Socialförsäkringsutskottets
betänkande
1989/90:SfU18

° 1989/90

Åtgärder mot etnisk diskriminering m.m. sfU18

TIONDE HUVUDTITELN
Propositionerna

Proposition 1989/90:86

Regeringen (arbetsmarknadsdepartementet) har i proposition
1989/90:86 om åtgärder mot etnisk diskriminering m.m. föreslagit
riksdagen att

1. till Utredningar m.m. för budgetåret 1990/91 anvisa ett reservationsanslag
på 18 880 000 kr.,

2. till Åtgärder för invandrare för budgetåret 1990/91 anvisa ett
reservationsanslag på 20 320 000 kr.,

3. till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m. för budgetåret
1990/91 anvisa ett förslagsanslag på 2 998 000 kr.

Vidare har riksdagen beretts tillfälle att ta del av vad som i propositionen
anförts om behovet av åtgärder i syfte att främja goda etniska
relationer i Sverige och om den inriktning som dessa åtgärder bör få.

Den del av propositionen som rör anslag till Utredningar m.m. har
överlämnats till arbetsmarknadsutskottet för behandling.

Proposition 1989/90:100

Regeringen (arbetsmarknadsdepartementet) har i proposition
1989/90:100, bilaga 12, litt E, föreslagit riksdagen att i avvaktan på
särskild proposition om åtgärder mot etnisk diskriminering, opinionsbildning
m.m.

1. till Åtgärder för invandrare för budgetåret 1990/91 beräkna ett
reservationsanslag på 16 067 000 kr.,

2. till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m. för budgetåret
1990/91 beräkna ett förslagsanslag på 2 343 000 kr.

1

1 Riksdagen 1989190. 11 sami. Nr 18

Motionerna

1989/90:SfU18

Motioner väckta med anledning av proposition
1989/90:86

1989/90:Sf46 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om regler mot etnisk diskriminering på arbetsplatser,

2. att riksdagen till E 7. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering
m.m. för budgetåret 1990/91 anvisar ett i förhållande till regeringens
förslag med 500 000 kr. minskat förslagsanslag om 2 498 000 kr.,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avskaffande av nämnden mot etnisk diskriminering.

1989/90:Sf47 av Rune Backlund m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en utvärdering av målen för invandrarpolitiken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en precisering av valfrihetsmålet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lagstiftning mot rasistiska organisationer,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lagstiftning mot etnisk diskriminering i arbetslivet,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om grupptalan och skadestånd,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om DO:s framtida verksamhetsinriktning,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utredning av invandrarkvinnornas särskilt utsatta
situation,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om prioriterade forskningsområden.

1989/90:Sf48 av Maria Leissner m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den utredning beträffande bl.a. rasistiska organisationer
som aviseras i propositionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om närradion och dess verksamhet.

1989/90:Sf49 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder som ökar
invandrarnas sociala, yrkesmässiga och ekonomiska rörlighet i enlighet
med vad som sägs i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande ökad
information om invandringens historiska orsaker, klassmässiga aspekter
och samhällsekonomiska effekter,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om projekt av politiska, sociala och kulturella samarrangemang,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande initiativ
till en brett upplagd kampanj och idédebatt i enlighet med vad som
anförts i motionen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lagstiftning mot rasistiska organisationer,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lagstiftning mot etnisk diskriminering på arbetsmarknaden,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om införande av möjlighet till grupptalan och skadestånd
vid brottet hets mot folkgrupp.

1989/90:Sf50 av Hans Göran Franck och Anita Johansson (båda s) vari
yrkas att riksdagen beslutar om ett tillägg till brottsbalken 16 kap. 8 §
som innebär en kriminalisering av bildande av eller deltagande i
organisationer vars verksamhet främjar eller uppmanar till diskriminering
eller förföljelse på etnisk grund.

1989/90:Sf51 av Ragnhild Pohanka och Eva Goés (båda mp) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag mot rasistiska
organisationer, vilken kan träda i kraft den 1 januari 1991,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts angående a) diskriminering i arbetslivet, b) möjlighet
till grupptalan och rätt till skadestånd vid brottet hets mot folkgrupp,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts angående undervisning i skolan och ökad förståelse
bland barn och ungdom i fråga om flyktingar och invandrare,

5. att riksdagen hos regeringen begär en undersökning i vilken mån
invandrare och flyktingar är brottsoffer.

1989/90:Sf52 av Erkki Tammenoksa (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utredningens direktiv inkluderar kommissionens
krav om förbud mot rasistiska organisationer om så bedöms
nödvändigt,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att när utredningen är klar, förslagsvis inom två
år, skall i det sammanhanget DO:s verksamhet utvärderas igen.

Yrkande 1 i motion 1989/90:Sf51 behandlas i utskottets betänkande
1989/90:SfU25.

1989/90:SfU18

3

Motioner väckta under allmänna motionstiden
1989/90

1989/90:Sf261 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen
mot etnisk diskriminering för att tillföra den tvingande skadeståndssanktioner
i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.2.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:A724.

1989/90:Sf603 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att lagförslag framläggs som beivrar diskriminering
på arbetsmarknaden med ekonomiska sanktioner och straffpåföljder,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regeringsförslag framläggs om förbud i lag
mot sammanslutningar, som ägnar sig åt att förfölja personer och
grupper av viss ras, med viss hudfärg och av visst ursprung liksom
deltagande däri,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
omfattande åtgärder bör vidtas för en förbättrad och intensifierad
undervisning inom hela utbildningsväsendet angående rasfördomar,
rasism och främlingsfientlighet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
överläggningar bör upptas med skilda organisationer inom massmedia
för att motverka rasistiska och främlingsfientliga tendenser och inslag.

1989/90:Sf605 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om information till allmänheten om gällande regler
och bidrag till flyktingar.

1989/90:Sf610 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder mot rasism och främlingsfientlighet.

1989/90:Sf623 av Rune Backlund m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en utvärdering av hur de övergripande målen för
invandrarpolitiken uppfylls inom olika samhällssektorer.

1989/90:Sf636 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

2. att riksdagen till Åtgärder för invandrare avseende bidrag till den
centrala verksamheten vid invandrarnas riksorganisationer för budgetåret
1990/91 anslår 5 000 000 kr. utöver regeringens förslag,

3. att riksdagen till Åtgärder för invandrare avseende stöd till
verksamhet bland invandrarkvinnor inom invandrarorganisationerna
för budgetåret 1990/91 anslår 2 000 000 kr. utöver regeringens förslag,

4. att riksdagen till Åtgärder för invandrare avseende bidrag till vissa
avgränsade projekt för budgetåret 1990/91 anslår 13 600 000 kr.

1989/90:SfU18

4

Utskottet

1989/90:SfU18

Inledning

I proposition 1989/90:86 redovisar regeringen sin bedömning av förekomsten
i Sverige av diskriminering på etnisk grund och behovet av
åtgärder i syfte att främja goda etniska relationer i vårt land.

Propositionen grundar sig främst på utredningar och förslag som
lämnats av kommissionen mot rasism och främlingsfientlighet och en
särskild utredare, DO-utredningen. Kommissionen, som tillsattes år
1987 och var parlamentariskt sammansatt, har haft i uppdrag att pröva
vilka ytterligare åtgärder som bör vidtas för att bekämpa rasism och
främlingsfientlighet och stimulera till sådana åtgärder. Till kommissionen
har knutits en särskild expertgrupp, ledd av diskrimineringsombudsmannen.
Kommissionen har redovisat sitt uppdrag i slutrapporten
(SOU 1989:13—14) Mångfald mot enfald. DO-utredningen, som tillsattes
i februari 1989, har haft i uppdrag att utvärdera verksamheten hos
ombudsmannen och nämnden mot etnisk diskriminering. DO-utredningen
har redovisat sitt uppdrag i betänkandet (SOU 1989:57) DO
och Nämnden mot etnisk diskriminering — de tre första åren.

Målen för invandrarpolitiken

Genom 1975 års beslut om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken
m.m. (prop. 1975:26, InU 6, rskr. 160) slogs fast att utländska
medborgare bosatta i Sverige skall ha likvärdiga möjligheter, rättigheter
och skyldigheter som befolkningen i övrigt. Dessa riktlinjer formulerades
med utgångspunkt i målen jämlikhet, valfrihet och samverkan.

1975 års riktlinjer för invandrarpolitiken fastställdes ånyo av regering
och riksdag år 1986 men med viss precisering av begreppet
valfrihet (prop. 1985/86:98, SfU 20, rskr. 301). Beslutet grundades på
bl.a. diskrimineringsutredningens slutbetänkande (SOU 1984:55) I rätt
riktning och den invandrarpolitiska kommitténs (IPOK) slutbetänkande
(SOU 1984:58) Invandrar- och minoritetspolitiken.

Målen för invandrarpolitiken sammanfattades i utskottets betänkande
SfU 1985/86:20 enligt följande.

I begreppet jämlikhet skall innefattas en strävan att dels uppnå lika
rättigheter för invandrare i förhållande till den övriga befolkningen,
dels åstadkomma likvärdiga möjligheter. Invandrarna skall inom olika
berörda samhällsområden behandlas likvärdigt med befolkningen i
övrigt, och deras behov skall mötas inom ramen för den generella
politik som fastställts inom olika områden av samhället. Varje myndighet
bör ha ansvar för att, om särskilda åtgärder krävs, sådana vidtas.

Begreppet valfrihet innefattar respekt för den enskildes identitet och
integritet samt möjligheter att utveckla det egna kulturarvet inom
ramen för de grundläggande normer som i det svenska samhället gäller
för mänsklig samlevnad.

Ömsesidig tolerans, solidaritet och gemenskap mellan människor 5

förutsätter samverkan som sker mellan likvärdiga parter på likvärdiga

1* Riksdagen 1989/90. 11 sami. Nr 18

villkor och en gemensam intresseinriktning emellan befolkningsgrupperna.
Vid uppfyllande av detta tredje övergripande mål måste en
utgångspunkt för alla invandrarpolitiska åtgärder vara att främja gemenskap.
Invandrarpolitiken måste också präglas av en uttrycklig vilja
att utveckla goda etniska relationer i det svenska samhället, så att alla
grupper som bor här kan leva i harmoni med varandra och åtnjuta
tolerans och respekt för sitt ursprung.

Utskottet tilläde beträffande definitionen av begreppet valfrihet att i
uttrycket "normer" innefattas inte enbart av riksdagen antagna lagar
utan även andra bindande regler i samhället med generell verkan som
ytterst har sin förankring i regeringsformens normgivningskapitel. Valfriheten
i levnadssätt för medborgarna var sålunda inte absolut utan
gällde inom givna ramar och begränsningar, och dessa var i princip
desamma för invandrare som för övriga invånare i landet.

1 proposition 1989/90:86 anförs att det finns skäl att på nytt ta upp
tolkningen av valfrihetsmålet till diskussion.

Föredragande statsrådet framhåller att den valfrihet som finns och
skall finnas måste existera parallellt med en respekt för de grundläggande
värderingar som det svenska samhället omfattar. Till sådana
grundläggande värderingar hör tolerans mot oliktänkande, värnande
om de demokratiska fri- och rättigheterna samt synen på barnens och
kvinnans ställning. Det behövs en bred, öppen och konstruktiv debatt
som underlag för en ytterligare precisering av valfrihetsmålet. Debatten
måste emellertid också ta sikte på hur man bättre än i dag skall kunna
skapa likvärdiga villkor för invandrarna, inte minst för ungdomar ur
andra och tredje generationen. Statsrådet avser att återkomma till
regeringen med ytterligare överväganden i frågan under år 1991.

I motion Sf47 yrkande 1 av Rune Backlund m.fl. pekar motionärerna
på brister på ett flertal områden som rör invandrarpolitiken. Bl.a.
är arbetslösheten bland utländska medborgare dubbelt så hög som
bland svenska medborgare, och inslaget av långtidsarbetslösa är betydligt
högre bland utländska medborgare. En större andel av invandrareleverna
har behov av extra hjälp i skolan, och ungdomarna har i hög
utsträckning sociala problem. Motionärerna anför vidare att beredskapen
ute i kommunerna att ta hand om det stora antalet äldre med
invandrarbakgrund är dålig. Dessutom har stödet till invandrarnas
organisationer m.m. urholkats. Motionärerna anser att dessa men även
andra brister visar på behovet av en utvärdering av hur de övergripande
målen för invandrarpolitiken uppfylls, och de begär ett tillkännagivande
härom. Aven i motion Sf623 av Rune Backlund m.fl. begärs av
liknande skäl en utvärdering av hur de övergripande målen för invandrarpolitiken
uppfylls inom olika samhällssektorer.

