socialtjänstlagen
att det entydigt framgår att anhörig- eller vårdarlön kan utbetalas.

1988/89:So517 av Anita Stenberg och Anna Horn af Rantzien (båda
mp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att tidigare
försök med mobila pensionärsbostäder bör utvärderas och eventuellt
utvidgas.

Utskottet

Huvudmannaskapet för äldreomsorgen m.m.

1 motion 1988/89:So225 av Olof Johansson m.fl. (c) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som anförs i
motionen beträffande huvudmannaskapet för vården av de äldre (yrkande
3). I samma motion begärs också ett tillkännagivande till riksdagen
om vad som anförs i motionen om samverkan mellan landsting och
kommuner för kostnaderna för hemtjänst och hemsjukvård (yrkande
4). Motionärerna anser att regeringen drar en förenklad slutsats av
dagens problembild av äldreomsorgen när den föreslår lösningen att
förändra huvudmannaskapet. Motionärerna förespråkar i stället en
successiv omstrukturering av äldreomsorgen så som skett på vissa håll i
landet. Avgörande är att kommuner och landsting finner lösningar

1989/90:SoU13

4

som fungerar bra för den enskilde. Kommunerna behöver enligt
motionärerna tillföras nya resurser. På vissa håll har landstingen redan
tagit på sig en stor del av kostnaden för en ökning av hemtjänsten.
Därigenom har en utbyggnad av hemtjänsten kunna ske så att problem
i vårdkedjan kan lösas. Ett förändrat huvudmannaskap innebär endast
att de resurser som finns byter huvudman. Några nya resurser från
staten kommer sannolikt inte att tillföras.

I motion I988I89:So233 av Sten Svensson m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande
till regeringen om vad som anförs i motionen om huvudmannaskapet
för äldrevården och äldreomsorgen (yrkande 8). Motionärerna
anför att den nuvarande uppdelningen av huvudmannaskapet för
äldrevården och äldreomsorgen försvårar utvecklingen. Ansvaret måste
bli klarare. I syfte att förbättra servicen för dem som behöver den och
lägga beslutet så nära den enskilda människan som möjligt anser
motionärerna att huvudansvaret för service och omvårdnad bör överföras
på primärkommunerna. Huvudansvaret måste kombineras med ett
varierat utbud för att en rimlig servicenivå skall kunna upprätthållas.
Ett överförande av ansvaret från landstingen till kommunerna måste
också påverka hur de ekonomiska resurserna fördelas. En skatteväxling
förutsätts.

I proposition 1987/88:176 om äldreomsorgen inför 90-talet uttalade
regeringen att samordningen av samhällets insatser för äldre behöver
utvecklas och att målet därvid bör vara att åstadkomma ett mer
sammanhållet ansvar. I propositionen sades vidare att mycket talar för
att primärkommunerna, förutom det ansvar de har i dag, bör vara
huvudmän för hemsjukvård, dagverksamheter, alla typer av servicebostäder
och gruppboende samt lokala sjukhem.

Utskottet anförde i sitt betänkande 1988/89:SoU6 med anledning av
regeringens äldreproposition följande om behovet av samordning m.m.
(s. 8):

Ansvaret för samhällets service och vård till bl.a. äldre människor är i
dag uppdelat mellan landstingskommuner och primärkommuner.
Inom äldreomsorgen finns en rad olika service- och vårdinsatser som
behöver samordnas för att verksamheten skall fungera ändamålsenligt.
I propositionen framhålls också vikten av en bättre samordning mellan
samhällets insatser. En särskild delegation har numera tillsatts för att
bereda frågan om ändringar i huvudmannaskapet framför allt när det
gäller hemsjukvård, dagverksamheter, servicebostäder, gruppboende
och lokala sjukhem. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att
samordningsfrågorna, oavsett hur huvudmannaskapsfrågan löses, alltjämt
kommer att vara av utomordentligt stor betydelse. Kommuner
och landsting måste dimensionera sjukvård och sociala insatser så att
de äldres faktiska behov kan tillgodoses. Det har i olika sammanhang
visats hur s.k. klinikfärdiga patienter inom akutsjukvården måste stanna
kvar i en alltför resurskrävande vårdform, därför att platser saknas i
andra vårdformer ävensom det omvända förhållandet med långa väntetider
i hemmet innan boende i servicehus, ålderdomshem eller gruppboende
kunnat ordnas. Vid en planering i samverkan mellan kommun
och landsting finns det anledning att noga överväga vilken fördelning
av resurserna som skall göras mellan å ena sidan korttidssjukvården
och å den andra den långvariga vården och stödet i eget boende. Det

1989/90:SoU13

5

skall anmärkas att man på många platser i landet arbetat aktivt för att
förbättra samarbetet mellan t.ex. långvårdsklinik, primärvård och socialtjänst.
Utskottet vill framhålla betydelsen av att detta arbete fortsätter.

De av regeringen föreslagna riktlinjerna såvitt avser inriktningen i
huvudmannaskapsfrågan godkändes av riksdagen (rskr. 55).

Regeringen tillsatte sålunda hösten 1988 en särskild delegation, äldredelegationen.
Denna skulle utarbeta ett förslag till närmare utformning
av en förändrad ansvarsfördelning mellan huvudmännen inom samhällets
äldreomsorg samt att analysera organisatoriska, rättsliga och ekonomiska
konsekvenser. I uppdraget ingick också att analysera behovet
av medicinska insatser för äldre samt äldres behov av service och
omvårdnad. Äldredelegationen överlämnade i maj 1989 rapporten (Ds
1989:27) Ansvaret för äldreomsorgen.

Äldredelegationen föreslår i sin rapport att primärkommunerna
genom ett tillägg i socialtjänstlagen skall få ett lagstadgat ansvar för att
inrätta särskilda boendeformer för service och omvårdnad för dem
som så behöver. Primärkommunerna föreslås bli ansvariga även för
medicinska insatser som kan tillgodoses i enskilt hem, i särskilda
boendeformer för service och omvårdnad samt i dagverksamheter för
dem som inte enbart behöver tillfällig vård och behandling. Undantag
görs för insatser som utförs av läkare. Kommunernas ansvar avses
enligt förslaget omfatta både planerade och akuta insatser. Landstingskommunen
föreslås, om det i ett enskilt fall skulle uppstå oklarhet om
vilken huvudman som är ansvarig, bli skyldig tillse att den enskilde får
den medicinska vård han behöver. Kommunernas socialnämnd föreslås
åläggas ledningen för hemvården, dvs. den integrerade organisationen
för social hemtjänst och hemsjukvård, och de lokala sjukhemmen.

Äldredelegationen behandlar också i sin rapport sådana frågor som
samordning, betalningsansvar, ekonomiska konsekvenser och ekonomisk
reglering.

Äldredelegationens förslag har remissbehandlats och bereds nu i
regeringskansliet.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet erinrar om de uttalanden som utskottet tidigare gjort om att
samordningsfrågorna, oavsett hur huvudmannaskapsfrågan löses, även
fortsättningsvis kommer att ha utomordentligt stor betydelse. Äldreberedningens
förslag om ett ändrat huvudmannaskap för äldreomsorgen
bereds för närvarande i regeringskansliet. En proposition kommer,
enligt uppgift, att föreläggas riksdagen under år 1990. I avvaktan härpå
bör riksdagen, enligt utskottets mening, avstå från uttalanden i huvudmannaskapsfrågan.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna
So225 (c) yrkandena 3 och 4 samt So233 (m) yrkande 8.

I motion So225 (c) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att
regionalpolitikens målsättning om likvärdiga levnadsbetingelser i alla
delar av landet också måste omfatta de äldre i storstad (yrkande 7).

1989/90:SoU 13

6

Utskottet konstaterar att det redan enligt gällande lagstiftning finns en
uttalad målsättning om likvärdiga levnadsbetingelser för hela befolkningen,
oavsett ålder och bostadsort. Sålunda uttalas i 1 § socialtjänstlagen
(1980:620) att socialtjänsten på demokratins och solidaritetens
grund skall främja människornas ekonomiska och sociala trygghet och
jämlikhet i levnadsvillkor. I 2 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
sägs att målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på
lika villkor för hela befolkningen. Utskottet erinrar också om att
utskottet vid åtskilliga tillfällen framhållit att vårdresurserna måste
fördelas rättvist över hela landet och vara tillgängliga för var och en
oberoende av var man bor i landet.

Mot denna bakgrund behövs enligt utskottet inte något uttalande
från riksdagens sida med anledning av motion So225 (c) yrkande 7.
Motionsyrkandet avstyrks.

Valfrihet och sjävbestämmande

I motion So233 (m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär
förslag syftande till att alternativ äldreomsorg och äldrevård som
uppfyller rimliga kvalitetskrav ges rätt till samma stöd från det allmänna
som motsvarande offentligt bedrivna verksamheter (yrkande 1). Motionärerna
hemställer vidare att riksdagen beslutar om sådana ändringar
i socialtjänstlagen att den enskildes valfrihet stärks i enlighet med
vad som anförs i motionen (yrkande 2). I motionen begärs också ett
tillkännagivande till regeringen om vad som anförs om nödvändigheten
av valfrihet och flexibilitet i hemtjänsten(y/-foj/ide 3). Motionärerna
anför bl.a. att den hemtjänst som hittills byggts upp av kommunerna
nästan helt och hållet fungerar som ett kommunalt monopol. I flera
avseenden räcker servicen inte till. Äldre får inte hjälp när de behöver
och inte på det sätt som de skulle önska sig. I stället för monopol
måste kommunerna medverka till flexibla lösningar. Verksamhet i
enskild regi, möjlighet för de äldre att själva välja hemvårdsbiträde
eller anställa en granne eller anhörig är enligt motionärerna några
exempel på hur servicen för äldre skulle kunna förbättras. Olika typer
av föreningar anser man också kunna vara ett komplement till serviceutbudet.

I motion 1988l89:So206 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs att
riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad som
anförs i motionen om äldres och handikappades rätt att välja service.
Motionärerna anför att äldre och handikappade ofta är starkt beroende
av det allmännas insatser. Därför är det särskilt angeläget att de har
möjligheter att fa vård, service och omsorg anpassade till sina individuella
behov. Även vad gäller hemservice och färdtjänst måste valfriheten
öka. I dag präglas denna service ofta starkt av reglering och förmynderi.
En möjlighet är att ge dem som är i behov av stöd servicekuponger
som berättigar dem till en viss mängd av dessa tjänster. De får sedan
själva fritt välja mellan olika producenter och göra den prioritering av
hemservice och färdtjänst som de önskar. Regeringen bör enligt motionärerna
initiera en försöksverksamhet med denna inriktning.

1989/90: SoU 13

7

I motion 1988/89:So252 av Olof Johansson m.fl. (c) hemställs att
riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad som
anförs i motionen om handikappades självbestämmande vad gäller
boende och service (yrkande 1). I motionen begärs också ett tillkännagivande
om eget boende för handikappade och service för livskvalitet
(yrkande 4). Motionärerna konstaterar att alla människor vill kunna
påverka val av bostadsort och boendemiljö. Målet för handikappolitiken
är integrering i samhällslivet. Målet skall vara att bereda möjlighet
att bo i en egen bostad. Bostaden skall kunna anpassas till de boendes
särskilda behov. Den service i form av omsorg och tillsyn som behövs,
skall tillhandahållas genom kommunens eller landstingens försorg.
Möjligheterna att påverka boendemiljö, servicegrad, när och av vem
kommunens service skall ges är i dag begränsade för många som har
detta hjälpbehov. Motionärerna anser det viktigt att varsamt och i
samråd med serviceanvändaren besluta om vilka åtgärder som behövs.
Det är nödvändigt att respektera den enskildes integritet.

I motion !988/89:So224 av Carl Bildt (m) hemställs att riksdagen
som sin mening skall ge regeringen till känna vad som anförs i
motionen om hemvårdsersättning i syfte att skapa frihet för den
enskilda att välja alternativ hemtjänst (yrkande 3). Enligt motionärerna
är det angeläget att den enskilda får största möjliga frihet att välja
den typ av hemtjänst/hemsjukvård som hon anser bäst. Motionärerna
anser att det är viktigt att det finns olika alternativ att välja mellan:
kommunens hemtjänst, kooperativ, föreningar och enskilda hemtjänstbolag,
som kan bedriva verksamhet i egen regi eller på kommunal
entreprenad. För att öka den enskildes valfrihet anser motionärerna att
bidrag, motsvarande den kostnad som kommunen skulle ha för en
persons hemtjänst om den administrerades av kommunen, bör gå
direkt till den enskilda som en "hemvårdsersättning".

