Socialförsäkringsutskottets
betänkande
1989/90:SfU16

m I r*-i 1989/90

Flyktingpolitiken SfU16

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande regeringens skrivelse
1989/90:68 om invandrar- och flyktingpolitiken jämte motioner med
inriktning främst på flyktingsituationen i världen, det internationella
flyktingpolitiska arbetet och Sveriges roll i detta samt den svenska
utlänningslagstiftningen med undantag för vissa frågor om tvångsmedel.

Skrivelsen

Genom regeringens skrivelse 1989/90:68 om invandrar- och flyktingpolitiken
bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad statsrådet Maj-Lis
Lööw anfört om invandrar- och flyktingpolitiken.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av skrivelsen

1989/90:Sf35 av Maria Leissner m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om redovisningen av undantagen från inskränkningarna
med anledning av tillämpningen av 3 kap. 4 § andra stycket i
utlänningslagen.

1989/90:Sf36 av Berit Löfstedt m.fl. (s) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om asylrätt för krigsvägrare.

1989/90:Sf37 av Ragnhild Pohanka och Eva Goés (båda mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den i
FN bör verka för en översyn av Genévekonventionen och tilläggsprotokollet
av år 1967 i enlighet med vad i motionen angivits,

1

1 Riksdagen 1989/90. 11 sami. Nr 16

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om s.k. uppskjuten invandrarprövning och tvåårsregeln,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna behovet av
förslag till lagändring så att den viseringspraxis, som SIVs styrelse
beslutade 1987, upphävs,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts angående Sveriges agerande i Europarådet och FN i
flyktingfrågor.

1989/90:Sf38 av Kerstin Ekman (fp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att
Sverige skall söka medlemskap i IOM.

1989/90:Sf39 av Rune Backlund m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
tillsättandet av en kommission för att utforma den framtida flyktingoch
invandrarpolitiken.

Yrkande 2 i motion 1989/90:Sf35 behandlas i utskottets betänkande
1989/90:SfU19, yrkande 1 i motion 1989/90:Sf36 behandlas i utskottets
betänkande 1989/90:SfU17 och yrkande 5 i motion 1989/90:Sf37 behandlas
i utskottets betänkande 1989/90:SfU25.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden
1989/90

1989/90:Sf505 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om visum för gästforskare och gäststudenter.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ub803.

1989/90:Sf602 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvisning
av utländska medborgare som gjort sig skyldiga till brott.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju802.

1989/90:Sf605 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om åtgärder mot
dokumentlösheten i enlighet med vad i motionen anförts,

3. att riksdagen hos regeringen begär att i Nordiska rådet tas initiativ
till en harmoniserad flyktinglagstiftning,

4. att riksdagen hos regeringen begär att den initierar en alleuropeisk
konferens i flyktingfrågor i enlighet med vad i motionen anförts.

1989/90:Sf606 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen
beslutar avskaffa den s.k. tvåårsregeln för utvisning av misshandlade
invandrarkvinnor.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:So212.

1989/90:Sf607 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
översyn av tvåårsregeln vid invandrarprövning.

1989/90: SfU 16

2

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju607.

1989/90:Sf608 av Birgit Henriksson (m) vari yrkas att riksdagen ger
regeringen i uppdrag att verka för att stöd skall ges till de av svenska
företag anställda Hongkong-kineserna i enlighet med vad i motionen
anförts.

1989/90:Sf610 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en ny europeisk flyktingpolitik,

3. att riksdagen beslutar om sådan ändring av utlänningslagen att
människor som kan åberopa flyktingliknande skäl inte kan avvisas om
inte "synnerliga skäl" föreligger,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts beträffande visumkrav för asylsökande,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om offentligt biträde till
asylsökande i enlighet med vad i motionen anförts,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om advokatjour,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att ansvaret för utredningarna bör flyttas från
polisen till invandrarverket,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om systemet med att flygbolag och rederier fatt
ansvar för att kontrollera resedokumenten,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om möjlighet att stämpla uppehållstillstånd i resedokumenten,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en översyn av förtroendeläkarinstitutet,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om möjligheter att lämna landet under värdiga
former,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om uppföljning av avvisade flyktingar,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige skall söka medlemskap i Intergovernmental
Organization for Migration (IOM),

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts angående bättre utredningar av barnens situation i
asylärenden.

1989/90:Sf612 av Sten Andersson i Malmö (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
straff för att försvåra eller omöjliggöra utvisning.

1989/90:Sf614 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till lagändring så att utländska medborgare
som gifter sig med svenska medborgare eller med personer som har
rätt att vistas i landet får permanent uppehållstillstånd vid äktenskapets
ingående.

1989/90:SfU16

3

1989/90:Sf615 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
dokumentlösheten i sig ej skall minska den asylsökandes möjligheter
att få asyl,

3. att riksdagen beslutar att civilpersoner skall vara de som den
asylsökande möts av vid gränsen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den
asylsökande inför den första utredningen bör få tillgång till tolk och
offentligt biträde,

5. att riksdagen beslutar att ett joursystem för jurister upprättas,

6. att riksdagen beslutar att tolksystemet ses över och kompletteras,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en
närstående och/eller frivillig representant bör erbjudas närvara och att
bandupptagning bör ske vid alla asylutredningar,

8. att riksdagen beslutar att rättshjälpsnämnderna har beslutanderätten
i rättshjälpsfrågor,

9. att riksdagen beslutar att ingen anteckning om osäker identitet
skall göras i resedokumenten,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att inga
utvisningar bör ske, innan beslut vunnit laga kraft,

11. att riksdagen beslutar att verkställighet inhiberas vid överklagande
av beslut,

12. att riksdagen beslutar upphäva beslutet av den 14 december 1989
om ändrade asylregler,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
särskild hänsyn bör tas till barnens behov av asyl,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att barn
skall förhöras av därtill utbildad personal,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att vid
beslut om asyl bör i tveksamma fell, speciellt då det gäller barn, hellre
frias än fållas,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ett
antal asylnämnder inrättas vid de stora flyktingslussarna i Sverige,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
"sexualpolitiska" flyktingar från sådana länder där de hotas av dödsstraff
eller kriminaliseras beviljas asyl i Sverige.

1989/90:Sf617 av Erkki Tammenoksa (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
insatser inom invandrarpolitiken.

1989/90:Sf618 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om riktlinjer för flyktingpolitiken,

3. att riksdagen hos regeringen begär initiativ för att åstadkomma ett
samordnat europeiskt ansvarstagande för flyktingproblemet i enlighet
med vad som anförts i motionen,

1989/90:Sf U16

4

4. att riksdagen beslutar att avskaffa bestämmelsen i 3 kap. 4 § andra
stycket 2 utlänningslagen om särskilda skäl att inte bevilja asyl och att
bestämmelsen i 3 kap. 4 § andra stycket 1 om synnerliga skäl skall
gälla även för den som omfattas av 3 kap. 1 § 2 och 3,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
regeringsbeslutet den 14 december 1989 att bevilja asyl endast till
asylsökande som uppfyller kraven enligt FNs flyktingkonvention och
till dem som i övrigt har särskilt starka skyddsbehov omedelbart bör
återtas,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om retroaktiviteten i regeringsbeslutet den 14 december
1989 om inskränkningar i asylrätten,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om inrättande av en advokatjour,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av beslutsmotiveringar i asylärenden,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om beviljande av besöksviseringar.

1989/90:Sf624 av Inger Schörling och Ragnhild Pohanka (mp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om organisation av flyktinguppföljning.

1989/90:Sf626 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av att en omprövning snarast sker av

regeringens beslut den 14 december 1989,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

UNHCRs rekommendationer beträffande dokumentlöshet i sin helhet
skall vara vägledande för tillämpningen av utlänningslagen samt att
UNHCR får förstärkta resurser till sin verksamhet i enlighet med vad
som i motionen anförts,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

åtgärder bör vidtas för att rättshjälpsjour för asylsökande snarast inrättas
genom överenskommelse mellan SIV och Sveriges Advokatsamfund
i enlighet med vad som i motionen anförts,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att förslag
till frivilligt återvändarprogram för flyktingar snarast föreläggs riksdagen
i enlighet med vad som i motionen anförts,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

överklagningsmöjligheterna i utlänningsärenden utreds i enlighet med

vad som i motionen anförts,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en
allsidigt sammansatt kommitté snarast bör tillsättas för att göra en
översyn av flykting- och invandrarpolitiken i enlighet med vad som i
motionen anförts.

1989/90:Sf627 av Maria Leissner och Barbro Westerholm (fp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om asyl för homosexuella flyktingar.

1989/90:SfU 16

5

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:A607.

1989/90: SfU 16

1989/90:Sf628 av Eva Goés m.fl. (mp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om besked om permanent uppehållstillstånd,

3. att riksdagen hos regeringen begär att den omedelbart upphäver
tillämpningen av undantagsklausulen och retroaktiviteten av densamma.

1989/90:Sf635 av Erling Bager (fp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om asylrätt
för krigsvägrare.

1989/90:Sf638 av Pär Granstedt och Rune Backlund (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige bör
ansöka om medlemskap i IOM.

1989/90:Sf641 av Krister Skånberg och Ragnhild Pohanka (mp) vari
yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om asylrätten,

2. att riksdagen, vid avslag på punkt 1, beslutar ersätta uttrycket
särskilda skäl med synnerliga skäl i 3 kap. 4 § 2 utlänningslagen.

1989/90:Sf643 av Åsa Domeij m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att alla
visumtvång till Sverige avskaffas,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i utlänningslagen
så att rätten att uppehålla sig i Sverige som turist utökas till
sex månader.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:U547.

1989/90:Sf645 av Kent Lundgren och Anita Stenberg (mp) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av utlänningslagen
i enlighet med motionen vad gäller utländska medborgares rätt att
fa stanna i Sverige.

Utskottsutfrågning

Utskottet har den 20 mars 1990 hållit en offentlig utfrågning om
invandrar- och flyktingpolitiken. Vad som förekommit vid utfrågningen
framgår av bilaga till betänkandet.

6

Utskottet

1989/90:SfU16

Inledning

Regeringen redovisar i sin skrivelse den svenska invandrar-, invandrings-
och flyktingpolitiken, invandringen till Sverige av utlänningar
med viss tonvikt på flyktingar och asylsökande samt det kommunala
flyktingmottagandet. Redovisningen avser i huvudsak budgetåret
1988/89 samt i vissa avseenden andra halvåret av år 1989. Vidare
beskrivs migrations- och flyktingsituationen i världen samt det internationella
migrations- och flyktingpolitiska arbetet och Sveriges roll i
detta.

I regeringens skrivelse görs skillnad mellan flyktingpolitik, invandringspolitik
och invandrarpolitik.

Huvudelementen i den svenska flyktingpolitiken utgörs av
-internationellt agerande för att bidra till att internationella konflikter
motverkas eller löses och för att upprätthålla respekten för
mänskliga rättigheter,

-ekonomiskt stöd till organisationer som bedriver flyktingarbete utanför
Sverige,

-internationellt samarbete för en solidarisk ansvarsfördelning och för
ett stärkande av flyktingars rättsliga skydd,

-överföring till Sverige av särskilt utsatta personer som behöver en
säker fristad undan förföljelse,

- mottagande av flyktingar i Sverige enligt en asyllagstiftning som i
vissa avseenden ger med flyktingar jämförbara grupper ett starkare
skydd än vad 1951 års flyktingkonvention stadgar,

-ett av staten finansierat kommunalt mottagande för flyktingar m.fl.,
vilket syftar till att främja deras möjligheter att finna sig till rätta i
det svenska samhället,

-olika särskilda insatser, bl.a. opinionsbildande verksamhet, för att
förbättra flyktingars och jämförbara gruppers situation och möjligheter
till integration i Sverige,

-stöd till flyktingar som frivilligt vill lämna Sverige för att bosätta sig
i hemlandet eller annat land.

Med invandringspolitik avses enligt skrivelsen de principer och bestämmelser
som reglerar vilka utlänningar som skall få tillstånd att
bosätta sig i Sverige.

Invandrarpolitiken omfattar sådana åtgärder som samhället vidtar för
att underlätta invandrares, inklusive flyktingars, introduktion och integrering
i det svenska samhället.

Den svenska invandringen är sedan år 1967 reglerad för utomnordiska
medborgare. De nuvarande riktlinjerna för invandrings- och
flyktingpolitiken lades fast av riksdagen år 1979 (prop. 1978/79:100,
bil. 15, AU 22, rskr. 230) och konfirmerades vid 1983/84 års riksmöte
(prop. 1983/84:144, SfU 30, rskr. 410). Invandringen har under de

7

senaste åren huvudsakligen varit en flyktinginvandring. Uppehålls- och
arbetstillstånd av rena arbetsmarknadsskäl beviljas i princip bara om
arbetskraftsbehovet inte kan tillgodoses inom Sverige.

Målen för invandrarpolitiken antogs av riksdagen år 1975 och
sammanfattas i begreppen jämlikhet, valfrihet och samverkan. År 1986
festslogs att dessa övergripande mål alltjämt skall gälla (prop.
1985/86:98, SfU 20, rskr. 301). Målen syftar till lika rättigheter och
möjligheter för invandrare i förhållande till den övriga befolkningen.
De skall också leda till respekt för den enskildes identitet och integritet,
möjligheter att utveckla det egna kulturarvet inom ramen för de
grundläggande normer som i Sverige gäller för mänsklig samlevnad
samt ömsesidig tolerans, solidaritet och gemenskap mellan människor
av olika ursprung.

År 1987 inleddes ett översynsarbete av invandrar- och flyktingpolitiken
med primärt syfte att radikalt förkorta handläggningstiderna i utlänningsärenden.
Detta arbete har lett till en ny utlänningslag, nya rutiner
för handläggningen av asylärenden, en ny organisation av statens
invandrarverk och en ny ordning för bistånd åt asylsökande under
väntetiden. Genom den nya utlänningslagen (prop. 1988/89:86, SfU19
och SfU22, rskr. 325), som gäller fr.o.m. den 1 juli 1989, har främst
införts vissa ändrade handläggningsregler för asylärenden. Vissa bestämmelser
om tvångsmedel mot utlänning — kroppsvisitation och
förvar — vilar dock under minst ett år.

Nu gällande system för mottagande av asylsökande och flyktingar i
Sverige, som i sina huvuddrag gäller sedan den 1 januari 1985 (prop.
1983/84:124, SfU 27, rskr. 295), innebär bl.a. att statens invandrarverk
har ansvaret för överföring och mottagande av flyktingar i Sverige och
har i uppdrag att träffe överenskommelser med kommuner om mottagande
av asylsökande och flyktingar mot statlig ersättning. Regeringen
har nyligen lagt fram förslag till samordnat flyktingmottagande och
nytt system för ersättning till kommunerna för flyktingmottagandet
(prop. 1989/90:105, SfU21) och om reformerad svenskundervisning för
vuxna invandrare (prop. 1989/90:102, UbU27). Förslagen är delar av
ett samlat reformprogram med syfte att underlätta för främst flyktingar
att så snart som möjligt få en fast förankring i svenskt arbets- och
samhällsliv och därmed minska deras beroende av samhällets stöd. I
programmet ingår även målinriktad prioritering inom arbetsmarknadsverket
av tidiga insatser till förmån för flyktingar och andra invandrare
(se 1989/90:AU 11). Regeringen har vidare lagt fram förslag till åtgärder
mot etnisk diskriminering m.m. (prop. 1989/90:86, SfU 18).

Inom regeringskansliet förbereds för närvarande en översyn av den
nuvarande flykting- och invandrarpolitiken. En arbetsgrupp inom
arbetsmarknadsdepartementet har utformat en idéskiss till en sammanhållen
flykting- och immigrationspolitik. I idéskissen betonas särskilt
sambandet mellan bistånds-, flykting- och utrikespolitik samt behovet
av en helhetssyn och att frågorna ses i ett längre perspektiv. I skissen
anges att en mer solidarisk flykting- och invandringspolitik bör innehålla
följande.

1989/90:SfU16

8

-Flykting-, migrations-, bistånds- och utrikespolitiken måste integreras
bättre. Rätt till asyl, mottagande av flyktingar, stöd till kampen
för mänskliga rättigheter, stöd till flyktingmottagande länder eller
regioner är olika delar av integrerade reaktioner på ett bakomliggande
problem.

-Insatser för att öka valfriheten bör ingå. Därmed förebyggs på sikt
massmigrationsrörelser och skapas hållbara levnadsmöjligheter i
hemländerna/regionerna.

-De ekonomiska resurserna för flyktingmottagande bör omfördelas
till förmån för insatser i fattigare länder och till insatser för återvandring.

- Inom ramen för utvecklingsbiståndet bör man verka för ett närmande
mellan utvecklings- och flyktingbistånd, med hänsyn tagen till
migrationsperspektivet och fortsatt stöd till en bärkraftig social och
ekonomisk utveckling och för ökad demokrati, bättre miljö och för
fredsbefrämjande insatser.

-En tydligare politik för återvandring som en del av en integrerad
flyktingpolitik måste utarbetas — både avseende återvandring och
reintegration av stora flyktinggrupper i tredje världen och för mindre
grupper och individer från den industrialiserade världen. 1 det
sammanhanget måste UNHCRs mandat med avseende på återvandrare
klargöras, likaså bör UNHCRs och IOMs resp. roller och samarbete
bli föremål för diskussioner. Man bör internationellt verka för
en solidarisk ansvarsfördelning och stärka flyktingarnas rättsliga och
fysiska skydds- och säkerhetssituation inkl. behovet av en samordnad
och vidgad definition av vilka som får stanna utan att definieras som
flyktingar.

-Man bör internationellt verka för att stärka enskilda länders och
organisationers arbete med flyktingfrågor och därvid verka för integrerade
lösningar baserade på en analys av helheter och undvika
kortsiktiga dellösningar.

-Man bör arbeta för en bättre samordnad nordisk och europeisk
flyktingpolitik. Denna bör bl.a. på ett rimligt sätt fördela ansvaret
mellan länderna och ge dem som får stanna ett anständigt mottagande.
Den skall också innehålla kraftigt ökat utrymme att ta emot,
genom kvoter, flyktingar och andra personer som är i behov av
fristad.

-Man bör arbeta för att det internationella samfundet förstärker sina
insatser för s.k. internflyktingar.

Avsikten är att idéskissen tillsammans med reaktioner och synpunkter
på skissen skall utgöra underlag för en mera fullständig utredning.
En sådan beräknas bli tillsatt före sommaren. I utredningen avses ingå
representanter för bl.a. Svenska kommunförbundet och frivilligorganisationer.
Målsättningen är att utredningen skall vara klar till årsskiftet.

Utskottet har nyligen i skilda betänkanden behandlat olika frågor
inom invandrar- och flyktingpolitiken. I SfU17 behandlas främst statens
invandrarverk och dess organisation. Det kommunala flyktingmottagandet
och ersättningen till kommunerna behandlas i SfU21. I
SfU18 behandlas åtgärder mot etnisk diskriminering. Frågor om för -

1989/90:SfU16

9

läggningsverksamheten tas upp i utskottets betänkande SfU25. I detta
betänkande, SfU16, behandlas företrädesvis flyktingsituationen i världen
samt det internationella flyktingpolitiska arbetet och Sveriges roll i
detta. Frågor som har avseende på den nya utlänningslagen, som
trädde i kraft den 1 juli 1989, behandlas också i detta betänkande.
Samtidigt behandlar utskottet i SfU19 de förslag till ny lagstiftning om
vissa tvångsåtgärder i utlänningsärenden — kroppsvisitation och förvar
— som vilar jämlikt 2 kap. 12 § tredje stycket regeringsformen sedan
föregående års riksmöte. Utskottet har vidare den 20 mars 1990 hållit
en offentlig utfrågning om invandrar- och flyktingpolitiken.

Utskottet behandlar i detta sammanhang tre motioner om mer övergripande
frågor inom invandrar- och flyktingpolitiken.

I motion Sf39 anför Rune Backlund m.fl. att samhällets organisation
för att ta emot, utreda och slussa ut flyktingar i samhället under det
senaste årtiondet ständigt varit dimensionerat för ett antal asylsökande
som underskattats. Detta har skapat många problem inom flyktingpolitiken
med bl.a. långa väntetider i asylärenden och långa vistelsetider på
förläggningarna. Kostnaderna för flyktingmottagandet har också ökat
brant. Det har enligt motionärerna under det gångna året blivit allt
tydligare att kommunerna och staten har haft olika ambitionsnivåer
för hur många flyktingar vårt land kan ta emot. Motionärerna anser
att den obalans som uppstått mellan statens mottagning av asylsökande
och kommunernas förmåga och vilja att slussa ut flyktingar i samhället
är oroande, och de begär att en kommission tillsätts för att mera
långsiktigt utforma den framtida flykting- och invandrarpolitiken. I
kommissionen bör enligt motionärerna såväl rikspolitiska som kommunpolitiska
intressen vara representerade.

Hans Göran Franck m.fl. begär i motion Sf626 yrkande 9 att en
allsidigt sammansatt kommitté snarast tillsätts för att göra en översyn
av flykting- och invandrarpolitiken. I motionen nämns särskilt behovet
av en utvärdering av invandrarpolitiken, invandrarverkets roll som
beslutsfattare i asylärenden och program för återvändare. Motionärerna
begär vidare i yrkande 6 att ett förslag till frivilligt återvändarprogram
för flyktingar snarast föreläggs riksdagen.

Slutligen begär Erkki Tammenoksa i motion Sf617 ett tillkännagivande
om behovet av insatser inom invandrarpolitiken. Särskilt nämns
i motionen behovet av arbetsmarknadsåtgärder i stället för utgivande
av socialbidrag och förbättrad information till invandrare om svensk
arbetsmarknad samt behovet av en kvot för utomnordisk arbetskraftsinvandring
och av en höjd flyktingkvot.

Som ovan angivits skall den redovisade idéskissen leda till en
grundlig utredning syftande till en sammanhållen och långsiktig flykting-
och invandrarpolitik. Denna utredning kommer enligt vad som
nu kan bedömas att omfatta frågan om vilka personer som skall tas
emot i Sverige och i vilken omfattning detta kan ske, ävensom återvandrarfrågor.
Utskottet anser därför att det inte finns någon anledning
till tillkännagivanden i frågan. Vad gäller det i motion Sf617 påtalade
behovet av arbetsmarknadsåtgärder vill utskottet hänvisa till det på -

1989/90:SfU 16

10

gående reformarbetet som syftar till att underlätta för främst flyktingar
att komma ut på arbetsmarknaden och minska deras beroende av
samhällets stöd. Med hänvisning till det anförda anser utskottet att
någon riksdagens åtgärd med anledning av motionerna Sf39, Sf617 och
Sf626 yrkandena 6 och 9 inte är påkallad.

Flyktingsituationen i världen

I skrivelsen redovisas att det under åttiotalet har skett en betydande
ökning av migrationen i världen, från syd till nord. Denna rörelse
kommer med all sannolikhet att fortsätta. En betydande del av migrationen
är av flyktingkaraktär men en stor del är snarare ekonomiskt
och/eller humanitärt betingad. Till ökningen bidrar det faktum att
avstånden i världen minskar i takt med att den internationella kommunikationen
ökar. En ytterligare bidragande orsak är de många
naturkatastrofer som inträffar, framför allt i den tredje världens fattiga
länder. Den snabba takten i demokratiseringsutvecklingen i Östeuropa
har också lett till relativt sett stora befolkningsrörelser.

I skrivelsen anges att den överväldigande majoriteten av världens
flyktingar kommer från och finns i de fattiga länderna i tredje världen.
Även om beräkningarna av antalet flyktingar i världen varierar dels på
grund av osäkerhet i fråga om befolkningsstatistik, folkräkning, mottagarländernas
statistik m.m., dels på vilket flyktingbegrepp som används,
är en vedertagen uppskattning av nuläget att det totala antalet
flyktingar är 15 miljoner.

Som flykting anses enligt 1951 års FN-konvention om flyktingar
med tilläggsprotokoll år 1967 den som hyser välgrundad fruktan för
förföljelse på grund av sin ras, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp
eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning
och som därför har flytt från sitt hemland eller är förhindrad att
återvända dit. Konventionen avsåg från början endast dem som blivit
flyktingar på grund av händelser som inträffat före år 1951 antingen "i
Europa" eller "i Europa eller annorstädes", och de fördragssiutande
staterna kunde välja ettdera av dessa alternativ. Genom tilläggsprotokollet
upphävdes den tidsmässiga och geografiska begränsningen, men
stater som anslutit sig till konventionen med geografisk begränsning
till Europa kunde vidhålla den. För närvarande är det endast fyra
stater som har kvar den nämnda begränsningen till Europa.

Den s.k. OAU-konventionen eller afrikanska flyktingkonventionen
har ett vidare flyktingbegrepp. Som flykting räknas även den som
tvingats lämna sitt hemland på grund av yttre aggression, ockupation,
utländskt inflytande i landet eller på grund av händelse som allvarligt
stört den allmänna ordningen i hela landet eller i en del därav.

Vidare förekommer i ett stort antal länder interna flyktingar, s.k.
displaced persons, vilka inte korsat någon nationsgräns och som inte
kommer med i officiell statistik. Antalet interna flyktingar i världen
uppskattas till nära 15 miljoner människor.

Den största enskilda flyktinggruppen i världen är fortfarande de mer
än 5 miljoner afghanska flyktingarna, varav ca 3 miljoner finns i

1989/90:Sf U16

11

Pakistan och drygt 2 miljoner tagits emot i Iran. Återvandringen har
varit mycket begränsad. Stora flyktingproblem finns också i Sydostasien,
där ca 160 000 flyktingar från Vietnam, Laos och Kambodja finns i
läger i olika länder under UNHCRs mandat. Vid en internationell
konferens i juni 1989 har antagits ett särskilt handlingsprogram för
Indokinaflyktingarna. I gränsområdet mellan Kambodja och Thailand
finns dessutom mer än 300 000 kambodjanska flyktingar, som inte är
under UNHCRs mandat. En stor flyktinggrupp är vidare tamilerna,
och en ny grupp är de kineser som antingen lyckats fly landet efter
massakern i Peking eller som redan befann sig utanför Kina och inte
vågar återvända.

Det äldsta fortfarande olösta och aktiva flyktingproblemet i världen
är det palestinska. Palestinierna utgör den största enskilda flyktinggruppen
i Mellersta Östern med mer än 2 miljoner människor registrerade
som hjälpbehövande flyktingar hos UNWRA. Det totala antalet
palestinska flyktingar är dock ännu större. Sönderfallet av den
libanesiska staten har även medfört att många människor flytt landet.

Strömmen av flyktingar från Iran har minskat något. I gengäld har
situationen i Irak lett till en ökning av antalet flyktingar av kurdiskt
ursprung. Det finns ett stort antal irakiska kurdiska flyktingar i Iran,
och i Turkiet finns ca 30 000 irakiska kurder fördelade på tre olika
läger.

Antalet flyktingar i Afrika uppskattas till omkring 5 miljoner. Till
detta kommer ca 5 miljoner angoleser och mo$ambikier, som är
flyktingar i sina egna länder. De största enskilda flyktinggrupperna
finns fortfarande i Etiopien, Sudan och Somalia. Ett nytt problem är
uppkomsten av flyktingar från Mauretanien resp. Senegal till följd av
konflikter inom och mellan dessa länder.

Situationen i Sydamerika är enligt skrivelsen fortsatt övervägande
positiv, medan situationen i Colombia är stadigt sämre. Den stora
koncentrationen av flyktingar finns fortfarande i Centralamerika. Av
totalt mer än 2 miljoner flyktingar och hemlösa i olika länder i
Centralamerika betraktas bortemot 500 000 som flyktingar i formell
bemärkelse. En centralamerikansk konferens anordnades i maj 1989
av UNHCR i samarbete med de centralamerikanska regeringarna.
Konferensen antog ett aktionsprogram innehållande en mängd olika
projekt riktade till flyktingar och återvandrare.

Under år 1986 uppskattades antalet asylsökande i Europa till ca
204 000, under år 1987 till ca 188 000 och under år 1988 till ca
237 000. För år 1989 räknar man med den förmodligen högsta siffran
sedan andra världskriget. En stor andel asylsökande har fortsättningsvis
anlänt utan dokument eller med falska sådana. Det anses också allmänt
bland de europeiska staterna att en stor del av de asylsökande
saknar flyktingskäl och ofta inte är i egentligt behov av skydd. Detta
har medfört att i genomsnitt mindre än 20 % av de asylsökande i
Europa fatt uppehållstillstånd, medan motsvarande siffra i Sverige varit
80 %.

1989/90: SfU 16

12

Av de asylsökande i Europa år 1988 (totalt 237 000 personer)
anlände 103 076 till Förbundsrepubliken Tyskland — nära en dubblering
jämfört med året innan, 34 363 till Frankrike, 7 486 till Nederländerna,
15 790 till Österrike, 16 726 till Schweiz och ca 4 800 till
Belgien. Under året blev också Ungern ett stort mottagarland av
flyktingar, framför allt från Rumänien. Över 20 000 personer togs
emot. Vad gäller de nordiska länderna har under år 1988 ca 19 600
sökt asyl i Sverige, 4 668 i Danmark — jämfört med 2 100 året innan
— och (budgetåret 1988/89) 4 502 i Norge, vilket är en halvering
jämfört med föregående budgetår. Endast ett fåtal personer sökte asyl i
Finland.

Under våren och sommaren 1989 kunde en markant uppgång av
antalet asylsökande från Östeuropa konstateras, och den fortsatta utvecklingen
där kommer att ha ett mycket stort inflytande på utvecklingen
av situationen avseende asylsökande och flyktingar i Europa.

Det internationella flyktingarbetet och Sveriges roll

I skrivelsen framhålls att regeringens grundläggande inställning är att
flyktingfrågorna endast kan lösas genom ett aktivt internationellt samarbete.
Bevakningen av den internationella utvecklingen på området
har därför varit intensiv, och Sverige har både politiskt och genom
biståndsinsatser kunnat reagera på nya och/eller förvärrade flyktingsituationer.
Det totala svenska biståndet riktat till flyktingar och katastrofer
som skapar flyktingliknande situationer har ökat. Under år
1989 var Sveriges samlade bidrag till flyktingar och hemlösa världen
över (utanför Sverige) över 1 miljard kronor. Härav utgjorde bidraget
till UNHCR 120 milj. kr. och bidraget till UNWRA 100 milj. kr.

På det internationella planet har Sverige fortsatt att spela en aktiv
roll inom de främst berörda organen, särskilt UNHCR. Försöken att
utveckla ett konstruktivt samarbete kring bl.a. behandlingen av asylsökande
och mottagandet av flyktingar med ett antal andra industrialiserade
länder har fortsatt och utvecklats i positiv riktning. Grunden för
Sveriges agerande är en strävan att fortsätta en generös och solidarisk
flyktingpolitik. Våra reella möjligheter att påverka andra länder i en
sådan riktning har dock visat sig begränsade.

Inom Europarådet bedrivs ett omfattande arbete som tar sikte på
dels att säkerställa och stärka skyddet för flyktingar, dels samverkan
kring integrationsaspekter på invandringen till och inom Europa.
Invandrings- och flyktingpolitiska aspekter har under år 1989 även
varit aktuella i de samtal som förts mellan EG och EFTA. I skrivelsen
anges att regeringen lägger stor vikt vid det arbete som görs inom
ramen för konsultationer mellan ett antal västeuropeiska länder, Australien,
Canada och UNHCR. Initiativet till detta forum togs av
Sverige i nära samarbete med UNHCR i slutet av år 1985.

Det nordiska samarbetet i flyktingfrågor förekommer på skilda nivåer
och i flera olika samarbetsorgan. På regeringsnivå bedrivs arbetet
företrädesvis i den på svenskt initiativ bildade nordiska samrådsgruppen
för flyktingfrågor.

1989/90:SfU16

13

Av de internationella frivilliga organisationer som mottar svenskt
stöd kan framför allt nämnas Internationella rödakorskommittén
(ICRC), Kyrkornas världsråd (WCC) och World University Service
(WUS).

Frågor kring flyktingmottagandet i Europa tas upp i fyra motioner.

1 motion Sf605 anför Carl Bildt m.fl. att flyktingfrågorna är ett
internationellt problem. I Västeuropa saknas emellertid en gemensam
syn på flyktingpolitiken. Regler och bedömningsgrunder skiljer sig
från land till land. Motionärerna anser att i vart fall de nordiska
länderna bör harmonisera flyktinglagstiftningen och begär att Sverige
tar initiativ till detta i Nordiska rådet (yrkande 3). En harmoniserad
flyktingpolitik bör dock eftersträvas även med andra länder. Detta är
särskilt viktigt med tanke på det integrationsarbete som pågår inom
EG. Motionärerna begär därför även att Sverige initierar en alleuropeisk
konferens i syfte att harmonisera flyktinglagstiftningen i Europas
samtliga stater (yrkande 4).

I motion SfölO av Bengt Westerberg m.fl. påpekas att regeringarna i
Europa vidtar åtgärder för att begränsa asylinvandringen till sitt land.
En åtstramning i ett land ökar trycket av asylsökande på grannlandet,
som i sin tur genast inför liknande åtgärder. Ett gemensamt europeiskt
ansvarstagande skulle i stället underlätta för varje land att föra en
generös flyktingpolitik i vetskap om att detta ansvar delas mellan
länderna i Västeuropa. Sverige måste därför utnyttja internationella
fora för att påverka övriga västeuropeiska stater att åter föra en mer
generös asyl- och flyktingpolitik, som står i bättre överensstämmelse
med Genévekonventionens intentioner. Motionärerna begär i yrkande
1 ett tillkännagivande om vad sålunda anförts.

Vidare begär Lars Werner m.fl. i motion Sf618 yrkande 3 ett
tillkännagivande om att Sverige omgående måste ta initiativ dels på
statsministernivå, dels inom FN för att påverka de övriga europeiska
länderna att inta en humanare och generösare hållning gentemot
flyktingarna. I annat fall måste Sverige föra en mer restriktiv flyktingpolitik.

Slutligen anser Ragnhild Pohanka och Eva Goés i motion Sf37 att
Sverige mycket aktivt bör arbeta i Europarådet och FN för flyktingars
rätt, och de begär ett tillkännagivande härom (yrkande 4). Vidare
framhåller motionärerna att många flyktingar, t.ex. interna flyktingar,
inte omfattas av FNs flyktingkonvention. Motionärerna begär därför
(yrkande 1) ett tillkännagivande om att regeringen i FN bör verka för
en översyn av Genévekonventionen och tilläggsprotokollet av år 1967
för att få en bättre anpassning till förhållandena i världen under
1990-talet.

Av skrivelsen framgår att regeringen lägger stor vikt vid det internationella
samarbetet i flyktingfrågor och även aktivt driver dessa frågor.
Utskottet konstaterar att regeringen tidigare tagit initiativ till ett intensifierat
samarbete såväl mellan de europeiska länderna som mellan de
nordiska länderna. Särskilt kan nämnas konsultationerna mellan
UNHCR och flertalet västeuropeiska länder, Canada och Australien
liksom den nordiska samrådsgruppen på regeringsnivå för flyktingfrå -

1989/90:SfU16

14

gor. Regeringen har i dessa fora även drivit frågan om en helhetssyn
på flykting- och migrationspolitiken i enlighet med de synpunkter som
ligger till grund för den inledningsvis redovisade idéskissen. Utskottet
utgår från att regeringen även fortsättningsvis kommer att spela en
aktiv roll på det internationella och nordiska planet. Någon riksdagens
åtgärd med anledning av motionerna Sf605 yrkandena 3 och 4, SfölO
yrkande 1, Sföl8 yrkande 3 och Sf37 yrkandena 1 och 4 är därför inte
erforderlig.

Intergovernmental Organization for Migration, IOM (f.d. ICM), är den
främsta internationella mellanstatliga organisationen för transport av
flyktingar och migranter. Under senare år har IOM också utvecklat en
rad program för återvandring av flyktingar och asylsökande. Organisationen
bildades år 1951, och Sverige var medlem fram till år 1962.
Sedan år 1980 innehar Sverige observatörsstatus. Beträffande Sveriges
engagemang i IOM har i skrivelsen framhållits att Sverige anlitar IOM
som transportorganisation för hitresande kvotflyktingar och deras anhöriga
samt för återvandrande flyktingar. Sverige har även i viss mån
bidragit till IOMs återvandringsprogram och seminarieverksamhet.

I tre motioner begärs tillkännagivanden om att Sverige skall söka
medlemskap i IOM. Det gäller motionerna SfölO av Bengt Westerberg
m.fl. (yrkande 15), Sf38 av Kerstin Ekman och Sf638 av Pär Granstedt
och Rune Backlund.

Enligt vad utskottet erfarit är ett svenskt återinträde i IOM för
närvarande inte aktuellt. Utskottet anser att det ankommer på regeringen
att avgöra om ett medlemskap åter skall aktualiseras, och
utskottet avstyrker bifall till motionerna SfölO yrkande 15, Sf38 och
Sf638.

Invandringen till Sverige

Den svenska invandringen är, som tidigare framgått, reglerad utom för
medborgare i de nordiska länderna som har fri rörlighet och etableringsrätt.
Invandringen till Sverige har de senaste åren huvudsakligen
varit en flyktinginvandring. Den nordiska invandringen ökade emellertid
kraftigt år 1989 och utgjorde ca 32 % av den totala invandringen,
att jämföras med ca 25,5 % år 1988. Under år 1989 har preliminärt
58 800 utländska medborgare invandrat till Sverige. Invandringsöverskottet
var ca 45 700 personer.

De huvudsakliga utomnordiska invandringskategoriema är flyktingar
och personer som får bosätta sig i Sverige av flyktingliknande eller
humanitära skäl samt anhöriga till här bosatta personer (anknytningar).

Uppehålls- och arbetstillstånd av rena arbetsmarknadsskäl beviljas i
princip bara om arbetskraftsbehovet inte kan tillgodoses inom Sverige.
Budgetåret 1988/89 gavs 225 sådana tillstånd.

Den övriga invandringen består huvudsakligen av personer som
tidigare varit bosatta här eller som har svenskt påbrå.

Av skrivelsen framgår att den utomnordiska invandringen till Sverige
budgetåret 1988/89 uppgick till nära 40 000 personer. Av dessa fick

1989/90:SfU16

15

41,7 % uppehållstillstånd av anknytningsskäl, 0,6 % av arbetsmarknadsskäl
och 2,2 % som adoptivbarn. Återstoden fick uppehållstillstånd
av asylskäl eller humanitära skäl (40,6 %) eller enligt en tillfälligt
ändrad asylpraxis för barnfamiljer (14,9 %).

Enligt skrivelsen reste 19 050 personer inkl. barn in i Sverige under
budgetåret 1988/89 och ansökte om asyl. Det största antalet, ca 4 000,
kom från Iran. Andra stora grupper kom från Chile, Irak, Etiopien
och Jugoslavien. Även statslösa och personer med okänt medborgarskap
(oftast palestinier och andra personer från Libanon) utgjorde en
stor grupp.

Under budgetåret 1988/89 beviljades 22 100 personer uppehållstillstånd
som flyktingar eller därmed jämställda. Av dessa var ca 5 840
iranier, 4 640 chilenare, 1 970 statslösa eller med okänt medborgarskap,
1 430 etiopier, 1 380 irakier och 1 000 libaneser.

Inom ramen för den s.k. flyktingkvoten överfördes 1 482 personer
till Sverige under budgetåret 1988/89. De största grupperna kom från
ursprungsländerna Iran (641), Vietnam (237), El Salvador (210), Irak
(187), Chile (95) och Colombia (72).

Viseringsregler

Enligt 1 kap. 3 § utlänningslagen (1989:529), UtlL, skall en utlänning
som reser in i eller vistas i Sverige ha visering, om inte utlänningen
har uppehållstillstånd eller är nordisk medborgare. Visering ger rätt att
vistas i landet under en viss kortare tid, i regel högst tre månader (2
kap. 1 § UtlL). Regeringen har i utlänningsförordningen (1989:547),
UtlF, föreskrivit att medborgare i vissa uppräknade stater samt vissa
andra personer är undantagna från kravet på visum (2 kap. 1 § UtlF).

Visering kan ges såväl för rena turistbesök som för besök hos
släktingar eller för arbete. För att visering skall medges krävs i praxis
att utlänningen kan försörja sig här och att han inte kan antas komma
att begå brott eller bryta mot utlänningslagens bestämmelser. Visering
medges inte om utlänningen kan antas ha för avsikt att bosätta sig här
utan att ha fatt uppehållstillstånd.

De allmänna bestämmelserna om visumkrav tas upp i motion Sf643
av Åsa Domeij m.fl. Motionärerna anför att ett pass bör räcka som
inresehandling och att visumbestämmelserna bör avskaffas. Det skulle
göra det lättare för människor att resa till Sverige men även kunna få
andra länder att avskaffa visumtvånget för svenskar. Motionärerna
föreslår vidare att turister skall kunna stanna i Sverige upp till sex
månader. De begär i yrkandena 1 och 2 att det anförda ges regeringen
till känna.

Utskottet konstaterar att det utan viseringskrav skulle vara förenat
med stora svårigheter att reglera invandringen och kan därför inte
tillstyrka ett avskaffande av visumkravet. Någon förlängning av den tid
en turist har rätt att vistas i landet utan uppehållstillstånd bör enligt
utskottets mening för närvarande inte göras, och utskottet avstyrker
bifall till motion Sf643 yrkandena 1 och 2.

1989/90:SfU16

16

Bengt Westerberg m.fl. tar i motion Sf610 yrkande 4 upp viseringstvångets
betydelse för möjligheten att söka asyl. Motionärerna framhåller
att det enligt Genévekonventionen och svensk lag är omöjligt att
kalla sig flykting i sitt hemland. Den som inte har lämnat sitt hemland
har därför inga lagliga möjligheter att beviljas politisk asyl i Sverige.
Endast om det rör sig om överföringar av flyktingar inom ramen för
den s.k. flyktingkvoten kan invandrarverket bevilja asyl åt en person
som inte befinner sig i Sverige. Den som ansöker om visum för att
resa till Sverige kommer att fa avslag på visumansökan om det anses
troligt att vederbörande har för avsikt att begära politisk asyl här.
Enligt motionärerna får visumkrav inte användas i syfte att hindra
asylsökande att komma in i landet, och de begär att riksdagen ger
regeringen till känna vad sålunda anförts.

Utskottet behandlade i sitt betänkande 1988/89:SfU19 (s. 14 ff.)
frågan om viseringstvångets betydelse för möjligheten att söka asyl i
Sverige. Utskottet erinrade till en början om att varje stat själv reglerar
tillträdet till sitt territorium. 1 Genévekonventionen anges vilka rättigheter
och förmåner en konventionsstat är skyldig att tillförsäkra flyktingar
som vistas inom dess område, bl.a. får en flykting inte avvisas
eller utvisas till gränsen mot ett område där han riskerar politisk
förföljelse. Däremot innebär inte konventionen någon förpliktelse att
hjälpa flyktingar att komma till ett land där flyktingen kan få asyl.
Några sådana skyldigheter finns inte heller i någon av UNHCRs
rekommendationer.

Socialförsäkringsutskottet redovisade vidare vad konstitutionsutskottet
(KU 1985/86:25) anfört angående frågan huruvida ett avtal hade
träffats mellan Sverige och Tyska demokratiska republiken (DDR) som
hindrade flyktingar från att komma till Sverige. Konstitutionsutskottet
konstaterade att DDR genom att numera beakta om den som önskar
transitera genom DDR till Sverige har svenskt inresevisum när så
erfordras anslutit sig till internationell praxis. Enligt konstitutionsutskottet
skulle det kunna hävdas att den gängse inställningen i asylfrågor
hade rubbats, men endast under förutsättning att Sverige vore
första asylland för dem som kom. Så var emellertid inte fallet beträffande
majoriteten av dem. Det var enligt konstitutionsutskottets mening
i och för sig beklagligt att i någon mån personer för vilka Sverige
kan vara att anse som första asylland nu fick söka sig andra vägar hit.
Genom den generösa svenska flyktingpolitiken, inom ramen för FNs
flyktingkommissaries arbete och på annat sätt, förelåg alltjämt utomordentliga
möjligheter för dem som bäst behövde en tillflykt i Sverige att
få detta. Granskningen föranledde inte något ytterligare uttalande från
konstitutionsutskottets sida.