I motion Sf47 anför motionärerna vidare att valfrihetsmålet är av
central betydelse för invandrarnas anpassning till vårt samhälle. Det är
därför viktigt att begreppet valfrihet preciseras, och det är otillfredsställande
att några förslag till ytterligare överväganden inte lämnas i
propositionen. Motionärerna begär i yrkande 2 att det anförda ges
regeringen till känna.

1989/90:SfU 18

6

Utskottet anser att de mål för invandrarpolitiken som tidigare satts
upp av regering och riksdag fortfarande bör gälla. En strävan skall
hela tiden föreligga att inom alla samhällssektorer så långt som möjligt
uppnå dessa mål. Enligt utskottets mening sker också detta. Särskilt
mycket har på senare tid gjorts för att förbättra situationen för flyktingar.
Regeringen har t.ex. nyligen lagt fram förslag om åtgärder för
att utveckla samverkan mellan de olika organ som är engagerade i
flyktingmottagandet och ett nytt system för ersättning till kommunerna
för flyktingmottagandet (prop. 1989/90:105). Regeringen har även lagt
fram förslag om reformerad svenskundervisning för vuxna invandrare
(prop. 1989/90:102). Förslagen är delar av ett samlat reformprogram
med syfte att underlätta för främst flyktingar att så snart som möjligt få
en fast förankring i svenskt arbets- och samhällsliv och därmed minska
deras beroende av samhällets stöd. I programmet ingår även målinriktad
prioritering inom arbetsmarknadsverket av tidiga insatser till förmån
för flyktingar och andra invandrare. De olika åtgärderna bör
enligt utskottets mening leda till en ökad jämlikhet mellan invandrare
och övrig befolkning. Utskottet vill även nämna att den s.k. ungdomsutredningen
(C 1989:06) bl.a. skall försöka få en heltäckande bild av
hur invandrarungdomarnas situation är. Utredningen skall senast den
31 juli 1990 presentera förslag om hur dessa ungdomars situation kan
förbättras.

Enligt utskottets mening sker en löpande prövning inom regeringskansliet
av hur målen för invandrarpolitiken uppfylls. Vid det invandrarrådslag
som skall hållas i slutet av året är avsikten att även frågan
om hur dessa mål hittills har uppfyllts skall diskuteras av regeringen
och invandrarnas organisationer. Utskottet är inte berett att nu förorda
en mer organiserad utvärdering av hur målen för invandrarpolitiken
uppfylls, och utskottet avstyrker bifall till motionerna Sf47 yrkande 1
och Sf623.

Vad gäller begreppet valfrihet anser utskottet att den definition av
begreppet som regering och riksdag gjorde år 1986 fortfarande skall
gälla. Valfrihetsbegreppet måste dock få en praktisk tillämpning, och
enligt utskottets mening är det fördelaktigt om en bred och öppen
debatt kan föras i frågan innan några ytterligare preciseringar görs från
statsmakternas sida. Motion Sf47 yrkande 2 bör därför inte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Opinionsbildning m.m.

I proposition 1989/90:86 gör regeringen inledningsvis vissa allmänna
överväganden. I detta sammanhang redovisas synpunkter på orsakerna
till etniska konflikter och hur sådana konflikter kan förebyggas eller
motarbetas. Vidare definieras vissa begrepp, såsom rasism och främlingsfientlighet.
Ett avsnitt handlar om förekomsten av etnisk diskriminering
i Sverige. Sammanfattningsvis anges att åtgärder för att motverka
etniska konflikter och diskriminering på etnisk grund bör vara
sådana att de reducerar ojämnheter i makt- och resursfördelningen i
samhället, att de förbättrar förutsättningarna för kontakter mellan

1989/90:SfU18

7

invandrare och svenskar och mellan olika invandrargrupper inbördes
och att de bidrar till ökad kunskap eller stärkt självkänsla hos individerna.
Den allmänpolitiska och ekonomiska utvecklingen i samhället
är särskilt viktig för att bidra till ett tolerant klimat. Det gäller
ekonomisk fördelningspolitik, arbetsmarknadsåtgärder, bostadsbyggande,
utbildning osv. Vidare anförs att en ansvarsfull och rättvis välfärdspolitik
skall vara till för alla — majoritet som minoriteter — men
riktade åtgärder måste även i fortsättningen vara en del av den generella
välfärdspolitiken.

I propositionen framhålls att ansvaret för att skapa goda etniska
relationer måste vara en angelägenhet för alla. Riksdag och regering
bär det politiska ansvaret och anger i väsentliga avseenden förutsättningarna
för samhällsutvecklingen i form av bl.a. lagstiftning och
tilldelning av medel. Statens invandrarverk (SIV) och diskrimineringsombudsmannen
(DO) har en särskild roll på invandrarpolitikens
område, men härutöver har i princip alla centrala myndigheter ett
ansvar inom sitt verksamhetsområde. En skärpt uppmärksamhet på
diskriminerande inslag i myndigheternas verksamhet är nödvändig,
och statsrådet utgår från att SIV och DO kommer att kunna följa upp
och bevaka behovet av sådana åtgärder. Kommunerna har en nyckelroll
för flyktingmottagandet och för genomförandet av invandrarpolitiken
i övrigt, och de kan på olika sätt undanröja många risker för
etniska konflikter. Det behövs emellertid en folklig mobilisering mot
främlingsfientlighet och etnisk diskriminering. En sådan kan inte
skapas "uppifrån", endast inspireras och stimuleras. Ett framgångsrikt
arbete för bättre etniska relationer förutsätter även hjälp av många slag
av organisationer: fackliga, ideella, humanitära och religiösa. Organisationer
och andra som är beredda att delta i opinionsbildning och till
att främja goda etniska relationer bör genom SIV få utökade möjligheter
till statligt stöd för avgränsade projekt. Även projekt inom kulturområdet
skall kunna stödjas. Skolan har en central och självklar roll
och därmed ett särskilt ansvar i arbetet med att motverka rasism och
främlingsfientlighet.

I opinionsbildande syfte är det viktigt att man försöker förmedla
kunskaper och visa på goda exempel. Inte minst viktigt är att peka på
vad kunskaper och fakta betyder för att undanröja missförstånd och
motverka misstro. Även fakta eller omständigheter som, ytligt och på
kort sikt, tycks förse de främlingsfientliga krafterna med argument
måste redovisas helt öppet. Forskningen rörande etniska relationer,
diskriminering på etnisk grund och andra hithörande ämnen bör
intensifieras. Det bör ske inom ramen för de kraftigt ökade medel för
invandrarforskning som föreslås i 1990 års forskningsproposition
(prop. 1989/90:90).

I ett flertal motioner tas upp frågor som syftar till att öka förutsättningarna
för goda etniska relationer.

I motion Sf605 yrkande 9 anför Carl Bildt m.fl. att den särbehandling
som i dag förekommer av flyktingar kan missförstås och bli en
utlösande faktor för mer organiserad främlingsfientlighet. För att för -

1989/90:SfU18

8

hindra en sådan utveckling föreslår motionärerna att en bred information
ges till allmänheten om de villkor som gäller t.ex. beträffande
bidragsgivning, och de begär ett tillkännagivande härom.

Bengt Westerberg m.fl. anför i motion SfölO yrkande 27 att rasism
och främlingsfientlighet även handlar om att eliminera alla onödiga
friktionspunkter mellan svenskar och invandrare, t.ex. genom att ge
lån i stället för bidrag till bosättning för flyktingar och att avskaffa
eventuella förturer i bostadsköer för flyktingar. Vidare bör myndigheter
och folkrörelser gå före med gott exempel och föra en aktiv
toleransbefrämjande politik. Rasism bekämpas bäst med argument,
fakta och upplysningar. Forskning om bl.a. mångkulturella problem
och annan invandringsrelaterad forskning bör därför främjas. Motionärerna
begär ett tillkännagivande härom.

1 motion Sf47 anför Rune Backlund m.fl. att invandrarkvinnorna
har en särskilt utsatt situation. Många kvinnor är i behov av svenskundervisning
och kompletterande skol- och yrkesutbildning. En förutsättning
för att de skall kunna delta i utbildning och arbetsliv är i regel att
barntillsyn kan erbjudas. Motionärerna begär i yrkande 7 ett tillkännagivande
om att detta bör uppmärksammas i en kommande utredning.
Enligt motionärerna behövs ett ökat stöd till invandrarforskningen.
Invandrarungdomarnas situation och framtida möjligheter med avseende
på utbildning och arbete är ett viktigt forskningsområde, och
särskilt bör belysas det system för språkundervisning som tillämpas i
dag. Ett annat viktigt område för forskning är kultur- och religionsutövandet
och vad mångfalden på detta område för med sig. I yrkande 8
begärs ett tillkännagivande om prioritering av dessa forskningsområden.

I motion Sf49 av Lars Werner m.fl. tar motionärerna upp flera
förslag till åtgärder i syfte att motverka främlingsfientlighet. Motionärerna
anför att ökade ekonomiska och sociala skillnader mellan olika
grupper i samhället utgör en grogrund för främlingsfientlighet och
rasism. De begär därför i yrkande 1 förslag till åtgärder som syftar till
att förbättra invandrarnas sociala situation, främja deras sociala rörlighet
och bryta de yrkes- och utbildningsspärrar som bidrar till att hålla
invandrarna kvar inom samhällets lägsta skikt. I yrkande 2 begär
motionärerna förslag om ökad information till det svenska folket om
invandringens historiska orsaker, klassmässiga aspekter och samhällsekonomiska
effekter. I yrkande 3 begärs ett tillkännagivande om
projekt av politiska, sociala och kulturella samarrangemang för att
främja allsidiga kontakter och öka förståelse och tolerans mellan
invandrare och svenskar. Motionärerna anför vidare att rasismen och
nationalchauvinismen måste bemötas i en brett upplagd kampanj och
idédebatt, och de begär i yrkande 4 förslag härom.

1 motion Sf51 yrkande 4 anför Ragnhild Pohanka och Eva Goés att
man för att öka förståelsen bland barn och ungdom bör låta invandrarkunskap
ingå naturligt i undervisningen och det dagliga livet i skolan.
Motionärerna begär ett tillkännagivande härom.

I motion Sfö03 anför Hans Göran Franck m.fl. att rasismen måste
bekämpas på alla områden. Det gäller framför allt att genomföra

1989/90:SfU18

9

sådana politiska, sociala och ekonomiska förändringar i samhället att
själva grogrunden för rasism och rasfördomar utrotas. Det behövs en
förbättrad och intensifierad undervisning inom hela utbildningsväsendet.
Det är vidare nödvändigt att massmedia genom självsanering ser
till att få bort rasistiska och främlingsfientliga tendenser och inslag,
och överläggningar med skilda organisationer inom massmedia bör tas
upp i detta syfte. Motionärerna begär i yrkandena 3 och 4 att vad
sålunda anförts ges regeringen till känna.

I propositionen redovisas många värdefulla synpunkter på orsakerna
till etniska konflikter och hur sådana konflikter kan förebyggas eller
motarbetas. Utskottet anser att dessa synpunkter bör utgöra en god
utgångspunkt för det fortsatta arbetet med att främja goda kontakter
mellan olika etniska grupper och att motverka diskriminering på
etnisk grund. Utskottet vill särskilt framhålla att alla — riksdag och
regering, myndigheter, kommuner, organisationer och enskilda människor
— har ett ansvar i denna fråga.

Av regeringens redovisning framgår vidare att opinionsbildning och
attitydpåverkan är av mycket stor betydelse. Utskottet vill understryka
vad statsrådet anfört, nämligen att kunskaper och insikter är opinionsbildningens
bästa vapen. Genom kunskaper undanröjs missförstånd
och missuppfattningar och motverkas misstro. Det är därför viktigt att
information om invandring och invandrare redovisas helt öppet.