Liknande synpunkter framförs i motion 1988/89:So255 av Bengt
Westerberg m.fl. (fp) om de handikappades situation. Motionärerna
anser att handikappade bör kunna fa en personlig vårdare eller assistent,
en människa som de lär känna och kan ha förtroende för.
Särskilt viktigt anser man detta vara för barn med handikapp. Landsting
och kommun bör samarbeta så att båda ansvarar för att en
personlig assistent anställs de timmar som den handikappade behöver.
Kostnadsansvaret bör delas. Assistenten skall också kunna anställas
direkt av familjen eller om det är en vuxen person av den handikappade
själv. Motionärerna begär ett tillkännagivande om detta till regeringen
(yrkande 1).

Även motion 1988l89:So267 av Birger Schlaug och Anita Stenberg
(båda mp) tar upp behovet av ökade möjligheter för människor med
funktionshinder att sjäva få disponera en servicepeng.

Frågor om valfrihet och självbestämmande inom äldreomsorg och
handikappomsorg har behandlats av utskottet vid åtskilliga tillfällen
tidigare. Vissa uttalanden har avsett främst äldreomsorg, andra företrädesvis
handikappomsorgen. Uttalandenas inriktning har dock varit
densamma.

1989/90:SoU 13

8

När det gäller rätten till bistånd enligt socialtjänstlagen fastslogs i
betänkandet SoU 1985/86:11 att lagstiftningen ger visst utrymme för
den enskilde att kunna begära att fa vård i enskild regi med stöd av
dessa regler. Det anmärktes även att, enligt förordningen (1983:944)
om statsbidrag till social hemhjälp, kommunens ersättning till en
organisation eller någon annan enskild som på kommunens uppdrag
utför social hemhjälp får räknas som kommunens lönekostnad och
berättiga till statsbidrag.

I betänkandet uttalade utskottet vidare (s.16) att det skulle föra
alltför långt att ge den enskilde en allmän rätt att kräva vissa insatser
utan hänsynstagande till kommunens planering och möjligheter. Utskottet
instämde emellertid i de allmänna synpunkterna om ökad
möjlighet för de gamla att själva kunna påverka sin situation.

Valfrihet, flexibilitet och ökade möjligheter till vård i enskild regi
behandlades också i betänkandet SoUI987/88:15. Utskottet uttalade
att det delade uppfattningen att äldre människor, i större utsträckning
än för närvarande, måste kunna få välja hur de vill bo och vårdas
under den tid de behöver samhällets service. Utskottet noterade att
frågan om valfrihet och flexibilitet skulle komma att bli föremål för
behandling i den då aviserade äldrepolitiska propositionen. Aktuella
motionsyrkanden avstyrktes.

1 betänkandet SoU 1987188:20 fanns ett särskilt avsnitt om valfrihet
m.m. för handikappade. Utskottet fastslog att målet för handikappolitiken
är ett samhälle som garanterar handikappade full delaktighet och
jämlikhet. Utskottet underströk att handikappade måste kunna få välja
hur de vill bo och vilken service de vill ha. De måste enligt utskottet
ges ökad möjlighet att själva kunna påverka sin situation. För att
valfriheten skall få ett reellt innehåll måste det finnas ett rikt och
varierat utbud av olika stödinsatser. Olika försöksprojekt för att utveckla
innehållet i handikappomsorgen borde därför enligt utskottets
mening uppmuntras. Utskottet hänvisade bl.a. till det s.k. STIL-projektet
som beviljats stöd ur allmänna arvsfonden. Projektet är en verksamhet
där människor med funktionshinder själva får ett avgörande inflytande
över hjälpens innehåll och utformning. Den enskilda har ett
eget ansvar för anställning och arbetsledning av en egen personlig
assistent. Medel till assistentens lön kommer från landstinget och
kommunen och motsvarar de kostnader som annars skulle utgå för
social hemhjälp m.m. Projektet pågår under 1987—1991 och skall
därefter utvärderas.

Utskottet hänvisade vidare till att den då aviserade — och numera
tillsatta — handikapputredningen närmare skall utreda frågan om de
insatser som görs för handikappade av kommunerna och hälso- och
sjukvårdshuvudmännen. Utskottet anförde att utredningens arbete
skulle inriktas bl.a. på insatser som är av särskild vikt för personer
med svåra handikapp. Det kunde enligt utskottet förutsättas att även
frågan om en personlig assistent eller annan form av s.k. hemvårdsersättning
skulle komma att omfattas av utredningens överväganden.
Utskottet konstaterade sammanfattningsvis även att stora delar av handikappomsorgen
är föremål för översyn och överväganden. Då detta

1989/90:SoU13

9

arbete enligt utskottets mening genomsyras av en strävan att öka de
handikappades självbestämmande när det gäller boende och service
ansåg utskottet det inte påkallat med någon åtgärd från riksdagens sida
med anledning av då aktuella motioner.

I betänkandet 1988/89:SoU6 om äldreomsorgen inför 90-talet fanns
ett längre avsnitt om valfrihet och självbestämmande (s.10 £f.). I betänkandet
uttalade utskottet att en grundläggande tanke måste vara
valfriheten och de enskilda människornas möjligheter att påverka
innehåll och utformning av den vård och service som de kan behöva.
Detta skall, anförde utskottet, givetvis komma till uttryck både när det
gäller valet av boendeform och hur de konkreta vårdinsatserna skall
utformas. Utskottet underströk behovet av att kommuner och landsting
informerar dem som är berättigade till vård och omsorg om dessa
principer.

För dem som bor kvar i eget boende ansåg utskottet det vara av
mycket stor vikt att hemtjänsten kan utformas på ett sådant sätt att den
enskildes integritet kan garanteras. Hemtjänstens insatser måste utformas
i samråd med den som behöver hjälpen. Härvid hänvisade utskottet
även till återkommande uttalanden i regeringens proposition om
äldreomsorgen inför 90-talet (prop. 1987/88:176). När det gäller regelsystemet
inom hemtjänsten hänvisade utskottet till uttalanden i propositionen
om vikten av att ansvar och befogenheter så långt möjligt kan
decentraliseras till arbetslag och till vårdbiträden. Inom ramen för
givna målsättningar och tilldelade resurser bör sedan personalen tillsammans
med den som får hjälp komma överens om bästa möjliga sätt
att bedriva det dagliga arbetet.

Vad gäller personliga assistenter inom äldreomsorg och handikappomsorg
hänvisade utskottet till det STIL-projektet. Utskottet konstaterade
att sådana försöksverksamheter med personlig assistent som efterlystes
i de då aktuella motionerna redan pågick och att de senare skall
utvärderas. Utskottet fann det därför inte påkallat med något ytterligare
initiativ från riksdagens sida och avstyrkte därmed de aktuella
motionsyrkandena.

Motionskrav om fristående vårdalternativ och ett utökat utrymme
för enskilda vårdinitiativ behandlades också i betänkandet SoU6. Utskottet
hänvisade till att det vid många tillfallen tidigare behandlat
sådana motionsyrkanden. Utskottet erinrade om att utskottet ett flertal
gånger konstaterat att det finns ett betydande utrymme för enskilda
insatser av olika slag på det sociala vårdområdet. Utskottet hänvisade
också till av utskottet gjorda uttalanden om förhållandet mellan offentlig
och enskild vård på hälso- och sjukvårdsområdet, varvid utskottet
uttalat sitt stöd för den grundläggande principen att all yrkesmässigt
bedriven hälso- och sjukvård skall stå under offentlig insyn, tillsyn och
kontroll. Samtidigt har dock framhållits att privata vårdinitiativ utgör
ett viktigt alternativ och komplement till den offentliga vården. Utskottet
anförde vidare (s. 14).

Utskottet har samma principiella inställning som tidigare och delar
sålunda den uppfattning som kommer till uttryck i propositionen,
nämligen att det i första hand bör ankomma på samhället att både

1989/90:SoU13

10

ansvara för och till största delen även utföra vårdinsatserna när det
gäller äldreomsorgen. Andra fristående alternativ kan, vilket också
framhållits tidigare, utgöra viktiga komplement och fungera som stimulerande
alternativ till den offentligt bedrivna vården.

Utskottet hänvisade till en undersökning av socialstyrelsen, vilken
presenterats i rapporten Att bo på institution (Socialstyrelsen redovisar
1987:12), som visat att det finns ett betydande utrymme för enskilda
insatser av olika slag på det sociala området.

Utskottet avstyrkte då aktuella motionsyrkanden. Riksdagen följde
utskottet (rskr. 1988/89:55).

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet erinrar om de uttalanden som utskottet tidigare gjort när det
gäller valfrihet och självbestämmande för äldre och handikappade.
Utskottet erinrar också om vad utskottet anfört om personliga assistenter.
Det finns enligt utskottet inte nu några skäl till ändrade ställningstaganden.
Utskottet avstyrker därför motionerna So233 (m) yrkandena
1 — 3, So206 (fp), So252 (c) yrkandena 1 och 4. Utskottet avstyrker
även motionerna So224 (m) yrkande 3, So255 (fp) yrkande 1 och
So267 (mp).

Avveckling av institutionsplatser m.m.

I motion 1988/89:So233 (m) hemställs att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna att institutionsplatser inte får avvecklas
snabbare än hemvården — både social hemhjälp (hemtjänsten) och
hemsjukvård — hinner byggas ut (yrkande 4). I samma motion begärs
också ett tillkännagivande om att en fortsatt nedläggning av enskilda
sjuk- och vårdhem bör bringas att upphöra och den personella och
fysiska resurs som enskild dag- och hemsjukvårdsverksamhet representerar
tillvaratas (yrkande 5).

I motion So252 (c) hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som anförts om takten i och förutsättningarna
för avinstitutionalisering (yrkande 3). Motionen tar sikte på omsorgerna
om psykiskt utvecklingsstörda. Motionärerna anför att den snabba
avvecklingen av institutionsboende för handikappade till följd av ny
lagstiftning ofta har gått bra. För vissa har dock utflyttningen inte
kommit att motsvaras av en tillräcklig utbyggnad av servicen. Det finns
enligt motionärerna skäl att understryka att takten i utflyttningen från
institutionerna inte får vara så hög att enskilda handikappade kommer
i kläm. Det måste klargöras att en utflyttning från en institution endast
får ske om den kan antas innebära en förbättring av den handikappades
livssituation.

I betänkandet SoU 1987/88:20 om handikappomsorg framhöll utskottet
bl.a. att utflyttningen från vårdhem och andra institutioner måste
ske med varsamhet och med hänsynstagande till och efter samråd med
varje enskild individ. Utskottets principiella inställning var dock att
vårdhemmen och specialsjukhusen bör avvecklas och ersättas med
vård- och boendeformer som ger bättre förutsättningar för ett normalt

1989/90:SoU13

11

och värdigt liv. Utskottet hänvisade till att socialstyrelsen fortlöpande
följer landstingens planering och genomförande av utflyttningen från
institutionerna både när det gäller omsorgssektorn och psykiatrin.
Utskottet fann inte skäl till någon åtgärd av riksdagen med anledning
av då aktuella motioner.

Utskottet behandlade i det tidigare nämnda betänkandet
1988/89:SoU6 ett motionskrav om att hindra nedläggning av enskilda
sjuk- och vårdhem och avvecklingen av institutionsplatser för äldre.
Utskottet hänvisade till sin principiella inställning till vård i enskild
regi och anförde att motsvarande synpunkter gjorde sig gällande även
här. När det över huvud taget gäller nedläggning av institutionsplatser
erinrade utskottet om sin vid flera tillfällen tidigare uttryckta uppfattning
att det är självklart att någon omfattande reducering av antalet
vårdplatser inte får ske utan att andra tillfredsställande vårdmöjligheter
byggs ut och finns tillgängliga. Samtidigt har betonats att utvecklingen
noga måste följas, inte minst i en tid när resurserna inte räcker till för
att uppfylla alla ambitioner som finns. Utskottet hänvisade också till
den stora betydelsen av samordning av samhällets vårdinsatser. Med
hänvisning till det anförda avstyrkte utskottet det då aktuella motionsyrkandet.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet vidhåller sina tidigare uppfattningar i fråga om nedläggning
av institutioner inom handikapp- och äldreomsorg. Utskottet finner
därför inte skäl till något tillkännagivande med anledning av motionerna
So233 (m) yrkandena 4 och 5 samt So252 (c) yrkande 3. Motionsyrkandena
avstyrks.

Utvidgade flyttningsmöjligheter

I motion I988/89:So235 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om gamla och sjuka människors möjligheter att flytta
också i de fall de behöver särskild vård och boende (yrkande I). Motionärerna
framhåller att det är av yttersta vikt att gamla och sjuka som
vill flytta snarast ges möjlighet att göra det, också i de fall de behöver
särskilda vård- och boendeformer. Om Landstingsförbundets rekommendationer
inte får avsedd effekt eller om kommunerna misslyckas
med att finna en lösning bör enligt motionärerna lagstiftning tillgripas
för att klara problemet.

