Socialförsäkringsutskottets
betänkande
1989/90:SfU15

1989/90

Arbetsskadeförsäkringen SfU15

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande dels riksdagens revisorers förslag
1989/90:8 angående arbetsskadeförsäkringen, dels motioner väckta
med anledning av revisorernas förslag och motioner om arbetsskadeförsäkringen
väckta under den allmänna motionstiden.

Riksdagens revisorer, som har granskat vissa områden med anknytning
till arbetsskadeförsäkringen, riktar kritik mot försäkringen på
flera punkter. Revisorerna föreslår att principen om att arbetsbetingad
nedsättning av arbetsförmågan skall kompenseras högre än annan
arbetsförmågenedsättning tas upp till allvarlig prövning. Utskottet redovisar
bakgrunden till den nuvarande arbetsskadeförsäkringen och
vidhåller att skada som beror på arbetet, i vart fall efter det akuta
sjukdomsstadiet, genom försäkringsskydd skall kompenseras med högre
ersättning än annan skada.

Revisorerna lägger även fram förslag om arbetsskadeförsäkringens
finansiering och åtgärder för att förbättra arbetsmiljön m.m. Utskottet
föreslår att revisorernas förslag i dessa delar överlämnas till regeringen
inför bl.a. den aviserade översynen av arbetsskadeförsäkringen.

I betänkandet behandlas också motionsyrkanden om att ersätta arbetsskadeförsäkringen
med en obligatorisk försäkring som arbetsgivaren
tecknar i försäkringsbolag. Vidare behandlas motioner om en ökad
samordning mellan sjuk- och arbetsskadeförsäkringen.

Utskottet behandlar i betänkandet även vissa andra motioner angående
arbetsskadeförsäkringen.

Förslaget

I riksdagens revisorers förslag 1989/90:8 angående arbetsskadeförsäkringen
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad revisorerna anfört angående arbetsskadeförsäkringen.

1 Riksdagen 1989/90. 11 sami Nr 15

Motionerna

Motioner väckta med anledning av förslaget

1989/90:Sf40 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär skyndsam utredning och
förslag syftande till reformering av arbetsskadeförsäkringen enligt den i
motionen anvisade modellen,

2. att riksdagen i avvaktan på en reformering av arbetsskadeförsäkringen
beslutar att samordningen mellan arbetsskadeförsäkringen och
sjukförsäkringen skall förlängas från 90 dagar till 180 dagar fr.o.m. den
1 juli 1990.

1989/90:Sf41 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen avslår förslaget att till allvarlig prövning ta upp
principen om att arbetsbetingad nedsättning av arbetsförmågan skall
kompenseras högre än annan arbetsförmågenedsättning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
kostnaderna för arbetsskadorna helt bör täckas av arbetsgivaren och att
detta bör ske genom en höjning av arbetsgivaravgiften fullt ut,

3. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts om
möjligheterna att påföra arbetsgivaren hela kostnaden för sjukvård
förorsakad av arbetsskador,

4. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om en differentiering
av arbetsgivaravgiften så att arbetsgivare med ett högre antal
arbetsskador än genomsnittet också betalar en högre avgift,

5. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om principen att
företagshälsovården ges en självständig och oberoende ställning i förhållande
till arbetsgivarparten i enlighet med vad som anförts i motionen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att medel
bör tillföras för utbyggnad av yrkesmedicinska klinikerna.

1989/90:Sf42 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för att förbättra arbetsmiljön,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förslag till en reformerad arbetsskadeförsäkring.

1989/90:Sf43 av Anita Modin m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om
arbetsskadeförsäkringen.

1989/90:Sf44 av Ingegerd Anderlund och Alf Egnerfors (båda s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om arbetsskadeförsäkringen.

1989/90:Sf45 av Sigge Godin m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om möjligheten att fatta preliminära beslut inom
arbetsskadefö rsäkr i ngen,

1989/90:SfU 15

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om differentierade arbetsgivaravgifter,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om yrkesinspektionen.

Motioner väckta under allmänna motionstiden
1989/90

1989/90:Sf243 av Göran Magnusson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna behovet av en utredning om
olycksfallsförsäkring motsvarande arbetsskadeförsäkringen och trygghetsförsäkring
för arbetsskada för alla skolelever.

1989/90:Sf260 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag om en differentierad arbetsgivaravgift i enlighet
med vad i motionen anförts.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:A236.

1989/90:Sf262 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts rörande arbetsskadeförsäkringens integrering i sjukförsäkringen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts angående en hundraprocentig sjukpenning för alla
sjukpenningförsäkrade ff.o.m. den 1 januari 1991.

1989/90:Sf268 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär skyndsam utredning och
förslag syftande till reformering av arbetsskadeförsäkringen enligt den i
motionen skisserade modellen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
försäkringskassan bör från försäkringsbolag som anlitar kassans tjänster
erhålla full kostnadstäckning från utredningsarbete och administration
av statistik m.m. i enlighet med vad som i motionen anförts.

1989/90:Sf297 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en
översyn görs om ersättningen under samordnings- och utredningstiden
gällande arbetsskada enligt vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående ersättning till försäkringskassan av AMF,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om arbetsgivarens ansvar för arbetsskador och behovet
av en översyn av lagstiftningen för detta ansvar.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:A257.

1989/90:SfU15

1* Riksdagen 1989/90. 11 sand. Nr 15

1989/90:Sf312 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas

4. att riksdagen sorn sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om samordning mellan sjukförsäkring och arbetsskadeförsäkring.

1989/90:Sf346 av Sigge Godin m.fl. (fp) vari yrkas

5. att riksdagen hos regeringen begär utredning av en integration av
arbetsskadeförsäkringen med sjukförsäkringen,

6. att riksdagen beslutar förlänga den s.k. samordningstiden mellan
arbetsskadeförsäkringen och sjukförsäkringen från 90 till 180 dagar.

1989/90:Sf361 av Sten Andersson i Malmö (m) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär en prövning av förutsättningarna för att förbättra
den materiella situationen för främst de asbestskadade som fatt sin
asbestbetingade sjukdom konstaterad före den 1 februari 1974.

1989/90:Sf372 av Gunilla André och Karin Starrin (c) vari yrkas

3. att riksdagen begär att regeringen gör en översyn av lagen om
arbetsskadeförsäkring, LAF, i enlighet med vad som anförts i motionen.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:A817.

Utskottet

Allmänt om arbetsskadeförsäkringen

Lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) trädde i kraft den 1
juli 1977 och avser arbetsskador som visar sig fr.o.m. nämnda tid.
Lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring (YFL) upphörde då att gälla
men tillämpas fortfarande på skador som visat sig dessförinnan.

Den som förvärvsarbetar i verksamhet här i riket är enligt LAF
försäkrad för arbetsskada. Egenföretagare och uppdragstagare är dock
försäkrade endast under förutsättning att de är bosatta i Sverige.
Försäkringen omfattar även den som genomgår utbildning i den mån
utbildningen är förenad med särskild risk för arbetsskada. I begreppet
arbetsskada inryms skada till följd av olycksfall eller annan skadlig
inverkan i arbetet. Även skada som framkallats genom smitta kan i
den mån regeringen så föreskrivit anses som arbetsskada.

Principen bakom LAF är att den som drabbas av arbetsskada skall i
ekonomiskt hänseende försättas i samma situation som om skadan inte
hade inträffat. LAF ger ersättning för inkomstförlust för skador och
sjukdomar som har uppkommit i arbetet om dessa varar längre är 90
dagar. Under de första 90 dagarna efter det att skadan inträffade, den
s.k. samordningstiden, skall sjukförsäkringen inom lagen om allmän
försäkring i princip svara för ersättningen till den skadade. Under
dessa 90 dagar kan bl.a. sjukpenning utgå. Kompensationsnivån inom
sjukförsäkringen utgör 90 % av inkomstbortfallet.

Om sjukdomen består efter samordningstidens slut ersätter arbetsskadeförsäkringen
nödvändiga kostnader för bl.a. läkarvård, sjukvård

1989/90:SfU 15

och läkemedel. Om sjukdomen medför en fortsatt nedsättning av
förmågan att skaffa sig inkomst genom arbete med minst hälften, utgår
sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen. Hel sjukpenning för dag
utgör för den som har en fastställd sjukpenninggrundande inkomst i
normalfallet en trehundrasextiofemtedel av denna inkomst. Blir nedsättningen
av arbetsförmågan bestående, utges livränta från arbetsskadeförsäkringen.
Livräntan vid arbetsskada utgör skillnaden mellan den
inkomst som den försäkrade skulle ha haft om han inte skadats och
den inkomst han trots skadan beräknas fa. Det krävs dock att förmågan
att skaffa sig inkomst genom arbete är nedsatt med minst en
femtondel och att inkomstförlusten för år räknat uppgår till minst en
fjärdedel av det basbelopp som gällde vid början av det år livräntan
skall börja utgå. Arbetsskadeförsäkringen ersätter under dessa förutsättningar
en årlig inkomstförlust upp till samma inkomsttak som gäller
för ATP, dvs. 7,5 basbelopp. Livräntan grundar rätt till ATP.

Anmälan om arbetsskada skall i princip göras till den allmänna
försäkringskassa där den försäkrade är inskriven. Försäkringskassan
skall bestämma ersättning enligt LAF så snart det kan ske. Om kassan
inte utan betydande dröjsmål kan avgöra om rätt till ersättning föreligger
enligt LAF, men det finns sannolika skäl för att sådan rätt
föreligger, skall försäkringskassan besluta att ersättning skall betalas ut
med ett skäligt belopp om detta är av väsentlig betydelse för den
skadade. Detsammma gäller om rätt till ersättning föreligger, men
ersättningsbeloppet inte kan bestämmas utan betydande dröjsmål.

