Lagutskottets betänkande
1989/90:LU37

Skydd för företagshemligheter

1989/90

LU37

Sammanfattning

Riksmötet 1988/89 behandlade lagutskottet proposition 1987/88:155
med förslag till lagstiftning om skydd för företagshemligheter. Sedan
yttrande (bilaga 4) från lagrådet inhämtats över en inom utskottet
upprättad promemoria (bilaga 3) med förslag till vissa ändringar i
regeringens lagförslag och jämväl konstitutionsutskottet yttrat sig i
ärendet (bilaga 5), hemställde lagutskottet i betänkandet 1988/89:LU30
bl.a. att riksdagen dels med anledning av propositionen skulle anta ett
av utskottet framlagt förslag till lag om skydd för företagshemligheter,
dels skulle anta vissa andra lagförslag som framlagts i propositionen.

Vid ärendets behandling i kammaren beslöt riksdagen att utskottets
lagförslag i närmare angivna delar skulle återförvisas till utskottet för
att vila i minst tolv månader räknat från den 3 maj 1989. Riksdagen
beslöt vidare att även lagstiftningsärendet i övriga delar skulle återförvisas
till utskottet.

I förevarande betänkande tar lagutskottet upp lagstiftningsärendet
till förnyad behandling. Utskottet behandlar vidare i betänkandet en
med anledning av propositionen väckt motion (m) samt tre under
allmänna motionstiden år 1990 väckta motioner (fp, vpk resp. mp),
vari bl.a. yrkas avslag på den föreslagna lagstiftningen.

Utskottet hemställer att riksdagen avslår de under allmänna motionstiden
1990 väckta motionerna samt antar lagförslaget i propositionen
med av utskottet föreslagna ändringar. Utskottets förslag till lag
om skydd för företagshemligheter överensstämmer — utom såvitt avser
tidpunkten för lagens ikraftträdande — med det av utskottet tidigare
framlagda och till utskottet återförvisade lagstiftningsförslaget.

Liksom tidigare slår utskottet fast att lagen om skydd för företagshemligheter
över huvud taget inte gäller uppgifter om brott och
särskilt allvarliga missförhållanden i ett företag. Utöver den begränsning
av lagens tillämpningsområde som följer härav föreslår utskottet i
syfte att tillgodose behovet av en fri debatt att det införs en generell
bestämmelse om att lagen endast gäller obehöriga angrepp. Som exempel
på när ett angrepp inte är obehörigt anges uttryckligen att någon
röjer en hemlighet för att avslöja något som skäligen kan misstänkas
utgöra brott som kan leda till Sngelse eller som kan anses utgöra
annat allvarligt missförhållande. Missförhållandet kan avse exempelvis 1

1 Riksdagen 1989190. 8 sami. Nr 37
Rättelse: s. 66 och 105 är utbytta mot ny text

faror i miljön eller risker som drabbar konsumenterna. Den föreslagna
undantagsbestämmelsen får betydelse särskilt för de anställda i privata
företag eftersom de i dag inte torde åtnjuta meddelarfrihet enligt
tryckfrihetsförordningen och därför inte har möjlighet att utan risk för
skadeståndsskyldighet vända sig till exempelvis massmedierna och lämna
upplysningar om missförhållanden på sin arbetsplats.

När det gäller den kritik som framförts mot att den nya lagstiftningen
skulle hindra yttrandefriheten i t.ex. massmedierna och hota meddelarfriheten
konstaterar lagutskottet i likhet med både lagrådet och
konstitutionsutskottet att den föreslagna lagen över huvud taget inte
inkräktar på de rättigheter som tryckfrihetsförordningen och andra
yttrandefrihetsrättsliga lagar ger. Eftersom brott och andra allvarliga
missförhållanden utesluts från lagens skydd anser lagutskottet liksom
också lagrådet och konstitutionsutskottet att den inte heller hotar den
genom regeringsformen garanterade fria åsiktsbildningen i övrigt i
samhället. Utskottet påpekar i det sammanhanget att det inte finns
anledning att avvakta ett genomförande av meddelarskyddskommitténs
förslag om meddelarfrihet för bl.a. anställda. Tvärtom förutsätter detta
förslag att den föreslagna lagen om skydd för företagshemligheter
införs.

Utskottet föreslår också att regeringens förslag ändras i några andra
hänseenden. Med anledning av en motion (m) föreslås att skadeståndsreglerna
i lagen skall kunna tillämpas inte bara när en företagshemlighet
varit utsatt för ett angrepp enligt den föreslagna lagen utan också
då någon missbrukar en företagshemlighet som oriktigt lämnats ut från
en myndighet. Vidare föreslår utskottet bl.a. en särskild regel om
jämkning av skadestånd som främst tar sikte på de anställdas skadeståndsansvar.

Till betänkandet har fogats tre reservationer (fp, vpk, mp). I reservationerna
hemställs att riksdagen avslår propositionen samt att frågan
om lagstiftning om skydd för företagshemligheter utreds ytterligare.

Propositionen

1 proposition 1987/88:155 föreslår regeringen (justitiedepartementet) —
efter hörande av lagrådet — att riksdagen antar i propositionen framlagda
förslag till

1. lag om skydd för företagshemligheter,

2. lag om ändring i datalagen (1973:289),

3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Regeringens förslag till lag om skydd för företagshemligheter framgår
av det i bilaga 1 framlagda lagförslaget. Lagförslagen 2 och 3 har
intagits i bilaga 2 till betänkandet.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisas till vad
utskottet anför nedan.

1989/90:LU37

Motionerna

1989/90:LU37

Med anledning av proposition 1987/88:155 väckt
motion

1987/88:L10 av Nic Grönvall (m) vari yrkas att riksdagen genom en
särskild lagregel beslutar att rätten till skadestånd och straffbarheten
skall vara densamma i den mån affärsidkarens konkurrent kommit i
besittning av företagshemlighet genom myndighets medverkan.

Under allmänna motionstiden år 1990 väckta
motioner

1989/90:L805 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar avslå regeringens proposition om lag om
skydd för företagshemligheter,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om samordning av lagstiftningen om meddelarfrihet
inom enskilda sektorn och om skyddet för företagshemligheter.

1989/90:.L810 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen avslår proposition 1987/88:155,

2. att riksdagen hos regeringen begär ett nytt lagförslag där kraven
på offentlig insyn i företagen och möjlighet till ifrågasättande och
demokratisk diskussion är tillgodosedda.

1989/90:L811 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen
avslår det vilande lagförslaget om skydd för företagshemligheter.

Ärendets handläggning i riksdagen

Proposition 1987/88:155 om skydd för företagshemligheter framlades
våren 1988. Med anledning av propositionen väcktes sex motioner. I
fyra av motionerna (1987/88:L11, L12 och L14 samt 1988/89:L1) yrkades
avslag på propositionen och i en motion (1987/88:L10) yrkades viss
ändring av propositionens lagförslag. I den sjätte motionen
(1987/88:L13) begärdes utredning om meddelarskydd på den inte offentliga
sektorn.

Inom utskottet utarbetades under hösten 1988 en promemoria med
förslag till sådana ändringar av regeringens förslag som ansågs påkallade
av hänsyn till bl.a. den fria opinionsbildningen. På utskottets
begäran yttrade sig härefter lagrådet över promemorian. Promemorian
har fogats till betänkandet som bilaga 3 och lagrådets yttrande som
bilaga 4.

På begäran från lagutskottet yttrade sig sedan konstitutionsutskottet i
ärendet. Yttrandet (1988/89:KU2y) har fogats till betänkandet som
bilaga 5.

Proposition 1987/88:155 jämte de med anledning av propositionen 3

väckta motionerna samt en under allmänna motionstiden år 1989

väckt motion (1988/89:L804) behandlades av utskottet i betänkandet
1988/89:LU30. I betänkandet hemställde utskottet under momenten
1 — 3 att riksdagen skulle avslå motionerna 1987/88:L11, L12, L13 och
L14 samt 1988/89:L1 och L804, under moment 4 att riksdagen med
anledning av proposition 1987/88:155 och motion 1987/88:L10 skulle
anta ett av utskottet i betänkandet framlagt förslag till lag om skydd för
företagshemligheter samt under moment 5 att riksdagen skulle anta de
i propositionen framlagda förslagen till lag om ändring i datalagen och
lag om ändring i sekretesslagen. Betänkandet anmäldes i riksdagens
kammare den 3 maj 1989.

När ärendet den 10 maj 1989 företogs till behandling i riksdagens
kammare hade 19 av riksdagens ledamöter med hänvisning till 2 kap.
12 § tredje stycket regeringsformen (RF) begärt att de i betänkandet
framlagda lagförslagen skulle vila i minst tolv månader. Enligt det
åberopade lagrummet gäller ett särskilt förfarande vid antagande av
förslag till lag som begränsar bl.a. den yttrande- och informationsfrihet
som 2 kap. RF tillförsäkrar varje medborgare gentemot det allmänna
eller förslag till lag om ändring eller upphävande av sådan lag. På
yrkande av lägst tio ledamöter skall förslaget — om det inte förkastas
av riksdagen — vila i minst tolv månader från det att det första
utskottsyttrandet över förslaget anmäldes i riksdagens kammare. Riksdagen
kan dock genast anta förslaget, om minst fem sjättedelar av de
röstande förenar sig om beslutet. Det ankommer på konstitutionsutskottet
att pröva huruvida 2 kap. 12 § tredje stycket RF är tillämpligt i
fråga om visst lagförslag. Av 4 kap. 10 § riksdagsordningen följer att
konstitutionsutskottet får förklara att stadgandet i RF inte är tillämpligt
först sedan lagrådet hörts.

Riksdagen beslöt den 10 maj 1989 att bifalla lagutskottets hemställan
under momenten 1 — 3. Beträffande utskottets hemställan under momenten
4 och 5 uppnåddes inte den majoritet som erfordrades för att
lagförslagen skulle antas utan ärendet hänvisades till konstitutionsutskottet
för prövning av frågan om tillämpligheten av 2 kap. 12 § tredje
stycket RF. Efter hörande av lagrådet förklarade konstitutionsutskottet
(bet. 1988/89:KU40) att enligt dess mening 2 kap. 12 § tredje stycket
RF var tillämpligt på vissa, närmare angivna, delar av förslaget till lag
om skydd för företagshemligheter samt att stadgandet inte var tillämpligt
i fråga om lagförslagen i övrigt i lagutskottets betänkande.

Riksdagen företog den 6 juni 1989 lagutskottets betänkande till
förnyad prövning såvitt avsåg lagförslagen. Vid omröstning uppnåddes
ej erforderlig fem sjättedels majoritet för omedelbart antagande av de
delar av förslaget till lag om skydd för företagshemligheter på vilka
konstitutionsutskottet funnit den förut nämnda bestämmelsen i RF
tillämplig. Riksdagens beslut innebar således att förslaget i dessa delar
skulle återförvisas till lagutskottet för att vila i minst tolv månader
räknat från den 3 maj 1989. Riksdagen beslöt därefter med stöd av 4
kap. 9 § riksdagsordningen att de delar av förslaget till lag om skydd
för företagshemligheter som inte skulle vila samt förslagen till lag om
ändring i datalagen och till lag om ändring i sekretesslagen skulle
återförvisas till lagutskottet för ytterligare beredning.

1989/90:LU37

Utskottet

1989/90: LU3 7

Inledning

Det är ett viktigt samhällsintresse att det råder en fungerande och
effektiv konkurrens inom näringslivet. Genom lagstiftning på skilda
områden har statsmakterna därför velat skapa garantier för att konkurrensen
mellan företagen skall vara fri. Här kan särskilt nämnas reglerna
i konkurrenslagen (1982:729) som syftar till att förhindra olika
typer av konkurrensbegränsande åtgärder. Bestämmelserna ger bl.a.
näringsfrihetsombudsmannen möjlighet att agera vid t.ex. karteller,
prissamverkan eller företagssammanslutningar. Behovet av fri konkurrens
måste emellertid vägas mot andra angelägna intressen. Sålunda är
det viktigt att konkurrensen sker på lika villkor och även i övrigt är
rättvis samt att företagens förmåga att konkurrera upprätthålls. Betydelsefullt
är vidare att företagens intresse av utveckling och förnyelse
inte motarbetas. Det har därför varit nödvändigt att genomföra olika
lagstiftningsåtgärder som begränsar den fria konkurrensen. Exempel
härpå är den lagstiftning som införts för att förhindra otillbörliga
konkurrensmetoder genom bl.a. reglerna i marknadsföringslagen
(1975:1418) och bestämmelserna om bestickning och mutbrott i brottsbalken.

Ett exempel på regler som i praktiken är konkurrensbegränsande
men som samtidigt på sikt har en konkurrensstimulerande effekt
genom att de uppmuntrar till förnyelse och utveckling inom näringslivet
är lagstiftningen på immaterialrättens område. Patentlagen
(1967:837) ger den som gjort en industriellt användbar uppfinning
möjlighet att genom patent fa ensamrätt att utnyttja uppfinningen och
därmed hindra andra från att utan tillstånd dra nytta av den. På
ungefärligen samma sätt skyddas nyskapande formgivning av nyttooch
prydnadsföremål genom mönsterskyddslagen (1970:485). När det
gäller företagens firmanamn och varumärken finns regler om ensamrätt
i firmalagen (1974:156) resp. varumärkeslagen (1960:644). Det är
emellertid inte endast den nämnda lagstiftningen om det industriella
rättsskyddet som är av betydelse inom näringslivet. Också reglerna i
lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk
ger ett för företagen väsentligt skydd. Den ensamrätt som upphovsrättslagen
ger gäller nämligen inte bara i fråga om litterära och konstnärliga
verk i snäv bemärkelse utan omfattar en mängd olika alster av
skapande verksamhet såsom vetenskapliga verk, alster av brukskonst
och byggnadskonst, ritningar, kartor m.m. Genom en ändring i upphovsrättslagen
år 1989 har det uttryckligen slagits fast att lagen också
gäller datorprogram (prop. 1988/89:85, bet. LU34). I sammanhanget
kan även nämnas att lagen (1986:1425) om skydd för kretsmönster i
halvledarprodukter ger den som skapat ett sådant mönster en upphovsrättsligt
färgad ensamrätt till mönstret.

För sin konkurrensförmåga är företagen beroende inte bara av
ensamrätt till produkter och produktionsmetoder utan också av skydd

mot att det samlade kunnandet inom företaget om branschförhållanden
och affärsförbindelser, produktion, marknadsföring, administration
m.m. utnyttjas av andra på ett otillbörligt sätt. Den immaterialrättsliga
lagstiftningen omfattar i allmänhet inte detta kunnande. Gällande
rätt ger i stället det företagsspecifika kunnandet ett skydd på
konkurrensrättsliga grunder i lagen (1931:152) med vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens (IKL). Bestämmelserna i IKL, som har sitt
ursprung i en år 1919 införd lag i samma ämne, riktar sig i första hand
mot anställda personers utnyttjande eller röjande av arbetsgivarens
hemligheter. Ett typfall är att en anställd obehörigen lämnar ut en
yrkeshemlighet till en konkurrerande näringsidkare. Om så sker kan
den anställde dömas till böter eller fängelse i högst ett år samt
förpliktas ersätta uppkommen skada (3 § första stycket IKL). Någon
definition av begreppet yrkeshemlighet ges inte i IKL. Emellertid
framgår att en yrkeshemlighet kan utgöras av exempelvis fabrikationssätt,
anordning eller affärsförhållande. Över huvud taget torde som
yrkeshemlighet räknas all information om näringsidkarens verksamhet
som denne vill hålla hemlig. För att den anställde skall kunna dömas
fordras att han använt eller avslöjat hemligheten i avsikt att bereda sig
eller annan fördel eller att göra skada.

I 3 § andra stycket IKL ges skydd mot missbruk av så kallad teknisk
förebild. Inte heller det begreppet är närmare definierat i lagen, men
det sägs att det skall röra sig om ritning, mönster, modell, schablon
eller dylik teknisk förebild. Lagrummet anger att den som obehörigen
använder sig av eller ger annan del av en teknisk förebild som han för
utförande av arbete eller eljest för affärsändamål fatt sig anförtrodd kan
dömas till straff och skadestånd. Skyddet för tekniska förebilder gäller
således inte bara gentemot företagets anställda — såsom beträffande
yrkeshemligheter i paragrafens första stycke — utan också gentemot
utomstående avtalskontrahenter. Ett typexempel är att en näringsidkare
som tillverkar produkter för ett annat företags räkning utnyttjar en
ritning som han fatt sig anförtrodd till att starta egen tillverkning och
försäljning av samma slags produkt.

Skyddet i 3 § IKL för yrkeshemligheter och tekniska förebilder tar
som nämnts sikte på vissa förfaranden i avtalsrelationer. Under särskilda
förhållanden kan emellertid även en tredje man drabbas av straffoch
skadeståndsansvar. I 5 § IKL stadgas sålunda att ansvar — under
vissa ytterligare förutsättningar — inträder också för den som obehörigen
använder sig av eller avslöjar yrkeshemlighet eller förebild, som
han fatt kännedom om genom ett i 3 § IKL beskrivet otillåtet förfarande.
En förutsättning för ansvar är att användandet eller avslöjandet
sker för att bereda gärningsmannen eller annan fördel eller för att
skada. Endast sådan tredje man är straffbar som har tagit emot yrkeshemligheten
eller förebilden direkt från den som gjort sig skyldig till
brott enligt 3 § IKL. Om denne tredje man i sin tur lämnar hemligheten
eller förebilden vidare till en annan, kan den senare fritt utnyttja
hemligheten eller förebilden eller lämna den vidare. En ytterligare
inskränkning av paragrafens tillämpningsområde är att det krävs att

1989/90: LU3 7

gärningsmannen redan då han fick tillgång till yrkeshemligheten eller
förebilden ägde kännedom om de förhållanden som gjorde utlämnandet
otillåtet.

Utredningen om illojal konkurrens lade år 1966 fram ett betänkande
(SOU 1966:71, Otillbörlig konkurrens) med förslag till ny lag om
otillbörlig konkurrens. Förslaget, som hade tillkommit i nära samarbete
med kommittéer i Danmark, Finland och Norge, innehöll regler
om företagsspioneri och missbruk av företagshemlighet och innebar
även i övrigt en väsentlig utbyggnad av skyddet för företagshemligheter.
I motsats till vad som blev fallet i de nämnda länderna ledde
förslaget i Sverige inte till någon ny lagstiftning på detta område.

År 1979 tillkallades en särskild utredare med uppdrag att utreda
frågor om skydd för företagshemligheter m.m. Utredaren avlämnade år
1983 betänkandet (SOU 1983:52) Företagshemligheter, vari föreslogs
att IKL skulle ersättas av en ny lag om skydd för företagshemligheter.
Utredaren avslutade sitt uppdrag år 1987 genom att framlägga betänkandet
(SOU 1987:1) Otillbörlig efterbildning. I betänkandet föreslås en
särskild lag mot otillbörlig efterbildning, avsedd att komplettera bestämmelserna
i bl.a. patentlagen, mönsterskyddslagen och varumärkeslagen.

Sedan betänkandet (SOU 1983:52) Företagshemligheter remissbehandlats
lades det till grund för förslagen i propositionen. Propositionen
jämte de motioner som väckts med anledning av den behandlades
av utskottet våren 1989 i betänkandet 1988/89:LU30. Vid riksdagens
behandling av utskottets betänkande avslogs motionerna med ett undantag
och återförvisades ärendet i övrigt till utskottet.

Utskottet tar nu upp det återförvisade ärendet till förnyad behandling.
Mot bakgrund av den kritik mot den föreslagna lagstiftningen
som kommit till uttryck såväl i de motioner som väckts i år som i den
allmänna debatten kommer utskottet i det följande att — efter en
redovisning av propositionens huvudsakliga innehåll — lämna en
översiktlig redogörelse för det yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet och
de förslag som nyligen framlagts av meddelarskyddskommittén i betänkandet
(SOU 1990:12) Meddelarrätt. Meddelarfrihet i företag och
föreningar m.m. Utskottet kommer därefter att göra de överväganden
som föranleds av motionerna och meddelarskyddskommitténs förslag.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att IKL upphävs och från årsskiftet 1988-1989
ersätts med en ny lag om skydd för företagshemligheter. Den föreslagna
lagen innehåller, till skillnad från vad som är fallet i IKL beträffande
yrkeshemlighet och teknisk förebild, inledningsvis en definition
av begreppet företagshemlighet. Med företagshemlighet avses i förslaget
(1 §) sådan information om affärs- eller driftförhållanden i en näringsidkares
rörelse som näringsidkaren håller hemlig och vars röjande är
ägnat att medföra skada för honom. Lagen avses bli tillämplig vid all
näringsverksamhet och således även vid näringsverksamhet som utövas
av det allmänna, t.ex. av statens affärsdrivande verk.

1989/90:LU37

I regeringens lagförslag kriminaliseras två särskilda former av befattningstagande
med företagshemligheter. Sålunda föreslås (2 §) att den
som med uppsåt olovligen bereder sig tillgång till en företagshemlighet
skall dömas för företagsspioneri till böter eller fängelse i högst två år
eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst sex år. Vidare föreslås (3
§) att den som anskaffar en företagshemlighet med vetskap om att den
som tillhandahåller hemligheten eller någon före honom har berett sig
tillgång till denna genom företagsspioneri skall dömas för olovlig
befattning med företagshemlighet till böter eller Sngelse i högst två år
eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst fyra år. Den som gör sig
skyldig till de nämnda brotten skall dessutom ersätta den skada som
uppkommit (4 §).

Andra angrepp på företagshemligheter än sådana som utgör brott
enligt 2 och 3 §§ medför endast skadeståndsansvar. Skadeståndsskyldighet
inträder både då någon missbrukar en företagshemlighet som har
anförtrotts honom i en affärsförbindelse (5 §) och när en anställd
obehörigen utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som han fatt del
av i sin anställning (6 §). Skadeståndsskyldighet drabbar också den som
obehörigen utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som på grund av
ett otillåtet angrepp redan har fått spridning (7 §).

I 9 § finns en särskild regel om beräkning av skadestånd vid angrepp
på företagshemligheter. Regeln innebär att ersättningen skall bestämmas
inte bara med utgångspunkt i den förlust som uppkommit genom
angreppet utan också med hänsyn till omständigheter av annan än rent
ekonomisk betydelse. Den föreslagna regeln är således förmånligare för
den drabbade näringsidkaren än de regler som i allmänhet gäller vid
beräkning av skadestånd.

Vidare innehåller förslaget bl.a. regler som gör det möjligt för
domstol att vid vite förbjuda den som redan har angripit en företagshemlighet
att utnyttja eller röja hemligheten (11 §). Domstol skall
också kunna förordna att en handling, som innefattar en företagshemlighet,
skall överlämnas till rätt innehavare. Domstolen kan därvid
förordna att överlämnandet skall ske mot lösen (14 §).

I propositionen föreslås härutöver bl.a. att det i sekretesslagen införs
en erinran om att bestämmelserna i den föreslagna lagen om skydd för
företagshemligheter kan äga tillämpning också inom den offentliga
sektorn.

Det yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet

Enligt 2 kap. 1 § RF är varje svensk medborgare gentemot det
allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet, dvs. frihet att i tal, skrift eller
bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar,
åsikter och känslor ävensom informationsfrihet, dvs. frihet att inhämta
och motta upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden. Av

2 kap. 12 och 13 §§ följer att yttrandefriheten och informationsfriheten
får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet och vissa andra
särskilt angivna omständigheter och i övrigt endast om särskilt viktiga
skäl föranleder det. Som en allmän regel gäller vidare att begränsning -

I989/90:LU37

ar får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett
demokratiskt samhälle. Begränsningar får aldrig gå utöver vad som är
nödvändigt med hänsyn till de ändamål som föranlett dem och inte
heller sträcka sig så långt att de utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen
såsom en av folkstyrelsens grundvalar.

Tryckfriheten utgör en del av yttrandefriheten men är undantagen
från regleringen i RF. Bestämmelser om tryckfrihet har i stället tagits
in i tryckfrihetsförordningen (TF). Varje svensk medborgare är enligt 1
kap. 1 § TF tillförsäkrad rätten att i tryckt skrift yttra sina tankar och
åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och
underrättelser i vad ämne som helst. Tryckfrihetens syfte anges i
samma lagrum vara att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en
allsidig upplysning. Bestämmelserna i TF skyddar inte bara det fria
informationsflödet och den fria politiska opinionsbildningen utan också
rätten att i tryckt skrift yttra sig på sådana områden av samhällslivet
som rör t.ex. religion, vetenskap, ekonomi och underhållning.

TF är liksom RF grundlag, vilket innebär att den kan ändras endast
genom likalydande beslut vid två riksmöten med nyval emellan. TF:s
egenskap av grundlag medför också att dess bestämmelser är överordnade
bestämmelser i vanlig lagstiftning och således har företräde vid
eventuella lagkonflikter. TF är dessutom exklusivt tillämplig inom det
område den reglerar, vilket innebär att missbruk av tryckfriheten kan
bestraffas endast i de fall TF medger det. Inskränkningar i tryckfriheten
kan inte göras genom bestämmelser i annan lag om inte TF tillåter
det. Om stadganden i vanlig lag skulle synas begränsa någon i TF
garanterad fri- eller rättighet tar TF över och bestämmelserna blir utan
verkan. I det sammanhanget spelar det inte någon roll om begränsningen
åstadkoms genom straffsanktionerade föreskrifter eller genom
enbart skadeståndsregler. Ett lagstadgande om skadeståndsansvar som
innebär att en enskild person åläggs tystnadsplikt och som inte har
stöd i TF får således inte tillämpas när åsidosättandet av tystnadsplikten
bestått i att vederbörande yttrat sig i tryckt skrift.

En av de grundläggande garantier för tryckfriheten som TF ger är
förbudet mot censur och vissa andra åtgärder. Enligt 1 kap. 1 § TF
innebär tryckfriheten en rättighet att, utan några av myndighet eller
annat allmänt organ i förväg lagda hinder, utge skrifter, och i 1 kap. 2
§ TF sägs att någon förhandsgranskning av skrifter eller något förbud
mot tryckning inte får förekomma. Censurförbudet innebär bl.a. att
någon förhandsgranskning av manuskript e.d. inte får utföras av myndighet
eller annat allmänt organ. Med annat allmänt organ menas
statliga och kommunala institutioner med offentlig ställning, t.ex. de
statliga affårsdrivande verken. Däremot är stats- eller kommunalägda
bolag inte att anse som allmänna organ under förutsättning att deras
verksamhet inte innefattar myndighetsutövning.

Inte heller på annat sätt än genom censur får myndigheterna ingripa
för att hejda yttranden innan de blivit offentligt uttalade. De får, som
framgår av I kap. 2 § TF, inte hindra tryckning, utgivning eller
spridning av en skrift på grund av dess innehåll. Förbudet riktar sig
enbart mot myndighet eller annat allmänt organ. Enskilda företag eller

1989/90:LU37

organisationer är således oförhindrade att vägra medverka till en skrifts
tryckning, utgivning eller spridning, även om vägran motiveras av
skriftens innehåll. Däremot är det inte tillåtet för exempelvis postverket,
som är ett allmänt organ, att vägra distribuera en tidning på grund
av att denna innehåller uppgifter av visst slag.

TF reglerar i princip inte förhållandet mellan enskilda utan bara
deras rättigheter och skyldigheter gentemot det allmänna. Reglerna
anses därför inte hindra enskilda att avtala om inskränkningar i rätten
att yttra sig i tryckta skrifter, att bedriva efterforskning av uppgiftslämnare
etc. Begränsningar av tryckfriheten som det allmänna vill genomföra
måste däremot ske genom bestämmelser i TF.

Den som överskrider de gränser för yttrandefriheten som uppställs i
TF gör sig skyldig till tryckfrihetsbrott enligt 7 kap. 4 och 5 §§ TF. I 7
kap. 4 § TF föreskrivs sålunda att som tryckfrihetsbrott skall anses
vissa gärningar som begås genom tryckt skrift och som är straffbara
enligt brottsbalken, såsom uppvigling och hets mot folkgrupp och —
efter lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1989 — spioneri och
obehörig befattning med hemlig uppgift. De tryckfrihetsbrott som
avses med 7 kap. 5 § TF är offentliggörande av allmänna handlingar
som skall hållas hemliga, röjande av uppgifter som omfattas av kvalificerad
tystnadsplikt enligt 16 kap. sekretesslagen samt — när riket är i
krig eller omedelbar krigsfara — offentliggörande av uppgift om förhållanden
vilkas röjande enligt lag innefattar annat brott mot rikets
säkerhet än som anges i 7 kap. 4 § TF.

En tryckt framställning kan vara brottslig i annat avseende än som
ett överskridande av tryckfrihetens gränser. Exempelvis utgör tryckning
av falska sedlar eller bedrägeri genom annons inte missbruk av
tryckfriheten, beträffande vilket förfarande TF som nämnts är exklusivt
tillämplig, utan dessa och liknande brott skall beivras i vanlig ordning.

Ett utmärkande drag för det tryckfrihetsrättsliga regelsystemet är att
endast en av dem som medverkat vid tillkomsten av en tryckt skrift
kan göras ansvarig för innehållet i skriften. Beträffande periodiska
skrifter, dvs. tidningar eller tidskrifter som utkommer med minst fyra
nummer per år, gäller att det i första hand är den ansvarige utgivaren
som svarar för innehållet. De som på olika sätt, t.ex. som journalister
och uppgiftslämnare, medverkar vid skriftens tillkomst går i princip
alltid fria från ansvar. För att säkerställa denna ansvarsfrihet och
därmed garantera tryckfriheten har i TF uppställts särskilda regler om
anskaffarfrihet och om vad som sammanfattande brukar benämnas
meddelarskydd.

Anska.ffarfrih.eten
ter och underrättelser i vilket ämne som helst för att offentliggöra dem
i tryckt skrift eller för att lämna meddelanden i publiceringssyfte. En
av de regler som ingår i meddelarskyddet gäller den s.k. meddelarfriheten,
som innebär att det står var och en fritt att — med vissa i TF
särskilt angivna undantag — meddela uppgifter och underrättelser i
vad ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift. Meddelare,
anskaffare och författare har vidare rätt till anonymitet. De personer
som tagit befattning med tillkomsten eller utgivningen av en tryckt

1989/90:LU37

skrift är vid straffansvar förbjudna att röja meddelare och författare.
Anonymitetsskyddet kompletteras med en regel som förbjuder myndigheter
att utom i vissa angivna fell efterforska författare eller meddelare.

Anskafferfriheten och meddelarskyddet är inte oinskränkta utan har
givna gränser. Begränsningar i anskafferfriheten och meddelarfriheten
kan emellertid i princip ske endast genom föreskrifter i TF. För vissa
undantagssituationer har också sådana begränsningar införts. Beträffande
anskaffarfrihelen gäller sålunda enligt 7 kap. 3 § TF bl.a. att den
som anskaffer uppgifter i publiceringssyfte och därigenom gör sig
skyldig till spioneri, grov obehörig befattning med hemlig uppgift samt
vissa andra brott mot rikets säkerhet kan Silas till ansvar härför i
sedvanlig straffrättslig ordning.

Ett annat, väsentligt undantag från principen att anskafferen går fri
finns i 1 kap. 9 § 3 TF. Där sägs att utan hinder av TF gäller vad i lag
är stadgat om ansvar och ersättningsskyldighet för det sätt på vilket
uppgift eller underrättelse anskaffats. TF:s skydd för uppgiftsinhämtande
i publiceringssyfte går alltså inte så långt att brottsliga metoder som
används vid uppgiftsinhämtandet inte skulle kunna bestraffas. Om en
uppgift anskaffas genom t.ex. inbrott kan anskafferen i vanlig ordning
åtalas och dömas för stöld eller annat brottsligt tillvägagångssätt som
gärningen i rent straffrättsligt hänseende innefattar. Som exempel på
förfaranden som på grund av det nämnda undantaget från anskafferskyddet
skall bedömas och handläggas på vanligt sätt angavs under
förarbetena (prop. 1975/76:204 s. 131) gärningar som utgör brott mot
posthemligheten eller telehemligheten, intrång i förvar och olovlig
avlyssning eller som innefattar inbrott, egenmäktigt förfarande, hemfridsbrott,
olaga tvång eller olaga hot samt mutbrott.

I likhet med anskafferfriheten begränsas meddelarfriheten av reglerna
i 7 kap. 3 § TF. Sålunda skall vid vissa grövre brott mot rikets
säkerhet, oriktigt utlämnande av hemlig handling som sker uppsåtligen
och uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt i fell som anges i särskild
lag (16 kap. sekretesslagen) gälla vad i lag är stadgat om ansvar för
sådana brott.

I motsats till vad som obestridligen gäller beträffande förhållandet
mellan å ena sidan principen om meddelarfrihet och å andra sidan
lagregler om tystnadsplikt — nämligen att meddelarfriheten tar över
om inte fell som avses i 7 kap. 3 § TF är för handen — har det ansetts
mera tveksamt huruvida mellan enskilda personer träffade avtal om
tystnadsplikt generellt bryter meddelarfriheten. Skulle meddelarfriheten
ha företräde även i sistnämnda situation, blir konsekvensen att rätt
till skadestånd inte föreligger vid åsidosättande av avtalad tystnadsplikt,
om åsidosättandet består i att ett meddelande lämnats i publiceringssyfte.
Den uppfattning som i allmänhet kommit till uttryck i litteratur
och i lagförarbeten är dock att avtalade tystnadsplikter bryter meddelarskyddet.

1989/90:LU37

uppgifter för publicering inte sträcka sig längre än friheten att såsom
utgivare eller författare publicera uppgifterna, något som har direkt
samband med den ovan nämnda principen om ensamansvar. I själva
verket är gränslinjen mellan tillåtet och otillåtet uppgiftslämnande,
som sker i publiceringssyfte, att bestämma efter samma normer som
om frågan i stället gällt en utgivares eller en författares ansvar för
själva publiceringen.

I radioansvarighetslagen (1966:756) och ytterligare ett antal lagar på
det radiorättsliga området finns regler om bl.a. ensamansvar, yttrandefrihetsbrott
och meddelarskydd, vilka i stor utsträckning hänvisar till
eller överensstämmer med bestämmelserna i TF. De nämnda lagarna
har inte karaktär av grundlag, och den yttrandefrihet som de är
avsedda att tillförsäkra kan därför i princip inskränkas genom bestämmelser
i vanlig lag. Lagarna är emellertid, i likhet med TF, exklusivt
tillämpliga på de områden som de reglerar. Det innebär bl.a. att
programutgivare och den som lämnat meddelande eller anskaffat uppgift
för offentliggörande i radioprogram inte får dömas till straff eller
skadestånd om det inte finns stöd härför i de nämnda radiolagarna.

En utförligare redogörelse för det tryckfrihetsrättsliga regelsystemet
finns intagen i den till lagrådet remitterade promemorian (se bilaga 3
till betänkandet).

Utredningsförslag om meddelarfrihet i förhållandet
mellan enskilda

På riksdagens begäran (se bet. KU 1987/88:36) tillkallade regeringen
hösten 1988 en kommitté (Ju 1988:03) med uppdrag att skyndsamt
utreda frågan om meddelarfrihet i förhållandet mellan enskilda. Kommittén,
som antog namnet meddelarskyddskommittén, avlämnade i
mars 1990 betänkandet (SOU 1990:12) Meddelarrätt. I betänkandet
föreslår kommittén att arbetstagare i enskilda företag och medlemmar i
föreningar skall få en i TF inskriven rätt att — utan hinder av enskilt
åtagande i form av exempelvis avtalad tystnadsplikt — i tryckt skrift
yttra sina tankar och åsikter och meddela uppgifter och underrättelser
i vilket ämne som helst samt rätt att till tidningsutgivare, författare
m.fl. meddela uppgifter och underrättelser för offentliggörande i tryckt
skrift. De får enligt förslaget också en rätt att anskaffa uppgifter och
underrättelser för att offentliggöra dem i tryckt skrift eller för att
lämna meddelande för sådant offentliggörande. Förslaget innebär vidare
att det införs förbud mot sanktioner när någon utnyttjar sina
rättigheter samt ett efterforskningsförbud. Den föreslagna meddelarfriheten
skall dock inte vara oinskränkt utan vissa typer av information
undantas. Begränsningarna av meddelarfriheten skall enligt förslaget
anges i en särskild lag, som inte skall ha karaktär av grundlag.

I den sist nämnda lagen skall enligt meddelarskyddskommitténs
förslag finnas särskilda bestämmelser om bl.a. begränsningar av meddelarfriheten
när det gäller företagshemligheter. Kommittén utgår därvid
(se kommitténs betänkande s. 160 f., 286 och 318) från den definition
av begreppet företagshemlighet som angivits i lagutskottets betänkande

1989/90: LU3 7

1988/89:LU30 och förutsätter att utskottets i betänkandet framlagda
förslag till lag om skydd för företagshemligheter kommer att antagas av
riksdagen efter utgången av den 3 maj 1990. Utifrån denna förutsättning
föreslår kommittén att en allmän begränsning i meddelarfriheten
i förhållandet mellan enskilda skall gälla beträffande sådan uppgift
som utgör företagshemlighet enligt lagen om skydd för företagshemligheter
och som skyddas enligt den lagen. Under vissa förutsättningar
skall emellertid enligt kommitténs förslag meddelarfrihet gälla även
beträffande företagshemligheter som skyddas enligt lagen. Kommittén
föreslår att meddelarfriheten skall gälla fullt ut när det gäller förhållanden
som har så väsentlig betydelse för miljön eller för människors
hälsa eller annars ett sådant allmänintresse att detta uppenbart väger
tyngre än intresset av att skydda hemligheten. Den föreslagna undantagsregeln
skall dock inte tillämpas då fråga är om utrikes tryckt skrift
som inte huvudsakligen är avsedd för spridning inom riket och för
vilket utgjvningsbevis inte finns.

I betänkandet föreslås vidare att den radiorättsliga lagstiftningen
anpassas till de föreslagna reglerna om meddelarfrihet mellan enskilda.

Meddelarskyddskommittén förordar även att några smärre förändringar
görs i den lag om skydd för företagshemligheter som riksdagen
kan komma att anta på grundval av lagutskottets betänkande
1988/89:LU30. Kommittén anser (s. 161) att ändringarna kan göras i
en senare omgång sedan lagen antagits av riksdagen. Ändringarna
innebär bl.a. ett tillägg till 1 § i lagen samt en viss omformulering av 2
§ andra stycket.

Enligt meddelarskyddskommittén bör den av kommittén föreslagna
lagstiftningen kunna träda i kraft den 1 januari 1992.

Allmänna överväganden

Sorn tidigare redovisats hemställde utskottet i betänkandet
1988/89:LU30 att riksdagen med anledning av proposition 1987/88:155
skulle anta ett av utskottet framlagt förslag till lag om skydd för
företagshemligheter jämte vissa i propositionen föreslagna lagändringar.
Förslaget innebar att IKL skulle ersättas av en ny lag om skydd för
företagshemligheter som ger ett effektivare skydd för sådana hemligheter.
Vid ärendets behandling i kammaren återförvisades lagförslagen
till utskottet för att bl.a. i vissa delar vila under tolv månader. Det
återförvisade förslaget om skydd för företagshemligheter kritiseras i
olika avseenden i tre motioner som väckts under allmänna motionstiden
1990.

1 motion 1989/90:L805 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp) framhålls
att folkpartiet i en följdmotion till propositionen om skydd för företagshemligheter
våren 1988 yrkade avslag på propositionen och då
hävdade att riksdagen borde avvakta resultatet av meddelarskyddskommitténs
arbete innan beslut fattades om skydd för företagshemligheter.
Mot bakgrund av att motionen avslogs av riksdagen våren 1989 och att
ärendet om skydd för företagshemligheter kommer upp till fortsatt
behandling under år 1990 önskar motionärerna genom den nu väckta

1989/90: LU3 7

motionen fullfölja folkpartiets hittills drivna linje i frågan. I motionen
görs sålunda gällande att det måste ske en samordning mellan meddelarfriheten
i förhållandet mellan enskilda och skyddet för företagshemligheter.
Om en sådan samordning sker i regering och riksdag ges
garanti för det bästa slutresultatet. Det finns därför enligt motionärerna
ingen anledning att nu genomföra en lagstiftning om skydd för företagshemligheter,
som faktiskt berör grundlagsskyddade rättigheter, och
det allraminst vid en tidpunkt då den övergripande meddelarfrihetsfrågan
står inför ett näraliggande avgörande. I motionen yrkas att riksdagen
avslår propositionen (yrkande 1) och som sin mening ger regeringen
till känna vad som anförs i motionen om samordning av lagstiftningen
om meddelarfrihet inom den enskilda sektorn och om skydd
för företagshemligheter (yrkande 2).

1 motion 1989/90:L810 av Lars Werner m.fl. (vpk) framhålls att såväl
privat som offentlig affärsverksamhet behöver visst sekretesskydd eftersom
det inom normal sådan verksamhet givetvis förekommer handlingar
och uppgifter som bör hållas förtroliga inom företaget och
mellan affärspartner. Enligt motionärerna är det rimligt att den privata
företagsverksamheten får ett sekretesskydd som motsvarar vad som
enligt sekretesslagen gäller för offentlig upphandling. Det i propositionen
framlagda lagförslaget om skydd för företagshemligheter gynnar
emellertid alltför mycket de privata företagens intressen på bekostnad
av det berättigade intresset av att insyn kan erhållas i företagen och att
en fri och öppen demokratisk diskussion om den privata företagsvärldens
olika förhållanden kan föras. Sålunda är lagförslaget inte alls
ställt i relation till den informations- och tryckfrihet som gäller för
sekretessbelagda uppgifter i offentlig verksamhet. Lagen lägger enligt
motionärerna en fullständigt orimlig börda på den anställde därigenom
att denne, innan ett missförhållande hos arbetsgivaren får röjas, måste
ta ställning till om arbetsgivaren utsätter sina anställda eller kringboende
för miljörisker eller allvarliga miljörisker. Bara om miljöriskerna är
allvarliga får förhållandet avslöjas. Om den anställde t.ex. känner till
att gifttunnor grävts ner på ett fabriksområde, måste han ta ställning
till hur giftig substansen är innan han röjer uppgiften. Om giftet inte
är tillräckligt starkt, blir, fortsätter motionärerna, röjandet av uppgiften
ett lagbrott. Om den anställde misstänker att arbetsgivaren gjort sig
skyldig till brott, måste vidare den anställde bedöma om skälig misstanke
efter mönster av terminologin i rättegångsbalken föreligger. Om
graden av misstanke är lägre, är det enligt motionärerna ett brott mot
den föreslagna lagen att avslöja förhållandet. Motionärerna påpekar
vidare att meddelarskyddskommittén i sitt arbete utgått från att propositionen
om skydd för företagshemligheter kommer att antas av riksdagen
och hävdar att kommittén därigenom allvarligt hindrats i sitt
arbete att förstärka och utvidga meddelarskyddet. Om propositionen
antas skulle de privatanställda skrämmas till tystnad även om sådant
som deras samvete och respekt för landets lagar bjuder dem att berätta.
Med hänvisning till det anförda hemställer motionärerna att riksdagen

1989/90.LU37

avslår propositionen (yrkande 1) och hos regeringen begär ett nytt
lagförslag där kraven på offentlig insyn i företag och möjlighet till
ifrågasättande och demokratisk diskussion är tillgodosedda (yrkande 2).

I motion 1989/90:L811 av Inger Schörling m.fl. (mp) yrkas avslag på
det vilande lagförslaget om skydd för företagshemligheter. Enligt motionärerna
finns det över huvud taget inte något behov av en ny lag
om skydd för företagshemligheter, och de gör gällande att en sådan lag
inte har efterfrågats ens inom näringslivet. Motionärerna påstår att
lagen utgör ett klart angrepp på den grundlagsfästa rätten till yttrandefrihet
och informationsfrihet och att dess funktion inte i första hand är
att förhindra illojal konkurrens utan att skrämma personer med goda
avsikter till tystnad oavsett om förhållandena i fråga är värda rättsordningens
skydd eller inte. Vidare innebär det nya lagförslaget att det
pågående arbetet med att tillskapa en meddelarfrihet i förhållandet
mellan enskilda föregrips och därmed försvåras. I motionen riktas
kritik även mot den närmare utformningen av det vilande lagförslaget.
Motionärerna framhåller bl.a. att endast sådana missförhållanden som
är allvarliga fritt skall fa avslöjas. En felbedömning härvidlag kan
enligt motionärerna leda till att även den som med gott uppsåt, av
ideella och alltså inte av ekonomiska motiv, avslöjar missförhållanden
inom ett företag för att väcka den allmänna opinionens intresse ådrar
sig straffansvar och höga skadestånd. De föreslagna påföljderna borde
vidare ha ställts i relation till de förhållandevis lindriga straff som
gäller för t.ex. miljöbrott. Motionärerna efterlyser också en analys av
de föreslagna straffreglernas förhållande till brottsbalkens regler om
straffvärde och påföljdsmätning. Sammanfattningsvis anser motionärerna
att riksdagen bör avvakta med sakbehandlingen av det vilande
lagförslaget till dess aviserade förslag till ändringar i TF m.fl. lagförslag
som rör meddelarskyddet förelagts riksdagen och då behandla dessa
frågor i ett sammanhang.

Utskottet vill för sin del understryka att det ligger i både samhällets,
företagens och de enskilda konsumenternas intresse att det råder en
effektiv, sund och på lika villkor baserad konkurrens inom näringslivet.
Det är således viktigt att det skapas goda betingelser för konkurrens
på marknaden. Företagens konkurrensförmåga är som inledningsvis
berörts i hög grad beroende av den samlade kunskap som finns i
företaget om olika förhållanden av vikt för verksamheten, och företagets
kunnande kan i detta hänseende ofta vara av större betydelse än
andra produktionsfaktorer. Mot denna bakgrund är det enligt utskottets
mening naturligt att det enskilda företaget betraktar sitt unika och
strategiska kunnande som en värdefull tillgång som det gäller att slå
vakt om. Från näringsidkarens synpunkt framstår därför, som anförs i
propositionen, ett skydd för företagshemligheter som minst lika angeläget
som skyddet för materiella tillgångar och immateriella ensamrätter.
Till bilden hör också att möjligheterna för ett företag att skydda sina
företagshemligheter indirekt kan påverka investeringsviljan. Ett bristfälligt
skydd kan vidare göra det svårt för svenska företag att förvärva
betydelsefullt kunnande från utländska företag och försvåra samarbetet
mellan enskilda företag här i landet.