Utskottet har vid flera tillfällen behandlat frågor om gamlas rätt att
flytta och få rätt till vård och omsorg i annan kommun eller annat
landsting. I betänkandet SoU 1984185:2 behandlade utskottet en motion
om bosättning för personer inom långvården. Utskottet refererade
till riksavtalet för hälso- och sjukvården. I avtalet finns bl.a. bestämmelser
om samarbete då det gäller sådan icke akut vård som motiveras
främst av andra skäl än rent medicinska. Genom avtalet ges en
möjlighet att remittera en patient till ett sjukhus inom ett annat
landsting, även om likvärdiga vårdmöjligheter finns i hemlandstinget.

1989/90:SoU13

12

Utskottet anförde bl.a. att det genom regeln om "icke akut vård i
övrigt" i riksavtalet öppnats en möjlighet för t.ex. en långvårdspatient
att utan hänsyn till bosättningen flytta till en klinik inom ett annat
landstingsområde, förutsatt att de båda landstingen kan enas om detta.
Utskottet ansåg sig kunna utgå från att landstingen skulle tillämpa den
nya regeln generöst och med de intagna patienternas bästa för ögonen.
Mot bakgrund därav ansåg utskottet det inte påkallat med någon
översyn av gällande regler för bosättning och vårdansvar inom långvården
och avstyrkte den då aktuella motionen.

I betänkandet SoU 1987/88:6 behandlades en motion om möjligheterna
för handikappade och äldre att få servicebostad i kommun där
de inte är mantalsskrivna. Utskottet inhämtade yttranden över motionen
från socialstyrelsen, Svenska kommunförbundet, Handikappförbundens
centralkommitté (HCK) och Sveriges pensionärsförbund
(SPF). Utskottet konstaterade att det förelåg en enighet om att det
hinder mot flyttning till servicebostad i annan kommun som kravet på
kyrkobokföring innebär är ett allvarligt problem. Utskottet framhöll
vikten av att gamla människor får möjlighet att bo nära sina anhöriga.
Enligt utskottet framstod det som mycket angeläget att undanröja
hinder för unga handikappade att flytta till en lämplig bostad i annan
kommun. Utskottet konstaterade att rättigheten att fritt kunna välja
bostadsort är och bör vara en självklar rättighet för alla, även för dem
som har funktionshinder. Utskottet anförde att det måste tas krafttag
för att lösa problemen. De praktiska svårigheter som kan möta i detta
arbete ansågs inte få hindra ett initiativ i frågan. Utskottet noterade att
Svenska kommunförbundet ställt sig positivt till en kartläggning av
problemet och en analys av möjliga lösningar. En sådan analys vore
enligt utskottets mening värdefull. Arbetet måste dock genomföras
skyndsamt, eftersom det brådskade med förslag till lösning av frågan.
Enligt utskottet borde regeringen snabbt pröva vilka åtgärder som
kunde vidtas för att möjliggöra för gamla och handikappade att få
servicebostad i annan kommun. Vad utskottet anfört föreslogs riksdagen
ge regeringen till känna. Riksdagen följde utskottet (rskr. 27).

Utskottet återkom — utan särskilda yrkanden i proposition eller
motioner — till dessa frågor i betänkandet I988/89:SoU6. 1 anslutning
till vissa uttalanden i propositionen om att äldredelegationen även
skulle få i uppdrag att utreda möjligheterna att genom överenskommelser
mellan huvudmännen skapa möjlighet för den enskilda att
flytta till annan kommun framhöll utskottet (s. 7) att man lade stor
vikt vid att frågan kan få en tillfredsställande lösning. Utskottet utgick
därför ifrån att regeringen skulle återkomma till riksdagen med resultatet
av överläggningarna.

1 november 1988 antog Landstingsförbundets styrelse en rekommendation
till landstingen och medlemskommunerna att både som hemlandsting
och vårdlandsting medverka när en långtidssjuk patient önskar
somatisk eller psykiatrisk långtidsvård i ett främmande landsting
och att fr.o.m. den 1 januari 1989 tillämpa riksavtalet med vissa
ändringar. Dessa innebär att sjukvårdshuvudmännen åtar sig att ta

1989/90:SoU13

13

emot långtidssjuka patienter inom såväl somatisk, som psykiatriskt vård
utan krav på remiss eller särskilda motiv för önskan att flytta. Inom
långtidsvården blir utomlänspatienter likställda med inomlänspatienter.
Rekommendationen innebär vidare att hemlandstinget behåller
betalningsansvaret för patienten under ett år. Därefter anses vårdlandstinget
som nytt hemlandsting med den följden att betalningsansvaret
övergår till den nya landstingskommunen. Rekommendationen innehåller
också uttalanden om övergångsbestämmelser.

Landstingsförbundets styrelse har under hösten 1989 även antagit en
rekommendation som gäller psykiskt utvecklingsstörda. I denna ingår
även rekommendationer när det gäller psykiskt utvecklingsstörda möjligheter
att flytta till annat landsting.

Svenska kommunförbundets styrelse beslutade i maj 1989 att rekommendera
kommunerna följande att gälla fr.o.m. den 1 juli 1989:

- att positivt verka för att äldre personer och personer med handikapp
ges möjlighet att erhålla bostad i servicehus med helinackordering
eller servicebostad i annan kommun än hemkommunen samt att
kommunen därvid ägnar särskild uppmärksamhet åt personer med
anknytning till kommunen,

- att både som hemkommun och inflyttningskommun medverka och
ge den hjälp som kan behövas när äldre personer och personer med
handikapp vill flytta från sin bostad i hemkommunen till servicehus
med helinackordering eller servicebostad i annan kommun (inflyttningskommun),

- att slopa de hinder som kan finnas för flyttning från en kommun
till en annan i dessa fell, t.ex. krav på mantalsskrivning eller kyrkoskrivning
i kommunen som villkor för att kunna tilldelas bostad i
servicehus med helinackordering eller servicebostad,

- att krav på betalning kommunerna emellan — med stöd av nya
avtal eller överenskommelser — för kostnader för platser i servicehus
med helinackordering eller servicebostad inte bör förekomma i dessa
ärenden.

Rekommendationen innehåller även vissa övergångsregler.

Som framgått i det föregående har det i äldredelegationens uppdrag
ingått att ange former för hur äldre och handikappade personer som
har behov av särskilda boende- och vårdformer skall kunna flytta till
annan kommun eller landstingskommun. I äldredelegationens rapport
(Ds 1989:27) finns ett särskilt avsnitt om utvidgade flyttningsmöjligheter.
I detta refereras bl.a. de tidigare riksdagsuttalandena och Landstingsförbundets
och Svenska kommunförbundets rekommendationer.
Delegationen anser att man i första hand bör pröva möjligheten att
genom centrala överenskommelser lösa frågan om rätt för enskilda att
flytta till långvårdsplats i annan landstingskommun eller särskild boendeform
för service och omvårdnad i annan kommun. Eftersom det
kan finnas en viss risk för att rekommendationer inte visar sig vara
tillräckliga anser delegationen det viktigt att utfellet av rekommendationerna
följs upp. Äldredelegationen föreslår att socialstyrelsen ges i
uppdrag att i samarbete med kommunförbunden göra en sådan uppföljning.

1989/90:SoU 13

14

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet erinrar om de uttalanden som utskottet tidigare gjort i fråga
om äldres och sjukas möjligheter att flytta till annan kommun eller
landsting. Landstingsförbundets och kommunförbundets nya rekommendationer
måste enligt utskottet uppfattas så att landstingen och
kommunerna avser att aktivt medverka till att gamla får möjlighet att
flytta till vård och omsorg i annan kommun eller annat landsting.
Utskottet delar äldredelegationens uppfattning att utfallet av rekommendationerna
måste följas upp. Mot denna bakgrund behövs för
närvarande inte något tillkännagivande från riksdagens sida i denna
fråga. Utskottet avstyrker därför yrkande 1 i motion So235 (fp).

Närståendevård m.m.

I motion J988/89:So306 av Anita Stenberg och Ragnhild. Pohanka (båda
mp) hemställs dels att riksdagen som sin mening skall ge regeringen
till känna att vid vård av anhörig ekonomisk kompensation, motsvarande
anställning inom hemtjänsten, skall utges som ersättning för
inkomstbortfallet, dels att behovet av anhörigvård prövas enligt samma
principer som behovet av hemtjänst.

I motion 1988/89:So283 av Bo Nilsson (s) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär en översyn av villkoren för hemsjukvårdsbidrag som
syftar till att detta bidrag berättigar till sjukpenning, tilläggspension
och semesterlön (yrkande I). 1 motionen begärs vidare ett tillkännagivande
till regeringen om vad som anförs i motionen om att hemsjukvårdsbidragen
bör ersättas med ett anställningsförhållande som ger rätt
till sociala förmåner (yrkande 2). Motionären vill även ha ett tillkännagivande
om att ersättningen till vårdarna bör utformas så att den blir
lika över hela landet (yrkande 3).

I motion So225 (c) hemställs att riksdagen hos regeringen skall
begära förslag om en skattefri omkostnadsersättning till äldre som gör
insatser i en organiserad "väntjänst" (yrkande 2). Motionärerna anför
att man på flera håll i landet tar till vara de aktiva pensionärer som
gärna vill göra frivilliga insatser för exempelvis gamla och handikappade
personer. Motionärerna anser det viktigt att detta arbete får fortsätta
att ha karaktären av väntjänst. Samhället skall inte betala insatsen till
dess fulla värde, och mottagaren kan inte göra formellt anspråk på
tjänsten. Även om samhället inte betalar för väntjänst är det en insats
som har stort värde, anförs det vidare i motionen. För den som ställer
upp uppstår ofta omkostnader t.ex. för resor. För att stimulera sådana
här insatser skall enligt motionärerna en skattefri omkostnadsersättning
kunna prövas.

Gunhild Bolander och Kerstin Johansson (båda c) begär i motion
1988l89:So317 ett tillkännagivande om behovet av en sådan ändring i
socialtjänstlagen att det entydigt framgår att anhörig- eller vårdarlön
kan utbetalas. Motionärerna hänvisar bl.a. till vissa uttalanden av
socialutskottet i betänkandet SoU 1987/88:20 där utskottet — med
anledning av ett motionsyrkande — konstaterade att "det är inte
ovanligt att kommunerna objektanställer anhöriga för vård av t.ex.

1989/90:SoU13

15

handikappat barn. Detta kan ske utan ändring av socialtjänstlagen och
rekommenderas av Svenska kommunförbundet." Enligt motionärerna
har det dock visat sig att en del kommuner betalar vårdarlön medan
andra inte gör det, beroende på hur man i resp. kommun tolkar
socialtjänstlagen. Enligt motionärerna skall det inte behöva råda någon
tvekan och därför måste lagen förtydligas.

Ersättning för att vårda någon anhörig i sitt hem kan utgå i olika
former. Så kan t.ex. utgå vårdbidrag enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring utgå till en förälder som i hemmet vårdar barn under 16 års
ålder som behöver särskild tillsyn eller vård på grund av sjukdom eller
handikapp. Landsting betalar i vissa fall en ersättning när någon vårdas
för sjukdom i hemmet. Bidraget kallas hemsjukvårdsbidrag och var
urpsrungligen en merkostnadsersättning när plats på institution inte
kunde anvisas. Hemsjukvårdsbidrag kan betalas antingen till den vårdbehövande
själv eller till en anhörig som ger vården. Hemsjukvårdsbidrag
som betalas till den vårdbehövande är enligt 19 § kommunalskattelagen
(1928:730) undantaget från skatteplikt. J den mån ett bidrag
innefattar bidrag till annat än sjukvård kan det dock vara skattepliktigt.
Det förekommer vidare att primärkommuner betalar hemvårdseller
vårdbidrag som ersättning för kostnader för hjälp av hemtjänstkaraktär,
alltså tillsyn, hjälp med hemsysslor samt omvårdnad. Dessa
bidrag utges antingen till den vårdbehövande själv, eller, vilket torde
vara vanligare, till den närstående vårdaren. Primärkommunala bidrag
som betalas ut till den vårdbehövande är numera på samma sätt som
hemsjukvårdsbidragen undantagna från skattskyldighet. Den 1 juli
1989 trädde en ny lag (1988:1465) om ersättning och ledighet för
närståendevård i kraft. Enligt denna utgår s.k. närståendepenning till
anhörig som vårdar svårt sjuk anhörig under högst 30 dagar sammanlagt
under livstiden för varje person som vårdas.

