Socialutskottets betänkande
1989/90:SoU15

Vård i vissa fall av barn och ungdomar

1989/90

SoU15

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet proposition 1989/90:28 Vård i vissa
Sall av barn och ungdomar och de motioner som väckts med anledning
av propositionen. Dessutom behandlas ett antal motioner om insatser
för barn och ungdomar som väckts under den allmänna motionstiden
1989. Totalt behandlas ett knappt sjuttiotal motionsyrkanden.

Utskottet tillstyrker i betänkandet förslaget till lag med särskilda
bestämmelser om vård av unga och avstyrker ett motionsförslag (vpk)
om avslag på propositionen. Även i övrigt tillstyrker utskottet propositionsförslagen.

Med anledning av tolv motionsyrkanden (s,m,fp,c) om problem och
brister när det gäller vården av ungdomar vid hemmen för särskilt
noggrann tillsyn uttalar utskottet att det anser att situationen är helt
oacceptabel. Ungdomar med ofta svåra sociala problem och behov av
kvalificerad vård under mycket lång tid får i många fall över huvud
taget ingen vård, eller en helt otillfredsställande sådan, konstaterar
utskottet. Dessutom sker inte den nödvändiga reaktionen från samhällets
sida när en ung person begått brott eller hamnat i missbruk,
uttalar utskottet vidare.

Utskottet understryker vikten av att de utredningar som ligger till
grund för ansökningar om vård är så noggranna och allsidiga att valet
av vård blir riktigt. Särskilt viktigt är det, enligt utskottets mening, att
ungdomar med psykiska problem undersöks noggrant så att rätt diagnos
kan ställas och de kan få den vård som de behöver.

För att möta efterfrågan på vård för de svårast störda ungdomarna
krävs inte enbart ett tillräckligt antal platser på hem för vård eller
boende. En betydligt mer differentierad vård än för närvarande måste
kunna erbjudas. Det får vidare enligt utskottet inte förekomma någon
tvekan om fördelningen av ansvaret landsting och kommuner emellan.
Det är helt nödvändigt att en samverkan på riksnivå om denna vård
nu kommer till stånd, framhåller utskottet. För vissa typer av vård bör
övervägas att inrätta hem som har hela riket som upptagningsområde.
När det gäller inskrivning i hem för särskild tillsyn finns det enligt
utskottet skäl att överväga en annan ordning än den nuvarande. Vidare
måste garantier skapas för att den länsövergripande planering som nu

1 Riksdagen 1989/90. 12 sami Nr 15

skall ske verkligen leder till det önskade resultatet. Den inventering
som skulle vara slutförd den 1 juli 1990 bör enligt utskottet bedrivas
med stor skyndsamhet och, om möjligt, slutföras tidigare.

Utskottet anser vidare att statsbidragen i ett avseende borde kunna
utnyttjas bättre som styrinstrument, nämligen när det gäller att stimulera
uppbyggnaden av en mer differentierad vård i hemmen för
särskild tillsyn. Regeringen bör enligt utskottet ta upp nya diskussioner
med kommun- och landstingsförbunden och därefter återkomma till
riksdagen med förslag till förändringar av statsbidragets konstruktion
för åren 1991 och 1992. En justering av statsbidragen, när det gäller
uppbyggnaden av differentierad vård i dessa hem, bör vidare i princip
ske direkt genom beslut av regering och riksdag och inte i form av ett
godkännande av resultatet av förhandlingar mellan stat och kommun,
menar utskottet. Vad utskottet anför om hemmen för särskild tillsyn
föreslås riksdagen ge regeringen till känna.

Utskottet har också övervägt en beteckning för dessa hem och därvid
stannat för uttrycket särskilda ungdomshem. Benämningen bör enligt
utskottet införas i 12 § LVU.

Mot utskottets ställningstagande beträffande ett förändrat huvudmannaskap
för de särskilda ungdomshemmen reserverar sig utskottets
m-ledamöter.

Med anledning av en motion (s) föreslår utskottet att riksdagen ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om en särskild utredning av
frågan om huruvida den anmälnings- och uppgiftsskyldiga kretsen av
myndigheter och yrkesgrupper enligt 71 § socialtjänstlagen bör utvidgas.
Med anledning av en annan motion (s) uttalar utskottet att det i
samband med nämnda utredning kan finnas skäl att ytterligare överväga
hur reglerna om uppgiftsskyldighet i samma paragraf korresponderar
med reglerna om vittnesplikt och det generella frågeförbudet. Även
vad utskottet anfört i samband härmed föreslås riksdagen ge regeringen
till känna.

Övriga motionsyrkanden avstyrks.

Till betänkandet har fogats 15 reservationer och ett särskilt yttrande.

Propositionen

I proposition 1989/90:28 Vård i vissa fall av barn och ungdomar har
regeringen (socialdepartementet) föreslagit riksdagen att anta

dels de av lagrådet helt eller delvis granskade förslagen till

1. lag med särskilda bestämmelser om vård av unga,

2. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),

3. lag om ändring i föräldrabalken,

4. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

dels förslagen till

5. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

6. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd,

7. lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),

8. lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413),

1989/90:SoU 15

2

9. lag om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet
av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av
barn,

10. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare,

11. lag om ändring i delgivningslagen (1970:428),

12. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,

13. lag om ändring i brottsbalken,

14. lag om ändring i datalagen (1973:289),

15. lag om ändring i värnpliktslagen (1941:967),

16. lag om ändring i folkbokföringslagen (1967:198),

17. lag om ändring i skollagen (1985:1100),

18. lag om ändring i utlänningslagen (1989:529).

Lagförslagen fogas till betänkandet som bilaga 1.

Vidare bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad i propositionen
anförts om överflyttande av vårdnaden till familjehemsföräldrar (avsnitt
5).

Motioner

Motioner väckta med anledning av proposition
1989/90:28

1989/90:Sol av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om en sammanställning och värdering av uppgifter
kring barn utsatta för våld och sexuella övergrepp,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en preciserad
lagstiftning om socialnämndernas skyldighet till preventiva åtgärder på
sådant sätt som anges i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förändringar av socialtjänstförordningens 21 §
och 26 §,

4. att riksdagen beslutar ändra socialtjänstlagens 71 § vad gäller
barnhälsovårdens centrala position i det preventiva arbetet på sådant
sätt som anges i motionen.

1989/90:So2 av Göran Ericsson (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om nödvändigheten av en snabb utbyggnad av de så
kallade § 12-hemmen,

2. att riksdagen hos regeringen begär utredning om möjligheten av
ett delat huvudmannaskap för de så kallade § 12-hemmen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om nödvändigheten av förlängda utredningstider för
ärenden enligt LVU.

1989/90:SoU15

3

1989/90:So3 av Hugo Hegeland (m) vari yrkas att riksdagen beslutar
om tillägg i föreslagen lagtext rörande vård i vissa fall av barn och
ungdomar, 4 §, i enlighet med vad som i motionen anförts.

1989/90:So4 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1989/90:28 om vård i
vissa fall av barn och ungdomar,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ny lag för vård av
barn och ungdomar, i enlighet med vad som anförts i motionen.

1989/90:So5 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas

1. att riksdagen avslår förslaget att socialnämnden var tredje månad
skall överväga om flyttningsförbud skall bestå,

2. att riksdagen beslutar om ändring i 71 § i socialtjänstlagen i
enlighet med vad som anförts i motionen samt att erforderlig lagtext
utarbetas i behörigt utskott,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om vittnesplikt,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om barns talerätt.

1989/90:So6 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om familjens betydelse för att förebygga ungdomsproblemen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en god barnomsorg,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skolans roll för att förebygga ungdomsproblemen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sambandet mellan ungdomsbrottslighet och droger,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av en arbetsmarknadspolitik som förhindrar
utslagning av ungdomar,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrat huvudmannaskap
av de s.k. paragraf 12-hemmen i enlighet med vad som i
motionen anförts,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av kontroll av den vård som bedrivs på
alternativa vårdhem,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av speciella insatser för särskilt vårdkrävande
ungdomar,

10. att riksdagen begär att regeringen skall ta initiativ till en översyn
av de utbildningsinsatser som behövs för personal vid vårdhem och för
familjehemsföräldrar,

11. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till en analys av
invandrarungdomars behov och krav i LVU-vården,

1989/90: So U15

4

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av ett större antal behandlingsenheter
inom den ungdomspsykiatriska verksamheten,

13. att riksdagen beslutar, med avslag på proposition 1989/90:28 i
denna del, att begreppet "påtaglig risk" i 2 § och 3 § lag med särskilda
bestämmelser om vård av unga ersätts med begreppet "uppenbar risk",

14. att riksdagen beslutar, med avslag på proposition 1989/90:28 i
denna del, att begreppet "annat socialt nedbrytande beteende" i 3 § lag
med särskilda bestämmelser om vård av unga ersätts med begreppet
"annat socialt nedbrytande levnadssätt",

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av precisering av förutsättningarna för
vård,

16. att riksdagen avsiår proposition 1989/90:28 såvitt avser reglerna
om flyttningsförbud i enlighet med vad som anförts i motionen.

1989/90:So7 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att det inrättas en parlamentarisk
beredning för att följa institutionsvården samt det förebyggande
arbetet inom socialtjänstens område med inriktning på barn och unga,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om socialjourverksamhet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om jourplaceringar inom LVU-vården,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ungdomar som visat sig alltför våldsamma eller
ohanterliga för § 12-hem,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av personalutveckling och fortbildning
bland grupper som arbetar inom socialtjänsten med barn och unga
och inom vård enligt LVU,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
socialtjänstlagen skall omfattas av liknande krav på dokumentation
som LVU,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vårdnadsöverflyttningar vid mycket långa familjehemsplaceringar,

8. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om de ekonomiska
villkoren vid vårdnadsöverflyttningar,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en
barnombudsmannatjänst bör inrättas i enlighet med vad som anförts i
motionen,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts under rubriken socialtjänst — kriminalvård.

1989/90:So8 av Hans Göran Franck och Anita Johansson (båda s) vari
yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen (1) anförts om behovet av anvisningar till socialstyrelsen
med beaktande av socialberedningens utredningsarbete,

1989/90: SoUl 5

5

2. att riksdagen beslutar om förtydliganden beträffande "annat förhållande"
(2) och "jämförbart beteende" (3) i enlighet med vad som
anförts i motionen,

3. att riksdagen beslutar bifalla vad som i motionen föreslagits
beträffande regler som anger syftet med lagen (5), tillfälligt omhändertagande
(7), utförligare föreskrifter för ansökan om vård med stöd av
LVU (8a), liksom barn- och ungdomspsykiatrisk utredning m.m.(8b),
särskild kontaktperson (9), förkortat umgängesförbud i vissa fall för
barn (10) och om kontakter under tvångstiden (11),

4. att riksdagen avslår förslaget om utökad tvångsvård (4) och
skärpning av möjligheterna till att överflytta vårdnaden till familjehemsföräldrar
för små barn (6),

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att stärka barnets och föräldrarnas
ställning juridiskt och socialt (12).

1989/90:So9 av Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
71 § andra stycket i socialtjänstlagen.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1989

1988/89:So209 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
familjens betydelse i det brottsförebyggande arbetet.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:Ju805.

1988/89:So239 av Karin Wegestål och Maj-Inger Klingvall (båda s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en träningsskola efter dansk modell för ungdomar
som gjort sig skyldiga till brott.

1988/89:So251 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tvångsomhändertagande av barn,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tonårsinstitutioner (§ 12-hem),

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts angående det angelägna i att regeringen skyndsamt
tar initiativ till att rådande problem och brister beträffande § 12-hemmen
analyseras och åtgärdas.

1988/89:So258 av Jerry Martinger m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om
statligt huvudmannaskap för s.k. § 12-hem på sätt som anges i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om
vidgade möjligheter till vistelse på låsbar enhet på s.k. § 12-hem på sätt
som anges i motionen,

1989/90:SoU 15

6

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om
särskilda s.k. § 12-hem under kriminalvårdsstyrelsens huvudmannaskap
på sätt som anges i motionen,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om
sociala myndigheters möjligheter att ingripa mot unga som begår brott,
på sätt som anges i motionen.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:Ju810.

1988/89:So259 av Eva Johansson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utvecklade kontakter mellan polis, åklagare och
kommun för åtgärder mot våld och kriminalitet bland unga,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att det fortsatta utredningsarbetet angående ändringar
i LVU inriktas på att alla ungdomar garanteras behandling i de
s.k. § 12-hemmen eller garanteras seriösa vårdalternativ med adekvat
uppföljning.

1988/89:So278 av Jerry Martinger och Margit Gennser (båda m) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till kortare tidsfrister
och stramare villkor för omhändertaganden enligt lagen (1980:621)
med särskilda bestämmelser om vård av unga.

1988/89:So293 av Rosa Östh och Ulla Tillander (båda c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet av särskilda åtgärder för vård av unga,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om statligt huvudmannaskap för den verksamhet
som har ansvaret för vård av unga med särskilt svåra problem.

1988/89:So303 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om
statligt huvudmannaskap för § 12-hem på sätt som anges i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om

vidgade möjligheter till vistelse på låsbar enhet på § 12-hem på sätt

som anges i motionen,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om
särskilda § 12-hem under kriminalvårdsstyrelsens huvudmannaskap på
sätt som anges i motionen,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om

sociala myndigheters möjligheter att ingripa mot unga som begår brott

på sätt som anges i motionen.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:Ju816.

1988/89:So312 av Karin Ahrland och Birgit Friggebo (båda fp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om prövning av studiebesök på kriminalvårdsanstalt
inom ramen för socialtjänsten.

1988/89:So318 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behov av
förändringar i LVU.

1989/90:SoU15

7

1988/89:So327 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär en översyn av krav och tidsfrister för omedelbara
omhändertaganden samt av villkoren för permanenta omhändertaganden,
syftande till skärpta krav i enlighet med vad i motionen anförts.

1988/89:So330 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs
angående åtgärdsplan samt samordnande instanser när det gäller unga
lagöverträdare.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:Ju821.

Utskottet

Bakgrund

Socialtjänstlagen (1980:620) och lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser
om vård av unga (LVU) antogs av riksdagen våren 1980 efter ett
enhälligt tillstyrkande av socialutskottet (SoU 1979/80:44). Hösten 1981
antogs lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM).
De tre lagarna trädde i kraft samtidigt den 1 januari 1982 och ersatte
då de tidigare lagarna om barnavård, nykterhetsvård, socialhjälp, social
centralnämnd m.m. LVM har ersatts med lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall (nya LVM) som trädde i kraft den 1 januari
1989.

Socialtjänstlagen är en ramlag och skiljer sig från de tidigare vårdlagarna,
bl.a. genom att den inte preciserar vilka åtgärder som skall
vidtas i e*t visst fall. Detta skall i stället bedömas med utgångspunkt i
behovet i varje individuellt fall. Den enskildes problem skall ses i
förhållande till hela hans sociala situation. En samlad lösning bör
eftersträvas. Socialtjänsten skall bygga på respekt för människors självbestämmanderätt
och integritet. Vård och behandling skall, så långt det
är möjligt, genomföras i frivilliga former.

När det gäller barn och ungdomar kompletteras socialtjänstlagen av
LVU, som för vissa kvalificerade fall öppnar möjlighet till vård utom
hemmet, även om den unge eller hans föräldrar inte vill ha någon
vård för den unge. Vård enligt LVU beslutas av länsrätten. Utgångspunkten
för regleringen är emellertid att LVU bara skall tillgripas när
behövlig vård inte kan ges den unge i frivillig form.

Socialberedningen (S 1980:07) tillsattes 1980 och överlämnade därefter
ett flertal delbetänkanden. I augusti 1987 överlämnades slutbetänkandet
(SOU 1987:22) Missbrukarna, Socialtjänsten, Tvånget.

Socialberedningen fick genom nya direktiv år 1982 (Dir. 1982:106) i
uppdrag att göra en översyn av LVU. Beredningen skulle följa tillämpningen
av LVU och överväga huruvida lagen i sina olika delar hade
fått en lämplig utformning. I februari 1986 överlämnade beredningen
betänkandet (SOU 1986:20) Barns behov och föräldrars rätt — Socialtjänstens
arbete med utsatta familjer. I betänkandet läggs fram förslag
tili en helt ny lag — lag om tvångsomhändertagande av unga.

1989/90:SoU 15

8

Genom beslut den 6 oktober 1986 förordnade dåvarande chefen för
socialdepartementet Gertrud Sigurdsen den dåvarande justitieombudsmannen
Tor Sverne att som särskild utredare företa en översyn av
LVU med utgångspunkt i socialberedningens förslag. I april 1987
överlämnade den särskilde utredaren betänkandet (Ds S 1987:3) Översyn
av LVU. I betänkandet redovisas en rad överväganden och förslag
som syftar till att genom förtydliganden och preciseringar av LVU —
och i någon mån socialtjänstlagen — öka möjligheterna att med
beaktande av rättssäkerhetens krav ge barn och ungdomar det skydd
som socialtjänstreformen förutsatte. De förändringar som föreslås har
utredaren ansett kunna ske inom ramen för den nuvarande lagstiftningen.

Propositionsförslaget i huvuddrag

I propositionen föreslås att en ny lag ersätter lagen (1980:621) med
särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. I den nya lagen föreslås
preciseringar av grunderna för att bereda barn och ungdomar vård.
Begreppet "fara" som en grundläggande förutsättning för att bereda
vård överges och ersätts med "påtaglig risk för skada". Det nya
begreppet föreslås bli använt både i fråga om brister i den unges
hemmiljö (de s.k. miljöfallen) och vid brister i den unges beteende (de
s.k. beteendefallen). Möjligheterna att ingripa tidigare i beteendefallen
ökar därmed. Beskrivningarna av förutsättningarna för att bereda
någon vård i miljöfallen föreslås bli kompletterade genom att några av
de svåraste problemsituationerna uttryckligen omnämns. När det gäller
att bereda ungdomar vård på grund av deras eget beteende föreslås
förutsättningarna för detta bli jämkade i förtydligande syfte.

Har den unge beretts vård på grund av brister i hemmiljön föreslås
att socialnämnden minst en gång var sjätte månad — i stället för en
gång om året som gäller för närvarande — skall överväga om vården
fortfarande behövs. Detsamma föreslås gälla i fråga om placeringar
som gjorts med föräldrarnas samtycke. I fråga om beteendefallen
behålls nuvarande bestämmelse om formenlig prövning av vården var
sjätte månad.

Det föreslås att socialnämnden minst en gång var tredje månad skall
överväga om ett beslut i fråga om umgänge mellan den unge och en
förälder, eller någon annan som har vårdnaden om honom, fortfarande
behövs.

Bestämmelserna om flyttningsförbud föreslås bli flyttade från socialtjänstlagen
till den nya lagen med vissa ändringar. Länsrätten skall,
efter ansökan av socialnämnden, besluta i fråga om flyttningsförbud
för viss tid eller tills vidare. Förutsättningen för ett förbud skall vara
att det finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling
skadas om han skiljs från det hem där han stadigvarande vårdas och
fostras.

Förslag lämnas om att offentligt biträde skall kunna förordnas i mål
om flyttningsförbud.

1989/90:SoU15

9

Anmälnings- och uppgiftsskyldigheten enligt socialtjänstlagen vid
befarade missförhållanden i den unges hemmiljö föreslås bli utvidgade
till att gälla — förutom myndigheter vars verksamhet berör barn och
ungdom — också alla andra myndigheter inom hälso- och sjukvården
och socialtjänsten. Anmälnings- och uppgiftsskyldigheten gäller också
dem som är anställda vid dessa myndigheter samt vissa angivna yrkesutövare.

I propositionen läggs vidare fram förslag till följdändringar i andra
lagar huvudsakligen med anledning av den nya lagstiftningen om vård
av unga. Ändringarna är av rent lagteknisk karaktär.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1990.

Frågan om avslag på propositionens förslag och
begäran om nytt förslag

I motion 1989/90:So4 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas att riksdagen
avslår regeringens proposition (yrkande I) samt att riksdagen hos regeringen
begär förslag till ny lag om vård av barn och ungdomar
(yrkande 2). Motionärerna anser att socialberedningens förslag utgör
ett lämpligare underlag för en sociallagstiftning än propositionsförslaget.
Motionärerna har också synpunkter på vissa enskilda förslag i
propositionen. Exempelvis bör enligt motionärerna begreppet "omedelbart
omhändertagande" ersättas med uttrycket "tillfälligt omhändertagande".
Vidare borde lagen innehålla en bestämmelse om att utredningen
skall innehålla en avvägning mellan positiva och negativa sidor
i klientens livssituation. Det s.k. "mellanvårdstvånget" har inte någon
praktisk betydelse och borde kunna utgå ur lagen, menar motionärerna.
Frågan om vårdens kvalitet har fått för litet utrymme i propositionen,
påpekar motionärerna vidare och framhåller att staten bör återta
huvudmannaskapet för någon eller några institutioner.

Utskottet gör följande överväganden.

I propositionen anges vissa utgångspunkter för en ändrad lagstiftning
om vård av unga. Det erinras om att de grundläggande behov som
barn har rätt att få tillgodosedda av sina föräldrar och andra vårdnadshavare
finns angivna i 6 kap. 1 § föräldrabalken. Där stadgas att barn
har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. De skall behandlas
med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för
kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.

Om barns grundläggande rättigheter kränks måste samhället kunna
ingripa för att skydda barnet. Förutsättningarna för sådana ingripanden
ges i förslaget till ny LVU.

Det är, enligt utskottets uppfattning, mycket viktigt att socialtjänstens
insatser i form av hjälp och stöd till utsatta familjer sätts in i ett
tidigt skede och att de äger rum i samförstånd med föräldrar och barn.
Om frivilliga insatser visar sig vara otillräckliga eller omöjliga att
genomföra, bör bestämmelser finnas för att trygga samhällets möjligheter
att kunna ge barn och ungdomar den vård och behandling som de
behöver och hindra att de ungas hälsa och utveckling utsätts för skada.

1989/90:SoU15

10

Bestämmelserna måste vidare, som också påpekas i propositionen,
utformas så att kraven på rättssäkerhet iakttas när det gäller såväl den
unge som föräldrarna. Förutsättningarna för tvångsingripanden bör i
lagen vara så preciserade som möjligt och reglerna om överklagande ge
utrymme för att överklaga i princip alla beslut av socialnämnd eller
domstolar som berör de inblandade parterna.

Utskottet anser att propositionsförslaget fyller dessa allmänna krav
och kan läggas till grund för lagstiftning. Utskottet avstyrker därför
motion So4 (vpk) yrkandena 1 och 2.

En parlamentarisk beredning

I motion 1989l90:So7 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) yrkas att riksdagen
hos regeringen begär att det inrättas en parlamentarisk beredning för
att följa institutionsvården samt det förebyggande arbetet inom socialtjänstens
område med inriktning på barn och unga (yrkande 1). Det är
viktigt att vaka över hur tillgången på nödvändiga platser utvecklas
och hur den öppna vården byggs ut, anser motionärerna.

I betänkandet SoU 1979180:24 (s. 2 f.) framhöll utskottet önskvärdheten
av att en så omfattande reform som socialtjänstreformen följdes
upp och gjordes till föremål för systematisk utvärdering. Särskilt
viktigt var att studera hur socialtjänstreformens grundläggande intentioner
förverkligades i den praktiska verksamheten och hur vården
inom socialtjänsten förhöll sig till andra vårdformer, anfördes det. Den
del av den nya lagstiftningen som innehöll bestämmelser om vård utan
samtycke måste vidare enligt utskottet ses mot bakgrund av socialtjänstens
funktionssätt i stort. Utskottet ansåg därför att den i socialtjänstpropositionen
aviserade parlamentariska utredningen borde ges
större bredd än vad som förutskickades i propositionen. Utredningsarbetet
borde göras av en parlamentariskt sammansatt beredning. Utskottet
framhöll vidare att beredningen skulle uppmärksamma vad riksdagen
anförde vid sin slutliga behandling av socialtjänstpropositionen.
Detta gällde bl.a. frågan om utvärdering av LVU. Vad utskottet anförde
om tillsättandet av en parlamentarisk beredning gav riksdagen regeringen
till känna.

Vid behandlingen av socialtjänstpropositionen i betänkandet SoU
1979180:44 (s. 105 f.) anförde utskottet att LVU är ett led i en brett
upplagd reformering av hela socialtjänsten. Omsorgen om barn och
ungdomar är en av socialtjänstens viktigaste uppgifter, uttalades det.
Det fanns därför enligt utskottet anledning att bevaka att denna del av
socialtjänstens verksamhet fungerar på ett ändamålsenligt sätt. Utskottet
uttalade vidare bl.a följande.

Den nya lagstiftningen bör ge ökad trygghet åt barn och ungdomar
som är i behov av skydd och stöd från samhällets sida. Reglerna bör
främst vara utformade med hänsyn till att de skall utgöra ett smidigt
hjälpmedel för att förverkliga dessa intentioner. Man måste därför vara
öppen för möjligheten att LVU:s bestämmelser kan behöva justeras i
takt med vunna erfarenheter.

1989/90:SoU15

11

Utskottet ansåg starka skäl tala för att den av utskottet tidigare förordade
parlamentariska beredningen borde ägna särskild uppmärksamhet
åt de delar av socialtjänstlagstiftningen som är avsedda att utgöra ett
grundläggande skydd för barn och ungdomar i risksituationer, och då
främst LVU. Beredningen borde sålunda undersöka hur de nya reglerna
tillämpades i praktiken och förutsättningslöst överväga om några
initiativ borde tas till ändringar eller tillägg i reglernas utformning.
Beredningen borde i denna del samarbeta med utredningen (Ju
1977:08) om barnets rätt, uttalade utskottet avslutningsvis.

Socialberedningen tillsattes därefter för att verkställa den av riksdagen
begärda utredningen. Beredningen har avlämnat tio betänkanden.

Den 14 januari 1988 beslutade regeringen att socialberedningens
arbete skulle upphöra. Regeringen uppdrog åt socialstyrelsen att genomföra
en utvärdering av socialtjänstlagen m.m. Styrelsen skall bl.a.
utvärdera socialtjänstlagstiftningens praktiska tillämpning beträffande
barn och ungdomar, främst utsatta grupper. Förslag bör bl.a lämnas
om hur en förbättrad samverkan mellan olika samhällsorgan skall
kunna komma till stånd. Uppdraget kommer enligt uppgift att siutredovisas
omkring månadsskiftet februari-mars 1990.

Våren 1989 behandlade utskottet motioner (m och fp) om en
utvärdering av socialtjänstlagen. Utskottet ansåg i betänkandet
I98SI89:SoUI2 (s. 5) att resultatet av socialstyrelsens utvärdering borde
avvaktas och avstyrkte motionerna. Riksdagen följde utskottet.

Utskottet gör nu följande bedömning.

Utskottet anser att frågan om en uppföljning och utvärdering av
lagstiftningen om socialtjänstens ansvar för barn och ungdomar i första
hand bör vara en uppgift för socialstyrelsen. Detta gäller även i fråga
om den nu föreslagna lagstiftningen.

Socialtjänstlagstiftningens praktiska tillämpning beträffande barn
och ungdomar utvärderas för närvarande av socialstyrelsen. En slutredovisning
kommer enligt uppgift att ske vid månadsskiftet februarimars
1990.

Utskottet finner för närvarande inte skäl att förorda att en parlamentarisk
beredning tillsätts med uppdrag att följa socialtjänstens
arbete med barn och unga. Utskottet avstyrker således motion So7 (fp)
yrkande 1.

Förhållandet mellan socialtjänstlagen och LVU m.m.

1 motion 1989l90:So8 av Hans Göran Franck och Anita Johansson (båda
s) yrkas att riksdagen beslutar bifalla motionärernas förslag till regler
som anger syftet med lagen (yrkande 3 delvis). Motionärerna hänvisar
till socialberedningens betänkande vari det föreslås en bestämmelse
som anger syftet med ett tvångsomhändertagande. Beredningens förslag
bör genomförs, anser motionärerna.

Socialberedningens betänkande (SOU 1986:20) Barns behov och föräldrars
rätt innehåller förslag om att regler, som klargör tvångslagens syfte
och vårdens allmänna inriktning, skall införas. Det föreslås att lagen

1989/90:SoU15

12

kompletteras med inledande bestämmelser som tydligare markerar den
frivilliga vårdens företräde enligt socialtjänstlagen. Lagen bör vidare
ange att omhändertagandet syftar till att tillgodose den unges behov av
vård. Den unges behov av trygga relationer och goda uppväxtvillkor i
övrigt bör också lyftas fram. Vården skall enligt förslaget inriktas på att
den unge skall återförenas med sina föräldrar så snart detta är möjligt
med hänsyn till den unges behov och föräldrarnas förutsättningar.
Även i de fell en återförening ter sig som en mycket avlägsen möjlighet,
skall samarbetet med föräldrarna och kontakten mellan dem och
barnet finnas med i planeringen av vården, anför socialberedningen.

I propositionen föreslås att LVU kompletteras med en inledande
bestämmelse som klargör förhållandet mellan denna lag och socialtjänstlagen
(1 §). Av bestämmelsen bör enligt föredraganden, socialminister
Hulterström, framgå att LVU är en kompletterande lag som
närmare reglerar förutsättningarna och formerna för att avvika från
den grundläggande frivillighetsprincipen i socialtjänstlagen (prop. s.
60). Bestämmelsen klargör att insatserna inom socialtjänsten för barn
och ungdomar i första hand skall ges i frivilliga former med stöd av
socialtjänstlagen (s. 106).

Utskottet gör följande bedömning.

Enligt 12 § socialtjänstlagen skall socialnämnden verka för att barn
och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden. Vidare
sägs bl.a. att socialnämnden i nära samarbete med hemmen skall sörja
för att barn och ungdom, som riskerar att utvecklas ogynnsamt, får det
skydd och stöd som de behöver och — om det är motiverat med
hänsyn till den unges bästa — vård och fostran utanför det egna
hemmet. Genom den nu föreslagna 1 § i nya LVU markeras att
socialtjänstens insatser för barn och ungdomar i första hand skall ges i
frivilliga former med stöd av socialtjänstlagen. Ändamålet med den nu
föreslagna lagen — liksom med den gällande LVU — är att, som ett
komplement till socialtjänstlagen, utgöra ett skydd för barn och ungdomar
i särskilt utsatta situationer. Bestämmelser som syftar till att
ytterligare klargöra målsättningen med den föreslagna lagen behövs
inte enligt utskottet.

En bestämmelse som särskilt anger att socialnämnden har ett ansvar
för att tillgodose den unges behov av umgänge med sina föräldrar
föreslås också och behandlas i ett senare avsnitt. Socialnämnden blir
vidare, enligt den föreslagna lagen, skyldig att förbereda den unges
återförening med sina föräldrar.

Utskottet avstyrker med det anförda motion So8 (s) yrkande 3
delvis.

Kriterier för beredande av vård

Enligt 1 § andra stycket 1 i nu gällande LVU skall vård — under vissa
förutsättningar som anges i paragrafens första stycke — beredas den
unge om brister i omsorgen om honom eller något annat förhållande i
hemmet medför fara för hans hälsa eller utveckling. I paragrafens

1989/90:SoU15

13

första stycke anges som förutsättningar att den unge är under 18 år och
att det kan antas att behövlig vård inte kan ges med samtycke av den
unges vårdnadshavare och av honom själv om han fyllt 15 år.

Enligt 1 § andra stycket 2 skall vård, om förutsättningarna enligt
första stycket är uppfyllda, också beredas den unge om han utsätter sin
hälsa eller utveckling för allvarlig fara genom missbruk av beroendeframkallande
medel, brottslig verksamhet eller något annat därmed
jämförbart beteende.

Enligt tredje stycket samma paragraf får vård i beteendefallen även
beredas den som har fyllt 18 men inte 20 år, om vård inom socialtjänsten,
med hänsyn till den unges behov och personliga förhållanden
i övrigt, är lämpligare än annan vård.

Precisering av förutsättningarna för beredande av vård

1 motion I988I89:So251 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas ett tillkännagivande
om vad som anförts beträffande tvångsomhändertagande av
barn (yrkande 5 delvis). Motionärerna anför bl.a. att nuvarande LVU
var avsedd att bli en skyddslag som skulle vara användbar i förebyggande
syfte. I stället tycks enligt motionärerna utsatta barns situation ha
försämrats genom att många socialnämnder inte längre vågar låta
länsrätten pröva ett omhändertagande innan skada uppstått eller misshandel
kan bevisas. Detta kan ha sin grund i att lagen är svårtolkad
och behöver preciseras eller att barnavårdsärenden får otillräckliga
resurser på grund av anhopning av andra typer av ärenden. Propositionen
om ändring av LVU bör innehålla preciserade formuleringar, som
klart markerar allvaret i utsatta barns situation. Bl.a. måste den stora
sårbarheten hos spädbarn och mycket små barn — jämfört med större
barn och vuxna — konkretiseras, framhåller motionärerna.

Det anförs i propositionen (s. 59 ff.) att barns grundläggande behov
måste vara styrande vid en lagstiftning som är avsedd att skydda barn
och ungdomar. I de fall man kan tala om en konflikt mellan barnets
behov och föräldrarnas, måste barnets behov ges företräde. Enligt
föredragandens uppfattning kan en lag med målsättningen att utgöra
ett skydd för barn och ungdomar aldrig få bygga på förutsättningen att
den unge skall ha varit utsatt för en redan konstaterad skada, för att
lagen skall vara tillämplig.

I den allmänna debatten som följde efter socialtjänstreformens ikraftträdande
år 1982 framfördes åsikten att begreppet "fara" var
alltför vagt och abstrakt när det gäller att beskriva förutsättningarna för
tvångsomhändertagande av barn och ungdomar, sägs det i propositionen.
Farebegreppet ansågs ge ett alltför stort utrymme åt subjektiva
antaganden och godtyckliga tolkningar (prop. s. 61).

1 propositionen föreslås att preciseringar görs av lagstiftningens
grunder för vård. Begreppet "fara" som en grundläggande förutsättning
för att bereda vård överges och ersätts med "påtaglig risk för
skada". Det nya begreppet används både i fråga om brister i den unges

1989/90:SoU15

14

hemmiljö (de s.k. miljöfallen som föreslås bli reglerade i 2 §) och vid
brister i den unges beteende (de s.k. beteendefallen som återfinns i 3
§)■

Föredraganden anser att det är ett viktigt rättssäkerhetsintresse att
göra lagtexten så tydlig och preciserad som möjligt, när det gäller att
beskriva under vilka förutsättningar ett tvångsomhändertagande av ett
barn skall få ske. Enligt propositionsförslaget skall lagens beskrivning
av förutsättningarna för att bereda någon vård på grund av missförhållanden
i hemmet kompletteras genom att några av de svåraste problemsituationerna
uttryckligen omnämns. Förutom brister i omsorgen
eller något annat förhållande i hemmet, nämns "misshandel" och
"otillbörligt utnyttjande" (2 §). Av skäl som nämns i propositionen
behövs det en betydande observans från socialnämndens sida, särskilt
när det gäller de små barnens situation (prop. s. 58 och 63 f.).

Lagens beskrivning av förutsättningarna för att bereda någon vård på
grund av eget beteende jämkas i förtydligande syfte. Förutom missbruk
av beroendeframkallande medel och brottslig verksamhet nämns "något
annat socialt nedbrytande beteende", vilket ersätter uttrycket "något
annat därmed jämförbart beteende" (3 §).

Utskottet gör följande bedömning.

Den föreslagna lagen skall vara en skyddslag för barn och ungdomar. I
propositionen sägs därför att en sådan lag inte får bygga på förutsättningen
att den unge skall ha varit utsatt för en redan konstaterad
skada, för att lagen skall vara tillämplig.

I propositionen föreslås förändringar i förhållande till den gamla
lagen för att precisera grunderna för tvångsingripanden. Utskottet
anser att syftet med motionen får anses i huvudsak tillgodosett genom
de föreslagna förändringarna. Utskottet vill samtidigt framhålla hur
utomordentligt viktigt det är att erforderliga resurser avsätts för socialtjänstens
arbete med barn och ungdomar. Utskottet avstyrker motion
So25l (fp) yrkande 5 delvis.

Begreppet "påtaglig risk"

I motion 1989/90:So6 av Karin Israelsson m.fl. (c) yrkas att riksdagen,
med avslag på propositionen i denna del, beslutar att begreppet "påtaglig
risk" i 2 och 3 §§ LVU ersätts med begreppet "uppenbar risk"
(yrkande 13). Motionärerna anser inte att den ändring av rekvisiten för
omhändertagande som föreslås i propositionen är tillfredsställande.
Begreppet "uppenbar risk" är att föredra, menar motionärerna, som
inte anser att införande av detta begrepp skulle vara att anse som en
skärpning av kravet för att ett omhändertagande skall få ske. Begreppet
anger i stället att det är fråga om en skyddslag.

I propositionen föreslås som nämnts att preciseringar görs av lagstiftningens
grunder för vård. Begreppet "fara" som en grundläggande
förutsättning för att bereda vård överges och ersätts med "påtaglig risk
för skada". Det nya begreppet används både i fråga om brister i den
unges hemmiljö och vid brister i den unges beteende.

