Socialförsäkringsutskottets

betänkande

1989/90:SfU19

Tvångsmedel i utlänningslagen

Sammanfattning

I betänkandet behandlas vilande delar av det förslag till ny utlänningslag
som regeringen under förra årets riksmöte lade fram för riksdagen.
Utskottet tillstyrker förslagen om nya kriterier för förvar av vuxna och
barn samt förslaget om möjlighet till kroppsvisitation.

Till betänkandet har fogats fem reservationer och två särskilda
yttranden. Fp-, vpk- och mp-ledamöterna har reserverat sig mot lagförslaget
såvitt avser förvar av vuxna och kroppsvisitation. I fråga om
förvar av barn har fp-, c- och mp-ledamöterna reserverat sig till
förmån för ett totalt förbud mot att ta barn i förvar, medan vpkledamoten
reserverat sig till förmån för annan lydelse av bestämmelsen.

Propositionen

Regeringen har i proposition 1988/89:86 föreslagit riksdagen att anta
bl.a. förslag till utlänningslag. Förslaget har antagits av riksdagen utom
såvitt avser bestämmelserna i 5 kap. 2 § första stycket samt 6 kap.
1 — 3 §§ och 4 § första stycket, i vilka delar förslaget vilar enligt 2 kap.
12 § tredje stycket regeringsformen.

Motionerna

Motioner väckta under den allmänna motionstiden
1989/90

1989/90:Sf610 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tagande i förvar,

22. att riksdagen beslutar om ett totalt förbud mot att ta barn i
förvar.

1989/90

SfU19

1 Riksdagen 1989190. 11 sami. Nr 19

1989/90:Sf629 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen avslår förslaget i 6 kap. 2 § första stycket 1 och 2 om
nya förvarsgrunder för vuxna,

2. att riksdagen beslutar att 6 kap. 2 § andra stycket ändras när det
gäller rekvisit för undanhållande från "anledning att anta" till "skäligen
kan befaras",

3. att riksdagen avslår förslaget i 6 kap. 3 § om nya kriterier för
förvar av barn och besluta att nuvarande lagregler skall gälla,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att barn
endast får tas i förvar i yttersta undantagsfall och att den hittillsvarande
tillämpningen av lagen inneburit förvar av barn i alldeles för hög
utsträckning,

5. att riksdagen avslår förslaget i 5 kap. 2 § att ge polisman rätt att
kroppsvisitera utlänning vid inresekontroll för att utröna identitet eller
resväg.

Motion vackt med anledning av skrivelse 1989/90:68
om invandrar- och flyktingpolitiken

1989/90:Sf35 av Maria Leissner m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om statistik över antalet förvarstagna barn.

Utskottet

Allmänt

Regeringen lade under förra årets riksmöte fram proposition
1988/89:86 med förslag till utlänningslag m.m. Utskottet behandlade
propositionen och till ärendet hörande motioner i betänkande
1988/89:SfU19 och — efter återremiss från kammaren — i betänkande
1988/89:SfU22. På utskottets förslag antog riksdagen förslagen i propositionen
med undantag av vissa bestämmelser om tvångsmedel, vilka
blivit vilande enligt 2 kap. 12 § tredje stycket regeringsformen.

Utskottet tar i detta betänkande upp de vilande delarna av förslaget
till utlänningslag till förnyad behandling. Dessa delar är 5 kap. 2 §
första stycket (kroppsvisitation) samt i 6 kap. 1 § (kvarhållande för
utredning), 2 § (förvar av vuxna), 3 § (förvar av barn) och 4 § första
stycket (begränsning av tiden för förvar).

Förslagen i proposition 1988/89:86 utgjorde den sista delen av ett
översynsarbete som inleddes år 1987 med primärt syfte att radikalt
förkorta handläggningstiderna i utlänningsärenden och som även omfattade
en ny organisation för statens invandrarverk. Nyheterna avsåg
främst ändrade handläggningsregler för asylärenden. Bl.a. överfördes
alla avgöranden av ärenden där asylskäl åberopas till invandrarverket
och muntliga inslag i handläggningen av asylärenden gavs större utrymme
än tidigare.

1989/90:SfU 19

Flera av förslagen i propositionen avsåg åtgärder mot den s.k.
dokumentlösheten, dvs. det problem som utgörs av att utlänningar som
kommer till Sverige uppger sig sakna både identitetshandlingar och
biljetter. Förutom förslagen om tvångsmedel, som alltså har vilat i
riksdagen och som behandlas i detta betänkande, innebar åtgärderna
att ett utökat kostnadsansvar infördes för ägaren eller brukaren av det
fartyg eller luftfartyg som har transporterat en utlänning till Sverige,
som inte har erforderliga tillstånd att komma hit, och att möjlighet
infördes att anteckna osäker identitet i en flyktings resedokument.

Den nya utlänningslagen (1989:529) trädde i antagna delar — liksom
invandrarverkets nya organisation — i kraft den 1 juli 1989. Lagen
ersatte 1980 års utlänningslag. Denna lag gäller dock alltjämt i de delar
som motsvarar vilande delar av förslaget till ny lag.

Utskottet har den 20 mars 1990 hållit en offentlig utfrågning om
invandrar- och flyktingpolitiken, varvid även frågor om tvångsmedel
berördes. En utskrift från utfrågningen är fogad till utskottets samtidigt
avgivna betänkande 1989/90:SfU16 Flyktingpolitiken.

Kontrollbehovet

Beträffande kontrollbehovet anges i propositionen att några mer omfattande
ändringar av gällande regler om den yttre eller inre utlänningskontrollen
samt därmed sammanhängande möjligheter att vidta
tvångsåtgärder inte framstår som påkallade men att de problem som
orsakas av att utlänningar anländer till Sverige utan identitets- och
resehandlingar måste uppmärksammas. Avsaknaden av handlingar skapar
enligt propositionen stora problem för de flyktingmottagande
länderna när det gäller att föra en rättvis flyktingpolitik. Det blir ofta
omöjligt att kontrollera den asylsökandes berättelse. Även i de fall där
detta är möjligt tar det betydligt längre tid än som annars skulle ha
varit fallet. Detta påverkar i sin tur den tid som alla asylsökande får
vänta på beslut. Eftersom det i praktiken är möjligt att återsända en
asylsökande till ett s.k. första asylland endast om återsändandet sker i
nära anslutning till utresan därifrån, blir följden av att utlänningen
saknar handlingar att det är omöjligt att konstatera varifrån han
närmast har kommit och därmed också omöjligt att sända honom
tillbaka. — Bland dem som gör sig av med sina handlingar finns enligt
propositionen personer som tveklöst skulle fa stanna i Sverige även om
deras identitet och tidigare vistelseort kunde påvisas, men också personer
som lika tveklöst skulle återsändas, i vart fall till ett första asylland,
och personer om vilkas rätt att stanna i Sverige tveksamhet kan råda.
Motivet till att de asylsökande gjort sig av med sina identitetshandlingar
kan också variera. Det förekommer att de som organiserar resorna
för asylsökande uppmanar dem att göra sig av med identitets- och
resehandlingar innan de ger sig ut på den sista etappen av resan. Skälet
för detta kan vara antingen att försvåra ett avvisande av den asylsökande
eller att använda passen — och eventuella returbiljetter — på nytt.
Det vanligaste skälet för att göra sig av med pass och färdbiljetter
bedöms i propositionen med all sannolikhet vara att den asylsökande

1989/90:SfU19

anser att hans möjlighet att fä stanna i Sverige blir större om handlingarna
inte visas fram. Detta torde särskilt ofta vara fallet om det av
handlingarna skulle framgå att han redan har vistats i ett annat land
där han antingen redan har fatt eller skulle kunna fa asyl och dit han
alltså skulle kunna skickas tillbaka. En allvarlig aspekt i sammanhanget
är vidare misstanken att brottslingar — även terrorister — genom att
komma till Sverige utan identitetshandlingar kan få möjlighet att
etablera sig här under falskt namn och på sikt också förvärva svenskt
medborgarskap i detta namn.

