Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Lagutskottets betänkande 1989/90: LU35

Ny konsumenticöpiag m.m.

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition 1989/90:89, vari framläggs förslag till en ny konsumentköplag som skall ersätta den nuvarande konsu­mentköplagen från år 1973. I propositionen föreslås också vissa följd­ändringar i konsumenttjänstlagen och annan lagstiftning.

Förslaget till ny konsumentköplag innefattar tillsammans med det förslag till en ny allmän köplag som framlagts i proposition 1988/89:76 en genomgripande reform av den svenska köprätten. Reformen inne­bär bl.a. att alla lagregler om konsumentköp nu samlas i en särskild konsumentköplag och att den allmänna köplagen i fortsättningen skall gälla för andra köp.

De sakliga nyheterna i förslaget till ny konsumentköplag är flera. I likhet med den nya köplagen skall konsumentköplagen innehålla bestämmelser som ger vägledning för bedömningen av om en vara är behäftad med fel. Om en vara är felaktig föreslås att konsumenten i regel får rätt att kräva att säljaren utan kostnad för konsumenten avhjälper felet eller, i vissa fall, företar omleverans. Säljaren föreslås å sin sida i regel få rätt att på egen bekostnad avhjälpa ett fel eller företa omleverans för att därigenom undgå de mera ingripande påföljderna prisavdrag och hävning. Vidare innehåller förslaget helt nya regler om skadestånd vid säljarens dröjsmål och vid fel i varan. Enligt dessa är säljaren skadeståndsansvarig för sådant som ligger inom hans kontroll­sfår (kontrollansvar). Om skadeståndsskyldigheten skulle vara oskäligt betungande för säljaren skall ersättningen dock kunna jämkas. En annan nyhet i förslaget är att konsumenten ges möjlighet att avbeställa en vara innan leverans har skett. Säljaren får i sådant fåll rätt till viss ersättning av konsumenten. Den nya konsumentköplagen föreslås ock­så innehålla vissa regler om s.k. produktansvar. När ett fel i en köpt vara orsakar skador på egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem av dennes hushåll skall konsumenten sålunda ha rätt till ersättning av säljaren. Ytterligare en nyhet i förslaget är reglerna om s.k. direkttalan, som innebär att konsumenten under vissa förutsätt­ningar ges rätt att vända sig med sina krav med anledning av fel i varan  till tillverkaren eller  någon  annan  i  tidigare distributionsled.

1  Riksdagen 1989/90. 8 saml. Nr 35

1989/90 LU35

Slutligen föreslås att om en näringsidkare förmedlar ett köp mellan   1989/90:LU35

privatpersoner skall denne jämte säljaren vara ansvarig för de föpliktel-ser som på grund av köpet åvilar säljaren.

I betänkandet behandlar utskottet också ett förslag till ändring i konsumenttjänstlagen som framlagts i proposition 1989/90:77 om kon­sumentskyddet vid förvärv av småhus m.m. Förslaget innebär i huvud­sak att reglerna i konsumenttjänstlagen blir tillämpliga vid arbeten som avser uppförande av hus åt en konsument för bostadsändamål.

I samband med förslagen i propositionerna behandlar utskottet dels sju med anledning av proposition 1989/90:89 väckta motioner, dels tre med anledning av proposition 1989/90:77 väckta motioner, dels ock två fristående motioner varav en väckts under riksmötet 1988/89 och en under riksmötet 1989/90.

Företrädare för justitiedepartementet, Sveriges Industriförbund, Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges Köpmannaförbund, Småfö­retagens riksorganisation. Bilindustriföreningen och Svenska Gasföre­ningen har inför utskottet framfört synpunkter på förslaget till konsu­mentköplag.

Utskottet förordar två ändringar i förslaget till ny konsumentköplag. Sålunda föreslår utskottet med anledning av ett motionsyrkande (m) att lagen kompletteras med en bestämmelse som innebär att parterna kan överenskomma att näringsidkarens skadeståndsskyldighet inte skall omfatta förlust i konsumentens näringsverksamhet. Utskottet föreslår också att konsumentköplagen inte skall vara tvingande vid köp av ledningsdistribuerad hushållsgas, när leveransvillkoren godkänts av konsumentverket. Utskottet tillstyrker i övrigt förslaget till ny konsu­mentköplag samt de föreslagna ändringarna i konsumenttjänstlagen m.m. Vidare förordar utskottet att två motionsyrkanden skall föranleda tillkännagivanden från riksdagen. Det gäller dels en motion (s) om preskriptionstiden för krav på grund av fel i en köpt vara, dels en motion (vpk) om omfattningen av produktansvaret i konsumentköpla­gen. övriga motionsyrkanden avstyrks av utskottet.