Arbetsskadeförsäkringen finansieras huvudsakligen genom sociala
avgifter och avkastning från arbetsskadefonden. Avgiften utgör för
närvarande 0,90 % av avgiftsunderlaget.

Handläggningen av arbetsskadeärenden

Sedan arbetsskadeförsäkringens tillkomst har antalet arbetsskadeärenden
hos försäkringskassorna ökat kraftigt med huvudsakligen till följd
därav ökande handläggningstider. Den genomsnittliga handläggningstiden
vid försäkringskassorna av arbetssjukdomsärenden var år 1986 ca
9 månader, år 1987 ca 10 månader och vid utgången av åren 1988 och
1989 ca 12 månader.

Antalet inkomna arbetsskadeanmälningar har ökat kraftigt de senaste
åren, vilket framgår av nedanstående tabell.

Antal anmälda arbetsskador 1978—1989

År	Antal	År	Antal
1978	178 000	1984	204 000
1979	190 000	1985	218 000
1980	190 000	1986	230 000
1981	182 000	1987	241 000
1982	178 000	1988	257 000
1983	183 000	1989	245 000

1989/90:Sf U15

Eftersom flertalet sjukfall avslutas inom samordningstiden, blir antalet
ärenden där försäkringskassan skall göra en försäkringsmässig prövning
betydligt lägre.

Antalet inkomna arbetsskadeärenden och antalet icke avgjorda ärenden
(balanser) under åren 1984—1989 framgår av nedanstående tabell.

Ärenden och balanser angående arbetsskador (jämna 100-tal)

	1984	1985	1986	1987	1988	1989
Inkomna ärenden	54 300	64 500	78 600	97 700	117 700	118 600
Avgjorda ärenden	45 900	57 100	68 200	82 200	94 500	101 400
Balans 31/12	32 500	40 000	50 400	65 800	89 000	106 300

Arbetssjukdomarna utgör en starkt ökande andel av ärendena och av
dessa utgör besvär i det muskelo-skelettala systemet en helt dominerande
andel.

Arbetsskadeförsäkringen har bl.a. mot bakgrund av anhopningen av
arbetsskadeärenden hos försäkringskassorna varit föremål för översyn
av arbetsskadeutredningen. I betänkandet (SOU 1985:54) Översyn av
arbetsskadeförsäkringen lämnade utredningen förslag till åtgärder för
att komma till rätta med ärendebalanser och väntetider i försäkringskassorna.
Förslagen innebar bl.a. att samarbetet mellan försäkringskassorna,
företagshälsovården och företagens skyddsorganisation skulle
förstärkas. Det medicinska underlaget för kassornas beslut i arbetsskadeärenden
skulle förbättras genom att läkarkårens kunskaper om försäkringen
ökade och läkarutlåtandena gavs en bättre utformning. Vidare
skulle beslutsfattarna hos kassorna ges möjligheter att inhämta
uppgifter från olika datasystem som innehåller information om arbetsmiljörisker.
Kassornas tillgång till praxisavgöranden skulle förbättras
genom att försäkringsöverdomstolens domar gjordes åtkomliga via
rättsdatasystemet. En begränsning skulle ske av antalet avgöranden i
ärenden som inte kunde leda till ersättning från försäkringen eftersom
skadan inte medfört någon inkomstförlust för den försäkrade. Utredningen
diskuterade vidare, dock utan att lägga fram något förslag, en
förlängning av samordningstiden. Utredningen räknade därvid med att
vid en samordningstid av 180 dagar antalet arbetssjukdomsärenden
skulle minska med ca 20 % och övriga ärenden med ca 30 %.

Mot bakgrund av bl.a. de förslag som förordades av arbetsskadeutredningen
har en rad åtgärder vidtagits inom riksförsäkringsverket
och försäkringskassorna i rationaliserande syfte. De olika åtgärderna
har lett till att antalet avgjorda ärenden ökat. Försäkringskassorna har
under senare år även fatt avsevärda medelsförstärkningar för att möta
den kraftiga ärendetillströmningen inom arbetsskadeförsäkringen.
Riksförsäkringsverket beräknar att det vid 1989 års ingång fanns ca 900
årsarbetare sysselsatta med försäkringsmässig prövning av arbetsskador.
Under år 1990 beräknas antalet uppgå till 1 050 årsarbetare.

Av de ärenden som avgjorts av försäkringskassorna har andelen
godkända arbetsskador ökat kraftigt under perioden. Framför allt
gäller detta ärenden om arbetssjukdomar. Av samtliga avgjorda ären -

1989/90:SfU15

den år 1983 godkändes arbetsskada i 71,7 % av ärendena och år 1988 i
87,7 % av ärendena. Motsvarande tal för enbart ärenden om arbetssjukdom
var 57,6 % resp. 87,2 %. Under år 1989 har andelen godkända
arbetsskador sjunkit till 86 % av samtliga ärenden och 84,9 % av
arbetssjukdomsärendena.

Även antalet livränteprövningar ökar. I januari 1987 var antalet
livräntetagare 11 900, i januari 1988 var antalet 19 000 och i januari
1989 var antalet 31 000. I mars 1990 var antalet livräntetagare drygt
47 000.

Arbetsskadeförsäkringen finansieras huvudsakligen genom en socialavgift
och avkastning från arbetsskadefonden. Socialavgiften var 0,6 %
av lönesumman åren 1980—1987 och höjdes fr.o.m. år 1988 till 0,9 %.
Kostnaderna för arbetsskadeförsäkringen har stigit kraftigt under senare
år. Detta har lett till att utgifterna för försäkringen fr.o.m. år 1986
har överstigit inkomsterna. Under år 1987 har inkomsterna uppgått till

2 373 milj. kr. och utgifterna till 4 436 milj. kr., under år 1988 till

3 493 milj. kr. resp. 6 893 milj. kr. och under år 1989 till 4 028 milj.
kr. resp. 8 316 milj. kr. Arbetsskadefondens medelsbehållning har till
följd därav minskat och uppvisade ett underskott vid 1987 års utgång
på 790 milj. kr., vid 1988 års utgång på 4 190 milj. kr. och vid 1989
års utgång på 8 478 milj. kr.

Mot bakgrund av att antalet ärenden hos försäkringskassorna fortsatt
att öka och att balansläget vid halvårsskiftet 1987 var oroväckande
begärde riksdagen i slutet av år 1987 (SfU 1987/88:2, rskr. 25) att
regeringen snarast skulle ta de initiativ som erfordrades för att en
analys av orsakerna till det ökande antalet arbetsskadeanmälningar
skulle komma till stånd.

Riksdagens revisorers förslag

Riksdagens revisorer har granskat arbetsskadeförsäkringen med inriktning
mot sex områden, nämligen arbetsskadornas omfattning, arbetsskadeförsäkringens
kostnader, arbetsskadeförsäkringslagens tillämpning,
den ekonomiska kompensationen till försäkrade, arbetsskadeförsäkringens
förebyggande betydelse och arbetsskadeförsäkringen från
rehabiliteringssynpunkt. Resultatet av revisorernas granskning har redovisats
i rapporten (1988/89:5) Arbetsskadeförsäkringen. Rapporten
har remissbehandlats. Revisorerna har härefter anmält sin granskning
av arbetsskadeförsäkringen till riksdagen i förslag 1989/90:8.

Beträffande arbetsskadeförsäkringslagens tillämpning anför revisorerna
att lagen är en ramlag och att lagstiftaren i hög grad överlåtit på de
tillämpande organen, främst försäkringsöverdomstolen, att utforma
praxis. När nu lagen varit i kraft i drygt tolv år visar, enligt revisorernas
mening, all tillgänglig statistik och revisorernas egna undersökningar
att praxis alls inte har stabiliserats på det sätt som förutsågs. För
detta talar stora variationer i beviljningsfrekvens mellan kassorna och
en drygt 50-procentig ändringsfrekvens i högre instans. Dessutom
antyder de urvalsundersökningar som revisorerna själva genomfört
bristande enhetlighet i tillämpningen. Revisorerna finnér att ingen

1989/90:SfU15

1** Riksdagen 1989/90. 11 sami Nr 15

remissinstans ifrågasatt tillämpningens starka beroende av den medicinska
vetenskapen. Olika fysiska och psykosociala faktorer såväl i som
utanför arbetsmiljön är vidare så invävda i varandra att vetenskapen på
sitt nuvarande stadium inte är kapabel att reda ut orsakssambanden.
Även om det finns en generös bevisregel måste man i rättstillämpningen
dra en gräns, och den blir därför godtycklig.

Revisorerna uttrycker vidare allvarliga farhågor för att försäkringen
är ett betydande rehabiliteringshinder. Av en enkät riktad till de
centrala rehabiliteringsgrupperna vid försäkringskassorna, till ett antal
rehabiliteringskliniker samt till Svenska företagsläkarföreningen framgår
enligt revisorerna att arbetsskadeförsäkringen anses vara ett rehabiliteringshinder
främst på grund av de ekonomiska förmåner som är
knutna till försäkringen men också till följd av de långa
handläggningstiderna. Revisorerna anser inte att försäkringen utgör
den grund för en tillfredsställande arbetsskadestatistik som behövs för
det förebyggande arbetarskyddet. Även i övrigt synes försäkringens
betydelse för det förebyggande arbetarskyddet vara begränsad. Revisorerna
riktar dessutom kritik mot att arbetsskadeförsäkringen till stor
del finansieras över statsbudgeten.