1989/90:LU37

De bestämmelser i gällande rätt, vilka är avsedda att ge skydd för
företagshemligheter, har i sak varit oförändrade sedan år 1919. Enligt
utskottets mening torde det redan av denna anledning stå klart att
nuvarande regler inte längre kan anses motsvara de krav som måste
ställas på ett fungerande skydd för företagshemligheter. Exempelvis har
den tekniska utvecklingen medfört att utomstående har helt andra
möjligheter än tidigare att olovligen skaffa sig information om ett
företags interna angelägenheter. Till de mest påfallande bristerna i IKL
hör att lagstiftningen inte tar sikte på de fall då ett konkurrerande
företag genom industrispionage eller på annat sätt skaffar sig kännedom
om ett företags hemliga kunskap. I viss utsträckning kan visserligen
ingripanden mot företagsspioneri ske enligt brottsbalken men i
många fall är tillvägagångssättet sådant att brottsbalkens straffbestämmelser
inte är tillämpliga. Bristerna i IKL visar sig vidare genom att
reglerna inte ger möjlighet till snabba och effektiva ingripanden mot
den som olovligen utnyttjar en företagshemlighet och att den som
tillgodogör sig effekterna av ett intrång i annans företagshemlighet
sällan direkt träffas av någon sanktion. De remissinstanser som yttrat
sig över det till grund för propositionen liggande utredningsbetänkandet
har också varit eniga om att skyddet för företagshemligheter
behöver moderniseras.

Enligt utskottets mening är det således angeläget att en mera tidsenlig
lagstiftning om skydd för företagshemligheter kommer till stånd.
Det av regeringen i propositionen framlagda lagförslaget får i allt
väsentligt anses tillgodose kravet på en modern och ändamålsenlig
lagstiftning på området. Förslaget innebär att bl.a. de luckor i skyddet
som finns för närvarande täpps till. Utskottet vill särskilt understryka
att förslaget innefattar en förstärkning av skyddet för företagshemligheter
i all näringsverksamhet och således till skillnad från IKL inte
främst är av betydelse bara för dem som har anställda. Ett genomförande
av förslaget kommer därför att medföra ett i väsentliga avseenden
förbättrat skydd också för dem som t.ex. yrkesmässigt ägnar sig åt
uppfinningsverksamhet. Även i andra avseenden utgör förslaget en
välbehövlig modernisering. Sålunda föreslås t.ex. att den nuvarande
kriminaliseringen av privatanställdas missbruk av företagshemligheter
avskaffas och att liksom när det gäller arbetslivet i övrigt ett åsidosättande
av arbetsgivarens intressen enbart skall kunna föranleda skadestånd,
eventuellt i kombination med andra arbetsrättsliga reaktioner
såsom avskedande eller uppsägning.

Hur behövlig en förstärkning av skyddet för företagshemligheter än
må vara får enligt utskottets uppfattning en lagstiftning på området
emellertid inte medföra att den fria opinionsbildningen hotas och att
andra angelägna intressen åsidosätts. Förslaget i propositionen kan inte
heller anses ha till syfte att inkräkta på den fria opinionsbildningen
eller att hindra annan verksamhet som är av betydelse för samhället
och enskilda och som utövas av t.ex. fackliga och andra ideella
organisationer. Tvärtom framhålls i propositionen att mot intresset av
skydd för företagshemligheter måste ställas att det från allmän synpunkt
är angeläget med ett brett och fritt kunskapsutbyte. Enligt

1989/90: LU3 7

departementschefen är det också viktigt att konkurrensen inom näringslivet
är effektiv och att den enskilde arbetstagaren har möjlighet
att fritt kunna utnyttja sin erfarenhet och utveckla sitt kunnande.
Vidare understryks att med skyddsintressena konkurrerar allmänna
och enskilda önskemål om insyn, information och kontroll samt att
skyddet för företagshemligheter inte får sträcka sig så långt att det
hotar den fria opinionsbildningen.

Med anledning av vad som anförs i motion L811 vill utskottet
anmärka att det typiskt sett inte torde förhålla sig så att företagshemligheter
angrips i det vällovliga syftet att den allmänna opinionen skall
väckas i en fråga eller att hemligheterna eljest skall användas i ideell
verksamhet. Angrepp på företagshemligheter sker ofta i det fördolda
och för att ge en näringsidkare konkurrensfördelar på en annans
bekostnad. I många fall kan det också ligga utländska intressenter
bakom angreppen. Det torde därför höra till undantagsfallen att det i
praktiken uppkommer några konflikter mellan intresset av att skydda
en företagshemlighet och andra väsentliga intressen. I de fall sådana
konflikter kan uppkomma torde det i allmänhet röra sig om företagshemligheter
som inte får anses särskilt skyddsvärda från vare sig
industrins eller samhällets sida. Den kritik mot lagförslaget som kommit
till uttryck i bl.a. den allmänna debatten riktar sig emellertid i
betydande utsträckning mot att i princip varje uppgift i en näringsidkares
verksamhet kan skyddas som en företagshemlighet om förslaget
genomförs och att därmed brottsliga eller eljest klandervärda företeelser
inom näringslivet inte skulle kunna avslöjas. Kritikerna synes
därvid inte ha beaktat att uppgifter av denna natur redan nu omfattas
av reglerna i IKL och att propositionen i detta hänseende egentligen
inte innebär någon ändring. Inte heller synes kritikerna ha tagit
hänsyn till den begränsning av förslagets tillämpningsområde som
ligger däri att skadeståndsansvar för utnyttjande eller röjande av en
företagshemlighet kan inträda endast när förfarandet är obehörigt.

Då utskottet år 1989 behandlade den föreslagna lagstiftningen gjorde
utskottet samma överväganden men fann att det anförda inte uteslöt att
det fanns anledning att närmare överväga huruvida lagförslaget fått en

1 alla avseenden lämplig utformning med hänsyn till bl.a. den fria
opinionsbildning som garanteras genom RF. I betänkandet granskade
utskottet ingående hur förslagets bestämmelser om förbud mot inhämtande
av information, tystnadsplikt m.m. förhåller sig till de regler i
TF, radioansvarighetslagen m.fl. författningar som värnar om yttrandefriheten.
På grundval av en inom utskottet upprättad promemoria och
det yttrande som inhämtats häröver från lagrådet samt konstitutionsutskottets
i ärendet avgivna yttrande framlade utskottet också förslag till
ändringar i den föreslagna lagen samt gjorde motivuttalanden till
ledning för lagens tillämpning. Utskottet underströk därvid att förslaget
i propositionen inte inkräktar på de rättigheter som TF ger eller
som följer av radioansvarighetslagen och liknande författningar. På de
punkter där konflikter kan uppkomma mellan bestämmelserna om
skydd för företagshemligheter och de yttrandefri hetsrättsliga reglerna
tar nämligen, fortsatte utskottet, de senare, i kraft av att dessa regler

2 Riksdagen 1989190. 8 sami. Nr 37

1989/90:LU37

exklusivt bestämmer gränserna för yttrandefriheten i resp. medium,
alltid över och skyddet för företagshemligheterna sätts då automatiskt
ur spel. Utskottet framhöll vidare att de ändringar som föreslogs i
väsentlig mån syftar till att säkra en fri opinionsbildning också utanför
tillämpningsområdet för TF och radioansvarighetslagen m.m. Såväl
lagrådet som konstitutionsutskottet har också, påpekade utskottet, i
sina yttranden förklarat att hinder inte möter mot ett genomförande av
förslaget från yttrandefrihetsrättsiiga utgångspunkter. Lagrådet har sålunda
framhållit att det med anledning av lagutskottets promemoria
har ägnat särskild uppmärksamhet åt frågan om den begränsning i den
grundlagsfästa yttrande- och informationsfriheten som görs genom
förslaget är godtagbar. Lagrådet har därvid konstaterat att den föreslagna
lagen inte inverkar på den tryckfrihet som medborgarna tillförsäkras
i TF och inte heller på den yttrandefrihet som gäller enligt
yttrandefrihetsrättslig lagstiftning som radioansvarighetslagen. Vidare
har lagrådet funnit att den föreslagna lagen — med de ändringar
lagrådet förordat — innebär en förstärkning av skyddet för företagshemligheter
utan att den utgör ett hot mot den fria opinionsbildningen.
Konstitutionsutskottet har i sitt yttrande uttalat att lagförslaget —
med de ändringar som föreslagits av lagrådet — inte kan anses strida
mot de intressen som bär upp den grundlagsfästa yttrande- och informationsfriheten.
Konstitutionsutskottet har också påpekat att lagförslaget
närmast kan ses som en förbättring i förhållande till nuläget när
det gäller de anställdas möjligheter att påtala och till allmän diskussion
föra ut iakttagelser vad gäller brott och andra missförhållanden på
arbetsplatsen. Konstitutionsutskottet har erinrat om att frågan om
meddelarfrihet på den enskilda sektorn vid tidpunkten för yttrandet
var föremål för utredning. Från de synpunkter konstitutionsutskottet
har att beakta har konstitutionsutskottet inte funnit något hinder
föreligga mot att genomföra den aktuella lagstiftningen. Sammanfattningsvis
ansåg lagutskottet att något fog för den kritik som då riktats
mot den föreslagna lagen inte längre skulle finnas kvar om förslaget
med de av utskottet förordade ändringarna antogs av riksdagen.

När utskottet nu åter har anledning att överväga frågan om skyddet
för företagshemligheter vill utskottet understryka att det av utskottet år
1989 framlagda förslaget fyller två väsentliga syften. Det ena syftet är
att privatanställda — till skillnad från vad som för närvarande gäller —
skall fa möjlighet att utan risk för straff och skadeståndsskyldighet ge
offentlighet åt brott och andra missförhållanden inom företaget. Någon
skärpning av de anställdas tystnadsplikt innebär förslaget inte utan
tvärtom en liberalisering. Det andra syftet med förslaget är att skydda
företag mot att konkurrenter och andra utomstående tillskansar sig
företagshemligheter och utnyttjar dem. För företagen innebär förslaget
inte någon utvidgning av sanktionsmöjligheterna när det gäller anställdas
missbruk av företagshemligheter utan det väsentliga för dem i
förslaget är straffbestämmelserna om företagsspioneri och om olovlig
befattning med företagshemligheter samt reglerna om rätt till skadestånd
av främst andra näringsidkare som röjer eller använder företagshemligheterna
i sin egen verksamhet.

1989/90: LU3 7

I de nu aktuella motionerna L805, L810 och L811 återspeglar sig
den kritik som — med utgångspunkt i intresset av en fri opinionsbildning
— tidigare framförts mot lagförslaget. Utskottet vidhåller dock sin
uppfattning att en lagstiftning om skydd för företagshemligheter i
enlighet med det förslag som utskottet framlade år 1989 kan genomföras
utan att den fria opinionsbildningen hotas. Utskottet kan således
inte ställa sig bakom vad som i detta hänseende anförs i motionerna.
När det härefter gäller motionärernas önskemål att en lag om skydd
för företagshemligheter bör genomföras först i samband med en lagstiftning
på grundval av meddelarskyddskommitténs ovannämnda betänkande
vill utskottet hänvisa till att, som ovan angivits, konstitutionsutskottet
har funnit att arbetet med en lagstiftning om meddelarfrihet
mellan enskilda inte utgör något hinder mot en reform av
skyddet för företagshemligheter. Inte heller meddelarskyddskommittén
har ansett att någon olägenhet är förenad med att riksdagen antar
lagutskottets år 1989 framlagda förslag till lag om skydd för företagshemligheter.
Tvärtom har kommittén grundat sina överväganden och
förslag rörande meddelarfriheten på att utskottsförslaget kommer att
antas av riksdagen innan kommitténs egna förslag genomförs. I sammanhanget
bör vidare understrykas att den möjlighet till fri opinionsbildning
som förslaget till lag om skydd för företagshemligheter medger
är vidsträcktare än vad som kan åstadkommas inom ramen för det
tryckfrihetsrättsliga regelsystemet. Medan kommitténs förslag om meddelarfrihet
för de privatanställda sålunda endast gäller offentliggörande
i tryckt skrift eller i TV eller radio innebär utskottets förslag att
missförhållanden inom ett företag också på andra sätt kan bringas till
allmänhetens kännedom i opinionsbildande syfte. Det bör även beaktas
att meddelarfriheten beträffande företagshemligheter enligt kommitténs
förslag inskränker sig till sådana uppgifter som inte skyddas av utskottets
förslag. Endast i de undantagsfall då det finns ett mycket stort
allmänintresse av ett offentliggörande skall den föreslagna meddelarfriheten
gälla också i och för sig skyddsvärda företagshemligheter. I
princip kan således ett framtida genomförande av kommitténs förslag i
förevarande avseende betraktas som ett grundlagsfästande i TF av vad
som redan gäller enligt vanlig lag om riksdagen antar förslaget till lag
om skydd för företagshemligheter. Mot bakgrund av angivna förhållanden
kan utskottet inte dela motionärernas uppfattning att en samordning
mellan lagstiftningsförslagen är erforderlig. Enligt utskottets uppfattning
är det i stället viktigt att den av utskottet föreslagna lagstiftningen
genomförs utan den tidsutdräkt som en samordning skulle
innebära, så att de privatanställda snarast får möjlighet att utan risk
avslöja missförhållanden inom företag.

Med hänsyn till det anförda och då, som utskottet tidigare påpekat,
det sedan länge varit angeläget att skyddet för företagshemligheter ges
en mera tidsenlig utformning anser utskottet att en lagstiftning på
grundval av propositionen och i huvudsaklig överensstämmelse med
det av utskottet tidigare framlagda förslaget nu bör genomföras. Efter -

1989/90:LU37

som ett syfte med vilandeförklaringen av lagförslaget är att ge tillfälle
till eftertanke och omprövning gör utskottet emellertid i de följande
avsnitten en ny granskning av regeringens lagförslag.

Utskottets ställningstagande innebär att utskottet avstyrker bifall till
motionerna 1989/90:L805, 1989/90:L810 och 1989/90:L811.

Tillämpningsområdet för lagen om skydd för
företagshemligheter

I den inledande paragrafen i regeringens förslag till lag om skydd för
företagshemligheter ges en definition av begreppet företagshemlighet.
Med företagshemlighet skall enligt 1 § förstås sådan information om
affärs- eller driftförhållanden i en näringsidkares rörelse som näringsidkaren
håller hemlig och vars röjande är ägnat att medföra skada för
honom.

Som närmare framgår av propositionen (s. 13 och 34 ff.) kan i
princip varje uppgift i en näringsverksamhet utgöra en företagshemlighet.
Enligt propositionen är det alltså inte uppgiftens karaktär i sig
som blir avgörande för om uppgiften skyddas av lagen. Styrande blir i
stället om uppgiften hålls hemlig och om ett avslöjande kan medföra
skada. Sistnämnda rekvisit medför att det ställs krav på att informationen
skall ha ett värde för näringsidkaren. I vilka avseenden skada skall
uppkomma anges inte närmare i lagrummet. Inte heller uppställs det
några krav på att hemlighållandet skall vara motiverat av särskilda
omständigheter.

Med den utformning begreppet företagshemlighet givits i propositionen
framstår det för utskottet som tydligt att information om exempelvis
brottsliga förfaranden — i linje med vad som gäller enligt sekretesslagen
— inte avsetts bli utesluten från skydd. Denna konsekvens har
också uppmärksammats av departementschefen. Som exempel på företagshemligheter
anges sålunda i propositionen (s. 37) uppgifter om att
företag bryter mot skatte- eller miljölagstiftningen eller konkurrenslagen.
Av propositionen framgår emellertid att avsikten inte varit att
alla uppgifter som en näringsidkare vill hålla hemliga skall åtnjuta
skydd. Som ovan redovisats bygger i stället förslaget på en avvägning
mellan olika intressen. Konflikten mellan de delvis motstridiga intressen
som gör sig gällande på området har i propositionen lösts på bl.a.
det sättet att skadeståndsansvaret enligt 4—7 §§ för utnyttjande eller
röjande av en företagshemlighet skall inträda endast när utnyttjandet
eller röjandet är obehörigt. Något motsvarande krav uppställs däremot
inte för att någon skall kunna dömas till ansvar för företagsspioneri
eller olovlig befattning med företagshemlighet eller bli ersättningsskyldig
för den skada som uppkommer genom brottet (2—4 §§). Som
exempel på när ett utnyttjande eller röjande inte är obehörigt nämns i
specialmotiveringen (s. 45) fell då det föreligger ett uttryckligt eller tyst
medgivande från näringsidkarens sida eller då uppgifter lämnas ut i
enlighet med särskilda författningsbestämmelser. Som obehörigt skall
inte heller anses att en arbetstagare enligt 22 § lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet lämnar över information till en ledamot

1989/90:LU37

i styrelsen för sin arbetstagarorganisation. Som andra exempel framhålls
(s. 37) det fallet att någon inför en myndighet eller annat
behörigt organ avslöjar ett olagligt förhållande inom ett företag. I 7 §
andra stycket lagförslaget har intagits en särskild bestämmelse om att
det inte skall anses som obehörigt när någon utnyttjar eller röjer en
företagshemlighet som han själv eller någon annan före honom fatt del
av i god tro. En ytterligare begränsning i skyddet ligger däri att —
enligt vad som uttalas i propositionen (s. 13) — enbart uppgifter som
kan anses så väsentliga för näringsverksamheten att ett röjande skulle
förändra konkurrensförmågan i negativ riktning bör utgöra företagshemligheter.

Som begreppet företagshemlighet definierats i lagförslagets inledande
paragraf är det enligt utskottets mening i och för sig förståeligt att man
i den allmänna debatten och även i motion 1989/90:L810 uppfattat
propositionen såsom innebärande ett hinder mot att brottsliga förfaranden
och andra allvarliga missförhållanden inom näringslivet i framtiden
bringas till allmän kännedom och att man därvid förbisett de
begränsningar av tillämpningsområdet som vissa andra bestämmelser
innebär. Ett tungt vägande skäl för att lagen i systematiskt hänseende
bör utformas på det sätt som föreslås anser utskottet vara att det
knappast går att i lagtext bestämma begreppet företagshemlighet så att
det dras en klar och ändamålsenlig gräns mellan sådan information
som bör åtnjuta skydd och sådan som fritt bör fa avslöjas. Det får
därför godtas att begreppet företagshemlighet ges en tämligen vidsträckt
innebörd. I stället bör det skapas andra garantier för att skyddet för
företagshemligheter inte blir för långtgående. Uttalandena i motionerna
och den allmänna debatten visar att inskränkningarna i skyddet
inte betonats tillräckligt i lagförslaget. Begränsningarna av lagens
tillämpningsområde behöver därför förtydligas och ges en klarare
framtoning.

Mot bakgrund av de redovisade övervägandena förordades i den till
lagrådet remitterade promemorian (bilaga 3) att det i lagtexten skulle
slås fast vad som motivledes anförs i propositionen, nämligen att
endast information som är av betydelse för ett företags konkurrensförmåga
skall åtnjuta skydd som företagshemlighet. Vidare borde det
redan i lagens inledande bestämmelser klargöras att skyddet för företagshemligheter
inte innebär något hinder mot att arbetstagare och
andra avslöjar allvarliga missförhållanden inom ett företag. I enlighet
härmed föreslogs i promemorian att 1 § lagförslaget ändras så att
endast information vars röjande kan leda till skada för näringsidkaren
i konkurrenshänseende skall anses som företagshemlighet. Vidare föreslogs
att i en ny 2 § införs en bestämmelse om att lagen endast gäller
obehöriga angrepp på en företagshemlighet. Bestämmelsen avsågs ange
att lagen över huvud taget inte skall ha avseende på annat än obehöriga
angrepp på företagshemligheter och skulle ersätta vad som stadgas i
5—7 §§ om frihet från skadeståndsskyldighet när ett utnyttjande eller
röjande av en företagshemlighet inte är obehörigt. Ordet obehörigen i
de nämnda paragraferna kunde enligt promemorian därmed utgå. Det
förordades vidare att i ett andra stycke i 2 § skulle föreskrivas att som

1989/90:LU37

ett obehörigt angrepp anses inte att någon anskaffar, utnyttjar eller
röjer en företagshemlighet hos en näringsidkare för att inför en myndighet,
annat behörigt organ eller allmänheten avslöja något som
skäligen kan misstänkas utgöra brott eller som kan anses utgöra annat
allvarligt missförhållande i näringsidkarens rörelse. Till 2 § borde
slutligen överföras bestämmelsen i 7 § om inverkan av god tro.

Beträffande det i promemorian föreslagna tillägget till definitionen
av begreppet företagshemlighet i 1 § har lagrådet i sitt yttrande (bilaga
4) anfört följande.

1 § innehåller en legaldefinition av begreppet företagshemlighet. I
denna legaldefinition ingår som ett nödvändigt element att röjande av
hemligheten skall vara "ägnat att medföra skada" för näringsidkaren.
Vid tolkningen av vad som avses med uttrycket "skada" måste följande
beaktas.

I den allmänna motiveringen till lagförslaget framhöll föredragande
statsrådet att det från samhällsekonomisk synpunkt är väsentligt att det
råder en effektiv och sund konkurrens inom näringslivet. Eftersom
företagens kunskaper i jämförelse med andra produktionsfaktorer får
allt större betydelse för förmågan att konkurrera på marknaden var det
angeläget att kunna ge ett skydd för företagshemligheter. Endast relevanta
företagshemligheter borde emellertid skyddas. Först om en uppgift
kunde anses som så väsentlig för näringsverksamheten att ett
röjande skulle förändra konkurrensförmågan i negativ riktning, dvs.
medföra en skada, borde uppgiften enligt statsrådet anses utgöra en
företagshemlighet (prop. s. 8—9 och s. 13).

Dessa motivuttalanden visar att avsikten har varit att ge ett skydd för
sådana kunskaper som har betydelse för en näringsidkare när han
konkurrerar på marknaden med de konkurrensmedel som är förenliga
med kravet på en sund konkurrens. Det i promemorian föreslagna
tillägget till lagtexten som innebär att det skall vara fråga om skada "i
konkurrenshänseende" harmonierar väl med den principiella uppläggningen
av lagförslaget.

Motivuttalandena utvisar emellertid också att lagförslaget inte kan
uppfattas så att det skyddar direkt brottsliga förfaranden mot avslöjanden.
Den skrothandlare som i sin rörelse också ägnar sig åt yrkesmässig
häleriverksamhet får inte på grund av den föreslagna lagen något
som helst skydd mot att hans brottsliga verksamhet avslöjas. Lika litet
ger lagen skydd åt den näringsidkare som genom systematiskt felaktig
redovisning av underlaget för mervärdeskatt gör sig skyldig till skattebedrägeri.
I båda dessa fall lider visserligen näringsidkaren ett slags
"skada" av att hans brottsliga verksamhet avslöjas. Men det är inte
fråga om en sådan skada som kan utlösa skyldighet att utge ersättning.
"Skadan" skyddas med andra ord inte av rättsordningen. Det i 1 §
använda skadebegreppet måste därför tolkas så att det avser endast
sådan skada som i och för sig skulle kunna föranleda att skadevållaren
av domstol åläggs att utge ersättning för den lidna skadan.

Lagrådet menar alltså att det av den i 1 § intagna definitionen på
begreppet företagshemlighet följer att det inte kan betraktas som en
företagshemlighet att en näringsidkare bedriver brottslig verksamhet
eller begår brott i en eljest legal verksamhet. Därmed blir inte de i
lagförslaget intagna straff- och skadeståndsbestämmelserna tillämpliga
på den som avslöjar att en näringsidkare begått brott. En annan sak är
att straff kan komma att utkrävas för den händelse den som gör
avslöjandet använt en brottslig metod för att komma över de uppgifter
som visar att brott har begåtts i rörelsen.

1989/90:LU37

I speciella fell kan möjligen komplikationer uppkomma för den
händelse situationen är den att det är i praktiken omöjligt att avslöja
ett brott utan att man samtidigt också röjer en så att säga legal
företagshemlighet. Härtill återkommer lagrådet vid 2 §.

Direkt brottsliga förfaranden utgör enligt det anförda inte någon
företagshemlighet i lagens mening. Undantaget från lagens tillämpningsområde
torde emellertid vara något mer vidsträckt än som följer
av att det är fråga om brott. Frågan kan nämligen ställas, om inte
motsvarande synsätt bör anläggas när det visserligen inte är fråga om
brottsliga förfaranden utan om förhållanden i rörelsen som från samhällets
synpunkt ter sig helt oacceptabla därför att de utgör ett allvarligt
åsidosättande av lagstiftning som är avsedd att skydda t.ex. liv och
hälsa. Sådana fall berörs i viss mån i promemorian i anslutning till
den nya 2 §.

Andra stycket i 2 § gäller i fråga om vad som i lagtexten anges
utgöra annat allvarligt missförhållande i näringsidkarens rörelse. I
promemorian anförs som exempel härpå att ett företag överträder
bestämmelserna i arbetsmiljölagen eller i miljöskyddslagen eller på
annat sätt utsätter sina anställda eller de kringboende för allvarliga
miljörisker eller att företaget i strid med marknadsföringslagen eller
livsmedelslagstiftningen tillhandahåller konsumenterna hälsofarliga eller
andra uppenbart otjänliga produkter. Med anledning härav bör
framhållas att själva det förhållandet att hälsofarliga livsmedel produceras
knappast kan utgöra någon företagshemlighet i lagens mening. Att
förhållandet bringas till allmän kännedom medför nämligen inte att
någon ersättningsgill skada uppkommer, i varje fall inte om hälsorisken
är mycket påtaglig. Saken kan också uttryckas så att det från allmän
synpunkt är vid ett objektivt bedömande fullt försvarligt, ja t.o.m.
önskvärt, att det avslöjas om en näringsidkare bedriver sin verksamhet
så att allmänheten utsätts för allvarliga hälsorisker. Det leder till att
någon ersättningsgill skada inte uppkommer på grund av avslöjandet
(jfr Karlgren, Skadeståndsrätt, 5:e uppl., s. 74, Hellner, Skadeståndsrätt,
4:e uppl., s. 47 f). Detsamma gäller om det är fråga om mycket
allvarliga miljörisker. — Detta resonemang kan föras när det är fråga
om att en större krets utsätts för allvarliga risker. Det är mera tveksamt
hur saken ter sig i situationer som inte är lika drastiska.

Konstitutionsutskottet har i sitt yttrande i ärendet (bilaga 5) instämt i
lagrådets slutsats att den föreslagna lagen inte ger något skydd mot att
en företagares brottsliga eller samhällsfarliga verksamhet avslöjas. Konstitutionsutskottet
har vidare uttalat att någon form av skydd i dessa
fall ej heller torde kunna införas genom avtal.

Meddelarskyddskommittén gör i sitt betänkande Meddelarrätt (SOU
1990:12) gällande (s. 183 och 298) att det knappast kan sägas framgå
särskilt klart av lagtexten hur lagstiftaren har tänkt. Kommittén föreslår
därför att paragrafen i förtydligande syfte förses med ett tredje
stycke av följande lydelse: "Information om ett förhållande som innefattar
brott eller som annars är från allmän synpunkt oacceptabelt
utgör inte företagshemlighet."

Lagutskottet kan för sin del biträda lagrådets och konstitutionsutskottets
synpunkter att med skada enligt 1 § i lagförslaget bör avses
endast ersättningsgill skada. Uttrycket skada i lagen kommer därmed
att fa en snävare innebörd än motsvarande uttryck i sekretesslagen,
vilken i princip bygger på att skada kan uppkomma även i fall då
brott avslöjas (se t.ex. 14 kap. 2 § sekretesslagen). Lagutskottet anser

1989/90-.LU37

följaktligen att 1 § i lagförslaget innebär en grundläggande begränsning
av lagens tillämpningsområde därutinnan att lagen inte omfattar och
därmed inte heller skyddar sådana uppgifter som avser brottsliga eller
från samhällets synpunkt eljest helt oacceptabla förhållanden. Till
sistnämnda kategori hör, som lagrådet närmare utvecklat, särskilt
allvarliga åsidosättanden av lagstiftning som är avsedd att skydda t.ex.
liv och hälsa. 1 sammanhanget vill utskottet emellertid understryka att
det anförda inte äger tillämpning vid blotta misstankar om brott och
andra förhållanden. För att en uppgift över huvud taget inte skall
anses som företagshemlighet måste brottet taktiskt ha begåtts eller
annan helt oacceptabel verksamhet ha utövats. Till denna fråga återkommer
utskottet nedan.

Något sådant tillägg som förordas av meddelarskyddskommittén anser
utskottet inte vara erforderligt. Lagrådet har inte heller haft några
erinringar mot den utformning av lagtexten i 1 § som föreslogs i
promemorian. Utskottet förordar därför att paragrafen får den i promemorian
föreslagna lydelsen.

Beträffande den i promemorian föreslagna nya bestämmelsen (2 §)
om att endast obehöriga angrepp omfattas av lagen har lagrådet förklarat
sig inte ha något att erinra mot att förslagets räckvidd uttryckligen
begränsas i huvudsak efter riktlinjerna i det föreslagna lagrummet. I
yttrandet påpekas emellertid att med den avgränsning som enligt
lagrådets mening måste göras av själva legaldefinitionen på begreppet
företagshemlighet — nämligen så att därmed inte avses brottsliga och
vissa andra samhällsfarliga förfaranden i näringsidkarens rörelse —
bortfaller till en del behovet av den föreslagna nya bestämmelsen.
Lagrådet har trots det förståelse för att det kan vara på sin plats att i en
särskild lagregel klargöra att i vissa angivna situationer hänsynen till
yttrandefriheten och den fria opinionsbildningen måste väga tyngre än
skyddet för företagshemligheter. Enligt lagrådet väcker dock lagtexten i

2 § och därtill anknytande motivuttalanden en del frågor. Lagrådet
anför härvidlag följande i yttrandet.

2 § andra stycket tar sikte på brott och andra allvarliga missförhållanden
i näringsidkarens rörelse. Förslaget innebär att bestämmelsen är
tillämplig bl.a. när anställda inför allmänheten avslöjar sådana missförhållanden
i arbetsgivarens rörelse. Det bör i anledning härav påpekas
att arbetsdomstolen i sin praxis angående uppsägningar och avskedanden
har uttalat, att när det inte rör sig om särskilt allvarliga missförhållanden
arbetstagaren först har att vända sig till arbetsgivaren för att
söka nå rättelse (AD 1986 nr 95 jfr även 1982 nr 110 och 1988 nr 67).
Promemorieförslaget anknyter i viss mån till denna praxis när det i
lagtexten krävs att det skall vara fråga om allvarliga missförhållanden.
Är det fråga om rena ordningsförseelser torde det knappast vara
förenligt med arbetsdomstolens nyss angivna uttalanden att en arbetstagare
offentligen påtalar sådana och därmed röjer en företagshemlighet
utan att först försöka få till stånd rättelse internt inom företaget.
Lagrådet föreslår att lagregeln i 2 § andra stycket begränsas så att den
inte gäller alla slags brott utan endast sådana brott på vilka fängelse
kan följa, jfr även uttalandet i promemorian att det inte är tillåtet för
någon att röja en för näringsidkaren betydelsefull hemlighet för att
avslöja en bagatellartad förseelse.

1989/90:LU37

I promemorian görs vissa uttalanden som, sedda isolerade för sig,
skulle kunna tolkas så att det står anställda fritt att avslöja alla slags
missförhållanden i företaget vid t.ex. demonstrationer och möten.
Dessa mera vidsträckta uttalanden har emellertid inte någon täckning i
lagtexten och är dessutom svåra att förena med den nyss nämnda
praxisen i arbetsdomstolen. Lagrådet uppfattar för sin del den föreslagna
lagbestämmelsen så att den gäller allvarliga missförhållanden i
företaget.

Med den tolkning lagrådet har gjort av begreppet företagshemlighet i
1 § får de särskilda bestämmelserna i 2 § andra stycket ganska
begränsad räckvidd. De blir tillämpliga bl.a. när det är fråga om
information om sådana allvarliga missförhållanden som kan betecknas
som företagshemlighet, jfr vad som anförts ovan vid 1 §. Vidare kan
bestämmelserna tillämpas i vad som skulle kunna kallas kombinationsfallen,
dvs. situationer när brott och allvarliga missförhållanden i
praktiken inte kan avslöjas utan att samtidigt en legal företagshemlighet
röjs. Ett exempel på en sådan situation kan kanske vara att ett
avslöjande av ett miljöbrott i praktiken förutsätter att man också röjer
en i och för sig skyddsvärd teknisk hemlighet i själva produktionsprocessen.

När sådana situationer som avses med 2 § andra stycket aktualiseras
torde det i praktiken ofta bli aktuellt att göra en avvägning mellan å
ena sidan intresset av att en teknisk eller kommersiell företagshemlighet
bevaras och å andra sidan det allmänna intresset av att allvarliga
missförhållanden kan avslöjas inför den allmänna opinionen. Detta
bör komma till uttryck i lagtexten. Lagrådet föreslår att det i andra
stycket anges att man får avslöja sådant "som kan anses utgöra ett så
allvarligt missförhållande i näringsidkarens rörelse att intresset av att
förhållandet bringas till allmän kännedom måste ges företräde framför
näringsidkarens behov av skydd för företagshemligheten". Med en
sådan utformning av lagtexten torde det stå klart att det blir fråga om
en intresseavvägning och att den kan utfalla olika beroende på omständigheterna
i det särskilda fallet.

Det kan framhållas att 2 § andra stycket inte påverkar tolkningen
eller tillämpningen av andra författningar som har betydelse för anställdas
rätt att påtala missförhållanden. Som ett exempel kan nämnas
att förslaget inte alls berör yrkesinspektionens, skyddskommittéernas
och skyddsombudens verksamhet enligt arbetsmiljölagen (1977:1160).

I lagtexten i 2 § andra stycket talas om att någon anskaffar, utnyttjar
eller röjer en företagshemlighet hos en näringsidkare för att inför
myndighet m.fl. avslöja etc. Orden "för att" får antas ge uttryck för
principen att den som avslöjar företagshemligheten skall göra det i det
direkta syftet att avslöja brott eller missförhållanden. Han får inte ha så
att säga en biavsikt t.ex. att bereda sig eller annan någon ekonomisk
fördel av avslöjandet. Därav torde följa att ett avslöjande som regel inte
kan göras inför en konkurrent till näringsidkaren.

Enligt lagtexten skall avslöjandet ske inför en myndighet, annat
behörigt organ eller allmänheten. Lagrådet ifrågasätter om det överhuvudtaget
behöver anges inför vem avslöjandet skall äga rum. Har man
väl tagit det steget att avslöjandet får ske inför allmänheten bör
avslöjandet kunna ske även på annat sätt. Dessutom kan den föreslagna
lagtexten ge upphov till den missuppfattningen att det skulle stå en
person fritt att göra avslöjandet inför en vid krets människor under det
att han skulle vara förhindrad att göra det i ett litet slutet sällskap,
vilket inte kan vara rimligt. Lagrådet förordar alltså att det i lagtexten
endast anges att företagshemligheten avslöjas.

På grund av det anförda bör andra stycket i paragrafen få följande
lydelse. "Som ett obehörigt angrepp anses inte att någon anskaffar,

1989/90:LU37

- t'

utnyttjar eller röjer en företagshemlighet hos en näringsidkare för att
avslöja något som skäligen kan misstänkas utgöra brott, på vilket
fängelse kan följa, eller som kan anses utgöra ett så allvarligt missförhållande
i näringsidkarens rörelse att intresset av att förhållandet
bringas till allmän kännedom måste ges företräde framför näringsidkarens
behov av skydd för företagshemligheten."

2 § tredje stycket innehåller en bestämmelse om inverkan av god
tro. Bestämmelsen återfinns i propositionens 7 § andra stycke. Omflyttningen
är en konsekvens av att det redan i förslagets 2 § slås fast
att lagen endast gäller obehöriga angrepp. Det har då ansetts lämpligt
att i samma paragraf reglera också undantagsfallen. Lagrådet har inget
att erinra mot den föreslagna ändringen men förordar att 2 § tredje
stycket ges följande lydelse för att göra avsnittet mer lättläst. "Som ett
obehörigt angrepp anses inte heller att någon utnyttjar eller röjer en
företagshemlighet som han eller någon före honom har fått del av i
god tro."

Konstitutionsutskottet konstaterar i sitt yttrande till lagutskottet att
genom den begränsning av lagens tillämpningsområde som följer av
själva definitionen av begreppet företagshemlighet samt de föreslagna
nya bestämmelserna i 2 § tillgodoses olika yttrandefrihetsintressen. Det
blir alltså enligt konstitutionsutskottet möjligt både för anställda och
för utomstående att fritt diskutera sådana förhållanden inom företagen
som förekomsten av vissa brott och allvarliga missförhållanden. Konstitutionsutskottet
påpekar bl.a. att det för diskussion i press och andra
medier av brott och allvarliga missförhållanden inom företagen inte
kommer att behöva åberopas stöd i tryckfrihetsförordningens bestämmelser
om meddelarfrihet o.d. samt att sådan diskussion inte kan
hindras genom hänvisning till privata avtal. Att endast sådana företagshemligheter
som inte utgör eller står i samband med brott och som ej
heller kan betecknas som allvarliga missförhållanden eller har att göra
med sådana missförhållanden undantas från den allmänna yttrandeoch
informationsfriheten måste enligt konstitutionsutskottet anses förenligt
med de möjligheter att begränsa yttrandefriheten som anges i
regeringsformen (RF 2:12—13). Även när det gäller lagens sålunda
begränsade tillämpningsområde kan det emellertid, fortsätter konstitutionsutskottet,
finnas anledning att göra ytterligare begränsningar i
skyddet, t.ex. genom att i förhållandet mellan enskilda — utanför
myndighetsområdet — införa en motsvarighet till den meddelarfrihet
som i fråga om uppgifter inom den offentliga sektorn i stor utsträckning
finns för sekretessbeiagda uppgifter. I yttrandet hänvisas till att
denna fråga ingår bland de spörsmål som avsågs bli behandlade av
meddelarskyddskommittén.

Lagutskottet ansluter sig nu liksom våren 1989 till konstitutionsutskottets
bedömning att en lagstiftning om skydd för sådana företagshemligheter
som inte har anknytning till brott eller allvarliga missförhållanden
inte är oförenlig med bestämmelserna i RF. Med den
begränsning som enligt det ovan sagda redan följer av 1 §, nämligen att
lagen inte omfattar information om brottsliga eller vissa andra samhällsfarliga
företeelser i en näringsidkares rörelse, kan det i och för sig
hävdas att behovet bortfallit av en sådan undantagsregel som i lagut -

1989/90: LU3 7

skottets promemoria föreslagits bli införd i 2 §. Enligt utskottets
mening måste det emellertid beaktas att, som tidigare berörts, det
endast är information om bevisligen förövad brottslighet m.m. som
helt faller utanför skyddet för företagshemligheter. Att brottsliga eller
andra helt oacceptabla förhållanden kan misstänkas föreligga medför
däremot inte att skyddet bortfaller. Utan en uttrycklig undantagsregel
med den i promemorian föreslagna inriktningen skulle därför den som
hade goda skäl till att anta att en företeelse inom företaget var brottslig
eller eljest förkastlig inte kunna freda sig från skadeståndsansvar för ett
avslöjande om hans antagande senare skulle visa sig felaktigt. Det finns
därför ett behov av en särskild regel som gör det tillåtet att avslöja
företagshemligheter också i sådana fall.

Enligt utskottets mening finns det också andra starka skäl för att det
i en särskild lagregel bör slås fast att i vissa närmare angivna situationer
hänsynen till yttrandefriheten och den fria opinionsbildningen
väger tyngre än skyddet för företagshemligheter. För en särskild undantagsbestämmelse
talar sålunda det förhållandet att — som framgår
av lagrådets yttrande — gränsen inte är helt klar mellan sådana
missförhållanden som helt faller utanför skyddet för företagshemligheter
och sådana som definitionsmässigt kan omfettas av lagen. Det bör
även beaktas att inom företag kan förekomma missförhållanden som
visserligen inte är av så allvarlig beskaffenhet att de över huvud taget
inte åtnjuter skydd enligt lagen men som ändå fritt bör fa röjas.
Utskottet vill vidare peka på att, som lagrådet också uppmärksammat,
fall kan tänkas då en företagshemlighet, som i och för sig är skyddsvärd
och därför omfettas av lagen, måste röjas för att exempelvis ett
brott skall kunna bringas i offentlighetens ljus (de s.k. kombinationsfellen).
Rent allmänt sett framstår det också som angeläget att det i
lagen kommer till uttryck att skyddet för företagshemligheter har sina
av lagstiftaren givna gränser. Enligt utskottets mening bör därför
lagförslaget i propositionen kompletteras med en ny 2 §, genom vilken
lagens räckvidd uttryckligen begränsas efter i huvudsak de riktlinjer
som angivits i utskottets promemoria. Lagrådet har inte heller haft
något att invända mot att så sker.

Av angivna skäl förordar utskottet att i lagförslaget införs en ny
paragraf, 2 §. I lagrummets första stycke bör föreskrivas att lagen gäller
endast obehöriga angrepp på företagshemligheter. I ett andra stycke i
paragrafen bör klargöras att skyddet för företagshemligheter inte innebär
något hinder mot att allvarliga missförhållanden inom ett företag
avslöjas. En undantagsbestämmelse med sistnämnda innebörd bör som
nämnts ta sikte på förhållanden som innefattar brottsliga gärningar,
men också andra missförhållanden inom ett företag bör kunna bringas
i offentlighetens ljus. Det kan röra sig om förfaranden från företagets
sida som — utan att vara kriminaliserade — innebär att gällande regler
åsidosätts i väsentliga avseenden och som kan medföra ingripanden
från det allmännas sida i form av föreskrifter, förbud m.m. Det kan
emellertid också handla om företeelser som av annan anledning framstår
som klart otillbörliga eller klandervärda. Som exempel kan nämnas
att ett företag utan att någon därigenom kan lastas för brott

1989/90:LU37

överträder bestämmelserna i arbetsmiljölagen eller miljöskyddslagen
eller på annat sätt utsätter sina anställda eller de kringboende för
allvarliga miljörisker eller att företaget i strid med marknadsföringslagen
eller livsmedelslagstiftningen tillhandahåller konsumenterna hälsofarliga
eller andra uppenbart otjänliga produkter. I fall av angiven art
finns det ett starkt allmänt intresse av att förhållandena kan rättas till.
Också för näringslivet är det av betydelse att missförhållanden inte får
fortsätta opåtalade. Att en näringsidkare sätter sig över olika föreskrifter
medför nämligen som regel att han bereder sig fördelar som
konkurrenterna inte har och leder därigenom till en snedvridning av
konkurrensförhållandena. Utskottets nu gjorda överväganden ligger i
linje med den ändring i sekretesslagen som genomfördes våren 1989
(prop. 1988/89:131, bet. KU34). Ändringen innebär bl.a. att uppgifter
om ett företags affärs- och driftförhållanden, som en miljö- och hälsoskyddsnämnd
inhämtat i sin tillsynsverksamhet, får lämnas ut trots att
ett röjande kan antas skada företaget. En förutsättning är dock att
uppgifterna har sådant allmänintresse att de bör lämnas ut, t.ex. för att
informera allmänheten om dålig livsmedelshygien eller miljöfarliga
utsläpp.

En bestämmelse som medger att missförhållanden får avslöjas bör
enligt utskottets mening omfatta både den som utnyttjar eller röjer
hemligheten och den som anskaffar hemligheten. En annan ordning
skulle nämligen få till följd att den som behörigen lämnar ut en
uppgift går fri medan den som tar emot uppgiften kan ådra sig ansvar
för olovlig befattning med företagshemlighet enligt 3 §.

Om företagshemligheter skall få röjas för att missförhållanden skall
kunna offentliggöras måste en utgångspunkt vara att det skall finnas
fog för ett avslöjande. Att någon hyser endast löst grundade misstankar
bör inte ge honom rätt att röja en företagshemlighet. Det bör i vart fall
krävas att han har kännedom om vissa faktiska omständigheter som
tyder på ett oacceptabelt handlande från företagets sida. Att fordra att
en person skall skaffa sig visshet om huruvida ett förfarande med
hänsyn till samtliga föreliggande fakta är brottsligt eller eljest klandervärt
medför å andra sidan lätt att rätten att avslöja missförhållanden
blir illusorisk. En lämplig avvägning synes utskottet vara att det efter
mönster av terminologin i rättegångsbalken skall krävas skälig misstanke
om brottsligt förfarande. För att någon skall få avslöja andra
förhållanden bör det krävas att de omständigheter som han känner till
objektivt sett kan anses utgöra ett allvarligt missförhållande. Avslöjarens
subjektiva uppfattning om det moraliskt förkastliga i ett visst
förfarande från företagets sida bör således inte få vara avgörande. Det
ligger i sakens natur att en sådan ordning ställer vissa krav på överväganden
från den enskildes sida i fråga om han riskfritt kan avslöja ett
missförhållande. Många gånger kan det därför vara svårt för t.ex. en
anställd att avgöra huruvida företeelser inom företaget skäligen kan
misstänkas utgöra brott. I sådana situationer ter det sig naturligt att
han utan att röja hemligheten rådgör med och inhämtar synpunkter

1989/90:LU37

från andra, t.ex. sina fackliga förtroendemän. Väljer han slutligen att
röja företagshemligheten får han dock själv ta konsekvenserna av sitt
handlande.

