Socialutskottets betänkande
1989/90:SoU12

Vissa frågor rörande dementa

1989/90

SoU12

Sammanfattning

I betänkandet behandlas ett tiotal motionsyrkanden från den allmänna
motionstiden 1989 som behandlar olika frågor om demens.

I syfte att informera sig om demenssjukdomarna, den aktuella
situationen när det gäller vård och boende för dementa och om
utbyggnadsplaner m.m. hos landsting och kommuner har utskottet den

19 oktober i år hållit en offentlig utfrågning i ämnet. En stenografisk
utskrift från utfrågningen fogas till betänkandet som bilaga.

Med anledning av ett motionsyrkande (fp) uttalar utskottet att det är
mycket angeläget med en ökad forskning kring demenssjukdomarnas
orsaker och möjligheterna till behandling. Mot bakgrund av det ökande
antalet människor i hög ålder och de särskilda problem som
drabbar de demenssjuka och deras familjer är denna forskning viktig.
Även vid den öppna utskottsutfrågningen har betydelsen av forskningen
om Alzheimers sjukdom m.fl. demenssjukdomar framhållits. Enligt
utskottets mening kräver forskningen om demens ökade resurser.
Utskottet förutsätter att detta kommer att beaktas vid utformningen av
nästa års forskningsproposition. Vad utskottet anfört föreslås riksdagen
ge regeringen till känna. Utskottets s-ledamöter reserverar sig mot
beslutet och anser att riksdagen i avvaktan på 1990 års forskningsproposition
bör avstå från att göra uttalanden om forskningsbehov.

När det gäller gruppboende för dementa konstaterar utskottet att det
är uppenbart att behovet av platser i gruppboende kommer att vara
avsevärt större än den utbyggnad som nu planeras i kommuner och
landsting. Det är därför enligt utskottet nu nödvändigt att prioritera
utbyggnaden av denna form för vård och boende. Vad utskottet anfört
föreslås riksdagen ge regeringen till känna.

Utskottet avstyrker ett motionsyrkande (fp) om statligt stimulansbidrag
till gruppboende för dementa. I sistnämnda del föreligger dels en
reservation av utskottets m-, c- och mp-ledamöter, dels en reservation
av utskottets fp- och vpk-ledamöter.

Övriga motionsyrkanden avstyrks. Ytterligare fem reservationer utöver
de tidigare nämnda har avlämnats.

1 Riksdagen 1989/90. 12 sami. Nr 12

Motioner

1989/90:SoU 12

1988/89:So225 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening uttalar att utökade möjligheter till
gruppboende är en viktig primärkommunal uppgift.

1988/89:233 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om riktlinjerna för utbyggnad av gruppboende för
åldersdementa.

1988/89:So459 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag
att utforma en till allmänheten riktad informationskampanj i linje
med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet att stödja och ge goda möjligheter till
ökad forskning om demenssjukdomarnas orsaker och möjligheterna
till rehabilitering,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om att alla dementa som behöver skall ha tillgång
till dagverksamhet senast vid sekelskiftet.

1988/89:So480 av Gösta Bohman m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av länsvisa, för diagnostik och utredning
av ålderssjukdomar och demensliknande tillstånd ansvariga utredningsavdelningar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av regionala centra för forskning och
behandlingsutveckling inom neurogeriatriken,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om nödvändigheten av att den svenska hälso- och
sjukvårdspolitiken bättre anpassas till de ålderssjukas behov.

Motiveringen till motionsyrkandena återfinns i motion
1988/89: Ub625.

Motion överflyttad från bostadsutskottet

1988/89:Bo226 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag om statligt stimulansbidrag för gruppboende
för dementa i linje med vad som anförts i motionen.
Motiveringen återfinns i motion 1988/89:So459.

Utskottet

l989/90:SoL'i

Allmän bakgrund

Demenssjukdomarna hör till de vanligaste sjukdomarna hos äldre
människor. Demenssjukdomar kan dock börja tidigt. Det anses inte
ovanligt med demenssjukdomar i 50—60-årsåldern. I flera epidemiologiska
undersökningar har visats att ca 5 % av befolkningen över 65 år
lider av demenssjukdorn. I den del av befolkningen som är över 80 år
beräknas 15 % vara drabbade av svår demens. I Umeå har andelen
dementa på institutioner studerats vid olika tillfällen. Andelen dementa
på långvårdsklinik har från 1975 till 1982 ökat från 59 till 63 %,
dvs. en ökning med 4 %. På sjukhem hade andelen dementa ökat med
6,3 % och på ålderdomshem/servicehus med 1,7 %. En förklaring
härtill har ansetts vara att det skett en kraftig satsning på ökad
hemsjukvård. I jämförelse med somatiskt långtidssjuka har det ansetts
svårare att i hemsjukvården klara patienter hos vilka hjärnans funktioner
sviktar.

En sammanställning av ett antal studier, där man undersökt individer
med dement beteende som remitterats för en första utredning, har
visat att en majoritet hade diagnosen Alzheimers sjukdom. Den näst
vanligaste orsaken till det dementa beteendet var multiinfarktdemens.
Andra orsaker är s.k. frontallobsdemens, vissa infektionsdemenser,
demens orsakad av missbruk och miljögifter m.m. Demensliknande
sjukdomsbilder kan ibland uppträda utan att det Finns någon egentlig
hjärnsjukdom. Sådan pseudodemens eller falsk demens kan t.ex. orsakas
av en svår depression eller en annan psykisk sjukdom eller av
läkemedel eller biverkningar av läkemedel. Det har uppskattats att
man hos 15—20 % av patienterna finner behandlingsbara orsaker till
det dementa beteendet.

(Källor: Svensk Medicin nr 2/1988 samt Källa/32:Försummad folksjukdom.
)

Information om demenssjukdomar

I motion !988/89:So459 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att
utforma en tili allmänheten riktad informationskampanj i linje med
vad som anförts i motionen (yrkande 1). Motionärerna anför att det är
nödvändigt att öka kunskapen om demenssjukdomarna och deras
utbredning. Fördomar måste undanröjas och föreståelse skapas för
vikten av att satsa på verksamhet och boende för dementa. Bättre
kunskaper skulle innebära en stor lättnad inte minst för de dementas
anhöriga. Socialstyrelsen bör därför få i uppdrag att utforma en
informationskampanj om demenssjukdomar. Kampanjen bör enligt
vad som anförs i motionen rikta sig till allmänheten och utformas i
samarbete med anhörigorganisationerna.

I motion 1988/89:So480 av Gösta Bohman m.fl. (m) framhålls
betydelsen av information till bl.a. anhöriga, läkare och annan vårdpersonal.
Det finns dock inte något yrkande i den delen.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget att öka
kunskaperna om demenssjukdomarna. Detta är även av betydelse för
att fördomar skall kunna undanröjas och förståelse skapas för de
svårigheter som en demenssjukdom kan innebära både för den sjuke
själv och hans anhöriga. Information behövs även för personal inom
äldreomsorg och sjukvård som deltar i vården av demenssjuka. Information
behövs således på flera olika områden och på olika nivåer. Ett
särskilt ansvar åvilar därvid socialstyrelsen. Under senare tid har
intresset ökat för demenssjukdomarna. Även massmedier har på olika
sätt tagit upp dessa frågor. Det finns också anledning att erinra om det
värdefulla informationsarbete som görs av patient- och anhörigföreningar
som Riksförbundet för dementas rättigheter och Alzheimerföreningen.
Utskottet anser sig emellertid kunna förutsätta att nödvändiga
informationssatsningar kommer till stånd utan några särskilda initiativ
från riksdagens sida. Utskottet avstyrker motion So459 (fp) yrkande 1.

Forskning om clemens m.m.

1 motion So459 (fp) hemställs om ett tillkännagivande till regeringen
om vad som anförs i motionen om behovet av att stödja och ge goda
möjligheter till ökad forskning om demenssjukdomarnas orsaker och
möjligheterna till rehabilitering (yrkande 2).

I motion So480 (m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om
att det behövs regionala centra för forskning och behandlingsutveckling
inom neurogeriatriken (yrkande 2). Enligt motionärerna bör det
vid varje regionsjukhus finnas regionala centra för diagnostik, behandling,
vårdutveckling, forskning och undervisning med inriktning på
demenssjukdomar. Dessa centra skall, anförs det vidare i motionen,
tillförsäkras resurser i psykiatri, neurologi, geriatrik och neuropsykologi
samt diagnostiska resurser inom röntgen och neurofysiologi.

Utskottet har vid några tillfällen tidigare behandlat behovet av forskning
om demens m.m.

I betänkandet SoU 1987188:18 behandlades motioner om forskning
kring åldrandets problem. Utskottet konstaterade därvid att det föreligger
ett stort behov av forskning kring åldrandet. Utskottet välkomnade
ett uppdrag (som då aviserats och som sedermera lämnats) till delegationen
för social forskning (DSF) och forskningsrådsnämnden (FRN)
att utarbeta ett samlat program för äldreforskningen. I avvaktan därpå
fann utskottet inte skäl för åtgärder från riksdagens sida.

I betänkandet 1988l89:SoU6 med anledning av regeringens proposition
om äldreomsorgen inför 90-talet (prop. 1987/88:176) nämndes
uppdraget till DSF och FRN. Olika projekt som behandlar demensfrågor
som har fått stöd av DSF beskrevs. Utskottet hänvisade (s. 40) till
det nämnda uppdraget och till att flera projekt som rör forskning

1989/90:SoU12

kring demenssjukdomar och möjligheterna till rehabilitering redan
pågick med stöd av DSF. Utskottet fann därför inget skäl till ytterligare
initiativ från riksdagen angående demensforskning och avstyrkte därmed
den då aktuella motionen.

Även i betänkandet 1988l89:SoU12 behandlade utskottet motionsförslag
med krav på en förstärkning av forskningsinsatserna kring
åldrandet. Därvid redovisades ytterligare projekt och insatser. Utskottet
fann (s. 12) att det mot bakgrund av den forskning som pågår och
planeras på området inte förelåg skäl för det initiativ som förordades i
de då aktuella motionerna, varför de avstyrktes.

Utbildningsutskottet har i betänkandet 1988/89:UbU25 behandlat ett
motionsyrkande (m) om ökade forskningsinsatser i fråga om demens
och demensliknande tillstånd. Utbildningsutskottet hänvisade därvid
till att riksdagen vid riksmötet 1986/87 beslutat att införa treåriga
planeringsperioder för forskning och forskarutbildning (prop.
1986/87:80, UbU 26, rskr. 282) och anförde vidare:

Inför en sådan treårsperiod beslutar riksdagen om resursförändringar
och om nya tjänster inför den kommande treårsperioden. Vid detta
tillfälle finns ett omfattande material framtaget inom olika sektorer
vilket gör en samlad bedömning och prioritering möjlig. Under pågående
treårsperiod förbereds en ny forskningsproposition avseende en
ny treårsperiod. Under denna tid finns i allmänhet inte anledning eller
utrymme för riksdagen att besluta om ändringar av de tidigare fattade
besluten som gäller hela den pågående perioden, i synnerhet som en
samlad bedömning av skilda och angelägna forskningsbehov knappast
är möjlig innan nytt planeringsmaterial föreligger.

Utbildningsutskottet konstaterade att det i den aktuella motionen liksom
i vissa andra motioner begärdes uttalanden från riksdagens sida
som skulle innebära en prioritering av vissa avgränsade områden inte
bara gentemot övriga motionsledes aktualiserade områden utan även
gentemot alla andra områden som inte blivit föremål för någon motion
just detta år. Utskottet ansåg att riksdagen inte borde göra en
sådan bedömning eller prioritering. Utan att i sak ha bedömt något av
de enskilda yrkandena föreslog utbildningsutskottet att riksdagen

— med hänvisning till att budgetåret 1989/90 är det sista i en ännu
pågående planeringsperiod om tre år för forskning och att en forskningsproposition
skall föreläggas riksdagen våren 1990 — skulle avslå
motionsyrkandet om ökade forskningsinsatser beträffande demens och
demensliknande tillstånd. Riksdagen följde utskottet (rskr. 104).

Socialutskottet gör nu följande bedömning.

Utskottet delar uppfattningen att det är mycket angeläget med en ökad
forskning kring demenssjukdomarnas orsaker och möjligheterna till
behandling. Mot bakgrund av det ökande antalet människor i hög
ålder och de särskilda problem som drabbar de demenssjuka och deras
familjer är denna forskning viktig. Denna uppfattning har också kommit
till uttryck i flera av utskottets tidigare betänkanden. Även vid
utskottsutfrågningen har betydelsen av forskningen om Alzheimers
sjukdom m.fl. demenssjukdomar framhållits.

1989/90:SoU12

Enligt utskottets mening kräver forskningen om demens ökade
resurser. Utskottet förutsätter att detta kommer att beaktas vid utformningen
av nästa års forskningsproposition.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So459 (fp) yrkande 2
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

I motion So480 (m) begärs ett uttalande från riksdagens sida om
inrättande av regionala centra för forskning och behandlingsutveckling
inom neurogeriatrik. Utskottet anser inte att riksdagen bör ta ställning
till var forskningen på detta område bör bedrivas. Utskottet avstyrker
således motion So480 (m) yrkande 2.

Vård och behandling

I motion So480 (m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad
som anförs i motionen om behovet av länsvisa, för diagnostik och
utredning av ålderssjukdomar och demensliknande tillstånd ansvariga
utredningsavdelningar (yrkande 1). Motionärerna påtalar att det inte
finns någon medicinsk disciplin som officiellt har ett samlat ansvar för
utredning och vård av dementa. Utredning om vård av dementa är
krävande och förutsätter kvalificerad personal. Därför anser motionärerna
det nödvändigt att i varje län ha tillgång till särskilt ansvarig
utredningsavdelning med resurser inom röntgen- och neurofysiologiområdet.

I samma motion begärs vidare ett tillkännagivande till regeringen
om vad i motionen anförts om nödvändigheten av att den svenska
hälso- och sjukvårdspolitiken bättre anpassas till de åldersdementas
behov (yrkande 3). Motionärerna anför att. när det gäller vården av de
sjuka, en kedja måste skapas av differentierade möjligheter anpassade
till sjukdomarnas förlopp samt de anhörigas och sjukas villkor och
förutsättningar. Motionärerna framhåller även att det under olika
skeden av demenssjukdom kan vara aktuellt med olika typer av vård.

I motion So459 (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om
att alla dementa som behöver det skall ha tillgång till dagverksamhet
senast vid sekelskiftet (yrkande 3). Motionärerna anför att det är dags
för en storsatsning på dagvård för dementa. Visserligen sker en utbyggnad
av dagvårdsverksamheter men den är långt ifrån tillräcklig.

Aven frågor om vården för dementa har tidigare behandlats av utskottet.

1 betänkandet SoU 1987/88:15 redovisade utskottet att socialstyrelsen
i rapporten Leva självständigt — Om dagvård och gruppboende för
åldersdementa (Socialstyrelsen redovisar 1986:2 ) gett en ingående beskrivning
av verksamhet med dagvård och gruppboende för åldersdementa.
Av rapporten framgår bl.a. att en förnyelse av vård- och
boendeformer för patienter med symtom på åldersdemens påbörjats på
olika håll i landet. Modeller för dessa verksamheter har varit dagvården
på Sabbatsbergs sjukhem i Stockholm och Klockargården på
Öland samt gruppboende på Råbyhemmmet i Upplands Bro. Dessa
verksamheter har också beskrivits i rapporterna Att bo kvar hemma

1989/90: So Li 12

— en rättighet (Socialstyrelsen redovisar 1983:1), Rapport från Klockargården
i Löt (Kalmar låns landsting och. socialstyrelsen 1984) samt
Annorlunda långvård (Socialstyrelsen redovisar 1983:2). Vidare hänvisades
till rapporten Glömsk men inte glömd (Socialstyrelsen redovisar
1987:6) i vilken redovisades dels en landsomfattande enkät om de
åldersdementas boende- och vårdsituation, dels en sammanställning av
de dagvårds- och gruppboendeförsök som under de senaste åren kommit
i gång i landet eller som planerades.

I betänkandet behandlades bl.a. motionskrav på ökad samverkan
mellan olika delar av sjukvården och socialtjänsten och på länsvis
samlade medicinska utredningsresurser men även på utbyggd verksamhet
med dagvård och gruppboende.

Utskottet konstaterade (s. 18 f.) att människor med demens länge
tillhört en grupp gamla människor som blivit försummad på grund av
att kunskaper saknats om hur deras problem kan lösas. Utskottet
noterade dock att allt fler kommuner och landsting har påbörjat eller
planerar verksamhet för dessa äldre och att olika försök med dagvård
och gruppboende pågår över hela landet. Utskottet ansåg det angeläget
att arbetet med att utveckla goda och värdiga vård- och boendeformer
för de åldersdementa fortsätter. Utskottet uttalade också att det krävs
ett stort mått av samverkan mellan hälso- och sjukvårdshuvudmännen
och socialtjänsten. Vidare anfördes att dagsjukvård och rörliga öppenvårdsteam
i vissa fall kan ge möjlighet att bo kvar i den egna bostaden.
Ett alternativ ansågs gruppboendet vara. Utskottet pekade också på
angelägenheten av att de åldersdementas livsföring normaliseras och att
vården inte ger avkall på respekten för den enskildes integritet. Utskottet
konstaterade att det på olika håll pågår ett omfattande planeringsoch
utvecklingsarbete. Mot den bakgrunden ansåg sig utskottet kunna
förutsätta att de aktuella motionskraven skulle komma att uppmärksammas
utan något riksdagens initiativ.

Vad särskilt gällde kraven på en bättre samordning och länsvis
samlade resurser hänvisade utskottet även till att socialstyrelsen noga
följer utvecklingen i kommuner och landsting.

I proposition 1987188:176 om äldreomsorgen inför 90-talet framhölls
dagverksamheter som en mycket viktig del i den samlade äldreorganisationen.
Särskilt framhölls angelägenheten av att utveckla dagverksamheter
för personer med åldersdement beteende. I propositionen
betonades vidare att samverkan mellan länssjukvårdens kliniker, primärvård
och socialtjänst behöver utvecklas ytterligare.

1 betänkandet 1988/89:SoU6 med anledning av den nämnda propositionen
behandlade utskottet ett särskilt motionsyrkande om dagvård
för åldersdementa. Därvid återgavs utskottets tidigare uttalanden i det
redan nämnda betänkandet 1987/88 SoU15. Vidare hänvisades till
olika uttalanden i äldrepropositionen.

Utskottet erinrade (s. 20) om sina tidigare uttalanden. Utskottet fann
anledning att ännu en gång betona angelägenheten av att vården för de
åldersdementa och därvid även dagvården byggs ut. Utskottet hänvisa -

1989/90:SoU12

de på nytt till att ett omfattande planerings- och utvecklingsarbete
pågår. Något särskilt initiativ från riksdagens sida ansågs inte behövligt,
varför utskottet avstyrkte det då aktuella motionsyrkandet.

Utskottet gör nu följande bedömning.

Utskottet delar den grundläggande uppfattningen i motion So480 (m)
att de demenssjuka tidigt bör bli föremål för kvalificerad utredning.
Betydelsen av detta har också framhållits vid den öppna utskottsutfrågningen.
Det bör emellertid ankomma på hälso- och sjukvårdshuvudmännen
att avgöra vilken organisation som bäst kan tillgodose kraven
på tidig och kvalificerad utredning för de demenssjuka. Riksdagen bör
därför enligt utskottet avstå från att göra något uttalande med anledning
av kravet på särskilda utredningsavdelningar i varje län. Yrkande
1 i motion So480 (m) avstyrks.

Vad sedan gäller kraven i yrkande 3 i motion So480 (m) på en
bättre anpassning av hälso- och sjukvårdspolitiken till de åldersdementas
behov och utformning av vårdkedjor och alternativa vårdformer
erinrar utskottet om de uttalanden som utskottet tidigare gjort. Utskottet
har i olika sammanhang betonat att det är nödvändigt med flexibla
lösningar när det gäller vård och boende för människor med demens.
Utskottet har också framhållit vikten av en samverkan mellan hälsooch
sjukvård och socialtjänst när det gäller uppbyggnaden av nödvändiga
resurser för vård och boende för dementa. Utskottets uttalanden
står i god överensstämmelse med vad som anförs i motion So480 (m).
Enligt utskottet behövs därmed inte något tillkännagivande från riksdagens
sida i denna del. Det nyss anförda äger giltighet även beträffande
kraven i motion So459 (fp) på en utbyggd dagverksamhet för dementa.
Utskottet vill dessutom erinra om att såväl regeringen i äldrepropositionen
(prop. 1987/88:176) som utskottet vid flera tillfällen framhållit
att dagverksamheterna, som enligt alla erfarenheter visat sig vara av
mycket stort värde för människor med demens, måste utvecklas. En
utbyggnad av sådana verksamheter har redan inletts i många kommuner.
Det finns anledning anta att denna utbyggnad kommer att fortsätta.
Något uttalande med anledning av kraven i motion So459 (fp) bör
därför inte göras.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna So480 (m) yrkande
3 och So459 (fp) yrkande 3.

Gruppboende för åldersdementa

Några motionsyrkanden tar särskilt upp gruppboende för åldersdementa.