Utskottet konstaterar att det redan i dag görs mycket för att motverka
etnisk diskriminering och att många deltar med stort engagemang i
detta arbete. Utskottet vill även erinra om att regeringen i proposition
1989/90:105 har lagt fram förslag som syftar till att skapa en större
frihet för kommunerna att i samverkan med arbetsförmedlingen på
orten vidta aktiva åtgärder för att flyktingarna skall bli självförsörjande.
I propositionen aviseras att en närmare prövning skall göras av om
flyktingarnas behov av hemutrustning fr.o.m. den 1 januari 1991 kan
tillgodoses genom lån i stället för som nu genom bidrag. Utskottet har
i betänkande 1989/90:SfU21 närmare redovisat propositionens innehåll
och innebörden av förslagen. Regeringen har vidare i proposition
1989/90:102 lagt fram förslag om reformerad svenskundervisning för
vuxna invandrare. Som utskottet tidigare nämnt bör förslagen leda till
ökad jämställdhet mellan invandrare och övrig befolkning. Härigenom
minskar även riskerna för konflikter mellan olika etniska grupper.

I motionerna tas upp såväl allmänna som mer speciella frågor, och
utskottet anser att samtliga motionsyrkanden ligger i linje med de
åsikter som förs fram i propositionen och med de strävanden som
redan pågår på området. Vad gäller prioritering av olika forskningsprojekt
anser utskottet att detta får ankomma på det i proposition
1989/90:90 föreslagna socialvetenskapliga forskningsrådet. Utskottet vill
dock nämna att socialutskottet (1989/90:SoU19) vid behandling av
delar av forskningspropositionen har förutsatt att invandrarforskningen
kommer att öka i omfattning efter den förstärkning av resurserna som

1989/90:SfU 18

10

regeringen föreslår och att krav i en motion på forskning om förståelse
av kulturer, som bl.a. syftar till att förebygga rasism, därigenom
kommer att tillgodoses.

Några uttalanden från riksdagens sida med anledning av de olika
motionerna, Sf605 yrkande 9, Sf610 yrkande 27, Sf47 yrkandena 7 och
8, Sf49 yrkandena 1—4, Sf51 yrkande 4 och Sf603 yrkandena 3 och 4,
är mot bakgrund av det anförda inte påkallade.

Förbud mot rasistiska organisationer

Gällande lagstiftning mot etnisk diskriminering

I 1 kap. 2 § regeringsformen fastslås att den offentliga makten skall
utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda
människans frihet och värdighet, liksom att etniska, språkliga och
religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget
kultur- och samfundsliv bör främjas. I 2 kap. 15 § sägs att lag eller
annan föreskrift inte får innebära att någon medborgare missgynnas
därför att han med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung
tillhör minoritet. Vidare stadgas i 2 kap. 20 § första stycket 7 att
utlänning här i riket är likställd med svensk medborgare i fråga om
skydd mot missgynnande på grund av ras, hudfärg eller etniskt ursprung.

Utöver dessa grundläggande bestämmelser finns ett flertal straffrättsliga
bestämmelser i brottsbalken. Med stöd av dessa kan den som
smädar annan genom kränkande tillmäle eller annat skymfligt beteende
med anspelning på ras eller etniskt ursprung dömas för förolämpning
(5 kap. 3 §). Den som i näringsverksamhet, vid anordnandet av
allmän sammankomst eller offentlig tillställning diskriminerar annan
på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse
kan dömas för olaga diskriminering (16 kap. 9 §). Bestämmelsen
gäller också den som är anställd i allmän tjänst eller innehar
allmänt uppdrag. Vidare kan den som i uttalande eller meddelande
som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan
sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt
eller etniskt ursprung eller trosbekännelse dömas för hets mot folkgrupp
(16 kap. 8 §). Om gärningen begås i tryckt skrift finns en
motsvarande bestämmelse om hets mot folkgrupp i tryckfrihetsförordningen.
Även bestämmelserna i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen
om uppvigling kan tillämpas som skydd mot rasistiska aktioner.

FNs rasdiskrimineringskonvention

Sverige tillträdde år 1971 FNs internationella konvention om avskaffandet
av alla former av rasdiskriminering. I artikel 2 mom. 1 d
föreskrivs att "envar konventionsstat skall förbjuda och med alla
lämpliga medel, däribland den lagstiftning som omständigheterna påkallar,
göra slut på rasdiskriminering från personers, gruppers eller
organisationers sida". I artikel 4 anges vilka konkreta åtgärder staterna

1989/90:SfU18

11

skall vidta. Enligt mom. b åtar sig staterna att "olagligförklara och
förbjuda organisationer och organiserad och annan propaganda, som
främjar och uppmanar till rasdiskriminering, samt förklara deltagande
i dylika organisationer eller dylik verksamhet som en brottslig handling,
straffbar enligt lag". Därvid skall vederbörligen beaktas de principer
som omfattas av den allmänna förklaringen om de mänskliga
rättigheterna och de rättigheter som anges i artikel 5, däribland rätten
till församlings- och föreningsfrihet i fredligt syfte.

Inför Sveriges tillträde till konventionen gjorde en särskilt tillsatt
utredning en grundlig genomgång av vilka lagändringar som krävdes
för att den svenska lagstiftningen skulle stå i överensstämmelse med
konventionens krav. Utredningen fann att förhållandena i Sverige inte
motiverade kriminalisering redan av bildande eller deltagande i organisationer
som främjade rasdiskriminering. Däremot ansåg utredningen
att det var nödvändigt att dels utvidga straffbestämmelsen om hets
mot folkgrupp till att i högre grad omfatta nedsättande yttranden, dels
införa ett nytt strafiEstadgande om olaga diskriminering. Detta blev
också riksdagens beslut (prop. 1970:87, 1LU 41, rskr. 261).

Med hänsyn till FN-konventionen gjordes senare en ändring i regeringsformen
så att det från den 1 januari 1977 är möjligt att i lag
begränsa föreningsfriheten såvitt gäller sammanslutningar vilkas verksamhet
innebär förföljelse av folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg
eller av visst etniskt ursprung.

Frågan om införandet av ett förbud mot rasistiska organisationer
prövades senast av riksdagen år 1988. Diskrimineringsutredningen
hade därvid i slutbetänkandet (SOU 1984:55) I rätt riktning anfört att
ett sådant förbud borde införas. Skälet härtill var Sveriges konventionsåtagande
och de anmärkningar som en del ledamöter i FNs rasdiskrimineringskommitté,
vilken bevakar efterlevnaden av konventionen,
hade riktat mot Sverige med anledning av att Sverige inte ansågs
uppfylla konventionens krav på förbud mot rasistiska organisationer.
Detta förslag avvisades av regering och riksdag (prop. 1986/87:151, KU
1987/88:36, rskr. 290). Konstitutionsutskottet hänvisade till den tidigare
behandlingen av frågan om organisationsförbud och till det aktuella
förslaget om skärpning av bestämmelsen om hets mot folkgrupp och
ansåg att Sverige även utan ett särskilt organisationsförbud fick anses
uppfylla sina åtaganden enligt FNs rasdiskrimineringskonvention. Konstitutionsutskottet
delade vidare bedömningen att det för närvarande
inte kunde anses föreligga något egentligt behov av att i lagstiftningen
införa ett direkt organisationsförbud. I syfte att ytterligare försvåra eller
förhindra verksamhet i rasistiska organisationer skärptes däremot bestämmelsen
om hets mot folkgrupp så att det fr.o.m. den 1 januari
1989 är tillräckligt att uttalandet eller meddelandet sprids till en
mindre krets av personer. Detta innebär att också spridning av rasistiska
yttranden inom t.ex. en organisation är straffbart.

Vid Sveriges senaste rapportering till FN-kommittén under dess
möte i augusti 1989 framhölls att Sverige ännu inte förbjudit rasistiska
organisationer. Vice ordföranden i kommittén, som introducerade
Sveriges rapporter, förklarade att Sverige efter ändringen av straffbe -

1989/90:SfU18

12

stämmelsen om hets mot folkgrupp var "mycket nära" ett uppfyllande
av konventionens artikel 4. I övrigt framhölls att Sverige i många
stycken utgjorde ett föredöme för andra länder när det gällde att leva
upp till intentionerna bakom konventionen.

Propositionen

I proposition 1989/90:86 anförs att enligt ordalydelsen i artikel 4
FN-konventionen har konventionsstaterna en ovillkorlig skyldighet att
i lag förbjuda rasistiska organisationer. Staterna har emellertid tolkat
artikeln på olika sätt. Flera stater har, i likhet med Sverige, ansett att
innebörden inte är en absolut plikt att införa ett direkt organisationsförbud.
Enskilda ledamöter av FN-kommittén har dock uttryckt kritik
mot Sverige. Mot bakgrund av alla åtgärder som vidtagits från svensk
sida torde det emellertid stå klart att regeringen tagit denna kritik på
stort allvar. Eftersom det inte föreligger något slutligt avgörande om
hur artikel 4 mom. b skall tolkas anser statsrådet att konventionsstaterna
bör ha ett utrymme att inom rimliga gränser avgöra hur bestämmelsen
skall uppfyllas. Sveriges inställning har hittills varit att vi
uppfyller konventionens krav genom att på annat sätt effektivt hindra
förekomsten av och aktiviteten i sådana organisationer, och enligt
statsrådet har denna uppfattning mest fog för sig.

I propositionen anförs vidare att rasistiska attityder i första hand
måste bekämpas med kunskap och upplysning. Dessutom finns ett
flertal lagbestämmelser som syftar till att förhindra rasism och diskriminering.
Bl.a. kan man straffa medlemmar i rasistiska organisationer
så snart de för ut sina åsikter inom gruppen eller offentligt. Detta bör i
praktiken få till följd att medlemmarna tvingas till passivitet. Medlemmar
som aktivt stöder organisationen genom medlemsavgifter eller på
annat sätt, liksom stiftare och styrelsemedlemmar och de som stöder
organisationerna genom Finansiering eller upplåtelse av lokaler för
deras aktiviteter kan dock inte straffas enligt nuvarande lagstiftning.

Enligt statsrådets mening måste lämpligheten av ett förbud mot
rasistiska organisationers existens övervägas mycket noga. I anslutning
till att frågan om organisationsförbud behandlades av riksdagen år
1988 anförde dåvarande justitieministern (prop. 1986/87:151 s. lil)
som ytterligare skäl mot ett organisationsförbud att själva förbudet
skulle ge organisationerna en ökad uppmärksamhet, något som inte
var önskvärt. Ingripandena mot dem kunde av grupperna själva upplevas
som ett spänningsmoment och ge allmänheten en överdriven
föreställning om deras betydelse. Ett formellt förbud skulle vidare
kunna uppmuntra organisationerna till underjordisk verksamhet, vilket
i sin tur ledde till att verksamheten blev farligare ocn svårare att
kontrollera. Svårigheten att tillämpa en förbudsregel av detta slag
kunde även föra med sig att en organisation efter ett rättsligt förfarande
oförtjänt kom att uppfattas som godkänd av samhället. Erfarenheter
från andra länder som hade en förbudsregel visade att den var föga
verkningsfull. Till detta kom de principiella aspekterna mot en lagstiftning
som tog omedelbart sikte på en begränsning av föreningsfriheten.

1989/90:SfU18

13

1** Riksdagen 1989/90. 11 sami. Nr 18

De skäl mot ett organisationsförbud som sålunda anfördes av justitieministern
kvarstår enligt föredragande statsrådets mening med samma
styrka fortfarande. Hon anser dock att den kanske viktigaste invändningen
mot en förbudslagstiftning ligger i att man skulle tvingas
tumma på en fundamental demokratisk princip, föreningsfriheten. En
lagstiftning som gör allvarligt ingrepp i föreningsfriheten bör därför ha
ett bredare stöd än vad kommissionens förslag om organisationsförbud
har latt av remissinstanserna. Aven svårigheter att kunna dra gränsen
mellan tillåtna och otillåtna organisationer och andra tillämpningsproblem
talar enligt statsrådets mening mot en förbudslagstiftning. Härtill
kommer att de rasistiska organisationer som skulle träffas av en
förbudslagstiftning med föreslagen inriktning är små grupper som i dag
inte utgör något hot mot vår demokratiska ordning. Dessa organisationers
verksamhet bör dock även i fortsättningen hållas under uppsikt.