Socialförsäkringsutskottet redovisade också vissa uppgifter om det
införda viseringstvånget för chilenare och den betydelse detta hade för
möjligheterna för dem att ansöka om asyl. Enligt utskottets uppfattning
måste till en början viseringskravet bedömas mot bakgrunden av
att ett mycket stort antal asylsökande från Chile kommit till Sverige.
Av dessa hade många sökt sig hit av ekonomiska skäl. Enligt vad
utskottet inhämtat fick den som behöver fly från Chile i första hand

1989/90:SfU16

17

2 Riksdagen 1989/90. 11 sami. Nr 16

via någon medborgarrättsorganisation genom ambassadens förmedling
hjälp med att komma till Sverige inom ramen för flyktingkvoten.
Utskottet avstyrkte bifall till föreliggande motioner.

Utskottet vill framhålla att den som kommer till Sverige och ansöker
om asyl inte behöver ha visum. Den som måste lämna sitt land
och resa till Sverige kan däremot i praktiken bli tvungen att försöka
skaffa ett visum. Utskottet vidhåller emellertid att ett generellt viseringskrav
är nödvändigt för att invandringen i övrigt skall kunna
regleras. Enligt utskottets mening har den som bäst behöver en tillflykt
i Sverige stora möjligheter att fa detta. I likhet med vad konstitutionsutskottet
konstaterade under 1985/86 års riksmöte och mot bakgrund
av de uppgifter om chilenare som redovisades i 1988/89:SfU19 kan
detta ske t.ex. inom ramen för FNs flyktingkommissaries arbete. Enligt
utskottet kan de svenska visumreglerna mot denna bakgrund inte anses
utgöra ett hinder för flyktingar att ansöka om asyl i Sverige.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf610 yrkande

4.

1 skrivelsen redovisas att invandrarverkets styrelse i november 1987
beslutat om nya riktlinjer för viseringspraxis i fråga om iranska medborgare.
Bakgrunden till beslutet om nya riktlinjer var en konstaterad
"avhoppsfrekvens" på mellan 20 och 25 % av beviljade viseringar.
Denna praxis ligger fast och har tillämpats under 1988 och 1989, vilket
lett till att avhoppsfrekvensen för iranska medborgare har minskat.
Innebörden är i princip att sökanden själv far göra troligt att syftet
med resan till Sverige är ett besök och inget annat. De nya riktlinjerna
för besöksvisering tillämpas för närvarande också för medborgare i
Libanon, Turkiet, Pakistan, Bangladesh och Syrien. I särskilt ömmande
fall tillämpas dock en mer liberal praxis. Regelmässigt beviljas t.ex.
visering för att närvara vid en nära anhörigs begravning eller för att
besöka en nära anhörig som är svårt sjuk.

1 motion Sf618 av Lars Werner m.fl. begär motionärerna i yrkande
10 ett tillkännagivande om att de riktlinjer om besöksvisering som
angavs i proposition 1983/84:144 fortfarande skall gälla. Motionärerna
anser att medborgare från de aktuella länderna diskrimineras genom
nuvarande praxis och att tillämpningen kan leda till mycket svåra
familjetragedier. Även motion Sf37 av Ragnhild Pohanka och Eva
Goés tar upp invandrarverkets viseringspraxis, och motionärerna begär
i yrkande 3 ett tillkännagivande om att invandrarverket bör återgå till
sin tidigare generösare praxis i dessa fall.

Invandrarverkets praxis i viseringsärenden berördes i proposition
1983/84:144 om invandrings- och flyktingpolitiken. Föredragande statsrådet
konstaterade där att verkets praxis under senare år och i förhållande
till medborgare i vissa stater hade blivit mer restriktiv än vad
som kunde anses önskvärt. I propositionen uttalades att en förändring
mot en generösare viseringspraxis måste ske utan dröjsmål, framför allt
i fråga om släktbesök. Sverige hade, inte minst som undertecknare av
Helsingforsavtalet men också i övrigt, ett ansvar för att den förda
invandringspolitiken inte ledde till splittring av familjer, genom att

1989/90:SfU16

18

anhöriga förlorade varje möjlighet att träffas. I särskild grad gällde
detta i sådana fall där den härvarande inte kunde återvända till
hemlandet. Det var enligt statsrådets mening inte lämpligt att för alla
situationer använda samma bedömningsgrund. I de fell då det t.ex. var
fråga om mycket nära anhöriga och omständigheterna framstod som
särskilt ömmande borde visering ges. I mindre behjärtansvärda fell
kunde det däremot finnas anledning att följa principen att visering
skall beviljas om det inte framstår som sannolikt att avsikten med
besöket är en annan än den uppgivna. Någon anledning att mer
konkret lägga fest regler i detta hänseende förelåg inte enligt statsrådet.
I stället borde invandrarverkets styrelse leda utvecklingen av verkets
viseringspolitik. Utgångspunkten borde därvid vara de synpunkter på
en generös viseringspraxis som getts uttryck i propositionen.

Utskottet instämde i sitt betänkande SfU 1983/84:30 i den i propositionen
gjorda bedömningen och ville för sin del framhålla den utomordentliga
betydelse det har för invandrarna i vårt land att kunna ta
emot släktingar och anhöriga på besök. Att så kan ske var enligt
utskottet viktigt inte minst mot bakgrunden av att möjligheterna till
bosättning hos anhöriga i Sverige trots allt är begränsade för vad som
enligt vår kulturuppfettning uppfattas som mer avlägsna släktingar.

Under 1987/88 års riksmöte behandlade utskottet (se SfU
1987/88:27) en motion med begäran om ett tillkännagivande om att
visumbestämmelser inte bör användas på ett sätt som hindrar utländska
medborgare från att träffa i Sverige bosatta släktingar. Utskottet
hänvisade därvid till vad som anförts i proposition 1983/84:144 om
invandrings- och flyktingpolitiken och uttalade att de av riksdagen år
1984 antagna principerna för besöksvisering alltjämt borde äga giltighet,
även om detta innebar att släktbesök kunde komma att förhindras
genom kravet på visum. Den behandlade motionen borde därför inte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Konstitutionsutskottet har vid sin granskning under innevarande
riksmöte av regeringens handläggning av utlänningsärenden tagit upp
vissa frågor rörande invandrarverkets viseringspraxis (1989/90:KU30).
Konstitutionsutskottet har därvid angivit att riksdagens justitieombudsman
i beslut den 15 november 1988 ansett att invandrarverkets styrelsebeslut
i november 1987 om viseringspraxis för iranier i och för sig
syntes stå i mindre god överensstämmelse med de av riksdagen godkända
riktlinjerna som drogs upp i proposition 1983/84:144. Eftersom det
enligt JO framgått att beslutet var förankrat hos regeringen ansåg han
sig inte kunna göra något uttalande i frågan. Konstitutionsutskottet har
vidare angivit att statsrådet Maj-Lis Lööw vid utfrågning inför konstitutionsutskottet
anfört att hon inte anser att invandrarverkets viseringspraxis
står i strid med Helsingforsavtalet. Konstitutionsutskottet har
slutligen dels angivit att regeringen i skrivelser 1987/88:157, 1988/89:82
och 1989/90:68 har redovisat aktuell viseringspraxis för riksdagen, dels
redovisat socialförsäkringsutskottets behandling av frågan i SfU
1987/88:27. — Granskningen har inte föranlett något uttalande från
konstitutionsutskottets sida.

1989/90:SfU 16

19

I en promemoria upprättad den 15 november 1989 vid invandrarverkets
tillståndsbyrå 4 redovisas bl.a. följande om visumansökningar
för iranska medborgare.

Före år 1985 beviljades i princip föräldrar visum om det inte i det
enskilda fallet framstod som påtagligt att avsikten med besöket var en
annan än den uppgivna. Beträffande syskon tillämpades en tumregel
som innebar att ett syskon skulle ha varit bosatt här i cirka tre år
innan visering beviljades. Undantag gjordes i ömmande fall. I slutet av
år 1985 konstaterades att drygt 20 % av samtliga som beviljades
visering valde att stanna i Sverige, och drygt 1 000 vuxna personer
beräknades "hoppa av" under år 1985. Styrelsen beslöt därför att
införa "karenstider" för såväl föräldrar som syskon. Detta innebar att
vuxna barn, som skulle ta emot föräldrar på besök, i princip skulle ha
haft uppehållstillstånd i två år. För syskonbesök krävdes fem år.
Undantag skulle göras i ömmande fell. 1987 beräknades avhoppsfrekvensen
uppgå till 22 % av beviljade viseringar eller ca 800 vuxna
personer. Antalet ansökningar för 1987 uppskattades till ca 12 000
med 30 % positiva beslut. Systemet med karenstider hade lett till att
allt fler personer som uppfyllde tidskraven automatiskt fick visering.
Endast om några särskilda omständigheter framkommit avslogs ansökan.
Detta innebar att iranska medborgare i många fell lättare kunde
få visering än andra nationaliteter i motsvarande situation. Verkets
styrelse beslöt då att karenstiderna skulle slopas och att i stället
sökanden själv måste göra troligt att syftet med resan till Sverige var
besök och inget annat.

I promemorian anges vidare att eftersom den sökande i praktiken
många gånger har svårt att göra troligt att det endast är fråga om besök
tillämpas vissa tumregler. Normalt gäller en mer generös praxis för
föräldrabesök än för syskonbesök. Föräldrarnas ålder har också betydelse.
Den humanitära aspekten i ärendet avgör. Ju längre tid som
förflutit sedan nära anhöriga träffats, desto starkare skäl för att bevilja
visering. I de situationer då sökanden inte kan göra troligt att avsikten
med viseringsansökan endast är besök, beviljas ändå visering för föräldrar
efter närmare tre år och för syskon efter ungefär fem år. Framkommer
däremot omständigheter som pekar på att avhopp kommer
att ske, beviljas inte visering även om tre resp. fem år förflutit. 1
speciellt ömmande situationer beviljas alltid visering, t.ex. vid en nära
anhörigs sjukdom.

I promemorian redovisas statistik över visumansökningar från iranska
medborgare under perioden januari—september 1989. Under perioden
gjordes 10 626 ansökningar. Av dessa beviljades 2 303 viseringar,
dvs. 22 %. Av de under första halvåret 1989 beviljade viseringarna,
1 437 stycken, hade (per den 11 november 1989) 268 personer "hoppat
av" eller drygt 18 % av dem som fått visum.

Utskottet vidhåller att tillämpningen av viseringsbestämmelserna,
framför allt i fråga om släktbesök, bör vara generös och att de
riktlinjer som fastställdes av riksdagen år 1984 fortfarande skall gälla.
Av den närmare redovisningen av invandrarverkets praxis beträffande
iranska medborgare framgår att det endast under de första åren efter

1989/90: SfU 16

20

det att en person fatt uppehållstillstånd i Sverige ställs särskilt hårda
krav för att visum skall beviljas för de anhöriga. Utskottet konstaterar
emellertid att visum i regel beviljas för såväl föräldrar som syskon när
tre resp. fem år gått. I speciellt ömmande situationer beviljas dessutom
alltid visering. Med hänsyn till att så många "avhopp" tidigare skett
och med beaktande av att fortfarande 22 % av visumansökningarna
beviljas (av vilka sedermera 18 % "hoppar av"), tycks invandrarverket
ändå ha tillämpat bestämmelserna så generöst som omständigheterna
medgivit. Utskottet utgår från att invandrarverket noga följer utvecklingen
och ändrar sin praxis i mer generös riktning så snart detta blir
möjligt.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna Sf618
yrkande 10 och Sf37 yrkande 3.

Uppehållstillstånd och arbetstillstånd

En utlänning får i huvudsak inte uppehålla sig i Sverige under längre
tid än tre månader utan att ha uppehållstillstånd. Bestämmelser om
uppehållstillstånd finns i 2 kap. UtlL. Uppehållstillstånd skall i vissa
fall ges till en utlänning enligt bestämmelserna om asyl. Vidare får
uppehållstillstånd ges om utlänningen har särskild anknytning till
Sverige eller om utlänningen av humanitära skäl bör få bosätta sig här.
Slutligen får tillstånd beviljas den som fått arbetstillstånd eller på annat
sätt har sin försörjning ordnad. Regeringen får föreskriva att uppehållstillstånd
kan ges även i andra fall.

Uppehålls- och arbetstillstånd skall som huvudregel ha erhållits före
inresan i Sverige (2 kap. 5 § UtlL). Den som söker uppehållstillstånd
vid eller efter ankomsten eller som är här när ansökan prövas får
normalt avslag. Vissa grupper är emellertid undantagna från förbudet
att resa in i Sverige för bosättning utan att först ha beviljats uppehållstillstånd.
Det är till en början utlänningar som har rätt till asyl. Vidare
är det utlänningar som skall förena sig med en nära familjemedlem
som är stadigvarande bosatt i Sverige om de tidigare har sammanlevt
med varandra utom riket. Slutligen kan undantag göras för det fell
utlänningen av något annat särskilt skäl bör tillåtas att uppehålla sig i
Sverige medan hans eller hennes ansökan om uppehållstillstånd prövas.

Beträffande uppehållstillstånd för make/maka eller samboende gäller
enligt praxis en ordning med s.k. uppskjuten invandringsprövning om
äktenskapet eller samboendet har uppkommit i anslutning till eller
snarast efter inresan. Denna ordning innebär att utlänningen vanligen
beviljas uppehållstillstånd för sex månader i taget fyra gånger innan
han eller hon får permanent uppehållstillstånd.

Frågan om uppskjuten invandringsprövning tas upp i ett flertal
motioner. I motion Sf606 begär Daniel Tarschys m.fl. att riksdagen
beslutar att den s.k. tvåårsregeln skall avskaffas. Regeln bidrar nämligen
till att misshandlade och förnedrade invandrarkvinnor utvisas till
en utsiktslös framtid i hemlandet. Olof Johansson m.fl. anför i motion
Sf607 att den s.k. tvåårsregeln medför att många invandrarkvinnor av

1989/90:SfU16

21

rädsla för att bli utvisade stannar kvar i förnedrande äktenskap.
Motionärerna anser därför att en översyn bör göras av denna regel,
och de begär ett tillkännagivande härom. I motion Sf614 framhåller
Lars Werner m.fl. att det inte finns belägg för att tvåårsregeln är
berättigad. Tvärtom ger bestämmelsen männen en möjlighet att skaffa
sig utländska kvinnor med "prövorätt". Regeringen bör lägga fram
förslag om att den utländske medborgaren bör la permanent uppehållstillstånd
vid äktenskapets ingående. I motion Sf37 yrkande 2 begär
Ragnhild Pohanka och Eva Goés ett tillkännagivande om att permanent
uppehållstillstånd bör ges efter ett år om inga allvarliga skäl talar
emot det. Regler bör även skapas så att en man inte kan upprepade
gånger ta in kvinnor till Sverige och utsätta dem för misshandel och
övergrepp. Slutligen begär Kent Lundgren och Anita Stenberg i motion
Sf645 förslag till ändring av bestämmelserna så att, om äktenskapet
eller samboförhållandet upplöses inom två år på den andres
begäran, den utländska parten får stanna i Sverige i vissa situationer,
t.ex. om det finns barn i familjen eller om kvinnan utsatts för
misshandel.

I proposition 1983/84:144 om invandrings- och flyktingpolitiken
framhölls beträffande dessa fall att, när ett äktenskap eller ett samboende
bröts före tvåårsperiodens utgång, samtliga omständigheter i det
enskilda fallet borde beaktas vid prövningen av om utlänningen skulle
få stanna. Som exempel på sådana omständigheter angavs att det fanns
barn i förhållandet eller att utlänningen hade blivit misshandlad eller
annars illa behandlad i äktenskapet eller samboendet, riskerade att bli
socialt utstött vid återkomsten till hemlandet eller hade hunnit bli väl
etablerad i arbetslivet. Vidare framhölls angelägenheten av att undvika
beslut som framstod som stötande för rättskänslan. Utskottet anförde i
sitt av riksdagen godkända betänkande SfU 1983/84:30 att det var
nödvändigt att vara speciellt varsam vid handläggningen av dessa
ärenden. Utskottet ansåg att de överväganden som gjorts i propositionen
i denna fråga var tillfredsställande.

Vid behandlingen av frågan under 1985/86 års riksmöte erinrade
utskottet i betänkandet SfU 1985/86:21 om att invandrarverket, i de
ärenden där ömmande omständigheter fördes fram, tog största möjliga
hänsyn till dessa vid prövningen av frågan om fortsatt tillstånd trots att
förbindelsen brutits före tvåårsperiodens utgång.

1 utskottets betänkande 1988/89:SfU19 noterade utskottet därutöver
att regeringen, i de lall ett förhållande brutits på grund av misshandel
eller andra allvarliga trakasserier innan tvåårsgränsen uppnåtts, tar
mycket stor hänsyn till det och tillåter utlänningen att stanna trots att
anknytningen upphört. Utskottet erinrade samtidigt om att flyktingkvinnors
asylärenden prövas enligt vanliga regler för sådana ärenden
och att någon tvåårsregel inte finns i dessa. Utskottet avstyrkte bifall
till föreliggande motioner.

Utskottet vidhåller att det tills vidare är nödvändigt att, när uppehållstillstånd
söks på grund av en nyligen etablerad anknytning till en
person bosatt i Sverige, frågan om permanent uppehållstillstånd avgörs
först vid en senare tidpunkt. Som framhölls i proposition 1983/84:144

1989/90:SfU16

22

skulle det, utan en sådan möjlighet att pröva om det förhållande som
åberopas som stöd för ansökningen är seriöst, bli nödvändigt att inta
en synnerligen restriktiv hållning till invandring på denna grund,
särskilt som stora svårigheter föreligger att redan före inresan göra en
tillfredsställande utredning rörande allvaret i parternas förhållande.
Från den utgångspunkten var ordningen till förmån även för sökandena.
Utskottet har emellertid förståelse för att reglerna kan upplevas
negativt. När ett äktenskap eller samboende bryts före tvåårsperiodens
utgång, beaktas dock samtliga omständigheter i det enskilda fallet, och
utskottet konstaterar att därvid tas största möjliga hänsyn till ömmande
omständigheter. Särskilt tas mycket stor hänsyn till om ett förhållande
brutits på grund av misshandel eller andra allvarliga trakasserier.

Utskottet är mot denna bakgrund inte berett förorda någon ändring
av reglerna och avstyrker därför bifall till motionerna SG7 yrkande 2,
Sf606, Sf607, Sf614 och Sf645.

Utskottet behandlar här även motion Sf505 yrkande 1 av Bengt
Westerberg m.fl. Motionärerna anför att gäststuderande, gästforskare
och gästprofessorer behöver visum när de tas emot vid våra universitet
och högskolor, och visum beslutas av invandrarverket efter initiativ av
Svenska institutet i Stockholm. På grund av hög arbetsbelastning vid
invandrarverket tar dock visumärendena ibland så lång tid att besöket
måste ställas in eftersom sökanden har andra engagemang i sitt hemland.
Ärendena är helt okomplicerade, och motionärerna föreslår att
Svenska institutet får besluta om visum i dessa fall. Motionärerna
begär att det anförda ges regeringen till känna.

Utskottet har från invandrarverket inhämtat följande beträffande
ärenden som rör Svenska institutet. Vid invandrarverket handläggs
årligen ca 300 sådana ärenden om tillfälligt uppehållstillstånd (i regel
för 3—6 månader). Ärendena har liksom övriga tillståndsärenden
handlagts på olika sektioner beroende på vilket land sökanden kommer
från. Beslutsprocessen är i och för sig snabb men beroende på att
invandrarverket haft mycket ny personal har handläggningen särskilt
under sommaren och hösten 1989 blivit fördröjd. Efter överläggningar
med Svenska institutet har invandrarverket därför från årsskiftet ändrat
sina rutiner i dessa ärenden så att de numera handläggs på den s.k.
ATG-sektionen där även övriga ärenden rörande studerande handläggs.
Enligt uppgifter från invandrarverket tycks handläggningen av ärenden
rörande Svenska institutet därefter ha fungerat väl.

Med hänsyn till de åtgärder som sålunda redan vidtagits i frågan
anser utskottet att motion Sf505 yrkande 1 får anses tillgodosedd.

Rätt till asyl

Bestämmelser om asyl finns intagna i 3 kap. UtlL. Enligt 4 § första
stycket har flykting, krigsvägrare och s.k. de facto-flykting rätt till asyl.

Definitionen av flykting överensstämmer med den som finns i FNs
konvention den 28 juli 1951 om flyktingars rättsliga ställning (Genévekonventionen),
och för dessa människor används därför ibland beteckningen
konventionsflyktingar. Med flykting avses således (2 §) en

1989/90:SfU16

23

utlänning som befinner sig utanför det land, som han är medborgare i,
därför att han känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av
sin ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller på
grund av sin religiösa eller politiska uppfattning och som inte kan
eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av detta lands skydd.
Som flykting skall enligt paragrafen även den anses som är statslös och
som av samma skäl befinner sig utanför det land där han tidigare har
haft sin vanliga vistelseort och inte kan eller på grund av sin fruktan
inte vill återvända dit.

Med krigsvägrare avses (3 §) en utlänning som har övergett en
krigsskådeplats eller som har flytt från sitt hemland eller behöver
stanna i Sverige för att undgå förestående krigstjänstgöring.

Utöver flyktingar och krigsvägrare ger lagen skydd även åt s.k. de
facto-flyktingar, dvs. andra personer som inte vill återvända till sitt
hemland på grund av de politiska förhållandena där och som har
åberopat tungt vägande omständigheter till stöd för detta. Det är här
fråga om personer som inte har varit utsatta för eller löper risk att
drabbas av så allvarlig förföljelse att de bör betraktas som konventionsflyktingar
men som ändå på grund av de politiska förhållandena i
hemlandet utsatts för eller riskerar så svåra trakasserier att det inte är
rimligt att begära att de skall återvända dit. Paragrafen omfattar normalt
inte den som har tvingats lämna sitt land på grund av yttre
aggression, ockupation eller inbördeskrig eller som riskerar förföljelse
på grund av kön eller homosexualitet. Undantagsvis kan emellertid
dessa omständigheter vara sådana att lagrummet anses tillämpligt.

Begreppet asyl, som enligt den nya utlänningslagen används för det
tillstånd att uppehålla sig i Sverige som ges till konventionsflyktingar,
krigsvägrare och de facto-flyktingar, innebär att Sverige använder ett
asylbegrepp som i viss mån avviker från vad som är vedertaget internationellt,
nämligen att tala om asyl endast i samband med skydd åt
konventionsflyktingar.

Någon ovillkorlig rätt att få en fristad i Sverige finns inte för den som
har rätt till asyl. Asyl får nämligen vägras på följande grunder som
anges i 3 kap. 4 § andra stycket UtlL.

-Asyl får vägras om det av hänsyn till vad som är känt om utlänningens
tidigare verksamhet eller med hänsyn till rikets säkerhet finns
synnerliga skäl att inte bevilja asyl (andra stycket 1).

-Asyl får vägras om det beträffande krigsvägrare och de facto-flykting
finns särskilda skäl att inte bevilja asyl (andra stycket 2).

-Asyl får vägras i vissa fell där utlänningen kan sändas tillbaka till
annat nordiskt land enligt särskild överenskommelse.

-Asyl får i annat fall vägras med hänvisning till den s.k. första
asyilands-principen. Denna princip kan tillämpas om utlänningen
före ankomsten till Sverige har uppehållit sig i ett annat land än
hemlandet och, om han återsänds dit, är skyddad mot förföljelse
eller, i förekommande fall, mot att sändas till en krigsskådeplats
eller till hemlandet och också mot att sändas vidare till ett annat
land där han inte har motsvarande skydd. Regeringen får föreskriva

1989/90:SfU 16

24

undantag från denna regel för de fall då utlänningens anknytning till
Sverige är av sådan art att han inte bör nekas att få sin ansökan om
asyl prövad här.

-Asyl får vägras om utlänningen har särskild anknytning till ett annat
land och där är skyddad på det sätt som anges beträffande första
asy Uands-principen.

Med synnerliga skäl (andra stycket 1) avses enligt motivuttalanden
(prop. 1954:41 s. 77, LU 14, rskr. 155 och prop. 1975/76:18 s. 107,
InU 24, JuU 15, rskr. 121 och 122) dels situationer då det av hänsyn
till rikets säkerhet framstår som omöjligt att bevilja asyl, dels omständigheter
som enligt Genévekonventionen diskvalificerar en flykting
från konventionens skydd. Sådana omständigheter kan vara brott mot
mänskligheten, krigsförbrytelser och liknande gärningar samt grova
icke-politiska brott före ankomsten till Sverige.

Med särskilda skäl (andra stycket 2) avses enligt förarbetena till den
tidigare utlänningslagstiftningen (prop. 1975/76:18 s. 108 f., jfr även
prop. 1983/84:144 s. 37 och prop. 1988/89:86 s. 156) att förhållandena
är sådana att det bedöms vara nödvändigt för att reglera invandringen.
Det förutsattes inte att det skulle vara helt omöjligt att ta emot dessa
utlänningar i Sverige; för att skydd skulle vägras skulle det dock vara
fråga om så många personer att det skulle medföra stora påfrestningar
för det svenska samhället och den svenska flyktingmottagningen att ta
emot dem i Sverige. Beträffande de facto-flyktingar uttalades också att
tyngden av de omständigheter utlänningen åberopar måste tillmätas
betydelse vid avgörande av frågan om särskilda skäl föreligger.

Av humanitära skäl kan enligt 2 kap. 4 § första stycket 2 UtlL även
andra utlänningar än de som omfattas av asylreglerna få stanna i
Sverige. Uppehållstillstånd av humanitära skäl har i praxis beviljats
personer som flytt undan krig eller krigsliknande förhållanden som de
riskerat att drabbas av utan att ingå i någon krigsmakt. Uppehållstillstånd
på denna grund har också beviljats personer som på grund av
sjukdom eller andra personliga förhållanden bör få stanna i Sverige.
Bestämmelsen kan vidare omfatta personer som inte är flyktingar men
där förhållandena i det land till vilket de skulle behöva resa ändå är
sådana att det ter sig inhumant att tvinga dem att återvända dit eller
personer som riskerar allvarligt straff eller förföljelse på grund av kön
eller homosexualitet. I vissa fall har uppehållstillstånd beviljats personer
som i och för sig borde avvisas eller utvisas men där en verkställighet
inte kan ske därför att det inte finns något land där utlänningen tas
emot. Uppehållstillstånd har också i vissa fall beviljats när det funnits
en kombination av humanitära skäl och släktanknytning, som i sig
inte varit tillräcklig.

Även om en utlänning inte får uppehållstillstånd, kan han eller hon
inte utvisas eller avvisas om det inte kan ske till ett land där utlänningen
åtnjuter visst skydd.

Regeringen har den 13 december 1989 fattat beslut om att inte bevilja
asyl i två enskilda ärenden med stöd av bestämmelsen i 3 kap. 4 §
andra stycket 2 UtlL. I besluten har regeringen hänvisat till att Sverige

1989/90:SfU 16

25

under de senaste åren i ökande omfattning fått ta emot asylsökande
utlänningar. Det svenska mottagningssystemet för asylsökande har successivt
utökats men har ändå under lång tid varit pressat, främst på
grund av tillströmningen av utlänningar till våra gränser men även till
följd av svårigheterna att bereda bostad åt sådana utlänningar som
beviljats uppehålls- och arbetstillstånd. I besluten anges vidare att
under de senaste fem månaderna har ett synnerligen stort antal utlänningar
kommit till Sverige och ansökt om asyl. Detta har lett till att
vårt mottagnings- och utredningssystem nu har nått gränsen för sin
förmåga; våra möjligheter att under överskådlig tid ta emot asylsökande
kommer att vara ytterligt begränsade. Situationen är sådan att den i
enskilda asylärenden skall beaktas vid bedömningen av huruvida sådana
särskilda skäl föreligger som avses i 3 kap. 4 § andra stycket 2
utlänningslagen. Efter överväganden om situationen för sökandena i de
enskilda fallen har regeringen konstaterat att grund för att bevilja asyl
saknats. I denna bedömning låg att sökandena inte kunde anses ha ett
särskilt starkt skyddsbehov.

Regeringens beslut att åberopa särskilda skäl i asylärenden har
föranlett ett flertal motioner.

I några motioner anförs att regeringen omedelbart bör ändra sin
tillämpning och att således särskilda skäl inte skall anses föreligga.
Tillkännagivanden härom begärs i motionerna Sf618 yrkande 5 av Lars
Werner m.fl. och Sf641 yrkande 1 av Krister Skånberg och Ragnhild
Pohanka. I motion Sf628 yrkande 3 av Eva Goés m.fl. begärs att
regeringen omedelbart upphäver tillämpningen av bestämmelsen och
retroaktiviteten av densamma. I motion Sf615 yrkande 12 begär Inger
Schörling m.fl. att riksdagen upphäver regeringens beslut om ändrad
asylpraxis. I motion Sf626 yrkande 1 av Hans Göran Franck m.fl.
begärs ett tillkännagivande om behovet av att en omprövning snarast
sker av regeringens ändrade praxis. Vidare begär Maria Leissner m.fl. i
motion SD5 yrkande 1 ett tillkännagivande om att regeringen snarast
bör redovisa hur bestämmelsen om särskilda skäl närmare kommer att
tillämpas. Att den ändrade tillämpningen skall avse även utlänningar
som kommit till Sverige före de nämnda regeringsbesluten kritiseras
även i motion Sf618 av Lars Werner m.fl. Motionärerna begär i
yrkande 6 ett tillkännagivande härom.

I flera motioner begärs att asylbestämmelserna i utlänningslagen
ändras. I tre motioner, SfölO (yrkande 3) av Bengt Westerberg m.fl.,
Sf618 (yrkande 4) av Lars Werner m.fl. och Sf641 (yrkande 2) av
Krister Skånberg och Ragnhild Pohanka, begärs att riksdagen beslutar
att krigsvägrare och de facto-flyktingar endast skall kunna vägras asyl
om synnerliga skäl föreligger. I motion Sf618 yrkande 1 begärs även ett
tillkännagivande om att flyktingpolitiken bör vara mer generös.

Två motioner gäller asyl för krigsvägrare. I motionerna Sf36 yrkande
2 av Berit Löfstedt m.fl. och Sf635 av Erling Bager begärs tillkännagivanden
om att den ändrade praxisen inte bör omfatta krigsvägrare. I
Sf635 åberopas särskilt hänsynen till baltiska värnpliktiga asylsökande.

Konstitutionsutskottet har vid granskningen under innevarande riksmöte
av regeringens handläggning av utlänningsärenden särskilt upp -

1989/90:SfU 16

26

märksammat regeringens beslut den 13 december 1989. Granskningen
har enligt konstitutionsutskottets mening givit vid handen att situationen
i december 1989 när det gäller flyktingmottagandet var sådan att det
förelåg förutsättningar för en tillämpning av bestämmelsen om särskilda
skäl i 3 kap. 4 § andra stycket 2 utlänningslagen. Granskningen
har också visat att en omfattande utredning om Bulgarienturkarnas
situation i hemlandet låg till grund för regeringens beslut den 13
december 1989.

Utskottet delar regeringens uppfattning att situationen inom det
svenska flyktingmottagandet varit sådan att detta har kunnat betraktas
som särskilda skäl vid prövning av en asylansökan enligt 3 kap. 4 §
andra stycket 2. Som framhölls i proposition 1983/84:144 bör vid
tillämpning av denna undantagsklausul de som bedöms ha ett särskilt
starkt behov av skydd kunna räkna med att få stanna här. Vidare
angavs att en sådan företrädesrätt till fristad i Sverige för övrigt kan
komma att gälla även en utlänning som får stanna på humanitära
grunder. Det avgörande måste enligt propositionen vara skyddsbehovet
i det enskilda fallet oavsett vilken kategori utlänningen tillhör.

Vad gäller frågan om retroaktivitet i regeringens tillämpning vill
utskottet hävda att, om situationen är sådan att den skall anses utgöra
särskilda skäl, detta bör tills vidare beaktas vid prövningen i alla
asylärenden. Situationen utgör således en av flera omständigheter som
ligger tili grund för beslutet. Regeringens praxis i asylärenden rörande
barnfamiljer, som efter ansökan om uppehållstillstånd vistats i Sverige
i mer än ett år, tillämpas dock fortfarande. Utskottet vill tillägga att
värnpliktsvägran i sig inte är asylgrundande såvida inte ett oproportionerligt
straff skulle följa. De baltiska värnpliktsvägrarnas situation får
avgöras efter en prövning i det enskilda fallet. Som invandrarminister
Maj-Lis Lööw uppgivit vid en frågestund i riksdagen den 20 mars 1990
kan det mycket väl i några av fallen finnas ett särskilt starkt skyddsbehov
som kan falla inom asylreglerna som de tillämpas i dag.

Vad gäller motionsyrkanden om att lagen skall ändras så att krigsvägrare
och de facto-flyktingar kan nekas asyl endast om det föreligger
synnerliga skäl att inte bevilja asyl, vill utskottet framhålla att, med
den svenska lagstiftningens generösa definition av vem som har rätt till
asyl, det är nödvändigt att asylrätten kan begränsas i för landet besvärliga
situationer till sådana enskilda fall, där det finns ett särskilt starkt
skyddsbehov.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna Sf35
yrkande 1, SD6 yrkande 2, Sf610 yrkande 3, Sf615 yrkande 12, Sf618
yrkandena 1 och 4—6, Sf626 yrkande 1, Sf628 yrkande 3, Sf635 och
Sf641 yrkandena 1 och 2.

Homosexuellas rätt till asyl behandlas i två motioner. I motion Sf615
yrkande 20 av Inger Schörling m.fl. begärs ett tillkännagivande om att
homosexuella personer som kommer från sådana länder där de hotas
av dödsstraff eller där homosexualitet är kriminaliserad skall beviljas
asyl i Sverige. 1 motion Sf627 av Maria Leissner och Barbro Wester -

1989/90:SfU16

27

holm anförs att människor bör ha frihet att välja vem de vill leva sitt
liv tillsammans med. Sverige bör därför medverka till asyl för homosexuella
flyktingar, och de begär ett tillkännagivande härom.

Vid riksdagens behandling av proposition 1986/87:124 om de homosexuellas
situation i samhället konstaterade socialutskottet i sitt av
riksdagen godkända betänkande SoU 1986/87:31 att en homosexuell
person som förföljdes i sitt hemland på grund av sin homosexuella
läggning i praxis beviljades uppehållstillstånd i Sverige av humanitära
skäl enligt (dåvarande) 31 § utlänningsförordningen medan 3 § utlänningslagen
(om flykting) inte var tillämplig. Enligt socialutskottets
uppfattning erbjöd tillämpningen av utlänningsförordningen i praktiken
ett tillfredsställande skydd för homosexuella som av sådana skäl
behövde en fristad i Sverige. Anledning saknades enligt socialutskottet
att närmast av formella skäl göra ett ingrepp i flyktinglagstiftningen
och därmed skapa ett svenskt flyktingbegrepp som inte hade någon
motsvarighet i FNs flyktingkonvention. Socialutskottet delade dock
den oro som kommit till uttryck bl.a. i en motion över att förföljelse
mot homosexuella från tid till annan förekom i vissa länder men ansåg
det uppenbart att, om en uttalad förföljelse mot homosexuella just på
grund av deras sexuella läggning skulle uppstå i något land, det var
möjligt att erbjuda en fristad i Sverige utan ändring av gällande
bestämmelser. Socialutskottet ville samtidigt fästa uppmärksamheten
på att förföljelse uppstod på samma sätt på olika håll i världen mot
många grupper människor. Det var därför viktigt att ha en allmän
beredskap för att vid behov kunna agera för människor som var i
behov av en fristad på grund av förföljelse i sitt hemland. Utvecklingen
i andra länder måste av dessa skäl följas noga. Socialutskottet utgick
från att regeringen följde såväl tillämpningen av utlänningslagstiftningen
som utvecklingen i länder där politisk förföljelse förekom eller
kunde befaras uppstå. Av det anförda följde enligt socialutskottets
mening att det också ankom på regeringen att ta de internationella
initiativ som visade sig påkallade för att lösa homosexuellas flyktingproblem.
Socialutskottet ansåg inte att det fanns behov av något
riksdagens uttalande i den frågan.

Socialförsäkringsutskottet har tidigare uttalat (se senast 1988/89:
SfU19) att homosexuella som förföljs på grund av sin homosexualitet
kan beredas skydd med tillämpning av gällande bestämmelser och att
någon ändring i dessa därför inte behövs.

Utskottet vidhåller denna uppfattning. Utskottet vill tillägga att även
med den praxis som för närvarande gäller i asylärenden m.m. kan den
som annars av humanitära skäl skulle ha fatt uppehållstillstånd i
Sverige 11 sådant om han eller hon har särskilt starka skyddsbehov.

Något uttalande från riksdagens sida med anledning av motionerna
Sf615 yrkande 20 och Sf627 är således inte erforderligt.

I motion Sf610 anför Bengt Westerberg m.fl. att det är mycket angeläget
att man undersöker vad som händer med asylsökande som
avvisas, särskilt när den asylsökande har hyst stora farhågor inför
återvändandet. I yrkande 14 begär motionärerna därför ett tillkännagi -

1989/90:SfU16

28

vande om att invandrarverket, t.ex. genom stickprovskontroller, bör
följa upp vad som händer med avvisade flyktingar. Inger Schörling och
Ragnhild Pohanka anser i motion Sf624 att den avvisade skall ställas
under svenskt beskydd. Det land till vilket flyktingen avvisas skall
skriftligen garantera flyktingens säkerhet. En regelbunden kontakt
skall sedan hållas med flyktingen några år efter avvisningen och
åtgärder skall vidtas om flyktingen råkar illa ut. Motionärerna begär
ett tillkännagivande härom.

Riksdagen har senast under föregående riksmöte (1988/89:SfU17,
rskr. 225) avslagit ett motionsyrkande om uppföljning av utvisade
asylsökande. Utskottet framhöll därvid att ett avlägsnandebeslut förutsätter
att det står klart att utlänningen inte löper risk för förföljelse
eller motsvarande. Mot den bakgrunden föreföll det inte rimligt att
göra en organiserad uppföljning av vad som händer personer som blir
avlägsnade ur landet. Skulle det i något fall komma fram uppgifter om
att en avlägsnad person skulle ha råkat illa ut fanns det däremot
anledning att undersöka vad som hänt, och utskottet hade erfarit att så
sker i praktiken.

Utskottet vidhåller denna uppfattning. Det är av samma skäl inte
heller motiverat att ställa utlänningen under särskilt beskydd. Med det
anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna Sf610 yrkande 14 och
Sf624.

Situationen i Hongkong tas upp i motion Sf608 av Birgit Henriksson.
Motionären anför att de Hongkong-kineser som arbetar åt svenska
företag har gjort en helhjärtad insats för svensk industri. Inför Hongkongs
överförande till Kina befinner de sig nu i en mycket svår
situation. De varken vill eller kan lämna Hongkong. Det skulle vara
en oerhörd lättnad och ett stort stöd för dessa människor om den
svenska regeringen redan i dag kunde ge dem ett löfte om att de —
under förutsättning av fara för deras liv och/eller svårigheter att klara
sig och familjen på drägligt sätt — är välkomna till Sverige. Motionären
begär att regeringen får i uppdrag att verka härför.

Utskottet anser att något uttalande inte bör göras om att en viss
grupp av utländska medborgare i framtiden skall få uppehållstillstånd i
Sverige. Prövningen får i stället, om så blir aktuellt, ske med beaktande
av omständigheterna i det enskilda fallet. Utskottet avstyrker därför
bifall till motion Sf608.

Dokumentlöshet

Den s.k. dokumentlösheten, dvs. att utlänningar som kommer till
Sverige uppger sig sakna både identitetshandlingar och biljetter, har
medfört att utredningen i asylärenden försvåras, att stora resurser
måste läggas ned på utredningar om utlänningarnas resväg och hemvist
och att det kan leda till bestående identifieringsproblem beträffande
personer som tillåts bosätta sig här. I proposition 1988/89:86 lades
därför fram flera förslag för att komma till rätta med problemet med
dokumentlösheten. I enlighet med regeringens förslag utökades kostnadsansvaret
för transportörer i den nya utlänningslagen. Vidare skärp -

1989/90:SfU16

29

tes bestämmelserna om återkallelse av uppehållstillstånd, så att återkallelse
kan ske om utlänningen har lämnat oriktiga uppgifter om sin
identitet.

I proposition 1988/89:86 föreslogs även ökade möjligheter att använda
tvångsmedel mot utlänningen. Förslagen avsåg både kroppsvisitation
för att i samband med inresekontroll eftersöka identitets- och resehandlingar
och utvidgade möjligheter att ta utlänningar som är över 16
år i förvar. Bestämmelserna vilar under minst ett år.

I skrivelsen redovisas att UNHCR hösten 1989 har antagit rekommendationer
om internationella och nationella åtgärder för att komma
till rätta med det missbruk av asylrätten som förekommer. Regeringen
har därför den 2 november 1989 i ett enskilt asylärende uttalat sig för
en skärpning vid prövning av en dokumentlös asylsökandes skäl för att
få uppehållstillstånd i Sverige. Skärpningen innebär att en dokumentlöshet
som har till syfte att vilseleda skall medföra att minskad tilltro
sätts till de åberopade asylskälen om inte starka skäl talar emot en
sådan bedömning.

I motion Sf626 (yrkande 2) hänvisar Hans Göran Franck m.fl. till
att arbetsmarknadsdepartementet i ett pressmeddelande har angivit att
dokumentlöshet kommer att minska möjligheterna till asyl. Motionärerna
anser att detta är alltför kategoriskt uttryckt. De begär därför ett
tillkännagivande om att UNHCRs rekommendationer beträffande dokumentlöshet
skall följas i sin helhet. Motionärerna begär samtidigt ett
tillkännagivande om att UNHCR bör få förstärkta resurser.

Problemen med dokumentlösheten tas även upp i motion Sf615 av
Inger Schörling m.fl. Motionärerna anser att avsaknad av dokument
inte skall påverka möjligheterna för den sökande att få asyl. Någon
risk för att grovt kriminella personer skulle få lättare att komma hit
finns knappast, eftersom sådana personer har möjlighet att ordna
falska dokument. Motionärerna begär i yrkande 2 ett tillkännagivande
i enlighet härmed.

Regeringens praxis vid prövning av en dokumentlös asylsökandes
skäl innebär att dokumentlöshet som har till syfte att vilseleda skall
medföra att minskad tilltro sätts till de åberopade asylskälen, om inte
starka skäl talar emot en sådan bedömning. Enligt utskottets mening
står denna tillämpning i överensstämmelse med UNHCRs rekommendationer.
Utskottet anser att det är nödvändigt att även på detta sätt
vidta åtgärder för att söka komma till rätta med det tilltagande problemet
med dokumentlöshet, och utskottet avstyrker bifall till motion
Sf615 yrkande 2. Motion Sf626 yrkande 2 får däremot anses tillgodosedd
i denna del. Vad gäller frågan om förstärkta resurser för UNHCR
vill utskottet erinra om att Sverige redan är en av de största bidragsgivarna
och att det reguljära bidraget till UNHCR har höjts med 45
milj.kr. till 190 milj.kr. för budgetåret 1990/91. Utrikesutskottet har i
sitt betänkande 1989/90:UU15 erinrat om att regeringen utöver detta
anslag har möjlighet att under löpande budgetår lämna extra bidrag
exempelvis till det flyktingarbete som UNHCR bedriver. Utskottet
anser därför att motion Sf626 yrkande 2 även i denna del är tillgodosedd.