Under senare år har huvudmännen för primärvård och socialtjänst i
stället för att lämna kontantbidrag allt oftare valt att anställa de
närstående som vill göra vårdinsatser och som är i yrkesaktiv ålder.
Sådan anställning kallas ibland objektanställning. Enligt beräkningar
som redovisas i propositionen om äldreomsorgen inför 90-talet fick vid
mitten av 1980-talet ca 17 000 personer hemsjukvårdsbidrag från
landstingen. Primärkommunala bidrag utgick under samma tid till ca
4 000 personer. År 1985 var ca 7 300 närståendevårdare anställda
inom den sociala hemtjänsten och ca 3 000 anställda av sjukvårdshuvudmännen
(prop. 1987/88:176 s. 94).

Utskottet har vid flera tillfållen tidigare behandlat frågor om anhörigvårdarnas
situation (se bl.a. SoU 1985/86:11, SoU 1986/87:18 och SoU
1987/88:15 och 20). Utskottet har därvid framhållit att det är viktigt att
de anhörigas insatser tas till vara och att de anhöriga får samhällets
stöd genom ersättning för arbetet och samma sociala trygghet som
andra. Utskottet har betonat att detta självfallet även gäller för anhöriga
som vårdar handikappade barn. Som framgått av den tidigare

1989/90: SoU 13

16

redovisningen ansåg utskottet i betänkandet SoU 1987188:20 att s.k.
objektanställning av anhöriga kan ske utan någon ändring av socialtjänstlagen.

I det likaledes nämnda betänkandet SoU 1987/88:15 behandlade
utskottet ett motionsyrkande om ersättningar till äldre som gör närståendeinsatser
för grannar, vänner eller inom ramen för organisationers
verksamhet. Utskottet erinrade om att både socialtjänstlagen och
hälso- och sjukvårdslagen understryker vikten av att kommuner och
landsting samverkar med andra samhällsorgan, organisationer och enskilda.
Det redovisades att de båda huvudmännen på många håll i
landet söker stimulera de frivilliga organisationernas arbete. Utskottet
hänvisade bl.a. till rapporten Frivilliga insatser för och av äldre (Socialstyrelsen
redovisar 1986:1), enligt vilken en omfattande frivillig
verksamhet förekommer där pensionärer stödjer andra pensionärer.
Medarbetarna i den frivilliga versamheten lår i allmänhet ingen ersättning
för sitt arbete. Däremot ersätts ibland löpande kostnader för t.ex.
resor. Utskottet uttalade (s. 15) att utskottet delade motionärernas
uppfattning att engagemang och omtanke från grannar, vänner och
andra frivilliga måste tas till vara inom äldreomsorgen. Utskottet
framhöll att äldre här kan göra viktiga insatser för andra äldre.
Detsamma ansågs gälla i fråga om organisationernas verksamhet. Utskottet
ansåg det emellertid inte påkallat med något initiativ från
riksdagens sida med anledning av den då aktuella motionen.

Regeringens proposition om äldreomsorgen inför 90-talet behandlade
ingående stödet till närstående vårdare. I propositionen uttalades
bl.a. (prop. 1987188:176, s. 91 ff.) att kommunerna bör undersöka
vilka stödinsatser från samhällets sida som den som vårdar en närstående
har behov av och i sin planering beakta dessa behov. Det framhölls
vidare att primärvården och den sociala hemtjänsten bör använda sina
resurser på ett sådant sätt att den som vårdar en närstående ges bästa
möjliga stöd. Huvudmännen för hälso- och sjukvården och socialtjänsten
borde också aktivt informera om det stöd som kan erbjudas
närståendevårdarna. När det gäller ersättningen till närstående som
under längre tid vårdar en anhörig anfördes i propositionen att kommuner
och landsting bör anställa de närstående i yrkesaktiv ålder som
frivilligt vill göra en vårdinsats under en längre tid. Anställningen
borde kunna omfatta olika sysselsättningsgrader beroende på vårdbehovets
omfattning. Till närståendevårdare som är ålders- eller förtidspensionärer
rekommenderades i stället för anställning ett kontantbidrag
från kommunen eller landstinget.

I proposition fanns också uttalanden om att det är värdefullt om
föreningslivet kan engageras ännu mer i service- och vårdarbetet än
vad som redan förekommer.

Utskottet uttalade i betänkandet 1988/89:SoU6, bl.a. med anledning
av olika motionsyrkanden, att det delade propositionens bedömningar
när det gällde närståendevård.

1989/90: SoU 13

17

2 Riksdagen 1989/90. 12 sami. Nr 13

Utskottet gör nu följande bedömning.

1989/90:SoU 13

En grundläggande förutsättning för anställning av en anhörigvårdare är
att det föreligger ett behov av bistånd hos vårdtagaren. När detta behov
konstaterats bör det ankomma på den ansvarige huvudmannen att
avgöra om detta bistånd skall lämnas genom t.ex. hemtjänsten, hemsjukvården
eller genom anställning av en anhörigvårdare. Enligt utskottet
finns därför inte anledning till ett tillkännagivande från riksdagens
sida om att behovet av anhörigvård skall prövas enligt samma
principer som behovet av hemtjänst. Motion So306 (mp) avstyrks
således i denna del (yrkandet delvis).

Utskottet har redan tidigare konstaterat att socialtjänstlagen inte
lägger hinder i vägen för kommunerna att anställa anhörigvårdare.
Något tillkännagivande med anledning av motion So317 (c) anser
utskottet inte motiverat. Motionen avstyrks.

Vad sedan gäller kraven i motionerna So306 (mp) och So283 (s) om
anställning i ökad utsträckning av anhörigvårdarna och om ersättningen
till dem erinrar utskottet om de uttalanden som utskottet tidigare
gjort om att det är viktigt att de anhörigas insatser tas till vara och att
de anhöriga får samhällets stöd genom ersättning för arbetet och
samma sociala trygghet som andra. Det har också under senare tid
blivit allt vanligare att kommuner och landsting anställer närstående
som frivilligt vill göra en vårdinsats under längre tid. Utskottet vill
vidare erinra om den syn på anhörigvård och objektanställning som
redovisades av regeringen i äldrepropositionen. Det finns enligt utskottets
bedömning inte några motsättningar i sak mellan vad som anförs i
motionen och inriktningen av den förda politiken. Utskottet anser det
inte motiverat med några uttalanden från riksdagens sida med anledning
av de nämnda motionerna. Motionerna So306 (mp), yrkandet
delvis, och So283 (s) avstyrks.

Vad slutligen gäller ersättningen till äldre som gör väntjänster erinrar
utskottet om det tidigare uttalandet om att engagemang och omtanke
från grannar, vänner eller andra frivilliga måste tas till vara
inom äldreomsorgen och att äldre här kan göra viktiga insatser för
andra äldre. Utskottet anser dock att motionsyrkandet inte påkallar
något intiativ från riksdagen sida. Utskottet avstyrker därmed motion
So225 (c) yrkande 2.

Särskilda boendeformer

I motion 1988l89:So261 av Karin Israelsson m.fl. (c) hemställs att
riksdagen hos regeringen skall begära en utredning rörande förändringar
i motionens riktning för att säkerställa en hög vårdstandard i
ålderdomshemsboende. Enligt motionärerna behövs bl.a. en översyn av
de regler som styr tillhandahållandet av tekniska hjälpmedel för den
som bor på ålderdomshem (motionsyrkandet delvis). Motionärerna tar
också upp utbildningen av personal som arbetar som föreståndare på
ålderdomshem. Denna del av yrkandet behandlas i ett senare avsnitt
om personalpolitiska frågor.

Riksdagen har, för att säkerställa en god utveckling inom ålderdomshemmen,
under senare tid fattat vissa beslut om statsbidrag till social
hemhjälp och gjort vissa uttalanden i övrigt. För en sammanfattande
redovisning därav hänvisas till betänkandet J988l89:SoU6 (bl.a. s. 15).

I det nämnda betänkandet uttalade utskottet — bl.a. med anledning
av uttalanden i den då aktuella budgetpropositionen och vissa motioner
— att utskottet givetvis förutsatte att de uttalanden som riksdagen
tidigare gjort när det gäller den särskilda boendeformen ålderdomshem
kommer att efterlevas (s. 16). Utskottet erinrade om att det råder
politisk enighet om att vårdformen ålderdomshem skall finnas kvar.
De nya statsbidragsreglerna till social hemhjälp antogs väl kunna
medverka till en god omsorg på ålderdomshem. Utskottet förutsatte att
socialstyrelsen inom ramen för sitt allmänna tillsynsansvar skulle komma
att följa upp riksdagens beslut när det gäller ålderdomshemmen.
Utskottet ansåg det angeläget — och delade därvid bedömningarna i
propositionen och aktuella motioner — med utvecklingsarbete och
utvärdering när det gäller de särskilda boende- och vårdformerna för
gamla och därmed även när det gäller ålderdomshemmen.

Regeringen beslutade i oktober 1986 att en särskild utredningsman
skulle tillkallas med uppgift att bl.a. kartlägga och analysera den
nuvarande situationen på hjälpmedelsområdet. Utredningsmannen,
som antog namnet Hjälpmedelsutredningen , avlämnade i april 1989
betänkandet (SOU 1989:39) Hjälmedelsverksamhetens utveckling

— kartläggning och bedömning. Utredningen har bl.a. uppmärksammat
olika hjälpmedelsbehov som behöver uppmärksammas. Därvid
nämns bl.a. att personer som permanent vistas i institutionsliknande
boendeformer i många fall inte får sina behov av individuellt utprovade
hjälpmedel tillgodosedda. Utredningens uppfattning är att behoven
av hjälpmedel för personer boende i sådana boendeformer behöver
uppmärksammas i ökad utsträckning.

Hjälpmedelsutredningens förslag har remissbehandlats och bereds
nu i regeringskansliet.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet erinrar om de uttalanden som utskottet tidigare gjort om
utvecklingen för ålderdomshemmen. Hela hjälpmedelsverksamheten
och därmed även frågan om hjälpmedel för äldre har nyligen utretts.
Hjälpmedelsbehovet för dem som permanent vistas i institutionsliknande
boendeformer har därvid uppmärksammats särskilt. Utredningsförslaget
bereds för närvarande i regeringskansliet. Det finns enligt
utskottets mening anledning anta att de frågor som tas upp i motion
So261 (c) blir uppmärksammade utan något initiativ från riksdagens
sida. Utskottet avstyrker därför motionen (yrkandet delvis).

I motion I988/89:So5l7 av Anita Stenberg och Anna Horn av Rantzien
(båda mp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att tidigare
försök med mobila pensionärsbostäder bör utvärderas och eventuellt
utvidgas (yrkande 3). Motionärerna anför att ett försök inom landsbygdens
åldringsvård har gjorts i Borgholms kommun där man prövat

1989/90: SoU13

19

flyttbara pensionärsbostäder. Dessa ställdes upp på gården eller tomten
hos någon anförvant till den som hjälpligt kunde klara sig sälv, men
som ändå behövde viss tillsyn. När den mobila bostaden inte längre
behövdes, flyttades den till någon annan behövande.

Utskottet är medvetet om att många äldre, när hälsan sviktar, vill ha
möjlighet att bo nära sina anförvanter. Utskottet är dock inte berett att
ställa sig bakom kraven på en utvärdering och en eventuellt utökad
användning av mobila pensionärsbostäder som föreslås i motion So517
(mp). Yrkande 3 i motionen avstyrks därmed.

I motion 1988/89:So224 av Carl Bildt m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande
till regeringen om vad som anförs i motionen om statsbidrag till
gruppboende för handikappade (yrkande 2). Motionärerna tar upp
den särskilt svåra situation som råder för människor med flera eller
grava funktionsnedsättningar, som har ett så stort service- och omvårdnadsbehov
att ett eget boende inte är tänkbart. För att boendealternativen
för denna grupp gravt funktionshindrade skall kunna utvecklas
kan det behövas särskilda statsbidrag till gruppboende. Enligt motionen
bör denna fråga prövas i samband med de överväganden som nu
görs rörande huvudmannaskapet för primärvården.

Utskottet har denna dag, i betänkandet 1989/90:SoU12, utförligt redovisat
sin syn på gruppboende för dementa och på statsbidrag för sådana
verksamheter. Utskottet har därvid avstyrkt särskilda statsbidrag för att
stimulera utbyggnaden av gruppboenden. Utskottet har samma uppfattning
i fråga om det nu aktuella motionsyrkandet.

Med det anförda avstyrker utskottet motion So224 (m) yrkande 2.