De problem som dokumentlösheten medför anges sammanfattningsvis
i propositionen vara att utredningen i asylärenden försvåras, förlängs
och försämras, att möjligheten att bedriva en generös flyktingpolitik
försämras genom att stora resurser måste läggas ned på utredningar
om utlänningarnas resväg och hemvist samt att det kan leda till
bestående identifieringsproblem beträffande personer som tillåts bosätta
sig här.

De åtgärder, bl.a. i form av tvångsmedel, som föreslås i syfte att
motverka dokumentlösheten skall enligt propositionen ses mot den
angivna bakgrunden.

Förvar

För att en utlänning skall få tas i förvar krävs enligt 50 § 1980 års
utlänningslag, vilken bestämmelse enligt övergångsbestämmelserna till
1989 års utlänningslag alltjämt gäller, att det antingen är sannolikt att
han kommer att avvisas eller utvisas eller att ett verkställbar! beslut
om avvisning eller utvisning har fattats. Vidare krävs att det med
hänsyn till hans personliga förhållanden eller övriga omständigheter
skäligen kan befaras att han kommer att hålla sig undan eller bedriva
brottslig verksamhet här eller att hans identitet är oklar. Om utlänningen
är under 16 år Sr han inte utan synnerliga skäl tas i förvar.
Detsamma gäller hans vårdnadshavare eller, om de är flera, en av dem.

Om det bedöms tillräckligt, kan utlänningen enligt 6 kap. 5 § 1989
års utlänningslag liksom tidigare i stället för att tas i förvar ställas
under uppsikt. Detta kan ske genom att han åläggs att på vissa tider
anmäla sig hos polismyndigheten i orten eller ges föreskrifter om att
lämna ifrån sig pass eller om andra villkor.

Ett förvarstagande får enligt 6 kap. 4 § andra stycket 1989 års
utlänningslag inte utan synnerliga skäl pågå mer än två veckor eller —
när ett avvisnings- eller utvisningsbeslut har meddelats — två månader.
Ett beslut om förlängning av förvar skall föregås av förhandling. Ett
beslut om uppsikt gäller för varje gång högst sex månader.

En utlänning kan enligt 8 § tredje stycket 1980 års utlänningslag,
vilken bestämmelse enligt övergångsbestämmelserna till 1989 års utlänningslag
alltjämt gäller, också — främst i samband med in- och utresa
— kvarhållas av polismyndigheten för utredning i upp till sex timmar
utan att ett förvarsbeslut fattas. Ett sådant kvarhållande får ske om det
behövs för att utreda utlänningens rätt att vistas i Sverige.

1989/90:SfU19

De vilande förslagen i propositionen innebär vidgade möjligheter att ta
utlänningar som fyllt 16 år i förvar. Dessa vidgade möjligheter avser i
första hand förvar på grund av oklar identitet och för utredning.
Enligt 6 kap. 2 § lagförslaget skall således en vuxen utlänning få tas i
förvar om

1. hans identitet är oklar vid ankomsten till Sverige eller när han
därefter ansöker om uppehållstillstånd och han inte kan göra sannolikt
att den identitet han uppger är riktig samt hans rätt att få resa in i
eller vistas i Sverige inte kan bedömas ändå, eller

2. det är nödvändigt för att en utredning om hans rätt att stanna i
Sverige skall kunna genomföras, eller

3. det är sannolikt att han kommer att avvisas eller utvisas enligt 4
kap. 1—3 eller 11 § eller fråga uppkommer om verkställighet av ett
beslut om avvisning eller utvisning samt det med hänsyn till hans
personliga förhållanden eller övriga omständigheter finns anledning att
anta att han annars kommer att hålla sig undan eller bedriva brottslig
verksamhet i Sverige.

Som krav för att utlänningar under 16 år — barn — skall fa tas i
förvar skall enligt det vilande förslaget (6 kap. 3 § lagförslaget) gälla
att det dels är sannolikt att utlänningen kommer att avvisas eller
utvisas enligt 4 kap. 1—3 eller 11 § eller fråga uppkommer om
verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning, dels också

1. finns en uppenbar risk för att han annars håller sig undan och
därigenom äventyrar en förestående verkställighet som inte bör fördröjas,
eller

2. finns anledning att anta att han annars bedriver brottslig verksamhet
i Sverige.

Om ett barn under 16 år skulle komma att skiljas från sin vårdnadshavare
eller, om de är flera, en av dem genom att vårdnadshavaren
eller barnet tas i förvar skall åtgärden få vidtas endast om det finns
synnerliga skäl. Detta motsvarar vad som redan i dag gäller i praxis.

I lagförslaget anges vidare särskilt att ett barn inte får tas i förvar om
det är tillräckligt att barnet ställs under uppsikt.

Utredningsförvar, som alltså endast föreslås gälla vuxna, skall enligt
6 kap. 6 § i det vilande lagförslaget inte få pågå längre än 48 timmar.
Annat förvar får liksom tidigare pågå längst två veckor eller — om ett
beslut om avvisning eller utvisning har meddelats — högst två månader,
om det inte finns synnerliga skäl för längre tid. Ny prövning av
förvarsbeslutet skall ske fortlöpande inom samma tider, och denna
prövning skall föregås av förhandling (6 kap. 7 §). Ett beslut om
uppsikt gäller högst sex månader i taget.

Den tidigare möjligheten att hålla kvar en utlänning för utredning
högst sex timmar behålls enligt det vilande förslaget (6 kap. 1 §).

I fråga om förvar av vuxna är enligt propositionen (s. 96) en klart
uttalad möjlighet att ta en utlänning i förvar redan på den grunden att
hans identitet är oklar ytterligare en åtgärd för att komma till rätta
med den s.k. dokumentlösheten. Det framhålls dock att det inte alltid

1989/90:SfU19

1* Riksdagen 1989/90. 11 sami. Nr 19

Rättelse S. 15 rad 1 Står: vikigge (c) Rättat till: vik

kan krävas att utlänningen skall kunna styrka sin identitet för att
undgå ett beslut om förvarstagande utan det bör vara tillräckligt att
han gör sannolikt att den identitet som han uppger är riktig.

Beträffande förvar för genomförande av utredning framhålls i propositionen
(s. 97) att en utlänning som inte vill inställa sig till ett
förhör visserligen kan hämtas till polisen och hållas kvar där för
utredning under en kortare tid (sex timmar) och att kvarhållandemöjligheten
också kan utnyttjas i samband med utlänningens ankomst till
Sverige. Om många asylsökande anländer samtidigt kan det dock vara
svårt eller omöjligt för polisen att hinna genomföra ett förhör under
de sex timmar som utlänningen får hållas kvar för utredningen.
Samtidigt är det uppenbart att ingen utlänning som åberopar asylskäl
bör tillåtas att resa in i landet utan att ens ett inledande förhör har
hållits. En möjlighet skulle visserligen kunna vara att utöka den tid av
sex timmar som utlänningen får kvarhållas för utredning utan att ett
förvarsbeslut meddelas. Detta framstår emellertid enligt föredragande
statsrådet som en sämre lösning än att medge att beslut om förvar får
meddelas. Ett beslut om förvar får, till skillnad från beslut om kvarhållande,
inte fattas av en enskild polisman och kan dessutom överklagas.
Tidsgränsen 48 timmar för utredningsförvar torde vidare enligt föredragande
statsrådet undanröja eventuell tveksamhet i frågan om förvarsregeln
står i överensstämmelse med UNHCRis i oktober 1986
utfärdade rekommendationer i detta ämne.

1 fråga om förvar av barn uttalar föredragande statsrådet i propositionen
(s. 99) att hon inte kan finna annat än att det alltjämt är
nödvändigt att även barn kan tas i förvar i vissa fall. Om förvarstagande
av barn omöjliggjordes helt skulle detta få till resultat att avlägsnandebeslut
rörande barnfamiljer i vissa fall inte skulle kunna verkställas,
och detta kan enligt statsrådets mening inte vara en rimlig ordning. 1
lagen bör emellertid ges klarare uttryck för när barn över huvud taget
får tas i förvar än vad som är fallet för närvarande.