1989/90:SfU16

30

I enlighet med bestämmelser i Genévekonventionen skall invandrarverket
utfärda resedokument resp. främlingspass för flykting eller
statslös. Handlingen får förses med anteckning om att innehavarens
identitet inte är styrkt (1 kap. 10 eller 12 § UtlF).

I motion Sf615 av Inger Schörling m.fl. begärs i yrkande 9 att
riksdagen beslutar att någon anteckning om oklar identitet inte skall få
göras i resedokumenten.

Utskottet behandlade denna fråga i sitt betänkande 1988/89:SfU19.
Utskottet noterade därvid att UNHCR i sitt remissvar ansett att det
skulle strida mot Genévekonventionens bestämmelser om obligatorisk
rätt till ett resedokument för flyktingar, om möjligheten för den som
är beroende av dokumentet för att förflytta sig över gränserna inskränktes
genom en anteckning om osäker identitet i resedokumentet.
Regeringen delade inte denna uppfattning. Utskottet, som framhöll att
lagrådet inte hade haft någon invändning mot förslaget, delade den i
propositionen uttalade uppfattningen att det kunde ifrågasättas om det
egentligen var rimligt att alls utfårda en identitetshandling beträffande
en person vars identitet inte var styrkt. Eftersom det inte var möjligt
att vägra att utfårda resedokument till en konventionsflykting, syntes
det utskottet vara en lämplig lösning att anteckning fick göras i
dokumentet. Detsamma borde gälla för främlingspass.

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att anteckning om osäker
identitet skall kunna göras i resedokument eller främlingspass, och
utskottet avstyrker bifall till motion Sf615 yrkande 9.

Bengt Westerberg m.fl. anför i motion SfölO att regeringen bör
inleda en försöksverksamhet med att låta polisen stämpla uppehållstillståndet
i flyktingdokumenten i stället för i passet. De som kommit till
Sverige med svaga skäl kommer då inte att vara lika intresserade av att
stanna i landet. Motionärerna begär i yrkande 9 ett tillkännagivande
härom.

Enligt 3 kap. 8 § UtlF skall bevis om uppehållstillstånd föras in i
pass eller någon annan handling. Regelmässigt görs det i passet. Utskottet
finnér inte anledning att på de skäl motionärerna anfört
förorda någon ändring av nuvarande ordning. Motion Sf610 yrkande 9
bör därför avslås.

En utlänning som avvisas eller utvisas från Sverige skall enligt huvudregeln
själv betala sin resa härifrån. Eftersom utlänningen kan sakna
medel till detta har regeln kompletterats med en skyldighet för den som
transporterar hit utlänningen att i vissa fall i förhållande till staten
svara för den kostnaden. Detta kostnadsansvar har utökats genom den
nya utlänningslagen. Enligt 8 kap. 6 § UtlL skall en utlänning som
avvisas därför att han saknar pass eller erforderliga tillstånd eller
medel för sin hemresa inom i princip obegränsad tid få föras tillbaka
till det fartyg eller luftfartyg som han kom med eller sättas ombord på
annat fartyg eller luftfartyg med samma ägare eller brukare. Kostnadsansvaret
gäller även den bevakningspersonal som behöver följa med
och avser även transporter med transportmedel som har annan ägare
eller brukare. Transportören kan helt eller delvis befrias från kostnads -

1989/90:SfU16

31

ansvaret om han kan visa att han haft skälig anledning att anta att
utlänningen hade rätt att resa in i Sverige eller det med hänsyn till
kostnadens storlek eller av andra skäl framstår som uppenbart oskäligt
att kräva ut kostnaden.

I motion SfölO anför Bengt Westerberg m.fl. att det inte kan
accepteras att flygbolag och rederier skall kontrollera om passagerarna
har pass och inresetillstånd. Härigenom hindras människor från att fly
från förtryck och förföljelse, och de söker i stället hjälp hos s.k.
smugglare. Motionärerna begär i yrkande 8 att det anförda ges regeringen
till känna.

I proposition 1988/89:86 anfördes att det ökade ansvaret för transportören
var ett medel att på ett relativt tidigt stadium motverka en
ytterligare spridning av problemet med dokumentlöshet. Ansvaret
skulle gälla under i princip obegränsad tid i fall där transportören
hade en realistisk möjlighet att kontrollera om vederbörande hade rätt
att resa hit. Kostnadsansvar och ansvar för återtransport borde endast
komma i fråga om avvisning skedde på grund av att utlänningen
saknade pass eller erforderliga tillstånd eller medel för hemresa. Vidare
angavs att ersättningsskyldigheten skulle kunna efterges helt eller
delvis om det i praktiken hade varit omöjligt för befälhavaren att
genomföra en kontroll, t.ex. vid färjeförbindelser mellan de nordiska
länderna eller vid andra transporter där ett mycket stort antal personer
skall tas ombord under kort tid. Något ansvar borde inte heller
komma i fråga om utlänningen haft falska handlingar, om inte dessa
handlingar varit så uppenbart falska att det måste ha upptäckts omedelbart.

I propositionen angavs också att regler om straffansvar för de
transportörer som befordrar utlänningar utan pass eller visum hade
införts i en rad länder under senare år. Detta hade inte ansetts strida
mot gällande internationella överenskommelser på området, och det
måste med nödvändighet ha medfört att kontroller redan vidtogs av
bolagen i förhållande till dessa länder. Det var svårt att inse att då inte
någon form av motsvarande kontroll skulle kunna vidtas också beträffande
resenärer till Sverige. Detta argument hade enligt propositionen
också bäring på den allvarligare invändningen att ett ökat ansvar för
transportörerna kunde få till effekt att dessa inte ville eller vågade ta
ombord sådana personer som hals över huvud flytt sitt land undan
förföljelse och därför inte heller kunde skaffa vare sig pass eller
erforderliga tillstånd. Denna risk hade alltså inte avhållit andra länder
från att införa straffsanktioner mot transportföretagen. 1 propositionen
redovisades även att det enligt Chicagokonventionen åligger ett flygbolag
att kontrollera att en passagerare innehar de dokument som krävs
för inresa i destinationslandet. Enligt konventionen gäller skyldigheten
för en transportör att återföra en passagerare från destinationslandet
till dess passageraren definitivt tillåtits komma in i landet. Någon
tidsgräns inom vilken återförandet måste ske finns inte i konventionsbestämmelsen.

Utskottet anförde i sitt betänkande 1988/89:SfU19 att utskottet delade
bedömningen i propositionen att kraftfulla åtgärder mot dokument -

1989/90:SfU 16

32

lösheten behövdes. Utskottet noterade därvid att utökade sanktionsregler
mot transportörer hade genomförts i andra länder utan att ha
ansetts bryta mot gällande internationella konventioner och att lagrådet
inte hade haft någon erinran mot förslaget. Utskottet tillstyrkte
förslaget, och riksdagen följde utskottet.

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker bifall till
motion SfölO yrkande 8.

1 motion Sf605 yrkande 2 begär Carl Bildt m.fl. förslag om andra
åtgärder mot dokumentlösheten. Motionärerna beskriver ett system
som används vid amerikanska flygplatser, där passagerarna "leds" till
passkontrollen utan möjlighet att göra sig av med sina identitetshandlingar.
Hårdare krav på dokument skulle enligt motionärernas uppfattning
möjliggöra för polisen att redan vid gränsen avvisa brottslingar
som under falska premisser söker asyl i vårt land och som är efterlysta
i sina hemländer.

Med hänsyn till de åtgärder som redan vidtagits för att komma till
rätta med dokumentlösheten och de förslag till bestämmelser om
kroppsvisitation och förvar som utskottet behandlar i sitt betänkande
1989/90:SfU19, är utskottet inte berett att förorda ytterligare åtgärder i
enlighet med motionärernas förslag. Utskottet avstyrker därför bifall
till motion Sf605 yrkande 2.

Handläggningen av asylärenden

Invandrarverket skall som första instans fatta beslut i alla ärenden där
behovet av asyl har åberopats (4 kap. 4 § UtlL). Detsamma skall gälla
ärenden som rör nära familjemedlemmar till asylsökande. Påstår utlänningen
att han är att anse som flykting, krigsvägrare eller de factoflykting
skall polismyndigheten således överlämna ärendet till verket
för beslut. Detta gäller även om det för polismyndigheten framstår som
uppenbart att de åberopade grunderna inte kan medföra rätt till asyl.
Utlänningen behöver inte uttryckligen ansöka om asyl. Frågan skall
anmälas till verket även i annat fall om polismyndigheten anser att de
åberopade skälen skulle kunna medföra asyl. Invandrarverket skall
också fatta beslut i ärenden som rör utlänning som har vistats i Sverige
mer än tre månader i följd när frågan väcks om hans avvisning.

I flertalet övriga fall beslutar polismyndigheten om avvisning. Polismyndigheten
skall dock överlämna sådana ärenden till invandrarverket
om det enligt polismyndighetens bedömning är tveksamt om avvisning
bör ske. Detta gäller t.ex. fall då det på grund av utlänningens
personliga förhållanden finns starka humanitära skäl för att låta honom
få stanna.

I invandrarverkets nya organisation har utredningsslussar inrättats
för utredningar i asylärenden. Polisens utredningsresurser koncentreras
till slussarna, där de asylsökande bor under utredningen, så att utredningen
normalt skall kunna genomföras inom två veckor från ansökan.
Vid utredningsslussarna skall finnas personal från invandrarverket
för handläggning av och beslut i asylärenden. Personal från in -

1989/90:SfU16

33

3 Riksdagen 1989190. 11 sami. Nr 16

vandrarverket skall omgående fatta beslut i de klara ärendena, medan
beslut i övriga ärenden normalt skall fattas inom sex veckor från det
att polisens utredning är slutförd.

Inger Schörling m.fl. begär i motion Sf615 yrkande 19 ett tillkännagivande
om att asylnämnder bör inrättas vid de stora flyktingslussarna.
De bör bestå av en domare som ordförande, lekmän och sakkunniga
medlemmar.

Utskottet anförde i sitt betänkande 1988/89:SfU19 att även om
förslaget om asylnämnder, som hade förts fram av ombudsmannen mot
etnisk diskriminering (DO), enligt utskottets mening kunde vara en
tänkbar lösning i ett längre perspektiv, ansåg utskottet att den nya
organisationen för mottagning av asylsökande och handläggning av
asylärenden först måste prövas i praktiken. Utskottet ansåg att de
föreslagna nya reglerna var väl ägnade att stärka rättssäkerheten i
asylärenden genom den ökade förekomsten av muntliga handläggningar
och genom att alla sådana ärenden skall avgöras av invandrarverket.

En översyn av instansordningen i utlänningsärenden m.m. genomförs
för närvarande av asylutredningskommittén som bl.a. skall överväga
alternativet att överlåta prövningen i sista instans till en särskild
nämnd. Enligt kommittédirektiven (dir. 1989:43) bör arbetet vara
slutfört i sådan tid att förslag till riksdagen kan behandlas under våren
1991. Vidare har statskontoret fått i uppdrag av regeringen att pröva
möjligheten att föra över ansvaret för utredningar i asylärenden vid
utredningsslussar på invandrarverket. Uppdraget skall redovisas i september
1990. Utskottet anser att resultatet av dessa utredningar bör
avvaktas och avstyrker bifall till motion Sf615 yrkande 19.

Bengt Westerberg m.fl. begär i motion SfölO yrkande 7 ett tillkännagivande
om att ansvaret för utredningarna i asylärenden bör flyttas från
polisen till invandrarverket.

Utskottet anser att även i denna fråga bör resultatet av statskontorets
nämnda utredning avvaktas. Motion SfölO yrkande 7 bör därför avslås.

I motion Sf615 av Inger Schörling m.fl. begärs i yrkande 3 att
riksdagen beslutar att civila personer, och inte poliser, bör ta emot
asylsökande vid gränsen. I yrkande 7 begär motionärerna ett tillkännagivande
om att en närstående eller annan frivillig representant bör få
närvara vid alla förhör i asylärenden. Vidare bör förhören tas upp på
band.

Enligt utskottets mening måste det omedelbara mottagandet vid
gränsen av inresande till Sverige även i fortsättningen utföras av den
personal som ansvarar för gränskontrollen. Som ovan nämnts utreds
däremot om utredningen i asylärenden skall i sin helhet överföras till
invandrarverket. Vad gäller förslaget om att någon närstående eller
annan skall få närvara vid förhören och att dessa skall tas upp på
band, vill utskottet anföra att något hinder mot vare sig annans
närvaro eller bandupptagning inte finns. Motion Sf615 yrkandena 3
och 7 bör därför inte föranleda något uttalande från riksdagens sida.

1989/90:SfU16

Enligt 20 § förvaltningslagen är myndigheter skyldiga att vid ett
ärendes avgörande lämna en beslutsmotivering. Undantag gäller om

34

beslutet inte går någon part emot, om det av annan anledning är
uppenbart obehövligt att upplysa om skälen eller om det är nödvändigt
med hänsyn till rikets säkerhet, skyddet för enskildas personliga eller
ekonomiska förhållanden eller något jämförbart förhållande, eller om
ärendet är så brådskande att det inte finns tid att utforma skälen.

För att beslutsmotivering skulle kunna lämnas även i utlänningsärenden
föreslogs i proposition 1988/89:86 en ändring i sekretesslagen
enligt vilken den sekretess som föreskrivs i 7 kap. 14 § andra stycket
sekretesslagen skall gälla för uppgifter i skälen till ett beslut. Detta
innebär att en uppgift om en enskilds personliga förhållanden är
sekretessbelagd, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att
den enskilde eller någon honom närstående lider men. Beslut i ärenden
rörande visering, arbetstillstånd och tidsbegränsat uppehållstillstånd
skall dock även i fortsättningen vara undantagna från kravet på
beslutsmotiveringar (11 kap. 3 § UtlL).

I motion Sf618 av Lars Werner m.fl. begärs i yrkande 9 ett tillkännagivande
om behovet av motivering av beslut i asylärenden.

Av det ovanstående framgår att beslutsmotivering skall lämnas i
asylärenden. I proposition 1988/89:86 framhölls att det är angeläget att
skyldigheten att motivera beslut iakttas noggrant, och detta gäller
särskilt ärenden om avvisning eller utvisning där frågan om asyl har
prövats. Med hänsyn härtill anser utskottet att något uttalande från
riksdagens sida med anledning av motion Sf618 yrkande 9 inte är
påkallat.

I motion Sf628 anför Eva Goés m.fl. att besked om uppehållstillstånd,
från registrering i dator till dess den asylsökande får beskedet
i sin hand, måste påskyndas. Ofta känner personalen på förläggningen
långt i förväg till utgången i ett ärende, men det skriftliga beskedet kan
dröja i flera veckor. Det behövs enligt motionärerna en förstärkning
på invandrarverket för att påskynda utskrift och vidarebefordran till
den berörde, och motionärerna begär i yrkande 2 ett tillkännagivande
härom.

Utskottet förutsätter att även denna del av ärendehanteringen kommer
att effektiviseras genom invandrarverkets nya organisation. Utskottet
vill samtidigt, liksom i betänkandet 1988/89:SfU19, erinra om att
själva underrättelseförfarandet bör kunna förenklas och gå snabbare
genom att de asylsökande normalt skall vistas på en förläggning till
dess att deras ärende slutligt avgörs. Något uttalande från riksdagens
sida är dock inte påkallat med anledning av motion Sf628 yrkande 2.

I motion Sf610 yrkande 10 av Bengt Westerberg m.fl. begärs ett
tillkännagivande om en översyn av förtroendelåkarinstitutet. Motionärerna
anser att det inte är tillfredsställande att förtroendeläkaren i dag
skall uttala sig om andra läkares intyg, ofta utan att någon kontakt har
ägt rum med den asylsökande, och att detta uttalande många gånger
blir avgörande för utgången av ansökan.

Utskottet konstaterar att förtroendeläkarens uppgift i huvudsak är
att göra bedömningar av den befintliga utredningen i ett ärende.
Förtroendeläkarens bedömning ingår sedan som en del i underlaget

1989/90:SfU 16

35

för invandrarverkets beslut. Utskottet finner inte skäl att föreslå en
översyn av detta system, och motion Sf610 yrkande 10 bör därför
avslås.

I två motioner tas frågor om barnutredningar upp. Bengt Westerberg
m.fl. begär i motion Sf610 yrkande 16 ett tillkännagivande om behovet
av bättre utredningar om barnens situation i asylärenden. Inger Schörling
m.fl. begär i motion Sf615 tillkännagivanden om att särskild
hänsyn bör tas till barnens behov av asyl (yrkande 14), att barn skall
förhöras av därtill utbildad personal (yrkande 15) och att man vid
beslut om asyl i tveksamma fall, speciellt då det gäller barn, hellre bör
fria än filia (yrkande 16).

Utskottet anförde i sitt betänkande 1988/89:SfU19 beträffande barnens
situation bl.a. följande. I proposition 1988/89:86 framhålls att
bland de asylsökande har barnen en särskilt utsatt position. Många av
dem har utsatts för svåra påfrestningar till följd av osäkra förhållanden
i hemlandet i allmänhet eller på grund av våld som har riktats mot
dem själva eller deras anhöriga. Ett snabbt uppbrott från den invanda
livsmiljön och resan till ett främmande land under omständigheter
som ofta är svåra för barn att förstå kan ytterligare drabba barnen hårt.
Barnen måste därför i asylärenden uppmärksammas som individer
som kan ha egna individuella skäl för uppehållstillstånd och inte som
bihang till föräldrarna. I samband med utredning av asylärenden
utfrågas därför numera vårdnadshavare om medföljande barns förhållanden,
bl.a. deras fysiska och psykiska tillstånd, men också om eventuella
egna asylskäl för barnen. Med utgångspunkt däri får avgöras om
barnet självt bör höras, om sociala myndigheter bör kopplas in eller
om någon annan åtgärd bör vidtas. Enligt av socialstyrelsen nyligen
framlagda allmänna råd bör asylsökande — däribland barn — ges en
inledande hälsoundersökning så snart som möjligt. För vissa grupper,
bl.a. barn, skall denna inledande undersökning kunna följas upp av en
läkarundersökning. Uppgifter från dessa undersökningar skall efter
medgivande från vårdnadshavaren kunna ingå i det utredningsmaterial
som skall ligga till grund för beslut i ärendet om uppehållstillstånd.

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att det anförda ger goda
förutsättningar för att i asylärenden som inte leder till omedelbar
avvisning ta hänsyn till barnens särskilda situation. Utskottet utgår
även nu från att regeringen uppmärksamt följer hur målsättningen
efterlevs. Utskottet vill samtidigt nämna att invandrarverket numera
även har en förtroendeläkare med barn- och ungdomspsykiatri som
speciell kompetens. Något riksdagens uttalande med anledning av
motionerna Sf610 yrkande 16 och Sf615 yrkandena 14—16 är enligt
utskottets mening inte påkallat.

Rättshjälp m.m.

Rättshjälp genom offentligt biträde lämnas enligt rättshjälpslagen
(1972:429), RHL, i vissa särskilt angivna typer av mål och ärenden.
Enligt 41 § RHL beviljas rättshjälp bl.a. i ärenden om avvisning enligt
utlänningslagen, dock ej i ärenden hos polismyndighet om inte utlän -

1989/90:SfU16

36

ningen hållits i förvar längre tid än tre dagar. Offentligt biträde skall i
dessa fall förordnas, om det inte måste antas att behov av biträde
saknas (42 § RHL). Om rättshjälp beviljas omfattar rättshjälpen även
insatser som har avseende på verkställigheten samt även det ärende
som en ny ansökan om uppehållstillstånd ger upphov till.

Frågor om rättshjälp och biträde i asylärenden avgörs av invandrarverket.
I ärenden som skall handläggas av polismyndighet (ärenden där
utlänningen hållits i förvar längre tid än tre dagar) får polismyndigheten
bevilja rättshjälp, medan beslut om avslag endast får fattas av
rättshjälpsnämnd.

I motion SfölO av Bengt Westerberg m.fl. anför motionärerna att
tillgång till ett offentligt biträde för asylsökande är den viktigaste reformen
för större rättssäkerhet vid gränsen, och de begär i yrkande 5
förslag om sådan rätt till offentligt biträde för alla asylsökande.

Inger Schörling m.fl. begär i motion Sf615 yrkande 4, såvitt nu är i
fråga, ett tillkännagivande om att den asylsökande före den första
utfrågningen bör få tillgång till offentligt biträde.

Enligt vad som anfördes i proposition 1988/89:86 bör utgångspunkten
vara att ingen asylsökande skall kunna avlägsnas ur riket utan att
ha erbjudits bistånd av ett offentligt biträde. Behov av biträde kommer
därför att föreligga i flertalet av de avvisnings- och utvisningsärenden
som skall prövas av invandrarverket i första instans. Om offentligt
biträde skall förordnas får avgöras i det enskilda fallet. När invandrarverket
beslutar om avvisning med omedelbar verkställighet måste det
vara uppenbart att grund för asyl inte föreligger och att uppehållstillstånd
inte heller skall beviljas på annan grund. I dessa fall torde det
som regel kunna antas att behov av offentligt biträde saknas, men
undantag härifrån kan föreligga. Offentligt biträde bör sålunda kunna
förordnas om det är fråga om avvisning till hemlandet, utom i de fall
där det är fråga om stabila demokratier präglade av rättskultur i svensk
mening. Offentligt biträde bör också förordnas i övriga fall, såvitt det
inte är fråga om att sända utlänningen till ett tredjeland där risken för
förföljelse och vidaresändande till land där förföljelse kan inträffa
måste betraktas som utesluten. Offentligt biträde bör vidare alltid
förordnas då det är fråga om asylsökande som till följd av minderårighet,
sjukdom eller annat liknande skäl inte ens med tolk kan förväntas
föra sin talan på ett ur rättssäkerhetssynpunkt betryggande sätt. I
princip bör rätt till biträde föreligga redan under polisutredningen i
asylärenden men i regel måste viss utredning göras innan det kan
avgöras om biträde skall förordnas.

Utskottet (1988/89:SfU19) ansåg att de bedömningar som gjorts i
propositionen om i vilka fall offentligt biträde skall förordnas var väl
avvägda. Utskottet underströk emellertid vikten av att ett biträde
kommer in i ett asylärende så tidigt som möjligt.

Utskottet vidhåller denna uppfattning och avstyrker bifall till motion
SfölO yrkande 5 och Sf615 yrkande 4 i denna del.

I motion Sf615 yrkande 8 av Inger Schörling m.fl. begärs att rättshjälpsmyndighet
skall besluta om rättshjälp jämväl i de ärenden där
invandrarverket numera har beslutanderätten.

1989/90:SfU16

37

Utskottet anförde i sitt betänkande 1988/89:SfU19 att fördelarna med
att flytta över beslutanderätten i rättshjälpsfrågor till invandrarverket
var dels att handläggningstiderna därigenom kunde förkortas eftersom
en myndighet mindre behövde sätta sig in i ärendet, dels att problemet
med hur besluten skulle fattas i brådskande fall blev löst, eftersom
invandrarverket skulle ha en jourverksamhet för ärenden om avvisning
med omedelbar verkställighet. Utskottet ansåg att dessa fördelar
var så stora att de vägde över principiella betänkligheter mot att låta
den myndighet som kan upplevas som motpart till den enskilde
handha frågan om biträdesförordnande.

Utskottet vidhåller denna inställning och avstyrker bifall till motion
Sf615 yrkande 8.

I flera motioner föreslås att ett joursystem för jurister upprättas.
Tillkännagivanden härom begärs i motionerna Sf610 yrkande 6 av
Bengt Westerberg m.fl., Sf618 yrkande 7 av Lars Werner m.fl. och
Sf626 yrkande 4 av Hans Göran Franck m.fl. I motion Sf615 yrkande
5 begär Inger Schörling m.fl. att riksdgen beslutar om ett sådant
system.

Utskottet har erfarit att frågan om inrättande av en advokatjour har
diskuterats mellan invandrarverket och Sveriges advokatsamfund men
att invandrarverket för närvarande inte anser att behov av en advokatjour
föreligger. Något uttalande från riksdagens sida bör nu inte göras i
frågan, men utskottet utgår från att regeringen följer utvecklingen.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna Sf610 yrkande
6, Sf618 yrkande 7, Sf626 yrkande 4 och Sf615 yrkande 5.

I motion Sf615 begär Inger Schörling m.fl. i yrkande 4 (delvis) ett
tillkännagivande om att den asylsökande bör få tillgång till tolk inför
den första utredningen. Motionärerna begär även i yrkande 6 att
tolksystemet ses över och kompletteras.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att den asylsökande bör få
tillgång till tolk redan inför den första utredningen. Detta förutsätter
att det finns tillräcklig tillgång på tolkar men så tycks inte alltid ha
varit fallet. Utskottet utgår emellertid från att regeringen och invandrarverket
har sin uppmärksamhet riktad på denna fråga och anser inte
att något riksdagens uttalande behövs med anledning av motion Sf615
yrkandena 4 (delvis) och 6.

Avvisning eller utvisning

En utlänning som befinner sig i Sverige kan avlägsnas ur landet
genom avvisning eller utvisning. En utlänning som inte uppfyller de
formella krav som gäller för inresa och vistelse i Sverige — således när
han i förekommande fall saknar pass, visering, uppehållstillstånd eller
arbetstillstånd — får avvisas utan tidsgräns enligt 4 kap. 1 § UtlL.
Vidare får en utlänning avvisas om han eller hon stannat kvar sedan
den viseringsfria tiden eller viseringen gått ut.

Även avlägsnande på grund av medellöshet och risk för brottslig
verksamhet skall ske genom avvisning (4 kap. 2 § UtlL). Tidsgränsen
är för dessa fall tre månader.

1989/90:SfU16

38

En utlänning som haft uppehållstillstånd och stannar kvar i landet
efter det att uppehållstillståndet har gått ut eller återkallats skall
avlägsnas genom utvisning (4 kap. 3 § UtlL). Även avlägsnande på
grund av brott skall ske genom utvisning (4 kap. 7 § UtlL). Avlägsnande
på grund av asocialitet kan inte längre ske.

En grundlig översyn av bestämmelserna om utvisning på grund av
brott gjordes år 1980 och vissa justeringar gjordes år 1984. Bestämmelserna
har utan några sakliga ändringar förts över till den nya utlänningslagen.
Utvisning på grund av brott får endast ske om brottet varit
av viss svårighetsgrad — i huvudsak om utlänningen döms för brott
som kan leda till fängelse i mer än ett år — och om det finns risk för
fortsatt brottslig verksamhet eller brottet är sådant att den dömde inte
bör få stanna här. Hänsyn tas också till utlänningens anknytning till
Sverige. Bl.a. gäller att en utlänning som vistats i Sverige med permanent
uppehållstillstånd sedan minst två år när åtalet väcktes, eller som
då var bosatt i Sverige sedan minst tre år, får utvisas endast om det
finns synnerliga skäl. En utlänning som kom till Sverige innan han
fyllde femton år och som när åtal väcktes hade vistats här sedan minst
fem år får inte utvisas. Utvisningsfrågan avgörs av den domstol som
dömer i brottmålet. Om en utlänning utvisas skall domstolen beakta
det men som utlänningen åsamkas genom utvisningen, när domstolen
bestämmer påföljden för brottet.

I motion Sf602 föreslår Carl Bildt m.fl. att en utlänning som förövat
ett allvarligt brott bör utvisas om han inte kan åberopa sådana skäl att
han bör få vara kvar i Sverige. Motionärerna begär ett tillkännagivande
härom.

Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden med samma syfte
som det nu förevarande (se senast SfU 1984/85:27). Utskottet har
därvid ansett att de invandrarpolitiska skälen mot att införa särregler
för invandrare alltjämt har stor bärkraft. Utskottet har dock framhållit
att det är viktigt att regeringen följer utvecklingen av praxis på
området.

Utskottet finner inte anledning för riksdagen att frångå sitt tidigare
ställningstagande i frågan, och utskottet avstyrker bifall till motion
Sf602.

Verkställighet

Ett beslut om avvisning eller utvisning får i princip endast verkställas
om det kan ske till land där utlänningen erbjuds visst skydd.

Polismyndighets awisningsbeslut är direkt verkställbara (8 kap. 7 §
UtlL). Polismyndighet får emellertid aldrig fatta awisningsbeslut i
ärenden där asylskäl åberopas, och polismyndighet skall vidare överlämna
ärenden till invandrarverket, om polismyndigheten anser det
tveksamt om awisning bör ske.

Invandrarverket får förordna om omedelbar verkställighet av sitt
awisningsbeslut i ärenden där asylskäl åberopats, om det är uppenbart
att det inte finns grund för asyl och att uppehållstillstånd inte heller

1989/90:SfU16

39

skall beviljas på någon annan grund (8 kap. 8 § UtlL). Beslut om
omedelbar avvisning får meddelas senare än tre månader efter utlänningens
ankomst till Sverige bara om det finns synnerliga skäl till det.

Polismyndighets beslut om avvisning, invandrarverkets beslut om
avvisning med förordnande om omedelbar verkställighet, domstols
dom eller beslut om utvisning samt regeringens beslut om utvisning av
hänsyn till rikets säkerhet skall verkställas snarast möjligt (8 kap. 12 §
UtlL). 1 andra fall är fristen för avvisning två veckor och för utvisning
fyra veckor efter det beslutet vann laga kraft, om inte annat bestäms i
beslutet. Om utlänningen inte lämnar landet inom den föreskrivna
tiden eller det med säkerhet måste antas att han inte har för avsikt att
frivilligt lämna landet inom denna tid, skall polismyndigheten verkställa
beslutet så snart det kan ske.

Utgångspunkten för tidsfristerna är den dag då beslutet vann laga
kraft. Detta sker enligt förvaltningslagens regler tre veckor efter det att
utlänningen fick del av ett beslut som han kan överklaga. Regeringens
beslut, som inte kan överklagas, vinner laga kraft genast.

Inger Schörling m.fl. begär i motion Sf615 (yrkande 10) ett tillkännagivande
om att inga avvisningar eller utvisningar bör ske innan
beslutet vunnit laga kraft.

Beträffande omedelbar verkställighet i asylärenden anfördes i proposition
1988/89:86 att sådan möjlighet måste finnas om avvisning till ett
första asylland skall kunna genomföras. Aven i en del fall där verkställighet
skall ske till hemlandet bör den emellertid kunna genomföras,
trots att avlägsnandebeslutet inte har vunnit laga kraft. Det är inte
rimligt att personer som uppenbart saknar rätt till asyl här i landet
skall få avvakta att beslutet efter ett eventuellt överklagande blir
definitivt. I propositionen anfördes vidare att det inte är ovanligt att de
skäl, som medför att tillstånd att stanna i Sverige slutligen ges, inte är
de ursprungligen åberopade asylskälen utan skäl som har uppkommit
först under vistelsen här. I en tid när antalet asylsökande liksom
antalet flyktingar ökar och stora krav ställs på resurser för att ta emot
och integrera flyktingar på ett riktigt sätt, framstår det som felaktigt att
den som kanske rentav lämnar medvetet falska uppgifter om sina
asylskäl till sist får uppehållstillstånd på grund av den anknytning han
har vunnit till Sverige. Även för att motverka en sådan utveckling bör
därför omedelbar verkställighet kunna genomföras i uppenbara fall.

Omedelbar verkställighet borde enligt vad som anfördes i propositionen
till en början kunna ske om varje risk för förföljelse framstod som
utesluten i hemlandet. Så ansågs vara fallet i fråga om länder där man
med säkerhet kunde säga att brott mot mänskliga rättigheter eller
annan förföljelse inte förekommer. Ibland kunde det visserligen inte
uteslutas att vissa personer i ett land utsattes för förföljelse men det
kunde inte anses föreligga någon risk för den asylsökande. Omedelbar
verkställighet skulle således kunna ske om en asylsökande inte åberopade
någon annan grund än en som redan hade prövats av regeringen
beträffande andra personer och då inte befunnits tillräcklig; det kunde
gälla exempelvis tillhörighet till en viss religion eller hemvist i ett visst
område i hemlandet. Omedelbar verkställighet skulle också kunna ske

1989/90:SfU 16

40

om utlänningen kunde återsändas till ett land (s.k. första asylland), där
han uppehållit sig före ankomsten till Sverige och där han är skyddad
mot förföljelse och mot att sändas till ett land där han riskerar
förföljelse.

I propositionen angavs också att förordnande om omedelbar verkställighet
får meddelas endast när det är uppenbart att grund för asyl
inte föreligger. En bedömning måste alltid göras av omständigheterna i
det enskilda fallet. Ett annat fall när det är uppenbart att en asylansökan
skall avslås kan vara att det står klart att utlänningens uppgifter är
osanna i alla väsentliga delar. Så snart några mer ingående överväganden
behöver göras om tilltron till sådana uppgifter som kan vara
asylgrundande är det emellertid uteslutet att förordna att awisningsbeslutet
får verkställas direkt. Det skall också vara uppenbart att uppehållstillstånd
inte bör beviljas av andra skäl, t.ex. anknytning eller
humanitära skäl.

Utskottet anförde i sitt betänkande 1988/89:SfU19 att de förutsättningar
som föreslagits för att invandrarverket skall få förordna om
omedelbar verkställighet av awisningsbeslut tillgodosåg berättigade
krav på rättssäkerhet. Utskottet framhöll emellertid att invandrarverket
självfallet borde beakta inte bara av utlänningen anförda skäl utan
även andra skäl som var kända för verket. Utskottet utgick från att så
skulle ske.

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och avstyrker bifall till
motion Sf615 yrkande 10.

Sättet för verkställighet berörs i motion Sf610 yrkande 13 av Bengt
Westerberg m.fl. Motionärerna begär ett tillkännagivande om vikten av
att asylsökande ges "skäligt rådrum" och möjlighet att lämna landet
under värdiga former. Utlänningen skall bl.a. få tid att förbereda resa
till annat asylland, om han inte vill återvända till hemlandet.

I proposition 1988/89:86 framhölls beträffande sättet för verkställighet
att det är önskvärt att den som avvisas eller utvisas ges tillfälle att
frivilligt lämna Sverige. Emellertid hade det visat sig att systemet med
frivillig verkställighet ofta inte fungerade. Som en tänkbar orsak till
detta nämndes de stora möjligheter till förnyad prövning som fanns
enligt dåvarande regler. Det föreföll dock sannolikt att snabbare handläggning
av ärenden om uppehållstillstånd i förening med en ändring
av systemet av prövning på verkställighetsstadiet skulle komma att
medföra också en större benägenhet från den enskildes sida att rätta sig
efter beslutet. En uttrycklig regel som angav inom vilken tid den som
har avvisats eller utvisats bör ha lämnat landet bedömdes ändå som
värdefull.

I propositionen framhölls vidare behovet av att kunna anpassa
fristerna till förhållandena i det enskilda fallet. Om det kunde hållas
för visst att utlänningen inte frivilligt skulle komma att lämna Sverige,
skulle en kortare tidsfrist än den som föreslogs för normalfallet kunna
bestämmas av myndigheten redan i beslutet om avlägsnande. Detsamma
kunde gälla i de fall där utlänningen fanns på en statlig mottagningsförläggning
och normalt inte hade något berättigat behov av att

1989/90:SfU 16

41

avveckla sin vistelse i Sverige. Någon gång kunde däremot en längre
tidsfrist vara motiverad, t.ex. om utlänningen gjorde troligt att han
behövde extra rådrum för att ordna sina förhållanden i hemlandet.

Utskottet (1988/89:SfU19) delade i huvudsak de bedömningar som
gjorts i propositionen om behovet av tidsfrister för verkställighet av
avlägsnandebesiut. Utskottet underströk att den nya organisationen för
mottagning av asylsökande, och den därmed sammanhängande förkortningen
av handläggningstiderna för asylärenden som kunde förutses,
starkt bidrog till att några långa tidsfrister för en utlänning som vägras
uppehållstillstånd inte borde behövas. Utskottet framhöll vidare att de
föreslagna fristerna i fråga om beslut av invandrarverket innebar en
tidrymd om fem resp. sju veckor från delgivningen av beslutet, eftersom
tiden för lagakraftvinnande börjar löpa först i och med delgivningen.

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och avstyrker bifall till
motion Sf610 yrkande 13.

I motion Sf612 begär Sten Andersson i Malmö ett tillkännagivande om
att det bör straffbeläggas att gömma personer som nekats asyl i Sverige.

I 10 kap. 3 § UtlL föreskrivs straff för den som i vissa fell försöker
hindra verkställighet av avvisnings- eller utvisningsbeslut. Det gäller
till en början den som försöker hindra verkställighet av ett beslut om
utvisning som har fettas av hänsyn till rikets säkerhet. Det gäller även
den som i vinningssyfte försöker hindra verkställighet av ett avvisnings-
eller utvisningsbeslut, t.ex. genom att dölja utlänningen. För
brotten stadgas fängelse i högst ett år eller, när omständigheterna är
mildrande, böter.

Utskottet har tidigare behandlat liknande motionsyrkanden (se senast
1988/89:SfU19). Utskottet beklagade därvid att enskilda personer
och vissa organisationer medverkade till att utlänningar höll sig gömda
för att undgå ett eventuellt avlägsnandebesiut eller för att hindra
verkställighet av ett sådant beslut. Utskottet, som beaktade att sådan
verksamhet ofta bottnade i ideell övertygelse, ansåg dock att andra
medel -än straffpåföljd, främst informationsinsatser, i första hand borde
tillgripas för att komma till rätta med sådant beteende. Vidare borde
enligt utskottets bedömning bl.a. kortare handläggningstider i asylärenden
bidra till att göra sådana undanhållanden mindre vanliga.

Utskottet vidhåller denna bedömning och avstyrker bifall till motion
Sf612.

Överklagande

Polismyndighets beslut om avvisning kan enligt nuvarande regler överklagas
till invandrarverket. Beslutet skall dock enligt huvudregeln
verkställas utan hinder av att det inte vunnit laga kraft. Invandrarverkets
beslut om avvisning eller utvisning överklagas till regeringen. En
domstols beslut om utvisning på grund av brott överklagas enligt
reglerna om överklagande av dom i brottmål. Beslutet kan verkställas
sedan det vunnit laga kraft eller efter nöjdförklaring.

1989/90:SfU16

42

En polismyndighets beslut i verkställighetsfrågan kan formellt inte
överklagas. Beslut att vägra eller återkalla visering, uppehållstillstånd
eller arbetstillstånd samt beslut om uppsikt kan heller inte överklagas.

Överinstansen kan enligt 7 kap. 5 § UtlL i ett sammanhang fatta
beslut i närliggande frågor. Ett beslut av invandrarverket att vägra eller
återkalla uppehållstillstånd och arbetstillstånd i samband med ett beslut
om avvisning eller utvisning kan sålunda prövas av regeringen
tillsammans med prövningen av verkets avlägsnandebeslut.

Enligt 7 kap. 10 § UtlL skall invandrarverket ompröva beslut på
grund av nya omständigheter eller av annan anledning, om inte
ändringen blir till nackdel för utlänningen eller saknar betydelse för
honom. Verket kan vidare i vissa fall ompröva sitt beslut även sedan
det överklagats till regeringen.

Vid överklagande och vid omprövning av ett awisningsbeslut med
förordnande om omedelbar verkställighet skall invandrarverket pröva
frågan om inhibition. Verket skall vid ny ansökan om uppehållstillstånd
fa besluta om inhibition av tidigare lagakraftvunnet awisningsbeslut
samt i andra fall, om det finns särskilda skäl, besluta om inhibition
(8 kap. 10 § UtlL).

I ett ärende som skall prövas av regeringen skall det statsråd som
har till uppgift att föredra sådana ärenden, för tiden till dess regeringen
avgör ärendet, få besluta om inhibition (11 kap. 4 § UtlL).

Inger Schörling m.fl. begär i motion Sf615 yrkande 11 att verkställighet
skall inhiberas vid överklagande av beslut.

Utskottet konstaterar att såväl invandrarverket som regeringen har
möjlighet att meddela inhibitionsbeslut, och utskottet avstyrker därför
bifall till motion Sf615 yrkande 11.

I motion Sf626 yrkande 8 anför Hans Göran Franck m.fl. att en ny
överklagningsinstans bör tillskapas. Motionärerna anser vidare att den
pågående utredningen av instansordningen även bör göra en översyn
av möjligheterna att överklaga beslut om uppsikt och verkställighet.

Utskottet konstaterar till en början att ifrågavarande utredning redan
har i uppdrag att även överväga frågan om en ny överklagningsinstans
bör tillskapas. Beträffande möjlighet att överklaga beslut om uppsikt
uttalades i proposition 1988/89:86 (s. 108) att de inskränkningar i den
personliga friheten som kunde följa av ett uppsiktsbeslut inte var av så
allvarlig natur att en rätt att överklaga måste införas. Detta gällde
framför allt mot bakgrund av att ett uppsiktsbeslut är tidsbegränsat och
att en ny prövning ändå måste ske med vissa tidsintervaller. I fortsättningen
skulle därvid i regel förhandling hållas innan ett beslut förlängdes.
Vad gäller verkställighetsbeslut vill utskottet erinra om att sådant
beslut kan inhiberas i samband med överklagande av själva avvisningsbeslutet.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf626 yrkande

8.

1989/90:SfU16

43

Hemställan

1989/90:SfU16

Utskottet hemställer

1. beträffande översyn av flyktingpolitiken m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf39, 1989/90:Sf617 och
1989/90:Sf626 yrkandena 6 och 9,

2. beträffande det internationella flyktingarbetet

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf37 yrkandena 1 och 4,
1989/90:Sf605 yrkandena 3 och 4, 1989/90:Sf610 yrkande 1 och
1989/90:Sf618 yrkande 3,

res. I (m)
res. 2 (fp, vpk)
res. 3 (mp)

3. beträffande medlemskap i IOM

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf38, 1989/90:Sf610 yrkande
15 och 1989/90:Sf638,

res. 4 (fp, c)

4. beträffande visum för turister

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf643 yrkandena 1 och 2,

res. 5 (mp)

5. beträffande flyktingar och visering

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf610 yrkande 4,

res. 6 (fp, vpk)

6. beträffande praxis i viseringsärenden

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf37 yrkande 3 och
1989/90:Sf618 yrkande 10,

7. beträffande uppskjuten invandringsprövning för make

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf37 yrkande 2,
1989/90:Sf606, 1989/90:Sf607, 1989/90:Sf614 och 1989/90:Sf645,

res. 7 (fp, c, vpk, mp)

8. beträffande gäststuderande m.m.

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf505 yrkande 1,

9. beträffande särskilda skål mot asyl

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf35 yrkande 1,
1989/90:Sf36 yrkande 2, 1989/90:Sf610 yrkande 3, 1989/90:Sf615
yrkande 12, 1989/90:Sf618 yrkandena 1 och 4-6, 1989/90:Sf626
yrkande 1, 1989/90:Sf628 yrkande 3, 1989/90:Sf635 och

1989/90:Sf641,

res. 8 (fp, vpk, mp)

10. beträffande asyl för homosexuella

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf615 yrkande 20 och
1989/90:Sf627,

res. 9 (fp, vpk, mp)

11. beträffande uppföljning av avvisade asylsökande

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf610 yrkande 14 och
1989/90:Sf624,

res. 10 (fp, vpk)

12. beträffande Hongkong-kineser

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf608,

44

13. beträffande dokumentlöshetens inverkan vid asylprövning
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf615 yrkande 2 och
1989/90:Sf626 yrkande 2,

res. 11 (mp)

14. beträffande anteckning om oklar identitet

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf615 yrkande 9,

res. 12 (fp, vpk, mp)

15. beträffande stämpling av uppehållstillstånd

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf610 yrkande 9,

res. 13 (fp)

16. beträffande transportörers kostnadsansvar

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf610 yrkande 8,

res. 14 (fp, vpk)

17. beträffande passkontroll på flygplatser

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf605 yrkande 2,

res. 15 (m)

18. beträffande asylnämnder

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf615 yrkande 19,

res. 16 (mp)

19. beträffande överflyttande av utredningarna från polisen
att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf610 yrkande 7,

20. beträffande civila personer vid gränsen m.m.