1989/90: SoU 15

15

Föredraganden påpekar att en så allvarlig åtgärd som tvångsomhändertagande
av unga inte bör få vidtas utan tungt vägande skäl. För ett
ingripande med stöd av lagen måste därför, enligt föredragandens
mening, krävas att det inte är fråga om en obetydlig, oklar eller
avlägsen risk för den unge utan om en klar och konkret risk för skada
på den unges hälsa eller utveckling. Det behövs någon form av
precisering av risknivån, anförs det.

Den särskilde utredaren föreslog att begreppet "fara" skulle bytas ut
mot "uppenbar risk" för att beskriva att en påtaglig och tydligt
märkbar risk för skada måste föreligga. Utredaren avsåg därmed inte
att skärpa förutsättningarna för ett tvångsomhändertagande utan endast
att precisera vad som i praktiken gäller redan i dag. Flera remissinstanser
tillstyrkte att "fora" byts ut mot "uppenbar risk". Några instanser
ansåg att det senare begreppet kunde tolkas som en skärpning av
förutsättningarna för ett omhändertagande.

Begreppet "uppenbar risk" i LVM används i en betydligt snävare
bemärkelse än vad som är avsett i LVU, anför föredraganden, och
uppger vidare att han delar farhågorna att uttrycket skulle kunna
uppfattas som att lagstiftaren vill skärpa kraven i fråga om tvångsomhändertaganden
av unga. F-nligt föredragandens uppfattning är uttrycket
"påtaglig risk för skada" väl avvägt för att ange den nivå som bör
föreligga för att ett tvångsomhändertagande av ett barn skall fa ske
(prop. s. 61 f.).

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet delar föredragandens uppfattning att det nuvarande farebegreppet
bör ersättas med begreppet "påtaglig risk". Härigenom anges
på ett tydligare sätt förutsättningarna för att bereda vård med stöd av
lagen. I beteendefallen innebär ändringen, som tidigare påpekats, en
viss utvidgning av möjligheterna att ingripa. Avsikten är inte att skärpa
kraven för tvångsomhändertaganden av unga. Utskottet anser sålunda,
i likhet med vad som anförs i propositionen, att uttrycket "påtaglig
risk" bör användas för att beskriva den grundläggande förutsättningen
för vård enligt 2 och 3 §§. Utskottet tillstyrker propositionsförslaget i
denna del och avstyrker motion So6 (c) yrkande 13.

Begreppet "något annat förhållande i hemmet"

I motion 1989l90:So8 av Hans Göran Franck och Anita Johansson (båda
s) yrkas att riksdagen beslutar om förtydliganden beträffande "annat
förhållande" (yrkande 2 delvis). Motionärerna anser att uttrycket "annat
förhållande" lockar till utvidgningar. Tillämpningen av uttrycket
bör vara restriktiv, anförs det.

Med uttrycket "något annat förhållande i hemmet" i 2 § avses bl.a. fall
då missförhållanden i hemmet inte i första hand beror på vårdnadshavaren
själv utan på t.ex. en sambo till denne, uttalas det i propositionen.
Det kan vidare vara fråga om förhållanden där en förälder inte
alls knyter an till sitt barn eller där föräldern lever i en sjuklig
symbios med barnet. Med "hemmet" menas både föräldrahemmet och

1989/90:SoU15

16

något annat hem där den unge stadigvarande vistas. Föredraganden
anser att lagtextens hänvisning till "något annat förhållande i hemmet"
bör finnas kvar för att täcka alla de situationer i hemmet som kan
medföra att det finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller
utveckling skadas (prop. s. 65 och 108).

Utskottet gör följande bedömning.

Som tidigare framhållits är avsikten med de i propositionen föreslagna
förändringarna av förutsättningarna för vård enligt LVU att precisera
förutsättningarna ytterligare och när det gäller beteendefallen dessutom
att något utvidga möjligheterna att ingripa med tvång. Utskottet delar
föredragandens uppfattning att uttrycket "något annat förhållande i
hemmet" bör föras över till den nya lagen för att täcka alla de
situationer i hemmet som kan medföra att det finns en påtaglig risk
för att den unges hälsa eller utveckling skadas. Något behov av
ytterligare förtydliganden, utöver vad som anges i propositionen, föreligger
inte enligt utskottet. Motion So8 (s) yrkande 2 delvis avstyrks
sålunda.

Begränsning av möjligheterna till tvångsvård

I motion 1989/90:So8 av Hans Göran Franck och Anita Johansson (båda
s) yrkas att riksdagen avslår förslaget om utökad tvångsvård (yrkande 4
delvis). Enligt motionärerna måste man fråga sig om det är den slutna
vården som skall byggas ut. Det är långt ifrån klart att det, genom
långvariga placeringar på institutioner, går att socialt rehabilitera ungdomar
som begår brott eller missbrukar alkohol eller narkotika.
Motionärerna anför att stöd och hjälp som lämnas måste bygga på ett
samarbete med klienten och på respekt för hans självbestämmanderätt
och integritet. Socialtjänsten måste utvecklas utifrån dessa grundprinciper,
och kravet på mera tvång och institutionsbehandling måste upphöra,
menar motionärerna.

Enligt 12 § socialtjänstlagen skall socialnämnden verka för att barn
och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden. Genom
ett tillägg till 12 §, som trädde i kraft den 1 juli 1985, poängterades
socialnämndens ansvar för ungdomar som visat tecken att utvecklas
ogynnsamt (SoU 1984/85:31). I propositionen (prop. 1984/85:171)
framhölls bl.a. att avsaknaden av möjligheter att vidta tvingande åtgärder
med stöd av socialtjänstlagstiftningen i tidiga skeden av missbruk
och kriminalitet inte får innebära att socialtjänsten står passiv och
avvaktar till dess LVU blir tillämplig. Om socialtjänstens befattningshavare
misslyckas med att etablera en kontakt med den unge bör man
ändå följa utvecklingen genom förnyade kontakter och uppsökande
verksamhet. Avsikten med lagändringen var att förtydliga hur socialnämnderna
bör fullgöra det ansvar och de uppgifter som redan åvilar
dem beträffande de aktuella ungdomarna, anfördes det. Samtidigt med
ändringen av 12 § socialtjänstlagen ökades socialnämndernas möjligheter
att ingripa med åtgärder i öppna former för att därigenom förhindra
åtal och överlämnande till kriminalvården.

1989/90:SoU15

17

2 Riksdagen 1989190. 12 sami. Nr 15

Det har hävdats att de nu gällande förutsättningarna för ett tvångsomhändertagande
i beteendefallen inte gör det möjligt att ingripa förrän i
ett relativt sent skede, då problemen blivit så allvarliga att det är svårt
att komma till rätta med dem, anförs det i den nu aktuella propositionen.
Det valda begreppet "påtaglig risk för skada" innebär en utvidgning
av möjligheterna att ingripa i beteendefallen. Syftet med ändringarna
är framför allt att de ingripanden som behövs skall komma till
stånd i ett så pass tidigt skede att det ännu är möjligt att bryta den
destruktiva utvecklingen, som annars kan väntas kräva återkommande
och mer långtgående myndighetsåtgärder, anför föredraganden (prop.
s. 63 och 67). Det är vidare en markering att tonåringar som missbrukar
droger, begår brott eller i övrigt har sociala anpassningssvårigheter
i första hand bör erhålla vård inom socialtjänsten (prop. s. 109).

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet vill stryka under behovet av att stödjande insatser i förebyggande
syfte för socialt utsatta ungdomar ges i ett tidigt skede. Givetvis
skall dessa insatser ske med respekt för individens självbestämmanderätt
och integritet. Detta följer redan av socialtjänstlagen. Om det inte
är möjligt att på frivillighetens väg vidta de åtgärder som bedöms
nödvändiga för att komma till rätta med den unges sociala problem, är
det, enligt utskottets uppfattning, nödvändigt att lagstiftningen ger
samhället möjlighet att ingripa med tvång så tidigt att någon skada
ännu inte har hunnit bli bestående. Den nu föreslagna möjligheten att
kunna ingripa i ett något tidigare skede än enligt gällande lagstiftning
när det gäller beteendefallen är positiv, anser utskottet.

Utskottet ansluter sig sålunda till vad som anförs i propositionen,
när det gäller de grundläggande förutsättningarna för att bereda ungdomar
vård på grund av brister i den unges beteende. Utskottet avstyrker,
med tillstyrkande av propositionsförslaget i denna del, motion So8 (s)
yrkande 4 delvis.

Begreppet "annat socialt nedbrytande beteende"

I motion 1989/90:So6 av Karin Israelsson m.fl. (c) yrkas att riksdagen,
med avslag på propositionen i denna del, beslutar att begreppet "annat
socialt nedbrytande beteende" i 3 § LVU ersätts med begreppet "annat
socialt nedbrytande levnadssätt" (yrkande 14) . I fråga om grunderna
för vård i beteendefallen anser motionärerna att uttrycket "annat
socialt nedbrytande beteende" varken är relevant eller språkligt riktigt.
Begreppet "annat socialt nedbrytande levnadssätt" är mer konkret och
stämmer bättre överens med den helhetssyn man bör ha på vårdbehovet.

1 motion 1989190:So8 av Hans Göran Franck och Anita Johansson
(båda s) yrkas att riksdagen beslutar om förtydliganden beträffande
"jämförbart beteende" (yrkande 2 i resterande del). När det gäller
uttrycket "något annat socialt nedbrytande beteende" finns det enligt
motionärerna skäl att vara kritisk. Om någon — som inte själv super
eller knarkar — umgås med personer som är missbrukare, bör han

1989/90:SoU15

18

inte kunna omhändertas därför att en polis eller socialarbetare tycker
att det finns en påtaglig risk för den unges hälsa eller utveckling,
framhåller motionärerna.

Det finns enligt propositionen anledning att byta ut uttrycket "något
annat därmed jämförbart beteende" mot begreppet "något annat socialt
nedbrytande beteende". Avsikten är att försöka närmare belysa vilka
situationer som kan aktualisera ett tvångsomhändertagande av en ung
människa (prop. s. 67). Med "socialt nedbrytande beteende" i 3 §
menas att den unge beter sig på ett sådant sätt som avviker från
samhällets grundläggande normer, uttalas det i propositionen. Exempel
på detta är att den unge begår något eller några enstaka allvarliga brott
utan att man för den skull kan tala om brottslig verksamhet. Vidare
kan det vara fråga om att den unge vistas annat än tillfälligt i en s.k.
knarkarkvart eller någon annan missbruksmiljö eller att den unge
prostituerar sig eller uppträder på sexklubb. Det bör dock framhållas
att beteendet även skall innebära en påtaglig risk för den unges hälsa
eller utveckling (s. 109). Utredaren hade föreslagit att uttrycket "beteende"
byttes ut mot "levnadssätt". Som skäl för ändringen anförde
utredaren att levnadssätt framstår som mera konkret än beteende. En
annan anledning är att ordet beteende närmast skulle föra tanken till
att den unge skall bestraffas för vissa handlingar som han utför.
Föredraganden uttalar i detta avseende bl.a. följande (s. 67).

Med "levnadssätt" avses att en person lever på ett visst sätt, dvs. har en
viss livsföring. Detta begrepp torde ha en vidare betydelse än "beteende"
som närmast avser en persons sätt att uppföra sig eller uppträda.

Enligt min uppfattning passar beteende bättre in på de situationer
som begreppet är avsett att täcka, dvs. i första hand de fell då den unge
befinner sig i en olämplig miljö eller prostituerar sig. Jag anser därför
att det nuvarande begreppet bör behållas.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet anser på de skäl som anges i propositionen att uttrycket
"annat socialt nedbrytande beteende" är adekvat och lämpligt. Någon
anledning att byta ut ordet "beteende" mot "levnadssätt" föreligger
inte. Utskottet tillstyrker propositionsförslaget i denna del och avstyrker
motion So6 (c) yrkande 14.

Utskottet anser inte heller att ytterligare förtydliganden behövs när
det gäller uttrycket "något annat socialt nedbrytande beteende". I
propositionen anges närmare vad som skall avses med uttrycket, och
det ges exempel på sådana situationer som kan aktualisera ett omhändertagande.
Det finns dock anledning att, i likhet med föredraganden,
understryka att det beteende som skall utgöra grunden för ett ingripande
även skall innebära en påtaglig risk för den unges hälsa eller
utveckling. Utskottet avstyrker därmed motion So8 (s) yrkande 2 i
resterande del.

1989/90:SoU15

19

Ansökan om vård m.m.

Enligt 2 § andra stycket i nu gällande LVU skall ansökan om vård
innehålla en redogörelse för den unges förhållanden, tidigare vidtagna
åtgärder och den vård som socialnämnden avser att anordna. I den
föreslagna lagen (4 § andra stycket) skall i socialnämndens ansökan
om vård även grunderna för att bereda vård anges. I övrigt är kraven
på ansökans innehåll oförändrade.

I motion 1989/90:So6 av Karin Israelsson m.fl. (c) hemställs om ett
tillkännagivande om behovet av precisering av förutsättningarna för
vård (yrkande 15). Det är positivt att den föreslagna lagen innehåller
bestämmelser om att förutsättningarna för vården skall anges, framhåller
motionärerna. Det är av stor betydelse att ansökan görs så tydlig
som möjligt, och i motiven till lagen bör man precisera vad den skall
innehålla. Motionärerna hänvisar till kraven i 4 § förvaltningsprocesslagen.
I motionen betonas vidare vikten av att socialstyrelsen lämnar
erforderliga råd och anvisningar till socialnämnderna om de krav som
ställs på ansökningshandlingarna.

I motion 1989190:So8 av Hans Göran Franck och Anita Johansson
(båda s) yrkas att riksdagen beslutar bifalla vad som föreslagits beträffande
regler om mer utförliga föreskrifter för ansökan om vård med
stöd av LVU liksom beträffande barn- och ungdomspsykiatrisk utredning
(yrkande 3 delvis). Motionärerna framhåller att utredningarna
tenderar att bli för ensidigt negativa. Motionärerna hänvisar i sammanhanget
till de i socialberedningens förslag betydligt mer detaljerade
föreskrifterna när det gäller ansökan om vård. Till ansökan bör enligt
motionärerna en barn- och ungdomspsykiatrisk, psykologisk eller därmed
jämförlig utredning om den unge bifogas. Det krävs ett expertutlåtande
från en specialist som kan göra tydliga beskrivningar av
relationen barn/föräldrar. Dessa skall ge dels beslutsunderlag, dels
behandlingsunderlag, framhåller motionärerna.

I 4 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) stadgas bl.a. att i ansökningseller
besvärshandling eller därmed jämförlig handling skall anges vad
som yrkas samt de omständigheter som åberopas till stöd härför.
Sökande eller klagande bör vidare, enligt samma lagrum, uppge bevis
som han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis.
Av 2 § samma lag framgår att om det i lag, eller i författning som
beslutats av regeringen, har meddelats bestämmelser som avviker från
förvaltningsprocesslagen, gäller den bestämmelsen.

I propositionen föreslås således att man i ansökan — utöver vad som
nu gäller — skall ange grunderna för att bereda vård, dvs. vilka brister
som föreligger i den unges hemförhållanden eller i den unges beteende
och på vad sätt den unge befaras ta skada av rådande förhållanden. Av
ansökan skall även framgå vilka förhållanden som ger stöd för att
behövlig vård inte kan ges med samtycke av vårdnadshavaren och, när
den unge har fyllt 15 år, av honom själv. Att därutöver i lag ytterligare
precisera vad ansökan skall innehålla anser föredraganden inte nödvändigt
(prop. s. 68). En ansökan skall alltså innehålla en redogörelse

1989/90:SoU 15

20

för den unges nuvarande situation, vilka förutsättningar som åberopas
till stöd för att bereda vård enligt lagen, vilka insatser som socialnämnden
tidigare har vidtagit samt det behov av vård som den unge har,
och hur nämnden har tänkt sig att tillgodose detta behov. Det är
lämpligt att socialnämnden i samband med ansökan om vård ger in en
specificerad vårdplan, anförs det i propositionen. För länsrättens prövning
är det betydelsefullt att det finns en fyllig redovisning om den
unge, inte minst i fråga om vilken vård som nämnden avser att
anordna, framhålls det vidare (s. 109 f.).

Föredraganden anser inte heller att det finns skäl att i lag precisera
vad som skall ingå i en utredning. Riktlinjer bör i stället utformas av
socialstyrelsen i allmännna råd, anförs det (s. 69).

I ett ärende enligt LVXJ får, enligt 32 § i den föreslagna lagen (17 § i
nu gällande lag), socialnämnden besluta om läkarundersökning av den
unge samt utse läkare för undersökningen. Läkarundersökning skall
ske innan nämnden gör ansökan, om undersökningen inte av särskilda
skäl är obehövlig.

Några remissinstanser anser att det av lagen skall framgå att en barnoch
ungdomspsykiatrisk eller psykologisk utredning regelmässigt bör
bifogas socialnämndens ansökan om vård enligt LVU. Aven de som
inte anser att en lagändring är befogad framhåller dock betydelsen av
att sådana utredningar görs. Föredraganden anser att läkarundersökningen
utgör ett viktigt komplement till den sociala utredningen.
Liksom utredningen i stort har den ett dubbelt syfte. Den skall både
utgöra en del av underlaget för bedömningen av om samhället behöver
ingripa till den unges skydd med stöd av LVU och tillföra utredningen
material av betydelse för behandlingsplaneringen, anförs det i propositionen.
I vissa fall kan en barnpsykologisk bedömning med avseende
på utvecklingsmässig mognad, eventuella störningar eller särskilda
behov vara nödvändig som komplement till läkarundersökningen. I
andra fall kan det vara tillräckligt med en psykiatrisk undersökning.
Vilka ärenden som skall remitteras för en sådan undersökning kan
lämpligen avgöras genom konsultationskontakter mellan företrädare
för socialtjänst och barn- och ungdomspsykiatri, anförs det vidare.
Även om det i många fell torde vara aktuellt att låta genomföra en
barn- och ungdomspsykiatrisk undersökning, anser föredraganden inte
att det finns skäl att lagstifta om att sådan undersökning skall vara
obligatorisk. I stället bör det avgöras från fall till fall på vad sätt och av
vem en läkarundersökning skall ske, uttalas det i propositionen (s. 69

f).

Utskottet gör följande överväganden.

I förslaget till 4 § andra stycket anges vad som skall ingå i en ansökan
om vård enligt LVU. I propositionen föreslås att en ansökan om vård,
utöver vad som gäller redan i dag enligt 2 § andra stycket LVU, även
skall innehålla uppgifter om grunderna för att bereda en ung människa
vård. Det uttalas vidare att det är ett rättssäkerhetskrav att alla
fakta redovisas tydligt och att förutsättningarna för vård enligt lagen
preciseras. Innehållet i och utformningen av såväl själva ansökan om

1989/90:SoU15

21

vård som den utredning som skall ligga till grund för ansökan är av
grundläggande betydelse för domstolen när det gäller att bedöma om
behov av tvångsvård föreligger. Utskottet instämmer i dessa uttalanden.

Utskottet anser, i likhet med föredraganden, att en läkarundersökning
av den unge utgör ett värdefullt komplement till den sociala
utredningen, inte minst som behandlingsunderlag. Vilka typer av undersökningar
som bör förekomma — t.ex. barn- och ungdomspsykiatrisk
undersökning, somatisk undersökning eller barnpsykologisk bedömning
— lar dock enligt utskottet bli beroende av omständigheterna
i det enskilda fallet.

Utskottet anser att propositionens förslag i denna del är välgrundat
och bör antas. Utskottet avstyrker således motion So8 (s) yrkande 3
delvis.

Utskottet anser inte att det behövs något sådant tillkännagivande
som yrkas i motion So6 (c) yrkande 15. Motionsyrkandet avstyrks
därför.

I 4 § första stycket i den föreslagna lagen anges att beslut om vård med
stöd av lagen meddelas av länsrätten efter ansökan av socialnämnden.

1 motion 1989/90:So3 av Hugo Hegelund (m) yrkas att riksdagen beslutar
om ett tillägg till 4 § i den föreslagna lagen. Eftersom domstol även
kan besluta om umgängesrätt för barn, bör, i överensstämmelse med
vad som sägs i 21 kap. 1 § föräldrabalken, lagens 4 § ha följande av
motionären angivet innehåll: "Beslut om vård och umgängesrätt med
stöd av denna lag meddelas av länsrätten efter ansökan av socialnämnden".

Befogenheten att civilrättsligt bestämma om umgänget med den förälder
som inte är vårdnadshavare tillkommer enligt 6 kap. 15 § föräldrabalken
allmän domstol, även om den unge är föremål för omedelbart
omhändertagande eller vård med stöd av LVU. Socialnämnden kan
dock, om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården,
lämna föreskrift om hur den umgängesrätt skall utövas som tillkommer
vårdnadshavaren eller som har blivit bestämd genom avtal eller av
domstol.

I föräldrabalken stadgas vidare bl.a. att verkställighet av vad allmän
domstol har bestämt i dom eller beslut om vårdnad, umgänge eller
överlämnande av barn söks hos länsrätten (21 kap. 1 §).

Något sådant tillägg till 4 § första stycket, som yrkas i motionen, bör
enligt utskottet inte införas. Utskottet tillstyrker således propositionsförslaget
i denna del och avstyrker motion So3 (m).

Omedelbara omhändertaganden m.m.

1 motion 1989/90:So8 av Hans Göran Franck och Anita Johansson (båda
s) yrkas att riksdagen beslutar bifalla vad som i motionen föreslagits
beträffande tillfälligt omhändertagande (yrkande 3 delvis). Motionärerna
hänvisar till socialberedningens förslag att socialnämnden skall
kunna gripa in med ett tillfälligt omhändertagande i en akut krissitua -

1989/90:SoU15

22

tion för att, under en kortare tid med olika intensiva insatser, försöka
lösa familjens svårigheter, så att den unge kan återförenas med sina
föräldrar under trygga förhållanden. Det tillfälliga omhändertagandet
skall inte användas för att underlätta utredningen eller genomföra
fortsatta åtgärder. Socialberedningens förslag bör genomföras, anser
motionärerna.

I motion I988l89:So278 av Jerry Xtartinger och Margit Cennser (båda
m) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till kortare tidsfrister
och stramare villkor för omhändertaganden enligt LVU. För att
sådana ingripanden som omhändertaganden av barn skall fa förekomma
borde högt ställda krav på rättssäkerhet uppfyllas, framhåller
motionärerna. Den unge kan vara omhändertagen i upp till två veckor
innan en domstol prövar ärendet, och innan domstolen slutligt avgör
frågan om den unge skall bli föremål för vård kan upp till sex veckor
förflyta. Ytterst är det enligt motionärerna fråga om ett ingripande i
den omhändertagnes intresse, men inte desto mindre torde de allra
flesta barn och föräldrar, som berörs av ett omedelbart omhändertagande,
uppleva detta som en allvarlig kränkning av den personliga
friheten. Det ter sig därför enligt motionärerna egendomligt att kraven
för ingripanden ligger på en klart lägre nivå än vad som gäller
beträffande anhållande och häktning. Motionärerna anser att en rättslig
prövning av omhändertaganden bör ske snabbare än i nuläget. En

socialnämnds beslut bör prövas av länsrätt inom högst fyra dagar för

att åtgärden skall bestå. Vidare bör möjligheterna till omedelbart
omhändertagande göras snävare. Det bör eventuellt stadgas att det skall
föreligga "stor" eller "allvarlig" risk för den unges hälsa och utveckling
för att ett omedelbart omhändertagande skall få ske. Vidare kan
villkoret i samma lagrum om att "vidare åtgärder hindras" ändras till
"vidare åtgärder på avgörande sätt hindras".

I motion I988l89:So327 av Charlotte Cederschiöld (m) yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en översyn av krav och tidsfrister för

omedelbara omhändertaganden samt av villkoren för permanenta omhändertaganden,
syftande till skärpta krav. Motionären uppger att det
finns exempel på att barn flyttas från en dålig miljö till en ännu sämre
sådan. Ett skäl till att kommunerna i vissa fell ådragit sig JO:s kritik
kan vara bristande förståelse för familjebandens betydelse för själslivet.
Ett lagsystem, som möjliggör för myndigheterna att helt bryta kontakten
mellan barn och föräldrar, behöver förstärka inslaget av rättssäkerhet,
anför motionärern. Kraven för omedelbara omhändertaganden bör
enligt motionären skärpas på så sätt att socialnämnden skall ansöka
hos länsrätten om att den unge skall beredas vård inom två veckor,
och denna tidsram skall kunna utvidgas endast i undantagsfall.

I motion 1989/90:So2 av Göran Ericsson (m) yrkas ett tillkännagivande
om nödvändigheten av förlängda utredningstider för ärenden
enligt LVU (yrkande 3). Motionären anför att lagens bestämmelser om
utredningstider ger socialtjänsten en alltför begränsad tid att producera
det material som skall ligga till grund för beslut i länsrätt. Utredningen
blir därför bristfällig och fel beslut kan komma att fettas. Motionären

1989/90: SoU 15

23

anser sammanfattningsvis att utredningens kvalitet är en viktig rättssäkerhetsfråga
och att utredningstiden bör förlängas från en vecka till 10
eller möjligen 12 dagar.

Utskottet har i ett tidigare avsnitt redogjort för ändringsförslagen, när
det gäller att precisera de grundläggande förutsättningarna för att
bereda någon vård med stöd av LVU.

Enligt 6 § i den föreslagna lagen får socialnämnden besluta att den
som är under 20 år omedelbart skall omhändertas, om det är sannolikt
att den unge behöver beredas vård med stöd av lagen och rättens beslut
om vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa
eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan
försvåras eller vidare åtgärder hindras. Beslutet skall underställas länsrätten
inom en vecka från den dag då beslutet fattades. Länsrätten skall
pröva beslutet så snart det kan ske. Om det inte finns synnerliga
hinder skall prövningen ske inom en vecka från den dag då beslutet
och handlingarna kom in till rätten (7 §). I 8 § stadgas bl.a. att om
länsrätten fastställer ett beslut om omedelbart omhändertagande, skall
socialnämnden, inom lyra veckor från den dag omhändertagandet
verkställdes, ansöka hos länsrätten om att den unge skall beredas vård
med stöd av lagen. Bestämmelserna har så till vida inte ändrats i sak.

I 8 § föreslås vidare ett tillägg som ger länsrätten möjlighet att
förlänga ansökningstiden och därmed den tid under vilken ett omedelbart
omhändertagande kan bestå. Det kan enligt föredraganden förekomma
situationer, främst vid sexuella övergrepp och misshandel mot
barn i familjen, där utredningen är så komplicerad och känslig att
längre utredningstid än fyra veckor är påkallad. Den sociala utredning
som skall ligga till grund för en ansökan om vård för barnet är, när
det är fråga om sexuella övergrepp, ofta komplicerad och tidskrävande.
Många gånger behövs, förutom en polisutredning, ett barnpsykiatriskt
utlåtande och en läkarundersökning. Alltför kort utredningstid kan
leda till att en ansökan om vård måste göras innan sådana kompletterande
utredningar slutförts. Ansökan kan därigenom bli otillräckligt
underbyggd, vilket i sin tur kan medföra svårigheter för socialnämnden
att presentera en vårdplan i fråga om barnet och för rätten att fatta
beslut i fråga om vård. I vissa undantagsfall kan även andra situationer,
som t.ex. att den unge avviker efter verkställighet av omhändertagandebeslutet
och håller sig undan, motivera att utredningstiden förlängs.
Det ligger dock i sakens natur att länsrätten bör vara restriktiv, både i
fråga om att medge förlängning och när det gäller förlängningstiden,
framhåller föredraganden (prop. s. 78 och lil).

Utskottet gör följande bedömning.

Det bör, enligt utskottets mening, finnas möjlighet för socialnämnden
att, i en akut krissituation, omedelbart kunna ingripa för att bereda ett
barn eller en ung flicka eller pojke vård utanför det egna hemmet.
Likaså bör det finnas möjlighet att omedelbart omhänderta någon, t.ex.
för att kunna genomföra en läkarundersökning som bedöms nödvändig
för utredningen. Förslaget, när det gäller förutsättningarna för ett

1989/90: SoU 15

24

omedelbart omhändertagande, är välgrundat, anser utskottet. Hur
länge ett sådant omhändertagande behöver bestå varierar självfallet
från fall till fall. Omhändertagandet skall självklart omedelbart upphöra
när det inte längre behövs. Utskottet ställer sig således bakom
propositionens förslag, såvitt avser socialnämndens möjligheter att besluta
om omedelbara omhändertaganden. Det är, enligt utskottets
mening, inte motiverat att ändra förslaget, såsom begärs i motion So8
(s) yrkande 3 delvis. Med tillstyrkande av propositionsförslaget i denna
del avstyrks motionsyrkandet.

Enligt förslaget ges möjlighet för länsrätten att förlänga ansökningstiden
och därmed den tid under vilken ett omedelbart omhändertagande
kan bestå. Det är, enligt utskottets uppfattning, lämpligt att man i vissa
undantagssituationer, när en särskilt komplicerad utredning gör detta
nödvändigt, kan förlänga utredningstiden för att fa till stånd en väl
underbyggd ansökan. Utskottet anser att de föreslagna tidsfristerna vid
ett omedelbart omhändertagande är väl avvägda. Utskottet delar inställningen
i motion So2 yrkande 3 att utredningens kvalitet är en viktig
rättssäkerhetsfråga.

Utskottet avstyrker därmed motionerna So278 (m), So327 (m) och
So2 (m) yrkande 3.

I motion 1988/89:So318 av Lena Öhrsvik (s) delvis hemställs om ett
tillkännagivande om behov av förändringar i LVU såvitt avser handläggningen
i regeringsrätten. Motionären hänvisar till den situationen
att socialnämnden fettat beslut om ett omedelbart omhändertagande,
men att detta beslut inte blir festställt av länsstyrelsen. Motionären
anför att regeringsrätten, i mål om omedelbara omhändertaganden,
inte tar ställning förrän det föreligger en fullständig, eller åtminstone
mycket omfattande, utredning i ärendet. Avsikten med det omedelbara
omhändertagandet blir sålunda åsidosatt.

Enligt 33 § i den föreslagna lagen skall mål och ärenden enligt LVU
handläggas skyndsamt. Bestämmelsen motsvaras av 9 § första stycket i
den nu gällande lagen.

Utskottet gör följande bedömning.

Mål enligt LVU skall handläggas skyndsamt. Utskottet konstaterar att
det måste ta viss tid från det socialnämnden fettat beslut om ett
omedelbart omhändertagande till dess frågan slutligt avgörs i regeringsrätten
om målet överklagas dit. Under tiden har frågan i så fell prövats
i såväl länsrätt som kammarrätt. Utskottet förutsätter att domstolarnas
avgöranden i dessa mål sker utan onödigt dröjsmål. Att genom särskilda
bestämmelser för dessa ärenden ytterligare försöka förkorta denna
tid anser utskottet omotiverat. Mot bakgrund av vad utskottet nu
anfört avstyrks motion So318 (s) delvis.

1989/90:SoU15

25

Särskilda ungdomshem m.m.

Enligt 22 § socialtjänstlagen skall socialnämnden sörja för att den som
behöver vårdas eller bo i ett annat hem än det egna tas emot i ett
familjehem eller i ett hem för vård eller boende. Socialnämnden
ansvarar för att den som genom nämndens försorg tagits emot i ett
annat hem än det egna får god vård. Enligt 23 § skall behovet av hem
för vård eller boende inom varje landstingskommun tillgodoses av
landstingskommunen och kommunerna i området. Landstingskommunerna
och kommunerna är enligt samma lagrum skyldiga att gemensamt
upprätta en plan över behovet av sådana hem och fördelningen
av ansvaret för deras inrättande och drift. Planen skall redovisas för
länsstyrelsen. Den skall bygga på en kartläggning av behov av vård och
behandling inom socialtjänsten och på en planering av resurser för att
tillgodose dessa behov (7 § socialtjänstförordningen).

Enligt 11 § i den föreslagna lagen bestämmer socialnämnden hur
vården av den unge skall ordnas och var han skall vistas under
vårdtiden. Nämnden får medge att den unge vistas i sitt eget hem, om
detta kan antas vara bäst ägnat att främja vården av honom. Vården
skall dock alltid inledas utanför den unges eget hem. Bestämmelsen
motsvarar 11 § i nuvarande LVU. 1 17 § socialtjänstförordningen anges
att inskrivning i hem för vård eller boende sker efter ansökan. Huvudregeln
är att föreståndaren för hemmet beslutar om inskrivning. Huvudmannen
kan dock besluta om en annan ordning för inskrivningen
(18 §). I 21 § anges bl.a. att utskrivning från ett hem för vård eller
boende skall ske när det behov som har föranlett inskrivning i hemmet
inte längre föreligger. Om en klient vårdas med stöd av LVU får
han, enligt 23 § samma förordning, inte skrivas ut från ett hem för
vård eller boende med mindre socialnämnden har begärt eller medgett
det.

Vissa av de unga som omhändertas för vård med stöd av LVU
behöver särskilt kvalificerad vård och behandling. I 12 § LVU anges
att för vård av unga som, på någon grund som anges i 3 § i den
föreslagna lagen (missbruk, brottslig verksamhet eller annat socialt
nedbrytande beteende), behöver stå under särskilt noggrann tillsyn,
skall det finnas hem som är anpassade för sådan tillsyn (s.k. § 12-hem).
Socialstyrelsen beslutar, enligt regeringens bemyndigande, om vilka
hem som skall anses som hem för sådan särskild tillsyn. Enligt 15 § i
den föreslagna lagen får den intagne underkastas vissa begränsningar i
rörelsefriheten. I 26 § socialtjänstförordningen stadgas att den unge
under vissa förutsättningar får tas in på en enhet som är låsbar eller på
annat sätt inrättad för särskilt noggrann tillsyn. Vård på sådan låsbar
enhet får pågå högst två månader i följd. Undantagsvis kan vården vid
låsbar enhet pågå under längre tid, om den unge samtidigt bereds
tillfälle till vistelse i öppnare former eller utanför hemmet.

1 motion 1988/89:So239 av Karin Wegestål och Maj-Inger Klingvall
(båda s) hemställs om ett tillkännagivande om en träningsskola efter
dansk modell för ungdomar som gjort sig skyldiga till brott. Motionärerna
redogör för en behandlingsmetod som kan tillämpas i fråga om

1989/90:SoU15

26

ungdomar som i tidig ålder gjort sig skyldiga till ett stort antal grova
brott. Motionärerna anser att man i Sverige bör starta ett försök med
en sådan träningsskola.

I motion 1988/89:So251 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs om
tillkännagivanden om vad i motionen anförts dels beträffande tonårsinstitutioner
(§ 12-hem) (yrkande 6), dels om det angelägna i att regeringen
skyndsamt tar initiativ till att rådande problem och brister
beträffande § 12-hemmen analyseras och åtgärdas (yrkande 7). Motionärerna
påpekar att myndigheterna har misslyckats i sina ansträngningar
att återföra en grupp hårt belastade ungdomar till ordnade förhållanden.
Socialvården bör utöka sitt ansvarstagande för ungdomar som
hamnat i missbruk, prostitution och kriminalitet. Tonårsinstitutioner
och familjehem måste få resurser och vårdprogram som möjliggör en
effektiv gränssättning och återuppfostran. För de ungdomar som uppträtt
så pass störande att de inte kan vårdas på ett § 12-hem, bör det
finnas hem med utökade vårdresurser, såsom kvalificerad personalkompetens.
Man bör överväga ett större upptagningsområde för §
12-hemmen, anser motionärerna.

I motion 1988/89:So258 av Jerry Martinger m.fl. (m) yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag till lagstiftning om dels statligt huvudmannaskap
för § 12-hem (yrkande 1), dels vidgade möjligheter till
vistelse på låsbar enhet på § 12-hem (yrkande 2) och dels särskilda §
12-hem under kriminalvårdsstyrelsens huvudmannaskap (yrkande
3). (Motiveringen återfinns i motion 1988/89:Ju810.) I motion
!988/89:So303 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) finns likalydande yrkanden
(yrkandena 1—3). (Motiveringen återfinns i motion 1988/89:Ju816.)
Motionärerna anför bl.a. att ungdomar i åldern 15—20 år svarar för
nära 25 % av samtliga brott. Inom polisen räknar man med att det
bara i Stockholms city finns ett 30-tal pojkar i åldern 14—16 år som
lever på stölder. Motionärerna hänvisar bl.a. till brister som påvisas i
en JO-undersökning 1987 av § 12-hemmen och anför att bristerna
måste åtgärdas. Det är enligt motionärerna förhållandevis få personer
som är i behov av den kvalificerade vård som hemmen är avsedda att
ge. Det är därför lämpligt att koncentrera resurserna och ha ett
centralt intagningsförfarande. Huvudmannaskapet för hemmen bör
därför enligt motionärerna överföras till staten. Motionärerna anser att
det bör bli möjligt att förlänga den unges vistelse på låsbar enhet till
längre tid än två månader för att garantera att de unga inte avviker,
innan man hunnit motivera dem till en ordnad livsföring. Motionärerna
redovisar vidare ett förslag till särlösning för ungdomar över 15 år
som dömts av domstol för brott. Dessa ungdomar bör omhändertas på
särskilda ungdomsvårdsskolor under kriminalvårdsstyrelsen. Denna
form av huvudmannaskap är logiskt, eftersom det är en av domstol
utdömd påföljd för brott, anser motionärerna. Resultatet blir att de
mest belastade ungdomarna omhändertas och således förhindras att
begå ytterligare brott. Dessutom kommer hemmen att fa en avskräckande
effekt på unga personer som överväger att begå brott, menar
motionärerna.