Statsrådet framhåller till en början att för förvar av barn alltjämt bör
krävas antingen att det har fattats avlägsnandebeslut som skall verkställas
eller att det är sannolikt att ett sådant beslut kommer att fattas. De
nuvarande kraven att det därutöver måste föreligga risk för antingen
undanhållande eller brottslig verksamhet bör också behållas, men
högre krav än för vuxna bör ställas med avseende på undanhållanderisken.
1 propositionen föreslås därför att det skall föreligga en
uppenbar risk för undanhållande och att därigenom en förestående
verkställighet som inte bör fördröjas blir äventyrad. Den utformning
av lagtexten som föreslås samt de exemplifieringar som anförs i specialmotiveringen
bör enligt statsrådets mening leda till att intentionerna
bakom de nuvarande bestämmelserna uppfylls bättre och att därigenom
förvarstagande av barn kommer att vidtas i färre fall än för
närvarande. Vidare framhåller hon att i fråga om barn också föreslås
en uttrycklig regel om att det alltid först måste övervägas om inte syftet
med ett förvarstagande i stället kan uppnås genom att barnet ställs
under uppsikt.

1989/90:SfU19

I specialmotiveringen (s. 175) påpekas att barn under 16 år bör få
tas i förvar endast när det finns synnerligen starka skäl för det. I fråga
om risken för undanhållande anges att det måste anses att det är barnet
som håller sig undan även om det är fråga om ett litet barn som helt
utan eget agerande göms undan av föräldrarna. Risk för undanhållande
måste finnas i det enskilda fallet. Den kan t.ex. framgå av barnets eller
vårdnadshavarens uppgifter eller beteende. 1 fråga om äventyrande av
en förestående verkställighet som inte bör fördröjas anges att detta
framför allt torde kunna anses vara fallet om verkställighet skall ske
till ett s.k. första asylland. Statsrådet påpekar att avvisning till ett första
asylland i allmänhet måste ske inom mycket kort tid efter ankomsten,
om den alls skall gå att genomföra. Det kan också enligt statsrådet
anses vara viktigt att verkställigheten inte fördröjs i ärenden där det
redan har gått en längre tid efter det verkställbara avlägsnandebeslutet,
särskilt om det är barnet eller barnets vårdnadshavare som själva
avsiktligt har fördröjt verkställigheten.

Som exempel på sådana synnerliga skäl som skall föreligga för att ett
barn skall få skiljas från sin vårdnadshavare eiler, om de är flera, en av
dem anges i specialmotiveringen (s. 176) att det beträffande en av
föräldrarna föreligger risk för undanhållande men inte beträffande den
andra. Likaså kan det någon gång anses vara ett synnerligt skäl för att
skilja barnet från någon av föräldrarna att man behöver kunna ta
föräldern i förvar med stöd av 2 § första stycket 1 eller 2 för att kunna
utröna familjens identitet eller genomföra en utredning om familjens
rätt att stanna i Sverige. Att undvika familjesplittring genom att ta
såväl barn som vårdnadshavare i förvar får givetvis inte förekomma,
om inte förutsättningarna för förvar föreligger beträffande samtliga.

I specialmotiveringen anges vidare att uppsikt kan ske exempelvis
genom att barnet får bo hos en släkting eller på annat lämpligt ställe
och inte utan särskilt tillstånd får lämna det område där denna bostad
är belägen. Det påpekas också att det område där barnet får vistas
naturligtvis inte bör vara så begränsat att det i realiteten är fråga om
ett förvar. I detta avseende hänvisas till följande uttalande av lagrådet
(prop. s. 372) i fråga om utformningen av institutet uppsikt.

Enligt Europakonventionen har den som berövats friheten rätt att
inför domstol påfordra att lagligheten av ett frihetsberövande prövas.
Varje åliggande för en person att vistas på en viss plats eller inom ett
visst område t.ex. en kommun torde inte kunna anses som ett frihetsberövande
i konventionens mening. Ar emellertid platsen till ytan så
liten som en förläggning eller en utredningssluss kan antas vara
föreligger med stor sannolikhet ett frihetsberövande. Jfr Guzzardimålet,
Europadomstolens publikationer, serie A 39, där den europeiska
domstolen fann att det förelåg ett frihetsberövande då en person ålagts
att vistas på en liten ö utanför Sardinien. Enligt lagrådets mening bör
därför som villkor vid beslut om uppsikt inte få föreskrivas att en
utlänning skall vistas på en förläggning eller utredningssluss.

Med hänsyn till lagrådets uttalande påpekas i propositionen (s. 178) att
ett åläggande för en utlänning att vistas inom ett mer begränsat område
än en viss ort eller en viss kommun, t.ex. en flyktingförläggning, skulle
kunna vara att anse som ett förvar.

1989/90:SfU 19

I propositionen framhålls vidare (s. 99) att om förhållandena är
sådana att ett barn trots allt måste tas i förvar, är det viktigt att i
möjligaste mån minska de negativa konsekvenserna som ett förvarstagande
kan fa för barnet. Det ligger i sakens natur att förvaret innebär
en begränsning i barnets rörelsefrihet. Det är dock angeläget att barnet
under tiden i förvar får vistas under i övrigt så normala förhållanden
som möjligt. Härmed avses framför allt förvarslokalernas utformning
och betydelsen av att det där finns personal med kunskap om barn och
barns utveckling. Föredragande statsrådet förklarar också att det bör
vara möjligt att nu ta bort den kvarvarande möjligheten att, om det
finns synnerliga skäl för det, hålla barn i förvar i polisarrest.

Frågor om förvar av vuxna och barn, som togs upp i flera motioner
under förra årets riksmöte, väckta dels under allmänna motionstiden
1989, dels med anledning av propositionen, tas också upp i motioner
väckta under allmänna motionstiden 1990.

Lars Werner m.fl. begär i motion Sf629 yrkande 1 avslag på förslaget
om nya förvarsgrunder för vuxna och i yrkande 2 att uttrycket
"finns anledning att anta" i fråga om risken för undanhållande eller
för brottslig verksamhet i 2 kap. 2 § andra stycket lagförslaget ändras
tili "skäligen kan befaras".

Bengt Westerberg m.fl. begär i motion Sf610 yrkande 22 beslut om
totalt förbud mot att ta barn i förvar.

Lars Werner m.fl. begär i motion Sf629 avslag på förslaget om nya
kriterier för förvar av barn (yrkande 3) samt ett tillkännagivande om
att barn skall få tas i förvar endast i yttersta undantagsfall och att den
hittillsvarande tillämpningen av lagen inneburit förvar av barn i alldeles
för hög utsträckning (yrkande 4).

Maria Leissner m.fl. begär i motion Sf35 yrkande 2 att en regelbunden
statistik över antalet barn som tas i förvar upprättas och redovisas
för riksdagen.

Utskottet instämmer ånyo i de bedömningar som gjorts i propositionen
om behovet av de nya förvarsgrunderna för vuxna. Utskottet vill, liksom
föredragande statsrådet, erinra om att redan i lagens inledande
bestämmelse anges att lagen skall tillämpas så att utlänningars frihet
inte begränsas mer än vad som är nödvändigt i varje enskilt fall och att
i detta ligger bl.a. att det alltid bör göras en bedömning om den för
individen lindrigare åtgärden uppsikt kan användas i stället för förvar.
Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till propositionen i vad den
avser förvarsgrunderna oklar identitet och utredningsbehov (6 kap. 2 §
första stycket 1 och 2 samt 4 § första stycket i förslaget) och avstyrker
bifall till motion Sf629 yrkande 1.