Mot bakgrund av bl.a. de tillämpnings- och rehabiliteringsproblem
som är förknippade med arbetsskadeförsäkringen föreslår revisorerna
att statsmakterna till allvarlig prövning tar upp principen om att
arbetsbetingad nedsättning av arbetsförmågan skall kompenseras högre
än annan arbetsförmågenedsättning. Revisorerna tar inte ställning till
hur ersättningsfrågan skall lösas om denna princip frångås, t.ex. om
sjukpenning i alla lägen skall utges med 90 eller 100 %. Revisorerna
konstaterar emellertid att en höjning av den allmänna sjukpenningnivån
till 100 % innebär en inte oväsentlig kostnadsökning. En viktig
aspekt är även effekten på rehabiliteringsbenägenheten om sjukpenningnivån
höjs.

1 motion Sf41 yrkande 1 begär Lars Werner m.fl. avslag på revisorernas
förslag om omprövning av den grundläggande principen att en
arbetsbetingad nedsättning av arbetsförmågan skall kompenseras högre
än annan nedsättning av arbetsförmågan.

Med anledning av revisorernas förslag att den grundläggande principen
för nuvarande arbetsskadeförsäkring skall omprövas, vill utskottet
anföra följande.

Principen att en skada som har uppkommit i arbetet skall ersättas
med högre belopp än annan skada har tillämpats sedan mycket länge.
Den första lagstiftningen som gav skydd mot de ekonomiska följderna
av skador som inträffat i arbetet var 1901 års lag angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbetet. Denna lag var huvudsakligen
en lag om skyldighet för arbetsgivare som utövade vissa i lagen
närmare angivna verksamheter att själv direkt utge ersättning till
arbetstagare som skadades genom olycksfall i arbetet. Lagen gav emellertid
arbetsgivaren möjlighet att teckna försäkring i en särskilt inrättad
försäkringsanstalt. Ersättning skulle utges enligt skadeståndsrättsliga
principer.

1989/90: SfU 15

1901 års lag ersattes år 1916 av en lagstiftning om försäkring för
olycksfall i arbete. Genom denna lag blev försäkringen obligatorisk
och omfattade med några få undantag alla arbetstagare. År 1929
tillkom en lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar. De båda
lagarna ersattes fr.o.m. den 1 januari 1955 av lagen om yrkesskadeförsäkring
(YFL). Samtidigt infördes en allmän och obligatorisk sjukförsäkring,
genom vilken den stora gruppen förvärvsarbetande fick skydd
även vid annan sjukdom än sådan som föranletts av arbetet. Yrkesskadeförsäkringen
samordnades med denna sjukförsäkring. Samordningen
innebar att den sjuke även i yrkesskadefallen under de 90 första
dagarna av sin sjukdom i huvudsak fick ersättning enligt sjukförsäkringens
regler och att yrkesskadeförsäkringen trädde in först sedan
samordningstiden gått till ända.

Senare tillkom även den allmänna folkpensioneringen och den
allmänna tilläggspensioneringen. Alla förvärvsarbetande hade då rätt
till ålders-, invalid- och familjepensionsskydd i förhållande till den
tidigare förvärvsinkomsten.

Fr.o.m. den 1 januari 1963 sammanfördes bl.a. sjukförsäkringen,
folkpensioneringen och tilläggspensioneringen i den nu gällande lagen
(1962:381) om allmän försäkring. Tanken var att även yrkesskadeförsäkringen
med tiden skulle kunna fogas in i det allmänna socialförsäkringssystemet.
För detta ändamål tillsattes år 1961 en särskild utredning,
yrkesskadeutredningen. I direktiven ifrågasattes om det fenns skäl
att bibehålla en särskild yrkesskadeförsäkring men angavs att det även i
fortsättningen borde finnas ett särskilt försäkringsskydd för yrkesskador,
eftersom yrkesskadeförsäkringen gav ersättning i vissa situationer
som inte täcktes av den allmänna försäkringen.

År 1966 lade yrkesskadeutredningen fram ett förslag till yrkesskadelag
som i huvudsak innebar att det ekonomiska skyddet vid yrkesskada
lämnades genom den allmänna försäkringen. I vissa hänseenden skulle
dock ersättningen vid yrkesskada beräknas efter förmånligare grunder,
och vid yrkesskada skulle utöver de allmänna förmånerna kunna utgå
särskilda förmåner såsom ersättning för lyte och men, särskilda hjälpmedel
samt begravningshjälp.

Vid remissbehandlingen av utredningens betänkande ställde sig remissinstanserna
i allmänhet positiva till den bärande tanken i utredningens
förslag att det ekonomiska skyddet vid yrkesskada skulle
beredas genom den allmänna försäkringen. Delade meningar rådde
emellertid om det sätt på vilket utredningen sökt förverkliga denna
tanke.

I proposition 1967:147 anförde departementschefen att förutsättningar
inte förelåg för att åstadkomma en omläggning av den allmänna
försäkringen så att det särskilda yrkesskadeskyddet blev i stort sett
överflödigt. Det var därför lämpligast att tills vidare behålla yrkesskadeförsäkringen
i huvudsak oförändrad.

Under 1971 tillsattes en utredning med uppgift att företa en översyn
av yrkesskadeförsäkringen m.m. Yrkesskadeförsäkringskommittén, som
i oktober 1975 överlämnade sitt betänkande (SOU 1975:84) Ersättning
vid arbetsskada, anförde bl.a. att yrkesskadeförsäkringen liksom övriga

1989/90:SfU15

socialförsäkrings grenar grundade sig på humanitära och sociala skäl
och syftade till att garantera ekonomisk grundtrygghet vid sjukdom
och skadefell föranledda av arbetet. Yrkesskadeförsäkringen sträckte sig
emellertid i åtskilliga hänseenden längre än den allmänna försäkringen.
Invaliditetsskyddet verkade vid betydligt lägre invaliditeter, ersättningarna
ställde sig förmånligare såväl vid sjukdom som vid invaliditet,
efterlevandeskyddet var mer omfattande och kretsen av skyddade arbetstagare
vidare. Kommittén anförde vidare att det förhållandet att
vissa särförmåner ansetts motiverade vid yrkesskador var i viss mån
historiskt betingat men i huvudsak en följd av att man i Sverige liksom
i andra industriländer av hävd ansett att skador till följd av ett
anställningsförhållande skulle kompenseras med större ersättning än
andra skador. Bakom denna uppfattning låg i sin tur den bedömningen
att en förvärvsarbetande löpte större risk att bli skadad än en icke
förvärvsarbetande. Förutom den allmänna faran att komma till skada
som alla människor utsattes för fick han också bära de skaderisker som
alstrades vid allt produktivt arbete utan att han själv i någon större
utsträckning kunde påverka denna risksituation. Enligt kommitténs
mening var detta en bedömning som i allt väsentligt alltjämt stod sig.
Trots den kraftfulla satsning som under senare tid gjorts på arbetarskyddets
område och den sociala utveckling som skett i form av bl.a.
ökad semester, förkortad arbetstid och höjd levnadsstandard var risken
att råka ut för skada i arbetet fortfarande betydande. Det kunde t.o.m.
göras gällande att risken hade ökat som en följd av förvärvslivets
snabba expansion och tekniska och ekonomiska omvandling. Det
anförda ledde därför fram till den slutsatsen att det alltjämt måste vara
en angelägen uppgift för lagstiftaren att slå fast principerna för ett
skydd mot förluster på grund av yrkesskada och att lagstiftningen
således även i framtiden måste inrymma ett särskilt försäkringsskydd
för sådana skador. Kommittén fenn övervägande skäl tala för att den
nya lagen i huvudsak borde bygga på samma principer som den
dåvarande lagstiftningen och följaktligen tillgodose sådana ersättningsanspråk
som framstod som socialt och samhällsekonomiskt motiverade.
Inom ramen för dessa utgångspunkter borde lagen genom sitt
ersättningsskydd sträva mot att i ekonomiskt hänseende försätta den
yrkesskadade i samma situation som om skadan inte hade inträffat.

På grundval av yrkesskadeförsäkringskommitténs betänkande lade
regeringen i proposition 1975/76:197 fram förslag till lag om arbetsskadeförsäkring.

Socialförsäkringsutskottet anförde i sitt betänkande SfU 1975/76:40
att kommitténs förslag hade bemötts mycket positivt vid remissbehandlingen.
Även inom utskottet hade förslagen fatt en bred uppslutning.
Utskottet såg med tillfredsställelse att man genom de överenskommelser
om trygghetsförsäkring som träffats under senare år fått en avtalsmässig
lösning av skadeståndsfrågan inom yrkesskadeskyddet, som garanterade
praktiskt taget alla förvärvsarbetande vilka skadats i arbetet
full kompensation för lyte och men. Härigenom hade det blivit möjligt
att i den nya lagen om arbetsskadeförsäkring renodla livräntans centrala
funktion att kompensera för inkomstbortfall och knyta an till de

1989/90:SfU15

principer för invaliditetsbedömning som gällde inom den allmänna
försäkringen. Det kraftigt förstärkta arbetsskadeskyddet med en i princip
100-procentig kompensationsnivå efter samordningstidens slut liksom
det förhållandet att arbetsskadebegreppet getts en generell innebörd
utgjorde enligt utskottets mening andra betydelsefulla inslag i
propositionen. Utskottet tillstyrkte enhälligt bifall till propositionen
men gjorde ett tillkännagivande om att även egenföretagare borde
omfattas av försäkringen. Riksdagen följde utskottet (rskr. 377).

Av det anförda framgår dels att principen att en arbetsskada skall
ersättas med högre belopp än en annan skada har tillämpats sedan
länge, dels att den vid flera tidigare tillfållen har omprövats. Den
nuvarande arbetsskadeförsäkringen, som bygger på denna princip, har
antagits med bred politisk förankring.

Utskottet kan efter förnyade överväganden konstatera att de skäl
som åberopades av yrkesskadeförsäkringskommittén alltjämt gör sig
gällande. Som kommittén framhöll bör målsättningen vara att i ekonomiskt
hänseende försätta den yrkesskadade i samma situation som om
skadan inte inträffat. Utskottet anser därför att principen bör bibehållas
att en skada som beror på arbetet, i vart fall efter det akuta
sjukdomsstadiet, genom försäkringsskydd skall ersättas med högre belopp
än annan skada. Detta bör riksdagen med bifall till motion Sf41
yrkande 1 ge regeringen till känna.