Till betänkandet har fogats 27 reservationer.

Propositionerna

1 proposition 1989/90:89 föreslår regeringen (justitiedepartementet) — efter hörande av lagrådet — att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till

1.   konsumentköplag

2.   lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716)

3.   lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande.

Lagförslagen under 1. och 3. har intagits i bilaga 1 till betänkandet. Regeringens förslag under 2. framgår av det förslag till lag om ändring i konsumenttjänstlagen som fogats till betänkandet som bilaga 2.

 

1 proposition 1989/90:77 föreslår regeringen (justitiedepartementet) att     1989/90:LU35
riksdagen antar ett i propositionen framlagt förslag till lag om ändring

i konsumenttjänstlagen (1985:716. Lagförslaget har granskats av lag­rådet. Innebörden av de föreslagna ändringarna framgår av det i bilaga

2 intagna lagförslaget.

I proposition 1989/90:77 framläggs även förslag till lag om ändring i jordabalken samt förslag till ändring i förslaget till köplag. Dessa lagförslag behandlas av utskottet i betänkandet 1989/90:LU36 resp. 1989/90:LU34.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av proposition 1989/90:89

1989/90:L14 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas

1.   att riksdagen beslutar att konsumenten skall ha rätt till skälig ersättning för den skada han lider genom att en vara är felaktig,

2.   att riksdagen beslutar att konsumenten skall ha rätt till skälig ersättning för den skada han lider genom att en tjänst är felaktig,

3.   att riksdagen beslutar att frågan om produktansvar inte skall regleras i ny konsumentköplag,

4.   att riksdagen avslår propositionens förslag gällande konsumentens ovillkorliga möjlighet att avbeställa en vara,

5.   att riksdagen beslutar att säljaren skall ha rätt till ersättning för vinst som han förlorar på grund av avbeställning från köparens sida eller hävning då konsumenten kommit i betalningsdröjsmål,

6.   att riksdagen avslår propositionens förslag i vad gäller att en köpare skall kunna rikta anspråk på grund av fel i vara mot en näringsidkarei tidigare säljled,

7.   att riksdagen avslår propositionens förslag vad gäller ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande,

8.   att riksdagen beslutar att då en vara sålts i befintligt skick skall den anses felaktig endast om den är i väsentligt sämre skick än vad konsumenten haft anledning att utgå ifrån,

9.   att riksdagen beslutar att frågan om en vara är felaktig skall bedömas med hänsyn till dess beskaffenhet när risken för varan går över på köparen.

1989/90:L15 av Allan Ekström (m) vari yrkas

1.    att riksdagen avslår propositionen och begär nytt förslag till konsumentköplag,

2.    att riksdagen beslutar avslå bestämmelsen i 1 § andra stycket andra meningen förslaget till konsumentköplag vilken innebär att både näringsidkaren och säljaren i sådana fall svarar för säljarens skyldighe­ter enligt lagen.

 

3.  att   riksdagen   beslutar  att  ge   3 §   andra  stycket  förslaget  till     1989/90:LU35
konsumentköplag följande ändrade lydelse: Första stycket gäller inte,

om konsumenten tillförsäkras ett sådant avtalsskydd varom överens­kommelse träffats med konsumentverket.

4.   att riksdagen beslutar att förse 14 och 30 §§ förslaget till konsu­mentköplag med sådant tillägg att ansvaret för indirekt förlust skall motsvara vad som här följer av den nya köplagen (27 och 40 §§),

5.   att riksdagen beslutar att förse föreskrifterna om skadeståndets omfattning med sådant tillägg om förlust i näringsverksamhet som följer av 31 § sista stycket konsumenttjänstlagen,

6.   att riksdagen beslutar att ge 13 § första stycket förslaget till konsumentköplag samma lydelse som enligt 25 § första stycket den nya köplagen,

7.   att riksdagen beslutar att inskjuta ordet "väsentligt" framför begreppet "sämre skick" i 17 § första stycket förslaget till konsument­köplag,

8.   att riksdagen beslutar utmönstra första meningen i 41 § tredje stycket förslaget till konsumentköplag vilken innebär att säljaren inte har rätt till ersättning enligt första eller andra stycket om konsumenten avbeställer en vara innan säljaren har accepterat ett anbud som konsu­menten har lämnat till säljaren.