Vad beträffar det i 6 kap. 2 § andra stycket använda uttrycket "finns
anledning anta" i stället för det tidigare använda "skäligen kan befaras"
såvitt avser risk för undanhållande eller för brottslig verksamhet så har
någon kommentar inte gjorts i propositionen. I specialmotiveringen
sägs endast (s. 175) att bestämmelserna på denna punkt överensstämmer
med den nu gällande huvudregeln i 50 § UtlL. Någon skillnad i
sak mellan de båda uttrycken avses således inte, och utskottet utgår

1989/90: SfU 19

från att bytet av uttryck heller inte kommer att medföra någon
skillnad i tillämpningen. Utskottet tillstyrker därför propositionen
även i denna del (6 kap. 2 § första stycket 3 och andra stycket) och
avstyrker bifall till motion Sf629 yrkande 2.

I samband med bestämmelserna om förvar tillstyrker utskottet även
den föreslagna bestämmelsen om kvarhållande för utredning (6 kap.
1 §)•

I betänkande 1988/89:SfU19 lämnade utskottet följande redogörelse för
tidigare riksdagsbehandling av frågan om barn i förvar.

Den nuvarande bestämmelsen om förutsättningarna för att ta barn i
förvar infördes år 1985 (prop. 1983/84:144, SfU 30, rskr. 410). I
propositionen (s. 112) anslöt sig föredragande statsrådet till invandrarpolitiska
kommitténs uppfattning att, när en utlänning var under 16
år, varken han eller hans vårdnadshavare skulle fa tas i förvar om det
inte förelåg synnerliga skäl. Hon ville emellertid göra den preciseringen
att det principiella förbudet inte borde gälla andra än barnet och
den ena av vårdnadshavarna. I den mån det lät sig göra borde man
dock söka undvika att splittra familjen genom att placera någon av
föräldrarna i förvar. Synnerliga skäl att ta utlänningar under 16 år i
förvar förelåg i direktavvisningssammanhang, men föredragande statsrådet
ville heller inte utesluta att så även annars undantagsvis kunde
vara fallet, exempelvis i samband med verkställighet. Statsrådet betonade
också att det, om det blev nödvändigt att ta den som var under 16
år och hans vårdnadshavare i förvar, var angeläget att förvarstiden blev
så kort som möjligt.

Föredragande statsrådet ansåg i detta lagstiftningsärende det också
framstå som lämpligt att tillämpningen av förvarsinstitutet följdes upp
av invandrarverket för att motverka att det användes utan tvingande
skäl. Det ankom på regeringen att meddela de föreskrifter som behövdes
härför, och statsrådet skulle återkomma i annat sammanhang till
den frågan.

Utskottet uttalade i SfU 1983/84:30 bl.a. att det självfallet var önskvärt
att utlänningar, vuxna såväl som barn, i de berörda situationerna
över huvud taget inte skulle tas in i lokaler som var avsedda för helt
andra ändamål. Fram till dess att andra förvarslokaler hade anskaffats
var det enligt utskottets uppfattning nödvändigt att med kraft fortsätta
ansträngningarna att för de undantagsfall där barn i framtiden togs i
förvar finna en så normal miljö som möjligt för barnen och åtminstone
en av vårdnadshavarna. Det fick enligt utskottet ankomma på
berörda myndigheter att i detta hänseende ta erforderliga initiativ.
Utskottet ansåg att det i yttersta undantagsfall tills vidare måste accepteras
att barn togs in tillsammans med vårdnadshavarna i polisarrest
under några timmar och att det av rent praktiska skäl inte torde vara
möjligt att vid t.ex. direktavvisning lösa lokalproblemen på annat sätt.

Vid det följande riksmötet (se SfU 1984/85:27) underströk utskottet
att ansträngningarna att hitta andra förvarsiokaler än kriminalvårdsanstalt,
allmänt häkte eller polisarrest måste intensifieras. I yttersta undantagsfall
måste det dock under ytterligare en tid accepteras att barn
— exempelvis i samband med en direktavvisning — togs in tillsammans
med vårdnadshavare i polisarrest under några timmar.

Under riksmötet 1985/86 (se SfU 1985/86:21) hänvisade utskottet till
sina tidigare uttalanden och underströk åter vikten av att barn inte
placeras i häkte eller arrestlokal.

I betänkande SfU 1987/88:9 redogjorde utskottet för de tidigare
uttalandena i frågan och anförde sammanfattningsvis att utskottet så -

1989/90:SfU19

lunda vid olika tillfällen kraftigt understrukit betydelsen såväl av att
barn endast i undantagsfall tas i förvar som att de i dessa fall endast
undantagsvis placeras i lokaler avsedda för andra ändamål. Utskottet
påpekade vidare att av den undersökning om förvarsbeslut som invandrarverket
i samråd med rikspolisstyrelsen gjort på regeringens
uppdrag och som överlämnats till invandrarministern framgick att ett
stort antal beslut om förvar, inte minst avseende barn under 16 år,
hade tagits främst av polismyndigheten i Stockholm, Arlanda vaktdistrikt,
under den tid undersökningen avsåg, dvs. maj—september 1987
och att regeringen därför uppdragit åt justitiekanslern (JK) att utreda
omständigheterna kring förvarstagande enligt UtlL vid det nämnda
vaktdistriktet samt att därvid ägna särskild uppmärksamhet åt beslut att
ta barn under 16 år i förvar. Utskottet konstaterade med tillfredsställelse
att förbud nu rådde mot att placera barn i kriminalvårdsanstalt eller
häkte men ansåg det samtidigt vara djupt oroande att barn togs i förvar
i den utsträckning som invandrarverkets utredning gav vid handen.
Utskottet, som ännu en gång ville understryka vikten av att barn
endast undantagsvis togs i förvar, ansåg att resultatet av JK:s nämnda
utredning borde avvaktas innan riksdagen vidtog någon åtgärd.

I betänkande SfU 1987/88:27 redogjordes i korthet för förhållandena
för barn i förvar vid invandrarverkets förläggning i Carlslund och för
JK:s utredning. Utskottet ville i avvaktan på beredningen av lagutredningens
betänkande och socialstyrelsens utredning om behovet av
åtgärder för asylsökandebarn inte förorda något totalt förbud mot att
barn tas i förvar. Utskottet ville emellertid understryka betydelsen av
en restriktiv tillämpning av förvarstagandebestämmelserna och betydelsen
av att — för de fall ett förvarstagande bedömdes oundgängligen
nödvändigt — det skedde i godtagbara former och i lämpliga lokaler.

Utskottet delade i betänkandena 1988/89:SfU19 och 22 bedömningen i
propositionen att barn alltjämt måste kunna tas i förvar i vissa fall.
Detta gällde enligt utskottets uppfattning endast i de fall då det är
oundgängligen nödvändigt och sedan det noga övervägts om syftet med
åtgärden inte kan nås genom att barnet ställs under uppsikt.

I fråga om motioner om att ett nytt institut benämnt kvalificerad
uppsikt skulle införas påpekade utskottet att motionärerna inte närmare
utvecklat vad de avsåg att detta borde innebära, och utskottet
erinrade om lagrådets uttalande beträffande bedömningen av föreskrifter
om vistelse inom flyktingförläggning eller utredningssluss.

Utskottet vidhåller sin redovisade inställning i frågan om möjligheten
att över huvud taget ta barn i förvar och avstyrker med det anförda
bifall till motion Sf610 yrkande 22.

Utskottet anförde i betänkandena 1988/89:SfU19 och 22 att i kritiken
mot propositionens förslag såvitt avsåg möjligheterna att ta barn i
förvar de föreslagna bestämmelserna tolkats så att de skulle ge större
utrymme än för närvarande för förvarstagande. Utskottet hade för sin
del svårt att finna fog för ett sådant påstående samt anförde vidare.