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf615 yrkandena 3 och 7,

res. 17 (mp)

21. beträffande beslutsmotivering

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf618 yrkande 9,

22. beträffande underrättelse om uppehållstillstånd
att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf628 yrkande 2,

res. 18 (mp)

23. beträffande översyn av förtroendeläkarinstitutet
att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf610 yrkande 10,

res. 19 (fp)

24. beträffande barnutredningar

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf610 yrkande 16 och
1989/90:Sf615 yrkandena 14—16,

res. 20 (fp, mp)

25. beträffande offentligt biträde

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf610 yrkande 5 och
1989/90:Sf615 yrkande 4 i denna del,

res. 21 (fp, mp)

26. beträffande beslut i rättshjälpsfrågan

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf615 yrkande 8,

res. 22 (mp)

27. beträffande advokatjour

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf610 yrkande 6,
1989/90:Sf615 yrkande 5, 1989/90:Sf618 yrkande 7 och 1989/90:
Sf626 yrkande 4,

res. 23 (fp, vpk, mp)

28. beträffande tillgång till tolk

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf615 yrkandena 4 i denna
del och 6,

1989/90:SfU16

45

res. 24 (mp)

29. beträffande utvisning på grund av brott
att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf602,

res. 25 (m)

30. beträffande omedelbar verkställighet

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf615 yrkande 10,

res. 26 (mp)

31. beträffande tidsfrist för verkställighet

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf610 yrkande 13,

res. 27 (fp)

32. beträffande straff för hindrande av verkställighet
att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf612,

33. beträffande inhibition

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf615 yrkande 11,

res. 28 (mp)

34. beträffande utredning om överklagande

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf626 yrkande 8,

35. att riksdagen lägger skrivelse 1989/90:68 till handlingarna.

Stockholm den 17 maj 1990
På socialförsäkringsutskottets vägnar

Doris Håvik

Närvarande: Doris Håvik (s), Gullan Lindblad (m), Börje Nilsson (s),
Ulla Johansson (s), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c), Lena Öhrsvik
(s), Margit Gennser (m), Nils-Olof Gustafsson (s), Ingegerd Elm
(s), Maud Björnemalm (s), Hans Dau (m), Rune Backlund (c), Margo
Ingvardsson (vpk), Ragnhild Pohanka (mp), Christina Pettersson (s)
och Maria Leissner (fp).

Reservationer

1. Det internationella flyktingarbetet (mom. 2)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Hans Dau (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med "Av
skrivelsen" och på s. 15 slutar med "inte erforderlig." bort ha följande
lydelse:

Flyktingfrågorna är ett internationellt problem. I Västeuropa saknas
emellertid en gemensam syn på flyktingpolitiken. Regler och bedömningsgrunder
skiljer sig från land till land. Utskottet anser att i vart
fall de nordiska länderna bör harmonisera flyktinglagstiftningen, och
Sverige bör i Nordiska rådet ta initiativ till detta. En harmoniserad
flyktingpolitik bör eftersträvas även med andra länder, och detta är
särskilt viktigt med tanke på det integrationsarbete som pågår inom

1989/90:SfU16

46

EG. Utskottet anser därför att Sverige också bör ta initiativ till en
alleuropeisk konferens i syfte att harmonisera flyktinglagstiftningen i
Europas samtliga stater.

Det anförda bör riksdagen med bifall till motion Sf605 yrkandena 3
och 4 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

2. beträffande det internationella flyktingarbetet
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf605 yrkandena 3
och 4 samt med anledning av motionerna 1989/90:Sf37 yrkandena
1 och 4, 1989/90:Sf610 yrkande 1 och 1989/90:Sf618 yrkande
3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Det internationella flyktingarbetet (mom. 2)

Sigge Godin (fp), Margo Ingvardsson (vpk) och Maria Leissner (fp)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med "Av
skrivelsen" och på s. 15 slutar med "inte erforderlig." bort ha följande
lydelse:

Den allra största bördan av flyktingströmmarna bärs av fettiga och
underutvecklade länder i tredje världen, och endast någon procent av
flyktingarna söker sig till Europa. De högt industrialiserade länderna i
Västeuropa intar trots detta en alltmer hårdnande attityd och skjuter
hela tiden över bördan från ett land till ett annat genom restriktioner i
flyktingpolitiken. Det är därför enligt utskottets mening nödvändigt att
man uppnår en generös hantering av asyl- och flyktingpolitiken i
Europa. Sverige har här en viktig roll och måste i väsentligt högre
grad utnyttja internationella fora för att påverka andra stater att föra
en generös och samordnad flyktingpolitik. Sverige måste också agera
kraftfullt för att motverka att den förestående harmoniseringen av
flyktingpolitiken inom EG sker i än mer restriktiv riktning. Initiativ
till internationella överenskommelser bör tas på statsministern i vå för
att på ett positivt och konstruktivt sätt bidra till en lösning av flyktingproblemen.
Det är också angeläget att Sverige tar initiativ till ett
nordiskt samordnat agerande för att skapa beredskap för akuta flyktingproblem.
Diskussioner härom bör tas upp inom berört ministerråd.

Det anförda bör riksdagen med bifall till motionerna Sf610 yrkande
1 och Sf618 yrkande 3 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

2. beträffande det internationella flyktingarbetet
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf610 yrkande 1
och 1989/90:Sf618 yrkande 3 och med anledning av motionerna
1989/90:SB7 yrkandena l och 4 och 1989/90:Sf605 yrkandena 3
och 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

1989/90: SfU 16

47

3. Det internationella flyktingarbetet (mom. 2)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med "Av
skrivelsen" och på s. 15 slutar med "inte erforderlig." bort ha följande
lydelse:

Flyktingströmmarna i världen ser ut att öka varje år på grund av
folkökningen, miljöproblem, krig, förtryck och konflikter mellan folkgrupper.
Många länder intar en alltmer hårdnande attityd i flyktingpolitiken.
Det är därför enligt utskottets mening nödvändigt att man
uppnår en generös hantering av asyl- och flyktingpolitiken. Sverige har
här en viktig roll och måste i väsentligt högre grad utnyttja internationella
fora, inte minst Europarådet och FN, för att påverka andra stater
att föra en generös och samordnad flyktingpolitik. Sverige måste också
agera kraftfullt för att motverka att den förestående harmoniseringen
av flyktingpolitiken inom EG sker i än mer restriktiv riktning. I FN
bör regeringen även verka för en ändring av FN-konventionen så att
alla flyktingar, t.ex. även internflyktingar, kommer att omfattas av
konventionen.

Det anförda bör riksdagen med bifall till motion Sf37 yrkandena 1
och 4 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

2. beträffande det internationella flyktingarbetet

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf37 yrkandena 1
och 4 och med anledning av motionerna 1989/90:Sf605 yrkandena
3 och 4, 1989/90:Sf610 yrkande 1 och 1989/90:Sf618 yrkande
3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Medlemskap i IOM (mom. 3)

Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c), Rune Backlund (c) och Maria
Leissner (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med "Enligt
vad" och slutar med "och Sf638." bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör Sverige på nytt söka medlemskap i
IOM. IOM arbetar tillsammans med FNs flyktingkommissariat framför
allt med att bistå dem som kan och vill återvända hem från landsflykten,
och det är väsentligt att stödja detta arbete. Det anförda bör
riksdagen med bifall till motionerna S08, Sf610 yrkande 15 och Sf638
som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

3. beträffande medlemskap i IOM

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf38,
1989/90:Sf610 yrkande 15 och 1989/90:Sf638 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

1989/90:SfU16

48

5. Visum för turister (mom. 4)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

1989/90:SfU16

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med
"Utskottet konstaterar" och slutar med "och 2." bort ha följande
lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som kommer till uttryck i motion
Sf643, nämligen att man bör underlätta kontakter mellan människor i
olika länder. Det är inte möjligt att redan nu avskaffa kravet på visum
för alla som vill besöka Sverige, men utskottet anser att den uppehållstillståndsfria
tiden i detta syfte bör utsträckas till sex månader resp. att
turistvisum skall kunna ges för så lång tid.

Det anförda bör med bifall till motion Sf643 yrkande 2 ges regeringen
till känna.

dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

4. beträffande visum för turister

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf643 yrkande 2 och
med anledning av motion 1989/90:Sf643 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Flyktingar och visering (mom. 5)

Sigge Godin (fp), Margo Ingvardsson (vpk) och Maria Leissner (fp)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med
"Utskottet behandlade" och på s. 18 slutar med "yrkande 4." bort ha
följande lydelse:

Reglerna för visum är avsedda för besök av tillfällig karaktär i ett
land. Den som har tänkt sig att stanna mer varaktigt i ett annat land
har därför inte rätt att få visum. Den som är utsatt för förföljelse men
fortfarande är kvar i sitt hemland kan enligt FNs flyktingkonvention
och svensk lag inte anses som flykting. Han har därför enligt utskottets
mening inga möjligheter att beviljas asyl i Sverige om det inte rör sig
om överföring av flykting inom ramen för den s.k. flyktingkvoten.
Flyktingpolitiken skall vara human och generös, och asylbestämmelserna
skall tillämpas i enlighet med Sveriges internationella förpliktelser.
Det är därför enligt utskottets mening oacceptabelt att Sverige
genom att kräva visum försvårar för flyktingar att komma hit. Visumbestämmelserna
bör därför ändras. Utskottet anser att det anförda med
bifall till motion Sf610 yrkande 4 bör ges regeringen till känna.

dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

5. beträffande flyktingar och visering

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf610 yrkande 4 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

49

4 Riksdagen 1989190. II sami. Nr 16

7. Uppskjuten invandringsprövning för make
(mom. 7)

Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c), Rune Backlund (c), Margo
Ingvardsson (vpk), Ragnhild Pohanka (mp) och Maria Leissner (fp)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med
"Utskottet vidhåller" och på s. 23 slutar med "och Sf645." bort ha
följande lydelse:

Utlänningslagstiftningens regler om uppskjuten invandringsprövning
har tillkommit för att hindra skenäktenskap. Den s.k. tvåårsregeln
innebär emellertid att en utländsk kvinna i ett äktenskap eller ett
samboförhållande blir starkt beroende av sin svenske man för sin rätt
att få stanna i Sverige. I sin nuvarande utformning och tillämpning
kan regeln enligt utskottets uppfattning bidra till att misshandlade och
förnedrade invandrarkvinnor utvisas till en utsiktslös framtid i hemlandet.
Utskottet anser därför att regeln bör ses över.

Det anförda bör med bifall till motionerna Sf606, Sf607 och Sf614
ges regeringen till känna.

dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

7. beträffande uppskjuten invandringsprövning för make
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf606,
1989/90:Sf607 och 1989/90:Sf614 samt med anledning av motionerna
1989/90:Sf37 yrkande 2 och 1989/90:Sf645 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Särskilda skäl mot asyl (mom. 9)

Sigge Godin (fp), Margo Ingvardsson (vpk), Ragnhild Pohanka (mp)
och Maria Leissner (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27 börjar med
"Utskottet delar" och slutar med "1 och 2." bort ha följande lydelse:
Regeringen har genom beslut den 13 december 1989 i två enskilda
ärenden uttalat att situationen i det svenska flyktingmottagandet är
sådan att den skall anses utgöra särskilda skäl att inte bevilja krigsvägrare
och de facto-flyktingar asyl (3 kap. 4 § andra stycket 2 utlänningslagen).
Genom dessa beslut har praxis i asylärenden ändrats så att
krigsvägrare och de facto-flyktingar i fortsättningen endast undantagsvis
kan beviljas asyl i Sverige.

Utskottet delar inte regeringens bedömning att situationen i flyktingmottagandet
är så allvarlig att den skall anses utgöra särskilda skäl mot
att bevilja asyl. Utskottet förutsätter att regeringen omedelbart ändrar
sin praxis och åter beviljar asyl i enlighet med en generös flyktingpolitik.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna. Utskottet tillstyrker således bifall till motionerna
Sf618 yrkandena 1 och 5, Sf615 yrkande 12, Sf628 yrkande 3, Sf641
yrkande 1, Sf626 yrkande 1. Härigenom tillgodoses även motionerna
Sf35 yrkande 1, Sf618 yrkande 6, Sfö35 och Sf36 yrkande 2.

1989/90:SfU16

50

Även om utskottet ovan uttalat att situationen för närvarande inte är
sådan att särskilda skäl föreligger att inte bevilja asyl, anser utskottet
att även krigsvägrare och de facto-flyktingar har ett sådant behov av att
fa en fristad i Sverige att de inte utan synnerliga skäl skall förvägras
det. Utskottet anser därför att regeringen snarast bör återkomma till
riksdagen med förslag till ändring i utlänningslagen i enlighet härmed.
Det anförda bör med bifall till motionerna SftSlO yrkande 3, Sf618
yrkande 4 och Sf641 yrkande 2 ges regeringen till känna.

dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

9. beträffande särskilda skäl mot asyl

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sföl0 yrkande
3, 1989/90:Sfö 15 yrkande 12, 1989/90:Sf618 yrkandena 1, 4 och
5, 1989/90:Sf626 yrkande 1, 1989/90:Sf628 yrkande 3 och
1989/90:Sf641 och med anledning av motionerna 1989/90:Sf35
yrkande 1, 1989/90:Sf36 yrkande 2, 1989/90:Sf618 yrkande 6 och
1989/90:Sf635 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

9. Asyl för homosexuella (mom. 10)

Sigge Godin (fp), Margo Ingvardsson (vpk), Ragnhild Pohanka (mp)
och Maria Leissner (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28 börjar med "Vid
riksdagens" och slutar med "inte erforderligt." bort ha följande lydelse:
I många länder diskrimineras homosexuella på grund av sin sexuella
läggning. I många länder är homosexualitet t.o.m. kriminaliserad.
Enligt utskottets mening är det oacceptabelt att människor hotas och
förföljs på grund av att de är homosexuella, och utskottet anser därför
att homosexuella från sådana länder skall beviljas asyl i Sverige. Det
anförda bör med bifall till motion Sf615 yrkande 20 ges regeringen till
känna.

dels att moment 10 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

10. beträffande asyl för homosexuella

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sföl5 yrkande 20
och med anledning av motion 1989/90:Sf627 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. Uppföljning av avvisade asylsökande (mom. 11)

Sigge Godin (fp), Margo Ingvardsson (vpk) och Maria Leissner (fp)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med
"Riksdagen har" och slutar med "och Sfö24." bort ha följande lydelse:
Det finns i dag inga uppgifter om vad som sker med de asylsökande
som trots uttalad rädsla för att återvända ändå tvingas göra detta.
Utskottet anser att invandrarverket bör åläggas att genom t.ex. stick -

1989/90:SfU16

51

provskontroller följa upp vad som händer med dem efter hemkomsten.
Det anförda bör riksdagen med bifall till motion Sf610 yrkande 14 ge
regeringen till känna.

dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

11. beträffande uppföljning av avvisade asylsökande
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf610 yrkande 14
och med avslag på motion 1989/90:Sf624 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. Dokumentlöshetens inverkan vid asylprövning
(mom. 13)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med
"Regeringens praxis" och slutar med "är tillgodosedd." bort ha följande
lydelse:

Den som måste fly från sitt land kan av naturliga skäl inte alltid föra
med sig dokument. Om dokumentlösheten leder till att asyl inte
beviljas kommer detta att drabba dem som är i störst behov av skydd,
och det kan även leda till ökad handel med falska papper och
"människosmuggling". Enligt utskottets mening skall det förhållandet
att någon kommer till Sverige utan dokument därför inte få påverka
dennes möjligheter att få asyl här. Det anförda bör med bifall till
motion Sf615 ges regeringen till känna.

dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

13. beträffande dokumentlöshetens inverkan vid asylprövning
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf615 yrkande 2 och
med avslag på motion 1989/90:Sf626 yrkande 2 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

12. Anteckning om oklar identitet (mom. 14)

Sigge Godin (fp), Margo Ingvardsson (vpk), Ragnhild Pohanka (mp)
och Maria Leissner (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med
"Utskottet behandlade" och slutar med "yrkande 9." bort ha följande
lydelse:

UNHCR har kritiserat att anteckning om oklar identitet enligt den
nya utlänningslagen skall kunna göras i resedokument. UNHCR har
ansett att det strider mot Genévekonventionens bestämmelser om
obligatorisk rätt till resedokument för flyktingar att genom anteckning
i dokumentet inskränka möjligheten för flyktingen att förflytta sig över
gränserna. Utskottet delar denna uppfattning och anser att någon
anteckning om oklar identitet inte bör göras vare sig i resedokument
eller främlingspass. Detta bör med bifall till motion Sf615 yrkande 9
ges regeringen till känna.

1989/90:SfU16

52

dels att moment 14 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

14. beträffande anteckning om oklar identitet

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf615 yrkande 9 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

13. Stämpling av uppehållstillstånd (mom. 15)

Sigge Godin och Maria Leissner (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med "Enligt
3" och slutar med "därför avslås." bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att regeringen bör inleda en försöksverksamhet med
att låta polisen stämpla uppehållstillstånd i flyktingdokument i stället
för i pass. Detta skulle kunna bidra till en minskad tillströmning av
asylsökande med svagare skäl. Det anförda bör med bifall till motion
Sf610 yrkande 9 ges regeringen till känna.

dels att moment 15 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

15. beträffande stämpling av uppehållstillstånd

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf610 yrkande 9 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

14. Transportörers kostnadsansvar (mom. 16)

Sigge Godin (fp), Margo Ingvardsson (vpk) och Maria Leissner (fp)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32 börjar med "I
proposition" och på s. 33 slutar med "yrkande 8." bort ha följande
lydelse:

Det ökade kostnadsansvaret för dem som transporterar utlänningar
utan erforderliga tillstånd medför att flygbolag och rederier måste
kontrollera att passagerarna har pass och inresetillstånd. Det innebär
att svenska myndigheters befogenheter att pröva skälen för asyl läggs
över på olika transportföretag och att man försvårar för asylsökande att
ta sig hit. Detta är enligt utskottets mening inte acceptabelt. Utskottet
anser att det anförda med bifall till motion SfölO yrkande 8 bör ges
regeringen till känna.

dels att moment 16 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

16. beträffande transportörers kostnadsansvar

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf610 yrkande 8 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

15. Passkontroll på flygplatser (mom. 17)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Hans Dau (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med "Med
hänsyn" och slutar med "yrkande 2." bort ha följande lydelse:

Utskottet vill framhålla betydelsen av att åtgärder vidtas för att
komma till rätta med den s.k. dokumentlösheten. En ytterligare åtgärd

1989/90:SfU16

53

sorn enligt utskottets mening bör övervägas är att — i likhet med vad
som sker vid amerikanska flygplatser — "leda" passagerarna till passkontrollen
utan möjlighet för dem att göra sig av med sina identitetshandlingar.
Genom att införa hårdare krav på innehav av dokument
skulle polisen fa större möjligheter att redan vid gränsen kunna avvisa
brottslingar som under falska premisser söker asyl i vårt land och som
är efterlysta i sina hemländer.

Vad sålunda anförts bör riksdagen med bifall till motion Sf605
yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 17 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

17. beträffande passkontroll på flygplatser

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf605 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

16. Asylnämnder (mom. 18)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med "En
översyn" och slutar med "yrkande 19." bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning bör ett antal asylnämnder inrättas i
Sverige för att i stället för invandrarverket utreda och avgöra om den
asylsökande skall fa asyl eller inte. Asylnämnderna, som kan bestå av
en domare som ordförande och av lekmän och sakkunniga på olika
områden, bör knytas till de orter dit det största antalet asylsökande
kommer. Asylnämndernas beslut bör kunna överklagas till länsrätt och
vidare inom förvaltningsdomstolarna, men riksdagen och regeringen
bör stå för principbeslut som skall vara vägledande för asylnämnderna.

Frågan om inrättande av asylnämnder i enlighet med det anförda
bör enligt utskottets mening utredas närmare. Det anförda bör med
anledning av motion Sf615 yrkande 19 ges regeringen till känna.

dels att moment 18 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

18. beträffande asylnämnder

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf615 yrkande 19
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

17. Civila personer vid gränsen m.m. (mom. 20)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med "Enligt
utskottets" och slutar med "riksdagens sida." bort ha följande lydelse:
Av hänsyn till flyktingars svåra situation och tidigare upplevelser i
sina hemländer bör enligt utskottets uppfattning civila personer, och
inte poliser, ta emot de asylsökande vid gränsen. Vidare bör en
närstående eller annan frivillig representant fa närvara vid alla förhör i
asylärenden. Förhören bör dessutom tas upp på band. Det anförda bör
med bifall till motion Sf615 yrkandena 3 och 7 ges regeringen till
känna.

1989/90:SfU16

54

dels att moment 20 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

20. beträffande civila personer vid gränsen m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf615 yrkandena 3
och 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

18. Underrättelse om uppehållstillstånd (mom. 22)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 35 börjar med
"Utskottet förutsätter" och slutar med "yrkande 2." bort ha följande
lydelse:

Enligt utskottets mening är det olyckligt att det i dag kan ta lång tid
från det invandrarverket tagit ställning i ett asylärende till dess den
asylsökande delges det skriftliga beslutet. Åtgärder måste därför vidtas
för att påskynda hanteringen. Det anförda bör med bifall till motion
Sf628 yrkande 2 ges regeringen till känna.

dels att moment 22 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

22. beträffande underrättelse om uppehållstillstånd

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf628 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

19. Översyn av förtroendeläkarinstitutet (mom. 23)

Sigge Godin och Maria Leissner (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 35 börjar med
"Utskottet konstaterar" och på s. 36 slutar med "därför avslås." bort ha
följande lydelse:

Invandrarverkets förtroendeläkare har till uppgift att uttala sig om
andra läkares bedömningar av en asylsökande. I allmänhet görs det
utan att förtroendeläkaren haft någon kontakt med sökanden. Förtroendeläkarens
uttalande blir många gånger avgörande för invandrarverkets
beslut. Enligt utskottets mening är detta inte tillfredsställande,
och utskottet anser att en översyn bör göras av förtroendeläkarinstitutet.
Det anförda bör med bifall till motion Sf610 yrkande 10 ges
regeringen till känna.

dels att moment 23 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

23. beträffande översyn av förtroendeläkarinstitutet

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf610 yrkande 10
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

1989/90:SfU16

55

20. Barnutredningar (mom. 24)

1989/90: SfU 16

Sigge Godin (fp), Ragnhild Pohanka (mp) och Maria Leissner (fp)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med
"Utskottet vidhåller" och slutar med "inte påkallat." bort ha följande
lydelse:

Utskottet vill framhålla att barnens situation måste uppmärksammas
i samtliga asylärenden. Enligt socialstyrelsen bör utredaren — som
enligt utskottets uppfattning bör ha särskild utbildning på området —
vid asylförhöret fråga om barnens erfarenheter, och detta material skall
finnas med i invandrarverkets beslutsunderlag. Det är enligt utskottets
mening utomordentligt viktigt att så verkligen sker. Om handläggaren
i asylutredningen försummar att begära in uppgifter om barnen kan
det leda till att familjer med barn som verkligen är i starkt behov av
att få stanna i Sverige inte får göra det. Utskottet anser att man bör
pröva barnets asylansökan generöst och "hellre fria än fälla".

Det anförda bör med bifall till motionerna SfölO yrkande 16 och
Sf615 yrkandena 14—16 ges regeringen till känna.

dels att moment 24 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

24. beträffande barnutredningar

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf610 yrkande
16 och 1989/90:Sf615 yrkandena 14—16 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

21. Offentligt biträde (mom. 25)

Sigge Godin (fp), Ragnhild Pohanka (mp) och Maria Leissner (fp)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37 börjar med "Enligt
vad" och slutar med "denna del." bort ha följande lydelse:

Människor som flyr från diktaturstater har sällan förtroende för
polisen. Den skildring de lämnar vid det första förhöret är därför ofta
ofullständig elier felaktig. Det är viktigt att alla asylsökande får tillgång
till ett offentligt biträde redan vid gränsen och då kan ange sina
asylskäl. Härigenom underlättas även utredningen i övrigt. Om utredningen
är av god kvalitet från början bör enligt utskottets mening även
antalet överklaganden minska.

Det anförda bör med bifall till motionerna SfölO yrkande 5 och
Sf615 yrkande 4 i denna del ges regeringen till känna.

dels att moment 25 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

25. beträffande offentligt biträde

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf610 yrkande 5
och 1989/90:Sf615 yrkande 4 i denna del som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

56

22. Beslut i rättshjälpsfrågan (mom. 26)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande sorn på s. 38 börjar med
"Utskottet anförde" och slutar med "yrkande 8." bort ha följande
lydelse:

Med nuvarande ordning är det invandrarverket som både handlägger
asylärendet och beslutar i rättshjälpsfrågan. Enligt utskottets mening
är detta av principiella skäl inte lämpligt, eftersom den myndighet
som handlägger asylärendet lätt kan uppfattas som motpart till den
asylsökande. Utskottet anser därför att beslut om rättshjälp liksom
tidigare bör fattas av rättshjälpsnämnd. Det anförda bör med bifall till
motion Sf615 yrkande 8 ges regeringen till känna.

dels att moment 26 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

26. beträffande beslut i rättshjälpsfrågan

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf615 yrkande 8 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

23. Advokatjour (mom. 27)

Sigge Godin (fp), Margo Ingvardsson (vpk), Ragnhild Pohanka (mp)
och Maria Leissner (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar med
"Utskottet har" och slutar med "yrkande 5." bort ha följande lydelse:
Advokatsamfundet har begärt att få upprätta s.k. advokatjour så att
flyktingar skall kunna få advokatstöd redan från inledningen av en
asylutredning. Även från annat håll har framhållits betydelsen av en
jourverksamhet för jurister. Enligt utskottets mening är det av rättssäkerhetsskäl
viktigt att en sådan jourverksamhet snarast kommer till
stånd. Det anförda bör med bifall till motionerna Sf610 yrkande 6,
Sf615 yrkande 5, Sf618 yrkande 7 och Sf626 yrkande 4 ges regeringen
till känna.

dels att moment 27 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

27. beträffande advokatjour

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf610 yrkande
6, 1989/90:Sf615 yrkande 5, 1989/90:Sf618 yrkande 7 och
1989/90:Sf626 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

24. Tillgång till tolk (mom. 28)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar med
"Utskottet delar" och slutar med "och 6." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör det finnas tolk att tillgå då asylsökande
anländer till Sverige. Snabb tillgång till tolk bör enligt utskottets
uppfattning ge en god effekt på utredningarnas kvalitet och bidra till

1989/90:SfU16

57

att förkorta handläggningstiderna. Med jämna mellanrum måste tillgången
på tolkar ses över och åtgärder vidtas för att tillgodose nya
tolkbehov.

Det anförda bör med bifall till motion Sf615 yrkandena 4 i denna
del och 6 ges regeringen till känna.

dels att moment 28 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

28. beträffande tillgång till tolk

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf615 yrkandena 4 i
denna del och 6 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

25. Utvisning på grund av brott (mom. 29)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Hans Dau (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 39 börjar med
"Utskottet har" och slutar med "motion Sf602." bort ha följande
lydelse:

Möjligheterna att utvisa en utlänning som gjort sig skyldig till brott
har begränsats genom såväl lag som praxis. Utskottet anser att det är
otillfredsställande att utlänningar som begått grova brott här inte kan
utvisas. För att förhindra att utlänningar i stort antal — och även i
organiserade former — söker sig till vårt tand för att begå allvarliga
brott bör bestämmelserna ändras så att den utlänning som förövat ett
allvarligt brott bör utvisas, om han inte kan åberopa sådana skäl att
han bör få vara kvar i Sverige. Anknytningen till Sverige och uppehållstidens
längd kommer visserligen fortfarande att ha betydelse men
bedömningen blir stramare. Vad utskottet sålunda anfört bör med
bifall till motion Sf602 ges regeringen till känna.

dels att moment 29 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

29. beträffande utvisning på grund av brott

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf602 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

26. Omedelbar verkställighet (mom. 30)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar med
"Beträffande omedelbar" och på s. 41 slutar med "yrkande 10." bort
ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör ett beslut om avvisning eller utvisning
aldrig få verkställas förrän det vunnit laga kraft, och detta räknat från
den dag den asylsökande får beslutet i sin hand. Vad utskottet sålunda
anfört bör riksdagen med bifall till motion Sf615 yrkande 10 som sin
mening ge regeringen till känna.

1989/90:SfU16

58

dels att moment 30 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

30. beträffande omedelbar verkställighet

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf615 yrkande 10
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

27. Tidsfrist för verkställighet (mom. 31)

Sigge Godin och Maria Leissner (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41 börjar med "1
proposition" och på s. 42 slutar med "yrkande 13." bort ha följande
lydelse:

Enligt FNs flyktingkonvention skall en asylsökande ha rätt till
skäligt rådrum vid utvisning, bl.a. för att den som inte vill återvända
till hemlandet skall fa tid att förbereda resa till annat asylland. Nuvarande
tidsfrister för verkställighet av awisnings- och utvisningsbeslut
kan betyda att människor som bott i Sverige i flera år riskerar att få
mycket litet tid på sig att ta farväl, packa ihop och leta efter en fristad
i något annat land. Den asylsökande måste enligt utskottets mening ges
tid och möjlighet att lämna landet under värdiga former. Tvångsmässiga
transporter måste undvikas, och föräldrar skall inte få utvisas om de
därigenom skiljs från minderåriga barn.

Vad utskottet sålunda anfört bör med bifall till motion SfölO yrkande
13 ges regeringen till känna.

dels att moment 31 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

31. beträffande tidsfrist för verkställighet

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf610 yrkande 13
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

28. Inhibition (mom. 33)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43 börjar med
"Utskottet konstaterar" och slutar med "yrkande 11." bort ha följande
lydelse:

Beslut om avvisning eller utvisning bör enligt utskottets uppfattning
alltid inhiberas vid överklagande eller vid prövning av ny ansökan.
Detta bör med bifall till motion Sf615 yrkande 11 ges regeringen till
känna.

dels att moment 33 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

33. beträffande inhibition
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sföl5 yrkande 11
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

1989/90:SfU16

59

Särskilda yttranden

1989/90:SfU16

1. Översyn av flyktingpolitiken m.m.

Karin Israelsson och Rune Backlund (båda c) anför:

I motion Sf39 begärs att en kommission skall tillsättas för att mera
långsiktigt utforma den framtida flykting- och invandrarpolitiken. Som
framgår av utskottets betänkande har inom regeringskansliet påbörjats
en översyn av den nuvarande flykting- och invandrarpolitiken. I den
idéskiss som skall utgöra utgångspunkt för en mera fullständig utredning
har särskilt betonats behovet av en helhetssyn och att frågorna ses
i ett längre perspektiv. En särskild utredning beräknas bli tillsatt före
sommaren. Det tillgodoser enligt vår mening syftet med den föreslagna
kommissionen. Vi utgår från att såväl rikspolitiska som kommunpolitiska
intressen kommer att vara representerade i utredningsarbetet och
att arbetet kommer att bedrivas skyndsamt. Med hänsyn härtill har vi
inte reserverat oss till förmån för motion SD9.

2. Praxis i viseringsärenden

Sigge Godin (fp), Margo Ingvardsson (vpk), Ragnhild Pohanka (mp)
och Maria Leissner (fp) anför:

Enligt vår mening strider den av invandrarverket tillämpade praxisen
beträffande visum för vissa länders medborgare mot de riktlinjer som
riksdagen fastställt år 1984 och mot Helsingforsavtalet av år 1975. I
betänkandet slår utskottet fast att de riktlinjer riksdagen således har
antagit år 1984 fortfarande skall gälla. Vi förutsätter att invandrarverket
kommer att följa dessa riktlinjer och finner därför inte skäl att
reservera oss.

3. Beslutsmotivering

Sigge Godin (fp), Margo Ingvardsson (vpk) och Maria Leissner (fp)
anför:

Enligt förvaltningslagen är invandrarverket skyldigt att motivera sina
beslut i asylärenden. Fr.o.m. den 1 juli 1989 har ändringar gjorts i
sekretesslagen så att även känsliga uppgifter skall kunna tas in i
motiveringen. Fortfarande motiveras dock inte besluten i nämnvärd
omfattning. Vi förutsätter emellertid att så fortsättningsvis kommer att
ske, och vi har därför inte reserverat oss i frågan.

60

Offentlig utfrågning i socialförsäkringsutskottet
om flykting- och invandrarpolitiken

Tisdagen den 20 mars 1990 kl. 10.00—12.30 och 13.30—15.30

Till utfrågningen har inbjudits företrädare för ett flertal myndigheter
och organisationer, vilka framgår av underbilaga 1. I utfrågningen har
deltagit ledamöter och suppleanter i socialförsäkringsutskottet, se underbilaga
2.

Nedan följer en utskrift av vad som förekommit vid utfrågningen.

1. Den internationella flyktingsituationen

Utskottets ordförande Doris Håvik (s): Jag ber att 11 hälsa alla välkomna
till denna utfrågning, som socialförsäkringsutskottet skall hålla i dag
om flykting- och invandrarpolitiken.

Vi har ett program uppgjort, och det är en stor glädje för utskottet
att så många har hörsammat vår inbjudan. Det var litet turbulens här i
riksdagen tidigare, som gjorde att vi fick vänta med att skicka ut
inbjudningarna i så god tid som vi hade haft för avsikt. Det är
glädjande att så många kan vara med oss i dag trots det korta varslet.
Det ger denna diskussion en bättre kvalitet om många är med. Det är
jag helt övertygad om.

Programmet ser ut så att Anders Johnsson börjar. Jag hälsar Anders
Johnsson välkommen. Han har kommit upp från flyktingkommissariatet
i Genéve och skall tala mycket kort om de internationella frågorna
och om flyktingströmmar. Sedan börjar vi direkt den första frågerundan,
som i första avsnittet gäller just ämnet den internationella flyktingsituationen.

Anders B Johnsson: Först och främst skulle jag vilja tacka för att vi
från UNHCR — FN:s flyktingkommissariat — har getts tillfälle att
delta i den här utfrågningen. Vi har blivit ombedda att tala om
flyktingsituationen i världen. Det är ett stort ämne, och jag skall fatta
mig kort, eftersom vi har litet tid. Det får därför bli en mycket
översiktlig presentation.

Jag skall ta upp några punkter:

-Vad har kännetecknat flyktingsituationen under 1980-talet?

- Vad kan vi vänta oss av framtiden?

-Vilka konsekvenser har 1980-talets utveckling haft i Europa, vad
finns det för lösningar och vad måste vi göra åt flyktingsituationen?
Första punkten var alltså: Vad har kännetecknat flyktingsituationen
under 1980-talet?

Jo, stagnation. De konflikter som människor har flytt från har blivit
utdragna. Politiska lösningar på konflikter har uteblivit och resultatet
är att människor har spenderat åratal i läger — barn har växt upp utan
att veta om något annat liv än det i flyktingläger. Flyktingproblemet
har ökat snarare än minskat, och man räknar i dag med att det finns

1989/90:SfU16

Bilaga

61

omkring 15 miljoner flyktingar i världen. Deras behov av skydd och
hjälp är ofta akut och ibland hänger rent av deras överlevnad på
omvärldens vilja att hjälpa.

Det finns flyktingar i alla delar av världen. De största flyktingsamlingarna
känner ni säkert till. De utgörs av de sydostasiatiska flyktingarna,
de afghanska i Pakistan och Iran, de etiopiska i Sudan och
Somalia, de sudanesiska i Etiopien och Uganda, somalier i Etiopien
och Djibouti samt de sydafrikanska och mo9ambiqiska i södra Afrika.
Dessutom finns i Centralamerika flyktingar från Guatemala, El Salvador
och Nicaragua.

Många av dessa flyktingar har varit flyktingar länge. Helt enkelt för
att skälen till deras flykt finns kvar. Och även om vi de senaste åren
har haft en avspänning mellan supermakterna och även om det kalla
kriget förklarats slut, har det inte lett till lösningar på regionala
konflikter. Ingenstans har människor kunnat återvända hem i någon
större skala. Men några positiva exempel finns. Först och främst
Namibia, där en politisk lösning innebar att 43 000 människor kunde
återvända hem. I Östeuropa har de politiska omvälvningarna åtminstone
delvis eliminerat de skäl som har fått tusentals människor att fly till
väst.

Men medan vi gläder oss åt utvecklingen i Östeuropa så ägnas tredje
världen allt mindre intresse. Följden kan bli minskat bistånd och
minskade investeringar. Och om supermakternas intresse för regionala
konflikter i tredje världen minskar kan de bli ytterligare utdragna.

De allra flesta flyktingarna finns trots allt i tredje världen, och den
allra vanligaste situationen är att man flyr till ett grannland för att få
skydd i väntan på att situationen blir sådan att man kan återvända
hem igen. Men flyktingsituationen i världen har också fått konsekvenser
i Europa.

Under hela 1980-talet har en ökande ström av asylsökande kommit
hit. 1983 var det drygt 70 000 som sökte asyl i Europa. Siffran för
1989 lär stanna på omkring 315 000, och då har man inte räknat med
de över 300 000 turk-bulgarer som kom till Turkiet under året.

Sammanlagt har det under den här perioden, dvs. 1983—1989,
kommit omkring 1,3 miljoner asylsökande till Europa. Över en halv
miljon av dem kom till Västtyskland. Till Sverige kom 114 000 och
till Norge 24 000. De har kommit från Iran, Östeuropa, Turkiet,
Libanon, Zaire, Sri Lanka och Etiopien — från områden med krig,
väpnade konflikter och brott mot mänskliga rättigheter. De har kommit
av olika skäl. En del har varit politiskt förföljda, en del har funnit
livet i ett krigshärjat land ohållbart, andra har velat börja ett bättre liv
någon annanstans. Det finns ingen anledning att göra en värdering av
skälen.

Hur har vi då hanterat detta nya fenomen med tusentals asylsökande
i Europa? Jo, ibland med generositet och vilja att hjälpa, men också
med allehanda åtgärder för att hindra människor från att kunna söka
asyl. Ju fler som har kommit, desto mer har deras skäl skärskådats.
Man har kategoriserat och frågat sig: Är de verkligen flyktingar eller
bara ute efter vårt välstånd? Länderna har i stor utsträckning skyfflat

1989/90:SfU16

Bilaga

62

problemen mellan sig. När ett land inför en striktare politik får ett
grannland i stället desto fler asylsökande. Detta har varit ett kännetecken.
Man har också insett att detta är ett problem som inte kan mötas
med snävt nationella åtgärder. Och man har börjat samarbeta inom
Europa. I en rad olika fora, alla med olika utgångspunkter: i Europarådet,
i EG-kommissionen, i Londongruppen, i Schengengruppen,
inom Norden och sist men inte minst inom de europeiska konsultationer
som leds av flyktingkommissariatet.

De sistnämnda konsultationerna vill få regeringarna att framför allt
samarbeta, att dela ansvaret, att arbeta multilateralt för flyktingar både
i tredje världen och här i våra länder, att se hela flyktingfrågan i ett
större internationellt perspektiv, som inbegriper både asylsökande och
flyktingar, hjälp till första asylländer men också åtgärder för att göra
något åt orsakerna till att människor flyr.

Vi lever i en tid av befolkningsomflyttningar. Det är inget unikt.
Befolkningsomflyttningar har alltid ägt rum. Men kommunikationerna
i vår tid gör att de kan ske fortare och i större skala. En flygbiljett
tvärs över jordklotet har blivit överkomlig för allt fler, och på TV kan
man se hur livet kunde vara någon annanstans. Samtidigt lever vi i en
tid av krig, miljöförstöring, naturkatastrofer, fattigdom och skriande
orättvisor.

Vilka frågor skall vi då ställa oss inför framtiden? Kommer befolkningsomflyttningarna
att öka eller minska? Kommer människor i den
fattiga delen av världen att nöja sig med sin lott om vi tar en allt större
del av kakan? Vad kommer urbaniseringen i tredje världen att betyda?
Vad innebär miljöförstöringen? Kommer respekten för de mänskliga
rättigheterna att förbättras? Kommer vi att få se en lösning på de stora
regionala konflikterna eller kommer de att förlängas? Kommer utvecklingen
i Östeuropa att vara mest positiv, eller kommer uppblossande
etniska konflikter att ge fler asylsökande i Västeuropa?

Vilka lösningar finns och vad skall vi göra åt flyktingsituationen?
Den bästa lösningen är naturligtvis när en flykting kan återvända hem
— när situationen så tillåter och alltid frivilligt naturligtvis. Om inte
det är möjligt måste flyktingen integreras i det land han flytt till. En
tredje lösning är omplacering — resettlement — dvs. hitta ett tredje
land. Men det är ingen lösning för ett större antal flyktingar, och ett
problem är att det kan locka fler att fly. Ser man på flyktingsituationen
i dag finner man att den första lösningen kanske är den svåraste
men ändå den mest realistiska för det stora flertalet flyktingar. I
situationer där tusentals flyktingar sökt skydd i ett land och där de
lever i koncentrationer är det inte särskilt realistiskt att tala om
integration. Omplacering i tredje länder bör betraktas som en lösning
för flyktingar som inte kan ges skydd i första asylland.

Att finna lösningar för flyktingar hör till det dagliga arbetet inom
UNHCR. Det centrala i arbetet är skydd. Flyktingar behöver skydd
inte bara från att bli tillbakaskickade till den situation de flydde från.
De kan också behöva skyddas mot diskriminering, fängslanden eller
hot mot sin säkerhet. Alla som flyr eller lämnar sitt land är inte
flyktingar. Dem vi främst har ansvar för är flyktingar så som de

1989/90:SfU16

Bilaga

63

definieras i Genévekonventionen från 1951 och dem som inte kan
återvända hem utan risk för sitt liv och sin frihet. Enligt gällande
rättsliga normer har var och en som gör anspråk på asyl rätt att få sin
sak prövad och att överklaga ett negativt beslut. Men asylpolitiken
löser inte de bakomliggande problemen. Asylsökande och flyktingar
berättar för oss om krig, om förföljelse och brott mot mänskliga
rättigheter. Och det är där vi måste börja, om inte allt fler skall bli
flyktingar och asylsökande.

Regeringar måste tänka om — i sin utrikespolitik, i sin biståndspolitik
och i sitt agerande för mänskliga rättigheter. Världens länder måste
ge en högre prioritet åt dagens flyktingsituation i sin egen politik och i
internationellt samarbete. Men detta kostar, det kostar mycket pengar.
Hjälp till flyktingar, till bistånd och till arbete för lösningar kostar
pengar. UNHCR:s behov för 1990 beräknas till över 700 miljoner
dollar. Aven den mest optimistiska prognos spår att vi går back med
150 miljoner dollar 1990. Det är en mycket allvarlig situation, och om
den tillåts fortsätta kommer UNHCRis möjligheter att minska, inte
bara när det gäller att hjälpa flyktingar att överleva — utan också när
det gäller att arbeta för långsiktiga, varaktiga lösningar och när det
gäller beredskap för nya flyktingsituationer.

Ordföranden: Tack för den introduktionen. Nu skall den här punkten
på dagordningen behandlas under en timme. Frågor och svar måste
hållas under 10 minuter. Jag ber frågeställarna att iaktta den restriktionen.
Samtliga punkter på dagordningen är värdefulla, och vi har en
tidpunkt då vi skall sluta. Vi skall bereda alla lika möjligheter att
komma till tals, antingen det gäller punkten 1, 2 eller 3.

Maud Björnemalm (s): Jag vill fråga UNHCR om FN:s flyktingkonvention
från 1951, som alltså är ungefår 40 år gammal och inte stämmer
överens med dagens verklighet.