Utskottets nu gjorda uttalanden överenstämmer med vad utskottet
anförde i betänkandet 1988/89:LU30. Meddelarskyddskommittén har
under sitt arbete tagit upp frågan om vilka förutsättningar som skall
gälla för att en företagshemlighet skall få avslöjas och framhåller att
det med utskottets synsätt ställs för stora krav på den enskilde. Varje
misstag rörande förekomsten av faktiska förhållanden som ligger till
grund för antagandet att brott föreligger eller beträffande bedömningen
att det är fråga om brott kan enligt kommittén inte rimligen läggas den
enskilde till last. Inte heller bör den enskilde svara för varje misstag
rörande sådana faktiska förhållanden som konstituerar annat allvarligt
missförhållande. Kommittén förordar därför att ett obehörigt angrepp
på en företagshemlighet bör anses föreligga enligt 2 § endast i de fall
den enskilde saknat fog för sina bedömningar. Utskottet kan för sin del
inte finna annat än att kommittén dragit alltför långtgående slutsatser
av utskottets uttalanden. Som utskottet ovan framhållit krävs det inte
att den som riskfritt vill avslöja en företagshemlighet skall ha full
visshet om de föreliggande omständigheterna. Däremot måste han ha
tillgång till vissa fakta som i sig är sådana att ett brottsligt förfarande
skäligen kan misstänkas eller att ett allvarligt missförhållande föreligger.
En anställd exempelvis som känner till att företaget släpper ut
miljöfarliga ämnen och avslöjar detta i tron att det föreligger ett
miljöbrott kan inte anses ha obehörigen angripit en företagshemlighet
om det senare visar sig att företaget fått erforderligt tillstånd och att
han således misstagit sig beträffande utsläppets olaglighet. Det är inte
heller så att misstag i frågan om ett visst förfarande över huvud taget är
brottsligt leder till att avslöjandet av en företagshemlighet blir obehörigt.
Även om förfarandet inte utgör brott kan det ändock vara att
betrakta som ett allvarligt missförhållande och för då avslöjas. En
omständighet som också måste beaktas i sammanhanget är — som
utskottet senare återkommer till — att rätten att avslöja företagshemligheter
inte är inskränkt till det tryckfrihets- och radiorättsliga området
utan sträcker sig långt vidare. Det är då också befogat att ställa något
högre krav på den enskilde än att han skall ha haft fog för sin
bedömning. I den praktiska tillämpningen torde för övrigt den av
kommittén förslagna regeln inte leda till ett påtagligt gynnsammare
resultat för den enskilde än utskottets förslag. Utskottet anser sig därför
inte nu ha orsak att frångå sitt tidigare ställningstagande. I vad mån det
kan finnas anledning att överväga spörsmålet på nytt i samband med
ett genomförande av meddelarskyddskommitténs andra förslag vill
utskottet inte för närvarande uttala sig om.

I vissa fall kan situationen tänkas vara den att flera företagshemligheter
har anknytning till ett missförhållande i företaget. För att röjandet
inte skall anses som obehörigt i sådana fall bör det inte fa omfatta
fler hemligheter än vad som oundgängligen krävs för att missförhållandet
skall kunna avslöjas. Över huvud taget bör det uppställas ett krav
på att ett röjande av en företagshemlighet får ske endast i den mån det

1989/90: LU3 7

behövs för att ett missförhållande skall kunna bringas till allmän
kännedom. Detta bör komma till uttryck i lagtexten genom att däri
anges att ett angrepp på en företagshemlighet inte är obehörigt om
angreppet sker för att brott och missförhållanden skall avslöjas. I
likhet med lagrådet vill utskottet framhålla att orden "för att" ger
uttryck för också den principen att företagshemligheter får röjas endast
i direkt syfte att brott eller missförhållanden skall avslöjas. Direkt syfte
bör i förevarande hänseende ges samma innebörd som kravet på direkt
uppsåt i straffrättsliga sammanhang. Att den som röjer en företagshemlighet
eventuellt också har någon annan avsikt än att avslöja en
oacceptabel verksamhet behöver därför inte medföra att röjandet blir
obehörigt. Så bör exempelvis den som i en tidningsartikel röjer en
företagshemlighet för att avslöja ett allvarligt missförhållande inte bli
skadeståndsskyldig på grund av att han även räknat med ett visst
honorar för artikeln.

Som ovan anförts bör det för att en företagshemlighet skall få röjas
krävas att missförhållandet är av allvarlig art. Det bör således inte vara
tillåtet för någon att röja en för näringsidkaren betydelsefull företagshemlighet
för att avslöja en bagatellartad förseelse. Som tidigare redovisats
har lagrådet mot bakgrund av arbetsdomstolens praxis beträffande
uppsägningar och avskedanden förordat att 2 § andra stycket ges
en lydelse som innebär att rätten att utnyttja eller röja företagshemligheter
begränsas till fall då det föreligger skälig misstanke om brott som
kan medföra fängelse eller då ett missförhållande är så allvarligt att
intresset av att förhållandet bringas till allmän kännedom väger över
näringsidkarens skyddsbehov. Enligt utskottets mening torde de brott
som kan föranleda endast bötesstraff och beträffande vilka fängelse
således inte ingår i straffskalan generellt sett vara av så ringa beskaffenhet
att det av hänsyn till den fria opinionsbildningen inte är påkallat
att de får bringas till allmän kännedom. Härtill kommer att betydelsen
av det föreslagna lagrummet i viss mån minskar genom att konstaterade
bötesbrott inte omfattas av begreppet företagshemlighet. Utskottet
godtar därför lagrådets förslag att det som förutsättning för tillämpningen
av 2 § andra stycket föreskrivs att fängelse skall kunna följa på
brottet. Tilläggas bör dock att det kan tänkas fall då ett förfarande
inom ett företag i och för sig innefattar brottslighet som endast kan
föranleda ett bötesstraff men som ändock måste anses utgöra ett
allvarligt missförhållande och då bör fa avslöjas.

Lagrådets förslag att rätten att avslöja missförhållanden skall bygga
på en intresseavvägning inger däremot utskottet betänkligheter. Vad
som enligt utskottets mening främst talar mot förslaget är att det
kommer att bli svårt för den enskilde att tillämpa bestämmelsen.
Redan den omständigheten att som ovan berörts endast sådana förhållanden
som objektivt sett utgör allvarliga missförhållanden får avslöjas
ställer krav på vissa överväganden från den enskildes sida. Om vederbörande
därjämte skulle behöva väga intresset av att saken bringas till
allmän kännedom mot näringsidkarens behov av skydd för hemligheten
skulle enligt utskottets mening detta lätt leda till felbedömningar i
synnerhet som det ofta kan vara svårt att avgöra företagshemlighetens

1989/90: LU3 7

betydelse för näringsidkaren. Risken är uppenbar att många i den
situationen skulle avstå från ett avslöjande för att inte utsätta sig för
risken att drabbas av skadeståndskrav om bedömningen i efterhand
visade sig oriktig. Rätten att avslöja missförhållanden skulle således
med lagrådets förslag lätt bli illusorisk, och allvarliga missförhållanden
som bör komma i offentlighetens ljus skulle fortsätta att vara mörklagda.
I detta sammanhang vill utskottet framhålla att bestämmelsen i 2 §
andra stycket är av särskild betydelse för anställda och andra som är
bundna av avtalade tystnadsplikter eftersom den öppnar en möjlighet
för dem att vända sig till massmedierna med angelägen information.
Enligt vad som närmare redovisas senare torde de inte för närvarande
omfattas av den meddelarfrihet som gäller för många andra grupper i
samhället. En arbetstagare exempelvis kan därför inte i dag utan risk
för skadestånd eller andra sanktioner lämna uppgifter till dagspressen
om missförhållanden i företaget. Det är därför angeläget att undantagsbestämmelsen
i 2 § andra stycket utformas så att den inte ställer alltför
stora krav på den enskilde och inte heller i övrigt medför tillämpningsproblem.
Utskottet vill också påpeka att den praxis som utbildats
inom arbetsdomstolen inte kan få vara helt vägledande när det som nu
är fallet gäller att utforma regler om skydd för företagshemligheter
som inte bara skall tillgodose näringslivets intressen utan även skall
värna om den fria opinionsbildningen. På grund av det anförda är
utskottet inte berett att godta lagrådets förslag om intresseawägning vid
bedömandet av om ett avslöjande är obehörigt enligt 2 § andra stycket.
Med anledning av vad lagrådet anfört vill utskottet understryka att
orden "brott på vilket fängelse kan följa" i förening med uttrycket
"annat allvarligt missförhållande" anger att inte vilka missförhållanden
som helst får avslöjas utan att det skall vara fråga om t.ex. så kvalificerade
överträdelser av gällande normer och föreskrifter att missförhållandet
kan objektivt sett betecknas som allvarligt.

När det gäller utformningen i övrigt av 2 § andra stycket kan
utskottet ansluta sig till lagrådets uppfattning att förslaget i promemorian
om att avslöjandet av en företagshemlighet måste ske inför en
myndighet, annat behörigt organ eller allmänheten inte bör genomföras.
Om i enlighet med lagrådets förslag det i lagtexten endast anges att en
företagshemlighet får röjas för att avslöja brott och andra allvarliga
missförhållanden får det emellertid till konsekvens att avslöjandet kan
ske inför vem som helst och således i princip också uteslutande inför
en konkurrent till näringsidkaren. Det öppnas även en möjlighet att
röja svenska företagshemligheter utomlands. Enligt utskottets mening
kan en sådan ordning inte anses helt tillfredsställande. Som utskottet
tidigare anfört är det av hänsyn till främst den fria opinionsbildningen
här i landet som en rätt att i vissa fall röja företagshemligheter är
påkallad. Detta bör då också komma till uttryck i den nya lagen.
Utskottet förordar därför att bestämmelsen i 2 § andra stycket utformas
så att det blir möjligt att röja en företagshemlighet för att offentliggöra
brott och andra allvarliga missförhållanden inom ett företag eller
avslöja förhållandena inför en myndighet eller annat behörigt organ. I
orden "för att" ligger som ovan framhållits ett krav på direkt syfte.

1989/90: LU3 7

Vad som skall förstås med att ett avslöjande får ske inför en myndighet
eller annat behörigt organ torde inte behöva närmare belysas. Det
ligger i sakens natur att ett avslöjande bör kunna ske inför t.ex.
polismyndigheten i orten, länsstyrelsen, yrkesinspektionen eller miljöoch
hälsoskyddsnämnden. Något krav på att myndigheten skall ha
behörighet att handlägga just den aktuella frågan bör enligt utskottets
mening inte uppställas utan det bör räcka att myndigheten i allmänhet
har att behandla sådana spörsmål. Med annat behörigt organ avses bl.a.
skyddskommittéer och skyddsombud samt andra fackliga förtroendemän
liksom olika branschorganisationer inom näringslivet, t.ex. sådana
som kan väcka talan i marknadsdomstolen enligt marknadsföringslagen.

När det gäller att avgöra om syftet varit att offentliggöra ett missförhållande
kan vad som gäller på det tryckfrihetsrättsliga området i viss
mån tjäna till ledning om hänsyn tas till att bestämmelsen i 2 § andra
stycket har ett mera vidsträckt tillämpningsområde än reglerna om
anskaffarfrihet och meddelarfrihet. Avsikten med röjandet skall således
vara att uppgift om ett missförhållande skall spridas bland allmänheten.
Det krävs däremot inte att röjandet verkligen leder till att uppgiften
får allmän spridning. Inte heller bör det enligt utskottets mening
fordras att den som röjer hemligheten har för avsikt att själv sprida
informationen till en vidare krets. Det räcker med att han lämnar
uppgiften till någon som i sin tur kan tänkas antingen direkt eller
indirekt föra den vidare. Bestämmelsen ger den som har för avsikt att
offentliggöra ett missförhållande stor möjlighet att fritt välja till vem
han skall lämna informationen. På samma sätt som i tryckfrihetsrättsliga
sammanhang kan han självfallet vända sig till exempelvis författare,
journalister, tidningsredaktioner och nyhetsbyråer. Men kretsen av
dem som kan ta emot informationen är betydligt vidsträcktare och
omfattar i stort sett alla personer som på ett eller annat sätt kan
förmodas utgöra en länk i en kedja som leder fram till att uppgiften
får spridning. Det blir härigenom möjligt att — för att blott nämna
några enstaka exempel — lämna uppgiften till personer med anknytning
till miljörörelser, fackliga och politiska organisationer och andra
ideella sammanslutningar och till enskilda opinionsbildare. I praktiken
torde den personkrets som kan ta emot informationen begränsas av
endast det förhållandet att syftet med röjandet skall vara att uppgiften
skall komma till allmän kännedom. 1 linje med vad som gäller enligt
tryckfrihetsförordningen bör ett påstående om att avsikten varit att ett
missförhållande skall offentliggöras i allmänhet tas för gott om inte
påståendet framstår som osannolikt. Om någon röjer en företagshemlighet
för en konkurrent till näringsidkaren torde enligt utskottets
mening det dock som regel med fog kunna antas att han haft till syfte
att bereda endast konkurrenten fördelar och inte att ett missförhållande
skall bringas i offentlighetens ljus. I de fall då någon går utanför
landets gränser med uppgifter om företagshemligheter torde också
syftet många gånger kunna antas vara rent ekonomiskt. Utskottet vill
emellertid påpeka att bestämmelsen i sig inte utgör något hinder mot
att företagshemligheter röjs i utlandet under förutsättning att röjandet

1989/90: LU37

sker i syfte att brott eller allvarliga missförhållanden skall komma till
kännedom i Sverige. Det blir därför möjligt för t.ex. en anställd att
lämna uppgifter om missförhållanden inom företaget till en tidning
som trycks utomlands men som har spridning i Sverige. Utskottet vill
erinra om att enligt 13 kap. TF meddelarskyddet för närvarande är
inskränkt när det är fråga om tidningar och andra skrifter som trycks
utomlands. 1 anslutning härtill kan påpekas att meddelarskyddskommittén
i betänkandet (SOU 1990:12) Meddelarrätt föreslår att skyddet
för meddelare och anskaffare skall gälla fullt ut vid publicering i vissa
utomlands tryckta skrifter, nämligen sådana som huvudsakligen är
avsedda för spridning inom riket eller sådana för vilka utgivningsbevis
har utfärdats och ansvarig utgivare har anmälts.

På anförda skäl förordar utskottet att i 2 § andra stycket lagen om
skydd för företagshemligheter föreskrivs att som ett obehörigt angrepp
anses inte att någon anskaffar, utnyttjar eller röjer en företagshemlighet
hos en näringsidkare för att offentliggöra eller inför en myndighet
eller annat behörigt organ avslöja något som skäligen kan misstänkas
utgöra brott, på vilket fängelse kan följa, eller som kan anses utgöra
annat allvarligt missförhållande i näringsidkarens rörelse.

Som lagrådet anfört påverkar 2 § andra stycket inte tolkningen eller
tillämpningen av andra författningar som har betydelse för anställdas
rätt att påtala missförhållanden. Bestämmelsen berör således inte bl.a.
yrkesinspektionens, skyddskommittéernas och skyddsombudens verksamhet
enligt arbetsmiljölagen (1977:1160). Utskottet vill i sammanhanget
erinra att det i den lagen finns bl.a. särskilda bestämmelser om
tystnadsplikt för skyddsombud och ledamot av skyddskommitté. Om
en företagshemlighet avslöjas med åsidosättande av sistnämnda bestämmelser
kan ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken för brott mot
tystnadsplikt utdömas och detta oavsett om ett avslöjande av hemligheten
skulle vara tillåtet enligt 2 § andra stycket i lagen. Inte heller
innebär bestämmelsen i 2 § några lättnader i den tystnadsplikt som
följer av sekretesslagen. Som inledningsvis nämnts gäller nämligen
skyddet för företagshemligheter också i det allmännas näringsverksamhet.
En offentliganställd kan således dömas till ansvar enligt brottsbalken
om han bryter mot sin tystnadsplikt enligt sekretesslagen för att
avslöja ett missförhållande även om röjandet är tillåtet enligt lagen om
skydd för företagshemligheter. En annan sak är att skadeståndsreglerna
i den lagen inte är tillämpliga om en offentliganställd röjt en företagshemlighet
och röjandet inte var obehörigt. I sammanhanget kan nämnas
att arbetstagare som är styrelserepresentant liksom andra styrelseledamöter
i bolaget är skyldiga att visa bolaget lojalitet och därmed
också har skyldighet att iaktta tystlåtenhet om förhållanden vars röjande
kan föranleda bolaget skada. Om en arbetstagarrepresentant till
skada för bolaget avslöjar företagshemligheter som han fatt del av i sitt
styrelsearbete blir skadeståndsbestämmelsen i 15 kap. 1 § aktiebolagslagen
(1975:1385) tillämplig och inte reglerna i lagen om skydd för
företagshemligheter.

De nya bestämmelserna i 2 § föranleder, som föreslogs i promemorian,
att ordet obehörigen i 5—7 §§ i propositionens lagförslag kan

3 Riksdagen 1989190. 8 sami. Nr 37

1989/90:LU37

utgå. Vidare bör till 2 § sorn ett tredje stycke överföras bestämmelsen i
7 § om inverkan av god tro. Lagrådets förslag till ändring i 2 § tredje
stycket promemorieförslaget i syfte att göra lagrummet mera lättläst
föranleder inte någon erinran från utskottets sida. Utskottet förordar
att bestämmelsen får den av lagrådet föreslagna lydelsen.

En fråga som aktualiserats genom lagrådets yttrande är huruvida
andra och tredje styckena i 2 § är att uppfatta som en uttömmande
redovisning inom ramen för lagen av de fall när ett angrepp på en
företagshemlighet inte är att anse som obehörigt. Lagrådet har ansett
att bestämmelserna måste uppfattas på det sättet. Den inom lagutskottet
upprättade promemorian bygger däremot på tanken att andra och
tredje styckena i princip endast ger exempel på angrepp som enligt
första stycket inte är obehöriga. I promemorian framhölls sålunda
beträffande tolkningen av vad som enligt 2 § första stycket skall anses
innebära ett inte obehörigt angrepp på en företagshemlighet att de i
propositionen gjorda uttalandena i anslutning till 5—7 §§ torde kunna
tjäna till ledning. I sammanhanget nämndes att det i den allmänna
debatten har hävdats att lagen bl.a. skulle utgöra ett hinder för en
arbetstagare att vid en rättslig tvist med sin arbetsgivare kunna åberopa
vissa uppgifter för att styrka sin talan. Samma problem torde, framhölls
det, kunna uppkomma vid tvister mellan näringsidkare som stått

i ett affärsförhållande till varandra. I vad mån ett röjande av en
företagshemlighet i sådana situationer skall anses som ett obehörigt
angrepp på en företagshemlighet fick enligt promemorian avgöras med
hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Om röjandet oundgängligen
erfordras för att en part skall kunna ta till vara sin rätt torde
det dock i vart foll inte kunna anses som obehörigt att han avslöjar
uppgiften för sitt ombud. Det fick sedan ankomma på ombudet att
bedöma om hans huvudman kan röja uppgiften vid en förhandling
inför domstol. I sammanhanget erinrades i promemorian om de — låt
vara begränsade — möjligheter som finns att hålla förhandling vid
domstol inom stängda dörrar och att förordna om sekretess beträffande
uppgifter i dom och beslut m.m.

Med anledning av de redovisade uttalandena i promemorian har
lagrådet framhållit följande.

Utgångspunkten måste vara att arbetsgivaren i ett sådant fall redan
känner till den företagshemlighet som kan beröras av rättegången.
Hemligheten röjs alltså inte för arbetsgivaren genom att den åberopas i
rättegången. Om det är fråga om en företagshemlighet av någon
betydelse gäller som regel hos domstolen sekretess för uppgifter om
företags hemligheten enligt 8 kap. 17 § sekretesslagen. Förhandling
inför domstolen kan hållas inför stängda dörrar enligt 5 kap. 1 § andra
stycket andra meningen rättegångsbalken. Domstolen kan sekretessbelägga
den del av domen där närmare redogörelse lämnas för företagshemligheten
(12 kap. 4 § andra stycket sekretesslagen). Mot den
angivna bakgrunden är det enligt lagrådets mening klart att den nu
aktuella lagen inte kan medföra något hinder för en arbetstagare att ta
till vara sin rätt i en process mot arbetsgivaren på det sätt som avses i
promemorian. En annan sak är att en arbetstagare till följd av lagen
kan vara förhindrad att inför en förestående rättegång mot arbetsgivaren
anskaffa uppgifter som han inte har tillgång till i sin anställning

1989/90:LU37

och som utgör en företagshemlighet hos arbetsgivaren. I den särskilda
situationen har emellertid arbetstagaren vissa, låt vara begränsade,
möjligheter att genom editionsföreläggande från domstolen få tillgång
till uppgiften (38 kap. 2 § andra stycket tredje meningen jämförd med
36 kap. 6 § andra meningen rättegångsbalken).

Beträffande det sålunda aktualiserade spörsmålet konstaterar utskottet
att andra och tredje styckena i den föreslagna 2 § omfattar huvuddelen
av de fall i vilka angrepp på företagshemligheter inte bör anses vara
obehöriga. Otvivelaktigt förhåller det sig emellertid så att det finns fall
av röjanden eller utnyttjanden som inte omfattas av de berörda bestämmelserna
men som likväl inte bör betraktas som obehöriga. Sålunda är
det självklart att medgivande från näringsidkarens sida utesluter möjligheten
av att ett angrepp kan uppfattas som obehörigt. Andra exempel
är att någon under vittnesplikt eller i enlighet med andra särskilda
författningsbestämmelser lämnar ut en företagshemlighet (jfr prop. s.
45). För att skadeståndsansvar inte skall inträda i dessa som exempel
angivna foll har det i propositionen befunnits nödvändigt att uppställa
ett krav på att utnyttjandet eller röjandet inte får vara obehörigt. Enligt
utskottets mening kan det med fog hävdas att skyddet för företagshemligheter
inte gäller vid angrepp av nu angiven art eller med andra ord
att dessa angrepp med lagrådets terminologi ligger utanför lagens ram.
Också i andra situationer än de som enligt lagrådet faller utanför
lagens ram kan det emellertid finnas behov av en regel som medger att
ett utnyttjande eller röjande inte bedöms som obehörigt. Som exempel
härpå angavs i utskottets promemoria det fallet att ett röjande av en
företagshemlighet oundgängligen erfordras för att någon skall kunna ta
till vara sin rätt gentemot den som håller uppgiften hemlig.

Det anförda leder utskottet till den uppfattningen att regeln i 2 §
första stycket om att lagen endast gäller obehöriga angrepp på företagshemligheter
bör ses som en huvudregel och att bestämmelserna i
andra och tredje styckena principiellt sett blott upptar några särskilt
betydelsefulla exempel på angrepp som inte skall anses obehöriga. Den
nu nämnda uppfattningen synes också vara väl förenlig med den
utformning som givits åt 2 § i förslaget. Utskottet anser inte att det
finns någon anledning att ytterligare förtydliga paragrafen i berört
hänseende. Med det anförda ansluter utskottet sig till den i promemorian
uttalade uppfattningen att det inte kan anses som ett obehörigt
angrepp när någon inför sitt ombud avslöjar en företagshemlighet. I
linje med vad som gäller enligt sekretesslagen bör röjandet fa ske om
det erfordras för att parten skall kunna ta till vara sin rätt. Det bör
inte heller vara obehörigt att under de av lagrådet omnämnda betingelserna
föra uppgiften vidare till domstolen.

Införandet av en ny 2 § i förslaget till lag om skydd för företagshemligheter
föranleder att 2—7 §§ i regeringens lagförslag bör betecknas
3—8 §§. När utskottet i det följande hänvisar till de olika lagrummen i
regeringens förslag används det paragrafnummer lagrummet har i
regeringens förslag om inte annat anges.

1989/90:LU37

Företagsspioneri

1989/90:LU37

2 § i regeringens lagförslag innehåller bestämmelser om straff för
företagsspioneri. Paragrafen saknar motsvarighet i IKL. Enligt lagrummet
skall den som med uppsåt olovligen bereder sig tillgång till en
företagshemlighet dömas för företagsspioneri till böter eller fängelse i
högst två år eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst sex år.
Brottet kan begås såväl av en anställd i företaget som av en utomstående.
I propositionen anges att det sätt på vilket hemligheten anskaffas i
princip är utan betydelse för den straffrättsliga bedömningen (se prop.
s. 15 och 38). Av andra uttalanden i propositionen framgår emellertid
att gärningsmannen för att kunna straffas för företagsspioneri måste ha
utövat en aktivitet av något slag för att komma över den information
som hålls hemlig för honom. Vilket syfte som gärningsmannen haft,
om han haft ekonomiska eller ideella motiv för sitt handlande, spelar
inte någon roll. Om han, för att ta ett konkret exempel, av samvetsskäl
och utan tanke på egen vinning bereder sig tillgång till ett företags
hemliga handlingar som visar att företaget har sysslat med olovlig
handel med krigsmateriel skall han lika fullt dömas enligt 2 § för
företagsspioneri.

Det anförda ger vid handen att propositionens bestämmelse om
företagsspioneri egentligen inte riktar sig mot sättet för inhämtande av
uppgifter och underrättelser. Det synes därmed vara själva anskaffandet
som görs till föremål för kriminalisering. Om paragrafen ges den
innebörd som har sagts, kommer den — i de fall då någon bereder sig
tillgång till en företagshemlighet i publiceringssyfte — enligt utskottets
mening i konflikt med TF:s bestämmelser om anskaffarfrihet. Som
utförligt redovisats i den till betänkandet fogade promemorian (se
bilaga 3, avsnitt 3.4) medger TF nämligen inte att anskaffarfriheten
begränsas i vanlig lag annat än när det gäller sättet för anskaffandet (1
kap. 9 § 3 TF). Härav följer att, om lagförslaget genomförs, den som
berett sig tillgång till en företagshemlighet i publiceringssyfte inte
kommer att kunna dömas för företagsspioneri.

En jämförelse mellan det i propositionen föreslagna stadgandet om
företagsspioneri och bestämmelsen om spioneri i 19 kap. 5 § brottsbalken
ger vid handen att den förra bestämmelsen utformats på likartat
sätt som den senare. Det kan då vara av intresse att konstatera, att det i
TF ansetts erforderligt med en uttrycklig föreskrift om att spioneri
skall bedömas enligt vanlig lag utan hinder av anskaffarfriheten. Förhållandet
kan ses som en bekräftelse på att den föreslagna bestämmelsen
om företagsspioneri inte får tillämpas när publiceringssyfte föreligger
så länge som TF inte uttryckligen medger det.

I den till lagrådet remitterade promemorian anfördes att den i
propositionen valda konstruktionen rent lagtekniskt sett kan accepteras.
Sett med utgångspunkt i intresset av att skydda företagshemligheter
ansågs emellertid den föreslagna bestämmelsen inte invändningsfri,
eftersom tillämpningsområdet för den är beroende av gärningsman -

nens syfte. I promemorian angavs att den som anskaffat en företagshemlighet
torde gå fri om han påstår att han handlat i publiceringssyfte
samt påståendet härom inte framstår som helt osannolikt.

Med hänsyn till det sagda framstod det enligt promemorian som
angeläget att bestämmelsen om ansvar för företagsspioneri bringades i
bättre överensstämmelse med det yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet
och därmed gavs en utformning som gjorde det möjligt att ingripa mot
brottet oberoende av gärningsmannens eventuella publiceringssyfte.
Önskemålet skulle enligt promemorian tillgodoses om stadgandet omformulerades
så att det blev tillvägagångssättet som blev straffbelagt.
Avgörande för om ett företagsspioneri skulle anses föreligga skulle
alltså vara om gärningsmannen kommit över företagshemligheten på
ett olovligt sätt eller ej.

I sitt yttrande över promemorieförslaget i denna del har lagrådet
anfört följande.

1 det lagförslag som läggs fram i promemorian har bestämmelsen om
företagsspioneri getts följande lydelse: "Den som uppsåtligen på ett
olovligt sätt bereder sig tillgång till en företagshemlighet skall dömas
för företagsspioneri" etc. Med denna omformulering av propositionsförslaget
blir det enligt promemorian möjligt att döma till ansvar för
företagsspioneri oberoende av gärningsmannens eventuella publiceringssyfte.
Denna uppfattning grundar sig emellertid på en feltolkning
av 1 kap. 9 § TF. Enligt denna paragraf gäller utan hinder av TF det
som är stadgat i lag om ansvar och ersättningsskyldighet som avser det
sätt på vilket uppgift eller underrättelse anskaffats. Som exempel på
förfaranden som till följd härav skall bedömas och handläggas på
vanligt sätt nämns i prop. 1975/76:204 s. 131 brott mot posthemligheten
eller telehemligheten, intrång i förvar och olovlig avlyssning samt
inbrott, egenmäktigt förfarande, hemfridsbrott, olaga tvång, olaga hot
och mutbrott. Härtill kan läggas brottet dataintrång, som innebär att
någon olovligen bereder sig tillgång till upptagning för automatisk
databehandling eller olovligen ändrar eller utplånar eller i register för
in sådan upptagning. Det är att märka att inget av de nu nämnda
brotten tar sikte på innehållet i de anskaffade uppgifterna eller underrättelserna
utan endast på metoden för inhämtandet av dessa. Brottet
företagsspioneri avser däremot liksom brottet olovlig befattning med
företagshemlighet anskaffandet av en uppgift av en speciell karaktär,
nämligen en företagshemlighet. Om något av dessa brott begås i syfte
att hemligheten skall offentliggöras i tryckt skrift, blir brottet straffritt
oavsett vilken formulering — propositionens eller promemorians —
som väljs. Det är överhuvudtaget inte möjligt att genom vanlig lagstiftning
förbjuda inhämtande av viss information för publicering (se anf.
prop. s. 98). Det betyder att möjligheterna att i tryckt skrift offentliggöra
företagshemligheter inte påverkas av den föreslagna lagen. Resonemanget
är tillämpligt också på annan yttrandefrihetsrättslig lagstiftning
såsom radioansvarighetslagen. — Formuleringen av brottet företagsspioneri
är vidare i propositionen än i promemorian. Den vidare formuleringen
är att föredra. — Mot bakgrund av det anförda avstyrker
lagrådet att promemorieförslaget i denna del följs.

Konstitutionsutskottet anför i sitt till lagutskottet avgivna yttrande
följande.

Vad angår anskaffiarfriheten vill utskottet erinra om att för närvarande
är företagsspioneri straffritt, oavsett om gärningsmannen har publice -

1989/90:LU37

ringssyfte eller inte. Om gärningsmannen begår annat brott i samband
med spioneriet — t.ex. egenmäktigt förfarande för att komma över de
uppgifter det gäller — döms han emellertid för detta.

Enligt det nu aktuella lagförslaget blir företagsspioneri straffbart.
Om företagsspioneriet innefattar även annan brottslighet skall enligt
vad som anförs i propositionen bara dömas för företagsspioneri. Om
gärningsmannen emellertid har publiceringssyfte skall han, som lagrådet
framhållit, till följd av tryckfrihetsförordningens bestämmelser
om anskaffarfrihet dömas enbart för det särskilda brottet. I det anförda
exemplet skulle gärningsmannen alltså alltjämt endast dömas för egenmäktigt
förfarande trots att företagsspioneri enligt förslaget kommer att
utgöra ett allvarligt brott.

Mot bakgrund av de synpunkter utskottet särskilt har att företräda
finner utskottet att skälen för att kunna ingripa mot brottet företagsspioneri
oberoende av gärningsmannens eventuella publiceringssyfte inte
väger så tungt att de motiverar en ändring av tryckfrihetsförordningen.

Utskottet vill slutligen — i anslutning till vad lagrådet anfört om att
det genom vanlig lagstiftning inte över huvud taget är möjligt att
förbjuda inhämtande av viss information för publicering — erinra om
att frågan något diskuterades i lagrådsremissen i det lagstiftningsärende
som ledde fram till proposition 1986/87:151 om ändringar i tryckfrihetsförordningen
m.m. (s. 161 f.). Med anledning av ett JO-beslut
gällande ett särskilt angivet fall togs i lagrådsremissen upp frågan
huruvida det var förenligt med anskaffarfriheten att ansvar i det
aktuella fallet utdömdes enligt ett straffstadgande i vanlig lag som tog
sikte inte enbart på det sätt på vilket en uppgift anskaffades utan också
på att anskaffandet avsåg en viss typ av information. Departementschefen
ansåg sig benägen att instämma i ett av JO uttalat tolkningsalternativ
enligt vilket så var fallet. Departementschefens uttalande ingick
bland de förslag i lagrådsremissen som inte fördes fram i propositionen
och har följaktligen inte varit föremål för riksdagens bedömning.

Lagutskottet vill för sin del framhålla att det med utgångspunkt i
intresset av att skydda företagshemligheter inte kan anses helt tillfredsställande
att ansvar för företagsspioneri i vissa fall skall vara uteslutet
på grund av att gärningsmannen haft publiceringssyfte. Om företagsspioneriet
innefattar annat brott, såsom olaga intrång eller stöld, kan
dock i dessa fall ansvar ådömas för det brottet. Vid en samlad bedömning
finner utskottet att begränsningen av straffstadgandets tillämpningsområde
generellt sett inte kan anses utgöra någon mera allvarlig
försvagning av skyddet för företagshemligheter. Med hänsyn härtill och
till vikten av en fri och öppen debatt i samhället anser sig lagutskottet
i likhet med konstitutionsutskottet böra godta att bestämmelsen får den
av lagrådet förordade utformningen. Med anledning av de uttalanden
som lagrådet gjort i anslutning till det föreslagna straffetadgandet vill
lagutskottet för sin del erinra om att TF:s regler om anskaffarfriheten
avser att skydda rätten att inhämta uppgifter och underrättelser oavsett
deras innehåll men inte skyddar själva tillvägagångssättet vid anskaffandet
(se prop. 1975/76:204 s. 129). Som lagrådet påpekat kan i enlighet
härmed ansvar inträda för vissa i brottsbalken angivna förfaranden
trots att gärningsmannen handlat i avsikt att skaffa sig information för
publicering. Huruvida det är förenligt med anskaffarfriheten att ansvar
utdöms enligt ett straffctadgande i vanlig lag som tar sikte inte enbart
på det sätt på vilket en uppgift anskaffas utan också på att anskaffandet

1989/90:LU37

avser en viss typ av information kan däremot — i avsaknad av
vägledande motivuttalanden och rättspraxis — inte anses helt klart.
För egen del är dock lagutskottet i likhet med vad utskottet gjorde år
1989 benäget att instämma i vad departementschefen framhöll i den av
konstitutionsutskottet nämnda lagrådsremissen (se prop. 1985/86:151 s.
162), nämligen att sådana straffbestämmelser inte är oförenliga med
TF. I sammanhanget vill utskottet erinra om att spörsmålet nyligen
aktualiserats i samband med behandlingen av proposition 1989/90:54
om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. Såvitt gäller frågan
om de i proposition 54 föreslagna, straffsanktionerade förbuden mot
bl.a. fotografering är förenliga med 1 kap. 9 § TF framhåller föredragande
statsrådet att han för sin egen del inte har någon annan mening
än vad som uttalades i 1986 års lagrådsremiss. I yttrande
(1989/90:KU4y) till försvarsutskottet över proposition 54 hänvisar konstitutionsutskottet
till att konstitutionsutskottet tidigare i yttrande till
lagutskottet pekat på uttalandet i lagrådsremissen och samtidigt erinrat
om att uttalandet ingick bland de förslag i remissen som inte fördes
fram i propositionen och följaktligen inte hade varit föremål för
riksdagens bedömning. Konstitutionsutskottet återger vidare lagutskottets
uttalande att lagutskottet för egen del var benäget att instämma i
vad departementschefen framhållit i lagrådsremissen. Konstitutionsutskottet
framhåller därefter att konstitutionsutskottet för sin del inte
finner skäl att nu göra någon annan bedömning. I sitt av riksdagen
godkända betänkande 1989/90:FöU6 med anledning av förslagen i
proposition 54 ansluter sig försvarsutskottet till vad som anförs i
propositionen i den nu aktuella frågan.

Vad särskilt gäller lagrådets uttalande om brottet dataintrång vill
utskottet framhålla att straffbestämmelsen i datalagen (1973:289) avser
att helt allmänt skydda datalagrat material mot obehöriga åtgärder (se
prop. 1973:33 s. 105). Till det straffbara området hör bl.a. förfaranden
som innebär att någon olovligen bereder sig tillgång till information
som är fixerad på någon form av datamedium oavsett om någon
besittningsrubbning sker. Eftersom det synes vara själva anskaffandet
av datalagrad information som straffbeläggs och inte tillvägagångssättet
som sådant får det enligt utskottets mening anses osäkert om ansvar för
dataintrång kan utdömas när någon skaffat sig sådan information i
avsikt att den skall publiceras. För fullständighetens skull bör dock
framhållas att konstitutionsutskottet vid sin prövning våren 1989 av
frågan om vilandeförklaring av förslagen till lagstiftning om skydd för
företagshemligheter (se bet. 1988/89:KU40) efter hörande av lagrådet
funnit att 2 kap. 12 § tredje stycket RP inte är tillämpligt på det i
proposition 155 framlagda förslaget om ändring i datalagens bestämmelse
om dataintrång. I enlighet härmed kom riksdagens beslut om
vilandeförklaring att inte omfatta lagförslaget. Beslutet innebär att
riksdagen inte funnit att straffetadgandet om dataintrång innefattar
någon begränsning av den grundlagsfästa yttrande- och informationsfriheten.

I utskottets promemoria framhölls i anslutning till behandlingen av
straffbestämmelsen om företagsspioneri att regeln i 2 § andra stycket

1989/90:LU37

om rätten att avslöja brottsliga gärningar m.m. inte är tillämplig vid
foretagsspioneri. Med anledning av uttalandet har lagrådet framhållit
att det inte kan vara fråga om foretagsspioneri när angreppet till följd
av 2 § andra stycket inte är att anse som obehörigt. Lagrådet har ansett
att den som uppsåtligen på ett olovligt sätt bereder sig tillgång till en
företagshemlighet måste anses ha anskaffat hemligheten i den mening
ordet anskaffa används i 2 § andra stycket och att därav följer att den
som gör sig skyldig till foretagsspioneri kan åläggas att ersätta skada
som näringsidkaren åsamkas genom att uppgifterna i ett senare skede
utnyttjas eller röjs.

Utskottet godtar vad lagrådet sålunda anfört.

I 2 § andra stycket i regeringens lagförslag föreskrivs att ansvar för
foretagsspioneri inte skall ådömas om gärningen är belagd med strängare
straff i brottsbalken. I andra fell är avsikten att bestämmelsen om
foretagsspioneri skall tillämpas före strafEstadgandena i brottsbalken.
Med en sådan utformning skall enligt departementschefen det föreliggande
konkurrensproblemet elimineras. I propositionen framhålls vidare
att en konkurrenssituation mellan foretagsspioneri och dataintrång
inte är utesluten. Straffbestämmelsen i datalagen rörande dataintrång
föreslås i propositionen därför utbyggd så att dataintrång skall
anses föreligga endast om brottet inte är straffbart enligt bl.a. lagen om
skydd för företagshemligheter. Med anledning av vad som sålunda
anförs i propositionen vill utskottet anmärka att konkurrens också kan
tänkas uppkomma mellan foretagsspioneri och gärningar som är straffbelagda
i vissa andra författningar. Foretagsspioneri kan t.ex. begås
genom att någon olovligen kopierar ett upphovsrättsligt skyddat verk,
t.ex. en ritning eller ett datorprogram. I sådana fell torde konkurrensfrågan
fa lösas på sedvanligt sätt med tillämpning av allmänna regler.
Något hinder att döma till straff enligt båda de tillämpliga lagrummen
torde inte föreligga (jfr prop. 1970:57 s. 94).

Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till propositionen såvitt
avser den föreslagna bestämmelsen om straff för foretagsspioneri.

Olovlig befattning med företagshemlighet

Enligt 3 § i regeringens lagförslag skall den som anskaffer en företagshemlighet
med vetskap om att den som tillhandahåller hemligheten
eller någon före honom har berett sig tillgång till denna genom
foretagsspioneri dömas till ansvar för olovlig befattning med företagshemlighet.
Paragrafen saknar motsvarighet i IKL, men förfarandena i
fråga torde i viss omfattning redan nu vara brottsliga såsom häleri eller
annat brott.

Eftersom det är anskaffandet som sådant som straffbeläggs i lagrummet
vill utskottet peka på att det — av samma skäl som angivits under
avsnittet om brottet foretagsspioneri — uppkommer en konflikt mellan
bestämmelsen om olovlig befattning med företagshemlighet och
reglerna om anskaffarfrihet. Tillämpningsområdet för förevarande lagrum
kommer därför inte att omfatta fall då någon anskaffar en
företagshemlighet i avsikt att den skall publiceras. Med hänsyn till

1989/90: LU3 7

intresset av ett fritt informationsflöde i samhället bör det enligt utskottets
mening godtas att ansvar för olovlig befattning med företagshemlighet
inte kan inträda i sådana fall. Det kan anmärkas att om någon i ett
tidigare led olovligen berett sig tillgång till en företagshemlighet i
avsikt att hemligheten skall publiceras i tryckt skrift eller i radio eller
TV eller för att avslöja brott m.m. kan ansvar enligt 3 § för den som
sedermera skaffar sig hemligheten över huvud taget aldrig ifrågakomma
eftersom något företagsspioneri inte begåtts. Utskottet vill även
erinra om att det av den föreslagna nya 2 § följer att också anskaffandet
av företagshemligheter som inte är obehörigt därför att det t.ex.
sker i syfte att allvarliga missförhållanden inom ett företag skall
avslöjas faller utanför det straffbara området.

Med det anförda tillstyrker utskottet att straffbestämmelsen får den i
propositionen föreslagna lydelsen. Som tidigare anförts bör lagrummet
betecknas 4 §.

Skadeståndsansvar vid företagsspioneri m.m.

Den föreslagna bestämmelsen föranleder i sig inte några erinringar
från utskottets sida. Lagrummet bör dock som en följd av utskottets
tidigare ställningstagande ges beteckningen 5 §. Utskottet vill i sammanhanget
framhålla att vad som vid tillämpningen av skadeståndsregeln
skall anses som obehörigt blir att bedöma med ledning av den nya

2 § i dess helhet. Det innebär bl.a. att en person som olovligen bereder
sig tillgång till en företagshemlighet, som innefattar uppgift om allvarliga
missförhållanden inom ett företag, och som först därefter bestämmer
sig för att röja hemligheten i syfte att avslöja missförhållandena
kan dömas till ansvar för företagsspioneri och bli skyldig att ersätta
den skada som uppkommer genom själva brottet. Han kan däremot
inte hållas ansvarig för den skada som han åsamkar näringsidkaren
genom att senare röja företagshemligheten. Skälet härtill är, som
framgått, att röjandet enligt 2 § andra stycket inte är obehörigt.

Skadeståndsansvar vid avtalade tystnadsplikter

Tystnadsplikt i rättsförhållanden mellan enskilda kan uppkomma genom
att de avtalsvägen uttryckligen åtar sig att inte röja olika förhållanden
vare sig till pressen eller annan. Sådana avtal kan träffas mellan
exempelvis två företagare som samverkar i tekniska frågor eller mellan
en arbetsgivare och hans anställda. Tystnadsplikt kan emellertid också
utgöra ett underförstått moment i ett avtalsförhållande mellan enskilda.
Vad särskilt gäller anställningsförhållanden är situationen som
regel den, att arbetstagaren genom anställningsavtalet iklätt sig en

1989/90:LU37

allmän lojalitetsplikt mot arbetsgivaren. Lojalitetsplikten innebär att
den anställde i princip är förhindrad att lämna ut uppgifter som kan
skada arbetsgivaren (se AD 1981 nr 124, 1982 nr 110, 1986 nr 95 och
1988 nr 67).

När en part i ett avtalsförhållande åsidosätter sin tystnadsplikt kan
för närvarande ersättningsskyldighet uppkomma enligt allmänna regler
om skadestånd i kontraktsförhållanden. Är reglerna i IKL tillämpliga
på förfarandet blir skadeståndsansvaret att bedöma enligt den lagen.
Om tystnadsplikt i anställningsförhållandet regleras genom kollektivavtal
gäller dock medbestämmandelagens bestämmelser om skadestånd.
Tilläggas kan att för anställda som är skyddsombud eller ledamöter i
skyddskommitté eller är styrelserepresentanter i företag gäller särskilda
bestämmelser som redovisats under avsnittet Tillämpningsområdet för
lagen om skydd för företagshemligheter.

På den offentliga sektorn är förhållandena annorlunda. Där regleras
de anställdas tystnadsplikt inte i första hand genom avtal utan genom
sekretesslagens bestämmelser. Detta gäller även anställda i det allmännas
aflärsdrivande verksamhet. En offentliganställd som åsidosätter sin
tystnadsplikt kan som tidigare nämnts dömas till ansvar enligt 20 kap.

3 § brottsbalken. Han kan också bli skadeståndsskyldig enligt reglerna
i skadeståndslagen såvida inte röjandet avser teknisk förebild, då bestämmelsen
i 3 § andra stycket IKL kan bli tillämplig.

I 5 § i regeringens lagförslag finns regler om skadeståndsansvar för
den som obehörigen utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som han
i förtroende fatt del av i samband med en affärsförbindelse med en
näringsidkare. Lagrummet motsvaras närmast av 3 § andra stycket IKL
men har ett vidare tillämpningsområde därigenom att det omfattar
såväl tekniska förebilder som andra företagshemligheter.

Den föreslagna bestämmelsen anges i propositionen bygga på att det
föreligger ett kontraktsförhållande mellan parterna såvitt gäller utlämnandet
och mottagandet av företagshemligheter (prop. s. 63).

6 § i regeringens förslag innehåller bestämmelser om skadeståndsansvar
för arbetstagare som obehörigen utnyttjar eller röjer en företagshemlighet
som han fått del av i sin anställning. Paragrafen kan sägas
sanktionera förfaranden som enligt 3 § IKL kan föranleda straff och
skadeståndsskyldighet eller som i andra fell kan medföra skadeståndsansvar
för åsidosättande av avtalsvillkor om tystnadsplikt. Liksom i
fråga om 5 § bygger enligt propositionen 6 § på att någon genom avtal
förpliktat sig att inte lämna ut information som kan leda till skada för
arbetsgivaren. Eftersom den föreslagna lagen är avsedd att skydda även
företagshemligheter i det allmännas affärsdrivande verksamhet (se
prop. s. 54) kommer 6 § att bli tillämplig på vissa offentliganställda,
vilkas tystnadsplikt regleras i sekretesslagen. Detsamma blir fallet när
någon inom den privata sektorn är bunden av lagstadgad tystnadsplikt,
som fallet är beträffande t.ex. advokater samt anställda i banker och
försäkringsbolag.