1989/90:SoU15

27

I motion 1988/89:So259 av Eva Johansson m.fl. (s) hemställs om ett
tillkännagivande om att det fortsatta utredningsarbetet angående ändringar
i LVU inriktas på att alla ungdomar garanteras behandling i §
12-hemmen eller garanteras seriösa vårdalternativ med adekvat uppföljning
(yrkande 2). Motionärerna ifrågasätter möjligheterna att ungdomar
vägras intagning på § 12-hemmen därför att de anses som
"störiga" och i stället skrivs ut för vård i hemmet. Sådan vård kräver,
enligt motionärernas mening, att det finns seriösa vårdalternativ. Som
exempel nämner motionärerna upprättande av vårdkontrakt med stabila
vuxenkontakter och kontinuerlig uppföljning.

I motion 1988/89:So293 av Rosa Östh och Ulla Tillander (båda
c) yrkas tillkännagivanden dels om behovet av särskilda åtgärder för
vård av unga (yrkande 1), dels om statligt huvudmannaskap för den
verksamhet som har ansvaret för vård av unga med särskilt svåra
problem (yrkande 2). Motionärerna framhåller att man på flera vårdhem
inte vill ta emot de ungdomar som har de allra svåraste problemen.
Man anser sig inte kunna vårda utagerande kriminella ungdomar
tillsammans med dem som har mindre uttalade problem. Aven familjehemmen
har svårt att ta ansvaret för de kriminellt mest belastade
ungdomarna. Motionärerna framhåller vidare att det inte finns någon
reell möjlighet att hjälpa alla ungdomar enligt den s.k. närhetsprincipen.
Det behövs en vårdform där det finns resurser och kompetens att,
under en begränsad tid, ta om hand ungdomar med särskilt svåra
problem. Detta kan, enligt motionärernas mening, inte lösas enbart
genom en förändring av statsbidraget. För att alla ungdomar som har
behov av högt kvalificerad vård skall kunna fa tillgång till sådan krävs
ett statligt huvudmannaskap, anförs det.

I motion 1989/90:Sol av Sten Svensson m.fl. (m) hemställs om ett
tillkännagivande om förändringar av socialtjänstförordningens 21 och
26 §§ (yrkande 3). Motionärerna hänvisar till JO:s undersökning av §
12-hemmen. De påpekar att det inte skall få förekomma att någon som
är intagen på ett sådant hem "straffar ut sig", dvs. får lämna hemmet
därför att han eller hon uppträtt på ett sådant sätt att vård inte kan ges
vid hemmet. Motionärerna anser vidare att det skall vara möjligt att
placera en intagen på en låsbar enhet, så länge det anses nödvändigt.
Samtidigt fåi rättssäkerheten inte sättas ur spel, påpekas det.

I motion I989I90:So2 av Göran Ericsson (m) yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om
nödvändigheten av en snabb utbyggnad av § 12-hemmen (yrkande
1) samt att riksdagen hos regeringen begär utredning om möjligheten
att ha ett delat huvudmannaskap för dessa hem (yrkande 2). Motionären
anser att bristen på vårdplatser vid § 12-hemmen inger oro.
Motionären känner också oro bl.a. för den påtagliga regionala obalans
som råder när det gäller hemmen. Om lösningen är ändrat eller delat
huvudmannaskap eller särskilda statsbidrag måste dock enligt motionären
ankomma på regeringen att lösa i samverkan med de båda kommunförbunden,
heter det i motionen.

I motion 1989I90:So6 av Karin Israelsson m.fl. (c) yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag om ändrat huvudmannaskap för §

1989/90:SoU15

28

12-hemmen (yrkande 6) samt att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om behovet av speciella
insatser för särskilt vårdkrävande ungdomar (yrkande 9). Motionärerna
anser att frågan om hur samhället på bästa sätt skall ta hand om den
lilla, vårdkrävande skaran asociala ungdomar alltjämt framstår som
oklar. Erfarenheten visar att det behövs en vårdform som motsvarar de
tidigare ungdomsvårdsskolorna, där det finns kompetens att under en
begränsad tid ta hand om ungdomar med särskilt svåra problem. Det
krävs ett statligt huvudmannaskap för § 12-hemmen för att alla ungdomar
som har behov av högt kvalificerad vård skall kunna få tillgång
till sådan, framhåller motionärerna. Motionärerna påpekar att man på
flera vårdhem inte vill ta emot de ungdomar som har de allra svåraste
problemen.

I motion I989/90:So7 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) yrkas tillkännagivanden
dels om jourplaceringar inom LVU-vården (yrkande 3) , dels
om ungdomar som visat sig alltför våldsamma eller ohanterliga för §
12-hem (yrkande 4). Platsbristen måste enligt motionärerna hävas genom
kraftfulla insatser från samhällets sida. Om plats inte kan beredas
omedelbart, måste det finnas möjlighet till någon form av jourplacering.
Ungdomar som omhändertagits för vård får inte lämnas utan
tillsyn och insatser i avvaktan på planerad placering, anförs det i
motionen. En liten grupp ungdomar har visat sig vara alltför våldsamma
för att kunna vistas på § 12-hem. För detta speciella klientel krävs
det samverkan, och staten bör ta initiativ till en lösning av problemet,
framhåller motionärerna.

Den 1 januari 1983 övergick huvudmannaskapet för de institutioner
som avses i 12 § LVU från staten till landstingskommuner och
primärkommuner. Hemmen för särskild tillsyn ersatte de förutvarande
statliga ungdomsvårdsskolorna.

I socialtjänstpropositionen 1979180:1 markerades bl.a. behovet av
kvalificerad personal och speciella lokalmässiga resurser vid hemmen.
Det framhölls att institutionsvården bör ingå som ett led i ett längre
vårdprogram (s. 342 f.).

Även socialutskottet (SoU 1979/80:44, s. 79 f.) framhöll vikten av att
institutionsvården ses som en del av ett större behandlingsprogram.
Utskottet erinrade om vad det vid flera tidigare tillfällen anfört i fråga
om nödvändiga resurser för vård vid ungdomsvårdsskolor. Utskottet
hade bl.a. framhållit att utvecklingen måste följas med uppmärksamhet,
så att inte vården försämras allvarligt i kvalitativt avseende.

Justitieombudsmannen, JO, har i beslut den 31 mars 1987 redovisat en
undersökning om hemmen för särskild tillsyn (JO:s ämbetsberättelse
1987/88 s. 144 f.). I beslutet anfördes bl.a. följande.

Utgångspunkten för mina överväganden har varit den i förarbetena till
socialtjänstlagen klart uttalade målsättningen att hemmen för särskild
tillsyn skall finnas kvar som en särskilt kvalificerad resurs inom
socialtjänsten för de mest utsatta gruppernas behov.

De regler om resursansvar och planeringsansvar som socialtjänstlagen
innehåller har emellertid visat sig på sikt kunna äventyra en sådan

1989/90:SoU15

29

målsättning. Det finns påtagliga risker för att de i lagstiftningen anvisade
områdena för en resursplanering är för små. Det framstår inte
längre som lika försvarbart att med landstingsområdet som bas hålla
den kostnadskrävande resurs som hemmen utgör för att tillgodose
behoven hos de relativt sett fa ungdomar som det är fråga om här.
Kraven på ett effektivt resursutnyttjande driver fram en breddning av
verksamheten så att resurserna kan tas i anspråk för allt fler. Hemmens
särskilda kompetens att möta de mest utsattas behov kan gå
förlorad. Den minskade kostnadstäckning som huvudmannen numera
får och det ökade kostnadsansvar som har lagts på kommunerna
medverkar till denna förändring.

Samtidigt som verksamheten vid hemmen för särskild tillsyn står
inför förändringar, som på sikt kan leda till en knapphet på resurser,
läggs den målsättningen fast att socialtjänsten skall ta ett ökande ansvar
för de unga lagöverträdarna. En förutsättning för sådana av statsmakterna
uttalade förväntningar sägs vara att socialtjänsten bibehålls vid
sitt ansvar för att genom särskilt anpassade, väl kvalificerade insatser
kunna möta behoven hos dessa unga. Det råder obalans mellan å ena
sidan den målsättning som har uttalats i fråga om de unga lagöverträdarna
och å andra sidan de förändringar som nu sker inom socialtjänsten.

Utvecklingen aktualiserar behovet av en breddning av basen för den
verksamhet som hemmen för särskild tillsyn skall bedriva. Det kan
ifrågasättas om inte landet bör indelas i större regioner för att på så
sätt nå ett tillräckligt underlag för att dessa särskilt kvalificerade
insatser skall kunna bibehållas som en resurs inom socialtjänsten.
Behovet av ett centralt intagningsförfarande bör uppmärksammas.
Samtidigt bör förnyade överväganden göras beträffande samhällets ekonomiska
ansvar för denna begränsade grupp.

Utvecklingen befinner sig enligt min mening nu i ett skede där det
framstår som i hög grad angeläget att regeringen i samråd med huvudmännen
för hemmen, personalen vid dessa hem och med förtroendemän
och tjänstemän hos socialnämnderna till överläggning tar upp de
frågor som har berörts här. Särskild uppmärksamhet bör ägnas den
grupp unga som befinner sig i gränsskiktet mellan socialtjänsten och
psykiatrin.

Min undersökning har således kommit att gälla den väsentliga
frågan om samhällets vilja och beredskap att möta behoven hos de
unga, som behöver särskilt kvalificerade insatser från samhällets sida.
Det kan enligt min mening inte accepteras att regelsystemet på sätt nu
sker leder utvecklingen bort från den grupp unga som systemet är satt
att skydda.

Som ett led i vården på hemmet får den unge tas in på en låsbar
enhet. En sådan enhet är genom sin personaltäthet och den lokalmässiga
utformningen särskilt inrättad så att den unge skall kunna stå
under särskilt noggrann tillsyn. Vård på sådan låsbar enhet får pågå
högst två månader.

Av behandlingsskäl får vid flera hem den unge stanna kvar på en
sådan låsbar enhet under hela vårdtiden. Man låter därvid inom den
angivna tidsfristen med stöd av en undantagsregel vården övergå i
öppnare former.

Det finns skäl som talar både för och emot en sådan ordning. Jag
redovisar mina överväganden i den delen och finner slutligen att detta
är en fråga som bör tas upp vid de överläggningar som enligt vad förut
har sagts bör äga rum.

1989/90: SoU 15

30

En central fråga gäller på vilket sätt den kunskap som personalen
vid hemmet får om den unge bäst skall kunna tas tillvara sedan
behandlingen vid hemmet avslutats. Enligt de regler som gällde tidigare
hade hemmet ett ansvar för den unge såväl under den tid som den
unge vistades i som utom skolan. Några regler som på så sätt skapar
garantier lör en effektiv eftervård finns inte längre. Detta har lett till
att hemmet i många fall efter utskrivning helt förlorar kontakten med
den unge. De stora värden som ligger i den kunskap som har nåtts om
den unge och i de relationer som har uppkommit går helt förlorade.
Vid många hem söker man i dag finna lösningar som möjliggör en
fortsatt kontakt med den unge. Bl.a. förekommer s.k. eftervårdskontrakt.
En förutsättning för sådana kontrakt är att socialnämnden är
villig att medverka. Många kommuner avhåller sig av kostnadsskäl
från att i en sådan ordning finna en form för eftervården.

Det framstår som i hög grad angeläget att de kunskaper och erfarenheter
som personalen vid hemmen får bättre tas till vara än vad nu är
fallet. Jag har därför ansett det särskilt angeläget att den frågan tas upp
vid de överläggningar som bör komma till stånd.

Hemmen för särskild tillsyn skall tillgodose kvalificerade behandlingsbehov
hos svårt störda ungdomar. De erfarenheter personalen når
kan bättre tas tillvara i en nära samverkan mellan hemmen.

Den undersökning som gjorts ger anledning till antagande att hemmen
i dag står isolerade från varandra. Från många håll framhålls att
erfarenhetsutbyte, utbildning och vägledning starkt begränsats med den
risk för standardsänkning och ojämn vårdkvalitet detta kan leda till.
Särskilt framhålls att personalutbildningen eftersätts.

Det är nödvändigt att socialstyrelsen inom ramen för sin tillsynsfunktion
medverkar till en bättre kontakt mellan hemmen och att
styrelsen verkar för att personalen ges den utbildning och fortbildning
som är nödvändig för att hemmen skall kunna tillgodose behoven hos
de mest utsatta ungdomarna.

Efter överenskommelser mellan statens förhandlingsnämnd och de
båda kommunförbunden har riksdagen i olika omgångar (1981, 1985
och 1989) godkänt konstruktionen av statsbidragen för missbrukarvården
och ungdomsvården. Det nuvarande bidragssystemet gäller fr.o.m.
den 1 januari 1990.

I proposition 1989/90:25 med förslag om tilläggsbudget l till statsbudgeten
för budgetåret 1989/90 hemställde regeringen bl.a. att riksdagen
skulle godkänna en ny bidragskonstruktion. I propositionen uppges att
antalet platser vid § 12-hem har minskat under åren 1983—1987.
Minskningen torde ha fortsatt under år 1989. Aven om det totala
antalet våldsbenägna och kriminella ungdomar inte torde ha ökat i
någon större omfattning, verkar det som om problembilden har förändrats
och förvärrats. Många av § 12-hemmen har i dag uppenbara
problem, anför föredraganden.

I dag finns ca 140 platser på de slutna avdelningarna, vilket enligt
föredraganden inte är tillräckligt. Hemmen tvingas ofta avvisa sökande
på grund av platsbrist. Vidare avvisas ett inte obetydligt antal ungdomar
med hänvisning till att de inte passar i de vårdprogram hemmen
erbjuder. Ett visst antal ungdomar har också skrivits ut från § 12-hemmen
på grund av sitt beteende på hemmen. Föredraganden konstaterar
att ett antal ungdomar inte får erforderlig vård vilket enligt hans
mening är oacceptabelt.

1989/90:SoU15

31

Föredraganden anser det vidare angeläget att en betydligt mer differentierad
vårdstruktur utvecklas för att kunna möta de ibland mycket
speciella vårdbehov vissa ungdomar har. Detta ställer emellertid krav
på ett ökat samarbete och en ökad regional samverkan så att specialiserade
resurser utnyttjas på ett effektivt sätt. Det statsbidragssystem som
föreslås tar särskilt hänsyn till bl.a. de mest utslagna ungdomarna,
framhåller föredraganden. Statsbidraget för platser på § 12-hemmens
slutna avdelningar föreslås höjt från 250 000 kr. till 400 000 kr. per
plats. För att huvudmännen skall kunna erhålla platsbidrag skall
platserna vara godkända av socialstyrelsen för vård enligt 12 § LVU.
Det är angeläget att en noggrann bedömning av platsbehov samt
vårdkvalitet på nya institutioner sker, framhålls det i propositionen.
Dessa frågor bör beredas av en beredningsgrupp inom socialstyrelsen i
vilken företrädare för Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet
ingår. Vidare föreslås ett särskilt bidrag om 30 milj. kr. till
utveckling av missbrukarvården. Föredraganden anser att det är ytterst
angeläget att utvecklingen av institutionsvården fortsätter. Socialstyrelsen
fettar beslut om utvecklingsbidraget. Frågor om bidrag bör beredas
av den beredningsgrupp inom socialstyrelsen i vilken företrädare för
Landstingsförbundet och Kommunförbundet ingår. De föreslagna förändringarna
skall vara vårdpolitiskt förankrade, anförs det (s. 17 ff.).

I propositionen (s. 19 f. och 24) påpekas att vissa vårdresurser är
speciella till sin karaktär och att man inom ett planeringsområde ofta
inte har tillräckligt underlag för sådana insatser. Det kan exempelvis
gälla kvalificerade insatser för de mest utsatta ungdomarna. För att
detta behov skall kunna tillgodoses bör enligt propositionen en länsövergripande
planering av resurserna ske. Landstingsförbundet och
Kommunförbundet skall — tillsammans med socialstyrelsen — ta
initiativ till att en sådan planering snarast påbörjas. Inriktningen på
detta arbete skall vara dels att alla som är i behov av vård skall kunna
få adekvata vårdinsatser, dels att erforderliga omstruktureringar genomförs
i syfte att åstadkomma en effektivisering och ett bättre utnyttjande
av tillgängliga vårdresurser. Från dessa utgångspunkter skall i ett
första skede genomföras en rikstäckande inventering av behov och
möjliga lösningar med belysning av ekonomiska konsekvenser. Denna
förutsätts vara genomförd den 1 juli 1990. Det nya statsbidraget trädde
i kraft den 1 januari 1990 och skall gälla under tre år.

Propositionen har behandlats av socialutskottet i december 1989
(1989/90:SoU14). Med anledning av en motion (c) om förstärkta resurser
till § 12-hemmen uttalade utskottet att det delade motionärernas
uppfattning att resurserna måste förstärkas och antalet vårdplatser öka
(s. 12). Det i propositionen föreslagna statsbidragssystemet, som har ett
uttalat syfte att skapa bättre förutsättningar för mer kvalificerade
insatser för de mest belastade ungdomarna, tillgodosåg enligt utskottet
dessa krav. Motionen avstyrktes. Riksdagen följde utskottet.

I den nu aktuella propositionen uppges att § 12-hemsvårdens andel av
institutionsvården har minskat från 31 % år 1983 till 22 % år 1987.
Platsantalet på § 12-hemmen uppgår för närvarande till drygt 500.

1989/90:SoU15

32

Enligt uppgift från socialstyrelsen avvisades drygt 500 ansökningar om
intagning av ungdomar i sådana hem under år 1988. Det rörde sig om
ca 100—150 ungdomar. Som skäl för avvisningarna angavs att det
förelåg brist på platser och/eller personal, att ungdomarna inte tillhörde
upptagningsområdet samt, i vissa fell, att de ansågs för svårbehandlade.
Ett fyrtiotal ungdomar skrevs ut till annan vård, eftersom institutionerna
inte ansåg sig klara av att ta hand om dem inom institutionsvårdens
ram (prop. s. 47 ff.). Det poängteras att en ung människa, som
vårdas på en institution med stöd av LVU, inte får skrivas ut till vård i
det egna hemmet, därför att personalen på institutionen i fråga anser
att den inte klarar av honom eller henne. Om så skulle vara fallet
måste, enligt föredraganden, andra lösningar sökas. Den grundläggande
principen är att unga lagöverträdare skall beredas vård inom socialtjänsten.
Om detta råder enighet, såväl inom socialtjänsten som inom
rättsväsendet.

Den vård som i dag kan erbjudas de mest utsatta ungdomarna är
otillräcklig i flera avseenden, både vad gäller antalet platser och
vårdens kvalitet, framhålls det. Det gäller exempelvis vården av tonårsflickor,
ungdomar med invandrarbakgrund och ungdomar med tidiga
störningar, heter det vidare. Enligt föredragandens mening finns det ett
klart behov av ökad differentiering och regional samordning för att
tillgodose de mest utsatta ungdomarnas vårdbehov. Föredraganden
hänvisar i sammanhanget till förslaget om nya statsbidrag till missbrukarvården
och ungdomsvården (s. 55 och 57).

Hösten 1988 behandlade utskottet i betänkandet 1988l89:Soill en motion
(m) om bl.a. statligt huvudmannaskap för § 12-hemmen. Utskottet
uttalade därvid att de unga lagöverträdare som vårdas vid hemmen
kräver intensiva behandlingsinsatser av kvalificerad personal. Ungdomarna
uppvisar ofta en komplicerad problembild med avancerad
brottslighet, missbruk, relationsstörningar och andra psykiska problem,
framhöll utskottet. Vidare uttalade utskottet följande (s. 21).

De uppgifter som redovisats om resursbrist vid hemmen och otillräcklig
eftervård är alarmerande och ger anledning till överväganden på
skilda fält som rör hemmen. De överväganden som krävs gäller utformning
av statsbidrag, hemmens upptagningsområden, kontinuitet i
vården och eftervård, personalutbildning m.fl. frågor. Det bör exempelvis
övervägas om inte större upptagningsområden än landstingsområdet
kan skapas genom samverkansavtal omfattande två eller flera län.

Utskottet, som bl.a. hänvisade till den pågående översynen av statsbidraget,
utvärderingen av socialtjänstlagen och översynen av LVU, ansåg
inte att riksdagen då hade anledning att ompröva huvudmannaskapet.
Motionen avstyrktes.

Utskottet gör nu följande bedömning.

Utskottet har redan tidigare framhållit vikten av att de sociala myndigheterna
arbetar förebyggande och att insatser för utsatta barn och
ungdomar sätts in i ett tidigt skede. Utskottet har vidare ställt sig

1989/90:SoU15

33

3 Riksdagen 1989190. 12 sami. Nr 15

bakom propositionens förslag om möjlighet att ingripa tidigare än för
närvarande med tvång när det gäller ungdomar som, på grund av sitt
eget beteende, riskerar hälsa och utveckling.

I det närmaste 150 ungdomar kunde under år 1988 inte beredas
plats i § 12-hem. Socialnämnderna ansökte vid totalt ca 500 tillfällen
förgäves om plats för dessa ungdomar. Inget tyder på att situationen
därefter, på ett mera påtagligt sätt, har förbättrats. Snarare finns
uppgifter om att fler platser läggs ned än som tillkommer. Utskottet
anser att denna situation är helt oacceptabel. Ungdomar med ofta svåra
sociala problem och behov av kvalificerad vård under mycket lång tid
får alltså, konstaterar utskottet, i många fall över huvud taget ingen
vård, eller en helt otillfredsställande sådan. Dessutom sker inte den
nödvändiga reaktionen från samhällets sida, t.ex. när en ung människa
begått brott eller hamnat i missbruk. Föredraganden anser också i
proposition 1989/90:25 om bl.a. statsbidraget till missbrukarvården och
ungdomsvården att antalet platser på de slutna avdelningarna är otillräckligt
och att hemmen därför har måst avvisa sökande. Vissa ungdomar
avvisas vidare för att de inte passar in i hemmens vårdprogram,
och åter andra skrivs ut från hemmen med anledning av sitt beteende
där.

Socialnämnden måste skaffa sig mycket god kännedom om den unge
och de problem som ligger bakom hans eller hennes beteende för att
adekvat vård skall komma till stånd. När socialnämnden ansöker hos
länsrätten om vård enligt LVU, skall nämnden redogöra för den vård
som nämnden avser att anordna för den unge. Innehållet i utredningen
som ligger till grund för ansökan och vård- och behandlingsplanen
är av den största betydelse. Utskottet vill understryka vikten av att
utredningarna är så noggranna och allsidiga att valet av vård blir
riktigt. I många fall torde en barn- och ungdomspsykiatrisk eller
barnpsykologisk undersökning vara nödvändig som komplement till
den sociala utredningen. Det kan finnas djupgående problem bakom
en ung människas destruktiva beteende. I likhet med vad som anförs i
propositionen anser utskottet att det vid valet av vård inte är tillräckligt
att enbart utgå från den unges beteende. Det är nödvändigt att
beakta också de bakomliggande förhållandena.

Särskilt viktigt är det, enligt utskottets mening, att ungdomar med
psykiska problem undersöks noggrant så att rätt diagnos kan ställas
och de kan fa den vård som de behöver. Utskottet återkommer senare
till frågan om barn- och ungdomspsykiatrins ansvar när det gäller
dessa ungdomar.

För att möta efterfrågan på vård för de svårast störda ungdomarna
krävs inte enbart ett tillräckligt antal platser på hem för vård eller
boende. En betydligt mer differentierad vård än för närvarande måste
kunna erbjudas. Mycket kvalificerade, ibland helt individualiserade,
insatser torde behövas. Kommunerna måste kunna genomföra placeringar
även i akuta situationer. Ytterligare underlag för den utveckling
av vården som behövs torde föreligga när socialstyrelsen inom kort
redovisat sitt uppdrag att följa upp och utvärdera socialtjänstens verksamhet
bland barn och ungdom, främst utsatta grupper.

1989/90:SoU 15

34

Landstingen och kommunerna har tillsammans ansvaret för att god
vård i tillräcklig omfattning finns tillgänglig. Med god vård avses bl.a.
att vården skall tillgodose behoven hos de ungdomar som nu är
aktuella. Det får enligt utskottet inte föreligga någon tvekan om
fördelningen av ansvaret landsting och kommuner emellan. T.ex. måste
förhindras att landstingen inte bygger ut vården, eftersom de saknar
garantier från de berörda kommunerna om ersättning för de vårdplatser
som skulle behöva ordnas. I proposition 1989/90:25 anges att
Landstingsförbundet och Kommunförbundet tillsammans med socialstyrelsen
skall ta initiativ till att en länsövergripande planering av
resurserna kommer till stånd. Enligt vad utskottet har erfarit har en
sådan planering redan påbörjats. För vissa typer av vård bör, enligt
utskottets uppfattning, övervägas att inrätta hem som har hela riket
som upptagningsområde. Det är helt nödvändigt att en samverkan på
riksnivå om denna vård nu kommer till stånd. Personalen vid dessa
hem bör ha en hög kompetens och stor erfarenhet av vård av t.ex.
våldsamma, utagerande ungdomar med mycket skiftande problem.
Hemmen bör ha resurser och kapacitet för en mycket individuellt
anpassad vård. De bör också kunna ta emot akuta placeringar under
kort tid. I sammanhanget bör också övervägas vilka möjligheter som
bör finnas att vårda utagerande ungdomar på låsbara enheter.

Enligt socialtjänstförordningen är det i första hand föreståndaren för
ett hem för vård eller boende som beslutar om inskrivning. När det
gäller inskrivning i hem för särskild tillsyn — och framför allt i de
hem som kan komma att ha hela riket som upptagningsområde —
finns det enligt utskottet skäl att överväga en annan ordning. Det torde
behövas ett system för inskrivning, som omfattar hela landet. Inskrivningsreglerna
bör därför enligt utskottet bli föremål för översyn.

Garantier måste skapas för att den länsövergripande planering som
nu skall ske verkligen leder till det önskade resultatet. Socialstyrelsens
ansvar för planeringen bör, enligt utskottets mening, förstärkas. När
ungdomar inte kan beredas vård, samtidigt som platsantalet minskar,
visar detta att riksperspektivet i planeringen saknas. Den inventering
som enligt planerna skulle vara slutförd den 1 juli 1990 bör bedrivas
med stor skyndsamhet och om möjligt slutföras tidigare.

Problemen är till övervägande delar kända. Det gäller främst att
förbättra diagnostiken, få ett riksperspektiv i planeringen, åstadkomma
fler och mer differentierade vårdplatser, etablera en bättre praktisk
samverkan mellan skola, polis och socialtjänst samt att utvärdera
åtgärderna.

Riksdagen har i december 1989 godkänt en ny konstruktion av
statsbidragen för missbrukarvården och ungdomsvården. Det nya bidragssystemet
gäller åren 1990 — 1992. Målsättningen med det nya
statsbidragssystemet är bl.a. att särskild hänsyn skall tas till de ungdomar
som är i störst behov av kvalificerade stödinsatser. Således har
bidraget för platser på § 12-hemmens slutna avdelningar samt utvecklingsbidraget
— vilket socialstyrelsen skall besluta om — höjts väsentligt.
Utvecklingsbidrag skall bl.a. kunna ges för att täcka utvecklings-.

1989/90:SoU 15

35

etablerings- eller initialkostnader, om en huvudman vidtar strukturförändringar
med sådana konsekvenser att en ny enhet för vård enligt 12
§ LVU etableras.

Förbättringar av statsbidragssystemet har således redan gjorts. Utskottet
anser det angeläget att den önskvärda utveckling och förändring
i kommuner och landsting som det nya statsbidraget syftar till nu
kommer till stånd. Utskottet anser dock att statsbidragen i ett avseende
borde kunna utnyttjas bättre som styrinstrument, nämligen när det
gäller att stimulera uppbyggnaden av en mer differentierad vård i §
12-hem. Statsbidragssystemet bör ge garantier för att vården i detta
avseende verkligen utvecklas i enlighet med de mål som ställs upp.
Regeringen bör därför ta upp nya diskussioner med kommun- och
landstingsförbunden och därefter återkomma till riksdagen med förslag
till förändringar av statsbidragets konstruktion för åren 1991 och 1992.

Det är enligt utskottet viktigt att staten på det sociala området via
statsbidragen har möjlighet att styra verksamheten i kommuner och
landsting så att viktiga av riksdagen uppställda mål kan förverkligas.
Regering och riksdag måste i viktiga riksfrågor självständigt kunna
besluta om både statsbidragens form och storlek. De utfrågningar som
utskottet haft om LVU har visat på brister och att dessa inte främst
gäller lagstiftningen utan tillämpningen av denna. Statsbidragen bör
därför utformas så att regering och riksdag får verkliga styrmöjligheter
i viktiga frågor som när det gäller vården för utsatta barn och ungdomar.
En justering av statsbidragen — när det gäller uppbyggnaden av
differentierad vård i § 12-hem — bör vidare i princip ske direkt
genom beslut av regering och riksdag och inte i form av ett godkännande
av resultatet av förhandlingar mellan stat och kommun.

För att åstadkomma fortsatt utveckling och effektivisering av vården
är det, enligt utskottets mening, vidare nödvändigt att verksamheterna
kontinuerligt utvärderas. I synnerhet gäller detta den vård och behandling
som ges vid de hem för vård eller boende som avses i 12 § LVU.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna med anledning av propositionen samt motionerna So239 (s),
So251 (fp) yrkandena 6 och 7, So258 (m) yrkande 2, So259 (s)
yrkande 2, So293 (c) yrkande 1, So303 (m) yrkande 2, Sol (m)
yrkande 3, So2 (m) yrkande 1, So6 (c) yrkande 9 och So7 (fp)
yrkandena 3 och 4.

Mot bakgrund av vad utskottet nu anfört om redan vidtagna förändringar
av statsbidragssystemet och de övriga förändringar som enligt
utskottet bör komma till stånd, finns det för närvarande inte anledning
att ompröva huvudmannaskapet för de hem som avses i 12 § LVU.
Motionerna So258 (m) yrkandena 1 och 3, So293 (c) yrkande 2, So303
(m) yrkandena 1 och 3, So2 (m) yrkande 2 och So6 (c) yrkande 6
avstyrks således.

Utskottet har också övervägt om de s.k. § 12-hemmen, dvs. hem för
särskilt noggrann tillsyn enligt 12 § i såväl gällande LVU som förslaget
till ny lag, bör ges en beteckning som tydligt men ändå kortfattat anger

1989/90:SoU15

36

vilken typ av hem för vård eller boende som avses. Utskottet har
därvid stannat för uttrycket "särskilda ungdomshem". Benämningen
bör införas i 12 § LVU.

I motion 1989190:So6 av Karin Israelsson m.fl. (c) hemställs om ett
tillkännagivande om vikten av ett större antal behandlingsenheter
inom den ungdomspsykiatriska verksamheten (yrkande 12). Många av
de ungdomar som är föremål för omhändertagande har psykiska
störningar vilket ställer stora krav på personalens kompetens, framhåller
motionärerna. Det är enligt motionärerna viktigt att antalet behandlingsenheter
för dessa ungdomar ökas.

I propositionen anförs bl.a. följande (s. 57).

Den utveckling som noteras såväl inom barn- och ungdomspsykiatri
som inom framför allt § 12-hemsvården när det gäller ökningen av
antalet barn och ungdomar med tidiga personlighetsstörningar är djupt
oroande. — — — Det avgörande är att de enskilda individer det gäller
uppenbarligen inte får den hjälp de behöver. Det beror enligt min
bedömning både på kunskapsbrist och på organisatoriska brister. Det
finns t.ex. stor risk för att dessa ungdomar hamnar mellan olika
verksamheters ansvarsområden.

Det påpekas att socialtjänsten har det yttersta ansvaret för att barn och
ungdomar som far illa får den hjälp de behöver. Om denna hjälp skall
ges inom ramen för socialtjänstens egna behandlingsresurser eller
inom barn- och ungdomspsykiatrin måste avgöras från fall till fall.
Vidare anförs följande.

När det gäller ungdomar med tidiga personlighetsstörningar måste
behandlingen utformas individuellt, oavsett vilka yttre uttryck störningen
tar sig. Detta ställer stora krav på flexibilitet hos de verksamheter
som möter dessa ungdomar. En rad personer och myndigheter
måste samverka kring den enskilde. Samtidigt är behovet av personkontinuitet
större för denna grupp ungdomar än för andra.

Den vård som i dag kan erbjudas de mest utsatta ungdomarna är
otillräcklig i flera avseenden, både vad gäller antalet platser och
vårdens kvalitet. Det gäller exempelvis vården av tonårsflickor, ungdomar
med invandrarbakgrund och ungdomar med tidiga störningar.
Enligt min mening finns det ett klart behov av ökad differentiering
och regional samordning för att tillgodose de mest utsatta ungdomarnas
vårdbehov. Jag återkommer till dessa frågor i ett senare sammanhang
i samband med förslag om nya statsbidrag till missbrukarvården
och ungdomsvården.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet har tidigare framhållit vikten av att socialnämndens utredningar,
som ligger till grund för ansökan om vård enligt LVU och
planeringen av vården i det individuella fallet, är allsidiga och noggranna.
Detta gäller i särskilt hög grad ungdomar som lider av psykiska
störningar. Om inte rätt diagnos ställs, finns risk att dessa ungdomar
inte får den vård och behandling som de behöver. Stora krav
måste i dessa fall ställas på landstingens barn- och ungdomspsykiatriska
verksamhet. Det är enligt utskottet av största vikt att ungdomspsykia -

1989/90:SoU15

37

trins ansvar för dessa ungdomar klargörs bättre. Denna fråga bör, i
lämpligt sammanhang, övervägas närmare. Med det anförda avstyrker
utskottet motion So6 (c) yrkande 12.

Invandrarungdomarnas behov

I motion 1989/90:So6 av Karin Israelsson m.fl. (c) yrkas att riksdagen
begär att regeringen tar initiativ till en analys av invandrarungdomars
behov och krav i LVU-vården (yrkande 11). En stor del av de unga
som bereds vård med stöd av LVU är ungdomar med invandrarbakgrund,
framhåller motionärerna. Detta ställer särskilda krav på vårdens
utformning när det gäller språk, kultur och religion. Det är enligt
motionärerna angeläget att utreda vilka förebyggande åtgärder som
behövs för att tillgodose dessa ungdomars speciella behov, bl.a. med
tanke på val av familjehem.

Socialstyrelsen har på regeringens uppdrag utrett flyktingbarnens behov
av stöd och hjälp från socialtjänsten och hälso- och sjukvården. 1
sin rapport Socialstyrelsen redovisar 1988:22 framhåller styrelsen att
flyktingbarn i allmänhet bör betraktas som en utsatt grupp i behov av
stöd och hjälp från såväl socialtjänst som hälso- och sjukvård. Med
tanke på den bakgrund många flyktingbarn har anser socialstyrelsen
att det är synnerligen viktigt att socialnämnderna tar ett aktivt ansvar
för flyktingbarnen genom att erbjuda föräldrarna en kartläggning av
varje barns individuella erfarenheter och behov för att på grundval av
denna kunna planera för det enskilda barnet och uppmärksamma de
barn som är i behov av särskilt stöd.

Föredraganden uppger i propositionen att han delar socialstyrelsens
uppfattning i denna fråga. Stora ansträngningar bör göras för att inom
ordinarie verksamheter öka kompetensen att arbeta med invandraroch
flyktingfamiljer. För budgetåret 1989/90 har 2 milj. kr. anslagits
för att utveckla arbetet med flyktingbarn och flyktingungdomar. Det
finns situationer då även barn i invandrar- och flyktingfamiljer måste
skiljas från sina föräldrar, påpekas det. När det gäller dessa barn blir
ett omhändertagande för vård särskilt känsligt. Har familjen sitt ursprung
i en främmande kultur ställs särskilda krav, såväl när det gäller
att bedöma om förutsättningarna för ett omhändertagande är uppfyllda
som i fråga om valet av placeringsform, tillsynen, kontakten mellan
barnet och föräldrarna och andra närstående under vårdtiden samt
återföreningen, anförs det (prop. s. 54).

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet är helt ense med motionärerna om att invandrarungdomarnas
speciella problem många gånger ställer särskilda krav på utformningen
av vården enligt LVU. Det är i dessa fall särskilt angeläget att
vården, för att kunna bli verkningsfull, är väl anpassad efter den unges
behov och de särskilda omständigheter som kan föreligga.

Det är också mycket väsentligt att invandrarfamiljerna får information
om socialtjänstlagen och LVU. Utskottet vill i likhet med före -

1989/90:SoU 15

38

draganden understryka att det ankommer på varje myndighet att
tillhandahålla behövlig information till olika invandrargrupper rörande
de frågor som hör till myndighetens verksamhetsområde.

Utskottet, som anser att motionärernas önskemål genom det anförda
i huvudsak får anses tillgodosedda, avstyrker motion So6 (c) yrkande
11.