Personalpolitiska frågor

I motion So225 (c) hemställs att riksdagen beslutar att ge regeringen
till känna vad som anförs i motionen om utvecklingsarbete vad gäller
vård- och omsorgspersonalens arbetsvillkor, arbetsmiljö, personalutveckling,
utbildning och rekrytering (yrkande 1). I motionen begärs
också att regeringen skall få i uppdrag att initiera ett utvecklingsarbete
för bättre resursutnyttjande i vård och omsorg för äldre i enlighet med
vad som anförs i motionen (yrkande 6). Motionärerna anför att den
påfrestning vård och omsorg står inför ställer krav på att resurserna
utnyttjas på ett effektivt sätt i en rationell organisation. Det är nödvändigt
att samhället har en övergripande och offensiv strategi för ett
effektivt utnyttjande i vård och omsorg. Motionärerna anför vidare att
det krävs konstruktiva insatser för att lösa personalkrisen. Lyhördhet
för de anställdas erfarenheter och uppslag samt utrymme för de
anställdas initiativ och kreativitet måste vara utgångspunkten. Det
måste också till en ökad anpassning när det gäller arbetstider, en
mänskligare helgtjänstgöring och någon form av återförande av vinster
som arbetslaget gör. Motionärerna tar upp behovet av arbetsorganisation
bl.a. så att de yngsta kan slippa ensamarbete. Enligt motionärerna

1989/90: So U13

20

behöver ett åtgärdsprogram tas fram med det snaraste för att öka
attraktiviteten i utbildningar som leder fram till vård- och serviceyrken
inom äldreomsorgen.

Ett åtgärdsprogram för att öka attraktiviteten i utbildningar som
leder fram till serviceyrken inom äldreomsorgen begärs också i motion
1988/89:So254 av Agne Hansson och Marianne Jönsson (båda c). Motionärerna
begär ett tillkännagivande till regeringen om detta (yrkande
2). Ett sådant program måste enligt motionärerna innefatta åtgärder
för att öka utbildningskapaciteten, förstärka kvaliteten i utbildningen,
öka fortbildningsinsatserna och möjligheterna till utveckling i jobbet.

Även motion So26I (c) tar upp vissa utbildningsfrågor. Sålunda tas
utbildningen för personal som arbetar som föreståndare på ålderdomshem
upp. Motionen mynnar ut i en begäran om en utredning för att
säkerställa en hög vårdstandard i ålderdomshemsboende (motionsyrkandet
delvis).

Utskottet har vid flera tillfållen tidigare under den senaste tiden
utförligt behandlat personalförsörjningen inom vården. Här kan nämnas
betänkandena SoU 1987188:22, I988l89:SoU6 och 1988/89:SoU15. I
betänkandena redovisades det omfattande arbete med personalfrågorna
som inletts på hela vårdområdet, såsom regeringsinitiativ, offentliga
utredningar, arbete inom socialstyrelsen, Spri, Landstingsförbundet,
enskilda landsting och kommuner. I de nämnda betänkandena gjorde
utskottet flera uttalanden. Sådana åtgärder som efterlyses i de aktuella
motionerna — utvecklingsarbete på en rad områden där sådant som
arbetstider, arbetsorganisation, åtgärder för att öka möjligheterna till
utveckling i vårdarbetet, insatser för att öka attraktiviteten i utbildningar
som leder fram till vård- och serviceyrken och andra utbildningsinsatser
— betonades särskilt (se bl.a. 1988/89:SoU6 s. 28—31 och
SoU 15 s. 20—22). Utskottet har i de nämnda betänkandena avstyrkt
motionsyrkanden av motsvarande allmänna innehåll som de nu aktuella
med hänvisning framför allt till det omfattande arbete med
personalfrågorna som redan inletts inom hela vårdområdet.

Utskottet gör nu följande bedömning.

Utskottet erinrar om de uttalanden som utskottet tidigare gjort om
behovet av insatser på det personalpolitiska området och att dessa
insatser måste ges hög prioritet. Utskottet delar motionärernas uppfattning
att det behövs flera olika, konstruktiva insatser för att lösa de på
många håll svåra problemen med att rekrytera och behålla personalen
som arbetar inom vården. De aktuella motionerna kan sägas understryka
de uttalanden som utskottet tidigare gjort. Ett omfattande utredningsarbete
på detta område pågår också. Utskottet anser inte att det
nu föreligger något behov av ytterligare uttalanden från riksdagens
sida. Därför avstyrker utskottet motionerna So225 (c) yrkandena 1 och

6, So254 (c) yrkande 2 och So261 (c), yrkandet delvis.

1989/90: SoU13

21

3 Riksdagen 1989190. 12 sami. Nr 13

Vissa särskilda frågor om handikappade

I motion 1988/89:So255 (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen
om vad som anförs i motionen om en utvidgad personkrets i omsorgslagen
(yrkande 14). I motionen begärs också ett tillkännagivande om
vad som anförs i motionen om ändrade direktiv till handikapputredningen
vad gäller förslag om omsorgslagens personkrets (yrkande
15). Motionärerna anför att personkretsen i den nya omsorgslagen är
begränsad i förhållande till det förslag som omsorgskommittén lade
fram år 1981. Motionärerna delar den uppfattning som den tidigare
omsorgskommittén hade att alla handikappade barn och ungdomar
som är i behov av särskilda omsorger borde omfattas av lagen och ha
en garanterad rätt till dessa omsorger. Motionärerna redovisar att
frågan sedan dess utretts av en arbetsgrupp tillsatt av regeringen
varefter den hänskjutits till den nu arbetande handikapputredningen.
Frågans lösning har enligt motionärerna dragit ut så långt i tiden att
handikapputredningen bör ges i uppdrag att snarast presentera ett
förslag i den delen.

Lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
m.fl. (omsorgslagen) trädde i kraft den 1 juli 1986 (prop. 1984/85:176,
SoU 1984185:27, rskr. 386). I anslutning till riksdagens beslut om en
ny omsorgslag uttalade socialutskottet att den utvidgning av personkretsen
som då skedde borde ses som ett första steg i reformarbetet och
att alla handikappade barn och ungdomar borde ges samma stöd som
de tre av lagen omfattande grupperna. Enligt utskottet fordrade dock
en sådan fortsatt utvidgning av personkretsen ett ytterligare utredningsarbete.
Utskottet konstaterade att detta utredningsarbete borde inriktas
på att precisera vilka grupper som borde omfattas av lagen och belysa
behovet av kompletterande särskilda omsorger. Vad utskottet anförde i
denna del föreslogs riksdagen ge regeringen till känna. Riksdagen
följde utskottet (rskr. 1984/85:386).

Mot bakgrund av riksdagens uttalanden tillsattes efter regeringsbeslut
i november 1985 en särskild arbetsgrupp, som antog namnet
Ansgar, för att utreda bl.a. en utvidgning av personkretsen i omsorgslagen.

Ansgar överlämnade i april 1988 sin slutrapport till regeringen.
Arbetsgruppen ansåg det inte möjligt att utan vidare åtgärder utvidga
personkretsen i omsorgslagen. Gruppen ansåg att de ändringar som
man diskuterat innebär att omsorgslagen skulle kunna gälla för samtliga
barn och ungdomar med funktionshinder och att socialtjänstlagen
utvidgas till att omfatta vissa specificerade rättigheter åt samtliga barn
och ungdomar med funktionshinder som medför betydande svårigheter
i livsföringen. De diskuterade lagändringarna innebar att vissa
särskilda omsorger skulle föras över från omsorgslagen till socialtjänstlagen.
I socialtjänstlagen skulle dessa särskilda omsorger benämnas
stöd. Ansvaret för dessa omsorger skulle således föras över från landstingskommunerna
till kommunerna. Ansgar menade att en sådan
förändring skulle kunna vara ett ytterligare steg på vägen att i enlighet

1989/90:SoU13

22

med omsorgslagens intentioner överföra samtliga särskilda omsorger
till de huvudmän som nu har ansvaret för socialtjänsten och som på
sikt bör ha hela ansvaret för även de särskilda omsorgerna.

Slutrapporten överlämnades utan eget ställningstagande från arbetsgruppens
sida. Ansgar föreslog att den då aviserade handikapputredningen
borde svara för den fortsatta beredningen av frågan.

Socialutskottet återkom till frågan om omsorgslagens personkrets i
betänkandet SoU 1987/88:20. Därvid redovisade utskottet att det inhämtat
att frågan om att utvidga omsorgslagens personkrets visat sig
innehålla komplicerade överväganden av bl.a. ekonomisk natur. Det
framgick också att Handikappförbundens centralkommitté (HCK) i en
skrivelse till regeringen begärt att Ansgar skulle befrias från sitt uppdrag
såvitt avsåg personkretsen och att detta uppdrag i stället skulle
läggas på en ny utredning. Utskottet hade också inhämtat att en då
aviserad — och numera tillsatt — handikapputredning skulle överta
arbetsgruppens uppdrag. Utskottet anförde vidare (s. 9):

Utskottet anser mot bakgrund av vad som upplysts om svårigheterna
att nå resultat i arbetsgruppen att det är bra att frågan om omsorgslagens
personkrets tas upp i det större sammanhang som handikapputredningen
utgör. Frågan måste dock bringas till en snar lösning.
Utskottet förutsätter därför att utredningsarbetet bedrivs så att ett
delförslag beträffande personkretsen snabbt kan lämnas.

Med hänsyn till vad som anförts ansåg utskottet att det inte fanns
anledning till något särskilt uttalande från riksdagens sida och avstyrkte
därför de då aktuella motionsyrkandena.

Regeringen beslutade i september 1988 att tillkalla en parlamentarisk
utredning om samhällets stöd till människor med funktionshinder
(dir. 1988:53). I direktiven till utredningen, som antagit namnet 1989
års handikapputredning, anförs att det är väsentligt att utredningen
behandlar frågorna om omsorgslagens framtida personkrets och ansvarsfördelningen
mellan kommuner och landsting i fråga om stöd till
barn och ungdomar med funktionshinder. Enligt vad som erfarits från
utredningens sekretariat avser utredningen att behandla frågan om
omsorgslagens personkrets i sitt slutbetänkande. Ett sådant kan förväntas
före utgången av år 1990.

Utskottet gör nu följande bedömning.

Utskottet konstaterar att omsorgslagens personkrets övervägs genom
1989 års handikapputredning. Frågan om en utvidgning av personkretsen
har av utredningen bedömts ha sådan betydelse att den bör
samordnas med övriga huvudfrågor i utredningens slutbetänkande.
Utskottet anser sig inte kunna ifrågasätta denna bedömning. Mot
denna bakgrund anser utskottet att riksdagen bör avstå från uttalanden
i enlighet med motionskraven. Motion So255 (fp) yrkandena 14 och
15 avstyrks.

Även i andra motioner begärs förändringar av direktiven till handikapputredningen.

1989/90:SoU13

23

I motion So252 (c) hemställs att riksdagen som sin mening skall ge
regeringen till känna vad som anförs i motionen om en vidgning av
handikapputredningens direktiv (yrkande 5). Motionärerna anser att
det är viktigt att utredningens arbete kan bedrivas på ett allsidigt och
förutsättningslöst sätt. Därför är det viktigt att de generella s.k. nolldirektiven
för statliga utredningar i detta fall inte uppfattas som en
restriktion vilken överordnas centrala handikappolitiska mål.

Ett liknande motionsyrkande finns i motion So255 (fp) yrkande

17. Utredningsdirektiven måste enligt motionärernas uppfattning ändras
så att det blir möjligt att föreslå ökade resurser till handikappområdet.

I motion 1988/89:So289 av Lars Werner m.fl. (vpk) hemställs att
riksdagen av regeringen begär ändrade direktiv för handikapputredningen
och andra utredningar inom handikappområdet, så att de
undantas från nolldirektiven.

Sedan 1984 gäller för samtliga kommittéer och särskilda utredare vissa
generella direktiv (Dir. 1984:5). Dessa direktiv, som ofta kallats nolldirektiven,
innebär i princip att förslag från kommittéer inte får öka de
offentliga utgifterna eller minska statsinkomsterna. Kommittéerna skall
visa hur förslag som innebär utgiftsökningar eller inkomstminskningar
skall finansieras. Detta skall ske genom att kommittéerna anger konkreta
förslag till rationaliseringar eller omprövningar som innebär
besparingar inom utredningens område eller närliggande områden.
Förslagen skall således kunna genomföras med oförändrade eller minskade
resurser. Kraven gäller oavsett om förslagen avser staten, kommunerna
eller socialförsäkringssektorn. Enligt direktiven skall kostnadsberäkningarna
vara väl genomarbetade och ta hänsyn till alla kostnader
för olika intressenter, såväl direkta som indirekta.

1 olika sammanhang har uttalats att den s.k. ansvars- och finansieringsprincipen
skall gälla inom handikappområdet. Denna princip formulerades
i mitten av 1970-talet av den dåvarande handikapputredningen.
Innebörden av principen är att miljöer och verksamheter skall utformas
och bedrivas så att de blir tillängliga för alla medborgare. Om en
verksamhet måste anpassas i något avseende för att bli tillgänglig för en
viss grupp människor, skall den aktuella an passningsåtgärden finansieras
inom ramen för den ordinarie verksamheten. Varje huvudman
skall beakta denna princip och planera och utforma verksamheten
därefter. I den nya handikapputredningens uppdrag ingår även att göra
en uppföljning och en analys av i vilken utsträckning principen
kommit att tillämpas. Utredningen bör enligt direktiven klargöra de
problem och hinder som kan föreligga för en mer konsekvent tillämpning
av ansvars- och finansieringsprincipen och föreslå hur dessa skall
kunna lösas. Det bör också enligt direktiven stå kommittén fritt att
peka på sådana verksamheter som i dag inte tillämpar principen, men
där detta av kommittén bedöms som möjligt, samt att visa hur detta
kan ske.

