Socialförsäkringsutskottets

betänkande

1989/90:SfU5

Ersättningar till sjukvårdshuvudmännen

1989/90

SfU5

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens skrivelse 1988/89:153 med redogörelse
för en överenskommelse om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen
m.m. för år 1990. Vidare behandlas fyra motioner som
väckts med anledning av skrivelsen och ett femtiotal motionsyrkanden
från den allmänna motionstiden under riksmötet 1988/89 som tar upp
olika frågor om ersättning för sjukvård, handikapphjälpmedel, läkemedel
och sjukresor. Avslutningsvis behandlas två motionsyrkanden om
kommunalt bostadsbidrag till personer som skadats av neurosedyn.

I skrivelsen lämnas en redogörelse för den överenskommelse som
träffats med företrädare för sjukvårdshuvudmännen om vissa ersättningar
från sjukförsäkringen för år 1990. Överenskommelsen bygger
vidare på det system med schabloniserade ersättningar till sjukvårdshuvudmännen
som infördes fr.o.m. år 1985, det s.k. Dagmarsystemet.

Ersättning lämnas från sjukvårdshuvudmännen dels som en allmän
sjukvårdsersättning som beräknas uppgå till 12 778 milj. kr., dels som
särskilda ersättningar som beräknas uppgå till tillhopa 2 008 milj. kr.
De särskilda ersättningarna utgår för avinstitutionalisering, förebyggande
åtgärder, hjälpmedel till handikappade, ökad tillgänglighet och
kapacitet i hälso- och sjukvården, psykoterapeutisk verksamhet och
produktkontrollregister, varav de tre sistnämnda ersättningsområdena
är nya för år 1990. Enligt en särskild överenskommelse utges dessutom
ett särskilt statsbidrag till den psykiatriska vården under åren
1982—1991. Statsbidraget för år 1990 utgår med 176 milj. kr.

Utskottet föreslår att riksdagen lägger skrivelsen till handlingarna. I
anslutning till motioner som syftar till att förmånen av fria läkemedel
skall finnas kvar erinrar utskottet om att riksdagen tidigare begärt bl.a.
att en förutsättningslös utredning görs om hur det samlade förmånssystemet
skall kunna reformeras för att skapa en bättre rättvisa mellan
olika grupper försäkrade som har kostnader för sjukdom och handikapp.
Utskottet förutsätter att den begärda utredningen omedelbart
startas och anser härvid att de vedertagna principerna om kostnadsfria
läkemedel skall bibehållas. Utskottet föreslår ett tillkännagivande härom.
I övrigt avstyrker utskottet bifall till behandlade motioner.

Till betänkandet har fogats 25 reservationer.

1 Riksdagen 1989190. 11 sami. Nr 5

Skrivelsen

1989/90:SfU5

I skrivelse 1988/89:153 med redogörelse för en överenskommelse om
vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m. för år 1990 hemställs
att riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad som anförts om den
träffade överenskommelsen om ersättningar från sjukförsäkringen till
sjukvårdshuvudmännen och därmed sammanhängande frågor.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av skrivelse
1988/89:153

1989/90:Sfl av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om indexreglering
av alla patientavgifter inom landstingens sjukvårdsområden.

1989/90:Sf2 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om landstingens ansvar för enklare obduktioner,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av att komma till rätta med de alltför

långa väntetiderna för vissa typer av vård.

Yrkande 1 i motionen har överlämnats till socialutskottet.

1989/90:Sf3 av Sigge Godin m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om valfrihet för patienten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om etableringsbegränsningarna för läkare och sjukgymnaster,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en jämnare regional fördelning av sjukvårdsresurserna,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder mot köerna inom hälso- och sjukvården,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ersättning för psykoterapi via försäkringskassan,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts beträffande överföring av resurser från sjukpenningförsäkringen
till sjukvården.

1989/90:Sf4 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Dagmarsystemet snarast bör avskaffas,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en allmän obligatorisk
sjukvårdsförsäkring i enlighet med vad som i motionen anförts,

2

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att — i
avvaktan på den av oss föreslagna sjukvårdsförsäkringen — en vårdgaranti
införs i enlighet med vad som i motionen anförts,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

landstingsgränserna bör avskaffas så att patienterna fritt kan välja

läkare och sjukhus,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

etableringskontrollen för läkare och sjukgymnaster avskaffas,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

privatpraktiserande legitimerade psykoterapeuter och psykologer skall
ersättas inom sjukförsäkringssystemets ram i enlighet med vad som i
motionen anförts.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden
1988/89

1988/89:Sf208 av Sten-Ove Sundström (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
ersättning för flygresa vid sjukdom.

1988/89:Sf209 av Ingbritt Irhammar och Martin Olsson (båda c) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning i syfte att införa
en glasögonförsäkring i likhet med principerna för tandvårdsförsäkringen.

1988/89:Sf216 av förste vice talman Ingegerd Troedsson m.fl. (m) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till en allmän och
obligatorisk sjukvårdsförsäkring, där försäkringen följer patienten också
vid val av alternativa sjukhem med t.ex. kristen inriktning.
Motiveringen återfinns i motion 1988/89:So604.

1988/89:Sf222 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag som syftar till att lösa ersättningsfrågan för
psykologisk utredning och behandling utförd av legitimerad psykolog
och legitimerad psykoterapeut vid sidan av den offentliga hälso- och
sjukvården.

1988/89:Sf224 av Görel Thurdin m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om det fria insulinet.

1988/89:Sf228 av Stina Eliasson och Gunhild Bolander (båda c) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om det fria insulinet.

1988/89:Sf234 av Ewy Möller (m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om att
ersättning till neurosedynskadade enligt förlikningsavtalet med Astra
inte skall bedömas som pension eller annan inkomst.

1989/90:SfU5

3

1988/89:Sf236 av Bo Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om att
ersättning till neurosedynskadade enligt förlikningsavtalet med Astra
inte skall ingå i underlaget vid beräkning av bostadsbidrag m.m.

1988/89:Sf237 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en generell taxehöjning för yrkespraktiker
inkl. privatpraktiserande sjukgymnaster,

2. att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag som innebär
att Dagmarsystemet avskaffas till förmån för ett system för ersättningar
från sjukförsäkringen med generellt fri etableringsrätt för privatpraktiserande
läkare och sjukgymnaster och fri anslutningsrätt för fritidspraktiker,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en sådan differentiering av läkartaxan
att den stimulerar etablering i glesbygd,

6. att riksdagen hos regeringen begär en utredning av ett sådant

finansieringssystem för hälso- och sjukvården som syftar till att en

större del av kostnaderna ersätts av en allmän, obligatorisk sjukvårdsförsäkring
i enlighet med vad i motionen anförts,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag som syftar till att

legitimerade psykologer och psykoterapeuter lår rätt att ansluta sig till

den allmänna sjukförsäkringen.

Motiveringarna återfinns i motion 1988/89:So423.

1988/89:Sf243 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts
om att patient som erhållit behandling hos legitimerad psykoterapeut
skall vara ersättningsberättigad via det allmänna försäkringssystemet.

1988/89:Sf244 av Eva Goés och Ragnhild Pohanka (båda mp) vari
yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om fri medicin till diabetiker och andra som i dag är
berättigade till detta,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att rätten
till fri medicin skall utvidgas till att gälla alla med livslångt handikapp,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
kostnadsersättningen för resor skall förbättras för de grupper av handikappade
som behöver det utan att samtidigt en försämring sker för
andra.

1988/89:Sf245 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär att ungdomar som fyllt 16 år och som anses behöva
fortsatt specialdiet på grund av sjukdomen PKU även i fortsättningen
skall kunna få livsmedelsrekvisitioner.

l989/90:SfU5

4

1988/89:Sf254 av Sven-Olof Petersson (c) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna att systemet med fria läkemedel
och förbrukningsartiklar till astmatiker, diabetiker m.fl. grupper bör
bibehållas.

1988/89:Sf255 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts
om behovet av utökad användning av elektriska inkontinensstimulatorer.

1988/89:Sf257 av Gustav Persson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
ändrade bestämmelser för försäkringsanslutna privatpraktiserande läkare.

1988/89:Sf258 av Gullan Lindblad och Anders G Högmark (båda m)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att användandet av magnetkamera bör införas i
läkarvårdstaxans förteckning över åtgärder som ersätts av den allmänna
försäkringen.

1988/89:Sf262 av Jan-Erik Wikström och Ingemar Eliasson (båda fp)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ersättning från sjukförsäkringen för kostnader i
samband med psykoterapeutisk behandling.

1988/89:Sf264 av Hans Göran Franck och Margareta Winberg (båda s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen angetts om att ett förslag om kostnadsfrihet för vissa
sexualtekniska hjälpmedel framläggs.

1988/89:Sf266 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
remisstvånget för sjukgymnastisk behandling inom ramen för den
allmänna sjukförsäkringen bör slopas,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kostnadsfria läkemedel.

1988/89:Sf277 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs beträffande överföring av resurser från sjukpenningförsäkringen
till sjukvården,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om att de till Dagmarsystemet knutna etableringsrestriktionerna
snarast bör avvecklas,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående ersättningarna till privatpraktiserande sjukgymnaster,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående en ändring av nuvarande regler för läkemedelsrabatter.

1989/90:SfL5

5

5. att riksdagen hos regeringen begär en offentlig utredning av
sjukvårdens framtida finansiering,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående sjukvårdens framtida resurser.

!988/89:Sf281 av Jan Hyttring (c) vari yrkas att riksdagen begär att
regeringen vidtar förändringar i sjukreseförordningen i enlighet med
vad som anförs i motionen.

1988/89:Sf287 av Stina Gustavsson (c) vari yrkas att riksdagen beslutar
att insulin fortsättningsvis får vara ett kostnadsfritt läkemedel samt att
saliversättningsmedel tas upp bland de kostnadsfria läkemedlen.

1988/89:Sf289 av Ulla Tillander och Karin Israelsson (båda c) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inlemmande av psykologisk utredning och behandling
i det allmänna försäkringssystemet.

1988/89:Sf296 av Ines Uusmann m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en
översyn av samhällets ansvar för ersättning för psykologisk behandling
och psykoterapi.

1988/89:Sf304 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som anförts om utnyttjande
av försäkringsresursen i sjukvården.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:So440.

1988/89:Sf309 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om hjälpmedelsförsörjningen.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:So255.

1988/89:Sf311 av Agne Hansson och Marianne Jönsson (båda c) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om det fria insulinet.

1988/89:Sf316 av Ingbritt Irhammar och Gunhild Bolander (båda c)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om fria läkemedel.

1988/89:Sf324 av Håkan Hansson (c) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om subventionerade naturmedel för patienter med
sjukdomen Sjögrens syndrom.

1988/89:Sf331 av Maja Bäckström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
fria läkemedel.

1988/89:Sf332 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag som syftar till att lösa ersättningsfrågan för psykologisk
utredning och behandling utförd av legitimerad psykoterapeut vid
sidan av den offentliga hälso- och sjukvården.

1989/90: SfU5

6

1988/89:Sf333 av Barbro Sandberg och Charlotte Branting (båda fp)
vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om ersättning från försäkringskassan för psykoterapeutisk
behandling,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om utredning om ekonomiskt stöd till psykoanalytisk
utbildning.

1988/89:Sf341 av Gullan Lindblad (m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att legitimerade dietister bör fa rätt
att utföra sitt arbete inom den allmänna försäkringens ram.
Motiveringen återfinns i motion 1988/89:So515.

1988/89:Sf343 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (båda mp) vari
yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
specialistvårdstaxan anpassas så att privatpraktiserande läkare kan ge
patienterna ekonomisk möjlighet att tillgodogöra sig denna behandling,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
sjukgymnaster med examen i ortopedisk medicin får ta ut en högre
taxa för tidskrävande ortopedmedicinska undersökningar och behandlingar.

Motiveringarna återfinns i motion 1988/89:So518.

1988/89:Sf348 av Torgny Larsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ersättning
genom försäkringskassan för psykoterapeutisk behandling utförd av
legitimerade psykoterapeuter.

1988/89:Sf350 av Anita Johansson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
läkemedelsförmåner och högkostnadsskydd.

1988/89:Sf374 av Anita Stenberg och Marianne Samuelsson (båda mp)
vari yrkas att riksdagen beslutar att de patienter som vill ha en
alternativ behandlingsform under vissa villkor skall kunna fa denna på
samma försäkringsvillkor som övrig vård.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:So547.

1988/89:SB75 av Hugo Bergdahl (fp) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
mineraltillskott, bl.a. selen och vissa vitamintillskott, jämställs med
läkemedel som får receptförskrivas vid skälig misstanke.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:So543.

1988/89:Sf376 av Gullan Lindblad (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
privatpraktiserande psykologer och psykoterapeuter skall kunna arbeta
inom den allmänna försäkringens ram,

1989/90:SfU5

7

2. att riksdagen sorn sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om möjligheter till smärtbehandling hos privatpraktiserande
läkare och fritidspraktiker.

Motiveringarna återfinns i motion 1988/89:So544.

Utskottet

Inledning

Riksdagen beslöt under våren 1984 att ett nytt system för ersättningar
från den allmänna försäkringen för sjukvård m.m. skulle gälla fr.o.m.
den 1 januari 1985 (prop. 1983/84:190, SfU 31, rskr. 393). Till grund
för beslutet låg en överenskommelse mellan regeringen och sjukvårdshuvudmännen
om finansieringsfrågor inom hälso- och sjukvården för
åren 1985 och 1986. Nya överenskommelser har därefter träffats för år
1987 (prop. 1985/86:167, SfU 1, rskr. 9) och för åren 1988 och 1989
(prop. 1987/88:63, SfU 13, rskr. 110).

Genom det nya ersättningssystemet omvandlades de tidigare prestationsrelaterade
ersättningarna från sjukförsäkringen för sjukvård, preventivmedelsrådgivning
m.m. i öppen vård liksom det tidigare allmänna
statsbidraget till psykiatrisk vård till en samlad ersättning till
sjukvårdshuvudmännen, en allmän sjukvårdsersättning. Denna ersättning
beräknades för åren 1985 och 1986 till ett enhetligt belopp per
invånare och år, dock med särskilda övergångsregler avseende fördelningen
mellan de olika sjukvårdshuvudmännen. Fr.o.m. år 1988 fördelas
den allmänna sjukvårdsersättningen efter en behovsbaserad modell.
Modellen innebär att sjukvårdsområdena indelas i tre behovsklasser
med hänsyn till dödlighet, sjukfrånvaro och förtidspensionering samt
andel ensamboende äldre. Behovsklasserna relateras till varandra så att
klass 3 och 2 har ett resursbehov beräknat per invånare motsvarande
100 resp. 50 kr. under klass 1. Omfördelningen mellan sjukvårdshuvudmännen
har skett stegvis under åren 1988 och 1989. Slutmålet
skall ha uppnåtts år 1990. Övergångsvis har för år 1989 utgetts en
särskild kompensation till Malmö kommun på 10 milj. kr. för att
underlätta anpassningen till omfördelningen.

Den allmänna sjukvårdsersättningen utgår för år 1989 med tillhopa
12 039 milj. kr. I ersättningsbeloppet ingår ersättningar till privatpraktiserande
läkare och sjukgymnaster som är anslutna till sjukförsäkringen.

Vid sidan om den allmänna sjukvårdsersättningen utger sjukförsäkringen
särskilda ersättningsbelopp — likaledes beräknade per invånare
och år — till sjukvårdshuvudmännen. De särskilda ersättningarna för
år 1989 utgörs av ersättning för avinstitutionalisering inom hälso- och
sjukvården med 95 kr., ersättning för att utveckla förebyggande åtgärder
inom hälso- och sjukvården med 48 kr. samt ersättning för
tillhandahållande av hjälpmedel för handikappade med 85 kr., varav
4:10 kr. tillförs en särskild fond för Handikappinstitutets verksamhet.