Alternativa vårdformer

I motion 1989190:So6 av Karin Israelsson m.fl. (c) hemställs om ett
tillkännagivande om behovet av kontroll av den vård som bedrivs på
alternativa vårdhem (yrkande 8). Motionärerna anför att privata vårdhem
växer upp utan större kontroll av vilken vård som erbjuds. Det är
positivt att alternativa vårdformer kan prövas, men kvaliteten måste
garanteras genom kontrollåtgärder, framhåller motionärerna.

I 69 § socialtjänstlagen anges att en enskild person eller sammanslutning,
som vill inrätta ett hem för vård eller boende, skall söka tillstånd
hos länsstyrelsen. Ett sådant hem står under löpande tillsyn av socialnämnden
i den kommun där hemmet är beläget. Därutöver har
länsstyrelsen enligt 68 § samma allmänna tillsyn som för de hem för
vård eller boende som har landstingskommunal eller kommunal huvudman.
Ytterligare bestämmelser meddelas i 29—34 §§ socialtjänstförordningen.
Med stöd av 34 § får socialstyrelsen meddela närmare
föreskrifter om hem för vård eller boende som drivs av enskilda.
Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd rörande sådana hem
finns i socialstyrelsens författningssamling, SOSFS (S) 1982:56.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet vill framhålla vikten av att vården vid de enskilt drivna
institutionerna uppfyller de kvalitetskrav som följer av bestämmelserna
i socialtjänstlagstiftningen och att socialnämnden tillser att så är fallet.
Utskottet erinrar om att socialstyrelsen för närvarande slutför en
utvärdering av socialtjänstlagstiftningens praktiska tillämpning beträffande
barn och ungdomar. Utskottet anser att socialstyrelsens utvärdering
bör avvaktas, innan utskottet överväger några åtgärder i denna
fråga, och avstyrker motion So6 (c) yrkande 8.

Kontakten mellan den unge och föräldrarna m.m.

I motion I988/89:So25I av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas ett tillkännagivande
om vad som anförts om tvångsomhändertagande av barn
(yrkande 5 delvis). Motionärerna poängterar vikten av att det omhändertagna
barnet får upprätthålla och utveckla sina kontakter med
föräldrarna samt att familjehemmen, som ofta ställs inför orimligt
svåra uppgifter, får erforderligt stöd. Insatser efter omhändertagandet
bör syfta till snar återförening med föräldrarna, men socialnämnden
måste ha kvar möjligheten att förhindra skadliga flyttningar, anser
motionärerna.

1989/90:SoU15

39

I motion 1989190:So8 av Hans Göran Franck och Anita Johansson
(båda s) yrkas dels att riksdagen beslutar bitalia vad som i motionen
föreslagits beträffande regler om särskild kontaktperson och beträffande
kontakter under tvångstiden (yrkande 3 delvis) , dels ett tillkännagivande
om behovet av att stärka barnets och föräldrarnas ställning
juridiskt och socialt (yrkande 5). Motionärerna hänvisar till att socialberedningen
föreslagit att socialnämnden skall utse en särskild befattningshavare
hos nämnden som skall svara för att personliga kontakter
regelbundet tas med föräldrarna, den unge och den nämnden har
uppdragit vården åt. Detta förslag bör, enligt motionärernas mening,
genomföras. Motionärerna hänvisar även till socialberedningens förslag,
när det gäller kontakterna under tvångstiden och förberedelserna
av återföreningen. Propositionsförslaget är inte tillräckligt långtgående
i detta avseende, anser motionärerna. Föräldrarnas förmåga och möjligheter
att göra sin röst hörd genom hela det komplicerade skeende
som en omhändertagandeprocess utgör, i både social och juridisk
bemärkelse, bör stärkas, anser motionärerna.

Socialnämnden bör hålla fortlöpande kontakt både med barnets föräldrar
och med det hem där barnet placerats samt på olika sätt verka för
att barnet har det bra i familjehemmet, framhålls det i propositionen.
Enligt 39 § socialtjänstförordningen bör den socialnämnd som har
uppdragit åt eller medgett ett hem att ta emot ett barn genom besök av
särskilt utsedda representanter för nämnden, t.ex. familjehemsinspektörer,
och på annat lämpligt sätt fortlöpande hålla sig väl förtrogen med
förhållandena i hemmet och ge detta behövligt stöd. Även samtal med
barnet bör om möjligt förekomma, anförs det. Enligt 13 § första
stycket i uen föreslagna lagen (5 § första stycket i nu gällande LVU)
skall socialnämnden noga följa vården av den som får vård med stöd
av lagen (prop. s. 71 f. och 113).

Enligt 22 § tredje stycket socialtjänstlagen bör vården utformas så att
den främjar den unges samhörighet med de anhöriga och kontakten
med hemmiljön. Enligt propositionsförslaget tillförs LVU en bestämmelse
om socialnämndens ansvar för att så långt det är möjligt tillgodose
den unges behov av umgänge med föräldrarna eller någon annan
som har vårdnaden om honom (14 § första stycket). En nära och god
kontakt mellan föräldrarna och barnet under vårdtiden är oftast en
viktig förutsättning för att barnet skall kunna utvecklas väl i familjehemmet
och på sikt kunna återförenas med föräldrarna, anförs det.
Socialnämnden har ett ansvar för att föräldrarna får stöd och hjälp av
både personlig och ekonomisk art för att klara kontakten med barnet
(s. 115). Enligt förslaget tillförs LVU även en bestämmelse där socialnämnden
erinras om sin skyldighet att noga förbereda den unges
återförening med sina föräldrar (21 §). Föredraganden erinrar om att
mer än hälften av alla avslutade LVU-placeringar pågått i mer än tre
år. Han anser det därför befogat att i LVU införa en bestämmelse om
socialnämndens skyldighet att noga förbereda barnets återförening med

1989/90:SoU15

40

sina föräldrar. Har den unge varit föremål för vård en längre tid, kan
det vara lämpligt att nämnden gör upp en plan för hur återföreningen
skall genomföras, anförs det i propositionen (s. 87 f. och 118).

Utskottet gör följande överväganden.

Enligt socialtjänstlagstiftningen bör socialnämnden hålla kontakt med
såväl den unges föräldrar som familjehemmet där den unge vistas.
Socialnämnden bör hålla sig väl förtrogen med förhållandena i hemmet
och ge detta behövligt stöd, anförs det. Utskottet vill understryka
betydelsen av att familjehemmen får stöd och handledning i det svåra
arbetet med att ge en ung människa, som kommer från svåra uppväxtförhållanden
och har sociala problem, den vård den unge behöver.
Även kontakterna med den unges föräldrar kan ställa stora krav på
familjehemmet.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om vikten av att den
unge kan upprätthålla en positiv relation med sina föräldrar. Socialnämndens
ansvar, när det gäller att tillgodose den unges behov av
umgänge med föräldrarna, föreslås i propositionen bli ytterligare understruket,
genom en särskild bestämmelse i lagen, 14 §. Likaså får
socialnämnden ett utökat ansvar för planeringen av den unges återförening
med sina föräldrar.

Mot bakgrund av vad utskottet nu anfört anser utskottet att det
huvudsakliga syftet med motion So251 (fp) yrkande 5 delvis får anses
tillgodosett. Utskottet avstyrker denna motion.

Utskottet anser det inte motiverat att införa bestämmelser om en
särskild kontaktperson för den unge och hans föräldrar. Motion So8
(s) yrkande 3 delvis och yrkande 5 avstyrks.

I 14 § andra stycket i den föreslagna lagen anges att om det är
nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vård enligt lagen, får
socialnämnden 1. besluta hur den unges umgänge med föräldrar, eller
andra som har vårdnaden om honom, skall utövas eller 2. besluta att
den unges vistelseort inte skall röjas för föräldrar eller vårdnadshavare.
Bestämmelsen motsvarar 16 § i den nuvarande lagen. Det föreslås nu
att socialnämnden minst en gång var tredje månad skall överväga om
ett sådant beslut fortfarande behövs. Sistnämnda bestämmelse är ny.

I motion 1989/90:So8 av Hans Göran Franck och Anita Johansson (båda
s) yrkas att riksdagen beslutar bifalla vad motionärerna föreslagit beträffande
förkortat umgängesförbud i vissa fall (yrkande 3 i resterande
del). Motionärerna anser att tre månader är en alltför lång tid — i
synnerhet beträffande de små barnen — när det gäller att ompröva ett
umgängesförbud. De mycket små barnen upplever separationen från
föräldrarna som en permanent förlust, framhåller motionärerna som
anser att kortare omprövningstider, exempelvis en månad, för små
barn och barn i förskoleåldern, bör genomföras.

Beträffande socialnämndens beslut om umgänge anför föredraganden
bl.a. följande (prop. s. 74).

1989/90:SoU15

41

För att betona att ett sådant beslut är en allvarlig åtgärd, som inte bör
gälla längre än nödvändigt, anser jag att socialnämnden med jämna
tidsintervaller skall vara skyldig att överväga om beslutet fortfarande
behövs. Det bör ankomma på den tjänsteman vid förvaltningen som
har den närmare uppsikten över vården att anmäla till nämnden hur
förhållandena har utvecklat sig.

Föredraganden påpekar att det i många fell bör gå att häva ett sådant
beslut efter en kortare tid än tre månader.

Utskottet gör följande överväganden.

Enligt regeringens förslag skall ett umgängesförbud kunna meddelas
om ett sådant förbud bedöms nödvändigt med hänsyn till ändamålet
med vården. Förbudet skall upphöra när behovet inte längre kvarstår.
Att förhindra föräldrar att träffe sina barn är ett allvarligt beslut som
naturligtvis inte skall gälla längre än nödvändigt. Utskottet vill påpeka
att socialnämnden, med den föreslagna nya bestämmelen i 14 §, när
som helst kan besluta att ett sådant förbud skall upphöra. Bestämmelsen
anger endast den längsta tid — dvs. tre månader — som får förflyta
innan socialnämnden på nytt överväger frågan. Överväganden om ett
umgängesförbud skall bestå kan givetvis ibland behöva göras betydligt
oftare.

Utskottet tillstyrker mot bakgrund av det nu sagda propositionsförslaget
i denna del och avstyrker motion So8 (s) yrkande 3 i resterande
del.

Öppenvårdstvång m.m.

Den tidigare barnavårdslagen (1960:97) hade ett regelsystem som var
delvis annorlunda utformat än det som finns i LVU. När det gällde
barn och ungdomar som utvecklades ogynnsamt eller på annat sätt for
illa, kunde barnavårdsnämnden på ett tidigt stadium dels vidta olika
former av frivilliga hjälpåtgärder för barnet eller dess familj, dels
omhänderta barnet för s.k. frivillig samhällsvård. Grunden för att
lämna allmänt stöd fenns i 3 § barnavårdslagen, vari bl.a. föreskrevs att
nämnden skulle särskilt uppmärksamma sådana underåriga som med
hänsyn till kroppslig eller själslig hälsa och utrustning, hem- och
familjeförhållanden samt omständigheterna i övrigt kunde anses vara
särskilt utsatta för risk att utvecklas ogynnsamt. Den frivilliga samhällsvården
kunde beslutas i två fell, dels på begäran av föräldrarna
eller med deras samtycke, dels beträffande övergivna barn (31 §
barnavårdslagen). Om förhållandena för barnet eller den unge var
allvarliga, var det emellertid inte aktuellt att tillämpa de angivna
bestämmelserna. I stället blev 25—29 §§ barnavårdslagen tillämpliga.
Enligt dessa bestämmelser var barnavårdsnämnden skyldig att vidta
åtgärder i vissa angivna situationer. Nämnden skulle då om möjligt
försöka åstadkomma rättelse genom en eller flera förebyggande åtgärder
(26 §). Dessa var 1. hjälpåtgärder, innefattande råd och stöd, 2.
förmaning och varning, 3. föreskrifter rörande den unges levnadsförhållanden
samt 4. övervakning. Om förebyggande åtgärder bedömdes

1989/90:SoU15

42

gagnlösa, eller om man redan prövat sådana åtgärder utan resultat,
skulle nämnden omhänderta den unge för samhällsvård enligt 29 §
barnavårdslagen.

Enligt 12 § socialtjänstlagen skall socialnämnden verka för att barn
och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden. Socialnämnden
skall vidare i nära samarbete med hemmen främja en allsidig
personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling
hos barn och ungdom. Socialtjänstlagen betonar det förebyggande
arbetet, och socialnämnden bör samarbeta med andra samhällsorgan
för att försöka motverka uppkomsten av sociala problem.

Barn- och ungdomsfrågorna berör såväl de strukturinriktade, de
allmänt inriktade som de individuellt inriktade insatserna inom socialtjänsten.
Till de strukturinriktade insatserna hör medverkan i samhällsplaneringen.
Även den uppsökande verksamheten räknas hit. Genom
denna verksamhet får nämnderna möjlighet att tidigt uppmärksamma
sociala problem.

I socialtjänstpropositionen (prop. 1979/80:1, del A s. 501) uttalades
att sådana förebyggande åtgärder som kunde vidtas enligt barnavårdslagen,
enligt föredragandens mening, borde ersättas av andra stöd- och
hjälpåtgärder som socialnämnden kan erbjuda den enskilde inom
socialtjänsten. Dessa åtgärder tjänar sitt syfte bäst när de ges i samförstånd
med föräldrarna och den unge, anfördes det. Den enda åtgärd
som LVU borde anvisa var beredande av vård utanför den unges eget
hem.

Socialberedningen fick år 1982 genom nya direktiv (Dir. 1982:106) i
uppdrag att bl.a. belysa frågan om avgränsning och samverkan mellan
socialtjänsten och kriminalvården när det gäller unga lagöverträdare. I
betänkandet (Ds S 1984:15) Socialtjänstens insatser för ungdomar tog
beredningen upp vissa frågor i samband med missbruk och kriminalitet.
Problemen kunde enligt beredningen mötas genom fortsatt metodutveckling
inom ramen för den gällande lagstiftningen.

I regeringens proposition 1984185:171 om särskilda insatser inom
socialtjänsten för ungdomar i samband med missbruk och kriminalitet
m.m. lades fram förslag i syfte att förtydliga socialtjänstens ansvar för
ungdomar. Förslagen avsåg bl.a. att motverka tendenser att i ökande
utsträckning döma ungdomar till påföljd inom kriminalvården. Statsrådet
Sigurdsen uttalade att hon inte fann de av socialberedningen
föreslagna åtgärderna tillräckliga för att socialnämnderna skulle komma
till rätta med de problem som fanns. Det var, enligt hennes
mening, ett alltför stort steg mellan frivilliga insatser enligt socialtjänstlagen
och tvångsvård utanför hemmet med stöd av LVU (s. 16).
Riksdagens beslut med anledning av denna proposition (Soll
1984/85:31, rskr. 356) innebar bl.a. ändringar i LVU, så att socialnämnderna
kan besluta om att den unge skall hålla regelbunden
kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson eller delta i behandling i
öppna former inom socialtjänsten. Med anledning av en motion (m),
vari det efterlystes en kedja av förebyggande åtgärder, erinrade utskottet
om socialtjänstens karaktär av ramlag. Socialtjänstlagen anger över
huvud taget inte vilka åtgärder som skall vidtas i ett särskilt fall, utan

1989/90:SoU15

43

detta skall alltid avgöras efter en bedömning av samtliga omständigheter
i det individuella fallet, anfördes det. Utskottet ansåg det olyckligt
om man skulle frångå denna principiella uppläggning och i stället
binda sig för en viss kedja av åtgärder. En förutsättningslös prövning
av vilka åtgärder som bäst behövs i ett enskilt fall var, enligt utskottets
mening, den bästa garantin för att barn och ungdomar i risksituationer
snabbt får adekvat hjälp.

I motion 1989l90:Sol av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag om en preciserad lagstiftning om socialnämndernas
skyldighet när det gäller preventiva åtgärder (yrkande
2). Motionärerna efterlyser den stegvisa åtgärdslista som fanns i den
gamla barnavårdslagen, vilken gav barnavårdsnämnderna en reell möjlighet
att agera. Både föräldrar och unga var medvetna om att åtgärderna
skulle trappas upp om inga förändringar till det bättre ägde rum.
Nu kommer socialnämndernas agerande överraskande, och det dröjer
ofta alltför länge innan nämnden ingriper.

I motion 1988/89:So258 av Jerry Martinger m.fl. (m) yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag till lagstiftning om sociala myndigheters
möjligheter att ingripa mot unga som begår brott (yrkande 4). (Motiveringen
återfinns i motion 1988/89:Ju810.) I motion 1988/89:So303
av Rolf Dahlberg m.fl. (m) finns ett likalydande yrkande (yrkande
4). (Motiveringen återfinns i motion 1988/89:Ju816.) Motionärerna
anför att de sociala myndigheterna i större utsträckning måste kunna
vidta åtgärder mot ungdomar som gjort sig skyldiga till brott eller som
påbörjat missbruk, även om det sker mot den unges vilja. Det bör
enligt motionärerna bli möjligt att utfärda förbud för den unge att
vistas i vissa miljöer, och den unge bör kunna föreläggas att lämna
urinprov för kontroll av att ett tidigare narkotikamissbruk inte fortsätter.

I motion 1988l89:So312 av Karin Ahrlund och Birgit Friggebo (båda
fp) yrkas ett tillkännagivande om prövning av studiebesök på kriminalvårdsanstalt
inom ramen för socialtjänsten. Motionärerna uppger att
man i USA har använt en metod som innebär att ett antal unga
lagöverträdare tagits med på ett endagsbesök till en sluten anstalt och
där träffat samman med långtidsdömda intagna. Motionärerna anser att
det, inom ramen för det fortsatta utvecklingsarbetet inom ungdomsvården
och i arbetet med ändringar i LVU, bör övervägas att införa en
möjlighet till studiebesök på kriminalvårdsanstalt.

Sedan den 1 juli 1985 gäller, som nämnts, vissa bestämmelser om s.k.
öppenvårdstvång. Bestämmelserna föreslås bli i sak oförändrade i den
nya lagen. Enligt 22 § i den föreslagna lagen får socialnämnden besluta
att den unge skall hålla regelbunden kontakt med en särskilt utsedd
kontaktperson eller att den unge skall delta i behandling i öppna
former inom socialtjänsten. En förutsättning för dessa åtgärder är att
det kan antas att den som är under 20 år till följd av ett beteende som
anges i 3 § (missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet
eller något annat socialt nedbrytande beteende) kommer att
behöva beredas vård med stöd av lagen om beteendet fortsätter. En

1989/90:SoU15

44

annan förutsättning är att det stöd eller den behandling som behövs
inte kan ges den unge med samtycke av honom själv, om han fyllt 15
år, och, om han står under någons vårdnad, av vårdnadshavaren. Det
skall finnas en behandlingsplan när ett beslut om sådan tvångsåtgärd
meddelas. Nämnden skall med längst sex månaders mellanrum pröva
om en beslutad tvångsåtgärd skall upphöra. Paragrafen motsvaras av 8a
§ i nuvarande LVU.

I proposition 1984185:171 (s. 25) berördes frågan om nämnden skulle
kunna besluta om att den unge lämnar urinprov regelbundet och på
så sätt styrker sin drogfrihet. Det var, enligt föredragandens mening,
stor skillnad mellan att den unge samtycker till att visa sin drogfrihet
genom att lämna urinprover och att han blir tvingad till det. Vidare
anfördes att det Janns risk för att själva provtagningen kunde komma
att bli alltför integritetskränkande. Mot den bakgrunden var föredraganden
inte beredd att införa bestämmelser som gav nämnden möjlighet
att ställa sådana krav på den unge.

Utskottet gör följande bedömning.

Det är, enligt utskottets mening, mycket viktigt att socialnämnden
arbetar förebyggande, särskilt när det gäller familjer med sociala problem
och i fråga om ungdomar i utsatta situationer. Detta följer redan
av socialtjänstlagen. Ett ingripande med tvång bör i allmänhet inte
komma överraskande. Socialnämnden bör redan tidigare ha gjort
försök med olika former av stödjande insatser. Det är, enligt utskottets
uppfattning, mycket angeläget att socialnämnden på ett tidigt stadium
planerar sina insatser för den unge. Socialnämnderna har ett ansvar
också för att utveckla metoderna i arbetet med socialt utsatta ungdomar.
Den handläggande personalen bör bl.a. av detta skäl få del av
personalutvecklande insatser och fä tillgång till kvalificerad handledning
i arbetet. Genom en sådan satsning på förebyggande arbete och
metodutveckling minskar behovet av att använda tvång.

I propositionen föreslås att bestämmelserna om stöd och behandlingsinsatser
i öppna former enligt gällande LVU, i sak oförändrade,
förs över till den nya LVU. De åtgärder, t.ex. förmaning och varning
samt föreskrifter för den unge, vilka var möjliga enligt barnavårdslagen,
hade långt innan barnavårdslagen upphörde att gälla kommit att
sakna praktisk betydelse. Utskottet anser att de i propositionen föreslagna
möjligheterna till förebyggande åtgärder enligt LVU får anses
vara tillräckliga.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Sol (m) yrkande 2,
So258 (m) yrkande 4 och So303 (m) yrkande 4.

Riksdagen bör inte uttala sig om enskilda förebyggande åtgärder. Med
hänsyn härtill avstyrker utskottet motion So312 (fp).

1989/90:SoU15

45

Flyttningsförbud

1989/90:SoU 15

Enligt propositionen skall bestämmelserna om flyttningsförbud föras
över från socialtjänstlagen till LVU med vissa ändringar. Länsrätten
skall, efter ansökan av socialnämnden, besluta om flyttningsförbud för
viss tid eller tills vidare (24 § i den föreslagna lagen). Förutsättningen
är att det finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling
skadas, om han skiljs från det hem där han stadigvarande vårdas och
fostras. Ett sådant förbud kan meddelas både när barnet är placerat
med stöd av LVU, och när det efter en frivillig överenskommelse är
placerat med stöd av socialtjänstlagen. Socialnämnden skall enligt 26 §
med längst tre månaders mellanrum överväga om flyttningsförbudet
fortfarande behövs.

I motion 1989190:So6 av Karin Israelsson m.fl. (c) yrkas att riksdagen
avslår propositionen såvitt avser reglerna om flyttningsförbud (yrkande
16). Motionärerna anser att flyttningsförbudet strider mot lagens syfte
att eftersträva att familjen skall kunna återförenas. Det är vidare
ologiskt att i domstol rent formellt fatta beslut om fortsatt vård, trots
att vårdbehov inte längre anses föreligga, menar motionärerna. De
anser att man bör undersöka om inte andra vägar kan stå till buds för
att i viss mån tillgodose syftet med bestämmelserna. Reglerna om
flyttningsförbud bör därför, enligt motionärernas uppfattning, brytas ut
ur lagen och ses över särskilt.

I motion 1989190:So5 av Lena Öhrsvik (s) yrkas att riksdagen avslår
förslaget att socialnämnden var tredje månad skall överväga om ett
flyttningsförbud skall bestå (yrkande 1). Motionären anser att det inte
är rimligt att utsätta barnet för den situationen att dess tillvaro i
familjehemmet — där det vistats under lång tid — skall ifrågasättas var
tredje månad. Förslaget rimmar illa med vad som i övrigt anförs i
propositionen om en lagstiftning till barns skydd och utgår i stället
från vilka intressen föräldrarna kan ha, menar motionären.

I propositionen anförs att ett flyttningsförbud som regel bör tjäna syftet
att, med insatser från socialtjänstens sida, göra det möjligt för barnet
att så snart som möjligt återvända till föräldrahemmet utan risk för
skada (s. 83 f.). Länsrätten bör i möjligaste mån försöka bedöma den
tid under vilken flyttningsförbudet bör gälla, och tiden bör anges i
länsrättens dom. Skulle det undantagsvis finnas skäl att meddela ett
flyttningsförbud som skall gälla under längre tid, finns det, enligt
föredragandens uppfattning, anledning att med regelbundna tidsintervaller
överväga om förbudet fortfarande behövs. Föredraganden anför
vidare bl.a. följande.

Liksom utredaren anser jag att tidsintervallet för sådana överväganden
bör vara kortare än när det gäller att överväga ett fortsatt vårdbehov.
Skälet till detta är att ett flyttningsförbud är en temporär åtgärd som
inte bör få pågå längre tid än absolut nödvändigt. Det bör nämligen
observeras att socialnämnden i detta läge måste vidta åtgärder för att
flyttningsförbudet skall kunna hävas och barnet återförenas med för -

46

äldrarna. Om ärendet drar ut på tiden, är det särskilt viktigt att
nämnden uppmärksammar det och söker undvika att den situation
som har föranlett flyttningsförbudet permanentas.

Det påpekas vidare att det inte är fråga om en formell omprövning
som skall göras var tredje månad, utan om att nämnden skall aktualisera
frågan. Om det därvid finns anledning att ifrågasätta ett fortsatt
förbud, bör nämnden givetvis ta upp frågan till formenlig omprövning,
anförs det.

Utskottet gör följande bedömning.

Enligt 24 § i förslaget till LVU skall gälla att länsrätten, efter ansökan
av socialnämnden, för viss tid eller tills vidare får förbjuda den som
har vårdnaden om en underårig att ta denne från ett familjehem, om
det finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas
om han skiljs från familjehemmet. Utskottet har ingen erinran mot
förslaget. Mot bakgrund härav tillstyrker utskottet propositionsförslaget
i denna del och avstyrker motion So6 (c) yrkande 16.

När det gäller socialnämndens skyldighet att kontinuerligt överväga
om ett flyttningsförbud skall bestå eller inte vill utskottet — i likhet
med föredraganden — understryka att denna skyldighet inte skall vara
någon formell prövning vilket skulle kunna verka uppslitande för de
berörda. Enligt propositionen skall nämnden endast aktualisera frågan
inom den angivna tidsramen. Utskottet har ingen erinran mot propositionens
förslag i denna del. Aven motion So5 (s) yrkande 1 avstyrks
sålunda.

Vårdnadsöverflyttningar

Enligt 6 kap. 7 § föråldrabalken skall rätten besluta om ändring i
vårdnaden, om en förälder, vid utövandet av vårdnaden om ett barn,
gör sig skyldig till missbruk eller försummelse eller i övrigt brister i
omsorgen om barnet på ett sätt som medför bestående fåra för barnets
hälsa eller utveckling. En sådan ändring i vårdnaden prövas på talan
av socialnämnden. År 1983 infördes en möjlighet att flytta över vårdnaden
t.ex. till forn i lje hemsföräldrar i de fall barnet rotat sig i familjehemmet.
Enligt 6 kap. 8 § föräldrabalken kan vårdnaden om ett barn
således flyttas över till den eller dem som har tagit emot barnet i ett
annat enskilt hem än föräldrahemmet, om barnet stadigvarande har
vårdats och fostrats i det hemmet och det är uppenbart bäst för barnet
att det rådande förhållandet får bestå. I förarbetena till bestämmelsen
framhöll föredraganden att det torde krävas att barnet har bott i
familjehemmet under flera år, innan det kan bli aktuellt att överväga
att flytta över vårdnaden till familjehemsföräldrarna. Det krävs att
barnet fått en så stark bindning till familjehemmet att barnet uppfattar
det som sitt eget (prop. 1981/82:168, s. 70). Föredraganden pekade
vidare på att den som tagit emot barnet som vårdnadshavare kan få
bidrag till barnets försörjning i form av barnbidrag, underhållsbidrag
eller eventuellt bidragsförskott. Vidare har den som är vårdnadshavare
för andras barn rätt att i de flesta fall få ersättning av kommunerna för

1989/90:SoU15

47

omvårdnaden av barnet (15 kap. 19 § föräldrabalken). Föredraganden
kunde inte se att ekonomiska skäl skulle hindra att vårdnaden om ett
barn flyttas över till familjehemsföräldrarna men ansåg att det ändå
kunde finnas anledning att undersöka om de nuvarande ersättningsmöjligheterna
till alla delar var tillfredsställande (s. 41).

I motion 1989190:So7 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
vårdnadsöverflyttningar vid mycket långa familjehemsplaceringar (yrkande
7) samt att riksdagen hos regeringen begär en utredning om de
ekonomiska villkoren vid vårdnadsöverflyttningar (yrkande 8). Socialnämnderna
bör enligt motionärerna åläggas att, med två till tre års
intervaller, överväga en eventuell vårdnadsöverflyttning vid mycket
långa familjehemsplaceringar av barn och unga. Ofta försämras de
ekonomiska villkoren för familjehemsföräldrarna när de övertar vårdnaden,
eftersom de då går miste om ersättningen de erhållit som
familjehemsföräldrar. Motionärerna föreslår därför att den ekonomiska
situationen för familjehemsföräldrar, som övertar vårdnaden om barn,
utreds.

I motion 1989190:So8 av Hans Göran Franck och Anita Johansson
(båda s) yrkas att riksdagen avslår förslaget om utökade möjligheter att
överflytta vårdnaden till familjehemsföräldrar såvitt avser små barn
(yrkande 4 i resterande del). Det kan enligt motionärerna starkt ifrågasättas
om det finns några reella möjligheter att förutse en utveckling,
eller brist på utveckling, hos föräldrarna när det gäller deras förutsättningar
att på sikt kunna ta hand om sitt barn igen på ett tryggt och bra
sätt. Propositionsförslaget måste uppfattas som en skärpning av tvånget
mot familjer med små barn och bör avvisas, anser motionärerna.

I propositionen bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförs
om överflyttande av vårdnaden till familjehemsföräldrar. Föredraganden
anför bl.a. (s. 94 f.) att det finns fall, där man redan från början
kan förutse en långvarig placering. I sådana situationer bör man skapa
förutsättningar för att barnet skall kunna växa upp under trygga och
stabila förhållanden. Detta torde i vissa fall lämpligen kunna ske
genom att socialnämnden tar initiativ till att vårdnaden om barnet
flyttas över till familjehemsföräldrarna, anförs det. Också i fall där
barnet efter en långvarig placering har rotat sig i familjehemmet, bör
socialnämnden, enligt föredragandens mening, i högre grad än hittills
uppenbarligen har förekommit, aktualisera en vårdnadsöverflyttning.
Särskilt bör detta ske i fall där föräldrarna efter många år begär att få
hem barnet och det är uppenbart bäst för barnet att få stanna kvar i
familjehemmet.

Möjligheten att få vårdnaden överflyttad till familjehemsföräldrarna
förefaller enligt propositionen hittills ha utnyttjats i liten utsträckning.
Huruvida en bidragande orsak till detta är de ekonomiska förutsättningarna
torde vara svårt att uttala sig om utan någon närmare
undersökning, anför föredraganden. Han tillägger att möjligheterna att
kompensera familjehemsföräldrar ekonomiskt torde vara ganska goda
och uttalar vidare följande (s. 95).

1989/90:SoU15

48

Jag anser det angeläget att den fortsatta utvecklingen i fråga om
överflyttande av vårdnaden till familjehemsföräldrar följs. Särskilt viktigt
är det att utröna vilka faktorer det är sorn styr dels socialnämnderna
när det gäller att ta upp frågan om en vårdnadsöverflyttning, dels
familjehemsföräldrarnas inställning till att bli vårdnadshavare. Jag utgår
från att socialstyrelsen i sin löpande verksamhet uppmärksammar
dessa frågor.

JO konstaterar i beslut den 3 mars 1986 (dnr 1639—1641/85) att
ersättningen till familjehemsföräldrar minskar efter en vårdnadsöverflyttning.
JO pekar på möjligheten att i vissa fell kompensera vårdnadshavarna
med ekonomisk hjälp och annat bistånd enligt 5 eller 6 §
socialtjänstlagen. JO anser att frågan bör bli föremål för fortsatta
överväganden från statsmakternas sida.

Enligt socialstyrelsen (Meddelandeblad nr 29/87) är socialnämnden
skyldig att betala såväl arvode som omkostnadsersättning så länge
barnets behov inte kan tillgodoses utan dessa insatser.

Utskottet gör följande överväganden.

Trots att målsättningen alltid bör vara att föräldrar och barn skall
kunna återförenas, kan man, enligt utskottets mening, inte bortse från
att det förekommer fell där en återförening inom överskådlig tid ter
sig orealistisk. När ett litet barn har beretts vård utanför det egna
hemmet, vuxit upp och funnit sig väl till rätta i ett familjehem,
förekommer det att barnet känner en större trygghet och känslomässig
förankring i familjehemmet än i det egna hemmet. De känslomässiga
bindningarna mellan barnet och femiljehemsföräldrarna kan ha blivit
väl så starka som banden mellan barnet och dess biologiska föräldrar.
Utskottet delar föredragandens bedömning i propositionen som innebär
att möjligheterna att få vårdnaden om barn och ungdomar överflyttad
till familjehemsföräldrar bör kunna utnyttjas i större utsträckning
än för närvarande. Utskottet avstyrker med det anförda motion
So8 (s) yrkande 4 i resterande del.

Utskottet anser dock inte att socialnämnden skall vara skyldig att, med
vissa bestämda intervaller, överväga en vårdnadsöverflyttning. När och
hur ofta frågan bör aktualiseras bör bedömas från fell till fall. Utskottet
avstyrker motion So7 (fp) yrkande 7.

I likhet med föredraganden anser utskottet att det är angeläget att
den fortsatta utvecklingen följs, såvitt gäller socialnämndernas benägenhet
att medverka till att vårdnadsöverflyttningar kommer till stånd.
Utskottet anser att det bör vara en uppgift för socialstyrelsen att göra
en analys av orsakerna till att socialnämnderna i så förhållandevis få
fall aktualiserat frågan om överflyttning av vårdnaden och vilka ekonomiska
följdverkningar en vårdnadsöverflyttning för med sig för familjehemmet.
Därmed avstyrker utskottet motion So7 (fp) yrkande 8.

1989/90:SoU15

49

4 Riksdagen 1989190. 12 sami. Nr 15

Behovet av utbildningsinsatser

1989/90:SoU15

I motion 1989190:So6 av Karin Israelsson m.fl. (c) yrkas att riksdagen
begär att regeringen skall ta initiativ till en översyn av de utbildningsinsatser
som behövs för personal vid vårdhem och för femiljehemsföräldrar
(yrkande 10). De insatser som personal och familjehemsföräldrar
gör kan enligt motionärerna inte nog värderas. De bedriver ett
tungt och svårt arbete. För att vården skall bli så bra som möjligt krävs
att de ges aktivt stöd och lämplig utbildning.

I motion 1989l90:So7 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) yrkas ett tillkännagivande
om behovet av personalutveckiing och fortbildning bland
grupper som arbetar inom socialtjänsten med barn och unga och inom
vård enligt LVU (yrkande 5). En kunnig och engagerad personal är en
viktig förutsättning för att barn och unga, som blir föremål för insatser
enligt LVU, får den vård som avsetts, framhåller motionärerna. Det är
viktigt, påpekar motionärerna vidare, att familjehemmen, hemmen för
vård och boende och de s.k. § 12-hemmen får erforderligt stöd när det
gäller personalutveckling.

I motion I988l89:So251 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas ett
tillkännagivande om vad som anförts om tvångsomhändertagande av
barn (yrkande 5 i resterande del). Socialtjänsten måste garanteras tillräckliga
resurser, fortbildning och kontinuerlig utveckling av arbetsmetoderna
för insatser före och efter ett omhändertagande, anförs det i
motionen.

Som tidigare nämnts har JO (ämbetsberättelsen 1987/88, s. 144 f.)
understrukit betydelsen av att socialstyrelsen verkar för att personalen
vid § 12-hemmen ges den utbildning och fortbildning som är nödvändig
för att hemmen skall kunna tillgodose behoven hos de mest utsatta
ungdomarna.

Utskottet gör följande bedömning.

Resultatet av socialtjänstens arbete med socialt utsatta familjer och
ungdomar är givetvis beroende av vilken kunskap och vilket engagemang
den egna personalen har. Utskottet har i tidigare avsnitt framhållit
vikten av att familjehemsföräldrar ges stöd och handledning i sitt
arbete. Utskottet har också uttalat sig positivt till att socialtjänstens
handläggande personal får del av personalutvecklande insatser och
kvalificerad handledning. De stödjande och personalutvecklande insatserna
bör kunna utformas på så sätt att arbetsmetodiken hela tiden
utvecklas. Utskottet anser också att all personal, som arbetar med vård
av barn och ungdomar, bör ha tillgång till lämplig fortbildning.

Utskottet delar således motionärernas åsikter om betydelsen av personalutveckling
och fortbildning och utgår ifrån att regeringen följer
utvecklingen på området. Något initiativ från riksdagens sida anser
utskottet dock inte nödvändigt. Härmed avstyrker utskottet motionerna
So6 (c) yrkande 10, So7 (fp) yrkande 5 och So251 (fp) yrkande 5 i
resterande del.

50

Samordnade insatser m.m.

I motion 1988/89:So259 av Eva Johansson m.fl. (s) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
utvecklade kontakter mellan polis, åklagare och kommun för åtgärder
mot våld och kriminalitet bland unga (yrkande 1). Motionärerna anser
det vara av stor vikt att vuxna samarbetar, när det gäller sådana
företeelser som våld, skadegörelse och annan kriminalitet. Det är
viktigt att samhället uppträder konsekvent och enigt och att reaktionerna
på lagöverträdelser är tydliga och kommer snabbt. Unga lagöverträdare
skall normalt tas om hand av socialtjänsten, påpekar motionärerna.
Det får inte ske i sådana former att den unge anser att
reaktionen uteblir. Motionärerna anser att det bör bedrivas en bred
försöksverksamhet med olika former av samhällsreaktioner inom socialtjänsten
samt att åtgärderna skall anpassas till varje enskild ungdom.
Det är vidare enligt motionärerna viktigt att föräldrarna deltar i
arbetet, och det är viktigt att kommunen, dvs. skola, sociala myndigheter
och fritidsverksamhet, samverkar med polis och — i förekommande
fall — åklagarmyndighet. Detta kräver samsyn, enigt uppträdande
och konsekvens, framhåller motionärerna.