1989/90:SoU13

24

Utskottet gör följande bedömning.

1989/90:SoU 13

Enligt utskottets mening — och därvid delar utskottet uppfattningen i
de aktuella motionerna — är det helt nödvändigt att handikappområdet
kan tillföras sådana resurser att nödvändiga åtgärder på området
kan komma till stånd. Detta förutsätter att 1989 års handikapputredning
och andra utredningar på området inte begränsas av regeringens
nolldirektiv.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So252 (c) yrkande
5, So255 (fp) yrkande 17 och So289 (vpk) bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

I motion 1988l89:So309 av Pär Granstedt och Karin Söder (båda c) hemställs
att riksdagen hos regeringen begär åtgärder för att få till stånd en
bättre framkomlighet för handikappade i enlighet med vad som anförs
i motionen. Motionärerna hänvisar till det grundläggande målet i den
svenska handikappolitiken att handikappets effekter i den enskildes
tillvaro skall elimineras. En central fråga för många handikappade är
möjligheterna att förflytta sig. Efterlevnaden av de regler som finns är
mycket bristfällig. Därför finns det anledning för regeringen att ta
initiativ till att förbättra situationen. Aktuella åtgärder kan enligt
motionärerna vara förbättrad information till allmänheten, butiks- och
restaurangägare m.fl., en skärpt tillsyn och skärpta straffbestämmelser.

Utskottet delar givetvis motionärernas uppfattning att samhället måste
inrättas så att det grundläggande målet i den svenska handikappolitiken
om att handikappets effekter i den enskildes tillvaro elimineras
kan uppnås. De handikappades möjligheter att förflytta sig är därvidlag
av central betydelse.

Utskottet erinrar om att en omfattande analys av olika problem på
handikappområdet för närvarande sker. Utskottet är mot denna bakgrund
inte berett att nu ställa sig bakom krav på särskilda åtgärder i
enlighet med motionen. Motion So309 (c) avstyrks därför.

I motion So255 (fp) begärs tillkännagivanden till regeringen om behovet
dels av en samordnad barnhabilitering (yrkande 10), dels av en
samordnad vuxenhabilitering (yrkande 11). Enligt motionärerna är det
väsentligt att en ökad samordning av barnhabiliteringen kommer till
stånd. Vidare bör enligt motionen en samordnad vuxenhabilitering
kunna göra stora insatser med praktiskt och psykologiskt stöd när en
ung handikappad skall flytta ut till eget boende.

Utskottet behandlade i betänkandet Soll 1987/88:20 motionsyrkanden
av motsvarande innehåll som de nu aktuella. Utskottet hänvisade
till att den då aviserade handikapputredningen skulle komma att ägna
sig åt frågor som gäller habilitering och rehabilitering. Utskottet förutsatte
att frågor om samordnad barn- och vuxenhabilitering skulle
komma att tas upp till övervägande av utredningen. Utskottet ansåg det
med hänsyn därtill inte erforderligt med någon åtgärd från riksdagens
sida och avstyrkte då aktuella motionsyrkanden.

Som framgår av den tidigare redovisningen tillsatte regeringen hösten
1988 en ny handikapputredning. Utredningen har till huvuduppgift
att kartlägga och analysera de insatser för funktionshindrade som görs
inom socialtjänsten samt habiliteringen och rehabiliteringen. Utgångspunkt
för utredningsarbetet skall enligt direktiven vara situationen för
barn, ungdomar och vuxna med omfattande funktionshinder samt de
små och mindre kända handikappgrupperna. Om utredningen finner
att det föreligger brister i socialtjänstens och habiliteringens/rehabiliteringens
insatser för dessa grupper, bör den, enligt direktiven,
lämna förslag som kan leda till förbättringar inom områdena och
som innebär att grupperna i framtiden bör kunna tillförsäkras ett väl
fungerande stöd.

Utskottet gör följande bedömning.

Enligt utskottet bör det pågående utredningsarbetet på handikappområdet
avvaktas innan riksdagen gör några uttalanden i de frågor som
tas upp i motionen. Utskottet avstyrker därför motion So255 (fp)
yrkandena 10 och 11.

1 motion So252 av Olof Johansson m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande
om de centrala ämbetsverkens tillsynsansvar på handikappområdet
(yrkande 2). Motionen tar bl.a. upp frågor om rehabilitering. Enligt
motionärerna är det nödvändigt med aktiva åtgärder för att öka möjligheterna
till rehabilitering. Inte minst gäller det gruppen nyhandikappade.
Ansvaret för rehabiliteringsinsatserna åvilar flera myndigheter.
Samarbetet mellan dessa behöver utvecklas. Över huvud taget är det
enligt motionärerna viktigt att de handikappades egna erfarenheter kan
påverka rehabiliteringen. Erfarenheterna från rehabiliteringsverksamhet
i handikapporganisationers regi måste tas till vara.

Den år 1985 tillsatta rehabiliteringsberedningen avlämnade hösten
1988 betänkandet (SOU 1988:41) Tidig och samordnad rehabilitering.
En huvudfråga för beredningen har varit att klarlägga ansvarsfrågorna

i rehabiliteringsarbetet samt undersöka om det går att bättre samordna
rehabiliteringsinsatserna. Beredningen föreslår bl.a. en lagfäst skyldighet
för rehabiliteringsaktörerna att samverka i rehabiliteringsfrågor.
Denna skyldighet föreslås införas i de lagkomplex som reglerar resp.
aktörs verksamhet.

Rehabiliteringsberedningens förslag har remissbehandlats och bereds
för närvarande i regeringskansliet. En proposition beräknas kunna
överlämnas till riksdagen under 1990.

Som framgått av den tidigare redovisningen är det en huvuduppgift
för den nya handikapputredningen att kartlägga och analysera de
insatser som görs för människor med funktionshinder inom socialtjänsten
och habiliteringen och rehabiliteringen. Om utredningen finner
att det föreligger brister i socialtjänstens och habiliteringen/rehabiliteringens
insatser skall den lämna förslag som leder till
förbättringar inom områdena och som innebär att grupperna i framtiden
bör kunna tillförsäkras ett väl fungerande stöd. Utredningen skall
enligt direktiven därvid belysa möjligheterna till ökad effektivitet,

1989/90: Soli 13

26

nytänkande och ett bättre resursutnyttjande när det gäller olika former
av verksamheter inom områdena. En viktigt uppgift för utredningen är
att analysera den nuvarande ansvarsfördelningen mellan kommuner
och landsting och bedöma behovet av eventuella förändringar i detta
avseende. Utredningen skall också analysera hur samverkan mellan
kommuner och landsting fungerar när det gäller insatser för funktionshindrade
samt bedöma behovet av en bättre samverkan.

Utskottet erinrar om att rehabiliteringsberedningen har utrett frågor
om tidig och samordnad rehabilitering. Beredningens förslag har renn
issbehand lats och bereds för närvarande i regeringskansliet. Utskottet
konstaterar att även 1989 års handikapputredning har i uppdrag att
behandla habiliterings- och rehabiliteringsfrågor. Det finns enligt utskottet
anledning anta att tillsynsfrågorna blir uppmärksammade i det
pågående arbetet. Riksdagen bör därför inte nu ta några initiativ med
anledning av det aktuella motionsyrkandet. Motion So252 (c) yrkande

2 avstyrks.

I motion 1988/89:So23I av Hans Göran Franck m.fl. (s) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om
behovet av stöd till fritidshjälpmedel åt handikappade. Motionärerna
konstaterar att handikappade i dag har tillgång till kostnadsfria hjälpmedel
i arbetet, i skolan och för de mest grundläggande dagliga
behoven. Däremot ger inte hjälpmedelssystemet på samma sätt tillgång
till kostnadsfria hjälpmedel för fritidsändamål. Motionärerna påtalar
att det i dag finns verktyg, leksaker och spel som är anpassade för olika
handikappgrupper men som är mycket dyrare än motsvarande produkter
för icke handikappade. Enligt motionärerna skall inte människor
på grund av handikapp behöva drabbas av väsentligt högre
kostnader än andra för att kunna ägna sig åt lek, spel, föreningsverksamhet
eller hobbyverksamhet.

Som framgått av den tidigare redovisningen överlämnade hjälpmedelsutredningen
våren 1989 betänkandet (SOU 1989:39) Hjälpmedelsverksamhetens
utveckling. I betänkandet redovisar utredningen bl.a. sin
uppfattning av hur långt huvudmannens ansvar för tillhandahållande
av hjälpmedel bör anses sträcka sig. Bl.a. bör enligt utredningen
sådana individuellt utprovade hjälpmedel som behövs för att en person
med funktionshinder skall kunna ha en normal fritid ingå i ansvaret.
Hjälpmedel för motions-, sport- och hobbyverksamhet ingår dock
enligt utredningens uppfattning inte generellt i ansvaret. Enligt utredningens
mening är det vidare rimligt att den enskilde själv står för
inköp av sådana konsumentvaror som kan anses ingå i en normal
hemutrustning.

Hjälpmedelsutredningens förslag remissbehandlas för närvarande.

Det kan tilläggas att 1989 års handikapputredning också har till
uppgift att göra en kartläggning och analys av de funktionshindrades
möjligheter att fa del av utbudet inom fritids- och rekreationsområdet.

1989/90:SoU13

27

Om utredningen finner det motiverat bör den enligt direktiven redovisa
förslag som kan medverka till att funktionshindrade i högre grad än
för närvarande kan delta i verksamheter och aktiviteter inom området.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet konstaterar att hjälpmedelsutredningen, vars förslag nu bereds
i regeringskansliet, behandlar frågor om fritidshjälpmedel för
handikappade. Handikapputredningen, vars arbete alltjämt pågår, har
också ett uppdrag på detta område. I avvaktan på beredningen av
utredningsförslagen bör riksdagen enligt utskottets mening avstå från
att göra uttalanden i frågan. Utskottet avstyrker därför motion
1988/89:So231 (s).

Övriga frågor

I motion So233 (m) hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om taxor för social
hemhjälp (yrkande 7). Motionärerna anför att det är otillfredsställande
med en stor avgiftsvariation mellan kommunerna. Enligt motionärerna
är en enhetstaxa den bästa taxereformen. 1 den mån inkomstberoende
taxor för social hemtjänst används bör dessa relateras till nettoinkomsten
efter skatt inkl. bostadstillägg.

I motion I988/89:So243 av Bertil Persson och Inger René (båda
m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär en översyn av reglerna
för kostnaderna inom den institutionsbundna äldrevården. Motionärerna
anför att det, oavsett om ett sammanhållet huvudmannaskap för
äldrevården kommer till stånd eller ej, är angeläget att åstadkomma en
snar översyn av kostnadsbilden i olika boendeformer för institutionsboende
äldre. Socialstyrelsen bör snarast få i uppdrag att göra en sådan
utredning med sikte på att åstadkomma mer likformiga förhållanden.

Regeringen uppdrog i mars 1988 åt riksrevisionsverket (RRV) att bl.a.
utarbeta ett underlag inkluderande kartläggning och analys av den
varierande utformningen av taxorna inom kommunernas hemtjänst,
färdtjänst och barnomsorg. RRV redovisade detta uppdrag i rapporten
Avgifter och service inom färdtjänst, hemhjälp och barnomsorg (RRV
dnr 1988:219). I regeringsuppdraget ingick även att kartlägga och
analysera den enskildes sammantagna ekonomiska situation vid service
och vård i olika vård- och boendeformer för äldre. RRV skulle därvid
även ta hänsyn till kvaliteten i den erhållna servicen och vården. Den
delen av uppdraget har redovisats i RRV:s rapport Den enskildes
sammantagna ekonomiska situation inom äldreomsorgen — en jämförelse
mellan vård/boendeformer och kommuner (också RRV dnr
1988:219).

ÄLdredelegationen har som ett led i sitt utredningsarbete även granskat
avgiftssystemet inom hälso- och sjukvård och socialtjänst med
avseende på äldreomsorgen. I sin rapport (Ds 1989:27) redovisar delegation
de rättsliga grunderna för huvudmännens avgiftsuttag, nuvarande
avgifter när det gäller ålderdomshem, servicebostäder, social hemtjänst,
färdtjänst, primärvård m.m. I rapporten analyseras även skillna -

1989/90:SoU13

28

derna mellan olika boende- och vårdformer samt avgiftssystemet och
huvudmannaskapsförändringen. Delegation anser att man bör göra en
översyn av det nuvarande avgiftssystemet med anledning av den föreslagna
huvudmannaskapsreformen. Målsättning skall därvid enligt förslaget
vara att införa ett nytt avgiftssystem inom den kommunala äldreoch
handikappomsorgen samtidigt med huvudmannaskapsreformen.
De enskilda avgifterna för medicinska insatser i hemmet m.m. eller vid
vård på lokalt sjukhem föreslås bli oförändrade i avvaktan på resultatet
av en sådan översyn.