Diskuteras det någon förändring eller någon anpassning av konventionen,
så att den skall stämma överens med dagens verklighet?

Min andra fråga gäller dokumentlösheten, som är ett problem inte
bara för Sverige utan ett internationellt problem, som man behöver ett
internationellt samarbete om: På vilket sätt arbetar FN för att konkret
komma till en lösning på dessa problem?

Anders B Johnsson: Den första frågan gällde huruvida flyktingkonventionen
från 1951 inte stämmer överens med dagens verklighet. Många
säger att det är så, och det finns kanske en del sanning i det påståendet,
men vi skall inte överdriva detta. Jag tror inte att någon i dag
säger att 1948 års FN-deklaration om mänskliga rättigheter inte är
relevant. Den kanske är mer tillämplig i dag! Också 1951 års konvention
är relevant. Vi skall inte underskatta dess betydelse för mycket.
Men visst är det sant, och det säger vi också på FN:s flyktingkommissariat,
att det finns personer som inte går att täcka in under den
konventionen men som behöver skydd som flyktingar.

I dag diskuteras inga ändringar av konventionen. Det förs en viss
diskussion om huruvida man skall bygga på konventionen, men den

1989/90:SfU 16

Bilaga

64

har nästan inte börjat och är knappast aktuell just nu. Vi försöker få
till stånd en ordentlig och harmonisk praxis — som man har arbetat
efter under många år i Europa och också i andra länder — och som
innebär att man också ger skydd till vissa personer även om de inte
stämmer med definitionen i 1951 års konvention.

Vad gäller dokumentlösheten är det alldeles riktigt att problemet
finns, inte enbart i Sverige utan i många länder, och inte endast i
Europa utan även i andra delar av världen. Detta diskuterades flitigt i
samband med en studie som EXCOM, vår exekutiva kommitté, gjorde
1985 om "irregular movements", som väl närmast kan översättas med
icke regelmässiga omflyttningar. I den konklusion som antogs förra
året finns tre paragrafer som tar upp detta problem. Men den konklusionen
ger ingen praktisk vägledning till länderna om hur man bör
behandla detta problem.

Detta är anledningen till att vi så sent som i förra veckan, under de
europeiska konsultationer som UNHCR leder, diskuterade detta med
representanter från de fjorton olika länder som deltar där. De föreslår
att vi skall göra en snabb studie av detta i de olika länderna för att se
hur stort och utbrett problemet är och försöka analysera varför problemet
existerar och vad som ligger bakom. Vi skall också undersöka
vilken lagstiftning som finns i vissa länder för handläggning av detta
problem och vidare försöka komma fram till någon typ av gemensam
lösning. Vi hoppas kunna göra detta tillsammans med länder och med
frivilliga organisationer som arbetar med flyktingar. Vår förhoppning
är att vi skall ha detta arbete färdigt i början på hösten och att vi då
kan lägga fram förslag till behandling av detta problem.

Gullan Lindblad (m): Låt mig uttrycka ett speciellt tack för att den här
hearingen kom till stånd. Det är oändligt värdefullt med en samlad
diskussion kring flykting- och invandrarfrågor.

Jag vill anknyta till vad Maud Björnemalm sade om flyktingdefinitionen.
Vem är flykting? Vi har på senaste tiden kunnat notera att fler
somalier söker sig till Sverige. De har haft arbete i bl.a. Saudiarabien,
Kuwait och Arabemiraten. Efter två år kastas de ut och söker då asyl i
Sverige. Är de flyktingar enligt de traditionella begreppen?

Jag har ett par andra funderingar: Det framgick mycket väl av
Anders Johnssons föredragning att flyktingproblematiken är stor. Sverige
kan inte lösa alla problemen, och därför är det mycket viktigt att
vi har ett internationellt samarbete och ökar detta. Vi har föreslagit en
alleuropeisk konferens till att börja med. Skulle det inte vara värdefullt
att man tillsammans satte sig ned för att diskutera dessa frågor
och försöka hitta gemensamma lösningar?

Frågan är: Skall vi kanske satsa mer på UNHCR:s verksamhet i
förhållande till vad vi lägger ned på flyktingmottagande i vårt land? Ni
kanske skulle kunna åstadkomma mer genom att hjälpa flyktingar på
platsen. Det handlar alltså om hjälp här eller där!

Anders B Johnsson: Jag skall försöka svara. Du frågade vem som är
flykting och gav som exempel någon som varit gästarbetare i Saudiarabien.
Det enklaste för mig är att säga: Jag kan inte svara på den frågan.

1989/90:SfU16

Bilaga

65

5 Riksdagen 1989190. // sami. Nr 16

Det är en fundamental princip att man — innan man beslutar om en
person är flykting eller ej — ser på den personens speciella situation.
Man ser på alla element i hans eller hennes historia. Jag skulle mycket
väl kunna tänka mig att hitta på en väldig massa element som gör att
både du och jag skulle ha uppfattningen att det är en flykting enligt
1951 års regler men också andra element som ger motsatt slutsats.

Man kan alltså inte ge generella besked. Man kan nästan aldrig säga
att i en viss grupp människor är inga flyktingar och i en grupp är alla
flyktingar. Man måste titta på det enskilda fallet. Men det är självklart
att inte alla personer som söker asyl i dag i Europa och andra länder
är flyktingar — inte ens enligt de mest generösa begrepp. En del måste
hänföras till andra kategorier.

När det gäller frågan om ökat samarbete och förslag till en internationell
konferens kan jag säga följande: Jag tror att vi alla är överens,
åtminstone på FN:s flyktingkommissariat och förmodligen i många av
länderna i Europa, att vi måste ha ett mycket mer omfettande och
mycket bättre europeiskt samarbete. Jag har en hel del information,
som jag kan överlämna senare, om de olika samarbetsfora som finns i
Europa, i EG-kommissionen osv. Men alla dessa betraktar frågorna ur
ett ganska snävt perspektiv — dvs. vem som skall vara ansvarig för att
avgöra de olika asylärendena. Inget av dessa fora har ordentlig överblick
och ser på flyktingproblematiken i sin helhet. Det är det flyktingkommissariatet
hoppas uppnå genom Europakonsultationerna. Vi
hoppas att fa en helhetsbild och möjligheter att se på de olika element
som måste komma in när det gäller bedömningar av asylansökningar.

När det gäller frågan om vi skall hjälpa här eller där hoppas jag att
vi skall fortsätta att säga att man skall hjälpa här och där! Man skall
hjälpa personer på den plats dit de kommer, och är de flyktingar får
de stanna.

Men jag hoppas att ni har förstått av mitt inledningsanförande att vi
behöver pengar — och vi behöver dem snabbt!

Maria Leissner (fp): Under senare tid har, som Anders Johnsson från
UNHCR nyss sade, framför allt de europeiska länderna vidtagit en rad
olika åtgärder för att hindra presumtiva asylsökande att komma fram
till respektive lands gräns. Det var kanske inte den formuleringen han
använde utan min formulering. Bland de olika reglerna inkluderas
visumkrav även för flyktingar. Man använder sig av transportbolag för
att uppfylla krav på visum för flyktingar och träffer olika överenskommelser
mellan länder i Europa om att inte släppa igenom presumtiva
asylsökande som saknar visum eller har felska visum. En bieffekt
förefaller också vara att en route-principen börjar tas ur bruk alltmer.

Jag vill veta hur UNHCR ser på denna europeiska utveckling, och
framför allt om det kan anses vara förenligt med Genévekonventionen
och annan internationell flyktinglagstiftning att utkräva visum även av
presumtiva asylsökande.

Anders B Johnsson: Svårigheten vad det gäller asylrätt och flyktingrätt
är att dessa ingriper i länders och staters suveränitet när det gäller att
skydda sina territorier. Länder har alltid sagt när det gäller internatio -

1989/90:SfU16

Bilaga

66

nell rätt att enbart de själva kan säga vilka som Sr komma in i deras
land. Det finns således en potentiell konflikt med dem som söker asyl.
Det är ju också en fundamental princip i internationell rätt att ingen
skall skickas tillbaka dit där han kan bli förföljd.

Många länder i Europa har vidtagit en mängd åtgärder för att
försöka begränsa inflödet av asylsökande till sina länder. Visumkrav
har nämnts. Speciella bestämmelser för transportbolag är ett annat
exempel, och problemet med en route-principen är alldeles riktigt.

Om man tittar på vad UNHCR har skrivit i dokumenten till både
exekutivkommittén och FN:s generalförsamling under senare år finner
man att vi uttryckt vår oro över den utvecklingen. Det är legitimt för
en stat att begära att personer som kommer till dess territorium har ett
visum, men visum bestäms av en mängd skäl — handelspolitiska,
turistpolitiska osv. Om visum enbart är till för att se till att asylsökande
inte kan komma till ett land har vi vissa problem med det. Men
problematiken enligt vår erfarenhet är att man inte löser svårigheterna
med asylsökande genom att vidta denna typ av åtgärder — varken i
Europa eller någon annan del av världen. Vi tror inte att man kan
hitta något exempel på att man kan lösa flyktingproblematiken på
detta sätt.

Lösningarna ligger i stället i att skaffa den överblick som vi har talat
om. Det är därför de konsultationer i Europa som UNHCR leder är så
oerhört viktiga. Det finns en mängd olika åtgärder som bör vidtas —
när det gäller utrikespolitiska frågor, när det gäller mänskliga rättigheter,
när det gäller utvecklingshjälp, osv. Vidtar man lämpliga åtgärder
tror vi att man kan komma fram till en humanitär lösning på denna
typ av problem.

Rune Backlund (c): Jag vill ställa en fråga till statssekreterare Bo
Göransson, som i viss mån utgår från detta vi fick presenterat om
helhetssyn och vad den skulle innebära för svenskt vidkommande.
Man kan konstatera att förändringarna när det gäller omvärlden och
flyktingpolitiken har gått mycket snabbt under senare år. Utöver
utvecklingen i Östeuropa kan man i detta sammanhang också ta upp
de ökade migrationsströmmarna och förändringarna när det gäller
asylpolitiken i övriga Europa. Min fråga lyder: Vad innebär detta för
svensk flyktingpolitik under resten av 1990-talet? Innebär det att vi bör
titta igenom grunderna för vår flyktingpolitik och se om vi på något
sätt — genom att göra förändringar av fördelningen av vårt ansvar och
vårt sätt att använda pengarna — kan ställa upp på ett bättre sätt
bakom det helhetsbegrepp som man nu diskuterar?

Bo Göransson: Problemet för mig är att försöka hålla mig inom
tidsramen vad gäller detta svar.

Vad vi från departementet har drivit och arbetat med — och som jag
till min förvåning kunde läsa i tidningen i morse att jag skulle
presentera här — är att vi måste ha en helhetssyn på flyktingpolitiken,
precis som Anders Johnsson sade. Flyktingpolitiken ses normalt inte
som sammankopplad med biståndspolitik eller utrikespolitik, utan
flyktingpolitiken ses i stället ofta som synonym med asylpolitik. Det är

1989/90:SfU16

Bilaga

67

inte riktigt, menar vi. Flyktingpolitik sammanhänger med biståndspolitik,
som hänger ihop med utrikespolitik. Flyktingpolitik i sig består av
fem olika element.

Det första och viktigaste är kanske att man ständigt brännmärker
förtryck och brott mot mänskliga rättigheter — innan en flyktingsituation
uppkommer. Det kan göras på olika sätt, via FN och enskilda
organisationer.

Det andra elementet är när en flyktingsituation har uppkommit. Det
normala är då att människor flyr till sitt grannland. Där spelar
flyktingbiståndet en mycket central roll. Över 14 av världens 15
miljoner flyktingar finns i ett grannland, och detta grannland ligger i
tredje världen.

Det tredje elementet är att vissa, dock mycket fa, av dessa flyktingar
kommer till Europa. Där har vi någonting som kan kallas asylpolitik.
Den bör vi också diskutera. Dels finns 1951 års konvention, dels har
alla länder olika former av tillägg. Alla länder ger uppehållstillstånd
utöver 1951 års konvention. De flesta länder ger tre å fyra gånger så
många människor uppe- hållstillstånd som de skulle göra enbart enligt
konventionen, men kriterierna varierar mellan olika länder. Vi har
vidare frågan om hur man gör med dem som man inte ger uppehållstillstånd.
På den punkten varierar det också. Sverige skickar tillbaka
dessa människor. De flesta länder säger nej, men de gör inte något åt
det hela utan människorna blir kvar utan socialt skyddsnät. Vi har
också frågan om de människor som tas emot inom den så kallade
flyktingkvoten. Vi har 1 250 av en total europeisk kvot på 4 000. Om
1 250 är litet, vilket jag tycker, är 4 000 skrämmande litet — och det
är alltså vad hela Europa tar emot!

Det fjärde momentet i en sammanhållen flyktingpolitik är det stöd
man ger till dem som kan och vill återvända. Även där finns två delar.
De flesta av dessa fall handlar faktiskt om att återvända från läger,
exempelvis afghanska flyktingar som återvänder från Pakistan. Det
finns alltså miljontals människor som i bästa fall kan återvända.
Därmed kommer vi in på bistånds- rollen, men det finns också de som
återvänder på mer individuell bas, just nu chilenarna från Sverige eller
från Italien, och det gäller att utforma ett vettigt och bra stöd för dem.

Den sista punkten, fru ordförande, skulle vara vad vi kallar internflyktingar,
dvs. sådana som uppfyller alla kriterier för att vara flyktingar
fast de icke har korsat en nationell gräns — och därför enligt
internationell definition inte är flyktingar. De är i alla andra avseenden
att betrakta som flyktingar, men de får inte det internationella
samfundets skydd eller stöd. Vi menar dock att de skulle få det.

Allt detta har vi börjat arbeta med. Vi har menat att viktigast är att
få till stånd en helhetssyn, framför allt inom Norden och inom
Europa. Vi har därför dragit upp en skiss med dessa tankegångar —
som jag nu mycket rapsodiskt förmedlar — i nordiska konstellationer.
Vi har tagit upp det hela i förra veckan, som Anders Johnsson
nämnde, i de europeiska konsulta- tionerna för att få till stånd en
helhetssyn på europeisk bas.

1989/90:SfU16

Bilaga

68

Avslutningsvis: Jag instämmer i mycket av det som Anders inledde
med att säga. Vi skall inte värdera skälen till att människor flyr, i
någon sorts moralisk mening, men vi skall vässa våra instrument olika
beroende på vilka skäl människor har för att fly. De som behöver en
fristad skall ges en sådan, de som skall ges ett bättre och anständigare
liv skall man hjälpa med att försöka ge dem en framtidstro — ofta med
stöd när det gäller mänskliga rättigheter och med ett kraftigt ökat
bistånd.

Ordföranden: Jag vill ställa en fråga till Christina Rogestam: Hur
påverkas den aktuella situationen på invandrarverket och de anställda
där beroende på de ökade strömningarna på grund av den internationella
flykting- situationen? Jag vill därigenom ta ned problemen på
den mer praktiska och handgripliga nivån. Är du beredd att svara?

Christina Rogestam: Vi har haft en situation i höst där antalet asylsökande
ökat mycket dramatiskt. Från att i våras ha legat på ungefär
8 000 första halvåret — och ungefär 10 % lägre än året innan —
ökade antalet flyktingar månad för månad under hösten. Slutresultatet
för 1989 blev drygt 30 000, dvs. över 22 000 under andra halvåret.

Denna ökning har fortsatt, om inte i lika drastisk omfattning, under
januari och februari. Våra preliminära siffror är för januari 3 500 och
för februari hittills 2 800 — men vi vet att vi ligger sent med
registreringarna, så det blir säkert över 3 000 också för februari.
Toppnoteringen gjordes i december med 5 100.

Det här har självfallet påverkat verket och verkets situation. Vi har
inte alls kunnat leva upp till det uppdrag som vi fick av riksdag och
regering förra året — med de beställningar på t.ex. handläggningstider
som fanns i regerings- och riksdagsbesluten. Och vi har inte kunnat
leva upp till det värdiga mottagande som är vår ambition att ha.

När det gäller mottagningen har det många gånger för oss handlat
om att finna bäddar för natten och att göra det i ett ständigt ökande
antal. Vissa veckor i höstas, när det var som kärvast, var uppdraget till
mina medarbetare: 1 000 nya bäddar varje vecka! Nu ligger vi på
kanske 500 nya bäddar varje vecka, men vi ökar fortfarande antalet
bäddar som invandrarverket administrerar.

Den 1 mars hade vi ungefär 13 000 personer som sov i bäddar som
tillhörde slussorganisationen — alltså de allra senast ankomna, som i
stort sett väntar på polisutredning eller alldeles nyligen har blivit
polisutredda. Vi hade 17 000 i förläggningssystemet — alltså tillsammans
drygt 30 000. Sedan dess har vi utökat med ytterligare 1 000
personer.

Detta har inneburit en oerhörd arbetsbelastning för verkets personal.
Människor har gjort fantastiska arbetsinsatser både i mottagningsorganisationen
och tillståndsdelen. Det förhållandet att detta ändå gått
så pass bra som det gjort beror på enorma arbetsinsatser från verkets
personal!

Vi hade hoppats att regeringsbesluten — både i november och
december — med en mycket klar politisk signal skulle ge effekt i form
av minskad tillströmning och därmed ge oss möjligheter både att inom

1989/90:SfU 16

Bilaga

69

rimlig tid beta av dem som nu väntar på polisutredning och beslut och
att slussa dem som får tillstånd att stanna i landet vidare ut till
kommunerna. Den nedgången har vi inte sett mycket av ännu, men vi
försöker att med alla till buds stående medel hitta lösningar i nuvarande
situation.

Ordföranden: Alltså kan man inte säga att den nya utlänningslagen
innebär en kraftigt minskad tillströmning till vårt land utan snarare en
ökning. De farhågor som tidigare uttalades har tydligen inte besannats,
utan ni har fler flyktingar än tidigare.

Christina Rogestam: Siffrorna talar sitt tydliga språk. Det har skett en
fördubbling på budgetårsbasis. I våras hade vi en nedgång med 10%,
men vi har nu haft en 100-procentig ökning under hösten och har
fortfarande en hög ökningstakt. Vårmånaderna brukar ligga lägre än
hösten. Ungefär 40 % av de asylsökande brukar komma under våren
och 60 % under hösten. Vår bedömning är att antalet asylsökande
under innevarande budgetår — alltså hösten och våren — kommer att
vara ungefär 40 000. Vi har för avsikt att nästa vecka ta upp en
diskussion med styrelsen om att vi måste gå tillbaka till riksdag och
regering och diskutera ekonomiska resurser och personalresurser.

Margo Ingvardsson (vpk): Jag har en fråga till UNHCR om den förändrade
situationen i öststaterna: Är det aktuellt att några öststater nu
skall skriva på Genévekonventionen?

Jag undrar också hur UNHCR ser på situationen för den grupp icke
officiella flyktingar som finns i öststaterna. Vi vet att där finns bl.a. en
stor mängd kommunister från Asien och andra icke officiella flyktingar,
men vi vet inte exakt hur många det gäller. Många av dem riskerar
nu att åka ut från öststaterna. Hur ser ni på deras möjligheter att hitta
ett annat land eller deras situation över huvud taget?

Anders B Johnsson: Till att börja med tycker vi att det är mycket bra
att situationen i öststaterna förändras, bl.a. därför att flyktingströmmen
från de staterna till Västeuropa har gått ned väsentligt. Som ni vet
skrev Ungern förra året på 1951 års konvention — i och för sig med
en geografisk begränsning, som betyder att deras ansvar enbart gäller
flyktingar från andra europeiska länder. Vi diskuterar med de ungerska
myndigheterna om en möjlighet för dem att dra tillbaka den
begränsningen. Mycket fä länder i världen har sådana begränsningar. I
slutet av förra året tog Italien bort begränsningen, och Brasilien gjorde
det i början av detta år. Nu är det endast fyra stater kvar i hela världen
som har en sådan begränsning. Vi tycker inte att en ny stat bör skriva
på konventionen med den typen av begränsningar. Inga andra stater i
den delen av Östeuropa har skrivit på konventionen, men vi har
föreslagit diskussioner med många länder: Bulgarien, Rumänien, Polen
och andra. De har alla, utan undantag, indikerat ett intresse av att
skriva på konventionen, och de har alla talat om att de vill göra det
mycket snabbt. Vi hoppas att många fler kommer att skriva på

1989/90:SfU16

Bilaga

70

konventionen i år. Under de senaste två åren har vi fört samma typ av
diskussioner med Sovjetunionen, som också har indikerat sitt intresse
av att skriva på.

Vad gäller den andra delen av frågan, dvs. att det skulle finnas s.k.
icke officiella flyktingar i öststaterna, vill jag svara på följande sätt: Det
finns officiella flyktingar som har kommit till öststaterna från andra
delar av världen, men jag tror inte det var vad du tänkte på utan
kanske de vietnameser som finns i vissa öststater och som enligt vad
somliga nu tror kommer att flytta på sig. Låt mig tala litet fritt om
detta: Jag tror inte att man skall bli alltför orolig över detta. Som jag
tidigare har sagt, vet man om en person är flykting först då man har
sett på hans eller hennes enskilda fall. Det är möjligt att det även
bland dessa personer finns sådana som har goda skäl för att få
flyktingstatus. Men detta vet man inte i förväg, och det är omöjligt att
spekulera om huruvida det blir många, ingen eller alla.

Vi följer situationen i Östeuropa mycket noga. Vi har ett kontor i
Budapest, som vi öppnade förra året. Vi försöker, både därifrån, från
vårt kontor i Jugoslavien och från vårt högkvarter i Genéve, följa den
utveckling som sker i dessa länder. Vi reser ganska ofta till de olika
länderna i Östeuropa för att följa upp vad som händer.

Ragnhild Pohanka (mp): Jag har redan av Anders Johnsson fått en del
av svaret på den fråga jag tänkte ställa. Men jag vill ställa den igen: På
vilket sätt kan man bäst hjälpa flyktingar i läger ute i världen, där det
är miljontals flyktingar? Gör man det genom att ta ut kvotflyktingar
och genom att ge ekonomisk och humanitär hjälp? Vår asylpolitik är
naturligtvis också viktig i internationella sammanhang, men den omfattar
endast individuell hjälp. Hur skall vi hjälpa bäst: genom politiska
insatser, bistånd, eller vad?

Jag har en fråga till, som egentligen är en följdfråga till den som
Maud Björnemalm ställde: Ligger det inte i flyktingskapets natur att
man saknar papper, att man inte hinner packa, inte hinner förbereda
sin resa ordentligt? Med tanke på det är det oerhört svårt att fly, om
man verkligen har orsak, när det till och med krävs visum.

Anders B Johnsson: På vilket sätt kan man bäst hjälpa flyktingar i
tredje världen, där trots allt 14 av de 15 miljonerna flyktingar finns?
Vi tror på en kombination av olika åtgärder. Länder kan hjälpa till
genom utrikespolitiska åtgärder, tryck på mottagarländer i tredje världen,
så att de accepterar att ha en bra asylpolitik och ge skydd till
flyktingar som befinner sig i de länderna. Vi måste också ge dem
finansiell hjälp och materiell hjälp, så att de kan ge den typen av
skydd.

Jag tror inte att vi skall försöka lura oss själva. Jag tror inte att t.ex.
Pakistan skulle ha kunnat ta emot mellan 2 och 3 miljoner afghanska
flyktingar om de inte hade fått hjälp från det internationella samfundet.
Vi kan också hjälpa till genom att ge utvecklingshjälp. När
exempelvis en halv miljon flyktingar kommer till en mycket fattig del
av ett redan fattigt land med mycket få resurser, då blir det mycket

1989/90:SfU16

Bilaga

71

snabbt så att de träd som finns är uppbrända, vattnet har man druckit
upp osv. Då måste vi ge utvecklingshjälp till dessa områden, så att de
länder vilka flyktingarna kommer till inte blir förstörda.

Skall man hjälpa till med kvot? Vi säger i allt större utsträckning på
UNHCR att man skall använda kvoter för att ta emot flyktingar som
inte kan bli skyddade i de första asylländerna. Om man öppnar kvoten
för alla och envar, skapar man en mekanism som gör att mer folk
kommer än som annars skulle komma. Kvoter är bra, men de skall
bara användas där det verkligen behövs, kanske inte alltid i de stora
sammanhangen med hundratusentals flyktingar utan mer i situationer
där individuella flyktingar på grund av omständigheter som han eller
hon inte rår över inte kan fä skydd i ett visst land.

Det måste alltså finnas en kombination av olika åtgärder. När det
gäller folk som saknar papper hoppas vi komma fram till en lösning.
Detta att inte ha dokument är inget nytt. Det har alltid varit så att
flyktingar har kommit utan dokument. Vad som är nytt nu är att
flyktingar skaffar dokument och förstör dem efteråt. Vi vill veta varför
det händer. Problematiken är alltså att en del inte har dokument och
inte kan få dem — och med detta som bakgrund skulle vägras skydd.
Sedan finns det andra som har dokument som försvinner.

Vi hoppas att den utredning vi har startat tillsammans med europeiska
stater skall ge oss bättre svar på dessa punkter.

Ordföranden: Är det någon annan som inte direkt blivit tillfrågad som
har synpunkter på de frågor som har ställts och är intresserad av att ge
kommentarer eller svar?

Jöran Bjällerstedt: Jag vill bara göra en kommentar till frågan som
ordföranden själv ställde angående kopplingen mellan nya utlänningslagen
och en fördubbling av antalet asylsökande. Jag tror att det är
mycket farligt att göra en sådan sammankoppling. De har inte med
varandra att göra. Möjligheten att omedelbart avvisa en asylsökande
legalt är definitivt större enligt nya lagen än enligt gamla. Men den
stora tillströmningen av asylsökande under hösten har säkert andra
orsaker.

Ordföranden: Jag tog upp frågan därför att de politiska kommentarer
som gjordes sade att lagen var av den karaktären att man inte skulle
kunna söka asyl längre. Men verkligheten ser annorlunda ut.

Är det någon annan som önskar ge sina synpunkter? Finns exempelvis
någon från polisen som vill säga något, mot bakgrund av de ställda
frågorna?

Ulf Waldau: Vi har genom olika regeringsbeslut under hösten fått vissa
uppdrag som har hjälpt oss att klara av den här situationen tillsammans
med invandrarverket. Vi har alltså fått resurser för utredningsverksamhet
och passkontrollverksamhet. Det har gjort att vi har kunnat
bygga ut den organisationen — allt detta för att utredningar skall
komma till stånd så snabbt som möjligt och invandrarverket få möjlighet
att fatta beslut.

1989/90:SfU16

Bilaga

72

Vi har fatt en utökning med 95 passkontrollanter och sammanlagt
120 utredningsmän, varav ett 70-tal poliser och resten administrativ
personal. Vi har byggt upp en organisation för att försöka möta den
här ökade tillströmningen. Den har självfallet förorsakat en del bekymmer
genom att det upprättats förläggningar i många olika polisdistrikt.
Det finns således asylsökande förlagda även i de minsta polismyndigheternas
ansvarsområden, där det självfallet är problem exem pelvis

med att skaffa tolkar till en mängd olika språk. Men detta går att
ordna. Vi flyttar poliser och administrativ personal mellan myndigheterna
för att försöka klara situationen så gott det går.

Jag har inget ytterligare att tillägga, rent generellt.

Ordföranden: Vi fortsätter på listan de minuter vi har kvar.

Maud Björnemalm (s): Det påstås ofta i flyktingdebatten att EG-ländernas
samarbete i asyl- och flyktingfrågor gör att asylpolitiken skärps och
att överläggningarna inom EG-länderna sker bakom stängda dörrar i
de s.k. Schengen- och Trevigrupperna. Jag skulle gärna vilja höra
UNHCR:s synpunkter på den saken.

Anders B Johnsson: Diskussionen började definitivt bakom stängda
dörrar. Jag kan ge några generella synpunkter beträffande händelseutvecklingen
i Europa.

För det första är det inte endast den kraftiga ökningen av antalet
asylsökande i Europa som har lett till en expansion av det europeiska
regeringssamarbetet i flyktingfrågor. Det finns flera andra viktiga skäl.

Ett är beslutet inom EG att genomföra den interna marknaden
1993. Denna förutsätter bl.a. ett slopande av innergränserna i Europa,
gemensamma yttergränser och bl.a. en gemensam asylpolitik.

Ett tredje skäl är islossningen i Östeuropa, som lett till en väsentlig
utvidgning av den fria rörligheten i Östeuropa och med Västeuropa
gemensamma åtgärder för upprätthållande av mänskliga rättigheter.

Ett fjärde skäl till utökat europeiskt flyktingsamarbete hänger samman
med detta. Genom avspänningen kan konflikter bringas till
upplösning och flyktingar återvända.

Det är inte enbart EG eller Schengengruppen som handlägger dessa
frågor. FN, UNHCR och övriga berörda fackorgan inom FN handlägger
globala flyktingfrågor. UNRWA har ansvar för de palestinska
flyktingarna, ESK och numera även Europarådet ägnar sig åt den fria
rörligheten mellan öst och väst och FN:s kommission för de mänskliga
rättigheterna åt bl.a. familjeåterförening.

Såväl Europarådet som EG-kommissionen, EG:s invandrarministrar,
Schengengruppen, EFTA och den nya nordiska samarbetsgruppen är
också på olika sätt verksamma när det gäller att diskutera reglerna för
asylpolitiken inom Europa. Därtill kommer ICAO och LATA, som har
intressen att bevaka när det gäller flygtrafiken.

När vi talar om samarbetet i Europa kan jag nämna att det sker i
olika faser. Fas 1 syftar till att få till stånd en överenskommelse som
reglerar staternas skyldighet att uppta och slutbehandla en asylansökan
— det som kallas första asyllandsöverenskommelse. Det är speciellt

1989/90:SfU16

Bilaga

73

dessa frågor som diskuteras nu inom Schengengruppen, Londongruppen
och kommissionen. I denna fas ingår även att samordna inresebestämmelser
och gränskontroll.

I fas 2 talar man om att harmonisera innehållet i flyktingpolitiken
och asylpolitiken. Skall länderna t.ex. ha en likartad lagstiftning? Skall
alla länder ha en utvidgad flyktingdefinition? Kan en person från ett
medlemsland i EG vara flykting? Hur skall länderna samordna sin
asylpraxis — det är exempel som tas upp i fas 2. Den typen av frågor
handläggs för närvarande inte i de olika europeiska fora men däremot
i UNHCR:s konsultationer med de europeiska länderna.

Sedan finns det en fas 3, som vi har talat om rätt mycket i dag.
Arbetet med att finna globala lösningar måste intensifieras. Skall
Europa t.ex. inrätta en flyktingkvot?

Hur skall arbetet bedrivas för att motverka orsaken till att människor
flyr? Sådana frågor handlägger vi i våra konsultationer med olika
länder. Låt mig gå tillbaka till vad jag just har sagt: Vad länderna i
Schengengruppen och EG just nu tittar på är hur de skall kunna ha
gemensam yttergrans och öppna innergränser. Vem skall vara ansvarig
för att uppta och slutbehandla en asylansökan?

Vi var oroliga över den utveckling vi såg i dessa olika fora i Europa
under mitten av 1980-talet, eftersom vi var helt uteslutna från den
processen. Vi har självfallet haft kontakt med de olika myndigheterna,
och vi skrev så sent som förra året till president Mitterrand, när han
var ordförande för EG-kommis- sionen, och bad att fa delta i deras
överläggningar. Svaret är att vi inte kan vara en formell medlem, men
vi kan få del av vad som händer i diskussionerna och vi får tillfälle att
ge våra synpunkter. Vi har nu exempelvis fått ett utkast till den
asylkonvention som är under utarbetande, och vi håller just nu på att
ge våra kommentarer om innehållet direkt till irländarna. Där finns —
det kan jag säga utan att yppa några hemligheter — vissa aspekter på
frågan som gör oss oroliga. Det har vi talat om för irländarna, och vi
hoppas att de europeiska staterna tittar seriöst på våra kommentarer
innan de slutgiltigt antar en konvention.

Göran Åstrand (m): Jag har en fråga till Röda korset. Det är inte bara
länder och internationella organ som arbetar med flyktingfrågor. Jag
vill fråga er som representanter för frivilliga organisationer: Vad är det
för åtgärder kring samordning och ansvar som skulle öka frivilligorganisationernas
möjligheter att hjälpa? Ni arbetar ju på alla tre nivåerna:
i länderna, i flyktinglägren och här. Jag tänker här mest på den
internationella flyktingsituationen.

Vilka samordnings- och ansvarsåtgärder borde vidtas, så att era
möjligheter att hjälpa kan öka?

Jöran Bjällerstedt: De olika nivåerna, som du säger. Vi har ungefär
samma problem som UNHCR. Vi är en "nongovernmental organization"
— dvs. icke regeringsorganisation — medan UNHCR är "intergovernmental",
dvs. en organisation på regeringsnivå. Ändå får UNHCR
inte komma in i alla samarbetsorgan och får inte tillräckligt mycket
ekonomiska resurser för att kunna bedriva den verksamhet de vill

1989/90:Sf U16

Bilaga

74

bedriva. — Vi är i mycket i samma situation. Vi är en biståndsorganisation,
som har gett olika former av humanitärt bistånd både som
katastrofbistånd och bistånd på litet längre sikt. Det är sådant som ges
till både flyktingar och icke flyktingar.

På den nationella nivån är vi en av de frivilligorganisationer som
arbetar för och med flyktingar och har erfarenheter från den problematik
som asylsökande flyktingar möter i Sverige.

Jag tror att de åtgärder som behövs är olika på olika nivåer. Här i
Sverige sker ett närmande mellan det allmänna — det offentliga — och
frivilligorganisationerna. Genom att vi får ett större förtroende blir det
lättare att hitta vägar till lösningar.

När det gäller den internationella delen är det fråga om resurser och
om möjligheter att komma in i organen.

2. Mottagningen av asylsökande

Bertil Persson (m): Prioriteringen mellan de mycket stora flyktinggrupperna
är en grannlaga uppgift. Av dagens tidningar framgår att Bo
Göransson och Erik Lempert har en idéskiss, som skulle innebära att
Sverige skulle ta emot betydligt fler kvotflyktingar och strama åt när
det gäller tillämpningen av asylregler för övriga flyktingar, men samtidigt
inom ramarna skapa vidgade möjligheter för arbetskraftsinvandring.
Detta är ju en linje som vi från moderat sida har förespråkat
under en rätt lång tid vid det här laget. Jag tror det vore angeläget om
Bo Göransson kunde utveckla den skiss som har antytts i dagens
tidningar.

Bo Göransson: Som jag sade förut, var jag inte medveten om att jag
skulle göra det förrän jag läste Svenska Dagbladet i morse och fick det
påpekat för mig.

Jag sade i mitt förra inlägg något om ramen för det resonemang som
vi för i idéskissen, om behovet av en helhetssyn, om behovet av att se
de olika politikkomponenterna samordnade, att se asylpolitiken som
en del av någonting mycket större — och om behovet av att skilja på
det man sätter in som stöd, beroende på den situation som personerna
befinner sig i.

Denna idéskiss har vi, som jag också sade, presenterat europeiskt i
förra veckan. Vi har också presenterat den som skiss i den nordiska
regeringskretsen. Vi kommer att ta upp en diskussion om den skissen i
det flyktingpolitiska rådet vid det sammanträde som sker den 3 april
om jag minns rätt.

Jag skulle vilja vinkla problemet från en litet annan utgångspunkt
och även anknyta till det som Anders Johnsson sade. Det som slår en
läsare, och som eventuellt kan leda honom eller henne något fel i den
utredning som blir klar i en reviderad version i övermorgon, är att
den försöker presentera en helhetssyn — men utan att tala om i vilken
utsträckning Sverige, resp. de andra europeiska länder som den delvis
vänder sig till, redan har denna helhetssyn.

Det är alldeles påtagligt hur den flyktingpolitik — inkl. asylpolitik
— som Sverige och några andra länder, framför allt de nordiska,

1989/90:SfU16

Bilaga

75

tillämpar på många avgörande punkter skiljer sig från en europeisk
flyktingpolitik. Utan att mena att vi svenskar skall slå oss för bröstet
vill jag peka ut några punkter där vi skiljer ut oss. Detta var ytterst
tydligt vid Genévemötet i förra veckan inom ramen för UNHCR:s
konsultationer.

Vi tycker att vi har ett behov av att se flyktingpolitiken samordnad
med biståndspolitiken. Ändå är vi hyfsat bra på att ge flyktingbistånd.
Det kan förvisso göras större och bättre samordnat med utvecklingsbiståndet,
men vi är i alla fall medvetna om problemet. I de europeiska
länderna är, till följd av det utomordentligt låga utvecklingsbiståndet,
även flyktingbiståndet satt på undantag. — Nu generaliserar jag naturligtvis,
men som snabbmålning betraktat är det så det förhåller sig.

När vi presenterade det vi såg som en helhetssyn, hade vi mycket
svårt att få gensvar från de europeiska länderna, för man såg icke att
de komponenter hänger ihop som vi ändå intellektuellt tycker borde
hänga ihop. Man hanterar detta på ett helt annat sätt och hade svårt att
över huvud taget ställa upp för behovet av en helhetssyn. När detta
möte avslutades tyckte vi att vi åtminstone hade vunnit en halv seger.
När det inleddes fanns det inget som helst önskemål om en helhetssyn.
Det fanns inte heller något större biståndsintresse.

Vi tog upp som ett önskemål att diskutera någon form av tillägg till
1951 års konvention. Formen var inte intressant, sade vi — en utökad
konvention, ett tillägg till konventionen, en rekommendation av
UNHCR eller något annat. Det finns ett antal punkter där konventionen
inte är tillfredsställande. Bl.a. täcker den icke sådana personer
som är flyktingar inom sitt eget land och som skulle behöva plockas ut
ur landet, såsom vi har gjort med chilenare.

Det fanns en oerhörd tveksamhet att över huvud taget diskutera
frågan om tillägg till konventionen. Först när man kom in på faktiska
förhållanden — att Frankrike, Tyskland eller England tar emot tre
eller fyra gånger så många i tillägg — kom insikten. Det var bara så,
att dessa tillägg sköttes av andra personer än de som sköter 1951 års
konvention. Också där kom det fram svårigheter att se dessa saker
tillsammantagna.

Frågan om kvot har jag redan berört, att från UNHCR:s läger eller
andra ställen plocka ut sådana som är i behov av en fristad. Som jag
sade svarar Sverige för 1 250 och de nordiska länderna för 3 300 av
den europeiska kvoten om 4 000. Detta visar att tanken att aktivt välja
ut flyktingar efter skydds- behov över huvud taget inte finns i Europa.

Jag tror att jag också nämnde frågan om att återsända flyktingar. I
de europeiska länderna blir man förvånad när man hör att Sverige och
Norge och Schweiz återsänder personer som har fått avslag — så gör
man helt enkelt inte. Normalt får de bara sitt avslag och förväntas
sedan göra någonting själva. Vad de gör är att ta ett arbete utan något
som helst socialt skyddsnät, flyta omkring i landet eller försöka få asyl
någon annanstans. Återsända blir de däremot icke.

Ytterligare en följd av detta synsätt är att man satsar oerhört litet på
att integrera dem som har fått uppehållstillstånd i det nya landet: det
kommunala flyktingmottagandet, språkundervisning etc. Det gäller

1989/90:SfU16

Bilaga

76

hela vårt synsätt, att har man väl fått sitt tillstånd så har man samma
rättigheter som andra; har man fått avslag så har man inte fått sådana
rättigheter. Detta "legalistiska" synsätt som Sverige har omfattas icke
av de europeiska länderna, generellt sett. Man har i stället en flytande
syn: de som inte har fått tillstånd skickas inte tillbaka, och de som får
tillstånd tas inte om hand. Man kan naturligtvis diskutera vilket som
är bäst, men synsättet är radikalt annorlunda.

Maria Leissner (fp): Jag skulle vilja fråga invandrarverket dels om
verket planerar att publicera en sammanställning och dokumentering
av praxis, vilket ju riksdagen beslöt om 1984 och sedan upprepat,
senast i samband med att den nya utlänningslagen antogs förra året,
dels om man numera motiverar awisningsbeslutet mera utförligt —
något som det också talades om i samband med den nya lagen.

Per-Erik Nilsson: Vi är mitt inne i arbetet med att åstadkomma den
praxissammanställning som riksdagen har beställt och som vi naturligtvis
även för vårt eget bruk har mycket stort behov av. Det hänger
samman med att vi måste se till att få en enhetlig och likformig
bedömning hos SIV centralt och ute på våra regionala slussar. Därvid
spelar en sådan praxisredovisning en mycket stor roll.

Det är naturligtvis ett mycket omfattande arbete, men vi har kommit
ganska långt — i varje fall i planeringen och kanske också i vissa
hänseenden när det gäller själva utformningen.

Redovisningen tar sikte på dels asylpraxis, dels övrig tillståndspraxis
— arbetstillstånd och vad därmed i övrigt sammanhänger — och dels
medborgarskapspraxis. Detta är de områden vi har att behandla, av
naturliga skäl.

Vi tänker bygga upp det med en allmän del, där vi har "basmaterialet",
hänvisningar och referenser till förarbeten och annat material av
den typen, och en andra del, där vi har prejudicerande avgöranden i
vissa om jag så får kalla det juridiskt-tekniska frågor som inte har
direkt bäring på ett enskilt fall men som har en generell räckvidd, typ
vem som beslutar i förvarsfrågor — detta för att underlätta såväl för oss
själva som för polisen. Vidare planeras en materiell del, där vi tar upp
avgöranden från regeringen och från invandrar- verket i den mån
överklagande inte har skett. Där återfinns länderrelaterade ärenden
som vi bedömer har en prejudicerande verkan.

Nu diskuteras hur detta material skall presenteras. Det finns en del
komplikationer, inte minst från sekretessynpunkt, som man ju i detta
sammanhang måste ta hänsyn till, men vi tror oss kunna göra en
sammanställning som tillgodoser de anspråk som de olika användarkategorierna
kan ha.

För närvarande arbetar vi i första hand med att plocka ihop och
ställa samman prejudicerande fall när det gäller Iran. Iranier har ju
varit den största invandrargruppen under överskådlig tid. Samtidigt
har förhållandena i den delen av världen delvis ändrats, så det finns all
anledning att försöka fånga upp detta och att ge en bild av den
behandling som ansökningar från iranier får i olika sammanhang,
relaterad till den nya situationen.

1989/90:SfU16

Bilaga

77

Vi räknar med att ha den delen av arbetet klar under våren och ha
en mera övergripande bild av flera länder, om icke alla, klar under
hösten.

Detta arbete är ju inte på något sätt statiskt, utan en praxissamling
måste anpassas till de förändringar som inträder i bedömningen av
ärenden till följd av utvecklingen i olika delar av världen. Vi räknar
självfallet med att göra en kontinuerlig uppföljning med de kompletteringar
och korrigeringar, ändringar och tillägg som motiveras av den
faktiska utvecklingen och de bedömningar som vi och regeringen gör i
enskilda ärenden.

Men, som sagt, arbetet har kommit i gång, och vi följer den tidsplan
som jag sade. När en fullständig samling, med alla tre komponenterna,
kan föreligga vågar jag inte säga, men ambitionen är naturligtvis att
åstadkomma det så snart som det över huvud taget är möjligt.

När det gäller motiveringarna vågar jag påstå att vi har blivit
betydligt bättre i den delen — det kanske deltagarna från Advokatsamfundet
hellre kan vittna om. Vad vi har gjort är att ställa samman
modeller och mallar för hur dessa skall byggas upp, där vi naturligtvis
lämnar utrymme för enskildheterna i de olika fallen men där redigeringen
är densamma och där vi anger graden av utveckling av motiven.