Statsrådet anser emellertid att man bör kunna överväga lagstiftning i
annan form än ett direkt förbud mot den faktiska förekomsten av
organisationen. Hon anser det tänkbart att bestämmelsen i 18 kap. 4 §
brottsbalken om olovlig kårverksamhet skulle kunna tjäna som förebild
för en utvidgning av brottet hets mot folkgrupp så att även den
som bildar eller deltar i sammanslutning vars ändamål måste anses
vara att uppmana till eller främja rasistisk verksamhet eller som på
annat sätt stödjer sådan verksamhet döms för hets mot folkgrupp. Ett
sådant tillägg till stadgandet om hets mot folkgrupp skulle få till följd
att inte bara spridandet av rasistiska uttalanden och meddelanden, utan
också bildandet av en rasistisk organisation liksom alla former av
deltagande och verksamhet blir kriminaliserade. I propositionen förordas
att en utredning tillsätts med uppgift att bedöma om en lagregel
med sådan inriktning vore lämplig, och hur den i så fall skulle kunna
utformas. Därvid skall även andra lagstiftningsalternativ kunna övervägas
i syfte att förstärka samhällets skydd mot rasistisk verksamhet.
Utredningen bör göras under den klart uttalade förutsättningen att
föreningsfriheten som grundläggande demokratisk rättighet inte i något
principiellt avseende får begränsas. Statsrådet avser att återkomma till
regeringen i fråga om direktiv för en sådan utredning.

Motioner

I tre motioner anförs att rasistiska organisationer bör förbjudas i lag. I
motion Sf49 yrkande 5 anser Lars Werner m.fl. att detta är motiverat
av att Sverige är bundet av FN-konventionen och med tanke på
Sveriges internationella anseende. Eftersom förbudet endast skall avse
sammanslutningar som ägnar sig åt att förfölja personer på grund av
ras, hudfärg eller etniskt ursprung är inskränkningen i föreningsfriheten
inget hot mot de demokratiska värdena. Ett tillkännagivande
begärs härom. I motion Sf603 yrkande 2 av Hans Göran Franck m.fl.
åberopas som skäl för en förbudslagstiftning i första hand att lagstiftning
till skydd för mänskliga rättigheter är ett viktigt budskap om
vilka normer och värderingar som bör råda i samhället. I andra hand
åberopas att Sverige har anslutit sig till FNs rasdiskrimineringskonven -

1989/90:SfU 18

14

tion. Motionärerna begär ett tillkännagivande om detta. I motion Sf51
yrkande 2 begär Ragnhild Pohanka och Eva Goés att regeringen skall
få i uppdrag att lägga fram förslag om lag mot rasistiska organisationer,
som kan träda i kraft redan den 1 januari 1991.

1 motion Sf50 begär Hans Göran Franck och Anita Johansson att
bildande av eller deltagande i rasistiska organisationer kriminaliseras
genom att ett tillägg görs till 16 kap. 8 § brottsbalken om hets mot
folkgrupp. Ett sådant förslag lades tidigare fram av diskrimineringsutredningen,
och de flesta remissinstanser ställde sig positiva till förslaget.

Erkki Tammenoksa föreslår i motion Sf52 yrkande 1 att det i
direktiven till den föreslagna utredningen bör anges att kommissionens
krav om förbud mot rasistiska organisationer återigen kan komma i
fråga om utredningen under sin beredning kommer till slutsatsen att
några effektiva skyddsåtgärder inte är möjliga. Motionären begär ett
tillkännagivande härom.

I motion Sf48 yrkande 1 anför Maria Leissner m.fl. att utredningen,
som skall utgå från principen att föreningsfrihet skall föreligga, bör
särskilt studera frågan om huruvida olika slag av rasistisk våldsbrottslighet
har ökat. Motionärerna är dock skeptiska till möjligheterna att
tillämpa en sådan lagstiftning som skisserats i propositionen. Det
anförda bör enligt motionärerna ges regeringen till känna.

Rune Backlund m.fl. anför i motion Sf47 yrkande 3 att ett förbud
mot rasistiska organisationer skulle vara ett diskutabelt ingrepp i
föreningsfriheten. Åtgärder mot olika slag av rasism och främlingsfientlighet
bör i första hand ske genom upplysning och opinionsbildning.
Det bör däremot övervägas om straffen för brott mot olika
former av rasdiskriminerande yttringar bör skärpas ytterligare. Motionärerna
begär ett tillkännagivande i enlighet härmed.

Utskottet

Utskottet anser i likhet med föredragande statsrådet att rasistiska attityder
i första hand måste bekämpas med kunskap och upplysning.
Frågan måste dock ställas om man bäst kommer till rätta med rasistisk
verksamhet genom att även förbjuda rasistiska organisationer. Överväganden
huruvida ett förbudsstadgande bör införas bör således i första
hand ta sikte på behovet av ett sådant förbud för att motverka
rasistiska attityder och yttringar.

Vid riksdagens senaste prövning av frågan, varvid bestämmelsen om
hets mot folkgrupp skärptes, uttalade konstitutionsutskottet att det då
inte förelåg något egentligt behov av att i lagstiftningen införa ett
organisationsförbud. Enligt socialförsäkringsutskottets mening finns det
utan tvivel flera skäl som talar för en förbudslagstiftning, bl.a. att en
sådan skulle utgöra en markering från statsmakternas sida om vilka
normer och värderingar som bör gälla i samhället. De skäl mot ett
organisationsförbud som anfördes av justitieministern i propositionen
1986/87:151 och som åberopas i förevarande proposition är emellertid
sådana att utskottet ändå ställer sig mycket tveksamt till lämpligheten

1989/90:SfU18

15

av ett organisationsförbud. Redan i dag kan åtskilliga rasistiska yttringar
beivras genom lagstadganden i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen.
Utskottet är under dessa förhållanden och med hänsyn till de
tillämpningssvårigheter som skulle kunna uppstå inte övertygat om att
det är nödvändigt eller ens lämpligt att göra ingrepp i den grundläggande
demokratiska principen om föreningsfrihet.

Enligt utskottets mening måste man även överväga om Sveriges
åtaganden enligt FNs rasdiskrimineringskonvention innebär en ovillkorlig
skyldighet för Sverige att i lag förbjuda rasistiska organisationer.
Med beaktande av vad som anförts i propositionen om den tolkning
som för närvarande kan göras av konventionens innebörd, delar utskottet
uppfattningen att Sverige inte skall behöva införa ett organisationsförbud
för att anses uppfylla sina åtaganden enligt konventionen.

Utskottet anser emellertid att lagstiftning i annan form som skulle
kunna försvåra rasistisk verksamhet bör övervägas. En utredning i
enlighet med vad regeringen förordat bör därför komma till stånd.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motioner som förordar
införandet av förbud mot rasistiska organisationer, nämligen Sf49
yrkande 5, Sf603 yrkande 2 och Sf51 yrkande 2. Detta gäller även
motion Sf52 yrkande 1, enligt vilken utredningen skall ha viss möjlighet
att överväga ett organisationsförbud. Motion Sf50, vari begärs ett
beslut om utvidgning av bestämmelsen om hets mot folkgrupp, bör
likaså avslås.

Utskottet anser att det bör ankomma på regeringen att utan närmare
preciseringar från riksdagens sida utfärda direktiv för utredningen.
Något tillkännagivande med anledning av motionerna Sf48 yrkande 1
och Sf47 yrkande 3 bör därför inte göras.

Etnisk diskriminering i arbetslivet
Gällande bestämmelser

Den svenska arbetsrätten gäller lika för alla oavsett etnisk tillhörighet
och nationellt ursprung. Vissa rättsregler finns som särskilt syftar till
att motverka diskriminering. Således skall enligt lagen (1982:80) om
anställningsskydd uppsägning av anställning från en arbetsgivares sida
vara sakligt grundad. En arbetstagare kan alltså inte sägas upp på
grund av etnisk eller nationell tillhörighet. Inom arbetsrätten finns
vidare en grundläggande princip om god sed på arbetsmarknaden,
vilken kan medföra att avtal kan underkännas av domstol om de anses
diskriminerande. Även arbetsmarknadens parter har poängterat principen
om likabehandling på den svenska arbetsmarknaden, oavsett ras
och etnisk tillhörighet. Medbestämmandelagens regler om förhandlingsskyldighet,
liksom 36 § avtalslagen om oskäliga avtalsvillkor, kan
dessutom tillämpas när det gäller diskriminering i arbetslivet.

Lagen om anställningsskydd gäller den som redan är anställd. Inom
den offentliga sektorn finns i lagen (1976:600) om offentlig anställning

1989/90:SfU18

16

och i regeringsformen vissa krav på saklighet när det gäller tjänstetillsättningar.
På den privata arbetsmarknaden har arbetsgivaren i stället
fri anställningsrätt.

Översynen av lagstiftningen i samband med att Sverige tillträdde
FNs rasdiskrimineringskonvention visade på brister när det gällde
skydd mot diskriminering i arbetslivet. Motivet till att arbetsmarknaden
ändå lämnades utanför lagstiftningen var att rasfördomar i arbetslivet
i första hand borde lösas genom avtal mellan parterna och att
ingripande i arbetslivet genom lagstiftning borde undvikas.

Diskrimineringsutredningen fann att diskriminering förekom på arbetsmarknaden
och föreslog därför i betänkandet (SOU 1983:18) Lag
mot etnisk diskriminering i arbetslivet ett förbud för arbetsgivare att
på etnisk grund diskriminera såväl arbetssökande som anställda. Som
övervakande myndighet föreslogs jämställdhetsombudsmannen. Förslaget
ledde inte till någon sådan lagstiftning eftersom det ansågs förenat
med alltför stora tillämpningssvårigheter. I stället inrättades en ny
myndighet, ombudsmannnen mot etnisk diskriminering (DO). Ombudsmannens
verksamhetsområde avser hela samhällslivet med betoning
på arbetslivet. Den främsta uppgiften därvidlag är att motverka
etnisk diskriminering av arbetssökande. Ombudsmannen kan inte bara
ge råd och sakupplysning utan också försöka kartlägga vad som hänt i
det enskilda fallet och eventuellt vid vite kalla arbetsgivaren till
överläggningar. Däremot har ombudsmannen inte möjlighet att föra
talan inför domstol.

FN-konventionen

I FNs rasdiskrimineringskonvention förbinder sig konventionsstaterna
att tillförsäkra envar utan åtskillnad grundad på ras, hudfärg eller
nationellt eller etniskt ursprung likhet inför lagen, särskilt i vad avser
åtnjutande av vissa i artikel 5 uppräknade rättigheter, såsom rätten till
arbete, fritt val av anställning, rättvisa och gynnsamma arbetsvillkor,
skydd mot arbetslöshet, lika lön för lika arbete och rättvis och gynnsam
lön för arbete. Vidare skall staterna enligt artikel 6 tillförsäkra
envar dels skydd mot kränkning av hans rätt enligt konventionen, dels
rätt till ersättning för skada till följd av sådan kränkning.

I FN har medlemmar i rasdiskrimineringskommittén vid flera tillfällen
uppmärksammat att Sverige ännu inte infört lagstiftning mot
etnisk diskriminering i arbetslivet. De har därvid uttryckt förhoppning
om att den svenska regeringen skall ompröva sitt ställningstagande.

Propositionen

Enligt vad kommissionen erfarit från invandrare och deras organisationer
känner sig invandrare diskriminerade i arbetslivet. DOs erfarenheter
pekar i samma riktning. I proposition 1989/90:86 anförs att risken
för att ett stort antal människor kan komma att drabbas av diskriminering
ökar eftersom Sverige i dag är ett mångkulturellt samhälle med ett
stort antal etniska grupper. Även om det är grundläggande och nödvändigt
med upplysning, information och frivilliga överenskommelser

1989/90:SfU18

17

för att komma till rätta med diskriminering och rasfördomar, utesluter
detta enligt statsrådets mening inte att lagstiftning mot diskriminering i
arbetslivet bör övervägas.