1 motion 1988/89:So330 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om åtgärdsplan samt samordnande instanser när det gäller unga lagöverträdare.
(Motiveringen återfinns i motion 1988/89:Ju821.) Det är
enligt motionärerna viktigt att den vuxnes och samhällets reaktioner
vid lagöverträdelser är omedelbara, logiska och väl avvägda. Det är
viktigt att det finns en direktkoppling mellan förseelse och påföljd,
men dessa ungdomar behöver också förståelse, värme, kärlek, goda
förbindelser och tydliga vuxna, påpekar motionärerna. En väl fungerande
åtgärdsplan borde byggas upp och innefatta allt från stöd till
föräldrar, olika sorters fosterhem och samhällstjänst, till behandlingshem.
De flesta av nu uppräknade alternativ finns redan, men det som
saknas är överblick, samarbete och samordning av insatserna. Vidare
behövs, enligt motionärernas uppfattning, någon form av samordnande
instans.

I motion 1989190:So7 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
under rubriken Socialtjänst — kriminalvård (yrkande 10). Samarbetet
mellan socialtjänsten, rättsväsendet, kriminalvården och polisen måste
stärkas för att förhindra ytterligare brottslighet från unga och lägga
grunden för lämpliga insatser från samhällets sida, anförs det i motionen.
Samhällets reaktioner gentemot de ungdomar som begår brott
måste komma så fort som möjligt i anslutning till brottet. Regeringen
bör enligt motionärerna återkomma till riksdagen med förslag om
insatser för att möjliggöra en mer skyndsam hantering av ungdomsbrotten,
anförs det.

Lagöverträdare under 18 år särbehandlas sedan länge. Deras brottslighet
blir i betydligt mindre utsträckning än andras föremål för domstolsprövning
och åtgärder inom kriminalvårdens ram. I lagen

1989/90:SoU15

51

(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
(LUL) finns bestämmelser om utökade möjligheter att underlåta åtal,
när brott begåtts av någon som vid tiden för brottet ännu inte fyllt 18

år.

Våren 1988 beslutade riksdagen om ändringar i reglerna beträffande
åtalsunderlåtelse m.m. (prop. 1987/88:135, JuU36, rskr. 403). Beslutade
åtgärder skall medverka till att ungdomar som begår brott möter en
snabbare och mer markerad reaktion från samhällets sida. Bl.a. skall
det kunna ställas ökade krav på att unga lagöverträdare i mån av
förmåga medverkar till att ställa till rätta efter brottet. De nya reglerna
trädde i kraft den 1 juli 1988.

Enligt 31 kap. 1 § brottsbalken kan den som är under 21 år, och
som begått brott, av domstol överlämnas till vård inom socialtjänsten
om den unge kan bli föremål för vård eller annan åtgärd enligt
socialtjänstlagen eller LVU.

I proposition 1989/90:7 lades förslag fram om en tag om försöksverksamhet
med samhällstjänst. Förslaget innebar att rätten i brottmål i
vissa fall får döma till skyddstillsyn med föreskrift att den dömde skall
utföra oavlönat arbete i angiven omfattning. Samhällstjänst är enligt
propositionen främst avsedd att användas för yngre lagöverträdare vid
sådan brottslighet som annars skulle följas av ett kortare eller medellångt
fängelsestraff. Försöksverksamheten med samhällstjänst är lokalt
begränsad och skall pågå under åren 1990—1992. Justitieutskottet
(JuUlO) tillstyrkte lagförslaget i november 1989 och riksdagen följde
utskottet.

Enligt cirkuläret (1970:513 ändrat senast 1981:1228) till socialstyrelsen,
skolöverstyrelsen, rikspolisstyrelsen, samtliga länsstyrelser, polismyndigheter,
länsskolnämnder, socialnämnder och skolstyrelser om
intensifierat samarbete mellan socialnämnd, skola och polis har regeringen
utfärdat en rekommendation om att samverkansorgan för sådant
samarbete bör finnas i alla kommuner. Initiativet bör tas av
socialnämnden, och det är en uppgift för länsstyrelserna och socialstyrelsen
att följa de lokala samarbetsgruppernas verksamhet.

I den nu aktuella propositionen (s. 47 f.) anförs att de flesta sociala
sammanhang som är viktiga för barns och ungdomars utveckling
spänner över flera samhällsorgans ansvarsområden. Inom de olika
sektorerna skola, socialtjänst, kultur och fritid arbetar man med många
uppgifter som har stor betydelse för barn och ungdom.

Inom ramen för det förebyggande arbetet har enligt propositionen
många kommuner börjat upprätta särskilda ungdomsprogram som
omfattar ungdomsmottagningar och/eller uppsökande verksamhet. Enligt
en av socialstyrelsen genomförd undersökning av förändringar
inom missbrukarvården och ungdomsvården under år 1987 saknar ca
två tredjedelar av landets socialdistrikt alltjämt särskilda ungdomsprogram.
Socialstyrelsen menar att avsaknaden av lämpliga behandlingsmetoder
inom öppenvården leder till en ökad efterfrågan på institutionsvård.
I propositionen påpekas vidare att det också behövs samar -

1989/90:SoU15

52

bete mellan socialtjänsten och den slutna barn- och ungdomspsykiatrin,
så att psykiatrin periodvis kan ta över klienter som tillfälligt
försämras allvarligt.

På vissa orter bedrivs det, påpekar föredraganden, en försöksverksamhet
med ett närmare samarbete mellan olika myndigheter i hanteringen
av ungdomsbrott. En viktig tanke med försöksverksamheten är
att göra klart för de berörda att åtgärder inom socialtjänsten och
rättsväsendet ingår i en integrerad helhet. Syftet är också att betona
vikten av samarbete. Det dubbla myndighetsansvaret förutsätter en
samordning och en samverkan vars närmare former behöver övervägas
fortlöpande. Våren 1989 tillsattes en arbetsgrupp med företrädare för
social-, justitie- och civildepartementen med uppgift att närmare studera
hur socialtjänstens och rättsväsendets insatser, när det gäller unga
lagöverträdare, lämpligen bör samordnas (prop. s. 56). Utskottet har
inhämtat att arbetsgruppen kan förväntas slutföra sitt arbete kort tid
efter årsskiftet 1989-1990.

När det gäller ungdomar som kommer i fråga för häktningsbeslut,
anser föredraganden att ett sådant beslut inte ovillkorligen bör utgöra
ett hinder mot ett omedelbart omhändertagande enligt LVU (vilket är
fallet enligt gällande lagstiftning). I propositionen läggs därför fram
förslag till ändringar i avsikt att åstadkomma en bättre samordning
mellan rättsväsendets och socialtjänstens regelsystem (s. 55).

Utskottet behandlade våren 1988 i betänkandet Soil 1987/88:17 (s.
13 ff.) en motion (s) om förbättrad samordning av insatserna gentemot
ungdomar i riskzonen. Utskottet delade därvid motionärernas uppfattning
att det är viktigt att socialarbetare och andra vuxna finns bland
ungdomarna i deras egna miljöer. Utskottet framhöll att föräldrarna är
de som har det största ansvaret för sina barn och ungdomar även
under fritiden. Utskottet hänvisade bl.a. till av regeringen vidtagna
åtgärder för att samverkan mellan olika berörda myndigheter skall
förbättras samt påpekade att det åligger kommunernas socialtjänst att
tillse att arbetet bedrivs på ett sådant sätt att olämpliga ungdomsmiljöer
kan undvikas. Motionen avstyrktes.

Utskottet gör nu följande överväganden.

Utskottet har tidigare uttalat att socialtjänsten har det primära ansvaret
för ungdomar som har gjort sig skyldiga till brott eller som på annat
sätt befinner sig i en utsatt situation. 1 propositionen framhåller
föredraganden också att det råder enighet om denna princip, såväl
inom socialtjänsten som inom kriminalvården. Socialtjänsten måste
också känna ansvar för att samhällets olika insatser för den unge
samordnas.

Det bör enligt utskottet återigen framhållas hur viktigt det är att
förebyggande åtgärder av olika slag kommer till stånd på ett tidigt
stadium. Socialtjänsten måste kunna erbjuda de unga en positiv och
utvecklande miljö i stället för en destruktiv gängtillvaro som kan leda
till kriminalitet och social utslagning.

För att samhällets insatser för unga lagöverträdare skall bli effektiva
krävs det att alla de myndigheter som kommer i kontakt med en ung

1989/90: SoU 15

53

lagöverträdare samarbetar. Den unge har tidigare ofta inte haft några
gränser uppsatta för sitt handlande eller sett några konsekvenser av
detta handlande. Han har behov av att de vuxna nu uppträder enigt,
att de har en gemensam målsättning och att de är tydliga i sina
kontakter med honom. I likhet med motionärerna vill utskottet vidare
betona vikten av att samhällets reaktion på ett brott, som begåtts av en
ung människa, kommer snabbt och att det finns en direkt koppling
mellan brottet och reaktionen. Åtgärderna bör vara anpassade efter
den unges behov och vara ett resultat av ett samarbete mellan bl.a. den
unge, föräldrarna, socialtjänsten och dess institutioner, skolan, polis,
åklagare och kriminalvård.

Genom den nu föreslagna lagen blir socialnämndens beslut om
omedelbart omhändertagande gällande oberoende av ett eventuellt
häktningsbeslut. Härigenom underlättas en övergång från kriminalvården
till socialtjänsten. Socialtjänsten kan omedelbart ta över ansvaret
för den unge när ett häktningsbeslut hävs, och den unge försätts på fri
fot.

Insatser för att ytterligare stärka det nödvändiga samarbetet mellan
olika myndigheter och organisationer bör prioriteras enligt utskottet.
Genom de samverkansorgan som bör finnas i kommunerna enligt det
nämnda cirkuläret har socialnämnderna möjlighet att ta initiativ till
ett fördjupat lokalt samarbete. Med det nu anförda avstyrker utskottet
motionerna So259 (s) yrkande 1, So330 (vpk) och So7 (fp) yrkande 19.

Behovet av dokumentation

I motion 1989/90:So7 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna att socialtjänstlagen skall
omfattas av liknande krav på dokumentation som LVU (yrkande
6). Motionärerna anför att det är viktigt att dokumentationen kring ett
LVU-ärende är fullständig. Detsamma måste gälla vid placeringar av
barn och ungdom som sker enligt socialtjänstlagen, framhåller motionärerna
och påpekar att missförhållandena kan vara lika stora för den
som placeras enligt socialtjänstlagen som enligt LVU.

Enligt 50 § socialtjänstlagen skall socialnämnden utan dröjsmål inleda
utredning av vad som, genom ansökan eller på annat sätt, har kommit
till nämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd av
nämnden.

I 51 § anges beträffande dokumentationen att vad som framkommit
vid utredning och som har betydelse för ett ärendes avgörande skall
tillvaratas på ett betryggande sätt. Regeln avser att uttrycka att dokumentationen,
för att vara godtagbar, måste omfatta alla uppgifter som
är nödvändiga för en rättvisande bedömning såväl av det enskilda
ärendet som av ärendets handläggning. Att uppgifterna skall tillvaratas
på ett betryggande sätt innebär att muntliga uppgifter som regel måste
antecknas skriftligen och handlingar av betydelse fogas till akten i
ärendet (prop. 1979/80:1, del A s. 563).

Härutöver finns också en allmän skyldighet att i behövlig utsträckning
dokumentera verksamheten. Denna skyldighet är inte reglerad i

1989/90:SoU15

54

författning utan anses tolja av allmänna förvaltningsrättsliga principer.
Räckvidden och omfattningen av denna skyldighet blir beroende av
vilken typ av verksamhet det gäller. Som exempel nämns löpande
kontakter —ed klienterna, behandlingsarbete och annan kurativ verksamhet.
Vård- och behandlingsarbetet förutsätter vanligen kännedom
om klientens förhållanden och tidigare vidtagna åtgärder. Det är
särskilt viktigt att det finns tillräckliga anteckningar om detta, när en
annan socialarbetare tar över behandlingsarbetet. I många socialförvaltningar
är personalomsättningen stor, framhålls det i socialtjänstpropositionen
(prop. 1979/80:1, del A s. 433 f.).

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet delar motionärernas inställning om vikten av noggrann och
allsidig utredning när det gäller samtliga barn och ungdomar som
behöver vård inom socialtjänsten. Allt som kommer fram under en
sådan utredning och som är av betydelse för prövningen av ärendet
skall dokumenteras. Detta följer av socialtjänstlagen och allmänna
förvaltningsrättsliga principer. Det finns dock, enligt utskottets uppfattning,
inte anledning för riksdagen att ta något initiativ med anledning
av motion So7 (fp) yrkande 6. Motionsyrkandet avstyrks.

Anmälningsskyldigheten enligt 71 § socialtjänstlagen

Anmälningsskyldigheten enligt 71 § andra stycket socialtjänstlagen
utvidgas i propositionsförslaget till att gälla — förutom myndigheter
vars verksamhet berör barn och ungdom — också alla andra myndigheter
inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten, som i sin verksamhet
får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden
behöver ingripa till en underårigs skydd. Anmälningsskyldigheten gäller
även dem som är anställda vid dessa myndigheter samt vissa
angivna yrkesutövare. De angivna yrkesutövarna är läkare, lärare,
sjuksköterskor och barnmorskor, även om de inte är anställda av en
sådan myndighet. I fråga om dem som är verksamma inom kommunal
familjerådgivning skall anmälningsskyldigheten, liksom för närvarande,
gälla endast om de i sin verksamhet får kännedom om att en
underårig misshandlas i hemmet. Den som underlåter att fullgöra
anmälningsskyldigheten kan riskera påföljd i disciplinär ordning. Något
allmänt straffansvar är däremot inte föreskrivet. Skyldigheten att
lämna uppgifter till socialnämnden, som framgår av 71 § fjärde stycket,
gäller samma kategorier som har anmälningsskyldighet, med undantag
för den som är verksam inom kommunal familjerådgivning.
Enligt 71 § första stycket bör var och en, som får kännedom om att en
underårig misshandlas i hemmet eller behandlas på ett sådant sätt där
att det är fara för hans hälsa eller utveckling, anmäla det till socialnämnden.

Utvidgningen av den anmälnings- och uppgiftsskyldiga kretsen skapar
möjlighet för socialnämnden att få upplysningar från t.ex. en
vuxenpsykiatrisk klinik, ett LVM-hem eller en alkoholpoliklinik
(prop. s. 131).

1989/90:SoU15

55

I yttrande hösten 1988 till konstitutionsutskottet över ett antal
motioner som rörde frågor om sekretess inom sjukvård och socialtjänst
m.m. uttalade utskottet bl.a. att det var högst otillfredsställande att
uppgifter om allvarlig psykisk sjukdom eller allvarliga missbruksproblem
hos en vårdnadshavare i vissa fall inte kan lämnas ut till en
socialnämnd, som har att utreda om ett barn behöver vård enligt LVU
(1988/89:SoUly). Utskottet ansåg vidare att en översyn av regelsystemet
för sekretessen inom sjukvård och socialtjänst borde göras. Översynen
borde syfta till att göra systemet mer lättillämpat och till att
möjliggöra ett visst uppgiftslämnande mellan myndigheter i enskilda
ärenden, främst då ett samarbete mellan berörda myndigheter är
motiverat från vård- och behandlingssynpunkt eller då uppgjftslämnandet
behövs för att skydda någon mot fara, uttalade utskottet.

I motion 1989/90:Sol av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas att riksdagen
beslutar ändra 71 § socialtjänstlagen vad gäller barnhälsovårdens centrala
position i det preventiva arbetet (yrkande 4). Motionärerna anser
att den föreslagna ändringen av 71 § socialtjänstlagen är positiv men
att den bör göras tydligare. Det borde uttryckas klart att det är viktigt
med ett samarbete mellan socialtjänsten och barnhälsovården. Barnhälsovården
kommer tidigt i kontakt med familjerna och följer dem
under en längre tid. Den har därför unika kunskaper om barnen. Ett
bra samarbete är nödvändigt för att den nya lagen skall bli det stöd för
barn och föräldrar som är avsett.

I motion 1989/90:So5 av Lena Öhrsvik (s) yrkas att riksdagen beslutar
om ändring i 71 § socialtjänstlagen samt att erforderlig lagtext
utarbetas i behörigt utskott (yrkande 2). Enligt motionären är det inte
tillräckligt att andra myndigheter än de inom hälso- och sjukvården
och socialtjänsten har möjlighet att göra anmälan utan de bör ha
skyldighet att göra anmälan. Motionären anser vidare att det i lagen
bör tas in bestämmelser om anmälnings- och uppgiftsskyldighet för
privata och kooperativa verksamheter som angår barn.

Med myndighet vars verksamhet berör barn och ungdom avses, enligt
förarbetena till den nuvarande bestämmelsen (prop. 1979/80:1, del A s.
537), främst åklagar- och polismyndigheter, skolmyndigheter, centraler
för psykisk barn- och ungdomsvård, barnavårdscentraler samt de särskilda
organ som kan finnas inrättade för allmän ungdomsvård.

Den särskilde utredaren hade föreslagit att anmälnings- och uppgiftsskyldigheten
ändras så att den inte bara gäller sådana myndigheter vars
verksamhet berör barn och ungdom, utan alla myndigheter som i sin
verksamhet får uppgifter om barn och ungdom.

I propositionen anförs att föredraganden inte är beredd att ansluta
sig till en så omfattande utvidgning av den anmälningsskyldiga kretsen
som utredaren föreslagit. Förslaget skulle medföra att också myndigheter
vars verksamhet inte kan anses förenlig med en skyldighet att
anmäla och lämna uppgifter — såsom exempelvis JO och de allmänna
advokatbyråerna — skulle omfattas av bestämmelsen (prop. s. 102).

Socialstyrelsen ansåg i sitt remissyttrande bl.a. att det kan ifrågasättas
om inte ytterligare privatpraktiserande yrkesutövare bör omfattas av

1989/90:SoU15

56

anmälningsskyldigheten, t.ex. legitimerade psykologer. Föredraganden
anser att det är en grannlaga uppgift, som kräver vidare överväganden,
att fastställa vilken personkrets en sådan utvidgning borde omfatta.
Föredraganden är därför inte beredd att nu föreslå någon utvidgning
av de angivna yrkesutövarnas krets. Socialstyrelsen ansåg vidare att
anställda vid privata förskolor och privata hem för vård eller boende
bör omfattas av bestämmelserna i såväl andra som fjärde styckena i 71
§ (s. 103 och 190).

Utskottet gör följande bedömning.

Genom de ändringar som föreslås i propositionen utvidgas den anmälnings-
och uppgiftsskyldiga kretsen enligt 71 § socialtjänstlagen. Utskottet
har tidigare, i ett yttrande till konstitutionsutskottet, uttalat att
regelsystemet för sekretessen inom sjukvård och socialtjänst i olika
avseenden är otillfredsställande och bör ses över. Det är därför, enligt
utskottets mening, positivt att regeringen nu föreslår en förbättrad
reglering på en av de punkter där utskottet tidigare påtalat att brister
föreligger.

När det gäller den anmälningsskyldiga kretsen anser utskottet —
särskilt beträffande de privatpraktiserande yrkesutövarna — att det bör
ytterligare övervägas om inte kretsen bör utvidgas. Frågan bör bli
föremål för en särskild utredning.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna med anledning av propositionen samt motion So5 (s)
yrkande 2.

Utskottet anser vidare att samarbetet mellan olika myndigheter — inte
minst mellan socialtjänsten och barnhälsovården — är av mycket stor
vikt när det gäller att bistå barn som har det svårt. I likhet med
motionärerna anser utskottet att barnhälsovårdens kunskaper och resurser
måste tas till vara i det preventiva arbetet. Utskottet anser dock
inte att det finns anledning att förtydliga 71 § socialtjänstlagen på sätt
som förespråkas i motion Sol (m) yrkande 4. Utskottet tillstyrker
därför propositionsförslaget i denna del och avstyrker motionsyrkandet.

I motion 1989/90:So9 av Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om 71 § andra stycket socialtjänstlagen. Motionären påpekar att det är
viktigt att sådant som talar emot ett familjehem kommer fram vid en
familjehemsutredning. Hon anser därför att det bör införas en möjlighet
för dem som är anmälningsskyldiga enligt 71 § andra stycket
socialtjänstlagen att lämna sekretessbelagda uppgifter som kan fa betydelse
i utredningar om bl.a. blivande adoptivföräldrar och tilltänkta
familjehem. Motionärerna hänvisar till en skrivelse i saken från socialstyrelsen
till regeringskansliet.

1 propositionen föreslås ett tillägg till 25 § socialtjänstlagen, som går ut
på att socialnämnden skall utreda förhållandena i hemmet och förutsättningarna
för vård där, innan nämnden medger att ett barn får tas

1989/90:SoU15

57

emot i ett enskilt hem. Utredningen bör enligt propositionen belysa
om de blivande vårdarna utgör en för den unge lämplig familjesammansättning
och om det föreligger goda förhållanden för den unge
både i det nya hemmet och dess omgivning. Vidare bör beaktas de
blivande vårdarnas hälsotillstånd, anges det (prop. s. 128). Familjehemsutredningen
bör syfta till att utreda familjehemsföräldrarnas vilja
och förmåga att ge barnet den omsorg som barnet behöver, anförs det
vidare (s. 97).

Det anges vidare i propositionen att socialstyrelsen i en skrivelse till
regeringskansliet har föreslagit att det införs en möjlighet men inte
skyldighet för anmälningsskyldiga enligt 71 § andra stycket att lämna
sekretessbelagda uppgifter till socialnämnden, i sådana fall uppgifter
om förhållanden i ett hem kan få betydelse för ett barn som ännu inte
vistas i hemmet (t.ex. uppgifter om blivande adoptivföräldrar eller om
ett tilltänkt familjehem). Föredraganden påpekar att, enligt 25 §, en
noggrann utredning skall föregå ett medgivande att ta emot barn i ett
enskilt hem eller ett beslut om adoption. Det får förutsättas att också
förhållanden som talar emot hemmet i regel kommer fram vid en
sådan utredning. Föredraganden anser inte att det finns tillräckliga
skäl att införa en sådan möjlighet som socialstyrelsen föreslår (s. 103).

Enligt 14 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) hindrar sekretess inte att
uppgift lämnas till annan myndighet, om uppgiftsskyldighet följer av
lag eller förordning, såsom exempelvis 71 § socialtjänstlagen. Enligt 14
kap. 4 § kan dock enskilda, t.ex. föräldrarna i ett tilltänkt familjehem
eller adoptivhem, helt eller delvis efterge sekretessen.

Utskottet gör följande överväganden.

Enligt den föreslagna nya lydelsen av 71 § fjärde stycket socialtjänstlagen
föreligger skyldighet för myndigheter vars verksamhet berör barn
och ungdom, andra myndigheter inom hälso- och sjukvården och
socialtjänsten, de som är anställda hos sådana myndigheter samt slutligen
läkare, lärare, sjuksköterskor och barnmorskor, som inte har
sådan anställning, att lämna socialnämnden uppgifter som kan vara av
betydelse för utredning av en underårigs behov av skydd. Paragrafen är
dock inte tillämplig i samband med en familjehemsutredning som äger
rum innan ett medgivande att ta emot ett barn i hemmet lämnas.

Av 14 kap. 1 § sekretesslagen följer att en bestämmelse om uppgiftsskyldighet
bryter sekretessen. Sekretessen bryts i de fall en lag eller
förordning anger en skyldighet att lämna uppgifter. För att införa en
sådan möjlighet som motionären föreslår krävs en ändring av sekretesslagen.

En familjehemsutredning av socialnämnden enligt det föreslagna
nya andra stycket i 25 § socialtjänstlagen skall, såsom också föredraganden
framhåller, vara noggrann, och det får förutsättas att eventuella
förhållanden som talar emot hemmet även kommer fram. Utskottet
anser, i likhet med departementschefen, att det inte finns tillräckliga
skäl att införa en möjlighet för dem som avses i 71 § andra stycket

1989/90:SoU15

58

socialtjänstlagen att i samband med en familjehemsutredning lämna ut
sekretessbelagda uppgifter om ett tilltänkt familjehem. Med det anförda
avstyrker utskottet motion So9 (fp).

Vittnesplikten

I motion 1989190:So5 av Lena Öhrsvik (s) yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vittnesplikt
(yrkande 3). Motionären finner det märkligt att propositionen
saknar uttalanden om vittnesplikt och hänvisar i sammanhanget till
justitieutskottets betänkande 1989/90:JuU7.

Vittnesplikten regleras i 36 kap. 1 § rättegångsbalken (RB). Som en
grundsats gäller att tystnadsplikt får vika för vittnesplikt (se prop.
1979/80:2, s. 397 ff.). I 36 kap. 5 § RB stadgas vissa undantag från
denna huvudregel. I andra stycket föreskrivs att personer som tillhör
vissa angivna yrkesgrupper inte får höras om något som de har blivit
anförtrodda i sin yrkesutövning eller som de i samband därmed har
erfarit, med mindre det är medgivet i lag, eller den till vilkens förmån
tystnadsplikten gäller samtycker därtill (frågeförbud). De yrkesgrupper
det här gäller är advokater, läkare, tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor,
psykologer, psykoterapeuter, kuratorer vid familjerådgjvningsbyrå
som drivs av kommun, landstingskommun, församling eller kyrklig
samfällighet, eller deras biträden. Frågeförbudet är uppställt huvudsakligen
i syfte att ge skydd för de enskilda personer som anlitar
ifrågavarande personer. I förarbetena till bestämmelsen (SOU 1938:44,
s. 392) framhölls att vissa yrkesutövare intar en sådan förtroendeställning
i förhållande till allmänheten att en viss tystnadsplikt till skydd
för den enskilde är påkallad. Den krets av yrkeskategorier som enligt
RB 36 kap. 5 § andra stycket är befriad från vittnesplikt utvidgades
1988 till att omfatta även psykologer och psykoterapeuter (prop.
1987/88:89, JuU35, rskr. 238). Departementschefen anförde i propositionen
(s. 17) att beträffande psykologer kan, med minst lika stort fog
som beträffande t.ex. läkare, hävdas att de för sitt arbete är beroende av
att klienterna kan lita på att de uppgifter de lämnar inte förs vidare.
Det fördes inte fram några nya undantag från det generella frågeförbudet,
vilket hade föreslagits i departementspromemorian Ds Ju
1987:10 som låg till grund för propositionen. I promemorian föreslogs
bl.a. att vittnesförhör skulle få äga rum även i de fall som omfattas av
det generella frågeförbudet, om en uppgift med stöd av en i lag eller
förordning föreskriven uppgiftsskyldighet får lämnas till en myndighet
för annat än statistiska ändamål. I propositionen angavs att det inte är
motiverat att en upplysningsskyldighet, som tar sikte på en viss situation,
skall medföra en generell skyldighet att, trots att förutsättningarna
för frågeförbud är uppfyllda, lämna motsvarande uppgifter i en rättegång.
Vidare framhöll departementschefen att det är mycket svårt att
överblicka i hur stor utsträckning ett sådant undantag skulle sätta
reglerna om generellt frågeförbud ur spel.

I 14 kap. 1 § sekretesslagen finns, som nämnts, en generell bestämmelse
som innebär att en föreskrift i lag eller förordning om uppgifts -

1989/90:SoU15

59

skyldighet skall tillämpas också när sekretess gäller för de uppgifter
som omfattas av skyldigheten. Föreskrifter om sådan uppgiftsskyldighet
finns numera på åtskilliga håll i lagstiftningen. Ett exempel härpå
erbjuder just bestämmelserna om vittnesplikt i RB. Ett annat utgörs av
föreskriften i 71 § fjärde stycket socialtjänstlagen.

Frågeförbudet skall iakttas av rätten ex officio och kan inte efterges
av vittnet. Bestämmelserna i RB rörande vittnesplikten och frågeförbudet
gäller enligt 25 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) i tillämpliga
delar också vid förvaltningsdomstol.

Justitieutskottet har helt nyligen behandlat en motion av samma
motionär. I motionen yrkades att bestämmelsen om psykologs vittnesplikt
skall utformas så att det framgår att psykolog skall ha vittnesplikt
i mål om barn och ungdom. Justitieutskottet uttalade i betänkandet
1989l90:Ju(J7 (s. 9 f.) att det kunde konstatera att reglerna rörande
vittnesplikt i RB och uppgiftsskyldigheten enligt 71 § fjärde stycket
socialtjänstlagen inte helt korresponderar med varandra. Detta förhållande
kan, uttalade utskottet vidare, leda till att en förvaltningsdomstol,
i ett mål om t.ex. vård enligt lagen med särskilda bestämmelser
om vård av unga, genom vittnesförhör med t.ex. en psykolog inte
skulle kunna fa tillgång till de uppgifter som psykologen lämnat till
socialnämnden och som kanske legat till grund för nämndens ansökan
i målet. Enligt utskottets uppfattning vore det inte tänkbart att, som
föreslogs i motionen, göra en särreglering i dessa frågor beträffande
endast en av de i frågeförbudsbestämmelsen uppräknade yrkesgrupperna
och då endast i en viss typ av mål. Därtill kommer, uttalade
utskottet, att omfattningen av uppgiftsskyldigheten i 71 § fjärde stycket
socialtjänstlagen inom kort kommer att bli föremål för riksdagens
ställningstagande. Utskottet avstyrkte bifall till motionen. Riksdagen
följde utskottet.

Socialutskottet gör följande bedömning.

År 1987 föreslogs i en departementspromemoria (Ds Ju 1987:10) bl.a.
att vittnesförhör, trots de allmänna reglerna om frågeförbud, skulle få
äga rum om en uppgift, med stöd av en i lag eller förordning
föreskriven uppgiftsskyldighet, får lämnas till en myndighet för annat
än statistiska ändamål. I proposition 1987/88:89, som byggde på de
förslag som lagts fram i promemorian, angavs att det inte är motiverat
att en upplysningsskyldighet, som tar sikte på en viss situation, skall
medföra en generell skyldighet att, trots att förutsättningarna för frågeförbud
är uppfyllda, lämna motsvarande uppgifter i en rättegång.
Vidare framhöll som nämnts departementschefen att det är mycket
svårt att överblicka i hur stor utsträckning ett sådant undantag skulle
sätta reglerna om generellt frågeförbud ur spel. Riksdagen lämnade
utan erinran vad departementschefen anfört.

Riksdagen har dessutom nyligen ställt sig bakom justitieutskottets
uttalande om att det vore otänkbart att göra en särreglering beträffande
endast en av de i frågeförbudsbestämmelsen uppräknade yrkesgrupperna
och då endast i en viss typ av mål.

1989/90:SoU15

60

Socialutskottet har tidigare i detta betänkande, med anledning av ett
motionsyrkande rörande den uppgiftsskyldiga kretsen enligt 71 § socialtjänstlagen,
uttalat att det bör utredas om inte denna krets bör
utvidgas och ansett att detta bör ges regeringen till känna. Det kan,
enligt utskottets mening, finnas skäl att i samband därmed ytterligare
överväga hur reglerna om uppgiftsskyldighet i 71 § socialtjänstlagen
korresponderar med reglerna om vittnesplikt och det generella frågeförbudet.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna med anledning av motion So5 (s) yrkande 3.

Offentligt biträde för barnet m.m.

I motion 1988/89:So318 av Lena Öhrsvik (s) i resterande del hemställs
om ett tillkännagivande om behov av förändringar i LVU såvitt avser
offentligt biträde för barnet. Motionären uppger att det har förekommit
att vårdnadshavare på olika sätt omöjliggjort för ett offentligt
biträde att komma till tals med barnet. Motionären förespråkar att det
i lagen tas in en bestämmelse att det offentliga biträdet har rätt att i
förekommande fell träffa barnet i enrum och att ett sådant föreläggande
från domstolens sida skall kunna förenas med ett vitesföreläggande.
I motion 1989/90:So5 av samma motionär yrkas ett tillkännagivande
om barns talerätt (yrkande 4). Ett icke processbehörigt barn kan inte
föra sin egen talan och får heller inte ge sitt offentliga biträde fullmakt
att företräda det, anför motionären. Det offentliga biträdet bör dock
kunna vara ställföreträdare för barnet och därmed kunna överklaga
beslut som rör barnet i LVU-mål, framhåller motionären vidare. Detta
är särskilt viktigt i mål om flyttningsförbud, där barnets uppfattning
bör tillmätas den största betydelse. Motionären hänvisar i sammanhanget
till utredningen om barnets rätt och dess betänkande (SOU
1987:7) Om barn i vårdnadstvister — talerätt för barn m.m.

I mål och ärenden enligt LVU är barnet part, dvs. han eller hon har
talerätt. Detta är inte liktydigt med att barnet självt får föra sin talan i
processen. Han eller hon måste i så fell vara processbehörig. För den
som saknar processbehörighet får talan i stället föras av den legale
ställföreträdaren, dvs. oftast vårdnadshavaren. I mål enligt LVU är
barnet processbehörigt från 15 års ålder (19 § i den nuvarande lagen,

36 § i den föreslagna nya lagen).

Möjligheten i 18 kap. 2 § (sedan 1 januari 1989 11 kap. 2 §)
föräldrabalken att förordna god man åt barnet har använts för att göra
det möjligt för icke processbehöriga barn att överklaga länsrättens dom
om beredande av vård enligt LVU (se RÅ 83 2:19).

Utskottet påpekade i samband med behandlingen av socialtjänstpropositionen
att ett offentligt biträde, till följd av sina begränsade handlingsmöjligheter,
inte helt kan fylla funktionen att tillvarata barnets
intressen. Utskottet uttalade också att det, enligt utskottets mening, på
sikt måste övervägas att införa en ordning som ger barnet en starkare
ställning enligt LVU, att dessa frågor var föremål för behandling av

1989/90:SoU15

61

utredningen om barnets rätt och att utskottet förutsatte att utredningen
skulle komma att behandla frågorna med skyndsamhet (SoU
1979/80:44, s. 104 f.).

Uredningen om barnets rätt föreslog i betänkandet (SOU 1987:7)
Om barn i vårdnadstvister — talerätt för barn m.m. bl.a. att det offentliga
biträdet också skulle vara barnets ställföreträdare i processen, i de
fall barnet saknade egen processbehörighet. Vidare föreslog utredningen
bl.a. att ett barn skulle få rätt att självt föra sin talan från och med

12 års ålder.

Betänkandet har remissbehandlats.

Enligt 41 § 3 rättshjälpslagen (1972:429) beviljas rättshjälp genom
offentligt biträde i mål eller ärende angående beredande av vård,
omedelbart omhändertagande eller upphörande av vård enligt LVU.
Vidare får offentligt biträde förordnas hos förvaltningsdomstol vid
överklagande av socialnämndens beslut om var vården av den unge
skall inledas eller beslut att flytta den unge från det hem där han
vistas. Reglerna om flyttningsförbud skall, enligt propositionsförslaget,
flyttas från socialtjänstlagen till LVU. Enligt förslaget skall offentligt
biträde kunna förordnas också bl.a. i mål om flyttningsförbud. Enligt
42 § rättshjälpslagen skall rättshjälp genom offentligt biträde beviljas
den som åtgärden avser och i mål eller ärende som avses i 41 § 3 även
vårdnadshavare, om det inte måste antas att behov av biträde saknas.

I förarbetena (prop. 1979/80:1, del A s. 630) uttalades att rättshjälp i
form av offentligt biträde skall kunna beviljas även för vårdnadshavaren
om det föreligger motstridiga intressen mellan vårdnadshavaren
och barnet. Motstridiga intressen får regelmässigt antas föreligga i de
s.k. miljöfallen, dvs. när beslutet om omhändertagande eller ansökningen
om vård grundas på att föräldrarna har brustit i sina omsorger
om barnet. 1 annat fall kan det vara tänkbart att förordna ett gemensamt
biträde för vårdnadshavaren och barnet. I 44 § anges bl.a. att, för
det fall både den unge och vårdnadshavaren beviljats rättshjälp, det
skall förordnas gemensamt biträde, om det inte finns motstridiga
intressen mellan dem.

I rättshjälpskommiuéns betänkande (SOU 1985:4) Rättshjälp — Offentliga
biträden, organisationsfrågor m.m. föreslogs att gemensamt
offentligt biträde för barnet och vårdnadshavaren skulle förordnas i
mål eller ärenden enligt LVU om inte särskilda skäl talade emot det (s.
138 f.).

I proposition 1987188:73 om förbättringar inom rättshjälpssystemet anförde
föredragande statsrådet — med hänvisning till det pågående
arbetet med förändringar av LVU — att det är naturligt att rättshjälpskommitténs
förslag och remissinstansernas synpunkter på det tas till
vara i det fortsatta arbetet inom socialdepartementet (s. 77 f.).

I den nu aktuella propositionen (s. 91) anför föredraganden bl.a.
följande.