I den nuvarande lagstiftningen är förvarsgrunderna i botten desamma
för vuxna och för barn, men därutöver krävs det synnerliga skäl för att
ta barn i förvar. I det nya lagförslaget har som nämnts möjligheterna
vidgats att ta vuxna i förvar. För barnens del är däremot liksom
tidigare förvar möjligt endast när det är sannolikt att barnet kommer
att avvisas eller utvisas eller när det är fråga om verkställighet av ett
avvisnings- eller utvisningsbeslut samt det därutöver finns risk för att
barnet håller sig undan eller finns anledning anta att barnet annars

1989/90:SfU19

bedriver brottslig verksamhet. Risken för undanhållande skall i fortsättningen
vara uppenbar, i stället för som för närvarande endast
skäligen kunna befaras, och genom undanhållandet skall en förestående
verkställighet som inte bör fördröjas äventyras. Den tidigare möjligheten
att — i de situationer när det är sannolikt att barnet kommer att
avvisas eller utvisas eller när det är fråga om verkställighet av ett
avvisnings- eller utvisningsbeslut — ta barn i förvar om identiteten är
oklar har tagits bort i den nya lagstiftningen. Möjligheten att ta barn i
förvar har sålunda minskats i detta hänseende. Att det allmänna
villkoret i nuvarande lagstiftning — att förvar får tillgripas endast om
det finns synnerliga skäl för det — har tagits bort kan för den mycket
begränsade grupp barn där förvarstagande aktualiseras på grund av risk
för brottslig verksamhet möjligen ge utrymme för ett ökat förvarstagande.
Vad avser den tveklöst betydelsefullaste förvarsgrunden, nämligen
risken för undanhållande, uppvägs det nuvarande allmänna villkoret
att förvar får tillgripas endast om det finns synnerliga skäl av skärpningen
och preciseringen av undanhållanderisken i lagförslaget. Genom
denna skärpning och precisering ges enligt utskottets uppfattning
bättre uttryck åt i vilka situationer förvarstagande får tillgripas än med
nuvarande uttryckssätt. Utskottet vill också erinra om att statsrådet
som ovan nämnts framhållit i specialmotiveringen att barn bör få tas i
förvar endast när det finns synnerligen starka skäl.

Utskottet fann att de nya kriterierna för förvarstagande av barn och
föreskrifterna för att förhindra familjesplittring väl gav uttryck åt den
starka restriktivitet som måste iakttas i fråga om sådana förvarsbeslut.
De föreslagna inskränkningarna i den nuvarande rätten att ta barn i
förvar och motivuttalandena till bestämmelsen i frågan gav enligt
utskottets uppfattning garantier för att förvar kommer att tillgripas
endast om det finns mycket starka skäl för åtgärden. Utskottet noterade
också med tillfredsställelse att den kvarvarande möjligheten att sätta
barn i förvar i polisarrest kunde tas bort.

Utskottet vidhåller sin inställning i fråga om de i propositionen
föreslagna kriterierna för att ta barn i förvar (6 kap. 3 §) och avstyrker
därmed bifall till motion Sf629 yrkande 3. Utskottet anser med det
anförda också att yrkande 4 i motionen får anses tillgodosett.

Utskottet utgick vidare från att regeringen och ansvariga myndigheter
noga följde utvecklingen i fråga om förvarstagande av barn. För att
avgöra detta måste de ansvariga myndigheterna fortlöpande se till att
det finns ett underlag för uppföljningen. Något tillkännagivande om
uppdrag till invandrarverket att föra statistik ansåg utskottet inte
påkallat, och utskottet avstyrkte bifall till en motion härom. Utskottet
konstaterar nu att invandrarverket i den kvartalsredo visn ing som lämnas
till regeringen och som utskottet har möjlighet att ta del av
redovisar statistik över förvar av såväl vuxna som barn. Motion Sf35
yrkande 2 påkallar därför enligt utskottets uppfattning inte någon
riksdagens åtgärd.

1 motion Sf610 hänvisar Bengt Westerberg m.fl. till att ombudsmannen
mot etnisk diskriminering (DO) kritiserat behandlingen av förvarstagna
utlänningar, bl.a. att förvarstagna utlänningar sällan överförs från
polisarrest eller häkte till kriminalvårdsanstalt och att kontakt med
rättsliga biträden, vänner och anhöriga hindrats. Motionärerna begär

1989/90:SfU19

ett tillkännagivande om att regeringen bör fa i uppdrag att genom
kontakter med berörda myndigheter åtgärda missförhållandena (yrkande
12).

Närmare bestämmelser om förvar finns nu i 5 kap. 11—13 §§
utlänningsförordningen (1989:547). Enligt förordningen får barn under
16 år som tas i förvar inte alls tas in i kriminalvårdsanstalt, häkte
eller i polisarrest. Vidare gäller enligt förordningen lagen (1976:371)
och förordningen (1976:376) om behandlingen av häktade och anhållna
m.Q. i tillämpliga delar i fråga om behandlingen av utlänningar
som hålls i förvar. Utlänningen Sr därutöver beviljas de lättnader och
förmåner som kan medges med hänsyn till ordning och säkerhet inom
anstalt, häkte eller polisarrest eller om omhändertagandet skett på
annat sätt.

I regeringens förordningsmotiv (1989:3) Ny utlänningsförordning
framhålls att det är naturligt att en utlänning som tas i förvar helst Sr
vistas i lokaler som särskilt inrättats för ändamålet, i första hand i
anslutning till utredningsslussarna men om sådana lokaler inte är
tillgängliga kan förvarstagande ske på annat sätt som bedöms lämpligt.
Utöver kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest sägs förvarstagandet
kunna ske exempelvis i lägenhet eller rum i anslutning till inreseeller
utreseorten. Vidare framhålls att några särskilda restriktioner
utöver själva förvarstagandet normalt inte skall gälla för en utlänning
som tas i förvar med stöd av utlänningslagen och att det exempelvis
endast i undantagsfall bör bli fråga om att neka utlänningen tillgång
till tidningar eller kontakter med anhöriga och vänner. Hänsyn bör
dock enligt motiven självfallet tas till nödvändiga rutiner för förvarslokalen.

Utskottet redovisade i betänkande 1988/89:SfU 19 att DO i en skrivelse
den 15 april 1987 till kriminalvårdsstyrelsen påtalat brister i
behandlingen av förvarstagna utlänningar vid främst allmänna häktet i
Stockholm. Inom häktet hade, enligt vad utskottet inhämtat, tillsatts en
arbetsgrupp för att söka komma till rätta med bristerna. Enligt vad
utskottet vidare inhämtat från häktet hade också situationen där under
den senaste tiden avsevärt förbättrats. Antalet förvarstagna utlänningar
hade gått ned betydligt, vilket sammanhängde bl.a. med att förvarstagna
utlänningar numera kunde placeras i särskilda lokaler vid Carlslund.
De utlänningar som ändå förvarades på häktet var nu samlade på
en egen avdelning. En besöksordning hade införts som innebar att
besökande normalt kunde tas emot utan föranmälan mellan kl. 8 och
18. Om besöket inte kunde genomföras omedelbart på grund av att
inget besöksrum fanns tillgängligt, reserverades en tid för besöket
senast följande dag.

Vid förnyade kontakter med häktet har utskottet inhämtat att situationen
inom häktet för förvarstagna utlänningar i stort är densamma
nu som i maj 1989.

Utskottet vill, liksom i sitt nämnda betänkande, understryka betydelsen
av att gällande föreskrifter om behandlingen av förvarstagna utlänningar
iakttas. Utskottet utgår från att regeringen följer utvecklingen i

1989/90:SfU19

detta hänseende och vidtar de åtgärder som behövs. Något särskilt
uppdrag i frågan anser utskottet inte påkallat och avstyrker därför
bifall till motion SfölO yrkande 12.

Kroppsvisitation

Polisman, liksom personal vid tullen och kustbevakningen och passkontrollant
i vissa fall, får i samband med inresekontroll undersöka
bl.a. bagageutrymmen i bilar och andra transportmedel i syfte att
hindra att utlänningar reser in i Sverige i strid mot reglerna i utlänningslagstiftningen
(8 § 1980 års utlänningslag och övergångsbestämmelserna
till 1989 års lag).