Statsrådet kan inte se något skäl till att arbetssökande och redan
anställda skall behandlas olika. Enligt nuvarande lagstiftning finns
ingen möjlighet till rättsliga åtgärder om en arbetsgivare uttryckligen
vägrar att anställa en person med hänvisning t.ex. till hans hudfärg.
Om samma inställning skulle leda till uppsägning av arbetstagaren
skulle uppsägningen däremot kunna förklaras ogiltig och arbetstagaren
tillerkännas skadestånd. Ett annat skäl till att lagstiftning bör övervägas
är risken för att vi skall få en etniskt uppdelad arbetsmarknad. Redan i
dag är invandrarna överrepresenterade inom vård, service och industri.
Statsrådet anser att även om rasdiskrimineringskonventionen inte ställer
samma krav på lagstiftning när det gäller diskriminering i arbetslivet,
som den gör när det gäller rasistiska organisationer, innebär vårt
konventionsåtagande att vi med lämpliga medel skall göra slut på all
rasdiskriminering, och dessutom tillförsäkra den som kränkts på grund
av etniska skäl rätt till skadestånd. Sverige har också genom anslutning
till en ILO-konvention åtagit sig att verka för att diskriminering
avskaffas i fråga om anställning och yrkesutövning.

DO har utarbetat ett förslag till en lag mot etnisk diskriminering i
arbetslivet, som i december 1989 överlämnades till regeringen. Lagen
skall vara tillämplig på hela arbetsmarknaden och för alla slags anställningar.
Alla handlingar eller underlåtenheter, riktade mot arbetstagare
eller arbetssökande, som har sin grund i dennes ras, hudfärg, nationella
eller etniska ursprung eller trosbekännelse och som är till skada för
den utsatte skall anses utgöra lagstridig diskriminering under förutsättning
att det inte finns godtagbara skäl för handlingen. Den diskriminerade
skall göra sannolikt att han diskriminerats och arbetsgivaren
måste därefter visa att han har godtagbara skäl för sitt handlande.
Diskriminering skall kunna föranleda skadestånd och i vissa fall ogiltighet.

Enligt statsrådets mening skulle en sådan lagstiftning mot diskriminering
på arbetslivets område också tillgodose kraven enligt FN-konventionen.
Med hänsyn till den allt större betydelse diskrimineringsfrågorna
kan väntas få på grund av ökande invandring anser hon att det
är angeläget att möjligheten till lagstiftning övervägs. Det kan inte
uteslutas att det finns möjligheter att genom mindre ändringar i den av
DO föreslagna lagen, eller genom annan form av lagstiftning, komma
till rätta med de största tillämpningssvårigheterna. Den ovan förordade
utredningen av ytterligare lagstiftning mot verksamheten i vissa organisationer
bör även kunna behandla dessa frågor. Utredningen bör i
denna del bedrivas i nära kontakt med arbetsmarknadens parter. Ett
syfte skulle vara att utröna möjligheterna att — som ett alternativ eller
komplement till lagstiftning — genom kollektivavtal åstadkomma en
reglering mot etnisk diskriminering i arbetslivet.

1989/90:SfU18

18

Motioner

I motion Sf46 yrkande 1 anför Sten Svensson m.fl. att de regler som
redan i dag finns till skydd för etniska minoriteter ger dessa grupper
ett tillräckligt skydd. Motionärerna begär därför ett tillkännagivande
om att man inte bör överväga lagreglering mot etnisk diskriminering
på arbetsplatser.

Rune Backlund m.fl. framhåller i motion Sf47 yrkande 4 att det är
angeläget att lagstiftning mot etnisk diskriminering i arbetslivet övervägs
på nytt. Motionärerna anser dock att straffrättsliga ingripanden
bör undvikas och att sanktioner bör utgöras av skadeståndsskyldighet.
Utredningen, som bör vara parlamentariskt sammansatt, bör även
analysera den diskriminering som kan förekomma på grund av myndighetsbeslut.
Motionärerna begär att det anförda ges regeringen till
känna.

Lars Werner m.fl. anför i motion Sf49 yrkande 6 att det är beklagligt
att regeringen ännu inte lagt fram ett förslag om en lag mot etnisk
diskriminering på arbetsmarknaden. Motionärerna anser att DOs lagförslag
är väl ägnat att tjäna som utgångspunkt för en proposition som
snarast bör föreläggas riksdagen. DOs förslag bör emellertid kompletteras
så att man även kommer åt indirekt diskriminering. Det är också
nödvändigt att en enskild, som för en process, inte drabbas för hårt av
ålägganden att betala motpartens rättegångskostnader. Motionärerna
begär ett tillkännagivande i enlighet härmed. I motion Sf261 yrkande 1
begär Lars Werner m.fl. förslag om att lagen mot etnisk diskriminering
tillförs tvingande skadeståndssanktioner vid etnisk diskriminering på
arbetsmarknaden.

Ragnhild Pohanka och Eva Goés begär i motion Sf51 yrkande 3,
såvitt nu är i fråga, ett tillkännagivande om att en lag mot etnisk
diskriminering i arbetslivet på nytt bör tas upp till behandling.

Vidare begär Hans Göran Franck m.fl. i motion Sf603 yrkande 1 ett
tillkännagivande om att etnisk diskriminering bör förbjudas på hela
arbetsmarknaden. Man bör också kunna sätta in ekonomiska sanktioner
och straffpåföljder i allvarligare fall. Det är angeläget att regeringen
snarast lägger fram ett lagförslag i enlighet härmed.

Utskottet

Kommissionen har föreslagit att en lagreglering mot etnisk diskriminering
i arbetslivet ånyo bör övervägas. Nästan samtliga remissinstanser
har ställt sig positiva till förslaget. Utskottet noterar att DO, som har
stor praktisk erfarenhet på området, har ansett att lagstiftning är
påkallad och även har utarbetat ett lagförslag.

Utskottet finner det otillfredsställande att t.ex. den som vägras en
anställning med hänvisning till ras, hudfärg, etniskt ursprung eller
liknande inte kan få detta rättsligt prövat. En lagreglering skulle även
kunna motverka en ytterligare på etnisk grund uppdelad arbetsmarknad.
Utskottet delar därför uppfattningen i propositionen att möjlighet
att lagstifta mot etnisk diskriminering på arbetslivets område ånyo bör
övervägas och att detta lämpligen bör ske av den utredning som skall

1989/90:SfU18

19

överväga ytterligare åtgärder mot rasistisk verksamhet. I enlighet med
vad statsrådet förordat bör i utredningens uppdrag även ingå att utreda
möjligheterna att i kollektivavtal reglera frågan om etnisk diskriminering
på arbetsmarknaden. Motion Sf46 yrkande 1 bör därför avslås.

Någon närmare precisering av den kommande utredningens arbete
bör enligt utskottets mening inte göras från riksdagens sida och således
inte heller några uttalanden med anledning av motionerna Sf47 yrkande
4, Sf49 yrkande 6, Sf261 yrkande 1, Sf51 yrkande 3, såvitt nu är i
fråga, och Sf603 yrkande 1.

Grupptalan och skadestånd

Enligt svensk rätt kan en folkgrupp inte vara målsägande när det gäller
brottet hets mot folkgrupp och det däremot svarande tryckfrihetsbrottet.
Därmed saknas också möjlighet till enskild talerätt. Inte heller har
de i gruppen ingående, kränkta personerna, rätt till skadestånd.

Enligt proposition 1989/90:86 är frågan om möjlighet till grupptalan
och rätt till skadestånd för enskild som utsatts för brott, såsom ingående
i en grupp, aktuell även på ett antal andra rättsområden, t.ex.
konsumenträtten och miljörätten. Statsrådet framhåller att det här
emellertid rör sig om komplicerade och centrala processuella frågor.
Ingående överväganden är därför nödvändiga. Statsrådet anser att dessa
överväganden bör göras i ett sammanhang för alla berörda rättsområden
och att det därför är olämpligt att särskilja brottet hets mot
folkgrupp.

I två motioner, Sf49 yrkande 7 av Lars Werner m.fl. och Sf51
yrkande 3 av Ragnhild Pohanka och Eva Goés, såvitt nu är i fråga,
begärs tillkännagivanden om att möjlighet till grupptalan och skadestånd
vid brottet hets mot folkgrupp bör införas.

I motion Sf47 yrkande 5 ifrågasätter Rune Backlund m.fl. om det är
praktiskt möjligt att föra grupptalan, och motionärerna begär ett
tillkännagivande härom.

Utskottet anser det lämpligast att frågan om möjlighet till grupptalan
och skadestånd vid brottet hets mot folkgrupp utreds i ett bredare
sammanhang. Resultatet av en sådan utredning bör därför avvaktas,
och utskottet avstyrker bifall till motionerna Sf49 yrkande 7, Sf51
yrkande 3 i denna del och Sf47 yrkande 5.

Närradion och dess verksamhet

I proposition 1989/90:86 anförs att kommissionens förslag om överträdelse
av gränserna för yttrandefriheten i närradion skall övervägas av
en beredningsgrupp inom justitiedepartementet, som arbetar med det
konstitutionella skyddet för yttrandefriheten. Vidare har kommissionens
förslag om en översyn av reglerna om ansvar för referensbandning,
och av möjligheterna att ge närradions etiska nämnd en starkare
ställning, överlämnats till utredningen om vissa närradiofrågor.

I motion Sf48 yrkande 2 anför Maria Leissner m.fl. att en organisation,
som avstängs från närradion på grund av hets mot folkgrupp,
med dagens bestämmelser redan efter ett år kan börja sända närradio -

1989/90:SfU 18

20

program igen. Motionärerna anser att närradionämndens befogenheter
bör förstärkas så att en ny ansökan om tillstånd till närradiosändningar
i dessa fell skall kunna göras först efter fem år. Motionärerna anser att
beredningsgruppen inom justitiedepartementet bör fa i uppdrag att
överväga en sådan förändring, och de begär ett tillkännagivande härom.

Utskottet förutsätter att de ytterligare utredningar rörande närradion
som enligt propositionen skall ske även kommer att kunna omfatta
den fråga motionärerna tar upp. Något uttalande med anledning av
motion Sf48 yrkande 2 är därför inte påkallat. Utskottet vill nämna att
ett liknande motionsyrkande nyligen avstyrkts av kulturutskottet i
betänkande 1989/90:KrU25.

Förbättrad statistik rörande rasistisk brottslighet

Fr.o.m. januari 1990 kommer brotten hets mot folkgrupp och olaga
diskriminering att särredovisas i polismyndigheternas rättsstatistik. I
proposition 1989/90:86 anförs att det är mycket svårt att redan när ett
brott anmäls, men även senare, bedöma om det kan ha rasistiska eller
främlingsfientliga motiv. Det är emellertid av så stort samhällsintresse
att brottsutvecklingen på området följs att möjligheterna bör undersökas
att i rättsstatistiken redovisa i vilken mån "allmän" brottslighet kan
anses ha förövats av rasistiska eller främlingsfientliga skäl. 1 vart fell
bör det vara möjligt att genom återkommande stickprovsundersökningar
följa utvecklingen av rasistisk eller främlingsfientlig brottslighet.

1 motion Sf51 yrkande 5 föreslår Ragnhild Pohanka och Eva Goés
att regeringen får i uppdrag att undersöka i vilken mån invandrare och
flyktingar är brottsoffer.

Med hänsyn till de åtgärder som redan vidtagits beträffande polismyndigheternas
rättsstatistik, och till regeringens uttalande att möjligheterna
att i övrigt följa utvecklingen av rasistisk eller främlingsfientlig
brottslighet bör undersökas, anser utskottet att något uttalande med
anledning av motion Sf51 yrkande 5 inte är nödvändigt.

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO)

Sorn ovan nämnts föreslogs i diskrimineringsutredningens betänkande
SOU 1983:18 ett lagfäst förbud för arbetsgivare att diskriminera på
etnisk grund. Förslaget avvisades, och i stället inrättades den 1 juli
1986 en ny myndighet, ombudsmannen mot etnisk diskriminering
(DO). Som stöd åt ombudsmannen inrättades samtidigt en nämnd mot
etnisk diskriminering. Verksamheterna regleras genom lagen
(1986:442) mot etnisk diskriminering.