Riksdagens revisorer föreslår vidare att kostnaderna för arbetsskador
helt bör täckas genom arbetsgivaravgifter. I annat fall bör arbetsskadefonden
avvecklas och kostnaderna för arbetsskadeförsäkringen öppet
redovisas över statsbudgeten. Man bör dessutom överväga om arbetsgivaravgifterna
kan differentieras på basis av företagens sjukfrånvaro med
hjälp av försäkringskassornas kommande lokala ADB-register.

Revisorerna föreslår även att försäkringskassornas lokala ADB-register
skall utnyttjas för att ge tidiga larmsignaler om försäkrades rehabiliteringsbehov
och för att ge försäkringskassorna möjlighet att bedöma
miljöhälsan vid företag inom kassans område. Möjligheter till rationell
samordning mellan arbetarskyddsstyrelsens arbetsskadestatistik och försäkringskassornas
lokala ADB-register bör tas till vara. Revisorerna
anser vidare att möjligheten att införa obligatoriska arbetsmiljöbokslut
bör övervägas.

Revisorerna föreslår slutligen att deras överväganden och förslag
samordnas med andra närliggande förslag, bl.a. förslag från rehabiliteringsberedningen
och arbetsmiljökommissionen, och skyndsamt handläggs
inom regeringskansliet.

Revisorerna hemställer att vad de sålunda anfört angående arbetsskadeförsäkringen
ges regeringen till känna.

Revisorernas förslag i nu redovisade delar berörs även i ett antal
motionsyrkanden.

Till en början begär Lars Werner m.fl. i motion Sf41 ett tillkännagivande
om att kostnaderna för arbetsskadorna helt bör täckas av arbetsgivaren
och att detta bör ske genom erforderlig höjning av arbetsgivar -

1989/90:SfU15

avgiften (yrkande 2). Motionärerna begär dessutom en utredning om
möjligheten att påföra arbetsgivarna hela kostnaden för sjukvård förorsakad
av arbetsskador (yrkande 3).

Differentierade arbetsgivaravgifter föreslås i flera motioner.

Sigge Godin m.fl. begär i motion Sf45 yrkande 2 ett tillkännagivande
om att arbetsgivaravgifterna, i första hand arbetsskadeavgiften, bör
differentieras.

Karin Israelsson m.fl. begär i motion Sf42 yrkande 1, såvitt nu är i
fråga, ett tillkännagivande om differentierade arbetsgivaravgifter som
en av flera åtgärder för att förbättra arbetsmiljön.

I motion Sf41 yrkande 4 av Lars Werner m.fl. begär motionärerna
en utredning om en differentiering av arbetsgivaravgifterna så att
arbetsgivare som har fler arbetsskador än vad som motsvarar det
genomsnittliga antalet arbetsskador i branschen erlägger högre avgift.
Ett sådant yrkande framställs även i motion Sf260 av Lars Werner m.fl.

Claes Roxbergh m.fl. begär i motion Sf297 yrkande 4 ett tillkännagivande
om arbetsgivarens ansvar för arbetsskador och behovet av en
översyn av lagstiftningen rörande detta ansvar. Motionärerna anser
bl.a. att en arbetsgivare som förorsakar många arbetsskador skall
erlägga högre arbetsgivaravgifter än andra.

Beträffande revisorernas förslag i dessa delar vill utskottet erinra om
att regeringen under november 1988 har tillkallat en särskild kommission
som skall kartlägga förhållanden i arbetsmiljön som ger upphov
till arbetsskador. I direktiven till arbetsmiljökommissionen (dir.
1988:63) anges bl.a. att kommissionen skall lägga fram förslag till
åtgärder som ändrar på de arbetsmiljöer som skapar skador och ohälsa.
Som underlag för förslagen skall kommissionen kartlägga förhållanden
i arbetsmiljön som ger upphov till arbetsskador. Kartläggningen bör
inriktas på att identifiera de mest utsatta arbetena. Målet för kommissionens
arbete skall vara att minska den arbetsrelaterade sjukfrånvaron
och utslagningen men även att förebygga uppkomsten av nya hälsorisker
i arbetsmiljön. Kommissionen bör överväga om ekonomiska styrmedel
gentemot arbetsgivare bör skapas för att åstadkomma arbetsmiljöförbättringar.
Den bör också föreslå andra åtgärder som behövs för
att ytterligare markera det ansvar som arbetsgivarna har enligt arbetsmiljölagen.
Kommissionen bör t.ex. se över hur skador och tillbud
följs upp på arbetsplatserna och om de leder till att arbetsgivarna
vidtar åtgärder för att minska riskerna för nya skador. Kommissionen
bör också pröva hur behovet av snabbt tillgänglig och aktuell information
om arbetsskadornas utveckling skall kunna tillgodoses. Arbetsmiljörisker
skall i första hand mötas med tidiga och förebyggande insatser.
Men för dem som ändå drabbas, bör aktiva rehabiliterings- och anpassningsåtgärder
vidtas, så att de kan vara kvar i arbetslivet. Kommissionen
bör överväga om särskilda åtgärder bör vidtas för att få till stånd
en bättre fungerande verksamhet på arbetsplatserna.

Vissa av de frågor som revisorerna tar upp övervägs således av
arbetsmiljökommissionen. Särskilt gäller det ekonomiska styrmedel
eller andra åtgärder för att förmå arbetsgivare att skapa bättre arbets -

1989/90:Sf U15

miljöer men även frågor om hur snabb information om arbetsskadornas
utveckling skall kunna tillgodoses. Kommissionen räknar med att
ha avslutat sitt arbete den 1 juli 1990.

Utskottet vill även nämna att regeringen i proposition 1989/90:62
har lagt fram förslag som innebär ett första steg mot en effektivare
rehabilitering. Till grund för förslagen ligger bl.a. rehabiliteringsberedningens
betänkande (SOU 1988:41) Tidig och samordnad rehabilitering.
Propositionen behandlas i utskottets betänkande 1989/90:SfU12.
Avsikten är att regeringen vid ett senare tillfälle skall återkomma med
mera omfattande och genomgripande förslag i rehabiliteringsfrågorna.

Vidare anges i proposition 1989/90:114 om vissa ekonomisk-politiska
åtgärder, m.m. att regeringen gör en översyn av systemen för sjukförsäkring,
arbetsskadeförsäkring och förtidspensionering. Syftet är att
genom bättre utformning av och samordning mellan dessa system och
andra delar av välfärdssystemet åstadkomma en större flexibilitet och
en aktivare rehabilitering. Härigenom kan man korta ned och undvika
långa sjukskrivningar och förtidspensioneringar. I propositionen anges
också att ett förslag senare skall läggas fram om att en arbetsgivarperiod
med en lagfäst lön de första 14 dagarna av ett sjukfall skall införas
fr.o.m. den 1 januari 1991. Åtgärden ger enligt propositionen arbetsgivarna
starkare direkta incitament att förbättra arbetsmiljö och arbetsorganisation,
så att sjukfrånvaron minskar.

Utskottet vill dessutom erinra om att en översyn av 1986 års
företagshälsovårdsreform pågår. Översynen skall vara avslutad den 1
juli 1990. Vidare pågår inom arbetarskyddsstyrelsen en översyn av
tillsynsorganisationen. I 1990 års budgetproposition anges att yrkesinspektionens
insatser skall koncentreras till de arbetsställen som har
många arbetsskador eller av andra skäl bedöms ha dåliga arbetsmiljöförhållanden.
Utgångspunkten skall vara att de brister som iakttas vid
inspektionsbesöken skall åtgärdas utan onödigt dröjsmål.

Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att stora förändringar är
att vänta på arbetsmiljöområdet och inom rehabiliteringen. Dessa
förändringar kommer att få betydelse också för arbetsskadeförsäkringen.
Även förslaget om en arbetsgivarperiod inom sjukförsäkringen
torde komma att påverka arbetsskadeförsäkringen.

Av det anförda framgår att regeringen således inom den närmaste
tiden kommer att i skilda sammanhang få ta ställning till frågor som
har samband med arbetsskadeförsäkringen. Det material som riksdagens
revisorer tagit fram vid sin granskning och de idéer och uppslag
som förs fram i revisorernas förslag bör därvid vara av intresse.
Utskottet föreslår därför att revisorernas förslag i nu behandlade delar
överlämnas till regeringen.

Eftersom arbetsskadeförsäkringen berörs av förändringar på många
andra områden förutsätter utskottet att de samlade effekterna på arbetsskadeförsäkringen
särskilt övervägs ur socialförsäkringsrättslig synvinkel.
I enlighet med vad utskottet ovan anfört skall därvid gälla att den
som drabbats av en arbetsskada i princip skall försättas i samma

1989/90:SfU15

ekonomiska situation som om skadan inte inträffat och att den skadade
skall ha rätt till ersättning enligt i huvudsak skadeståndsrättsliga principer.

Det anförda bör riksdagen med anledning av revisorernas förslag i
denna del och motionerna Sf41 yrkandena 2—4, Sf42 yrkande 1, Sf45
yrkande 2, Sf260 och Sf297 yrkande 4 som sin mening ge regeringen
till känna.

Förändringar i arbetsskadeförsäkringen

I motion Sf268 yrkande 1 föreslår Gullan Lindblad m.fl. att den
nuvarande arbetsskadeförsäkringen skall ersättas med en obligatorisk
försäkring som alla arbetsgivare skall teckna för sina anställda. Försäkringens
utformning bör regleras i lag, men försäkringen skall tecknas
hos enskilda försäkringsbolag. Premierna bör vara relaterade till det
förväntade skadeutfallet, vilket skulle förstärka arbetsgivarens intresse
av att verka för en god arbetsmiljö. Motionärerna begär en skyndsam
utredning och förslag i enlighet med det anförda. En sådan begäran
framställs även i motion Sf40 yrkande 1 av Gullan Lindblad m.fl.