Den i propositionen föreslagna ordningen innebär att det införs en
samlad reglering av skadeståndsansvaret när företagshemligheter utnyttjas
eller röjs i strid med tystnadsplikter i affärs- och anställningsförhål -

1989/90:LU37

landen. De nya reglerna ersätter därmed på området de bestämmelser i
IKL och skadeståndslagen och allmänna kontraktsrättsliga regler om
skadestånd som hittills tillämpats. Följer tystnadsplikten av kollektivavtal
blir däremot — som framhålls i propositionen — skadeståndsreglerna
i lagen om skydd för företagshemligheter inte tillämpliga, utan
skadeståndsfrågan skall då bedömas enligt medbestämmandelagen. Inte
heller skall lagen om skydd för företagshemligheter tillämpas när
styrelserepresentanter och skyddsombud m.fl. avslöjar hemliga uppgifter
som de fått del av i denna egenskap. Av den lämnade redogörelsen
framgår att förslaget i propositionen inte innebär att någon lagstadgad
tystnadsplikt införs för parterna i ett affärs- eller anställningsförhållande.
Endast i de fall en part uttryckligen eller underförstått genom avtal
förpliktat sig att inte till skada för motparten röja information eller då
tystnadsplikten följer av sekretesslagen eller vissa andra författningar
blir 5 och 6 §§ tillämpliga. I så måtto innebär de i paragraferna
intagna bestämmelserna endast ett bekräftande av vad som gäller för
närvarande. Det huvudsakliga syftet med reglerna i 5 och 6 §§ blir
därmed att det — utanför kollektivavtalssammanhang m.m. — öppnas
en möjlighet för tillämpning av bestämmelsen i 9 § vid angrepp på
företagshemligheter hos enskilda näringsidkare eller i det allmännas
affärsdrivande verksamhet. Detta innebär att skadeståndet kan beräknas
på ett för den skadelidande förmånligare sätt än vad som följer av
allmänna skadeståndsrättsliga principer.

Eftersom de båda lagrummen i sig själva inte medför någon lagstadgad
tystnadsplikt uppkommer inte några avgränsningsproblem i förhållande
till det yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet. De anställda i det
allmännas affärsdrivande verksamhet kommer således även i fortsättningen
att åtnjuta samma meddelarskydd som andra offentliganställda.
I fråga om arbetstagare i det privata näringslivet är förhållandet det att
TF m.fl. författningar inte torde hindra enskilda att avtala om inskränkningar
i yttrandefriheten. En konsekvens härav anses vara att
avtalade tystnadsplikter bryter meddelarskyddet. Om t.ex. en arbetstagare,
som i sitt anställningsavtal utfåst sig att inte röja arbetsgivarens
företagshemligheter, lämnar uppgifter till massmedierna i strid med
avtalet torde han således — varken enligt gällande ordning eller efter
ett genomförande av de nu föreslagna lagreglerna — kunna undgå
skadeståndsskyldighet med hänvisning till bestämmelserna om meddelarfrihet.
Framhållas kan dock att frågan om meddelarskyddet har
betydelse främst i de fall en arbetstagare eller en part i ett affärsförhållande
framträder öppet som uppgiftslämnare. Väljer han att lämna ut
uppgifterna anonymt gäller reglerna om rätt till anonymitet i TF och
andra författningar fullt ut. Det kan därför i praktiken ofta vara svårt
för näringsidkaren att styrka vem som röjt en företagshemlighet för
massmedierna och därmed att föra en skadeståndsprocess. Något direkt
hinder för näringsidkaren att försöka få reda på vem som lämnat
uppgiften föreligger dock inte, eftersom efterforskningsförbudet i TF
endast riktar sig mot det allmänna.

Beträffande meddelarfriheten vid avtalade tystnadsplikter framhölls i
den till lagrådet remitterade promemorian att om arbetstagarens tyst -

1989/90:LU37

nadsplikt inte uppkommit genom ett uttryckligt avtal utan är en följd
av den grundläggande principen om lojalitetsplikt i anställningsförhållanden
det från rättslig synpunkt fick anses mera ovisst huruvida den
anställde åtnjuter meddelarskydd eller ej när han lämnar uppgifter för
publicering.

Lagrådet, som i sitt yttrande förklarat sig dela bedömningen att
avtalade tystnadsplikter bryter meddelarskyddet, har med anledning av
uttalandet i promemorian anfört följande.

Det förhåller sig utan tvekan så att den lojalitetsförpliktelse som följer
av anställningsavtal inom den privata sektorn också innefattar en
tämligen vidsträckt tystnadsplikt för arbetstagaren (se t.ex. Schmidt,
Löntagarrätt, 1985, s. 247 f). Egentligen är detta en följd av grundsatsen
att en kontraktspart inte får inom ramen för kontraktsförhållandet
handla på ett sätt som är ägnat att orsaka skada för motparten. Det är
därför inte nödvändigt att i ett anställningsavtal uttryckligen reglera
tystnadsplikten; den gäller ändå som en bland flera grundläggande
regler i avtalsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Från
dessa utgångspunkter ter det sig främmande att fästa någon avgörande
vikt vid om tystnadsplikten uttryckligen reglerats eller inte, när det
gäller att ta ställning till om meddelarskyddet genombrutits genom
avtal. Man kan inte skilja mellan de fallen att en förpliktelse återfinns
i en uttrycklig avtalsbestämmelse, följer av en tolkning av vissa bestämmelser
i avtalet eller utgör en grundförutsättning för hela avtalet. Det
går inte rimligen att resonera så att visserligen innefattar avtalet en
tystnadsplikt, men avtalet duger inte för att sätta meddelarskyddet ur
spel, eftersom det saknas en uttrycklig bestämmelse om tystnadsplikt.
Antingen kan avtalet bryta igenom meddelarskyddet eller också kan
avtalet inte göra det. Och det senare alternativet är, som redan anförts,
inte gällande rätt.

Konstitutionsutskottet konstaterar i sitt yttrande att — som anförts i
lagutskottets promemoria och i lagrådets yttrande — tryckfrihetsförordningen
inte utgör något hinder för enskilda att avtala om inskränkningar
i yttrandefriheten med följd att en avtalad tystnadsplikt bryter
meddelarskyddet. I likhet med vad som anförts i lagutskottets promemoria
anser konstitutionsutskottet emellertid att rättsläget från tryckfrihetsrättslig
synpunkt får anses vara mera ovisst, om arbetstagarens
tystnadsplikt inte uppkommit genom ett uttryckligt avtal utan är en
följd av den grundläggande principen om lojalitetsplikt i anställningsförhållanden.
Sådana frågor får enligt konstitutionsutskottet i avvaktan
på resultatet av meddelarskyddskommitténs arbete lösas i rättstillämpningen.

Lagutskottet delar lagrådets uppfattning att det generellt sett inte går
att skilja mellan fell då tystnadsplikten uttryckligen föreskrivits i en
avtalsbestämmelse, då den följer av en tolkning av vissa avtalsbestämmelser
och då den utgör en grundförutsättning för hela avtalet. Med
utgångspunkt i det rent tryckfrihetsrättsliga intresset anser emellertid
lagutskottet i likhet med konstitutionsutskottet att det — i avsaknad av
vägledande praxis i frågan — inte kan anses helt klart huruvida en
anställd vars tystnadsplikt endast följer av den allmänna lojalitetsplikten
i anställningsförhållanden åtnjuter meddelarskydd när han lämnar
uppgifter för publicering. Utskottet vill understryka att den nuvarande

1989/90:LU37

oklarheten i fråga om meddelarskyddets omfattning inte påverkas av
huruvida förslaget i propositionen genomförs eller inte. Eftersom
rättsläget beträffande meddelarskyddet vid avtalade tystnadsplikter således
inte är helt klart framstår det enligt utskottets mening — särskilt i
vissa anställningsförhållanden — som angeläget att parterna genom
avtal uttryckligen reglerar omfattningen av tystnadsplikten rörande
företagshemligheter. Först då sådana avtalsvillkor föreligger kan parterna
med någorlunda säkerhet överblicka vilka skyldigheter den anställde
har. Det kan därför ligga i båda parternas intresse att närmare
bestämma i vad mån arbetstagaren skall ha tystnadsplikt beträffande
information i arbetsgivarens näringsverksamhet. Enligt utskottets mening
bör emellertid, som konstitutionsutskottet påpekar, parterna inte
kunna avtalsvägen komma överens om en tystnadsplikt som omfattar
avslöjanden av brott och allvarliga missförhållanden och som därmed
sträcker sig utanför den av lagen om skydd för företagshemligheter
givna ramen.

Utskottet vill i anslutning till det anförda erinra om, att det förhållandet
att den som är bunden av en avtalad tystnadsplikt inte fritt
torde kunna lämna meddelanden i syfte att de skall publiceras, för
närvarande utgör ett hinder för honom att röja såväl skyddsvärd
information som uppgifter om missförhållanden inom avtalspartens
företag. I sistnämnda hänseende öppnas emellertid genom den ovan
föreslagna nya 2 § en möjlighet för honom att avslöja allvarliga
missförhållanden i näringsidkarens rörelse. Inskränkningarna i meddelarfriheten
kommer, om förslaget genomförs, att därför delvis bortfalla,
något som lar anses särskilt betydelsefullt för arbetstagarna.

Som tidigare berörts medför den nya 2 § att uttrycket obehörigen
kan utgå ur de båda nu behandlade lagrummen samt att paragraferna
bör betecknas 6 resp. 7 §.

En fråga som inte saknar praktisk betydelse är enligt utskottets
mening hur den i propositionen föreslagna 6 § förhåller sig till
reglerna om tystnadsplikt i medbestämmandelagen . Bestämmelserna i
den senare lagen innebär bl.a. att en arbetsgivare som skall lämna
information har rätt till förhandling med motparten om tystnadsplikt
rörande den information som skall lämnas. Om parterna inte kan enas
om vilken tystnadsplikt som skall gälla, kan arbetsgivaren inom viss tid
hänskjuta frågan till prövning i arbetsdomstolen. Domstolen skall
förordna om tystnadsplikt, i den mån det kan antas att det skulle
föreligga risk för väsentlig skada för part eller annan. Den som med
tystnadsplikt har tagit emot information för lokal eller central arbetstagarorganisations
räkning får utan hinder av tystnadsplikten föra informationen
vidare till ledamot i styrelsen för arbetstagarorganisation. I
sådant fall gäller tystnadsplikten även för styrelseledamoten.

I den till lagrådet remitterade promemorian framhölls att om en
arbetsgivare vid förhandling informerar den fackliga organisationen
om något som utgör en företagshemlighet kan arbetsgivaren med
tillämpning av reglerna i medbestämmandelagen åstadkomma att informationen
även i fortsättningen förblir hemlig. Skulle arbetsgivaren
emellertid inte bry sig om att ta upp frågan om tystnadsplikt för

1989/90: LU3 7

motparten fick detta enligt promemorian uppfattas så att han inte
håller informationen hemlig och att denna alltså inte längre utgör
någon företagshemlighet. Motsvarande fick, framhölls det, anses gälla
beträffande information som parterna efter förhandling inte låter omfattas
av någon tystnadsplikt eller som enligt beslut av arbetsdomstolen
inte skall omfattas av tystnadsplikt.

Med anledning av det i promemorian gjorda uttalandet om hur 6 §
förhåller sig till reglerna om tystnadsplikt i medbestämmandelagen har
lagrådet anfört följande.

Vid den praktiska tillämpningen av infbrmationsregeln i 19 § medbestämmandelagen
är det mycket vanligt att mottagaren av information
är anställd på företaget. Det torde vara ytterst ovanligt att det förfarande
som anvisas i 21 § medbestämmandelagen om förhandling om
tystnadsplikt utnyttjas i praktiken; enligt en uppgift som lämnats
lagrådet har Svenska Industritjänstemannaförbundet inte haft någon
central förhandling angående tystnadsplikt alltsedan medbestämmandelagens
ikraftträdande. Det tyder på att de lokala fackliga organisationerna
godtar en begäran från arbetsgivaren om att tystnadsplikt skall
gälla. I ett sådant fall blir mottagaren av informationen förhindrad att
röja hemligheten för andra än styrelseledamöter i den fackliga organisationen
(22 § medbestämmandelagen).

Begärs inte någon tystnadsplikt, torde de fackliga förtroendemännen
anse sig oförhindrade att informera berörda medlemmar vid företaget
om sådant som kan ha betydelse för dem i deras anställning. Däremot
har man inom den privata sektorn inte rätt att i den situationen
berätta för utomstående sådant som företaget vill hålla hemligt. Detta
följer av tystnadsplikten enligt de enskilda anställningsavtalen som är
något annat än den särskilda tystnadsplikten enligt medbestämmandelagen.
På PTK-området gäller t.ex. att enskilda tjänstemän enligt särskild
bestämmelse i kollektivavtalet är skyldiga att iaktta diskretion
rörande företagets angelägenheter (se SOU 1983:52 s. 96). Denna
kollektivavtalsbestämmelse kan inte sättas ur spel genom att arbetsgivaren
i ett visst fall underlåter att påfordra tystnadsplikt enligt 21 §
medbestämmandelagen.

I enlighet med det anförda anser lagrådet att det inte finns täckning
för det uttalande i promemorian som innebär att skyddet för företagshemligheter
faller bort för den händelse arbetsgivaren inte bryr sig om
att ta upp frågan om tystnadsplikt enligt medbestämmandelagen för
motparten.

Som framgår av den lämnade redogörelsen har i ärendet olika uppfattningar
framkommit huruvida skyddet för företagshemligheter faller
bort om arbetsgivaren vid förhandling, varunder information lämnas
om hemliga uppgifter, underlåter att påkalla tystnadsplikt i den särskilda
ordning som är anvisad i 21 § medbestämmandelagen. Lagutskottet
anser sig i allt väsentligt böra ansluta sig till den uppfattning som
framförts av lagrådet. Till ytterligare belysning av frågan vill utskottet
emellertid framhålla att en grundläggande förutsättning för att skyddet
för företagshemligheter skall inträda enligt den nya lagen är att näringsidkaren
håller informationen hemlig. Följderna av att arbetsgivaren
inte över huvud taget tar upp frågan om tystnadsplikt med de
fackliga förtroendemännen bör därför enligt utskottets mening bedömas
med utgångspunkt i huruvida han håller informationen hemlig
eller inte. Att arbetsgivaren inte begär tystnadsplikt torde regelmässigt

1989/90:LU37

kunna tolkas så att skyddet för informationen inte längre upprätthålls
gentemot de anställda i den mån informationen har betydelse för dem
i deras anställning men att uppgifterna fortfarande skall hållas hemliga
för utomstående. Arbetsgivarens underlåtenhet kan med andra ord
tolkas som att han partiellt avstår från hemlighållandet. Om en arbetstagare
i denna situation — vare sig han fått del av informationen i sin
egenskap av facklig förtroendeman eller han fått uppgifterna från sina
fackliga företrädare på arbetsplatsen — har anledning anta att det är
fråga om information som skall hållas hemlig gentemot utomstående
blir han skadeståndsskyldig om han senare i strid med den tystnadsplikt
som följer av anställningsavtalet obehörigen röjer informationen.
Fall kan emellertid tänkas då arbetsgivarens underlåtenhet att begära
tystnadsplikt bör ges en annan tolkning. Omständigheterna kan sålunda
vara sådana att arbetsgivaren över huvud taget inte kan anses ha
några anspråk på att informationen längre skall hållas hemlig. I
enstaka fall kan omständigheterna föranleda att arbetsgivarens underlåtenhet
bör tolkas i rakt motsatt riktning, dvs. så att han inte i någon
mån lättat på sekretessen. Det kan exempelvis vara fallet när vid en
förhandling parterna på båda sidorna accepterat att det är fråga om för
företaget ytterst känsliga uppgifter som inte bör föras vidare ens till
andra anställda. Enbart det förhållandet att arbetsgivaren kanske på
grund av rent förbiseende inte tagit upp frågan om tystnadsplikt
beträffande informationen bör i sådana fall inte tolkas som att han inte
längre hemlighåller uppgifterna mot andra anställda. Sammanfattningsvis
vill utskottet alltså understryka att det bör bero på en tolkning av
omständigheterna i varje enskilt fall om en i och för sig hemlig uppgift
som lämnats vid förhandling då tystnadsplikt inte begärts fortfarande
skall anses hemlig.

I praktiken kan det inträffå att en anställd facklig förtroendeman på
annat sätt än genom arbetsgivaren får kännedom om något som utgör
en företagshemlighet och som samtidigt omfattas av arbetsgivarens
informations- eller förhandlingsskyldighet enligt medbestämmandelagen.
Om arbetsgivaren underlåter att informera eller förhandla i
frågan bör det enligt utskottets mening inte medföra att den facklige
förtroendemannen går miste om sin rätt enligt den ovan nämnda
bestämmelsen i medbestämmandelagen att föra företagshemligheten
vidare till en styrelseledamot i sin organisation. Ett sådant röjande av
företagshemligheten bör därför inte anses som obehörigt.

Bestämmelserna i den nya 2 § medför att uttrycket obehörigen kan
utgå ur 5 och 6 §§ i regeringens förslag liksom att lagrummen
betecknas 6 och 7 §§.

1989/90: LU3 7

föreligga för att skadeståndsansvaret skall uppkomma. Termen bör
därför ersättas med uttrycket synnerliga skäl. Härigenom uppnås också
en terminologisk överensstämmelse med vad som enligt skadeståndslagen
gäller i fråga om arbetstagares skadeståndsskyldighet. Departementschefens
och lagrådets i propositionen återgivna uttalanden om
bestämmelsens tillämpning föranleder däremot inte några erinringar
från utskottets sida.

Skadeståndsansvar i övriga fall

7 § i regeringens förslag kan ses som ett komplement till skadeståndsbestämmelserna
i 4—6 §§ och innebär att skadeståndsskyldighet inträder
också för den som — uppsåtligen eller av oaktsamhet — obehörigen
utnyttjar eller röjer en löretagshemlighet som en gång tidigare
varit föremål för ett obehörigt angrepp enligt lagen och som han fått
tillgång till så att säga i andra hand. För skadeståndsansvar krävs att
han inser eller bör inse att hemligheten utsatts för ett obehörigt
angrepp. En motsvarande bestämmelse finns i IKL, men ansvaret
enligt den nu föreslagna paragrafen sträcker sig längre bl.a. därigenom
att ansvar kan utkrävas oavsett i hur många led företagshemligheten
tidigare utnyttjats eller röjts.

I lagrummets andra stycke föreskrivs att det inte är obehörigt att
utnyttja eller röja en företagshemlighet som förvärvats i god tro.

Enligt utskottets mening innefattar den föreslagna paragrafen en
allmän skadeståndssanktionerad plikt att inte utnyttja eller röja en
företagshemlighet. Till skillnad från de i föregående avsnitt behandlade
reglerna om skadeståndsansvar i affårs- och anställningsförhållanden (5
och 6 §§) bygger nämligen 7 § inte på att det föreligger något
avtalsförhållande, utan tystnadsplikten gäller generellt, och det är i
princip — bortsett från fall av förvärv i god tro — utan betydelse
under vilka omständigheter vederbörande fått del av hemligheten. Som
närmare framgår av den ovan lämnade redovisningen för det yttrandefrihetsrättsliga
regelsystemet får emellertid rätten att yttra sig i bl.a.
tryckt skrift och lämna meddelanden för publicering inte inskränkas
genom bestämmelser i vanlig lag, utom i några särskilt angivna undantagsfall
varom här inte är fråga (se avsnitt 3.5 i promemorian, bilaga
3). Sker det ändå får dessa regler inte tillämpas i den mån de inkräktar
på yttrande- och meddelarfriheten.

Det anförda innebär att skadeståndsbestämmelsen i 7 § i vissa
situationer inte kan tillämpas därför att yttrandefrihetsreglerna tar
över. Detta är t.ex. fallet om någon, som i ett senare led fått uppgift
om en företagshemlighet, vidarebefordrar hemligheten till dagspressen.
Publiceringssyftet medför att meddelaren går fri trots att hans beteende
annars är skadeståndsgrundande. Inte heller riskerar exempelvis en
journalist eller en författare, som röjer en företagshemlighet genom att
publicera inhämtad information, att drabbas av skadeståndsbestämmelsen.
Liksom när det gäller brotten företagsspioneri och olovlig befatt -

1989/90: LU3 7

ning med företagshemlighet bör enligt utskottets mening den nu
angivna begränsningen av bestämmelsens räckvidd godtas med hänsyn
till intresset av ett fritt informationsflöde i samhället.

Som ovan angivits föreslår utskottet att regeringens lagförslag kompletteras
med en ny 2 § om att lagen endast gäller obehöriga angrepp
på företagshemligheter. Den samlade regleringen i paragrafen av vad
som skall anses som inte obehöriga angrepp på en företagshemlighet
får återverkningar även på skadeståndsansvaret enligt 7 §. Skadeståndsskyldighet
kan således inte inträda om bl.a. en företagshemlighet
utnyttjas eller röjs i syfte att brott eller andra allvarliga missförhållanden
i ett företag skall avslöjas. Med en sådan ordning kan den
situationen tänkas inträffa att någon inför en myndighet röjer en
företagshemlighet för att avslöja en företeelse som visar sig inte utgöra
något allvarligt missförhållande. Ett obehörigt angrepp på en företagshemlighet
föreligger då. Utskottet vill understryka att skadeståndsskyldighet
för myndigheten enligt den nu aktuella bestämmelsen i 7 §
givetvis inte föreligger om myndigheten därefter lämnar ut hemligheten
med stöd av sekretesslagens bestämmelser eller utnyttjar informationen
i sin vanliga verksamhet.

I konsekvens med utskottets tidigare ställningstaganden bör uttrycket
obehörigen utgå ur lagrummet och paragrafen betecknas 8 §. Vidare
bör den särskilda bestämmelsen i andra stycket om inverkan av god
tro, med den av lagrådet föreslagna redaktionella ändringen, överföras
till den nya 2 §.

Utskottets i förevarande och tidigare avsnitt gjorda överväganden
rörande den närmare innebörden av de tystnadsplikter som omfattas
av skadeståndsbestämmelserna i 5—7 §§ (6—8 §§ i utskottets förslag)
bör föranleda en ändring i 8 § i regeringens lagförslag. I sistnämnda
paragraf föreskrivs att ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken inte skall
ådömas någon på grund av överträdelse av 5, 6 eller 7 §. Straffetadgandet
i brottsbalken riktar sig mot den som bryter en lagstadgad tystnadsplikt.
Reglerna om skadeståndsskyldighet i affärs- och anställningsförhållanden
vid utnyttjande eller röjande av företagshemligheter (5 och 6
§§ i regeringens förslag) innebär emellertid inte som ovan påpekats
någon lagstadgad tystnadsplikt. Ansvar enligt brottsbalken kan därför
aldrig ifrågakomma när någon överträder de sistnämnda bestämmelserna.
Bestämmelsen i 8 § behöver därför enligt utskottets uppfattning
endast avse den i 7 § föreskrivna tystnadsplikten. En annan sak är,
som framhålls i propositionen (s. 49), att ansvar enligt 20 kap. 3 §
brottsbalken kan ifrågakomma vid överträdelse av någon lagstadgad
tystnadsplikt. Så är t.ex. fallet när en företagshemlighet, som nyss
anförts, obehörigen röjts för en myndighet och en anställd vid myndigheten
med vetskap härom sedermera lämnar ut uppgiften i strid med
sekretesslagens bestämmelser.

I enlighet med det anförda förordar utskottet att hänvisningen i 8 § i
regeringens förslag till 5 och 6 §§ utgår. Eftersom bestämmelsen i fråga
endast har avseende på den särskilda tystnadsplikt som föreskrivs i 7 §

1989/90: LU3 7

4 Riksdagen 1989190. 8 sami. Nr 37

bör den inte tas upp i en särskild paragraf i lagförslaget utan bör
införas som ett andra stycke i sistnämnda lagrum som betecknas 8 § i
utskottets förslag.

Det skadeståndsansvar som föreskrivs i 7 § i regeringens förslag (8 §
i utskottets förslag) gäller som tidigare nämnts endast då en företagshemlighet
tidigare har angripits enligt lagen. I motion 1987/88:L10 av
Nic Grönvall (m) framförs önskemål om att det skall skapas möjligheter
till ingripande mot den som utnyttjar eller röjer en företagshemlighet
som lämnats ut i strid med bestämmelserna i sekretesslagen.

Sekretesslagen ger skydd för uppgifter om bl.a. det privata näringslivets
ekonomiska förhållanden som på olika sätt kommit en myndighet
till handa. Rent allmänt kan sägas att sekretess hos en myndighet oftast
gäller till förmån för uppgifter om förhållanden i privat näringsverksamhet
som är av den beskaffenheten att de typiskt sett omfattas av den
föreslagna lagen om skydd för företagshemligheter. Sekretesskydd uppkommer
såväl då en enskild näringsidkare lämnar en uppgift till en
myndighet i samband med ett affärsförhållande som då information
lämnas till en myndighet i andra sammanhang, exempelvis vid tillsynsverksamhet,
tillståndsgivning och arbetsförmedling.

Enligt utskottets mening förhåller det sig otvivelaktigt så att lagförslaget
generellt sett inte ger skydd mot att någon utnyttjar eller röjer
en företagshemlighet som lämnats ut i strid med sekretesslagens föreskrifter.
Den skadelidande näringsidkarens möjligheter att erhålla ersättning
av exempelvis en konkurrent som utnyttjar hemligheten blir
således beroende av på vilket sätt hemligheten ursprungligen röjts. Har
hemligheten lämnats ut av en av hans egna anställda kan han erhålla
skadestånd av konkurrenten med stöd av lagen om skydd för företagshemligheter.
Har hemligheten i stället oriktigt lämnats till konkurrenten
av en anställd hos en myndighet kan ersättning inte erhållas av
konkurrenten. Näringsidkarens möjlighet att kompensera sig för den
skada som åsamkats honom inskränker sig i det fallet till rätten att fa
skadestånd från myndigheten enligt reglerna i skadeståndslagen (se
avsnitt 3.8 i utskottets promemoria, bilaga 3).

Att ersättningsmöjligheterna i de angivna fallen skiljer sig åt kan av
den drabbade näringsidkaren upplevas som svårförståeligt och omotiverat.
För honom torde det i princip vara likgiltigt om företagshemligheten
röjts av en offentliganställd eller av någon annan person. Det
väsentliga för honom är att han kan erhålla kompensation från den
som i andra hand utnyttjar eller röjer företagshemligheten. Även sett i
ett vidare perspektiv framstår det för utskottet som angeläget att
företagshemligheter kan skyddas också sedan de oriktigt lämnats ut
från en myndighet. Utskottet vill härvidlag peka på att samarbetet
mellan myndigheter och enskilda företag kan försvåras och företagen
bli mindre benägna att fullgöra sina uppgiftsskyldigheter gentemot det
allmänna om skyddet för företagshemligheter inte är enhetligt. Det
finns också en risk för att illojala företag och enskilda personer i valet
mellan att försöka komma över information direkt hos en näringsidka -

1989/90:LU37

re och att få ut uppgifterna från en myndighet stannar för det senare
alternativet och utsätter myndighetens anställda för olika former av
påtryckningar.

På grund av det anförda finner utskottet att övervägande skäl talar
för att skadeståndsansvar enligt den i propositionen föreslagna 7 § bör
kunna inträda också när någon utnyttjar eller röjer en företagshemlighet
som utlämnats i strid med sekretesslagen. En regel med denna
innebörd medför inte något utökat skadeståndsansvar för det allmänna
utan riktar sig enbart mot den som på grund av det oriktiga utlämnandet
fått hemligheten i sin besittning. För att skadeståndsansvar skall
inträda bör — i likhet med vad som skall gälla då en företagshemlighet
utsatts för ett enligt lagen obehörigt angrepp — krävas att vederbörande
har vetskap om det bakomliggande rättsstridiga förfarandet eller att
han i vart fall bör inse detta. Det ligger i sakens natur att den som på
begäran får en uppgift från en myndighet i allmänhet kan förlita sig på
att utlämnandet inte strider mot sekretesslagen. I de fell någon själv
övat påtryckningar på en offentliganställd för att få informationen
torde dock i regel förutsättningarna för skadeståndsansvar vara uppfyllda.
Ett annat exempel är då en offentliganställd på eget initiativ röjer
en uppgift för en näringsidkare vilken med sin erfarenhet bör förstå
att det rör sig om hemlig information. Det kan också vara så att en
person med särskild branschkännedom har anledning anta att en
uppgift, som han fått del av i ett senare led, härrör från en myndighet.

I det fallet bör det krävas att han iakttar särskild försiktighet och
undersöker förhållandena. Gör han inte det riskerar han att bli skadeståndsskyldig
om han utnyttjar eller röjer informationen.

Utskottet anser att en bestämmelse med angiven innebörd lämpligen
bör införas i 8 § första stycket i utskottets förslag och utformas så att
vad som gäller i fråga om skadeståndsansvar för den som utnyttjar eller
röjer en företagshemlighet som tidigare obehörigen angripits också
skall tillämpas när någon utnyttjar eller röjer en företagshemlighet
som, enligt vad han inser eller bör inse, har röjts i strid med sekretesslagen.
Utskottet vill framhålla att den nya bestämmelsen blir tillämplig
också på det allmännas företagshemligheter eftersom lagen om skydd
för företagshemligheter omfattar information i både enskild näringsverksamhet
och det allmännas affärsdrivande verksamhet. Ett obehörigt
angrepp på en företagshemlighet som tillhör det allmänna kan
innebära att sekretesslagens föreskrifter åsidosatts. Så är fallet om en
anställd i ett affärsdrivande verk utnyttjar eller röjer hemlig information.
I en sådan situation skall skadeståndsansvaret för den som i ett
senare led utnyttjar eller röjer hemligheten bedömas enligt huvudregeln
i 8 § i utskottets förslag och inte med tillämpning av den särskilda
bestämmelsen om skadeståndsskyldighet när en hemlighet röjts i strid
med sekretesslagen.

Utskottets ställningstagande innebär att yrkandet i motion
1987/88:L10 blir tillgodosett.

1989/90:LU37

Skadeståndets bestämmande

1989/90:LU37

9 § i regeringens lagförslag innehåller en regel om hur skadeståndet
skall beräknas då obehöriga angrepp på en företagshemlighet förekommit.
Stadgandet innebär att vid skadeståndets bestämmande hänsyn kan
tas både till den skada som drabbat näringsidkaren och till omständigheter
som inte är av rent ekonomisk betydelse. Det utvidgade skadeståndsansvaret
motiveras enligt propositionen av att det i många fall
kan vara svårt för en näringsidkare att visa storleken av den skada som
har tillfogats honom genom ett angrepp på en företagshemlighet.
Regeln torde få betydelse främst då den skadeståndsskyldige är en
konkurrerande näringsidkare, som obehörigen utnyttjar företagshemligheten.
Den är emellertid tillämplig även då den skadeståndsskyldige
är en anställd hos den näringsidkare som har åsamkats skadan.

Någon regel om jämkning av skadeståndsansvaret finns inte i lagförslaget.
Av propositionen (s. 43 och 60) framgår dock att skadeståndet
skall kunna jämkas med stöd av den allmänna jämkningsregeln i 6
kap. 2 § skadeståndslagen. Vidare framgår att den särskilda bestämmelsen
i 4 kap. 1 § skadeståndslagen om jämkning av arbetstagares
skadeståndsansvar inte är tillämplig då skadestånd skall bestämmas
enligt lagen om skydd för företagshemligheter. I de fall skadeståndet
skall bestämmas enligt medbestämmandelagen blir jämkningsbestämmelsen
i den lagen tillämplig. Beträffande jämkningsmöjligheterna
enligt 6 kap. 2 § skadeståndslagen och 60 § medbestämmandelagen har
lagrådet i sitt yttrande över regeringens lagrådsremiss anfört att det
ligger närmast till hands att de tillämpas restriktivt.

Utskottet konstaterar att den föreslagna regleringen innebär särskilt i
fråga om arbetstagare ett långtgående skadeståndsansvar. Aven om det
finns starka principiella skäl för att skadeståndsreglerna bör ha den
utformning som föreslås framstår det enligt utskottets mening som
befogat att skadeståndet — i synnerhet när det gäller arbetstagare —
bör kunna jämkas i något större utsträckning än vad som uttalandena i
propositionen ger vid handen. I 9 § bör därför efter mönster av 60 §
medbestämmandelagen införas en regel om att skadeståndet kan sättas
ned eller helt falla bort när det bedöms som skäligt.

En annan faktor som utskottet anser bör påverka bedömningen är den
skadelidandes behov av ersättningen. Bland omständigheter som kan
tala emot en jämkning vill utskottet särskilt nämna det förhållandet att
arbetstagaren har en ledande eller eljest förtroendefull ställning i
näringsidkarens rörelse. Jämkning bör i allmänhet inte heller komma
i fråga om arbetstagaren genom sitt handlande berett sig betydande
vinning, t.ex. genom att börja framställa produkter med ledning av
företagshemligheten.

I rena undantagsfall bör enligt utskottets mening den nya jämkningsregeln
kunna tillämpas för jämkning av skadestånd som skall
utges av andra än arbetstagare. I sådana fall bör jämkningsmöjligheten
dock tillämpas restriktivt.

Vitesförbud och säkerhetsåtgärder

I 11 § i regeringens lagförslag finns regler som medger att domstol vid
vite kan förbjuda den som angripit en företagshemlighet att utnyttja
eller röja hemligheten. Vitesförbud kan riktas inte endast mot den som
gjort sig skyldig till företagsspioneri utan också mot alla andra som på
ett enligt lagen otillåtet sätt befattat sig med en företagshemlighet.

Om någon som har angripit en företagshemlighet i sin besittning
har bl.a. handlingar som innefattar en företagshemlighet kan enligt 14
§ domstol förordna att han skall överlämna dessa till den som utsatts
för det rättsstridiga angreppet. Vidare kan domstolen under närmare
angivna förutsättningar förordna att handlingarna skall förstöras eller
ändras eller utsättas för annan åtgärd som kan förebygga missbruk.

I anslutning till behandlingen av de redovisade bestämmelserna
framhölls i den till lagrådet remitterade promemorian att det i konsekvens
med reglerna i den nya 2 § inte borde vara möjligt för domstol
att meddela vitesförbud eller förordna om åtgärder enligt 14 § för att
hindra att någon utnyttjar eller röjer en företagshemlighet i sådana fall
då förfarandet inte utgör ett obehörigt angrepp på företagshemligheten.

1 11 § borde därför stadgas att vitesförbud får meddelas endast om ett
utnyttjande eller röjande är obehörigt. Vidare borde i 14 § det tillägget
göras att förordnande inte får meddelas om ett utnyttjande eller
röjande av företagshemligheten inte är obehörigt.

När det gällde tillämpningsområdet för 11 och 14 §§ fanns det enligt
promemorian anledning att erinra om att det yttrandefrihetsrättsliga
regelsystemet i vissa fall kan leda till att beslut om vitesförbud och
andra åtgärder inte får meddelas. I promemorian påpekades att 1 kap.

2 § TF innebär förbud för myndighet eller annat allmänt organ att
genom olika åtgärder ingripa för att hejda yttranden innan de blivit
offentliga exempelvis genom att hindra tryckning, utgivning eller
spridning av en skrift på grund av dess innehåll. Motsvarande förbud
finns i radioansvarighetslagen m.fl. författningar. Enligt promemorian
torde beslut som domstol fattar med stöd av 11 och 14 §§ lagen om
skydd för företagshemligheter i vissa situationer vara att uppfatta som
hindrande åtgärd i dessa författningars mening. Den som har tillgång
till en företagshemlighet och som vill använda informationen i en bok

1989/90:LU37

eller i ett radioprogram torde därför inte, enligt vad som angavs i
promemorian, av domstol kunna förbjudas att röja hemligheten. Lika
litet skulle i fall då hemligheten tagits in i en bok eller tidning
domstolen med stöd av 14 § kunna förordna om överlämnande eller
förstörande av bok- eller tidningsupplagan.

I sitt yttrande över promemorian i denna del har lagrådet anfört att
det föreslagna tillägget till 11 och 14 §§ om att paragraferna får
tillämpas endast om ett utnyttjande eller röjande är obehörigt bör utgå.
Som skäl har lagrådet angivit att tillägget är onödigt, eftersom det
redan i 2 § görs klart att lagen endast gäller obehöriga angrepp. Med
anledning av vad som anfördes i promemorian om det yttrandefrihetsrättsliga
regelsystemet har lagrådet vidare framhållit att det anförda
exemplet inte är helt lyckat, eftersom det ger intryck av att ingen kan
förbjudas att t.ex. i bokform röja en företagshemlighet. Lagrådet har
därvid anmärkt att förbudet i 1 kap. 2 § andra stycket TF mot att
hindra tryckning eller spridning av en skrift inte gäller mot enskilda.
Lagrådet har med hänvisning till rättsfallet NJA 1971 s. 571 konstaterat
att det således är möjligt i vissa fall att på privaträttslig grund utverka
ett förbud mot spridning av en tryckt skrift.

Lagutskottet ansluter sig till lagrådets bedömning att det i den nya 2
§ uppställda kravet på obehörighet måste gälla också för ingripanden
med stöd av 11 och 14 §§. Enligt utskottets mening kan det emellertid
inte av lagtexten anses klart framgå att bestämmelsen i 2 § innebär
vissa begränsningar av möjligheterna att enligt 11 och 14 §§ förordna
om vitesförbud m.m. Med hänsyn till risken för missförstånd anser
utskottet att det är en fördel om lagtexten utformas så att det av resp.
paragraf direkt går att utläsa att förordnande som där sägs får meddelas
endast om ett utnyttjande eller röjande av en företagshemlighet skulle
vara obehörigt enligt 2 §. Utskottet förordar således att de i promemorian
framlagda ändringsförslagen genomförs.

Som framhållits i promemorian kan det yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet
leda till att beslut om vitesförbud och andra åtgärder enligt

11 och 14 §§ inte får meddelas. Med anledning av det av lagrådet
gjorda uttalandet vill utskottet framhålla att det åberopade rättsfallet
ger uttryck för den principen att enskild person inte är skyldig att
medverka till bl.a. spridning av tryckt skrift genom att exempelvis
upplåta sin mark för spridningen. Respekteras inte hans önskan att
inte behöva medverka kan han givetvis utverka ett vitesförbud från
domstol.

Propositionen i övrigt

Utöver vad som ovan anförts föranleder inte förslagen i propositionen
och motionerna några särskilda uttalanden från utskottets sida.

I propositionen föreslås att lagstiftningen om skydd för företagshemligheter
skall träda i kraft den 1 januari 1989. Till följd av vilandeförklaringen
av lagstiftningsärendet kan riksdagsbehandlingen emellertid
avslutas först efter den 3 maj 1990. Utskottet förordar att lagstiftningen
träder i kraft den 1 juli 1990.

1989/90:LU37

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på propositionen m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:L805, 1989/90:L810 och
1989/90:L811,

res. 1 (fp)
res. 2 (vpk)
res. 3 (mp)

2. beträffande skydd för företagshemligheter

att riksdagen med anledning av proposition 1987/88:155 och
motion 1987/88:L10 antar det i bilaga 1 framlagda lagförslaget
med som utskottets förslag betecknad lydelse,

3. beträffande propositionen i övrigt

att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till lag
om ändring i datalagen (1973:289) och lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100) med den ändringen att ikraftträdandetidpunkten
för lagförslagen bestäms till den 1 juli 1990.

Stockholm den 8 maj 1990
På lagutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c). Inger Hestvik (s), Allan
Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Gunnar Thollander (s), Ewy Möller
(m), Bengt Harding Olson (fy), Elisabeth Persson (vpk), Elisabet
Franzén (mp). Anita Jönsson (s), Maj-Inger Klingvall (s), Karin Starrin
(c) och Sven-Ake Nygårds (s).

Reservationer

1. Avslag på propositionen m.m. (mom. 1)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 15 med
"Utskottet vill" och slutar på s. 54 med "juli 1990" bort ha följande
lydelse:

Utskottet erinrar om att det redan i en reservation (fp) fogad till
utskottets våren 1989 avgivna betänkande 1988/89:LU30 yrkades avslag
på regeringens proposition om lag om skydd för företagshemligheter. I
reservationen underströks till en början att den nuvarande lagstiftningen
om skydd för företagshemligheter inte visat sig vara ändamålsenlig
och att det därför är angeläget att vi får en bättre lagstiftning på
området. Mot det i propositionen framlagda lagförslaget kunde emel -

1989/90:LU37

lertid enligt reservanterna resas så starka invändningar att förslaget inte
— ej ens med de i och för sig motiverade ändringar som förordats i
den av lagrådet granskade promemorian — var ägnat att ligga till
grund för ett riksdagsbeslut om ny lagstiftning på området.

Den allvarligaste invändningen mot lagförslaget är, framhöll reservanterna,
att förslaget innefattar en olöst intressekonflikt mellan å ena
sidan företagens behov av sekretess och å andra sidan den fria opinionsbildningen
och den allsidiga upplysning som TF är avsedd att
säkerställa. Reservanterna påpekade att propositionen över huvud taget
inte innehåller några resonemang om förslagets förenlighet med den
grundlagsfästa yttrande- och informationsfriheten och med TF:s bestämmelser
om anskafferfrihet och meddelarskydd. I samband med den
belysning av dessa frågor som skett genom den kompletterande utredning
som företagits inom lagutskottet samt av lagrådet och konstitutionsutskottet
hade den föreslagna lagens räckvidd i och för sig blivit
något bättre preciserad. Reservanterna ansåg emellertid trots detta att
det fortfarande förelåg sådana oklarheter vad gäller lagens tillämpningsområde
m.m. att riksdagen inte borde fetta beslut i frågan på det
föreliggande utredningsmaterialet. 1 sammanhanget borde särskilt beaktas
att de som är anställda i enskild tjänst för närvarande inte åtnjuter
något meddelarskydd enligt TF beträffande hemliga uppgifter i arbetsgivarens
verksamhet. Reservanterna erinrade därvid om att regeringen
hade tillkallat en kommitté med uppdrag att skyndsamt utreda frågan
om meddelarfrihet i förhållandet mellan enskilda. Med hänsyn till det
samband som föreligger mellan den fråga som sålunda skulle utredas
av kommittén och den föreslagna lagstiftningen om skydd för företagshemligheter
skulle, fortsatte reservanterna, ett beslut om lagstiftning
komma att föregripa resultatet av kommitténs arbete.

Med hänvisning till det anförda förordade reservanterna att riksdagen
skulle avslå propositionen och hos regeringen begära nytt förslag
till lag om skydd för företagshemligheter sedan resultatet av meddelarskyddskommitténs
utredningsarbete förelåg. Det nya förslaget borde
vara så utformat att det tillgodosåg både företagens skyddsbehov och
medborgarnas yttrandefrihet i en finstämd balans. Förslaget borde
vidare, som närmare hade utvecklats i två motioner (m resp. fp),
omfatta också fall då någon missbrukar en företagshemlighet som
oriktigt lämnats ut från en myndighet.

Utskottet kan för sin del helt ansluta sig till de bedömningar som
våren 1989 gjordes i den nu återgivna reservationen. Enligt utskottets
mening är det således absolut nödvändigt att det sker en samordning
mellan meddelarfriheten på den enskilda sektorn och skyddet för
företagshemligheter. Som framhålls i motion 1989/90:L805 kan endast
på det sättet garanti skapas för bästa möjliga slutresultat. Det finns
därför ingen anledning — och skulle dessutom vara principiellt felaktigt
— att nu genomföra en lagstiftning om skydd för företagshemligheter,
som faktiskt berör grundlagsskyddade rättigheter. Slutsatsen har
desto större giltighet som meddelarskyddskommittén numera framlagt
ett förslag till grundlagsreglering av meddelarskyddet för bl.a. anställda
i privata företag. Kommittén har för övrigt i flera avseenden förordat

1989/90:LU37

ändringar i lagutskottets vilandeförklarade förslag till lag om skydd för
företagshemligheter, vilket ytterligare understryker angelägenheten av
en samordning av lagstiftningen på resp. område.

Med hänvisning till det anförda förordar utskottet att riksdagen
avslår propositionen och som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om samordning av lagstiftningen om meddelarfrihet
inom den enskilda sektorn och om skydd för företagshemligheter. När
regeringen senare återkommer med ett nytt förslag om lag om skydd
för företagshemligheter bör förslaget omfatta också fall då någon
missbrukar en företagshemlighet som oriktigt lämnats ut från en
myndighet. Utskottets ställningstagande innebär att motionerna
1989/90:L805 och 1989/90:L811 tillgodoses helt samt att motionerna
1987/88:L10 och 1989/90:L810 tillgodoses i huvudsak.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande avslag på propositionen m.m.
att riksdagen dels med bifall till motionerna 1989/90:L805 yrkande
1, 1989/90:L810 yrkande 1 och 1989/90:L811 avslår propositionen,
dels med bifall till motion 1989/90:L805 yrkande 2
samt med anledning av motionerna 1987/88:L10 och
1989/90:L810 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört om samordning av lagstiftningen om
meddelarfrihet inom den enskilda sektorn och om skydd för
företagshemligheter.

2. Avslag på propositionen m.m. (mom. 1)

Elisabeth Persson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 15 med
"Utskottet vill" och slutar på s. 54 med "juli 1990" bort ha följande
lydelse:

Utskottet erinrar om att det redan i en reservation (vpk) fogad till
utskottets våren 1989 avgivna betänkande 1988/89:LU30 yrkades avslag
på regeringens proposition om lag om skydd för företagshemligheter. I
reservationen framhölls till en början att såväl privat som offentlig
affärsverksamhet behöver visst sekretesskydd och att det inom normal
sådan verksamhet givetvis förekommer handlingar och uppgifter som
bör hållas förtroliga inom företaget och mellan affärspartner. Enligt
reservanten gynnade emellertid det i propositionen framlagda lagförslaget
om skydd för företagshemligheter alltför mycket företagens intressen
på bekostnad av berättigade intressen av att fa insyn i företagen
och kunna avslöja tvivelaktiga eller, olagliga förfaranden. Exempelvis
hade definitionen av vad som är företagshemlighet gjorts så vid att den
omfattade praktiskt taget all information om ett företags inre förhållanden
som någon lämnar ut. Vidare hade regeringens lagförslag inte alls
ställts i relation till den informations- och tryckfrihet som i offentlig
verksamhet gäller för sekretessbelagda uppgifter. De grundläggande
brister som sålunda vidlådde förslaget gjorde att det inte — ej ens med

1989/90:LU37

de i och för sig motiverade ändringar som hade förordats i den av
lagrådet granskade promemorian — var ägnat att ligga till grund för ett
riksdagsbeslut om ny lagstiftning på området.