1989/90: SfU 5

8

Utöver nämnda ersättningsbelopp tillkommer enligt en separat överenskommelse,
som gäller åren 1982—1991 och som tidigare godkänts
av riksdagen, ett särskilt statsbidrag till den psykiatriska vården. För år
1989 uppgår detta statsbidrag till 169 milj. kr.

Sjukvårdshuvudmännen har rätt att ta ut patientavgifter för öppen
hälso- och sjukvård. Patientavgiften för läkarvård är högst 60 kr. per
besök. Vid läkarbesök hos den sjuke får en tilläggsavgift med högst 30
kr. tas ut och vid telefonförfrågan hos läkaren en avgift med högst 25
kr. Vid sjukvårdande behandling utförd av annan än läkare är patientavgiften
högst 35 kr. per behandling (besök).

I anslutning till omläggningen av ersättningssystemet infördes försöksvis
nya regler för privatpraktiserande läkares och sjukgymnasters
anslutning till sjukförsäkringen. Offentliganställda läkare med s.k. fritidspraktik
kan inte längre tillhöra försäkringens ersättningssystem.
Nya privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster kan anslutas till
försäkringen endast efter tillstyrkan av sjukvårdshuvudman. Nyetablering
av praktik i stödområdena A, B och C får dock ske utan
tillstyrkan av sjukvårdshuvudmannen. Reglerna har permanentats
fr.o.m. år 1988.

Försäkringsersättningen till privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster
utbetalas liksom tidigare av försäkringskassorna. Ersättningsbeloppens
och patientavgifternas storlek regleras i läkarvårdstaxan
(1974:699) och i förordningen (1976:1018) med taxa för sjukvårdande
behandling m.m. Utbetalda ersättningar för privatvård under ett år
avräknas från nästa års allmänna sjukvårdsersättningar till sjukvårdshuvudmännen.

Regeringens skrivelse 1988/89:153

I skrivelsen med redogörelse för en överenskommelse om vissa ersättningar
till sjukvårdshuvudmännen m.m. för år 1990 bereds riksdagen
tillfälle att ta del av den överenskommelse som regeringen har träffat
med sjukvårdshuvudmännen om ersättningar för nämnda år och därmed
sammanhängande frågor.

Enligt överenskommelsen skall den allmänna sjukvårdsersättnlngen
för år 1990 utgå med totalt 12 778 milj. kr., varvid fördelningen
enligt den behovsbaserade modellen blir fullt genomförd. Vid fastställande
av ersättningen, som sålunda höjs med 739 milj. kr, har hänsyn
tagits till att sjukvårdshuvudmännen åtagit sig att tillhandahålla insulinpumpar
på motsvarande sätt som handikapphjälpmedel. Hänsyn har
också tagits till att sjukvårdshuvudmännen åtagit sig dels att successivt
bygga ut en taltjänst för personer med röst-, tal- och språkstörningar,
dels en etappvis utökning av ansvaret för personer som avlidit utanför
sjukhus i fråga om dödsbevis, kliniska obduktioner m.m.

I överenskommelsen har parterna enats om att patientavgifterna
inom den öppna offentliga vården skall vara oförändrade under år
1990.

De särskilda ersättningar som lämnats under år 1989 för avinstitutionalisering,
för förebyggande hälsovårdande åtgärder och för tillhanda -

1989/90: SfU 5

9

hållande av hjälpmedel åt handikappade m.m. skall utges även för år
1990 med oförändrade belopp per invånare. Det belopp som skall
tillföras den särskilda fonden för Handikappinstitutets verksamhet
skall för år 1990 utgöra 4:30 kr. per invånare. Vid sidan om dessa
tidigare ersättningar skall särskilda ersättningar också utgå, dels med
50 milj. kr. för att öka tillgängligheten och kapaciteten i vården, dels
med 19 milj. kr. för att öka tillgången till psykoterapeutisk behandling
och dels med 2 milj. kr. för att tilldelas de sjukvårdshuvudmän som
åtagit sig att svara för ett nationellt produktkontrollregister.

Den totala ekonomiska omfattningen av överenskommelsen för år
1990 innebär att de sammanlagda ersättningarna till sjukvårdshuvudmännen
uppgår till 14 786 milj. kr. eller en ökning med 831 milj. kr.
i förhållande till vad som utges för år 1989.

Utöver de nämnda ersättningarna utges, enligt den separata överenskommelsen
som gäller åren 1982—1991, ett särskilt bidrag till den
psykiatriska vården. För år 1990 uppgår bidraget till 176 milj. kr.

Ersättningsbeloppen utges i huvudsak från den allmänna sjukförsäkringen.
1 denna ingår också ett särskilt statsbidrag som utges från
förslagsanslaget E 16. Bidrag till allmän sjukvård m.m. under socialdepartementets
huvudtitel och som för budgetåret 1989/90 tagits upp till
4 556 682 000 kr. Från anslaget finansieras också det särskilda statsbidraget
till den psykiatriska vården. Den nu träffade överenskommelsen
innebär att belastningen på anslaget E 16. Bidrag till allmän sjukvård
m.m. ökar med 3,5 milj. kr. och belastningen på anslaget D 1. Bidrag
till sjukförsäkringen med 62 milj. kr. under innevarande budgetår.

I fråga om de fr.o.m. år 1985 gällande anslutningsreglerna till den
allmänna sjukförsäkringen för privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster
innebär överenskommelsen vissa ändringar. Rätten till fri ersättningsetablering
begränsas till de fall då avgående och tillträdande
privatpraktiker är verksamma inom samma specialitet. Annan ersättningsetablering
bör prövas i enlighet med vad som sker vid anslutning
till försäkringen. Vid ersättningsetableringar som sker till följd av att
privatläkare pensionerar sig ges möjlighet för såväl den avgående som
tillträdande läkaren att övergångsvis under högst ett år arbeta parallellt
med varandra på mottagningen. Den avgående läkaren skall då ha fyllt
65 år och det sammanlagda besöksantalet under verksamhetsåret får
inte överstiga 6 000 besök.

I redogörelsen i skrivelsen för de ändrade anslutningsvillkoren för
privatpraktiker noterar föredragande statsrådet med tillfredsställelse att
Landstingsförbundet och Sveriges läkarförbund har enats om ett utvidgat
lokalt samarbete mellan sjukvårdshuvudmännen och representanter
för de privata vårdgivarna som ett led i huvudmännens övergripande
planering av vården. Det till Läkarförbundet knutna servicebolaget
Praktikkonsult AB har erbjudit sig att informera och lämna uppgifter
m.m. samt verka för att framtida ny- och/eller ersättningsetablering i
resp. län sker i enlighet med de av sjukvårdshuvudmannen anvisade
riktlinjerna. Landstingsförbundet och Läkarförbundet har också enats
om att i de fall en sjukvårdshuvudman behöver komplettera sin

1989/90:SfU5

10

verksamhet med kapacitet för sådana specialiståtgärder som inte ryms i
läkarvårdstaxan, detta lämpligen kan ske i form av vårdavtal mellan
läkaren och huvudmannen.

Sjukvårdsersättning m.m.

I den under den allmänna motionstiden väckta motionen 1988/89:Sf237
av Carl Bildt m.fl. yrkande 6 och den med anledning av skrivelsen
väckta motionen 1989/90:Sf4 av Sten Svensson m.fl. yrkandena 1 och 2
anser motionärerna att det nuvarande ersättningssystemet för sjukvård,
det s.k. Dagmarsystemet, snarast bör avskaffas. I stället bör en större
del av sjukvården finansieras av en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring
som ger den enskilde valfrihet i sjukvården utan att det kostar
den enskilde något extra. Sjukvårdsförsäkringen kan ersätta landstingsskatten,
och avgiften till försäkringen kan liksom landstingsskatten tas
ut i förhållande till den försäkrades inkomst. En sådan försäkring
medför, anför motionärerna, att alla försäkrade lår rätt att välja en
egen läkare eller sjukgymnast, och etableringshindren för dessa privata
vårdgivare kan avvecklas. Även distriktssköterskor och legitimerade
psykologer och psykoterapeuter bör anslutas till försäkringen. Långtidssjuka
lår rätt att välja sjukhem eller långvårdsklinik och också den
specialiserade sjukvården vid sjukhus och kliniker bör omfattas av
försäkringen. I motion 1988/89:Sf237 begärs en utredning om det
föreslagna finansieringssystemet, och i motion l989/90:Sf4 begärs att
Dagmarsystemet snarast avskaffas och att riksdagen begär förslag från
regeringen om en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring. Även i
motion 1988/89:Sf216 av förste vice talman Ingegerd Troedsson m.fl.
begärs förslag till en allmän obligatorisk sjukförsäkring som ger patienten
möjlighet att välja sjukhem, t.ex. sådana med kristen inriktning.

I motionerna 1988/89:Sf277 av Bengt Westerberg m.fl. och
1989/90:Sf3 av Sigge Godin m.fl. tas också frågor om sjukvårdens
framtida finansiering upp. I den förstnämnda motionen framhålls att
med den ekonomiska tillväxt som antas ske t.ex. enligt den senaste
långtidsutredningen, dvs. 2—2,5 % per år, bör sjukvårdshuvudmännen
tillföras resurser i takt med tillväxten för att såväl klara nya behov och
nya sjukdomar som förbättra möjligheterna att behålla och rekrytera
personal. Motionärerna begär i yrkande 6 ett tillkännagivande härom.
De finner det vidare angeläget att sjukvårdens finansieringssystem
förenklas och görs mer enhetligt samtidigt som det utformas så att ett
effektivt resursutnyttjande befrämjas. Utgångspunkten skall liksom hittills
vara att alla betalar sjukvården genom skatter eller försäkringsavgifter
och att sjukvård gratis eller till låg kostnad ges till dem som
behöver vård. Patienterna skall på lika villkor kunna välja offentliga
eller privata vårdgivare som är anslutna till finansieringssystemet. I
yrkande 5 begärs därför att en offentlig utredning av sjukvårdens
framtida finansiering tillsätts. I motion 1989/90:Sf3 framhålls att fördelningen
mellan offentlig och privat sjukvård skall styras av patienternas
val och inte av politiska beslut och att vårdcentraler måste kunna

1989/90:SfU5

11

drivas i både offentlig och privat regi. En tänkbar ersättningsmodell i
båda fallen är en fast årlig ersättning för varje registrerad patient.
Motionärerna begär i yrkande 1 ett tillkännagivande härom.

Utskottet har tidigare behandlat motioner med samma syfte som de
nu redovisade. Senast skedde detta i det av riksdagen godkända betänkandet
SfU 1987/88:22. Utskottet har därvid hänvisat till sitt principiella
ställningstagande i samband med att det nya ersättningssystemet infördes,
se SfU 1983/84:31. 1 detta framhöll utskottet bl.a. att förändringarna
låg i linje med strävandena att med försäkringsmedel bättre fördela
och förstärka utbudet av den öppna vården och att de borde kunna
medverka till att hälso- och sjukvårdslagens (1982:763) målsättning om
en god hälso- och sjukvård för alla medborgare på lika villkor skall
kunna uppfyllas och att underlätta sjukvårdshuvudmännens planering
av vården. Mot bakgrunden av att ansvaret för befolkningens hälsooch
sjukvård lagts på sjukvårdshuvudmännen ansåg utskottet det både
riktigt och rimligt att dessa har ett inflytande över hur de trots allt
begränsade ekonomiska och personella resurserna fördelas, såväl mellan
de olika sjukvårdshuvudmännen som inom resp. geografiska områden.
Utskottet framhöll vidare att det fria läkarvalet i verkligheten är
förbehållet patienterna i vissa storstadsområden, eftersom den offentliga
vården i dessa områden har god tillgång på läkare och det övervägande
antalet privatpraktiker etablerat sig där. Genom att resurserna
styrs jämnare över hela landet ansåg utskottet att ett fritt läkarval på
sikt kunde bli en realitet även för den övriga befolkningen. I frågan
om en ändrad finansiering av sjukvården framhöll utskottet likaledes i
betänkandet SfU 1987/88:22 att det skulle innebära en avsevärd förändring
av landstingens roll och ansvar beträffande hälso- och sjukvården
om en större del av sjukförsäkringens kostnader skulle betalas via
sjukförsäkringen i stället för med landstingsskatt. Utskottet har tidigare
inte heller funnit anledning att frångå den s.k. Hagaöverenskommelsen,
genom vilken de individuella sjukförsäkringsavgifterna slopades.

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i dessa frågor. Utskottet är
inte heller berett till några uttalanden om vilka ökade resurser som i
framtiden kan tilldelas hälso- och sjukvården eller att tillstyrka att
någon offentlig utredning tillkallas om sjukvårdens framtida finansiering.
Utskottet avstyrker sålunda bifall till motionerna 1988/89:Sf4
yrkandena 1 och 2, 1988/89:Sf237 yrkande 6, 1988/89:Sf216,

1988/89:Sf277 yrkandena 5 och 6 och 1989/90:Sf3 yrkande 1.

Flera motionsyrkanden behandlar frågor om åtgärder för att snarast
minska väntetiderna inom sjukvården. I motion 1989/90:Sf4 av Sten
Svensson m.fl. begärs, yrkande 3, ett tillkännagivande om att — i
avvaktan på att en obligatorisk sjukförsäkring kan införas — en vårdgaranti
införs, så att svårt sjuka patienter som inte kan få vård i rimlig
tid inom det egna landstinget får rätt till vård på landstingets bekostnad,
antingen privat, vid ett annat landsting eller, om så är lämpligt
eller nödvändigt, utomlands. I yrkande 4 begärs ett tillkännagivande
om att landstingsgränserna bör avskaffas så att patienterna fritt kan
välja läkare och sjukhus. Motionärerna i motion 1988/89:Sf277 av
Bengt Westerberg m.fl. pekar på att en effektivare resursanvändning är

1989/90:SfU5

12

viktig inte bara inom sjukvården utan också mellan olika sektorer och
att mycket tyder på att en överföring av resurser från sjukpenningsförsäkringen
till sjukvården skulle kunna förkorta sjukskrivningstiderna.
En försöksverksamhet med en sådan resursöverföring bör omedelbart
komma till stånd, och motionärerna begär i yrkande 1 ett tillkännagivande
härom. Motion l989/90:Sf3 av Sigge Godin m.fl. innehåller ett
motsvarande yrkande (yrkande 6). I sistnämnda motion framhåller
motionärerna också att de 50 milj. kr. som skall utgå i särskild
ersättning för år 1990 för att öka tillgängligheten och kapaciteten inom
vården är ett steg i rätt riktning, om än i blygsam omfattning, och de
erinrar om att folkpartiet tidigare i en motion som avslogs av riksdagen
begärt att 200 milj. kr. skulle satsas för att minska köerna till
operationer. De begär i yrkande 4 ett tillkännagivande om vad de nu
anfört om åtgärder mot köerna inom hälso- och sjukvården.

Också i motion 1988/89:Sf304 av Olof Johansson m.fl. begärs ett
tillkännagivande om att sjukförsäkringsresurserna i ökad utsträckning
måste användas som en offensiv resurs i sjukvården om denna skall
fungera rationellt. Ulla Tillander m.fl. framhåller i motion 1989/90:Sf2
att en gemensam kraftsamling behövs för att komma till rätta med de
långa vårdköerna till t.ex. starr- och höftledsoperationer. Även dessa
motionärer anser att den särskilda ersättning som skall utgå enligt
överenskommelsen för att öka tillgängligheten och kapaciteten inom
hälso- och sjukvården inte räcker utan att ytterligare satsningar behövs.
Regeringen bör redovisa sina riktlinjer för hur frågan skall följas upp
och därvid beakta de regionalpolitiska aspekterna. Motionärerna begär

1 yrkande 3 ett tillkännagivande om vad de anfört i frågan.