Rapporterna bereds för närvarande i regeringskansliet.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet konstaterar att avgiftssystemet inom bl.a. äldreomsorgen övervägts
av riksrevisionsverket och äldredelegationen. Frågan bereds för
närvarande i regeringskansliet. Något initiativ från riksdagens sida
behövs därför inte. Utskottet avstyrker motion So233 (m) yrkande 7.
Även motion So243 (m) avstyrks.

I motion So225 (c) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad
som anförs i motionen om kostens betydelse i vården (yrkande 9). Motionärerna
anför att det på senare tid har kommit fram att kost- och
näringskunskaperna ofta är otillräckliga hos yrkesverksamma inom
sjukvården och den sociala omsorgen. Brist på kännedom om kostens
betydelse kan, anförs det vidare i motionen, i värsta fall leda till att
personer som vårdas inom sjukvården, inte minst cancersjuka och
äldre människor, drabbas av undernäring så att deras chans till tillfrisknande
radikalt minskas. Motionärerna anser det viktigt att dessa
frågor ytterligare beaktas inom bl.a. vårdyrkesutbildning och i fortbildningen
av vårdpersonal.

Frågor om kostens betydelse i vården behandlades av utskottet i
betänkandet SoU 1987/88:19. Utskottet hänvisade där till skrifter i
ämnet som publicerats genom socialstyrelsens, livsmedelsverkets och
Spris försorg. Därav framgick att socialstyrelsen år 1985 utfärdat allmänna
råd (1985:11) om kost på sjukhus och inom social omsorg.
Utskottet hänvisade vidare till att utbildningsutskottet just behandlat
frågor om utbildning i kost- och hälsofrågor i utbildningsutskottet. Ett
interpellationssvar i riksdagen av dåvarande socialministern återgavs
likaledes. Socialministern redovisade därvid olika projekt som initierats
av socialstyrelsen, livsmedelsverket och skolöverstyrelsen.

I det nämnda betänkandet betonade utskottet att kosten är av central
betydelse i vården. Utskottet fann att detta även framgick av socialstyrelsens
allmänna råd m.fl. skrifter. Mot bakgrund av det pågående
arbetet ansåg utskottet emellertid att det inte erfordrades något initiativ
från riksdagens sida. Det då aktuella motionsyrkandet avstyrktes.

Utskottet erinrar om det uttalande som utskottet tidigare gjort i frågan.
Utskottet vill på nytt framhålla kostfrågornas stora betydelse i vården.
Det är viktigt att vårdpersonalen i grund-, fort- och vidareutbildning
bibringas kunskaper om detta. En viktig grupp är därvid hemtjänstens

1989/90:SoU13

29

4 Riksdagen 1989190. 12 sami. Nr 13

personal. Det finns enligt utskottet också anledning att erinra om den
utveckling som äger rum i många kommuner med matdistribution till
äldre i deras bostäder. På många håll erbjuds vidare äldre att inta
dagens huvudmåltid i t.ex. servicehus och ålderdomshem. Sådana
aktiviteter är naturligtvis också ägnade att förbättra kosthållet för
gamla.

Mot denna bakgrund anser utskottet att det inte behövs något
initiativ från riksdagens sida. Motion So225 (c) yrkande 9 avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande huvudmannaskapet för äldreomsorgen

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:So225 yrkandena 3 och
4 samt 1988/89:So233 yrkande 8,

res. I (m)
res. 2 (c)

2. beträffande villkoren för äldre i storstad

att riksdagen avslår motion 1988/89:So225 yrkande 7,

3. beträffande valfrihet och självbestämmande

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:So233 yrkandena 1 —3,
1988/89:So206 och 1988/89:So252 yrkandena 1 och 4,

res. 3 (m, c. fp)

4. beträffande personliga assistenter åt äldre och handikappade
m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:So224 yrkande 3,
1988/89:So255 yrkande 1 och 1988/89:So267,

res. 4 (fp. mp)

5. beträffande avveckling av institutionsplatser m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:So233 yrkande 4 och 5
samt 1988/89:So252 yrkande 3,

res. 5 (m, c. fp)

6. beträffande utvidgade flyttningsmöjligheter

att riksdagen avslår motion 1988/89:So235 yrkande 1,

res. 6 (fp)

7. beträffande prövning av behovet av anhörigvård
att riksdagen avslår motion 1988/89:So306 delvis,

res. 7 (mp)

8. beträffande visst förtydligande av socialtjänstlagen
att riksdagen avslår motion 1988/89:So317,

res. S (c)

9. beträffande anställning av anhörigvårdare m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:So306 delvis och
1988/89:So283,

res. 9 (mp)

10. beträffande ersättning för väntjänst

att riksdagen avslår motion 1988/89:So225 yrkande 2,

res. 10 (c)

11. beträffande tekniska hjälpmedel till äldre på ålderdomshem
att riksdagen avslår motion 1988/89:So261 delvis,

res. II (c)

1989/90:SoU 13

30

12. beträffande mobila pensionärsbostäder

att riksdagen avslår motion 1988/89:So517 yrkande 3,

res. 12 (rnp)

13. beträffande statsbidrag till gruppboende för handikappade
att riksdagen avslår motion 1988/89:So224 yrkande 2,

res. 13 (m)

14. beträffande personalpolitiska åtgärder

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:So225 yrkandena 1 och
6, 1988/89:So254 yrkande 2 och 1988/89:So261 delvis,

res. 14 (c. vpk)

15. beträffande omsorgslagens personkrets m.m.

att riksdagen avslår motion 1988/89:So255 yrkandena 14 och 15,

res. 15 (fp)

16. beträffande handikapputredningens nolldirektiv

att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:So252 yrkande
5, 1988/89:So255 yrkande 17 och 1988/89:So289 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

res. 16 (s)

17. beträffande framkomligheten för handikappade
att riksdagen avslår motion 1988/89:So309,

18. beträffande samordnad barn- och vuxenhabilitering

att riksdagen avslår motion 1988/89:So255 yrkandena 10 och 11,

res. 17 (fp)

19. beträffande tillsynen på handikappområdet

att riksdagen avslår motion 1988/89:So252 yrkande 2,

res. IS (c)

20. beträffande fritidshjälpmedel för handikappade
att riksdagen avslår motion 1988/89:So231,

21. beträffande taxor för social hemhjälp

att riksdagen avslår motion 1988/89:So233 yrkande 7,

res. 19 (m)

22. beträffande kostnader inom institutionsbunden äldreomsorg
att riksdagen avslår motion 1988/89:So243,

res. 20 (m)

23. beträffande kostfrågornas betydelse i vården

att riksdagen avslår motion 1988/89:So225 yrkande 9.

res. 21 (c. mp, c)

Stockholm den 23 november 1989
På socialutskottets vägnar

Bo Holmberg

1989/90:SoU13

Närvarande: Bo Holmberg (s), Anita Persson (s), Sten Svensson (m),
Aina Westin (s), Ulla Tillander (c), Ingrid Andersson (s), Per Stenmarck
(m), Johnny Ahlqvist (s), Ingegerd Anderlund (s). Ingrid Hem* -

31

mingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Gudrun Schyman (vpk),
Anita Stenberg (mp), Jan Andersson (s), Sinikka Bohlin (s), Barbro
Westerholm (fp) och Göran Engström (c).

Reservationer

1. Huvudmannaskapet för äldreomsorgen (mom. 1)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med "Utskottet
erinrar" och slutar med "yrkande 8." bort ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motion So233 (m) att den nuvarande
uppdelningen av huvudmannaskapet för äldrevården och äldreomsorgen
försvårar utvecklingen. Ansvaret måste bli klarare och besluten
läggas så nära den enskilda människan som möjligt. Därför bör huvudansvaret
för service och omvårdnad överföras på primärkommunerna.
Om ansvaret på detta sätt övergår från landstingen till kommunerna
måste det givetvis påverka hur de ekonomiska resurserna fördelas.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So233 yrkande 8 bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Motion So225 (c)
yrkandena 3 och 4 avstyrks.

dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa:

1. beträffande huvudmannaskapet för äldreomsorgen
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So233 yrkande 8
och med avslag på motion 1988/89:So225 yrkandena 3 och 4
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Huvudmannaskapet för äldreomsorgen (mom. 1)

Ulla Tillander och Göran Engström (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med "Utskottet
erinrar" och slutar med "yrkande 8." bort ha följande lydelse:

Äldreberedningens förslag att flytta över huvudmannaskapet för
äldreomsorgen till kommunerna kommer enligt utskottets mening
med stor sannolikhet inte att kunna lösa problemen inom äldreomsorgen.
Utskottet delar således uppfattningen i motion So225 (c). Det är i
stället nödvändigt att successivt omstrukturera äldreomsorgen så att
den nödvändiga samverkan mellan landsting och kommuner kan komma
till stånd. En sådan omstrukturering har redan inletts på flera håll
i landet. Avgörande är att kommuner och landsting finner lösningar
som fungerar bra för den enskilde. Utskottet anser det också uppenbart
att kommunerna måste tillföras nya resurser för att äldreomsorgen
skall kunna utvecklas och omstruktureras så att vårdkejdan fungerar.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So225 yrkandena 3
och 4 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Motion
So225 (m) yrkande 8 avstyrks.

1989/90:SoU13

32

dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa:

1. beträffande huvudmannaskapet för äldreomsorgen
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So225 yrkandena
3 och 4 och med avslag på motion 1988/89:So233 yrkande 8
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Valfrihet och självbestämmande (mom. 3)

Sten Svensson (m). Ulla Tillander (c), Per Stenmarck (m), Ingrid
Hemmingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Barbro Westerholm
(fp) och Göran Engström (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med
"Utskottet erinrar" och slutar med "yrkandena 1 och 4." bort ha
följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motionerna So233 (m), So206 (fp)
och So252 (c) att människor som är i behov av samhällets vård och
service måste kunna påverka innehållet i verksamheten. Enligt utskottet
är det nu nödvändigt att vidga utrymmet för individens valfrihet
och självbestämmande. Flera alternativa former för vård och service
måste få möjlighet att utvecklas. Personal inom vården måste få
möjlighet att själva ta över och driva verksamheter.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So233 (m) yrkandena
1 — 3, So206 (fp) och So252 (c) yrkandena 1 och 4 bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

deb att utskottet under mom. 3 bort hemställa:

3. beträffande valfrihet och självbestämmande
att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:So233 yrkandena
1 — 3, 1988/89:So206 och 1988/89:So252 yrkandena 1
och 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

4. Personliga assistenter åt äldre och handikappade
m.m. (mom. 4)

Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Anita Stenberg (mp) och Barbro Westerholm
(fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med
"Utskottet avstyrker även" och slutar med "So267 (mp)." bort ha
följande lydelse:

Utskottet ser positivt på det s.k. STIL-projektet inom handikappomsorgen.
Där läggs alla resurser som i dag används till hemtjänst,
arbetsbiträde, ledsagarservice etc. i en pott som disponeras av den
funktionshindrade själv för anställning av en personlig assistent. Därmed
ges han eller hon möjlighet att bestämma över servicen och hur
den utformas. Enligt utskottet är det angeläget att liknande projekt
uppmuntras både inom äldreomsorgen och handikappomsorgen. En -

1989/90: SoU 13

33

ligt utskottet skulle också försök med servicekupong eller servicepeng
kunna vara en del i en större satsning att öka valfriheten för den
enskilde.

Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 4 bort hemställa:

4. beträffande personliga assistenter åt äldre och handikappade
m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:So224 yrkande
3, 1988/89:So255 yrkande 1 och 1988/89:So267 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Avveckling av institutionsplatser m.m. (mom. 5)

Sten Svensson (m), Ulla Tillander (c), Per Stenmarck (m), Ingrid
Hemmingsson (m). Anita Stenberg (mp), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp),
Barbro Westerholm (fp) och Göran Engström (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med
"Utskottet vidhåller" och slutar med "Motionsyrkandena avstyrks."
bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening får inte institutionsplatserna avvecklas
snabbare än hemvården — social hemhjälp och hemsjukvård — hinner
byggas ut. Detta bör med anledning av motionerna So233 (m)
yrkandena 4 och 5 samt So252 (c) yrkande 3 ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 5 bort hemställa:

5. beträffande avveckling av institutionsplatser m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:So233 yrkandena
4 och 5 samt 1988/89:So252 yrkande 3 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Utvidgade flyttningsmöjligheter (mom. 6)

Ingrid Ronne-Björkqvist och Barbro Westerholm (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med
"Utskottet erinrar" och slutar med "So235 (fp)." bort ha följande
lydelse:

Enligt utskottets mening är det av yttersta vikt att gamla och sjuka
som vill flytta snarast ges möjlighet att göra det, också i de fall de
behöver särskilt boende och vård. Om Landstingsförbundets och
Svenska kommunförbundets rekommendationer i ämnet inte får avsedd
effekt bör lagstiftning tillgripas för att klara problemet. Vad
utskottet anfört med anledning av motion So235 (fp) yrkande 1 bör
ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 6 bort hemställa:

6. beträffande utvidgade flyttningsmöjligheter

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So235 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

1989/90:SoU 13

34

7. Prövning av behovet av anhörigvård (mom. 7)

Anita Stenberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med "En
grundläggande" och slutar med "(yrkandet delvis)." bort ha följande
lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motion 1988/89:So306 (mp) att behovet
av anhörigvård bör prövas enligt samma principer som behovet av
hemtjänst. Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 7 bort hemställa:

7. beträffande prövning av behovet av anhörigvård

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So306 delvis
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Visst förtydligande av socialtjänstlagen (mom. 8)

Ulla Tillander och Göran Engström (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med
"Utskottet har redan" och slutar med "Motionen avstyrks." bort ha
följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att socialtjänstlagen behöver
förtydligas så att det av lagen entydigt framgår att anhörig- eller
vårdarlön kan utbetalas. Vad utskottet anfört med anledning av motion
So317 (c) bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 8 bort hemställa:

8. beträffande visst förtydligande av socialtjänstlagen

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So317 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. Anställning av anhörigvårdare m.m. (mom. 9)

Anita Stenberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med "Vad
sedan gäller" och slutar med "So283 (s) avstyrks." bort ha följande
lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motion So306 (mp) att vid vård av
anhörig ekonomisk kompensation, motsvarande anställning inom
hemtjänsten, skall utges som ersättning för inkomstbortfallet. Vad
utskottet anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 9 bort hemställa:

9. beträffande anställning av anhörigvårdare m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:So306 delvis och
med anledning av motion motion 1988/89:So283 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

1989/90:SoU13

35

10. Ersättning för väntjänst (mom. 10)

Ulla Tillander och Göran Engström (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med "Vad
slutligen" och slutar med "yrkande 2." bort ha följande lydelse:

Vad slutligen gäller ersättningen till äldre som gör väntjänster är det
enligt utskottets mening angeläget att det finns möjligheter att utge
ersättning för den enskildes kostnader. 1 vissa fell när ersättning utgår
sker det i sådan form att den beskattas trots att den faktiskt är en
omkostnadsersättning. Utskottet har förståelse för att detta kan upplevas
som stötande av den det drabbar. Vad utskottet nu anfört bör ges
regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 10 bort hemställa:

10. beträffande ersättning för väntjänst

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So255 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. Tekniska hjälpmedel till äldre på ålderdomshem
(mom. 11)

Ulla Tillander och Göran Engström (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med
"Utskottet erinrar" och slutar med "(yrkandet delvis)." bort ha följande
lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det behövs ändringar i
de regler som styr tillhandahållandet av tekniska hjälpmedel för den
som bor på ålderdomshem. Detta är nödvändigt för att säkerställa en
hög vårdstandard i ålderdomshemsboende. Vad utskottet anfört med
anledning av motion So261 (c) i denna del bör ges regeringen till
känna.

dels att utskottet under mom. 11 bort hemställa:

11. beträffande tekniska hjälpmedel till äldre på ålderdomshem
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So261 delvis
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

12. Mohila pensionärsbostäder (mom.12)

Anita Stenberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med
"Utskottet är medvetet" och slutar med "avstyrks därmed." bort ha
följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att försöken med mobila
pensionärsbostäder bör utvärderas och eventuellt utvidgas. Vad utskottet
anfört bör ges regeringen till känna.

1989/90:SoU13

36

dels att utskottet under mom. 12 bort hemställa:

12. beträffande mobila pensionärsbostäder

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So517 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

13. Statsbidrag till gruppboende för handikappade
(mom. 13)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med
"Utskottet har" och slutar med "yrkande 2." bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är synnerligen
angeläget att en utbyggnad av gruppboende för handikappade kommer
till stånd. En särskild satsning på gruppboende för handikappade är så
angeläget att staten enligt utskottets mening under ett utvecklingsskede
bör ekonomiskt stödja den nödvändiga utbyggnaden. Regeringen bör
snarast överväga hur en ekonomisk stimulans till huvudmännen kan
utformas och snarast återkomma till riksdagen med förslag. Vad utskottet
anfört med anledning av motion So224 (m) yrkande 2 bör ges
regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 13 bort hemställa:

13. beträffande statsbidrag till gruppboende för handikappade
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So224 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

14. Personalpolitiska åtgärder (mom. 14)

Ulla Tillander (c). Gudrun Schyman (vpk) och Göran Engström (c)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med
"Utskottet erinrar" och slutar med "yrkandet delvis." bort ha följande
lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det behövs flera olika,
konstruktiva insatser för att lösa de på många håll svåra problemen
med att rekrytera och behålla personalen som arbetar inom vården.
Det behövs en lyhördhet för de anställdas erfarenheter och uppslag.
De anställdas initiativ och kreativitet måste tas till vara. Enligt utskottet
behövs det ett omfattande utvecklingsarbete vad gäller vård- och
omsorgspersonalens arbetsvillkor, arbetsmiljö, personalutveckling, utbildning
och rekrytering. Det måste också till en ökad anpassning när
det gäller arbetstider, en mänskligare helgtjänstgöring. Vidare behöver
arbetsorganisationen ses över så att de yngsta kan slippa ensamarbete.
Enligt utskottet måste också åtgärder vidtas för att öka attraktiviteten i
de utbildningar som leder fram till vård- och serviceyrken inom
äldreomsorgen.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So225 (c) yrkandena
1 och 6, So254 (c) och So261 (c) i denna del bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.

1989/90:SoU 13

37

dels att utskottet under mom. 14 bort hemställa:

14. beträffande personalpolitiska åtgärder

att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:So225 yrkandena
1 och 6, 1988/89:So254 yrkande 2 och 1988/89:So261
delvis bör riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.

15. Omsorgslagens personkrets m.m. (mom. 15)

Ingrid Ronne-Björkqvist och Barbro Westerholm (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med
"Utskottet konstaterar" och slutar med "15 avstyrks." bort ha följande
lydelse:

Redan vid tillkomsten av 1985 års omsorgslag uttalade sig utskottet
för en utvidgning av den personkrets som omfettas av lagen. Våren
1988 uttalade utskottet mot bakgrund av den då aviserade och numera
tillsatta handikapputredningen att utskottet förutsatte att utredningsarbetet
skulle bedrivas så att ett delförslag beträffande personkretsen
snabbt kunde lämnas. Utskottet finner det anmärkningsvärt att utskottets
uttalanden inte beaktats. Regeringen bör enligt utskottets mening
ge utredningen i uppdrag att snarast presentera ett förslag i denna del.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So255 (fp) yrkande 15
bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 15 bort hemställa:

15. beträffande omsorgslagens personkrets

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So255 yrkande
15 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

16. Handikapputredningens nolldirektiv (mom. 16)

Bo Holmberg, Anita Persson, Aina Westin, Ingrid Andersson, Johnny
Ahlqvist, Ingegerd Anderlund, Jan Andersson och Sinikka Bohlin (alla
s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med "Enligt
utskottets" och slutar med "till känna." bort ha följande lydelse:

Det är enligt utskottet av stor vikt att handikappområdet kan tillföras
sådana resurser att nödvändiga åtgärder på området kan komma till
stånd. Utskottet är dock inte berett att ställa sig bakom krav på att de
generella direktiv som gäller för alla utredningar inte skall gälla för
den nu arbetande 1989 års handikapputredning eller andra utredningar
på handikappområdet. Utskottet erinrar i sammanhanget om den
ansvars- och finanseringsprincip som gäller inom handikappområdet.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna So252 (c) yrkande 5,
So255 (fp) yrkande 17 och So289 (vpk).

1989/90: SoU 13

38

dels att utskottet under mom. 16 bort hemställa:

16. beträffande handikapputredningens nolldirektiv
att riksdagen avslår motionerna 1988/89:So252 yrkande 5,
1988/89:So255 yrkande 17 och 1988/89:So289,

17. Samordnad barn- och vuxenhabilitering
(mom. 18)

Ingrid Ronne-Björkqvist och Barbro Westerholm (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med "Enligt
utskottet" och slutar med "10 och 11." bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är väsentligt att en
ökad samordning av barnhabiliteringen och vuxenhabiliteringen kommer
till stånd. Handikapputredningen bör prioritera arbetet med dessa
frågor och skyndsamt lägga fram förslag som kan leda till att habiliteringen
för barn och vuxna förbättras. Vad utskottet anfört bör ges
regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 18 bort hemställa:

18. beträffande samordnad barn- och vuxenhabilitering

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So255 yrkandena
10 och 11 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

18. Tillsynen på handikappområdet (mom. 19)

Ulla Tillander och Göran Engström (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27 börjar med
"Utskottet erinrar" och slutar med "yrkande 2 avstyrks." bort ha
följande lydelse:

Enligt utskottet är det nödvändigt — och därvid delar utskottet
uppfattningen i motion So252 (c) — att tillsynsfrågorna på handikappområdet
blir föremål för särskild uppmärksamhet i det pågående
arbetet på handikappområdet. Detta bör ges regeringen till känna.

deb att utskottet under mom. 19 bort hemställa:

19. beträffande tillsynen på handikappområdet

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So252 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

19. Taxor för social hemhjälp (mom.21)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med
"Utskottet konstaterar" och slutar med "(m) yrkande 7." bort ha
följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är otillfredsställande
med en stor variation mellan kommunerna när det gäller avgifterna
för social hemhjälp. En enhetstaxa är enligt utskottet den bästa taxere -

1989/90:SoU13

39

formen. I den mån inkomstberoende taxor används bör dessa relateras
till nettoinkomsten efter skatt inklusive bostadstillägg. Vad utskottet
anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 21 bort hemställa:

21. beträffande taxor för social hemtjänst

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:So233 yrkande 7
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

20. Kostnader inom institutionsbunden äldreomsorg
(mom. 22)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med "Även
motion" och slutar med "(m) avstyrks." bort ha följande lydelse:

Motion So243 (m) tar upp avgifterna inom den institutionsbundna
äldreomsorgen. Regeringen bör överväga de synpunkter som aktualiseras
i motion So243 (m). Vad utskottet anfört bör ges regeringen till
känna.

dels att utskottet under mom. 22 bort hemställa:

22. beträffande kostnader inom institutionsbunden äldreomsorg
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So243 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

21. Kostfrågornas betydelse i vården (mom. 23)

Ulla Tillander (c), Anita Stenberg (mp) och Göran Engström (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med
"Utskottet erinrar" och på s. 30 slutar med "yrkande 9 avstyrks." bort
ha följande lydelse:

Utskottet gör följande bedömning.

Kosten är av central betydelse i vården. Kunskaperna om kost- och
näringsfrågor är ofta otillräckliga hos dem som arbetar inom sjukvården
och den sociala omsorgen. Enligt utskottet är det därför nödvändigt
— och därvid delar utskottet uppfattningen i motion So225 (c)
— att dessa frågor särskilt beaktas i vårdyrkesutbildningarna och i
fortbildningen av vårdpersonalen. Vad utskottet anfört bör ges regeringen
till känna.

dels att utskottet under mom. 23 bort hemställa:

23. beträffande kostfrågornas betydelse i vården

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So225 yrkande 9
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

1989/90: So U13

40

Särskilt yttrande

1989/90:

Statsbidrag till gruppboende för handikappade
(mom. 13)

Ingrid Ronne-Björkqvist och Barbro Westerholm (båda fp) anför:

Vi erinrar om att folkpartiet bl.a. i motion 1988/89:Bo226 (fp) föreslagit
ett särskilt investeringsbidrag för att stimulera utbyggnaden av
gruppboende för dementa.

1989/90:SoU 13

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motioner 1

Utskottet 4

Huvudmannaskapet för äldreomsorgen m.m 4

Valfrihet och självbestämmande 7

Avveckling av institutionsplatser m.m 11

Utvidgade flyttningsmöjligheter 12

Närståendevård m.m 15

Särskilda boendeformer 18

Personalpolitiska frågor 20

Vissa särskilda frågor om handikappade 22

Övriga frågor 28

Hemställan 30

Reservationer 32

Särskilt yttrande 41

42