I propositionen föreslås att befogenheten vidgas till att i den utsträckning
som det är nödvändigt företa kroppsvisitation i samband
med inresekontroll för att eftersöka identitets- och resehandlingar
(5 kap. 2 § lagförslaget).

Lars Werner m.fl. begär i motion Sf629 yrkande 5 avslag på förslaget
om kroppsvisitation.

I propositionen framhålls (s. 101) att det ingripande som en kroppsvisitation
innebär självfallet inte får vara större än vad som behövs för
att uppnå det avsedda resultatet. Det bör vara tillräckligt att polismannen,
tulltjänstemannen eller annan som sköter inresekontrollen känner
i eller utanpå fickor och kläder samt kontrollerar medfört bagage,
dvs. sådana åtgärder som ibland kallas ytlig kroppsvisitation eller
provisorisk skyddsvisitation. Syftet med undersökningen skall vara att
eftersöka pass och andra identitetshandlingar samt handlingar som
utvisar utlänningens resväg till Sverige, exempelvis biljetter. Det får
aldrig bli fråga om någon rutinmässig visitation av utlänningar som
kommer hit utan det måste finnas anledning att anta att en utlänning
underlåter att visa upp medförda handlingar. I de fell där det saknas
skäl att ifrågasätta utlänningens uppgifter om resväg eller orsaken till
att han saknar handlingar bör någon undersökning inte få företas. 1
specialmotiveringen (s. 170) påpekas att möjligheten till kroppsvisitation
är av intresse främst för att den s.k. första asylland-principen skall
kunna tillämpas. För att undersökning skall få ske krävs också att
dokument som styrker identitet eller resväg behövs för de syften som
angivits.

Utskottet ansåg i betänkandena 1988/89:SfU19 och 22 att den möjlighet
till kroppsvisitation som föreslås behövs som en av flera åtgärder
för att motverka dokumentlösheten. Utskottet ville emellertid kraftigt
understryka angelägenheten av att de riktlinjer som getts i propositionen
för när kroppsvisitation kan tillgripas och hur den bör utföras
noga följs i den praktiska tillämpningen. Utskottet tillstyrkte med det
anförda bifall till propositionen i denna del och avstyrkte bifall till då
föreliggande avslagsmotioner.

Utskottet finner inte anledning till annat ställningstagande utan
tillstyrker även nu bifall till propositionen i denna del (5 kap. 2 §
första stycket) och avstyrker bifall till motion Sf629 yrkande 5.

1989/90:SfU19

Lagförslaget

1989/90:SfU19

Utskottet lägger i bilaga fram ett förslag till lag om ändring i utlänningslagen
(1989:529) omfattande de bestämmelser om tvångsmedel
som behandlas i betänkandet. Paragrafernas lydelse i förslaget är densamma
som föreslås i propositionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande förvar av vuxna m.m.

att riksdagen med bifall till proposition 1988/89:86 i denna del
och med avslag på motion 1989/90:Sf629 yrkandena 1 och 2
antar det av utskottet i bilaga framlagda förslaget till lag om
ändring i utlänningslagen (1989:529) såvitt avser 6 kap. 1, 2 och
4 §§,

res. 1 (fp, vpk, mp)

2. beträffande förvar av barn

att riksdagen med bifall till propositionen i denna del och med
avslag på motionerna 1989/90:Sf610 yrkande 22 och
1989/90:Sf629 yrkandena 3 och 4 antar det av utskottet i bilaga
framlagda förslaget till lag om ändring i utlänningslagen
(1989:529) såvitt avser 6 kap. 3 §,

res. 2 (fp, c, mp)
res. 3 (vpk)

3. beträffande statistik över förvarstagna barn

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf35 yrkande 2,

4. beträffande behandling av förvarstagna

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf610 yrkande 12,

res. 4 (mp)

5. beträffande kroppsvisitation

att riksdagen med bifall till propositionen i denna del och med
avslag på motion 1989/90:Sf629 yrkande 5 antar det av utskottet
i bilaga framlagda förslaget till lag om ändring i utlänningslagen
(1989:529) såvitt avser 5 kap. 2 §,

res. 5 (fp, vpk, mp)

6. beträffande lagförslaget i övrigt

att riksdagen antar det av utskottet i bilaga framlagda förslaget
till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529) i vad förslaget
inte berörts ovan under momenten 1, 2 och 5.

Stockholm den 17 maj 1990
På socialförsäkringsutskottets vägnar

Doris Håvik

Närvarande: Doris Håvik (s), Gullan Lindblad (m), Börje Nilsson (s),
Ulla Johansson (s), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c), Lena Öhrs -

vik (s), Margit Gennser (m), Nils-Olof Gustafsson (s), Ingegerd Elm
(s), Maud Björnemalm (s), Hans Dau (m), Barbro Sandberg (fp),
Margo Ingvardsson (vpk), Ragnhild Pohanka (mp), Christina Pettersson
(s) och Marianne Jönsson (c).

Reservationer

1. Förvar av vuxna m.m. (mom. 1)

Sigge Godin (fp), Barbro Sandberg (fp), Margo Ingvardsson (vpk) och
Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med "Utskottet
instämmer" och slutar på s. 9 med "(6 kap. 1 §)." bort ha följande
lydelse:

Utskottet kan liksom motionärerna i motion Sf629 inte godta att
förvar av vuxna skall tillåtas i betydligt fler fall än i dag genom att
oklar identitet införs som ny förvarsgrund, att utredningsförvar införs
och att beviskravet på risk för undanhållande sänks från "skäligen kan
befaras" till "anledning anta". Utskottet avstyrker därför bifall till
propositionen i denna del.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

1. beträffande förvar av vuxna m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf629 yrkandena 1
och 2 och med anledning av propositionen i denna del
dels antar det av utskottet i bilaga framlagda förslaget till lag om
ändring i utlänningslagen (1989:529) såvitt avser 6 kap. 1, 2 och
4 §§ med den ändringen att 2 och 4 §§ erhåller följande såsom
Reservanternas förslag betecknade lydelse,

dels beslutar att 6 kap. 6 § utlänningslagen (1989:529) skall
erhålla följande såsom Reservanternas förslag betecknade lydelse:

1989/90:SfU19

Utskottets förslag

Reservanternas förslag

1989/90:SfU 19

6 kap.

En utlänning som har fyllt sexton
år får tas i förvar om

1. hans identitet är oklar vid
ankomsten till Sverige eller når han
därefter ansöker om uppehållstillstånd
och han inte kan göra sannolikt
att den identitet han uppger är
riktig samt hans rätt att få resa in i
eller vistas i Sverige inte kan bedömas
ändå, eller

2. det är nödvändigt för att en
utredning om hans rätt att stanna i
Sverige skall kunna genomföras, eller 3.

det är sannolikt att han kommer
alt avvisas eller utvisas enligt 4
kap. 1—3 eller 11 § eller fråga
uppkommer om verkställighet av
ett beslut om avvisning eller utvisning.

Beslut om förvar enligt första
stycket 3 får meddelas endast om
det med hänsyn till utlänningens
personliga förhållanden eller övriga
omständigheter finns anledning
att anta att han annars kommer
att hålla sig undan eller bedriva
brottslig verksamhet i Sverige.

En utlänning får inte hållas i
förvar med stöd av 2 § första stycket
2 längre tid än 48 timmar.

I övrigt får en utlänning inte
hållas kvar i förvar mer än två
veckor, om det inte finns synnerliga
skäl för en längre tid. Om ett
beslut om avvisning eller utvisning
har meddelats, får en utlänning
dock hållas i förvar i högst
två månader, om det inte finns
synnerliga skäl för en längre tid.

En utlänning som har fyllt sexton
år får tas i förvar om det är
sannolikt att han kommer att avvisas
eller utvisas enligt 4 kap. 1—3
eller 11 § eller fråga uppkommer
om verkställighet av ett beslut om
avvisning eller utvisning. Beslut om
förvar får dock meddelas endast
om det med hänsyn till utlänningens
personliga förhållanden
eller övriga omständigheter skäligen
kan befaras att han annars
kommer att hålla sig undan eller
bedriva brottslig verksamhet i
Sverige eller om hans identitet är
oklar.