Enligt den nu träffade överenskommelsen om ersättningar från
sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen skall som nämnts utgå en
särskild ersättning på 50 milj. kr. för att ge ett incitament till åtgärder
för att ytterligare förbättra tillgänglighet och kapacitet i sjukvården.
Parterna har enats om ett åtgärdsprogram. Bl.a. skall vid samtliga
sjukhus i landet situationen i fråga om klinikfardiga patienter, väntelistor
och operationer m.m. kontinuerligt belysas inom vissa specialiteter.
Särskild expertis skall kunna anlitas av sjukvårdshuvudmännen för att
hjälpa till att lösa problemen. En särskild ledningsgrupp skall tillsättas
där staten och landstingen är till lika delar representerade och ledningsgruppen
svarar för en första avrapportering vid halvårsskiftet
1990. Parterna är också överens om att vad som tidigare överenskommits
för att öka kapaciteten i fråga om vissa operationer inom sjukvården
också skall gälla för år 1990 vad gäller indikationer för vårdplaneringslistor
och prioriteringar enligt den lydelse som framgår av bilaga

2 till överenskommelsen. Huvudmännen skall, för att en utvärdering
skall kunna ske, redovisa antalet utförda operationer inom de berörda
områdena till socialstyrelsen senast den 31 januari 1990. I bilagan slås
fast att om väntetiden i resp. prioriteringsgrupp för de tre operationsområdena
gråstarrsoperationer, höftledsoperationer och kranskärlsoperationer
beräknas komma att överskridas har patienten rätt att begära
att fa operation vid annan klinik, vid annat sjukhus eller hos annan

1989/90:SfU5

13

sjukvårdshuvudman. Sjukvårdshuvudmannen skall därvid aktivt pröva
möjligheten att remittera till annan klinik med kapacitet att utföra
operationen inom den önskvärda planeringstiden.

Utskottet finner det tillfredsställande att ytterligare åtgärder nu skall
genomföras för att förbättra tillgängligheten och kapaciteten inom
vården. Utskottet vill beträffande kraven i motionerna på ytterligare
medel från sjukförsäkringen för sådana åtgärder erinra om att det
särskilda bidrag som tidigare utgick för att förkorta väntetiderna för de
ovannämnda operationsområdena fr.o.m. år 1988 inkluderats i den
allmänna sjukvårdsersättningen. Utskottet vill också erinra om att
rehabiliteringsberedningen i sitt betänkande (SOU 1988:41) Tidig och
samordnad rehabilitering även diskuterat de samhällsekonomiska vinsterna
av att olika åtgärder i rehabiliteringssyfte kan sättas in på ett
tidigt stadium. Utredningen föreslår bl.a. att ett särskilt ersättningsbelopp
avdelas från sjukförsäkringen i syfte att öka sådana insatser hos
sjukvårdshuvudmännen som bidrar till en förbättrad rehabilitering.
Betänkandet har remissbehandlats, och en proposition till riksdagen
förbereds i regeringskansliet.

Utskottet anser med hänvisning till det anförda att någon åtgärd från
riksdagens sida med anledning av motionerna 1989/90:Sf4 yrkandena 3
och 4, 1989/90:Sf3 yrkandena 4 och 6, 1988/89:Sf277 yrkande 1,
1988/89:Sf304 och 1989/90:Sf2 yrkande 3 inte är påkallad.

I motion 1989/90:Sf2 av Ulla Tillander m.fl. begärs i yrkande 2 även
ett tillkännagivande om vad motionärerna anfört om landstingens
ansvar för enklare obduktioner. Motionärerna framhåller att det inte
nämns något i skrivelsen om hur landstingen skall klara de ökade
kostnader som uppstår om de skall ta över ansvaret för enklare
rättsmedicinska undersökningar och att det omedelbart behövs en
genomgång av vilka resurser som finns för denna verksamhet.

Överenskommelsen i den del den avser utfärdande av dödsbevis,
ombesörjande av eventuell obduktion m.m. i samband med vissa
dödsfall utanför sjukhusinrättning innebär att parterna enats om att
pröva möjligheterna för sjukvårdshuvudmännen att åta sig ett större
ansvar vid dessa dödsfall. Som ett första steg i ett sådant utvidgat ansvar
är parterna överens om att pröva en modell som närmare angivits i
bilaga 3 till överenskommelsen. De är vidare överens om att tillsätta
en arbetsgrupp med företrädare för sjukvårdshuvudmännen och staten
med uppgift att utarbeta de närmare förutsättningarna för ett genomförande
av den i bilagan angivna ansvarsfördelningen vid dödsfall utanför
sjukhus fr.o.m. den 1 januari 1990. Arbetsgruppen skall även följa
och utvärdera den genomförda förändringen samt pröva möjligheterna
att ge sjukvårdshuvudmännen ytterligare ansvar vid dödsfall utanför
sjukvårdsinrättning. Av överenskommelsen framgår att frågan om ersättning
till sjukvårdshuvudmännen för s.k. enkla dödsorsaksundersökningar
m.m. blivit slutligt reglerad i och med överenskommelsen.

Med hänsyn till vad sålunda angivits i överenskommelsen anser
utskottet att motion 1988/89:Sf2 yrkande 2 inte behöver föranleda
någon åtgärd.

1989/90:SfU5

14

Utskottet behandlar slutligen under detta avsnitt motion
1988/89:SD74 av Anita Stenberg och Marianne Samuelsson. Motionärerna
begär ett beslut av riksdagen om att de patienter som vill ha en
alternativ behandlingsform skall kunna ta detta med samma ekonomiska
villkor som övrig vård under förutsättning att det rör sig om en
behandling som har effekt.

Frågan om ersättning från den allmänna försäkringen för alternativa
behandlingsformer har nyligen behandlats av alternativmedicinkommittén
som i sitt huvudbetänkande (SOU 1989:60) inte velat föreslå att
ersättning skall kunna utgå för behandling hos alternativmedicinska
yrkesutövare. Anledningen härtill är att det inom den etablerade
medicinen finns behandlingsformer som inte ersätts av den allmänna
försäkringen. Utskottet anser, med hänsyn till den beredning som
förestår av det nämnda betänkandet, att det inte finns anledning för
riksdagen att nu göra någon annan bedömning i frågan, och utskottet
avstyrker bifall till motion 1988/89:SB74.

Patientavgifter inom den offentliga vården

Den överenskommelse som träffats om sjukvårdsersättningar för år
1990 innebär som nämnts även att patientavgifterna inom den offentliga
vården skall vara oförändrade under nästa år.

Lars Werner m.fl. anför i motion 1989/90:Sfl att alltsedan den s.k.
sjukronorsreformen infördes år 1970 har patienternas egna avgifter för
sjukvård ökat kraftigt och fördubblats i förhållande till den allmänna
prisnivån. Detta innebär enligt motionärerna att det sannolikt finns
grupper som drar sig för att söka sjukvård, varför patientavgifterna
fortsättningsvis bör indexregleras. De begär ett tillkännagivande härom.

Utskottet anser att patientavgifternas storlek inom den offentliga
vården ligger på en skälig nivå och att framtida ändringar av avgifterna
bör prövas genom återkommande beslut. Utskottet avstyrker sålunda
bifall till motion 1989/90:Sfl.

Privata yrkesutövares anslutning till sjukförsäkringen

Etableringsbegränsningar för läkare och sjukgymnaster

I fyra motioner, 1989/90:Sf4 av Sten Svensson m.fl., yrkande 5,
1988/89:Sf237 av Carl Bildt m.fl., yrkande 2, 1989/90:Sf3 av Sigge
Godin m.fl., yrkande 2, och 1988/89:Sf277 av Bengt Westerberg m.fl.,
yrkande 2, begärs att etableringsbegränsningarna för privatpraktiserande
läkare och sjukgymnaster skall avvecklas för att ge valfrihet i
vården för patienterna. Gullan Lindblad begär i motion 1988/89:Sf376
yrkande 2 ett tillkännagivande om att möjligheter till smärtbehandling
skall finnas hos privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster och
framhåller att vårdmöjligheterna för de smärtdrabbade ökar om etableringsbegränsningarna
avskaffas.

Riksdagen har på förslag av utskottet vid ett flertal tillfållen avstyrkt
motioner om att etableringsbegränsningarna för privatpraktiserande

1989/90: SfU5

15

vårdgivare skall slopas. Utskottet hänvisar i denna fråga till sitt på s. 12
återgivna principiella ställningstagande till det nuvarande ersättningssystemet
när det infördes och avstyrker bifall till motionerna.

Gustav Persson m.fl. begär i motion 1988/89:Sf257 ett tillkännagivande
om att etableringsbestämmelserna för privatpraktiker bör ändras i
vissa hänseenden. Bl.a. bör den nuvarande rätten till ersättningsetablering
omprövas, och på sikt anser motionärerna att en utveckling från
försäkringsanslutning mot vårdavtal vore att föredra. Motionärerna
påtalar även vissa oklarheter i bestämmelserna och osäkerheten om
vilken styrka och rättsverkan samverkansavtalen har.

Som framgår ovan av redogörelsen för överenskommelsen för år
1990 kommer rätten till ersättningsetablering att begränsas till etableringar
inom samma specialitet. Andra problem med de nuvarande
etableringsbestämmelserna kommer enligt vad utskottet erfarit inom
kort att tas upp till diskussion inom riksförsäkringsverket och försäkringskassorna.
Utskottet utgår från att även de frågor som berörts i
motionen blir belysta i det sammanhanget och att, om riksförsäkringsverket
finner att någon åtgärd är påkallad, förslag härom lämnas till
regeringen. Med det anförda lar motion 1988/89:Sf257 anses besvarad.

Taxor för läkarvård och sjukvårdande behandling i privat regi

Enligt beslut av 1974 års riksdag bestäms fr.o.m. den 1 januari 1975
arvodet till privatpraktiserande vårdgivare som är anslutna till den
allmänna sjukförsäkringen av — för läkarnas del — reglerna i läkarvårdstaxan
(1974:699) och — för sjukgymnasternas del — behandlingstaxan
(1976:1018). Taxorna fastställs av regeringen efter förslag från
riksförsäkringsverket.

läkare och sjukgymnaster som nyetablerar sig i stödområdena A, B
och C erhåller en förhöjd taxa med 20 %. Även i övriga delar av
landet utom vissa kommuner i de tre storstadsområdena medges en
taxehöjning med 10 % vid nyetablering. Taxehöjningarna avvecklas
successivt efter två år med 5 procentenheter per år.

Motionerna 1988/89:Sf237 av Carl Bildt m.fl., 1988/89:Sf277 av Bengt
Westerberg m.fl. och 1989/90:Sf3 av Sigge Godin m.fl. tar upp frågor
om taxenivån för privatpraktiserande vårdgivare. I motion
1988/89:Sf237 yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om behovet av en
generell taxehöjning för läkare och sjukgymnaster och i yrkande 3 ett
tillkännagivande om behovet av en sådan differentiering av läkartaxan
att den stimulerar etablering i glesbygd. I motion 1988/89:Sf277 begärs i
yrkande 3 ett tillkännagivande om att behandlingstaxorna för sjukgymnasterna
bör ses över, eftersom taxorna länge varit för låga. I motion
1989/90:Sf3 begärs i yrkande 3 ett tillkännagivande om att läkarna bör
stimuleras bl.a. genom högre ersättning från sjukförsäkringen till att
etablera sig i glesbygd.

Såsom förutskickats i skrivelsen har läkarvårdstaxorna och behandlingstaxorna
höjts den 1 juli 1989. Höjningarna har liksom vid tidigare
tillfällen grundat sig på det underlag riksförsäkringsverket tagit fram
om taxenivåer och behov av höjningar och på vad som förevarit vid

1989/90:SfU5

16

överläggningar med de berörda parterna. Arvodeshöjningen har för
sjukgymnasternas del varit extra hög, genomsnittligen 15,9 %. Utskottet
finner mot denna bakgrund inte anledning till något särskilt uttalande
från riksdagens sida med anledning av motionerna 1988/89:Sf237 yrkande
1 och !988/89:Sf277 yrkande 3.

Vad avser behovet av att öka rekryteringen av läkare till glesbygd
har denna fråga nyligen behandlats av socialutskottet i betänkande
1989/90:SoU9. Riksdagen har på förslag av utskottet gett regeringen till
känna att regeringen bör återkomma till riksdagen med en redovisning
och en analys beträffande den geografiska och verksamhetsmässiga
fördelningen av läkarna. Effekterna av de olika förslag som lagts fram i
utredningar och rapporter men även i motioner till riksdagen bör
belysas. Regeringen bör göra en förutsättningslös prövning av vilka
åtgärder som lämpligen bör företas för att målsättningen om en rättvis
fördelning av vårdresurserna skall uppnås. Socialutskottet anser att
även de framtida utbildningsbehoven bör belysas i sammanhanget.

Med hänsyn till att de förslag till åtgärder som motionärerna föreslagit
inte kan bedömas isolerade från andra åtgärder som kan vidtas för
att få en rättvisare fördelning av vårdresurserna över landet anser
utskottet att frågans fortsatta behandling bör avvaktas, och utskottet
avstyrker bifall till motionerna 1988/89:Sf237 yrkande 3 och
l989/90:Sf3 yrkande 3.

Ytterligare tre motioner tar upp frågor om arvode enligt läkarvårdsoch
behandlingstaxan. 1 motion 1988/89:Sf343 av Ragnhild Pohanka
och Anita Stenberg begärs i yrkande 1 ett tillkännagivande om att
specialistvårdstaxan skall anpassas så att privatpraktiserande läkare kan
ge patienterna ekonomisk möjlighet att tillgodogöra sig ortopediskmedicinsk
behandling. Vidare begär de i yrkande 2 ett tillkännagivande
om att sjukgymnaster med examen i ortopedisk medicin får ta ut en
högre taxa för tidskrävande ortopediska undersökningar och behandlingar.
Gullan Lindblad och Anders G Högmark begär i motion
1988/89:Sf258 ett tillkännagivande om att användande av magnetkamera
bör införas i läkarvårdstaxans förteckning över åtgärder som ersätts
av den allmänna försäkringen.

I läkarvårdstaxan finns bestämmelser om vilket arvode en läkare har
rätt till vid patientbesök. Patientbesöken är uppdelade i grupper. För
grupperna 4—6, som avser rådfrågning hos läkare med specialistkompetens
när vissa särskilt krävande undersökningar eller behandlingar
är påkallade, fastställer riksförsäkringsverket efter samråd med socialstyrelsen
en förteckning. Högsta arvodet (grupp 6) enligt läkarvårdstaxan
är för närvarande 567 kr. Aven i behandlingstaxan finns olika
arvodesgrupper.

Med hänsyn till att det ankommer på riksförsäkringsverket att i
samråd med socialstyrelsen avgöra vilka specialiteter som skall ingå i
grupperna med högre arvode enligt läkarvårdstaxan anser utskottet att
riksdagen inte bör göra något uttalande i fråga om vilka enskilda
åtgärder som skall berättiga till högre arvode. Utskottet vill gärna, i
likhet med vad som tidigare skett, understryka vikten av att de berörda

1989/90:SfU5

17

2 Riksdagen 1989190. 11 sami. Nr 5

myndigheterna noga följer utvecklingen på området och håller förteckningarna
aktuella. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
1988/89:Sf343 och 1988/89:Sf258.

1 motion 1988/89:Sf266 av Carl Bildt m.fl. begärs i yrkande 2 ett
tillkännagivande om att remisstvånget för sjukgymnastisk behandling
inom ramen för den allmänna sjukförsäkringen skall slopas.