I motion 1988189:So233 av Sten Svensson m.fl. (m) hemställs att
riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad som
anförs i motionen om riktlinjerna för utbyggnad av gruppboende för
åldersdementa (yrkande 6). Motionärerna anför att gruppboende för
dementa har visat sig vara en lämplig boendeform med möjligheter till
individuellt anpassad minnesträning. Motionärerna framhåller att det
är angeläget att kommuner och landsting får möjlighet att utveckla

1989/90: SoU 12

gruppboendeformer avpassade efter lokala behov och förhållanden. En
iitbyggnad av gruppboendet skulle inte bara lösa upp propparna i hela
vårdkedjan utan skulle framför allt ge människorna ett bättre och
värdigare liv.

I motion 1988l89:Bo226 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att
riksdagen hos regeringen skall begära förslag om statligt stimulansbidrag
för gruppboende för dementa i linje med vad som anförs i
motionen. [Motiveringen till motionen, vilken flyttats över till socialutskottet
från bostadsutskottet, finns i den tidigare nämnda motionen
So459 (fp). | Motionärerna anför att förmodligen leder de bristande
möjligheterna att fa bidrag till finansieringen av investeringar i gruppboende
ofta till att ett både medicinskt och ekonomiskt vettigt gruppboende
inte kommer till stånd. För att ytterligare sätta fart på utbyggnaden
av gruppboende bör därför ett statligt stimulansbidrag införas
under en övergångstid. Det skulle exempelvis kunna utformas så att
det täcker halva investeringskostnaden, dock högst 150 000 kr. per
plats. Det skulle innebära att den planerade utbyggnaden på ca 1 000
platser per år skulle kunna fördubblas inom redan givna kommunala
budgetramar. Motionärernas bedömning är att det skulle innebära en
utgift för statskassan om ungefär 300 milj.kr.

Även i motion 1988/89:So225 av Olof Johansson m.fl. (c) anförs att
kommunerna bör tillföras nya resurser för att det skall bli möjligt med
bl.a. gruppbostäder. Motionen innehåller dock inte något yrkande t
den delen.

I det tidigare nämnda betänkandet I988l89:SoU6 behandlade utskottet
ett motionsyrkande om ett femårigt stimulansbidrag i syfte att stimulera
kommunerna att övergå till nya boendeformer (gruppboende) för
åldersdementa. Utskottet hänvisade inledningsvis till vissa uttalanden i
den då aktuella propositionen om äldreomsorgen inför 90-talet. 1 dessa
uttalanden hade regeringen framhållit att den utveckling som i övrigt
förordades skulle komma att fa stor betydelse framför allt för de
åldersdementa. Där hade också framhållits som mycket angeläget att
gruppboendet fortsätter att byggas ut. Gruppboende etableras ibland
inom sjukvårdens institutioner i avvaktan på lämpliga alternativa
boendeformer. Även detta hade bedömts som positivt i propositionen.
I propositionen hade också aviserats ett uppdrag till socialstyrelsen och
bostadsstyrelsen att gemensamt göra en uppföljning och utvärdering av
gruppboendet för att ge erfarenheter till den vidare utvecklingen.

Utskottet anförde (s. 20 f.) att man delade propositionens syn på
vikten av gruppboende för dementa. Denna uppfattning fann man
också överensstämma med grundsynen i den då aktuella motionen.
När det gällde frågan om införande av särskilda stimulansbidrag för
utvecklingen av gruppboende för åldersdementa framhöll utskottet
dock — liksom i fråga om ombyggnad av långvårdsavdelningar på
sjukhus, sjukhem m.m. — att planering för och inrättande av särskilda
vård- och boendeformer är en angelägenhet för landsting och kommu -

1989/90:SoU12

ner. Utskottet ansåg inte heller när det gäller de åldersdementas
boende att något extra stimulansbidrag borde utgå. Utskottet avstyrkte
därmed den aktuella motionen.

I sammanhanget bör också pekas på ett av utskottets uttalanden i
samband med 1988 års förändringar av det ekonomiska stödet till
ålderdomshemmen och bidraget till social hemhjälp. Utskottet uttalade
(SoU 1987188:15 s. 8) att det förutsatte att om ändringar i fråga om
huvudmannaskapet för olika funktioner inom äldreomsorgen beslutas
av riksdagen det måste göras en förutsättningslös översyn av statsbidraget
till social hemhjälp, så att statsbidragsregler anpassade till huvudmannaskapstörändringarna
kan träda i kraft samtidigt.

I samband med att proposition 1987/88:176 om äldreomsorgen inför
90-talet förelädes riksdagen inrättade regeringen en delegation (S
1988:A) med uppdrag att utarbeta ett förslag till närmare utformning
av en förändrad ansvarsfördelning mellan huvudmännen inom samhällets
äldreomsorg samt att analysera organisatoriska, rättsliga och ekonomiska
konsekvenser av en sådan förändring, den s.k. äldredelegationen.
Delegationen har överlämnat rapporten (Ds 1989:27) Ansvaret
för äldreomsorgen. Efter remissbehandling bereds rapporten för närvarande
i regeringskansliet.

Äldredelegationen anför i sin rapport (s. 186) att det enligt delegationens
mening finns skäl att överväga hur statens stöd till huvudmännen
bör utformas efter en förändring av huvudmannaskapet för äldreomsorgen.
Enligt delegationen talar mycket för att en del av statens
bidrag till huvudmännen bör vara riktad till insatser som bedöms
särskilt angelägna att stödja under ett bestämt utvecklingsskede.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare understrukit att gruppboende
är en lämplig boendeform för dementa och att det är angeläget att
gruppboendet byggs ut. Behovet av platser i gruppboenden för åldersdementa
fram till år 2000 har uppskattats, enligt vissa kalkyler, vara
mellan 12 000 och 15 000 platser och enligt andra vara så högt som
30 000 platser. Det är i alla händelser uppenbart att behovet av platser
i gruppboende kommer att vara avsevärt större än den utbyggnad som
nu planeras i kommuner och landsting. Det är därför enligt utskottet
nu nödvändigt att prioritera utbyggnaden av denna form för vård och
boende.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So233 (m) yrkande 6
bör ges regeringen till känna.

Vad sedan gäller kraven i motion Bo226 (fp) på statliga bidrag till
gruppboende för att stimulera utbyggnaden av sådana vidhåller utskottet
sin inställning i betänkandet 1988/89:SoU6 att något särskilt stimulansbidrag
till gruppboende för dementa inte bör utgå. Utskottet erinrar
dock om det tidigare uttalandet i betänkandet SoU 1987/88:15 om
behovet av en översyn av statsbidragsreglerna inför ett framtida beslut
om ändrat huvudmannaskap för äldreomsorgen. Med det anförda
avstyrker utskottet motion Bo226 (fp).

1989/90:SoU12

I motion So225 (c) hemställs att riksdagen som sin mening skall uttala
att utökade möjligheter till gruppboende är en viktig primärkommunal
uppgift (yrkande 5). Motionärerna anser det viktigt att slå fast att
en satsning på gruppboendet är en primärkommunal uppgift.

Äldredelegationen föreslår i sin rapport Ansvaret för äldreomsorgen
att kommunerna skall ges en lagstadgad skyldighet att ansvara bl.a. för
gruppboende för åldersdementa samt att de skall ansvara för dagverksamheter.
Förslaget har varit föremål för remissbehandling och bereds
nu i regeringskansliet.

Utskottet konstaterar att äldredelegationen föreslagit en lagstadgad skyldighet
för primärkommunerna att ansvara för bl.a. gruppboende för
åldersdementa. Förslaget bereds för närvarande i regeringskansliet. En
proposition torde komma att avlämnas under år 1990. I avvaktan på
ett regeringsförslag i frågan anser utskottet att riksdagen bör avstå från
att göra något uttalande med anledning av motion So225 (c). Yrkande
5 i motionen avstyrks därför.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande Information om demenssjukdomar

att riksdagen avslår motion 1988/89:So459 yrkande 1,

res. I (fp. mp)

2. beträffande forskning om demenssjukdomar m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So459 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

res. - (sj

3. beträffande regionala centra för forskning och behandlingsutveckling
inom neurogeriatrik

att riksdagen avslår motion 1988/89:So480 yrkande 2,

res. 3 (nu

4. beträffande särskilda utredningsavdelningar i varje län
att riksdagen avslår motion 1988/89:So480 yrkande 1,

res. -i fini

5. beträffande dagverksamhet m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:So480 yrkande 3 och
1988/89:So459 yrkande 3,

res. 5 lin. fp. ci

6. beträffande utbyggnad av gruppboende för åldersdementa

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So233 yrkande 6
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. beträffande stimulansbidrag till gruppboende för dementa
att riksdagen avslår motion 1988/89:Bo226.

res. b (in, c. mpi
res. 7 (fp. vpk)

8. beträffande primärkommunernas ansvar för gruppboende
att riksdagen avslår motion 1988/89:So225 yrkande 5.

res. S (c. mpi

1989/90:SoU 12

Stockholm den 28 november 1989
På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Anita Persson (s),
Sten Svensson (m), Aina Westin (s), Ulla Tillander (c), Ingrid Andersson
(s), Per Stenmarck (m), Johnny Ahlqvist (s), Ingegerd Anderlund
(s), Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh
(c), Gudrun Schyman (vpk), Anita Stenberg (mp), Jan Andersson (s)
och Sinikka Bohlin (s).

Vid behandlingen av mom. 1 — 5 och 8 i hemställan har Barbro
Westerholm (fp) ersatt Daniel Tarschys och Göran Engström (c) Rosa
Östh.

Reservationer

1. Information om demenssjukdomar (mom. 1)

Ingrid Ronne-Björkqvist (fp). Anita Stenberg (mp) och Barbro Westerholm
(fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar med "Ett
särskilt" och slutar med "(fp) yrkande 1." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med motionärerna att regeringen bör uppdra
åt socialstyrelsen att utforma en informationskampanj om demenssjukdomar.
Kampanjen skall rikta sig till allmänheten och bör utformas i
samarbete med anhörigorganisationerna.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So459 (fp) yrkande 1
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa:

1. beträffande information om demenssjukdomar
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So459 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Forskning om demenssjukdomar m.m. (mom. 2)

Bo Holmberg, Anita Persson, Aina Westin, Ingrid Andersson, Johnny
Ahlqvist, Ingegerd Anderlund, Jan Andersson och Sinikka Bohlin
(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar med "Utskottet
delar" och på s. 6 slutar med "till känna." bort ha följande lydelse:
Delegationen för social forskning och forskningsrådsnämnden har
efter ett regeringsuppdrag utarbetat ett samlat program för äldreforsk -

ningen. Flera projekt har inletts sorn rör forskning kring demenssjukdomar
och möjligheterna till rehabilitering. Även vid utskottsutfrågningen
har redovisats olika genomförda och pågående projekt. Utskottet
kan således konstatera att forskningen kring ålderssjukdomarna
utan riksdagsinitiativ fatt en kraftigt ökad uppmärksamhet under senare
tid.

Utskottet erinrar vidare om riksdagsbeslutet om treåriga planeringsperioder
för forskningen och forskarutbildning. Riksdagen har därvid
intagit ståndpunkten att riksdagen i princip bör avstå från att under
tiden mellan behandlingarna av dessa forskningspropositioner göra
bedömningar eller prioriteringar av forskningsbehov. Utskottet anser
att riksdagen även när det gäller forskningen om demenssjukdomarna
bör avstå från sådana bedömningar och prioriteringar. Det finns i
sammanhanget anledning att erinra om att en ny forskningsproposition
skall föreläggas riksdagen under våren 1990.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion So459
(fjp) yrkande 2.

dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa:

2. beträffande forskning om demenssjukdomar m.m.

att riksdagen avstyrker motion 1988/89:So459 yrkande 2,

3. Regionala centra för forskning och
behandlingsutveckling inom neurogeriatrik (mom. 3)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med "Utskottet
anser" och slutar med "(m) yrkande 2." bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att sådana centra bör
inrättas. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

dels att utskottet under mom. 3 bort hemställa:

3. beträffande regionala centra för forskning och behandlingsutveckling
inom neurogeriatrik

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So480 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Särskilda utredningsavdelningar i varje län
(mom. 4)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med "Utskottet
delar" och slutar med "So480 (m) avstyrks." bort ha följande
lydelse:

Utredning och vård av dementa är krävande och förutsätter kvalificerad
personal. Utskottet anser i likhet med motionärerna att det är
nödvändigt att i varje län ha tillgång till en särskilt ansvarig utred -

1989/90:SoU12

ningsavdelning med resurser inom röntgen- och neurofysiologiområdet.
Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

dels att utskottet under mom. 4 bort hemställa:

4. beträffande särskilda utredningsavdelningar i varje län

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:So480 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Dagverksamhet m.m. (mom. 5)

Sten Svensson (m), Ulla Tillander (c), Per Stenmarck (m), Ingrid
Hemmingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp). Barbro Westerholm
(fp) och Göran Engström (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med "Vad
sedan" och slutar med "(fp) yrkande 3." bort ha följande lydelse:

Vad sedan gäller kraven i motionerna So480 (m) och So459 (fp) på
utformningen av vården för dementa vill utskottet framhålla att det är
angeläget att hälso- och sjukvården anpassas bättre till behoven hos
dem som drabbas av en demenssjukdom. Vården måste bli mer differentierad.
De demenssjuka måste så länge som möjligt kunna bo kvar
och vårdas i sitt eget hem. Detta förutsätter en god samplanering av
den vård som ges av den egna familjen och av andra vårdgivare. För
många demenssjuka är dagsjukvård kombinerad med eget boende ett
gott alternativ. Det är därför enligt utskottet angeläget med en satsning
på dagvård för åldersdementa. Ett rimligt mål bör enligt utskottet vara
att alla dementa skall kunna erbjudas plats i dagvård inom en tioårsperiod.
Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 5 bort hemställa:

5. beträffande dagverksamhet m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So480 yrkande 3
och 1988/89:So459 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

6. Stimulansbidrag till gruppboende tor dementa
(mom. 7)

Sten Svensson (m). Ulla Tillander (c), Per Stenmarck (m). Ingrid
Hemmingsson (m), Rosa Östh (c) och Anita Stenberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med "Vad
sedan" och slutar med "Bo226 (fp)." bort ha följande lydelse:

1989/90: Soli 12

den nödvändiga utbyggnaden av verksamheten. Regeringen bör överväga
hur en sådan ekonomisk, stimulans till huvudmännen kan utformas
och snarast återkomma till riksdagen med förslag. Vad utskottet anfört
med anledning av motion Bo226 (fp) bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 7 bort hemställa:

7. beträffande stimulansbidrag till gruppboende för dementa

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Bo226 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Stimulansbidrag till gruppboende för dementa
(mom. 7)

Daniel Tarschys (fp), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) och Gudrun Schyman
(vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med "Vad
sedan" och slutar med "Bo226 (fp).“ bort ha följande lydelse:

Ansvaret för inrättandet av gruppboenden åvilar i dag kommuner
och landsting. Huvudmännens ambitioner att bygga ut denna boendeoch
vårdform är naturligtvis beroende av de ekonomiska resurser som
de förfogar över. Staten bidrar till olika boendeformer för service och
omvårdnad genom t.ex. statsbidrag till social hemhjälp, kommunalt
bostadstillägg och räntestöd vid ny- och ombyggnad. En särskild satsning
på gruppboende för dementa är så angelägen att staten enligt
utskottets mening under ett utvecklingsskede bör ekonomiskt stödja en
nödvändig utbyggnad av gruppboendet för dementa. Ett sådant stimulansbidrag
bör lämpligen utformas som ett investeringsbidrag motsvarande
halva investeringskostnaden, dock högst 150 000 kr. per plats.
För närvarande planeras en utbyggnad av ca 1 000 platser per år. En
fördubbling till 2 000 platser per år skulle innebära en utgift för
statskassan om ungefär 300 milj. kr. per år, vilket enligt utskottets
mening är en rimlig ambitionsnivå. Regeringen bör snarast utarbeta ett
förslag till stimulansbidrag enligt de angivna riktlinjerna och snarast
återkomma till riksdagen.

Vad utskottet anfört med anledning av motion Bo226 (fp) bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 8 bort hemställa:

8. beträffande stimulansbidrag till gruppboende för dementa

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Bo226 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Primärkommunernas ansvar för gruppboende
(mom. 8)

Ulla Tillander (c), Anita Stenberg (mp) och Göran Engström (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med
"Utskottet konstaterar" och slutar med "avstyrks därför." bort ha
följande lydelse:

1989/90:SoU12

Äldredelegationen har förslagit en lagstadgad skyldighet för primärkommunerna
att ansvara för bl.a. gruppboende för åldersdementa. För
att säkerställa en kontinuitet i utbyggnaden av gruppboende för dementa
anser utskottet det angeläget att slå fast att det är en viktig
primärkommunal uppgift att svara för sådant. Vad utskottet anfört
med anledning av motion So225 (c) yrkande 5 bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 8 bort hemställa:

8. beträffande primärkommunernas ansvar för gruppboende
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So225 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

1989/90: SoU 12

Offentlig utfrågning i socialutskottet om
demens och demensvård den 19 oktober 1989

Kl. 09.00-12.00

Inbjudna deltagare i socialutskottets utfrågning:

Överläkare Lars Gustafson, Lasarettet i Lund

Chefläkare Barbro Beck-Friis, Lasarettet i Motala

Överläkare Lena Annerstedt, Värnhems sjukhus, Malmö

Utredningssekreterare Lennarth Johansson, Spri

Professor Bengt Winblad, Huddinge sjukhus

Elisabeth Brandt, ordförande, Alzheimerföreningen

Eivor Näslund, ordförande, Riksförbundet för dementas rättigheter

Jane Cars, vice ordförande, Riksförbundet för dementas rättigheter

Överdirektör Carl-Anders Ifvarsson, socialstyrelsen

Kommunalrådet Ilmar Reepalu, Landstingsförbundet

Socialborgarrådet Karin Jonsson, Svenska kommunförbundet

Daniel Tarschys: God morgon och välkomna till denna hearing med
socialutskottet. Hearingen gäller ett mycket viktigt och allvarligt ämne,
nämligen hur vi tar hand om våra senildementa. Man räknar med att
ungefär en på hundra i Sverige är drabbad av detta tillstånd. Men
denna siffra ser litet annorlunda ut om man funderar på den över ett
livsperspektiv. En på hundra är de som just nu är senildementa. Tittar
vi på pensionärerna är talet snarare en på tio eller en på åtta. Ser vi på
dem som är över 80 år handlar det kanske om en på fem, och ser vi
på dem som är över 95 år är det ungefär varannan som har demens i
någon form. Det innebär alltså att många av oss kommer att utveckla
denna åkomma när vi åldras. Detta är också ett problem som blir
allvarligare med växande medellivslängd. Fler och fler blir mycket
gamla, och då kommer det sociala och mänskliga problemet att växa.

Vi är mycket glada i socialutskottet att vi i dag har kunnat få hit så
många framträdande experter på detta område. Vi har ett program som
vi skall hålla så hårt som möjligt på vad gäller tiderna. Det blir korta
presentationer och sedan tillfälle till att ställa korta frågor. Jag vill
allra först lämna ordet till överläkare Lars Gustafson som skall tala om
ämnet: "Vad är demens? Varför måste den utredas?"

Lars Gustafson: Jag skall försöka börja med frågan: "Vad är demens?"
Demens är ett sjukdomstillstånd. Demens är med andra ord inte något
normalt, dvs. det utgör inte det normala åldrandet. Den som drabbas
av demens får en rad handikapp. Definitionen är att demens är "ett
långvarigt tillstånd där man får störningar av minnesfunktion och
orienteringsförmåga, språklig förmåga, vilja, omdöme och praktisk
förmåga". Alla dessa handikapp kommer inte över en dag eller en natt,

2 Riksdagen 1989190. 12 sami. Nr 12

utan de kommer successivt under en lång följd av år. Demenssjukdomar
är långdragna och drabbar en person, individ, lika väl som en
familj och samhället.

Demenssjukdomar kan börja tidigt. Det är inte alls ovanligt med
demenssjukdomar i 50- till 60-årsåldern, t.o.m. i 40-årsåldern. Vi har
siffror för åldrarna över 65 år. Där vet vi att ungefär 5 % är drabbade
av en svår demens. Vi har redan hört siffran 20 %, dvs. en femtedel, i
åldrarna över 80 år. En bit in på nästa sekel får vi nästan en
tredubbling av antalet äldre pensionärer, dvs. personer över 80 år, och
vi kan beräkna att bara i detta åldersintervall får över 20 000 individer
svår demens. Till detta kommer lättare demenstillstånd.

Vi ställer oss givetvis frågan vad det är som orsakar demens. När det
gäller offentlig statistik får man leta efter svaret på den frågan. Där står
det inte så mycket om dessa ack så vanliga sjukdomar. I Lund däremot
har vi följt upp patienter med demenssjukdomar, och efter döden har
vi obducerat dem. Då har vi funnit att ungefår 45 % har Alzheimers
sjukdom, och 20 % är drabbade av det vi kallar multi-infarktdemens,
dvs. infarkter och blödningar i hjärnvävnaden. Ytterligare en tiondel
av de svåra demenserna har ett blandtillstånd med både Alzheimers
sjukdom och multi-infarkt demens. Dessutom finns det andra tidigare
okända demensformer, speciellt hos de yngre, frontallobsdemens, virusorsakad
demens och i gruppen övriga en rad kända men litet mer
ovanliga sjukdomar.