Vad först gäller de s.k. miljöfallen är det barnets bästa som skall
tillgodoses. Det är därmed enligt min uppfattning naturligt att barnet
får ett offentligt biträde som bara ser till barnets behov. Ett offentligt

1989/90: SoU 15

62

biträde för vårdnadshavaren torde naturligen se det sorn sin uppgift att
tillvarata föräldraintresset. Det finns därmed en risk — — — att ett
gemensamt biträde framstår som en hjälp åt i första hand föräldrarna.
Det torde ofta vara så att föräldrarnas intresse av att fa behålla barnet
inte sammanfaller med det som befinns vara bäst för barnet. Ett
offentligt biträde, som företräder både föräldrarna och barnet och som
finner att barnets bästa kräver ett omhändertagande, hamnar därmed i
en ohållbar lojalitetskonflikt som inte kan lösas på annat sätt än att
ytterligare ett biträde förordnas.

När det gäller de s.k. beteendefallen är det, enligt föredragandens
uppfattning, mer tveksamt om det regelmässigt behövs två biträden. En
prövning får här ske från fall till fall om vårdnadshavaren behöver
eget biträde. Föredraganden anser inte att det finns tillräckliga skäl att
ändra nuvarande ordning i fråga om förordnande av offentligt biträde i
mål eller ärenden enligt LVU.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet anser i likhet med motionären att det kan finnas skäl att
överväga hur barnets ställning i mål och ärenden enligt LVU skall
kunna stärkas. Problemen är delvis olika beroende på barnets ålder
och om socialnämndens ingripande beror på missförhållanden i barnets
hemmiljö eller på den unges eget beteende. Frågorna har behandlats
av utredningen om barnets rätt i betänkandet (SOU 1987:7) Om
barn i vårdnadstvister.

Utskottet anser att riksdagen bör avvakta ett ställningstagande från
regeringen i denna fråga med anledning av det nämnda betänkandet
och avstyrker därför motionerna So318 (s) i resterande del och So5 (s)
yrkande 4.

Olika brottsförebyggande insatser m.m.

I motion 1989/90:So6 av Karin Israelsson m.fl. (c) yrkas tillkännagivanden
om vad som anförts dels beträffande familjens betydelse för att
förebygga ungdomsproblem (yrkande I) , dels beträffande en god barnomsorg
(yrkande 2), dels beträffande skolans roll för att förebygga
ungdomsproblem (yrkande 3) , dels beträffande sambandet mellan
ungdomsbrottslighet och droger (yrkande 4) och dels beträffande vikten
av en arbetsmarknadspolitik som förhindrar utslagning av ungdomar
(yrkande 5). Motionärerna framhåller att ingen grupp betyder så
mycket för barnet som den närmaste familjen. Det är nödvändigt att
föräldrarnas roll som fostrare stärks, vilket inte minst gäller de ensamstående
föräldrarna, anför motionärerna. Motionärerna påpekar vidare
att man inom barnomsorgen kan fa en god bild av de barn som
behöver extra stöd. Det är därför viktigt att personalen ges stöd för att
kunna hjälpa dessa barn. Grund- och gymnasieskolans betydelse i det
brotts- och missbruksförebyggande arbetet kan enligt motionärerna
inte heller nog värderas. Skolan måste därför ges resurser för att
kunna tillvarata och utveckla ungdomars inneboende förmåga och
möjligheter, menar motionärerna. Enligt brottsförebyggande rådets studier
var mellan 70 och 80 % av våldsgärningsmännen alkoholpåverka -

1989/90: SoU15

63

de vid brottstillfället. Den totala alkoholkonsumtionen hos ungdomar i
åldern 12—24 år har ökat med närmare 30 % sedan 1984/1985, uppger
motionärerna. Kampen mot missbruk av alkohol och narkotika måste
därför intensifieras. Även ungdomsarbetslösheten utgör, enligt motionärernas
mening, ett stort problem. Den är en starkt bidragande orsak
till utslagningen av ungdomar, och det är nu viktigt att åtgärder vidtas
för att komma till rätta med ungdomarnas arbetslöshetssituation, framhåller
motionärerna.

I motion 1988/89:So209 av Carl Bildt m.fl. (m) yrkas ett tillkännagivande
om familjens betydelse i det brottsförebyggande arbetet. (Motiveringen
återfinns i motion 1988/89:Ju805.) Motionärerna anför att familjerna
har avgörande betydelse då det gäller att förhindra att unga
människor begår brott. Föräldrarna måste alltid ha huvudansvaret för
att barn och ungdomar lär sig känna respekt för andra människors liv
och egendom. Att barn får handlingsmönster och lärs att ta ansvar för
sig själva och sina medmänniskor är bästa vägen att förebygga brottslighet,
anför motionärerna.

De grundläggande behov som barn har rätt att få tillgodosedda av sina
föräldrar och andra vårdnadshavare anges i 6 kap. 1 §

föråldrabalken. Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god
fostran. De skall behandlas med aktning för sin person och egenart
och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande
behandling. Bestämmelserna i föråldrabalken anger dels vilka grundläggande
rättigheter som ett barn har, dels att det i första hand är
föräldrarna som skall tillvarata dessa rättigheter.

Socialtjänsten har i uppgift att verka för att barn och ungdom växer
upp under goda förhållanden. I socialtjänstlagen sägs att åtgärder för
att stödja barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt skall
företas i nära samarbete med hemmet.

I propositionen anförs att enighet råder om att barn har rätt att växa
upp tillsammans med sina föräldrar samt att mycket av reformarbetet
syftar till att underlätta barnfamiljernas tillvaro. Även socialtjänstens
mål är att i möjligaste mån hjälpa barn och föräldrar, så att barnens
uppväxtmiljö i det egna hemmet blir tillfredsställande. Stora ansträngningar
bör göras för att så tidigt som möjligt ge behövlig hjälp åt barn
och föräldrar i deras naturliga livsmiljö, anförs det. Särskilt viktigt är
det, enligt statsrådets mening, att utveckla det lokala samarbetet mellan
mödra- och barnhälsovården å ena sidan och socialtjänsten å andra
sidan (prop. s. 52).

En motion (m) med motsvarande innehåll som den nu aktuella
So209 behandlades av justitieutskottet våren 1988 i samband med
behandlingen av ett regeringsförslag om ändringar i bl.a. lagen med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (JuU 1987/88:36). Justitieutskottet
anförde att det i lagstiftningsärendet understrukits att det i
första hand är föräldrarna som har ansvaret för barns och ungdomars
vård och fostran samt att det i första hand är föräldrarnas engagemang
som måste mobiliseras när en ung människa hamnat i riskzonen.
Utskottet uttalade vidare följande (s. 21).

1989/90:SoU15

64

I likhet med motionärerna anser utskottet sålunda att familjens betydelse
knappast kan överskattas när det gäller att ge barn och ungdom
en trygg uppväxt. Att goda uppväxtförhållanden är en brottsförebyggande
faktor av mycket stor betydelse torde det inte heller råda någon
oenighet om. '

Justitieutskottet, som inte ansåg att det fanns behov av något sådant
uttalande som begärdes i de då behandlade motionerna, avstyrkte bifall
till dessa. Riksdagen följde utskottet.

Utskottet gör följande överväganden.

Trygga uppväxtförhållanden, goda föräldrarelationer och även i övrigt
positiva vuxenkontakter är av grundläggande betydelse för ett barns
utveckling och anpassning i samhället. Det är vidare, även i detta
sammanhang, av den största vikt att omsorgen om barnen, under den
tid föräldrarna förvärvsarbetar, kan tillgodoses på ett fullgott sätt.
Skolan har också stor betydelse när det gäller unga människors möjligheter
att få en gynnsam uppväxt och i det brottsförebyggande arbetet.
Betydelsen av att ha arbete och sysselsättning kan inte heller nog
värderas i detta sammanhang. Insatser mot ungdomars missbruk av
alkohol och andra droger har också stor betydelse för att förebygga
brott och sociala problem. Samhällets insatser på detta område har
under hösten 1989 ingående behandlats av utskottet i betänkandet
1989/90:SoU2.

Sammanfattningsvis anser utskottet att insatser på en rad olika
områden kan bidra till att skapa gynnsamma uppväxtbetingelser för
barn och ungdomar och härigenom förebygga brott och sociala problem.
I detta sammanhang vill utskottet återigen betona vikten av att
myndigheters och organisationers insatser samordnas väl. Utskottet
anser dock inte att riksdagen i detta sammanhang har anledning att ta
några sådana initiativ som förordas i motion So6 (c) yrkandena 2—5,
varför utskottet avstyrker motionsyrkandena.

Inte heller motion So209 (m) eller motion So6 (c) yrkande 1 bör
enligt utskottet föranleda någon riksdagens åtgärd. Motionerna avstyrks.

Övriga frågor

I motion 1989/90:So7 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna att en barnombudsmannatjänst
bör inrättas (yrkande 9). Barnombudsmannen skall kontinuerligt
följa och utreda barns och barnfamiljers villkor i samhället, anför
motionärerna.

Liknande motioner (s, fp, c och mp) behandlades av utskottet våren
1989. Utskottet konstaterade att barn- och ungdomsfrågorna behandlades
i den rapport från översynen av socialstyrelsens organisation som
var föremål för beredning inom regeringskansliet. Utskottet ansåg att
regeringens överväganden borde avvaktas innan riksdagen övervägde
något initiativ i frågan. Motionerna avstyrktes (1988/89:SoU13, s. 9).

5 Riksdagen 1989/90. 9 sami. Nr 17

Rättelse: S. 77 rad 2 nedifrån Står: motionerna So330 Rättat till: motionerna

So330 S. 78 rad 3 Står: av motion Rättat till: av motion

1989/90:SoU15

65

Utskottet har inhämtat att barnmiljörådet, i en särskild skrivelse till
regeringen i anslutning till anslagsframställningen, har föreslagit att en
statlig barnombudsman, som skall knytas till barnmiljörådet, inrättas.
Frågan är för närvarande föremål för beredning i socialdepartementet.

Frågan om tillsättandet av en barnombudsman övervägs i regeringskansliet.
Utskottet anser att riksdagen bör avvakta regeringens ställningstagande,
innan riksdagen överväger att vidta några åtgärder i frågan.
Utskottet avstyrker härmed motion So7 (fp) yrkande 9.

I motion 1989190:So7 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om
socialjourverksamhet (yrkande 2). Motionärerna anför att ett inslag i
den förebyggande vården bör utgöras av utökad socialjourverksamhet
samt att det är angeläget att en sådan verksamhet organiseras i samtliga
kommuner.

Enligt 3 § socialtjänstlagen har kommunerna det yttersta ansvaret för
att alla som vistas i kommunerna får det stöd och den hjälp som de
behöver. Lagen ger kommunerna en långt gående frihet att bestämma
sin verksamhet. Av 10 § framgår bl.a. att socialnämnden bör tillhandahålla
sociala tjänster genom rådgivningsbyråer, socialcentraler och
liknande, social jour eller annan därmed jämförlig verksamhet.

I socialtjänstpropositionen (del A s. 178 f.) framhöll föredragande
statsrådet värdet av en väl utbyggd social jour. Statsrådet hänvisade till
socialutredningen, vilken nämnt två huvudområden där allmänheten
behöver komma i kontakt med socialtjänsten även under kvällar och
helger. Det ena området gäller äldre ensamstående och det andra barn
och ungdom. Statsrådet påpekade att en social beredskap är viktig, inte
minst ur förebyggande synpunkt, samt att olika remissinstanser, såsom
kriminalvårdsstyrelsen, brottsförebyggande rådet och skolöverstyrelsen
från skilda utgångspunkter hade belyst det angelägna i en väl fungerande
jourverksamhet inom socialtjänsten. Försöksverksamhet med social
jour bedrevs under åren 1974—1976 i 21 kommuner, och socialstyrelsen
har värderat verksamheten (Socialstyrelsen redovisar 1977:4). Det
anfördes vidare att den närmare utformningen av jourverksamheten
måste bli beroende av de lokala förhållandena. Verksamheten kan
samordnas med en mer allmänt inriktad samhällsjour och med läkarjour.
I mindre kommuner torde behovet kunna tillgodoses genom
samarbete mellan flera kommuner, uttalades det.

Är 1983 fanns social jour med särskilt anställda jourassistenter i 14
kommuner. I 53 kommuner förekom beredskap i hemmet, i drygt
hälften av dessa dock endast under helger och veckoslut. I de flesta
kommuner kan förtroendemän eller tjänstemän nås per telefon utanför
arbetstiden, utan att detta sker i organiserad form (Fahlberg—Magnusson,
Socialtjänstlagarna, 1989, s. 33).

Utskottet gör följande bedömning.

1989/90:SoU15

66

Utskottet delar motionärernas inställning om det angelägna i en väl
utbyggd social jour. Om intentionerna i socialtjänstlagen skall kunna
förverkligas är det, enligt utskottets mening, viktigt att socialtjänstens
personal finns tillgänglig omedelbart när insatser behöver sättas in.

Utskottet förutsätter dock att även de kommuner som fortfarande
saknar en utbyggd socialjour arbetar med den målsättningen att företrädare
för socialtjänsten vid behov skall kunna nås även utanför den
ordinarie arbetstiden. Något initiativ från riksdagen i denna fråga anser
utskottet inte påkallat och avstyrker därför motion So7 (fp) yrkande 2.

I motion 1989/90:Sol av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om
sammanställning och värdering av uppgifter kring barn utsatta för våld
och sexuella övergrepp (yrkande 1). Motionärerna framhåller behovet
av ökade kunskaper om barns situation, inte minst när det gäller barn
som utsätts för våld och sexuella övergrepp inom familjen. De uppgifter
och den information som finns måste sammanställas och värderas,
anförs det i motionen.

I utskottets betänkande 1989/90:SoU5 (s. 23 ff.) behandlade utskottet
helt nyligen flera motioner (fp och c) om sexuella övergrepp och våld
mot kvinnor och barn. Utskottet ansåg bl.a. att det var befogat med en
utvärdering av socialtjänstens handläggning av anmälda fall av misstänkta
övergrepp på barn och kvinnor. Ett samlat förslag till åtgärdsprogram
bör föreläggas riksdagen, uttalade utskottet. Det anförda gavs
regeringen till känna med anledning av motionerna. Riksdagen följde
utskottet.

Utskottet konstaterar att frågan om insatser mot våld och sexuella
övergrepp mot barn och kvinnor i hemmet nyligen har behandlats av
utskottet. Utskottet vidhåller vad som då framfördes, nämligen att
regeringen bör förelägga riksdagen ett samlat förslag till åtgärdsprogram
i denna fråga. Något nytt tillkännagivande från riksdagens sida är
för närvarande inte motiverat. Utskottet avstyrker därmed motion Sol
(m) yrkande 1.

I motion I989/90:So8 av Hans Göran Franck och Anita Johansson (båda
s) yrkas ett tillkännagivande om behovet av anvisningar till socialstyrelsen
med beaktande av socialberedningens utredningsarbete (yrkande
1). Propositionens innehåll är enligt motionärerna inte tillräckligt
såvitt avser frågorna om vad barn behöver och vad barn far illa av.
Socialstyrelsen har därför anledning att, i arbetet med de allmänna
råden till den nya lagen, beakta det material om barns behov som
socialberedningen presenterat.

Utskottet, som förutsätter att socialstyrelsen, vid utarbetande av allmänna
råd till den nya lagen, i tillämpliga delar beaktar även det
utredningsarbete som socialberedningen genomfört, anser inte att riksdagen
bör ta något initiativ med anledning av motion So8 (s) yrkande

1. Motionsyrkandet avstyrks.

1989/90:SoU15

67

Hemställan

1989/90:SoU15

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på propositionens förslag m.m.

att riksdagen avslår motion 1989/90:So4 yrkandena 1 och 2,

re s. 1 (vpk)

2. beträffande en parlamentarisk beredning

att riksdagen avslår motion 1989/90:So7 yrkande 1,

3. beträffande förhållandet mellan socialtjänstlagen och LVU
att riksdagen avslår motion 1989/90:So8 yrkande 3 delvis,

4. beträffande precisering av förutsättningarna för beredande av
vård

att riksdagen avslår motion 1988/89:So251 yrkande 5 delvis,

5. beträffande begreppet "påtaglig risk"

att riksdagen med bifall till proposition 1989/90:28 i denna del
och med avslag på motion 1989/90:So6 yrkande 13 godkänner
vad utskottet anfört,

6. beträffande 2 § i regeringens lagförslag

att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag
med särskilda bestämmelser om vård av unga såvitt avser 2 §,

7. beträffande förtydliganden av begreppet "annat förhållande i
hemmet"

att riksdagen avslår motion 1989/90:So8 yrkande 2 delvis,

8. beträffande begränsning av möjligheterna till tvångsvård

att riksdagen med bifall till propositionen i denna del och med
avslag på motion 1989/90:So8 yrkande 4 delvis godkänner vad
utskottet anfört,

9. beträffande ändring av begreppet "annat socialt nedbrytande
beteende"

att riksdagen med bifall till propositionen i denna del och med
avslag på motion 1989/90:So6 yrkande 14 godkänner vad utskottet
anfört,

10. beträffande 3 § i regeringens lagförslag

att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag
med särskilda bestämmelser om vård av unga såvitt avser 3 §,

11. beträffande förtydliganden av begreppet "annat socialt nedbrytande
beteende"

att riksdagen avslår motion 1989/90:So8 yrkande 2 i resterande
del,

12. beträffande ytterligare föreskrifter för ansökan om vård

att riksdagen med avslag på motion 1989/90:So8 yrkande 3 delvis
antar det i propositionen framlagda förslaget till lag med särskilda
bestämmelser om vård av unga såvitt avser 4 § andra stycket,

13. beträffande ett tillkännagivande om ansökan om vård
att riksdagen avslår motion 1989/90:So6 yrkande 15,

14. beträffande umgängesrätt

att riksdagen med avslag på motion 1989/90:So3 antar det i
propositionen framlagda förslaget till lag med särskilda bestämmelser
om vård av unga såvitt avser 4 § första stycket,

15. beträffande tillfälligt omhändertagande

att riksdagen med avslag på motion 1989/90:So8 yrkande 3 delvis
antar det i propositionen framlagda förslaget till lag med särskilda
bestämmelser om vård av unga såvitt avser 6—9 §§,

16. beträffande tidsfristerna för omedelbara omhändertaganden
m.m.

att riksdagen avslår motion 1988/89:So278, motion
1988/89:So327 och motion 1989/90:So2 yrkande 3,

res. 2 (m, fp, c) - motiv,

17. beträffande handläggningen i regeringsrätten
att riksdagen avslår motion 1988/89:So318 delvis,

18. beträffande särskilda ungdomshem

att riksdagen med anledning av propositionen och motion
1988/89:So239, motion 1988/89:So251 yrkandena 6 och 7, motion
1988/89:So258 yrkande 2, motion 1988/89:So259 yrkande 2,
motion 1988/89:So293 yrkande 1, motion 1988/89:So303 yrkande

2, motion 1989/90:Sol yrkande 3, motion 1989/90:So2 yrkande

1, motion 1989/90:So6 yrkande 9 samt motion 1989/90:So7 yrkandena
3 och 4 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

19. beträffande huvudmannaskapet för de särskilda ungdoms -hemmen

att riksdagen avslår motion 1988/89:So258 yrkandena 1 och 3,
motion 1988/89:So293 yrkande 2, motion 1988/89:So303 yrkandena
1 och 3, motion 1989/90:So2 yrkande 2 samt motion
1989/90:So6 yrkande 6,

res. 3 (m)

20. beträffande 12 § i regeringens lagförslag

att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag
med särskilda bestämmelser om vård av unga såvitt avser 12 §
med den ändringen att lagrummet erhåller i bilaga 2 som Utskottets
förslag betecknade lydelse,

21. beträffande den ungdomspsykiatriska verksamheten
att riksdagen avslår motion 1989/90:So6 yrkande 12,

res. 4 (m, fp, c, mp)

22. beträffande invandrarungdomarnas behov

att riksdagen avslår motion 1989/90:So6 yrkande 11,

res. 5 (fp, c)

23. beträffande alternativa vårdformer

att riksdagen avslår motion 1989/90:So6 yrkande 8,

24. beträffande kontakterna mellan den unge och föräldrarna
att riksdagen avslår motion 1988/89:So251 yrkande 5 delvis samt
motion 1989/90:So8 yrkande 3 delvis och yrkande 5,

25. beträffande umgängesförbud

att riksdagen med avslag på motion 1989/90:So8 yrkande 3 i
resterande del antar det i propositionen framlagda förslaget till
lag med särskilda bestämmelser om vård av unga såvitt avser 14
§,

1989/90:SoU15

69

26. beträffande öppenvårdstvång

att riksdagen avslår motion 1988/89:So258 yrkande 4, motion
1988/89:So303 yrkande 4 och motion 1989/90:Sol yrkande 2,

res. 6 (m)

27. beträffande studiebesök på kriminalvårdsanstalt
att riksdagen avslår motion 1988/89:So312,

28. beträffande flyttningsförbud

att riksdagen med avslag på motion 1989/90:So5 yrkande 1 och
motion 1989/90:So6 yrkande 16 antar det i propositionen framlagda
förslaget till lag med särskilda bestämmelser om vård av
unga såvitt avser 24—31 §§,

29. beträffande förslaget till lag om särskilda bestämmelser om
vård av unga i övrigt

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om särskilda
bestämmelser om vård av unga i den mån det inte omfattas av
vad utskottet hemställt under tidigare moment,

30. beträffande propositionens uttalanden om vårdnadsöverflyttningar att

riksdagen avslår motion 1989/90:So8 yrkande 4 i resterande
del,

31. beträffande vårdnadsöverflyttningar vid långa familjehemsplaceringar att

riksdagen avslår motion 1989/90:So7 yrkande 7,

res. 7 (fp)

32. beträffande de ekonomiska villkoren vid vårdnadsöverflyttningar att

riksdagen avslår motion 1989/90:So7 yrkande 8,

res. 8 (fp, c, mp)

33. beträffande uttalanden om vårdnadsöverflyttningar i övrigt
att riksdagen beslutar att vad som i övrigt anförts i propositionen
om överflyttande av vårdnaden till familjehemsföräldrar inte
skall föranleda något riksdagens uttalande,

34. beträffande behovet av utbildningsinsatser

att riksdagen avslår motion 1988/89:So251 yrkande 5 i resterande
del, motion 1989/90:So6 yrkande 10 och motion 1989/90:So7
yrkande 5,

res. 9 (m, fp, c)

35. beträffande samordnade insatser

att riksdagen avslår motion 1988/89:So259 yrkande 1, motion
1988/89:So330 och motion 1989/90:So7 yrkande 10,

res. 10 (fp, vpk)

36. beträffande behovet av dokumentation

att riksdagen avslår motion 1989/90:So7 yrkande 6,

res. 11 (fp)

37. beträffande skyldighet att göra anmälan enligt 71 § socialtjänstlagen att

riksdagen med anledning av propositionen och motion
1989/90:So5 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

1989/90:SoU15

70

38. beträffande barnhälsovården

att riksdagen med bifall till propositionen i denna del och med
avslag på motion 1989/90:Sol yrkande 4 godkänner vad utskottet
anfört,

39. beträffande 71 § socialtjänstlagen

att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag
om ändring i socialtjänstlagen (1980:620) såvitt avser 71 §,

40. beträffande förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen i
övrigt

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i
socialtjänstlagen (1980:620) i den mån det inte omfattas av vad
utskottet hemställt under tidigare moment,

41. beträffande ett tillkännagivande om 71 § socialtjänstlagen
att riksdagen avslår motion 1989/90:So9,

res. 12 (fp)

42. beträffande vittnesplikten

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So5 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

43. beträffande offentligt biträde för barnet m.m.

att riksdagen avslår motion 1988/89:So318 i resterande del och
motion 1989/90:So5 yrkande 4,

44. beträffande brottsförebyggande insatser

att riksdagen avslår motion 1989/90:So6 yrkandena 2—5,

res. 13 (c)

45. beträffande familjens betydelse i det brottsförebyggande arbetet att

riksdagen avslår motion 1988/89:So209 och motion
1989/90:So6 yrkande 1,

res. 14 (m, c)

46. beträffande barnombudsmannatjänst

att riksdagen avslår motion 1989/90:So7 yrkande 9,

res. 15 (fp, c, vpk, mp)

47. beträffande socialjourverksamhet

att riksdagen avslår motion 1989/90:So7 yrkande 2,

48. beträffande våld och sexuella övergrepp mot barn
att riksdagen avslår motion 1989/90:Sol yrkande 1,

49. beträffande allmänna råd från socialstyrelsen
att riksdagen avslår motion 1989/90:So8 yrkande 1,

50. beträffande övriga lagförslag

att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i föräldrabalken,

2. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

3. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

4. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd,

5. lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),

6. lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413),

1989/90.SoU15

71

7. lag om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och
verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om
överflyttning av barn,

8. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare,

9. lag om ändring i delgivningslagen (1970:428),

10. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,

11. lag om ändring i brottsbalken,

12. lag om ändring i datalagen (1973:289),

13. lag om ändring i värnpliktslagen (1941:967),

14. lag om ändring i folkbokföringslagen (1967:198),

15. lag om ändring i skollagen (1985:1100),

16. lag om ändring i utlänningslagen (1989:529).

Stockholm den 11 januari 1990
På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Anita Persson (s),
Sten Svensson (m), Ulla Tillander (c), Ingrid Andersson (s), Per
Stenmarck (m), Johnny Ahlqvist (s), Rinaldo Karlsson (s), Ingegerd
Anderlund_(s), Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist
(fp), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (vpk), Anita Stenberg (mp), Jan
Andersson (s) och Sinikka Bohlin (s).

Reservationer

1. Avslag på propositionens förslag m.m. (mom. 1)

Gudrun Schyman (vpk) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 10 börjar med "I propositionen"
och på s. 11 slutar med "yrkandena 1 och 2." bort ha följande
lydelse:

Utskottet delar motionärernas åsikt att socialberedningens förslag
utgör ett lämpligare underlag för en lagstiftning om vård av barn och
ungdomar än propositionsförslaget. Socialberedningens förslag följer
på ett betydligt bättre sätt socialtjänstlagens intentioner om att det är
de ungas behov som skall styra vård- och behandlingsinsatserna. Dessa
förslag beaktar också föräldrarnas krav på rättssäkerhet samt anger det
stöd föräldrarna behöver i samband med ett omhändertagande.

Utskottet anser vidare att frågorna om vårdens innehåll och kvalitet
borde fått ett större utrymme i propositionen. Det kan enligt utskottet

1989/90:SoU15

72

vidare konstateras att behovet av tvångsåtgärder torde ha minskat
under de senaste åren. I stället för att, som föreslås i propositionen,
skärpa lagstiftningen och öka tvånget gentemot ungdomar som begått
brott eller hamnat i missbruk borde samhällets insatser inriktas på
vård och behandling. Enligt utskottets mening fyller det s.k. öppenvårdstvånget,
som infördes den 1 juli 1985, inte heller någon funktion
och borde kunna utgå ur lagen.

Sammanfattningsvis anser utskottet att propositionens lagförslag bör
revideras på ett flertal punkter för att bättre överensstämma med de
förslag som socialberedningen lagt fram. Utskottet anser därför, med
tillstyrkande av motion So4 (vpk) yrkandena 1 och 2, att propositionen
bör avslås och att riksdagen hos regeringen bör begära förslag till
ny lag om vård av barn och ungdomar. Detta bör ges regeringen till
känna.

dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa:

1. beträffande avslag på propositionens förslag m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So4 yrkandena 1
och 2 och med avslag på proposition 1989/90:28 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Tidsfristerna för omedelbara omhändertaganden
m.m. (motiveringen till mom. 16)

Daniel Tarschys (fp), Sten Svensson (m), Ulla Tillander (c), Per
Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist
(fp) och Rosa Östh (c) anser att det avsnitt i betänkandet på s. 25 som
börjar med "Utskottet avstyrker" och slutar med "yrkande 3." bort ha
följande lydelse:

Utskottet vill understryka socialnämndens ansvar för den unge efter
ett omedelbart omhändertagande. Såväl utredningens kvalitet som valet
av placering utanför det egna hemmet och innehållet i vården under
denna tid är av mycket stor vikt för den unges fortsatta utveckling,
anser utskottet.

Socialstyrelsen slutför för närvarande en utvärdering av socialtjänstlagstiftningens
praktiska tillämpning beträffande barn och ungdomar.
Det är betydelsefullt att förslagen i denna utvärdering följs upp med
konkreta förslag.

Med det anförda avstyrker utskottet även motionerna So278 (m),
So327 (m) och So2 (m) yrkande 2.

3. Huvudmannaskapet för de särskilda
ungdomshemmen (mom. 19)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 36 som börjar med "Mot
bakgrund" och slutar med "avstyrks således." bort ha följande lydelse:
För att kunna möta efterfrågan på vård för de svårast störda ungdomarna
krävs det, som utskottet tidigare påpekat, inte enbart fler
vårdplatser utan också att vården är betydligt mer differentierad än för

1989/90:SoU15

73

närvarande. Det bör också, som nämnts, övervägas att inrätta hem som
har hela riket som upptagningsområde. Utskottet kan konstatera att
det är förhållandevis fa personer som är i behov av den kvalificerade
vård som ett sådant hem är avsett att ge. Det är därför lämpligt att
koncentrera resurserna och ha ett centralt intagningsförfarande. Huvudmannaskapet
för hemmen bör därför, enligt utskottets mening,
överföras till staten.

När det gäller ungdomar över 15 år som blivit dömda för brott, bör
det enligt utskottet finnas möjlighet att placera dessa ungdomar på
särskilda ungdomshem under kriminalvårdsstyrelsens huvudmannaskap.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av motionerna
So258 (m) yrkandena 1 och 3, So303 (m) yrkandena 1 och 3 samt
So2 (m) yrkande 2, som sin mening ge regeringen till känna. Härmed
tillgodoses, enligt utskottets mening, även syftet med motionerna So293
(c) yrkande 2 och So6 (c) yrkande 6. Dessa motioner avstyrks.

dels att utskottet under mom. 19 bort hemställa:

19. beträffande huvudmannaskapet för de särskilda ungdomshemmen att

riksdagen med avslag på motion 1988/89:So293 yrkande 2
och motion 1989/90:So6 yrkande 6 samt med anledning av
motion 1988/89:So258 yrkandena 1 och 3, motion 1988/89:So303
yrkandena 1 och 3 samt motion 1989/90:So2 yrkande 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Den ungdomspsykiatriska verksamheten (mom. 21)

Daniel Tarschys (fp), Sten Svensson (m), Ulla Tillander (c), Per
Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist
(fp), Rosa Östh (c) och Anita Stenberg (mp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 37 börjar med "Utskottet
har" och på s. 38 slutar med "yrkande 12." bort ha följande lydelse:

Utskottet delar föredragandens oro när det gäller ökningen av antalet
barn och ungdomar med tidiga personlighetsstörningar. Det är,
enligt utskottets mening, inte acceptabelt att den vård som i dag
erbjuds dessa ungdomar är så otillräcklig och bristfällig att ungdomarna
inte får den hjälp och behandling som de behöver. Det är av största
vikt att ungdomspsykiatrins ansvar klargörs bättre så att inte dessa
ungdomar riskerar att hamna mellan olika ansvarsområden, anser
utskottet.

Utskottet är ense med motionärerna om att antalet behandlingsenheter
för ungdomar med psykiska problem bör ökas. Utskottet vill vidare
framhålla att det måste ställas höga krav på personalens kompetens
och på vårdkvaliteten när det gäller vården och behandlingen av dessa
ungdomar.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av motion

So6 (c) yrkande 12, som sin mening ge regeringen till känna.

1989/90:SoU15

74

dels att utskottet under mom. 21 bort hemställa:

21. beträffande den ungdomspsykiatriska verksamheten

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So6 yrkande 12
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Invandrarungdomarnas behov (mom. 22)

Daniel Tarschys (fp), Ulla Tillander (c), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)
och Rosa Östh (c) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 39 som börjar med "Utskottet,
som anser" och slutar med "yrkande 11." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser sammanfattningsvis att det på lämpligt sätt bör
utredas vilka särskilda åtgärder som kan behövas för att tillgodose
dessa ungdomars speciella behov när det gäller såväl förebyggande
insatser som vård och behandling. Vad utskottet anfört bör riksdagen,
med anledning av motion So6 (c) yrkande 11, som sin mening ge
regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 22 bort hemställa:

22. beträffande invandrarungdomarnas behov

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So6 yrkande 11
som sin mening ger riksdagen till känna vad utskottet anfört,

6. Öppenvårdstvång (mom. 26)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 45 som börjar med "I propositionen"
och slutar med "yrkande 4." bort ha följande lydelse:

Erfarenheterna visar dock, menar utskottet, att det föreligger ett
behov av den stegvisa åtgärdslista som fanns i barnavårdslagen. Kedjan
av åtgärder — hjälpåtgärder, förmaning och varning, föreskrifter om
den unges levnadsförhållanden samt övervakning — skulle kunna ge
socialnämnden en reell möjlighet att agera, anser utskottet. Vidare blir
föräldrarna och den unge medvetna om att åtgärderna kan komma att
trappas upp om inte förändringar till det bättre äger rum. Utskottet
anser att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om en
mer preciserad lagstiftning beträffande socialnämndernas skyldighet att
vidta förebyggande åtgärder.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motion Sol
(m) yrkande 2 och med anledning av motionerna So258 (m) yrkande

4 och So303 (m) yrkande 4, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 26 bort hemställa:

26. beträffande öppenvårdstvång
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sol yrkande 2 och
med anledning av motion 1988/89:So258 yrkande 4 och motion

1988/89:So303 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

1989/90:SoU15

75

7. Vårdnadsöverflyttningar vid långa
familjehemsplaceringar (mom. 31)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 49 som börjar med "Utskottet
anser" och slutar med "yrkande 7." bort ha följande lydelse:

Möjligheten att överflytta vårdnaden om ett barn till familjehemsföräldrar
är särskilt viktig om barnet har placerats i familjehemmet vid
mycket späd ålder. I likhet med vad som anförs i motion So7 anser
utskottet att socialnämnden bör vara skyldig att regelbundet överväga
en eventuell vårdnadsöverflyttning. Vid mycket långa familjehemsplaceringar
bör socialnämnden därför åläggas att med ca två - tre års
intervaller överväga en eventuell vårdnadsöverflyttning.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av motion
So7 (fp) yrkande 7, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 31 bort hemställa:

31. beträffande vårdnadsöverflyttningar vid långa familjehemsplaceringar att

riksdagen med anledning av motion 1989/90:So7 yrkande 7
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. De ekonomiska villkoren vid
vårdnadsöverflyttningar (mom. 32)

Daniel Tarschys (fp), Ulla Tillander (c), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp),
Rosa Östh (c) och Anita Stenberg (mp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 49 som börjar med "I likhet"
och slutar med "yrkande 8." bort ha följande lydelse:

I likhet med föredraganden anser utskottet att det är angeläget att
den fortsatta utvecklingen följs såvitt gäller socialnämndernas benägenhet
att medverka till att vårdnadsöverflyttningar kommer till stånd.
Mycket tyder enligt utskottet på att de ekonomiska villkoren för
familjehemsföräldrar försämras när de övertar vårdnaden, genom att
de då går miste om ersättningen som familjehemsföräldrar. Den ekonomiska
situationen för familjehemsföräldrar, som övertar vårdnaden
om barn, bör därför utredas.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av motion
So7 (fp) yrkande 8, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 32 bort hemställa:

32. beträffande de ekonomiska villkoren vid vårdnadsöverflyttningar att

riksdagen med anledning av motion 1989/90:So7 yrkande 8
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

1989/90:SoU15

76

9. Behovet av utbildningsinsatser (mom. 34)

Daniel Tarschys (fp), Sten Svensson (m), Ulla Tillander (c), Per
Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist
(fp) och Rosa Östh (c) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 50 som börjar med "Utskottet
delar" och slutar med "resterande del." bort ha följande lydelse:

Utskottet delar således motionärernas åsikt om betydelsen av ökade
resurser för personalutveckling och fortbildning. En samordning bör
ske av dessa insatser. Utskottet anser att en utredning bör göras om
behovet av personalutveckling och fortbildning.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av motion
So251 (fp) yrkande 5 i resterande del, motion So6 (c) yrkande 10 och
motion So7 (fp) yrkande 5, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 34 bort hemställa:

34. beträffande behovet av utbildningsinsatser
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So251 yrkande 5

i resterande del, motion 1989/90:So6 yrkande 10 och motion
1989/90:So7 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

10. Samordnade insatser (mom. 35)

Daniel Tarschys (fp), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) och Gudrun Schyman
(vpk) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 53 börjar med "Utskottet
har" och på s. 54 slutar med "yrkande 10." bort ha följande lydelse:
Socialtjänsten har det primära ansvaret för ungdomar som har gjort
sig skyldiga till brott. Socialnämnden måste därför, enligt utskottets
mening, känna ansvar för att samhällets insatser för de unga samordnas.
För att insatserna skall bli effektiva krävs det att alla myndigheter
som kommer i kontakt med en ung lagöverträdare samarbetar. De
unga har behov av att de vuxna uppträder enigt, att de har en
gemensam målsättning och att de är tydliga i sina kontakter med
ungdomarna. I likhet med motionärerna vill utskottet vidare betona
vikten av att samhällets reaktion på brott, som begåtts av en ung
människa, kommer snabbt och att det finns en direkt koppling mellan
brottet och reaktionen. Åtgärderna bör vara anpassade efter den unges
behov och vara ett resultat av ett samarbete mellan bl.a. föräldrarna,
socialtjänsten och dess institutioner, skolan och rättsväsendet.