1989/90:L16 av Ulla Orring m.fl. (fp) vari yrkas

1.    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sakrättsligt skydd,

2.    att riksdagen med ändring av regeringens förslag beslutar att skadeståndsskyldigheten vid säljarens dröjsmål eller vid fel i varan görs dispositiv såvitt gäller köparens inkomstförlust eller annan förlust,

 

3.   att riksdagen avslår förslaget om avbeställningsrätt,

4.   att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regler för öppet köp,

5.  att riksdagen med ändring av regeringens förslag beslutar att
anspråk mot tidigare säljled i första hand skall riktas mot nästföregåen­
de näringsidkare och därefter i turordning mot dem som tagit befatt­
ning med varan enligt vad i motionen anförts.

1989/90:L17 av Elisabeth Persson (vpk) vari yrkas

1.    att riksdagen beslutar att 31 § konsumentköplagen får följande lydelse: "Säljarens skadeståndsskyldighet enligt 30 § omfattar även skada som på grund av den sålda varan uppkommer på annan egen­dom som tillhör konsumenten eller finns i hans hushåll och är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål.",

2.    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att skadestånd enligt 41 § 3 stycket konsumentköplagen endast ska utgå om det föreligger särskilda skäl.

1989/90:L18 av Carl Frick och Lars Norberg (båda mp) vari yrkas

1.   att riksdagen avslår föreliggande proposition,

2.   att riksdagen hos regeringen begär förslag till ny konsumentköp­lag.

 

1989/90:L19 av Elisabet Franzén och Kent Lundgren (båda mp) vari        1989/90:LU35 yrkas

1.  att riksdagen hos regeringen begär ett skyndsamt förslag till ny produktansvarslag,

2.  att riksdagen beslutar att en vara med sådana egenskaper, som kan ge varaktiga skador på ekosystemet och på miljön, skall anses som felaktig enligt konsumentköplagen,

3.  att riksdagen beslutar att säljarens skadeståndsansvar skall omfatta även personskador och långsiktiga skador på miljön och på ekosyste­met.

1989/90:L20 av Martin Olsson m.fl. (c) vari yrkas

1.. att riksdagen beslutar avslå proposition 1989/90:89 ny konsument­köplag såvitt avser dess 37 §,

2. att riksdagen hos regeringen begär kompletterande förslag innebä­
rande att rätten för en konsument att frånträda ett köpeavtal begränsas
till fall då särskilda skäl föreligger.

1989/90:L21 av Marianne Carlström och Berit Löfstedt (båda s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om köparens rätt att reklamera fel i en vara.

Motioner väckta med anledning av proposition 1989/90:77

1989/90:L10 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen beslutar att en näringsidkare skall ha rätt till ersättning för den vinst som han förlorar på grund av avbeställning från köparen.

1989/90:L11 av Ulla Orring m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen avslår regeringens förslag att konsumenttjänstlagens regel om avbeställnings­rätt skall tillämpas när konsumenter förvärvar småhus från näringsid­kare genom entreprenadavtal.

1989/90:L13 av Carl Frick (mp) vari — såvitt nu är i fråga — yrkas

1. att riksdagen avslår propositionen i den del den avser konsument­köp av småhus,

3. att riksdagen hos regeringen begär nytt förslag till lag i fråga om
konsumentköp av småhus.

Yrkandena 2 och 4 i motion 1989/90:13 liksom de delar av yrkande­na 1 och 3 i motionen som avser det i proposition 1989/90:77 framlag­da förslaget till ändring i jordabalken behandlas av utskottet i betänk­andet 1989/90:LU36.

Motion väckt under den allmänna motionstiden 1988/89

1988/89:L706 av Martin Olsson m.fl. (c) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om översyn av gränsdragningen mellan egenföretaga-
re och konsument i den konsumenträttsliga lagstiftningen.                               5

 

Motion väckt under den allmänna motionstiden  1989/90:LU35

1989/90

1989/90:L907 av Kjell Ericsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tydliga och lättförståeliga texter när information i avtal m.m. ges till konsu­menterna.