Av den tidigare redovisningen framgår att arbetsmiljökommissionen
har till uppgift att överväga ekonomiska styrmedel för att förmå
arbetsgivare att skapa bättre arbetsmiljöer. Utskottet har även tillstyrkt
att revisorernas förslag om bl.a. differentierade arbetsgivaravgifter m.m.
överlämnas till regeringen. Utskottet kan nu inte se något skäl till att
den nuvarande arbetsskadeförsäkringen i sin helhet skall ersättas med
ett försäkringssystem enligt den modell motionärerna föreslår. Riksdagen
bör därför avslå motionerna Sf268 yrkande 1 och Sf40 yrkande 1.

Inte minst mot bakgrund av de långa handläggningstiderna inom
försäkringskassorna har flera motioner väckts om en ökad samordning
mellan sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen.

I motion S046 begär Sigge Godin m.fl. en utredning om en integration
av arbetsskadeförsäkringen med sjukförsäkringen (yrkande 5).
Motionärerna begär även att, i avvaktan på denna utredning, riksdagen
beslutar förlänga samordningstiden mellan arbetsskadeförsäkringen
och sjukförsäkringen till 180 dagar (yrkande 6).

Karin Israelsson m.fl. begär i motion Sf262 dels att kompensationsnivån
inom den allmänna sjukförsäkringen skall höjas till 100 %
fr.o.m. den 1 januari 1991 (yrkande 2), dels att arbetsskadeförsäkringen
skall integreras i sjukförsäkringen (yrkande 1). Motionärerna begär
tillkännagivanden härom. Vidare begärs i motion Sf42 yrkande 2 av
Karin Israelsson m.fl. ett tillkännagivande om förslag till en reformerad
arbetsskadeförsäkring som bl.a. skall innebära att arbetsskadeförsäkringen
integreras i sjukförsäkringen där kompensationsnivån skall
uppgå till 100 %.

Även Claes Roxbergh m.fl. begär i motion Sf312 yrkande 4 ett
tillkännagivande om en samordning mellan sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen,
men där ersättningsnivån skulle ligga något
över sjukförsäkringens kompensationsnivå. Motionärerna anser att
kompensationsnivån inom sjukförsäkringen för inkomster överstigande

1989/90:SfU15

4,5 basbelopp under ett år skall utgöra 70 %. I motion Sf297 av Claes
Roxbergh m.fl. begärs i yrkande 1 att ersättningen inom arbetsskadeförsäkringen
under samordnings- och utredningstiden skall utgöra
förslagsvis 95 % tills utredningen är klar.

I motion Sf40 yrkande 2 av Gullan Lindblad m.fl. begärs att, i
avvaktan på en reformering av arbetsskadeförsäkringen som skall innebära
en obligatorisk ansvarighetsförsäkring för arbetsgivare, samordningen
mellan arbetsskadeförsäkringen och sjukförsäkringen förlängs
till 180 dagar. Även i motion Sf268 yrkande 2 av Gullan Lindblad
m.fl. begärs beslut om en sådan förlängd samordningstid.

Utskottet har tidigare redovisat att en översyn av arbetsskadeförsäkringen,
sjukförsäkringen och förtidspensioneringen pågår inom regeringskansliet.
Vidare skall arbetsmiljökommissionen före den 1 juli
1990 redovisa sitt uppdrag för regeringen. Även rehabiliteringsfrågorna
är föremål för ytterligare överväganden inom regeringskansliet. Utskottet
utgår från att i dessa sammanhang överväganden även kommer att
göras beträffande samordningen mellan sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen.
Med hänsyn härtill och i avvaktan på resultatet av
beredningen av nämnda frågor inom regeringskansliet anser utskottet
att förslagen i motionerna Sf40 yrkande 2, Sf42 yrkande 2, Sf262
yrkandena 1 och 2, Sf268 yrkande 2, Sf297 yrkande 1, SD12 yrkande 4
samt Sf346 yrkandena 5 och 6 nu inte bör föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I motion Sf45 yrkande 1 begär Sigge Godin m.fl. ett tillkännagivande
om att preliminära beslut skall kunna fattas inom arbetsskadeförsäkringen.
Ett preliminärt beslut att en person har rätt till livränta
skulle nämligen kunna underlätta rehabiliteringen.

Enligt LAF skall försäkringskassan bestämma ersättning enligt lagen
så snart det kan ske. Om kassan inte utan betydande dröjsmål kan
avgöra om rätt till ersättning föreligger enligt LAF, men det finns
sannolika skäl för att sådan rätt föreligger, skall försäkringskassan
enligt 8 kap. 3 § LAF jämförd med 20 kap. 2 a § AFL besluta att
ersättning skall betalas ut med ett skäligt belopp om detta är av
väsentlig betydelse för den skadade. Detsammma gäller om rätt till
ersättning föreligger, men ersättningsbeloppet inte kan bestämmas utan
betydande dröjsmål.

Utskottet konstaterar att redan enligt nuvarande lagstiftning kan
preliminära beslut fattas i arbetsskadeärenden. Motion Sf45 yrkande 1
bör därför lämnas utan åtgärd.

Gunilla André och Karin Starrin anför i motion Sf372 yrkande 3 i
denna del att kvinnor med monotona arbeten har svårt att få sina
sjukdomsbesvär godkända som arbetsskada. Motionärerna begär en
översyn av lagen om arbetsskadeförsäkring i syfte att komma till rätta
med detta problem.

Riksdagens revisorer har i sin rapport 1988/89:5 redovisat en praxisstudie
som avsett en genomgång av försäkringsdomstolarnas avslagsbeslut
i arbetsskadeärenden under sista kvartalet 1988. Studien har
kompletterats med en mindre undersökning av försäkringskassornas

1989/90:SfU15

avslagsbeslut under november 1988. Mot bakgrund av dessa undersökningar,
som enligt revisorerna visar på bl.a. könsrelaterade skillnader,
ifrågasätter revisorerna om kvinnorna behandlas hårdare än männen.

Utskottet har i sitt nyligen avgivna betänkande 1989/90:SfU10 behandlat
en motion angående en kartläggning och analys av skillnaderna
i sjukfrånvaron mellan män och kvinnor. Utskottet anförde därvid
att det är angeläget att de olika faktorer, såväl arbetsmiljömässiga som
sociala, som bidragit till att kvinnornas sjuktal successivt ökat i betydligt
högre grad än männens under 1980-talet blir föremål för en
djupare analys. Det fanns emellertid enligt utskottets uppfattning anledning
att avvakta resultatet av arbetsmiljökommissionens arbete och
någon åtgärd från riksdagens sida var därför inte påkallad.

Utskottet anser att frågan om i vilken omfattning kvinnor får sina
sjukdomsbesvär godkända som arbetsskada även bör ses i förhållande
till såväl kvinnornas högre sjukfrånvaro som deras arbetsmiljö. Arbetsmiljökommissionens
arbete bör därför avvaktas också i denna fråga.
Med hänsyn härtill avstyrker utskottet bifall till motion SD72 yrkande
3 i denna del.

Sedan flera år tillbaka pågår ett samarbete mellan försäkringskassorna
och AMF-trygghetsförsäkring med stöd av riksförsäkringsverkets
föreskrifter (RFFS 1979:20) om tillhandahållande av vissa uppgifter i
arbetsskadeärenden till AMF-trygghetsförsäkring. Försäkringskassans
kostnader för verksamheten skall enligt kungörelsen ersättas enligt
grunder som riksförsäkringsverket och AMF kommer överens om.
AMF betalar i dag inte någon ersättning för kassans utredningsarbete.

I motion Sf268 yrkande 3 begär Gullan Lindblad m.fl. ett tillkännagivande
om att försäkringskassan bör få full ersättning från AMF för
det utredningsarbete som kassan utför åt försäkringsbolaget. Även
Claes Roxbergh m.fl. begär i motion Sf297 yrkande 3 ett tillkännagivande
härom.

Utskottet har erfarit att riksförsäkringsverket har tagit upp förhandlingar
med AMF i denna fråga. Någon åtgärd från riksdagens sida bör
motionerna Sf268 yrkande 3 och Sf297 yrkande 3 därför inte föranleda.

I motion Sf243 anför Göran Magnusson m.fl. att skolbarn hör till de
mest riskutsatta i samhället, och det är därför otillfredsställande att de
inte har ett tillräckligt ekonomiskt skydd vid skada. Motionärerna
anser att skolbarn redan från första klass i grundskolan borde jämställas
med anställda när det gäller olycksfall i skolan eller vid Srd till
eller från skolan. De bör således ha samma ekonomiska skydd som
anställda har genom arbetsskadeförsäkringen och trygghetsförsäkringar
för arbetsskada.

Enligt proposition 1975/76:197 med förslag till lag om arbetsskadeförsäkring
skulle försäkringsskyddet utvidgas till att avse studerande i
den mån utbildningen kunde anses vara förenad med särskild risk för
arbetsskada. Försäkringsskydd borde finnas under utbildningsmoment
då sådan risk förelåg. Detta kom främst i fråga vid olika slag av
utbildning med praktisk inriktning.

1989/90:SfU15

I en särskild förordning (1977:284) anges således att arbetsskadeförsäkringen
även omfattar vissa elever. Förutom elever i viss yrkesutbildning
och arbetsmarknadsutbildning m.m. omfattas även den som genomgår
årskurs 7 eller högre årskurs i grundskolan, särskolans yrkesskola,
gymnasieskolan eller motsvarande utbildning. Arbetsskadeförsäkringen
gäller dock endast under moment i utbildningen då eleven
utför arbete som stämmer överens med eller till sin art liknar sådant
som vanligen utförs vid förvärvsarbete.