Insatser för att ytterligare stärka det nödvändiga samarbetet mellan
olika myndigheter och organisationer bör prioriteras, anser utskottet.
Det föreligger också, enligt utskottets mening, ett behov av att insatserna
samordnas ytterligare. Vad utskottet anfört bör riksdagen, med
anledning av motionerna So259 (s) yrkande 1, So330 (vpk) och So7
(fp) yrkande 10, som sin mening ge regeringen till känna.

1989/90:SoU15

77

dels att utskottet under mom. 35 bort hemställa:

35. beträffande samordnade insatser

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So259 yrkande

1, motion 1988/89:So330 och motion 1989/90:So7 yrkande 10
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. Behovet av dokumentation (mom. 36)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 55 som börjar med "Utskottet
delar" och slutar med "avstyrks." bort ha följande lydelse:

Utskottet är ense med motionärerna om att utredningarna bör vara
noggranna och allsidiga när det gäller samtliga barn och ungdomar
som behöver vård inom socialtjänsten. Missförhållandena kan vara lika
allvarliga för de barn och ungdomar som placeras med stöd av socialtjänstlagen
som för dem som bereds vård enligt LVU. Även för
möjligheterna att genomfora en långsiktig vårdplanering har dokumentationen
stor betydelse. Samma krav bör därför ställas på dokumentationen
när ett barn eller en ung människa kommer i fråga för vård,
oavsett om placeringen sker med stöd av LVU eller socialtjänstlagen.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av motion

So7 (fp) yrkande 6, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 36 bort hemställa:

36. beträffande behovet av dokumentation

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So7 (fp) yrkande
6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

12. Ett tillkännagivande om 71 § socialtjänstlagen
(mom. 41)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 58 börjar med "Av 14 kap."
och på s. 59 slutar med "So9 (fp)." bort ha följande lydelse:

Samhället har ansvar för att barn och unga som placeras i familjehem
får en trygg och säker miljö. Det är därför viktigt att även sådant
som talar emot ett familjehem kommer fram i samband med en
familjehemsutredning, anser utskottet. För att detta skall kunna ske
bör det finnas möjlighet för den som är anmälningsskyldig enligt 71 §
socialtjänstlagen att till socialnämnden lämna även sekretessbelagda
uppgifter om ett tilltänkt familjehem.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av motion
So9 (fp), som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 41 bort hemställa:

41. beträffande ett tillkännagivande om 71 § socialtjänstlagen
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So9 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

1989/90:SoU15

78

13. Brottsförebyggande insatser (mom. 44)

Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 65 som börjar med "Trygga
uppväxtförhållanden," och slutar med "avstyrker motionsyrkandena."
bort ha följande lydelse:

Det kan enligt utskottet inte nog betonas hur viktigt det är att
barnfamiljerna har tillgång till en god barnomsorg. Barnomsorgen bör,
enligt utskottets mening, utvecklas så att familjernas egna val tillgodoses.
Vidare bör stödet till barnomsorgspersonalen öka så att personalen
får större möjligheter att hjälpa de barn som har det svårt.

Även skolan måste, enligt utskottets uppfattning, ges bättre resurser.
Skolan måste kunna tillvarata och utveckla ungdomarnas inneboende
förmåga och möjligheter. Den skall också ställa krav på ungdomarna
och uppställa normer för deras handlande. Såsom motionärerna påpekar
finns det klara samband mellan skolk, dålig skolanpassning och
kriminalitet. Skolan bör ha resurser att hjälpa ungdomar med sociala
problem, anser utskottet.

Mycket tyder på att alkoholkonsumtionen går allt längre ned i
åldrarna. Denna tendens är enligt utskottet djupt oroande, särskilt som
alkoholkonsumtionens utveckling har klara samband med brottsutvecklingen.
Våldsbrotten har också blivit allt råare och mer hänsynslösa.
Utskottet vill kraftigt understryka vikten av att kampen mot missbruk
av alkohol och narkotika bland ungdomar intensifieras.

Liksom motionärerna anser utskottet också att ungdomsarbetslöshet
är ett stort problem när det gäller möjligheterna att förebygga ungdomsbrottslighet.
Arbetslösa ungdomar lämnas utanför den gemenskap
och det stöd som arbetslivet kan erbjuda. Känslan av att inte behövas
leder till en destruktiv passivitet och i värsta fall till brottslighet.
Eftersom arbetslösheten är en starkt bidragande orsak till utslagningen
av ungdomar bör åtgärder snarast vidtas för att komma till rätta med
arbetslösheten bland ungdomar.

Vad utskottet anfort om olika insatser för att förebygga ungdomsbrottslighet
bör riksdagen, med anledning av motion So6 (c) yrkandena
2—5, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 44 bort hemställa:

44. beträffande brottsförebyggande insatser
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So6 yrkandena
2—5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

14. Familjens betydelse i det brottsförebyggande
arbetet (mom. 45)

Sten Svensson (m), Ulla Tillander (c), Per Stenmarck (m), Ingrid
Hemmingsson (m) och Rosa Östh (c) anser

1989/90:SoU15

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 65 som börjar med "Inte heller"
och slutar med "avstyrks." bort ha följande lydelse:

79

Utskottet delar motionärernas uppsättning att familjens roll knappast
kan överskattas när det gäller att ge barn och ungdomar en trygg
uppväxt. Eftersom familjen har en avgörande betydelse när det gäller
att förhindra att unga människor begår brott måste familjens ställning
stärkas, anser utskottet. Föräldrarna bör få bättre möjligheter att ta
ansvar för sina barn, och föräldrarnas roll som fostrare måste stärkas.
Införande av vårdnadsbidrag och möjlighet för familjerna att själva
välja barnomsorgsform är exempel på åtgärder som skulle stärka
familjernas ställning. Kraftfulla insatser bör snarast göras för att öka
familjernas valfrihet i omsorgen om barnen, anser utskottet.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av motionerna
So209 (m) och So6 (c) yrkande 1, som sin mening ge regeringen
till känna.

dels att utskottet under mom. 45 bort hemställa:

45. beträffande familjens betydelse i det brottsförebyggande arbetet att

riksdagen med anledning av motion 1988/89:So209 och motion
1989/90:So6 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

15. Barnombudsmannatjänst (mom. 46)

Daniel Tarschys (fp), Ulla Tillander (c), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp),
Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (vpk) och Anita Stenberg (mp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 66 som börjar med "Frågan om"
och slutar med "yrkande 9." bort ha följande lydelse:

Samhället bör verka för en god barnmiljö. Åtgärder som syftar till
att förbättra barns livsvillkor måste därför vidtas, anser utskottet.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att en statlig barnombudsmannatjänst
bör inrättas. Barnombudsmannen skall kontinuerligt följa
barns och barnfamiljers villkor i samhället och ta till vara deras
speciella behov genom att bl.a. bevaka efterlevnaden av lagar som
berör barns villkor och föreslå åtgärder för att stärka barns rättssäkerhet.
Vad utskottet anfört om inrättande av en barnombudsmannatjänst
bör riksdagen, med anledning av motion So7 (fp) yrkande 9, som sin
mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 46 bort hemställa:

46. beträffande barnombudsmannatjänst

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So7 yrkande 9
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

1989/90: SoU15

80

Särskilt yttrande

1989/90:SoU15

Barnhälsovården

Daniel Tarschys (fp), Sten Svensson (m), Per Stenmarck (m), Ingrid
Hemmingsson (m) och Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) anför:

Barnhälsovården kommer tidigt i kontakt med barnfamiljerna och
följer dem under lång tid. Barnhälsovården får därför en mycket god
kännedom om barnens levnadsförhållanden. Det är därför nödvändigt
med ett gott samarbete mellan socialtjänsten och barnhälsovården.

6 Riksdagen 1989190. 12 sami. Nr 15

81

I proposition 1989/90:28 framlagda lagförslag
1 Förslag till
Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga
Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelse

1 § Insatser inom socialtjänsten för barn och ungdom skall göras i samförstånd
med den unge och hans vårdnadshavare enligt bestämmelserna i
socialtjänstlagen (1980:620).

Den som är under 18 år skall dock beredas vård enligt denna lag, om
någon av de situationer som anges i 2 eller 3 § föreligger och det kan antas
att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem
som har vårdnaden om honom och, när den unge har fyllt 15 år, av honom
själv.

Vård med stöd av 3 § får även beredas den som har fyllt 18 men inte 20 år,
om sådan vård med hänsyn till den unges behov och personliga förhållanden

1 övrigt är lämpligare än någon annan vård och det kan antas att behövlig
vård inte kan ges med den unges samtycke.

Vissa andra åtgärder får vidtas utan samtycke enligt 22 och 24 §§.

Beredande av vård

2 § Vård skall beslutas om det på grund av misshandel, otillbörligt
utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet
finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas.

3 § Vård skall också beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling
för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande
medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende.

4 § Beslut om vård med stöd av denna lag meddelas av länsrätten efter
ansökan av socialnämnden.

Ansökan skall innehålla en redogörelse för den unges förhållanden,
de omständigheter som utgör grund för att den unge behöver beredas vård,
tidigare vidtagna åtgärder och den vård som socialnämnden avser att
anordna.

5 § Rättens beslut om vård upphör att gälla, om vården inte har påbörjats
inom fyra veckor från den dag då beslutet vann laga kraft.

Omedelbart omhändertagande

6 § Socialnämnden får besluta att den som är under 20 år omedelbart
skall omhändertas, om

1. det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd av denna
lag, och

2. rättens beslut om vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken för
den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen
allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras.

1989/90:SoU15

Bilaga 1

82

Om socialnämndens beslut om omhändertagande inte kan avvaktas, får
nämndens ordförande eller någon annan ledamot som nämnden h2r förordnat
besluta om omhändertagande. Beslutet skall anmälas vid nämndens
nästa sammanträde.

När socialnämnden har ansökt om vård med stöd av lagen, får även
rätten besluta att den unge omedelbart skall omhändertas.

7 § Har socialnämnden beslutat om omedelbart omhändertagande, skall
beslutet underställas länsrätten inom en vecka från den dag då beslutet
fattades. Därvid skall beslutet jämte handlingarna i ärendet tillställas
rätten.

Länsrätten skall pröva beslutet så snart det kan ske. Om det inte finns
synnerliga hinder, skall prövningen ske inom en vecka från den dag då
beslutet och handlingarna kom in till rätten.

Om beslutet inte har underställts länsrätten inom föreskriven tid, upphör
omhändertagandet.

Har socialnämnden beslutat om omedelbart omhändertagande efter det
att nämnden har ansökt om vård med stöd av lagen, skall beslutet underställas
den rätt som prövar frågan om vård. Därvid gäller bestämmelserna

i första —tredje styckena.

8 § Om länsrätten fastställer ett beslut om omedelbart omhändertagande,
skall socialnämnden inom fyra veckor från den dag då omhändertagandet
verkställdes ansöka hos länsrätten om att den unge skall beredas vård
med stöd av denna lag. Länsrätten får medge förlängning av denna tid, om
ytterligare utredning eller någon annan särskild omständighet gör det
nödvändigt.

9 § Ett omedelbart omhändertagande upphör

1. om ansökan om vård inte har gjorts inom den tid som anges i 8 § och
inte heller förlängning av tiden har begärts, eller

2. när rätten avgör frågan om vård.

Ett beslut om omedelbart omhändertagande får inte verkställas om den
unge är häktad.

Om det inte längre finns skäl för ett omhändertagande, skall socialnämnden
besluta att detta genast skall upphöra. Ett sådant beslut får
meddelas också av den rätt som prövar en fråga om vård med stöd av
lagen.

Vården

10 § Vården skall anses påbörjad när den unge på grund av ett beslut om
omedelbart omhändertagande eller om vård har placerats utanför sitt eget
hem.

För vårdens innehall och utformning gäller bestämmelserna i socialtjänstlagen
(1980:620) och föreskrifterna i 11 — 20 §§.

11 § Socialnämnden bestämmer hur vården av den unge skall ordnas
och var han skall vistas under vårdtiden.

Nämnden får medge att den unge vistas i sitt eget hem, om detta kan
antas vara bäst ägnat att främja vården av honom. Vård med stöd av
denna lag skall dock alltid inledas utanför den unges eget hem.

Om nämndens beslut enligt första eller andra stycket inte kan avvaktas,
får ordföranden eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat

1989/90:SoU15

Bilaga 1

83

besluta i frågan. Beslutet skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

Nämnden eller den åt vilken nämnden har uppdragit vården skall ha
uppsikt över den unge och, i den utsträckning det behövs för att genomföra
vården, bestämma om hans personliga förhållanden.

12 § För vård av unga som på någon grund som anges i 3 § behöver stå
under särskilt noggrann tillsyn skall det finnas hem som är anpassade för
sådan tillsyn. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen
beslutar vilka hem som skall vara sådana hem.

13 § Socialnämnden skall noga följa vården av den som får vård med
stöd av denna lag.

Har den unge beretts vård med stöd av 2 §, skall socialnämnden minst
en gång var sjätte månad överväga om vård enligt lagen fortfarande behövs.

Har den unge beretts vård med stöd av 3 §, skall socialnämnden inom
sex månader från dagen för verkställighet av vårdbeslutet pröva om vård
med stöd av lagen skall upphöra. Denna fråga skall däreftei prövas fortlöpande
inom sex månader från senaste prövning.

14 § Socialnämnden har ett ansvar för att den unges behov av umgänge
med föräldrar eller andra som har vårdnaden om honom så långt möjligt
tillgodoses.

Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vård enligt denna
lag, får socialnämnden

1. besluta hur den unges umgänge med föräldrar eller andra som har
vårdnaden om honom skall utövas, eller

2. besluta att den unges vistelseort inte skall röjas för föräldrar eller
vårdnadshavare.

Socialnämnden skall minst en gång var tredje månad överväga om ett
sådant beslut som avses i andra stycket fortfarande behövs.

Särskilda befogenheter

15 § Om den unge vårdas på någon grund som anges i 3 § och vistas i ett
hem för särskilt noggrann tillsyn, får han hindras att lämna hemmet och i
övrigt underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig
för att vården skall kunna genomföras. Den unges rörelsefrihet får också
inskränkas när det behövs av hänsyn till andra intagnas eller personalens
säkerhet.

16 § Den som omfattas av bestämmelserna i 15 § får inte inneha narkotika,
alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel eller injektionssprutor,
kanyler eller andra föremål som är särskilt ägnade att användas
för missbruk av eller annan befattning med narkotika. Den unge får inte
heller inneha något annat som kan vara till men för vården eller ordningen
vid hemmet. Påträffas sådan egendom hos den unge, får den omhändertas.

17 § Om det anses påkallat, får den som omfattas av bestämmelserna i

15 § kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbesiktigas, när han kommer till
hemmet, för kontroll av att han inte bär på sig något som han inte får
inneha där. Detsamma gäller om det under vistelsen i hemmet uppkommer
misstanke att sådan egendom skall påträffas hos honom.

Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning får inte göras mer ingående

1989/90:SoU15

Bilaga 1

84

än vad ändamålet med åtgärden kräver. All den hänsyn som omständigheterna
medger skall iakttas. Om möjligt skall ett vittne närvara.

18 § Bestämmelserna i 16 och 17 §§ skall gälla för alla som vårdas i ett
hem för särskilt noggrann tillsyn, om det är nödvändigt för att genomföra
vården och upprätthålla ordningen vid hemmet och regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, socialstyrelsen medger det.

19 § Den som omfattas av bestämmelserna i 15 § får underkastas övervakning
av sina brev och andra försändelser, om detta är påkallat med
hänsyn till ordningen vid hemmet eller till den unges särskilda förhållanden.
För detta ändamål får den som förestår vården vid hemmet öppna
och ta del av försändelser som kommer till eller sänds från den unge. Om
en ankommande försändelse innehåller egendom som den unge inte får
inneha enligt 16 §, skall egendomen omhändertas.

Brev mellan den unge och en svensk myndighet eller advokat eller hans
offentliga biträde skall vidarebefordras utan föregående granskning.

20 § Har narkotika, alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel
omhändertagits enligt 16 eller 19 § eller har sådan egendom påträffats
inom ett hem för särskilt noggrann tillsyn utan att det finns någon känd
ägare till egendomen, skall den som förestår vården vid hemmet låta
förstöra eller försälja egendomen enligt bestämmelserna om beslagtagen
egendom i 2 § 1 första stycket lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m. Belopp som har erhållits vid försäljning tillfaller
staten.

Detsamma skall gälla i fråga om injektionssprutor, kanyler och andra
föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan
befattning med narkotika.

Upphörande av vård

21 § När vård med stöd av denna lag inte längre behövs, skall socialnämnden
besluta att vården skall upphöra. Nämnden skall noga förbereda
den unges återförening med den eller dem som har vårdnaden om honom.

Vård som har beslutats med stöd av 2 § skall upphöra senast när den
unge fyller 18 år.

Vård som har beslutats med stöd av 3 § skall upphöra senast när den
unge fyller 21 år.

Andra åtgärder
Förebyggande insatser

22 § Om det kan antas att den som är under 20 år till följd av ett beteende
som avses i 3 § kommer att behöva beredas vård enligt denna lag om beteendet
fortsätter och det stöd eller den behandling som den unge behöver inte
kan ges med samtycke av honom själv, om han har fyllt 15 år, och av hans
vårdnadshavare, får socialnämnden besluta

1. att den unge skall hålla regelbunden kontakt med en särskilt utsedd
kontaktperson, eller

2. att den unge skall delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten.

När ett sådant beslut meddelas skall en särskild behandlingsplan finnas.

1989/90:SoU 15
Bilaga 1

85

Bestämmelserna i 13 § första och tredje styckena samt 21 § första och
tredje styckena gäller i tillämpliga delar också i fråga om beslut enligt
första stycket. Prövning enligt 13 § tredje stycket av frågan om sådant
beslut skall upphöra att gälla skall ske första gången inom sex månader
från dagen för nämndens beslut.

23 § Ett beslut enligt 22 § upphör att gälla, om

1. beslut fattas om omedelbart omhändertagande, eller

2. ansökan om vård bifalls.

Flyttningsförbud m. m.

24 § Länsrätten får efter ansökan av socialnämnden för viss tid eller tills
vidare förbjuda den som har vårdnaden om en underårig att ta denne från
ett hem som avses i 25 § socialtjänstlagen (1980:620), om det finns en
påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas om han skiljs
från hemmet (flyttningsförbud).

25 § Ansökan om flyttningsförbud görs av den socialnämnd som har
lämnat medgivande enligt 25 § socialtjänstlagen (1980:620) att ta emot
den unge i ett enskilt hem. Samma nämnd beslutar om tillfälligt flyttningsförbud
enligt 27 §.

26 § Socialnämnden skall minst en gång var tredje månad överväga om
ett flyttningsförbud fortfarande behövs.

När ett flyttningsförbud inte längre behövs, skall socialnämnden besluta
att förbudet skall upphöra.

27 § Socialnämnden får besluta om tillfälligt flyttningsförbud, om

1. det är sannolikt att ett flyttningsförbud behövs, och

2. rättens beslut om flyttningsförbud inte kan avvaktas m^d hänsyn till
risken för den unges hälsa eller utveckling.

Om socialnämndens beslut om tillfälligt flyttningsförbud inte kan avvaktas,
får nämndens ordförande eller någon annan ledamot som nämnden
har förordnat besluta om ett sådant förbud. Beslutet skall anmälas vid
nämndens nästa sammanträde.

När socialnämnden har ansökt om flyttningsförbud, får även rätten
besluta om ett tillfälligt flyttningsförbud.

28 § Har socialnämnden beslutat om tillfälligt flyttningsförbud, skall
beslutet underställas länsrätten. Därv tredje styckena.

29 § Om länsrätten fastställer ett beslut om tillfälligt flyttningsförbud,
skall socialnämnden inom två veckor från dagen för länsrättens beslut
ansöka om flyttningsförbud.

30 § Ett tillfälligt flyttningsförbud upphör

1. om ansökan om flyttningsförbud inte har gjorts inom den tid som
anges i 29 §, eller

2. när rätten avgör frågan om flyttningsförbud.

Om det inte längre finns skäl för ett tillfälligt flyttningsförbud, skall
socialnämnden besluta att detta genast skall upphöra. Ett sådant beslut får
meddelas också av den rätt som prövar en fråga om flyttningsförbud.

1989/90:SoU15

Bilaga 1

86

31 § Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med ett flyttningsförbud
eller ett tillfälligt flyttningsförbud, får socialnämnden besluta
hur den unges umgänge med föräldrar eller andra som har vårdnaden om
honom skall utövas.

Läkarundersökning

32 § I ett ärende enligt denna lag får socialnämnden besluta om läkarundersökning
av den unge samt utse läkare för undersökningen. Om undersökningen
inte lämpligen kan genomföras i den unges hem, får nämnden
bestämma någon annan plats för den. 1 ett mål enligt denna lag har rätten
samma befogenhet.

Läkarundersökning skall, om den inte av särskilda skäl är obehövlig, ske
innan nämnden gör ansökan enligt 4 §.

Bestämmelser om handläggningen

33 § Mål och ärenden enligt denna lag skall handläggas skyndsamt.

34 § Är den unge omhändertagen eller har ett tillfälligt flyttningsförbud
meddelats, skall länsrätten ta upp målet till avgörande inom två veckor
från den dag då ansökan om vård eller flyttningsförbud kom in. Länsrätten
får förlänga denna tid, om ytterligare utredning eller någon annan särskild
omständighet gör det nödvändigt.

35 § I mål om beredande eller upphörande av vård eller om flyttningsförbud
enligt denna lag skall länsrätten och kammarrätten hålla muntlig
förhandling, om detta inte är uppenbart obehövligt. Muntlig förhandling
skall alltid hållas, om någon part begär det. Parterna skall upplysas om sin
rätt att begära muntlig förhandling.

Om en enskild part som har kallats vid vite att inställa sig personligen
till en förhandling uteblir, får rätten förordna att han skall hämtas till
rätten antingen omedelbart eller till en senare dag.

36 § Om den unge har fyllt 15 år, har han rätt att själv föra sin talan i mål
och ärenden enligt denna lag.

Barn som är yngre bör höras, om det kan vara till nytta för utredningen
och det kan antas att barnet inte tar skada av att höras.

37 § Vid handläggning i kammarrätt av andra mål enligt denna lag än
mål om omedelbart omhändertagande och tillfälligt flyttningsförbud skall
nämndemän ingå i rätten.

38 § I mål och ärenden enligt denna lag får delgivning med den enskilde
inte ske med tillämpning av 12 eller 15 § delgivningslagen (1970:428).

39 § Om offentligt biträde och annan rättshjälp i mål och ärenden enligt
denna lag finns bestämmelser i rättshjälpslagen (1972:429).

40 § Beslut om omedelbart omhändertagande, om förebyggande insatser
eller om tillfälligt flyttningsförbud gäller omedelbart.

Andra beslut av socialnämnden enligt denna lag gäller omedelbart, om
nämnden inte förordnar något annat.

1989/90:SoU15

Bilaga 1

87

Rätten får förordna att andra beslut som rätten har meddelat skall gälla
omedelbart.

Bestämmelser om överklagande

41 § Socialnämndens beslut får överklagas hos länsrätten, när nämnden
har

1. beslutat om var vården av den unge skall inledas eller beslutat i fråga
om att flytta den unge från det hem där han vistas,

2. beslutat i fråga om fortsatt vård med stöd av lagen,

3. med stöd av 14 § beslutat i fråga om umgänge eller beslutat att den
unges vistelseort inte skall röjas,

4. fattat beslut enligt 22 § eller prövat om ett sådant beslut skall upphöra
att gälla,

5. med stöd av 31 § beslutat i fråga om umgänge, eller

6. beslutat i fråga om fortsatt flyttningsförbud.

Andra beslut av nämnden enligt denna lag får inte överklagas.

Rättens beslut enligt 8 § i fråga om förlängd ansökningstid och enligt

32 § om läkarundersökning får inte överklagas.

42 § Ett beslut av den som förestår vården vid ett hem för särskilt
noggrann tillsyn får överklagas hos länsrätten, om beslutet avser förstörande
eller försäljning av egendom enligt 20 §.

Polishandräckning

43 § Polismyndigheten skall lämna biträde för att på begäran av

1. socialnämnden eller nämndens ordförande eller rätten bereda en
läkare, som avses i 32 §, tillträde till den unges hem eller för att föra den
unge till läkarundersökningen,

2. socialnämnden eller någon ledamot eller tjänsteman som nämnden
har förordnat genomföra beslut om vård eller omhändertagande med stöd
av denna lag, och

3. den som förestår vården vid ett hem för särskilt noggrann tillsyn
efterforska och återhämta den som vårdas där på någon grund som anges i

3 §, om den unge har avvikit från hemmet, eller för att ombesörja någon
annan förflyttning av honom.

Böter

44 § Den som överträder ett flyttningsförbud eller ett tillfälligt flyttningsförbud
skall dömas till böter.

Allmänt åtal får väckas endast efter medgivande av socialnämnden,
länsstyrelsen eller socialstyrelsen.

1. Denna lag (nya lagen) träder i kraft den 1 juli 1990, då lagen
(1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (gamla lagen)
skall upphöra att gälla.

2. Ett beslut om omhändertagande enligt 6 § i den gamla lagen skall
anses som ett beslut enligt 6 § i den nya lagen.

3. Föreskrifterna i 1 § och 2 § andra stycket i den gamla lagen gäller
fortfarande när ansökan om vård med stöd av den lagen har kommit in till
länsrätten före den 1 juli 1990.

1989/90:SoU15

Bilaga 1

88

4. Ett beslut om vård på någon grund som anges i 1 § andra stycket 1 i
den gamla lagen skall anses som ett beslut om vård med stöd av 2 § i den
nya lagen. Ett beslut om vård på någon grund som anges i 1 § andra stycket

2 eller tredje stycket i den gamla lagen skall anses som ett beslut om vård
med stöd av 3 § i den nya lagen.

5. Ett beslut enligt 8 a eller 16 § i den gamla lagen skall anses som ett
beslut enligt 22 respektive 14 § i den nya lagen.

6. Har ett flyttningsförbud beslutats med stöd av socialtjänstlagen
(1980:620), gäller socialtjänstlagens bestämmelser om flyttningsförbud
även efter den 1 juli 1990. Dessutom tillämpas bestämmelserna om övervägande
i 26 § och om umgänge i 31 § i den nya lagen.

7. Har ett tillfälligt flyttningsförbud beslutats med stöd av socialtjänstlagen
(1980:620), gäller socialtjänstlagens bestämmelser om sådant flyttningsförbud
även efter den 1 juli 1990. Dessutom tillämpas bestämmelserna
om umgänge i 31 § i den nya lagen.

8. Om det i en lag eller i en författning som har beslutats av regeringen
hänvisas till den gamla lagen, skall hänvisningen i stället avse denna lag.
Hänvisas det till en föreskrift som har ersatts av en föreskrift i denna lag,
skall den nya föreskriften tillämpas.

1989/90:SoU15

Bilaga 1

89

2 Förslag till

Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (1980:620)'

dels att 28 och 29 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 25, 30, 32, 47 — 49, 71, 73 och 75 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 28 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25 §

En underårig får inte utan socialnämndens medgivande tas emot för
stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som inte tillhör någon av
hans föräldrar eller någon annan som har vårdnaden om honom. Som ett
medgivande anses socialnämndens beslut att bereda den underårige vård i
ett visst familjehem.

Socialnämnden får inte lämna
medgivande enligt första stycket
utan att förhållandena i det enskilda
hemmet och förutsättningarna
för vård i hemmet är utredda.

Är det fråga om att ta emot ett utländskt barn i syfte att adoptera det,
skall medgivandet inhämtas innan barnet lämnar sitt hemland. Medgivandet
upphör att gälla om inte barnet har tagits emot i hemmet inom ett år
från det medgivandet lämnades.

Innan socialnämnden beslutar i Innan socialnämnden beslutar i

en fråga om medgivande som avses en fråga om medgivande som avses

i andra stycket, skall nämnden prö- i tredje stycket, skall nämnden pröva
om det förmedlingssätt som sö- va om det förmedlingssätt som sökanden
kommer att använda sig av kanden kommer att använda sig av

är tillförlitligt eller ej. Nämnden är tillförlitligt eller ej. Nämnden

skall i denna fråga inhämta yttran- skall i denna fråga inhämta yttrande
från statens nämnd för interna- de från statens nämnd för internationella
adoptionsfrågor (NIA), om tionella adoptionsfrågor (NIA), om

det inte är uppenbart obehövligt. det inte är uppenbart obehövligt.

Visar prövningen att det kan befa- Visar prövningen att det kan befaras
att förmedlingssättet inte är till- ras att förmedlingssättet inte är tillförlitligt,
skall socialnämnden väg- förlitligt, skall socialnämnden vägra
sitt medgivande. I ett beslut om ra sitt medgivande. I ett beslut om

medgivande skall socialnämnden medgivande skall socialnämnden

ange för vilket förmedlingssätt ange för vilket förmedlingssätt

medgivandet gäller. medgivandet gäller.

Vårdas en underårig med stöd av
denna lag i ett annat hem än det
egna, skall socialnämnden minst en
gång var sjätte månad överväga om
vården fortfarande behövs.

1989/90:SoU15

Bilaga 1

1 Lagen omtryckt 1988:871.

90

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

30 §

Ett medgivande enligt 25 § första stycket meddelas av socialnämnden i
vårdnadshavares hemkommun. Om nämndens prövning gäller ett hem i
en annan kommun, skall nämnden rådgöra med socialnämnden i den
kommunen innan den fattar sitt beslut.

Ett medgivande enligt 25 § andra Ett medgivande enligt 25 § tredje

stycket meddelas av socialnämn- stycket meddelas av socialnämnden
i de blivande adoptivföräldrar- den i de blivande adoptivföräldrarnas
hemkommun. nas hemkommun.

Den nämnd som har lämnat Den nämnd som har lämnat

medgivande enligt 25 § fullgör skyl- medgivande enligt 25 § fullgör skyldigheterna
enligt 26 § samt beslutar digheterna enligt 26 §.

i frågor som avses i 28 §.

32 §

Bestämmelser om vård av unga i Bestämmelser om vård av unga i

vissa fall finns i lagen (1980:621) vissa fall finns i lagen (1989:000)

med särskilda bestämmelser om med särskilda bestämmelser om

vård av unga. vård av unga.

47 §

Uppdrag att besluta på social- Uppdrag att besluta på socialnämndens
vägnar får ges åt en sär- nämndens vägnar får ges åt en särskild
avdelning som består av leda- skild avdelning som består av ledamöter
eller suppleanter i nämnden i möter eller suppleanter i nämnden i

ärenden som ankommer på nämn- ärenden som ankommer på nämnden
enligt 2, 5, 6 och 8 a §§, 11 § den enligt 25 och 28 §§ denna lag, 4

första och andra styckena, 17 § tred- och 6 §§, 11 § första och andra

je stycket och 18 § lagen (1980:621) styckena, 13 §, 14 § tredje stycket,

med särskilda bestämmelser om 21, 22, 24, 26, 27 och 43 §§ lagen

vård av unga samt 13 § lagen (1989:000) med särskilda bestäm (1988:870)

om vård av missbruka- melser om vård av unga samt 13 §

re i vissa fall. lagen (1988:870) om vård av miss brukare

i vissa fall.

48 §2

Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får när det gäller föräldrabalken
avse endast uppgifter som anges i följande lagrum

1 kap. 4 § föräldrabalken,

2 kap. 1, 4-6, 8 och 9 §§ föräldrabalken, dock inte befogenhet enligt 9 §
att besluta att inte påbörja utredning eller att lägga ned en påbörjad
utredning,

3 kap. 5, 6 och 8 §§ föräldrabalken,

7 kap. 7, 11 och 14 §§ föräldrabalken, dock inte befogenhet enligt 7 § att
godkänna avtal som innefattar åtagande att utge engångsbelopp,

11 kap. 16 § andra stycket föräldrabalken.

Uppdrag att besluta på social- Uppdrag att besluta på socialnämndens
vägnar får inte heller nämndens vägnar får inte heller

omfatta befogenhet att meddela be- omfatta befogenhet att meddela beslut
i frågor som avses i 25, 27 eller slut i frågor som avses i 27 § denna

1989/90:SoU15

Bilaga 1

91

2 Senaste lydelse 1988:1272.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

28 § denna lag eller att fullgöra vad
som ankommer på nämnden enligt
5§ lagen (1947:529) om allmänna
barnbidrag eller enligt 9 § lagen
(1964:143) om bidragsförskott.

lag eller att fullgöra vad som ankommer
på nämnden enligt 5 §
lagen (1947:529) om allmänna
barnbidrag eller enligt 9 § lagen
(1964:143) om bidragsförskott.

49 §

Om rätt att i vissa fall fatta beslut
i socialnämndens ställe finns bestämmelser
i 29 § första stycket
samt i lagen (1980:621) med särskilda
bestämmelser om vård av
unga och lagen (1988:870) om vård
av missbrukare i vissa fall.

Om rätt att i vissa fall fatta beslut
i socialnämndens ställe finns bestämmelser
i lagen (1989:000) med
särskilda bestämmelser om vård av
unga och lagen (1988:870) om vård
av missbrukare i vissa fall.

71 §

Var och en som får kännedom om att en underårig misshandlas i
hemmet eller annars behandlas där på ett sådant sätt att det är fara för
hans hälsa eller utveckling bör anmäla detta till socialnämnden.

Myndigheter vars verksamhet
berör barn och ungdom samt de
som är anställda hos sådana myndigheter
är skyldiga att genast till
socialnämnden anmäla om de i sin
verksamhet får kännedom om något
som kan innebära att socialnämnden
behöver ingripa till en
underårigs skydd. Detta gäller även
läkare, lärare, sjuksköterskor och
barnmorskor som inte har sådan
anställning.

Anmälningsplikt gäller även för
dem som är verksamma inom kommunal
familjerådgivning, om de i
sin verksamhet får kännedom om
att en underårig misshandlas i hemmet.

Myndigheter och befattningshavare
som anges i andra stycket är
skyldiga att lämna socialnämnden
alla uppgifter som kan vara av betydelse
för utredning av en underårigs
behov av skydd.

Myndigheter vars verksamhet
berör barn och ungdom samt andra
myndigheter inom hälso- och sjukvården
och socialtjänsten är skyldiga
att genast till socialnämnden anmäla
om de i sin verksamhet får
kännedom om något som kan innebära
att socialnämnden behöver ingripa
till en underårigs skydd. Detta
gäller även dem som är anställda
hos sådana myndigheter samt läkare,
lärare, sjuksköterskor och barnmorskor
som inte har sådan anställning.

För dem som är verksamma
inom kommunal familjerådgivning
gäller anmälningsplikt enligt andra
stycket endast om de i sin verksamhet
får kännedom om att en underårig
misshandlas i hemmet.

Myndigheter, befattningshavare
och yrkesutövare som anges i andra
stycket är skyldiga att lämna socialnämnden
alla uppgifter som kan
vara av betydelse för utredning av
en underårigs behov av skydd.

73 §

Socialnämndens beslut överklagas
hos länsrätten genom besvär,
om nämnden har meddelat beslut i
fråga om
bistånd enligt 6 §,
medgivande enligt 25 §,

Socialnämndens beslut får överklagas
hos länsrätten, om nämnden
har meddelat beslut i fråga om

1989/90: SoU 15

Bilaga 1

92

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

förbud enligt 27 eller 28 § eller förbud enligt 27 §, eller

eftergift enligt 37 §.

Besvär enligt första stycket får Beslut i fråga om bistånd till an inte

föras mot beslut i fråga om bi- nan får inte överklagas enligt första

stånd till annan. stycket.

Beslut i frågor som avses i första stycket gäller omedelbart. En länsrätt
eller kammarrätt får dock förordna att dess beslut skall verkställas först
sedan det har vunnit laga kraft.

Vid handläggning i kammarrätt
av mål om förbud enligt 28 § skall
nämndemän ingå i rätten.

75 §

Till böter döms den som

1. åsidosätter bestämmelserna i 25 § eller 31 § första stycket, om inte
gärningen i sistnämnda fall är belagd med straff i lagen (1979:552) om
internationell adoptionshjälp,

2. överträder förbud som har 2. överträder förbud som har
meddelats med stöd av 27 eller meddelats med stöd av 27 §,

28 §,

3. utan tillstånd driver ett sådant hem för vård eller boende som avses i
69 §,

4. i strid mot ett förbud som har meddelats enligt 70 § fortsätter verksamheten
vid ett hem för vård eller boende.

Allmänt åtal får väckas endast efter medgivande av socialnämnden,
länsstyrelsen eller socialstyrelsen.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

2. Beträffande beslut enligt socialtjänstlagen (1980:620) cm flyttningsförbud
och tillfälligt flyttningsförbud ges övergångsbestämmelser i anslutning
till lagen (1989:000) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

1989/90:SoU15

Bilaga 1

93

3 Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs att 21 kap. 7 § föräldrabalken' skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 kap.