Utskottet Inledning

Särskilda regler om köp mellan näringsidkare och konsument finns för närvarande i konsumentköplagen (1973:877), som trädde i kraft den 1 januari 1974. Lagen innehåller inte någon fullständig reglering rörande konsumentköp utan endast sådana bestämmelser som är av central betydelse från konsumentskyddssynpunkt. Vid konsumentköp skall även bestämmelserna i 1905 års allmänna köplag tillämpas. Detta gäller både när en fråga är oreglerad i konsumentköplagen och när den omfattas av båda lagarna.

I fråga om arbeten som en näringsidkare utför åt en konsument gäller konsumenttjänstlagen (1985:716). Från den lagens tillämpnings­område undantas bl.a. avtal om tjänster som avser uppförande av byggnader för bostadsändamål.

Ar 1977 tillkallades konsumentköpsutredningen för att se över lag­stiftningen om konsumentköp. Utredningen avlämnade år 1984 be­tänkandet (SOU 1984:25) Ny konsumentköplag. Betänkandet har efter remissbehandling lagts till grund för förslagen i proposition 1989/90:89 om ny konsumentköplag.

Jämsides med lagstiftningsarbetet rörande konsumentköp har 1905 års köplag och motsvarande lagar i Danmark och Norge setts över i nordiskt samarbete. Syftet med översynen har varit att åstadkomma en mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige samordnad lagstiftning om köp. Arbetet resulterade år 1984 i betänkandet (NU 1984:5) Nordiska köplagar. Betänkandet innehåller förslag till nya köplagar för Danmark, Norge och Sverige samt förslag till en köplag för Finland, där det till skillnad från de övriga länderna inte funnits en allmän köplag. Betänkandet har såvitt gäller förslaget till ny svensk köplag remissbehandlats. På grundval av betänkandet har regeringen i propo­sition 1988/89:76 framlagt förslag till en ny köplag. Propositionen om ny köplag behandlas av utskottet i betänkandet 1989/90:LU34.

1905 års köplag — liksom förslaget till ny köplag — är tillämplig vid köp och byte av lös egendom. Konsumentköplagen har ett mer begränsat tillämpningsområde och avser endast förvärv av lösa saker. Någon ändring härvidlag innebär inte det i proposition 1989/90:89 framlagda förslaget till ny konsumentköplag.

Regler om köp och byte av fast egendom finns i 4 kap. jordabalken. Bestämmelserna gäller vid alla fastighetsförvärv och således också då

 

en   konsument  köper  ett småhus av en  näringsidkare.  Om avtalet        1989/90:LU35 mellan konsumenten och näringsidkaren inte avser köp av ett Srdig-byggt  hus  utan  uppförande av  huset på entreprenad är reglerna  i jordabalken inte tillämpliga och inte heller, som ovan nämnts, bestäm­melserna i konsumenttjänstlagen.

Frågor om ett förbättrat konsumentskydd vid förvärv av småhus har övervägts av 1983 års småhushusköpsutredning. Resultatet av utred­ningsarbetet har redovisats i tre betänkanden, nämligen (SOU 1986:38) Förvärv av nya småhus, (SOU 1987:30) Fel i fastighet och (SOU 1988:66) Köp av byggnad på ofri grund m.m. Betänkandena har remissbehandlats, och regeringen har därefter på grundval av dem i proposition 1989/90:77 framlagt förslag till ändringar i bl.a. jordabal­ken och konsumenttjänstlagen. Förslaget till ändring i jordabalken behandlas av utskottet i betänkandet 1989/90:LU36 medan den före­slagna ändringen av konsumenttjänstlagen tas upp i nu förevarande betänkande.

Förslagen i propositionerna 1989/90:77 och 1989/90:89 kan tillsam­mans ses som en etapp i det sedan länge pågående reformarbetet på konsumentskyddsområdet. Förslagen ingår emellertid också som led i en större reform på köprättens område och skall då ses i samband med det i proposition 1988/89:76 framlagda förslaget till ny köplag.

Propositionernas huvudsakliga innehåll

Proposition 1989/90:89

I propositionen läggs fram förslag till en ny konsumentköplag som skall ersätta den nuvarande konsumentköplagen från år 1973. Proposi­tionen ingår som ett led i det reformarbete på köprättens område som tidigare resulterat i lagen (1987:822) om internationella köp samt prop. 1988/89:76 om ny köplag.

Det nu framlagda förslaget innebär att alla lagregler om konsument­köp samlas i en särskild konsumentköplag. Den allmänna köplagen skall alltså inte i något avseende gälla för konsumentköp.

Den föreslagna nya konsumentköplagen innehåller i huvudsak föl­jande nyheter.