Också i det sammanhanget finns naturligtvis en komplikation —
kanske inte i relationerna mellan invandrarverket och den asylsökande
men i kretsen utanför. I åtskilliga beslut kommer det nämligen med
uppgifter som faller under sekretesslagen. Den som inte har rätt att ta
del av alltihop kan fa en ofullständig bild av hur det gått till, därför att
vissa delar har måst tas bort av hänsyn till den enskilde.

Jag vill inte hävda att vi har nått fulländning på detta område, men
jag vill bestämt påstå att vi har kommit ganska långt och att det bör
vara en märkbar förändring och förbättring i förhållande till vad som
tidigare var fallet.

Maria Leissner (fp): Kanske kan frågan gå vidare till Advokatsamfundet? Ordföranden:

I så fall helst när du kommer tillbaka, för nu har det
tagit mer tid än du hade för både frågan och svaret. Men kan det bli
ett kort svar och en kort fråga, så var så god.

Maria Leissner (fp): Per-Erik Nilsson ställde frågan hur Advokatsamfundet
har uppfattat motiveringarna i awisningsbeslut.

Kjell Jönsson: Erfarenheten från ombudens sida är nog att man inte
har lagt märke till någon märkbar förbättring i fråga om motiveringar.
Att invandrarverket har följt mallar har vi kunnat se. Beslutsmotiveringar
som innebär hänvisningar till lagtexten har blivit betydligt
längre. Svårigheten att fa klargörande motiveringar där de enskilda
omständigheterna bedöms kvarstår dock.

1989/90:SfU 16

Bilaga

78

Enligt den nya lagstiftningen finns det ju möjligheter att sekretessbelägga
motiven, men den möjligheten har, såvitt jag har kunnat konstatera,
inte använts. Vi får hoppas att det blir förbättringar i fortsättningen.

Karin Israelsson (c): Rättssäkerhetsaspekten är ju mycket viktig, dels
för den asylsökande, dels för den som redan har fått asyl och inlemmats
i det svenska samhället. Nu visar det sig att ett stort antal av dem
som finns i Sverige inte har fått sitt medborgarskap på rätt identitet.
Det utgör ett problem för sig.

Sedan finns det de som hävdar att rättssäkerheten inte är fullständig
vid mottagandet vid gränserna, utan att det sker en alltför snäv
bedömning som leder till att man kan direktawisas på skäl som inte är
riktiga.

Detta är alltså en vid fråga. Det vore intressant att höra vilka
instrument som saknas, vad man skulle önska i form av nya möjligheter.
Vi vet att det för närvarande är en enorm anhopning av flyktingar,
som gör att det rent praktiskt kan vara svårt, men vi har ju hävdat att
vi skall ha en rättssäkerhet som håller. Klarar man av det med
nuvarande instrument och med den flyktinganhopning som finns? Jag
skulle vilja ha svar från både rikspolisstyrelsen, invandrarverket och
Advokatsamfundet.

Ulf Waldau: Det är självklart att de stora anhopningarna leder till
svårigheter för polisen, men vi har ju undan för undan ökat resurserna,
och själva anser vi nog att vi klarar av det på ett rättssäkert sätt.

Falska identiteter utgör självfallet ett stort problem. Fallen med de
dokumentlösa eller de som uppger falska identiteter är av naturliga
skäl svåra att klara upp. Vi får då i huvudsak förlita oss till de
uppgifter som lämnas. 1 ett antal fall har vi konstaterat att man
uppgivit olika identiteter och anmält sig i flera kommuner och därigenom
i en del fall tillskansat sig bidrag på mer än en ort.

Jag vill inte påstå att vi kan klara upp den frågan hundraprocentigt,
men vi gör självfallet så gott som vi kan.

Tryggve Wahlin: Sett från advokatsynpunkt är rättssäkerhet en fråga
om att materiellt kunna ta till vara sina rättigheter — det räcker inte
med att det finns en formell möjlighet. I de delarna tycker vi att
rättssäkerheten för asylsökande kan förbättras.

Dels ser vi det som väsentligt att den asylsökande i samband med att
ansökan görs får information om sina rättigheter — både sina rättigheter
såsom asylsökande och sin rätt till antingen offentligt biträde eller
ombud. Det är ju en ovillkorlig rätt för varje människa i Sverige att ha
biträde eller i vart fall ombud, vare sig man är svensk eller utlänning.
Under rättshjälpslagen ger de flesta situationer som en asylsökande
befinner sig i också rätt till offentligt biträde.

Dels är det viktigt att, om man får denna information, kunna
utnyttja rätten till biträde från det att asylärendet påbörjas, dvs. i direkt
samband med det första förhöret. Så sker inte i dag regelmässigt, utan
biträde förordnas först sedan det första förhöret är gjort och i samband

1989/90:SfU16

Bilaga

79

med att ärendet överlämnas till invandrarverket för utredning. Det
tycker vi är för sent, för då har många av de frågor som kommer upp
redan behandlats.

Vi tror inte att detta är en resursfråga, i betydelsen tillgången på

advokater eller ombud. Det finns advokater och ombud som är bered da

att arbeta med dessa frågor, men det förutsätter att det finns ett gott
samarbete mellan polismyndigheten, invandrarverket och Advokatsamfundet.

Advokatsamfundet har tagit upp och diskuterar för närvarande med
invandrarverket frågan om asyljour. Vi är alltså beredda att se till att
det finns biträden och ombud tillgängliga för asylsökande, oavsett om
det gäller dagtid, kvällstid eller helg. Den dialogen pågår.

Det finns vissa speciella situationer där vi tycker att frågan om
rättshjälp är extra angelägen. Det är t.ex. i samband med förvar. Ett
förvar är ju ett direkt frihetsberövande, men som det är i dag finns det
ingen absolut rätt till biträde i en förvarssituation. Vi tycker att detta
måste ändras. Det måste vara så, att om man blir omhändertagen eller
satt i förvar skall man också ha en absolut rätt till biträde, och det
skall myndigheterna ombesörja.

Jag kan påpeka att detta gäller även när det är fråga om förvar av

barn. Den konvention om barns rättigheter som Sverige har skrivit på

säger klart att om ett barn tas i förvar så skall barnet ha rätt till biträde
"promptly", dvs. ofördröjligen. Under 1989 var det mellan 400 och
500 barn som togs i förvar i Sverige.

Ordföranden: Var samtliga utan biträde?

Tryggve Wahlin: Det tror jag inte.

Ordföranden: Får jag fråga en sak som Karin Israelsson var inne på: I
vilken mån har ni möjlighet att, när ni får kontakt med klienten,
medverka till att identiteten blir klarlagd? Det måste ju ligga även i ert
intresse att det inte finns identitetslösa människor i ökande omfattning
i vårt land.

Tryggve Wahlin: Vi tror att ombuden kan spela en viktig roll, i
synnerhet om man kommer in i ett tidigt skede av utredningen. Vi
kan då informera om betydelsen av att riktiga identitetsuppgifter
lämnas. Det är ytterligare ett skäl till att ombuden bör komma in
redan i samband med utredningen hos polisen.

Per-Erik Nilsson: Jag kan anknyta till det samarbete vi har med
Advokatsamfundet när det gäller information till invandrare med att
konstatera att frågan om en advokatjour diskuteras. Tidigare, när
lagstiftningen var relativt ny och på grundval av de erfarenheter som vi
då hade, menade vi att det inte fanns något akut behov av en
advokatjour av den typ som man använder vid de allmänna domstolarna.
Men vi har alltså tagit upp diskussionerna igen och skall naturligtvis
fortsätta dem.

1989/90:SfU16

Bilaga

80

Delvis är det en ekonomisk fråga som måste lösas i sammanhanget
och som i så läll måste diskuteras med berörda myndigheter i den
delen.

När det gäller informationen, distribuerar invandrarverket via polismyndigheter
och på andra sätt en broschyr som har rubriken "Till dig
som har sökt asyl i Sverige". Den del av broschyren som gäller rätten
till juridiskt biträde samarbetar vi om, och den kommer att utformas i
samråd med Advokatsamfundet.

När det så gäller frågan om biträde över huvud taget, vill jag nog
påstå att vi har en mycket generös praxis. Vi styrs naturligtvis av
lagstiftningen på området. Rättshjälpslagen är ju uppbyggd som en
behovslag — biträde skall förordnas när det finns behov av detta —
och i vissa situationer gör vi den bedömningen att det icke finns
behov. Men när det exempelvis är barn inblandade, i varje fall ensamma
barn, tror jag mig våga påstå att i den mån det har förekommit
sådana fall efter den nya lagens ikraftträdande, har vi undantagslöst
förordnat biträde.

Vi räknar dock med att de insatser som nu görs ytterligare skall
förbättra vad vi menar är en god standard på rättssäkerhetssidan i de
hänseenden som det nu gäller.

Rättssäkerheten har många aspekter. En är snabbheten i handläggningen
— vi måste se till att fa en ordning som gör att ärendena kan
avgöras så snabbt som det över huvud taget är möjligt.

Sammanfattningsvis: Med det, som jag bedömer det, goda samarbete
som vi har med Advokatsamfundet och andra intressenter kommer vi
nog att gemensamt kunna rätta till de brister, inadvertenser och
svagheter som eventuellt finns i dagens system. Jag tycker att vi har
kommit en bra bit på den vägen, och vi avser att fortsätta.

Maud Björnemalm (s): Jag skulle vilja ställa några frågor till rikspolisstyrelsen.
Vi har nyss fått höra om de resurser och det antal tjänster
som polisen fått. Är det verkligen så att man har personal att fylla alla
de nya tjänsterna med?

Min andra fråga är vem som har ansvaret för att de utredare som
polisen har får den utbildning som behövs. Polisens utredare säger ju
själva att de har dålig länderkunskap.

Den tredje frågan gäller den nya utlänningslagen, som trädde i kraft
den 1 juli förra året — en lag som åtminstone innan den trädde i kraft
var mycket omdebatterad. De enda som — vad jag kan minnas — inte
uttryckte någon åsikt om lagen var polisen. Det skulle vara intressant
att höra rikspolisstyrelsens syn på lagen, även på de delar som hittills
är vilande.

Bruno Färeby: Med polisens resurser är det så, att vi sedan en tid
tillbaka har omorganiserat och koncentrerat våra utredningsresurser
till de slussar som upprättats. I samband därmed fördes också ärendena
över dit. Då blev en del utredare i de lokala polisdistrikten som
tidigare sysslat med asylutredningar till en reserv, som vi kan aktivera
nu, när vi behöver skaffa mera folk för att avarbeta den balans som
har uppstått.

1989/90:SfU16

Bilaga

81

6 Riksdagen 1989190. 11 sami. Nr 16

Vidare har vi en hel del duktiga människor som sedan länge arbetat
administrativt inom polisen, just med invandrare. Det rör sig om
passkontrollanter och administrativ personal som har haft andra typer
av utredningar — förlängning av tillstånd, medborgarskapsutredningar
osv. — och som alltså har god utredningsvana. Denna utredningsvana
personal har delvis redan tagits i anspråk för att hjälpa till med
asylutredningarna. För att fylla upp i det sammanhanget sker rekryteringen
för de nyanställningar som vi fått möjlighet till under kort tid,
då avarbetningen skall ske, till administrativ personal, som skall hjälpa
till med pappershanteringen.

Vad det gäller länderkunskap och liknande, sker en kontinuerlig
uppföljning av kunskaperna. Invandrarverket håller tillsammans med
rikspolisstyrelsen seminarier, där utredningspersonal har möjlighet att
fa ta del av sådana uppgifter. Vidare finns länderinformation tillgänglig.
Och självfallet följer man med i den utveckling som presenteras i
massmedia. Man får ju också en hel del information under tiden man
utreder asylfall. Jag vill därför påstå att polisens personal är väl
informerad om situationen i olika länder.

Frågan om den nya utlänningslagen är en ganska omfattande sak att
svara på. Vi har i princip tyckt att det har varit ganska lätt att följa den
nya lagen när det gällt anpassningen till polisens arbete. Detta skiljer
sig något från vad som gällde tidigare. Vi har bl.a. blivit avlyftade
ansvaret att över huvud taget fundera på någonting — ordet "asyl" är
det nyckelord som kommer att användas i fortsättningen, och i och
med att det över huvud taget skymtar är det ett klart ärende för statens
invandrarverk.

Margo Ingvardsson (vpk): Min fråga gäller avvisningar med omedelbar
verkställighet, och jag ställer den till invandrarverket.

Hur många sådana avvisningar har verket beslutat om efter det s.k.
14 december-beslutet? Och hur ser skillnaden ut om man jämför
avvisningarna med omedelbar verkställighet efter den 14 december
1989 med tiden före? Jag vill också veta till vilka länder dessa
avvisningar har verkställts.

Om det finns tidsutrymme för det, undrar jag också om avvisningar
med omedelbar verkställighet bara sker i de fall då det gäller bedrägliga
ansökningar och ansökningar som inte har med asylrätt att göra —
dvs. i överensstämmelse med UNHCR:s exekutivkommittés rekommendationer
— eller om man tillämpar ytterligare kriterier.

Christina Rogestam: Vi kan nog inte svara på alla dina frågor. Den
statistik som jag har tillgång till framför mig är exempelvis inte
uppbyggd så att vi kan berätta till vilket land vi har avvisat någon.

Ordföranden: Den frågan borde kanske ha ställts tidigare, så att ni
hade haft med er material för att kunna svara. Jag förstår att frågan är
av den karaktären, men vi är tacksamma om ni kan svara så gott det
går på den fråga som Margo Ingvardsson har ställt.

1989/90:SfU16

Bilaga

82

Christina Rogestam: Vad vi kan säga är att det inte är någon avgörande
skillnad mellan de senaste månaderna under hösten och de två första
månaderna i år.

I november fattades sålunda beslut om avvisning med omedelbar
verkställighet i 254 fall till tredje land och 128 fall till hemland. I
december var det 219 till tredje land och 227 till hemland. I januari:
242 till tredje land, 293 till hemland. I februari: 152 till tredje land,
124 till hemland.

Det är alltså ingen dramatisk skillnad, utan det rör sig om ganska
normala månadsskillnader; någon höjning, men inte mycket.

Ordföranden: Ni har inte möjlighet att ange procentuella förändringar
med tanke på inströmningen? Då kanske man lättare ser på vilken
nivå det ligger. Det kanske är en uppgift ni kan tillställa utskottet
sedan?

Christina Rogestam: Det kan vi ordna.

Per-Erik Nilsson: Till bestämmelsen om omedelbar verkställighet hör
två kriterier. Det förutsätts dels att det är uppenbart att grund för asyl
saknas, dels att ärendet kan avgöras inom den tidsfrist på tre månader
som gäller. Till följd av vissa utredningssvårigheter har denna tidsgräns
i vissa fall kommit att överskridas, vilket gör att möjligheten att
använda sig av detta institut begränsats, rent formellt.

När det sedan gäller frågan om till vilka länder direktavvisning skett,
har vi, som Christina Rogestam sade, ingen statistik nedbruten på det
sättet. Däremot kan vi konstatera att decemberbeslutet självfallet, i
enlighet med intentionerna, slår över hela skalan av asylsökande.

För att som exempel ta skillnaden mellan Bulgarienturkarna och
övriga är den, att i de andra länderna har det regelmässigt varit fråga
om långa ärenden, folk som har vistats här längre än tre månader och
omedelbar verkställighet inte hade kunnat komma i fråga redan av det
skälet, medan vi i inledningsskedet kanske hade något större rent
tekniska eller formella möjligheter att använda institutet när det gällde
Bulgarienturkarna.

Sammanfattningsvis används institutet i enlighet med de intentioner
som bär upp det, nämligen tvärs över hela asylsökandefältet.

Margo Ingvardsson (vpk): Om det inte går att räkna upp till vilka
länder avvisningarna har verkställts, kanske vi kan få höra något om
till vilka länder man absolut inte verkställer awisningsbeslut?

Jag uppfattade inte heller om invandrarverket hade några ytterligare
kriterier för dessa avvisningar än vad UNHCR rekommenderar.

Per-Erik Nilsson: Vid bedömningen av ärendena skall möjligheten att
verkställa dem tas i beaktande — det är en uttrycklig förutsättning i
lagstiftningen. Det finns ju länder och delar av världen dit vi för
ögonblicket inte kan avvisa folk. Endast i undantagsfall förekommer
exempelvis verkställig- het av avvisningar till Libanon; Etiopien och
Somalia är också krisområden för vilka vi har en mycket restriktiv
hållning.

1989/90:SfU16

Bilaga

83

Men det är svårt att göra en katalog över detta. Som det har sagts
tidigare är det ju de enskilda omständigheterna i det individuella fallet
som är styrande. Jag tror inte att vi handlar annat än i enlighet med de
allmänna intentioner och riktlinjer som UNHCR har ställt upp. Vi
har i olika sammanhang informerat om dem och varit "on speaking
terms" när det gällt tillämpning och tolkning.

Ordföranden: När det gäller Bulgarienturkarna anser visst den nye
flyktingkommissarien Thorvald Stoltenberg att Sverige har handlat helt
riktigt. Det har rått delade meningar här i landet, men han har gjort
det uttalandet just om den typen av flyktingar.

Ragnhild Pohanka (mp): Jag har framför mig ett papper, där det står:
"Information till SIV-personal vid förläggningar/mottagningscenter".
Jag tänkte fråga om barn, och först läser jag från papperet: "Barnfamiljer
som väntat ett år kan vara någorlunda lugna."

Hur upplever en barnfamilj att vara "någorlunda lugn", när man
inte vet om man får stanna eller inte?

Jag vill också fråga om SIV anser att det inte behövs särskild
barnexpertis medverkan vid utredningar om barns asylskäl. Barnen
kan ju ha egna skäl för att behöva stanna. Utreds dessa särskilt, som
det sägs i propositionen om en ny utlänningslag?

Christina Rogestam: Vi har försökt se till att informera vår personal
om de regler som gäller. Det är inte alltid så lätt att uttrycka detta i
alldeles klara och begripliga ordalag.

Vad man försökte säga i det blad du har — det finns säkert i ett
flertal versioner — är att även efter decemberbeslutet av regeringen
gäller den praxis som regeringen lade fast i våras, nämligen att barnfamiljer
som inte har fatt slutgiltigt beslut av invandrarverk eller regering
ett år efter det att man sökte asyl har rätt att stanna, om inte
särskilda skäl talar däremot. Dessa särskilda skäl har att göra med
saker som flyktingspionage, kriminalitet och annat.

För invandrarverkets personal finns det alltså ingen möjlighet, varken
på tillståndsbyrån eller på förläggningarna, att ge ett definitivt
besked, ja eller nej, till en barnfamilj förrän det enskilda ärendet är
prövat.

När det gäller barn har vi gjort åtskilliga förbättringar under det
gångna året. Barn är enligt den nya lagen egna ärenden och utreds för
sig, åtminstone om de är litet äldre.

En hälsoundersökning skall egentligen företas på slussarna, fast vi
inte alltid klarar det på alla ställen, beroende på våra begränsningar
och med tanke på att det kommer så otroligt många. I Malmö och
Göteborg klarar vi numera av att undersöka dem som kommer nu. De
som har kommit förut betas av kontinuerligt, och vi räknar med att
vara klara med hälsoundersökningarna fram till sommaren. På Carlslund,
där vi har väldiga problem med lokalfrågor och därför inte kan
anställa tillräckligt mycket sjukvårdspersonal, har barnfamiljerna prioriterats.
Det skall alltså inte vara några barnfamiljer som lämnar
Carlslund utan att vara hälsoutredda.

1989/90:SfU16

Bilaga

84

På alla de här ställena finns nu barnexpertis med vid hälsoundersökningarna
och kan utnyttjas i alla de situationer där det behövs, både på
den socialmedicinska och på den psykologiska sidan. Instruktionen är
att om det kommer fram någonting under dessa hälsoundersökningar
som kan på något sätt påverka tillståndsärendet, skall efter diskussion
med familjen denna information vidarebefordras till utredare och
tillståndsbyrå.

Arne Mellqvist (s): Jag skulle vilja återvända till de siffror som Christina
Rogestam redovisade över antalet asylsökande de senaste månaderna
och be att från invandrarverket S en belysning av förläggningssituationen
i dagsläget. Det har ju väckts propåer om att det kan bli aktuellt
med förläggningar av sådan art som vi inte tidigare har behövt tillgripa.

I anslutning till det skulle jag gärna dessutom vilja fa en kommentar
till hur invandrarverket upplever den allmänna opinionen kring de
här frågorna.

Christina Rogestam: Vi hade vid halvårsskiftet ett 60-tal förläggningar,
med 15 000 platser. Då gick vi också in i verksamheten vid de nya
slussarna, med ungefär 1 500 platser.

Det som har hänt under hösten har inneburit att vi i första hand
har fått utöka det vi kallar annex till slussarna. Sådana har vi nu ett
drygt 60-tal. De är av mycket skiftande kvalitet: hotell, en del riktigt
bra, t.ex. Enköpings stadshotell, båtar, campingplatser, vandrarhem
och ett stort antal stugbyar, fritidsbyar och motsvarande. Under en
lång period hade vi en bostadsplattform i Göteborg. Under vinterhalvåret
har vi använt sommarbyar och befinner oss nu i ett skifte, då vi
måste tömma ett antal av dessa byar för att i stället så småningom flytta
in i de vintersportortsbyar som inte längre behövs för det ändamålet.

En del av dessa annex har vi fått öppna med 24 timmars varsel.
Ibland har de asylsökande kommit nästan innan invandrarverkets från
annat håll inlånade personal har hunnit komma på plats.

Vi har under hösten upplevt en allt kärvare situation i förhållande
till kommunerna när det gäller att få fram platser och att utnyttja även
denna typ av anläggningar. Man är bekymrad över att det blir så
många och en så stor anhopning av asylsökande.

När det gäller annexen och de nya förläggningar som öppnas har vi
medvetet försökt se till att använda den typ av bostäder som stugbyar
och fritidsbyar utgör och låtit bli lägenheter i det ordinarie beståndet.
Vi anser nämligen att det är oerhört viktigt att dessa står till förfogande
för det kommunala mot- tagandet av flyktingar.

Men läget är besvärligt. Det finns inte särskilt många ytterligare
stugbyar, båtar och liknande som vi kan gå in i. Det är dyra lösningar,
och det är dåliga lösningar. Vi har dessutom mycket svårt att skaffa
personal för att utforma verksamhet på det sätt som vi skulle vilja
göra.

Också förläggningskapacitet där vi försöker ha så bra lokaler som
möjligt och personal på plats även för barn- och fritidsverksamhet och

1989/90:SfU16

Bilaga

85

där vi har längre kontrakt är svår att fa fram. Sådan finns numera
egentligen att hitta bara i norra Sverige, och där är det samtidigt svårt
att klara personalfrågorna.

Detta är alltså ett mycket stort bekymmer för oss, liksom den
opinionssvängning vi har mött i kommunerna, med stor oro också
inför förläggningar och slussannex. Tidigare fanns det ett stort intresse
— man såg det som en tillgång på arbetsmarknaden; en förläggning
innebär ändå 30—50 arbetstillfällen — men i dagsläget är många
kommuner tveksamma och vill t.ex. i avtalen om det kommunala
mottagandet skriva in en passus om skyldighet för invandrarverket att
samråda med kommunen, så att kommunen har rätt att säga ja eller
nej innan vi öppnar någon ytterligare förläggning eller slussannex där.

Ordföranden: Får jag lov att fråga hur många det finns som nu har
arbetstillstånd och uppehållstillstånd men fortfarande är på förläggning? Christina

Rogestam: Antalet personer som inte har kommit ut i kommun
har ett tag legat ganska still på 7 000. Av dem är en dryg
tredjedel barn. Man kan säga att 4 000 å 4 500 är vuxna personer, som
kan stå till arbetsmarknadens förfogande.

Margit Gennser (m): Jag skulle vilja ställa en fråga till rikspolisstyrelsen;
jag tror det är de som har hand om det. Jag har sett att ni i Skåne
skulle använda er av juridikstuderande för att klara av en del av de
problem man har i de skånska hamnarna med att ta emot flyktingar.
Hur förbereder ni denna nya och oprövade personalgrupp? Det är ju
dock fråga om rättssäkerhet.

Bruno Färeby: Det är klart att det inte är lätt att snabbutbilda folk för
sådana här ändamål. Därför har man vänt sig just till kategorin juris
studerande och även samhällsvetare, som kanske är mitt i en receptiv
ålder. Vi ger dem den introduktion och den grundkunskap som man
behöver för denna uppgift.

De är naturligtvis inte på något sätt fullfjädrade asylutredare utan
skall användas i ett första stadium för att ta reda på grundfakta i vad vi
kallar grundutredningen. Den vidare utredningen kommer sedan naturligtvis
att handhas av rutinerad utredningspersonal från polisen.

Margit Gennser (m): En följdfråga: Har ni redan nu också förberett
hur ni skall utvärdera detta försök? Det borde väl vara väsentligt med
tanke på att man kan förbättra rutinerna om man kommer i motsvarande
situation längre fram?

Bruno Färeby: Det är ju alltid en svårighet att möta sådana här
svängningar i antalet personer som man skall ta hand om. Vi kan inte
hålla en sådan beredskap att vi har en alltför bred resurs till vårt
förfogande i bakgrunden, utan vi får självfallet förlita oss till att vi har
vana utredare. På grund av det som jag redogjorde för tidigare har vi
just nu t.o.m. vana asylutredare att tillföra denna del. Detta kommer
kanske att kvarstå i fortsättningen också.

1989/90:SfU16

Bilaga

86

Sedan får vi se vad som kommer att hända framgent med ansvaret
för asylutredningarna — detta är för närvarande under utredning på
statskontoret.

Sigge Godin (fp): Jag skulle vilja till invandrarverket ställa en fråga om
regionaliseringen. Nu när ni har flyttat ut verksamheter för att få
rimligare utredningstider och smidigare handläggning, undrar jag hur
övergången har fungerat. Går handläggningarna snabbare, och har det
blivit effektivare, hur har ni klarat rekryteringen av personal, osv.?

Mina funderingar rör också vilka andra problem som har uppstått
när ni har fått verksamheten upplagd på det här sättet.

Jag är medveten om att frågan ställs tidigt, men vi är väldigt
intresserade av att det skall vara så snabb och effektiv handläggning
som möjligt.

Christina Rogestam: De erfarenheter vi har fått hittills är att modellen
fungerar och ger mycket stora samarbetsvinster mellan t.ex. oss och
polisen.

I höst är det mycket som inte alls har fungerat, beroende på det
stora antal asylsökande som har kommit.

Tanken var ju att polisutredningarna skulle vara gjorda inom tio
dagar och att vi sedan skulle fatta beslutet inom tre dagar, i de klara
ärendena. I dagsläget är 12 000 av dem som kom i höstas inte utredda
av polisen, och då fungerar naturligtvis inte den uppläggning som vi
hade från början.

Vad vi har sett är att idén med att på en sluss ha dels mottagningsverksamheten
från invandrarverket, dels polisens utredare och dels
personer från tillståndssidan på invandrarverket har gett positiva effekter.
Det har ökat kontaktytorna, det har bidragit till att öka länderkunskapen
m.m. hos polisens utredare, det har gett möjligheter att ta
direktkontakt med en asylsökande och ha muntlig handläggning på
antingen enklare eller mer sofistikerad nivå. Om inte annat ger
närheten en medvetenhet om hur viktigt det är att försöka hålla
handläggningstiderna och att snabba på: det gör faktiskt en skillnad om
jag avgör ett ärende i dag eller lägger det åt sidan för att ta det en
vecka senare.

Rekryteringen har gått väldigt bra. Vi var klara så pass långt att all
personal som var anställd i Norrköping hade sina tjänster och sin
tjänsteplacering klara per den 1 juli. Under hösten har vi sedan fortsatt
den externa rekryteringen. Både när det har gällt tillståndsdelen och
när det har gällt mottagningsdelen har vi haft mycket god kvalitet på
sökandena. Från den synpunkten sett är jag mycket nöjd med den
bemanning som vi har fått.

Men hela tiden har vi ju fått fortsätta med att rekrytera till tillfällig
organisation, både på mottagningssidan, till nya förläggningar och på
tillståndssidan, där vi genom ett regeringsbeslut i februari fick mer
pengar för rekrytering. Allt det arbetet fortgår.

1989/90:SfU16

Bilaga

87

Redan nu kan vi konstatera att det är kortare handläggningstider. I
höstas låg det så till att inom en vecka efter det att polisutredningen
var färdig hade 50 % fått ja eller nej från invandrarverket. De tiderna
kommer vi dock inte att kunna hålla i vår.

Ordföranden: Ja, planen gjordes ju från början upp utifrån ett annat
antal människor.

Sigge Godin (fp): Jag skulle gärna vilja ställa frågan: När kan ni
redovisa någon statistik över hur kort handläggningstiden har blivit —
om ett halvår, ett år?

Christina Rogestam: Det går att utläsa ur de kvartalsrapporter som vi
lämnar till regeringen. Jag tror att utskottet har fatt åtminstone något
exemplar, annars kan vi se till att utskottet får det.

Rune Backlund (c): Jag skulle vilja återvända något till polisens resurser
i det här sammanhanget. För närvarande är det ju ganska stora
balanser av outredda ärenden hos polisen. Vi har sett uppgifter om att
man nu skall få resurser för att klara upp detta. Min första fråga till
rikspolisstyrelsen är: Hur lång tid bedömer man att man behöver för
att komma i fett och uppnå de tider som låg till grund för beslutet när
utlänningslagen fastställdes förra året?

Min andra fråga gäller polisens utredningsuppgifter över huvud
taget. Invandrarverket har ju föreslagits ta över även utredningsdelen i
själva asylhanteringen. Hur ser man hos rikspolisstyrelsen på detta?
Delar man uppfattningen att det skulle vara bättre att invandrarverket
sköter hela processen, och vad skulle vara kvar av polisens arbetsuppgifter
i fortsättningen, om man väljer att låta invandrarverket sköta
också utredningsförferandet?

Ulf Waldau: Om jag får ta den sista frågan först, hade vi samråd
mellan SIV och rikspolisstyrelsen innan förslaget kom in från invandrarverket
om att ta över utredningsverksamheten. Vi är helt överens i
den frågan.

Det som då blir kvar för polisens del är närmast säkerhetsintresset;
huruvida folk kommer in med falska identiteter. Med andra ord kan
det ju komma hit folk som inte bör få komma in och som kanske inte
alls är asylsökande utan har helt andra avsikter.

När det gäller tidsaspekten har vi talat med polismyndigheterna på
de olika passkontrollorterna. De är just nu i färd med att förstärka
organisationen i enlighet med regeringsbeslutet, som gav detta uppdrag
till ett antal läns- styrelser med passkontrollorter. De har lämnat oss
den uppgiften att de med de förstärkningar som de ser som möjliga att
ta fram skall vara klara med avarbetningen av balanserna till den 1
oktober, i enlighet med regeringsuppdraget.

Bo Göransson: Jag vill bara komplettera att vad gäller detta förslag har
statskontoret fått regeringens uppdrag att utreda modaliteterna kring
överflyttandet av ansvaret och skall redovisa sitt uppdrag till regeringen
senast den 15 september i år.

1989/90:SfU16

Bilaga

88

Rune Backlund (c): En kompletteringsfråga: När beräknas i så fall
överförandet kunna ske — redan nästa år eller senare?

Bo Göransson: I det ursprungliga förslaget förutskickades ett eventuellt
överförande till den 1 juli 1992. Vi har icke i det uppdrag som lämnats
statskontoret tagit ställning i den frågan.

Maud Björnemalm (s): Jag skulle vilja fråga invandrarverket om mottagandet
av ensamma flyktingbarn och -ungdomar och om det som man
har kunnat läsa i pressen om vad som händer på grupphemmet i
Carlslund. Personal där har uttalat sig kritiskt om verksamheten, och
Rädda barnen har tydligen också gjort en undersökning som var
mycket kritisk. Det har talats om psykisk misshandel och stora problem
på andra sätt. Det vore bra om vi kunde få en redogörelse för
verksamheten där.

Christina Rogestam: Bland de mest utsatta asylsökande som kommer är
naturligtvis de ensamma barnen. Det är vår ambition att ta emot dem
på bästa möjliga sätt.

Därför har vi grupphemmet på Carlslund, och vi planerar även ett
grupphem i anslutning till någon av de andra slussarna. Sedan finns
det ett antal fasta grupphem vid några av förläggningarna.

Vi försöker se till att de här barnen får mycket snabb behandling
både när det gäller hälsovård, när det gäller utredning hos polisen på
Carlslund och när det gäller beslutsfattande på tillståndsbyrån. Men
ibland är även dessa svåra ärenden, och det går inte att få det hela att
fungera så snabbt som vi vill.

Det har riktats en hel del kritik i ett antal DN-artiklar, som sedan
har följts upp i Rädda barnens rapport. Jag var själv ute på Carlslund
och gick igenom situationen med dels ledningen, dels hela personalen
på grupphemmet.

DN-artiklarna, liksom uppgifterna i Rädda barnens rapport, bygger
på intervjuer med två personer, som när de intervjuades hade arbetat
på grupphemmet i ett par månader och som sedan slutat. Ingen av den
personal som jag träffade — 20 personer — hade intervjuats, vare sig
av DN eller av Rädda barnen. De var mycket upprörda över de
anklagelser som hade riktats mot dem.

Vi har tillskrivit Rädda barnen och dels bett att få en överläggning,
dels bett att övrig personal på Carlslund skall få en chans att ge sina
synpunkter, så att rapporten med utgångspunkt i detta kan kompletteras.

Vi har tidigare haft en diskussion med Rädda barnen om vilka
resurser som bör finnas initiait för utredning och medicinsk behandling
av dessa barn. Rädda barnen har velat ha en specialgrupp på fem
personer. Vi har tyckt att det tills vidare varit värt att pröva om inte de
förstärkta hälsovårdsresurserna — där det alltså numera alltid finns
personal med barnmedicinsk och barnpsykologisk inriktning — tillsammans
med övrig personal på Carlslund kan ge ett bra och värdigt
mottagande för de allra flesta barn.

1989/90:SfU16

Bilaga

89

Sedan finns det enstaka fall, vars situation är sådan att det behövs
specialistvård. Då försöker vi också se till att de får detta så snabbt som
möjligt. Enligt vår uppfattning bör det dock inte ske i anslutning till
grupphemmet på Carlslund. Om de har fått sitt beslut kan man flytta
dem direkt till en fast placering i ett kommunalt grupphem eller
familjehem. Om det rör sig om ett ärende där det kommer att ta tid
innan beslutet kommer kan de i stället flyttas till ett grupphem på en
av våra förläggningar. I anslutning därtill kan man se till att de får den
medicinska eller psykologiska hjälp som de behöver.

Vi är oerhört vaksamma när det gäller arbetet med barn, inte minst
de ensamma barnen. Vi har också överläggningar på gång om att
tillsammans med socialstyrelsen gå ut med gemensamma anvisningar,
både till vårt eget folk och till kommunerna, om hur detta arbete skall
bedrivas.

Margo Ingvardsson (vpk): Jag vill veta vad som menas med uttrycket
"särskilt starka skyddsbehov" i regeringsbeslutet från den 14 december.
Frågan får väl närmast ställas till statssekreterare Göransson, men
Christina Rogestam får också gärna svara på om man gör samma
tolkning.

Bo Göransson: Om ordföranden tillåter, skulle jag gärna vilja lämna
över den frågan till Erik Lempert.

Erik Lempert: Egentligen kanske den frågan borde ställas till lagstiftaren,
riksdagen.

Uttrycket är taget ur en proposition som lades fram när bestämmelserna
kom till 1976 och upprepades därefter i samband med att man
gjorde om det 1983. Det är alltså riksdagen som har sagt att på det
generella planet får skyddet inte begränsas enbart till dem som är
konventionsflyktingar, utan också de som faller utanför konventionsbegreppet
men har ett särskilt starkt skyddsbehov skulle omfattas av
det skydd som blev kvar om de särskilda skälen ansågs föreligga.

I uttolkningen av detta har man att gå till riksdagstrycket och
propositionen och läsa vidare. Där finns en uppräkning av olika typer
av situationer. Man har sagt att dessa skyddsvärda skulle kunna hittas
också i de övriga kategorierna, inte bara bland de s.k. de factoflyktingarna
utan även i gruppen krigsvägrare samt bland dem som av
humanitära skäl har fått stanna i Sverige.

Den senare gruppen är ganska lättidentifierad. I den praxis som har
förekommit under alla år, i vart fall sedan 1982, har t.ex. statslösa
palestinier från Libanon fått skydd i Sverige enbart inom den grupp
som av humanitära skäl av politisk natur behöver ett skydd. Där är en
kategori. Jag kan tänka mig andra kategorier som kommit till uttryck i
den rättstillämpning som har tillkommit därefter. Det ligger i alla fall i
sådana grupper.

Jag återknyter också till vad Anders Johnsson sade: det där kan man
bedöma från fall till fall. I stora drag ser det dock ut på det här sättet.

Ragnhild Pohanka (mp): Jag har en fråga om kvotflyktingar och spontanflyktingar.

1989/90:SfU16

Bilaga

90

Jag tycker man blandar ihop två olika begrepp, om man börjar tala
om arbetskraftsinvandring när det gäller flyktingar. Hör det verkligen
hemma i det sammanhanget? Det är ju två olika begrepp, som bör
hållas väl åtskilda.

1 dagens tidning står det att man skulle kunna plocka ut utbildningar
bland kvotflyktingar. Då blandar man ju också ihop två saker! Det
är inte säkert att kvotflyktingar som är ingenjörer eller läkare är de
mest skyddsbehövande, utan det bör vara andra kriterier som gäller än
vilket yrke man har — om det nu var rätt som stod i tidningen.

Det står också att man skulle minska kvotflyktingarna om spontanflyktingarna
ökar. Det är också att blanda ihop två olika kategorier.
Kvotflyktingarna belastar i alla fall inte utredningsapparaten.

Bo Göransson: Även om jag inte tror att jag är citerad, känner jag
maningen. Det här kommer nämligen från den studie som jag nämnde
tidigare.

Som en vidareutveckling av den helhetssyn som jag har tjatat så
mycket om, menar vi att den spontaninvandring av flyktingar som sker
bör ses tillsammans med den icke spontana invandringen: kvot.

Vi bör också se dessa frågor i relation till den fria nordiska arbetsmarknaden
och se vad den svenska arbetsmarknaden må behöva.
Utgångspunkten är då inte att tränga ut spontaninvandringen, snarare
det omvända: att försöka få ett sådant synsätt att man inser att även de
som kommer som spontaninvandring faktiskt är arbetskraft.

När jag talar om helhetssyn menar jag att se denna typ av samband.
I den mån man skulle laborera med någon ungefärlig ram eller ett tak,
skulle detta ha sin utgångspunkt i att Sverige av demografiska och
arbetsmarknadsmässiga skäl skulle må utomordentligt bra av X tusen
personer som arbetskraft. Sedan kan man konstatera att spontaninvandringen
har en viss storlek. Vi har en kvotuttagning som är si och
så stor; vad skulle med ett sådant synsätt vara den andel som faller på
att försöka skaffa arbetskraft? Det är åt det hållet sambandet går, inte
åt det andra.

Det viktiga är att få till stånd ett perspektiv som inte finns i de
europeiska länderna men väl i exempelvis Canada, där man som
fullständigt självklart anser att också de som kommer som flyktingar är
ett tillskott till samhället, på samma sätt som annan arbetskraft, fast de
kommer med olika förtecken och utgångspunkter. När de väl är här
har de denna likhet: de är människor som är produktiva.

Arne Mellqvist (s): Jag skulle vilja återvända till förläggningsverksamheten.

Det har i utskottet framförts uppgifter om att asylsökande på våra
förläggningar utsatts för ovärdig behandling. Dessa uppgifter skulle
dessutom finnas dokumenterade. Jag vill fråga invandrarverket om ni
har någon kännedom eller har fått någon rapport om detta förhållande.

1989/90:SfU16

Bilaga

91

Ordföranden: Jag kanske bör förtydliga att det finns en motion till
riksdagen om just detta, så detta påstående måste behandlas av utskottet.
Det skulle därför vara värdefullt att få höra svaret.

Christina Rogestam: Jag har inte fått någon rapport om någonting
sådant — jag är ändå ganska välinformerad om vad som händer runt
om i landet.

Men jag har med mig Wiiu Lillesaar, som har god överblick över
den östra regionen och dessutom själv har varit förläggningschef fram
till den 1 juli. Hon kanske kan ge några kommentarer om situationen
på förläggningarna.

Wiiu Lillesaar: Det är sant att situationen på våra förläggningar i dag
är pressad, men vad all personal respekterar är kravet att visa människor
respekt. Visst kan det vara trångt och förtätat med många boende
på förläggningarna, men personalen försöker då göra allt vad man kan
för att klara den situationen och samtidigt ge stöd till personer som är
oroliga inför eventuella beslut och samtidigt hjälpa till med utplaceringen
på de kommunplatser som finns.

Vidare har vi en förläggningshandbok, där det finns formulerat hur
man jobbar i konkreta situationer.

Några anmärkningar på östregionen har icke kommit till min
kännedom. Om det är någonting specifikt vill jag gärna veta det, så att
vi kan åtgärda detta.

Ordföranden: Tack för svaret! Vi kommer naturligtvis också att begära
in dokumentation till utskottet.

Gullan Lindblad (m): Aila i den här salen är väl överens om att det är
viktigt att alla som behöver en fristad också skall kunna få det. Men vi
vet också att det är många som kommer hit fast de egentligen inte
skulle göra det; vi har snuddat vid den problematiken tidigare. Jag
tänker närmast på dem som är dokumentlösa och som har kastat sina
dokument.

När den nya utlänningslagen antogs i fjol, rådde här i huset minst
sagt turbulens. Minoriteten begagnade sig av rätten att bordlägga två
som jag anser det viktiga lagparagrafer, nämligen möjligheten att göra
en s.k. ytlig kroppsvisitation och möjligheten att ta någon vuxen i
förvar om man hade reella skäl att misstänka att vederbörande dolde
dokument eller annat som visade identiteten.

Jag vill ställa en direkt fråga till rikspolisstyrelsens representant,
eller någon annan som anser sig kunna svara bättre: Skulle de här
lagparagraferna ha inneburit att det varit lättare i ert arbete att skilja
dem som verkligen skall ha en fristad här från de andra? Vi kommer
att ta upp lagparagraferna igen i maj i år, men jag vill gärna höra er
syn på just den frågan.

Ulf Waldau: Jag kan göra svaret mycket kort: Ja, det skulle underlätta.
Detta har ställt till bekymmer för oss.

Jöran Bjållerstedt: Röda korset var en av de organisationer som motsatte
sig den lagstiftning som frågeställaren nämnde.

1989/90:SfU16

Bilaga

92

Det är klart att om man från och med klockan 14 i dag fick titta i
fickorna på dem som är dokumentlösa skulle man hitta ett och annat,
men i morgon skulle man inte hitta någonting, för då skulle alla veta
om att den lagen fanns. Den skulle såvitt jag kan se få en mycket
begränsad effekt.

Att ta någon i förvar därför att identiteten är oklar för att denne
saknar pass är heller ingen rimlig åtgärd. Identiteten blir ju inte
klarare för att han eller hon sitter inspärrad.

Institutet frihetsberövande måste behandlas med mycket stor försiktighet.
Regeringens förslag byggde åtminstone inte på någon utredning
om varför folk kommer utan dokument och klargjorde inte heller vad
man ville uppnå med åtgärder som ändå innebär att den personliga
integriteten störs — kroppsvi- sitation eller förvarstagande. Det borde
finnas en principiell inställning att inte vidta sådana åtgärder utan att
veta vad man gör och framför allt att inte vidta sådana åtgärder som
det faktiskt är omöjligt att utvärdera. A och O är ju att vidtagna
åtgärder skall kunna utvärderas.

Gullan Lindblad (m): Nu finns det faktiskt hos svenska folket en djupt
känd önskan att veta vilka som kommer in i landet eller ej. Inte heller
lagstiftarna menade väl att detta på något sätt skulle ge svaret på alla
frågor, men vi ansåg dock att det skulle lösa några frågor.