Utskottet anser inte att de skäl som ligger till grund för dessa elevers
försäkringsskydd kan göras gällande för övriga elever. Utskottet, som
noterar att kommunerna tecknar särskilda olycksfallsförsäkringar som
i vart fall gäller under barnens skoltid, avstyrker således bifall till
motion Sf243.

I motion S072 yrkande 3 i denna del begär Gunilla André och
Karin Starrin en översyn av arbetsskadeförsäkringen i syfte att försäkringen
även bör omfatta fosterskador.

Utskottet har tidigare behandlat liknande motionsyrkanden (se senast
1988/89:SfUll). Utskottet har därvid anfört att skyddet för fostret
bör lösas genom förebyggande åtgärder och inte genom en utvidgning
av LAF. Således borde gravida kvinnor skyddas från arbetsmiljöer som
kan medföra risk för fosterskador. Utskottet har även erinrat om vad
utskottet anfört i betänkande SfU 1986/87:17, nämligen att kunskaperna
om fosterskador var begränsade och att läget inte minst på arbetsmiljöområdet
var oklart. Utskottet förutsatte dock att arbetarskyddsstyrelsen
uppmärksamt följde det fortlöpande forskningsarbetet på området
och skyndsamt utfärdade föreskrifter i de fall risken för fosterskador
upptäcktes i arbetsmiljön.

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och avstyrker bifall till
motion Sf372 yrkande 3 i denna del.

I motion Sf361 begär Sten Andersson i Malmö en prövning av
förutsättningarna för att förbättra den ekonomiska situationen för
främst de asbestskadade som fatt sin asbestbetingade sjukdom konstaterad
före den 1 februari 1974.

Enligt förhandlingsprotokoll den 22 oktober 1987 mellan SAF, LO
och PTK har parterna träffat överenskommelse om vissa särskilda
åtgärder för arbetstagare som utsatts för asbestexponering. I protokollet
anges bl.a. att arbetstagare, som till följd av asbestexponering har
diagnosen pleuraplack och som har en nedsättning av lungfunktionen
med mer än 15 % av det förväntade värdet (mätt i vitalkapacitet) är
berättigad till ideell ersättning med ett halvt basbelopp. Ersättning kan
även utges till den vars anställning upphört om han i arbetet varit
utsatt för inverkan av asbest i företag som tillhör eller tillhört den del
av arbetsmarknaden som omfattas av AMF-försäkringar. Nedsättningen
skall dock ha visat sig innan den försäkrade uppnått 65 års ålder.
Vidare anges att enligt en uppgörelse den 20 februari 1984 mellan
parterna utges ersättning med 10 000 kr. för pleuraplackskador som
yppats efter den 31 januari 1974 men senast den 5 juni 1985. I
protokollet anges att den som fatt ersättning enligt 1984 års uppgörelse
inte har rätt till ersättning enligt de nya reglerna.

1989/90:SfU15

Utskottet konstaterar att överenskommelsen den 22 oktober 1987
även omfattar pleuraplackskador som har yppats före den 1 februari
1974. Syftet med motion SB61 får härigenom anses tillgodosett.

Övriga frågor

1 flera motioner behandlas bl.a. arbetsgivarnas och företagshälsovårdens
samt yrkesinspektionens roll.

I två motioner, Sf43 av Anita Modin m.fl. och Sf44 av Ingegerd
Anderlund och Alf Egnerfors, begärs tillkännagivanden om att arbetsgivarna
bör åläggas ett större ansvar för arbetsskadeutredningarna.
Härigenom skulle personal inom försäkringskassorna kunna frigöras
för att handlägga arbetsskadeärenden i övrigt och på så sätt kunna
förkorta handläggningstiderna i dessa ärenden.

I motion Sf41 av Lars Werner m.fl. begär motionärerna (yrkande 5)
en utredning syftande till att ge företagshälsovården en självständig och
oberoende ställning i förhållande till arbetsgivarparten. Företagshälsovården
skulle kunna utreda arbetsskador, och handläggningen i försäkringskassan
skulle kunna påskyndas. Motionärerna begär vidare (yrkande
6) ett tillkännagivande om att de yrkesmedicinska klinikerna
samtidigt bör byggas ut.

Sigge Godin m.fl. begär i motion Sf45 yrkande 3 ett tillkännagivande
om att yrkesinspektionen bör besöka arbetsplatser som har många
arbetsskador.

I motion Sf42 yrkande 1 i denna del begär Karin Israelsson m.fl. ett
tillkännagivande om åtgärder för att förbättra arbetsmiljön. Motionärerna
ger exempel på åtskilliga åtgärder. Bl.a. skulle en förändring av
arbetsskadeförsäkringen kunna medföra att försäkringskassornas personal
i större utsträckning kan arbeta med rehabilitering. Arbetsgivarna
måste ges större ansvar för att utforma en god arbetsmiljö. Företagshälsovårdens
och yrkesinspektionens roll bör även förstärkas.

Utskottet anser att de frågor som motionärerna tar upp kan komma
att omfattas av dels arbetsmiljökommissionens pågående arbete, dels
regeringens beredning av rehabiliteringsfrågorna och översynen av
arbetsskadeförsäkringen. Även förslaget om en arbetsgivarperiod inom
sjukförsäkringen kan få betydelse. Utskottet vill dessutom erinra om
översynen av 1986 års företagshälsovårdsreform och den översyn av
tillsynsorganisationen som pågår inom arbetarskyddsstyrelsen.

Utskottet anser att det pågående arbetet på nämnda områden bör
avvaktas. Motionerna Sf43, Sf44, Sf41 yrkandena 5 och 6, Sf45 yrkande
3 och Sf42 yrkande 1 bör därför inte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

1989/90:SfU15

Hemställan

1989/90:SfU15

Utskottet hemställer

1. beträffande grundläggande principer för arbetsskadeförsäkringen att

riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf41 yrkande 1 och
med anledning av förslag 1989/90:8 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande arbetsskadeförsåkringens finansiering m.m.

att riksdagen med anledning av förslag 1989/90:8 och motionerna
1989/90:Sf41 yrkandena 2—4, 1989/90:Sf42 yrkande 1 i denna
del, 1989/90:Sf45 yrkande 2, 1989/90:Sf260 och 1989/90:Sf297
yrkande 4

dels överlämnar riksdagens revisorers förslag till regeringen,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

3. beträffande obligatorisk arbetsgivarförsäkring

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf268 yrkande 1 och
1989/90:Sf40 yrkande 1,

res. I (m)

4. beträffande utredning m.m. om samordning mellan arbetsskadeförsäkringen
och sjukförsäkringen

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf42 yrkande 2,

1989/90:Sf262 yrkandena 1 och 2, 1989/90:Sf297 yrkande 1,
1989/90:Sf312 yrkande 4 och 1989/90:Sf346 yrkande 5,

res. 2 (fp)
res. 3 (c)
res. 4 (mp)

5. beträffande omedelbar förlängning av samordningstiden

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf40 yrkande 2,

1989/90:Sf268 yrkande 2 och 1989/90:Sf346 yrkande 6,

res. 5 (m, fp)

6. beträffande preliminära beslut

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf45 yrkande 1,

7. beträffande kvinnors arbetsskador

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf372 yrkande 3 i denna del,

res. 6 (c)

8. beträffande ersättning från AMF

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf268 yrkande 3 och
1989/90:Sf297 yrkande 3,

res. 7 (m,fp, mp)

9. beträffande försäkring för skolbarn
att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf243,

10. beträffande fosterskador

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf372 yrkande 3 i denna del,

11. beträffande asbestskadade

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf361,

12. beträffande företagshälsovården, yrkesinspektionen m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf41 yrkandena 5 och 6,
1989/90:Sf42 yrkande 1 i denna del, 1989/90:Sf43, 1989/90:Sf44
och 1989/90:Sf45 yrkande 3.

res. 8 (fp)
res. 9 (c)
res. 10 (vpk)

Utskottet hemställer vidare att ärendet skall avgöras efter endast en
bordläggning.

Stockholm den 3 april 1990
På socialförsäkringsutskottets vägnar

Doris Håvik

Närvarande: Doris Håvik (s), Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp),
Karin Israelsson (c), Lena Ohrsvik (s), Margit Gennser (m), Nils-Olof
Gustafsson (s), Ingegerd Elm (s), Maud Björnemalm (s), Hans Dau
(m), Barbro Sandberg (fp), Rune Backlund (c), Margo Ingvardsson
(vpk), Ragnhild Pohanka (mp), Christina Pettersson (s), Arne Mellqvist
(s) och Bo Finnkvist (s).