Riksdagen har tidigare på förslag av utskottet avslagit liknande
motionsyrkanden. I utskottets betänkande SfU 1987/88:22 framhöll
utskottet att det inte kunde tillstyrka att systemet med remiss från
läkare för att erhålla sjukgymnastisk behandling generellt skulle slopas
eftersom systemet innebär en medicinsk kontroll. Utskottet anser att
riksdagen bör vidhålla sin tidigare inställning och avstyrker bifall till
motion 1988/89:Sf266 yrkande 2.

Ersättning från sjukförsäkringen för psykoterapeutisk
behandling m.m.

Som framgår ovan har i överenskommelsen om vissa ersättningar till
sjukvårdshuvudmännen för år 1990 bestämts att ett särskilt bidrag om
19 milj. kr. skall utges till sjukvårdshuvudmännen för psykoterapeutisk
verksamhet. 1 skrivelsen framhålls beträffande bakgrunden till
denna ersättning bl.a. att socialstyrelsen under hösten 1987 framhållit
att sjukvårdshuvudmännens utbyggnad av den psykoterapeutiska verksamheten
inte svarade mot behoven och att åtgärder borde vidtas för
att uppnå en tillfredsställande situation. Bl.a. detta hade enligt socialstyrelsen
medfört att en betydande del av det psykoterapeutiska behandlingsbehovet
kommit att erbjudas i form av privat verksamhet
med höga kostnader för den enskilde som följd, såvida inte behandlingen
skett hos en försäkringsansluten vårdgivare. Som en konsekvens
av detta var väntetiderna långa både till sjukvårdshuvudmännens psykoterapeutiska
öppenvårdsmottagningar och till försäkringsanslutna
psykoterapeuter och psykoanalytiker.

Föredragande statsrådet anför i skrivelsen att speciella åtgärder
snabbt måste vidtas för att öka tillgången på av sjukvården subventionerad
psykoterapeutisk behandling för de försäkrade. Den lösning han
förordat har varit att de som ger sådan vård vid behov kan knytas till
sjukvårdshuvudmännens verksamhet genom vårdavtal. En sådan lösning
innebär dels att varje sjukvårdshuvudman själv får avgöra i vilken
utsträckning vårdavtal skall träffas, dels att de försäkrade i dessa fall får
betala avgift motsvarande vad som gäller inom offentlig vård samtidigt
som behandlingen omfattas av det s.k. högkostnadsskyddet för öppen
sjukvård och läkemedel.

Det belopp om sammanlagt högst 19 milj. kr. som parterna enats om
skall, för att alla sjukvårdshuvudmän skall få en rimlig andel av stödet,
fördelas dels med ett grundbelopp som är lika stort för alla, dels med
ett belopp i förhållande till antalet invånare. Som villkor för ersättningen
gäller att sjukvårdshuvudmännen träffar vårdavtal med legitimerade
privata vårdgivare och ersätter dem för deras arvode med

1989/90:SfU5

18

undantag för gällande patientavgift. Vårdavtalen skall godkännas av
socialstyrelsen och utbetalningarna till huvudmännen av den särskilda
ersättningen skall göras av riksförsäkringsverket.

Ett flertal motioner från den allmänna motionstiden ävensom två
motioner som väckts med anledning av skrivelsen tar upp frågan om
möjligheterna till ersättning från försäkringen för psykoterapeutisk
och/eller psykologisk behandling.

I motion 1988/89:Sf237 av Carl Bildt m.fl., yrkande 7, begärs att
regeringen skall lägga fram förslag om att legitimerade psykologer och
psykoterapeuter skall fa rätt att ansluta sig till den allmänna sjukförsäkringen.
I motionerna 1989/90:Sf4 av Sten Svensson m.fl., yrkande 6,
och 1988/89:Sf376 av Gullan Lindblad, yrkande 1, begärs tillkännagivanden
i samma syfte. I motionerna 1988/89:Sf262 av Jan-Erik Wikström
och Ingemar Eliasson, !988/89:Sf333 av Barbro Sandberg och
Charlotte Branting, yrkande 1, 1989/90:Sf3 av Sigge Godin m.fl., yrkande
5, 1988/89:Sf332 av Siw Persson, 1988/89:Sf243 av Anita Stenberg
m.fl. och 1988/89:SB48 av Torgny Larsson begärs tillkännagivanden
om att ersättning skall utgå från försäkringskassan för kostnader för
psykoterapeutisk behandling. Ulla Tillander och Karin Israelsson begär

1 motion 1988/89:Sf289 att ersättning från försäkringen skall kunna
utgå för psykologisk utredning och behandling medan Lars Werner
m.fl. i motion l988/89:Sf222 begär förslag som syftar till att lösa frågan
om ersättning för psykologisk utredning och behandling som utförts av
legitimerad psykolog och legitimerad psykoterapeut vid sidan av den
offentliga hälso- och sjukvården. Inez Uusman begär i motion
1988/89:Sf296 ett tillkännagivande om en översyn av samhällets ansvar
för ersättning för psykologisk behandling och psykoterapi. Barbro
Sandberg och Charlotte Branting begär i motion 1988/89:Sf333 yrkande

2 att frågan om ekonomiskt stöd till psykoanalytisk utbildning utreds.

Ytterligare en motion tar upp frågan om ersättning från försäkringskassan
för nya vårdgivargrupper. Gullan Lindblad begär i motion
1988/89:Sf341 ett tillkännagivande om att även legitimerade dietister
bör få rätt att utföra sitt arbete inom den allmänna försäkringens ram.

Det nuvarande systemet för ersättning till sjukvårdshuvudmännen
från sjukförsäkringen för främst öppen sjukvård innebär enligt vad
som framgår inledningsvis att sjukvårdshuvudmännen tilldelas ett efter
överläggningar mellan staten och sjukvårdshuvudmännen i förväg
överenskommet belopp i allmän sjukvårdsersättning per år. Från detta
belopp avräknas vad som utgivits direkt från försäkringen föregående
år i arvode till privata vårdgivare som är anslutna till försäkringen.
Storleken på den allmänna sjukvårdsersättning som sjukvårdshuvudmännen
kan disponera för egen del blir följaktligen avhängig av hur
många privatpraktiserande vårdgivare som är verksamma inom huvudmannens
sjukvårdsområde. Mot bakgrund härav har sjukvårdshuvudmännen
med vissa undantag getts inflytande över om nya vårdgivare
skall anslutas till försäkringen. Utskottet vill erinra om att den allmänna
sjukvårdsersättningen är avsedd som en ersättning även för sådan
sjukvård som ges i form av psykoterapeutisk behandling. Det står
vidare sjukvårdshuvudmännen fritt att, om deras egna vårdresurser är

1989/90:SfU5

19

otillräckliga, träffa vårdavtal även med sådana privata vårdgivare som
inte är anslutna till försäkringen. Eftersom resurserna inom den offentliga
vården visat sig otillräckliga för psykoterapeutisk behandling
har överenskommits att en särskild försäkringsersättning för psykoterapeutisk
behandling vid sidan av den allmänna sjukvårdsersättningen
skall utgå under 1990. Härigenom får sjukvårdshuvudmännen ekonomisk
möjlighet att i ökad utsträckning träffa vårdavtal med privata
vårdgivare och på så sätt ge de försäkrade ökad tillgång till psykoterapeutisk
behandling mot sedvanlig patientavgift och med högkostnadsskydd.
Utskottet ser det som en klar fördel för de försäkrade att detta
extra tillskott av medel från sjukförsäkringen direkt styrs till en
vårdsektor som inte har tillräckliga offentliga vårdresurser. Om staten i
det läge som för närvarande råder i stället valt att låta de privata
vårdgivarna etablera sig under samma förutsättningar som gäller för
privata läkare och sjukgymnaster, nämligen att sjukvårdshuvudmannen
tillstyrker detta och därmed är beredd på att ersättningarna på försäkringen
avräknas från den allmänna sjukvårdsersättningen, anser utskottet
att detta hade inneburit en sämre garanti för att de extra medlen
från sjukförsäkringen i sin helhet kommer patienter med behov av
psykoterapeutisk behandling till del. Utskottet anser sålunda att den
modell för utvidgat stöd från sjukförsäkringen för psykoterapeutisk
behandling som valts är den för närvarande bästa från de försäkrades
synpunkt.

Överenskommelsen om ett särskilt bidrag för psykoterapeutisk behandling
gäller för år 1990. Frågan om hur ersättning för sådan
behandling från försäkringen i fortsättningen skall utgå får därför
enligt utskottets mening prövas på nytt när erfarenheter vunnits av den
nu träffade överenskommelsen. Utskottet anser på grund härav att ett
ställningstagande till motionsyrkandena om en anslutning till försäkringen
av de aktuella vårdgivarna får anstå tills vidare. Eftersom vissa
motionärer synes förespråka en helt fri anslutning till försäkringen för
psy ko terapeuter och psykologer vill utskottet emellertid redan nu
framhålla att utskottet motsätter sig att så sker, och utskottet hänvisar i
denna fråga till de principer som det nuvarande ersättningssystemet
vilar på. Av samma skäl bör inte heller dietister anslutas till sjukförsäkringen Utskottet

avstyrker med det anförda bifall till de nu behandlade
motionerna.

Såvitt avser yrkandet i motion 1988/89:Sf333 yrkande 2 har de
offentliganställda psykoanalytikernas situation särskilt tagits upp i skrivelsen.
Enligt överenskommelsen är parterna överens om att sjukvårdshuvudmännen
skall aktivt verka för att läkarpsykoanalytiker, som till
följd av att de har halvtidstjänstgöring inom den offentliga vården inte
kan anslutas till försäkringen som privatpraktiker, skall kunna fa
vårdavtal. Parterna skall gemensamt följa utvecklingen på detta område.
Om så bedöms nödvändigt, kommer enligt föredragande statsrådet
frågan att tas upp i anslutning till nästa överläggning för att ytterligare
underlätta berörda läkares situation. Utskottet anser att motion
1988/89:Sf333 yrkande 2 därmed får anses tillgodosedd.

1989/90:SfU5

20

Hjälpmedel till handikappade

Enligt den överenskommelse som träffades med sjukvårdshuvudmännen
om ersättningar från sjukförsäkringen ff.o.m. år 1976 övertog
sjukvårdshuvudmännen hela ansvaret för att tillhandahålla hjälpmedel
för handikappade samtidigt som en enhetlig hjälpmedelsersättning från
sjukförsäkringen infördes. 1 överenskommelsen förutsattes att sjukvårdshuvudmännen
fortsatte hjälpmedelsverksamheten, i huvudsaklig
överensstämmelse med de dittillsvarande bestämmelserna för verksamheten.
Samtidigt upphörde den statliga bidragsgivningen till hjälpmedelsverksamheten,
och ansvaret för att upprätta den s.k. hjälpmedelsförteckningen
övergick från socialstyrelsen till Landstingsförbundet.
Socialstyrelsen skulle dock även i fortsättningen ha tillsyn över hjälpmedelsverksamheten.

Staten och Landstingsförbundet är sedan den 1 januari 1978 gemensamt
huvudmän för handikappinstitutet som är centralt organ på
hjälpmedelsområdet. Institutet prövar hjälpmedlens lämplighet och är
samtidigt informationsorgan på hjälpmedelsområdet. Institutet har vidare
övertagit ansvaret för kontinuerlig utgivning av hjälpmedelsförteckningen.
Förteckningen omfattar de hjälpmedel som institutet rekommenderar
landstingen att utge samt anvisningar för hjälpmedelsverksamheten.
Varje enskilt landsting beslutar dock själv i vad mån
handikappinstitutets rekommendationer skall följas. Förteckningen
över handikapphjälpmedel omfattar sådana hjälpmedel som en person
behöver i den dagliga livsföringen för att kompensera en funktionsnedsättning.

Den särskilda hjälpmedelsersättningen kommer som inledningsvis
nämnts att utgå med oförändrat 85 kr. per invånare och år, varav 4:30
per invånare och år förs till den särskilda fonden för Handikappinstitutets
verksamhet.

Tre motioner påtalar vissa brister i hjälpmedelsförsörjningen. I
motion 1988/89-.SD09 av Bengt Westerberg m.fl., yrkande 10, framhålls
att det i flera landsting finns problem med långa väntetider för
hjälpmedel som man ordinerats beroende bl.a. på att anslagen för
verksamheten tar slut under det löpande budgetåret. Motionärerna
anser att staten i förhandlingarna med sjukvårdshuvudmännen måste
betona vikten av en tillfredsställande hjälpmedelsförsörjning. Motionärerna
anser vidare att det behövs forskningsinsatser för att göra vissa
hjälpmedel mindre otympliga. Hans Göran Franck och Margareta
Winberg begär i motion 1988/89:Sf264 ett tillkännagivande om att ett
förslag om kostnadsfrihet för sexualtekniska hjälpmedel skall läggas
fram, och i motion 1988/89:Sf255 begär Hans Göran Franck ett tillkännagivande
om behovet av en ökad användning av elektriska inkontinensstimulatorer.

En särskild utredningsman som år 1986 fick regeringens uppdrag att
kartlägga och analysera den nuvarande situationen på hjälpmedelsområdet
har nyligen redovisat sitt uppdrag i betänkandet (SOU 1989:39)
Hjälpmedelsverksamhetens utveckling — kartläggning och bedömning.
Beträffande kostnaderna för hjälpmedel konstaterar utredningen att det

1989/90: SfU 5

21

finns brister inom flera av de områden som ingår i hälso- och
sjukvårdens ansvar för hjälpmedel och också att det finns områden där
det är angeläget att huvudmännen utvidgar sina insatser. Kostnadsökningarna
härför kan på några års sikt bli av storleksordningen 20—30
milj. kr. per år. Eftersom bristen på hjälpmedel kan öka behovet av
andra samhällsinsatser kan hjälpmedelsinsatser vara ekonomiskt lönsamma
åtgärder. Utredningen anser att socialstyrelsen bör bedriva en
förstärkt tillsyn över hälso- och sjukvårdens verksamhet med hjälpmedel
och finner det angeläget att socialstyrelsen på ett aktivare sätt än
hittills följer upp hur olika grupper funktionshindrade får sina behov
av hjälpmedel tillgodosedda och hur verksamheten utvecklas i olika
delar av landet. Utredningen pekar på att det behövs åtgärder för att
eliminera de långa väntetider som på sina håll finns för vissa hjälpmedel.
Beträffande handikappinstitutets verksamhet anser utredningen att
institutets uppgift att rekommendera hjälpmedel, ordinatörer och ordinationsanvisningar
bör upphöra och ersättas av en kontinuerligt publicerad
information om godkända produkter, deras egenskaper, användningsområden,
om de är centralt upphandlade m.m. Varje huvudman
bör liksom i dag bestämma vilka produkter som skall tillhandahållas
som kostnadsfria hjälpmedel. Handikappinstitutet bör förfoga över
medel som kan fördelas till angelägna forsknings- och utvecklingsprojekt,
och stödet för utveckling och produktion av nya hjälpmedel bör
förstärkas.

I betänkandet berörs också avsaknaden av hjälpmedel för sex och
samlevnad i den centrala hjälpmedelsförteckningen. Utredningen anser
att sex- och samlevnadsproblem vid funktionshinder är ett angeläget
område som hittills varit relativt litet uppmärksammat. Utredningen
erinrar om att det av handikappinstitutets utredning om hjälpmedel
för sexuallivet för män och kvinnor med funktionshinder framgår att
hälso- och sjukvårdspersonalens attityder och bristande kunskaper
inom området i många fall lägger hinder i vägen för adekvata åtgärder.
Utredningens slutsats är att det behövs en ökad kunskap om behoven
av hjälpmedel inom detta område och att det därför är viktigt med
fortsatta forsknings- och utbildningsinsatser. Berörda personalkategorier
behöver även få ökad kunskap om och förståelse för de problem
och möjligheter i sex- och samlevnadsfrågor som kan finnas för
personer med funktionshinder.