Alzheimers sjukdom är den vanligaste. Vi vet numera att denna
sjukdom inte drabbar hela hjärnan, utan den slår hårt mot tinningloben
och hjässloben. De handikapp man får är minnesstörning, orienteringssvårigheter
och praktiska svårigheter t.ex. när det gäller att klä sig
och äta. Det är mycket svåra handikapp. De inträder under en lång
sjukdomstid, 10 till 20 år, till dess att sjukdomen så småningom tar
patientens liv.

Man frågar sig ofta varför man skall utreda patienter när man
misstänker demens. Lönar det sig? Det är enkelt att svara ja på den
frågan. Det finns faktiskt demenssjukdomar, demensorsaker, som redan
i dag kan behandlas framgångsrikt. Det kräver givetvis diagnostik.
Det finns också en rad tillstånd, bl.a. depressionstillstånd, hos äldre
och förvirringstillstånd som också kan behandlas. Om dessa tillstånd
inte utreds på rätt sätt kan de förväxlas med demens. Vidare är
diagnostik och utredning ett måste för att vi som arbetar inom sjukvården
skall kunna ge råd och dåd, information och stöd till patienten
och till anhöriga. Skall det vara någon mening med att bygga upp ett
differentierat vårdutbud för sjuka, måste man också ha kunskaper om
de olika sjukdomarnas behov och grader av insatser.

Vi behöver mer kunskap. Vi kan inte på nuvarande nivå besvara en
hel del av de frågor som ställs.

Bland möjliga orsaker till demens finns det åtskilliga som vi känner
till och som vi kan behandla. Givetvis är en tidig diagnostik ett måste
om vår behandling skall vara framgångsrik. Det finns en grupp, 10 till

20 %, av patienter som kommer till utredningar där vi hittar behandlingsbara
orsaker. Bristsjukdomar och infektionssjukdomar, hydrocefa -

1989/90:SoU12

Bilaga

lus, dvs. vattenskalle, uppträder hos äldre individer och kan behandlas
med neurokirurgiska ingrepp med mycket god effekt. Det finns tillstånd
som alkoholskador och lösningsmedelsskador där vi genom att
skydda patienten från vidare exponering kan hindra utveckling av
demens.

Vet vi hur vi skall utreda patienter med misstänkt demens? Ja, vi är
ganska eniga om detta inom den sjukvårdssektor som sysslar med
demenspatienter. Vi vet att det behövs resurser av ett särskilt slag. Det
krävs en ökad kunskap och öppenhet inom sjukvården. Det innebär
inte minst ökad kunskap hos läkarna. Det behövs också särskilda
utredningsenheter för dessa frågeställningar. Det behövs läkare som ger
sig tid att tala med patienter och anhöriga.

I Lund arbetar vi när det gäller äldre med demens enligt ett system
där psykogeriatriska öppenvårdsteam besöker patienter i hemmet och
gör sina första bedömningar. Man behöver göra ordentliga somatiska
undersökningar. Man behöver en serie av laboratorieprover och utnyttja
en hel mängd neurofysiologiska utredningsmetoder, t.ex. EEG och
mätning av hjärnans regionala blodflöde. 1 Sydsverige gör vi sådana
mätningar som mycket enkelt hjälper oss att ställa en säker diagnos.

Patienter kan t.ex. bli undersökta med regionalt cerebralt blodflöde.
Det är en undersökning som är billig, enkel för patienten och föga
tidskrävande. Undersökningen tar ungefär en kvart att genomföra. En
patient med Alzheimers sjukdom illustreras med gröna fläckar, dvs.
patologiskt fungerande områden i bakre delar av hjärnan. Frontallobsdemensen
är grön framtill, och multi-infarktdemensen har mer fläckvisa
förändringar över hjärnbarken.

Röntgen skall icke förglömmas. Vi har tillgång till kraniell datortomografi
över hela landet. Vi kan i speciella fall analysera cerebrospinalvätskan,
ryggmärgsvätskan, och den vägen komma till säkrare diagnostik.

Givetvis undrar några om vi har råd med detta. Det låter mycket.
Inför detta möte gjorde jag en aktuell beräkning på vad baspaketet
kostar i Lund när det gäller utredning av demens. Många av våra
demensutredningar görs polikliniskt. Det är enklast så både för patienten
och för oss. Baspaketet kostar 3 300 kr. Baspaketet innehåller
mätning av hjärnans blodflöde, EEG och en rad laboratorieundersökningar.
Om vi till detta lägger en röntgen av datortomografityp kommer
vi upp i en kostnad på 4 400 kr. Det går givetvis att bygga på med
ytterligare en del metoder. Kostnaden är som jag ser det utomordentligt
rimlig. Kostnaden för en fullständig demensutredning ligger obetydligt
över vad en vårddag på en akutklinik kostar eller vad en till en
och en halv vårddag på en långvårdsklinik kostar. Ur ekonomisk
synvinkel kan man säga att skall vi planera vård för demenssjuka, har
vi inte råd att lämna dessa patienter outredda, obehandlade och
missförstådda.

Daniel Tarschys: I vilken utsträckning lämnas patienter i dag outredda?
Vilken omfattning har de utredningar som görs jämfört med de
patienter som inte utreds?

1989/90: SoU 12

Bilaga

Lars Gustafson: Jag känner inte till det. Jag har inte svar på det.

Daniel Tarschys: Är det fråga om 10 % eller 90 %?

Lars Gustafson: En sak är hur många som utreds. En annan sak är
kvaliteten på utredningar. En tredje faktor som är väsentlig ur behandlingssynpunkt
är att utredningarna görs tidigt och samlat i tiden. Man
skall inte utreda i åratal utan man skall göra en kraftsamling för att
komma till skott och kunna göra något för patienten.

Slen Svensson: Jag vill börja med att instämma i ordförandens glädje
över att denna hearing har kommit till stånd. När vi från moderat håll
väckte förslaget i socialutskottet var vi också glada för att man enhälligt
beslutade om detta. Vi ser fram emot den fortsatta diskussionen i
dag.

Låt mig inledningsvis ställa en fråga som även kan riktas till de
talare som följer efter Lars Gustafson, nämligen vad man kan åstadkomma
när det gäller information till allmänheten så att de anhöriga
kan notera och registrera förändringar och på ett tidigt stadium kan få
en behandling till stånd.

I dag är man ganska osäker. Man vet inte så mycket, och man
känner inte till de symtom som t.ex. följer av Alzheimers sjukdom.
Vad kan vi göra för att lättare uppmärksamma dessa saker?

Ulla Tillander: Jag skulle vilja veta om frekvensen av demenssjukdomar
i förhållande till antalet åldringar har ökat eller om det är
upptäcktsfrekvensen som har ökat.

Jan Andersson: Du säger att diagnostiken inte är så komplicerad.
Sannolikt har man inte kunskap i dag på så många ställen runt om i
landet, medan sjukdomen är spridd över hela landet. Vilka möjligheter
bedömer du att man har att få också diagnostiska resurser spridda över
landet, så att de blir tillgängliga rent geografiskt för dem som behöver
det?

Lars Gustafson: Först beträffande ökningen av antalet demenssjuka i
olika åldersintervaller. Vi känner inte till några större procentuella
förändringar där. Den totala utökning som gäller för hela landet är en
konsekvens av den ökade medellivslängden. Men frågan kan besvaras
som så att det sker någon form av omfördelning, en förskjutning från
vissa demenstyper till andra, vilket givetvis gömmer sig i den totala
siffran.

Den sista fråga som här ställdes känns givetvis väldigt angelägen.
Vad kan man föreslå för åtgärder för att åstadkomma en jämn fördelning
av diagnostiska resurser över landet? Vad som här behövs är en
politisk viljeyttring. Det är fråga om hur man prioriterar inom sjukvården.
Jag skulle vilja påstå att vi har många av de diagnostiska
metoder som vi behöver, men det är fråga om att utnyttja dem för den
patientgrupp som vi talar om här. Det gäller också att avsätta läkarresurser
och akutvårdsresurser för demenssjuka och även äldre demens -

1989/90:SoU12

Bilaga

sjuka. Det finns ibland en tendens att negligera de äldres behov av
akutsjukvård och utredningsresurser. Detta är också en fördelningspolitisk
fråga, om vi nu skall uttrycka det så.

Beträffande information kan jag säga att vi alla arbetar med information
på ett eller annat sätt. För närvarande har vi både ögonen och
öronen öppna. Medierna hjälper till. Man har på olika sätt underlättat
spridande av information genom t.ex. skriften Källa, som tagit upp
demensproblematiken. Denna skrift har funnits tillgänglig på alla
apotek i landet och på pressbyråkioskerna. Jag vet av erfarenhet att
den läses över hela landet av människor i alla åldrar, långt nere i
skolåldrarna. Skall vi komma någonstans på den informativa nivån
gäller det att satsa neråt i åldrarna. Det är de unga som måste fa
information om dessa sjukdomar och inte bara de äldre. Det är de
unga som skall hjälpa oss med att ta hand om detta problem framöver,
och det är de unga som vi behöver inom vården för att ta hand om
demenssjuka.

Barbro Beck-Friis : Herr ordförande, mina damer och herrar! Jag skall
tala över ämnet Att vara hemma med denna svåra sjukdom. Då måste
man fråga sig: Varför vård hemma?

Låt mig visa en bild som illustrerar en triangel som måste fungera
för att en demenssjuk person skall kunna vara hemma på anhörigas
villkor. Varför vård hemma? är ofta en fråga om anhörigas kraft och
ork och det stöd som den offentliga sektorn kan ge de anhöriga.
Triangeln föreställer i spetsen patienten, i basen anhöriga och sedan
personalen. Jag tänker tala om dessa tre kontrahenter med hjälp av ett
vårdfall.

Jag talar om Vega, 80 år. Vega har varit gift, maken lever och är
frisk. De har varit gifta i 60 år och har ett enda barn, en dotter.

I slutet av 70-talet blev Vega annorlunda, fick minnesluckor. Vega
har alltid varit en människa som styrt och ställt på en stor gård ute på
landet, en ganska dominerande person. Nu blev denna dominans
mycket arbetsam för omgivningen, därför att Vega styrde och ställde
men lyssnade aldrig. Sjukdomen utvecklades framåt, och år 1986 var
den så besvärande att maken nästan inte orkade mycket mer, därför att
Vega aldrig kunde vara ensam. Misstänksamhet hade kommit in i
bilden. Vega anklagade maken för otrohet, att han stal bordssilvret.
Sedan tyckte hon att det var så bekymmersamt att hon måste borsta på
borden för det var små djävlar över borden. Hon blev också aggressiv.
Hon hade en hörselskada som gjorde att denna aggressivitet var högljudd.
1987 fick hon hjälp i form av dagsjukvård. Då hade hon ännu
litet språk kvar, men det språk som hon framför allt talade med var ett
slags emotionellt, känslomässigt språk. De människor som hon tyckte
om kunde hon le mot och känna igen. Men det arbetsamma också på
dagvården var att hon inte klarade av någon form av hygien, åt med
fingrarna, vägrade hjälp i alla sammanhang och krävde ständig uppmärksamhet.

Nu har det gått elva år sedan sjukdomen debuterade. Nu har Vega
blivit allt stelare, är spänd i sin muskulatur, faller lätt och börjar gå in

1989/90: SoU 12

Bilaga

i en egen värld. Den enda som har någon adekvat kontakt med Vega
är katten. När Vega ser katten säger hon: Mjau, kissen, mjau. Detta är
alltså den enda riktigt adekvata kontakt som finns kvar.

Hur har då anhöriga under alla dessa år orkat? Hela tiden har det
givetvis varit på upphällningen. Att vara anhörig innebär ständig
jourverksamhet. Man måste vara två vid läggningen. Ibland går det inte
att lägga Vega. Ibland får Vega sova med kläderna på. Maken säger: Jag
orkar egentligen inte, men 60 år är 60 år. Dottern reser från stan och
hjälper till. Men om man bara får avlastning en weekend per månad
är man rätt nöjd.

Hur ser det ut för den personal som skall ge den avlastningen? En
måste följa Vega dygnet runt, eftersom hon inte sover på nätterna. Den
här växelvården varar från fredag till måndag. Det är ändå fråga om
människor som känner Vega väl. Med ett avbytarsystem orkar personalen
ungefär två till tre timmar per pass.

Låt oss sedan se på basen av triangeln. Vad är det för personal som
ställer upp? Hemma är det naturligtvis de anhöriga, dottern och
maken. Men det räcker inte. Hemsamariten kommer också. Hemsamariten
har känt Vega och Vegas familj i 15 år, är nära granne och är ett
geni, om jag får uttrycka det så. Tack vare detta kan även omöjliga
situationer klaras. Här följer man kanske inte alla arbetsmiljölagar.
Man följer hjärtats bud. Det finns också en taxiförare som bor i
närheten. Utan den här taxichauffören skulle Vega aldrig komma till
dagvården. Det skulle vara totalt omöjligt. Men när hon har lirkat och
flörtat och plockat upp katten, då går det att komma in i bilen. Så
Vega har något som fa människor har i dag: hon har ett socialt
nätverk, men hon kräver alltmer.

Nu kommer vi till nyckelfrågan: Hur skall man gå till väga när
stelheten och fallen kommer. Vega går in i en egen värld och de
anhöriga har fått den tid som det går att känslomässigt adaptera sig till
i detta svåra tillstånd? Då har vi en slutvårdsavdelning för dessa
patienter. Lars Gustafson betonade också vikten av ett differentierat
vårdutbud. Men vem talar om den slutvård som måste till då man inte
längre har ett liv, varken i egna eller i anhörigas ögon? Det gäller att
veta vad, när och hur man skall behandla, när man skall sluta att
behandla. Man måste ha respekt för den döendeperiod som för dessa
patienter inte är månader eller veckor utan flera år. Denna specialkunskap
behöver vi också.

Jag skall tala något om dagvården. Det viktigaste med dagsjukvård
för åldersdementa är att det ger möjlighet till avlastning för de anhöriga.
Avlastningen kan ske en till fem dagar i veckan. Genom denna
avlastning fungerar tillsynen i hemmet kanske under ytterligare något
år eller så länge den anhöriga orkar.

Det viktigaste rummet i en dagavdelning för åldersdementa är köket.
Det räcker inte att ha ett kök för en grupp, man bör också ha två kök
för två grupper, så att man låter patienter som är på samma demensnivå
få vara tillsammans, patienter med lättare demens i sin enhet och
patienter med tyngre och svårare demens i annan enhet. Då kan man
ge en fullvärdig vård.

1989/90:SoU12

Bilaga

Att jag har betonat köket beror på att dessa människor hela sitt liv
har varit och vistats i köket. Varför är köket så trevligt? Därför att
allting händer i köket, där kan man baka och styra, och där kan man
äta och hjälpa varandra. Men det behövs naturligtvis också annan
miljö. Den miljön skall vara sådan att patienterna där känner igen sig.
Det skall inte vara några glasbord eller funkisstolar utan länsstolar.
Det skall vara den miljö som på 30- och 40-talen var gångbar. Det är
inte svårt att tillskapa en sådan miljö i dag. Det är egentligen att gå på
auktioner och handla. Det är betydligt billigare också än att köpa de
modeller som vi eljest är vana vid.

Vad kan dagsjukvård ge? Man får tillsyn, närhet och hjälp med
vardagliga bestyr, vare sig det gäller att se till att man får hjälp på
toaletten eller blir fin i håret. Det betyder mycket att känna sig fin och
fräsch. Det betyder också mycket att det någonstans i korridoren finns
en fåtölj så att man kan sitta när man ändå vandrar ute i korridoren.
Utomhusmiljön betyder naturligtvis också väldigt mycket. Den måste
vara sådan att man kan vistas där utan rädsla för trafik, för att bli
överkörd.

Ett par ord om information. Under dagvård, växelvård och på
slutvårdsavdelningar kan man ge information till de anhöriga. Men det
är ett slags information som anhöriga behöver mer än annat, nämligen
känslomässigt stöd och hjälp för att slippa de svåra skuldkänslorna.
Det räcker inte med baskunskaper, utan det måste vara en fortlöpande
informationskedja med delaktighet och kunskap.

För att orka vårda de demenssjuka hemma måste man ha tillgång
till avlastning. Denna kan ske genom dagsjukvård där även diagnostisering
och utredning kan äga rum. Vårdformen ger en utmärkt träning
och stimulans till patienternas anhöriga som, genom det stöd vårdformen
erbjuder, orkar ha kvar den demenssjuke ännu en tid i det egna
hemmet. Dagsjukvården ger inte bara patienterna utan även de anhöriga
möjlighet att känna gemenskap och få stöd av varann och av kunnig
personal. Växelvård är en annan stödform som kan passa den dementa
bra. De anhöriga får då en välbehövlig vilopaus under en vecka eller
ett par veckoslut i månaden.

När livet går mot sitt slut för den demenssjuke måste speciell
vårdresurs finnas i form av institutionsplats. Då speciellt kunnande
även i denna del av livets slutskede behövs för dessa patienter är
särskilt anpassade enheter för den terminala vårdfasen av stor vikt. Det
gäller nu i livets slutskede att veta både det man skall behandla och
vilka åtgärder som i denna fas av sjukdomen icke skall insättas.

De anhöriga och vårdapparaten behöver varann varför det är så
viktigt att olika former av samarbete utvecklas och stöds.

Rosa Östh: Ligger det i Vegas intresse att få bli vårdad hemma så länge
som möjligt? Kan man påvisa att det går att bromsa demensutveckJingen
genom vård i det egna hemmet?

Barbro Beck-Friis: När det gäller det tillstånd som Vega nu befinner sig
i är det totalt likgiltigt var hon är. Vad vården beträffar har de
anhöriga inte den mognaden att de vågar släppa riktigt än.

1989/90:SoU12

Bilaga

Tidigare under Vegas demensutveckling har hemsjukvården betytt
mycket, och den har säkert gjort att hon ännu i dag, elva år efter det
att sjukdomen började utveckla sig, står på benen. Vega har en
Alzheimerdemens.

Ingegerd Anderlund: Barbro Beck-Friis talade om närhetens och personkretsens
betydelse för en som har fått demens. Vi talar nu om
gruppboende i olika former och om nattomsorg. Det är de väsentligaste
vårdinsatserna som vi i dag kan göra för att avlasta de anhöriga. Jag
vet också att det har kommit förslag från personal som arbetar inom
den sociala hemtjänsten. De skulle vilja utveckla detta — i dag är de
organiserade i grupplokaler — och ha någon form av eftermiddagsverksamhet
på ungefår samma sätt som dagverksamheten. De har inte
fatt gehör eller respons när det gäller den frågan i någon större
utsträckning. Tror Barbro Beck-Friis att vårdbiträdena har för små
kunskaper för att kunna driva en sådan verksamhet?

Själv tycker jag att det skulle medföra två fördelar. För det första
kan man använda grupplokalerna effektivt. För det andra kan man
använda personalens möjligheter till att ha en annan verksamhet på
eftermiddagen genom att samla vårdtagare och ge de anhöriga avlastningsmöjligheter.
Man kan således organisera en annan form av dagverksamhet.
Anser Barbro Beck-Friis att man skulle kunna bygga
vidare på den formen?

Barbro Beck-Friis: Ja, det anser jag defintivt. Det allra viktigaste är att
man kan ge en solfjäder av resurser. Detta är en underbar resurs som
skulle kunna utvecklas. Vi måste dock förstå att den personal som
skall utföra det här tunga arbetet måste ges kunskap, stötta och hjälp.
Det bortser vi ifrån. Vem hjälper hjälparen? När man kan greppen, ser
man möjligheterna. Då ser man också ljuset i mörkret och man får
själv en bekräftelse på att man gör ett kvalitativt bra arbete.

Trots allt går sjukdomen alltid vidare. Hur kort eller lång bromssträckan
än är så går sjukdomen vidare. Vi känner inte till orsaken,
och vi kan inte bota den.

Barbro Westerholm: Hur stor blir dygnskostnaden för den fina vård
som Barbro Beck-Friis här har beskrivit?

Hur ser Barbro Beck-Friis på möjligheten till nattavlastning? Jag
har mött en del anhöriga som säger att de skulle kunna orka på dagen
om de fick sova på natten.

Barbro Beck-Friis: Kostnaden för dagsjukvården, som är mycket bra, är
375 kr. per dygn.

Nattis är naturligtvis möjligt i individuella fall. Om jag fick önska
något skulle jag hellre se att den personal som är stationerad på
sjukhem, ålderdomshem och andra institutioner åkte hem till dessa
människor och försökte genomföra nattvården i patientens egen miljö.
Detta förutsätter ofta att de anhöriga kan sova i ett annat rum och få
vara i fred.

1989/90:SoU12

Bilaga

Det kan vara svårt att flytta människor från hemmet till dagsjukvården
och även för en kortare tid till växelvården. Från de anhörigas
sida vill man dock ofta ha det så, eftersom man behöver fa vara
hemma själv i sitt eget hem utan den ständiga vaktkänslan.

Man kan gärna ha nattis, men ännu bättre skulle det vara om
personalen åkte ut till hemmen. Det skulle kunna göras löpande.