Reservanten påpekade vidare att propositionen över huvud taget inte
innehåller några resonemang om förslagets förenlighet med den grundlagsfästa
yttrande- och informationsfriheten och med TF:s bestämmelser
om anskaffarfrihet och meddelarskydd. I samband med den belysning
av dessa frågor som skett genom den kompletterande utredning
som hade företagits inom lagutskottet samt av lagrådet och konstitutionsutskottet
hade den föreslagna lagens räckvidd i och för sig blivit
något bättre preciserad. Reservanten ansåg emellertid trots detta att det
fortfarande förelåg sådana oklarheter vad gäller lagens tillämpningsområde
m.m. att riksdagen inte borde fatta beslut i frågan på det föreliggande
utredningsmaterialet. I sammanhanget borde enligt reservanten
särskilt beaktas att de som är anställda i enskild tjänst för närvarande
inte åtnjuter något meddelarskydd enligt TF beträffande hemliga uppgifter
i arbetsgivarens verksamhet. Reservanten erinrade därvid om att
regeringen hade tillkallat en kommitté med uppdrag att skyndsamt
utreda frågan om meddelarfrihet i förhållandet mellan enskilda. Med
hänsyn till det samband som förelåg mellan den fråga som sålunda
utreds av kommittén och den föreslagna lagstiftningen om skydd för
företagshemligheter skulle ett beslut om lagstiftning komma att föregripa
resultatet av kommitténs arbete. Det borde i stället uppdras åt
regeringen att, när utredningsresultatet var klart, återkomma till riksdagen
med ett nytt förslag till lag om skydd för företagshemligheter där
de ovan nämnda synpunkterna var tillgodosedda.

Med hänvisning till det anförda förordade reservanten att riksdagen
skulle avslå propositionen och hos regeringen begära ett nytt förslag
till lag om skydd för företagshemligheter sedan resultatet av meddelarskyddskommitténs
utredningsarbete förelåg. Utskottet kan för sin del
helt ansluta sig till de bedömningar som reservanten sålunda gjorde
våren 1989. Utskottet vill härutöver understryka att den föreslagna
lagstiftningen lägger en fullständigt orimlig börda på den anställde.
Som framhålls i motion 1989/90:L810 skall den anställde sålunda
innan ett missförhållande hos arbetsgivaren får röjas ta ställning till
om denne utsätter sina anställda eller de kringboende för miljörisker
eller allvarliga miljörisker. Bara om miljöriskerna är allvarliga får
förhållandet avslöjas. Om den anställde t.ex. känner till att gifttunnor
grävts ner på ett fabriksområde, måste han ta ställning till hur giftig
substansen är innan han röjer uppgiften. Är giftet inte tillräckligt
starkt, blir röjandet av uppgiften ett lagbrott. Om den anställde misstänker
att arbetsgivaren gjort sig skyldig till brott, måste han avgöra
om skälig misstanke efter terminologin i rättegångsbalken föreligger.
Skulle graden av misstanke vara lägre, är det ett brott mot den
föreslagna lagen att avslöja förhållandet. Nu anförda förhållanden
innebär att — om den föreslagna lagstiftningen antas — de anställda i
privatföretag kommer att skrämmas till tystnad, även om sådant som
deras samvete och respekt för landets lagar bjuder dem att berätta.

1989/90:LU37

För utskottet står det därför klart att den nu ifrågavarande lagstiftningen
inte bör genomföras. Riktigheten av denna ståndpunkt framgår
desto tydligare sedan meddelarskyddskommittén numera framlagt ett
iörslag till grundlagsreglering av meddelarskyddet för bl.a. anställda i
privata företag. I flera avseenden riktar kommittén kritik mot det
vilandeförklarade lagförslaget om skydd för företagshemligheter och
kommittén föreslår också en längre gående meddelarfrihet för de
privatanställda än vad som följer av det förslaget. Kommittén har
emellertid inte gjort någon egen analys av begreppet företagshemlighet
utan bygger sina resonemang på det av riksdagen vilandeförklarade
lagförslaget (se t.ex. s. 16 kommittébetänkandet), vilket härigenom
utgjort ett hinder för kommittén i dess arbete på att förstärka och
utvidga meddelarskyddet. Om det vilande lagförslaget nu skulle antas
kommer inte heller det fortsatta arbetet med att ta fram en lagstiftning
om meddelarskydd på det privata området att kunna ske förutsättningslöst,
utan låsningen till den alltför företagsvänliga inställning som
genomsyrar den vilandeförklarade lagen kommer att kvarstå.

Med hänvisning till det anförda förordar utskottet att riksdagen
avslår propositionen och hos regeringen begär ett nytt förslag till lag
om skydd för företagshemligheter. Det nya förslaget bör vara så utformat
att det tillgodoser både företagens behov av sekretess och de krav
som måste ställas på offentlig insyn i företag och till ifrågasättande och
demokratisk diskussion. Exempelvis måste det i lagstiftningen göras
helt klart att de privatanställda inte kan drabbas av någon påföljd för
att de avslöjar oegentligheter inom företagen. Utskottets ställningstagande
innebär att motion 1989/90:L810 och 1989/90:L811 tillgodoses
helt samt att motionerna 1987/88:L10 och 1989/90:L805 tillgodoses i
huvudsak.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande avslag på propositionen m.m.
att riksdagen dels med bifall till motionerna 1989/90:L805 yrkande
1, 1989/90:L810 yrkande 1 och 1989/90:L811 avslår propositionen,
dels med bifall till motion 1989/90:L810 yrkande 2
samt med anledning av motionerna 1987/88:L10 och
1989/90:L805 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört om framläggande av nytt förslag till
lag om skydd för företagshemligheter.

3. Avslag på propositionen m.m. (mom. 1)

Elisabet Franzén (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 15 med
"Utskottet vill" och slutar på s. 54 med "juli 1990" bort ha följande
lydelse:

Utskottet erinrar om att det redan i en reservation (mp) fogad till
utskottets våren 1989 avgivna betänkande 1988/89:LU30 yrkades avslag
på regeringens proposition om lag om skydd för företagshemligheter. I
reservationen framhölls att en lagstiftning med den inriktning som

1989/90:LU37

föreslagits i propositionen kan innebära risker för informations- och
yttrandefriheten och leda till att hemlighetsmakeriet inom näringslivet
ökar. En lagstiftning som stärker skyddet för företagshemligheter fick
därför enligt reservanten genomföras endast om det finns ett verkligt
behov härav. Den föreliggande propositionen gav emellertid inte belägg
för att ett sådant behov skulle föreligga. Bl.a. saknades konkreta
exempel på att det nuvarande skyddet för företagshemligheter visat sig
otillräckligt. Det kan i vart fell, fortsatte reservanten, inte med fog
göras gällande att en reformering av skyddet är särskilt brådskande.

Reservanten underströk att en brist i propositionen är att den över
huvud taget inte innehåller några resonemang om förslagets förenlighet
med den grundlagsfästa yttrande- och informationsfriheten och
med TF:s bestämmelser om anskafferfrihet och meddelarskydd. I samband
med den belysning av dessa frågor som skett genom den kompletterande
utredning som hade företagits inom lagutskottet samt av lagrådet
och konstitutionsutskottet hade den föreslagna lagens räckvidd i
och för sig blivit något bättre preciserad. Reservanten ansåg emellertid
trots detta att det fortfarande förelåg sådana oklarheter vad gäller
lagens tillämpningsområde m.m. att riksdagen över huvud taget inte
bör fetta något beslut i frågan på det föreliggande underlaget. I sammanhanget
borde enligt reservanten särskilt beaktas att de som är
anställda i enskild tjänst för närvarande inte åtnjuter något meddelarskydd
enligt TF beträffande hemliga uppgifter i arbetsgivarens verksamhet,
och hon påpekade att regeringen hade tillkallat en kommitté
med uppdrag att skyndsamt utreda frågan om meddelarfrihet i förhållandet
mellan enskilda. Med hänsyn till det samband som förelåg
mellan den fråga som sålunda utreddes av kommittén och den föreslagna
lagstiftningen om skydd för företagshemligheter skulle ett beslut
om lagstiftning komma att föregripa resultatet av kommitténs arbete. I
stället borde regeringen, när utredningsresultatet förelåg, göra en ny
bedömning av frågan om det behövs andra regler för företagshemligheter
än de som finns i dag. Skulle det då visa sig att det finns ett reellt
behov av ett annorlunda utformat skydd borde regeringen återkomma
med förslag till lagstiftning. Reservanten betonade att i så fell ett
lagförslag i ämnet i vissa avseenden bör avvika från det som våren
1988 förelädes riksdagen. Sålunda borde det inte komma i fråga att
såsom företagsspioneri kriminalisera redan själva kunskapsinhämtandet
utan det borde krävas att kunskapen därefter också använts på ett
klandervärt sätt. En straffbestämmelse om företagsspioneri kunde annars
alltför lätt tas till förevändning för att misskreditera t.ex. en
anställd eller en arbetskamrat som av helt andra anledningar är
oönskad på arbetsplatsen. Vidare borde beaktas vad som anförts i bl.a.
motion 1987/88:L10 om att samma regler skall gälla när en företagshemlighet
oriktigt lämnats ut från en myndighet som när den åtkommits
på annat sätt.

Mot bakgrund av det anförda förordade reservanten att riksdagen
skulle avslå propositionen samt ge regeringen i uppdrag att, sedan
resultatet av meddelarskyddskommitténs arbete föreligger, ånyo överväga
i vad mån det finns behov av andra regler om företagshemligheter

1989/90:LU37

och hur dessa regier i så Eall skall vara utformade. Utskottet kan för
sin del helt ansluta sig till de bedömningar som reservanten sålunda
gjorde våren 1989. Utskottet vill härutöver framhålla att den nu
gällande lagen (IKL) från år 1931 har tillämpats ett fatal gånger och att
det är tveksamt om det över huvud taget finns något behov av en ny
lag när det gäller obehöriga handlingar i konkurrensförhållanden. Som
framhålls i motion 1989/90:L811 har inte ens näringslivet velat hävda
att ett sådant behov föreligger. En rad allvarliga anmärkningar kan
också riktas mot utformningen av det vilandeförklarade lagförslaget.
Exempelvis innebär förslaget att det är brottsligt och grund för skadestånd
att avslöja en företagshemlighet som utgör ett missförhållande,
trots att det kan vara synnerligen svårt att avgöra var gränsen går
mellan ett missförhållande och ett allvarligt missförhållande, som får
avslöjas. Vidare är de uppseendeväckande stränga påföljderna i förslaget
inte ställda i relation till exempelvis påföljderna för miljöbrott i
näringsverksamhet. För utskottet är det tydligt att ett antagande av
lagförslaget innebär stor risk för rättsövergrepp och rättsosäkerhet.
Lagen och dess förarbeten ger inte några garantier för att t.ex. Ingvar
Bratt inte skulle ha kunnat dömas för företagsspioneri om lagen gällt
då han gjorde sina avslöjanden. Lagen kommer dessutom att bli
mycket svårtolkad, något som framgår av att den juridiska expertis som
utarbetat och granskat förslaget i viktiga frågor haft olika uppfattningar
rörande lagens tillämpning.

Ytterligare ett tungt vägande skäl för avslag på det vilande förslaget
om skydd för företagshemligheter är att en lagstiftning nu skulle
föregripa och därmed försvåra det pågående arbetet med en grundlagsreglering
av meddelarskyddet på den privata sidan. Meddelarskyddskommitténs
nyligen framlagda utredningsbetänkande utgör en bekräftelse
härpå. Kommittén riktar i flera avseenden kritik mot det vilandeförklarade
förslaget och föreslår också en längre gående meddelarfrihet
för de privatanställda än vad som följer av det förslaget. Kommittén
har emellertid inte gjort någon egen analys av begreppet företagshemlighet
utan bygger sina resonemang på det av riksdagen vilandeförklarade
lagförslaget (se t.ex. s. 16 kommittébetänkandet). Om det vilande
lagförslaget nu skulle antas kommer inte heller det fortsatta arbetet
med att ta fram en lagstiftning om meddelarskydd på det privata
området att kunna ske förutsättningslöst, utan låsningen till den alltför
företagsvänliga inställning som genomsyrar den vilandeförklarade lagen
kommer att bestå.

Med hänvisning till det anförda förordar utskottet att riksdagen
avslår propositionen och som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om utformningen av ett nytt lagförslag, vilket bör
föreläggas riksdagen tidigast i samband med att riksdagen får ta ställning
till ett förslag till grundlagsreglering av meddelarskyddet i förhållandet
mellan enskilda. Utskottets ställningstagande innebär att motion
1989/90:L811 tillgodoses helt samt att motionerna 1987/88:L10,
1989/90:L805 och 1989/90:L810 tillgodoses i huvudsak.

1989/90: LU3 7

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande avslag på propositionen m.m.
att riksdagen dels med bifall till motionerna 1989/90:L805 yrkande
1, 1989/90:L810 yrkande 1 och 1989/90:L811 avslår propositionen,
dels med anledning av motionerna 1987/88:L10,
1989/90:L805 yrkande 2 och 1989/90:L810 yrkande 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

1989/90:LU37

Regeringens förslag till lag om skydd för
företagshemligheter med av utskottet föreslagna
ändringar

Förslag till
Lag om skydd för företagshemligheter

Härigenom föreskrivs följande.

Regeringens förslag Utskottets förslag

Inledande bestämmelser

1 §

Med företagshemlighet avses i Med företagshemlighet avses i
denna lag sådan information om af- denna lag sådan information om affärs-
eller driftsförhållanden i en nä- färs- eller driftförhållanden i en näringsidkares
rörelse som näringsid- ringsidkares rörelse som näringsidkaren
håller hemlig och vars röjan- karen håller hemlig och vars röjande
är ägnat att medföra skada för de är ägnat att medföra skada för

honom. honom i konkurrenshänseende.

Med information förstås både sådana uppgifter som har dokumenterats

i någon form, inbegripet ritningar, modeller och andra liknande tekniska
förebilder, och enskilda personers kännedom om ett visst förhållande,
även om det inte har dokumenterats på något särskilt sätt.

2 §

Lagen gäller endast obehöriga angrepp
på företagshemligheter.

Som ett obehörigt angrepp anses
inte att någon anskaffar, utnyttjar
eller röjer en företagshemlighet hos
en näringsidkare för att offentliggöra
eller inför en myndighet eller annat
behörigt organ avslöja något
som skäligen kan misstänkas utgöra
brott, på vilket fängelse kan följa,
eller som kan anses utgöra annat
allvarligt missjorhållande i näringsidkarens
rörelse.

Som ett obehörigt angrepp anses
inte heller att någon utnyttjar eller
röjer en företagshemlighet som han
eller någon före honom har fått del
av i god tro.

Straff

2 § 3 §

Den som med uppsåt olovligen bereder sig tillgång till en företagshemlighet
skall dömas förföretagsspioneri till böter eller fängelse i högst två år
eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst sex år. Vid bedömande
huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningen har varit av

1989/90:LU37

Bilaga 1

Regeringens förslag Utskottets förslag

särskilt farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar
skada.

Till ansvar enligt första stycket skall dock inte dömas, om gärningen är
belagd med strängare straff i brottsbalken.

För försök eller förberedelse till företagsspioneri skall dömas till ansvar
enligt 23 kap. brottsbalken.

3 § 4 §

Den som anskaffar en företagshemlighet med vetskap om att den som
tillhandahåller hemligheten eller någon före honom har berett sig tillgång
till denna genom företagsspioneri skall dömas för olovlig befattning med
företagshemlighet till böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är
grovt, till fängelse i högst fyra år.

Till ansvar enligt forsta stycket skall dock inte dömas, om gärningen är
belagd med strängare straff i brottsbalken.

Skadestånd

4 §

Den som gör sig skyldig till brott
enligt 2 eller 3 § skall ersätta den
skada som uppkommer genom
brottet eller genom att företagshemligheten
obehörigen utnyttjas
eller röjs.

5 §

Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet obehörigen utnyttjar eller
röjer en företagshemlighet hos
en näringsidkare som han i förtroende
har fått del av i samband med
en affärsförbindelse med denne
skall ersätta den skada som uppkommer
genom hans förfarande.

6 §

En arbetstagare som uppsåtligen
eller av oaktsamhet obehörigen utnyttjar
eller röjer en företagshemlighet
hos arbetsgivaren som han
har fått del av i sin anställning under
sådana förhållanden att han insåg
eller borde ha insett att han inte
fick avslöja den skall ersätta den
skada som uppkommer genom
hans förfarande.

Har förfarandet ägt rum sedan
anställningen upphört, tillämpas
första stycket endast om förfarandet
var otillbörligt.

5 §

Den som gör sig skyldig till brott
enligt 3 eller 4 § skall ersätta den
skada som uppkommer genom
brottet eller genom att företagshemligheten
obehörigen utnyttjas
eller röjs.

6 §

Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet utnyttjar eller röjer en
företagshemlighet hos en näringsidkare
som han i förtroende har fått
del av i samband med en affärsförbindelse
med denne skall ersätta
den skada som uppkommer genom
hans förfarande.

7 §

En arbetstagare som uppsåtligen
eller av oaktsamhet utnyttjar eller
röjer en företagshemlighet hos arbetsgivaren
som han har fått del av
i sin anställning under sådana förhållanden
att han insåg eller borde
ha insett att han inte fick avslöja
den skall ersätta den skada som
uppkommer genom hans förfarande.

Har förfarandet ägt rum sedan
anställningen upphört, tillämpas
första stycket endast om det finns
synnerliga skäl.

1989/90: LU37

Bilaga 1

Regeringens förslag

7 §

Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet obehörigen utnyttjar eller
röjer en företagshemlighet sorn,
enligt vad han inser eller bör inse,
har angripits enligt denna lag skall
ersätta den skada som uppkommer
genom hans förfarande.

Om någon utnyttjar eller röjer en
företagshemlighet som han eller någon
före honom har fått del av i god
tro, skall förfarandet inte anses obehörigt.

8 §

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken
skall inte ådömas någon på
grund av överträdelse av 5, 6 eller
7§.

Vid bestämmande av skadestånd
enligt 4 — 7 §§ för ett angrepp på en
näringsidkares företagshemlighet
skall hänsyn tas även till dennes intresse
av att hemligheten inte obehörigen
utnyttjas eller röjs och till
övriga omständigheter av annan än
rent ekonomisk betydelse.

Talan om skadestånd enligt denna
fem senaste åren innan talan väcktes,
rätten till skadestånd förlorad.

Vitesförbud

Den som har angripit en företagshemlighet
enligt denna lag kan av
domstol vid vite förbjudas att utnyttja
eller röja företagshemligheten.

Utskottets förslag

8 §

Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet utnyttjar eller röjer en
företagshemlighet som, enligt vad
han inser eller bör inse, har angripits
enligt denna lag skall ersätta
den skada som uppkommer genom
hans förfarande. Detsamma gäller
om någon i annat fall uppsåtligen
eller av oaktsamhet utnyttjar eller
röjer en företagshemlighet som, enligt
vad han inser eller bör inse, har
röjts i strid med sekretesslagen
(1980:100).

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken
skall inte ådömas någon på
grund av överträdelse av första
stycket.

Vid bestämmande av skadestånd
enligt 5— 8 §§ för ett angrepp på en
näringsidkares företagshemlighet
skall hänsyn tas även till dennes intresse
av att hemligheten inte obehörigen
utnyttjas eller röjs och till
övriga omständigheter av annan än
rent ekonomisk betydelse.

Om det är skäligt kan skadeståndet
sättas ned eller helt falla bort.

lag får avse skada endast under de
För skada under tid dessförinnan är

Den som har angripit en företagshemlighet
enligt denna lag kan av
domstol vid vite förbjudas att utnyttja
eller röja företagshemligheten.
Vitesförbud får dock meddelas
endast om ett utnyttjande eller
röjande skulle vara obehörigt enligt
2§.

1989/90:LU37

Bilaga 1

5 Riksdagen 1989/90. 8 sami. Nr 37

Regeringens förslag

Utskottets förslag

1989/90: LU37

Bilaga 1

Talan enligt första stycket förs av Talan enligt första stycket förs av
den som har utsatts för det rättsstri- den som har utsatts för det rättsstri diga

angreppet. Sådan talan för fö- diga angreppet. Sådan talan får föras
även i samband med åtal för ras även i samband med åtal för

brott som avses i 2 eller 3 §. brott som avses i 3 eller 4 §.

Talan om utdömande av vite förs vid den domstol som i första instans
har prövat frågan om vitesförbud. Talan förs av den som har ansökt om
förbudet. 1 samband med sådan talan får talan föras om nytt vitesförbud.

Den som har överträtt ett vitesförbud får inte dömas till straff för en
gärning som omfattas av förbudet.

12 §

Ett vitesförbud kan hävas på talan av den som har ålagts förbudet, om
ändamålet med förbudet har förlorat sin betydelse.

13 §

Om den som har ansökt om vitesförbud enligt 11 § visar sannolika skäl
för att en företagshemlighet har angripits enligt denna lag och det skäligen
kan befaras att svaranden genom att fortsätta angreppet förringar värdet
av företagshemligheten, får domstolen meddela vitesförbud för tiden intill
dess att målet slutligt har avgjorts eller annat har förordnats. Därvid
tillämpas 15 kap. 5 —8 §§ rättegångsbalken.

I fråga om överklagande av beslut enligt första stycket samt i fråga om
handläggningen i högre rätt gäller vad som föreskrivs i rättegångsbalken
om talan mot beslut enligt 15 kap. rättegångsbalken.

Inlösen m. m.

14 §

Har någon angripit en företagshemlighet enligt denna lag, kan domstol
förordna att en handling eller ett föremål som han har i sin besittning och
som innefattar hemligheten skall överlämnas till den som har utsatts för
det rättsstridiga angreppet. Om det finns skäl för det får domstolen förordna
att överlämnandet skall ske mot lösen.

Kan en handling eller ett föremål
som innefattar en företagshemlighet
inte utan olägenhet överlämnas
enligt första stycket, får domstol
förordna att handlingen eller föremålet
skall förstöras eller ändras eller
utsättas för annan åtgärd som är
ägnad att förebygga missbruk. Förordnande
enligt denna lag skall
dock inte meddelas, om förverkande
eller annan åtgärd som är ägnad
att förebygga missbruk skall beslutas
enligt 36 kap. brottsbalken.

Förordnande enligt första eller
andra stycket skall inte meddelas,
om ett utnyttjande eller röjande inte
skulle vara obehörigt enligt 2 § eller
om förverkande eller annan åtgärd
som är ägnad att förebygga missbruk
skall beslutas enligt 36 kap.
brottsbalken.

Regeringens förslag

Talan enligt första eller andra
stycket förs av den som har utsatts
för det rättsstridiga angreppet. Sådan
talan får föras även i samband
med åtal för brott som avses i 2
eller 3 §.

1. Denna lag träder i kraft den 1
januari 1989.

Utskottets förslag

Talan enligt första eller andra
stycket förs av den som har utsatts
för det rättsstridiga angreppet. Sådan
talan får föras även i samband
med åtal för brott som avses i 3
eller 4 §.

1. Denna lag träder i kraft den 1
juli 1989.

2. Genom lagen upphävs lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot
illojal konkurrens. Bestämmelserna om skadestånd i den lagen tillämpas
dock alltjämt i fråga om handlingar som har företagits före ikraftträdandet.

1989/90:LU37

Bilaga 1

Regeringens förslag till ändringar i datalagen och 1989/90:LU37

sekretesslagen Bilasa 2

2 Förslag till

Lag om ändring i datalagen (1973:289)

Härigenom föreskrivs att 21 § datalagen (1973:289) skall ha följande
lydelse.

Föreslagen lydelse
21 §'

Nuvarande lydelse

Den som olovligen bereder sig
tillgång till upptagning för automatisk
databehandling eller olovligen
ändrar eller utplånar eller i register
för in sådan upptagning dömes för
dataintrång till böter eller fängelse i
högst två år, om ej gärningen är
belagd med straff i brottsbalken.
Med upptagning avses härvid även
uppgifter som är under befordran
via elektroniskt eller annat liknande
hjälpmedel för att användas för automatisk
databehandling.

Den som olovligen bereder sig
tillgång till upptagning för automatisk
databehandling eller olovligen
ändrar eller utplånar eller i register
för in sådan upptagning dömes för
dataintrång till böter eller fängelse i
högst två år, om ej gärningen är
belagd med straff i brottsbalken eller
i lagen (1988:000) om skydd för
företagshemligheter. Med upptagning
avses härvid även uppgifter
som är under befordran via elektroniskt
eller annat liknande hjälpmedel
för att användas för automatisk
databehandling.

För försök eller förberedelse till dataintrång döms till ansvar enligt 23
kap. brottsbalken. Skulle brottet, om det hade fullbordats, ha varit att anse
som ringa, får dock inte dömas till ansvar enligt vad som nu har sagts.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

1 Senaste lydelse 1986:122.

3 Förslag till

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)
dels att nuvarande 1 kap. 11 § skall betecknas 1 kap. 12 §,
dels att nya 1 kap. 12 § och 6 kap. 1 § skall ha följande lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 1 kap. 11 §, av följande
lydelse

Nuvarande lydelse

/ fråga om tystnadsplikt beträffande
företagshemligheter finns bestämmelser
som är tillämpliga utöver
föreskrifterna om sekretess i
denna lag.

Föreslagen lydelse

I kap.

12 §

I brottsbalken finns bestämmelser
om ansvar för den som bryter
mot förbud enligt denna lag att röja
eller utnyttja uppgift och för den
som bryter mot förbehåll som har
uppställts med stöd av lagen vid
utlämnande av uppgift. Ansvar enligt
20 kap. 3 § brottsbalken skall
dock inte följa ifall någon, vars anställning
hos en myndighet har
upphört, röjer eller utnyttjar uppgifter
i strid mot 6 kap. I §.

6 kap.

1 §'

Sekretess gäller i myndighets affärsverksamhet för uppgift om myndighetens
affärs- eller driftförhållanden, om det kan antas att någon som
driver likartad rörelse gynnas på myndighetens bekostnad om uppgiften
röjs. Under motsvarande förutsättning gäller sekretess hos myndighet för
uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos bolag, förening, samfällighet
eller stiftelse som driver affärsverksamhet och vari det allmänna genom
myndigheten utövar ett bestämmande inflytande eller bedriver revision.
Sekretessen hos en myndighet som bedriver sådan revision gäller dock
inte, om uppgiften ingår i beslut av myndigheten.

Har uppgift, för vilken sekretess gäller enligt första stycket, lämnats till
annan myndighet, gäller sekretessen också där. Sekretessen gäller dock
inte, om uppgiften ingår i beslut av den mottagande myndigheten.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

1989/90: LU37

Bilaga 2

1 Senaste lydelse 1987:520.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

För den vars anställning hos
myndigheten har upphört gäller
förbudet enligt första stycket att
röja eller utnyttja uppgift endast i
den utsträckning som följer av 3 §
andra stycket lagen (1931:152) med
vissa bestämmelser om illojal konkurrens.

Denna lag träder i kraft den I januari 1989.

1989/90:LU37

Bilaga 2

1989/90: LU37

Bilaga 3

RIKSDAGENS

LAGUTSKOTT

Skyddet för företagshemligheter
och den fria opinionsbildningen

Promemoria angående proposition 1987/88:155
upprättad inom lagutskottet

LAGUTSKOTTET

Kansliet

1988-11-08 1989/90:LU 37
Bilaga 3

angående det i proposition 1987/88:155 framlagda
förslaget till lag om skydd för företagshemligheter

Innehållsförteckning

Sammanfattning

1. Nu gällande lagstiftning

2. Propositionens lagförslag i huvuddrag

3. Tryckfrihetsförordningens regelsystem

3.1 Översiktlig redogörelse

3.2 Tryckfrihetsförordningens räckvidd

3.3 Förbud mot censur

3.4 Närmare om anskaffarfriheten

3.5 Närmare om meddelarfriheten

3.6 Meddelarfrihet och avtalad tystnadsplikt

3.7 Anonymitetsskydd och efterforskningsförbud

3.8 Offentliga funktionärer

4. Vissa synpunkter och förslag till ändringar i propositionen

4.1 Begreppet företagshemlighet

4.2 Företagsspioneri

4.3 Olovlig befattning med företagshemlighet

4.4 Skadeståndsansvar vid företagsspioneri m. m

4.5 Skadeståndsansvar vid avtalade tystnadsplikter

4.6 Skadeståndsansvar i övriga fall

4.7 Skadeståndets bestämmande

4.8 Vitesförbud och säkerhetsåtgärder

5. Förslag till lagtextändringar

Sammanfattning

1 promemorian, som på lagutskottets uppdrag utarbetats inom utskottets
kansli, görs en genomgång av den i proposition 1987/88:155 föreslagna
lagstiftningen om skydd för företagshemligheter och läggs fram förslag till
vissa ändringar i regeringens lagförslag.

Genomgången har skett mot bakgrund av den kritik mot förslaget i
propositionen som framkommit motionsvägen och i den allmänna debatten.
Ändringarna som föreslås i promemorian tillgodoser — om de genomförs
— i betydande utsträckning de kritiska synpunkter som framförts.

Sålunda föreslås i promemorian att det införs en generell bestämmelse
om att lagen om skydd för företagshemligheter endast avser obehöriga
angrepp på en hemlighet. Som exempel på när lagen inte skall gälla anges
uttryckligen att någon avslöjar brottsliga gärningar och andra allvarliga
missförhållanden inom ett företag. Avslöjandet kan ske inför myndigheter
och andra behöriga organ men förhållandena kan också på annat sätt 72

bringas till allmänhetens kännedom. Bl. a. skall det vara möjligt att avslöja
missförhållandena inför massmedierna och ideella organisationer eller vid
möten och demonstrationer. Missförhållandena kan avse exempelvis faror
i miljön för anställda eller kringboende eller risker som drabbar konsumenterna
på grund av felmärkta livsmedel eller andra skadliga produkter.
Även om uppgifter av den aktuella arten i och för sig utgör företagshemligheter
kommer alltså den som avslöjar dem inte att kunna drabbas av vare
sig straff- eller skadeståndsansvar. Ett sådant undantag får betydelse särskilt
för de anställda i ett företag eftersom de i dag inte torde ha möjlighet
att utan risk för i vart fall skadeståndsskyldighet vända sig till exempelvis
massmedierna och lämna upplysningar om missförhållanden på sin arbetsplats.

När det gäller den kritik som framförts mot att förslaget i propositionen
skulle hindra yttrandefriheten i t. ex. press, radio och TV liksom meddelarfriheten
konstateras i promemorian att den föreslagna lagen inte kan
inkräkta på de rättigheter som tryckfrihetsförordningen ger eller som följer
av radioansvarighetslagen och liknande författningar. På de punkter där
konflikter kan uppkomma mellan bestämmelserna om skydd för företagshemligheter
och de yttrandefrihetsrättsliga reglerna tar de senare alltid
över och skyddet för företagshemligheterna sätts då ur spel. Det innebär
bl. a. att den som anskaffar en företagshemlighet i avsikt att han själv eller
någon annan skall publicera den inte kan dömas enligt den föreslagna
straffbestämmelsen om olovlig befattning med företagshemlighet. För att
åstadkomma en bättre anpassning till det yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet
föreslås att straff för företagsspioneri bara skall kunna utdömas om
någon berett sig tillgång till en företagshemlighet på ett olovligt sätt.

Också andra ändringar föreslås. Bl. a. förordas en särskild regel som gör
det möjligt att jämka det skadestånd som någon kan bli skyldig att utge
enligt lagen. Jämkningsregeln tar främst sikte på de anställda. En annan
ändring innebär att en näringsidkare vars företagshemlighet hamnat hos
exempelvis en konkurrent och utnyttjas av denne skall kunna få ersättning
av konkurrenten oavsett om hemligheten angripits enligt lagen om skydd
för företagshemligheter eller oriktigt utlämnats från en myndighet.

1. Nu gällande lagstiftning

Rättsregler om obehörigt användande eller yppande av yrkeshemligheter
har i Sverige funnits sedan år 1919. De då införda lagbestämmelserna
överfördes sedermera till den alltjämt gällande lagen (1931:152) med vissa
bestämmelser mot illojal konkurrens (IKL).

Reglerna i IKL riktar sig i första hand mot anställda personers utnyttjande
eller röjande av arbetsgivarens hemligheter. Ett typfall är att en anställd
obehörigen lämnar ut en yrkeshemlighet till en konkurrerande näringsidkare.
Om så sker kan den anställde dömas till böter eller fängelse i högst ett
år samt förpliktas ersätta uppkommen skada (3 § första stycket IKL).
Någon definition av begreppet yrkeshemlighet ges inte i IKL. Emellertid
framgår att en yrkeshemlighet kan utgöras av exempelvis fabrikationssätt,

1989/90: LU37

Bilaga 3

anordning eller affärsförhållande. Över huvud taget torde som yrkeshemlighet
räknas all information om näringsidkarens verksamhet som denne
vill hålla hemlig. För att den anställde skall kunna dömas fordras att han
använt eller avslöjat hemligheten i avsikt att bereda sig eller annan fördel
eller att göra skada.

I 3 § andra stycket IKL ges skydd mot missbruk av s. k. teknisk förebild.
Inte heller det begreppet är närmare definierat i lagen, men det sägs att det
skall röra sig om ritning, mönster, modell, schablon eller dylik teknisk
förebild. Lagrummet anger att den som obehörigen använder sig av eller
ger annan del av en teknisk förebild som han för utförande av arbete eller
eljest för affärsändamål fått sig anförtrodd kan dömas till straff och skadestånd.
Skyddet för tekniska förebilder gäller således inte bara gentemot
företagets anställda — såsom beträffande yrkeshemligheter i paragrafens
första stycke — utan också gentemot utomstående avtalskontrahenter. Ett
typexempel är att en näringsidkare som tillverkar produkter för ett annat
företags räkning utnyttjar en ritning som han fått sig anförtrodd till att
starta egen tillverkning och försäljning av samma slags produkt.

Skyddet i 3 § IKL för yrkeshemligheter och tekniska förebilder tar som
nämnts sikte på vissa förfaranden i avtalsrelationer. Under särskilda förhållanden
kan emellertid även en tredje man drabbas av straff- och skadeståndsansvar.
I 5 § IKL stadgas nämligen att ansvar — under vissa ytterligare
förutsättningar — inträder också för den som obehörigen använder
sig av eller avslöjar yrkeshemlighet eller förebild, som han fått kännedom
om genom ett i 3 § IKL beskrivet otillåtet förfarande. En förutsättning för
ansvar är att användandet eller avslöjandet sker för att bereda gärningsmannen
eller annan fördel eller för att skada. Endast sådan tredje man är
straffbar som har tagit emot yrkeshemligheten eller förebilden direkt från
den som gjort sig skyldig till brott enligt 3 § IKL. Om denne tredje man i
sin tur lämnar hemligheten eller förebilden vidare till en annan, kan den
senare fritt utnyttja hemligheten eller förebilden eller lämna den vidare.
En ytterligare inskränkning av paragrafens tillämpningsområde är att det
krävs att gärningsmannen redan då han fick tillgång till yrkeshemligheten
eller förebilden ägde kännedom om de förhållanden som gjorde utlämnandet
otillåtet.

IKL har i olika sammanhang och av bl. a. de utredningar som lämnat
förslag till ny lagstiftning i ämnet (SOU 1966: 71, SOU 1983:52) kritiserats
såsom otidsenlig och otillräcklig för sitt syfte. Bristerna i IKL har ansetts
hänföra sig till främst följande förhållanden: 1) Reglerna tar primärt sikte
på missbruk i anställnings- eller andra avtalssituationer men inte på det
kanske mest allvarliga fallet att ett företag genom industrispionage eller på
annat sätt skaffar sig kännedom om ett konkurrerande företags hemliga
kunskap. 2) IKL ger inte möjlighet till snabba och effektiva ingripanden
mot ett fortgående missbruk av en företagshemlighet. 3) Den som tillgodogör
sig effekterna av ett redan skett intrång i annans företagshemlighet
riskerar sällan att själv träffas av någon sanktion. 4) Det finns inte någon
heltäckande samordning mellan reglerna i IKL och reglerna i sekretesslagen
om tystnadsplikt för offentliganställda.

1989/90:LU37

Bilaga 3

2. Propositionens lagförslag i huvuddrag

1 propositionen föreslås att IKL upphävs och från årsskiftet 1988-1989
ersätts med ny lag om skydd för företagshemligheter. Den föreslagna lagen
innehåller, till skillnad från vad som är fallet i IKL beträffande yrkeshemlighet
och teknisk förebild, inledningsvis en definition av begreppet företagshemlighet.
Med företagshemlighet avses i förslaget (1 §) sådan information
om affärs- eller driftförhållanden i en näringsidkares rörelse som
näringsidkaren håller hemlig och vars röjande är ägnat att medföra skada
för honom.

I regeringens lagförslag kriminaliseras två särskilda former av befattningstagande
med företagshemligheter. Sålunda föreslås (2 §) att den som
med uppsåt olovligen bereder sig tillgång till en företagshemlighet skall
dömas för Joretagsspioneri till böter eller fängelse i högst två år eller, om
brottet är grovt, till fängelse i högst sex år. Vidare föreslås (3 §) att den som
anskaffar en företagshemlighet med vetskap om att den som tillhandahåller
hemligheten eller någon före honom har berett sig tillgång till denna
genom företagsspioneri skall dömas för olovlig befattning med JÖretagshemlighet
till böter eller fängelse i.högst två år eller, om brottet är grovt, till
fängelse i högst fyra år. Den som gör sig skyldig till brott enligt vad nu sagts
skall dessutom ersätta den skada som uppkommit (4 §).

Andra angrepp på företagshemligheter än sådana som utgör brott enligt

2 och 3 §§ medför, enligt vad som närmare anges i förslaget, endast
skadeståndsskyldighet. Sistnämnda sanktion inträder både för den som
missbrukar en företagshemlighet som har anförtrotts honom i en affärsförbindelse
(5 §) och för en anställd som obehörigen utnyttjar eller röjer en
företagshemlighet som den anställde fått del av i sin anställning (6 §).
Skadeståndsskyldighet drabbar också den som obehörigen utnyttjar eller
röjer en företagshemlighet som på grund av ett otillåtet angrepp redan har
fått spridning (7 §).

I 9 § finns en särskild regel om beräkning av skadestånd vid angrepp på
företagshemligheter. Regeln innebär att inte bara den förlust som uppkommit
genom angreppet skall ersättas utan att skadeståndet skall bestämmas
med hänsyn även till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.
Den föreslagna regeln är således för den drabbade förmånligare än de
regler som i allmänhet gäller vid beräkning av skadestånd.

Vidare innehåller förslaget bl. a. regler som gör det möjligt att vid vite
förbjuda den som redan har angripit en företagshemlighet att utnyttja eller
röja hemligheten (11 §). Domstol skall också kunna förordna att en handling,
som innefattar en företagshemlighet, skall överlämnas till rätt innehavare.
Domstolen kan därvid förordna att överlämnandet skall ske mot
lösen (14 §).

1 propositionen föreslås härutöver att det i sekretesslagen (1980: 100)
införs en erinran om att bestämmelserna i den föreslagna lagen om skydd
för företagshemligheter kan äga tillämpning också inom den offentliga
sektorn.

1989/90:LU37

Bilaga 3

3. Tryckfrihetsförordningens regelsystem

3.1 Översiktlig redogörelse

Varje svensk medborgare är enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen (TF)
tillförsäkrad rätten att i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra
allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad
ämne som helst. Tryckfrihetens syfte anges i samma lagrum vara att
säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning. Bestämmelserna
i TF skyddar inte bara det fria informationsflödet och den fria
politiska opinionsbildningen utan också rätten att i tryckt skrift yttra sig på
sådana områden av samhällslivet som rör t. ex. religion, vetenskap, ekonomi
och underhållning.

TF har givits karaktär av grundlag, vilket innebär att den kan ändras
endast genom likalydande beslut vid två riksmöten med nyval emellan.
TF:s egenskap av grundlag medför också att dess bestämmelser är överordnade
bestämmelser i vanlig lagstiftning och således har företräde vid
eventuella lagkonflikter. TF är dessutom exklusivt tillämplig inom det
område den reglerar, vilket innebär att missbruk av tryckfriheten kan
bestraffas endast i de fall TF medger det. Inskränkningar i tryckfriheten
kan inte göras genom bestämmelser i vanlig lag om inte TF tillåter det. Om
bestämmelser i vanlig lag skulle synas begränsa någon i TF garanterad fridler
rättighet tar TF över och bestämmelserna blir utan verkan. I det
sammanhanget spelar det inte någon roll om begränsningen åstadkoms
genom straffsanktionerade regler eller genom enbart skadeståndsregler. Ett
lagstadgande om skadeståndsansvar som innebär att en enskild person
åläggs tystnadsplikt och som inte har stöd i TF får således inte tillämpas
när åsidosättandet av tystnadsplikten bestått i att vederbörande yttrat sig i
tryckt skrift.

TF reglerar i princip inte förhållandet mellan enskilda utan bara deras
rättigheter och skyldigheter gentemot det allmänna. Reglerna anses därför
inte hindra enskilda att avtala om inskränkningar i rätten att yttra sig i
tryckta skrifter, att bedriva efterforskning av uppgiftslämnare etc. (jfr dock
avsnitt 3.5 nedan). Begränsningar av tryckfriheten som del allmänna vill
genomföra måste däremot ske genom bestämmelser i TF.

En tryckt framställning kan vara brottslig i annat avseende än som ett
överskridande av tryckfrihetens gränser. Exempelvis utgör tryckning av
falska sedlar eller bedrägeri genom annons inte missbruk av tryckfriheten,
beträffande vilket förfarande TF som nämnts är exklusivt tillämplig, utan
dessa och liknande brott skall beivras och bestraffas i vanlig ordning (se
avsnitt 3.2 nedan).

Den som överskrider de gränser för yttrandefriheten som uppställs i TF
gör sig skyldig till tryckfrihetsbrott. Dessa indelas i två huvudtyper, nämligen
otillåtet yttrande i tryckt skrift och otillåtet offentliggörande genom
sådan skrift. En förteckning över vad som utgör otillåtet yttrande finns i
TF och upptar ett antal i brottsbalken angivna brott, såsom uppvigling och
hets mot folkgrupp. De tryckfrihetsbrott som avser otillåtet offentliggörande
är av tre slag: offentliggörande av uppgifter som utgör hot mot rikets

1989/90: LU37

Bilaga 3

säkerhet, offentliggörande av allmänna handlingar som skall hållas hemliga
samt röjande av uppgifter som omfattas av kvalificerad tystnadsplikt
enligt 16 kap. sekretesslagen.

Riksdagen har vid riksmötet 1987/88 som vilande antagit vissa förslag
till ändringar i TF (KU 1987/88:36). Förslagen innebär bl. a. att rekvisiten
för de brott mot rikets säkerhet, som för närvarande bestraffas som otillåtet
offentliggörande, arbetas in i TF. Härigenom blir det inte längre möjligt
att utan grundlagsändring vidga det straffbara området för vad som i dag
kan bestraffas som otillåtet offentliggörande genom tryckt skrift.

Ett utmärkande drag för det tryckfrihetsrättsliga regelsystemet är att
endast en av dem som medverkat vid tillkomsten av en tryckt skrift kan
göras ansvarig för innehållet i skriften. Beträffande periodiska skrifter,
dvs. tidningar eller tidskrifter som utkommer med minst fyra nummer per
år, gäller att det i första hand är den ansvarige utgivaren som svarar för
innehållet. De som på olika sätt, t. ex. som journalister och uppgiftslämnare,
medverkar vid skriftens tillkomst går i princip alltid fria från ansvar.
För att säkerställa denna ansvarsfrihet och därmed garantera tryckfriheten
har i TF uppställts särskilda regler. Dessa regler brukar sammanfattande
benämnas meddelarskyddet.

En av de regler som ingår i meddelarskyddet gäller den s. k. anskaffarfriheten.
Var och en har rätt att anskaffa uppgifter och underrättelser i vilket
ämne som helst för att offentliggöra dem i pressen eller för att lämna
meddelanden i publiceringssyfte. En annan viktig regel gäller meddelarfriheten,
som innebär att det står var och en fritt att — med vissa i TF särskilt
angivna undantag — meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som
helst för offentliggörande i tryckt skrift. Meddelare, anskaffare och författare
har vidare rätt till anonymitet. De personer som tagit befattning med
tillkomsten eller utgivningen av en tryckt skrift är vid straffansvar förbjudna
att röja meddelare och författare. Vidare har myndigheterna i allmänhet
inte rätt att efterforska författare eller meddelare.

När det gäller att närmare bestämma räckvidden av reglerna om meddelarfrihet
kan frågan om vad som får publiceras av utgivaren av en tidning
eller författaren till en bok tas till utgångspunkt. Principiellt sett kan
nämligen den frihet som en person har att lämna uppgifter för publicering
inte sträcka sig längre än friheten att såsom utgivare eller författare publicera
uppgifterna, något som har direkt samband med den ovan nämnda
principen om ensamansvar. I själva verket är gränslinjen mellan tillåtet
och otillåtet uppgiftslämnande, som sker i publiceringssyfte, att bestämma
efter samma normer som om frågan i stället gällt en utgivares eller en
författares ansvar för själva publiceringen.