Sedan vill jag också säga att det inte bara handlar om pass. Vi har
full förståelse för att man kan sakna sådana handlingar. Vi vet dock att
ingen har kunnat resa hit med mindre än att man haft någon liten
dokumentation med sig — en biljett eller något annat som kunnat
hjälpa till att styrka identiteten.

I förlängningen är detta en oerhört viktig fråga, när det kommer till
det svenska medborgarskapet. I den delen tror jag Röda korset kan
hålla med mig.

Jöran Bjällerstedt: Ja, jag håller helt med dig. Det har i riksdagsdebatten
för några månader sedan figurerat en uppgift om att det är ett
ytterst litet fåtal som saknar identitet när identiteten slutligt fastställs,
dvs. när man har fått sitt uppehållstillstånd och skall ha en passhandling
av något slag. Den siffran är väsentligt lägre än vid gränsen.

Att man saknar papper och har en oklar identitet vid gränsen kan
ju ha många bra förklaringar. Jag skulle antagligen göra likadant själv,
om jag någon gång tvingades bli flykting.

I ett senare skede är siffrorna annorlunda, sägs det — det kanske vi
kan få bekräftat av invandrarverket. Hur många är det som har oklar
identitet när de väl får sitt främlingspass, gästdokument eller vad det
nu är?

Gullan Lindblad (m): Till detta vill jag säga att om jag själv vore
flykting skulle jag vara väldigt angelägen att tala om vem jag är.

Ulf Waldau: Jag ville bara säga, apropå att lagen bara skulle ha kort
verkan, att jag inte är så övertygad om det.

Det torde inte vara någon hemlighet att det i vårt land förekommer
telefonavlyssning efter domstolsbeslut, bl.a. i grova narkotikamål, men

1989/90:SfU16

Bilaga

93

trots att det är allmänt bekant använder narkotikabrottslingarna telefonen
i förvånansvärt stor utsträckning, till nytta och glädje för polisutredarna.

Ordföranden: En kort fråga, Maria Leissner, så hinner vi inom tidsramen.
Då har vi också hunnit med två ronder.

Maria Leissner (fp): En kort fråga — det var en svår beställning!

Jag vill fråga om förvar, framför allt när det gäller barn. Att barn tas
i förvar skall, sägs det, ske enbart om särskilda skäl föreligger. Det
skall alltså vara fråga om någonting alldeles extra. Men på de blanketter
som finns förekommer inte ens något utrymme för att ange
huruvida det finns sådana sär- skilda skäl. Jag skulle vilja höra hur
rikspolisstyrelsen ser på detta och kanske också Advokatsamfundet.

Jag vill dessutom fråga invandrarverket när man kommer att genomföra
intentionerna i propositionen från förra året, där invandrarministern
framhöll att det är viktigt att där barn hålls i förvar det
också skall finnas personal med kunskap om barns behov och utveckling.
Vi vet att det på det s.k. X-huset på Carlslund bara finns en
väktare och en före detta mentalskötare som föreståndare. När kommer
man alltså att genomföra propositionens intentioner?

Om det finns tid, kan invandrarverket också tala om vad man avser
med uttrycket "milt förvar"?

Ordföranden: Det finns nog inte tid till det. Jag föreslår att vi nu
bryter för lunch och kan få svar på de frågorna efter lunch.

Fortsättning efter lunch

2. Mottagningen av asylsökande (forts.)

Ordföranden: Jag ber att få hälsa nytillkomna välkomna att delta
under punkten 3.

Innan vi avbröt för lunch ställde Maria Leissner några frågor, och
för att inte inkräkta på tiden för det nya ämnet hemställer jag att den
som är beredd att svara ger korta svar. Jag hade räknat med en fråga
eftersom klockan var två minuter i halv, men jag tror det blev ungefär
tre och en halv fråga. En fråga handlade om barn i förvar, och den var
visst ställd till rikspolisstyrelsen och Advokatsamfundet. De senare är
inte längre här, så det blir väl litet värre.

Bruno Färeby: När det gäller att ta barn i förvar och de särskilda
motiveringar som krävs, hade vi tidigare en anvisning om hur man
skulle förfara. Vi hade även tagit fram en blankett, som var preparerad
för att man skulle kunna lämna en fullgod motivering varför man
tvingades ta barn i förvar.

Sedan inträffade ju det, att lagen inte kom att gälla i det skick som
vi hade räknat med. Det blev en blandning av 1980 års lag och den
från 1989. Vi fick ta fram en stencil, och där blev det tyvärr en liten
miss: vi fick inte med en rad för denna speciella motivering.

1989/90:SfU16

Bilaga

94

I våra anvisningar till hur blanketterna skall fyllas i finns det särskilt
anmärkt att det skall vara en särskild motivering för att ta barn i
förvar.

Vi får väl avvakta och se vad som händer vid riksdagsbehandlingen
av den vilande delen av lagförslaget. När vi ger ut den nya blanketten
kommer det att återigen starkt markeras att man måste klart motivera
varför man tvingas ta ett barn i förvar.

Ordföranden: Någon fråga handlade om personalens kompetens, men
den frågan har väl tidigare utretts av invandrarverket.

Christina Rogestam: Vi har kompetent personal på de delar av Carlslund
där vi har vår egen personal. X-huset sorterar under kriminalvårdsstyrelsen.

3. Mottagningen av flyktingar sedan de fått
uppehållstillstånd

Maria Leissner (fp): Jag skulle vilja ställa en fråga just mot bakgrund
av utvecklingen förra året, som har inneburit att man mer och mer
har fått "dammsuga" hela Sverige på jakt efter förläggningsresurser,
både för asylsökande och för dem som har fått tillstånd. Samtidigt som
detta har blivit svårare, har vi förstått, har många av dem som tvingats
bo på förläggningar eller inte lämnats särskilt mycket val gärna velat
finna alternativ. Det gäller både dem som väntar på och dem som har
fått tillstånd.

Jag vill helt enkelt göra en rundfråga: Vad skulle hända, om vi —
åtminstone delvis — avskaffade den modell som vi hittills har haft för
flyktingmottagandet och i stället ställde en första fråga till såväl asylsökande
som dem som har tillstånd och väntar på en kommunplacering,
om de på egen hand skulle kunna ordna med bostad och kanske på
sikt också arbete? I så fall kan dessa avföras från den apparat som blir
alltmer trång för de flyktingmängder som det rör sig om i dag.

Skulle det verkligen bli någon större katastrof? Finns det kanske
redan något arbete påbörjat eller några tankar på detta, hos invandrarverket
eller andra berörda myndigheter?

Christina Rogestam: Ja, vi funderar över alla möjligheter. Den information
som de som har fått sitt tillstånd får är att det är fritt fram för
dem att flytta vart de vill om de kan skaffa bostad och arbete själva.
Det är ingen som hindrar någon som har sitt uppehållstillstånd i
Sverige att lämna en förläggning och flytta iväg någon annanstans.

En del av de asylsökande återkommer till förläggningarna var fjortonde
dag och hämtar sina dagbidrag men vistas övrig tid någon
annanstans.

Vad som skulle hända om man släppte allting och sade "Varsågod"
är att det mycket snabbt skulle uppstå kaos i Stockholm, Göteborg,
Malmö, Uppsala och några till av de stora städerna, dit huvudparten
skulle söka sig. Vi skulle antagligen få se mycket stora sociala problem.

1989/90:SfU 16

Bilaga

95

Sedan skulle ett antal av dem som redan i dag är i mycket stort behov
av stöd och hjälp få mycket stora problem, om det inte fanns stödmöjligheter.

Vi har konkreta erfarenheter av detta från Carlslund. En av de
farhågor som bl.a. Stockholms kommun har framfört är att om man
bor kvar på Carlslund när man får sitt uppehållstillstånd, kommer
man naturligtvis inte att vilja flytta till en förläggning ute i landet, t.ex.
i Norrland. Vad som i verkligheten har hänt är att åtskilliga av de här
personerna, efter att ha varit i kontakt med goda vänner eller bekanta
inne i Stockholm och fått klart för sig hur bostadssituationen ser ut,
kommer tillbaka och säger: Vi vill gärna till förläggning, och vi vill
gärna ha hjälp med den första bostaden. De inser att de inte kommer
att klara detta själva.

Karl-Axel Johansson: Jag delar Christina Rogestams uppfattning att det
skulle bli kaos om vi släppte den modell vi nu har. Ett av skälen till
att man fattade detta beslut för ett antal år sedan var att man ville
sprida flyktingmottagandet till fler kommuner, och det är lätt att
konstatera att det har lyckats. Skulle man släppa på den nuvarande
modellen tror jag det blir så att de kommuner som tidigare stod för
hela flyktingmottagandet skulle komma att göra det framöver också.
Jag tycker man bör tänka sig mycket noga för innan man ger sig in på
den tanken.

Tommy Birgersson: Jag vill också göra en liten kommentar till det där,
som hänger samman med den besvärande bostadsbrist vi har i landet i
dag. Möjligheterna för flyktingar att erhålla en egen bostad är naturligtvis
oerhört mycket mindre i dagens situation.

Enligt vårt synsätt accentueras detta problem mot bakgrund av att
det är så många kommuner i landet som saknar en kommunal
bostadsförmedling, som annars kan vara ett stöd för flyktingarna. Vi
tycker från boverkets sida att den kommunala bostadsförmedlingen är
ett mycket viktigt instrument i den sociala bostadspolitiken i allmänhet,
och för flyktingar i synnerhet.

I en undersökning som boverket alldeles nyligen har genomfört
visade det sig att ungefär hälften av landets kommuner i dag har en
kommunal bostadsförmedling. Vad värre är, är att ett 50-tal kommuner
med 20 000 invånare eller mer saknar detta instrument för flyktingmottagning.
Vår undersökning visade att de bostadssökande i dessa
kommuner tvingas stå i väldigt många köer. Det finns exempel på
bostadsköande hos över 20 fastighetsägare, och det krävs ingen större
fantasi för att förstå att flyktingarnas situation i ett sådant läge är
mycket besvärlig.

Gustavo Ramirez: Maria frågade om det skulle bli en katastrof ifall
flyktingar själva skulle ordna sin situation i det svenska samhället. Jag
tror inte det. Snarare är det så att det är en katastrof när 7 000
flyktingar sitter på förläggning och inte får någon kommunplats.

Sedan tror jag det är viktigt att tänka på att flyktingar är människor
som har krafter och resurser, kompetenta personer som mycket väl

1989/90:SfU16

Bilaga

96

skulle kunna anstränga sig för att fixa sitt liv på bästa sätt. Det finns
erfarenheter från den gamla tiden, när flyktingar fick lov att ta hand
om sig själva och lyckades mycket bra.

Förmodligen skulle det bli litet kaos i början — men vi får inte
glömma att kaos ofta är forsta stadiet i en utveckling som kan leda till
mycket konstruktiva saker.

Ordföranden: Som det är i dag, tyckte jag mig höra av Christina
Rogestam, har man de möjligheterna men har upplevt svårigheter att
klara av den situationen. Har jag missuppfattat dig?

Christina Rogestam: Nej, det är alldeles korrekt.

Ingenting hindrar någon av de 7 000 som har sina tillstånd klara att
flytta precis vart de vill. De har precis samma rätt som varje annan
svensk, och vi ser noga till att de är mycket väl medvetna om detta.

Vi är naturligtvis glada och tacksamma för var och en som kan lösa
detta själv. Ett problem är dock att de som flyttar i väg till sin släkting
brukar stå i den kommunens bostadskö eller på den kommunens
invandrarkontor en månad eller en vecka senare och be om hjälp med
en egen bostad. Ofta är det man hittar själv inga långsiktiga lösningar.

Rune Backlund (c): Som det har konstaterats är ett av de största
problemen att få fram tillräckligt antal kommunplatser — vi har 7 000
som väntar. Man kan se ett mönster under det senaste året, att fler och
fler kommuner har börjat sätta upp stoppskylten och säga: Nu klarar
vi inte mer i vårt kommunala mottagande, vi har inte resurser, osv.

Min fråga till Kommunförbundet är: Har man inom Kommunförbundet
diskuterat vad som är en realistisk nivå för det totala kommunala
mottagandet under de närmaste åren? Vad klarar kommunerna
under låt oss säga de närmaste fem sex åren, med nuvarande innehåll i
flyktingmottagandet?

I detta ligger en delfråga, som kanske mer vänder sig till boverket.
Man har ju försökt få kommunerna att i sina bostadsbyggnadsplaner ta
med ett bostadsbyggande för ett kommunalt flyktingmottagande. Kan
man hos boverket se om detta syns i kommunernas planering? Har de
börjat specificera på något sätt att de har ökat sitt bostadsbyggande för
att få plats med flyktingmottagande? Har den debatt som förts över
huvud taget påverkat detta?

Karl-Axel Johansson: Det är ju svårt att ha någon exakt uppfattning
om hur många flyktingar kommunerna klarar av.

Jag tror det finns anledning att erinra sig att utgångspunkten när
riksdagen tog sitt beslut var att vi skulle ha i storleksordningen 5 000
per år att bereda plats i kommunerna. 1989 låg siffran omkring
20 000, som det finns avtal om, och det är 276 kommuner som har
skrivit avtal. Invandrarverket har ju under de år som har gått försökt,
och lyckats bra, att få kommunerna att ta emot allt fler flyktingar. Det
är sällan detta framgår i debatten — ofta får vi höra att vi inte skaffar
tillräckligt med platser i kommunerna. Man tänker då aldrig på de
förutsättningar som rådde när riksdagsbeslutet togs, jämfört med vad
kommunerna faktiskt har gjort sedan dess.

1989/90:SfU16

Bilaga

97

7 Riksdagen 1989190. 11 sami. Nr 16

En försiktig gissning kan vara att om vi skall ha kvar dagens
ambition, både från statsmakternas och från kommunernas sida, vågar
jag påstå, ligger taket någonstans omkring 20 000—25 000 per år.
Detta är ju oerhört bekymmersamt, när vi vet att tillströmningen
överstiger detta tal.

Då måste man fundera över vad man skall göra, och det är inte
alldeles lätt. Att bara sänka ambitionen och skaffa andra typer av
bostadslösningar av mer tillfällig karaktär har kommunalt förtroendevalda
hittills varit ganska reserverade till. I och för sig finns det nu på
en del håll en del tillfälliga bostäder anordnade, och verkligheten
kommer antagligen att tvinga fram fler, men till sist tror jag ändå att vi
är framme vid taket. Detta speglas också i den ståndpunkt som
kommunerna nu intar, som Rune Backlund hänvisar till, att man inte
så gärna vill eller kan gå längre. Framför allt är det bostadssituationen
som är besvärlig.

Jag tror alltså att vi i dag är ungefär där vi klarar den ambition som
finns.

Tommy Birgersson: Innan jag kommer in konkret på Rune Backlunds
fråga kanske det är på sin plats att nämna någonting om bostadsmarknadssituationen
för närvarande. Den är ju ett grundläggande problem
när det gäller flyktingmottagningen.

I dag säger ungefär 85 % av landets kommuner att man har
bostadsbrist och alltså har stora bekymmer. Endast 15 % menar att
man har något så när balans mellan tillgång och efterfrågan på
bostäder. Problemet är att det råder mycket stora regionala skillnader.
Storstadsregionerna är i särklass i detta samman- hang, i synnerhet
Storstockholm, som har de allra största problemen med bostadsbrist.

Det andra problemet, som också är vanligt, är att bostadsbristen
oftast drabbar de hushåll som har begränsade resurser och som redan
är svaga på bostadsmarknaden. De här grupperna får allt svårare att
finna en bra och funktionell bostad. Hit hör förstås flyktinggruppen.

I fjol hade vi 620 000 personer i bostadskö här i landet. Av dem var
290 000, knappt 50 %, i vad vi kallar akut behov av bostad, i den
meningen att man saknar ett eget kontrakt. Flyktinggruppen utgör
enligt våra beräkningar på boverket 38 000—40 000 personer, som
har ett sådant akut behov.

En intressant tendens är att bostadsbristen nu lättar. Detta märker vi
framför allt i de mindre kommunerna, medan bostadsbristen i storstäderna
fortsätter i i stort sett oförminskad takt. 1988 iordningställdes
55 000 nya lägenheter och i fjol påbörjades över 59 000. Om vi håller
den nybyggnadstakten under de närmaste åren, betyder det enligt
boverkets bedömning — i vart fall rent teoretiskt — att vi har betat av
bostadsbristen till mitten av 1990-talet. Detta kommer att gå snabbare i
de mindre kommunerna, där bostadsbristen är mindre. Däremot räknar
vi med att bostadsbristen i storstadsregionerna kommer att fortsätta
ända fram till sekelskiftet, eftersom man har så stora bekymmer där.

Jag skulle också vilja komma in på Rune Backlunds frågeställning
om kommunernas möjligheter att göra korrekta bedömningar av beho -

1989/90:SfU16

Bilaga

98

vet av flyktingar i sin bostadsförsörjningsplanering. Utgångspunkten
härvidlag är naturligtvis de avtal som kommunerna träffar med invandrarverket
och som inte alltid uppfylls; det blir fler flyktingar än
vad som är avtalat — självfallet till följd av vad som händer ute i
världen, följdinvandring och sekundärflyktingar. Inte minst det sistnämnda
är särskilt besvärande för de större städerna.

Den sammanställning av bostadsförsörjningsläget och kommunernas
planer för framtiden som boverket just nu håller på med — materialet
är så färskt att vi bara har fatt svar från 75 % av landets kommuner,
men det ger ändå en del intressanta resultat — visar att 75 % av de
kommuner som har svarat redan i dag kan eller för framtiden planerar
att fylla behovet av bostäder för flyktingar inom det ordinarie beståndet,
alltså med permanenta bostäder. 25 % av kommunerna söker sig
på grund av bostadsbristen — motvilligt, vill jag hävda — till tillfälliga
lösningar. Då är det oftast fråga om genomgångsbostäder, där flyktingarna
har andrahandskontrakt. 1 mindre omfattning är det fråga om
modulhus och ombyggda institutioner.

Denna alldeles färska enkät ger också vid handen att kommunerna
planerar att för den närmaste tvåårsperioden ta emot minst 30 000
flyktingar, enligt vad de uppger.

Lena Öhrsvik (s): Ämnena växlar snabbt — i ett flyktingmottagande
ingår ju många delar.

För en djupare delaktighet i det svenska samhället är språket ett
mycket viktigt instrument. Diskussionen har väl främst gällt de vuxna
— vem som skall ansvara för undervisningen i svenska för invandrare,
hur lång tid den skall ta osv. — men jag vill ta upp barnens situation.

Devisen "ju tidigare insatser, desto bättre resultat" brukar anses
gälla. Vilka särskilda insatser görs för barns språkinlärning och språkträning
i förskola och skola? Frågan vänder sig närmast till Kommunförbundet
och skolöverstyrelsen.

Karl-Axel Johansson: Jag väntade på SÖ:s svar, men jag kan ju börja.

Vad som görs på kommunalt håll? På förskolesidan finns det bestämmelser
om rätt till hemspråksträning i förskolan. Vår uppfattning
är att kommunerna klarar detta bra för de språkgrupper som är
någorlunda frekventa i kommunen eller i landet. Det som är mer
knepigt är de många små språkgrupper där det är svårt att hitta
personal som kan språket. Där finns det nog mer att göra.

Jag måste tillstå att jag inte är lika bevandrad när det gäller grundskoleundervisningen,
eftersom jag på förbundet sysslar med tiden före
skolan. Jag vet därför inte om jag kan bidra så mycket på det området.

Erland Ringborg: Det är naturligtvis så, att antalet språk har ökat
komplexiteten i skolans uppgift på detta område mycket påtagligt. Den
senaste lista jag såg över språk vilka berättigar resp. barn till hemspråksundervisning
omfattade 113 språk, exkl. svenska. Med den spridning
man har på många kommuner och utan den koncentration som
vi — på gott och ont — har vant oss vid från tidigare invandringskul -

1989/90:SfU16

Bilaga

99

lar, visar detta att det finns anledning att fundera ganska mycket kring
våra principiella möjligheter att upprätthålla en bra språkinlärning för
alla.

Av det skälet har SÖ och länsskolnämnderna under detta och
föregående år gjort svenska som andra språk, hemspråksundervisning
och undervisning för invandrare och flyktingar till ett s.k. granskningsområde,
för att försöka fa en bättre bild av hur vi faktiskt klarar att
möta behoven i denna mycket snabbt mycket mer komplicerade
situation som vi har mött. Vi har naturligtvis oerhörda svårigheter att
hitta kompetenta lärarkrafter som kan klara detta, i synnerhet med
tanke på den påtagliga geografiska spridning som det ofta är fråga om.

Vi har också svårigheter med undervisningen i svenska som andra
språk. Över huvud taget upplever både hemspråk och svenska som
andra språk svårigheter att hävda sig i den lokala konkurrensen om
utrymme på schemat, om kompetenta lärarkrafter och i många andra
avseenden.

Vi går nu därför på djupet. Jag anser att det ganska snart kan vara
dags för en mer principiell översyn av vår nuvarande ordning för
undervisning i detta avseende. Vi hoppas under nästa år kunna komma
fram till mera konkreta förslag.

Lena Öhrsvik (s): Jag kanske uttryckte mig oklart, men min fråga
gällde i första hand träning och inlärning i svenska språket. Vilka
insatser görs i förskolan för detta?

Karl-Axel Johansson: När det gäller förskolan sker såvitt jag känner till
ingen systematisk träning i svenska, utöver den man får genom att
umgås med personalen och med de andra barnen. Det är möjligt att
jag inte är tillräckligt informerad.

Ordföranden: Är det någon som vet mer på detta område?

Christina Rogestam: Jag skulle i varje fall vilja komplicera tillvaron för
utskottet. Detta är faktiskt ett av våra stora problem just nu. Bland de
13 000 personer som finns på våra slussar, som väntar på polisutredning
och har befunnit sig i landet sedan i oktober, november eller
december, är ungefår en tredjedel barn. För dem har vi väldigt dålig
barn- och fritidsverksamhet, och på många ställen har vi inte lyckats
komma överens med kommunerna om någon form av skolverksamhet.

Det är inte säkert att det är det vettigaste, men vi diskuterar med SÖ
och med länsskolnämnder om olika typer av aktiviteter för att ändå ge
dessa barn någon träning och inskolning.

Lena berör ett område som är mycket besvärligt, inte minst i den
situation som vi har just nu.

Ordföranden: Vi får låta Lena återkomma i annat sammanhang, skulle
jag förmoda.

Margo Ingvardsson (vpk): Jag vill komma tillbaka till bostadsfrågan.
Aven om boverkets senaste inlägg var positivt, att man ser en lösning,
är det ändå så att det är bostadsbristen som just nu är det största
hindret för flyktingar med tillstånd att komma ut i kommunerna.

1989/90:SfU 16

Bilaga

100

Jag vill veta hur boverket ser på förslag som har lagts fram om
tillfälliga lösningar av bostadsfrågan, exempelvis att man går ut i en
stor kampanj och uppmanar folk att ställa hyresrum till förfogande
eller hyra ut en del av en stor lägenhet, och kanske också att staten
skulle gå in med ett statsbidrag för att betala eventuella ombyggnader
för att göra två lägenheter av en stor.

Är det någon skillnad i synen på tillfälliga lösningar mellan boverket
och invandrarverket?

Tommy Birgersson: På boverket är vi av den principiella uppfattningen
att flyktingar, precis som vi svenskar, skall ha bra bostäder. De skall
uppfylla samma villkor som för oss andra: de skall vara fullvärdiga,
generella, boendestyrda och miljöanpassade. Det är de fyra egenskaper
som har en djup förankring i den sociala bostadspolitiken: socialtjänstlagen,
bostadsförsörjningslagen, plan- och bygglagen och även de lånebestämmelser
som i dag omgärdar den statliga bostadslångivningen. Vi
anser detta vara en grundläggande utgångspunkt för att på ett naturligt
sätt kunna integrera flyktingar i vårt samhälle och därmed motverka
negativ segregation.

Redan i dag finns emellertid i våra bestämmelser möjligheter till
avsteg från dessa krav, som är fullt möjliga att utnyttja för flyktingar.
Det går att göra avsteg från fu 11 värdighetskravet om man bygger
bostäder i form av boende- grupper. Det finns även möjlighet till
avsteg när det gäller självständigheten i boendet, som brukar manifesteras
i ett hyresavtal.

Däremot finns det i dag inga formella möjligheter att lämna bostadslån
till projekt där behovet redan från början kan betraktas som icke
varaktigt. Det är då fråga om något eller några år. Man kan säga att
vårt bostadslånesystem inte är avsett för bostäder som det inte finns
varaktigt behov av. Boverket anser att statligt stöd till den typen av
bostäder borde ges på något annat sätt än genom bostadslånesystemet,
t.ex. genom direkta medel.

Med den utgångspunkten säger vi också ja till det förslag som vpk
har motionerat om i bostadsutskottet, att man skall kunna upplåta del
av bostad eller utnyttja de personers solidaritet som vill dela med sig
av en större bostad. Det tycker vi är en vettig idé, men stöd för sådana
tillfälliga bostäder tycker vi bör kanaliseras på annat sätt än genom den
statliga bostadslångivningen.

När det gäller tillfälliga bostäder, som enligt den förordning vi
arbetar efter alltså i princip inte är möjliga, vill jag ändå påstå att det
finns en mycket välvillig behandling av denna typ av ärenden i
länsbostadsnämnderna. Det finns en flexibilitet i hanteringen — som
dock förutsätter att bostäderna i grunden har bygglov. Att det går att
föra resonemang med länsbostadsnämnderna är jag ganska säker på.

Olof Karlander: Jag har egentligen inga synpunkter att lägga på de
tekniska förhållanden som gäller tillfälliga och andra bostäder som
man kan be att fl fram genom att gå ut i kampanjer. Jag vill ändå i
sammanhanget nämna att i november—december i höstas, när situa -

1989/90:SfU 16

Bilaga

101

tionen började bli alltmer akut, kunde vi genom kontakter med bl.a.
invandrarverket konstatera att den stora frågan gällde att få ut de
7 000 som redan har uppehållstillstånd.

I det läget uppmanade vi våra medlemmar och allmänheten att
ställa även tillfälliga bostäder till förfogande och bad dem vända sig till
sina resp. kommuner.

Vi konstaterade två saker. Dels var det väldigt många som ringde till
oss centralt i Stockholm och till våra distrikt och sade att det fanns
tillfälliga bostäder, i form av stugbyar och annat, runt om i Sverige.
Det fanns en vilja att ställa dem till förfogande. Dels möttes man ofta
av en viss skepsis från kommunernas sida mot att hyra ut den här
typen av bostäder till flyktingar.

Jag vill inte göra några bedömningar i själva sakfrågan utan konstaterar
bara att, trots att detta inte var någon stor kampanj utan en signal
vi gick ut med, fenn vi en positiv inställning hos många att försöka
hjälpa till för att finna en lösning på det i dag absolut mest centrala
problemet, nämligen de människor som fortfarande efter lång tid sitter
på förläggningar och har svårt att komma ut.

Christina Rogestam: Eftersom frågan också gällde om det fanns någon
åsiktsskillnad mellan boverket och invandrarverket vill jag anmäla att
vi på en punkt har precis samma åsikt: i grunden skall flyktingar och
svenskar ha samma typ av bostäder.

Om vi har samma åsikt där, skiljer vi oss åt på en annan punkt.
Med utgångspunkt i de enskilda människornas situation är det otroligt
viktigt att de så snabbt som möjligt kan komma loss från förläggningarna
och ut i det svenska samhället, få svenska vänner, läsa svenska och
komma i gång med praktik och arbete. Då är en genomgångsbostad
eller en enklare bostadslösning ändå mycket bättre än att sitta och
vänta månad efter månad på en statlig förläggning.

Bo Göransson: Visst finns det en åsiktsskillnad. Boverket vill inte ha
temporära lösningar, av principiella skäl. Kommunerna vill inte heller
ha det. Invandrarverket känner på ett annat sätt, med utgångspunkten
att alla andra lösningar är bättre än förläggning.

Regeringen tycker som invandrarverket, i den meningen att regeringen
har anslagit 170 milj. kr. och nästa år föreslår 250 milj. kr. för
olika temporära lösningar: genomgångsbostäder. Detta är ett anslag
som går att överskrida, så det är egentligen bara att låta fantasin flöda
och möjligheterna utnyttjas.

Ragnhild Pohanka (mp): Jag hade tänkt ställa nästan exakt samma
fråga som den vi har fått svar på nu, så jag övergår till utbildning.

Jag skulle vilja höra vilka insatser man gör för att de som är
utbildade eller nästan färdigutbildade kan få sin utbildning fullständigad
och komma ut i arbete, så att man kan ta till vara de kunskaper
som finns. Det kommer ju mycket högutbildat eller yrkesutbildat folk
hit till Sverige. Vilka insatser gör SÖ och UHÄ?

Anne-Marie Rydell: Här gäller det två olika grupper: dels de som
kommer med påbörjade högskolestudier, dels de som har en färdig

1989/90:SfU16

Bilaga

102

högskoleutbildning. De som har påbörjade högskolestudier skall vända
sig till universitet och högskolor för att få hjälp med att komma in där
och fullfölja sin utbildning.

Den grupp som har sin utbildning klar behöver som regel, för att få
jobb eller för att se om något måste kompletteras, få en värdering gjord
på UHA:s ekvivaleringsenhet — med vissa undantag, t.ex. för läkare
och andra med vårdyrken, där det inte sker hos oss.

Fortfarande är det tyvärr mycket lång väntetid. Vad vi har gjort de
senaste månaderna för att försöka få ner balansen är att rationalisera
själva hanteringen — vi skriver inte längre så detaljerade intyg som
tidigare, för vi tror inte att det är nödvändigt, utan försöker göra dem
mer övergripande och generella. Vi har också datoriserat vår verksamhet.
Som alla vet som sysslat med sådant gör man dock inte det över
en natt. Det tar tid att trimma in ett system och att få personalen
kapabel att klara det. Slutligen har vi dels inom UHÄ fått några
personer som har gått över till denna verksamhet, dels med hjälp av
medel vi har fått från regeringen under våren anställt fyra fem extra
personer som skall hjälpa oss. De har nu börjat komma in i arbetet,
och min förhoppning är att vi någon gång framåt budgetårsskiftet om
möjligt skall ha arbetat av den balans som ligger, så att ärendena kan
få en mer "normal" liggetid.

Vi hoppas också att vi skall få tid att sprida information om
utländsk högskoleutbildning, i varje fall från de mest frekventa länderna,
ut i samhället, så att man inte nödvändigtvis måste ha denna
formella värdering för att få jobb eller för att få göra en komplettering.
Vi har bl.a. funnit att det många gånger räcker att vi har kontakter
med en presumtiv arbetsgivare för att han eller hon skall få bättre
kunskaper om den utländska utbildningen.

Sylvia Lindgren: Det jag något kan redogöra för är åtgärderna för att
underlätta för vårdutbildade invandrare och flyktingar att snabbare få
svensk legitimation i sina resp. yrken.

Landstingsförbundets styrelse rekommenderade 1988 de enskilda
landstingen att medverka till att flyktingar med medicinsk högskoleutbildning
snabbare kommer ut på den svenska arbetsmarknaden. Landstinget
i Östergötland hade, i samverkan med invandrarverket, länsarbetsnämnden
och socialstyrelsen, startat ett försöksprojekt som stod
modell för denna rekommendation.

Efter ett drygt år har nu ett tiotal landsting startat liknande projekt,
vilket innebär att ett 60-tal läkare, mer än 100 sjuksköterskor och ett
50-tal andra med medicinsk högskoleutbildning på detta sätt nu är på
väg in i vården. Nya projekt är också planerade för ytterligare ca 125
personer.

På inbjudan av landstinget i Värmland och Landstingsförbundet
samlades ledarna för ett antal projekt till ett arbetsmöte i Karlstad i
oktober 1989. Avsikten var delvis att utbyta erfarenheter från resp.
delar, stöta och blöta olika problem och se vad man kan få för
erfarenheter och för nytta inför framtiden. Tanken var självfallet också
att man skulle få en bra modell för kommande projekt inom området.

1989/90:SfU16

Bilaga

103

Nu har ju verksamheten inte pågått under så lång tid, så man kan
tycka att frågan var litet tidigt väckt, men säkerligen finns all anledning
att i framtiden upprepa detta, så att man kan få fram en
idealmodell för denna verksamhet.

En av våra viktigaste uppgifter är ju att på den svenska arbetsmarknaden
ta till vara dem som har utländska examina.

Christina Pettersson (s): Jag vill ta upp en annan fråga, som inte direkt
har berörts i dag: etnisk diskriminering. Detta har ju fått en del
uppmärksamhet i massmedia, och jag vill främst vända mig till Bo
Göransson och till invandrarverket och höra om man har någon
uppfattning om hur stort problemet är med grupper som växer fram
med rasistiska åsikter, aktioner osv.

Vidare vill jag vända mig till Kommunförbundet. Där de här problemen
finns fordras det ju stora informationsinsatser lokalt, ute i kommunerna.
Vilka diskussioner förs inom Kommunförbundet om gemensamma
aktiviteter?

Bo Göransson: Jag tolkar din fråga så, att den inte enbart gällde etnisk
diskriminering i arbetslivet utan mera allmänt gällde främlingsfientlighet
i samhället.

Regeringen har alldeles nyligen lagt en proposition på riksdagens bord
som handlar om opinionsbildning mot etnisk diskriminering. Där
försöker regeringen inledningsvis beskriva de typer av diskriminering
som finns i samhället och gör en markering av att rasism, i den
mening som man normalt lägger in i det begreppet, knappast finns
eller åtminstone är oerhört ovanlig i Sverige. Däremot finns det många
former av etnisk diskriminering. Det kan man mäta och möta i
diskrimineringsombudsmannens arbete. Då skall man emellertid ha
klart för sig att det som kommer fram till DO egentligen bara är
toppen på ett isberg — de flesta varianter av diskriminering blir inte
tydliga hos diskrimineringsombudsmannen. Det förekommer också ett
brett spektrum av diskriminering, alltifrån det som kan påtalas — det
är naturligtvis detta som kommer till DO — till de mera subtila
former som det inte går att sätta fingret på.

Hur möter man en etnisk diskriminering? Oavsett avsaknaden av
hållbart vetenskapligt material tror jag alla kan konstatera via sin egen
miljö att det förekommer — det känner vi alla till.

Jag tror inte alls att det som förekommer är i minskande. Tvärtom
kanske det vi har sett den allra sista tiden är att vissa grova avarter blir
vanligare. Det är möjligt att de inte är fler personer utan att megafonerna
har blivit starkare. Att det numera är starka megafoner som
finns på vissa håll är tydligt.

När detta är sagt kan jag omedelbart säga att å andra sidan de
tillfållen och ställen där megafonerna har varit tydliga — åtminstone
hittills — inte är fler än att det TV-program om Kimstad som sändes i
förra veckan inte var någon överraskning för oss som jobbar med de

1989/90:SfU16

Bilaga

104

här frågorna. Vi hör talas om den typen av uppblossande, aggressiv
främlingsfientlighet, och tillfällena är inte fler än att man känner till
dem.

Men deras megafoner har blivit starkare, och det finns också en
vind som gör att de vulgära, populistiska flygblad som ibland sprids via
Framstegspartiet, ibland anonymt, helt plötsligt citeras. Detta blir
någonting som diskuteras. Vi måste vara på vår vakt inför att det nu
finns en grogrund för den typen av falska budskap.

Hur kan man då bemöta detta, vad försöker propositionen göra och
vilket perspektiv har den? Propositionen diskuterar olika former att
möta och mota diskriminering: olika varianter av lagstiftning. Den
pekar på opinionsbildningens betydelse, men försöker även sätta in
denna i ett större sammanhang. Opinionsbildning av skilda slag kan
aldrig ändra opinionen om samhällets övriga åtgärder på något sätt
bäddar för främlingsfientlighet.

Det är detta som ligger bakom regeringens envetna hållning att
bedriva en vettig och bra invandrarpolitik — det är den bästa metoden
att hålla främlingsfientlighet borta. Alla åtgärder i samhället måste
samverka; opinionsbildning kan bara göra vissa saker. Vi ger bl.a.
pengar till kulturella satsningar, till invandrarverkets projektverksamhet
för att stödja projekt ute i kommunerna och därmed vända lokala
opinioner när de dyker upp.

Karl-Axel Johansson: Jag kan inte säga så mycket om etnisk diskriminering,
men något om den allmänna inställningen till invandrare.

Vår politiska ledning har ända sedan riksdagen tog sitt beslut varit
positiv till utvecklingen. I frågan om huruvida man skulle folkomrösta
om att ta emot flyktingar eller inte var förbundsordföranden mycket
bestämd i sin uppfattning att detta inte var någon lämplig fråga att
folkomrösta om.

Man måste nog konstatera att vi efter hand, särskilt på senare tid,
fatt allt fler propåer om att kommunerna är bekymrade över opinionsläget
ute i kommunerna. Man tycker sig märka sådana tendenser som
Bo Göransson nyss nämnde. Detta har vår politiska ledning tagit till
sig, och vid sitt senaste sammanträde beslöt man tillsätta en särskild
politisk ledningsgrupp, som skall följa dessa frågor och tillsammans
med förbundskansliet ta initiativ för att påverka opinionssituationen
och även verka för att den positiva inställningen till att ta emot
invandrare ute i kommunerna bibehålls.

Det finns några saker som man gång på gång återkommer till. En
sådan är bostadsfrågan. Den har vi ju diskuterat och kommenterat en
del här. En annan är att man säger att flyktingarna inte arbetar, och i
vulgärdebatten påstås det att de inte vill jobba. Där tror vi att den
proposition som nu ligger på riksdagens bord om ett förändrat statsbidragssystem
kan bidra till en annan tingens ordning när det gäller
arbetslinjen.

Det finns en del spännande försök. Jag antar att de flesta av er såg
det nyhetsprogram som redovisade vad man har gjort i Kramfors. Där
har man bedrivit mycket uppsökande verksamhet för att få ut flykting -

1989/90:SfU16

Bilaga

105

ar i arbete och faktiskt lyckats mycket bra, varigenom kommunens
socialbidragskostnader har minskat högst påtagligt. Denna och andra
aktiviteter tänker vi oss skall vara inslag i det som vi kommer att
arbeta med framöver. Vi kommer också att söka nya kontakter med de
frivilliga organisationerna för att undersöka om man tillsammans med
dem ute i kommunerna kan bedriva en opinionsbildande verksamhet
som motverkar de krafter som har en annan inriktning.

Vi är alltså väl medvetna om den situation som råder och har för
avsikt att bistå kommunerna med funderingar och idéer.

Margit Gennser (m): Jag skall be att fa återkomma till hur vi tar vara
på kunskaper och talanger hos folk som kommer från främmande
länder. Det är en viktig fråga, för kan man skapa framgång hos en
mindre grupp — låt mig använda det inte så accepterade ordet elit —
så brukar det också leda till framgång för många andra i samma grupp.
Detta är ofta bakgrunden till assimilering och anpassning.

Då kommer vi till hårda, praktiska problem.

Två frågor skulle jag vilja ställa till Anne-Marie Rydell på UHÄ:
Har ni sett efter varför många av de studenter som skall påbörja eller
fortsätta sina studier misslyckas? Beror det på att ni har gjort fel
evaluering av förkunskaperna, eller beror det på bristande språkkunskaper? Den

andra frågan har vi diskuterat tidigare i dag. Jag kom in på den
när jag diskuterade internationell studentexamen med UHÄ för tio
femton år sedan. Nog borde ni ha ett utomordentligt bra erfarenhetsmaterial
vad gäller studentexamen för att se hur olika former av
studentexamen från olika länder relaterar sig till varandra? Detta
borde ju ha använts länge.

Så vänder jag mig till Erland Ringborg. Är det verkligen så att vi
har det bästa sättet att lägga upp språkundervisningen för dem som
skall kunna svenska? Är det inte så att kurserna differentieras alldeles
för litet? Vi har ju samma kurser för dem som nästan är analfabeter
och för dem som är filosofie doktor i matematik. Är det inte ett
problem att vi inte har kurser i teknisk svenska, medicinsk svenska
osv.? Efter vad jag har förstått är det nämligen vanligt att studenter
som har fullbordat sina icke-kliniska medicinska kurser inte kan klara
de kliniska kurserna på grund av att de inte kan kommunicera
ordentligt. Har ni gjort någonting — är min verklighetsbeskrivning
felaktig — eller har ni planer på att göra något?

Anne-Marie Rydell: Jag utgår från att det här gäller de personer som vi
tar in på en grundläggande högskoleutbildning.

Först och främst har vi inte gjort några stora, systematiska undersökningar
av hur det har gått för dem i studierna. Det hänger delvis
samman med att vi i våra studiedokumentationssystem inte har någon
nationalitetsbeteckning. Av integritetsskäl har vi undvikit det, även om
vi har varit medvetna om att vi därmed sålt våra möjligheter till en
enkel systematisk uppföljning.

1989/90:SfU 16

Bilaga

106

Däremot har vi naturligtvis massvis med erfarenhet, som vi fått på
annat sätt, som mjukdata, under årens lopp. Framför allt har vi
numera en mycket noggrann uppföljning av de studerande i tandläkarutbildningen.

Det är väl så att man från början hävdade att alla misslyckanden och
alla problem som fanns berodde på 1) svenskan, 2) engelskan — de
särskilda förkunskapskraven. Vi som har jobbat direkt med detta har
tidigt velat se skärpta krav, men av olika skäl har det varit svårt att få
gehör för detta.

Under de senaste åren har vi dock tyckt att detta har svängt. Vi har
själva lärt oss oerhört mycket mera om de utländska studerandena. Vi
har klart kunnat konstatera att misslyckandena visserligen fortfarande
beror på bristande förkunskaper men att det finns ytterligare en
mycket viktig faktor vad beträffar studenter från många länder, framför
allt dem som antagligen främst avses här i dag.

Jag tänker på det skolsystem och den pedagogik som de har i sina
hemländer, som många gånger stämmer väldigt dåligt med vårt svenska
skolsystem. Framför allt skiljer det, att de ofta har en starkt teoretiskt
präglad, från vår synvinkel kanske ålderdomlig, pedagogik med mycket
stora brister när det gäller att omsätta teoretiska kunskaper i mera
praktiska situationer — det som vi tränar våra barn i redan mycket
tidigt i skolan. Vi har mycket experimentell undervisning, och det
finns hela tiden en samklang mellan de teoretiska kunskaperna och
vad de skall användas till. Det ställs mycket större krav på självständighet
i vår skola än i många andra länders. Många högskolor säger att
eleverna verkligen pluggar, jobbar och sliter, men ändå blir det fel.

Det här är egentligen något som vi har lärt oss de senaste två åren —
också genom kunskap vi har fått från andra länder. Detta har lett till
att vi inför 1991 kommer att skärpa kraven för många utländska
studerande, både när det gäller svenskan och när det gäller bedömningen
av de särskilda förkunskapskraven. Detta gör vi dels med tanke
på att de behöver ha betydligt bättre svenskkunskaper, dels för att de
även behöver läsa andra ämnen i svenskt skolsystem för att på det
sättet bli bättre förberedda på vilka krav den svenska högskolan ställer
på sina elever.

Naturligtvis försöker vi också få lärarna ute i högskolesystemet att
inse att här kommer elever från kanske helt andra skolsystem men i
många fall med goda kunskaper. Vi skall ju inte glömma att det för
många av de utländska eleverna går mycket bra — de är duktiga och
ambitiösa. Det är litet tråkigt att alla som det går bra för kommer i
skymundan därför att det är problem på en del håll.