7§

Även om dom eller beslut som avses i 1 § inte föreligger, kan barnets
vårdnadshavare, när barnet vistas hos någon annan, begära att länsrätten
beslutar om åtgärd för att barnet skall överflyttas till vårdnadshavaren.

Länsrätten kan vägra att vidta den begärda åtgärden, om det av hänsyn
till barnets bästa är påkallat att frågan om vårdnaden prövas av allmän
domstol.

En åtgärd enligt första stycket får
inte beslutas, om ett Jlyttningsförbud
enligt lagen (1989:000) med
särskilda bestämmelser om vård av
unga föreligger beträffande barnet.

1 övrigt gäller 2-6 §§.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990. Äldre föreskrifter gäller fortfarande
i fråga om flyttningsförbud som har beslutats med stöd av socialtjänstlagen
(1980:620).

1989/90:SoU15

Bilaga 1

1 Balken omtryckt 1983:485.

94

4 Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs att 41 § rättshjälpslagen (1972:429)' skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

41 §2

Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas i mål eller ärende

1. hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående intagning
enligt 8, 9 eller 10 § eller utskrivning enligt 16 eller 19 § lagen
(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,

2. hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående inskrivning
i eller utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus enligt 35 § lagen
(1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,

3. angående beredande av vård 3. angående beredande av vård
enligt lagen (1980:621) med sär- enligt 2 eller 3§, omedelbart om skilda

bestämmelser om vård av händertagande enligt 6 §, upphö unga

eller omedelbart omhänderta- rande av vård enligt 21 §, flylt gande

enligt 6 § samma lag eller an- ningsförbud enligt 24 § eller upphögående
upphörande av sådan vård rande av Jlyttningsförbud enligt 26 §

enligt 5§ samma lag eller hos lagen (1989:000) med särskilda be förvaltningsdomstol

vid över- stämmelser om vård av unga eller

klagande enligt 20 $ första stycket 1 hos allmän förvaltningsdomstol

samma lag, vid överklagande enligt 41 § första

stycket 1 samma lag,

4. hos allmän förvaltningsdomstol angående beredande av vård enligt
lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall eller angående omedelbart
omhändertagande enligt 13 § samma lag,

5. angående avvisning enligt utlänningslagen (1989:529), dock inte hos
polismyndighet, såvida inte utlänningen enligt 6 kap. 2 eller 3 § utlänningslagen
hållits i förvar längre än tre dagar,

6. angående utvisning enligt 4 kap. 3 eller 11 § utlänningslagen,

7. angående avvisning eller utvisning enligt lagen (1989:530) om åtgärder
för att förebygga våldsdåd med internationell bakgrund (terroristlagen),

8. hos regeringen angående åtgärder som beslutas enligt 4 kap. 11 §
utlänningslagen eller 17 § terroristlagen,

9. angående hemsändande av utlänning med stöd av 12 kap. 3 § utlänningslagen,

10. angående förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 26 kap.
brottsbalken,

11. angående verkställighet utomlands av frihetsberövande påföljd enligt
lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och
Norge angående verkställighet av straff m.m. eller lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,

12. angående utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark,
Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller
behandling.

1989/90:SoU 15

Bilaga 1

1 Lagen omtryckt 1983:487.

2 Senaste lydelse 1989:533.

95

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13. angående kastrering enligt lagen (1944:133) om kastrering, om giltigt
samtycke till åtgärden ej lämnats,

14. hos regeringen enligt 17 § andra stycket terroristlagen angående
förordnande om tillämpning av 19 — 22 §§ samma lag,

15. hos allmän förvaltningsdomstol angående tillfälligt omhändertagande
enligt 37 §, tvångsisolering enligt 38, 39 eller 41 § eller upphörande av
tvångsisolering enligt 42 § smittskyddslagen (1988:1472).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

1989/90:SoU15

Bilaga 1

96

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 15 § och 4 kap. 18 § lagen (1962:381)
om allmän försäkring' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

15 §2

Sjukpenning utgår ej för tid då den försäkrade

a) fullgör värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst eller genomgår militär
grundutbildning för kvinnor;

b) är intagen i sådant hem som b) är intagen i sådant hem som
avses i 12 § lagen (1980:621) med avses i 12 § lagen (1989:000) med

särskilda bestämmelser om vård av särskilda bestämmelser om vård av

unga med stöd av 1 § andra stycket unga med stöd a v 3 § sagda lag;

2 eller tredje stycket sagda lag;

c) är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt;

d) i annat fall än under b) eller c) sagts av annan orsak än sjukdom tagits
om hand på det allmännas bekostnad;

e) vistas utomlands i annat fall än då den försäkrade insjuknar medan
han utför arbete som ett led i en här i riket bedriven verksamhet eller som
sjöman anställd på svenskt handelsfartyg eller under sjukdom eller i fall
som avses i 8 § andra stycket reser till utlandet med försäkringskassans
medgivande.

För varje dag då en försäkrad bereds vård i ett sådant hem för vård eller
boende eller familjehem enligt socialtjänstlagen (1980:620) som ger vård
och behandling åt missbrukare av alkohol eller narkotika, skall sjukpenningen
på begäran av den som svarar för vårdkostnaderna minskas på det
sätt som framgår av 4 § andra stycket. Det belopp som sjukpenningen
minskas med skall betalas ut till den på vars begäran minskningen har
gjorts.

Utan hinder av första stycket utgår sjukpenning till försäkrad som avses
under c) vid sjukdom som inträffar under tid då han får vistas utom anstalt
och därvid bereds tillfälle att förvärvsarbeta.

4 kap.

18 §3

Bestämmelserna i 3 kap. 13 § första stycket, 16 § och 17 § första stycket
a) och c) samt andra stycket tillämpas även i fråga om föräldrapenningförmåner.
Bestämmelserna i 3 kap. 15 § och 17 § första stycket b) tillämpas
även i fråga om tillfällig föräldrapenning.

Vid beräkning av antalet dagar med rätt till föräldrapenningförmån
anses två dagar med halv eller fyra dagar med fjärdedels föräldrapenning
som en dag.

Om en föräldrapenningförmån tillkommer en förälder som inte har fyllt
18 år, får försäkringskassan på framställning av socialnämnden besluta att
föräldrapenningen helt eller delvis skall utbetalas till annan person eller till
nämnden att användas till förälderns och familjens nytta.

1 Lagen omtryckt 1982:120.

2 Senaste lydelse 1989:219.

3 Senaste lydelse 1985:1000.

1989/90:SoU15

Bilaga 1

97

7 Riksdagen 1989190. 12 sami. Nr 15

Nuvarande lydelse

Är en kvinna vid tiden för förlossningen
intagen i kriminalvårdsanstalt
eller ett hem som avses i 12 §
lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser
om vård av unga, får
försäkringskassan på framställning
av föreståndaren för inrättningen
besluta, att den föräldrapenning
som tillkommer kvinnan skall utbetalas
till föreståndaren för att användas
till kvinnans och barnets nytta.

Föreslagen lydelse

Arén kvinna vid tiden förförlossningen
intagen i kriminalvårdsanstalt
eller ett hem som avses i 12 §
lagen (1989:000) med särskilda bestämmelser
om värd av unga, får
försäkringskassan på framställning
av föreståndaren för inrättningen
besluta, att den föräldrapenning
som tillkommer kvinnan skall utbetalas
till föreståndaren för att användas
till kvinnans och barnets nytta.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

1989/90:SoU15

Bilaga 1

98

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §'

Denna lag gäller ersättning av staten vid personskada och tillämpas på

1. den som fullgör tjänstgöring eller genomgår utbildning eller inskrivningsprövning
enligt värnpliktslagen (1941:967), lagen (1966:413) om vapenfri
tjänst, civilförsvarslagen (1960:74), 6 § lagen (1981:292) om tjänsteplikt
för hälso- och sjukvårdspersonal samt veterinärpersonal m. m. eller
lagen (1984:272) om skyldighet för civilförsvarspliktiga att tjänstgöra utanför
civilförsvaret,

2. den som medverkar i räddningstjänst eller i övning med räddningskår
enligt räddningstjänstlagen (1986:1102) eller i räddningstjänst enligt

11 kap. 1 § andra stycket luftfartslagen (1957:297),

3. den som är intagen för vård i 3. den som är intagen för vård i
kriminalvårdsanstalt, i ett hem som kriminalvårdsanstalt, i ett hem som

avses i 12 § lagen (1980:621) med avses i 12 § lagen (1989:000) med

särskilda bestämmelser om vård av särskilda bestämmelser om vård av

unga, i ett hem som avses i 22 § unga, i ett hem som avses i 22 §

lagen (1988:870) om vård av miss- lagen (1988:870) om vård av missbrukare
i vissa fall samt den som är brukare i vissa fall samt den som är

häktad eller anhållen eller i annat häktad eller anhållen eller i annat

fall intagen eller tagen i förvar i kri- fall intagen eller tagen i förvar i kriminalvårdsanstalt,
häkte eller po- minalvårdsanstalt, häkte eller po lisarrest.

lisarrest.

Regeringen får föreskriva att lagen skall tillämpas även på den som
frivilligt deltager i verksamhet inom totalförsvaret eller i annat fall än som
avses i första stycket deltager i verksamhet för att avväija eller begränsa
skada på människor eller egendom eller i miljön.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

1989/90:SoU15

Bilaga 1

1 Senaste lydelse 1988:1477.

99

7 Förslag till 1989/90:SoU15

Lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173) Bilaga 1

Härigenom föreskrivs att 6 § kreditupplysningslagen (1973:1173)' skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6§2

Uppgift om någons politiska eller religiösa uppfattning, ras eller hudfärg
får icke insamlas, lagras eller vidarebefordras i kreditupplysningsverksamhet.

Uppgift om att någon misstänks
eller har dömts för brott eller har
avtjänat straff eller undergått annan
påföljd för brott eller har varit
föremål för åtgärd enligt socialtjänstlagen
(1980:620), lagen
(1980:621) med särskilda bestämmelser
om vård av unga, lagen
(1988:870) om vård av missbrukare
i vissa fall, lagen (1966:293) om
beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall, lagen (1967:940)
angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda, 11 — 14 §§
polislagen (1984:387), lagen
(1976:511) om omhändertagande
av berusade personer m. m. eller utlänningslagen
(1989:529) får ej
utan medgivande av datainspektionen
insamlas, lagras eller vidarebefordras
i kreditupplysningsverksamhet.
Detsamma gäller uppgift
om sjukdom, hälsotillstånd eller
liknande.

Uppgift om att någon misstänks
eller har dömts för brott eller har
avtjänat strafT eller undergått annan
påföljd för brott eller har varit
föremål för åtgärd enligt socialtjänstlagen
(1980:620), lagen
(1989:000) med särskilda bestämmelser
om vård av unga, lagen
(1988:870) om vård av missbrukare
i vissa fall, lagen (1966:293) om
beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall, lagen (1967:940)
angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda, 11 —14 §§
polislagen (1984:387), lagen
(1976:511) om omhändertagande
av berusade personer m. m. eller utlänningslagen
(1989:529) får ej
utan medgivande av datainspektionen
insamias, lagras eller vidarebefordras
i kreditupplysningsverksamhet.
Detsamma gäller uppgift
om sjukdom, hälsotillstånd eller
liknande.

Medgivande som avses i andra stycket får lämnas endast om synnerliga
skäl föreligger.

Vad som anges i andra stycket utgör ej hinder för att uppgift om
näringsförbud insamlas, lagras eller vidarebefordras i kreditupplysningsverksamhet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990. Äldre föreskrifter gäller fortfarande
i fråga om uppgift om att någon har varit föremål för åtgärd enligt
lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

1 Lagen omtryckt 1981:737.

2 Senaste lydelse 1989:546.

100

8 Förslag till

Lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413)

1989/90:SoU15

Bilaga 1

Härigenom föreskrivs att 3§ brottsskadelagen (1978:413) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 §

Brottsskadeersättning utgår för sakskada i fall då brottet har begåtts av
någon som var

1. intagen i kriminalvårdsanstalt,

2. intagen för vård i ett hem som
avses i 12 § lagen (1980:621) med
särskilda bestämmelser om vård av
unga,

2. intagen för vård i ett hem som
avses i 12 § lagen (1989:000) med
särskilda bestämmelser om vård av
unga,

3. intagen för vård i ett hem som avses i 22 § lagen (1988:870) om vård
av missbrukare i vissa fall,

4. häktad enligt beslut som hade verkställts, eller

5. underkastad motsvarande frihetsberövande i Danmark, Finland, Island
eller Norge.

Första stycket tillämpas även på ren förmögenhetsskada, om särskilda
skäl föreligger.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

1 Senaste lydelse 1988:1479. 101

8 Riksdagen 1989190. 12 sami. Nr 15

9 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och
verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m. m. och
om överflyttning av barn

Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet
av utländska vårdnadsavgöranden m. m. och om överflyttning av
barn skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 §

Om det i ett mål om vårdnad om Om det i ett mål om vårdnad om
barn eller i ett mål om vård av barn barn eller i ett mål om vård av barn

enligt lagen (1980:621) med sär- enligt lagen (1989:000) med särskilda
bestämmelser om vård av skilda bestämmelser om vård av

unga framkommer att ansökan har unga framkommer att ansökan har

gjorts om överflyttning av barnet gjorts om överflyttning av barnet

enligt 11 § första stycket, får rätten enligt 11 § första stycket, får rätten

inte besluta i frågan om vårdnaden inte besluta i frågan om vårdnaden

eller vården förrän denna ansökan eller vården förrän denna ansökan

har prövats. har prövats.

Får rätten i ett mål som avses i första stycket underrättelse av centralmyndigheten
om att ett barn, på sätt som sägs i 11 § andra stycket,
olovligen har förts hit till landet eller olovligen hålls kvar här utan att
ansökan har gjorts om överflyttning av barnet enligt 11 § första stycket, får
rätten inte besluta i frågan om vårdnaden eller vården förrän det har
förflutit en rimlig tid för att göra en sådan ansökan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990. Äldre föreskrifter gäller fortfarande
i fråga om mål om vård av barn enligt lagen (1980:621) med
särskilda bestämmelser om vård av unga.

1989/90:SoU15

Bilaga 1

102

10 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs att 1 och 6 §§ lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §‘

Om någon har begått ett brott innan han fyllt arton år, får åklagaren
besluta att underlåta åtal enligt bestämmelserna i denna lag (åtalsunderlåtelse).

Åtalsunderlåtelse får beslutas, om den underårige blir föremål för sådan
åtgärd som anges nedan och det med skäl kan antas att därigenom vidtas
vad som är lämpligast för den underårige:

1. vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen (1980:620),

2. vård eller annan åtgärd enligt 2. vård eller annan åtgärd enligt

lagen (1980:621) med särskilda be- lagen (1989:000) med särskilda be stämmelser

om vård av unga, eller stämmelser om vård av unga, eller

3. annan åtgärd som innebär att den underårige får hjälp eller stöd.

Åtalsunderlåtelse får också beslutas, om det är uppenbart att brottet har

skett av okynne eller förhastande.

Vid bedömningen av om åtalsunderlåtelse skall meddelas skall åklagaren
utöver vad som följer av andra och tredje styckena särskilt beakta den
underåriges vilja att ersätta målsäganden för skada som uppkommit genom
brottet eller att avhjälpa eller begränsa skadan.

Åtalsunderlåtelse får inte beslutas, om något väsentligt allmänt eller
enskilt intresse därigenom åsidosätts.

Utöver vad som nu har sagts kan åtalsunderlåtelse meddelas enligt

20 kap. 7 § rättegångsbalken.

I fråga om åtalsunderlåtelse sedan åtal har väckts tillämpas 20 kap. 7 a §
rättegångsbalken.

6§2

Om någon, som med stöd av 1 § Om någon, som med stöd av 3 §
andra stycket 2 eller tredje stycket lagen (1989:000) med särskilda belägen
(1980:621) med särskilda be- stämmelser om vård av unga har

stämmelser om vård av unga har intagits i ett sådant hem som avses i

intagits i ett sådant hem som avses i 12 § nämnda lag, misstänks för att

12 § nämnda lag, misstänks för att ha begått brott innan vården vid

ha begått brott innan vården vid hemmet har avslutats, skall åklaga hemmet

har avslutats, skall åklaga- ren, om brottet hör under allmänt

ren, om brottet hör under allmänt åtal, pröva om åtal lämpligen bör

åtal, pröva om åtal lämpligen bör ske. Innan åtalsfrågan avgörs, skall

ske. Innan åtalsfrågan avgörs, skall den som förestår vården vid hernden
som förestår vården vid hem- met höras, om det inte är obehöv met

höras, om det inte är obehöv- ligt.

ligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

1989/90:SoU15

Bilaga 1

1 Senaste lydelse 1988:822.

2 Senaste lydelse 1981:1286.

103

11 Förslag till

Lag om ändring i delgivningslagen (1970:428)

Härigenom föreskrivs att 24 § delgivningslagen (1970:428) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

24 §'

Som fullt bevis att delgivning har
skett på sätt som anges i intyget
gäller intyg som i tjänsten utfärdas
av stämningsman, tjänsteman vid
svensk utlandsmyndighet, åklagare,
polisman, kronofogde, exekutiv
tjänsteman vid kronofogdemyndighet
samt, vid delgivning med den
som är intagen i kriminalvårdsanstalt,
häkte, hem som avses i 12 §
lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser
om vård av unga och i
22 § lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall eller rättspsykiatrisk
klinik, tjänsteman vid
anstalten. Samma vitsord tillkommer
intyg av notarius publicus och
intyg av nämndeman i tingsrätt vid
delgivning för tingsrättens räkning.

Som fullt bevis att delgivning har
skett på sätt som anges i intyget
gäller intyg som i tjänsten utfärdas
av stämningsman, tjänsteman vid
svensk utlandsmyndighet, åklagare,
polisman, kronofogde, exekutiv
tjänsteman vid kronofogdemyndighet
samt, vid delgivning med den
som är intagen i kriminalvårdsanstalt,
häkte, hem som avses i 12 §
lagen (1989:000) med särskilda bestämmelser
om vård av unga och i

22 § lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall eller rättspsykiatrisk
klinik, tjänsteman vid
anstalten. Samma vitsord tillkommer
intyg av notarius publicus och
intyg av nämndeman i tingsrätt vid
delgivning för tingsrättens räkning.

Vid särskild postdelgivning har intyg av tjänsteman vid postverket sådant
vitsord som anges i första stycket.

Intyg att delgivning skett på utrikes ort skall gälla som fullt bevis att
delgivning skett på sätt som anges i intyget, om intygsgivarens behörighet
styrkes av tjänsteman vid svensk utlandsmyndighet. Intyg om delgivning
på utrikes ort gäller som fullt bevis även utan sådant bestyrkande som nyss
nämnts, om detta följer av överenskommelse med främmande stat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

1989/90:SoU15

Bilaga 1

1 Senaste lydelse 1988:1480.

104

12 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar

Härigenom föreskrivs att 14 och 18 §§ lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §2

Länsrätt prövar

1. mål enligt skatte-, taxerings-,
uppbörds- och folkbokjoringsjorfattningarna
samt lagen
(1989:479) om ersättning för kostnader
i ärenden och mål om skatt,
m. m. iden utsträckning som är föreskrivet
i dessa författningar,

2. mål enligt socialtjänstlagen
(1980:620), lagen (1980:621) med
särskilda bestämmelser om vård av
unga, lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall, lagen
(1988:153) om bistånd åt asylsökande
m.fl., lagen (1985:568) om
särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
m.fl., smittskyddslagen
(1988:1472), lagen
(1970:375) om utlämning till
Danmark, Finland, Island eller
Norge för verkställighet av beslut
om vård eller behandling, körkortslagen
(1977:477) och lagen
(1989:14) om erkännande och verkställighet
av utländska vårdnadsavgöranden
m. m. och om överflyttning
av barn, allt i den utsträckning
som är föreskrivet i dessa lagar
samt mål enligt 6 kap. 21 § och
21 kap. föräldrabalken,

1. mål enligt skatte-, taxerings-,
uppbörds-, folkbokförings- och bilregisterforfattningarna
samt lagen
(1989:479) om ersättning för kostnader
i ärenden och mål om skatt,
m. m. i den utsträckning som är föreskrivet
i dessa författningar,

2. mål enligt socialtjänstlagen
(1980:620), lagen (1989:000) med
särskilda bestämmelser om vård av
unga, lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall, lagen
(1988:153) om bistånd åt asylsökande
m.fl., lagen (1985:568) om
särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
m.fl., smittskyddslagen
(1988:1472), karantänslagen
(1989:290), lagen (1970:375) om
utlämning till Danmark, Finland,
Island eller Norge för verkställighet
av beslut om vård eller behandling,
körkortslagen (1977:477) och lagen
(1989:14) om erkännande och
verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden
m. m. och om
överflyttning av barn, allt i den utsträckning
som är föreskrivet i
dessa lagar samt mål enligt 6 kap.

21 § och 21 kap. föräldrabalken.

3. mål som avses i 24 § lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet,

4. mål som avses i 6 § första stycket lagen (1985:206) om vitén.
Länsrätten i Östergötlands län prövar mål enligt luftfartslagen

(1957:297) i den utsträckning som är föreskrivet i den lagen.

Förekommer vid mer än en länsrätt flera mål enligt skatte-, taxeringseller
uppbördsförfattningarna som har nära samband med varandra, får
målen handläggas vid en av länsrätterna, om det kan ske utan avsevärd
olägenhet för någon enskild. Närmare föreskrifter om överlämnande av
mål mellan länsrätter meddelas av regeringen.

1989/90:SoU15

Bilaga 1

1 Lagen omtryckt 1981:1323.

2 Senaste lydelse 1989:542.

105

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 §3

Länsrätt är domför med en lagfaren domare ensam

1. när åtgärd som avser endast måls beredande vidtages,

2. vid sådant förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av annan
länsrätt,

3. vid beslut som avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller
annat uppenbart förbiseende,

4. vid beslut om återkallelse tills vidare av ett körkort, körkortstillstånd
eller traktorkort dier om vägran tills vidare att godkänna ett utländskt
körkort, när det är uppenbart att ett sådant beslut bör meddelas eller när
omhändertagande beslutas enligt 23 § körkortslagen (1977:477),

5. vid beslut enligt luftfartslagen (1957:297) om försättande ur kraft av
ett certifikat, elevtillstånd eller behörighetsbevis, när det är uppenbart att
ett sådant beslut bör meddelas,

6. vid annat beslut som inte innefattar slutligt avgörande av mål.

Om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av
fullsutten rätt, är länsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid
beslut som inte innefattar prövning av målet i sak.

Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande av

1. mål om utdömande av vite,

2. mål enligt bevissäkringslagen (1975:1027) för skatte- och avgiftsprocessen,
enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och
avgifter, om besiktning enligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152), om
handlings undantagande från taxeringsrevision, skatterevision eller annan
granskning och om befrielse från skyldighet att lämna kontrolluppgift
enligt taxeringslagen (1956:623),

3. mål om omedelbart omhän- 3. mål om omedelbart omhändertagande
enligt 6 § lagen deltagande enligt 6 § lagen
(1980:621) med särskilda bestäm- (1989:000) med särskilda bestämmelser
om vård av unga och 13 § melser om vård av unga och 13 §

lagen (1988:870) om vård av miss- lagen (1988:870) om vård av missbrukare
i vissa fall samt mål om brukare i vissa fall samt mål om

tillfälligt omhändertagande enligt tillfälligt omhändertagande enligt

37 § smittskyddslagen (1988:1472), 37 § smittskyddslagen (1988:1472),

4. mål enligt uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna med undantag
av mål om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt och mål
enligt lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare,

5. mål om uppdelning av taxeringsvärde enligt 20 kap. 15 § fastighetstaxeringslagen
(1979:1152),

6. mål som avser ändring av taxerad inkomst med högst 5000 kr.,

7. mål enligt skatte- och taxeringsförfattningarna i vilket beslutet överensstämmer
med parternas samstämmiga mening,

8. mål om rättshjälp genom offentligt biträde i ett ärende hos en annan
myndighet,

9. mål enligt körkortslagen (1977:477), om beslutet innebär att något
körkortsingripande inte skall ske eller att varning meddelas eller om det är
uppenbart att ett körkort, körkortstillstånd eller traktorkort skall återkallas
eller att ett utländskt körkort inte skall godkännas,

10. mål enligt luftfartslagen, om beslutet innebär att varning meddelas

1989/90:SoU15

Bilaga 1

3 Senaste lydelse 1989:541.

106

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

eller om det är uppenbart att ett certifikat, elevtillstånd eller behörighetsbevis
skall återkallas,

11. mål i vilket saken är uppenbar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

1989/90:SoU15

Bilaga 1

107

13 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 4 § och 31 kap. 1 § brottsbalken skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

4 §'

Den som obehörigen skiljer ett barn under femton år från någon som har
vårdnaden om barnet döms för egenmäktighet med barn till böter eller
fängelse i högst sex månader, om gärningen inte utgör brott mot frihet.
Detsamma gäller, om den som gemensamt med någon annan har vårdnaden
om ett barn under femton år utan beaktansvärt skäl egenmäktigt
bortför barnet eller om den som skall ha vårdnaden obehörigen bemäktigar
sig barnet och därigenom själv tar sig rätt.

Till ansvar enligt första stycket Till ansvar enligt första stycket

döms också den som obehörigen döms också den som obehörigen

skiljer ett barn under femton år skiljer ett barn under femton år

från någon som vårdar barnet med från någon som vårdar barnet med

stöd av lagen (1980:621) med sär- stöd av lagen (1989:000) med särskilda
bestämmelser om vård av skilda bestämmelser om vård av

unga, om gärningen inte utgör brott unga, om gärningen inte utgör brott

mot frihet eller främjande av flykt. mot frihet eller främjande av flykt.

Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, skall
gärningsmannen dömas till fängelse i högst två år.

31 kap.

1§2

Kan den som är under tjugoett år Kan den som är under tjugoett år
och som begått brottslig gärning bli och som begått brottslig gärning bli

föremål för vård eller annan åtgärd föremål för vård eller annan åtgärd

enligt socialtjänstlagen (1980:620) enligt socialtjänstlagen (1980:620)

eller lagen (1980:621) med särskil- eller lagen (1989:000) med särskilda
bestämmelser om vård av unga da bestämmelser om vård av unga

får rätten överlämna åt social- får rätten överlämna åt socialnämnden
att föranstalta om erfor- nämnden att föranstalta om erfor derligvård

inom socialtjäns- derligvård inom socialtjänsten.
ten.

Om brottslighetens straffvärde eller art eller den tilltalades tidigare
brottslighet påkallar det, får jämte överlämnande till vård inom socialtjänsten
dömas till dagsböter, högst etthundraåttio, vare sig böter har
föreskrivits för brottet eller ej.

Om skada på egendom har uppkommit genom brottet och det bedöms
vara ägnat att främja den dömdes anpassning i samhället, får rätten, i
samband med överlämnande enligt första stycket, föreskriva att den dömde
på tid och sätt som anges i domen skall biträda den skadelidande med
visst arbete, som syftar till att avhjälpa eller begränsa skadan eller som

1989/90:SoU15

Bilaga 1

' Senaste lydelse 1983:486.
’ Senaste lydelse 1988:942.

108

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

annars i belysning av brottets och skadans art framstår som lämpligt.
Sådan föreskrift får meddelas endast med den skadelidandes samtycke.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

1989/90:SoU15

Bilaga 1

109

14 Förslag till

Lag om ändring i datalagen (1973:289)

1989/90:SoU15

Bilaga 1

Härigenom föreskrivs att 4§ datalagen (1973:289)' skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Tillstånd att inrätta och föra personregister
som innehåller uppgift
om att någon misstänks eller har
dömts för brott eller har avtjänat
straff eller undergått annan påföljd
för brott eller har varit föremål för
tvångsingripande enligt lagen
(1980:621) med särskilda bestämmelser
om vård av unga, lagen
(1988:870) om vård av missbrukare
i vissa fall, lagen (1966:293) om
beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall, lagen (1967:940)
angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda eller utlänningslagen
(1989:529) får endast
om synnerliga skäl föreligger meddelas
annan än myndighet som enligt
lag eller annan författning har
att föra förteckning över sådana
uppgifter.

Tillstånd att inrätta och föra personregister
som innehåller uppgift
om att någon misstänks eller har
dömts för brott eller har avtjänat
straff eller undergått annan påföljd
för brott eller har varit föremål för
tvångsingripande enligt lagen
(1989:000) med särskilda bestämmelser
om vård av unga, lagen
(1988:870) om vård av missbrukare
i vissa fall, lagen (1966:293) om
beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall, lagen (1967:940)
angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda eller utlänningslagen
(1989:529) får endast
om synnerliga skäl föreligger meddelas
annan än myndighet som enligt
lag eller annan författning har
att föra förteckning över sådana
uppgifter.

Tillstånd att inrätta och föra personregister som i övrigt innehåller
uppgift om någons sjukdom, hälsotillstånd eller sexualliv eller uppgift om
att någon fått ekonomisk hjälp eller vård inom socialtjänsten eller varit
föremål för åtgärd enligt utlänningslagen får endast om särskilda skäl
föreligger meddelas annan än myndighet som enligt lag eller annan författning
har att föra förteckning över sådana uppgifter.

Tillstånd at; inrätta och föra personregister som innehåller uppgift om
någons ras, politiska uppfattning, religiösa tro eller övertygelse i övrigt får
meddelas endast om särskilda skäl föreligger.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990. Äldre föreskrifter gäller fortfarande
i fråga om uppgift om att någon har varit föremål för tvångsingripande
enligt lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av
unga.

1 Lagen omtryckt 1982:446.

2 Senaste lydelse 1989:544.

110

15 Förslag till

Lag om ändring i värnpliktslagen (1941:967)

1989/90:SoU15

Bilaga 1

Härigenom föreskrivs att 41 § värnpliktslagen (1941:967)' skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Såsom laga förfall enligt denna
lag anses att någon är intagen i sådant
hem som avses i 12 § lagen
(1980:621) med särskilda bestämmelser
om vård av unga med stöd
av 1 § andra stycket 2 eller tredje
stycket sagda lag, intagen i häkte
eller kriminalvårdsanstalt eller att
han är sjuk eller genom annan omständighet,
som han ej bort förutse
eller som eljest utgör giltig ursäkt,
hindrats att fullgöra vad som ålegat
honom.

Såsom laga förfall enligt denna
lag anses att någon är intagen i sådant
hem som avses i 12 § lagen
(1989:000) med särskilda bestämmelser
om vård av unga med stöd
av 3§ sagda lag, intagen i häkte
eller kriminalvårdsanstalt eller att
han är sjuk eller genom annan omständighet,
som han ej bort förutse
eller som eljest utgör giltig ursäkt,
hindrats att fullgöra vad som ålegat
honom.

Värnpliktig som är inskriven i sjömansregister skall anses ha laga förfall
när han är anställd som sjöman enligt sjömanslagen (1973:282) på svenskt
handelsfartyg i när- eller fjärrfart.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

1 Lagen omtryckt 1969:378.

2 Senaste lydelse 1981:38.

lil

16 Förslag till

Lag om ändring i folkbokföringslagen (1967:198)

Härigenom föreskrivs att 24 § folkbokföringslagen (1967:198)' skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

24 §2

Intagning på sjukvårdsinrättning ändrar icke den intagnes kyrkobokföring.
Förhållanden som inträffar efter intagningen beaktas vid kyrkobokföringen,
som om han ej varit intagen på sjukvårdsinrättningen.

Första stycket äger motsvarande Första stycket skall tillämpas
tillämpning i fråga om den som in- också i fråga om den som tas in

tages eller intagits i kriminalvårds- eller har tagits in i kriminalvårds anstalt

eller i sådant hem som avses anstalt eller i sådant hem som avses

i 12 § lagen (1980:621) med särskil- i 12 § lagen (1989:000) med särskilda
bestämmelser om vård av unga. da bestämmelser om vård av unga.

Den som frigivits villkorligt från Den som frigivits villkorligt från

kriminalvårdsanstalt anses vid kyr- kriminalvårdsanstalt anses vid kyrkobokföring
vara intagen i anstal- kobokföring vara intagen i anstalten
även under prövotiden. ten även under prövotiden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

1989/90:SoU15

Bilaga 1

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1985:1121.

2 Senaste lydelse 1981:232.

112

17 Förslag till

Lag om ändring i skollagen (1985:1100)

Härigenom föreskrivs att 10 kap. 2§ skollagen (1985:1100) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 kap.

2§

Under vistelse i ett sådant hem Under vistelse i ett sådant hem
som avses i 12 § lagen (1980:621) som avses i 12 § lagen (1989:000)

med särskilda bestämmelser om med särskilda bestämmelser om

vård av unga skall skolpliktiga vård av unga skall skolpliktiga

barn, som inte lämpligen kan full- barn, som inte lämpligen kan fullgöra
sin skolplikt på annat sätt, full- göra sin skolplikt på annat sätt, fullgöra
den genom att delta i utbild- göra den genom att delta i utbildning
vid hemmet. Sådan utbildning ning vid hemmet. Sådan utbildning

skall anordnas genom huvudman- skall anordnas genom huvudmannens
försorg. Den skall med nens försorg. Den skall med

nödvändiga avvikelser motsvara nödvändiga avvikelser motsvara

utbildningen i grundskolan. utbildningen i grundskolan.

Inte längre skolpliktiga som vistas i hem som avses i första stycket skall
genom huvudmannens försorg ges möjlighet att få sådan utbildning som
de behöver och inte lämpligen kan få på annat sätt.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
föreskrifter om utbildningens närmare innehåll, dess organisation och
tillsynen över den.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

1989/90:SoU15

Bilaga 1

113

18 Förslag till

Lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)

Härigenom föreskrivs att 12 kap. 3§ utlänningslagen (1989:529) skall
ha följande lydelse.

Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse

12 kap.

3§

Regeringen får meddela föreskrifter
om hemsändande av utlänningar,
som inte är flyktingar och
som har tagits om hand enligt lagen
(1980:621) med särskilda bestämmelser
om vård av unga, lagen
(1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall eller
35 § lagen (1967:940) angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda
jämförd med 6 § lagen
(1985:569) om införande av lagen
(1985:568) om särskilda omsorger
om psykiskt utvecklingsstörda
m. fl.

Regeringen får meddela föreskrifter
om hemsändande av utlänningar,
som inte är flyktingar
och som har tagits om hand enligt
lagen (1989:000) med särskilda bestämmelser
om vård av unga, lagen
(1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall eller
35 § lagen (1967:940) angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda
jämförd med 6 § lagen
(1985:569) om införande av lagen
(1985:568) om särskilda omsorger
om psykiskt utvecklingsstörda
m. fl.

Efter avtal med annat land om behandling av fripassagerare får regeringen
föreskriva avvikelser från bestämmelserna i denna lag samt meddela de
föreskrifter i övrigt som behövs för tillämpning av avtalet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

1989/90:SoU15

Bilaga 1

114

Av utskottet framlagt förslag till ändring i lagförslaget
såvitt avser lag med särskilda bestämmelser om vård
av unga, 12 §

Regeringens förslag

För vård av unga som på någon
grund som anges i 3 § behöver stå
under särskilt noggrann tillsyn
skall det finnas hem som är anpassade
för sådan tillsyn. Regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande,
socialstyrelsen beslutar vilka
hem som skall vara sådana
hem.

Utskottets förslag

För vård av unga som på någon
grund som anges i 3 § behöver stå
under särskilt noggrann tillsyn
skall det finnas särskilda ungdomshem.
Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, socialstyrelsen
beslutar vilka hem som
skall vara sådana hem.

1989/90:SoU15

Bilaga 2

115

Innehållsförteckning i989/90:Soui5

Sammanfattning 1

Propositionen 2

Motioner 3

Motioner väckta med anledning av proposition

1989/90:28 3

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1989 ... 6

Utskottet 8

Bakgrund 8

Propositionsförslaget i huvuddrag 9

Frågan om avslag på propositionens förslag och begäran
om nytt förslag 10

En parlamentarisk beredning 11

Förhållandet mellan socialtjänstlagen och LVU m.m. ... 12

Kriterier för beredande av vård 13

Precisering av förutsättningarna för beredande av

vård 14

Begreppet "påtaglig risk" 15

Begreppet "något annat förhållande i hemmet" .... 16

Begränsning av möjligheterna till tvångsvård 17

Begreppet "annat socialt nedbrytande beteende" ... 18

Ansökan om vård m.m 20

Omedelbara omhändertaganden m.m 22

Särskilda ungdomshem m.m 26

Invandrarungdomars behov 38

Alternativa vårdformer 39

Kontakten mellan den unge och föräldrarna m.m 39

Öppenvårdstvång m.m 42

Flyttningsförbud 46

Vårdnadsöverflyttningar 47

Behovet av utbildningsinsatser 50

Samordnade insatser m.m 51

Behovet av dokumentation 54

Anmälningsskyldigheten enligt 71 § socialtjänstlagen ... 55

Vittnesplikten 59

Offentligt biträde för barnet m.m 61

Olika brottsförebyggande insatser m.m 63

Övriga frågor 65

Hemställan 68

Reservationer 72

Särskilt yttrande 81

Bilaga 1 I propositionen framlagda lagförslag 82

Bilaga 2 Av utskottet framlagt förslag 115

gotab 99805, Stockholm 1990

116