I radioansvarighetslagen (1966:756) och ytterligare ett antal lagar på det
radiorättsliga området finns regler om bl. a. ensamansvar, yttrandefrihetsbrott
och meddelarskydd, vilka i stor utsträckning hänvisar till eller
överensstämmer med bestämmelserna i TF. De nämnda lagarna har inte
karaktär av grundlag och den yttrandefrihet som de är avsedda att tillförsäkra
kan därför i princip inskränkas genom bestämmelser i vanlig lag.
Lagarna är emellertid, i likhet med TF, exklusivt tillämpliga på de områden
som de reglerar. Det innebär bl. a. att programutgivare och den som

1989/90 :LU37

Bilaga 3

lämnat meddelande eller anskaffat uppgift för offentliggörande i radioprogram
inte får dömas till straff eller skadestånd om det inte finns stöd
härför i de nämnda radiolagarna.

3.2 Tryckfrihetsförordningens räckvidd

I 1 kap. 3 § TF finns den centrala bestämmelsen om TF:s exklusivitet. Där
stadgas att för missbruk av tryckfriheten eller medverkan däri må ej någon
i annan ordning eller i annat fall än TF bestämmer kunna tilltalas eller
dömas till ansvar eller ersättningsskyldighet eller skriften konfiskeras eller
läggas under beslag. Av lagrummet framgår alltså att ingripanden på grund
av missbruk av tryckfriheten bara får göras med stöd av bestämmelserna i
TF. Det sagda kan också uttryckas så, att TF är exklusiv straff- och
processlag vad gäller missbruk av tryckfriheten. En konsekvens härav är
att de rättigheter TF ger inte kan inskränkas genom allmän lag om inte TF
medger det.

Ett brott kan emellertid som tidigare nämnts begås genom tryckt skrift
utan att innefatta missbruk av tryckfriheten. Om en tryckt framställning
utnyttjas som medel för en handling, som inte har med yttrandefrihet att
göra, åtnjuter förfarandet inte tryckfrihetsrättsligt skydd. Handlingen skall
då bedömas enligt vanliga straffrättsliga och skadeståndsrättsliga lagregler.
Exempelvis skall tryckning av falska sedlar, bedrägeri genom annons eller
svindleri genom tidningsuppgifter beivras och bestraffas i vanlig ordning
utan hänsyn till att brottet kommit till stånd med hjälp av tryckt framställning.
På samma sätt kan olovlig kopiering av upphovsrättsligt skyddade
verk som sker i tryckt skrift medföra straff och skadeståndsskyldighet
enligt lagen (1960: 729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk
(se LU 1986/87:11, LU 1987/88:1 y, KU 1987/88: 36; jfr också 1 kap. 8 §
TF). I alla dessa fall rör det sig om förfaranden som är otillåtna i något
annat avseende än som ett överskridande av yttrandefrihetens gränser.

Gränsen mellan å ena sidan bruk/missbruk av tryckfriheten och å andra
sidan förfaranden som skall bedömas enligt vanlig lag är inte alltid helt
klar. En fråga som har diskuterats utifrån denna aspekt är huruvida offentliggörande
i tryckt skrift av yrkeshemlighet i strid mot tystnadsplikten i
IKL skulle falla inom gränserna för den tryckfrihetsrättsliga exklusiviteten
och alltså inte kunna beivras enligt IKL. Utredningen om illojal konkurrens
menade (SOU 1966:71 s. 138) att det var sällsynt att den som obehörigen
yppade en företagshemlighet genom offentliggörande i tryckt skrift gjorde
detta för att tillgodose intresset av upplysning eller nyhetsförmedling.
Sådana förfaranden borde därför enligt utredningen normalt anses falla
utanför tryckfrihetsförordningen och kunna prövas i vanlig processuell
ordning. Skulle emellertid ett dylikt offentliggörande klart ingå som ett led
i information eller opinionsbildning borde det anses höra till tryckfrihetsområdet
och följaktligen inte föranleda ansvar. Massmedieutredningen
gjorde gällande (SOU 1975:49 s. 197) att offentliggörande av uppgifter
som sker i ett ekonomiskt syfte faller utanför tryckfrihetsområdet och
angav som exempel härpå illojal konkurrens bestående i att någon röjer
arbetsgivarens yrkeshemligheter i avsikt att bereda sig eller annan fördel

1989/90: LU37

Bilaga 3

eller för att göra skada. Utredningen om skydd för företagshemligheter
ansåg däremot att saken var mera tveksam (se SOU 1983:52 s. 156).
Utredningen hänvisade till uttalanden i litteraturen av bl. a. Erik Holmberg,
enligt vilka TF:s exklusivitetsregel borde medföra att yppande av
yrkeshemligheter genom tryckt skrift bara i undantagsfall kunde sanktioneras
med straff och skadestånd. Grunden för denna ståndpunkt skulle
ytterst vara TF:s syften att främja ett fritt meningsutbyte och en allsidig
upplysning samt att det här gällde inte bara enskildas ekonomiska intressen
utan också sådana allmänna intressen som att hälsovådliga produkter
stoppas eller att förstöring av naturen hindras.

Hans G Axberger sammanfattar i sin avhandling Tryckfrihetens gränser
(s. 53) rättsläget så, att från TF:s tillämpningsområde bör — såvitt avser
förmögenhetsbrott — undantas endast handlingar med utpräglat ekonomiskt
syfte. På motsvarande sätt framhåller Håkan Strömberg (Tryckfrihetsrätt,
8:e uppl., s. 38) att om en tryckt skrift utgör medel för en
handling, som företas i rent ekonomiskt syfte, handlingens brottslighet är
att bedöma enligt allmänna regler även om själva innehållet i skriften
skulle utgöra ett väsentligt led i handlingen.

3.3 Förbud mot censur

Enligt 1 kap. 1 § TF innebär tryckfriheten en rättighet att, utan några av
myndighet eller annat allmänt organ i förväg lagda hinder, utge skrifter
och i 1 kap. 2 § TF sägs att någon förhandsgranskning av skrifter eller
något förbud mot tryckning ej må förekomma. Censurförbudet innebär
bl. a. att någon förhandsgranskning av manuskript e.d. inte får utföras av
myndighet eller annat allmänt organ. Med annat allmänt organ menas
statliga och kommunala institutioner med offentlig ställning, t. ex. de
statliga afFärsdrivande verken. Däremot är stats- eller kommunalägda
bolag inte att anse som allmänna organ under förutsättning att deras
verksamhet inte innefattar myndighetsutövning.

Inte heller på annat sätt än genom censur får myndigheterna ingripa för
att hejda yttranden innan de blivit offentligt uttalade. De får, som framgår
av 1 kap. 2 § TF, inte hindra tryckning, utgivning eller spridning av en
skrift på grund av dess innehåll. Förbudet riktar sig enbart mot myndighet
eller annat allmänt organ. Enskilda företag eller organisationer är således
oförhindrade att vägra medverka till en skrifts tryckning, utgivning eller
spridning, även om vägran motiveras av skriftens innehåll. Däremot är det
inte tillåtet för exempelvis postverket, som är ett allmänt organ, att vägra
distribuera en tidning på grund av att denna innehåller uppgifter av visst
slag.

3.4 Närmare om anskaffarfriheten

I TF infördes år 1976 mot bakgrund av den s. k. IB-afFären en särskild
regel, enligt vilken envar skall äga rätt att anskaffa uppgifter och underrättelser
i vad ämne som helst för att offentliggöra dem i tryckt skrift eller för
att lämna meddelanden i publiceringssyfte (1 kap. 1 § fjärde stycket TF).

1989/90: LU37

Bilaga 3

Regeln är alltså tillämplig bara om anskaffaren haft för avsikt att uppgifterna
skall publiceras i tryckt skrift, antingen av honom själv eller av
någon annan. Regeln ger skydd åt anskaffaren oavsett om publiceringen
faktiskt kommer till stånd eller inte.

Vid införandet av bestämmelsen om anskaffarfrihet i TF anförde departementschefen
(prop. 1975/76:204 s. 98) att regelns betydelse låg i att det
inte längre blev möjligt att genom vanlig lagstiftning förbjuda inhämtande
av viss information för publicering. Bestämmelsen skulle också bidra till
att klargöra rättsläget i vissa tveksamma fall. Sålunda skulle det för framtiden
stå klart att publicist eller meddelare inte kunde avkrävas ansvar
därför att han anstiftat annan att bryta sin tystnadsplikt och därigenom
skaffat sig uppgifter som grund för offentliggörande.

Anskaffarfriheten är emellertid inte obegränsad. Enligt 7 kap. 3 § TF
gäller bl. a. att den som anskaffar uppgifter i publiceringssyfte och därigenom
gör sig skyldig till spioneri, grov obehörig befattning med hemlig
uppgift samt vissa andra brott mot rikets säkerhet kan fallas till ansvar
härför i sedvanlig straffrättslig ordning.

Ett annat, väsentligt undantag från principen att anskaffaren går fri
finns i 1 kap. 9 § 3 TF. Där sägs att utan hinder av TF gäller vad i lag är
stadgat om ansvar och ersättningsskyldighet för det sätt på vilket uppgift
eller underrättelse anskaffats. TF:s skydd för uppgiftsinhämtande i publiceringssyfte
går alltså inte så långt att brottsliga metoder som används vid
uppgiftsinhämtandet inte skulle kunna bestraffas. Om en uppgift anskaffas
genom t. ex. inbrott kan anskaffaren i vanlig ordning åtalas och dömas för
stöld eller annat brottsligt tillvägagångssätt som gärningen i rent straffrättsligt
hänseende innefattar.

I proposition 1975/76:204 (s. 131) ger departementschefen följande
exempel på förfaranden som på grund av det nämnda undantaget från
anskaffarskyddet skall bedömas och handläggas på vanligt sätt: gärningar
som utgör brott mot posthemligheten eller telehemligheten, intrång i
förvar och olovlig avlyssning eller som innefattar inbrott, egenmäktigt
förfarande, hemfridsbrott, olaga tvång eller olaga hot samt mutbrott.

Regelsystemet till skydd för anskaffande av uppgifter i publiceringssyfte
torde mot bakgrund av det redovisade också kunna beskrivas på följande
vis. Anskaffandet som sådant är alltid påföljdsfritt med undantag endast
för vissa brott mot rikets säkerhet. Om någon inskränkning beträffande
själva uppgiftsinhämtandet görs i vanlig lag blir inskränkningen utan
verkan, vad gäller inhämtande som sker i publiceringssyfte. Det är alltså
inte möjligt att, vid sidan av TF, rent allmänt förbjuda anskaffande i
publiceringssyfte av viss uppgift. 1 vanlig lag kan däremot införas sanktioner
för tillvägagångssätt som kan tänkas bli begagnade såsom medel vid ett

— i och för sig tillåtligt — uppgiftsanskaffande.

3.5 Närmare om meddelarfriheten

1 1 kap. 1 § tredje stycket TF fastslås meddelarfrihetens princip. Det skall
stå envar fritt att meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som
helst för offentliggörande i tryckt skrift. För att meddelaren skall vara

1989/90: LU37

Bilaga 3

skyddad måste uppgifterna dock lämnas till någon som har med skriftens
framställning att göra, t. ex. en journalist eller en tidningsredaktion. Vidare
måste uppgifterna — på samma sätt som när det gäller anskaffarfriheten

— lämnas i publiceringssyfte. Men under förutsättning att meddelaren i
detta syfte vänder sig till rätt person - t. ex. en författare, en utgivare, en
tidningsredaktion eller en nyhetsbyrå — går meddelaren som regel fri.
Meddelarskyddet medför i sådant fall att meddelaren inte riskerar någon
påföljd även om uppgiftslämnandet eljest skulle vara brottsligt, exempelvis
såsom brott mot tystnadsplikt, vårdslöshet med hemlig uppgift, förtal
eller förolämpning. En annan konsekvens av meddelarfriheten är att det
allmänna inte utan stöd av TF får förbjuda eller på annat sätt hindra vare
sig sina tjänstemän eller privatpersoner att lämna meddelanden till pressen.
Liksom beträffande anskaffarskyddet gäller att det är utan betydelse
för meddelarfriheten huruvida någon publicering verkligen sker.

Begränsningar i meddelarfriheten måste i princip ske genom föreskrifter
i TF. För vissa undantagssituationer har också sådana begränsningar införts
(7 kap. 3 § TF). Sålunda skall vid vissa grövre brott mot rikets
säkerhet, oriktigt utlämnande av hemlig handling som sker uppsåtligen
och uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt i fall som anges i särskild lag
(16 kap. sekretesslagen) gälla vad i lag är stadgat om ansvar för sådana
brott. Reglerna innebär bl. a. att den som i strid mot sekretesslagen lämnar
ut en allmän handling till pressen alltid kan dömas till ansvar för brott mot
tystnadsplikt enligt 20 kap. 3 § brottsbalken. Om någon lämnar annat
meddelande för publicering kan han åtalas och dömas för detta brott
endast om han genom att lämna ut meddelandet åsidosatt s. k. kvalificerad
tystnadsplikt enligt 16 kap. sekretesslagen. För brott mot lagstadgad tystnadsplikt
i annat fall går meddelaren däremot fri och detta oavsett om
tystnadsplikten gäller offentliga funktionärer eller enskilda.

3.6 Meddelarfrihet och avtalad tystnadsplikt

I motsats till vad som obestridligen gäller beträffande förhållandet mellan
å ena sidan principen om meddelarfrihet och å andra sidan lagregler om
tystnadsplikt — nämligen att meddelarfriheten tar över om inte fall som
avses i 7 kap. 3 § TF är för handen — har det ansetts mera tveksamt
huruvida mellan enskilda personer träffade avtal om tystnadsplikt generellt
bryter meddelarfriheten. Skulle meddelarfriheten ha företräde även i sistnämnda
situation, blir konsekvensen att rätt till skadestånd inte föreligger
vid åsidosättande av avtalad tystnadsplikt, om åsidosättandet består i att
ett meddelande lämnats i publiceringssyfte.

Tystnadsplikt för enskilda kan uppkomma genom att de avtalsvägen
uttryckligen åtar sig att inte röja olika förhållanden vare sig till pressen
eller annan. Sådana avtal kan träffas mellan exempelvis två företagare som
samverkar i tekniska frågor eller mellan en arbetsgivare och hans anställda.
Tystnadsplikt kan emellertid också utgöra ett underförstått moment i
ett avtalsförhållande mellan enskilda. Vad särskilt gäller anställningsförhållanden
är situationen i allmänhet den, att arbetstagaren genom anställningsavtalet
iklätt sig en allmän lojalitetsplikt mot arbetsgivaren. Lojali -

1989/90: LU37

Bilaga 3

6 Riksdagen 1989190. 8 sami. Nr 37

tetsplikten innebär att den anställde i princip är förhindrad att lämna ut
uppgifter som kan skada arbetsgivaren. Gör han det ändå kan han bli
skadeständsskyldig för avtalsbrott, även om tystnadsplikten inte är uttryckligt
avtalad (jfr AD 1981 nr 124).

TF:s övergripande syfte är att skydda den enskilde medborgarens frioch
rättigheter gentemot staten. TF syftar däremot inte till att ge handlingsregler
för enskilda till skydd för tryckfriheten. Det kan därför uppfattas
som följdriktigt att det nu berörda spörsmålet om hur avtalade tystnadsplikter
mellan enskilda förhåller sig till den grundlagsskyddade rätten
att fritt lämna meddelanden inte är reglerat i TF.

Avsaknaden av en rättslig reglering av de avtalade tystnadsplikternas
ställning i förhållande till den generella meddelarfriheten kan i och för sig
tas till intäkt för att meddelarfriheten kan avtalas bort. Den slutsatsen
synes också i allmänhet ha dragits då frågan behandlats i den rättsvetenskapliga
litteraturen. Avvikande uppfattningar har emellertid framförts av
Holmberg och Axberger. Holmberg (Norstedts juridiska handbok, 13:e
uppl., s. 908) finner det sålunda tveksamt om det är förenligt med exklusivitetsprincipen
att en tystnadsplikt gentemot enskild behandlas på annat
sätt än en offentlig tystnadsplikt. Axberger (a.a. s. 324) hävdar mera
bestämt att skadestånd vid åsidosättande av avtalad tystnadsplikt inte kan
dömas ut. Han kommer till denna slutsats efter att ha konstaterat att
rättsläget är oklart och att man vid det förhållandet har att utgå från TF:s
ordalydelse som synes utesluta varje form av skadestånd när stöd härför
saknas i TF.

Den uppfattning som i allmänhet kommit till uttryck i litteratur och i
lagförarbeten är som nämnts att avtalade tystnadsplikter bryter meddelarskyddet.
Eek, som ingående behandlat frågan, påpekar att det inte finns
någon regel som hindrar att man avtalsvägen frånskriver sig sina rättigheter
enligt TF och hävdar att skadeståndspåföljd kan inträda vid kontraktsbrott
utan att detta kolliderar med reglerna i TF (Nya tryckfrihetsförord
ningen, s. 69 ff.). 1 proposition 1975/76:105 Bil. 1 (s. 508) påtalar lagrådet
att TF inte uttalar sig i frågan huruvida meddelarskyddet har motsvarande
tillämpning när det är fråga om tystnadsplikt som vilar på kontraktsrättslig
grund samt framhåller att det dock antagits att civilrättens regler ger
utrymme för avtal som utesluter rätt att lämna vissa meddelanden till
pressen och som ger utrymme för sanktioner i händelse av brott mot dylikt
avtal. Yttrandefrihetsutredningen (SOU 1983:70, s. 159 ff.) kommer fram
till att rättsläget är ovisst men menar att tystnadsplikter i avtalsförhållanden
sannolikt bryter meddelarfriheten.

I den proposition (prop. 1986/87:151) som bygger på yttrandefrihetsutredningens
betänkande behandlas den nu berörda frågan utförligt. I propositionen
framhålls till en början (s. 118) att utredningens slutsats om att
tystnadsplikter i avtalsförhållanden sannolikt bryter meddelarfriheten inte
mött några invändningar under remissbehandlingen. Också departementschefen
förklarar sig instämma i denna slutsats. Enligt hans mening kan
man resonera på följande vis.

Eftersom reglerna om meddelarfrihet inte ger någon ledning, bör man
undersöka vad som gäller när någon bryter mot en avtalad tystnadsplikt

1989/90:LU37

Bilaga 3

genom att publicera uppgifter i en bok som han själv står som författare
till. Som utgångspunkt forén sådan undersökning bör enligt departementschefen
tas 1 kap. 3 § TF, som anger att TF är exklusivt tillämplig vid
missbruk av tryckfriheten. Visar undersökningen att det är fråga om
missbruk av tryckfriheten i det angivna fallet, torde skadestånd inte kunna
utdömas på kontraktsrättslig grund. Är det däremot inte ett sådant missbruk,
kan skadestånd åläggas på grund av att fallet ligger utanför det
område där TF är exklusivt tillämplig. Begreppet ”missbruk av tryckfriheten”
bör därvid tolkas utifrån syftet med denna frihet. Man kan då konstatera
att TF inte anses kunna ge handlingsregler för enskilda till skydd för
tryckfriheten utan bygger på principen att tryckfriheten skyddas bara
gentemot det allmänna. Ur TF kan därför inte utläsas att grundlagen skulle
hindra en enskild från att genom avtal med en annan enskild inskränka sin
rätt att yttra sig i tryckt skrift så som han kan begränsa sin frihet att yttra
sig i andra former. Som det heter i förarbetena till TF är principen att
yttrandefriheten bör vara av samma omfattning vare sig det är fråga om en
framställning i tryckt skrift eller på annat sätt. Av det anförda kan anses
följa att det inte utgör ett missbruk av tryckfriheten i TF:s mening när
någon bryter mot en avtalad tystnadsplikt genom att yttra sig i tryckt
skrift. Men det skulle vara inkonsekvent och stridande mot TF:s utformning
i övrigt om skadeståndspåföljd för brott mot en avtalad tystnadsplikt
skulle kunna tillgripas mot den som står som författare till en tryckt skrift
men vara principiellt utesluten, om samma person i stället lämnar uppgifter
för publicering i en skrift för vilken någon annan har det tryckfrihetsrättsliga
ansvaret. Det förda resonemanget utgör enligt departementschefens
uppfattning ett övervägande skäl för att avtalade tystnadsplikter
generellt bryter meddelarfriheten.

Riksdagen har vid behandlingen av den berörda propositionen uttalat
att det finns skäl att utvidga meddelarskyddet till att i princip gälla
förhållandet även utanför den offentliga sektorn och begärt att frågan skall
bli föremål för skyndsam utredning (KU 1987/88:36). Den i propositionen
framförda uppfattningen att meddelarskyddet kan avtalas bort i förhållandet
mellan enskilda mötte därvid inte någon erinran.

I enlighet med vad riksdagen sålunda begärt har regeringen den 20
oktober 1988 utfärdat direktiv (dir. 1988: 57) för en kommitté som skall ha
i uppgift att utreda frågan om meddelarfrihet i förhållandet mellan enskilda.
Kommitténs huvuduppgift skall vara att föreslå en reglering som
innebär att friheten att lämna meddelanden för publicering slås fast i
grundlag även såvitt gäller förhållandet mellan enskilda. Kommittén bör
emellertid söka avgränsa tillämpningsområdet för en meddelarfrihet i
förhållandet mellan enskilda så att den kommer att gälla endast hos de
organ där den kan anses motiverad och inte omfatta varje relation mellan
enskilda personer. Vidare bör kommittén bedöma vilka undantag som bör
finnas på meddelarfrihetens tillämpningsområde. Ytterligare en huvuduppgift
för kommittén är att överväga hur ett väl fungerande efterforskningsförbud
riktat mot enskilda bör utformas.

Mot bakgrund av det anförda torde rättsläget beträffande avtalade tystnadsplikter
kunna sammanfattas på följande vis. TF syftar inte till att ge

1989/90: LU37

Bilaga 3

handlingsregler för enskilda till skydd tor tryckfriheten och ger inte heller
något direkt svar på frågan om avtalade tystnadsplikter generellt sett
bryter den i TF intagna regeln om meddelarfrihet. Det torde emellertid
numera få anses vara den förhärskande uppfattningen att det i princip är
möjligt för en enskild person att med rättslig verkan avtala bort den
meddelarfrihet som han eljest är tillförsäkrad. I fråga om tystnadsplikter
som följer av allmänna principer om lojalitetsplikt i anställningsförhållanden
får rättsläget anses som mera ovisst. Frågan synes inte närmare ha
diskuterats.

3.7 Anonymitetsskydd och efterforskningsförbud

Enligt 3 kap. 1 § TF är författare och uppgiftslämnare inte skyldiga att låta
sina namn utsättas på skriften. De får alltså själva välja om de skall
framträda öppet eller förbli okända. Väljer de att vara okända skyddas
deras anonymitet av långtgående regler i TF. I mål om tryckfrihetsbrott får
sålunda fråga inte väckas om vem som är författare eller meddelare.
Vidare är journalister och andra som tar befattning med utgivningen av
tryckt skrift vid straffansvar förbjudna att avslöja författare eller uppgiftslämnare
och det oberoende av om dessa är offentliga funktionärer eller
privatpersoner. Tystnadsplikten gäller inte vid grövre brott mot rikets
säkerhet och i några andra särskilt angivna fall. Vidare kan enligt 3 kap. 3 §
TF domstol i några fall lösa vederbörande från tystnadsplikten, bl. a. om
det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att
uppgift i saken lämnas vid vittnesförhör eller förhör under sanningsförsäkran
med part.

Som en ytterligare garanti för anonymiteten är myndigheter och andra
allmänna organ enligt 3 kap. 4 § TF förbjudna att efterforska författare,
utgivare och meddelare. En myndighet får därför inte forska i vem som
lämnat uppgifter eller på annat sätt medverkat till en bok eller tidningsartikel.
Efterforskningsförbudet gäller även om det av publikationen i fråga
skulle framgå att författaren eller meddelaren brutit mot en för honom
gällande tystnadsplikt eller gjort sig skyldig till annat brott. Efterforskningsförbudet
riktar sig inte bara mot de brottsbekämpande myndigheterna
utan mot alla myndigheter och offentliga organ. Om det i en insändare
eller ett reportage riktas kritik mot förhållandena inom en myndighet, får
myndigheten således inte genom utfrågning av de anställda eller på annat
sätt försöka ta reda på vem eller vilka som lämnat uppgifterna.

Förbudet mot efterforskning i TF är inte undantagslöst. Om det är
nödvändigt bl. a. för att ingripa mot vissa grövre brott mot rikets säkerhet,
brott som består i utlämnande av hemlig handling eller åsidosättande av
kvalificerad tystnadsplikt får efterforskning av författaren eller uppgiftslämnaren
ske. Får efterforskning förekomma skall tystnadsplikten för
journalister m. fl. beaktas.

Eftersom TF endast syftar till att skydda tryckfriheten mot åtgärder från
det allmänna innebär efterforskningsförbudet inte någon begränsning av
enskilda personers eller organisationers möjligheter att försöka utröna
exempelvis vem som lämnat ut en viss uppgift till pressen. Efterforsk -

1989/90: LU37

Bilaga 3

ningsförbudet gäller alltså inte inom det privata näringslivet eller i övrigt
utanför den offentliga sektorn. En annan sak är att tystnadsplikten för
journalister m. fl. i förening med det allmänna efterforskningsförbudet kan
göra det i praktiken omöjligt för t. ex. ett företag att få reda på vem som
lämnat ut uppgifter som företaget velat hemlighålla.

3.8 Offentliga funktionärer

I sekretesslagen (1980: 100) finns regler om tystnadsplikt i det allmännas
verksamhet och om förbud att lämna ut allmänna handlingar. Regleringen
av handlingssekretessen och tystnadsplikten är enhetlig. När det i sekretesslagen
sägs att sekretess gäller för en uppgift innebär det därför att det är
förbjudet att röja uppgiften muntligen eller skriftligen eller genom att
lämna ut handling eller på annat sätt. För varje sekretessfall anges i lagen
den maximala tid under vilken sekretess kan gälla för uppgiften.

Bestämmelserna i sekretesslagen innebär en begränsning av den rätt att
ta del av allmänna handlingar som följer av TF. Även i ett annat avseende
inskränker sekretesslagen de rättigheter som TF ger. Som tidigare berörts
finns i 16 kap. sekretesslagen föreskrifter om s. k. kvalificerade tystnadsplikter,
vilka bryter meddelarskyddet. Genom uttryckliga regler i TF har
dessa begränsningar kunnat genomföras i vanlig lag.

I 6 kap. 1 § sekretesslagen ges bestämmelserom sekretess i det allmännas
affärsverksamhet. Sekretess gäller hos en myndighet för uppgifter om
myndighetens affärs- och driftförhållanden om det kan antas att någon
som driver likartad rörelse gynnas på det allmännas bekostnad om uppgiften
röjs. Sekretessen hos en myndighet omfattar också uppgifter om affärsoch
driftförhållanden i bolag och andra associationsrättsliga organisationer
som driver affärsverksamhet och vari det allmänna genom myndigheten
har ett bestämmande inflytande. Om en uppgift som enligt de angivna
reglerna skall hemlighållas hos en myndighet har överlämnats till en annan
myndighet gäller sekretessen också där med visst angivet undantag.

I 6 kap. 2 § sekretesslagen finns bestämmelser om sekretess vid det
allmännas upphandlingsverksamhet. Sekretess gäller här för uppgift som
hänför sig till ärende angående förvärv, överlåtelse, upplåtelse eller användning
av egendom, tjänst eller annan nyttighet, om det kan antas att
det allmänna lider skada om uppgiften röjs.

Sekretesslagen ger skydd inte bara för uppgifter om myndigheternas och
dem närstående företags affärsförhållanden m. m. utan också för uppgifter
om det privata näringslivets ekonomiska förhållanden som på olika sätt
kommit en myndighet till handa. Närmare bestämmelser härom finns i 8
och 9 kap. sekretesslagen. Rent allmänt kan sägas att sekretess oftast gäller
till förmån för uppgifter om förhållanden i privata företag som är av den
beskaffenheten att de typiskt sett omfattas av IKL och förslaget till lag om
skydd för företagshemligheter. Sekretesskydd uppkommer såväl då ett
enskilt företag lämnar en uppgift till en myndighet i samband med ett
affärsförhållande dem emellan som då en uppgift lämnas till en myndighet

i andra sammanhang, exempelvis vid tillsynsverksamhet, tillståndsgivning
och arbetsförmedling.

1989/90:LU37

Bilaga 3

Allmänna handlingar som innehåller sådana uppgifter som avses i 6, 8
och 9 kap. sekretesslagen är sekretesskyddade under viss tid, som regel 20
år.

Sekretesslagen anger i princip uttömmande de uppgifter hos det allmänna
för vilka sekretess kan föreligga. Det är alltså inte så att personer som är
anställda i allmän tjänst, t. ex. i ett affärsdrivande verk, kan ha tystnadsplikt
enligt 1KL för uppgifter som inte omfattas av sekretess enligt sekretesslagen.
I den mån en röjd uppgift omfattas av sekretess är emellertid
reglerna i IKL i princip tillämpliga också inom den offentliga sektorn. Det
innebär att sekretesslagens och IKL:s regler om tystnadsplikt i viss omfattning
gäller parallellt. Någon allmän samordning mellan de båda regelverken
har inte skett. Endast beträffande tystnadsplikt enligt 6 kap. 1 §
sekretesslagen för offentliganställda har en sådan samordning kommit till
stånd.

Några regler om straff och skadestånd finns inte i sekretesslagen. 1 stället
gäller bestämmelserna i 20 kap. 3 § brottsbalken om straffansvar för den
som uppsåtligen eller av oaktsamhet röjer en uppgift som han enligt
sekretesslagen är skyldig att hemlighålla. Om brottet förorsakar ren förmögenhetsskada
är den brottslige enligt 2 kap. 4 § skadeståndslagen skyldig
att ersätta skadan. Om den röjda uppgiften avser en teknisk förebild som
omfattas av tystnadsplikt enligt IKL är sanktionssystemet i den lagen
också tillämpligt.

Reglerna i skadeståndslagen bygger på principen att det i första hand är
arbetsgivaren som skall svara för skador som en arbetstagare orsakar i sitt
arbete. I 4 kap. 1 § skadeståndslagen finns därför en regel som innebär att
arbetstagaren skall åläggas skadeståndsskyldighet endast om det finns synnerliga
skäl för det. I fråga om ren förmögenhetsskada som en arbetstagare
orsakar i tjänsten gäller enligt 3 kap. 1 § att arbetsgivarens ansvar för
skadan är inskränkt till fall då skadan orsakats genom brott. Bestämmelserna
om arbetsgivarens skadeståndsansvar är tillämpliga både inom den
offentliga och den privata sektorn. När ren förmögenhetsskada orsakas i
samband med myndighetsutövning som staten eller en kommun skall
fullgöra gäller särskilda regler i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Offentliga
arbetsgivares skadeståndsansvar är enligt paragrafen inte begränsat till
skador som orsakas genom brott utan gäller generellt då fel eller försummelse
förekommit. I förhållande till 1 § innebär 2 § vidare den fördelen för
den skadelidande att något felaktigt förfarande från en viss arbetstagares
sida inte behöver föreligga utan det räcker med ett konstaterande av att fel
eller försummelse faktiskt förekommit oavsett om det kan läggas någon
tjänsteman till last. Samtidigt förhåller det sig så att arbetsgivaransvaret
vid myndighetsutövning i vissa avsenden är mer begränsat än det ansvar
som följer av 3 kap. 1 § skadeståndslagen beroende bl. a. på den s. k.
standardregeln i 3 kap. 3 §.

En särskild fråga, som aktualiserats genom motionsyrkanden med anledning
av propositionen, är i vad mån enskilda näringsidkare kan få
ersättning i fall då till skada för företaget en sekretesskyddad allmän
handling efter begäran oriktigt utlämnas från en myndighet. Innefattar
avslöjandet ett brott mot tystnadsplikt som begås i tjänsten blir 3 kap. 1 §

1989/90: LU37

Bilaga 3

skadeståndslagen tillämplig såvida inte utlämnandet kan ses som myndighetsutövning,
då 3 kap. 2 § gäller. I vad mån oriktigt utlämnande av
allmän handling till skada för den för vilken sekretesskyddet gäller utgör
myndighetsutövning får anses osäkert. I doktrinen (se Bertil Bengtsson,
Skadestånd vid myndighetsutövning 1, s. 75 ff.) har dock hävdats att
oriktigt sådant utlämnande bör falla under tillämpningsområdet för 3 kap.

2 § skadeståndslagen.

4. Vissa synpunkter och förslag till ändringar i
propositionen

I de motioner som väckts med anledning av propositionen har kritik
riktats mot den föreslagna lagen om skydd för företagshemligheter i främst
två avseenden. Det har gjorts gällande att lagförslaget omfattar inte bara
information om förhållanden som är väsentliga för ett företags konkurrenskraft
utan också uppgifter om brottsliga eller eljest klandervärda förfaranden
från företagets sida. Vidare har det hävdats att bl. a. de tryckfrihetsrättsliga
aspekterna inte beaktats i propositionen och att lagen därmed
skulle komma att hindra den fria opinionsbildningen. Liknande synpunkter
har också framförts i den allmänna debatten.

Mot bakgrund av de kritiska synpunkter som framförts bör inledningsvis
framhållas att syftet med förslaget i propositionen är att de brister som
för närvarande finns i skyddet för företagshemligheter skall botas. Behovet
av en effektivare lagstiftning gör sig särskilt gällande i fråga om möjligheterna
att ingripa mot den som utnyttjar en annans företagshemlighet för att
bereda sig själv eller någon annan vinning. Förslaget kan däremot inte
anses ha till syfte att inkräkta på den fria opinionsbildningen (se prop. s. 9)
eller att hindra annan verksamhet som är av betydelse för samhället och
enskilda och som utövas av t. ex. fackliga och andra ideella organisationer.
Typiskt sett torde det inte heller förhålla sig så att rätten till fri opinionsbildning
eller ideell verksamhet utnyttjas för angrepp på företagshemligheter.
Sådana angrepp sker ofta i det fördolda och för att ge en näringsidkare
konkurrensfördelar på en annans bekostnad. Det torde därför höra till
undantagsfallen att det i praktiken uppkommer några konflikter mellan
intresset av att skydda en företagshemlighet och andra väsentliga intressen.
I de fall sådana konflikter kan uppkomma torde det i allmänhet röra
sig om företagshemligheter som inte får anses särskilt skyddsvärda från
vare sig industrins eller samhällets sida.

I det följande görs en genomgång av bestämmelserna i förslaget till lag
om skydd för företagshemligheter. Analysen syftar inte till en allmän
utvärdering av förslaget i dess helhet eller till en granskning av de enskilda
bestämmelserna i lagtekniskt hänseende. Avsikten är främst att undersöka
hur förslagets bestämmelser om förbud att inhämta information, tystnadsplikt
m. m. förhåller sig till de regler i tryckfrihetsförordningen, radioansvarighetslagen
m.fl. författningar som värnar om yttrandefriheten.
Vissa förslag till ändringar framläggs i syfte att tillmötesgå den framförda

1989/90: LU37

Bilaga 3

kritiken. Det kan emellertid redan här understrykas att förslaget i propositionen
inte är utformat så att det inkräktar på de rättigheter som tryckfrihetsförordningen
ger eller som följer av radioansvarighetslagen och liknande
författningar. De rättsliga förutsättningarna för den fria opinionsbildningen
i massmedierna kommer därför inte att påverkas av det utökade
skyddet för företagshemligheter.

Utöver frågor med anknytning till den fria opinionsbildningen behandlas
i det följande även vissa spörsmål om de skadeståndsrättsliga reglerna i
lagförslaget.

De förslag till ändringar som genomgången föranleder har intagits under

5 nedan.

4.1 Begreppet företagshemlighet

I lagförslagets inledande paragraf ges en definition av begreppet företagshemlighet.
Med företagshemlighet skall enligt 1 § förstås sådan information
om affärs- eller driftförhållanden i en näringsidkares rörelse som
näringsidkaren håller hemlig och vars röjande är ägnat att medföra skada
för honom.

Som närmare framgår av propositionen (s. 13 och 34 fif.) kan i princip
varje uppgift i en näringsverksamhet utgöra en företagshemlighet. Det är
alltså inte uppgiftens karaktär i sig som blir avgörande för om den skyddas
av lagen. Styrande blir i stället om uppgiften hålls hemlig och om ett
avslöjande kan medföra skada. Sistnämnda rekvisit medför att det ställs
krav på att informationen skall ha ett värde för näringsidkaren. 1 vilka
avseenden skada skall uppkomma anges inte närmare i lagrummet. Inte
heller uppställs det några krav på att hemlighållandet skall vara motiverat
av särskilda omständigheter.

Med den utformning begreppet företagshemlighet givits i 1 § är det
tydligt att exempelvis brottsliga förfaranden inom ett företag kan utgöra
information som omfattas av lagen. Denna konsekvens har också uppmärksammats
i propositionen. Som exempel på företagshemligheter anges
sålunda (s. 37) uppgifter om att företag bryter mot skatte- eller miljölagstiftningen
eller konkurrenslagen. Av propositionen framgår emellertid att
avsikten inte varit att alla uppgifter som en näringsidkare vill hålla hemliga
skall åtnjuta skydd. Fastmera framhålls (s. 9) att mot företagens intresse
av att hemlighålla information måste ställas att det från allmän synpunkt
är angeläget med ett brett och fritt kunskapsutbyte och att det också är
viktigt att konkurrensen inom näringslivet är effektiv. Mot företagens
skyddsintresse står vidare den enskilde arbetstagarens intresse av att fritt
kunna utnyttja sin erfarenhet och utveckla sitt kunnande. Med skyddsintressena
konkurrerar enligt propositionen även allmänna och enskilda
önskemål om insyn, information och kontroll. Det framhålls vidare att
skyddet för företagshemligheter inte får sträcka sig så långt att det hotar
den fria opinionsbildningen.

Konflikten mellan de delvis motstridiga intressen som gör sig gällande
på området har i propositionen lösts på bl. a. det sättet att skadeståndsansvaret
enligt 4 — 7 §§ för utnyttjande eller röjande av en företagshemlighet

1989/90: LU37

Bilaga 3

inträder endast när utnyttjandet eller röjandet är obehörigt. Som exempel
på när ett utnyttjande eller röjande inte är obehörigt nämns i specialmotiveringen
(s. 45) fall då det föreligger ett uttryckligt eller tyst medgivande
från näringsidkarens sida eller då uppgifter lämnas ut i enlighet med
särskilda författningsbestämmelser. Som obehörigt skall inte heller anses
att en arbetstagare enligt 22 § lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet lämnar över information till en ledamot i styrelsen för sin
arbetstagarorganisation. Som ytterligare exempel framhålls (s. 37) det
fallet att någon inför en myndighet eller annat behörigt organ avslöjar ett
olagligt förhållande inom ett företag. I 7 § andra stycket lagförslaget har
intagits en särskild bestämmelse om att det inte skall anses som obehörigt
när någon utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som han själv eller
någon annan före honom fått del av i god tro. En begränsning i skyddet
ligger också däri att — enligt vad som uttalas i propositionen (s. 13) —
enbart uppgifter som kan anses så väsentliga för näringsverksamheten att
ett röjande skulle förändra konkurrensförmågan i negativ riktning bör
utgöra företagshemligheter.

Som begreppet företagshemlighet definierats i lagförslagets inledande
paragraf är det i och för sig förståeligt att man i den allmänna debatten
uppfattat propositionen såsom innebärande ett hinder mot att brottsliga
förfaranden och andra allvarliga missförhållanden inom näringslivet i
framtiden bringas till allmän kännedom och att man därvid förbisett de
begränsningar av tillämpningsområdet som vissa andra bestämmelser innebär.
Ett tungt vägande skäl för att lagen i systematiskt hänseende bör
utformas på det sätt som föreslås är att det knappast går att i lagtext
bestämma begreppet företagshemlighet så att det dras en klar och ändamålsenlig
gräns mellan sådan information som bör åtnjuta skydd och
sådan som fritt bör få avslöjas. Det får därför godtas att begreppet företagshemlighet
ges en vidsträckt innebörd. I stället bör det skapas andra
garantier för att skyddet för företagshemligheter inte blir för långtgående.
Uttalandena i motionerna och den allmänna debatten visar att inskränkningarna
i skyddet inte betonats tillräckligt i lagförslaget. Begränsningarna
av lagens tillämpningsområde behöver därför förtydligas och ges en klarare
framtoning. Sålunda bör det slås fast i lagtexten vad som motivledes
anförs i propositionen, nämligen att endast information som är av betydelse
för ett företags konkurrensförmåga skall åtnjuta skydd som företagshemlighet.
Vidare bör det redan i lagens inledande bestämmelser tas in en
föreskrift om att lagen gäller endast obehöriga angrepp på företagshemligheter.
I anslutning till en sådan bestämmelse bör klargöras att skyddet för
företagshemligheter inte innebär något hinder mot att arbetstagare och
andra avslöjar allvarliga missförhållanden inom ett företag.

En undantagsbestämmelse med sistnämnda innebörd bör i första hand
ta sikte på förhållanden som innefattar brottsliga gärningar. Också andra
missförhållanden inom ett företag bör emellertid kunna bringas i offentlighetens
ljus. Det kan röra sig om förfaranden från företagets sida som —
utan att vara kriminaliserade — innebär att gällande regler åsidosätts i
väsentliga avseenden och som kan medföra ingripanden från det allmännas
sida i form av föreskrifter, förbud m.m. Det kan emellertid också

1989/90:LU37

Bilaga 3

handla om företeelser som av annan anledning framstår som klart otillbörliga
eller klandervärda. Som exempel kan nämnas att ett företag utan att
någon därigenom kan lastas för brott överträder bestämmelserna i arbetsmiljölagen
eller miljöskyddslagen eller på annat sätt utsätter sina anställda
eller de kringboende för allvarliga miljörisker eller att företaget i strid med
marknadsföringslagen eller livsmedelslagstiftningen tillhandahåller konsumenterna
hälsofarliga eller andra uppenbart otjänliga produkter. I fall av
angiven art finns det ett starkt allmänt intresse av att förhållandena kan
rättas till. Också för näringslivet är det av betydelse att missförhållanden
inte får fortsätta opåtalade. Att en näringsidkare sätter sig över olika
föreskrifter medför nämligen som regel att han bereder sig fördelar som
konkurrenterna inte har och leder därigenom till en snedvridning av
konkurrensförhållandena.

Ett avslöjande av missförhållanden inom ett företag bör självfallet kunna
ske inför en myndighet, t. ex. polismyndigheten i orten, länsstyrelsen,
yrkesinspektionen eller miljö- och hälsoskyddsnämnden. Något krav på att
myndigheten i fråga skall ha behörighet att handlägga just den aktuella
frågan bör inte uppställas utan det får räcka med att myndigheten i
allmänhet har att behandla sådana spörsmål. Även inför andra behöriga
organ än myndigheter bör ett avslöjande kunna ske. Exempelvis bör en
anställd kunna vända sig till skyddsombud och andra fackliga förtroendemän
när det gäller missförhållanden inom företaget. Vidare bör det vara
möjligt för en person vare sig han är anställd eller ej att gå utanför den
angivna kretsen för att väcka den allmänna opinionen i en fråga. En sådan
möjlighet får givetvis inte utformas så att den kan utnyttjas för att ge en
konkurrerande näringsidkare hemliga uppgifter. Utan risk för skadeståndsansvar
bör man däremot kunna lämna upplysningar till massmedier
eller till ideella organisationer som brukar agera i frågor av den aktuella
arten. Det kan exempelvis vara befogat att förhållanden som innebär
risker för miljön får uppenbaras för olika miljörörelser. Även på andra sätt
bör man få försöka rikta allmänhetens uppmärksamhet på ett missförhållande,
t. ex. i samband med demonstrationer och möten. I sammanhanget
kan påpekas att en möjlighet att vända sig till massmedierna är särskilt
betydelsefull för anställda och andra som är bundna av avtalade tystnadsplikter.
Enligt vad som närmare redovisas senare torde de inte för närvarande
omfattas av den meddelarfrihet som gäller för de flesta andra grupper
i samhället. En arbetstagare kan därför i dag inte utan risk för skadeståndsskyldighet
lämna uppgifter till dagspressen om missförhållanden i
företaget.

En bestämmelse som medger att missförhållanden får avslöjas bör omfatta
både den som utnyttjar eller röjer hemligheten och den som anskaffar
hemligheten. En annan ordning skulle nämligen få till följd att den som
behörigen lämnar ut en uppgift går fri medan den som tar emot uppgiften
kan ådra sig ansvar för olovlig befattning med företagshemlighet enligt 3 §.

I vissa fall kan situationen tänkas vara den att flera företagshemligheter
har anknytning till ett missförhållande i företaget. För att röjandet inte
skall anses som obehörigt i sådana fall bör det inte få omfatta fler hemligheter
än vad som oundgängligen krävs för att missförhållandet skall kunna

1989/90:LU37

Bilaga 3

avslöjas. Över huvud taget bör det uppställas ett krav på att ett röjande av
en företagshemlighet får ske endast i den mån det behövs för att ett
missförhållande skall kunna bringas till allmän kännedom. Vidare bör det
krävas att missförhållandet står i något så när rimlig proportion till värdet
av företagshemligheten för näringsidkaren. Det kan alltså inte vara tillåtet
för någon att röja en för näringsidkaren betydelsefull hemlighet för att
avslöja en bagatellartad förseelse. Endast allvarliga missförhållanden bör
därför kunna föranleda att en företagshemlighet får röjas.