Reservationer

1. Obligatorisk arbetsgivarförsäkring (mom. 3)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Hans Dau (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med "Av
den" och slutar med "yrkande 1." bort ha följande lydelse:

Arbetsskadeförsäkringen i sin nuvarande utformning har visat sig
vara ett mycket svårhanterligt och alltför kostnadskrävande instrument
för att tillgodose behovet av extra försäkringsskydd utöver den allmänna
sjukförsäkringen för dem som skadar sig i arbetet. Enligt utskottets
mening bör därför en ny utredning av arbetsskadeförsäkringen omgående
tillsättas. En utgångspunkt för utredningen bör vara att den
allmänna sjukförsäkringen — oavsett orsaken till skadan eller sjukdomen
— skall täcka alla vårdkostnader och, med nuvarande sjukpenningnivå,
i princip 90 % av inkomstbortfallet under sjukskrivningstiden.
Utredningen bör få i uppdrag att undersöka om försäkringsskyddet
för dem som får sin arbetsförmåga bestående nedsatt till följd av
arbetsskada kan tillgodoses genom en obligatorisk ansvarighetsförsäkring
för arbetsgivare. En sådan ansvarighetsförsäkring bör kunna tecknas
i försäkringsbolag, och det bör vara möjligt att i avtal mellan
parterna reglera hur försäkringen i detalj skall vara uppbyggd. En
ansvarighetsförsäkring enligt denna modell skall också kunna omfatta i

1989/90:SfU15

dag oförsäkrade grupper eller enskilda personer. Försäkringspremierna
som en arbetsgivare skall erlägga bör kunna relateras till det förväntade
skadeutfallet. Detta skulle utgöra ett incitament för arbetsgivaren att
ta ett ökat ansvar för arbetsmiljön. Den personal som i dag handlägger
arbetsskadeärenden vid försäkringskassorna skulle i stället kunna ägna
sig åt rehabilitering av långtidssjukskrivna och handikappade. Kostnaderna
för den allmänna försäkringen skulle då bli lägre genom att
sjukskrivningstiderna kunde förkortas och antalet förtidspensioneringar
kunde minskas. Utskottet tillstyrker således bifall till motionerna
Sf40 yrkande 1 och Sf268 yrkande 1.

dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

3. beträffande obligatorisk arbetsgivarförsäkring

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf268 yrkande 1
och 1989/90:Sf40 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

2. Utredning m.m. om samordning mellan
arbetsskadeförsäkringen och sjukförsäkringen
(mom. 4)

Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med
"Utskottet har" och slutar med "riksdagens åtgärd." bort ha följande
lydelse:

Utskottet konstaterar att handläggningstiderna i arbetsskadeärenden
vid försäkringskassorna är oacceptabelt långa trots att många åtgärder
vidtagits för att förkorta handläggningstiderna. De långa väntetiderna
är även ett hinder för en effektiv rehabilitering av de arbetsskadade.
Kostnaderna för försäkringen har dessutom ökat starkt, och utgifterna
för försäkringen överstiger sedan några år tillbaka inkomsterna med
kraftiga underskott i arbetsskadefonden till följd.

Genom den allmänna försäkringen och avtal på arbetsmarknaden
har flertalet arbetstagare numera full kompensation för sitt inkomstbortfall
vid vanlig sjukdom. Motivet för att ha en särskild arbetsskadesjukpenning
har därmed försvagats. Eftersom arbetsskadeförsäkringen
inte är nödvändig för det förebyggande arbetarskyddet anser utskottet
att en utredning omgående bör tillsättas med uppgift att överväga en
integration av arbetsskadeförsäkringen med sjukförsäkringen.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

4. beträffande utredning m.m. om samordning mellan arbetsskadeförsäkringen
och sjukförsäkringen

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf346 yrkande 5 och
med avslag på motionerna 1989/90:Sf42 yrkande 2,
1989/90:Sf262 yrkandena 1 och 2, 1989/90:Sf297 yrkande 1 och
1989/90:Sf312 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

1989/90:SfU15

3. Utredning m.m. om samordning mellan
arbetsskadeförsäkringen och sjukförsäkringen
(mom. 4)

Karin Israelsson och Rune Backlund (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 sorn börjar med
"Utskottet har" och slutar med "riksdagens åtgärd." bort ha följande
lydelse:

Genom den allmänna sjukförsäkringen och kompletterande försäkringar
eller sjuklön har i stort sett alla anställda numera full kompensation
för sitt inkomstbortfall vid sjukdom. Med hänsyn härtill anser
utskottet att kompensationsnivån inom sjukförsäkringen snarast bör
höjas till 100 %. En sådan höjning möjliggör en samordning mellan
sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen. Samtidigt försvinner behovet
av särskilda ersättningar från kompletterande försäkringar som i
många fall innebär en överkompensation till den sjuke.

Genom en samordning mellan sjuk- och arbetsskadeförsäkringen
kommer försäkringskassorna att avlastas arbetet med de korta sjukfallen
i arbetsskadeärenden, och kassornas personal kan i stället arbeta
mer med rehabiliteringsåtgärder. Försäkringskassorna får även bättre
förutsättningar att snabbt handlägga livräntefallen samt ge en korrekt
behandling av dessa.

Vad sålunda anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

4. beträffande utredning m.m. om samordning mellan arbetsskadeförsäkringen
och sjukförsäkringen

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf42 yrkande 2
och 1989/90:Sf262 yrkandena 1 och 2 samt med avslag på
motionerna 1989/90:Sf297 yrkande 1, 1989/90:Sf312 yrkande 4
och 1989/90:SO46 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

4. Utredning m.m. om samordning mellan
arbetsskadeförsäkringen och sjukförsäkringen
(mom. 4)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med
"Utskottet har" och slutar med "riksdagens åtgärd." bort ha följande
lydelse:

Utskottet konstaterar att handläggningstiderna i arbetsskadeärenden
vid försäkringkassorna är oacceptabelt långa trots att många åtgärder
vidtagits för att förkorta dem. Det har visat sig mycket svårt att under
väntetiden bedriva aktiva rehabiliteringsinsatser. Tvärtom blir det ofta
så att skadorna förvärras under tiden, och det blir ännu svårare att fa
den skadade att senare återgå till arbetet. Det bör därför allvarligt
prövas att samordna sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen. Er -

1989/90:SfU15

sättningsnivån under sjukskrivningstiden skulle därvid kunna ligga
något över sjukförsäkringens nivå. Regeringen bör snarast tillsätta en
utredning med uppdrag att lämna förslag om en sådan samordning.

Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

4. beträffande utredning m.m. om samordning mellan arbetsskadeförsäkringen
och sjukförsäkringen

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf297 yrkande 1
och 1989/90:SO12 yrkande 4 samt med avslag på motionerna
1989/90:Sf42 yrkande 2, 1989/90:Sf262 yrkandena 1 och 2 och
1989/90:Sf346 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

5. Omedelbar förlängning av samordningstiden
(mom. 5)

Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Margit Gennser (m), Hans
Dau (m) och Barbro Sandberg (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med
"Utskottet har" och slutar med "riksdagens åtgärd." bort ha följande
lydelse:

I avvaktan på att åtgärder vidtas för att man skall komma till rätta
med de stora ärendebalanserna vid försäkringskassorna och kostnaderna
för arbetsskadeförsäkringen bör samordningstiden mellan sjukförsäkringen
och arbetsskadeförsäkringen förlängas från 90 till 180 dagar.
Detta bör minska tillströmningen av nya ärenden till försäkringskassorna
och möjliggöra en snabbare behandling av återstående ärenden.
Kostnaderna för arbetsskadeförsäkringen kommer även att minska.
Regeringen bör därför snarast återkomma med förslag så att en förlängning
av samordningstiden kan träda i kraft den 1 juli 1990.

dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

5. beträffande omedelbar förlängning av samordningstiden

att riksdagen med anledning av motionerna !989/90:Sf40 yrkande
2, 1989/90:Sf268 yrkande 2 och 1989/90:Sf346 yrkande 6 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Kvinnors arbetsskador (mom. 7)

Karin Israelsson och Rune Backlund (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med
"Riksdagens revisorer" och på s. 16 slutar med "denna del." bort ha
följande lydelse:

1989/90:SfU15

Utskottet anser att revisorernas rapport stöder vad som anförs i
motion SD72, nämligen att kvinnor med monotona arbeten har svårt
att få sina sjukdomsbesvär godkända som arbetsskada. Med hänsyn
härtill anser utskottet att en översyn bör göras av lagen om arbetsskadeförsäkring
i syfte att komma till rätta med detta problem.

Det anförda bör riksdagen med bifall till motion S072 yrkande 3 i
denna del som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

7. beträffande kvinnors arbetsskador

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf372 yrkande 3 i
denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

7. Ersättning från AMF (mom. 8)

Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Margit Gennser (m), Hans
Dau (m), Barbro Sandberg (fp) och Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som börjar med
"Utskottet har" och slutar med "inte föranleda." bort ha följande
lydelse:

De allmänna försäkringskassorna samarbetar i arbetsskadeärenden
med AMF-trygghetsförsäkring i enlighet med bestämmelser i riksförsäkringsverkets
kungörelse (RFFS 1979:20). Utskottet konstaterar att,
såvitt gäller s.k. serviceärenden, dessa åsamkar försäkringskassorna
stora administrativa kostnader. AMF erlägger dock inte någon ersättning
för försäkringskassornas utredningsarbete. Visserligen har riksförsäkringsverket
tagit upp förhandlingar med AMF i denna fråga, men
utskottet anser att regeringen — i enlighet med förslag som arbetsskadeutredningen
lämnade i sitt betänkande SOU 1985:54 — skall
förordna dels att försäkringskassorna skall handlägga serviceärenden åt
AMF, dels att AMF skall ersätta kassorna för självkostnaden för detta
biträde. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till
motionerna Sf268 yrkande 3 och Sf297 yrkande 3 som sin mening ge
regeringen till känna.

dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

8. beträffande ersättning från AMF

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf268 yrkande 3
och 1989/90:Sf297 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

1989/90:SfU15

8. Företagshälsovården, yrkesinspektionen m.m.
(mom. 12)

Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med
"Utskottet anser" och slutar med "riksdagens åtgärd." bort ha följande
lydelse:

Arbetarskyddsverket har till uppgift att förbättra miljön på landets
arbetsplatser så att färre personer skadas av sitt arbete. Yrkesinspektionen,
som är en del av arbetarskyddsverket, skall följa arbetarskyddets
utveckling och utöva tillsyn i sina distrikt. Utskottet anser att
arbetsplatser som har flera anmälda arbetsskador därvid regelbundet
måste bli föremål för tillsyn och uppföljning från yrkesinspektionens
sida.