Lena Annerstedt: Det talas mycket om gruppboende för dementa. Man
planerar och bygger utan att man egentligen har kommit riktigt
överens om vad begreppet gruppboende står för och vad man vill
uppnå. Många talar om gruppboende som en boendeform och menar
då bostaden, boendet. Andra menar att gruppboende är en vårdform.
En del menar t.o.m. att gruppboende är en behandlingsform.

Eftersom jag är läkare kommer jag att tala om vård och behandling
av de medelsvårt och svårt demenssjuka i gruppboende och på sjukhem.

Om man betraktar gruppboende som ett led i vårdkedjan med
speciella effekter för en viss grupp dementa, måste patientgruppens
specifika behov och förutsättningar vara avgörande för hur gruppboendet
skall inrättas. När vård i hemmet med aila tänkbara stödformer
inte längre räcker för att trygga vårdbehovet, och den dementa inte
längre mår bra i hemmet, kan gruppboende vara en lämplig form.

Känner man till patientens diagnos och därmed också sannolika
prognos är det ofta i praktiken ganska lätt att veta när man bör
erbjuda gruppboende. Väntar man tills krisen är definitiv, har patienten
ofta försämrats så i sin demenssjukdom att man inte längre kan
uppnå samma positiva effekter av vårdformen.

En enkel beteendeskala, Berger-skalan, har visat sig vara användbar
i praktisk verksamhet som hjälp vid nivåbedömning av demenssjuka
patienter när man skall göra en vårdplanering. Skalan säger ingenting
om diagnos men överensstämmer med vad betraktaren ser hos en
patient som utvecklar Alzheimers sjukdom, den vanligaste demenssjukdomen.

I grad I bor man hemma, ofta också i grad II. För grad II kan
gruppboende ibland komma i fråga, exempelvis om patienten har en
benägenhet att reagera med kraftig oro och änslan på miljöförändringar,
såväl gällande den yttre miljön som kroppens egen inre miljö.
Inom sjukvården ser vi ofta exempel på detta. Patienter kan reagera
med svåra orostillstånd och med förvirring när de byter vistelseort, när
de får ett nytt vårdbiträde, när anhöriga reser bort på semester eller
när de drabbas av i sig banala sjukdomar såsom infektioner i de övre
luftvägarna och urinvägsinfektioner. Dessa patienter mår dåligt och är
ibland mycket stora konsumenter av sjukvård, som ett resultat av de
begynnande kognitiva störningarna. De lider av oro, sömnlöshet och
ångest och har ofta en benägenhet att övervärdera kroppsliga symtom.
Deras förvirringstillstånd kräver vanligen inläggning på sjukhus.

I nästa fes av demensutvecklingen, grad lil, har patienten en påtaglig
förståelsedefekt. Förutom minnesstörning finns också en tydlig rumslig
desorientering och svårigheter att förstå tal och att uttrycka sig med i

1989/90: Soli 12

Bilaga

sjukdomsbilden. Man har benägenhet att misstolka sinnesintryck, vilket
ger upphov till vanföreställningar. Misstänksamhet och aggressivt
beteende blir ofta följden. Patienterna i det här stadiet kan ibland inte
längre läsa och ofta inte räkna. De förmår inte längre att koncentrera
sig eller att tänka abstrakt. Dessa patienter är mycket goda kandidater
att flytta in i ett gruppboende, om de inte har ett socialt nätverk som
hjälper dem att stanna hemma. Dessa människor kan ofta själva inte
fatta beslut i frågan på grund av sin demenssjukdom.

När sjukdomen fortskrider till grad IV är det mera tveksamt om en
flyttning till gruppboende verkligen erbjuder några fördelar. Den
dementa har då stora svårigheter med rumsuppfattningen, förstår tal
allt sämre och har svårt att viljemässigt utföra motoriska handlingar.
Möjligheten för dem att reorientera sig i en ny miljö är liten. Det rör
sig vanligen om en kort tid innan dessa patienter blir fysiskt mycket
vårdtunga. Symtombilden och demenssjukdomens art och prognos
måste vara avgörande för om man skall rekommendera patienten
gruppboende eller sjukhemsvård. Dementa som redan bor i gruppboende
och som sedan försämras i sin sjukdom till grad IV, ibland
även till grad V, har visat sig kunna stanna kvar i gruppboende utan
större problem. De har vant sig vid miljön, och personalen har lärt sig
den dementas sätt att bete sig. Man förstår varandra ofta utan ord. De
medboende accepterar vanligen grava beteendestörningar som kan
uppträda.

För den dementa är små vård- och boendekollektiv enligt storfamiljsmodell
en bra lösning. Man eftersträvar en normalisering och
tränar vardagliga sysslor. Mycket av träningen baserar sig på s.k. reality
orientation. Det är väsentligt att man har en så homogen patientgrupp
som möjligt, eftersom en stor del av verksamheten bygger på gruppaktiviteter,
gruppdynamik.

När det gäller äldre demenssjuka utgör patienter med demens av
Alzheimertyp eller vaskulär demens den stora målgruppen, och de
svarar för ca tre fjärdedelar av de åldersdementa. Yngre patienter, de
presenila Alzheimersjuka, och patienter med andra typer av demenssjukdomar
kräver i allmänhet ett speciellt omhändertagande och bör
nog inte blandas med de åldersdementa.

Personalen måste känna till varje vårdtagares förutsättningar och
begränsningar, kunna bemöta patienterna och bemästra eventuella
beteendestörningar. Det kräver utbildning och handledning. Det är
väsentligt med kontinuitet hos personalen. Varje vårdtagare bör ha sin
speciella fadder eller kontaktperson som har hand om de mest intima
personliga göromålen. Detta, tillsammans med den lilla miljön, utgör
en trygghetsskapande faktor. Miljön måste vara anpassad efter de
boendes verkliga behov och vara ofarlig.

Demenssjuka som behöver flytta in i ett gruppboende klarar vanligen
inte av köksbestyr på egen hand i sin gamla invanda bostad. Man
kan därför inte förvänta sig att de skall klara av detta i den nya miljön
i ett gruppboende. Med hjälp av stimulans från andra, genom handledning
och med påminnelser kan de dock utföra mycket av de invanda

1989/90: So U12

Bilaga

sysslorna. Det är väsentligt att de gemensamma utrymmena, som kök
och vardagsrum, är väl tilltagna och anpassade för de boendes olika
aktiviteter.

Vid en studie i Malmö har det visat sig att dementa motsvarande
grad III och IV som flyttar till ett gruppboende bibehåller sina förmågor
och funktioner bättre, och vissa demenssymtom förbättras t.o.m.,
jämfört med hos motsvarande demenssjuka som vårdas på traditionella
sjukhem. Allteftersom tiden går och sjukdomen fortskrider minskar
skillnaden mellan de gruppboende och de dementa på sjukhem.

I Malmöstudien fann vi att hälften av de dementa avled inom en
3-årsperiod vare sig de bodde i gruppboende eller på sjukhem. De som
fortfarande levde efter 3 år var lika vårdkrävande och hade lika stora
handikapp vare sig de bodde i den ena eller andra vårdformen. Endast
3 av de 27 ursprungliga gruppboendepatienterna kunde förflytta sig
själva och fanns kvar i ett gruppboende. Ingen av dessa tre hade längre
kvar förmågan att föra ett meningsfullt enkelt samtal, ingen kände igen
sin vårdpersonal och ingen sade sig bo i gruppboende. Svårt demenssjuka
har sannolikt själva ingen fördel av att vistas i gruppboende och
utgör dessutom ofta ett hinder för rätt omhändertagande av de övriga i
gruppen.

Genom den utbyggnad av alternativa vårdformer som pågår, kommer
sjukhemmens karaktär ytterligare att förändras. Redan i dag är
den huvudsakliga vårdorsaken för merparten av sjukhemsklientelet
demenssjukdom. Vårdtyngden på sjukhemmen kommer att öka, och
demensgraden blir allt högre. Redan när de alternativa vårdformerna
byggs upp kan man indela de framtida sjukhemspatienterna i tre
huvudgrupper — de mentalt intakta men svårt kroppsligt sjuka, som
också i dag utgör den minsta gruppen, de demenssjuka som på grund
av beteendestörningar eller komplicerande kroppsliga sjukdomar ej
kan bo hemma eiler tas om hand i gruppboende och slutligen de
demenssjuka i senstadiet. För att dessa tre grupper skall få god vård
krävs mycket olika typer av omhändertagande både beträffande personalbemanning
kvalitativt och kvantitativt och vårdmiljöns utformning.

Daniel Tarschys: Hur många platser i gruppboende skulle enligt Lena
Annerstedts mening egentligen behövas i landet för att vi skall kunna
ge adekvat vård?

Lena Annerstedt: Det är avhängigt av hur man bygger ut dagsjukvården
och vilket stöd man kan ge de anhöriga i hemmet. Det är med
andra ord svårt att svara på den frågan.

Ingrid Ronne-Björkqvist: Lena Annerstedt nämnde att det bör vara en
ofarlig miljö. Vid mitt senaste studiebesök på ett hem för gruppboende
frågade jag vad som var det bästa de hade fått igenom. De tyckte att det
fungerade bra, och de var nöjda. De sade då att det bästa var att de
hade blivit förskonade från egna kokmöjligheter. Jag vill således fråga
om man bör ha egna kokmöjligheter för åldersdementa i gruppboende.

Det är naturligtvis svårt att säga för hur många den här vårdformen
kommer att vara lämplig i framtiden. I den individuella vårdplanering -

1989/90:SoU12

Bilaga

en bör man dock inte bara ta hänsyn till vilken grad av insjuknande
patienten har nått utan också hur personen är. Om man har tyckt om
klassisk musik, blir man stirrig och orolig om man som åldersdement
blir utsatt för Calle Schewens vals. De som har trivts bäst isolerade kan
på samma sätt bli stirriga i en storfamilj.

Finns det något strukturerat försök att med ledning av anamnes ta
reda på hur många som är lämpade för olika typer av boende i den
stora gruppen vi nu förväntar oss i samband med åldersexplosionen?

Jan Andersson: Jag vill först ställa en fråga om sjukhusmiljön. Birgitta
von Otter skrev en artikel om detta förra veckan. Är det i princip
samma krav när det gäller sjukhusmiljön och miljön för gruppboende,
dvs. att de äldre och de dementa skall känna igen sig?

Det har gjorts en längre studie av gruppboende i Malmö. Det finns
inte så många studier. Hur skall man enligt Lena Annerstedt göra när
patienterna blir sämre och sämre? Är det bäst att flytta dem eller skall
man arbeta vidare med gruppboendet och utveckla verksamheten där
allteftersom gruppen förändras?

Personalgruppen plockas ihop utifrån intresse. Hur påverkas personalgruppen
på längre sikt när den första pionjärandan har lagt sig?
Personalgruppen är liten, vilket i och för sig medför fördelar. Nackdelarna
är att den inte alltid får intryck utifrån. Hur skall man bearbeta
det?

Sten Svensson: Vad säger den hittillsvarande erfarenheten beträffande
dimensioneringen? Vilket är det ideala antalet i varje grupp?

Gruppboendet kan förläggas till olika institutioner och olika bostadsmiljöer.
Vad är enligt er uppfattning det mest idealiska?

Lena Annerstedt: Den första frågan handlande om kök. Om de som
flyttar till ett gruppboende kan använda sitt kök är de sannolikt
feldiagnostiserade. I så fall skulle man kanske ha valt någon form av
serviceboende för dem eller också skulle de ha fatt bo kvar i sitt eget
hem med extra stöd. Vår uppfattning är nog att ett kök är mer av ondo
än av godo. Däremot tycker dessa patienter om att ha sina kaffekoppar
uppställda på en liten hylla så att det ser ut som ett kök. Det kan man
ordna.

Den individuella vårdplaneringen är naturligtvis mycket väsentlig.
Innan en patient flyttar in i ett gruppboende hos oss görs en ordentlig
undersökning av vad det är för slags människa. Den undersökningen
gäller således inte bara sjukdomen utan även psykologiska och sociala
förhållanden. Man försöker naturligtvis placera rätt person i rätt
grupp. Det kräver att man har flera gruppboenden på gång. Det kan
vålla bekymmer i mindre kommuner.

Jag fick sedan en fråga om man ställer samma krav på sjukhusmiljön.
Som jag sade tidigare tror jag att man behöver tre typer av
sjukhusmiljöer för tre olika grupper. För dem som är mentalt klara
passar sannolikt det man nu planerar av typ lokala sjukhem med dess
aktiviteter mycket bra. Det här är dock en liten grupp patienter. I
Malmö, där jag arbetar, utgör de inte mer än 10 %. Den stora gruppen

1989/90:SoU12

Bilaga

är just nu mellangruppen. Den kommer dock att minska allteftersom
man bygger ut gruppboendet. För mellangruppen tror jag att det är
viktigt med en hemliknande miljö. När det däremot gäller slutvården,
vården i senstadiet — som Barbro Beck-Friis talade om — tror jag att
man måste tänka i helt nya banor. De patienterna har sannolikt ett
större behov av mänskliga kontakter än av ett eget rum. Jag tror av
erfarenhet att i senstadiet är det lokaler med personal ständigt närvarande
som lugnar mest. Patienterna blir oroliga i sin ensamhet. De är
helt vilse i tillvaron.

Ytterligare en fråga gällde om man skall flytta patienter från gruppboendet.
Jag ser gruppboendet som en vård- och behandlingsform för
en mellangrupp av de dementa. När sjukdomen utvecklas vidare och
man inte uppfattar var man är och inte känner igen någonting blir
man också fysiskt mycket vårdtung. Man blir stel och måste ha två
personers hjälp för att reda sig och ta sig ur sängen och man måste
matas. I en sådan situation finns det som jag ser det inga fördelar med
att stanna kvar i ett gruppboende. Tvärtom är det en nackdel för de
andra i gruppen.

Inom den somatiska vården har man inte sysslat så mycket med stöd
till personalgruppen. Det har gjorts mer inom den psykiatriska vården.
Det finns ett mycket stort behov av handledning och stöd för personalen,
som annars naturligtvis har det mycket arbetsamt. Det är en
mycket tung verksamhet. I gruppboendet kommer man sin vårdtagare
oerhört nära.

När det gäller dimensioneringen har vi i Malmö tyckt att 6 personer
utgör en för liten grupp ur både vårdsynpunkt och ekonomisk synpunkt.
Min uppfattning är att 8—10 personer kan vara en lämplig
grupp. Man eftersträvar en grupp bestående av homogena patienter.
Patienterna, de boende, utvecklas olika. Det är då bra om gruppen är
så pass stor att man åtminstone kan få två undergrupper att arbeta
med.

Gruppboendet kan äga rum i stort sett var som helt, alltifrån
institutioner till normala bostäder. Det är nog en fördel om man kan
samlokalisera flera gruppboenden — inte i samma farstu, men i samma
kvarter. Man kan utnyttja personalen i den andra gruppen om
personer som bor i den ena gruppen t.ex. inte vill följa med på en
utflykt. Det finns då möjlighet att fa sin omsorg i den andra gruppen.
Detta har vi goda erfarenheter av i Malmö där vi har två gruppboenden
inom samma kvarter.

Lennarth Johansson: Spri har under två års tid bedrivit ett arbete som
syftar till att utvärdera hittillsvarande erfarenheter av gruppboende för
dementa. Arbetet bygger på en intervjustudie av personal och verksamhetsansvariga
i ett 25-tal gruppboendeenheter runt om i landet. Jag
kommer här nu att sammanfatta resultaten av intervjustudien. Om det
är möjligt vill jag gärna återkomma med synpunkter på kostnader för
gruppboendeverksamhet och behovet av gruppbostäder.

Till de positiva resultaten från intervjustudien hör för det första att
det fanns en samstämmig uppfattning bland de intervjuade att grupp -

1989/90:SoU12

Bilaga

boendet innebär en bättre vårdkvalitet än vad som var fallet inom den
gängse institutionsvården. För det andra representerar gruppboendet i
allmänhet en bättre boendekvalitet än den traditionella vården. För det
tredje angav personalen över lag en mycket stor tillfredsställse med att
arbeta inom gruppboendeverksamheten. För det fjärde — inte minst
viktigt — framkom att de anhöriga var mycket positiva till gruppboendet
som boende- och vårdform för sina anförvanter.

Förklaringen till den här framgången med gruppboendeverksamheten
tycks vara att gruppboendet har den lilla enhetens alla fördelar.
Tänk er en enhet på 6—8 personer, jämfört med en traditionell
vårdavdelning på 22—24 personer. Miljön blir mindre rörig och mer
lättöverskådlig. Genom att tillrättalägga den fysiska miljön på olika sätt
har man lyckats skapa en hemlik, trygg och harmonisk miljö.

En annan förklaring är att personalen har rekryterats med ett visst
urval och den har därtill getts extra ti ng och utbildning. Detta
innebär att vårdinnehållet blir mer individualiserat, och man får en
bättre vårdkvalitet.

En tredje faktor som har bidragit till framgångarna med gruppboendeverksamheten
är att den drivs med en hög grad av självständighet.
Personalen har fatt ansvar och befogenheter att själva driva verksamheten.
Detta tycks leda till ökad kreativitet, ökad initiativförmåga och ett
bättre arbetsklimat.

Det finns emellertid inte bara positiva erfarenheter — en rad problem
framkom också. De tycks alla på ett eller annat sätt hänga
samman med det faktum att de dementa successivt blir allt mer
hjälpbehövande. Under förutsättning att man har som mål att hjälpa
den demente att bo kvar i gruppbostaden medför detta för det första att
man successivt måste gå in med mer personal allteftersom hjälpbehoven
ökar. För det andra måste miljön vara anpassad så att det är
möjligt för en person med omfattande hjälpbehov att bo kvar där. För
det tredje innebär den här utvecklingen att det blir förändrade krav på
personalens sätt att arbeta, från att ge hjälp till självhjälp till att arbeta
på ett mer traditionellt omvårdnadsinriktat sätt.

Kvarboendeprincipen får direkta konsekvenser beträffande dimensioneringen.
Situationen blir en annan om man ser gruppboendet som
ett mer temporärt boende för den dementa. Det kan givetvis ifrågasättas
om det är rimligt att driva kvarboendeprincipen till sin spets när
det gäller personer som inte längre är kontaktbara eller inte längre
kan delta i verksamheten, samtidigt som det finns andra personer som
skulle ha större nytta av platserna. Överger man kvarboendeprincipen,
får dock detta boende en annan status och funktion än vad som gäller
inom övrigt särskilt boende för äldre.

I många gruppboenden hade man också svårigheter med att fastlägga
målsättningen, att bestämma gruppboendets roll och funktion i förhållande
till andra vårdalternativ. Man hade problem med att ange när en
flyttning till gruppboende skulle anses vara lämplig och vilka personer
som gruppboendet var det bästa vårdalternativet för.

1989/90:SoU 12

Bilaga

Ett annat bekymmer var de brister som trots allt framkom i boendeoch
arbetsmiljön. På många ställen kan man inte bo kvar om man blir
uttalat handikappad, t.ex. rullstolsbunden. Personalen hade en hel del
kritiska synpunkter på arbetsmiljön.

Ett ytterligare problem är att arbetet inom gruppboendeverksamheten
på sikt kan bli mycket psykiskt slitsamt. Det engagemang som
personalen investerar i verksamheten och det kontaktbehov som de
boende har leder i längden till en mycket tät och krävande arbetssituation.
Det finns risk för att personalen kan bli utbränd.

Sammanfattningsvis kan sägas att det hittills inte finns några fakta
som talar för att gruppboendet som boende- och vårdform för de
dementa i sig väsentligt skulle kunna förhindra eller förändra grundsjukdomens
förlopp. Däremot kan ett anpassat boende av det här slaget
inverka positivt på sjukdomens yttringar och sociala konsekvenser.

Slutsatserna från Spri-projektet är följande:

Gruppboendet är ett positivt tillskott till demensvården och bör
understödjas, men det är inte någon allena saliggörande lösning i sig.
För att komma vidare krävs att hela demensvården utvecklas i alla dess
former. Det är viktigt att börja från grunden och att utveckla hemvården.
Som har sagts tidigare är detta nästan synonymt med att utveckla
stödet till anhöriga. De är ingen liten grupp. Närmare en tredjedel av
alla dementa vårdas hemma med stöd av anhöriga. Viktiga hjälpformer
är här avlösningsmöjligheter och dagverksamheter.

Även om vi är aldrig så duktiga på att utveckla fler gruppboendeenheter
för dementa, kommer det i all framtid att finnas dementa i alla
vårdformer. Det är därför viktigt att utveckla innehållet och vårdkvaliteten
vad gäller omhändertagande i samtliga vårdformer. Varför inte
göra det genom att föra in kunskaper och erfarenheter från gruppboendeverksamhet
i andra vårdformer, t.ex. sjukhem, servicehus och
ålderdomshem?

Slutligen vill jag säga att det givetvis är angeläget att utveckla fler
gruppboendeenheter med bra boendestandard och hög vårdkvalitet
som ett komplement till befintliga vårdformer och som en ersättning
för dåligt fungerande vårdalternativ inom institutionsvården.