Ombudsmannens uppgift är att genom olika åtgärder motverka
etnisk diskriminering i arbetslivet och på andra områden av samhällslivet.
Ombudsmannens verksamhetsområde omfattar hela samhällslivet
med undantag för privatlivet. Särskild uppmärksamhet skall ägnas
etnisk diskriminering i arbetslivet. Ombudsmannen skall dels i individuella
fall ge råd och annat stöd, dels på ett generellt plan bl.a. genom
överläggningar och information arbeta för att gällande rättsregler på

1989/90:SfU18

21

området iakttas, och för att kartlägga behovet av ytterligare åtgärder
mot etnisk diskriminering. På arbetslivets område har ombudsmannen
befogenheter att vid vite förelägga arbetsgivare att komma till överläggningar
med och att lämna upplysningar till ombudsmannen.

Nämnden har tre uppgifter: att pröva besvär över vite som ombudsmannen
förelagt, att ge ombudsmannen råd i principiellt viktiga frågor
samt att hos regeringen föreslå författningsändringar eller andra åtgärder
som är ägnade att motverka etnisk diskriminering.

När DO-myndigheten inrättades var avsikten att en utvärdering av
verksamheten skulle göras efter omkring tre år. För detta syfte tillkallade
regeringen i februari 1989 en särskild utredare. Utredaren har
redovisat sitt arbete i betänkandet (SOU 1989:57) DO och Nämnden
mot etnisk diskriminering — de tre första åren. Utredaren har under
arbetets gång haft omfattande kontakter med berörda myndigheter och
organisationer, bl.a. de invandrarorganisationer som ingått i invandrarrådet.
Någon remissbehandling har därför inte ansetts erforderlig.

DO har i en skrivelse den 21 november 1989 fört fram DOmyndighetens
synpunkter, önskemål och förslag inför framtiden. Han
framhåller där bl.a. att DO har att verka för etnisk rättvisa och inte
bara det negativa att verka mot etnisk diskriminering. DO anser vidare
att lagen mot etnisk diskriminering inte i fortsättningen bör ha den
särskilda hänsyftningen på arbetslivet som den för närvarande har,
utan att den skall vara riktad mot samhällslivet i stort.

I proposition 1989/90:86 anförs att DOs roll i arbetet mot rasism
och främlingsfientlighet är viktig. DO-myndigheten har visat sig ha en
stor opinionsbildande betydelse, och DO bör fortsätta att sprida kunskap
om etnisk diskriminering och om vilka vägar som står till buds
för att motverka diskriminering. DO har uppnått goda resultat i ett
stort antal enskilda ärenden enbart genom att begära in yttranden eller
genom att ta informella kontakter. För att det skall vara möjligt för
DO-ämbetet att ägna krafterna åt de ärenden som är principiellt
viktiga eller som verkligen kräver aktiva insatser, bör man bättre
sprida kunskaper om vad DO egentligen har till uppgift. Statsrådet
utgår från att DO även vad gäller generella åtgärder i fortsättningen
kommer att koncentrera sig på vissa frågor. I mera omfattande frågor
bör DO kunna begränsa sin insats till att ge regeringen uppslag till
särskilda utredningar eller forskningsuppdrag. I en del fall bör DO
själv kunna anlita utomstående expertis. I propositionen föreslås att
myndigheten får kraftigt förstärkta resurser för extern information
m.m.

Statsrådet anser att den verksamhetsperiod som nu utvärderats är för
kort för att ge en rättvisande bild av en ny och oprövad verksamhet.
Hon anser därför liksom utredaren och DO själv att en ny utvärdering
bör göras efter ungefår fem år. Hon anser vidare att den tidigare
nämnda utredningen även bör få i uppdrag att göra en översyn av
lagen mot etnisk diskriminering mot bakgrund av bl.a. de tankar som
förts fram av DO.

Såvitt gäller nämnden mot etnisk diskriminering finns det skäl som
talar för att nämnden skulle kunna avvaras, men DO har uttryckt

1989/90:SfU 18

22

uppfattningen att nämnden utgör ett värdefullt stöd. Statsrådet anför
att verksamheten hos DO alltjämt är relativt sett ny. Den hittillsvarande
verksamheten hos DO har i hög grad präglats av ämbetsinnehavarens
person. Vid skiften på befattningen kan nämnden spela en viktig
roll som stöd för den nye innehavaren och för kontinuiteten i verksamheten.
Statsrådet anser därför att övervägande skäl talar för att inte
nu avveckla nämnden eller förändra dess uppgifter eller sammansättning.
I en framtid bör dock nämnden kunna avvaras som självständig
myndighet.

I motion Sf47 yrkande 6 anför Rune Backlund m.fl. att det är
angeläget att en ny utvärdering av DOs och nämndens verksamhet görs
och att detta bör ske inom en treårsperiod. Motionärerna påpekar även
att behovet av DO och nämnden torde minska om en lagstiftning mot
etnisk diskriminering i arbetslivet införs, och ett ökat kommunalt
ansvar för diskrimineringsfrågor kan avsevärt komma att minska handläggningstiderna
vid DO. Motionärerna begär ett tillkännagivande härom.

I motion Sf52 yrkande 2 begär Erkki Tammenoksa ett tillkännagivande
om att när den föreslagna utredningen om lagstiftning mot
rasistisk verksamhet är klar, vilket torde vara fallet inom ca två år,
skall DOs verksamhet utvärderas igen.

Sten Svensson m.fl. begär i motion Sf46 yrkande 3 ett tillkännagivande
om att nämnden mot etnisk diskriminering bör avskaffas så
snart som möjligt och senast den 31 december 1990.

Utskottet konstaterar att DO under sin korta verksamhetstid dels
har uppnått mycket goda resultat i enskilda ärenden, dels har fatt en
betydelsefull roll i samhällsdebatten. Utskottet delar emellertid statsrådets
uppfattning att den tid utvärderingen avser är alltför kort för att
man skall kunna fatta några närmare beslut om DO-myndighetens
framtida verksamhet. Utskottet tillstyrker därför att en ny utvärdering
görs om några år. I propositionen anges att en sådan utvärdering bör
göras efter ungefår fern år. Utskottet har ingen erinran mot detta, men
regeringen är givetvis oförhindrad att tidigarelägga utredningen om det
finns skäl för detta. Något uttalande med anledning av motionerna
Sf47 yrkande 6 och Sf52 yrkande 2 bör däremot inte göras.

Utskottet har inget att erinra mot den förordade översynen av lagen
mot etnisk diskriminering.

Vad gäller nämnden mot etnisk diskriminering motsätter sig utskottet,
på de skäl som anförts i propositionen, att nämnden avskaffas
redan nu. Utskottet avstyrker därför bifall till motion Sf46 yrkande 3.

Medelsanvisningar

o

E 3. Åtgärder för invandrare

Från anslaget bekostas bidrag till den centrala verksamheten vid invandrarnas
riksorganisationer enligt förordningen (1986:472) om statsbidrag
till invandrarnas riksorganisationer samt till vissa samarbetsorgan
för sådana riksorganisationer.

1989/90:SfU18

23

Bidrag kan också utgå till avgränsade projekt, till viss publikationsverksamhet
som bedrivs av sammanslutningar bland invandrare samt
till åtgärder i opinionspåverkande syfte.

Regeringen har beräknat medelsbehovet för statsbidraget till invandrarnas
riksorganisationer till 12 251 000 kr., varav 471 000 kr. utgör
en uppräkning för att möta kostnadsökningar. Till bidrag till avgränsade
projekt m.m.'har beräknats drygt 8 milj.kr., vilket är en dryg
fördubbling mot föregående år. Av medlen skall 1,5 milj.kr. reserveras
för särskilda insatser i anslutning till FNs kulturårtionde. Invandrarverket
skall kunna ge utrymme också åt projekt som kan utveckla
samverkan med och inom invandrarnas egna organisationer och åt
insatser på ytterligare betydelsefulla områden, t.ex. för flyktingbarn,
invandrarkvinnor, projekt med anknytning till återvandring och stöd
för social verksamhet inom invandrarnas trossamfund. Sammanlagt
föreslås att till anslaget E 3 anvisas ett reservationsanslag på
20 320 000 kr.

Lars Werner m.fl. anser i motion Sf636 att regeringens förslag till
medelsanvisning är otillräckligt. Motionärerna begär i yrkandena 2 —
4 att ytterligare 20,6 milj.kr. skall anvisas till anslaget, varav 5 milj.kr.
till bidrag till den centrala verksamheten vid invandrarnas riksorganisationer,
2 milj.kr. till stöd till verksamhet bland invandrarkvinnor
inom invandrarorganisationerna och 13,6 milj.kr. till bidrag till vissa
avgränsade projekt.

Regeringen har för budgetåret 1990/91 föreslagit en kraftig förstärkning
av medlen under detta anslag, och utskottet tillstyrker denna
förstärkning. Utskottet är emellertid inte berett att förorda någon
ytterligare medelstilldelning. Motion Sf636 yrkandena 2—4 bör därför
avslås.

E 7. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m.

Från anslaget betalas kostnader för ombudsmannen mot etnisk diskriminering
jämte kansli och för nämnden mot etnisk diskriminering.

I proposition 1989/90:86 föreslås ett förslagsanslag på 2 998 000 kr.,
vilket innebär en ökning av medelstilldelningen jämfört med innevarande
budgetår med 655 000 kr, varav 400 000 kr. avser förstärkning
av informations- och utbildningsverksamheten.

I motion Sf46 yrkande 2 av Sten Svensson m.fl. anför motionärerna
att de delar regeringens synpunkter att DO-myndigheten bör behållas.
De anser däremot inte att myndighetens resurser bör ökas utöver vad
som erfordras för de löpande utgifterna. Motionärerna föreslår därför
att till anslaget anvisas 2 498 000 kr., vilket är 500 000 kr. mindre än
vad regeringen föreslagit.

Utskottet anser det värdefullt att DO-myndigheten kan få ekonomiska
möjligheter att genom ytterligare information om sin verksamhet
koncentrera sitt arbete på principiellt viktiga frågor. Med den föreslagna
medelstilldelningen kommer DO även att fa möjlighet att i vissa

1989/90:Sf U18

24

fell anlita utomstående expertis. Utskottet tillstyrker således regeringens
förslag till medelsanvisning och avstyrker bifall till motion Sf46
yrkande 2.

Övrigt

Utskottet har ingen erinran mot vad i övrigt anförts i proposition
1989/90:86.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande målen för invandrarpolitiken

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf47 yrkandena 1 och 2
och 1989/90:Sf623,

res. 1 (c)

2. beträffande information till allmänheten om gällande regler
och bidrag

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf605 yrkande 9,

res. 2 (m)

3. beträffande bosättningslån m.m.

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf610 yrkande 27 i denna
del,

4. beträffande invandrarkvinnornas situation

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf47 yrkande 7,

res. 3 (c)

5. beträffande förbättring av invandrarnas sociala och ekonomiska
situation m.m.

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf49 yrkandena 1—4,

res. 4 (vpk)

6. beträffande undervisningen

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf51 yrkande 4 och
1989/90:Sf603 yrkande 3,

res. 5 (mp)

7. beträffande massmedia

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf603 yrkande 4,

8. beträffande forskning

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf47 yrkande 8 och
1989/90:Sf610 yrkande 27 i denna del,

res. 6 (c)

9. beträffande förbud mot rasistiska organisationer

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf49 yrkande 5,
1989/90:SfS0, 1989/90:Sf51 yrkande 2, !989/90:Sf52 yrkande 1
och 1989/90:Sf603 yrkande 2,

res. 7 (vpk, mp)

10. beträffande utredning om annan lagstiftning mot rasistisk
verksamhet

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf47 yrkande 3 och
1989/90:Sf48 yrkande 1,

res. 8 (c)

1989/90:SfU18

25

11. beträffande utredning om lag mot etnisk diskriminering i
arbetslivet

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf46 yrkande 1,

1989/90:Sf47 yrkande 4, 1989/90:Sf49 yrkande 6, 1989/90:Sf51

yrkande 3 i denna del, 1989/90:Sf261 yrkande 1 och

1989/90:Sf603 yrkande 1,

res. 9 (m)
res. 10 (c)
res. II (vpk)
res. 12 (mp)

12. beträffande grupptalan och skadestånd

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf47 yrkande 5,

1989/90:Sf49 yrkande 7 och 1989/90:Sf51 yrkande 3 i denna del,

res. 13 (m, c)
res. 14 (vpk, mp)

13. beträffande närradion

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf48 yrkande 2,

res. 15 (fp)

14. beträffande invandrare som brottsoffer

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf51 yrkande 5,

15. beträffande ny utvärdering av DO-myndigheten

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf47 yrkande 6 och
1989/90:Sf52 yrkande 2,

16. beträffande avskaffande av nämnden mot etnisk diskriminering att

riksdagen avslår motion 1989/90:Sf46 yrkande 3,

res. 16 (m)

17. beträffande medelsanvisning till åtgärder för invandrare

att riksdagen med bifall till proposition 1989/90:86 och med
anledning av proposition 1989/90:100 samt med avslag på motion
1989/90:Sf636 yrkandena 2—4 till Åtgärder för
invandrare för budgetåret 1990/91 anvisar ett reservationsanslag
på 20 320 000 kr.,

res. 17 (vpk)

18. beträffande medelsanvisning till ombudsmannen mot etnisk
diskriminering m.m.

att riksdagen med bifall till proposition 1989/90:86 och med
anledning av proposition 1989/90:100 samt med avslag på motion
1989/90:Sf46 yrkande 2 till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering
m.m. för budgetåret 1990/91 anvisar ett förslagsanslag
på 2 998 000 kr.,

res. 18 (m)

19. att riksdagen lägger proposition 1989/90:86 i övrigt till
handlingarna.