Med hänsyn till att de problem med hjälpmedelsförsörjningen som
tagits upp i de förevarande motionerna redan har uppmärksammats
anser utskottet att något uttalande från riksdagens sida inte är påkallat,
utan betänkandets remissbehandling och den fortsatta beredningen
inom regeringskansliet av frågor om hjälpmedelsförsörjningen bör
avvaktas. Utskottet avstyrker sålunda bifall till motionerna

l988/89:Sf309, yrkande 10, 1988/89:Sf255 och 1988/89:Sf264.

Lagen (1962:381) om allmän försäkring innehåller inte någon bestämmelse
som ger rätt till ersättning för kostnader för glasögon.
Sjukvårdshuvudmännen har emellertid som tidigare nämnts ansvaret
för att tillhandahålla hjälpmedel för handikappade. I den hjälpmedelsersättning
på för närvarande 85 kr. per invånare och år som utbetalas

1989/90:SfU5

22

från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen ingår ersättning för
tillhandahållande av glasögon kostnadsfritt eller till nedsatt pris till
barn och ungdomar under 19 år. I övrigt utges glasögon eller kontaktlinser
utan kostnad som hjälpmedel till starropererade personer. Vidare
har svårt synskadade personer möjlighet att få särskilda synhjälpmedel.

I motion 1988/89:Sf209 av Ingbritt Irhammar och Martin Olsson
påtalar motionärerna att den hjälp till glasögon som lämnas av sjukvårdshuvudmännen
är för liten. De begär en utredning i syfte att
införa en allmän glasögonförsäkring som vilar på samma principer
som tandvårdsförsäkringen.

Motionsyrkanden om en glasögonersättning inom den allmänna
försäkringens ram har under en följd av år avslagits av riksdagen på
förslag av utskottet (se senast SfU 1987/88:22). Utskottet har därvid inte
ansett att några andra grupper än de som för närvarande erhåller
bidrag från sjukvårdshuvudmännen bör komma i fråga för ett generellt
samhällsstöd för anskaffande av glasögon. Frågan har även tagits upp i
det förenämnda betänkandet om hjälpmedelsverksamhetens utveckling.
Utredningen har där konstaterat att glasögon b idragets realvärde har
minskat, men inte funnit några möjligheter att inom ramen för utredningens
direktiv föreslå någon förändring av detta bidrag. Utredningen
har även avvisat tanken på ett allmänt samhällsstöd för glasögon till
vuxna personer. Med hänsyn till den stora volym ett sådant stöd skulle
få anser utredningen inte att det skulle vara en riktig prioritering av de
samhällsresurser som finns tillgängliga för stöd till personer med
funktionshinder.

Utskottet anser med hänvisning till det anförda att riksdagen bör
vidhålla sin tidigare uppfattning i frågan och avstyrker bifall till
motion 1988/89:Sf209.

Läkemedelsförmåner

Rätten till läkemedelsförmåner regleras i lagen (1981:49) om begränsning
av läkemedelskostnader m.m. Förmånerna utges i form av antingen
kostnadsfrihet eller prisnedsättning för läkemedel eller skydd mot
höga kostnader för läkemedel och sjukvård. Med läkemedel förstås
sådana varor för vilka läkemedelsförordningen är tillämplig. Prisnedsättningen
gäller också vissa livsmedel till barn under 16 år enligt vad
som finns angivet i en särskild förordning (1979:1132). Kostnadsfria
läkemedel utges till den som lider av långvarig och allvarlig sjukdom i
enlighet med vad som anges i förordningen (1981:353) med förteckning
över kostnadsfria läkemedel. Härutöver tillhandahålls kostnadsfria
förbrukningsartiklar till personer som på grund av allvarlig sjukdom
eller behandling av sådan sjukdom är i behov härav. Omfattningen
av denna kostnadsfrihet anges i kungörelsen (1972:189) om kostnadsfria
förbrukningsartiklar vid sjukdom.

Prisnedsättning på läkemedel sker genom att den kostnad som vid
varje expeditionstillfälle överstiger 60 kr. ersätts av den allmänna
försäkringen. Patientens kostnad blir därigenom högst 60 kr. per

1989/90: SfU 5

23

expeditionstillfälle. Prisnedsättning och kostnadsbefrielse får dock vid
varje expeditionstillfälle inte avse större mängd läkemedel än det
beräknade behovet för 90 dagar.

Socialförsäkringsutskottet behandlade under riksmötet 1987/88 motioner
som tog upp dels möjligheterna att utvidga handikappersättningen
så att fler grupper av handikappade skulle få del av denna ersättning,
dels frågor om läkemedelskostnader och högkostnadsskydd. 1
utskottets betänkande SfU 1987/88:18 framhöll utskottet att många
handikappade såsom exempelvis diabetiker och psoriatiker har stora
merutgifter för sitt handikapp men saknar möjlighet att med gällande
nivåer få ersättning för dessa. Detta var enligt utskottets mening inte
tillfredsställande, och frågan om en ytterligare lägre nivå inom handikappersättningen
borde därför bli föremål för utredning i syfte att
snarast framlägga förslag härom. Vad utskottet anfört gav riksdagen
som sin mening regeringen till känna. 1 betänkande SfU 1987/88:22
behandlade utskottet bl.a. motioner om bibehållen kostnadsfrihet för
vissa läkemedel, däribland insulin, och motioner som syftade till ett
förstärkt högkostnadsskydd vilket bl.a. skulle omfatta sjukresor. Utskottet
anförde därvid att bakgrunden till yrkandena om de kostnadsfria
läkemedlen torde vara att riksförsäkringsverket tillsammans med
socialstyrelsen, som ett led i verkets uppföljnings- och utvärderingsverksamhet,
slutfört projektet "Läkemedel — uppföljning av förskrivningsregler
och förmånssystem" och till regeringen överlämnat de i
projektet ingående rapporterna "Kostnadsutvecklingen för läkemedel
— en systemanalys" och "Högkostnadsskyddet". Verket hade mot bakgrund
av de skäl som redovisas i rapporterna och efter samråd med
socialstyrelsen föreslagit att de läkemedel som hittills varit kostnadsfria
inte längre skall vara det utan i stället omfattas av reglerna för
prisnedsättning. Utskottet erinrade om att förslaget bereddes inom
regeringskansliet tillsammans med 1983 års läkemedelsutrednings betänkande
(SOU 1987:20) Läkemedel och hälsa. Utskottet framhöll att
dagens system för ekonomiskt skydd för försäkrade i form av högkostnadsskydd,
sjukreseförmåner m.m. uppvisar en splittrad bild med
många luckor. Utskottet ansåg därför att det fanns anledning att göra
en förutsättningslös utredning om hur det samlade förmånssystemet
skall kunna reformeras för att skapa en bättre rättvisa mellan olika
grupper. För att detta skulle vara möjligt utan oacceptabla kostnadsökningar
för försäkringen och sjukvårdshuvudmännen måste enligt utskottets
uppfattning omprioriteringar kunna övervägas. Delta innebar
enligt utskottet att ett ställningstagande i frågan om de kostnadsfria
läkemedlen borde anstå i avvaktan på övervägandena inom utredningen.
Vidare ansåg utskottet att som utgångspunkt för utredningen borde
gälla att den försäkrades kostnader såväl vid varje enskilt vård- eller
inköpstillfälle som under en längre period även i fortsättningen skall
begränsas och att ett förändrat förmånssystem inte får leda till oskäliga
höjningar av nuvarande avgifter. Vad utskottet anfört gav riksdagen
som sin mening regeringen till känna.

I budgetpropositionen, bilaga 7 (socialdepartementet), anför dåvarande
departementschefen att en reform för att undanröja de brister i

1989/90:SfU5

24

förmånssystemet som åsyftas med riksdagens beslut är önskvärd men
kostnadskrävande och i enlighet med vad riksdagen har anfört måste
därför omprioriteringar mellan de olika förmånerna övervägas. Genom
omprioriteringar kan också skapas en större rättvisa inom ersättningssystemet
samtidigt som det blir enhetligt och administrativt enklare.
För att finansiellt möjliggöra en sådan reform måste, enligt hennes
bedömning, förmånerna med kostnadsfria läkemedel och förbrukningsartiklar
ersättas av ett enhetligt system för begränsning av den enskildes
läkemedelskostnader. Departementschefen är medveten om att
detta för vissa personer kan leda till kostnadsökningar, men ökningarna
begränsas eftersom det kommer att finnas ett tillfredsställande
högkostnadsskydd. Dessutom skapas utrymme för att förbättra situationen
för personer med höga kostnader för sjukresor. När det gäller
reformeringen av läkemedelsförmånerna i övrigt bör inriktningen vara
att läkemedelsrabatteringen skall kunna tillämpas även på produkter
för vilka den enskilde i dag helt får stå för kostnaderna, t.ex. mjukgörande
salvor till psoriatiker, saliversättnings- och salivstimulerande
medel till muntorra personer samt vissa naturmedel. Det är också
enligt departementschefens uppfattning angeläget att åldersgränsen för
prisnedsättning på speciallivsmedel vid vissa sjukdomar avskaffas så att
förmånen kan erhållas oberoende av ålder. Som ett ytterligare inslag i
en samlad reform på området bör ingå att införa ytterligare en nivå
inom handikappersättningen under den lägsta nivå som för närvarande
finns vid 34 % av basbeloppet. Sammantaget kommer en reform av det
slag som beskrivits att medföra merkostnader för försäkringen, men
den är enligt departementschefen angelägen från både rättvise- och
trygghetssynpunkt. Beaktandet av merkostnaderna får därför ske i
annat sammanhang. Departementschefen avser att under nästa år återkomma
till regeringen med förslag om att förelägga riksdagen en
proposition i frågan.

Uttalandena i budgetpropositionen vad avser de kostnadsfria läkemedlen
har väckt kritik i ett flertal motioner som syftar till att helt
eller delvis behålla denna förmån eller att utöka den ytterligare. I
motionerna l988/89:Sf266 av Carl Bildt m.fl., yrkande 3, och
1988/89:Sf254 av Sven-Olof Petersson begärs tillkännagivanden om att
den nuvarande rätten till fria läkemedel inte får inskränkas. I motionerna
1988/89:Sf316 av Ingbritt Irhammar och Gunhild Bolander och
1988/89:Sf244 av Eva Goés och Ragnhild Pohanka, yrkandena 1 och 2,
begärs att nuvarande förmåner skall bibehållas och utvidgas. I motionerna
!988/89:Sf224 av Görel Thurdin m.fl, yrkande 1, 1988/89:Sf228 av
Stina Eliasson och Gunhild Bolander, 1988/89:Sf287 av Stina Gustavsson
och 1988/89:SB11 av Agne Hansson och Marianne Jönsson begärs
ett tillkännagivande om att det fria insulinet skall behållas. I motion
l988/89:Sf287 begärs dessutom att saliversättningsmedel skall tas upp
bland de kostnadsfria läkemedlen.

Bengt Westerberg m.fl. anför i motion 1988/89:Sf277, yrkande 4, att
folkpartiet redan nu vill framföra några principiella synpunkter, som
bör ges regeringen till känna, på vad som anförts i budgetpropositionen.
Motionärerna hänvisar till att på 1950-talet fastlades principen att

1989/90:SfU5

25

staten skulle stå för hela behandlingskostnaden vid tillförsel av substanser
som kroppen normalt producerar. Exempel på sådana substanser
är tillväxthormon och insulin. Denna princip anser motionärerna
bör upprätthållas. Motionärerna kritiserar också att förbättringar av
högkostnadsskyddet och handikappersättningen skall finansieras genom
neddragningar av andra förmåner som också riktar sig till människor
med höga kostnader på grund av sjukdom. De framhåller att de
kommer att kritiskt granska förslag i frågan.

Synpunkter på en ändring av förmånen av fria läkemedel framförs
också i motionerna 1988/89:S031 av Maja Bäckström m.fl. och
1988/89:Sf350 av Anita Johansson m.fl. I den förstnämnda motionen
framhålls att det måste finnas andra vägar för att uppnå "rättvisa" än
att ta från dem som har en trygghet. Motionärernas uppfattning är att
en översyn skall leda till att utrymme successivt skapas för att åstadkomma
förbättringar för fler utsatta grupper. I den senare motionen
framhålls att det är mycket väsentligt att den aviserade reformen
utformas så att inte de som i dag har fria läkemedel drabbas genom de
nya reglerna. I det fortsatta utredningsarbetet bör därför särskilt beaktas
sådana frågor som nivån på handikappersättningen, möjligheter för
diabetiker att kostnadsfritt få s.k. insulinpumpar, elektronisk blodsockermätare
m.m. Högkostnadsskyddet måste utformas så att eventuella
kostnadsökningar för några grupper effektivt kan begränsas. Eva Goés
och Ragnhild Pohanka slutligen begär i motion 1988/89:Sf244, yrkande
3, ett tillkännagivande om att kostnadsersättningen för resor skall
förbättras för de grupper av handikappade som behöver det utan att
samtidigt en försämring sker för andra.

Riksdagen har som ovan nämnts på förslag av ett enigt socialförsäkringsutskott
begärt en förutsättningslös utredning om hur det samlade
förmånssystemet skall kunna reformeras för att skapa en bättre rättvisa
mellan olika grupper försäkrade som har kostnader för sjukdom och
handikapp. Denna förutsättningslösa utredning har ännu inte tillsatts.
Utskottet ser allvarligt på detta förhållande och förutsätter att den
begärda utredningen nu omedelbart startas. Utskottet anser härvid att
de vedertagna principerna om kostnadsfria läkemedel skall bibehållas,
med den begränsning som detta kan innebära i utredningens direktiv.

Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna med anledning av de nu förevarande motionerna.

Ytterligare ett par motioner tar upp frågor om läkemedelskostnader.
I motion 1988/89:Sf375 av Hugo Bergdahl, yrkande 4, begärs ett
tillkännagivande om att mineraltillskott, bl.a. selen och vissa vitamintillskott,
skall jämställas med läkemedel som får receptförskrivas vid
skälig misstanke om förgiftning av tandlagningsmaterial. Håkan Håkansson
begär i motion 1988/89:Sf324 yrkande 2 ett tillkännagivande
om att patienter med Sjögrens syndrom skall erhålla subventionerade
naturmedel. Kenth Skårvik begär i motion 1988/89:Sf245 att ungdomar
som fyllt 16 år och som anses behöva fortsatt specialdiet på grund av
sjukdomen PKU även i fortsättningen skall kunna få livsmedelsrekvisitioner.

1989/90:SfU5

26

Som nämnts är avsikten att en samlad reformering av läkemedelsförmånerna
även skall inriktas på vissa produkter som den enskilde i dag
själv betalar. Bland dessa produkter nämns saliversättnings- och salivstimulerande
medel samt vissa naturmedel. Utskottet har uppmärksammats
på att naturmedlet Preglandin används vid behandlingen av
Sjögrens syndrom, dock till höga kostnader för patienten. Utskottet
förutsätter därför att detta förhållande uppmärksammas i det fortsatta
reformarbetet vad avser läkemedelsförmånerna. I budgetpropositionen
har vidare understrukits att det är angeläget att åldersgränsen för
prisnedsättning på speciallivsmedel för vissa sjukdomar avskaffas.

Utskottet anser med hänvisning till det anförda att motionerna
1988/89:SD24 yrkande 2, 1988/89:Sf375 yrkande 4 och 1988/89:Sf245
inte behöver föranleda någon riksdagens åtgärd.