Jag vill här ge några konkreta förslag till stöd för utveckling av
gruppboendeverksamheten för dementa:

1. De statliga bostadsfinansieringsvillkoren när det gäller nybyggnation
av gruppbostäder bör förändras så att en boendegrupp på åtta personer
tillåts. Samtidigt bör det bli möjligt att samlokalisera två boendeenheter
av detta slag. Detta skulle kunna leda till betydande vård- och
driftsmässiga fördelar, vilket i sin tur skulle kunna underlätta tillskapandet
av nya enheter.

2. Lokala sjukhem bör likställas med ålderdomshem när det gäller
möjligheten att fä statlig finansiering vid ny- och ombyggnation. I
många fall är det väl så lämpligt att bygga om ett lokalt sjukhem som
ett ålderdomshem när man vill skapa en gruppboendeverksamhet.
Enligt nuvarande regler innebär det dock en avsevärd merkostnad.
Om ansvaret för sjukhemsverksamheten förs över till kommunerna är
det också angeläget att likställa sjukhemmen med ålderdomshemmen i

1989/90:SoU12

Bilaga

detta avseende. En förändring av finansieringsvillkoren skulle påtagligt
påskynda utvecklingen av fler gruppboendeenheter.

3. Någon form av utvecklingsbidrag bör inrättas i syfte att stimulera
kunskapsuppbyggnaden inom demensvården. Som jag tidigare har
berört har en avgörande förklaring till framgångarna med gruppboendeverksamheten
varit att ny och bättre kunskap har förts in i verksamheten
till personalen. Det är viktigt att denna kunskap sprids vidare
till personal i alla vårdformer och även till dem som vårdar dementa
anhöriga hemma. Någon form av utvecklingsbidrag skulle kunna påskynda
denna önskvärda utveckling.

Anita Stenberg: Är det rimligt att en person skall flytta först från
serviceboende till gruppboende, sedan till sjukhem och sedan ännu en
gång till långvårdssjukhus? Är det rimligt att flytta så många gånger?

Kommer det någonsin att finnas pengar och personal till denna
vård, som låter så bra?

Ingegerd Troedsson: Lena Annerstedt talade förut om specialutbildad
personal. När man reser runt i landet stöter man på de mest olika
uppfattningar om vilken typ av personal som behövs inom gruppboendet.
Har man studerat den frågan? Kan hemvårdsbiträden t.ex. specialutbildas
för detta arbete?

Lennarth Johansson: Det är naturligtvis inte rimligt att människor
skall flytta runt. Därför är det, som jag sade, angeläget att utveckla
vårdkvaliteten även i andra boendeformer. Kvaliteten i den vård och
hjälp man får skall inte vara avhängig av var man vårdas.

Frågan om det är möjligt att tillgodose behoven av gruppboenden av
detta slag är en uppgift för er politiker. Det är helt enkelt en
prioriteringsfråga. Men det är också i detta sammanhang rimligt att
utgå ifrån att vi måste göra det bästa vi kan av de resurser vi har, dvs.
förändra och förbättra sjukhemsverksamheten, ålderdomshemmen och
servicehusen förutom att vi också försöker tillskapa nya gruppboendeenheter.

Det finns olika meningar om vilken typ av personal man skall ha.
Min uppfattning är att hemtjänstpersonalen är en duglig personal i
detta sammanhang, förutsatt att den har fatt den extra utbildning i
demensvård som jag har talat om. Men det måste också finnas sjukvårdskompetent
personal som kan gå in och stötta verksamheten när
så behövs.

Bengt Winblad: Jag vill först rikta mitt varma tack till alla dem som
gjort att denna utfrågning kommit till stånd. Jag ser det som en god
draghjälp till att rekrytera personal till fortsatt geriatrisk forskning. Det
är min övertygelse att en tvärvetenskaplig forskning kring demenssjukdomarna
kommer att leda till att intresset svänger, både när det gäller
att arbeta med dessa patienter och att på sikt ändra attityderna i
samhället till denna grupp. Under min tid i Umeå såg jag att personalläget
svängde när vi fick i gång vårdforskning. Det hade alltså en
positiv effekt på rekryteringen. Här i Stockholm har vi nu på två år
fått 20 doktorander, som alltså forskar på heltid kring demenssjukdo -

1989/90:SoU 12

Bilaga

mar. Det är sjuksköterskor, arbetsterapeuter, psykologer, biokemister,
farmakologer och läkare. Det är, som jag ser det, en mycket positiv
utveckling.

Naturligtvis behövs en tvärvetenskaplig forskning och kunskap när
det gäller det normala åldrandet för att förstå demenssjukdomarna,
som kommer vid hög ålder. En linje jag tycker att vi skall gå efter är
att i den basala, kunskapsuppbyggande forskningen söka orsakerna till
att nervceller dör i ökad utsträckning. Hittar vi väl orsaken, kan vi
också finna mer riktade behandlingsmetoder. En väg att gå är att via
prospektiva, epidemiologiska studier se på stora befolkningsgrupper
och leta efter riskfaktorer. Detta är kostsamma, arbetsamma studier,
men jag tror att man måste gå den vägen. Vi har här i Stockholm fått
den möjligheten genom Stockholms läns äldrecentrum på Kungsholmen.

En annan väg är att följa patienter över tid, att göra undersökningar
med regelbundna mellanrum och sedan följa upp med obduktion, för
att säkerställa diagnos. Detta har också Lars Gustafson talat om. Vid
obduktion har man möjlighet att studera hjärnan och upptäcka eventuella
brister. Detta kan förhoppningsvis ge oss möjlighet att skräddarsy
läkemedel för att påverka de brister vi hittar.

Här har också talats om behovet av en tidig diagnos. Vi kan ju
föreställa oss att våra äldre får problem med minnet om nervceller
skrumpnar och kontaktnätet glesnar. En fördjupad forskning kring
minnesproblematiken, neuropsykologisk forskning, skulle vara av stort
värde. Den kan ge oss möjlighet att ställa en tidig diagnos.

En riskfaktor som ofta nämns är ärftlighet. Vi ser hos ungefår var
sjätte eller var sjunde individ som är med i utredningar på vår
utredningsenhet på Huddinge sjukhus att sjukdomen finns i släkten

— det kan vara flera i syskonskaran som har sjukdomen eller också att
den finns hos flera generationer. Jag tror däremot inte att det genetiska
bidraget är särskilt stort hos den stora gruppen, dvs. dem som insjuknar
i högre ålder. Det är framför allt hos individer med tidigt insjuknande
som man har funnit en koppling till kromosom 21. Vi skall
dock inte vara främmande inför tanken att vi kan få möjlighet att
diagnostisera vissa individer även innan de utvecklar kliniska symtom.

Här finns alltså ett behov av långsiktig forskning. Omvårdnadsforskningen
har haft en direkt effekt i vården. Det är mycket positivt för
såväl patienten som personal och anhöriga att man förstår patientens
problem, att man försöker öka kunskapen och därmed förbättra interaktionen,
samspelet, mellan vårdgivare och patient.

Jag vill redovisa några faktasiffror när det gäller epidemiologin. Vi
har haft ett intryck av att det blir allt fler dementa på våra institutioner.
På ålderdomshemmen i Västerbotten var 1986 andelen relativt
gravt dementa 17 %. 1989 är motsvarande siffra 40 %. Vi har samma
utveckling på servicehusen. Detta måste vi naturligtvis tänka på. Vi
måste från landstingssidan försöka backa upp ålderdomshemmen och
servicehusen med stöd och utbildning. Jag tror också att det finns
behov av en förändring av personalstrukturen på dessa enheter. På
geriatriska sjukhem är i dag 8 sängplatser av 10 upptagna av gravt

1989/90:SoU12

Bilaga

3 Riksdagen 1989/90. 12 sami. Nr 12

dementa. En orsak till detta kan vara att den ökade satsningen på
hemsjukvård och primärvård gör att man klarar av patienter hemma
så länge de är intellektuellt klara. Men när hjärnfunktionerna sviktar,
då blir, åtminstone i slutfasen, institutionsvård nödvändig. Vi ser alltså
fram emot en utbyggnad av andra vårdformer, och jag hoppas verkligen
att det skall bli en fortsatt satsning där.

Vi har när vi föds 1 000 miljarder nervceller. Det är givetvis en
struktur som är mycket viktig. Själva cellkroppen är genom nervtrådar
förbunden med ett kontaktnät. Varje nervcell står i kontakt med i
genomsnitt 10 000 andra nervceller. Vid Alzheimers sjukdom glesnar
detta kontaktnät i ökad utsträckning. Detta Hr till följd en celldöd. Vi
känner alltså inte till orsakerna. Vi har noterat rent farmakologiskt att
vissa överledningssubstanser finns i mindre omfattning eller saknas
helt. Man kan också tänka sig andra behandlingsprinciper än att
ersätta dem, nämligen att genom tillväxtfaktorer och liknande substanser
skapa en stimulans för att nervtrådarna på nytt växer ut. Här finns
i dag djurexperimentella data och även kliniska data. Även hos personer
i hög ålder och hos dementa har denna fantastiska nervcell kvar
förmågan att fa nervtrådarna att växa ut igen, bara själva cellkroppen
finns. Här finns en plasticitet, en förmåga till regeneration, även i hög
ålder. Det skall vi inte glömma.

Bland riskfaktorerna har jag nämnt ärftligheten. Vi vet i dag oerhört
litet på detta område. Vi kan se att det i vissa familjer med tidigt
insjuknande finns en autosomalt dominant ärftlighet, dvs. vartannat
barn insjuknar. Det är sällsynta familjer.

Hög ålder är en klar riskfaktor.

Det finns också hypoteser om exponering som riskfaktor. Beror
insjuknandet på att människor har exponerats för virus? Är det en
immunologisk process som sätter i gång? Har sjukdomen att göra med
miljögifter och annat i vår omgivning? Här kommer varje månad olika
rapporter. Vi har t.ex. hört att aluminium skulle vara en riskfaktor.
Man har helt klart påvisat en ökad aluminiumforekomst i hjärnan hos
dementa, men vi vet i dag inte om denna förekomst är primär eller
sekundär.

Vi har studerat patienter både genom att ta blodprov och spinalvätskeprov,
dvs. prov från vätskan som omger ryggmärgen. Vi har funnit
en förhöjd aluminiumkoncentration hos omkring var tionde patient.
Vi tror inte att detta är en primär orsak. Inlagringen sker antagligen
mera sekundärt, dvs. när nervcellerna håller på att dö.

Det har gjorts studier i syfte att hitta diagnostiska markörer, att ställa
en tidig diagnos för att förhoppningsvis kunna få en bättre effekt av de
farmaka som utvecklas. Vad man kan göra här är att arbeta med
blodceller, vita blodkroppar. Här har med forskare i Uppsala påvisats
uttalade sänkningar av nikotin- och muskarinreceptorer hos Alzheimerpatienter
men inte hos åldersmatchade kontroller.

En annan möjlighet är att studera antikroppar i spinalvätskan,
antikroppar som riktas mot nervcellerna. Det har visat sig att en
förhöjd titer kan vara ett tecken på en pågående process inne i hjärnan
och alltså en diagnostisk markör.

1989/90:SoU12

Bilaga

Det har också kommit fram en del moderna röntgentekniker. En av
dem är poitron-emissions-tomografin (PET), där man genom att spruta
in en radioaktiv substans kan lokalisera olika bansystem i hjärnan. Det
har gjorts försök där man har sprutat in butanol, en alkohol, som är
märkt med radioaktivt kol. Med den metoden kan man mäta blodflödet
i hjärnan. Mätningar har gjorts både på åldermatchade kontroller
och Alzheimerpatienter. Man kan med denna metod mäta djupt liggande
strukturer i hjärnan. Det resultat som har kommit fram är väl i
överensstämmelse med de resultat som Lars Gustafson har talat om
men med PET kan vi mäta blodflödet i djupare belägna delar av
hjärnan och inte bara i barken.

PET är än så länge ett forskningsinstrument. Vi samarbetar i dessa
studier med forskare i Uppsala. Detta är en undersökningsmetod som
bör finnas på större universitetscentra. En undersökning kostar i dag
ungefär 10 000 kr. Den är alltså väsentligt dyrare än de rutinundersökningar
som det tidigare har talats om.

När det gäller att söka den genetiska orsaken till demenssjukdomar
är vi i ett mycket bra läge i Sverige. Vi har fina sjukjournaler, som
bevaras över lång tid. Vi har väl genomgångna patienter och en hög
obduktionsfrekvens. Allt detta gör att vi kan ställa en säker diagnos. Vi
har också register där vi kan följa individer. Ett sådant är det svenska
tvillingregistret, som kan användas för att studera om Alzheimers
sjukdom är betingad av miljö eller arv. Det finns även register över
enäggstvillingar som är tidigt skilda åt och sedan uppfostrade var för
sig. De har alltså gemensam arvsmassa men är uppfostrade i två helt
olika miljöer. Här har vi en unik möjlighet att bidra till forskningen i
världen.

Slutligen görs också studier på avlidna patienter. Det var bl.a. så
man tog fram behandlingen för Parkinsons sjukdom. Man kunde se att
det fattades dopamin i hjärnvävnaden hos dessa patienter och gav
sedan L-dopa. På motsvarande sätt kan man jobba när det gäller
Alzheimers sjukdom.

När det gäller vårdforskning har det talats om vilken typ av vårdgivare,
personal, vi skall ha. Jag vill som ett inlägg i den debatten säga
att vården av dementa är en svår vård. Jag vill betona att vi där vill ha
välutbildad personal, personal med god empati. Här gäller det verkligen
att tolka de allt vagare signalerna vi får från patienten beroende på
den progressiva, tilltagande hjärnskadan. Jag tror också att det är
viktigt att man väljer ut personal. Vi har behov av olika typer av
personal i olika stadier av sjukdomen. Det är något helt annat att
jobba på en utredningsavdelning jämfört med att jobba i något som
mer eller mindre liknar terminalvård. I den senare vården dominerar
ju omsorgsbehovet mera. Jag är litet orolig för ändringen av huvudmannaskapet.
Vi har sett att våra demenspatienter här i Stockholm har
fatt en god vård inom den psykiatriska vården, med hög bemanning
och relativt mycket läkare och paramedicinsk personal. Ansvaret har
sedan flyttats över geriatrisk vård. Där finns en helt annan typ av
personal med annan utbildning, och personaltätheten är lägre. Skall
detta vårdansvar nu flyttas över till kommunen, där utbildningsnivån

1989/90: SoU 12

Bilaga

så vitt jag förstår är ännu lägre, är jag rädd för att det blir, för att ta till
starka ord, ett nytt övergrepp mot denna patientgrupp. Vi kan motverka
detta genom att se till att utbildningsnivån höjs för den personalgrupp
som skall ha hand om patienterna. Det är absolut nödvändigt
med välutbildad personal. Vi kan också motverka negativa effekter
genom att ha vården i bra miljöer. Vi har hört upprepade förslag om
detta här i dag. Vi måste också ha en bra vårdorganisation.

De förutsättningar som jag tycker bör finnas för en kvalificerad
Alzheimerforskning är följande:

- En god tvärvetenskaplig forskning om det normala åldrandet.

- Pågående stora epidemiologiska studier.

- Det skall finnas utredningsenheter med avancerad metodik.

-Det skall finnas en laborativ forskning, där vi har neuropatologi,
en hjärnbank, en genbank, biokemiskt och molekylärbiologiskt
kunnande.

- Det måste också finnas en omvårdnadsforskning och göras behandlingsförsök.

-Tillgång till hela vårdkedjan för forskning på sjukhem, kollektivboende
och i hemvård.

Förutsättningarna är i dag stora att etablera ett Alzheimercentrum i
Stockholm. Jag tror att vi i Sverige i dag måste satsa på ett eller ett par
Alzheimerforskningscentra.

Ulla Tillander: Ensamheten är i allmänhet stor bland många äldre i
vår tid. Vid en begynnande demens kanske man isolerar sig eller
isoleras än mer. Jag skulle vilja fråga om ensamheten påverkar sjukdomsförloppet,
helt enkelt om ensamhet är en riskfaktor.

Bo Holmberg: Vi började med att knyta förhoppningar till att dagens
hearing skulle leda till att flera läkare intresserade sig för långvårdsmedicin.
Bengt Winblad har också i sin presentation pekat på att det
behövs ytterligare personalinsatser i volym och pengar till forskning på
detta område. Vi vet att vi får ungefär 90 000 fler äldre fram till år
2000. Det visar också på att vi här står inför ett stort område som skall
klaras av inom den framtida svenska sjukvårdspolitiken. Har du någon
uppfattning om hur många platser på vidareutbildningsblocken inom
långvårdsmedicin som är besatta i dag? När du nu ser framför dig
behovet av ökade insatser, tror du att tillgången på läkare och utbildning
på detta område kommer att bli ett problem i framtiden?

Bengt Winblad: Jag är övertygad om att ensamhet kan bidra till en
accelererad utveckling av sjukdomen. Ensamhet är inte orsaken till
sjukdomen. Det finns klara djurförsöksdata på detta område. Låt oss
säga att man isolerar en råtta i en bur och sedan jämför den med
råttor som lever i en gemenskap, med karuseller i buren osv. Om man
mäter hjärnvikten hos råttorna ser man att de som lever i en socialt
stimulansrik miljö har en hjärna som väger mer. Det finns också mer
basala tecken på att ensamheten skulle vara deletär.

I vår Kungsholmsstudie är en doktorand sysselsatt just med ensamhetsproblematiken.
Trots att de dementa har lika många besök som

1989/90:SoU12

Bilaga

icke dementa upplever de en ensamhet som är mycket mer uttalad.
Det är svårt att mäta om det är kvaliteten i kontakterna som brister
eller om de dementa har ett så oerhört mycket större behov. Jag tror
att detta är något man måste tillgodose genom bättre samvaro, ökad
gemenskap, dagvård osv. Genom en stimulans som inte är för stark
men inte heller för svag tror jag att vi kan påverka sjukdomens
utveckling.

När det gäller utbildningen av läkare i geriatrik måste jag nog
instämma i de farhågor som Bo Holmberg uttrycker. Det är inte något
överskott på sökande till de utbildningsblocken. Även i Stockholm är
det relativt svårt att rekrytera. En liten svängning är dock på gång, jag
känner det, åtminstone i Stockholm. Nu börjar vi fa sökande till
blocken. Det är absolut nödvändigt att vi har utbildade läkare på detta
område. Det positiva är att vi nu äntligen har fått en utbildning för
medicinare i geriatrik i Stockholm. Stockholm var alltså sist som
universitetsort. Det tror jag betyder mycket, att fånga medicinarna
tidigt i utbildningen, ge dem möjlighet till vikariat, forskning osv. Då
tror jag vi kan få till stånd en svängning.

Elisabelh Brandt: Jag vill först framföra Aizheimerföreningens uppskattning
av denna utfrågning. Det är glädjande att livslängden ökar
och att så många blir gamla i vårt land, om de är något så när friska
och lever i en trygg tillvaro. Tyvärr finns det en dold grupp gamla och
för tidigt åldrade som lider och har det dåligt. Det är bl.a. de som har
drabbats av Alzheimers sjukdom. För dem är trygghetsnätet inte så väl
utbyggt. De lever i en otrygg och förvirrad värld. Glädjande nog börjar
man nu uppmärksamma denna sjukdom och de drabbades och deras
familjers situation. Det har tänts en liten gnutta hopp om förändring.

Men det räcker inte att tala om Alzheimers sjukdom i media eller
att allmänheten i dag känner till den. Det är ni politiker som avgör
om Alzheimers sjukdom skall få fortsätta härja hos de 50 000 drabbade
i vårt land. Det är ni, samhällets beslutsfattare, som skall ge
resurser, så att de Alzheimersjuka ges en värdig tillvaro.

Vi i Alzheimerföreningen får åtskilliga beskrivningar från anhöriga
om att de har fått dålig information och så svävande besked vid
läkarbesök som att det är naturligt att man blir förvirrad när man blir
gammal eller att det är ett tecken på för tidigt åldrande. Personer
förvägras grundlig utredning om vilken sjukdom deras anhöriga lider
av med motiveringen att det ändå inte är någonting att göra åt
sjukdomen eller att det är för dyrt.

Vi kräver att alla som misstänks ha en demenssjukdom får en
grundlig utredning hos specialister och att man förbättrar resurserna
runt om i landet för att ställa säkra diagnoser, vilket vi anser vara en
självklarhet, så att rätt behandling och vård kan planeras.

Det är nödvändigt för vårdgivaren som är anhörig eller tillhörande
personalen att få en diagnos på den som skall vårdas och att det ges
saklig information om sjukdomens utveckling, så att de olika faserna i
sjukdomsförloppet kan klaras.

1989/90:SoU12

Bilaga

4 Riksdagen 1989190. 12 sami. Nr 12

Det är inte minst viktigt att fastställa diagnos för att samhället skall
kunna planera utbyggnaden för de dementas vård och boende, så att
det finns bra alternativ för alla dementa. I dag är det inte ovanligt att
anhöriga får ligga i med näbbar och klor för att hitta en vårdplats. En
långt till åren kommen anhörigvårdare orkar inte, och en yngre
vårdare i familjen har oftast ett yrkesarbete och flera familjemedlemmar
att ta hand om och sörja för. En orimligt tung börda och ett
alltför stort ansvar vilar i dag på de anhöriga. Man får aldrig glömma
att Alzheimers sjukdom är en svårt invalidiserande och dödlig sjukdom.