Stockholm den 3 maj 1990

1989/90:SfU18

26

På social fö rsäkringsutskottets vägnar

1989/90:SfU18

Doris Håvik

Närvarande: Doris Håvik (s), Gullan Lindblad (m), Ulla Johansson (s),
Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c), Lena Öhrsvik (s), Margit
Gennser (m), Nils-Olof Gustafsson (s), Ingegerd Elm (s), Maud Björnemalm
(s), Hans Dau (m), Barbro Sandberg (fp), Rune Backlund (c),
Margo Ingvardsson (vpk), Ragnhild Pohanka (mp), Christina Pettersson
(s) och Arne Mellqvist (s).

Reservationer

1. Målen för invandrarpolitiken (mom. 1)

Karin Israelsson och Rune Backlund (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med "Utskottet
anser" och slutar med "riksdagens åtgärd." bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att arbetslösheten bland utländska medborgare
är dubbelt så hög som bland svenska medborgare och att inslaget av
långtidsarbetslösa är betydligt högre bland utländska medborgare. Utskottet
konstaterar också att en stor andel av invandrareleverna har
behov av extra hjälp i skolan och att invandrarungdomarna i hög
utsträckning har sociala problem. Vidare är beredskapen ute i kommunerna
att ta hand om det stora antalet äldre med invandrarbakgrund
dålig. Dessutom har stödet till invandrarnas organisationer m.m.
urholkats.

Utskottet anser att dessa men även andra brister visar på behovet av
en utvärdering av hur de övergripande målen för invandrarpolitiken
uppfylls inom olika samhällssektorer.

I propositionen anger föredragande statsrådet att hon avser att återkomma
till regeringen under år 1991 med ytterligare överväganden i
frågan om en precisering av begreppet valfrihet som mål för invandrarpolitiken.
Utskottet anser att valfrihetsmålet är av central betydelse
för invandrarnas anpassning till vårt samhälle. Det är därför viktigt att
begreppet valfrihet preciseras, och enligt utskottets mening bör regeringen
snarast återkomma till riksdagen med förslag till sådana preciseringar.

Det anförda bör riksdagen med bifall till motionerna Sf47 yrkandena
1 och 2 och Sf623 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

1. beträffande målen för invandrarpolitiken
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf47 yrkandena
1 och 2 och 1989/90:Sf623 som sin mening ger regeringen till 27

känna vad utskottet anfört,

2. Information till allmänheten om gällande regler
och bidrag (mom. 2)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Hans Dau (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med
"Utskottet konstaterar" och på s. 11 slutar med "inte påkallade." bort
ha följande lydelse:

Främlingsfientlighet beror ofta på bristande kunskaper om faktiska
förhållanden. För att förhindra ökad främlingsfientlighet är det därför
viktigt att allmänheten får korrekt information om t.ex. de bidrag som
utges till flyktingar och andra invandrare. Det anförda bör med bifall
till motion Sfö05 yrkande 9 ges regeringen till känna.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

2. beträffande information till allmänheten om gällande regler
och bidrag

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf605 yrkande 9 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Invandrarkvinnornas situation (mom. 4)

Karin Israelsson och Rune Backlund (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med
"Utskottet konstaterar" och på s. 11 slutar med "inte påkallade." bort
ha följande lydelse:

Invandrarkvinnorna har ofta en mycket utsatt situation. Många
kvinnor är i behov av svenskundervisning och kompletterande skoloch
yrkesutbildning. En förutsättning för att de skall kunna delta i
utbildning och arbetsliv är dock i regel att någon form av barntillsyn
kan erbjudas. Invandrarkvinnornas villkor i det svenska samhället bör
därför särskilt uppmärksammas i en kommande utredning. Vad sålunda
anförts bör med bifall till motion Sf47 yrkande 7 ges regeringen till
känna.

dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

4. beträffande invandrarkvinnornas situation
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf47 yrkande 7 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Förbättring av invandrarnas sociala och
ekonomiska situation m.m. (mom. 5)

Margo Ingvardsson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med
"Utskottet konstaterar" och på s. 11 slutar med "inte påkallade." bort
ha följande lydelse:

Ökade ekonomiska och sociala skillnader mellan olika grupper i
samhället utgör en grogrund för främlingsfientlighet och rasism. Enligt
utskottets mening krävs därför åtgärder som syftar till att förbättra
invandrarnas sociala situation, främja deras sociala rörlighet och bryta

1989/90:SfU18

28

de yrkes- och utbildningsspärrar som bidrar till att hålla invandrarna
kvar inom samhällets lägsta skikt. Vidare krävs åtgärder som syftar till
att öka informationen till det svenska folket om invandringens historiska
orsaker, klassmässiga aspekter och samhällsekonomiska effekter.
Det krävs dessutom åtgärder som främjar allsidiga kontakter och ökar
förståelse och tolerans mellan invandrare och svenskar, t.ex. i form av
projekt av politiska, sociala och kulturella samarrangemang. Det är
också nödvändigt att bemöta rasismen och nationalchauvinismen i en
brett upplagd kampanj och idédebatt. Vi måste få en nationell uppslutning
kring de gemensamma värden som vi har skapat här i landet
såsom medmänsklighet och solidaritet samt frihet, demokrati och
jämlikhet. Regeringen bör återkomma med förslag till åtgärder i de
nämnda avseendena.

Det anförda bör riksdagen med bifall till motion Sf49 yrkandena

1—4 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

5. beträffande förbättring av invandrarnas sociala och ekonomiska
situation m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf49 yrkandena 1 — 4
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Undervisningen (mom. 6)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med
"Utskottet konstaterar" och på s. 11 slutar med "inte påkallade." bort
ha följande lydelse:

För att motverka att invandrarfientlighet ökar i yngre åldersgrupper
är det enligt utskottets mening viktigt att ge såväl svenska barn som
invandrarbarn större kunskaper i bl.a. invandrarfrågor. Historia, geografi,
religion och samhällskunskap är naturliga ämnen för sådan
information. Även s.k. temadagar kan anordnas i dessa frågor. För att
ge den bästa effekten bör invandrarkunskap ingå i den dagliga undervisningen.
Det anförda bör med bifall till motion Sf51 yrkande 4 ges
regeringen till känna.

dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

6. beträffande undervisningen

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf51 yrkande 4 och
med avslag på motion 1989/90:Sf603 yrkande 3 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Forskning (mom. 8)

Karin Israelsson och Rune Backlund (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med
"Utskottet konstaterar" och på s. 11 slutar med "inte påkallade." bort
ha följande lydelse:

1989/90:SfU18

29

Utskottet anser att man inom invandrarforskningen särskilt bör
uppmärksamma invandrarungdomarnas situation och framtida möjligheter
vad gäller utbildning och arbete. Härvid bör även belysas det
system för språkundervisning som tillämpas i dag. Ett annat område
som bör prioriteras inom invandrarforskningen är vad den mångfald
av kultur- och religionsyttringar som nu finns betyder för olika
samhällsområden. Det anförda bör med bifall till motion Sf47 yrkande
8 ges regeringen till känna.

dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

8. beträffande forskning

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf47 yrkande 8 och
med avslag på motion 1989/90:Sf610 yrkande 27 i denna del som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Förbud mot rasistiska organisationer (mom. 9)

Margo Ingvardsson (vpk) och Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med "Vid
riksdagens" och på s. 16 slutar med "likaså avslås." bort ha följande
lydelse:

Sverige har år 1971 tillträtt FNs konvention om avskaffande av alla
former av rasdiskriminering. Vissa ledamöter i FNs rasdiskrimineringskommitté
har riktat kritik mot Sverige för att vi har underlåtit att
lagstifta mot rasistiska organisationer och därför inte uppfyllt våra
åtaganden enligt konventionen. Dessa omständigheter och det förhållandet
att ett förbud i lag mot förekomsten av rasistiska organisationer
skulle utgöra ett viktigt budskap om vilka normer och värderingar
som bör råda i samhället, anser utskottet talar för att en förbudslagstiftning
bör införas. Å andra sidan är föreningsfriheten en grundläggande
demokratisk princip. En obegränsad frihet att bilda sammanslutningar
för rasistiska syften leder emellertid till ofrihet för andra grupper. En
inskränkning i föreningsfriheten vad gäller rasistiska organisationer är
därför nödvändig för att försvara den frihet demokratin vill slå vakt
om. Förbudet bör endast avse sammanslutningar som ägnar sig åt att
förfölja personer på grund av ras, hudfärg eller etniskt ursprung.
Regeringen bör snarast lägga fram förslag till lagstiftning i enlighet
härmed. Det anförda bör med bifall till motionerna Sf49 yrkande 5,
Sf51 yrkande 2 och Sf603 yrkande 2 ges regeringen till känna.

dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

9. beträffande förbud mot rasistiska organisationer

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf49 yrkande 5,
1989/90:Sf51 yrkande 2 och 1989/90:Sf603 yrkande 2 och med
avslag på motionerna 1989/90:Sf50 och 1989/90:Sf52 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

1989/90:SfU 18

30

8. Utredning om annan lagstiftning mot rasistisk
verksamhet (mom. 10)

Karin Israelsson och Rune Backlund (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som börjar med
"Utskottet anser" och slutar med "inte göras." bort ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i propositionen att en förbudslagstiftning
mot rasistiska organisationers existens inte bör införas. Man måste
dock vara uppmärksam på och beredd att vidta åtgärder mot olika slag
av rasism och främlingsfientlighet. Detta bör i första hand ske genom
upplysning och opinionsbildning. En annan möjlighet är att ytterligare
skärpa straffen för brott mot olika former av rasdiskriminerande
yttringar. Sådana åtgärder för att motverka etnisk diskriminering bör
därför övervägas inom den föreslagna utredningen. Vad sålunda anförts
bör med bifall till motion Sf47 yrkande 3 ges regeringen till känna.

dels att moment 10 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

10. beträffande utredning om annan lagstiftning mot rasistisk
verksamhet

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf47 yrkande 3 och
med avslag på motion 1989/90:Sf48 yrkande 1 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. Utredning om lag mot etnisk diskriminering i
arbetslivet (mom. 11)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Hans Dau (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med
"Kommissionen har" och på s. 20 slutar med "yrkande 1." bort ha
följande lydelse:

Utskottet anser att etniska minoriteter redan i dag genom grundlagen
och andra författningar har ett tillräckligt skydd mot diskriminering
på etnisk grund. Mot denna bakgrund bör några ytterligare
överväganden om en lagreglering mot etnisk diskriminering i arbetslivet
inte ske. Det anförda bör riksdagen med bifall till motion Sf46
yrkande 1 ge regeringen till känna.

dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

11. beträffande utredning om lag mot etnisk diskriminering i
arbetslivet

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf46 yrkande 1 och
med avslag på motionerna 1989/90:Sf47 yrkande 4, 1989/90:Sf49
yrkande 6, 1989/90:Sf51 yrkande 3 i denna del, 1989/90:Sf261
yrkande 1 och 1989/90:Sf603 yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