Om företagshemligheter skall få röjas för att missförhållanden skall
kunna offentliggöras måste en utgångspunkt vara att det skall finnas fog
för ett avslöjande. Att någon hyser endast löst grundade misstankar bör
inte ge honom rätt att röja en företagshemlighet. Det bör i vart fall krävas
att han har kännedom om vissa faktiska omständigheter som tyder på ett
oacceptabelt handlande från företagets sida. Att fordra att en person skall
skaffa sig visshet om huruvida ett förfarande med hänsyn till samtliga
föreliggande fakta är brottsligt eller eljest klandervärt medför å andra
sidan lätt att rätten att avslöja missförhållanden blir illusorisk. En lämplig
avvägning synes vara att det efter mönster av terminologin i rättegångsbalken
skall krävas skälig misstanke om brottsligt förfarande. För att någon
skall få avslöja andra förhållanden bör det krävas att de omständigheter
som han känner till objektivt sett kan anses utgöra ett allvarligt missförhållande.
Avslöjarens subjektiva uppfattning om det moraliskt förkastliga i
ett visst förfarande från företagets sida bör således inte få vara avgörande.
Det ligger i sakens natur att en sådan ordning ställer vissa krav på överväganden
från den enskildes sida i fråga om han riskfritt kan avslöja ett
missförhållande. Många gånger kan det därför vara svårt för t. ex. en
anställd att avgöra huruvida företeelser inom företaget skäligen kan misstänkas
utgöra brott. I sådana situationer ter det sig naturligt att han utan
att röja hemligheten rådgör med och inhämtar synpunkter från andra,
t. ex. sina fackliga förtroendemän. Väljer han slutligen att röja företagshemligheten
får han dock själv ta konsekvenserna av sitt handlande.

I enlighet med det anförda förordas att 1 § lagförslaget ändras så att
endast information vars röjande kan leda till skada för näringsidkaren i
konkurrenshänseende skall anses som företagshemlighet. Vidare bör i en
ny 2 § införas en bestämmelse om att lagen endast gäller obehöriga angrepp
på en företagshemlighet. Bestämmelsen ersätter vad som i 5 —7 §§
sägs om frihet från skadeståndsskyldighet när ett utnyttjande eller röjande
av en företagshemlighet inte är obehörigt. Ordet obehörigen i de nämnda
paragraferna kan därmed utgå. I ett andra stycke i 2 § bör vidare föreskrivas
att som ett obehörigt angrepp anses inte att någon anskaffar, utnyttjar
eller röjer en företagshemlighet hos en näringsidkare för att inför en
myndighet, annat behörigt organ eller allmänheten avslöja något som
skäligen kan misstänkas utgöra brott eller som kan anses utgöra annat
allvarligt missförhållande i näringsidkarens rörelse. Till 2 § bör slutligen
överföras bestämmelsen i 7 § om inverkan av god tro.

När det gäller tolkningen av vad som enligt 2 § första stycket skall anses
innebära ett inte obehörigt angrepp på en företagshemlighet torde de i
propositionen gjorda uttalandena i anslutning till 5 —7 §§ kunna tjäna till

1989/90:LU37

Bilaga 3

ledning. I sammanhanget kan nämnas att det i den allmänna debatten har
hävdats att lagen bl. a. skulle utgöra ett hinder för en arbetstagare att vid en
rättslig tvist med sin arbetsgivare kunna åberopa vissa uppgifter för att
styrka sin talan. Samma problem torde kunna uppkomma vid tvister
mellan näringsidkare som stått i ett affärsförhållande till varandra. I vad
mån ett röjande av en företagshemlighet i sådana situationer skall anses
som ett obehörigt angrepp på en företagshemlighet får avgöras med hänsyn
till omständigheterna i det enskilda fallet. Om röjandet oundgängligen
erfordras för att en part skall kunna ta till vara sin rätt torde det dock i vart
fall inte kunna anses som obehörigt att han avslöjar uppgiften för sitt
ombud. Det får sedan ankomma på ombudet att bedöma om hans huvudman
kan röja uppgiften vid en förhandling inför domstol. I sammanhanget
kan erinras om de — låt vara begränsade — möjligheter som finns att hålla
förhandling vid domstol inom stängda dörrar och att förordna om sekretess
beträffande uppgifter i dom och beslut m. m.

Vad gäller tillämpningen av bestämmelsen i 2 § andra stycket bör avslutningsvis
påpekas att regeln inte innebär några lättnader i den tystnadsplikt
som följer av sekretesslagen. En offentliganställd kan således dömas till
ansvar enligt brottsbalken om han bryter mot sin tystnadsplikt för att
avslöja ett missförhållande även om röjandet är tillåtet enligt lagen om
skydd för företagshemligheter.

4.2 Företagsspioneri

2 § i det i propositionen framlagda lagförslaget innehåller bestämmelser
om straff för företagsspioneri. Paragrafen saknar motsvarighet i IKL.
Enligt lagrummet skall den som med uppsåt olovligen bereder sig tillgång
till en företagshemlighet dömas för företagsspioneri till böter eller fängelse
i högst två år eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst sex år. Brottet
kan begås såväl av en anställd i företaget som av en utomstående. I
propositionen anges att det sätt på vilket hemligheten anskaffas i princip
är utan betydelse för den straffrättsliga bedömningen (se prop. s. 15 och
38). Av andra uttalanden i propositionen framgår emellertid att gärningsmannen
för att kunna straffas för företagsspioneri måste ha utövat en
aktivitet av något slag för att komma över den information som hålls
hemlig för honom. Vilket syfte som gärningsmannen haft, om han haft
ekonomiska eller ideella motiv för sitt handlande, spelar inte någon roll.
Om han, för att ta ett konkret exempel, av samvetsskäl och utan tanke på
egen vinning bereder sig tillgång till ett företags hemliga handlingar som
visar att företaget har sysslat med olovlig handel med krigsmateriel skall
han likafullt dömas enligt 2 § för företagsspioneri.

Det anförda ger vid handen att bestämmelsen om företagsspioneri
egentligen inte riktar sig mot sättet för inhämtande av uppgifter och
underrättelser. Det synes därmed vara själva anskaffandet som görs till
föremål för kriminalisering. Om paragrafen ges den innebörd som har
sagts, kommer den i konflikt med TF:s bestämmelser om anskaffarfrihet
(se ovan 3.4). TF medger nämligen inte att anskaffarfriheten begränsas i
vanlig lag annat än när det gäller sättet för anskaffandet (1 kap. 9 § 3 TF).

1989/90: LU37

Bilaga 3

Härav följer att, om lagförslaget genomförs, den som berett sig tillgång till
en företagshemlighet i publiceringssyfte inte kommer att kunna dömas för
företagsspioneri. Möjligen kan han dömas till ansvar för annat brott, t. ex.
stöld eller olovlig avlyssning, om han anskaffat hemligheten på ett sätt som
är kriminaliserat i annan lagstiftning.

En jämförelse mellan det föreslagna stadgandet om företagsspioneri och
bestämmelsen om spioneri i 19 kap. 5 § brottsbalken ger vid handen att
den förra bestämmelsen utformats på likartat sätt som den senare. Det kan
då vara av intresse att konstatera, att det i TF ansetts erforderligt med en
uttrycklig föreskrift om att spioneri skall bedömas enligt vanlig lag utan
hinder av anskaffarfriheten. Förhållandet kan ses som en bekräftelse på att
den föreslagna bestämmelsen om företagsspioneri inte får tillämpas när
publiceringssyfte föreligger så länge som TF inte uttryckligen medger det.

Rent lagtekniskt kan den valda konstruktionen accepteras. Sett med
utgångspunkt i intresset av att skydda företagshemligheter är emellertid
den föreslagna bestämmelsen inte invändningsfri eftersom tillämpningsområdet
för den är beroende av gärningsmannens syfte. Påstår anskaffaren
att han handlat i publiceringssyfte och framstår påståendet härom som
inte helt osannolikt torde han gå fri (jfr prop. 1975/76:204 s. 130 n).

Det nu beskrivna problemet med paragrafens förhållande till TF har inte
närmare berörts i propositionen. 1 det förslag till lag om skydd för företagshemligheter
som framlades i SOU 1983: 52 försökte utredningen undvika
problemet därigenom att ansvar för företagsspioneri förutsattes inträda
bara om anskaffandet skett genom intrång eller tillgrepp, avlyssning, avläsning,
avbildning, kopiering eller undersökning, vilseledande eller erbjudande
om otillbörliga förmåner eller annan handling av liknande slag.
Enligt det förslaget utgjordes alltså den brottsliga handlingen inte som i
propositionen av själva anskaffandet utan av det sätt som kommit till
användning vid anskaffandet. Utredningens förslag till straffbestämmelse
för företagsspioneri innebar att man i huvudsak höll sig inom de gränser
som TF ger och att bestämmelsernas tillämpningsområde därför inte blev
beroende av i vilket syfte handlingen utförts.

Med hänsyn till det sagda framstår det som angeläget att bestämmelsen
om ansvar för företagsspioneri bringas i bättre överensstämmelse med det
yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet och därmed ges en utformning som
gör det möjligt att ingripa mot brottet oberoende av gärningsmannens
eventuella publiceringssyfte. Önskemålet tillgodoses om stadgandet omformuleras
så att det blir tillvägagångssättet som blir straffbelagt. Straffbarheten
bör emellertid inte som utredningen föreslagit knytas till vissa
särskilt angivna metoder utan det bör vara tillräckligt att gärningsmannen
kommit över företagshemligheten på ett olovligt sätt.

Avgörande för om ett företagsspioneri skall anses föreligga bör alltså
vara det sätt på vilket gärningsmannen kommit över företagshemligheten.
Det räcker därför inte med att han olovligen berett sig tillgång till hemligheten.
Med beaktande av det sist sagda torde de i propositionen gjorda
uttalandena kunna tjäna till ledning vid avgörandet av huruvida ett olovligt
tillvägagångssätt föreligger. Straffstadgandet blir således tillämpligt om
gärningsmannens tillvägagångssätt är straffbelagt enligt brottsbalken eller

1989/90 :LU37

Bilaga 3

någon annan lag. Exempel på sådana kriminaliserade förfaringssätt är
tillgreppsbrott, bedrägeri, intrång i förvar och olovlig avlyssning. Förfaranden
som enligt särskilda straffbestämmelser kan föranleda ansvar i
något annat avseende än som ett lagstridigt tillvägagångssätt, som fallet är
med exempelvis bestickning, innefattar inte ett olovligt sätt enligt straffstadgandet
i dess nu föreslagna utformning. Det är emellertid inte bara
handlingar som är lagstridiga enligt annan lagstiftning som omfattas av
bestämmelsen. Syftet med paragrafen är att straffbelägga alla de fall då
gärningsmannen tillskansar sig en företagshemlighet på ett sätt som inte
står i överensstämmelse med näringsidkarens vilja. När t. ex. som anförs i
propositionen en anställd, som har till uppgift att sköta bokföringen i
företaget, beger sig till företagets forskningslaboratorium och där läser
hemliga dokument som han inte behöver för sitt arbete torde han ha
förfarit på ett olovligt sätt och därmed kunna dömas för företagsspioneri.
Liksom när det gäller förslaget i propositionen förutsätter lagrummet att
gärningsmannen utövar en aktivitet. Att någon av en tillfällighet får reda
på en företagshemlighet skall således inte medföra ansvar.

I anslutning till det anförda bör framhållas att den ovan föreslagna
bestämmelsen i 2 § andra stycket om avslöjanden av brottsliga gärningar
m. m. inte är tillämplig vid företagsspioneri. Den som gör sig skyldig till
företagsspioneri skall således fällas till ansvar härför oavsett om han begått
gärningen i syfte att avslöja ett brottsligt förfarande av en näringsidkare.
En förutsättning härför är dock att hans handlande bedöms innefatta ett
obehörigt angrepp enligt 2 § första stycket. En annan sak är att den som
gjort sig skyldig till företagsspioneri kan vara oförhindrad att bringa ett
missförhållande i offentlighetens ljus i enlighet med reglerna i andra stycket.

I 2 § andra stycket (propositionens lagförslag) föreskrivs att ansvar för
företagsspioneri inte skall ådömas om gärningen är belagd med strängare
straff i brottsbalken. I andra fall är avsikten att bestämmelsen om företagsspioneri
skall tillämpas före strafifstadgandena i brottsbalken. Med en
sådan utformning skall enligt departementschefen det föreliggande konkurrensproblemet
elimineras. I propositionen framhålls vidare att en konkurrenssituation
mellan företagsspioneri och dataintrång inte är utesluten.
Straffbestämmelsen i datalagen (1973:289) rörande dataintrång föreslås
därför utbyggd så att dataintrång skall anses föreligga endast om brottet
inte är straffbart enligt bl. a. lagen om skydd för företagshemligheter. Med
anledning av vad som sålunda anförts i propositionen kan anmärkas att
konkurrens också kan tänkas uppkomma mellan företagsspioneri och gärningar
som är straffbelagda i vissa andra författningar. Företagsspioneri
kan t. ex. begås genom att någon olovligen kopierar en upphovsrättsligt
skyddad handling. I sådana fall torde konkurrensfrågan få lösas på sedvanligt
sätt med tillämpning av allmänna regler. Något hinder att döma till
straff enligt båda de tillämpliga lagrummen torde inte föreligga (jfr prop.
1970: 57 s. 94).

1989/90: LU37

Bilaga 3

4.3 Olovlig befattning med företagshemlighet

Enligt 3 § i regeringens lagförslag skall den som anskaffar en företagshemlighet
med vetskap om att den som tillhandahåller hemligheten eller någon
före honom har berett sig tillgång till denna genom företagsspioneri dömas
till ansvar för olovlig befattning med företagshemlighet. Paragrafen saknar
motsvarighet i IKL, men förfarandena i fråga torde i viss omfattning redan
nu vara brottsliga såsom häleri eller annat brott.

Eftersom det är anskaffandet som sådant som straffbeläggs i lagrummet
uppkommer — på samma sätt som angivits vid brottet företagsspioneri —
en konflikt med reglerna om anskaffarfrihet. Tillämpningsområdet för
förevarande lagrum kommer därför inte att omfatta fall då någon anskaffar
en företagshemlighet i avsikt att den skall publiceras. Med hänsyn till
intresset av ett fritt informationsflöde får det godtas att ansvar för olovlig
befattning med företagshemlighet i vissa fall inte kan inträda. Det väsentliga
i sådana fall är att den som ursprungligen angripit företagshemligheten
genom företagsspioneri kan fällas till ansvar. Att någon begagnar sig av de
rättigheter som den yttrandefrihetsrättsliga lagstiftningen ger och anskaffar
en företagshemlighet i publiceringssyfte kan alltså inte anses som ett
obehörigt angrepp på hemligheten. 1 sammanhanget bör vidare påpekas att
det av den föreslagna nya 2 § också följer att anskaffandet av företagshemligheter
som sker i syfte att allvarliga missförhållanden inom ett företag
skall offentliggöras faller utanför det straffbara området.

4.4 Skadeståndsansvar vid företagsspioneri m. m.

4 § i regeringens lagförslag innehåller en bestämmelse om skadeståndsskyldighet
för den som gör sig skyldig till företagsspioneri eller olovlig befattning
med företagshemlighet. Lagrummet stadgar att den skada skall ersättas
som uppkommer genom brottet eller genom att företagshemligheten
utnyttjas eller röjs. För att skadeståndsansvaret skall omfatta andra skador
än de som uppkommer genom själva brottet har som villkor angivits att
utnyttjandet eller röjandet skall vara obehörigt. Vad som i sistnämnda
avseende skall anses som obehörigt blir att bedöma med ledning av den
nya 2 §. Det innebär bl. a. att en person som på ett olovligt sätt bereder sig
tillgång till en företagshemlighet, som innefattar uppgift om olagliga förfaranden
inom företaget, och som därefter överlämnar uppgifterna till bl. a.
vederbörlig myndighet kan dömas till ansvar för företagsspioneri och bli
skyldig att ersätta den skada som uppkommer genom själva brottet. Han
kan däremot inte hållas ansvarig för den skada som näringsidkaren åsamkas
genom att uppgifterna utnyttjas eller röjs. Skälet är, som framgått, att
utnyttjandet eller röjandet inte är obehörigt.

4.5 Skadeståndsansvar vid avtalade tystnadsplikter

I 5 § i regeringens lagförslag finns regler om skadeståndsansvar för den
som obehörigen utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som han i förtroende
fått del av i samband med en affärsförbindelse med en näringsidkare.

1989/90:LU37

Bilaga 3

Lagrummet motsvaras närmast av 3 § andra stycket IK.L men har ett
vidare tillämpningsområde därigenom att det omfattar såväl tekniska
förebilder som andra företagshemligheter.

6 § i förslaget innehåller bestämmelser om skadeståndsansvar för arbetstagare
som obehörigen utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som han
fått del av i sin anställning. Paragrafen kan sägas sanktionera förfaranden
som enligt 3 § IKL kan föranleda straff och skadeståndsskyldighet eller
som kan medföra skadeståndsansvar för åsidosättande av avtalsvillkor om
tystnadsplikt.

Liksom i fråga om 5 § bygger enligt propositionen 6 § på att någon
genom avtal förpliktat sig att inte lämna ut information som kan leda till
skada för arbetsgivaren. Tystnadsplikt för en arbetstagare kan följa av
särskilda avtal mellan honom och arbetsgivaren eller av kollektivavtal.
Följer tystnadsplikten av kollektivavtal blir — som framhålls i propositionen
— skadeståndsreglerna i lagen om skydd för företagshemligheter inte
tillämpliga utan skadeståndsfrågan skall då bedömas enligt medbestämmandelagen.

Eftersom den föreslagna lagen är avsedd att skydda även företagshemligheter
i det allmännas affarsdrivande verksamhet (se prop. s. 54) kommer

6 § att bli tillämplig på vissa offentliganställda. Till skillnad från privatanställda
har offentliganställda inte någon avtalad tystnadsplikt utan deras
skyldighet att inte röja hemlig information regleras i sekretesslagen.

Av den lämnade redogörelsen framgår att förslaget i propositionen inte
innebär att någon lagstadgad tystnadsplikt införs för parterna i ett affarseller
anställningsförhållande. Endast i de fall en part uttryckligen eller
underförstått genom avtal förpliktat sig att inte till skada för motparten
röja information eller då tystnadsplikten följer av sekretesslagen eller
annan lag blir 5 och 6 §§ tillämpliga. I så måtto innebär de i paragraferna
intagna bestämmelserna såvitt avser den privata sektorn endast ett lagfästande
av vad som gäller för närvarande. Enligt allmänna regler om skadestånd
i kontraktsförhållanden kan nämligen redan i dag ersättningsskyldighet
uppkomma när en part åsidosätter sina förpliktelser på grund av
avtalet. För de offentliganställda som bryter mot sin tystnadsplikt regleras
skadeståndsskyldigheten för närvarande av bestämmelserna i skadeståndslagen.
Det huvudsakliga syftet med reglerna i 5 och 6 §§ blir därmed att det

— utanför kollektivavtalssammanhang — öppnas en möjlighet för tillämpning
av bestämmelsen i 9 § vid angrepp på företagshemligheter hos enskilda
näringsidkare eller i det allmännas affarsdrivande verksamhet. Detta
innebär att skadeståndet kan beräknas på ett för den skadelidande förmånligare
sätt än vad som följer av allmänna skadeståndsrättsliga principer.

1989/90: LU37

Bilaga 3

tagare i det privata näringslivet är förhållandet det att TF m. fl. författningar
inte torde hindra enskilda att avtala om inskränkningar i yttrandefriheten.
En konsekvens härav anses vara att avtalade tystnadsplikter
bryter meddelarskyddet. Om t. ex. en arbetstagare, som i sitt anställningsavtal
utfäst sig att inte röja arbetsgivarens företagshemligheter, lämnar
uppgifter till massmedierna i strid med avtalet torde han således - varken
enligt gällande ordning eller efter ett genomförande av de nu föreslagna
lagreglerna — kunna undgå skadeståndsskyldighet med hänvisning till
bestämmelserna om meddelarfrihet. Om arbetstagarens tystnadsplikt inte
uppkommit genom ett uttryckligt avtal utan är en följd av den grundläggande
principen om lojalitetsplikt i anställningsförhållanden får det från
rättslig synpunkt anses mera ovisst huruvida den anställde åtnjuter meddelarskydd
eller ej när han lämnar uppgifter för publicering. Det bör
understrykas att oklarheten när det gäller omfattningen av meddelarskyddet
redan finns i dag och att rättsläget inte påverkas av huruvida förslagen
i propositionen genomförs eller ej. Framhållas kan också att frågan om
meddelarskyddet har betydelse främst i de fall en arbetstagare eller en part
i ett affärsförhållande framträder öppet som uppgiftslämnare. Väljer han
att lämna ut uppgifterna anonymt gäller reglerna om anonymitetsskydd i
TF och andra författningar fullt ut. 1 praktiken kan det då ofta vara svårt
för näringsidkaren att styrka vem som röjt en företagshemlighet för massmedierna
och därmed att föra en skadeståndsprocess.

Eftersom rättsläget beträffande meddelarskyddet vid avtalade tystnadsplikter
inte är helt klart framstår det särskilt i vissa anställningsförhållanden
som angeläget att parterna genom avtal uttryckligen reglerar omfattningen
av tystnadsplikter rörande företagshemligheter. Först då sådana
avtalsvillkor föreligger kan parterna med någorlunda säkerhet överblicka
vilka skyldigheter den anställde har gentemot sin arbetsgivare. Det kan
därför ligga i båda parters intresse att närmare bestämma i vad mån
arbetstagaren skall ha tystnadsplikt beträffande information i arbetsgivarens
näringsverksamhet.

Det förhållandet att den som är bunden av en avtalad tystnadsplikt inte
fritt torde kunna lämna meddelanden i syfte att de skall publiceras utgör
ett hinder för honom att röja såväl skyddsvärd information som uppgifter
om missförhållanden inom avtalspartens företag. 1 sistnämnda hänseende
innebär emellertid den ovan föreslagna nya 2 § att det öppnas en möjlighet
för honom att inför bl. a. allmänheten avslöja allvarliga missförhållanden i
näringsidkarens rörelse. Inskränkningarna i meddelarfriheten kommer om
förslaget genomförs att därför delvis bortfalla, något som får anses särskilt
betydelsefullt för arbetstagarna.

Bestämmelserna i den nya 2 § medför att uttrycket obehörigen kan utgå
ur 5 och 6 §§.

En fråga som inte saknar praktisk betydelse är hur 6 § förhåller sig till
reglerna om tystnadsplikt i medbestämmandelagen. Reglerna i den senare
lagen innebär bl. a. att en arbetsgivare som skall lämna information har
rätt till förhandling med motparten om tystnadsplikt rörande den information
som skall lämnas. Om parterna inte kan enas om vilken tystnadsplikt
som skall gälla, kan arbetsgivaren inom viss tid hänskjuta frågan till

1989/90: LU37

Bilaga 3

7 Riksdagen 1989190. 8 sami. Nr 37

prövning i arbetsdomstolen. Domstolen skall förordna om tystnadsplikt, i
den mån det kan antas att det skulle föreligga risk för väsentlig skada för
part eller annan. Den som med tystnadsplikt har tagit emot information
för lokal eller central arbetstagarorganisations räkning får utan hinder av
tystnadsplikten föra informationen vidare till ledamot i styrelsen för arbetstagarorganisation.
1 sådant fall gäller tystnadsplikten även för styrelseledamoten.

Om en arbetsgivare vid förhandling informerar den fackliga organisationen
om något som utgör en företagshemlighet kan arbetsgivaren alltså med
tillämpning av reglerna i medbestämmandelagen åstadkomma att informationen
även i fortsättningen förblir hemlig. Skulle arbetsgivaren emellertid
inte bry sig om att ta upp frågan om tystnadsplikt för motparten får
detta uppfattas så att han inte håller informationen hemlig och att denna
alltså inte längre utgör någon företagshemlighet. Motsvarande får anses
gälla beträffande information som parterna efter förhandling inte låter
omfatias av någon tystnadsplikt eller som enligt beslut av arbetsdomstolen
inte skall omfattas av tystnadsplikt.

I praktiken kan det inträffa att en anställd facklig förtroendeman på
annat sätt än genom arbetsgivaren får kännedom om något som utgör en
företagshemlighet och som samtidigt omfattas av arbetsgivarens informations-
eller förhandlingsskyldighet enligt medbestämmandelagen. Om arbetsgivaren
underlåter att informera eller förhandla i frågan bör det inte
medföra att den facklige förtroendemannen går miste om sin rätt enligt
den ovan nämnda bestämmelsen i medbestämmandelagen att föra företagshemligheten
vidare till en styrelseledamot i sin organisation. Ett sådant
röjande av företagshemligheten bör därför inte anses som obehörigt.

I 6 § andra stycket i regeringens lagförslag finns en särskild regel om
skadeståndsansvar då en arbetstagare efter anställningens upphörande
utnyttjar eller röjer en företagshemlighet. Skadeståndsansvar inträder i
detta fall endast när hans förfarande är otillbörligt. Mot bakgrund av de i
propositionen redovisade uttalandena från departementschefens och lagrådets
sida rörande tillämpningen av bestämmelsen synes termen otillbörligt
inte i erforderlig mån ge uttryck för de särskilda förutsättningar som
skall föreligga för att skadeståndsansvaret skall uppkomma. Termen bör
därför ersättas med uttrycket synnerliga skäl. Härigenom uppnås också en
terminologisk överensstämmelse med vad som enligt skadeståndslagen
gäller i fråga om arbetstagares skadeståndsskyldighet. Departementschefens
och lagrådets uttalanden om bestämmelsens tillämpning föranleder
däremot inte några erinringar.

4.6 Skadeståndsansvar i övriga fall

1989/90:LU37

Bilaga 3

inse att hemligheten utsatts för ett obehörigt angrepp. En motsvarande
bestämmelse finns i IKL men ansvaret enligt den nu föreslagna paragrafen
sträcker sig längre bl. a. därigenom att ansvar kan utkrävas oavsett i hur
många led företagshemligheten tidigare utnyttjats eller röjts.

I lagrummets andra stycke föreskrivs att det inte är obehörigt att utnyttja
eller röja en företagshemlighet som förvärvats i god tro.

Genom den föreslagna paragrafen införs en allmän skadeståndssanktionerad
plikt att inte utnyttja eller röja en företagshemlighet. Till skillnad
från 5 och 6 §§ i förslaget förutsätter 7 § inte något bakomliggande avtalsförhållande
utan tystnadsplikten gäller generellt och det är i princip —
bortsett från godtrosförvärv — utan betydelse under vilka omständigheter
vederbörande fått del av hemligheten. Någon inskränkning i rätten att
yttra sig i bl. a. tryckt skrift och att lämna meddelanden för publicering får
emellertid inte — utom i några särskilt angivna undantagsfall varom här
inte är fråga (se 3.5 ovan) — göras i vanlig lag. Sker det ändå får dessa
regler inte tillämpas i den mån de inkräktar på yttrande- och meddelarfriheten.

Det anförda innebär att skadeståndsbestämmelserna i 7 § i vissa situationer
inte kan tillämpas därför att yttrandefrihetsreglerna tar över. Detta
är t. ex. fallet om någon som i ett senare led fått uppgift om en företagshemlighet
vidarebefordrar hemligheten till dagspressen. Publiceringssyftet
medför att meddelaren går fri trots att hans beteende annars är skadeståndsgrundande.
Inte heller riskerar exempelvis en journalist eller en
författare som röjer en företagshemlighet genom att publicera inhämtad
information att drabbas av skadeståndsbestämmelsen. Liksom när det
gäller brottet olovlig befattning med företagshemlighet bör den nu angivna
begränsningen av bestämmelsens räckvidd godtas med hänsyn till intresset
av ett fritt informationsflöde i samhället. Den i 2 § föreslagna bestämmelsen
om att lagen endast gäller obehöriga angrepp på företagshemligheter
bör också ses som en erinran om att tillämpningsområdet inskränks av det
yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet.

Den samlade regleringen i den nya 2 § av vad som skall anses som inte
obehöriga angrepp på en företagshemlighet får även återverkningar på
skadeståndsansvaret enligt 7 §. Skadeståndsskyldighet kan således inte
inträda om bl. a. en företagshemlighet utnyttjas eller röjs i syfte att brott
eller andra allvarliga missförhållanden i ett företag skall avslöjas. Med en
sådan ordning kan den situationen tänkas inträffa att någon inför en
myndighet röjer en företagshemlighet för att avslöja en företeelse som
visar sig inte utgöra ett allvarligt missförhållande. Ett obehörigt angrepp
på en företagshemlighet föreligger då. Att myndigheten därefter lämnar ut
hemligheten med stöd av sekretesslagens bestämmelser eller utnyttjar informationen
i sin vanliga verksamhet bör givetvis inte föranleda skadeståndsskyldighet
enligt 7 §.

Uttrycket obehörigen i 7 § kan som tidigare nämnts utgå ur lagrummet.
Vidare bör den särskilda bestämmelsen i 7 § andra stycket om inverkan av
god tro efter en redaktionell ändring överföras till den nya 2 §.

De i förevarande och föregående avsnitt gjorda övervägandena angående
den närmare innebörden av de tystnadsplikter som omfattas av

1989/90: LU37

Bilaga 3

skadeståndsbestämmelserna i 5 —7 §§ bör föranleda en ändring i 8 § i 1989/90:LU37

regeringens lagförslag. I sistnämnda paragraf föreskrivs att ansvar enligt 20 Bilaga 3

kap. 3 § brottsbalken inte skall ådömas någon på grund av överträdelse av
5, 6 eller 7 §. Straffstadgandet i brottsbalken riktar sig mot den som bryter
en lagstadgad tystnadsplikt. Eftersom reglerna i 5 och 6 §§ enligt det ovan
anförda inte innebär någon lagstadgad tystnadsplikt kan ansvar enligt
brottsbalken aldrig ifrågakomma när någon bryter mot dem. Bestämmelsen
i 8 § behöver därför endast avse den i 7 § föreskrivna tystnadsplikten.

En annan sak är som framhålls i propositionen (s. 49) att ansvar enligt 20
kap. 3 § brottsbalken kan ifrågakomma vid överträdelse av någon annan
lagstadgad tystnadsplikt.

Som tidigare nämnts gäller det skadeståndsansvar som föreskrivs i 7 §
endast då en företagshemlighet tidigare har angripits enligt lagen. I motionerna
1987/88:L10 av Nic Grönvall (m) och 1987/88:L 14 av Bengt Harding
Olson m. fl. (fp) har uppmärksammats det förhållandet att 7 § inte ger
möjligheter till ingripande mot den som utnyttjar eller röjer en företagshemlighet
som lämnats ut i strid med bestämmelserna i sekretesslagen.

Sekretesslagen ger skydd för uppgifter om bl. a. det privata näringslivets
ekonomiska förhållanden som på olika sätt kommit en myndighet till
handa. Rent allmänt kan sägas att sekretess hos en myndighet oftast gäller
till förmån för uppgifter om förhållanden i privat näringsverksamhet som
är av den beskaffenhet att de typiskt sett omfattas av lagen om skydd för
företagshemligheter. Sekretesskydd uppkommer såväl då en enskild näringsidkare
lämnar en uppgift till en myndighet i samband med ett affärsförhållande
som då information lämnas till en myndighet i andra sammanhang,
exempelvis vid tillsynsverksamhet, tillståndsgivning och arbetsförmedling.

Otvivelaktigt förhåller det sig så att lagförslaget generellt inte ger skydd
mot att någon utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som lämnats ut i
strid med sekretesslagens föreskrifter. Den skadelidande näringsidkarens
möjligheter att erhålla ersättning av exempelvis en konkurrent som utnyttjar
hemligheten blir således beroende av på vilket sätt hemligheten
ursprungligen röjts. Har hemligheten lämnats ut av en av hans egna anställda
kan han erhålla skadestånd av konkurrenten med stöd av lagen om
skydd för företagshemligheter. Har hemligheten i stället oriktigt lämnats
till konkurrenten av en anställd hos en myndighet kan ersättning inte
erhållas av konkurrenten. Näringsidkarens möjlighet att kompensera sig
för den skada som åsamkats honom inskränker sig i det fallet till rätten att
få skadestånd från myndigheten enligt reglerna i skadeståndslagen (se 3.8).

Att ersättningsmöjlighetema i de angivna fallen skiljer sig åt kan av den
drabbade näringsidkaren upplevas som svårförståeligt och omotiverat. För
honom torde det i princip vara likgiltigt om företagshemligheten röjts av
en offentliganställd eller av någon annan person. Det väsentliga för honom
är att han kan erhålla kompensation från den som i andra hand utnyttjar
eller röjer företagshemligheten. Även sett i ett vidare perspektiv framstår
det som angeläget att företagshemligheter kan skyddas också sedan de
oriktigt lämnats ut från en myndighet. Om skyddet inte är enhetligt kan
samarbetet mellan myndigheter och enskilda företag försvåras och företa- 100

gen bli mindre benägna att fullgöra sina uppgiftsskyldigheter gentemot det 1989/90:LU37
allmänna. Det finns också en risk för att illojala företag och enskilda Bilaga 3
personer i valet mellan att försöka komma över information direkt hos en
näringsidkare och att få ut uppgifterna från en myndighet stannar för det
senare alternativet och utsätter myndighetens anställda för olika former av
påtryckningar.

Övervägande skäl talar således för att skadeståndsansvar enligt 7 § bör
kunna inträda också när någon utnyttjar eller röjer en företagshemlighet
som utlämnats i strid med sekretesslagen. En regel med denna innebörd
medför inte något utökat skadeståndsansvar för det allmänna utan riktar
sig enbart mot den som på grund av det oriktiga utlämnandet fått hemligheten
i sin besittning. För att skadeståndsansvar skall inträda bör — i
likhet med vad som avses gälla då en företagshemlighet utsatts för ett
enligt lagen obehörigt angrepp — krävas att vederbörande har vetskap om
det bakomliggande rättsstridiga förfarandet eller att han i vart fall bör inse
detta. Det ligger i sakens natur att den som på begäran får en uppgift från
en myndighet i allmänhet kan förlita sig på att utlämnandet inte strider
mot sekretesslagen. 1 de fall någon själv övat påtryckningar på en offentliganställd
för att få informationen torde dock i regel förutsättningarna för
skadeståndsansvar vara uppfyllda. Ett annat exempel är då en offentliganställd
på eget initiativ röjer en uppgift för en näringsidkare vilken med sin
erfarenhet bör förstå att det rör sig om hemlig information. Det kan också
vara så att en person med särskild branschkännedom har anledning anta
att en uppgift, som han fått del av i ett senare led, härrör från en myndighet.
I det fallet bör det krävas att han iakttar särskild försiktighet och
undersöker förhållandena. Gör han inte det riskerar han att bli skadeståndsskyldig
om han utnyttjar eller röjer informationen.

En bestämmelse med angiven innebörd bör lämpligen utformas så att
vad som gäller i fråga om skadeståndsansvar för den som utnyttjar eller
röjer en företagshemlighet som tidigare obehörigen angripits också skall
tillämpas när någon utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som, enligt
vad han inser eller bör inse, har röjts i strid med sekretesslagen. Eftersom
lagen om skydd för företagshemligheter omfattar information i både enskild
näringsverksamhet och det allmännas affärsdrivande verksamhet blir
den nya bestämmelsen också tillämplig på det allmännas företagshemligheter.
Ett obehörigt angrepp på en företagshemlighet som tillhör det allmänna
kan innebära att sekretesslagens föreskrifter åsidosatts. Så är fallet
om en anställd i ett affärsdrivande verk utnyttjar eller röjer hemlig information.
I en sådan situation skall skadeståndsansvaret för den som i ett
senare led utnyttjar eller röjer hemligheten bedömas enligt huvudregeln i

7 § och inte med tillämpning av den särskilda bestämmelsen om skadeståndsskyldighet
när en hemlighet röjts i strid med sekretesslagen.

4.7 Skadeståndets bestämmande

8 Riksdagen 1989190. 8 sami. Nr 37

till den skada som drabbat näringsidkaren och till omständigheter som 1989/90:LU37
inte är av rent ekonomisk betydelse. Det utvidgade skadeståndsansvaret är Bilaga 3
förestavat av att det i många fall kan vara svårt för en näringsidkare att
visa storleken av den skada som har tillfogats honom genom ett angrepp på
en företagshemlighet. Regeln torde få betydelse främst då den skadeståndsskyldige
är en konkurrerande näringsidkare, som obehörigen utnyttjar
företagshemligheten. Den är emellertid tillämplig även då den
skadeståndsskyldige är en anställd hos den näringsidkare som har åsamkats
skadan.

1 § skadeståndslagen om jämkning av arbetstagares skadeståndsansvar
inte är tillämplig då skadestånd skall bestämmas enligt lagen om skydd för
företagshemligheter. 1 de fall skadeståndet skall bestämmas enligt medbestämmandelagen
blir jämkningsbestämmelsen i den lagen tillämplig. Beträffande
jämkningsmöjligheterna enligt 6 kap. 2 § skadeståndslagen och
60 § medbestämmandelagen har lagrådet i sitt yttrande över regeringens
lagrådsremiss anfört att det ligger närmast till hands att de tillämpas
restriktivt.

Den föreslagna regleringen innebär särskilt i fråga om arbetstagare ett
långtgående skadeståndsansvar. Även om det finns starka principiella skäl
för att skadeståndsreglerna bör ha den utformning som föreslås framstår
det som befogat att skadeståndet — i synnerhet när det gäller arbetstagare

— bör kunna jämkas i något större utsträckning än vad som uttalandena i
propositionen ger vid handen. I 9 § bör därför efter mönster av 60 §
medbestämmandelagen införas en regel om att skadeståndet kan sättas
ned eller helt falla bort när det bedöms som skäligt.

Jämkningsmöjligheten enligt den nya regeln bör som nämnts kunna
utnyttjas främst i fall då en arbetstagare blir skyldig att ersätta sin arbetsgivare
för ett obehörigt angrepp på dennes företagshemlighet. 1 sådana fall är
nämligen uppsägning eller avskedande oftast den viktigaste påföljden. Vid
skälighetsbedömningen bör samtliga omständigheter i det enskilda fallet
vägas in. Exempelvis bör sådana förhållanden kunna beaktas som att
arbetstagaren inte insett företagshemlighetens värde i näringsverksamheten
eller att den oaktsamhet som ligger honom til) last inte framstår som
särskilt allvarlig. Hänsyn bör också kunna tas till det skadestånd som
skulle kunna utgå om skadeståndet i stället skulle bestämmas med tillämpning
av medbestämmandelagen. Skulle vid en prövning enligt medbestämmandelagen
skadeståndet utgå med lägre belopp än vad som följer av lagen
om skydd för företagshemligheter bör skadeståndet sättas ned. En annan
faktor som bör påverka bedömningen är den skadelidandes behov av
ersättningen. Bland omständigheter som kan tala emot en jämkning kan
särskilt nämnas att arbetstagaren har en ledande eller eljest förtroendefull
ställning i näringsidkarens rörelse. Jämkning bör i allmänhet inte komma i
fråga om arbetstagaren genom sitt handlande berett sig betydande vinning,
t. ex. genom att börja framställa produkter med ledning av företagshemligheten.

I rena undantagsfall bör den nya jämkningsregeln kunna tillämpas för 1989/90:LU37
jämkning av skadestånd som skall utges av andra än arbetstagare. I sådana Bilaga 3
fall bör jämkningsmöjligheten dock tillämpas restriktivt.

4.8 Vitesförbud och säkerhetsåtgärder

I 11 § i regeringens lagförslag finns regler som medger att domstol vid vite
kan förbjuda den som angripit en företagshemlighet att utnyttja eller röja
hemligheten. Vitesförbud kan riktas inte endast mot den som gjort sig
skyldig till företagsspioneri utan också mot alla andra som på ett enligt
lagen otillåtet sätt befattat sig med en företagshemlighet.

Om någon som har angripit en företagshemlighet i sin besittning har
bl. a. handlingar som innefattar en företagshemlighet kan enligt 14 § domstol
förordna att han skall överlämna dessa till den som utsatts för det
rättsstridiga angreppet. Under närmare angivna förutsättningar kan domstolen
i stället förordna att handlingarna skall förstöras eller ändras eller
utsättas för annan åtgärd som kan förebygga missbruk.

1 ett tidigare avsnitt har förordats att i lagförslaget införs en ny paragraf
(2 §) av innebörd att lagen gäller endast obehöriga angrepp på företagshemligheter.
I konsekvens härmed bör det inte vara möjligt för domstol att
meddela vitesförbud eller förordna om åtgärder enligt 14 § för att hindra
att någon utnyttjar eller röjer en företagshemlighet i sådana fall då förfarandet
inte utgör ett obehörigt angrepp på företagshemligheten. 1 11 § bör
därför stadgas att vitesförbud får meddelas endast om ett utnyttjande eller
röjande är obehörigt. Vidare bör i 14 § det tillägget göras att förordnande
inte får meddelas om ett utnyttjande eller röjande av företagshemligheten
inte är obehörigt.

När det gäller tillämpningsområdet för 11 och 14 §§ finns det vidare
anledning att erinra om att det yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet i
vissa fall kan leda till att beslut om vitesförbud och andra åtgärder inte får
meddelas. I 1 kap. 2 § TF förbjuds myndighet eller annat allmänt organ att
genom olika åtgärder ingripa för att hejda yttranden innan de blivit offentliga
exempelvis genom att hindra tryckning, utgivning eller spridning av en
skrift pä grund av dess innehåll. Motsvarande förbud finns i radioansvarighetslagen
m. fl. författningar. Beslut av domstol med stöd av 11 och
14 §§ lagen om skydd för företagshemligheter torde i vissa situationer vara
att uppfatta som en hindrande åtgärd i dessa författningars mening. Den
som har tillgång till en företagshemlighet och som vill använda informationen
i en bok eller i ett radioprogram torde därför inte av domstol kunna
förbjudas att röja hemligheten. Lika litet torde i fall då hemligheten tagits
in i en bok eller tidning domstolen med stöd av 14 § kunna förordna om
överlämnande eller förstörande av bok- eller tidningsupplagan.

103

5. Förslag till lagtextändringar
Förslag till

Lag om skydd för företagshemligheter

Härigenom föreskrivs följande.

Regeringens förslag Föreslagen lydelse

Inledande bestämmelser

1 §

Med företagshemlighet avses i Med företagshemlighet avses i
denna lag sådan information om af- denna lag sådan information om affärs*
eller driftsförhållanden i en nä- färs- eller driftförhållanden i en näringsidkares
rörelse som näringsid- ringsidkares rörelse som näringsidkaren
håller hemlig och vars röjan- karen håller hemlig och vars röjande
är ägnat att medföra skada för de är ägnat att medföra skada för

honom. honom i konkurrenshänseende.

Med information förstås både sådana uppgifter som har dokumenterats
i någon form, inbegripet ritningar, modeller och andra liknande tekniska
förebilder, och enskilda personers kännedom om ett visst förhållande,
även om det inte har dokumenterats på något särskilt sätt.

2 §

Lagen gäller endast obehöriga angrepp
på företagshemligheter.

Som ett obehörigt angrepp anses
inte att någon anskaffar, utnyttjar
eller röjer en företagshemlighet hos
en näringsidkare för att inför en
myndighet, annat behörigt organ eller
allmänheten avslöja något som
skäligen kan misstänkas utgöra
brott eller som kan anses utgöra annat
allvarligt missförhållande i näringsidkarens
rörelse.

Som ett obehörigt angrepp anses
inte heller att någon utnyttjar eller
röjer en företagshemlighet som har
angripits enligt denna lag men som
han eller någon före honom har fått
del av i god tro.

Straff

2 §

Den som med uppsåt olovligen
bereder sig tillgång till en företagshemlighet
skall dömas förföretagsspioneri
till böter eller fängelse i
högst två år eller, om brottet är

3 a

Den som uppsåtligen på ett olovligt
sätt bereder sig tillgång till en
företagshemlighet skall dömas för
företagsspioneri till böter eller fängelse
i högst två år eller, om brottet

1989/90: LU37

Bilaga 3

104

Regeringens förslag Föreslagen lydelse 1989/90:LU37

Bilaga 3

grovt, till fängelse i högst sex år. är grovt, till fängelse i högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet Vid bedömande huruvida brottet

är grovt skall särskilt beaktas om är grovt skall särskilt beaktas om

gärningen har varit av särskilt farlig gärningen har varit av särskilt farlig

art, avsett betydande värde eller in- art, avsett betydande värde eller inneburit
synnerligen kännbar skada. neburit synnerligen kännbar skada.

Till ansvar enligt första stycket skall dock inte dömas, om gärningen är
belagd med strängare straff i brottsbalken.

För försök eller förberedelse till företagsspioneri skall dömas till ansvar
enligt 23 kap. brottsbalken.

3 § 4 §

Den sorn anskaffar en företagshemlighet med vetskap om att den som
tillhandahåller hemligheten eller någon före honom har berett sig tillgång
till denna genom företagsspioneri skall dömas för olovlig befattning med
företagshemlighet till böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är
grovt, till fängelse i högst fyra år.

Till ansvar enligt första stycket skall dock inte dömas, om gärningen är
belagd med strängare straff i brottsbalken.

Skadestånd

4 §

Den som gör sig skyldig till brott
enligt 2 eller 3 § skall ersätta den
skada som uppkommer genom
brottet eller genom att företagshemligheten
obehörigen utnyttjas
eller röjs.

5 §

Den som gör sig skyldig till brott
enligt 3 eller 4 § skall ersätta den
skada som uppkommer genom
brottet eller genom att företagshemligheten
obehörigen utnyttjas
eller röjs.

5 §

6 §

En arbetstagare som uppsåtligen
eller av oaktsamhet obehörigen utnyttjar
eller röjer en företagshemlighet
hos arbetsgivaren som han
har fått del av i sin anställning under
sådana förhållanden att han insåg
eller borde lia insett att han inte
fick avslöja den skall ersätta den
skada som uppkommer genom
hans förfarande.

6 §

7 §

105

R eger ingens förslag

Har förfarandet ägt rum sedan
anställningen upphört, tillämpas
första stycket endast om förfarandet
var otillbörligt.

7 §

Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet obehörigen utnyttjar eller
röjer en foretagshemlighet som,
enligt vad han inser eller bör inse,
har angripits enligt denna lag skall
ersätta den skada som uppkommer
genom hans förfarande.

Om någon utnyttjar eller röjer en
företagshemlighet som han eller någon
före honom har fått de! av i god
tro, skall förfarandet inte anses obehörigt.

Föreslagen lydelse

Har förfarandet ägt rum sedan
anställningen upphört, tillämpas
första stycket endast om det finns
synnerliga skäl.

8 §

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken
skall inte ådömas någon på
grund av överträdelse av 5, 6 eller

7§.