Personligen tror jag att en stor del av undervisningen i svenska, i
den svenska kulturen och annat måste fortsätta in i högskolan, på ett
sätt som vi aldrig varit vana vid. Vi tycks inte förrän nu riktigt ha
förstått att det är helt andra grupper vi får hit och att vi då också
måste hantera dem på ett helt annat sätt i själva skolsystemet än våra
"vanliga" studerande. Vi har haft något slags föreställning om att alla
skall vara lika, men här har vi faktiskt fått att göra med människor

1989/90:SfU16

Bilaga

107

från andra miljöer och andra skolsystem, och vi måste hitta bättre sätt
att ta vara på det de kommer med. Då får vi kanske lov att göra en del
anpassningar i vårt utbildningsväsende.

Jag tror alltså att vi är på rätt väg. Jag tycker mig finna en mycket
större känslighet ute i högskolevärlden, men det kommer att ta tid
innan det siår igenom helt. Det ställer stora krav på det svenska
högskolesystemet — och det är ju det enda jag kan uttala mig om.

Erland Ringborg: Det är självfallet en utomordentligt stor spännvidd
mellan den högutbildade, som talar ett språk som i något avseende
liknar vårt, och analfabeten som kommer från en språkligt och kulturellt
helt annan miljö.

Den läroplan som vi har när det gäller svenskundervisningen är
precis som alla andra läroplaner mycket klar i det avseendet att man
skall inrikta och fördela insatserna efter behov. Den individualisering
och differentiering som Margit Gennser talar om är förutsatt, som en
del av systemet.

Då kan man fråga sig — och det tror jag ligger bakom frågan —
varför detta inte har slagit igenom till alla delar. Det beror naturligtvis
på det ganska svåra problem som det innebär att göra en prognos för
enskilda människors möjligheter i detta avseende och relatera dem till
det system för tilldelning av resurser som vi har. Det ställs alltså
mycket stora krav på dem som tar emot invandrare att klassificera dem
med avseende på svenskundervisningen och avgöra hur många timmar
de behöver.

Hela systemet bygger på ett genomsnittligt timantal, som sedan skall
fördelas så att de som behöver mer än genomsnittet skall få litet mer
och de som behöver mindre få det.

Vi har försökt stödja och stimulera utbildningsansvariga att göra
sådana här bedömningar. Det bästa är naturligtvis om man kan göra
en säker prognos från början, men det kan man sällan göra. Därför
gäller det att ha en sådan ordning att man kan göra en bedömning
under resans gång och är beredd att omfördela sina resurser och rikta
sina insatser, så att man inte ger för mycket undervisning åt dem som
inte behöver det och på motsvarande sätt kan ge mer åt dem som har
behov av det.

I vissa avseenden kommer naturligtvis inte den ordning som är
föreslagen i föreliggande propositioner att underlätta detta. Enkelt
uttryckt: Ju fler utbildningsanordnare och ju fler penningpåsar man
har för den här undervisningen, desto svårare blir det att göra de
omfördelningar i individualiserings- och differentieringsintresse som vi
är ute efter.

Man får då väga fördelarna med rörlighet och flexibilitet i andra
avseenden än de här aktuella mot de nackdelar det innebär från ren
språkinlärningssynpunkt att inte ha en samlad studiegång där en och
samma utbildningsanordnare svarar för bedömningarna och har möjlighet
att under resans gång fördela sina insatser så mycket som
möjligt.

1989/90:SfU16

Bilaga

108

Detta är en viktig fråga. I vissa avseenden är syftet med de föreslagna
åtgärderna att underlätta individualisering och differentiering. I vissa
avseenden kommer andra av dem att motverka detta syfte.

Margit Gennser (m): Jag är litet förvånad. Vid verkligt goda universitet
i USA — Stanford, Harvard, Columbia osv. — är en mycket stor del av
studenterna t.o.m. första generationen invandrare och flyktingar, framför
allt i teknik, teknisk fysik, kemi och data. Vi har inte haft samma
utveckling. Man måste då fråga: Vad beror det på? Det kan vara
miljön, och det kan vara vårt språk.

Jag har faktiskt en annan mening än Erland Ringborg. Det är just
differentiering som behövs. Då kan det vara bra med olika anordnare,
som kan ge olika slag av språkundervisning. Vore det inte bra om ni
gjorde litet experiment för att se vilken som är den bästa vägen?

Jag är också förvånad över att man inte — vilket borde vara en
självklarhet när man sysslar med pedagogisk verksamhet — har både
ingångstest och test under resans gång.

Erland Ringborg: Där man med säkerhet kan göra en differentiering
från början vid ankomsten är det alldeles utmärkt med olika anordnare.
Vad jag talade om var svårigheten att alltid göra en helt säker
bedömning, och en splittrad organisation kan försvåra de omfördelningar
man kan behöva göra senare.

Jag har uppfattat det så, att ett av skälen till att regeringen nu vill
vidga kretsen av utbildningsanordnare till att omfatta också statliga
högskoleenheter just är att tillgodose de syften du är ute efter, nämligen
att man där skall kunna ta hand om vissa högutbildade direkt. Det
är självfallet positivt! Men ute i den enskilda kommunen kan det bli
en mer splittrad situation för andra grupper, som kan motverka
individualiserings- och differentieringssyftet.

Bo Göransson: Jag vill peka på en liten detalj vad gäller anordnare.
Regeringen har i propositionen avstått från att föreskriva för kommunerna
vilka som skall vara anordnare. Regeringen har inte sagt att det
skall vara flera. Den har bara sagt att kommunen själv Sr fatta beslut.
Det finns alltså ingen pekpinne eller direktiv om att det skall vara en
splittring utan bara en anvisning om att kommunerna själva Sr fatta
beslut.

Sigge Godin (fp): Vi hörde på förmiddagen att av 7 000 flyktingar på
förläggningarna, som har arbets- och uppehållstillsSnd, är 4 000 i
arbetsför ålder och skulle kunna gå ut och jobba. Vi vet också att vi
har mycket god tillgång på arbete här i Sverige just nu. Högkonjunkturen
fortsätter. Men samtidigt säger länsarbetsnämnderna att den avtar,
förmodligen till hösten, och 1991 kan vi ha en högre arbetslöshet i
landet än vi nu har.

Jag vill fråga representanten för arbetsmarknadsstyrelsen: Vilka åtgärder
skall ni vidta för att flyktingarna skall kunna komma ut i arbete
medan det över huvud taget finns bra tillgång på arbete?

1989/90:SfU16

Bilaga

109

Jag vill vidare peka på att i en debatt sade invandrarministern att
man skall använda okonventionella medel. Hon menade fantasi. Jag
tror inte det räcker med fantasi, utan man måste nog använda en del
andra okonventionella medel också.

Jag vill också fråga AMS: Vilka okonventionella medel använder ni?
När man träffar handläggare på arbetsförmedlingarna säger de att det
är en besvärlig byråkrati. Om medlen tar slut på ett konto men det
finns på ett annat kommer man inte åt dem, osv.

Min fråga är: Behövs det ytterligare medel? Skall det vara enklare
handläggningsrutiner? Skall man omdisponera medlen — eller hur vill
ni gå till väga?

Som avslutning vill jag också fråga: Vilka paketlösningar gör ni när
det gäller arbete, utbildning och bostad genom att exempelvis ta direkt
kontakt med arbetsgivare och be dem komma till förläggningar osv.
för att rekrytera folk? Det gäller ju att få ut massor av människor. Det
går inte att bara ta ut en och en. Då blir vi aldrig klara med detta
jobb.

Ronny Nilsson: Vi gör rätt mycket. Sedan drygt ett år tillbaka finns det
förmedtingsservice på flyktingförläggningarna. I stort sett alla förmedlingar
som inom sitt ansvarsområde har flyktingar med uppehållstillstånd
skall ha förmedlare på förläggningarna.

Vidare skall vi tidigt gå in och medverka när flyktingarna kommer
ut till den kommunala flyktingmottagningen. Vi skall också snabbt
bedöma utbildningsnivåerna hos flyktingarna, men ett av problemen
är att arbetsgivarna har en restriktiv inställning. I stället för att anställa
en flykting eller invandrare låter de rätt ofta platsen vara obesatt.

Vi anpassar också insatserna, och under de två senaste åren har det
hänt mycket. Det pågår många riktade, anpassade insatser. Man riktar
insatserna till de lediga jobben utifrån flyktingarnas förutsättningar.
Där gäller det också att vi vidtar okonventionella åtgärder. Sedan den
1 januari i fjol har vi ett anslag som heter "Särskilda insatser för
flyktingar och invandrare", där det finns en stor del fria medel. Detta
ger stort utrymme för att sätta in olika åtgärder, inte minst för att
påverka attityder — någonting som är ett stort hinder på arbetsmarknaden.
Det gäller både attityder hos arbetsgivare och anställda.

I det sammanhanget kan jag som exempel på okonventionella åtgärder
nämna teatergrupper. Vi tar stöd av facket centralt. LO och
SACO-SR får ekonomiska medel för att hjälpa till att påverka attityder.
TCO är också på väg in i detta. Lokalt tar man också på en del
håll stöd av fackliga representanter. Det finns några bra exempel
utöver Kramfors.

Jag kan nämna Skellefteå som ett utomordentligt bra exempel på
samarbete, där bl.a. följande samarbetar: invandrarverket, förläggningar,
kommunen, kommunala flyktingmottagningen, arbetsförmedlingen
— där vi ger arbetsmarknadsutbildning. Arbetsgivarna är med och tar
emot på praktikplatser, och de har i stort sett förbundit sig att anställa

1989/90:SfU 16

Bilaga

110

dem som de har i praktik. Vidare utbildas handledare, som går ut på
arbetsplatserna och påverkar attityderna i förväg och som sedan också
är ett stöd för den enskilde när denne kommer till arbetsplatsen.

Som svar på frågan om medel kan jag säga: Vi behöver mer av typen
fria medel, som kan satsas i ett tidigt skede. Ju mer vi satsar i
introduktionsfasen, desto mer tjänar vi i nästa steg genom att vi slipper
utbetalningar och får in skattepengar.

Sigge Godin (fp): Det du räknade upp är inte speciellt okonventionellt.
Det fanns för tio år sedan, när jag var verksam som arbetsförmedlare.
Det måste till mer, eftersom 7 000 människor skall ut från
förläggningarna. Man måste se till att människor kommer till de delar
av landet där det finns arbete. Det är inte säkert att förläggningarna
ligger där. Därför måste man hitta lösningar, och det hade varit väldigt
roligt om du hade pekat på några sådana.

I exempelvis Kramfors löser man problemet med arbete på plats i
kommunen, men eftersom det nu rör sig om oerhört många som skall
ut måste också andra möjligheter tillgripas. Det vore bra om ni kunde
hitta sådana möjligheter.

Ordföranden: Det kanske också behövs en attitydförändring hos arbetsgivarna.

Ronny Nilsson: Ja, det stämmer. Vi tar i det sammanhanget stöd av
arbetsgivarorganisationerna. Vi har ett projekt i Gnosjö, där vi har
anställt företrädare för Småföretagens riksorganisation som konsulter
för att påverka arbetsgivarna.

Sedan tror jag inte att det är så enkelt att hitta okonventionella
metoder. Jag tror snarast att de gamla beprövade åtgärderna behöver
vidtas — men det är nödvändigt med möjlighet till variationer utan
låsningar till exempelvis bered- skapsarbeten och arbetsmarknadsutbildning.

Låt mig som exempel nämna Skaraborgs län. Där råder stor brist på
arbetskraft. Man har inga förläggningar, men man har avdelat personal
som åker till andra förläggningar för att förmedla arbetskraft. Men vad
händer? Man säger sig kunna placera 100—200 fler än nu i arbete
direkt från förläggningarna, men det stupar på bostäderna! Även om
arbetsgivarna hjälper till finns det alltså inga bostäder!

Senast i går hörde jag ett annat exempel. Det var ordnat med arbete
och bostad — men i det läget sade kommunens flyktingmottagning:
Nej, det går inte. Vi kan inte få in denna person inom kvoten. — Det
är ett annat problem som förmedlarna möter vid rekrytering av
arbetskraft direkt från förläggningarna.

Bo Göransson: Det är helt klart att detta är ett problem — med olika
dimensioner och på olika lång sikt. Jag tror tyvärr att Ronny Nilsson
har rätt så till vida att problemet med de 7 000 - eller 4 000, beroende
på hur vi ser det — inte i huvudsak är tillgång på arbete utan tillgång
på bostäder.

1989/90:SfU 16

Bilaga

lil

På kort sikt har vi avsatt 120 milj. kr. för innevarande år för det ni
kallar okonventionella metoder, men som vi har kallat otraditionella
metoder.

Men hur löser vi detta på längre sikt? Det här är ju en lokal fråga,
som inte skall skötas centralt från Stockholm, men det system som
tidigare har funnits för ersättning till kommunerna har lett till en
splittrad bild inom kommunerna och vad jag vill kalla en social
fixering vid hela flyktingmottagandet. Det har också medfört att AMS
medverkar i för liten utsträckning.

Om riksdagen godkänner förslaget till nytt system för kommunal
ersättning kommer det att innebära krav på lokal samverkan och krav
på att AMS skall vara oerhört aktiv och närvarande i den kommunala
samverkan. Detta kan ske dels med hjälp av de 120 miljonerna i
öronmärkta pengar — eller vad det blir framöver — dels genom att
regeringen i den aktuella propositionen försöker göra en mycket
kraftig markering att AMS med sina vanliga pengar, som inte är 120
miljoner utan kanske 15—20 miljarder, skall se till att prioritera
denna grupp via lokal samverkan, som således enligt förslaget är en
förutsättning för att kommunerna skall få ersättning.

Christina Rogestam: Jag vill komplettera Ronny Nilsson och Bo Göransson
med att säga att vi från invandrarverket de senaste åren
mycket starkt har markerat arbetslinjen. Vi betonar vikten av att
flyktingarna utnyttjar tiden på förläggningarna för att lära sig så
mycket svenska som möjligt, därför att det i alla skeden underlättar
ens inträde i det svenska samhället.

Man försöker också så snabbt som möjligt ta reda på människors
bakgrund, yrkesmässigt och utbildningsmässigt. Så snart beslut om
uppehållstillstånd är klart, görs mycket snabbt en sådan kartläggning.
Nu finns en speciell flyktingfil hos AMS, dit allt material rapporteras
in. Där finns alltså möjlighet att se efter vilken yrkesbakgrund etc. en
person som fått uppehållstillstånd har.

Ingen tror att detta i särskilt många fåll kommer att innebära någon
direktrekrytering från någon annan del av landet, men det ger en bild
av det som Margit Gennser tidigare var inne på, nämligen vilken
erfarenhet och kunskap som finns i den här gruppen och var man kan
hitta folk att snabbt sätta in i olika utbildningar.

Detta är alltså något mycket bra, som vi gemensamt har åstadkommit.

Jag vill också understryka att det pågår mycket nära samarbete
mellan AMS och invandrarverket i dessa frågor numera. Vi försöker
på olika sätt underlätta för varandra. Vi strävar gemensamt efter att
snabbt få ut de enskilda människorna i arbete. Det gjordes inledningsvis
— när vi glada och energiska för 1 3/4 år sedan tog tag i detta litet
för snabbt — en del misstag, som innebar att en och annan kommun
blev sur på oss. Vi glömde, i glädjen över att en person fick jobb,
bostad etc. vid sidan om den vanliga rutinen, att ge ordentlig informa -

1989/90:SfU16

Bilaga

112

tion till flyktingsamordnarna. De misstagen har vi lärt oss av. Vi

försöker nu se till att aldrig göra någonting sådant bakom ryggen på

kommunerna utan håller dem ordentligt informerade.

Men, som Ronny Nilsson säger, möter vi ibland argumenten — trots
att allt är ordnat — att det är fel språkgrupp, att det ställs ytterligare
krav på tolkar, barntillsyn etc., som en viss kommun har svårt att
tillgodose.

Det är alltså viktigt att jobba med arbetsfrågorna, men det hänger till
slut på totalmottagandet.

Karin Israelsson (c): Jag hade också en del synpunkter på arbetsmarknaden,
men jag vill gå vidare till Landstingsförbundet och dess ställning
i en ekonomiskt trängd situation. Vi har ju valfrihetsbegreppet
när det gäller invandrar- och flyktingpolitik, och det gäller också
sjukvården. Med de grupper som kommer in till Sverige följer också
krav på andra saker än vi kanske är vana vid. En sådan sak är

omskärelse av gossebarn, som för de grupper som kräver det har en

mycket större betydelse än vi svenskar förstår — den religiösa bakgrunden,
som vi i det närmaste kommit ifrån.

Hur klarar Landstingsförbundet dessa krav och andra krav som
måste ställas därför att många som kommer är tortyroffer? Klarar
sjukvården av att uppfylla de krav som ställs på den? Detta gäller
särskilt i en krympande ekonomi: Finns det utrymme för att möta
dessa krav?

Maud Hamilton: Jag börjar med vården av tortyrskadade. Landstingen
har haft viss tid på sig att börja bygga upp en kompetens. Bl.a. finns
i samarbete med Röda korset, kommuner och landsting centra för vård
av tortyrskadade dels i Stockholm, dels i Malmö, dels på ett långt
framskridet planeringsstadium i Skövde. Det finns också ett flyktingcenter
i Karlstad, där man tar emot flyktingar, inte bara sådana som är
torterade utan också sådana som av andra skäl är i behov av psykiatrisk
vård.

Kontrakten med landstingen går också ut på att en tredjedel av tiden
skall användas till utbildningsinsatser. Men detta är områden som tar
mycket av landstingens resurser i anspråk, och landstingen har inte på
samma sätt som exempelvis kommunerna och AMS något stöd för sin
verksamhet. De får bara ersättning för de insatser som görs i akutvård
och förlossningsvård, men de har ingen möjlighet att få någon basresurs,
vilket skulle behövas. — Det nu sagda berör vården av tortyrskadade.
När det gäller omskärelse vet jag att man har ordnat resurser i
Stockholms län, men jag kan inte svara för hur det är i landet i övrigt.

Sven-Inge Nylund: Frågan ställdes också allmänt om landstingens ekonomi
och vilka möjligheter som finns att göra en bra insats när det
gäller sjukvård för invandrare. Ni känner säkert till att Landstingsförbundet
nyligen har presenterat sin bilaga till långtidsutredningen. Den
visar, vilket också framgått av massmedia, att vi har en mycket
besvärlig ekonomisk situation framför oss.

Det omdiskuterade skattestoppet skulle också innebära — om det
genomfors — att man tvingas jobba med de resurser man har.

1989/90:SfU16

Bilaga

113

8 Riksdagen 1989/90. 11 sami. Nr 16

När det gäller de flyktingar som fått uppehållstillstånd och är
kommunplacerade innebär den framlagda propositionen — precis som
Maud Hamilton var inne på — att kommunerna får ett schabloniserat
bidrag, medan något sådant inte finns för landstingen. Vi förutsätts
svara för invandrarnas sjukvård på vår egen bekostnad.

Dessa människor, som ganska nyss har kommit till Sverige, är inte
som genomsnittliga svenska medborgare när det gäller sjukvårdsbehov.
Inte minst finns, som nämnts, många tortyrskador, och det uppstår
också behov av fortbildning av personalen för att få kulturförståelse.
Det gäller inte minst dem som inte tidigare haft hand om utomeuropeiska
flyktingar.

De långa förläggningstiderna har kunnat skapa psykosomatiska problem,
som man måste jobba med. Vi anser att det skulle behövas en
basresurs, som skulle kunna göra att landstingen klarar en utökad
förebyggande vård. Genom att verksamheten blir mer geografiskt
spridd än tidigare kommer nya landsting in i bilden — landsting som
inte tidigare varit inne i detta arbete.

Såvitt jag förstår förbereder invandrarverket upphandling av akutsjukvård
på anläggningarna i konkurrens. Jag har uppfattat det så att
landstingen i dag är litet ambitiösare när de kan få betalt för sjukvården
på flyktingförläggningarna. Skulle upphandlingen leda till en mer
torftig sjukvård än i dag — om jag får uttrycka det så — på flyktingförläggningarna,
leder detta i sin tur till ett ytterligare större uppdämt
sjukvårdsbehov då flyktingarna kommer ut i kommunerna.

Det är naturligtvis invandrarverket obetaget — och det förekommer
också diskussioner om det i andra delar av den offentliga sektorn — att
använda sig av konkurrens och beställar-producent-förhållande för att
få en effektiv verk- samhet, men det är viktigt att göra upphandling
som innehåller de för invandrarna väsentliga delarna. Tandvård, barnavård,
skolhälsovård, mödravård osv. måste klaras av på ett bra sätt
om flyktingarna vistas länge på förläggningarna.

Jag vill också säga i detta sammanhang att vi är litet osäkra på vad
som händer om andra sjukvårdshuvudmän blir sjukvårdsentreprenörer
på förläggningarna. Hur blir det då med laboratorieprover etc.? Om
landstingen utför den typen av arbete skall det väl utgå ersättning för
det?

Den allmänna bilden är att man gärna vill vara ambitiös och göra
ett bra jobb när det gäller sjukvård för invandrare med deras speciella
behov — men visst påverkar den dåliga ekonomin landstingens möjligheter.
Det är helt klart.

Christina Rogestam: Vi gör upphandling i samarbete med Spri-Konsult,
som hjälper oss både att göra programmet och värdera de inkomna
anbuden.

Vi har hittills erfarenhet av denna typ av upphandling när det gäller
slussarna. Vår erfarenhet från exempelvis Carlslund, där det blev så att
primärvården i Upplands Väsby — dvs. en del av landstingets verksamhet
— gick in, är att vi har fått högre kvalitet på sjukvården till ett
lägre pris. Det är alltså fortfarande landstinget som svarar för verksam -

1989/90:SfU16

Bilaga

114

heten. Kan vi bara gemensamt med Stockholms läns landsting lösa
lokalproblemen, kommer vi att lösa alla problem när det gäller
hälsovård och hälsoundersökningar i Carlslund.

Nu gör vi motsvarande upphandling rätt över landet när det gäller
flyktingförläggningarna. Vår ambition är att fortfarande hålla en mycket
god kvalitet på hälso- och sjukvården, men den skall vara anpassad
efter de behov som vi nu har lärt oss finns. Vi tror att det faktum att
vi ibland har landstingen, ibland privata läkare, är ett mycket bra sätt
att hålla efter kommunerna och också att det ger en möjlighet att på
litet sikt utvärdera och jämföra.

Maud Björnemalm (s): Jag vill återvända till skolöverstyrelsen och
Erland Ringborg när det gäller svenskundervisningen. Jag uppfattade
Erland så, att SÖ känner av de svårigheter som beror på att sfi-lärare
saknas, men jag fick inte klarhet i hur SÖ planerar att möta behovet.
Min fråga är: Hur skall behovet av sfi-lärare tillgodoses?

Erland Ringborg, Skolöverstyrelsen: När jag tidigare talade om lärare
gjorde jag det utifrån Lena Öhrsviks fråga ur ungdomsskolans perspektiv.
När det gäller sfi-lärare är situationen ganska tillfredsställande. Vi
har kommit in i ett tillstånd av stabilitet. Vi måste nu se till att
fortlöpande fa en nyrekrytering genom nyutbildning. Vi försöker tillsammans
med UHÄ hitta vägar för att åstadkomma en lärarutbildning
som är anpassad till de nya syftena.

Men det akuta problemet just nu är snarare mångfalden i mottagandet
och svårigheterna att med de lärare vi har nå ut till alla språkgrupper
i alla kommuner. Det är någonting som är gemensamt med
ungdomsskolans problem.

Ragnhild Pohanka (mp): Jag vill ta upp en helt ny fråga, nämligen
brottsligheten. Det förekommer ganska mycket brottslighet även bland
invandrare. Jag vill då ställa en fråga, och jag vet inte vem som skall
svara när nu advokaterna har gått.

Frågan lyder: Anser man att det skall vara samma straff för samma
brott vare sig det begåtts av en invandrare eller en svensk? Jag tycker
det, men jag vill fråga om det finns några andra åsikter.

Jag undrar vidare om man har några teorier om varför brottsligheten
är ganska stor i dessa grupper. Beror det på brist på samhällsinformation,
brist på utbildning, arbete och bostäder, som vi har talat
mycket om här i dag?

Har man jämfört olika grupper i Sverige? Invandrarna i åldersgruppen
18—35 år, framför allt männen, är överrepresenterade när det
gäller brott. Är också svenska män i den åldersgruppen överrepresenterade?
Har man gjort några sådana jämförelser?

Vidare vill jag fråga: Hur ofta utsätts invandrare för brott?

De här frågorna är egentligen lämpade för advokater, men jag tror
säkert att någon från invandrarverket eller arbetsmarknadsdepartementet
har något att säga.

Bo Göransson: Jag dristar mig att hugga ordet för att säga emot
Ragnhild Pohanka. Jag tycker inte att detta är en advokatfråga.

1989/90:SfU 16

Bilaga

115

Det är precis som du säger: Om man tar statistiken brutto, rakt av,
visar denna statistik att brottsligheten är mycket högre bland invandrare
än bland svenskar. Men om man slår sönder den i någorlunda
relevanta grupper — ungdomar, män, storstäder, samhällsförhållanden
i övrigt, typ arbete-icke arbete, bostadssituation, skiismässofrekvens —
och gör en jämförelse med jämförbara svenskar försvinner väldigt
mycket av den skillnad som finns i bruttolistan. Då finns skillnaderna
kvar för vissa typer av brott, där invandrarna är överrepresenterade, på
samma sätt som de är underrepresenterade vad gäller andra typer av
brott. De är, mycket förenklat, överrepresenterade vad gäller vissa
typer av våldsbrott, exempelvis ekonomisk brottslighet.

På den andra delfrågan vill jag svara: Visst är det så att också
invandrare utsätts för våldsbrott. Men de är på samma sätt som för
motsvarande svenska grupper uppdelade i ungdomar, boende i storstäder
osv. De utsätter varandra — var och en inom sin grupp — för
denna typ av våldsbrott. Skillnaderna är alltså inte så stora när man
"slår sönder" grupperna i olika bitar.

Ragnhild Pohanka (mp): Anser ni att man skall ha samma straff för
samma brott? Den frågan har ju varit aktuell i olika sammanhang.

Bo Göransson: Det är ganska självklart, med det tillägg som också är
ganska naturligt, nämligen hänsynen till varje persons individuella
förhållanden. Per-Erik Nilsson kan väl utveckla närmare vad som sägs
i den allmänna lagstiftningen om just detta. Det gäller även invandrare.
Men det är ju inte generellt så, att man skall behandlas annorlunda
därför att man kommer från ett annat land!

Det som jag är mest irriterad på i den här debatten är att man tycks
tro att det i länder som invandrarna kommer från skulle vara legitimt
att misshandla och våldta sin fru eller mörda. Där är ofta straffen
mycket hårdare än i Sverige. Det verkar ibland som om människor
tror att dessa personer kommer från något land där allt detta är tillåtet.
Så är det inte alls!

Maud Björnemalm (s): Jag vill ställa en fråga till Landstingsförbundet:
Många landsting arbetar ju med speciella team, som specialiserar sig på
flyktingbarn och flyktingfamiljers problem. När man talar med personalen
som arbetar inom dessa team, pekar de på att de har utbildning
för svenska förhållanden men saknar ordentliga kunskaper om flyktingarnas
kulturbakgrund.

Jag undrar: Vem är ansvarig för den utbildning som denna personal
behöver? Tänker Landstingsförbundet ordna någon sorts kunskapsbank
eller samla den kompetens som dessa olika team skaffar sig?

Sylvia Lindgren: När det gäller personalutbildning om invandrarfrågor
har det skett en stark utveckling under de senaste åren. Det ordnas en
rad kurser och konferenser av olika slag, av olika längd och med olika
målgrupper. Jag kommer från Stockholms läns landsting, och jag vet
att vårt invandrarsekre- tariat blir bokstavligt talat nedringt från andra
landsting som vill ha information om dessa ' ägor. En av anledningar -

1989/90:SfU16

Bilaga

116

na till detta är självfallet att vi har haft dessa problem i storstäderna
under mycket längre tid än andra och därför har en viss erfarenhet,
som vi givetvis måste föra vidare.

Tandvård, omsorg och vissa sjukvårdsområden ordnar också regelbundet
utbildning om invandrarfrågor och försöker förankra denna i
utbildningsavdelningarnas olika program.

Socialstyrelsen, invandrarverket och Landstingsförbundet har också
ordnat fem konferenser som just tar upp dessa olika delar.

Med anledning av Maud Björnemalms fråga kan jag inte låta bli att
återkomma till hur vi tar till vara landstingens resurser och vad som
händer när det gäller tortyrskador och flyktingproblematik. Vi vet att
tortyrskador ofta upptäcks sent. När man gör hälsokontroller ute på
flyktingslussarna kommer de här frågorna inte i dagen. Det har också
en ganska naturlig förklaring, nämligen att människor som har varit
utsatta för tortyr av olika anledning ofta förhörs i grupper med poliser
och läkare. Dessa människor är ofta misstänksamma, och de skäms
många gånger också för att de varit utsatta för förnedring. Problemen
kommer ofta i dagen vid ett mycket senare tillfälle.

I Stockholms läns landsting använder vi Röda korset, som vi under
en femårsperiod har gett bidrag till. Vi skall nu skriva på ett femårsavtal
med Röda korset, och vi skall alltså betala ungefär 3,5 milj.krVår
för att de skall hjälpa till att ta hand om ett antal tortyrskadade
flyktingar.

Röda korset klarar av att behandla ett 50-tal personer. Man skall
också, enligt vad som sagts, kunna göra en bedömning av ca 150
människor. Men den grupp som har dessa skador är så stor som
ungefär 1 000 personer. Vi har alltså inte tillräckligt med resurser att
klara denna verksamhet.

Röda korset har också förbundit sig via avtal att hjälpa till med
kompetensutveckling, vilket innebär att man skall hålla seminariedagar
för personal osv. Men det handlar inte bara om kompetensutveckling.
Landstingen måste också få resurser att kunna hjälpa till i dessa
frågor. Det är därför oerhört viktigt att landstingen får del av schablonbidragen
för att på så sätt få resurser att ta till vara dessa mycket
viktiga intressen inom flyktingproblematiken.

Maud Björnemalm (s): Jag måste fråga: Svarade du för Landstingsförbundet
eller för Stockholms läns landsting?

Sylvia Lindgren: Jag svarade för båda. Jag försökte tala om att vi i
Stockholms läns landsting har en ganska lång erfarenhet när det gäller
utbildningsfrågorna, som vi också förmedlar ut till andra landsting,
men att även socialstyrelsen, invandrarverket och Landstingsförbundet
har tagit tag i dessa problem och anordnar konferenser.

Olof Karlander: Jag vill bara göra en kort kommentar, eftersom vi har
omnämnts när det gäller rehabilitering. Röda korset ser denna fråga
som mycket viktig utifrån våra utgångspunkter. Vi har tagit initiativ

1989/90:SfU16

Bilaga

117

och har ett center i Stockholm, ett i Malmö och ett på gång i Skövde.
Vi ser över denna problematik bl.a. med utgångspunkt i om det finns
ett växande behov. Detta sker i samarbete med landstingen.

Från början var vår inställning att vi ville, på ett par områden,
markera betydelsen av åtgärder för att det sedan skulle bli ringar på
vattnet ut i de olika landstingen. Det har inte blivit så mycket av detta
ännu, men en kompetensutveckling är på gång. Vi ser det som mycket
angeläget att fortsätta på den linje vi har slagit in på, men det behövs
mer — och i grunden är detta en ekonomisk fråga, såsom också har
påtalats.

Göran Astrand (m): Min fråga handlar om det som alla politiker
ständigt stöter på. När en åtgärd skall vidtas möter man vissa protester.
Som gammal kommunalman vet jag, att när man skall bygga ett
ungdomshem protesterar folk, när man skall göra ett grönområde
protesterar folk, osv. Just denna fråga berör er två som senast uttalat
er. Christina Rogestam sade för en stund sedan: Vi jagar 10 000
bäddar, och det gör ni med stor framgång. Det skall vi på olika sätt
underlätta, men nu vill jag fråga:

När invandrarverket träffar avtal med dem som kan ställa bäddar till
förfogande, hur sker då kontakterna med kommunerna? Hur ser
kommunerna på att invandrarverket går ut och träffar avtal med olika
enskilda intressenter? Konflikten är självklar, och jag skulle vilja ha en
kommentar av er båda.

Karl-Axel Johansson: Jag vet inte vilka kontakter invandrarverket har
när man ackvirerar sängar till förläggningar eller slussar. Det vet väl
Christina bättre än jag. Men om jag skall uttrycka en åsikt om hur vi
från kommunerna tycker att det borde vara, vill jag framhålla att vi
anser att det är själv- klart att invandrarverket måste agera för att
skaffa sängar när det kommer flyktingar till landet. Jag tror dock att
det vore bra om man skaffade en sådan rutin — om den inte finns —
att kommunen var informerad och kanske kunde hjälpa till i opinionsarbetet
mer än i dag. Det är möjligt att problemen i Kimstad
kunde ha undvikits om andra kontakter hade förekommit. Jag vet för
litet om det, men jag vill ändå nämna det som ett exempel.

Jag tycker alltså att det är bra om kommunerna är med från början
och vet vad som sker.

Christina Rogestam: Det tycker vi också, och det är vår ambition. I
Kimstadfallet var det mycket nära kontakter mellan invandrarverket
och Norrköpings kommun. Det var på det första mötet som kommunen
hade med dem som bor i kommundelen — Kimstad — som den
första diskussionen bröt ut. Men där har det, som sagt, funnits ett nära
samarbete mellan verket och Norrköpings kommun.

I övrigt försöker vi se till att vi ger information till kommunerna så
snart vi kan. Men väldigt många gånger blir vi kontaktade av någon
som har en semesterby som står tom - eller i varje fall inte har mer
inbokat än att det är mer lönsamt att hyra ut till oss än att ha turister

1989/90:SfU 16

Bilaga

118

— eller någon som har ett fartyg att låna ut under en viss period.
Sedan blir det gemensam diskussion mellan personen i fråga och oss

— och med företrädare för kommunen.

Det som hände vid några tillfällen i höstas i några kommuner, när
vi hade som mest problematiskt, var att vi inte hann informera
kommunerna i förväg utan gjorde det dagen efter — och jag är den
första att beklaga detta! I allmänhet skedde kontakten med uthyraren
ena dagen, de asylsökande kom dagen därpå och kommunen informerades
ungefär samtidigt som de asylsökande kom. Det är inte någon
bra ordning, och det är verkligen inte så vi vill ha det, utan vi tror att
en tidig kontakt med kommunen, ett bra samspel mellan oss, kommunen
och uthyraren är det bästa.

Maria Leissner (fp): Jag skall försöka fatta mig kort. Jag vill ställa en
fråga till frivilligorganisationerna — dvs. Röda korset i detta fall — och
även till invandrarverket om frivilligorganisationernas roll i flyktingmottagandet.

Jag har en känsla av att det fortfarande ändå är så att frivilligorganisationerna
utgör en outnyttjad resurs i flyktingmottagandet. Jag vill
höra om det finns möjlighet och vilja på ömse håll — både hos
myndigheterna och frivillig- organisationerna — att bygga ut frivilligorganisationernas
deltagande och vad som i så fall kan göras för att
underlätta flyktingmottagandet.

Jag har några exempel, men det kan finnas andra.

Min första fråga lyder: Är man beredd att medverka till ett alternativ
till kommunal flyktingmottagning, kanske med någon form av fadderskap
från frivilligorganisationerna?

Den andra frågan lyder: Hur ställer ni er till repatriering?

Den tredje frågan gäller: Hur är beredskapen för att ta emot de
bostadsuppslag som Röda korsets medlemmar kommer med?

Olof Karlander: Jag kan svara ja på frågan om vi är beredda att
medverka. Inom kort kommer det att tillsättas en utredning, där vi
kommer att delta. Vi får alltså under detta år möjlighet att titta på
olika alternativ, bl.a. dem som du tog upp.

För det andra deltar vi i mycket hög grad redan i dag i många olika
aktiviteter. Vi har uppbyggda faddersystem i olika delar av landet. Vi
har 50—60 olika träffpunkter i landet. Jag kommer just från en i
Uppsala, som nästan dagligen är fullbelagd. Jag skulle vilja föreslå att
utskottet gör ett besök för att se hur det fungerar ute bland frivilligorganisationerna
när det gäller mottagandet och hur vi på ett humanistiskt
sätt, i ett arbete människa till människa, kan göra mycket för att
integrera människor i vårt eget samhälle.

Sedan har vi ett antal andra aktiviteter, som jag inte skall gå in på
med hänsyn till tiden. Jag vill bara konstatera: Vi är beredda att
medverka både i en diskussion och i aktivt arbete. Det är sedan fråga
om hur vi skall hantera uppgifterna med hänsyn till våra resurser.

1989/90:SfU16

Bilaga

Ordföranden: Jag tackar på utskottets vägnar för denna inbjudan.

119

Christina Rogestam: Jag vill stryka under att det är också min och
verkets uppfattning att frivilligorganisationerna redan i dag gör en
mycket stor insats när det gäller flyktingmottagandet, både i samspel
med oss när det gäller förläggningarna och ute i kommunerna. Vi
räknar också framöver med mycket stora och viktiga insatser från
frivilligorganisationerna, och det har vi sagt till Röda korset och andra
många gånger.

Vi har regelbundna kontakter mellan verket och frivilligorganisationerna.
Vi hade bl.a. ett mycket positivt möte före jul, där vi sammanförde
frivilligorganisationerna med Kommunförbundet för att diskutera
hur man skulle kunna jobba tillsammans för att utnyttja de uppslag
om hyresrum och annat som kom in till Röda korset och andra
frivilligorganisationer.

Bo Göransson: Vi hoppas att den utredning som Olof Karlander
hänvisade till kan tillsättas på ett regeringssammanträde den 5 april. 1
den utredningen kommer att ingå representanter för Röda korset,
Rädda barnen, kyrkan, Kommunförbundet, invandrarverket och arbetsmarknadsdepartementet.
Förhoppningen är att den skall vara klar
till årsskiftet.

Gustavo Ramirez: Maria Leissner talade om repatriering. Jag vill kommentera
det mycket kort och använda begreppet återvändande.

Återvändande är en dröm som de flesta flyktingar har, och det är
uppenbarligen så, att drömmen påverkar deras liv i exilen. För många
flyktingar är drömmen om återvändande ett hinder för att leva ett
värdigt liv under exilen. Jag tror att vi måste göra mycket mer på den
punkten. Det handlar inte bara om att fysiskt återvända till hemlandet
utan det handlar om att i dag, här i Sverige, kunna hantera drömmen
på ett realistiskt sätt. Där kan vi göra många insatser!

Ordföranden: Detta får utgöra punkten för vår utfrågning i dag. Jag
ber att å utskottets vägnar få tacka er alla som välvilligt ställt er till
förfogande under flera timmar och svarat på alla frågor. Ni har ju inte
alls känt till vad vi skulle fråga, men ni har gett oss mycket på vägen
när vi nu skall gå vidare i utskottsarbetet.

Jag nämner ingen särskild utan tackar er alla. Ni har betytt mycket
för oss i utskottet i vårt fortsatta arbete.

Hjärtligt tack!

1989/90:SfU 16

Bilaga

120

1989/90:SfU 16

Deltagare i socialförsäkringsutskottets utfrågning om Underbilaga 1

flykting- och invandrarpolitiken tisdagen den 20 mars

1990

Arbetsmarknadsdepartementet

Statssekreterare Bo Göransson
Expeditionschef Erik Lempert
Departementsrådet Anders Wenström
Kanslirådet Lars G Johansson

Arbetsmarknadsstyrelsen
Avdelningsdirektör Ronny Nilsson

Boverket
Tommy Birgersson

Landstingsförbundet

Landstingsrådet Sylvia Lindgren, Stockholms läns landsting
Avdelningschef Sven-Inge Nylund
Förste sekreterare Maud Hamilton

Rikspolisstyrelsen

Polisöverdirektör Ulf Waldau
Kommissarie Bruno Färeby

Röda korset

Generalsekreterare Olof Karlander
Gustavo Ramirez
Jöran Bjällerstedt

Skolöverstyrelsen
Generaldirektör Erland Ringborg

Svenska kommunförbundet

Karl-Axel Johansson

Sveriges Advokatsamfund

Advokat Kjell Jönsson
Advokat Tryggve Wahlin

121

Statens invandrarverk 1989/90:SfU16

Generaldirektör Christina Rogestam Underbilaga 1

Överdirektör Per-Erik Nilsson
Verksamhetschef Wiiu Lillesaar
Verksamhetschef Börje Wiberg

Universitets- och högskoleämbetet
Byråchef Anne-Marie Rydell
UNHCR

Anders B. Johnsson, senior legal adviser
Pieter van Krieken, representant UNHCR Norden

122

Deltagande utskottsledamöter i
socialförsäkringsutskottets utfrågning om flykting- och
invandrarpolitiken tisdagen den 20 mars 1990

Doris Håvik (s)

Gullan Lindblad (m)

Börje Nilsson (s)

Ulla Johansson (s)

Sigge Godin (fp)

Karin Israelsson (c)

Lena Öhrsvik (s)

Margit Gennser (m)

Nils-Olof Gustafsson (s)

Ingegerd Elm (s)

Maud Björnemalm (s)

Hans Dau (m)

Barbro Sandberg (fp)

Rune Backlund (c)

Margo Ingvardsson (vpk)

Ragnhild Pohanka (mp)

Christina Pettersson (s)

Arne Mellqvist (s)

Bertil Persson (m)

Maria Leissner (fp)

Göran Åstrand (m)

Kent Carlsson (s)

1989/90:SfU16

Underbilaga 2

123

Innehållsförteckning

Sammanfattning . .

Skrivelsen

Motionerna

Utskottet

Inledning

Flyktingsituationen i världen

Det internationella flyktingarbetet och Sveriges roll

Invandringen till Sverige

Viseringsregler

Uppehålls- och arbetstillstånd

Rätt till asyl

Dokumentlöshet

Handläggningen av asylärenden

Rättshjälp m.m

Avvisning eller utvisning

Verkställighet

Överklagande

Hemställan

Reservationer

1. Det internationella flyktingarbetet (m)

2. Det internationella flyktingarbetet (fp, vpk)

3. Det internationella flyktingarbetet (mp)

4. Medlemskap i IOM (fp, c)

5. Visum för turister (mp)

6. Flyktingar och visering (fp, vpk)

7. Uppskjuten invandringsprövning för make (fp, c,
vpk, mp)

8. Särskilda skäl mot asyl (fp, vpk, mp)

9. Asyl för homosexuella (fp, vpk, mp)

10. Uppföljning av avvisade asylsökande (fp, vpk)

11. Dokumentlöshetens inverkan vid asylprövning

(mp)

12. Anteckning om oklar identitet (fp, vpk, mp)

13. Stämpling av uppehållstillstånd (fp)

14. Transportörers kostnadsansvar (fp, vpk)

15. Passkontroll på flygplatser (m)

16. Asylnämnder (mp)

17. Civila personer vid gränsen m.m. (mp)

18. Underrättelse om uppehållstillstånd (mp)

19. Översyn av förtroendeläkarinstitutet (fp)

20. Barnutredningar (fp, mp)

21. Offentligt biträde (fp, mp)

22. Beslut i rättshjälpsfrågan (mp)

23. Advokatjour (fp, vpk, mp)

24. Tillgång till tolk (mp)

25. Utvisning på grund av brott (m)

26. Omedelbar verkställighet (mp) 59 1989/90:SfU 16

27. Tidsfrist för verkställighet (fp) 59

28. Inhibition (mp) 59

Särskilda yttranden 60

1. Översyn av flyktingpolitiken m.m. (c) 60

2. Praxis i viseringsärenden (fp, vpk, mp) 60

3. Beslutsmotivering (fp, vpk) 60

Bilaga Utskrift från utskottsutfrågning 62

125

gotab 96763. Stockholm 1990