Kostnader för sjukresor

1975 års sjukreseförordning har fr.o.m. den 1 maj 1987 ersatts av en
ny förordning (1987:82) om ersättning vid sjukresa. Sådan ersättning
beräknas i princip efter det färdsätt som har använts. Från resekostnaden
görs avdrag med karensbelopp för fram- resp. återresa, vid resa
med egen bil eller taxi med 20 kr., annars med 15 kr. Vid samåkning i
taxi eller bil är karensbeloppet 15 kr. för varje vårdtagare. Om
vårdlagarna tillhör samma familj görs dock avdrag endast med ett
karensbelopp, 20 kr. Ersättning för övernattning ges med de belopp
som vårdtagaren har betalat, dock högst 55 kr. per natt. Om vårdtagaren
inte har kunnat fa rum på patienthotell eller motsvarande och
därför har fått betala mer än 55 kr. för logi, ges ersättning med skäligt
belopp överstigande 55 kr.

Jan Hyttring hänför sig i motion 1988/89:Sf281 till 1975 års sjukreseförordning
och begär förändringar i denna innebärande förbättringar
för familjer som samordnar sina sjukresor och för dem som behöver
övernatta i samband med sjukvård. Utskottet behandlade en likalydande
motion i betänkandet SfU 1987/88:22 och framhöll då att önskemålen
i motionen fick anses tillgodosedda genom den nu gällande förordningen
om ersättning vid sjukresa. Motionen bör därför inte heller nu
föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motion 1988/89:Sf208 av Sten-Ove Sundström begärs ett tillkännagivande
om ändrade regler för ersättning vid sjukresa med flyg. Motionären
anser att stora besparingar står att vinna om avståndsgränsen 35
mil mellan flygplatsen och vårdinrättningen kunde justeras nedåt till
t.ex. 20—25 mil. Många patienter skulle då slippa långa resor med
taxi/privatbil som ställer sig dyrare än en flygresa.

Ersättning för taxi eller flyg lämnas endast om annat billigare
allmänt färdmedel inte har kunnat användas på grund av personens
tillstånd, resans längd eller andra omständigheter. Resa med flyg ersätts
dock alltid om avståndet mellan den ort varifrån flygresan kunnat ske
och mottagningen eller vårdinrättningen överstigit 35 mil. Om resan
under andra förhållanden företagits med flyg kan ersättning lämnas
med skäligt belopp. Det finns därför enligt utskottets uppfattning

1989/90:SfU5

27

utrymme för försäkringskassorna att tillämpa förordningen så, att
sådana effekter för försäkringen och för de försäkrade som motionären
påtalat bör kunna undvikas. Någon särskild åtgärd med anledning av
motionen anser utskottet inte påkallad.

Övriga frågor

Utskottet behandlar i detta betänkande också en motion från den
allmänna motionstiden om kommunalt bostadsbidrag (KBT) till personer
som skadats av neurosedyn.

Kommunalt bostadstillägg utges enligt lagen (1962:392) om hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg till folkpension. KBT är en
inkomstprövad pensionsförmån. Grundvalen för beräkning av storleken
av en pensionärs KBT är pensionärens inkomster och hans
bostadskostnad. KBT utges med det belopp och enligt grunder som den
enskilda kommunen bestämmer, dock lägst med belopp som beräknat
per månad svarar mot den del av den månatliga bostadskostnad som
enligt föreskrifter som regeringen meddelar skall täckas av tillägget för
att statsbidrag skall lämnas. Reglerna för inkomstprövningen är fastlagda
i lag och innebär att bostadstillägget minskas med en tredjedel av
den pensionsberättigades årsinkomst som överstiger 750 kr. för den
som är gift och 1 000 kr. för annan pensionär. Som inkomst räknas
t.ex. allmän tjänstepension (ATP), tjänstepension, vissa arbetsinkomster
samt avkastning av kapital och fastighet enligt särskilda regler. I lagen
anges vidare intäkter som inte skall räknas in i inkomstunderlaget. Till
dessa intäkter hör bl.a. allmänt barnbidrag, folkpension och ATP till
den del den föranlett minskning av pensionstillskott. Därutöver anges i
riksförsäkringsverkets föreskrifter (RFFS 1979:5) om inkomstberäkning
m.m. vissa intäkter, bl.a. studiehjälp och studiemedel, som inte
skall ingå i inkomstunderlaget.

I två motioner, 1988/89:Sf234 av Ewy Möller och 1988/89:Sf236 av
Bo Nilsson, tas upp en fråga som rör neurosedynskadades ersättning
från neurosedynskadefonden och inkomstberäkningen vid bedömning
av en försäkrads rätt till KBT. Motionärerna erinrar om att det den 5
november 1969 träffades ett förlikningsavtal mellan AB Astra och
representanter för neurosedynskadade barn om viss årlig ersättning till
de drabbade barnen och att ersättningen från Astra till neurosedynskadade
vid taxering till statlig eller kommunal inkomstskatt genom lag
om skattefrihet för ersättning till neurosedynskadade icke skall utgöra
skattepliktig ersättning för mottagaren. Motionärerna anser att när
lagen om skattefrihet för ersättning till neurosedynskadade tillkom
avsikten naturligtvis var att så mycket som möjligt underlätta för de
skadedrabbade. Ersättningen bör därför enligt motionärernas mening
inte heller bedömas som pension eller annan inkomst vid inkomstberäkningen
för KBT, och de begär ett tillkännagivande i enlighet
härmed.

Utskottet har i frågan inhämtat yttranden från riksförsäkringsverket
och Försäkringskasseförbundet, som i sin tur inhämtat yttranden från
försäkringskassorna.

l989/90:SfU5

28

Riksförsäkringsverket anför i sitt yttrande att det, om de nuvarande
reglerna skulle ändras så att neurosedynskadades ersättning inte längre
skall räknas som inkomst, skulle innebära att en hittills tillämpad
enhetlig princip frångås. Verket avstyrker, med hänsyn till att KBTreglerna
redan i dag är komplicerade och detaljrika, bifall till motionerna.
Verket anser att, om reglerna ändras, ändringen bör omfatta
också den krigsskadeersättning som utbetalas av andra länder till dem
som varit internerade i koncentrationsläger under andra världskriget.

Försäkringskasseförbundet instämmer i de synpunkter som framförts
i motionerna och tillstyrker bifall till motionerna. Förbundet påminner
dock om att det även finns andra typer av ersättningar som kan
likställas med ideell ersättning och att det därför är viktigt att det görs
en klar gräns mellan vilka ersättningar som skall tas med och som inte
skall tas med vid inkomstberäkningen.

Utskottet, som behandlade den i motionerna upptagna frågan i sitt
av riksdagen godkända betänkande SfU 1987/88:18, konstaterade då att
det av förarbetena till lagen (1971:118) om skattefrihet för ersättning
till neurosedynskadade framgår att ersättningen kan utgöra såväl ideellt
skadestånd som livränta och kostnadsersättning (se prop. 1971:66) samt
att liknande ersättningar utgår även i andra sammanhang till försäkrade.
Utskottet var med hänsyn därtill inte berett att förorda något
undantag för den aktuella gruppen och avstyrkte bifall till den föreliggande
motionen.

Utskottet har inhämtat att frågan om betydelsen av neurosedynskadeersättning
för en försäkrads rätt till KBT nyligen varit föremål för
bedömning i ett mål vid försäkringsrätten för Södra Sverige (mål nr
1706/87). Försäkringsrätten beslöt nämligen den 29 september 1989 att
inte göra ändring i vederbörande försäkringskassas beslut, vari kassan
funnit att det inte förelåg något skäl för att undanta ersättning från
neurosedynskadefonden från inkomstunderlaget vid beräkning av KBT.
Domen har ännu inte vunnit laga kraft. Med hänsyn härtill anser
utskottet att riksdagen inte för närvarande bör göra något uttalande i
frågan. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motionerna
1988/89:Sf234 och 1988/89:Sf236.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1988/89:153 till
handlingarna,

2. beträffande ersättningssystem och finansiering av sjukvården
att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Sf237 yrkande 6,
1989/90:Sf4 yrkandena 1 och 2, 1988/89:Sf216, 1988/89:Sf277
yrkandena 5 och 6 och 1989/90:Sf3 yrkande 1,

res. I (m)
res. 2 (fp)

1989/90:SfU5

29

3. beträffande ökade resurser från sjukförsäkringen m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf4 yrkandena 3 och 4,
1988/89:Sf277 yrkande 1, 1989/90:Sf3 yrkandena 4 och 6,
1988/89:Sf304 och 1989/90:Sf2 yrkande 3,

res. 3 (m)
res. 4 (fp)
res. 5 (c)

4. beträffande enklare obduktioner m.m.

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf2 yrkande 2,

res. 6 (c)

5. beträffande ersättning för alternativa behandlingsformer
att riksdagen avslår motion 1988/89:Sf374,

6. beträffande patientavgifter i offentlig vård
att riksdagen avslår motion 1989/90:Sfl,

res. 7 (vpk)

I. beträffande elableringsbegrånsningar för läkare och sjukgymnaster att

riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf4 yrkande 5,
1988/89:Sf237 yrkande 2, 1989/90:Sf3 yrkande 2, 1988/89:Sf277
yrkande 2, 1988/89:SD76 yrkande 2 och 1988/89:Sf257,

res. S (m. fp)

8. beträffande laxenivån

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Sf237 yrkande 1 och
1988/89:Sf277 yrkande 3,

res. 9 (m)
res. 10 (fp)

9. beträffande stimulanser för etablering i glesbygd

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Sf237 yrkande 3 och
1989/90:Sf3 yrkande 3,

res. 11 (m)
res. 12 (fp)

10. beträffande undersökning med magnetkamera
att riksdagen avslår motion 1988/89:Sf258,

res. 13 (m)

II. beträffande ortopedisk-medicinsk behandling
att riksdagen avslår motion 1988/89:Sf343,

res. 14 (mp)

12. beträffande remisstvång för sjukgymnastisk behandling
att riksdagen avslår motion 1988/89:Sf266 yrkande 2,

res. 15 (m)

13. beträffande psykoterapeutisk behandling m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Sf237 yrkande 7,
1989/90:Sf4 yrkande 6, 1988/89:Sf376 yrkande 1, 1988/89:Sf262,
1988/89:Sf333 yrkande 1, 1989/90:Sf3 yrkande 5, 1988/89:Sf332,
1988/89:Sf243, 1988/89:Sf348, 1988/89:Sf289, 1988/89:Sf222,

1988/89:Sf296 och 1988/89:Sf341,

res. 16 (m)
res. 17 (fp)
res. IS (vpk)
res. 19 (mp)

1989/90:SfU5

30

14. beträffande psykoanalytisk utbildning

att riksdagen avslår motion 1988/89:Sf333 yrkande 2,

res. 20 (fp. vpk)

15. beträffande hjälpmedelsförsörjningen

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Sf309 yrkande 10,
1988/89:Sf255,

res. 21 (m. fp)

16. beträffande sexualhjälpmedel

att riksdagen avslår motion 1988/89:Sf264,

res. 22 (vpk. mp)

17. beträffande ersättning för glasögon
att riksdagen avslår motion 1988/89:Sf209,

18. beträffande kostnadsfria läkemedel

att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Sf266 yrkande
3, 1988/89:Sf254, 1988/89:Sf316, 1988/89:Sf244,

1988/89;Sf224 yrkande 1, 1988/89:Sf228, 1988/89:Sf287,

1988/89:Sf311, 1988/89:Sf277 yrkande 4, 1988/89:S031 och
1988/89:Sf350 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört angående utredning och om kostnadsfria läkemedel,

res. 23 (s)

19. beträffande mineraltillskott m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Sf375 yrkande 4,
1988/89:Sf324 yrkande 2 och 1988/89:Sf245,

res. 24 (m. fp)

20. beträffande kostnader för sjukresor

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Sf281 och
1988/89:Sf208,

21. beträffande neurosedynskadeersättning

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Sf234 och
1988/89:Sf236.

res. 25 (m)

Stockholm den 22 november 1989
På socialförsäkringsutskottets vägnar

Doris Håvik

Närvarande: Doris Håvik (s). Gullan Lindblad (m). Börje Nilsson (s),
Ulla Johansson (s), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c), Lena Öhrsvik
(s), Margit Gennser (m), Nils-Olof Gustafsson (s). Ingegerd Elm
(s), Maud Björnemalm (s), Barbro Sandberg (fp). Margo Ingvardsson
(vpk). Ragnhild Pohanka (mp). Arne Mellqvist (s), Bertil Persson (m)
och Marianne Jönsson (c).

1989/90: SfU 5

31

Reservationer

l989/90:SfU5

1. Ersättningssystem och finansiering av sjukvården
(mom. 2)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande sorn på s. 12 börjar med "Utskottet
vidhåller" och slutar med "yrkande 1." bort ha följande lydelse:

Utskottet måste nu konstatera att de förhoppningar som utskottsmajoriteten
knöt till det s.k. Dagmarsystemet i samband med att det
infördes knappast på någon punkt har infriats. Fördelningen över
landet av reella sjukvårdsresurser har inte blivit jämnare, snarare
tvärtom. Det fria läkarvalet är alltjämt förbehållet patienter i storstadsområden
och några få ekonomiskt välbeställda som har möjlighet att
söka vård och behandling helt på egen bekostnad utanför den försäkrings-
och landstingsfinansierade vårdorganisationen. Det är enligt
utskottets mening nödvändigt att snarast möjligt övergå till ett ersättningssystem
som kan ge de av alla önskade positiva effekter som det
s.k. Dagmarsystemet visat sig snarare motverka än främja.

En allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring bör utredas och utformas
enligt de riktlinjer som angivits i motionerna 1988/89:Sf237,
1988/89:Sf216 och 1989/90:Sf4. En sådan sjukvårdsförsäkring kan finansiera
större delen av sjukvården och därvid ersätta landstingsskatten.
Avgiften till försäkringen kan liksom landstingsskatten tas ut i förhållande
till den försäkrades inkomst. Försäkringspengarna skall följa
patienten och ge denne möjlighet att fritt välja sjukvård i såväl
offentlig som privat regi. Etableringshindren för privata läkare och
sjukgymnaster skall tas bort, och även andra vårdgivare såsom sjuksköterskor,
legitimerade psykologer och psykoterapeuter skall kunna anslutas
till försäkringen. Patienterna skall också fritt kunna välja sjukhem
eller långvårdsklinik ävensom specialiserad sjukvård vid sjukhus
och kliniker.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

2. beträffande ersättningssystem och finansiering av sjukvården
att riksdagen med bifall till mo.tionerna 1988/89:Sf237 yrkande 6,
1989/90:Sf4 yrkandena 1 och 2 och 1988/89:Sf216 och med avslag
på motionerna 1988/89:Sf277 yrkandena 5 och 6 och 1989/90:Sf3
yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

2. Ersättningssystem och finansiering av sjukvården
(mom. 2)

Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med
"Utskottet vidhåller." och slutar med "yrkande l." bort ha följande
lydelse:

32

Enligt utskottets mening är det nödvändigt att i enlighet med vad
som framhållits i motion Sf277 tillföra sjukvården ökade resurser i
takt med tillväxten för att klara såväl nya behov och nya sjukdomar
som för att förbättra möjligheterna att behålla och rekrytera ny personal.
Det är också angeläget att förenkla systemet för finansiering av
sjukvården eftersom detta utgör ett brokigt och komplicerat lapptäcke.
Systemet bör samtidigt göras mer enhetligt och utformas så att ett
effektivt resursutnyttjande befrämjas. Denna fråga bör snarast bli föremål
för en statlig utredning. Utgångspunkten för denna utredning bör
liksom hittills vara att sjukvården huvudsakligen finansieras enligt ett
slags försäkringsprincip, dvs. att alla med skatter eller försäkringsavgifter
betalar sjukvården eller att sjukvård gratis eller till en låg kostnad
ges till den som behöver vård. Den enskilde vårdtagaren skall på lika
villkor kunna välja offentliga eller privata vårdgivare, som är anslutna
till finansieringssystemet. Såsom framhållits i motion SD skall fördelningen
mellan offentlig och privat sjukvård styras av patienternas val
och inte av politiska beslut. Vårdcentraler måste kunna drivas i både
offentlig och privat regi. En tänkbar modell i bägge fallen bör utgöras
av en fast årlig ersättning för varje patient som registrerats vid vårdcentralen.
Samma ersättningssystem bör då tillämpas för privatpraktiserande
läkare, och det måste utredas efter vilka kriterier denna ersättning
skall utgå.

Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

2. beträffande ersättningssystem och finansiering av sjukvården
att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89:Sf277 yrkandena
5 och 6 och 1989/90:SD yrkande 1 och med avslag på motionerna
1988/89:Sf237 yrkande 6, 1989/90:Sf4 yrkandena 1 och 2 samt
1988/89:Sf216 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

3. Ökade resurser från sjukförsäkringen m.m.

(mom. 3)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med "Enligt
den" och på s. 14 slutar med "är påkallad." bort ha följande lydelse:
Utskottet har i reservation 1 förordat att en allmän obligatorisk
sjukvårdsförsäkring skall införas. I avvaktan härpå bör i enlighet med
vad som anförts i motion 1989/90:Sf4 en vårdgaranti införas. Innebörden
av denna bör vara att svårt sjuka patienter som inte kan få vård
inom rimlig tid inom det egna landstinget skall ha rätt att få vård på
landstingets bekostnad, privat, vid ett annat landsting eller, om så är
lämpligt eller nödvändigt, utomlands. Landstingsgränserna bör avskaffas
så att patienterna fritt kan välja läkare och sjukhus.

1989/90: SfU5

33

3 Riksdagen 1989190. 11 sami. Nr 5

Utskottet anser också i likhet med motionärerna i motionerna
1988/89:Sf277 och 1989/90:Sf3 att en försöksverksamhet med överföring
av resurser från sjukpenningförsäkringen till sjukvården bör ske i syfte
att ge en snabbare behandling och korta sjukskrivningstiderna.

dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

3. beträffande ökade resurser från sjukförsäkringen m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf4 yrkandena 3
och 4, 1988/89:Sf277 yrkande l och 1989/90:Sf3 yrkande 6 samt
med avslag på motionerna 1989/90:Sf3 yrkande 4, 1988/89:Sf304
och 1989/90:Sf2 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

4. Ökade resurser från sjukförsäkringen m.m.
(mom. 3)

Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med "Enligt
den" och på s. 14 slutar med "är påkallad." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning är en effektivare resursanvändning
viktig inte bara inom sjukvården utan också i avvägningen mellan
olika sektorer. Mycket tyder på att en överföring av resurser från
sjukpenningförsäkringen till sjukvården skulle kunna förkorta sjukskrivningstiderna.
En försöksverksamhet med en sådan överföring av
resurser bör därför omedelbart komma till stånd. Särskilda åtgärder
behövs också för att kapa köerna inom hälso- och sjukvården. Folkpartiet
har tidigare föreslagit en ökad satsning med 200 milj. kr. för att
förkorta operationsköerna inom vissa områden, men detta förslag har
avvisats av riksdagen. De 50 milj. kr. som nu enligt överenskommelsen
skall ges för att öka kapaciteten inom vården är ett steg i rätt riktning,
om än i mycket blygsam omfattning. Vad utskottet anfört bör riksdagen
med anledning av motionerna 1988/89:Sf277 yrkande 1 och
1989/90:Sf3 yrkandena 4 och 6 som sin mening ge regeringen till
känna.

dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

3. beträffande ökade resurser från sjukförsäkringen m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89:Sf277 yrkande 1
och 1989/90:Sf3 yrkandena 4 och 6 och med avslag på motionerna
1989/90:Sf4 yrkandena 3 och 4, 1988/89:Sf304 och 1989/90:Sf2
yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

5. Ökade resurser från sjukförsäkringen m.m.
(mom. 3)

Karin Israelsson och Marianne Jönsson (båda c) anser

1989/90:SfU5

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med "Enligt
den" och på s. 14 slutar med "är påkallad." bort ha följande lydelse:

34

Utskottet anser att en gemensam kraftsamling behövs för att komma
till rätta med de långa vårdköerna och att det inte enbart räcker med
att ge den särskilda ersättningen i enlighet med överenskommelsen. De
satsningar som anges i bilaga 2 till överenskommelsen är helt otillräckliga
och utskottet finner det allvarligt om detta är de enda åtgärder
som regeringen har för avsikt att genomföra i syfte att förkorta
vårdköerna. Mot bakgrund av att regeringen drar in stora resurser för
huvudmännen är det inte acceptabelt att de "nålpengar" som ges
tillbaka skall anses kunna lösa behoven. Utskottet anser det självklart
att likvärdiga förhållanden i fråga om sjukvården skall gälla för hela
landet, och regeringen måste redovisa sina riktlinjer för hur åtgärderna
skall följas upp och därvid beakta de regionalpolitiska aspekterna för
att komma till rätta med vårdköerna. Utskottet anser också att om
sjukvården skall fungera rationellt måste sjukförsäkringsresursen i
ökad utsträckning användas som en offensiv resurs i rehabiliteringen.

dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

3. beträffande ökade resurser från sjukförsäkringen m.m.

att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89:Sf304 och
1989/90:Sf2 yrkande 3 och med avslag på motionerna
l988/89:Sf277 yrkande 1, 1989/90:Sf3 yrkandena 4 och 6 och
1989/90:Sf4 yrkandena 3 och 4 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

6. Enklare obduktioner m.m. (mom. 4)

Karin Israelsson och Marianne Jönsson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med
"Överenskommelsen i" och slutar med "någon åtgärd." bort ha följande
lydelse:

Utskottet anser i likhet med motionärerna i motion Sf2 att, om
landstingen skall ta över ansvaret för de enklare obduktionerna, det
omedelbart behövs en noggrann genomgång av vilka resurser som
finns för denna verksamhet. Det är vidare viktigt att rättsmedicinen
garanteras en fri och oberoende ställning vid ett förändrat huvudmannaskap.

dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

4. beträffande enklare obduktioner m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf2 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Patientavgifter i offentlig vård (mom. 6)

Margo Ingvardsson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med
"Utskottet anser" och slutar med “motion 1989/90:Sfl." bort ha följande
lydelse:

Sedan den s.k. sjukronan infördes 1970 har patientavgifterna ökat
kraftigt utan att följa den allmänna prisutvecklingen. Hade sjukronors -

1989/90:SfU5

35

reformen knutits till förändringar i konsumentpriser hade patientavgiften
vid läkarvård i år varit 30 kr. i stället för 60 kr. Utskottet finner
det sannolikt att smärtgränsen för när människor avstår från att söka
vård redan nu är nådd för vissa grupper. För att inte fler skall dra sig
för att söka läkare anser utskottet att patientavgifterna skall indexregleras.

dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

6. beträffande patientavgifter i offentlig vård

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sfl som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Etableringsbegränsningar för läkare och
sjukgymnaster (mom. 7)

Gullan Lindblad (m). Sigge Godin (fp). Margit Gennser (m), Barbro
Sandberg (fp) och Bertil Persson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med
"Riksdagen har" och slutar med "till motionerna." bort ha följande
lydelse:

De med Dagmarsystemet sammanhängande etableringsbegränsningarna
för privata vårdgivare inom sjukvården medför att tillgången på
sjukvård med försäkringsmedel begränsas och att väntetiderna för att få
sjukvård ökar. Etableringsbegränsningarna medför också att sjukvårdens
utveckling och förnyelse hämmas och att valfriheten för patienten
minskar märkbart. Härigenom blir det svårare att uppnå målsättningen
i hälso- och sjukvårdslagen. Utskottet tillstyrker därför bifall till de
förevarande motionerna och anser att riksdagen som sin mening bör
ge regeringen till känna att etableringsbegränsningarna för privata
vårdgivare skall tas bort snarast. Något särskilt uttalande med anledning
av motion Sf376 om ökade möjligheter till smärtbehandling hos
privata vårdgivare behövs därmed inte eftersom dessa möjligheter
kommer att öka med en fri etableringsrätt.

dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

7. beträffande etableringsbegränsningar för läkare och sjukgymnaster att

riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf4 yrkande 5,
1988/89:Sf237 yrkande 2, 1989/90:Sf3 yrkande 2, 1988/89:Sf277
yrkande 2 och 1988/89:SD76 yrkande 2 och med avslag på
motion 1988/89:Sf257 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

9. Taxenivån (mom. 8)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med "Såsom
förutskickats" och slutar med "yrkande 3." bort ha följande lydelse:
Trots betydande kostnadsökningar för lokaler och personal har
sjukförsäkringens ersättningstaxor till anslutna läkare och sjukgymna -

1989/90: SfU 5

36

ster höjts alltför litet. Taxesättningen har allvarligt släpat efter kostnadsutvecklingen
och taxorna bör därför enligt utskottets uppfattning
generellt höjas.

dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

8. beträffande taxenivån
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:Sf237 yrkande 1 och
med anledning av motion 1988/89:Sf277 yrkande 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. Taxenivån (mom. 8)

Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med "Såsom
förutskickats11 och slutar med "yrkande 3." bort ha följande lydelse:
Många privatpraktiserande sjukgymnaster har i dag stora ekonomiska
problem. I många fall beror detta på att behandlingstaxorna länge
har varit för låga. Så är enligt utskottets mening fallet även efter
höjningen den 1 juli 1989. Utskottet anser därför att regeringen åter
bör se över behandlingstaxorna för de privatpraktiserande sjukgymnasterna.

dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

8. beträffande taxenivån
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:Sf277 yrkande 3 och
med anledning av motion 1988/89:Sf237 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. Stimulanser för etablering i glesbygd (mom. 9)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med "Med
hänsyn" och slutar med "yrkande 3." bort ha följande lydelse:

Även om riksdagen, såsom nyss angivits, hos regeringen begärt en
redovisning och analys beträffande den geografiska och verksamhetsmässiga
fördelningen av läkarna, vill utskottet peka på vissa åtgärder
rörande taxesättningen som snarast bör vidtas för att förbättra tillgången
på läkare framför allt i glesbygd. Vid nyetablering av privat läkarpraktik
i glesbygd bör en högre taxa medges under förslagsvis en
tioårsperiod eftersom de fasta kostnaderna är särskilt höga under den
första tiden. Läkartaxan i glesbygd bör även permanent ligga på en
högre nivå än vad som gäller för landet i övrigt, eftersom en sådan
taxedifferentiering kommer att innebära att nyetablering i välförsörjda
områden inte ter sig lika lockande. Vidare bör det bli möjligt att
lämna lokaliseringsbidrag vid etablering av läkarpraktik i områden där
glesbygdsstöd kan utgå. Specialistkompetenta läkare i glesbygd måste
också fa bättre möjligheter till fort- och efterutbildning.

1989/90:SfU5

37

dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

9. beträffande stimulanser för etablering i glesbygd
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:Sf237 yrkande 3 och
med anledning av motion 1989/90:SO yrkande 3 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

12. Stimulanser för etablering i glesbygd (mom. 9)

Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med "Med
hänsyn" och slutar med "yrkande 3." bort ha följande lydelse:

Aven om riksdagen nyligen hos regeringen begärt en redovisning
och analys beträffande den geografiska och verksamhetsmässiga fördelningen
av läkarna, anser utskottet att det redan nu behövs positiva
åtgärder för att få balans i läkarförsörjningen. Läkare bör därför
stimuleras till att ta anställning eller öppna egen praktik i områden
som är underförsörjda med läkare. Dessa läkare bör erbjudas ett
särskilt investeringsstöd, en högre ersättning från sjukförsäkringen
samt en möjlighet till nedskrivning av studieskulden.

dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

9. beträffande stimulanser för etablering i glesbygd

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf3 yrkande 3 och
med anledning av motion 1988/89:Sf237 yrkande 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

13. Undersökning med magnetkamera (mom. 10)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med "1
läkarvårdstaxan" och slutar med "och 1988/89:Sf258." bort ha följande
lydelse:

Enligt utskottets mening talar starka skäl för att undersökning med
magnetkamera som utförs av privatpraktiserande läkare skall tas upp i
läkarvårdstaxans förteckning över särskilt krävande undersökningar
eller behandlingar som ersätts inom den allmänna försäkringen. Utskottet
tillstyrker således bifall till motion 1988/89:Sf258.

dels att moment 10 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

10. beträffande undersökning med magnetkamera

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:Sf258 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

14. Ortopedisk-medicinsk behandling (mom. 11)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med "I
läkarvårdstaxan" och slutar med "och 1988/89:Sf258." bort ha följande
lydelse:

1989/90:SfU5

38

Såsom framhållits i motion 1988/89:SÖ43 är det viktigt att samhällets
kostnader för rörelse- och stödjeorganens sjukdomar nedbringas. Privatpraktiserande
läkare och sjukgymnaster som har kunskaper i ortopedisk
medicin har emellertid inte möjlighet att tillämpa de högre
taxorna för särskilt krävande behandlingar och har därmed inte ekonomisk
möjlighet att arbeta inom detta område som skulle ge många
ryggpatienter hjälp. Utskottet anser därför att riksdagen bör ge regeringen
till känna att privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster som
ger ortopedisk-medicinsk behandling skall fa ersättning enligt specialistvårdstaxan
resp. den högre behandlingstaxan.

dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

11. beträffande ortopedisk-medicinsk behandling

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:Sf343 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

15. Remisstvång för sjukgymnastisk behandling
(mom. 12)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med
"Riksdagen har" och på s. 18 slutar med "yrkande 2." bort ha följande
lydelse:

Såsom framhållits i motion 1988/89:Sf266 yrkande 2 utgör remisstvånget
för sjukgymnastisk behandling inom sjukförsäkringens ram
många gånger problem för bl.a. handikappade människor, eftersom det
innebär att de först måste göra ett besök hos läkare för att fa komma
till sjukgymnast. Enligt utskottets mening torde det inte innebära
några risker att slopa detta remisstvång. Utskottet tillstyrker därför
motionsförslaget om att remisstvånget för sjukgymnnastisk behandling
bör slopas med generell verkan.

dels att moment 12 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

12. beträffande remisstvång för sjukgymnastisk behandling

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:Sf266 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

16. Psykoterapeutisk behandling m.m. (mom. 13)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med "Det
nuvarande" och på s. 20 slutar med "behandlade motionerna." bort ha
följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motion 1988/89:Sf237 att psykologisk
och psykoterapeutisk behandling skall ersättas via den allmänna försäkringen.
Detta bör ske genom att legitimerade psykologer och psykoterapeuter
får anslutning till försäkringen utan etableringsbegränsningar.
Ersättning kan därefter utgå för den behandling som ges efter det
att läkare ställt diagnos. Härigenom skulle ett stort antal patienter som
inte har råd att med egna medel betala de höga kostnaderna för

1989/90:SfU5

39

psykologisk och psykoterapeutisk behandling kunna fa hjälp för sina
besvär. Utskottet tillstyrker således bifall till motion 1988/89:Sf237
yrkande 7 vari begärts att regeringen skall lägga fram förslag om en
anslutning till försäkringen av legitimerade psykologer och psykoterapeuter.
Härigenom tillgodoses även övriga motioner i frågan.