Vi i Alzheimerföreningen har alltsedan starten gått ut — och vi
anser att detta är viktigt — och informerat om hur Alzheimers sjukdom
verkar på den som drabbas och på vårdgivarnas situation: de
anhörigas, hemtjänstens, hemsjukvårdens och personalens på institutioner.
Vi anser också att det är viktigt att det ges kunskap och stöd i
vården av de Alzheimersjuka, för dessa kräver inte bara en god fysisk
omvårdnad.

Alzheimers sjukdom kännetecknas av en aktiv sjukdomsprocess som
kräver aktiva och gedigna kunskaper. Detta krävs för att man skall
kunna förstå den sjuke och för att man skall kunna skapa den rätta
livsmiljön för den drabbade. Det gäller att skapa en riktigt anpassad
miljö. Man bör ta hänsyn till den sjukes ålder. En man i 60-årsåldern
har bättre fysik och behöver andra former av aktivering än en
80-åring. Vi kräver avsevärt bättre utbildning av vårdpersonalen, alla
kategorier. Det är häpnadsväckande många inom vården som tidigare
inte har hört talas om Alzheimers sjukdom, ännu mindre fått utbildning
i hur en Alzheimerdrabbad skall bemötas och vårdas. Vårdaren
måste lära sig att lyssna på den sjuke, lära sig dennes signaler, varför
han säger eller gör si eller så, så att han inte möts av en oförstående
omgivning. Det hjälper inte den sjuke ur förvirringen om han inte får
några ledtrådar, inte ges riktig hjälp i sin förvirrade vardag. En av våra
viktigaste uppgifter måste vara att ge ledtrådar till den sjuke och
därigenom reducera hans ångest.

Vi måste också på ett bättre sätt än i dag tillrättalägga den fysiska
miljön. I en orolig miljö hittar inte en Alzheimersjuk. Det gäller i det
egna hemmet men kanske framför allt i våra institutioner, som skall
vara små enheter. Fina föredömen är gruppboendet i Malmö och
Balzagården i Motala, som utomlands har blivit ett begrepp. När det
gäller vården av de dementa ansluter vi oss helt till de vårdformer som
har beskrivits av specialisterna här i dag. Och vi vill alltså ha dagvård,
gruppboende men också små sjukhem.

1 den fysiska miljön är det till synes enkla faktorer som är av största
vikt. Dörrar bör markeras med t.ex. en viss färg, så att den sjuke inte
går vilse och går in i grannens rum och lägger sig. Det är viktigt att
möbler, tapeter och textilier harmonierar och att belysningen är den
riktiga. Men även här krävs det kunskaper. På institutionen skall
anhöriga hjälpas att känna sig hemma och välkomna i vården. De bör
få delta och vara med och råda, för det är ändå mellan de anhöriga
som de känslomässiga signalerna oftast är starkast. De Alzheimersjuka

1989/90:SoU12

Bilaga

är beroende av personalen i den dagliga vården, och personalen är
egentligen beroende av de anhöriga för att kunna ge den bästa vården.
Det är dags att se de anhöriga som en resurs i vården och inte som ett
störande inslag.

En Alzheimerfamilj blir dubbelt belastad, för också den friske blir
hänvisad till isolering i hemmet. Fastän jag är frisk och har mina
sociala intressen utanför hemmmet kvar, måste jag avstå från allt detta,
eftersom jag är bunden till vården av min sjuke anhörige 24 timmar
om dygnet.

Vi föreslår att hemtjänsten får möjlighet att utanför den planerade
vård som jag har blivit tilldelad ge mig hjälp med kortare varsel, så att
jag kan delta i socialt liv utanför hemmets väggar. Det kan gälla teater,
föreningsliv, kultur o.d.

Många vuxna barn hör av sig till oss och är oroade även med tanke
på den friska föräldern. De oroas av att denne också är på väg att gå
under av utmattning, sorg och isolering. Även den närmast anhörige
genomgår nämligen en svår process vid sidan av den sjuke, den process
som kallas sorgearbetet när någon kär går bort. Men det är inte lätt för
en anhörig att förstå sina egna reaktioner när den man sörjer finns vid
sidan om dygnet runt. Det är inte lätt att förstå varför jag blir arg,
fastän jag vet att han inte rår för att han gör som han gör, eller blir
otålig när han inte kan uttrycka i ord det som han vill säga och inte
kan försöka på nytt, eftersom han redan har glömt vad han ville.

Det måste alltså sättas in stödåtgärder på ett tidigt stadium för
drabbade familjer, inte minst gäller detta de yngre familjerna där det
finns ännu hemmavarande barn. Det är svårt för den som skall ta över
att ensam klara hela ansvaret för familjen både praktiskt och ekonomiskt
och samtidigt vara vårdgivare till en Alzheimerdrabbad familjemedlem.
Det är inte självklart att vården blir den bästa bara därför att
den sjuke vistas i den egna familjen. Det uppstår många vardagliga
förvecklingar som familjen egentligen inte klarar av. Familjer har
berättat att de inte vill upplysa om sin situation, eftersom barnen
skäms inför sina kamrater. Aven för barnen är det svårt. Det är många
som lider när en drabbas av Alzheimers sjukdom. Vi tycker att det är
orimligt att en 80-årig mamma eller pappa skall vårda ett 50- eller
60-årigt Alzheimersjukt barn. Vi vill att våra Aizheimersjuka skall ha
det egna hemmet som den fasta punkten så länge som möjligt, men det
är viktigt att ha i minnet att vården av en demenssjuk omfattar 24
timmars beredskap varje dygn. Därför krävs förutom de anhörigas
insatser också stöd från den sociala hemtjänsten och sjukvården. Gränsen
för hur länge det är möjligt att klara vården hemma sätts inte av
de anhöriga, som vill vårda så länge som möjligt, utan av de problem
en långt framskriden Alzheimersjukdom skapar. Steget till institutionsvård
är mycket smärtsamt för familjen, men en lättnad vore vissheten
om att man lämnar den anhörige i rätta händer. Men tyvärr har
vården av de demenssjuka blivit eftersatt.

För oss i Alzheimerföreningen innebär en värdig tillvaro att vi
tillsammans, alltså anhöriga, vårdgivare och beslutsfattare, bygger upp
ett nätverk kring den som drabbas av Alzheimers sjukdom. Man rår

1989/90: SoU 12

Bilaga

inte för att man flir Alzheimers sjukdom, och vi vet inte hur vi skall
undvika den, men vi kan driva på forskningen, så att kommande
generationer kan räddas, och av forskningsrapporter att döma lär
lösningarna inte vara så långt borta.

Vi kräver att ni som har latt vårt förtroende ser till att forskningen
ges alla resurser. Då kan vi vända på boutvecklingen för den här
gruppen.

Jag har två söner som lever i fina samboförhållanden. De står nu
beredda att ge samhället tillbaka vad de har fatt av långa och dyrbara
utbildningar, men deras pappa har Alzheimers sjukdom, och eftersom
ärftligheten finns med i bilden tillhör de en riskgrupp. Om 15—20 år
är de i riskzonen. Jag står inte ut med tanken att deras familjer skall få
gå igenom samma sak som vår.

Alzheimers sjukdom har tidigare varit okänd. De drabbade har
gömts undan. De som drabbas kan inte rå för den och de kan inte
göra sig hörda. Men Alzheimerföreningen har tagit fram en lätt
informationsskrift, som 4000 politiker, och också ni, får med posten
om några dagar. Med den vill vi dela med oss av våra kunskaper, och
med den kunskapen har ni ansvaret att skapa resurser. Vårt intresse är
att skapa ett tryggt och värdigt liv för de drabbade.

Vi har sysslat mycket med information. Det första vi gjorde var att
ta fram en folder. En sådan hade jag önskat att jag hade fått, när jag
fick besked om min mans sjukdom. Vi vill att denna folder skall
finnas hos läkarna, alla institutioner och hos alla som har med
Alzheimersjuka att göra. För information ger vi också ut en tidning,
fyra gånger om året. Tidningen ingår i medlemskapet, men vi sänder
den också till alla som vi tycker att det är viktigt att nå.

Ordföranden: Tack för detta fina inlägg, Elisabeth Brandt! Allra sist
före pausen Eivor Näslund från Riksförbundet för dementas rättigheter.

Eivor Näslund: Riksförbundet för dementas rättigheter, eller Demensförbundet,
arbetar nu som en handikapporganisation med 40 lokala
föreningar, som är spridda över hela landet. Vi kämpar av alla krafter
för att få fram lösningen på en rad problem. Dementa bör få en riktig
diagnos, vilket har framhållits tidigare i dag, och det är sjukvårdens
uppgift. Däremot behöver, enligt vår mening, inte dementa "bo" i
sjukvården. Dementa behöver bo kvar hemma i den egna bostaden så
länge som möjligt, och då är det nödvändigt med dagvård, som ju bör
skötas av sjukvården och dagverksamhet, som får skötas av socialtjänsten,
allt naturligtvis i nära samverkan. Det behövs också nattvård och
växelvård som en komplettering med vårdformer som också direkt kan
ge anhöriga ett gott stöd.

Vi anser att det finns ett omedelbart behov av minst 20 000 platser i
dagvård och dagverksamhet. Det finns i dag 2 000 platser. Den dagvård
som i dag omhänderhas av länssjukvården anser vi behöver
utvidgas. Den kan också fungera som ett utredningsorgan och som stöd
för personal i olika dagverksamheter.

1989/90:SoU12

Bilaga

När man inte kan bo kvar hemma längre, trots allt stöd, behöver
man fa komma till ett gruppboende, och det kan se ut på olika sätt.
Det vet vi av den redovisning som har getts här i dag. Enligt vår
uppfattning är det viktiga inte att åstadkomma fullvärdiga bostäder,
utan det handlar om att åstadkomma ett fullvärdigt boende. Det finns
några grundelement. Det kan vara en liten grupp, upp till 8 personer.
Vidare skall det vara en nära gemenskap mellan pensionärerna och
personalen. Det skall finnas gemensamma utrymmen, och det skall
finnas aktiviteter, stöd och stimulans. Aven andra förutsättningar finns.
Man skall inte flytta till gruppboende, förrän man har fått dagvård
eller dagverksamhet. Målet för gruppboendet skall vara att kunna bo
kvar till livets slut. För några kan det dock vara nödvändigt med
sjukhemsvård under den sista tiden. Gruppboendet skall vara anpassat
till de dementas och de anhörigas behov, inte till några andra gruppers
behov.

När det då gäller nybyggnad rekommenderar vi eget rum och eget
hygienrum. Det är ett av våra krav. Vi diskuterar om man skall ha ett
eget pentry eller kök. Det kan vara bra för anhöriga som kommer på
besök och som då kan använda pentryt eller köket. Men det finns
andra skäl som talar emot ett eget pentry eller kök. Det viktiga är att
det finns ett stort, gemensamt kök och vardagsrum, kanske också flera
rum för gemensamma aktiviteter och för aktiviteter i olika grupper.

Sedan har vi flera villkor. Man skall kunna hitta lätt från det egna
rummet eller den egna lägenheten till de gemensamma utrymmena.
När man kommer ut från sitt rum skall man kunna se var det
gemensamma utrymmet finns, så att man tar sig dit. Det får alltså inte
finnas några vinklade korridorer som hindrar kommunikationerna
mellan rummen, lägenheterna och de gemensamma utrymmena. Vi
behöver också kunna använda äldre bostäder: stora villor eller nedlagda
ålderdomshem för gruppboende. Men då får man först undersöka,
om det går att göra de förändringar som behövs för att anpassa boendet
till de dementa. Detta går ofta att göra med gott resultat. Här vill jag
betona det gamla ordet flexibilitet, som myntades på 1970-talet. Det
vore bra om man kunde börja förstå vad det innebär när det gäller de
här frågorna. Sedan bör det också vara lätt att komma ut från gruppboendet.
Vi vill helst ha låga hus — eller kanske bottenvåningen i ett
hus — med tillgång till trädgård med staket eller häck. Huvudsaken är
att man lätt kan få markkontakt.

Det behövs minst 20 000 platser för att tillgodose det omedelbara
behovet av gruppboende. Då utgår vi ifrån de beräkningar som vi har

om antalet dementa. Inom sjukvården finns det 25 000 personer. I

servicehus av olika slag finns det 35 000, och då blir det kvar 40 000.
Vi borde kunna flytta ut minst en fjärdedel av detta antal till gruppboende,
som vi anser ger bättre vård och dessutom boende till lägre
kostnader. Detta betyder bättre använda resurser. Vi kommer att
närmare utveckla de här synpunkterna i rekommendationer som vi

arbetar med och som skall komma ut i slutet av året. Då kommer vi

också att beröra frågor som vi inte hinner med i dag, om personal,
utbildning och stöd till personal. Men även om gruppboendet byggs ut

1989/90:So(J 12

Bilaga

som vi vill, önskar vi förändra vården för dementa på sjukhus och
andra institutioner. Miljön måste förbättras. Det måste skapas mindre
enheter, och framför allt måste verksamheten få en inriktning som ger
tillvaron mening och innehåll. Detta är fullt möjligt, det vet vi av
erfarenheter från olika håll.

jane Cars: Herr ordförande, mina damer och herrar! För en tid sedan
skickade Demensförbundet ut en enkät till sina medlemmar. Syftet
med den var att få en klarare bild av de anhörigas situation. Vi fick in
860 svar. Den sammantagna bilden innehåller både kritik och beröm
av den nuvarande demensvården.

Svaren från anhöriga som har sina sjuka i gruppboende och dagvård
är genomgående positiva. Inte minst framhåller man personalens engagemang
och vad den betyder både för de dementa och för deras
familjer.

Enkäten ger oss i Demensförbundet motiv att fortsätta kräva att
dagvård, dagverksamhet och gruppboende byggs ut.

Personalens engagemang och kunskap har alltså stor betydelse. Därav
följer också att det är väsentligt att vårdpersonalen verkligen erbjuds
den utbildning som den behöver. Det innebär bl.a. att personalen
måste få tillfälle till handledning och fortbildning, så att den kan
utvecklas vidare i arbetet. Man måste alltså hjälpa hjälparen, som
Barbro Beck-Friis sade.

En god, stödjande känslomässig relation mellan vårdaren och den
dementa patienten är en förutsättning för en kvalificerad demensvård.
Medkänsla, empati och engagemang är den bästa medicinen. Men skall
den kontakten uppstå krävs det kontinuitet, dvs. att de som arbetar
med dementa trivs och stannar kvar i sitt arbete.

En grupp som drabbas särskilt hårt, det har vi redan hört, och
därför också har extra stora vårdbehov är de s.k. presenila. Med det
menas alltså personer som är under 65 år när de angrips av sjukdomen.

Många som insjuknar är i 50-årsåldern, men det finns också
40-åringar i gruppen.

De presenila är ofta under lång tid klart medvetna om de svårigheter
som sjukdomen för med sig. Självkänslan bryts ned och de blir lätt
djupt nedstämda, ja deprimerade, inte sällan också aggressiva. En
patient uttryckte det så, att det känns som att dras närmare och glida
ned i ett svart hål.

De presenila har i dag inte någon given plats inom sjukvården. I
Stockholm, men långt ifrån på alla håll i landet, kan man visserligen
ställa diagnos. Därefter lämnas den sjuke och hans familj att klara sig
själva på egen hand. Varken psykiatri eller långvård kan i dag erbjuda
en vård som är anpassad till yngre dementas speciella behov.

Av en inventering som gjorts av Äldrecentrum framgår att fletalet
dagsjukvårdsavdelningar är mycket restriktiva när det gäller att ta emot
patienter som är yngre än 65 år. Det beror på att dagvården inte är
anpassad för denna patientgrupp utan har utformats för patienter i

1989/90:SoU12

Bilaga

åldern omkring 80 år. Det är naturligt att en 50-årig patient inte
känner sig hemma på en dagvårdsavdelning för åldersdementa
80—90-åringar.

Tillfällig sjukhusvård av presenila skulle behövas för att ge deras
anhöriga avkoppling från vårdarbetet. Men i dag leder sjukhusvård
inte sällan till att patientens sjukdomsbild försämras. Det beror på att
presenila har svårt att klara vistelsen i sjukhusmiljö och på att personalen
där inte har den utbildning som den behöver för att på rätt sätt
vårda den här patientgruppen. Därför undviker många anhöriga i det
längsta att begära en tillfällig sjukhusplats för sina sjuka. I stället
fortsätter de anhöriga vården, trots att de redan är svårt uttröttade. Det
är under sådana omständigheter inte förvånansvärt att anhöriga ibland
reagerar aggressivt både mot sina sjuka anhöriga och mot personal
inom sjukvården.

Nu finns det planer på ett centrum i en stor villa, planer som skall
inriktas på att ge kvalificerad behandling åt yngre dementa. Det
förutsätter att det till centret knyts personal med den medicinska,
psykologiska och sociala kompetens som behövs för att ta hand om
presenila patienter. Avsikten är att centret skall drivas i samarbete med
Äldrecentrum och geriatriska kliniken på Huddinge sjukhus.

Det bästa är om patienter med presenil demens så länge som möjligt
kan bo kvar i sina hem och få vård utanför sjukhuset.

I det planerade centret skall därför finnas möjlighet till dagvård i en
varm, ombonad miljö.

Det är också oerhört väsentligt att man på olika sätt stödjer och
hjälper de sjukas familjer. Många sjuka har ju en maka eller make i
yrkesverksam ålder. Det är viktigt att hon eller han kan fortsätta sitt
arbete med gott samvete i visshet om att den sjuke blir omhändertagen
på ett sätt som också gör hans dag meningsfull.

Tanken är dessutom att man i centret skall söka ge anhöriga
möjlighet till tillfällig avlastning också i andra sammanhang. Det kan
handla om några timmar till uppemot två veckor. Syftet är att ge de
anhöriga möjlighet till rekreation och avkoppling.

Vid centret skall man också studera hur aktivering kan utformas för
att passa yngre dementas speciella behov — de är i allmänhet fysiskt
friska och vitala — och hur handledning och vidareutveckling kan
utformas för att personalen skall få det stöd som den behöver. Forskning
och utbildning skulle knytas till centret och knytas till det på så
sätt att det blir en positiv utveckling av vården av presenila demenspatienter.

Ordföranden: Tack Jane Cars! Då bryter vi för en paus till kl. 11.05.

Carl-Anders Ifvarsson: Herr ordförande, mina damer och herrar! På
socialstyrelsen jobbar vi med dessa frågor ur både socialtjänstperspektiv
och medicinskt perspektiv. Därför har jag några medarbetare med mig
som är beredda att medverka och svara på frågor. Det är byråchef Jan
Ording från byrån för äldreomsorg, överläkare Henrik Bjurwill, som
är långvårdsspecialist, och överläkare Anna Berggren, som är psykiater.

1989/90:SoU12

Bilaga

År 1976 inleddes ett samarbete mellan Svenska kommunförbundet,
Landstingsförbundet, socialstyrelsen och Spri kring vissa äldrevårdsfrågor.
Inom ramen för de projekt som därefter genomfördes presenterades
ett program för omhändertagande av åldersdementa. Men man kan
nog säga att människor med åldersdemens fram till för bara några år
sedan har varit i stort sett en bortglömd grupp i samhället, vilken inte
passat in i någon vårdorganisation och för vilken det funnits få
alternativ till vård på institution.

1983 presenterade socialstyrelsen emellertid två rapporter om alternativa
omhändertagandeformer för åldersdementa, den ena om dagvård
för åldersdementa, den andra om gruppboende. Dessa rapporter
tror jag kom att bidra till en vändpunkt för åldersdemensvården i
landet. Intresset kom därigenom alltmer att fokuseras på dagvård och
gruppboende som alternativ till institutionsvård.

För att utveckla och stimulera nya former av vård och stöd som
skulle ge bättre möjligheter för åldersdementa att bo kvar i den egna
bostaden beviljade regeringen 1984 särskilda medel för planeringsinsatser.
Resultatet av detta arbete publicerades 1986 i rapporten Leva
självständigt (Socialstyrelsen redovisar 1986:2).

Sedan dess har många alternativ vuxit upp i landet. Det är dagvård
för åldersdementa och dagsjukvård med utredande och rehabiliterande
resurser i landstingens regi samt dagverksamhet i kommunal regi. Vi
har latt en redogörelse för detta redan i dag.

Gruppboendet för åldersdementa, den fråga som nu tilldrar sig allt
större uppmärksamhet, har utvecklats på ett tiotal år. Den första
gruppboendeenheten för nio åldersdementa startade i Upplands Bro
1978. Hösten 1987, då vi genomförde en stor inventering, omfattade
gruppboendet ca 500 åldersdementa i sammanlagt 65 gruppboendeenheter
i landet.

Socialstyrelsen och dåvarande bostadsstyrelsen genomförde 1987 en
enkätundersökning om bostadsförhållandena för gamla, handikappade
och långvarigt sjuka. I den undersökningen framkom det att kommuner
och landsting hade planer på att under de närmaste två åren starta
194 gruppboendeenheter för ca 1 500 åldersdementa. En fråga i enkäten,
om det framtida behovet av gruppboende, besvarades av enbart ca
en tredjedel av kommunerna. Underlaget för att bedöma det framtida
behovet av gruppboende var således mycket ofullständigt och kunde
endast ge en fingervisning om hur stora behoven i verkligheten var.
Enligt denna undersökning skulle emellertid 7 000 äldre personer i de
103 kommuner som gjort behovsbedömningar, dvs. en tredjedel av
kommunerna, vara i behov av gruppboende fram t.o.m. 1992. Den
helt övervägande majoriteten av dessa äldre var människor med åldersdemens.