En utlänning får inte hållas
kvar i förvar mer än två veckor,
om det inte finns synnerliga skäl
för en längre tid. Om ett beslut
om avvisning eller utvisning har
meddelats, får en utlänning dock
hållas i förvar i högst två månader,
om det inte finns synnerliga
skäl för en längre tid.

Utskottets förslag

Reservanternas förslag

1989/90:SfU19

6 §

Ett beslut om förvar som avses i Ett beslut om förvar som avses i
4 § andra stycket skall prövas på 4 § skall prövas på nytt senast två

nytt senast två veckor eller, om veckor eller, om beslut har med beslut

har meddelats om avvis- delats om avvisning eller utvisning
eller utvisning, två månader ning, två månader efter den dag

efter den dag då förvarsbeslutet då förvarsbeslutet verkställdes,

verkställdes.

Ett beslut om uppsikt skall prövas på nytt inom sex månader från
beslutet.

Om utlänningen hålls kvar i förvar eller fortfarande skall stå under
uppsikt, skall ny prövning fortlöpande ske inom samma tider.

Om ny prövning inte sker inom föreskriven tid upphör beslutet om
förvar eller uppsikt att gälla.

2. Förvar av barn (mom. 2)

Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c), Barbro Sandberg (fp), Ragnhild
Pohanka (mp) och Marianne Jönsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med
"Utskottet vidhåller" och på s. 11 slutar med "anses tillgodosett." bort
ha följande lydelse:

För att ta barn i asylsökande familjer i förvar fordras enligt nu
gällande regler att det finns synnerliga skäl. Trots detta accelererade
förvarstagandet under 1980-talet och nådde enligt utskottets uppfattning
proportioner som skulle varit otänkbara tidigare, trots att riksdag
och regering ständigt skärpt tonen. Det alltför höga antalet förvarstaganden
framgick bl.a. av en utredning om förvarstaganden under tiden
maj—september 1987 i Arlanda vaktdistrikt. Vid översynen av 1980 års
utlänningslag fenn också lagutredningen att förvarstaganden skedde i
en långt större utsträckning än lagstiftarna avsett och att det i många
fell bort räcka med att ställa barn under uppsikt. UNHCR har i
riktlinjer om flyktingbarn och i en rapport slagit fest att flyktinbarn
inte får tas i förvar.

Mot den angivna bakgrunden finns det enligt utskottets uppfattning
inte någon annan möjlighet än att helt förbjuda att barn tas i förvar.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

2. beträffande förvar av barn
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf610 yrkande 22
och med anledning av motion 1989/90:Sf629 yrkandena 3 och 4
samt med avslag på propositionen avslår det av utskottet i bilaga
framlagda förslaget till lag om ändring i utlänningslagen
(1989:529) såvitt avser 6 kap. 3 §,

3. Förvar av barn (mom. 2)

Margo Ingvardsson (vpk) anser

1989/90 :SfU 19

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med
"Utskottet anförde" och på s. 11 slutar med "anses tillgodosett." bort
ha följande lydelse:

Utskottet kan liksom motionärerna i motion Sf629 inte godta att
kravet på synnerliga skäl för att ta barn i förvar försvinner och att
barn därigenom oftare kan tas i förvar. Utskottet avstyrker därför bifall
till propositionen i denna del. Enligt utskottets uppfattning bör barn få
tas i förvar endast i undantagsfall och den hittillsvarande tillämpningen
av lagen har inneburit förvar av barn i alldeles för hög utsträckning.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

2. beträffande förvar av barn
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf629 yrkandena 3
och 4 och med anledning av propositionen och motion
1989/90:Sf610 yrkande 22

dels antar det av utskottet i bilaga framlagda förslaget till lag om
ändring i utlänningslagen (1989:529) såvitt avser 6 kap. 3 § med
den ändringen att lagrummet erhåller följande såsom Reservantens
förslag betecknade lydelse:

Utskottets förslag

Reservantens förslag
6 kap.

3 §

En utlänning under sexton år
får tas i förvar endast om det finns
ett beslut om avvisning eller utvisning
som skall verkställas och han
har hållit sig undan verkställighet.
Om han därefter frivilligt inställt
sig hos polismyndighet får han
dock ej las i förvar.

En utlänning under sexton år
får tas i förvar endast om det är
sannolikt att han kommer att avvisas
eller utvisas enligt 4 kap. 1—3
eller 11 § eller fråga uppkommer
om verkställighet av ett beslut om
avvisning eller utvisning och det

1. finns en uppenbar risk för att
han annars häller sig undan och
därigenom äventyrar en förestående
verkställighet som inte bör fördröjas,
eller

2. finns anledning att anta att
han annars bedriver brottslig verksamhet
i Sverige.

Den som är under sexton år får inte tas i förvar om det är tillräckligt att
han ställs under uppsikt enligt bestämmelserna i 5 § andra stycket.

Om ett barn under sexton år Samma begränsning av möjligheskulle
komma att skiljas frän sin ten att ta utlänning under sexton år

vårdnadshavare eller, om de är fle- i förvar som framgår av första styc ra,

en av dem genom att vårdnads- ket gäller även hans vårdnadshava havaren

eller barnet tas i förvar får re eller, om de är två, båda vårdåtgärden
vidtas endast om det finns nadshavarna.

synnerliga skäl.

dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Behandling av förvarstagna (mom. 4)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med
"Utskottet redovisade" och slutar på s. 13 med "yrkande 12." bort ha
följande lydelse:

Utskottet vill understryka vikten av att utlänningar i förvar behandlas
enligt gällande bestämmelser och inte underkastas onödiga restriktioner.
Förvar får inte ske i polisarrest eller häkte annat än under kort
tid, och förvarstagna Sr inte hindras från kontakter med sina rättsliga
biträden, vänner eller anhöriga. Det bör, såsom anförts i motion Sf610,
ankomma på regeringen att genom kontakter med berörda myndigheter
åstadkomma att gällande bestämmelser följs.

dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

4. beträffande behandling av förvarstagna

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf610 yrkande 12
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Kroppsvisitation (mom. 5)

Sigge Godin (fp), Barbro Sandberg (fp), Margo Ingvardsson (vpk) och
Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med
"Utskottet ansåg" och slutar med "yrkande 5." bort ha följande lydelse:
Utskottet kan liksom motionärerna i motion Sf629 inte godta att
kroppsvisitering av asylsökande skall tillåtas för att ta reda på deras
identitet eller resväg. Utskottet avstyrker därför bifall till propositionen
i denna del.

dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

5. beträffande kroppsvisitation

att riksdagen med avslag på propositionen och med bifall till
motion 1989/90:Sf629 yrkande 5 antar det av utskottet i bilaga
framlagda förslaget till lag om ändring i utlänningslagen
(1989:529) sävitt avser 5 kap. 2 § med den ändringen att lagrummet
erhåller följande såsom Reservanternas förslag betecknade
lydelse:

1989/90:SfU19

Utskottets förslag

Reservanternas förslag
5 kap.

2 §

I samband med inresekontroll
får en polisman undersöka bagageutrymmen
och övriga slutna
utrymmen i bilar och andra
transportmedel i syfte att förhindra
att utlänningar reser in i Sverige
i strid mot bestämmelserna i
denna lag eller i en författning
som har utfärdats med stöd av
denna lag.

I samband med inresekontroll
får en polisman kroppsvisitera en
utlänning samt undersöka hans bagage,
handresgods, handväskor och
liknande, i den utsträckning som
del är nödvändigt för att ta reda på
utlänningens identitet. Sådan undersökning
får också ske för att ta
reda på utlänningens resväg till
Sverige, om denna är av betydelse
för bedömningen av rätten att resa
in i och vistas här i landet. En
polisman får i samband med inresekontrollen
även undersöka bagageutrymmen
och övriga slutna
utrymmen i bilar och andra
transportmedel i syfte att förhindra
att utlänningar reser in i Sverige
i strid mot bestämmelserna i
denna lag eller i en författning
som har utfärdats med stöd av
denna lag.