Vid bestämmande av skadestånd
enligt 4— 7 §§ för ett angrepp på en
näringsidkares företagshemlighet
skall hänsyn tas även till dennes intresse
av att hemligheten inte obehörigen
utnyttjas eller röjs och till
övriga omständigheter av annan än
rent ekonomisk betydelse.

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken
skall inte ådömas någon på
grund av överträdelse av första
stycket.

Vid bestämmande av skadestånd
enligt 5 — 8 §§ för ett angrepp på en
näringsidkares företagshemlighet
skall hänsyn tas även till dennes intresse
av att hemligheten inte obehörigen
utnyttjas eller röjs och till
övriga omständigheter av annan än
rent ekonomisk betydelse.

Om det är skäligt kan skadeståndet
sättas ned eller helt falla bort.

10 §

Talan om skadestånd enligt denna lag får avse skada endast under de
fem senaste åren innan talan väcktes. För skada under tid dessförinnan är
rätten till skadestånd förlorad.

Vitesförbud

1989/90:LU37

Bilaga 3

11 §

Den som har angripit en företags- Den som har angripit en foretagshemlighet
enligt denna lag kan av hemlighet enligt denna lag kan av

106

R eger in gens förslag

Föreslagen lydelse

1989/90:LU37

Bilaga 3

domstol vid vite förbjudas att ut- domstol vid vite förbjudas att utnyttja
eller röja företagshemlighe- nyttja eller röja företagshemlighe ten.

ten. Vitesförbud får dock meddelas

endast om ett utnyttjande eller
röjande skulle vara obehörigt enligt
2§.

Talan enligt första stycket förs av Talan enligt första stycket förs av
den som har utsatts för det rättsstri- den som har utsatts för det rättsstri diga

angreppet. Sådan talan får fö- diga angreppet. Sådan talan får föras
även i samband med åtal för ras även i samband med åtal för

brott som avses i 2 eller 3 §. brott som avses i 3 eller 4 §.

Talan om utdömande av vite förs vid den domstol som i första instans
har prövat frågan om vitesförbud. Talan förs av den som har ansökt om
förbudet. I samband med sådan talan får talan föras om nytt vitesförbud.

Den som har överträtt ett vitesförbud får inte dömas till straff för en
gärning som omfattas av förbudet.

Ett vitesförbud kan hävas på talan av den som har ålagts förbudet, om
ändamålet med förbudet har förlorat sin betydelse.

13 §

Inlösen m.m.

14 §

Förordnande enligt första eller
andra stycket skall inte meddelas,

107

Regeringens förslag

de eller annan åtgärd som är ägnad
att förebygga missbruk skall beslutas
enligt 36 kap. brottsbalken.

Talan enligt första eller andra
stycket förs av den som har utsatts
för det rättsstridiga angreppet. Sådan
talan får föras även i samband
med åtal för brott som avses i 2
eller 3 §.

1. Denna lag träder i kraft den 1
januari 1989.

Föreslagen lydelse

om ett utnyttjande eller röjande inte
skulle vara obehörigt enligt 2 § eller
om förverkande eller annan åtgärd
som är ägnad att förebygga missbruk
skall beslutas enligt 36 kap.
brottsbalken.

Talan enligt första eller andra
stycket förs av den som har utsatts
för det rättsstridiga angreppet. Sådan
talan får föras även i samband
med åtal för brott som avses i 3
eller 4 §.

1. Denna lag träder i kraft den 1
januari 1989.

1989/90: LU37

Bilaga 3

108

LAGRÅDETS YTTRANDE

Utdrag ur Protokoll vid sammanträde 1988-11-28

Närvarande: f. d. regeringsrådet Stig Nordlund, regeringsrådet Elisabeth
Palm, justitierådet Johan Lind.

Enligt protokoll vid riksdagens lagutskotts sammanträde den 10 november
1988 har utskottet beslutat inhämta lagrådets yttrande över en inom
utskottets kansli upprättad promemoria om skyddet för företagshemligheter
och den fria opinionsbildningen. 1 promemorian görs en genomgång av
den i propositionen 1987/88:155 föreslagna lagstiftningen om skydd för
företagshemligheter mot bakgrund av kritik som riktats mot propositionen
i motioner och i den allmänna debatten. Promemorian utmynnar i ett
förslag till lag om skydd för företagshemligheter, som i vissa delar innebär
ändring av regeringens förslag i propositionen.

Förslaget i promemorian har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Olle Abrahamsson.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:

Inledande synpunkter

Syftet med regeringens lagförslag, som tidigare lagrådsgranskats, är att
skapa ett bättre skydd för företagshemligheter än det som lagen med vissa
bestämmelser mot illojal konkurrens ger. Detta syfte tillgodoses bl. a.
genom att den som med uppsåt olovligen bereder sig tillgång till en
företagshemlighet döms för företagsspioneri och att den som anskaffar en
företagshemlighet som åtkommits genom företagsspioneri döms för olovlig
befattning med företagshemlighet, om han hade vetskap om den olagliga
åtkomsten. Stränga straff kan utdömas för båda brotten. Typfallet för
såväl företagsspioneri som olovlig befattning med företagshemlighet är att
gärningsmannen avser att bereda sig själv eller annan vinning genom att
utnyttja företagshemligheten kommersiellt.

1 motioner med anledning av propositionen har framhållits att en ny
lagstiftning behövs för att stävja den ökning av angrepp på företagshemligheter
som skett. Samtidigt uttalas dock farhågor för att skyddet för företagshemligheter
kan komma att hota den fria opinionsbildningen.

Lagförslaget innebär en viss begränsning i den yttrandefrihet och informationsfrihet
som är tillförsäkrad medborgarna enligt 2 kap. 1 § regeringsformen
(RF). Sådan begränsning kan göras på de grunder och i den
ordning som anges i 12 och 13 §§ samma kapitel. Begränsningen får dock
aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet och inte
heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen.
Lagrådet kommer i det följande att närmare gå in på denna fråga.

I promemorian föreslås vissa ändringar i regeringens förslag för att lagen
inte skall komma i kollision med den fria opinionsbildningen. Sålunda
föreslås att i lagen införs en generell bestämmelse om att lagen endast
gäller obehöriga angrepp på en hemlighet. Förslaget i denna del behandlar
lagrådet nedan i den paragrafvisa redovisningen. Vidare föreslås en änd -

1989/90: LU37

Bilaga 4

109

9 Riksdagen 1989190. 8 sami. Nr 37

ring i bestämmelsen om ansvar för företagsspioneri i det uttalade syftet att 1989/90: LU37

den skall bringas i bättre överensstämmelse med det yttrandefrihetsrättsli- Bilaga 4

ga regelsystemet och ges en utformning som gör det möjligt att ingripa mot
brott oberoende av gärningsmannens eventuella publiceringssyfte. Sistnämnda
fråga har inte uttryckligen tagits upp i propositionen. Lagrådet
anser det därför lämpligt att behandla den i detta inledande avsnitt.

Enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen (TF) skall envar äga rätt att,
om annat inte följer av förordningen, anskaffa uppgifter och underrättelser
i vad ämne som helst för att offentliggöra dem i tryckt skrift. I 3 § samma
kapitel sägs att ingen får åtalas eller dömas för missbruk av tryckfriheten
eller medverkan däri i annat fall än som anges i förordningen. Dessa fall,
de s. k. tryckfrihetsbrotten, räknas uttömmande upp i 7 kap. TF. Utan
hinder av bestämmelsen i 1 kap. 3 § TF gäller enligt 9 § samma kapitel vad
som i lag är stadgat om ansvar och ersättningsskyldighet som avser det sätt
på vilket uppgift eller underrättelse anskaffats.

De i propositionen föreslagna bestämmelserna om företagsspioneri och
olovlig befattning med företagshemlighet straffbelägger anskaffandet av
uppgifter och underrättelser av visst slag. Skulle avsikten med anskaffandet
av dessa vara att offentliggöra dem i tryckt skrift, blir emellertid detta
straffritt enligt tryckfrihetsförordningens bestämmelser. Det är en självklar
konsekvens av vår tryckfrihetsrättsliga reglering. Det är inte vanligt
och inte heller lämpligt att tynga lagstiftningen med erinringar om vad som
gäller enligt våra grundlagar. Dessa utgör den givna grundvalen för lagstiftningen
och är överordnad denna. I propositionen har varken i lagförslaget
eller i motiveringen gjorts någon direkt hänvisning till tryckfrihetsförordningen.
Där har dock understrukits att skyddet för företagshemligheter
inte får sträcka sig så långt att det hotar den fria opinionsbildningen (s. 9).

I det lagförslag som läggs fram i promemorian har bestämmelsen om
företagsspioneri getts följande lydelse: ”Den som uppsåtligen på ett olovligt
sätt bereder sig tillgång till en företagshemlighet skall dömas för företagsspioneri”
etc. Med denna omformulering av propositionsförslaget blir
det enligt promemorian möjligt att döma till ansvar för företagsspioneri
oberoende av gärningsmannens eventuella publiceringssyfte. Denna uppfattning
grundar sig emellertid på en feltolkning av 1 kap. 9 § TF. Enligt
denna paragraf gäller utan hinder av TF det som är stadgat i lag om ansvar
och ersättningsskyldighet som avser det sätt på vilket uppgift eller underrättelse
anskaffats. Som exempel på förfaranden som till följd härav skall
bedömas och handläggas på vanligt sätt nämns i prop. 1975/76:204 s. 131
brott mot posthemligheten eller telehemligheten, intrång i förvar och
olovlig avlyssning samt inbrott, egenmäktigt förfarande, hemfridsbrott,
olaga tvång, olaga hot och mutbrott. Härtill kan läggas brottet dataintrång,
som innebär att någon olovligen bereder sig tillgång till upptagning för
automatisk databehandling eller olovligen ändrar eller utplånar eller i
register för in sådan upptagning. Det är att märka att inget av de nu
nämnda brotten tar sikte på innehållet i de anskaffade uppgifterna eller
underrättelserna utan endast på metoden för inhämtandet av dessa. Brottet
företagsspioneri avser däremot liksom brottet olovlig befattning med
företagshemlighet anskaffandet av en uppgift av en speciell karaktär, näm -

ligen en företagshemlighet. Om något av dessa brott begås i syfte att 1989/90: LU37
hemligheten skall offentliggöras i tryckt skrift, blir brottet straffritt oavsett Bilaga 4
vilken formulering — propositionens eller promemorians — som väljs.

Det är överhuvudtaget inte möjligt att genom vanlig lagstiftning förbjuda
inhämtande av viss information för publicering (se anf. prop. s. 98). Det
betyder att möjligheterna att i tryckt skrift offentliggöra företagshemligheter
inte påverkas av den föreslagna lagen. Resonemanget är tillämpligt
också på annan yttrandefrihetsrättslig lagstiftning såsom radioansvarighetslagen.

Formuleringen av brottet företagsspioneri är vidare i propositionen än i
promemorian. Den vidare formuleringen är att föredra.

Mot bakgrund av det anförda avstyrker lagrådet att promemorieförslaget
i denna del följs.

1 §

I vissa motioner som avgivits i lagstiftningsärendet har regeringens lagförslag
uppfattats så att den som avslöjar brott skulle kunna komma att
drabbas av påföljd i form av straff eller skadestånd. Samma uppfattning
kommer till uttryck i den inom lagutskottet upprättade promemorian
(s. 82 och s. 86 — 87). Med anledning härav får lagrådet anföra följande.

1 § innehåller en legaldefinition av begreppet företagshemlighet. 1 denna
legaldefinition ingår som ett nödvändigt element att röjandet av hemligheten
skall vara ”ägnat att medföra skada” för näringsidkaren. Vid tolkningen
av vad som avses med uttrycket ”skada” måste följande beaktas.

1 den allmänna motiveringen till lagförslaget framhöll föredragande
statsrådet att det från samhällsekonomisk synpunkt är väsentligt att det
råder en effektiv och sund konkurrens inom näringslivet. Eftersom företagens
kunskaper i jämförelse med andra produktionsfaktorer får allt större
betydelse för förmågan att konkurrera på marknaden var det angeläget att
kunna ge ett skydd för företagshemligheter. Endast relevanta företagshemligheter
borde emellertid skyddas. Först om en uppgift kunde anses som så
väsentlig för näringsverksamheten att ett röjande skulle förändra konkurrensförmågan
i negativ riktning, dvs. medföra en skada, borde uppgiften
enligt statsrådet anses utgöra en företagshemlighet (prop. s. 8 — 9 och
s. 13).

Dessa motivuttalanden visar att avsikten har varit att ge ett skydd för
sådana kunskaper som har betydelse för en näringsidkare när han konkurrerar
på marknaden med de konkurrensmedel som är förenliga med kravet
på en sund konkurrens. Det i promemorian föreslagna tillägget till lagtexten
som innebär att det skall vara fråga om skada ”i konkurrenshänseende”
harmonierar väl med den principiella uppläggningen av lagförslaget.

Motivuttalandena utvisar emellertid också att lagförslaget inte kan uppfattas
så att det skyddar direkt brottsliga förfaranden mot avslöjanden.

Den skrothandlare som i sin rörelse också ägnar sig åt yrkesmässig häleriverksamhet
får inte på grund av den föreslagna lagen något som helst
skydd mot att hans brottsliga verksamhet avslöjas. Lika litet ger lagen
skydd åt den näringsidkare som genom systematiskt felaktig redovisning

av underlaget för mervärdeskatt gör sig skyldig till skattebedrägeri. 1 båda 1989/90:LU37

dessa fall lider visserligen näringsidkaren ett slags ”skada” av att hans Bilaga 4

brottsliga verksamhet avslöjas. Men det är inte fråga om en sådan skada

som kan utlösa skyldighet att utge ersättning. ”Skadan” skyddas med

andra ord inte av rättsordningen. Det i 1 § använda skadebegreppet måste

därför tolkas så att det avser endast sådan skada som i och för sig skulle

kunna föranleda att skadevållaren av domstol åläggs att utge ersättning för

den lidna skadan.

Lagrådet menar alltså att det av den i 1 § intagna definitionen på
begreppet företagshemlighet följer att det inte kan betraktas som en företagshemlighet
att en näringsidkare bedriver brottslig verksamhet eller begår
brott i en eljest legal verksamhet. Därmed blir inte de i lagförslaget
intagna straff- och skadeståndsbestämmelserna tillämpliga på den som
avslöjar att en näringsidkare begått brott. En annan sak är att straff kan
komma att utkrävas för den händelse den som gör avslöjandet använt en
brottslig metod för att komma över de uppgifter som visar att brott har
begåtts i rörelsen.

1 speciella fall kan möjligen komplikationer uppkomma för den händelse
situationen är den att det är i praktiken omöjligt att avslöja ett brott utan
att man samtidigt också röjer en så att säga legal företagshemlighet. Härtill
återkommer lagrådet vid 2 §.

Direkt brottsliga förfaranden utgör enligt det anförda inte någon företagshemlighet
i lagens mening. Undantaget från lagens tillämpningsområde
torde emellertid vara något mer vidsträckt än som följer av att det är
fråga om brott. Frågan kan nämligen ställas, om inte motsvarande synsätt
bör anläggas när det visserligen inte är fråga om brottsliga förfaranden
utan om förhållanden i rörelsen som från samhällets synpunkt ter sig helt
oacceptabla därför att de utgör ett allvarligt åsidosättande av lagstiftning
som är avsedd att skydda t. ex. liv och hälsa. Sådana fall berörs i viss mån i
promemorian i anslutning till den nya 2 §.

Andra stycket i 2 § gäller i fråga om vad som i lagtexten anges utgöra
annat allvarligt missförhållande i näringsidkarens rörelse. I promemorian
anförs som exempel härpå (s. 83 — 84) att ett företag överträder bestämmelserna
i arbetsmiljölagen eller i miljöskyddslagen eller på annat sätt
utsätter sina anställda eller de kringboende för allvarliga miljörisker eller
att företaget i strid med marknadsföringslagen eller livsmedelslagstiftningen
tillhandahåller konsumenterna hälsofarliga eller andra uppenbart otjänliga
produkter. Med anledning härav bör framhållas att själva det förhållandet
att hälsofarliga livsmedel produceras knappast kan utgöra någon
företagshemlighet i lagens mening. Att förhållandet bringas till allmän
kännedom medför nämligen inte att någon ersättningsgill skada uppkommer,
i varje fall inte om hälsorisken är mycket påtaglig. Saken kan också
uttryckas så att det från allmän synpunkt är vid ett objektivt bedömande
fullt försvarligt, ja t. o. m. önskvärt, att det avslöjas om en näringsidkare
bedriver sin verksamhet så att allmänheten utsätts för allvarliga hälsorisker.
Det leder till att någon ersättningsgill skada inte uppkommer på grund
av avslöjandet (jfr Karlgren, Skadeståndsrätt, 5:e uppl., s. 74, Hellner,

Skadeståndsrätt, 4:e uppl., s. 47 0- Detsamma gäller om det är fråga om 112

mycket allvarliga miljörisker. — Detta resonemang kan foras när det är
fråga om att en större krets utsätts för allvarliga risker. Det är mera
tveksamt hur saken ter sig i situationer som inte är lika drastiska.

2 §

Den i promemorian föreslagna nya bestämmelsen i 2 § föranleds av att
man funnit att det finns ett behov av att skapa garantier för att skyddet för
företagshemligheter inte blir för långtgående. Detta står i och för sig i god
överensstämmelse med uttalandet i den allmänna motiveringen om att
skyddet för företagshemligheter inte får sträcka sig så långt att det hotar
den fria opinionsbildningen (prop. s. 9). Lagrådet har inte heller forsin del
något att invända mot att lagförslagets räckvidd uttryckligen begränsas i
huvudsak efter riktlinjerna i 2 §.

Med den avgränsning som enligt lagrådets mening måste göras av själva
legaldefinitionen på begreppet företagshemlighet — nämligen så att därmed
inte avses brottsliga och vissa andra samhällsfarliga förfaranden i
näringsidkarens rörelse — bortfaller till en del behovet av den föreslagna
nya bestämmelsen. Lagrådet har emellertid trots det förståelse för att det
kan vara på sin plats att i en särskild lagregel klargöra att i vissa angivna
situationer hänsynen till yttrandefriheten och den fria opinionsbildningen
måste väga tyngre än skyddet för företagshemligheter. Vad som förekommit
både under behandlingen av lagstiftningsärendet och i den allmänna
debatten visar nämligen att det finns ett särskilt behov att med hjälp av en
lagregel belysa att skyddet för företagshemligheter har sina givna gränser.
Lagtexten i 2 § och därtill anknytande motivuttalanden väcker emellertid
en del frågor.

2 § andra stycket tar sikte på brott och andra allvarliga missförhållanden
i näringsidkarens rörelse. Förslaget innebär att bestämmelsen är tillämplig
bl. a. när anställda inför allmänheten avslöjar sådana missförhållanden i
arbetsgivarens rörelse. Det bör i anledning härav påpekas att arbetsdomstolen
i sin praxis angående uppsägningar och avskedanden har uttalat, att
när det inte rör sig om särskilt allvarliga missförhållanden arbetstagaren
först har att vända sig till arbetsgivaren för att söka nå rättelse (AD 1986 nr
95 jfr även 1982 nr 110 och 1988 nr 67). Promemorieförslaget anknyter i
viss mån till denna praxis när det i lagtexten krävs att det skall vara fråga
om allvarliga missförhållanden. Är det fråga om rena ordningsförseelser
torde det knappast vara förenligt med arbetsdomstolens nyss angivna
uttalanden att en arbetstagare offentligen påtalar sådana och därmed röjer
en företagshemlighet utan att först försöka få till stånd rättelse internt
inom företaget. Lagrådet föreslår att lagregeln i 2 § andra stycket begränsas
så att den inte gäller alla slags brott utan endast sådana brott på vilka
fängelse kan följa, jfr även uttalandet i promemorian (s. 85) att det inte är
tillåtet för någon att röja en för näringsidkaren betydelsefull hemlighet för
att avslöja en bagatellartad förseelse.

I promemorian (s. 83-84) görs vissa uttalanden som, sedda isolerade
för sig, skulle kunna tolkas så att det står anställda fritt att avslöja alla slags
missförhållanden i företaget vid t. ex. demonstrationer och möten. Dessa

1989/90: LU37

Bilaga 4

113

mera vidsträckta uttalanden har emellertid inte någon täckning i lagtexten 1989/90:LU37

och är dessutom svåra att förena med den nyss nämnda praxisen i arbets- Bilaga 4

domstolen. Lagrådet uppfattar för sin del den föreslagna lagbestämmelsen
så att den gäller allvarliga missförhållanden i företaget.

Med den tolkning lagrådet har gjort av begreppet företagshemlighet i 1 §
får de särskilda bestämmelserna i 2 § andra stycket ganska begränsad
räckvidd. De blir tillämpliga bl. a. när det är fråga om information om
sådana allvarliga missförhållanden som kan betecknas som företagshemlighet,
jfr vad som anförts ovan vid 1 §. Vidare kan bestämmelserna
tillämpas i vad som skulle kunna kallas kombinationsfallen, dvs. situationer
när brott och allvarliga missförhållanden i praktiken inte kan avslöjas
utan att samtidigt en legal företagshemlighet röjs. Ett exempel på en sådan
situation kan kanske vara att ett avslöjande av ett miljöbrott i praktiken
förutsätter att man också röjer en i och för sig skyddsvärd teknisk hemlighet
i själva produktionsprocessen.

När sådana situationer som avses med 2 § andra stycket aktualiseras
torde det i praktiken ofta bli aktuellt att göra en avvägning mellan å ena
sidan intresset av att en teknisk eller kommersiell företagshemlighet bevaras
och å andra sidan det allmänna intresset av att allvarliga missförhållanden
kan avslöjas inför den allmänna opinionen. Detta bör komma till
uttryck i lagtexten. Lagrådet föreslår att det i andra stycket anges att man
får avslöja sådant ”sorn kan anses utgöra ett så allvarligt missförhållande i
näringsidkarens rörelse att intresset av att förhållandet bringas till allmän
kännedom måste ges företräde framför näringsidkarens behov av skydd
för företagshemligheten”. Med en sådan utformning av lagtexten torde det
stå klart att det blir fråga om en intresseavvägning och att den kan utfalla
olika beroende på omständigheterna i det särskilda fallet.

Det kan framhållas att 2 § andra stycket inte påverkar tolkningen eller
tillämpningen av andra författningar som har betydelse för anställdas rätt
att påtala missförhållanden. Som ett exempel kan nämnas att förslaget inte
alls berör yrkesinspektionens, skyddskommittéernas och skyddsombudens
verksamhet enligt arbetsmiljölagen (1977: 1160).

I lagtexten i 2 § andra stycket talas om att någon anskaffar, utnyttjar
eller röjer en företagshemlighet hos en näringsidkare för att inför myndighet
m. fl. avslöja etc. Orden ”för att” får antas ge uttryck för principen att
den som avslöjar företagshemligheten skall göra det i det direkta syftet att
avslöja brott eller missförhållanden. Han får inte ha så att säga en biavsikt
t. ex. att bereda sig eller annan någon ekonomisk fördel av avslöjandet.

Därav torde följa att ett avslöjande som regel inte kan göras inför en
konkurrent till näringsidkaren.

Enligt lagtexten skall avslöjandet ske inför en myndighet, annat behörigt
organ eller allmänheten. Lagrådet ifrågasätter om det överhuvudtaget
behöver anges inför vem avslöjandet skall äga rum. Har man väl tagit det
steget att avslöjandet får ske inför allmänheten bör avslöjandet kunna ske
även på annat sätt. Dessutom kan den föreslagna lagtexten ge upphov till
den missuppfattningen att det skulle stå en person fritt att göra avslöjandet
inför en vid krets människor under det att han skulle vara förhindrad att
göra det i ett litet slutet sällskap, vilket inte kan vara rimligt. Lagrådet 114

förordar alltså att det i lagtexten endast anges att företagshemligheten
avslöjas.

På grund av det anförda bör andra stycket i paragrafen få följande
lydelse. ”Sorn ett obehörigt angrepp anses inte att någon anskaffar, utnyttjar
eller röjer en företagshemlighet hos en näringsidkare för att avslöja
något som skäligen kan misstänkas utgöra brott, på vilket fängelse kan
följa, eller som kan anses utgöra ett så allvarligt missförhållande i näringsidkarens
rörelse att intresset av att förhållandet bringas till allmän kännedom
måste ges företräde framför näringsidkarens behov av skydd för
företagshemligheten.”

Andra och tredje styckena i 2 § måste uppfattas som en uttömmande
redovisning inom ramen för lagen av de fall när ett angrepp mot en
företagshemlighet inte är att anse som obehörigt. Det leder bl. a. till att det
inte kan vara fråga om företagsspioneri när angreppet till följd av 2 § andra
stycket inte är att anse som obehörigt. Den som anskaffar uppgifter om
allvarliga missförhållanden i ett företag gör sig inte skyldig till företagsspioneri,
om det vid den av lagrådet förordade intresseavvägningen enligt

2 § andra stycket visar sig att intresset av att missförhållandena bringas till
allmän kännedom måste ges företräde framför intresset av att skydda
företagshemligheten. Detta avviker från vad som uttalas i promemorian
(s. 88 samt 89, avsnitt 4.4). Lagrådet anser att den som uppsåtligen på ett
olovligt sätt bereder sig tillgång till en företagshemlighet måste anses ha
anskaffat hemligheten i den mening ordet anskaffa används i 2 § andra
stycket. Därav följer att den som gör sig skyldig till företagsspioneri kan
åläggas att ersätta skada som näringsidkaren åsamkas genom att uppgifterna
i ett senare skede utnyttjas eller röjs (jfr promemorian s. 89, avsnitt

4.4).

I anslutning till 2 § första stycket har i promemorian gjorts vissa uttalanden
i frågan om lagen utgör hinder för en arbetstagare att vid en rättslig
tvist med arbetsgivaren åberopa uppgifter för att styrka sin talan (s. 85 n —
86). Med anledning härav vill lagrådet framhålla följande.

8 kap. 17 § sekretesslagen. Förhandling inför domstolen kan hållas inför
stängda dörrar enligt 5 kap. 1 § andra stycket andra meningen rättegångsbalken.
Domstolen kan sekretessbelägga den del av domen där närmare
redogörelse lämnas för företagshemligheten (12 kap. 4§ andra stycket
sekretesslagen). Mot den angivna bakgrunden är det enligt lagrådets mening
klart att den nu aktuella lagen inte kan medföra något hinder för en
arbetstagare att ta tillvara sin rätt i en process mot arbetsgivaren på det sätt
som avses i promemorian. En annan sak är att en arbetstagare till följd av
lagen kan vara förhindrad att inför en förestående rättegång mot arbetsgivaren
anskaffa uppgifter som han inte har tillgång till i sin anställning och
som utgör en företagshemlighet hos arbetsgivaren. I den särskilda situationen
har emellertid arbetstagaren vissa, låt vara begränsade, möjligheter att
genom editionsföreläggande från domstolen få tillgång till uppgiften (38

1989/90: LU37

Bilaga 4

115

förordar alltså att det i lagtexten endast anges att företagshemligheten 1989/90:LU37
avslöjas. Bilaga 4

4.4).

86). Med anledning härav vill lagrådet framhålla följande.

genom editionsföreläggande från domstolen få tillgång till uppgiften (38

I promemorian berörs frågan hur paragrafen förhåller sig till reglerna om 1989/90:LU37
tystnadsplikt i medbestämmandelagen s. 91—92). Bilaga 4

Vid den praktiska tillämpningen av informationsregeln i 19 § medbestämmandelagen
är det mycket vanligt att mottagaren av information är
anställd på företaget. Det torde vara ytterst ovanligt att det förfarande som
anvisas i 21 § medbestämmandelagen om förhandling om tystnadsplikt
utnyttjas i praktiken; enligt en uppgift som lämnats lagrådet har Svenska
Industritjänstemannaförbundet inte haft någon central förhandling angående
tystnadsplikt alltsedan medbestämmandelagens ikraftträdande. Det
tyder på att de lokala fackliga organisationerna godtar en begäran från
arbetsgivaren om att tystnadsplikt skall gälla. I ett sådant fall blir mottagaren
av informationen förhindrad att röja hemligheten för andra än styrelseledamöter
i den fackliga organisationen (22 § medbestämmandelagen).

Begärs inte någon tystnadsplikt, torde de fackliga förtroendemännen
anse sig oförhindrade att informera berörda medlemmar vid företaget om
sådant som kan ha betydelse för dem i deras anställning. Däremot har man
inom den privata sektorn inte rätt att i den situationen berätta för utomstående
sådant som företaget vill hålla hemligt. Detta följer av tystnadsplikten
enligt de enskilda anställningsavtalen som är något annat än den
särskilda tystnadsplikten enligt medbestämmandelagen. På PTK-området
gäller t. ex. att enskilda tjänstemän enligt särskild bestämmelse i kollektivavtalet
är skyldiga att iaktta diskretion rörande företagets angelägenheter
(se SOU 1983:52 s. 96). Denna kollektivavtalsbestämmelse kan inte sättas
ur spel genom att arbetsgivaren i ett visst fall underlåter att påfordra
tystnadsplikt enligt 21 § medbestämmandelagen.

1 enlighet med det anförda anser lagrådet att det inte finns täckning för
det uttalande i promemorian som innebär att skyddet för företagshemligheter
faller bort för den händelse arbetsgivaren inte bryr sig om att ta upp
frågan om tystnadsplikt enligt medbestämmandelagen för motparten.

11 §

Paragrafens första stycke innehåller bestämmelser om att domstol vid vite
kan förbjuda den som angripit en företagshemlighet att utnyttja eller röja
hemligheten. I lagutskottets promemoria har i en andra mening lagts till
att ett vitesförbud endast får meddelas om ett utnyttjande eller röjande är
obehörigt. Med hänsyn till att det redan i 2 § görs klart att lagen endast
gäller obehöriga angrepp anser lagrådet att det föreslagna tillägget är onödigt
och att det därför bör utgå.

14 §

I paragrafens andra stycke har i promemorian lagts till att ett förordnande
om överlämnande eller förstörande av en handling endast kan meddelas
om ett utnyttjande eller röjande är obehörigt. Av skäl som lagrådet anfört
under 11 § bör tillägget utgå.

1 promemorian (s. 97) har intagits en erinran om att det yttrandefrihetsrättsliga
regelsystemet i vissa fall kan leda till att beslut om vitesförbud och 117

andra åtgärder inte får meddelas. Som exempel anges att den som har
tillgång till en företagshemlighet och som vill använda informationen i en
bok eller i ett radioprogram inte torde av domstol kunna förbjudas att röja
hemligheten. Exemplet är enligt lagrådets mening inte helt lyckat, eftersom
det ger intryck av att ingen kan förbjudas att t. ex. i bokform röja en
företagshemlighet. Emellertid gäller förbudet i 1 kap. 2 § andra stycket TF
mot att hindra tryckning eller spridning av en skrift inte mot enskilda. Det
är således möjligt i vissa fall att på privaträttslig grund utverka ett förbud
mot spridning av en tryckt skrift (jfr NJA 1971 s. 571).

Avslutande synpunkter

Lagrådet har med anledning av promemorian ägnat särskild uppmärksamhet
åt frågan om den begränsning i den grundlagsfästa yttrande- och
informationsfriheten som görs genom förslaget till lag om skydd för företagshemligheter
är godtagbar.

Därvid har lagrådet konstaterat, att den föreslagna lagen inte inverkar
på den tryckfrihet som medborgarna tillförsäkrats i tryckfrihetsförordningen
och inte heller på den yttrandefrihet som gäller enligt annan yttrandefrihetsrättslig
lagstiftning såsom radioansvarighetslagen.

Vidare har lagrådet funnit att den föreslagna lagen — med de ändringar
lagrådet nu förordat — innebär en förstärkning av skyddet för företagshemligheter
utan att den utgör ett hot mot den fria opinionsbildningen.

1989/90:LU37

Bilaga 4

118

Konstitutionsutskottets yttrande
1988/89:KU2y

1989/90: LU37

Bilaga 5

Skydd för företagshemligheter

Till lagutskottet

Lagutskottet har berett konstitutionsutskottet tillfälle att yttra sig över dels
proposition 1987/88:155 om skydd för företagshemligheter jämte de med
anledning av propositionen väckta motionerna 1987/88:L10-14 samt 1988/

89:L1, dels en inom lagutskottets kansli upprättad promemoria jämte det
yttrande över promemorian som avgivits av lagrådet den 28 november 1988.1
promemorian görs en genomgång av den i propositionen föreslagna lagstiftningen
mot bakgrund av kritik som riktats mot propositionen i motionerna
och i den allmänna debatten. Promemorian utmynnar i ett förslag till lag om
skydd för företagshemligheter, som i vissa delar innebär ändring av
regeringens förslag i propositionen.

Utskottets överväganden

Konstitutionsutskottet begränsar sitt yttrande till att gälla frågan om den nu
aktuella lagstiftningens förenlighet med den grundlagsfästa yttrande- och
informationsfriheten (2 kap. 1 § regeringsformen) och med tryckfrihetsförordningens
bestämmelser om s.k. meddelarfrihet och anskaffarfrihet (1 kap.

1 § tredje och fjärde styckena tryckfrihetsförordningen).

Genom den föreslagna lagen förstärks skyddet för företagshemligheter
bl.a. genom att straff- och skadeståndsansvar införs för s.k. företagsspioneri.

Härtill anknyter det nya brottet olovlig befattning med företagshemlighet.

Vidare föreslås regler om skadestånd vid arbetstagares missbruk av företagshemlighet
som han fått del av i anställningen. Till en del ersätter sistnämnda
regler de bestämmelser i ämnet som finns i den gällande lagen (1931:152)
med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. Dessutom föreslås ett
lagreglerat skadeståndsansvar för den som missbrukar en företagshemlighet
som har anförtrotts vederbörande i en affärsförbindelse.

En grundläggande begränsning av lagens tillämpningsområde är, såsom
lagrådet påpekar, att lagen icke skyddar förfaranden som en företagare vill
hålla hemliga men som är brottsliga eller som från samhällets synpunkt ter sig
helt oacceptabla därför att de utgör ett allvarligt åsidosättande av lagstiftning
som är avsedd att skydda t.ex. liv och hälsa (lagrådets yttrande den 28
november 1988 s. 7 f.). Denna rättsliga definition av begreppet företagshemlighet
innebär att den föreslagna lagen i sådana fall inte ger något skydd mot
att en företagares brottsliga eller samhällsfarliga verksamhet avslöjas.
Konstitutionsutskottet, som instämmer i denna slutsats, vill tillägga att någon 119

form av skydd i dessa fall ej heller torde kunna införas genom avtal. 1989/90:LU37

Lagen ingriper på olika sätt gentemot den som anskaffar, utnyttjar eller Bilaga 5
röjer en företagshemlighet. Av betydelse när det gäller förhållandet till de
grundlagsskyddade rättigheter som inledningsvis nämnts - yttrandefriheten,
meddelarfriheten och anskaffarfriheten - är emellertid den inskränkning av
lagens tillämpningsområde som upptagits i 2 § i promemorieförslaget.

Genom bestämmelserna i andra stycket i nämnda lagrum - i den lydelse
lagrådet föreslagit i sitt yttrande över lagutskottets promemoria - inskränks
lagens tillämpningsområde så, att lagen ej gäller fall när ”någon anskaffar,
utnyttjar eller röjer en företagshemlighet hos en näringsidkare för att avslöja
något som skäligen kan misstänkas utgöra brott, på vilket fängelse kan följa,
eller som kan anses utgöra ett så allvarligt missförhållande i näringsidkarens
rörelse att intresset av att förhållandet bringas till allmän kännedom måste
ges företräde framför näringsidkarens behov av skydd för företagshemligheten”.
Bestämmelserna täcker enligt lagrådet följande tre fall: a) I samband
med avslöjande av brottsligt förfarande av visst kvalificerat slag - som i och
för sig inte utgör företagshemlighet - röjs företagshemlighet. b) Företagshemlighet,
som kan anses utgöra allvarligt missförhållande, röjs. c) I
samband med avslöjande av förfarande som kan anses utgöra allvarligt
missförhållande - vilket förfarande i och för sig inte utgör företagshemlighet

- röjs företagshemlighet. För att bestämmelserna skall bli tillämpliga i
sistnämnda båda fall fordras som nyss framgått dessutom att intresset av att
det allvarliga missförhållandet avslöjas väger över intresset av att företagshemligheten
bevaras.

Utskottet kan konstatera att genom den begränsning av lagens tillämpningsområde
som följer av själva definitionen av begreppet företagshemlighet
samt de nämnda bestämmelserna i 2 § tillgodoses olika yttrandefrihetsintressen.
Det blir alltså möjligt både för anställda och för utomstående att fritt
diskutera sådana förhållanden inom företagen som förekomsten av vissa
brott och allvarliga missförhållanden. Sådana diskussioner skall kunna föras
inför olika organ och inför allmänheten samt självfallet också i medierna.

Detta följer av den konstruktion lagregleringen getts. För diskussion i press
och andra medier av brott och allvarliga missförhållanden inom företagen
skall alltså inte behöva åberopas stöd i tryckfrihetsförordningens bestämmelser
om meddelarfrihet o.d. Ej heller kan sådan diskussion hindras genom
hänvisning till privata avtal o.d. (se lagutskottets promemoria s. 44).

De företagshemligheter som lagen kommer att skydda begränsas alltså till
sådana som inte utgör eller står i samband med brott och som ej heller kan
betecknas som allvarliga missförhållanden eller har att göra med sådana
missförhållanden. Att sådana företagshemligheter undantas från den allmänna
yttrande- och informationsfriheten måste enligt utskottet anses förenligt
med de möjligheter att begränsa yttrandefriheten som anges i regeringsformen
(RF 2:12-13).

Även när det gäller lagens sålunda begränsade tillämpningsområde kan
det emellertid enligt utskottets mening finnas anledning att göra ytterligare
begränsningar i skyddet, t.ex. genom att i förhållandet mellan enskilda -utanför myndighetsområdet - införa en motsvarighet till den meddelarfrihet
som i fråga om uppgifter inom den offentliga sektorn i stor utsträckning finns

för sekretessbelagda uppgifter. Denna fråga ingår bland de spörsmål som
kommer att behandlas av den kommitté (meddelarskyddskommittén, Ju
1988:03) som nyligen tillsatts för att utreda meddelarfrihet i förhållandet
mellan enskilda (dir. 1988:57).

Som anförts i lagutskottets promemoria och i lagrådets yttrande utgör
tryckfrihetsförordningen inte något hinder för enskilda att avtala om
inskränkningar i yttrandefriheten med följd att en avtalad tystnadsplikt
bryter meddelarskyddet. I likhet med vad som anförts i lagutskottets
promemoria anser konstitutionsutskottet emellertid att rättsläget från tryckfrihetsrättslig
synpunkt får anses vara mera ovisst, om arbetstagarens
tystnadsplikt inte uppkommit genom ett uttryckligt avtal utan är en följd av
den grundläggande principen om lojalitetsplikt i anställningsförhållanden.
Sådana frågor får enligt utskottet i avvaktan på resultatet av kommitténs
arbete lösas i rättstillämpningen.

Vad angår anskaffarfriheten vill utskottet erinra om att för närvarande är
företagsspioneri straffritt, oavsett om gärningsmannen har publiceringssyfte
eller inte. Om gärningsmannen begår annat brott i samband med spioneriet -t.ex. egenmäktigt förfarande för att komma över de uppgifter det gäller -döms han emellertid för detta.

Enligt det nu aktuella lagförslaget blir företagsspioneri straffbart. Om
företagsspioneriet innefattar även annan brottslighet skall enligt vad som
anförs i propositionen bara dömas för företagsspioneri. Om gärningsmannen
emellertid har publiceringssyfte skall han, som lagrådet framhållit, till följd
av tryckfrihetsförordningens bestämmelser om anskaffarfrihet dömas enbart
för det särskilda brottet. I det anförda exemplet skulle gärningsmannen alltså
alltjämt endast dömas för egenmäktigt förfarande trots att företagsspioneri
enligt förslaget kommer att utgöra ett allvarligt brott.

Mot bakgrund av de synpunkter utskottet särskilt har att företräda finner
utskottet att skälen för att kunna ingripa mot brottet företagsspioneri
oberoende av gärningsmannens eventuella publiceringssyfte inte väger så
tungt att de motiverar en ändring av tryckfrihetsförordningen.

Utskottet vill slutligen - i anslutning till vad lagrådet anfört om att det
genom vanlig lagstiftning inte över huvud taget är möjligt att förbjuda
inhämtande av viss information för publicering (lagrådets yttrande den 28
november 1988 s. 5) - erinra om att frågan något diskuterades i lagrådsremissen
i det lagstiftningsärende som ledde fram till proposition 1986/87:151 om
ändringar i tryckfrihetsförordningen m.m. Med anledning av ett JO-beslut
gällande ett särskilt angivet fall togs i lagrådsremissen (s. 161 f) upp frågan
huruvida det var förenligt med anskaffarfriheten att ansvar i det aktuella
fallet utdömdes enligt ett straffstadgande i vanlig lag som tog sikte inte enbart
på det sätt på vilket en uppgift anskaffades utan också på att anskaffandet
avsåg en viss typ av information. Departementschefen ansåg sig benägen att
instämma i ett av JO uttalat tolkningsalternativ enligt vilket så var fallet.
Departementschefens uttalande ingick bland de förslag i lagrådsremissen
som inte fördes fram i propositionen och har följaktligen inte varit föremål
för riksdagens bedömning.

Sammanfattningsvis vill utskottet uttala att lagförslaget - med de ändringar
som föreslagits av lagrådet - inte kan anses strida mot de intressen som bär

1989/90: LU37

Bilaga 5

121

upp den grundlagsfästa yttrande- och informationsfriheten. Att företagsspioneri
och olovlig befattning med företagshemlighet, som åtkommits genom
sådant spioneri, straffbeläggs innefattar inte något angrepp mot sådana
intressen. Vad angår de anställdas möjligheter att påtala och till allmän
diskussion föra ut iakttagelser vad gäller brott och andra allvarliga missförhållanden
på arbetsplatsen kan lagförslaget enligt utskottets mening närmast
ses som en förbättring i förhållande till nuläget. Som tidigare nämnts är
frågan om meddelarfrihet på den enskilda sektorn för närvarande föremål för
utredning. På grund av det anförda anser utskottet att det från de synpunkter
utskottet har att beakta inte föreligger något hinder mot att redan nu
genomföra den aktuella lagstiftningen. Utskottet avstyrker de yrkanden
såvitt nu är i fråga som följdmotionerna innehåller.

Stockholm den 9 februari 1989
På konstitutionsutskottets vägnar

Olle Svensson

Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Catarina Rönnung (s),
Kurt Ove Johansson (s), Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Sture Thun
(s), Hans Nyhage (m), Sören Lekberg (s), Anita Modin (s), Torgny Larsson
(s), Elisabeth Fleetwood (m), Ylva Annerstedt (fp), Bo Hammar (vpk), Ulla
Pettersson (s) och Birger Andersson (c).

Avvikande mening

Birgit Friggebo (fp), Ylva Annerstedt (fp) och Bo Hammar (vpk) anser att
utskottets överväganden bort ha följande lydelse:

En brist i propositionen är att den inte över huvud taget innehåller några
resonemang om förslagets förenlighet med den grundlagsfästa yttrande- och
informationsfriheten och med tryckfrihetsförordningens bestämmelser om
s.k. meddelarfrihet. I samband med den belysning av dessa frågor som skett
genom den kompletterande utredning som företagits inom lagutskottet och
av lagrådet har den föreslagna lagens räckvidd i och för sig blivit något bättre
preciserad. Utskottet anser emellertid trots detta att det fortfarande
föreligger sådana oklarheter vad gäller lagens tillämpningsområde m.m. att
riksdagen inte bör fatta beslut i frågan på det nu föreliggande utredningsmaterialet.
Med hänsyn till det samband som föreligger med de frågor som
utreds av meddelarskyddskommittén (Ju 1988:03) skulle ett beslut nu
komma att föregripa resultatet av detta utredningsarbete. Med hänvisning
till det anförda avstyrker utskottet förslaget och föreslår följaktligen bifall till
avslagsyrkandena i motionerna 1987/88:L11 yrkande 1,1987/88:L12 yrkande
1, 1987/88:L14 yrkande 1 och 1988/89:L1 yrkande 1.

1989/90:LU37

Bilaga 5

122

Särskilt yttrande

Anders Björck, Hans Nyhage och Elisabeth Fleetwood (alla m) anför
följande:

Med anledning av vad utskottet på s. 3 anfört om meddelarskyddskommitténs
arbete vill vi erinra om att moderata samlingspartiet inte stod bakom
riksdagens tillkännagivande till regeringen under våren 1988 om fortsatt
utredning av frågan om meddelarskydd i förhållandet mellan enskilda (se
reservation 16 i KU:s betänkande 1987/88:36).

1989/90:LU37

Bilaga 5

123

Innehållsförteckning

1989/90: LU37

Sammanfattning 1

Propositionen 2

Motionerna 3

Ärendets handläggning i riksdagen 3

Utskottet 5

Inledning 5

Propositionens huvudsakliga innehåll 7

Det yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet . . 8

Utredningsförslag om meddelarfrihet i förhållandet mellan
enskilda 12

Allmänna överväganden 13

Tillämpningsområdet för lagen om skydd för företagshemligheter
20

Företagsspioneri 36

Olovlig befattning med företagshemlighet 40

Skadeståndsansvar vid företagsspioneri m.m 41

Skadeståndsansvar vid avtalade tystnadsplikter 41

Skadeståndsansvar i övriga fall 48

Skadeståndets bestämmande 52

Vitesförbud och säkerhetsåtgärder 53

Propositionen i övrigt 54

Hemställan 55

Reservationer 55

Bilaga 1 Regeringens förslag till lag om skydd för

företagshemligheter med av utskottet föreslagna ändringar ... 63

Bilaga 2 Regeringens förslag till lag om ändring i datalagen
(1973:289) och lagom ändring i sekretesslagen (1980:100) ... 68

Bilaga 3 Promemoria angående proposition 1987/88:155 .... 71

Bilaga 4 Lagrådets yttrande den 28 november 1988 109

Bilaga 5 Konstitutionsutskottets yttrande 1988/89:KU2y 119

gotab 96808, Stockholm 1990

124