Utskottet delar också uppfattningen i motion l988/89:Sf341 att dietister,
när de erhållit legitimation, bör få rätt att utföra sitt arbete inom
den allmänna försäkringens ram. Detta bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.

dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

13. beträffande psykoterapeutisk behandling m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89:Sf237 yrkande
7, 1988/89:Sf341, 1989/90:Sf4 yrkande 6 och 1988/89:Sf376 yrkande
1 och med anledning av motionerna 1988/89:Sf262,
1988/89:Sf333 yrkande 1, 1989/90:Sf3 yrkande 5, 1988/89:Sf332,
1988/89:Sf243, 1988/89:Sf348, 1988/89:Sf289, 1988/89:Sf222 och
1988/89:Sf296 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

17. Psykoterapeutisk behandling m.m. (mom. 13)

Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med "Det
nuvarande" och på s. 20 slutar med "behandlade motionerna." bort ha
följande lydelse:

Enligt utskottets mening skall alla sjukdomar, såväl somatiska som
psykiska, av rättviseskäl behandlas lika beträffande samhällets stöd till
behandling. Det ekonomiska stödet till dem som är i behov av psykoterapeutisk
behandling är emellertid för närvarande helt otillräckligt.
Dessutom har nyligen märkbara och kraftiga försämringar genomförts
för de statsanställda beträffande möjligheten att fa ersättning för sådan
behandling. Det förhållandet att behandlingen för närvarande mycket
sällan ersätts av försäkringskassan medför att endast de som personligen
har tillräckliga tillgångar kan söka psykoterapi.

Den träffade överenskommelsen innebär att 19 milj. kr. tillförs
sjukvårdshuvudmännen för att öka tillgången på psykoterapeutisk behandling.
Förutsättningen är att huvudmännen knyter till sig vårdgivare
via vårdavtal, vilket är en ytterligare begränsning i etableringsmöjligheterna
för vårdgivarna. De medel som tillförs huvudmännen täcker
dessutom endast en bråkdel av behovet, och resurserna till den psykoterapeutiska
behandlingen måste öka. Det är därför enligt utskottets
uppfattning viktigt att psykoterapeutisk behandling hos legitimerade
psykoterapeuter ersätts via försäkringskassan på samma sätt som gäller
för behandling av kroppsliga handikapp och sjukdomar, och riksdagen
bör som sin mening ge regeringen detta till känna.

1989/90:SfU5

40

dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

13. beträffande psykoterapeutisk behandling m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89:Sf262 och
1989/90:Sf3 yrkande 5 och 1988/89:Sf333 yrkande 1 och med
anledning av motionerna 1988/89:Sf237 yrkande 7, 1989/90:Sf4
yrkande 6, 1988/89:Sf376 yrkande 1, 1988/89:Sf332,

1988/89:Sf243, 1988/89:Sf348, 1988/89:Sf289, 1988/89:Sf222 och
1988/89:Sf296 samt med avslag på motion 1988/89:Sf341 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

18. Psykoterapeutisk behandling m.m. (mom. 13)

Margo Ingvardsson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med "Det
nuvarande" och på s. 20 slutar med "behandlade motionerna." bort ha
följande lydelse:

Den offentliga vårdens resurser för psykologisk utredning och behandling
är enligt utskottets uppfattning helt otillräckliga, och de som
inte där kan få sitt behandlingsbehov täckt är hänvisade till att vända
sig till det fåtal läkare som erbjuder dessa behandlingar som fria
yrkesutövare, eller fritidspraktiker, inom ramen för det allmänna
försäkringssystemet och Dagmaröverenskommelsen. Alternativt kan de
vända sig till motsvarande grupper av legitimerade psykologer men
måste då själva betala vården till full kostnad. Detta är för de flesta en
alltför stor ekonomisk belastning. Enligt uppgift har Sveriges psykologförbund
försökt få lokala "vårdavtal" till stånd med sjukvårdshuvudmännen,
men då konstaterat att huvudmännens vilja att ingå sådana
avtal — eller att avsätta ekonomiska medel i tillräcklig mängd — är
liten. Utskottet anser det högst otillfredsställande att människors behov
av adekvat stöd och behandling på grund av psykisk ohälsa, sjukdom
och insufficiens ej tas på samma allvar eller bemöts med samma
respekt som när det gäller kroppslig ohälsa. Utskottet anser därför att
regeringen bör lägga fram förslag om att det allmänna försäkringssystemet
byggs ut så att det även omfattar gruppen legitimerade psykologer.

dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

13. beträffande psykoterapeutisk behandling m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:Sf222 och med
anledning av motionerna 1988/89:Sf237 yrkande 7, 1989/90:Sf4
yrkande 6, 1988/89:Sf376 yrkande 1, 1988/89:Sf262,

1988/89:SD33 yrkande 1, 1989/90:Sf3 yrkande 5, 1988/89:Sf332,
1988/89:Sf243. 1988/89:Sf348, 1988/89:Sf289 och 1988/89:Sf296
samt med avslag på motion 1988/89:Sf341 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

1989/90: SfU5

41

19. Psykoterapeutisk behandling m.m. (mom. 13)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med "Det
nuvarande" och på s. 20 slutar med "behandlade motionerna." bort ha
följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det nödvändigt att en reform genomförs
som gör det möjligt för människor med psykiska problem och handikapp
att få del av hälso- och sjukvårdslagens målsättning om lättillgänglighet
och vård på lika villkor. Psykoterapi är en mycket viktig form
för behandling för människor med psykiska problem, men i praktiken
saknar majoriteten av patienterna möjlighet att få tillgång till psykoterapi.
Denna behandling bör därför liksom annan vård ersättas av den
allmänna sjukförsäkringen. Riksdagen bör på grund härav som sin
mening ge regeringen till känna att patienter som erhållit behandling
hos legitimerad psykoterapeut skall vara ersättningsberättigade via det
allmänna försäkringssystemet.

dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

13. beträffande psykoterapeutisk behandling m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:Sf243 och med
anledning av motionerna 1988/89:Sf237 yrkande 7, 1989/90:Sf4
yrkande 6, 1988/89:Sf376 yrkande 1, 1988/89:Sf262,

1988/89:Sf333 yrkande 1, 1989/90:Sf3 yrkande 5, 1988/89:Sf332,
1988/89:Sf348, 1988/89:Sf289, 1988/89:Sf222 och 1988/89:Sf296
samt med avslag på motion 1988/89:Sf341 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

20. Psykoanalytisk utbildning (mom. 14)

Sigge Godin (fp). Barbro Sandberg (fp) och Margo Ingvardsson (vpk)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med "Såvitt
avser" och slutar med "anses tillgodosedd." bort ha följande lydelse:
Utskottet har tidigare betonat angelägenheten av att tillgången på
psykoanalytisk behandling och utbildning inte minskar. Så är dock
fallet för närvarande. På grund av den långa utbildningstiden till
psykoanalytiker och kraven på många timmar med patienter i analys
under handledning blir det dyrt för de studerande, som måste betala
handledararvodet. Riksdagen har därför tidigare beslutat att regeringen
skulle utreda det ekonomiska stödet till psykoanalytisk utbildning,
men någon sådan utredning är inte gjord. Utskottet anser därför att
riksdagen med bifall till motion 1988/89:Sf333 som sin mening bör ge
regeringen till känna vad utskottet anfört.

dels att moment 14 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

14. beträffande psykoanalytisk utbildning

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:Sf333 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

1989/90:SfU5

42

21. Hjälpmedelsförsörjningen (mom. 15)

1989/90: SfU5

Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Margit Gennser (m), Barbro
Sandberg (fp) och Bertil Persson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med "En
särskild" och på s. 22 slutar med "och 1988/89:Sf264." bort ha följande
lydelse:

Såsom framhållits i motion 1988/89:Sf309 finns problem med hjälpmedelsförsörjningen
i flera landsting, och det har förekommit att
handikappade som blivit ordinerade hjälpmedel inte lått sådana därför
att hjälpmedelsanslaget redan varit slut. Ett annat problem på området
finns då det gäller dyra hjälpmedel, t.ex. rullstolar. Eftersom det utgår
statsbidrag till landstingen för hjälpmedel åt handikappade anser utskottet
att statsmakterna i förhandlingarna mellan staten och sjukvårdshuvudmännen
måste betona vikten av en tillfredsställande försörjning
av hjälpmedel.

Ytterligare en fråga bör uppmärksammas. Många hjälpmedel är
gjorda för användning på institutioner och blir otympliga för hemmabruk.
Det behövs därför forskningsinsatser för framtagande av smidigare
och mer lätthanterliga hjälpmedel.

dels att moment 15 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

15. beträffande hjälpmedelsförsörjningen

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:Sf309 yrkande 10
och med avslag på motion 1988/89:Sf255 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

22. Sexualhjälpmedel (mom. 16)

Margo Ingvardsson (vpk) och Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med "En
särskild" och på s. 22 slutar med " och "1988/89:Sf264." bort ha
följande lydelse:

Sexualhjälpmedel kan underlätta, stödja eller ersätta en bristande
sexuell funktion liksom andra hjälpmedel underlättar, stödjer eller
ersätter andra funktionsbortfall. Utskottet anser därför att människor
med funktionshinder och sjukdomar som påverkar en sexuell funktion
bör kostnadsfritt få tillgång till vissa sexualtekniska hjälpmedel. Detta
skulle för patienten innebära ett verksamt stöd att söka råd och hjälp
för sina sexuella funktionshinder. Utskottet anser vidare att initiativ
bör tas för att det på varje sjukhus skall finnas en ansvarig för
förbättrad information om sexualitet, samlevnad och hjälpmedel i
sexuallivet vid handikapp och sjukdom.

dels att moment 16 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

16. beträffande sexualhjälpmedel

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:Sf264 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

43

23. Kostnadsfria läkemedel (mom. 18)

Doris Håvik, Börje Nilsson, Ulla Johansson, Lena Öhrsvik, Nils-Olof
Gustafsson, Ingegerd Elm, Maud Björnemalm och Arne Mellqvist (alla

s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med
"Riksdagen har" och slutar med "förevarande motionerna." bort ha
följande lydelse:

Riksdagen har tidigare på förslag av ett enigt socialförsäkringsutskott
begärt en förutsättningslös utredning om hur det samlade förmånssystemet
skall kunna reformeras för att skapa en bättre rättvisa mellan
olika grupper försäkrade som har kostnader för sjukdom och handikapp.
I samband därmed har utskottet ansett att ett ställningstagande i
frågan om de fria läkemedlen borde anstå i avvaktan på överväganden
inom utredningen. Utskottet har också framhållit att ett förändrat
förmånssystem inte får leda till oskäliga höjningar av nuvarande avgifter.
Utskottets ställningstagande i detta hänseende gjordes mot bakgrund
av att riksdagen dessförinnan på förslag av socialförsäkringsutskottet
begärt att frågan om en ytterligare lägre nivå inom handikappersättningen
skulle utredas. Härigenom skulle nya grupper försäkrade
såsom diabetiker och psoriatriker kunna få ersättning för sina merkostnader
för sjukdomen.

Utskottet anser fortfarande med anledning av de förevarande motionerna
att ett ställningstagande till förmånen av fria läkemedel bör
anstå i avvaktan på resultatet av de nämnda utredningarna. Riksdagen
bör därför vidhålla sin tidigare inställning. Detta innebär att förmånen
av fria läkemedel finns kvar tills vidare.

dels att moment 18 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

18. beträffande kostnadsfria läkemedel
att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Sf266 yrkande 3,
1988/89:Sf254, 1988/89:Sf316, 1988/89:Sf244, 1988/89:Sf224 yrkande
1, 1988/89:Sf228, 1988/89:Sf287, 1988/89:Sf311,

1988/89:Sf277 yrkande 4, 1988/89:Sf331 och 1988/89:Sf350,

24. Mineraltillskott m.m. (mom. 19)

Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Margit Gennser (m), Barbro
Sandberg (fp) och Bertil Persson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med "Som
nämnts" och på s. 27 slutar med "riksdagens åtgärd." bort ha följande
lydelse:

Personer med sjukdomen phenylketonuri, PKU, har möjlighet att få
prisnedsatta specialdestinerade livsmedel upp till 16 års ålder. Nyare
forskning har emellertid visat att patienter med PKU måste fortsätta
med dieten längre upp i åldrarna och att det är individuellt när den
kan trappas ned. För dem som fyllt 16 år innebär detta stora kostnader
för livsmedel vid sidan om de kostnader för aminosyror och vitaminer

1989/90: SfU5

44

som också måste intas. De drabbas orimligt hårt av dessa kostnader
och bör därför kunna la prisnedsatta specialdestinerade livsmedel även
efter fyllda 16 år.

dels att moment 19 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

19. beträffande mineraltillskott m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:Sf245 och med
avslag på motionerna 1988/89:Sf324 yrkande 2 och
1988/89:SD75 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

25. Neurosedynskadeersättning (mom. 21)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med
"Utskottet, som" och slutar med "och 1988/89:Sf236." bort ha följande
lydelse:

Avsikten med reglerna om skattefrihet för ersättning för neurosedynskadade
bör ha varit att så mycket som möjligt underlätta för de
skadedrabbade. Enligt utskottets uppfattning bör därför ersättningen
inte heller tas med i beräkningen av den försäkrades inkomst vid
bedömningen av hans eller hennes rätt till kommunalt bostadstillägg.
Det anförda bör ges regeringen till känna.

dels att moment 21 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

21. beträffardc neurosedynskadeersättning
att riksdagen med bifall till motionerna !988/89:Sf234 och
1988/89:Sf236 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

1989/90:SfU5

45

1989/90:SfU5

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Skrivelsen 2

Motionerna 2

Utskottet 8

Inledning 8

Regeringens skrivelse 1988/89:153 9

Sjukvårdsersättning m.m 11

Patientavgifter inom den offentliga vården 15

Privata yrkesutövares anslutning till sjukförsäkringen ... 15

Etableringsbegränsningar för läkare och sjukgymnaster
15

Taxor för läkarvård och sjukvårdande behandling

i privat regi 16

Ersättning från sjukförsäkringen för psykoterapeutisk
behandling m.m 18

Hjälpmedel till handikappade 20

Läkemedelsförmåner 23

Kostnader för sjukresor 27

Övriga frågor 28

Hemställan 29

Reservationer 31

1. Ersättningssystem och finansiering av sjukvården (m) .... 31

2. Ersättningssystem och finansiering av sjukvården (fp) .... 32

3. Ökade resurser från sjukförsäkringen m.m. (m) 33

4. Ökade resurser från sjukförsäkringen m.m. (fp) 33

5. Ökade resurser från sjukförsäkringen m.m. (c) 34

6. Enklare obduktioner m.m. (c) 34

7. Patientavgifter i offentlig vård (vpk) 35

8. Etableringsbegränsningar för läkare och sjukgymnaster

(m, fp) 35

9. Taxenivån (m) 36

10. Taxenivån (fp) 36

11. Stimulanser för etablering i glesbygd (m) 37

12. Stimulanser för etablering i glesbygd (fp) 37

13. Undersökning med magnetkamera (m) 38

14. Ortopedisk-medicinsk behandling (mp) 38

15. Remisstvång för sjukgymnastisk behandling (m) 38

16. Psykoterapeutisk behandling m.m. (m) 39

17. Psykoterapeutisk behandling m.m. (fp) 39

18. Psykoterapeutisk behandling m.m. (vpk) 40

19. Psykoterapeutisk behandling m.m. (mp) 41

20. Psykoanalytisk utbildning (fp, vpk) 42

21. Hjälpmedelsförsörjningen (m, fp) 42

22. Sexualhjälpmedel (vpk, mp) 43 ^6

23. Kostnadsfria läkemedel (s) 43

24. Mineraltillskott m.m. fm. fol

illskott m.m. (m, fp) 44 1989/90:SfU5

44

kadeersättning (m)