Om inresekontrollen sker under medverkan av tullmyndigheten,
kustbevakningen eller med hjälp av en särskilt förordnad passkontrollant,
skall pass och andra handlingar uppvisas för tulltjänstemannen,
tjänstemannen vid kustbevakningen eller passkontrollanten. Dessa har
under sådana omständigheter samma befogenheter som anges i första
stycket.

Protokoll skall föras över kroppsvisitation. I protokollet skall anges
vad som har förekommit vid visitationen.

Särskilda yttranden

1. Sigge Godin (fp), Barbro Sandberg (fp) och Ragnhild Pohanka (mp)
anför:

Delar av förslaget till ny utlänningslag vilar sedan förra våren på
begäran av folkpartiet, vänsterpartiet kommunisterna och miljöpartiet
de gröna. Detta grundades på det faktum att de aktuella reglerna
berörde vissa grundlagsskyddade rättigheter.

Möjligheten att låta sådana lagförslag vila är en regel som betonar
det ingripande i att lagstifta om ändringar i lagstiftning som berör
grundläggande fri- och rättigheter.

Av Petrén-Ragnemalms grundlagskommentar framgår att "det särskilda
lagstiftningsförfarandet för lagregler om begränsning i vissa
skyddade rättigheter har tillkommit för att vid behov framtvinga ett
noggrant övervägande av sådana begränsningar".

Av samma grundlagskommentar framgår vidare att "utskottet förutsattes
under tiden för förslagets vilande samla in nytt material". Kommentaren
gör också det självklara konstaterandet att "meningen med
uppskovet är ju att vinna tid för begrundan".

Vi konstaterar emellertid till vår besvikelse att utskottsmajoriteten
totalt struntat i att seriöst ompröva ärendet på det sätt som grundlagen
föreskriver. Man väljer att utan någon ny analys lägga fram ett identiskt
förslag jämfört med förra våren. Härigenom sätter sig utskottsmajoriteten
över grundlagens krav på begrundan och omprövning och
betager sig möjligheten att förbättra ett ännu ej genomfört lagförslag.

2. Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anför:

I regeringens förordningsmotiv framhålls det som naturligt att utlänningar
som tas i förvar får vistas i lokaler som särskilt inrättats för
ändamålet. Vidare framhålls att några särskilda restriktioner utöver
själva förvarstagandet normalt inte skall gälla för en utlänning som tas
i förvar med stöd av utlänningslagen och att endast i undantagsfall bör
bli fråga om att neka utlänningen tillgång till tidningar eller kontakter
med anhöriga och vänner.

Vi utgår från att regeringen noga foijer utvecklingen i fråga om
behandlingen av förvarstagna och tillser att de återgivna intentionerna
följs. Vi avstår därför från att nu reservera oss i frågan.

1989/90:SfU19

Av utskottet framlagt 1989/90:SfU19

Bilaga

Förslag till
Lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)

Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (1989:529) att 5 kap. 2 §
och 6 kap. 1—4 §§ samt punkt 1 i övergångsbestämmelserna skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

2 §

l samband med inresekontroll får
en polisman kroppsvisitera en utlänning
samt undersöka hans bagage,
handresgods, handväskor och
liknande, i den utsträckning som
det är nödvändigt för att ta reda på
utlänningens identitet. Sådan undersökning
får också ske för att ta
reda på utlänningens resväg till
Sverige, om denna är av betydelse
för bedömningen av rätten att resa
in i och vistas här i landet. En
polisman får i samband med inresekontrollen
även undersöka bagageutrymmen
och övriga slutna
utrymmen i bilar och andra transportmedel
i syfte att förhindra att
utlänningar reser in i Sverige i strid
mot bestämmelserna i denna lag
eller i en författning som har utfärdats
med stöd av denna lag.

Om inresekontrollen sker under medverkan av tullmyndigheten, kustbevakningen
eller med hjälp av en särskilt förordnad passkontrollant, skall pass
och andra handlingar uppvisas för tulltjänstemannen, tjänstemannen vid
kustbevakningen eller passkontrollanten. Dessa har under sådana omständigheter
samma befogenheter som anges i första stycket.

Protokoll skall föras över kroppsvisitation. I protokollet skall anges vad
som har förekommit vid visitationen.

6 kap.

1 §

För utredning i samband med inresa
eller utresa eller i samband
med kallelse eller hämtning enligt
5 kap. 6 § får en utlänning hållas
kvar, dock inte längre än nödvändigt
och inte i något fall längre ån
sex timmar, om inte beslut har
meddelats om förvar enligt 2 eller
3 §.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse
2 §

En utlänning som har fyllt sexton
år får tas i förvar om

1. hans identitet år oklar vid
ankomsten till Sverige eller när han
därefter ansöker om uppehållstillstånd
och han inte kan göra sannolikt
att den identitet han uppger är
riklig samt hans rätt att få resa in i
eller vistas i Sverige inte kan bedömas
ändå, eller

2. det är nödvändigt för att en
utredning om hans rätt att stanna i
Sverige skall kunna genomföras, eller 3.

del är sannolikt att han kommer
att avvisas eller utvisas enligt
4 kap. 1—3 eller 11 § eller fråga
uppkommer om verkställighet av
ett beslut om avvisning eller utvisning.

Beslut om förvar enligt första
stycket 3 får meddelas endast om
det med hänsyn till utlänningens
personliga förhållanden eller övriga
omständigheter finns anledning att
anta att han annars kommer att
hålla sig undan eller bedriva brottslig
verksamhet i Sverige.

3 §

En utlänning under sexton år får
tas i förvar endast om det är sannolikt
att han kommer att avvisas
eller utvisas enligt 4 kap. 1—3 eller
11 § eller fråga uppkommer om
verkställighet av ett beslut om avvisning
eller utvisning och det

1. finns en uppenbar risk för att
han annars håller sig undan och
därigenom äventyrar en förestående
verkställighet som inte bör fördröjas,
eller

2. finns anledning att anta att
han annars bedriver brottslig verksamhet
i Sverige.

Den som är under sexton år får
inte tas i förvar om det är tillräckligt
alt han ställs under uppsikt enligt
bestämmelserna i 5 § andra
stycket.

1989/90:SfU19

Bilaga

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om ett barn under sexton är
skulle komma att skiljas från sin
vårdnadshavare eller, om de är flera,
en av dem genom att vårdnadshavaren
eller barnet tas i förvar får
åtgärden vidtas endast om det finns
synnerliga skäl.

4 §

En utlänning får inte hällas i
förvar med stöd av 2 § första stycket
2 längre tid än 48 timmar.

I övrigt får en utlänning inte hållas kvar i förvar mer än två veckor,
om det inte finns synnerliga skäl för en längre tid. Om ett beslut om
avvisning eller utvisning har meddelats, får en utlänning dock hållas i
förvar i högst två månader, om det inte finns synnerliga skäl för en
längre tid.

I.1 Denna lag träder i kraft den

I juli 1989, då utlänningslagen
(1980:376) skall upphöra att gälla
med undantag av 8 § tredje och

fjärde styckena samt 50 § första
stycket första och tredje—femte meningarna
och andra stycket. Hänvisningen
i 8 § tredje stycket utlänningslagen
(1980:376) till andra
stycket i den paragrafen skall i stället
avse 5 kap. 6 § utlännings lagen

(1989:529). Hänvisningarna i
50 § första stycket första meningen
utlänningslagen (1980:376) till
bestämmelser i den lagen skall i
stället avse 4 kap. 1—3 och

II §§ utlänningslagen
(1989:529).

I.1 Denna lag träder i kraft den
1 juli 1989, då utlänningslagen
(1980:376) skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

1 Till 1989:529.

1989/90:SfU19

Bilaga

gotab 96762, Stockholm 1990