Utvecklingen när det gäller gruppboendet fortsätter, och jag kan nu
redovisa vissa nya uppgifter. Det är det preliminära resultatet av den
primärvårdsuppföljning, PVU 89, som gjordes i april 1989. De 373
primärvårdskommunerna i landet fick då besvara frågor.

1989/90:SoU12

Bilaga

Det fanns våren 1989 118 gruppboenden, i 79 av primärvårdsområdena,
som var avsedda för åldersdementa. Dessa gruppboenden var
antingen helt i primärvårdens regi eller i samverkan mellan primärvård
och kommun.

Inom 94 av dessa primärvårdsområden finns fram t.o.m. den 1
januari 1991 planer på ytterligare 188 gruppboenden för åldersdementa
helt i primärvårdens regi eller i samverkan mellan primärvård och
kommun.

I 104 primärvårdsområden har man gjort en bedömning av det
framtida behovet av gruppboende inom primärvården. Enligt dessa
bedömningar skulle sammanlagt 2 159 personer i dessa primärvårdsområden
under de närmaste två tre åren vara i behov av gruppboende
på grund av åldersdemens.

Det finns också, vilket är viktigt att komma ihåg, ett antal befintliga
och planerade gruppboenden helt i primärkommunal regi. Dessa
omfattas alltså inte av denna enkätundersökning. Detta antal får vi
reda på i den enkät som går ut till kommunerna för besvarande om
tre veckor. Då kommer det likaledes att göras behovsbedömningar. De
siffror som kommer fram i denna enkät skall adderas till siffrorna i
primärvårdsundersökningen.

Jag tror emellertid att man ändå kan våga sig på den försiktiga
slutsatsen att det råder en hygglig överensstämmelse mellan vad landsting
och kommuner planerade att utföra för några år sedan och vad
som sedan faktiskt har kommit till utförande, därmed inte sagt att det
som planerades för två år sedan var tillräckligt.

Man kan då ställa frågan om det totala behovet av gruppboende för
åldersdementa i landet. Utskottets ordförande ställde den frågan före
pausen.

En sådan fråga är av naturliga skäl mycket svår att ge ett exakt svar
på. Behovet är ju beroende av bl.a. vilka andra alternativa
boende- och vårdformer som står till buds och hur de byggs ut. Men
med all reservation för sådan osäkerhet har vi inom socialstyrelsen
uppskattat att ca 30 000 människor år 2000 kommer att ha behov av
ett gruppboende.

I syfte att stimulera till fortsatt utbyggnad av alternativa vård- och
boendeformer har socialstyrelsen tagit initiativ till länsvisa konferenser
runt om i landet. Intresset för dessa konferenser har varit mycket stort,
och såväl politiker som tjänstemän inom kommuner, landsting och
länsstyrelser har deltagit i dem.

Socialstyrelsen kommer att fortsätta sitt arbete med åldersdemensfrågorna.
Vi gör nu, på uppdrag av regeringen, en omfattande studie för
uppföljning och analys av kunskaper och erfarenheter av gruppboende
för äldre människor i landet. Målet är att vi med utgångspunkt i
kunskaper och erfarenheter skall göra en bedömning av den framtida
utvecklingen av denna boendeform samt analysera under vilka omständigheter
gruppboende kan vara ett alternativ framför andra
boende- och vårdformer för äldre människor med demens.

Vi kommer i detta sammanhang bl.a. att redovisa erfarenheter av
behovet av stöd och hjälp i boendet, verksamhetens innehåll och

1989/90:SoU12

Bilaga

5 Riksdagen 1989190. 12 sami. Nr 12

utformning, gruppstorlekens betydelse och gruppens sammansättning,
möjligheterna för dessa människor att bo kvar i gruppboendet till
livets slutskede, nödvändig personaldimensionering, personalgruppens
kompetens, rekryteringsgrunder och personalens behov av utbildning,
fortbildning och handledning. I uppdraget ingår också att beräkna den
samhällsekonomiska kostnaden för gruppboendet och analysera ekonomiska
och kvalitativa skillnader i existerande gruppbostäder.

Slutligen skall vi sammanställa och dra slutsatser av aktuellt forsknings-
och utvecklingsarbete rörande gruppboende för äldre människor
och även ta hänsyn till den internationella kunskapsutvecklingen.
Resultatet av denna studie skall redovisas den 1 september 1990.

Avslutningsvis vill vi från socialstyrelsens sida markera att gruppboendet
inte är den enda lösningen för personer med ålderdemens.
Det är enligt vår mening möjligt för många människor med åldersdement
beteende att längre än hittills bo kvar hemma förutsatt därefter
-att de geriatriska klinikernas resurser för utredning, behandling
och rehabilitering förbättras och byggs ut,

-att dagvård och dagverksamhet fortsätter att byggas ut,

-att växelvård och möjligheter till avlösning vidareutvecklas,

-att vidareutveckling av hemtjänst och hemsjukvård, t.ex. demensteam
samt kvälls- och nattpatruller, sker,

-att nya typer av lösningar, exempelvis nattvård för åldersdementa,
uppmuntras och byggs ut och
-att insatser görs för att stödja de anhöriga, som är den kanske
viktigaste resursen när det gäller vård och omsorg av åldersdementa.

Mycket på detta område återstår att göra för att förbättra stödet till
de anhöriga, vilket flera har talat om tidigare. Särskilda anhöriggrupper,
möjligheter till fortbildning, psykologiskt stöd, möjligheter till
avlösning samt inte minst ekonomiskt bistånd är exempel på insatser
som behövs för att de anhöriga skall orka med. Jag vill även nämna att
vi på socialstyrelsen har fatt 20 milj. kr. för att stödja utvecklingsarbete
inom kommuner, landsting och organisationer som syftar till ett bättre
stöd till de närstående.

Det är emellertid viktigt att säga att det också måste finnas tillgång
till goda institutionella vårdformer. Många människor som i dag bor
på ålderdomshem, sjukhem eller psykiatrisk institution är så gravt
åldersdementa att egen bostad i gruppboende inte är ett alternativ,
även om omfattande insatser görs i form av service, vård och tillsyn.
För dem är det viktigt att den inre miljön vid befintliga institutioner
förbättras. I den miljöstudie som vi gjorde 1987, Att bo på institution,
visade det sig att det är mycket som brister på de befintliga institutionerna.

Det är därför angeläget att huvudmännen påskyndar arbetet med att
förbättra boendemiljön, anordna små hemliknande enheter samt anpassa
personaldimensionering, organisation och arbetssätt utifrån de
åldersdementas behov vid dessa institutioner.

Till sist vill jag säga att det, oavsett inom vilken vård- eller boendeform
kommuner och landsting väljer att ge vård och omsorg till

1989/90:SoU12

Bilaga

människor med demens, är viktigt att söka tillgodose individuella
behov och önskemål. Framför allt är det viktigt att beslutsfattare på
alla nivåer visar positiva attityder till utveckling av olika vård- och
boendealternativ samt är öppna för flexibla lösningar i arbetet med
vård, omsorg och boende för människor med åldersdemens.

Daniel Tarschys: Det går nu bra att ställa några korta frågor.

Jan Andersson: Det har i detta sammanhang talats mycket om stimulansbidrag,
och efter vad Carl-Anders Ifvarsson och Lennarth Johansson
har sagt verkar det inte finnas någon ovilja från landsting och
kommuner när det gäller att bygga ut gruppboendet. Detta byggande
har försummats, men under en mycket kort tidsperiod har det blivit
en stor ansamling av byggande av bostäder för gruppboende. Jag vill
fråga Carl-Anders Ifvarsson om han delar den synpunkt som Lennarth
Johansson gav uttryck för, nämligen att kunskapsspridning och utbildning,
som ger kommuner och landsting, som nu blir ansvariga, mycket
större möjlighet till flexibilitet vare sig det gäller gruppboende, eget
boende, dagvård eller institutionsboende, är vad som behövs för att
stimulera utvecklingen ute i kommunerna?

Ulla Tillander: Det har i dag talats ganska mycket om behovet av
fortbildning av personal men mycket litet om tillgången på personal
inför 90-talet. Vi vet ju att det är svårt att fa personal till vården, och
framför allt till hemtjänsten, i tillräcklig omfattning. Ibland är det
också svårt att fa lämplig personal. Det har i dag också talats mycket
om anhöriga och om deras värdefulla insatser, men alla människor har
ju inte anhöriga. Jag undrar om det finns andra persontillgångar som
skulle kunna tas till vara. Kan man betrakta närstående, i en vidare
bemärkelse, och yngre friska pensionärer som en verklig resurs, eller
är denna resurs bara marginell eller rent av försumbar?

Carl-Anders Ifvarsson: Jag skall börja med att ta upp frågan om huruvida
kunskapsspridning och den typen av åtgärder räcker för att uppnå
den erforderliga utbyggnaden. Jag tror att kunskapsspridning kan
betyda väldigt mycket, inte minst om man får fram ytterligare analyser
av vad som behövs och vad som skall känneteckna ett bra gruppboende.
Det finns en positiv inställning hos kommuner och landsting när
det gäller att gå vidare och utveckla t.ex. nya former av gruppboende.
Om detta sedan skall späs på med ett stimulansbidrag eller inte är svårt
att ha någon bestämd uppfattning om. Erfarenheten visar i och för sig
att statliga stimulansbidrag brukar bidra till åsyftad utbyggnad; det
finns det olika exempel på. Jag föreställer mig att det ytterst är en
politisk fråga hur pass starkt man från statsmakternas sida vill stödja
en utveckling i en viss riktning. Sannolikt skulle ett stimulansbidrag
leda till att utbyggnaden skedde snabbare.

Frågan om tillgången på personal, som Ulla Tillander tog upp, är
naturligtvis ett stort bekymmer. Visserligen varierar storleken på bekymren
över landet, och man skall ju inte se allt i ett Stockholmsperspektiv,
men det finns tillräckligt många indikationer på att det finns
bekymmer på olika håll. Som jag sade är antagligen de anhöriga redan

1989/90:SoUl2

Bilaga

den viktigaste resursen när det gäller denna vård. De behöver stödjas
på olika sätt, och det finns ett antal stödformer. Jag skulle gärna se att
de yngre pensionärerna utgjorde en resurs i detta sammanhang, men
jag tror att det måste tillföras ett antal incitament för att lä dem att
ställa upp i någon större omfattning och göra någon betydande insats.
Jag är icke beredd att nu i detalj redovisa vilka insatser som behövs för
detta. Men det finns en stor grupp bland de människor som går i
pension vid 65 års ålder som fortfarande är vitala och som borde
kunna utnyttjas som resurs.

Ilmar Reepalu: Herr ordförande, mina damer och herrar! Välfårdsutvecklingen
i samhället har som effekt att vi lever våra liv bättre och
längre. Då får vi också det här åldringsrelaterade bekymret med
demens. Ju längre vi lever våra liv, desto fler kommer att drabbas av
olika typer av dementa tillstånd. Vi har här fått omvittnat hur detta
fördelas procentuellt. 5 % drabbas av demens i 65-årsåldern och 20 %
i 80-årsåldern. När vi ser dessa siffror är det mycket viktigt att vi
förstår att det förhåller sig på olika sätt i olika delar av landet. Olika
landsting har olika stor andel äldre människor. Och de organisatoriska
lösningarna av problemen måste därför se olika ut i olika delar av
landet. Stockholm har sina bekymmer, universitetsorterna har sina
bekymmer, och glesbygden har sina bekymmer.

Kunskapsutvecklingen på detta område har under de senaste tio
åren varit ganska dramatisk. Ändå känner vi att vi bara står i början av
den mycket stora kunskapsutbyggnad som behövs. Därför är det viktigt
att den forskning som här har redovisats får tillräckliga resurser. Jag
anser att det är statens ansvar att se till att forskningsresurserna
prioriteras till detta område, och forskningsråden har självfallet ett
stort ansvar i detta sammanhang.

Men det är inte bara grundforskning som behövs utan även en
omvårdnadsutveckling. Vi har här fått omvittnat att en sådan pågår i
olika delar av landet och att den har kommit olika långt. Den måste
utvärderas, och kunskap om lyckade experiment måste spridas ännu
mer effektivt. Den diagnostiska kompetensen har nämnts, och det är
viktigt att man i tid kan hitta de människor som är behandlingsbara.
Det är också viktigt att man i tid kan ställa rätt diagnos, så att anhöriga
och andra som berörs vet vad de har att vänta och vet hur sjukvårdens
resurser skall anpassas för detta.

Jag skall nämna ett exempel från Malmö, där sjukvården tillsammans
med socialtjänsten har utvecklat ett lokalt vårdprogram för detta
område. Lokala vårdprogram ser vi på Landstingsförbundet som ett bra
sätt att arbeta med detta. Vi menar att lokala vårdprogram kan och bör
utvecklas i varje landstingsområde utifrån de speciella omständigheter
och den organisation som råder där. Jag tänker kortfattat tala om vad
ett sådant vårdprogram innehåller.

Vårdprogrammet är — som jag nämnde — gemensamt för socialtjänsten
och sjukvården, vilket vi anser är viktigt. Vårdprogrammet

1989/90: SoU 12

Bilaga

skall omfatta alla moment utifrån differentialdiagnostiken för omhändertagande
på rätt vårdnivå men även täcka hela vägen från den egna
bostaden till kanske den psykogeriatriska kliniken.

Under rubrikerna i vårdprogrammet ingår självfallet hur vården
byggs upp, alltifrån den socialmedicinska interventionen som distriktssköterskan
är nyckelperson för i området. Hon skall spåra demenstillstånd
så tidigt som möjligt. Ett sätt att gå fram kan vara att äldre
människor, kanske i 70-årsåldern, erbjuds hembesök av distriktssköterskan
för samtal. Då kan man hitta en hel del av dem som i dag över
huvud taget inte har kontakt med sjukvården. Det gäller också att man
ser till att anhöriga får möjlighet att på ett odramatiskt sätt börja tala
om de hälsoproblem som de kan skymta och att man tar reda på när
vården behöver intervenera. Vid utskrivning från sjukhus av patienter
som lider av demens bör man också se till att de personalgrupper i
hemtjänsten och hemsjukvården som kommer att ta hand om dessa
personer får rätt information så att de kan handlägga detta på rätt sätt.
Utskrivningarna från sjukhusen sker ju ofta alltför hastigt.

Sedan har vi utredningsnivåerna, som vi fick information om här
inledningsvis. Vi säger att demenstillstånd är vanliga, och flertalet
patienter bör kunna utredas av envar läkare inom primärvården, vid
medicinsk, psykiatrisk eller geriatrisk klinik. Men sedan behövs det i
speciellt svåra fall, när det råder diagnostiska svårigheter, en annan typ
av utredning, och där har man ett helt åtgärdsbatteri liknande det som
man har i Lund.

Under en rubrik talas det om stöd till patienter och närstående. Där
framhålls det hur viktigt det är att läkaren, när demensen är diagnostiserad,
informerar de anhöriga om sjukdomens orsak, förlopp och
speciella beteenden. Men det är också viktigt att socialförvaltningens
personal vet på vilka indikationer de direkt bör kontakta hemsjukvården
och distriktssköterskan, så att patienten i tid får rätt vård och
behandling.

Vi talar om tre vårdnivåer. Vård i hemmet med olika stödformer,
gruppboende för åldersdementa, som Lena Annerstedt har redovisat,
och vård inom differentierade sjukhemsavdelningar.

Vår målsättning är att den sjuke skall kunna bo kvar i hemmet så
länge vederbörande själv önskar och uppenbarligen inte far illa. Hemtjänsten
bör anpassas efter de vårdbehov som personen har vid demensförloppet,
och de sociala kontakterna skall kunna upprätthållas
genom dag- och växelvård. Men detta behöver jag kanske inte gå in på,
eftersom andra redan har redovisat detta.

När denna person sedan inte kan bo hemma längre och inte kan
lämnas ensam mellan vårdtillfällena utan kanske blir orolig, eller när
personalen får problem med att personen lämnar sin bostad och får
sökas ute på stan litet för ofta, får man lov att hitta andra omhändertagandeformer,
andra vårdformer. I detta sammanhang är gruppboendet
en möjlighet, men ibland räcker inte heller det.

1989/90:SoU12

Bilaga

Jag kanske inte skall fördjupa mig mer i detta program. Jag menar
emellertid att det är på detta sätt som man skall lära sig hantera
problemet, dvs. mellan de olika vårdgivarna och de anhöriga som drar
det tunga lasset i detta sammanhang.

Vikten av att ställa rätt diagnos har andra pekat på. Jag tror att
landstingens arbete i detta avseende kan utvecklas en hel del.

Det råder en konflikt mellan de olika boendeformer som har
berörts här. Gruppboendet kan dels ses som en vårdform som är
tillfällig, dels som en vårdform som skall pågå till livets slut. Vi har
gjort valet att gruppboendet skall vara till livets slut. Det kommer att
medföra en del svårigheter för oss. Och vi har sett, med hjälp av de
siffror som Lena Annerstedt redovisade, att vi inte har nått detta mål.

Vi måste undersöka om detta beror på en felaktig organisation, på
för små enheter, på en alltför stor utsatthet hos personalgruppen eller
kanske på en för stel personalpolitik, som inte medger att personalkvantitet
och personalkvalitet bättre anpassas till de växlande vårdbehov
som förekommer. Det här får vi se över.

Självfallet känner vi att det är en ordentlig konflikt när det sägs att
man kan bo i gruppboende som medeldement men skall veta att man
när man blir sämre får flytta från denna boendeform, som de anhöriga
och de sjuka själva tycker vara den finaste boendeformen, där man
egentligen vill stanna kvar till livets slut. Jag tror att vi får hålla fest
vid kvarboendet, men också att vi får undersöka om det finns möjligheter
att utveckla gruppboendet på ett sådant sätt att det blir lättare att
ha patienterna kvar i detta. Vi utvecklar för närvarande en del andra
boendeformer, där vi försöker föra in i en och samma enhet inte bara
gruppboende och servicelägenheter utan också s.k. sjukhemslägenheter,
där vi skall försöka att på ett flexiblare sätt ge patienterna sjukvård
och annan omvårdnad.

Jag tror också att det till stor del är demensbekymmer som ligger till
grund för de stora kompetensdiskussioner som i dag förs mellan olika
huvudmän. I de servicehus som vi byggde i Malmö i början av 70-talet
hade vi från början en demensfrekvens om 0 %. I dag ligger frekvensen
vid 10—20 % på dessa servicehus, som tillhör socialförvaltningens
ansvarsområde. En motsvarande utveckling har ägt rum på ålderdomshemmen,
där man hade 20 % dementa 1976 och nu 40 %. På
sjukvårdshuvudmannens sjukhem hade man år 1976 50 % dementa
och i dag 80 %. Där har vi alltså en betydligt tyngre demensvård.

Jag tror att det finns en bristande förståelse för och brist på kunskap
om hur de verkliga förhållandena är på våra respektive vårdanläggningar,
vilket kanske har väckt en del missförstånd.

Jag vill till sist nämna något om våra prognoser för personal. Vi har
tagit fram ett gemensamt vårdprogram för utbildning av hemtjänstpersonal
och hemsjuksvårdspersonal men också av distriktssköterskor och
läkare. I detta program skall vi föra in kunskaper som successivt byggs
upp på grundforskningsnivå och i våra utvecklingsprogram, så att vi
får fram en jämn vårdnivå inom vården i dess helhet.

Låt mig till sist nämna något som är ett bekymmer för oss, nämligen
den psykogeriatriska kliniken, som representerar ett av alternativen på

1989/90: So U12

Bilaga

den tredje vårdnivån. Vi håller för närvarande på att samla de svårt
störande patienterna på ett sådant sätt att vi börjar fa olidliga vårdförhållanden.
Här håller vi återigen på att utveckla det slutna mentalsjukhuset.
Jag besökte en psykogeriatrisk klinik för någon vecka sedan. Jag
fick då höra att 19 % av personalen har adekvat utbildning och att i
princip hela personalgruppen byts ut under en tremånadersperiod. En
vårdnivå som upplevs som så tung och besvärlig ger inte förutsättningar
för en god vårdutveckling. Jag tror att vi skulle behöva rikta stor
uppmärksamhet på detta vårdområde, så att också denna vårdform får
den värdighet som vi håller på att bygga in i gruppboendet.

Låt mig sammanfattningsvis säga att det är viktigt att staten tar sitt
ansvar för forskning på det här området. Man håller på att se över
vårdutbildningen, och vi huvudmän har ansvaret för att de olika
momenten där förs in på ett adekvat sätt. 1 läkarutbildningsdimensioneringen
måste man ta hänsyn till att det ökade antalet äldre faktiskt
också innebär krav på ett ökat antal läkare i berörda specialiteter.