Det anförda bör riksdagen med bifall till motion Sf45 yrkande 3
som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 12 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

12. beträffande företagshälsovården, yrkesinspektionen m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf45 yrkande 3, med
anledning av motion 1989/90:Sf42 yrkande 1 i denna del och
med avslag på motionerna 1989/90:Sf4l yrkandena 5 och 6,
1989/90:Sf43 och 1989/90:Sf44 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.

9. Företagshälsovården, yrkesinspektionen m.m.
(mom. 12)

Karin Israelsson och Rune Backlund (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med
"Utskottet anser" och slutar med "riksdagens åtgärd." bort ha följande
lydelse:

Utskottet vill understryka betydelsen av en god arbetsmiljö. Det är
även viktigt att arbetsgivarna ges ett större ansvar för arbetsmiljön.
Införandet av en arbetsgivarperiod skulle innebära ett incitament för
arbetsgivaren att vidta såväl arbetsmiljöförbättringar som rehabiliteringsåtgärder.
Tänkbart vore att "VDN-deklarera" de särskilt utsatta
arbetena på en arbetsplats.

Det är också av stor betydelse om försäkringskassornas personal,
bl.a. genom att befrias från hanteringen av de korta sjukfallen vid
arbetsskador, kan arbeta med rehabiliteringsåtgärder. Även företagshälsovårdens
och yrkesinspektionens roll bör förstärkas. T.ex. skulle sjukanmälningar
kunna meddelas företagshälsovården som då snabbt kan
vidta åtgärder för att förebygga ytterligare skadefall.

dels att moment 12 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

12. beträffande företagshälsovården, yrkesinspektionen m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf42 yrkande 1 i
denna del samt med anledning av motionerna 1989/90:Sf41

1989/90:SfU15

yrkandena 5 och 6, 1989/90:Sf43, 1989/9U:Sf44 och 1989/90:Sf45
yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

10. Företagshälsovården, yrkesinspektionen m.m.
(mom. 12)

Margo Ingvardsson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med
"Utskottet anser" och slutar med "riksdagens åtgärd." bort ha följande
lydelse:

Utskottet anser att företagshälsovården bör ges en självständig och
oberoende ställning i förhållande till arbetsgivaren. Det är även viktigt
att en utbyggnad av företagshälsovården kombineras med en ökad
grundforskning inom yrkesmedicinen. Härigenom förbättras möjligheterna
att förebygga och undanröja dåliga arbetsmiljöer. De yrkesmedicinska
klinikerna måste ha tillgång till heltäckande arbetsskaderegister
och statistik inom sina områden. Genom en fristående företagshälsovård
och en utbyggnad av de yrkesmedicinska klinikerna ökas förutsättningarna
för företagshälsovården att mer aktivt medverka vid utredningar
om arbetsskador. Därigenom skulle arbetsskadeutredningarna
både förbättras och påskyndas.

Det anförda bör riksdagen med bifall till motion Sf41 yrkandena 5
och 6 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 12 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

12. beträffande företagshälsovården, yrkesinspektionen m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf41 yrkandena 5
och 6, med anledning av motion 1989/90:Sf42 yrkande 1 i denna
del samt med avslag på motionerna 1989/90:Sf43, 1989/90:Sf44
och 1989/90:Sf45 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Grundläggande principer för
arbetsskadeförsäkringen

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Hans Dau (alla m) anför:

Sedan arbetsskadeförsäkringens ikraftträdande år 1977 har antalet arbetsskadeanmälningar
under ett år ökat med över 33 %. Ökningen av
antalet arbetsskadeärenden kan nästan helt hänföras till besvär i det
muskelo-skelettala systemet. Orsakerna till detta hänger sannolikt samman
med förändringen av bevisreglerna.

Den nu angivna utvecklingen har lett till snabbt stigande utgifter.
Sedan år 1987 är arbetsskadefondens behållning negativ. "Utlåningen"
från staten till arbetsskadefonden beräknas år 1990 bli 7,7 miljarder

1989/90:Sf U15

kronor och, om utvecklingen får fortsätta, konstaterar riksdagens revisorer
att staten år 1995 sammanlagt subventionerat försäkringen med
ca 90 miljarder kronor. Till detta belopp kommer statens bidrag till
försäkringens administration.

I yrkesskadeutredningens betänkande (SOU 1966:54) förordades att
bevisregeln för sambandet mellan arbete och yrkesskada skulle behållas
oförändrad i lagstiftningen. Någon annan mening hävdades inte
heller i proposition 1967:147 med förslag om förändringar i lagen om
yrkesskadeförsäkring. Vid riksdagsbehandlingen av ifrågavarande proposition
anförde dock andra lagutskottet i sitt betänkande 1967:68 att
bevisregeln för arbetsskada skulle vidgas. Samband skulle anses föreligga,
såvida inte skälen mot ett samband var betydligt starkare än skälen
för ett samband. Riksdagen godtog utskottets förslag.

I SOU 1975:84, som föregick nuvarande lagstiftning inom arbetsskadeförsäkringen,
konstaterades att utvecklingen successivt gått mot en
för de skadade mer generös bedömning av kravet på samband mellan
olycksfallet/yrkessjukdomen och den yppade skadan. Utredningen konstaterade
dessutom att tillämpningen i stort fungerat väl och föreslog
därför inga ändringar. Samtidigt framhöll utredningen att det inte var
möjligt att låta nuvarande bevisregel få giltighet för hela filtet av de
sjukdomar som enligt kommitténs förslag skulle komma att föras in
under lagen. För vissa sjukdomar var svårigheterna att fastställa orsaken
särskilt stora. Olika faktorer i såväl arbetet som privatlivet kunde
medverka till sjukdomens uppkomst, och det var ofta inte möjligt att
avgöra vilka faktorer sorn var mest betydelsefulla. Särskilt gällde detta,
enligt utredningen, psykiska och psykosomatiska sjukdomar. Betydande
bedömningssvårigheter ansågs även föreligga beträffande sådana
sjukdomar för vilka grundsjukdomen kunde härledas till degenerativa
förändringar eller vilkas ursprung över huvud taget inte kunde fastställas.
Av denna anledning föreslog utredningen en strängare bevisprövning
för tre grupper av sjukdomar, nämligen reumatologisk sjukdom,
annan sjukdom i ryggrad och leder samt psykisk och psykosomatisk
sjukdom.

Det framstår klart — bl.a. av revisorernas rapport — att arbetsskadeförsäkringen
måste förändras radikalt.

Vi har i reservation 1 framfört den moderata ståndpunkten att en
obligatorisk ansvarighetsförsäkring i försäkringsbolag bör tillskapas. En
utredning om arbetsskadeförsäkringen bör således omgående tillsättas.

När nu arbetsskadeförsäkringen återigen måste förändras, behöver
ett flertal åtgärder vidtas. Det gäller bl.a. rehabiliteringsinsatser, snabbare
handläggning av arbetsskadefell men framför allt förändringar
med inriktning på att bringa kostnadsutvecklingen inom arbetsskadeförsäkringen
under kontroll. I detta syfte bör bevisreglerna och de
synpunkter som två offentliga utredningar — SOU 1966:54 och SOU
1975:84 — framförde ännu en gång övervägas. En hel del talar för att
en viss skärpning av bevisreglerna skulle skapa mindre orättvisor än en
sänkning av ersättningsnivån på det sätt som riksdagens revisorer
övervägde.

!989/90:SfU15

2. Arbetsskadeförsäkringens finansiering m.m.

Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Margit Gennser (m), Hans
Dau (m) och Barbro Sandberg (fp) anför:

Genom införandet av en arbetsgivarperiod varigenom arbetsgivaren tar
över kostnadsansvaret för sjukpenningen under de första 14 dagarna av
en sjukskrivning skulle arbetsgivaren få ett ekonomiskt incitament till
att vidta förbättringar i arbetsmiljön och genomföra rehabiliteringsåtgärder.

Vi har under den allmänna motionstiden väckt förslag om införandet
av en sådan arbetsgivarperiod. Motionerna behandlas i utskottets
betänkande 1989/90:SfU10. Regeringen har emellertid i proposition
1989/90:114 om ekonomisk-politiska åtgärder m.m. aviserat förslag om
införande av en arbetsgivarperiod de första 14 dagarna av en sjukskrivning,
men där arbetsgivarna som kompensation för att de tar över
kostnadsansvaret för sjukpenningen under denna tid endast skall få
nedsättning av sjukförsäkringsavgiften med en procentenhet. Detta
innebär en betydande kostnadsövervältring och i realiteten en skattehöjning
om ca 9 miljarder kronor. Skulle dessutom arbetsgivarna
betala socialavgifter på sjukersättningen kommer kostnadsökningarna
enligt näringslivets beräkningar att uppgå till drygt 16 miljarder kronor.

Vi anser att en sådan utformning av arbetsgivarperioden inte kommer
att medföra samma incitament för arbetsgivaren att vidta arbetsmiljöförbättringar
och rehabiliteringsåtgärder. Vi anser vidare att den
splittrade behandlingen av frågan om införandet av en arbetsgivarperiod
men även av sjuk- och arbetsskadeförsäkringen i sin helhet dels
visar på en oförmåga från regeringens sida att hantera kostnadsökningarna
inom socialförsäkringen, dels fördröjer nödvändiga åtgärder på
området.

3. Preliminära beslut

Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anför:

Redan i dag finns det lagtekniska möjligheter att fatta preliminära
beslut om ersättning vid en arbetsskada. Med hänsyn till vad som från
olika håll anförts om att det är svårt att motivera en arbetsskadad att
genomgå rehabilitering innan han fått besked om att skadan godkänts
som arbetsskada anser vi att försäkringskassorna i betydligt större
utsträckning bör använda sig av möjligheten att fetta preliminära
beslut.

1989/90:SfU15

gotab 96422, Stockholm 1990