1989/90:SfU18

31

10. Utredning om lag mot etnisk diskriminering i
arbetslivet (mom. 11)

Karin Israelsson och Rune Backlund (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med
"Utskottet finner" och på s. 20 slutar med "yrkande 1." bort ha
följande lydelse:

Utskottet delar regeringens uppfattning att en lagstiftning mot etnisk
diskriminering i arbetslivet bör övervägas på nytt. Enligt utskottets
mening bör straffrättsliga ingripanden undvikas och sanktioner i stället
utgöras av skadestånd. Etnisk diskriminering kan även förekomma på
grund av en myndighets beslut eller ett diskriminerande uppträdande
av en myndighetsperson. Möjligheterna till rättelse är i dessa fell
ganska små, och utskottet anser att det därför finns anledning för den
kommande utredningen att även analysera denna form av diskriminering.
Utskottet utgår vidare från att utredningen blir parlamentariskt
sammansatt. Det anförda bör med bifall till motion Sf47 yrkande 4 ges
regeringen till känna.

dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

11. beträffande utredning om lag mot etnisk diskriminering i
arbetslivet

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf47 yrkande 4 och
med anledning av motionerna 1989/90:Sf49 yrkande 6,
1989/90:Sf51 yrkande 3 i denna del, 1989/90:Sf261 yrkande 1
och 1989/90:Sfö03 yrkande 1 samt med avslag på motion
1989/90:Sf46 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

11. Utredning om lag mot etnisk diskriminering i
arbetslivet (mom. 11)

Margo Ingvardsson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med
"Utskottet finner" och på s. 20 slutar med "yrkande 1." bort ha
följande lydelse:

Enligt utskottets mening förekommer det diskriminering av invandrare
på arbetsmarknaden. Det finns också tydliga tendenser till en
etniskt uppdelad arbetsmarknad. Arbetsmarknadens parter har hittills
inte visat något intresse för att lösa dessa problem, och ett kollektivavtal
skulle dessutom inte täcka hela arbetsmarknaden. Utskottet anser
därför att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med förslag
om lagstiftning mot etnisk diskriminering i arbetslivet. Det lagförslag
som diskrimineringsombudsmannen har lagt fram kan därvid tjäna
som utgångspunkt. Förslaget bör dock kompletteras så att man även
kommer åt indirekt diskriminering. Det är även nödvändigt att en
enskild som för process inte drabbas för hårt av åläggande att betala
motpartens rättegångskostnader. Det anförda bör riksdagen med bifall
till motion Sf49 yrkande 6 som sin mening ge regeringen till känna.

1989/90:SfU18

32

dela att moment 11 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

11. beträffande utredning om lag mot etnisk diskriminering i
arbetslivet

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf49 yrkande 6 och
med anledning av motionerna 1989/90:Sf47 yrkande 4,
1989/90:Sf51 yrkande 3 i denna del, 1989/90:Sf261 yrkande 1
och 1989/90:Sf603 yrkande 1 samt med avslag på motion
1989/90:Sf46 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

12. Utredning om lag mot etnisk diskriminering i
arbetslivet (mom. 11)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med
"Utskottet finner" och på s. 20 slutar med "yrkande 1." bort ha
följande lydelse:

Enligt utskottets mening förekommer det diskriminering av invandrare
på arbetsmarknaden. Det finns också tydliga tendenser till en
gtniskt uppdelad arbetsmarknad. Utskottet anser det därför angeläget
att en lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet införs, och regeringen
bör snarast återkomma till riksdagen med sådant lagförslag.

Vad sålunda anförts bör med bifall till motion Sf51 yrkande 3 i
(lenna del ges regeringen till känna.

dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

11. beträffande utredning om lag mot etnisk diskriminering i
arbetslivet

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf51 yrkande 3 i
denna del och med anledning av motionerna 1989/90:Sf47 yrkande
4, 1989/90:Sf49 yrkande 6, 1989/90:Sf261 yrkande 1 och
1989/90:Sf603 yrkande 1 samt med avslag på motion
1989/90:Sf46 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

13- Grupptalan och skadestånd (mom. 12)

Gullan Lindblad (m), Karin Israelsson (c), Margit Gennser (m), Hans
Dau (m) och Rune Backlund (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med
"Utskottet anser" och slutar med "yrkande 5." bort ha följande lydelse:

I propositionen anförs att möjligheten att införa rätt till grupptalan
och skadestånd vid brottet hets mot folkgrupp bör utredas i ett bredare
sammanhang. Utskottet delar uppfattningen att hets mot folkgrupp
helt naturligt är ett brott som inte en enskild utan endast en grupp
kan utsättas för. Utskottet ifrågasätter dock möjligheten att inom
ramen för vårt straffrättsliga, processrättsliga och skadeståndsrättsliga
system införa en möjlighet till grupptalan. Det anförda bör med bifall
till motion Sf47 yrkande 5 ges regeringen till känna.

1989/90:SfU 18

33

dels att moment 12 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

12. beträffande grupptalan och skadestånd
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf47 yrkande 5 och
med avslag på motionerna 1989/90:Sf49 yrkande 7 och
1989/90:Sf51 yrkande 3 i denna del som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

14. Grupptalan och skadestånd (mom. 12)

Margo Ingvardsson (vpk) och Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med
"Utskottet anser" och slutar med "yrkande 5." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser det mycket angeläget att möjligheten att föra grupptalan
och få rätt till skadestånd vid brottet hets mot folkgrupp införs.
Genom en sådan förändring skulle vi även uppfylla våra åtaganden i
detta avseende enligt FN-konventionen. Det anförda bör med bifall till
motionerna Sf49 yrkande 7 och Sf51 yrkande 3 i denna del ges
regeringen till känna.

dels att moment 12 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

12. beträffande grupptalan och skadestånd

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf49 yrkande 7
och 1989/90:Sf51 yrkande 3 i denna del och med avslag på
motion 1989/90:Sf47 yrkande 5 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

15. Närradion (mom. 13)

Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med
"Utskottet förutsätter" och slutar med "betänkande 1989/90:KrU25."
bort ha följande lydelse:

Den organisation som avstängs från närradiosändning på grund av
att den gjort sig skyldig till hets mot folkgrupp kan med dagens
bestämmelser redan efter ett år börja sända närradioprogram igen. Ett
sätt att försvåra detta kan vara att förstärka närradionämndens befogenheter.
Detta skulle kunna ske genom införandet av en femårsgräns
innan en ny ansökan kan göras. Utskottet anser att även denna fråga
bör omfattas av den fortsatta utredningen om närradion. Det anförda
bör med bifall till motion Sf48 yrkande 2 ges regeringen till känna.

dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

13. beträffande närradion

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf48 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

1989/90:SfU18

34

16. Avskaffande av nämnden mot etnisk
diskriminering (mom. 16)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Hans Dau (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som börjar med "Vad
gäller" och slutar med "yrkande 3." bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening framgår av DO-utredningens betänkande
att nämnden mot etnisk diskriminering kan avskaffas. Utskottet anser
mot denna bakgrund att nämnden bör avskaffas snarast möjligt, och
senast den 31 december 1990. Regeringen bör snarast återkomma med
förslag i enlighet härmed. Det anförda bör riksdagen med bifall till
motion Sf46 yrkande 3 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 16 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

16. beträffande avskaffande av nämnden mot etnisk diskriminering att

riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf46 yrkande 3 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

17. Medelsanvisning till åtgärder för invandrare
(mom. 17)

Margo Ingvardsson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som börjar med
"Regeringen har" och slutar med "därför avslås." bort ha följande
lydelse:

Enligt utskottets mening är det nödvändigt att invandrarorganisationerna
får tillräckligt ekonomiskt stöd så att de kan göra viktiga insatser
för barn, ungdomar och kvinnor i de egna grupperna. Föreningarna
har möjlighet att stärka invandrarungdomarnas och invandrarkvinnornas
identitet och förankring i den egna kultur- och språkgruppen. Det
finns bl.a. ett tydligt behov av stödjande verksamhet för kvinnor bland
de gamla arbetskraftsinvandrarna. Föreningarna har också särskilda
förutsättningar att engagera ungdomar med bristande kunskaper i
svenska språket och svårigheter att utnyttja det svenska fritids- och
kulturutbudet.

Utskottet föreslår att ytterligare 5 milj.kr. anslås för bidrag till den
centrala verksamheten vid invandrarnas riksorganisationer. Vidare bör
2 milj.kr. anslås till verksamhet bland invandrarkvinnor inom invandrarorganisationerna.
Slutligen bör för vissa avgränsade projekt anslås
ytterligare 13,6 milj.kr. Riksdagen bör således med bifall till motion
Sf636 yrkandena 2—4 till Åtgärder för invandrare för budgetåret
1990/91 anvisa ett reservationsanslag på 40 920 000 kr.

dels att moment 17 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

17. beträffande medelsanvisning till åtgärder för invandrare

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf636 yrkandena

2—4 och med anledning av propositionerna 1989/90:86 och
1989/90:100 till Åtgärder för invandrare för budgetåret 1990/91
anvisar ett reservationsanslag på 40 920 000 kr.,

1989/90:SfU18

35

18. Medelsanvisning till ombudsmannen mot etnisk
diskriminering m.m. (mom. 18)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Hans Dau (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med
"Utskottet anser" och på s. 25 slutar med "yrkande 2." bort ha
följande lydelse:

Utskottet anser att DO-myndigheten liksom andra statliga myndigheter
måste begränsa sin volymtillväxt. Myndigheten måste däremot få
sina löpande utgifter täckta. Utskottet föreslår därför att riksdagen med
bifall till motion Sf46 yrkande 2 till Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering m.m. för budgetåret 1990/91 anvisar ett förslagsanslag
på 2 498 000 kr., vilket är 500 000 kr. lägre än vad regeringen
föreslagit.

dels att moment 18 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

18. beträffande medelsanvisning till ombudsmannen mot etnisk
diskriminering m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf46 yrkande 2 och
med anledning av propositionerna 1989/90:86 och 1989/90:100
till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m. för budgetåret
1990/91 anvisar ett förslagsanslag på 2 498 000 kr.,

1989/90:SfU18

36

Innehållsförteckning

Propositionerna 1

Motionerna 2

Utskottet 5

Inledning 5

Målen för invandrarpolitiken 5

Opinionsbildning m.m 7

Förbud mot rasistiska organisationer 11

Gällande lagstiftning mot etnisk diskriminering ... 11

FNs rasdiskrimineringskonvention 11

Propositionen 13

Motioner 14

Utskottet 15

Etnisk diskriminering i arbetslivet 16

Gällande bestämmelser 16

FN-konventionen 17

Propositionen 17

Motioner 19

Utskottet 19

Grupptalan och skadestånd 20

Närradion och dess verksamhet 20

Förbättrad statistik rörande rasistisk brottslighet 21

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) 21

Medelsanvisningar 23

E 3. Åtgärder för invandrare 23

E 7. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering

m.m 24

Övrigt 25

Hemställan 25

1989/90:SfU18

Reservationer 27

1. Målen för invandrarpolitiken (c) 27

2. Information till allmänheten om gällande regler och

bidrag (m) 28

3. Invandrarkvinnornas situation (c) 28

4. Förbättring av invandrarnas sociala och ekonomiska
situation m.m. (vpk) 28

5. Undervisningen (mp) 29

6. Forskning (c) 29

7. Förbud mot rasistiska organisationer (vpk, mp) 30

8. Utredning om annan lagstiftning mot rasistisk verksamhet
(c) 31

9. Utredning om lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet
(m) 31

10. Utredning om lag mot etnisk diskriminering i
arbetslivet (c) 32

11. Utredning om lag mot etnisk diskriminering i ^

arbetslivet (vpk) 32

12. Utredning om lag mot etnisk, diskriminering i 1989/90:SfU18

arbetslivet (mp) 33

13. Grupptalan och skadestånd (m, c) 33

14. Grupptalan och skadestånd (vpk, mp) 34

15. Närradion (fp) 34

16. Avskaffande av nämnden mot etnisk diskriminering
(m) 35

17. Medelsanvisning till åtgärder för invandrare (vpk) . . 35

18. Medelsanvisning till ombudsmannen mot etnisk
diskriminering m.m. (m) 36

38

b 96631, Stockholm 1990