Regelsystemet i den statliga bostadsfinansieringsförordningen måste
ses över, så att denna inte hindrar oss från att skapa goda boendeformer.
Vi måste vidareutveckla vårdprogram lokalt, inte centralt. De
centrala vårdprogram som vi försökte genomföra för tio år sedan
lyckades vi inte med, och jag tror inte att det är en riktig väg. Det är
väsentligt att utveckla kvarboendet. Att beakta personalens arbetsförhållanden,
kompetens och stöd är ett måste för att vi skall kunna
lyckas med demensvården.

Barbro Westerholm: Det finns många vittnesbörd om klinikfärdiga
senildementa som på akutsjukhus väntar på att få sjukhemsplats, som
skulle vara en bättre vårdform för dem. Vet Landstingsförbundet hur
många dessa personer är, och vad gör man åt situationen?

Anita Stenberg: När kommer man att genomföra det gemensamma
vårdprogram för socialtjänst och sjukvård som du talade om?

Ilmar Reepalu: Jag vill minnas att det finns 4 000 färdigbehandlade i
landet. I Danmark finns 5 000 inom motsvarande kategori.

Förslaget till vårdprogram som vi skall fatta beslut om och sedan
genomföra har nu varit ute på remiss hos alla berörda instanser.
Remissarbetet har pågått under ett halvår.

Anita Stenberg: När kommer Malmö att kunna arbeta för att programmet
blir genomfört i kommunen?

Ilmar Reepalu: Fullt ut? Delar av programmet fungerar redan i dag,
som Lena Annerstedt har omvittnat. Vi har förändrat våra sjukhemsavdelningar
i denna riktning. Vi har i dag bekymmer med den psykogeriatriska
kliniken. Den finns, men den behöver utvecklas. Vi gör detta
i takt med att vi får fram personal för uppgiften. Det är personalutveckling
och personalutbildning som är den trånga sektorn.

Karin Jonsson: I kommunerna står för närvarande äldreomsorgen
mycket högt på dagerdningen, och det beror naturligtvis i första hand
på den huvudmannaskapsförändring som nu diskuterats. Det görs

1989/90:SoU 12

Bilaga

mycket för dementa personer och för utbyggnad av gruppboende, som
bl.a. socialstyrelsens representant har redovisat. Enligt uppgift finns det
för närvarande ungefär 1 500 platser i gruppboendeformer, vilket
innebär att det skett en tredubbling under de senaste två åren. För
dagen finns det vidare ca 2 000 platser inom dagvården. Ungefår
hälften av gruppboendet förestås av kommunerna och ungefår en
tredjedel av kommuner och landsting tillsammans.

Det krävs många olika åtgärder för att vi skall få fart på byggandet
inom olika boendeformer för åldersdementa. Bl.a. behöver en lång rad
hinder undanröjas, och jag skall peka på några sådana.

Det första hindret är det delade huvudmannaskapet. Det är viktigt
att kommunerna får ett helhetsansvar för de särskilda boendeformerna.
Det är också viktigt att vi får en medicinsk kompetens i vårdlagen och
att det där finns ett psykiatriskt kunnande.

Det andra hindret är bristen på ekonomiska resurser. Denna fråga
löses delvis genom betalningsansvarsprincipen, men jag vill i likhet
med vad som sker från många andra kommuner understryka behovet
av att staten stimulerar utbyggnaden under de närmaste åren. Det äfen
synpunkt som ett stort antal kommuner kommer att föra fram i
den remissomgång som nu är aktuell.

Det tredje hindret, den bristfälliga kompetensen, har många andra
talat om här. Detta problem kommer väl delvis att lösas om äldredelegationens
förslag bifålls under nästa år.

Jag vill i likhet med många andra också peka på de dåliga statliga
finansieringsreglerna. Vi behöver neutrala bestämmelser för räntebidrag
och räntelån. I dag beviljas t.ex. räntelån för personalutrymmen
på ålderdomshem men inte i gruppboendet. Kostnaderna för bostadsanpassning
ökar för närvarande snabbt i kommunerna. Samtidigt har
staten minskat sin finansieringsandel från 60 % till 40 %. Kraftiga
statliga begränsningar för ombyggnader har införts. Här borde man
kunna göra ett undantag för sådana ombyggnader som leder till ett
bättre äldreboende. Jag skulle kunna tillägga att det även gäller för
barnomsorgen.

Det finns många kostnadsuppdrivande detaljregler som vi anser bör
avskaffas. Det förs för närvarande en ganska livlig debatt om standarden.
Enligt Svensk Byggnorm skall vi bygga gruppboendet på fullständiga
lägenheter, och det får inte omfatta mer än sex lägenheter. Jag
anser båda dessa regler vara felaktiga. Sex lägenheter är en ovanligt
dålig nivå med tanke på ekonomi och personalkostnader. Schemaläggning
och liknande talar i stället för åtta till nio lägenheter.

Kravet på fullvärdiga lägenheter, som innebär höga materiella anspråk,
leder med tanke på resursknappheten till att man får lägga
mycket av pengarna på ytor i stället för på personal, som vi för vår del
vill satsa resurserna på. Kvaliteten står och faller med personalen.

Det krävs vidare en utbyggnad av den geriatriska verksamheten i
iandstingsregj. Det är framför allt två åtgärder som skulle behövas, dels
möjligheter att diagnostisera demenser på vårdcentraler och liknande,
dels en geriatrisk rehabilitering.

1989/'90:SoU 12

Bilaga

Jag skulle också vilja redovisa någonting som inte har berörts här
tidigare. Jag har nyligen i Skellefteå sett ett fantastiskt boende för
åldersdementa. Man har där helt enkelt använt tre vanliga lägenheter

— en femrumslägenhet, en fyrarumslägenhet och en tvårumslägenhet

— där nio åldersdementa personer bor tillsammans. Lägenheterna
ligger i ett helt nybyggt område. Inga ombyggnader av lägenheterna
har gjorts, utan man har bara flyttat in i dem. Alltså behövs heller
ingen ombyggnad om man skulle behöva återställa lägenheterna. En av
lägenheterna har tagits i anspråk som personallokal.

Jag har svårt att tänka mig en mera hemlik miljö. Verksamheten är
mycket personaltät. Personalen cirkulerar hela tiden i lägenheterna
eller i deras närhet. Aila berörda inklusive de anhöriga är oerhört
nöjda med detta boende. Personalen har kunnat notera stora framgångar
hos hyresgästerna, som blivit piggare och mera rofyllda. Man har
också i viss utsträckning kunnat minska på medicineringen.

Det är egentligen fråga om ett helt vanligt boende, och det är väl
också ett sådant som vi brukar tala om att vi skall försöka åstadkomma.
Man kan fråga sig om det finns något hinder för ett sådant.
Egentligen är det inte så. Man flyttar helt enkelt bara in och delar på
KBT. Man får egentligen inte ta i anspråk en av lägenheterna som
personallokal — detta kallas kontorisering av lägenhetsbeståndet

— men det gör man ändå för att lösa problem. Det är naturligtvis inte
fråga om ett fullvärdigt boende i den meningen att man har en egen
lägenhet med ett eget kök, men det är likväl ett mycket bra boende.
Detta boende har varit i gång i två år, och man är, som sagt, mycket
nöjd med det.

Det förekommer ett liknande boende i Stockholm. Det är helt
nystartat och är förlagt till Surbrunnsgatan. Man har byggt om tre
gamla lägenheter men byggt in personallokalerna i själva gruppboendet.
Det här är en form av gruppboende som jag tycker att man borde
lyfta fram.

Låt mig också peka på att den bild som i stort här har framställts är
mycket lik det som gäller i Stockholm. Vi gjorde en behovsinventering
för två år sedan och kunde då konstatera att det finns behov av
ungefär 1 000 platser i gruppboende, dvs. för personer som skulle
behöva flyttas till gruppboende. Det teoretiskt framräknade behovet
ligger på en helt annan nivå. Många av dem som det gäller finns inom
långvård, på sjukhem eller hemma, där anhöriga får ta hand om
vederbörande, på ålderdomshem och liknande.

Vi har i likhet med många andra kommuner en plan för denna
vård. Vi planerar att bygga ett femtiotal enheter. För att snabbt komma
i gång har vi byggt om servicehus. Vi har t.ex. tagit en korridor i ett
servicehus i anspråk och disponerat en del av lägenheterna eller
personalutrymmena för en gemensamhetslokal. På det sättet har vi fått
i gång ett tiotal gruppboendeenheter. Under perioden 1990—1991 skall
vi alltså komma upp i ett femtiotal sådana enheter.

1989/90:SoU12

Bilaga

Daniel Tarschys: Jag tackar Karin Jonsson och lämnar ordet fritt för
korta frågor.

Margo Ingvardsson: Jag tycker faktiskt inte att den utbyggnad som har
skett inom gruppboendet de två senaste åren, med 500 platser om året,
är någon dålig ökning. Den måste väl bedömas som ganska bra. Men
med tanke på att det finns behov av 30 000 platser kommer det alltså
att ta 60 år med den takten innan man har uppnått behovstäckning.
Då undrar jag: Finns det inom Kommunförbundet någon som tror på
att man kommer att ha uppnått detta mål inom tio år med tanke på
att kommunerna har ett hot om lagändring när det gäller utbyggnaden
av barnomsorgen över sig? Vi vet dessutom hur stora behoven är i
fråga om vanligt bostadsbyggande när det gäller att komma i kapp det
behov som finns hos bl.a. ungdomar.

När tänker man sig inom Kommunförbundet att det är realistiskt att
kommunerna skall ha klarat utbyggnaden inom äldreomsorgen?

Rosa Östh: Jag vill börja med att något anknyta till Margo Ingvardsson
fråga. Tidigare har all boendeplanering för äldre varit inriktad på
att alla mår bäst av att ha en fullständigt utrustad bostad. Nu har det
framkommit från såväl läkare som experter bland lekmännen att det
inte är behövligt eller ens örtskvärt för vissa grupper att ha en
fullständigt utrustad bostad. Jag tycker mig kunna notera en viss
flexibilitet i synen på detta även i Karin Jonssons inlägg. Tolkar jag
Karin Jonsson rätt när jagj* noterar att man delvis har ändrat sin
tidigare uppfattning i denna fråga?

Ytterligare en fråga: Kommer man att klara av det mycket massiva
behovet av utbildning av. personalen som Bengt Winblad tidigare
pekade på? /

Sten Svensson: Om vi skall fa den ökade flexibilitet som bl.a. exemplet
från Skellefteå talar för, hur skall då statsbidragen utformas framöver?
Anser man inom Kommunförbundet att det skall skrivas mer regler
och bruksanvisningar i riksdagen? Skall vi inte i stället skapa större
frihet för kommunerna att själva använda pengarna på det sätt de
innerst önskar?

Jag vill också ställa en fråga med anledning av professor Bengt
Winblads uttalande om den dåliga utbildningskvaliteten. Om detta nu
är korrekt, vad tänker då Kommunförbundet göra åt saken?

Karin Jonsson: Först måste jag erkänna att det egentligen var Torgerd
Jansson som skulle ha representerat kommunerna. Men hon blev sjuk,
och därför har jag försökt att i hennes ställe göra en övergripande
redovisning. Jag skall försöka svara på frågorna ändå.

Ar det realistiskt att kommunerna kommer att kunna bygga ut
äldreomsorgen i den omfattning som planeras? frågade Margo Ingvardsson.
Gruppboende och speciella former av boende för äldre och
framför allt för åldersdementa är en rätt ny företeelse i kommunerna.
Det är något vi har satt i gång under de senaste åren, eftersom dessa
grupper tidigare har funnits mest inom långvården och psykiatrin. Det
är svårt för mig att göra bedömningar för andra kommuner. Men jag
har pekat på ett antal hinder som finns, hinder som kan undanröjas
för att vi skall kunna fa bättre förutsättningar att bygga ut. Självfallet

1989/90:SoU12

Bilaga

kommer detta att ta tid. Jag vill här understryka två viktiga saker som
många har sagt tidigare: Vi skall eftersträva en hög grad av flexibilitet
och kanske lägga mer av kvalitetssatsningarna på personalen i stället
för på kvadratmetrar.

En annan fråga gällde om Kommunförbundet har ändrat inställning
vad gäller kravet på att äldres bostäder skall vara fullständigt utrustade.
Jag måste erkänna att jag inte riktigt kan svara på den frågan. Jag vet
inte vilken uppfattning man har haft tidigare, men jag är rätt övertygad
om att det remissvar som kommer att lämnas från Kommunförbundet
understryker vikten av att ha flexibla regler när det gäller olika
boendeformer. Jag har uppfattat det så — rätta om mig jag har fel

— att räntelån i dag inte utgår till sjukhemmen, men väl till ålderdomshemmen.
Och då kan ni själva räkna ut att kommunerna inte
kommer att bygga några sjukhem utan kommer att bygga ålderdomshem
i stället. Vår ekonomiska situation är givetvis oerhört styrande för
oss.

Så till frågan om personalsituationen. Vi har stora behov av fortbildning
av vårdbiträden, och vi behöver ta in den medicinska kompetensen.
Den erfarenhet jag har från min kommun — och detsamma
gäller andra kommuner — är att det inte är svårt att rekrytera personal
till gruppboendeenheter och till vården där. Den är någonting
annorlunda, någonting som många söker sig till därför att de tidigare
kanske har haft ett fysiskt mycket krävande arbete, med tunga lyft osv.
Vi har således upptäckt att det bland hemtjänstens personal är attraktivt
att få arbeta med åldersdementa.

Vad gäller flexibiliteten och statsbidragen anser jag att vi behöver en
mycket stor flexibilitet för att kunna bygga om och bygga nytt, för att
kunna bygga sjukhem, ålderdomshem, gruppboende och för att kunna
använda vanliga lägenheter i detta sammanhang. Vad som är önskvärt
är regler som inte styr oss åt ett håll och utesluter något annat.

Daniel Tarschys: Tack, Karin Jonsson. Nu återstår litet tid för några
korta inlägg.

Jan Andersson: Jag delar uppfattningen att vi skall ha ett mer flexibelt
system när det gäller bostadsformer och annat. Man skall dock ha en
sak klar för sig: Om man vill ha en kontinuitet i boendet, t.ex. i fråga
om gruppboende, får det i alla fall inte inkräkta på bostädernas
tillgänglighet. Aven en person som har demensproblem kan ju bli
rörelsehindrad. Detta får då inte innebära att denna person måste
lämna sin bostad och övergå till en annan boendeform. Det skulle vara
katastrofalt. Man får alltså inte tumma på tillgängligheten.

När det gäller frågan om personalens utbildning är det viktigt att vi
tänker efter vilken typ av utbildning som skall bli aktuell. Om det är
kontinuitet vi eftersträvar måste det rimligtvis bli fråga om en bred
utbildning och inte en specialiserad utbildning som innebär att olika
personer specialiserar sig på olika, smala områden. Utbildning skall i
stället ge en bred kompetens, dvs. ett fatal personer skall efter den
utbildning de genomgått kunna under lång tid utföra de insatser som
är nödvändiga.

1989/90: SoU 12

Bilaga

När det gäller forskningen hade jag tidigare tänkt ställa en fråga,
men jag fick aldrig möjlighet att göra det. Diskussionen har hittills
rört sig mycket om medicinsk forskning. Jag vill därför fråga: Har man
runt om i världen studerat hur olika typer av samhällen klarar
demensproblemen? Såvitt jag förstår kan man rent medicinskt inte
göra så mycket åt dessa problem i dag. Men de sociala nätverk, de
olika former av omhändertagande som finns i olika samhällssystem
däremot kanske har inverkan i det sammanhanget. En forskning som
undersöker dessa faktorer borde ju kunna ge en del resultat som kan
användas vid samhällsplanering osv., även i vårt eget samhälle.

Gudrun Schyman: Jag skulle vilja att fler av de närvarande kommenterar
vad förslaget om förändrat huvudmannaskap inom äldreomsorgen
kommer att innebära för just den grupp av människor som vi talar om

— om förslaget är ett hot eller en möjlighet.

Ilmar Reepalu: Jag upplever det som ett hot.

Karin Jonsson: Jag upplever det som en möjlighet.

Eivor Näslund: 1 Riksförbundet för dementas rättigheter ser vi mycket
positivt på huvudmannaskapsförändringen. Vi hoppas att det nu inte
skall bli stillestånd, utan att utbyggnaden skall fortsätta. Vi har uppfettat
en del signaler som gör oss oroliga.

Bengt Winblad: Vad gäller hur man ser på detta problem i olika
kulturer kan jag säga att det naturligtvis har genomförts olika transkulturella
studier om omhändertagande. Det finns länder där man har
ytterst litet av ett differentierat utbud. Ett sådant land är Israel, där
mycket av institutionsvård, sjukhem osv., har omvandlats till krigssjukhus
under långa tider. Detta har medfört att det där nästan uteslutande
blir fråga om hemvård. Jag upplever det som en stor katastrof när de
dementas anhöriga inte har något val, utan måste vårda de dementa i
hemmen. Det sliter både på familjer och patienter. Jag tror därför att
vår satsning på ett differentierat utbud är rätt väg att gå. Det familjestöd
som finns i storstäder i Sverige är minimalt, det måste jag tyvärr
säga efter att ha studerat situationen i Stockholm, men närstående gör
mycket stor nytta.

Carl-Anders Ifvarsson: Från socialstyrelsen ser vi ett överförande till
primärkommunerna av huvudmannaskapet för de särskilda boendeformerna
som en naturlig åtgärd, alltså snarare som en möjlighet än ett
hot. Men jag vill understryka det som Eivor Näslund också berörde,
alltså att man i övergångsfasen får se till att det inte sker en avmattning
i utbyggnaden i fråga om t.ex. gruppboendet. Det måste man ägna
särskild uppmärksamhet åt.

Karin Jonsson: Det är mycket viktigt att — som någon här gjorde

— påpeka att det finns en risk för att det under 1990 och 1991
kommer att bli litet av stiltje. Vi får förmoda att riksdagen fattar beslut
om att kommunerna skall ha helhetsansvaret i fråga om specialbostä -

1989/90:SoU12

Bilaga

der för äldre och att detta skall gälla under två års tid utan att
resurserna så att säga har förts över på kommunerna. Detta ser jag
alltså som en stor risk.

Barbro Beck-Friis: Det är positivt att det sker en förändring i fråga om
huvudmannaskapet, men man får aldrig glömma att det här är fråga
om sköra människor som behöver sjukvårdsinsatser. De måste ha
tillgång till sådana, precis som alla andra.

Vi har inte diskuterat ett dugg om frivilliginsatser. Det borde man
göra.

Jag vill också göra ett påpekande rörande de fall då yngre människor
vårdar en dement. I sådana fall måste man se över försäkringskassebestämmelserna.
Detta gäller nämligen inte vård i veckor eller månader;
det gäller vård som kan pågå under år. I sådana fall kommer
tidigare yrkesarbetande att hamna utanför försäkringskassetryggheten.
Detta måste beaktas.

Anna Berggren: Jag tycker att diskussionen här har cirkulerat mycket
kring de patienter som redan tydligt kliniskt manifesterat en utvecklad
demensform och kring frågan om hur deras omvårdnad skall te sig.
Detta är oerhört viktigt. Vi måste emellertid också komma in på
frågan: Hur upptäcker vi de tidiga symtomen, och vem gör det? I dag
är det i Stockholm — med undantag för Kungsholmen, där Äldrecentrum
håller sin skyddande hand över de äldre — en slump var
patienter med begynnande demens hamnar; hos primärvården, geriatriken
eller psykiatrin. Jag skulle — på basen av min erfarenhet och
som chef för bl.a. ett öppenvårdsteam för psykiskt sjuka på Södermalm

— vilja förorda att det tillskapas öppenvårdsteam. Det behövs inga
konstigheter; en till två sjuksköterskor, ett par undersköterskor och
kanske två vårdbiträden från hemtjänsten som kan bedriva en uppsökande
verksamhet och ta emot remisser. Jag skall inte nu förlänga
tiden, men jag skulle så småningom i något sammanhang vilja återkomma
och bidra med en planering och en skiss över hur ett sådant
öppenvårdsteam kunde se ut. Jag vet vad jag talar om, eftersom vår
öppenvårdsverksamhet inom psykiatrin tydligt och klart har avlastat
den psykiatriska akutmottagningen och den stora akutmottagningen på
Södersjukhuset genom att vi fångar upp demenspatienterna på ett
tidigt stadium.

Daniel Tarschys: Jag vill rikta ett varmt tack till alla deltagare. Jag är
medveten om att detta har varit en mycket komprimerad föreställning.
Socialutskottet tar även emot kompletterande skriftligt material om
sådant finns; kansliet tar tacksamt emot detta. Socialutskottet kommer
nu att behandla ett antal motioner som har väckts i år och kommer
senare i år med ett betänkande där vi hoppas kunna infoga de
uttalanden som har gjorts i dag under denna utfrågning.

Jag ber återigen att få tacka alla deltagare, och jag hoppas att vi även
i fortsättningen skall kunna hålla kontakt så att vi kan få information
när nya rön och erfarenheter kommer fram.

1989/90:SoU12

Bilaga

1989/90:SoU12

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motioner 2

Motion överflyttad från bostadsutskottet 2

Utskottet 3

Allmän bakgrund 3

Information om demenssjukdomar 3

Forskning om demens m.m 4

Vård och behandling 6

Gruppboende för åldersdementa 8

Hemställan 11

Reservationer 12

Bilaga (stenografisk utskrift från den offentliga utskottsutfrågningen)
17