På samma sätt som i den föreslagna nya allmänna köplagen införs vägledande bestämmelser för bedömningen av om en vara skall anses felaktig. Om en vara är felaktig, skall konsumenten i regel ha rätt att kräva att säljaren utan kostnad för konsumenten avhjälper felet eller, i vissa fall, företar omleverans. Säljaren skall å sin sida i regel ha rätt att på egen bekostnad avhjälpa ett fel eller företa omleverans för att därigenom undgå de mera ingripande påföljderna prisavdrag och häv­ning.

Förslagets regler om skadestånd vid säljarens dröjsmål och fel i varan är helt nya och anknyter till motsvarande regler i den föreslagna nya allmänna köplagen. Säljaren skall svara för det som ligger inom

 

hans kontrollsfår (kontrollansvar). Ersättningen skall dock kunna jäm-          1989/90:LU35

kas, om ersättningsskyldigheten skulle vara oskäligt betungande för

säljaren.

En annan nyhet i förslaget är att konsumenten skall ha möjlighet att avbeställa en vara innan leverans har skett. Säljaren skall alltså inte kunna påfordra att få fullfölja leveransen, om konsumenten förklarar att han inte längre vill stå fast vid sitt köp. Däremot skall säljaren i princip ha rätt till viss ersättning av konsumenten, om denne avbestäl­ler varan.

Om ett bestämt pris för en vara inte har avtalats, skall konsumenten enligt förslaget inte behöva betala mer än ett skäligt pris.

Den nya konsumentköplagen innehåller vidare vissa bestämmelser om s.k. produktansvar, vilka skall gälla vid sidan av allmänna regler om produktansvar. Enligt den nya konsumentköplagen skall en konsu­ment ha rätt till ersättning av säljaren för produktskador som drabbar egendom som tillhör konsumenten eller medlem av dennes hushåll.

En viktig nyhet i den föreslagna nya konsumentköplagen är reglerna om s.k. direkttalan. Dessa innebär att konsumenten i vissa fall skall kunna vända sig med sina krav med anledning av fel i varan till tillverkaren eller någon annan i tidigare distributionsled än säljaren.

Om ett köp mellan privatpersoner förmedlas av en näringsidkare, skall denne enligt den nya konsumentköplagen vara ansvarig jämte säljaren för de föpliktelser som på grund av köpet åvilar säljaren.

De föreslagna nya konsumentköpreglerna medför behov av följdänd­ringar i annan lagstiftning. Bl.a. föreslås att reglerna i konsumenttjänst­lagen om skadestånd vid näringsidkarens dröjsmål och fel skall bygga på samma ansvar (kontrollansvar) som motsvarande regler i den före­slagna nya konsumentköplagen.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1991.

Proposition 1989/90:77

I propositionen föreslås lagändringar i syfte att förstärka skyddet för de konsumenter som genom köp eller entreprenadavtal förvärvar ett småhus från en näringsidkare.

Konsumenter förvärvar ofta småhus från en näringsidkare genom entreprenadavtal som innebär att näringsidkaren skall uppföra småhu­set åt konsumenten. För närvarande finns det inte några lagregler som direkt tar sikte på sådana förvärv. Det föreslås nu att de tvingande reglerna i konsumenttjänstlagen skall gälla också sådana entreprenad­avtal. Konsumenttjänstlagen skall dock inte vara tvingande, om konsu­menten tillförsäkras ett sådant garanti-, försäkrings- och avtalsskydd som ställs som villkor för statlig bostadsfinansiering.

 

Allmänna överväganden                                     1989/90:LU35

Som ovan redovisats föreslås i proposition 1989/90:89 att 1973 års konsumentköplag ersätts av en ny lag som uttömmande reglerar rätts­förhållandena vid köp mellan näringsidkare och konsument. Reglerna i den föreslagna lagen bygger i stor utsträckning på förslaget till ny köplag men i vissa frågor har annorlunda lösningar valts än dem som finns i köplagen.

Från skilda utgångspunkter kritiseras förslaget till ny konsument­köplag i motionerna 1989/90:L15 av Allan Ekström (m) och 1989/90:L18 av Carl Frick och Lars Norberg (båda mp). Motionären i motion L15 framhåller att den allmänna köplagen är uttryck för generellt erkända grundsatser inom hela civilrätten. Propositionen präglas emellertid av det syftet att konsumenten skall ges ett skydd som i de avseenden där det över huvud taget är praktiskt möjligt sträcker sig vida över köparens rättsliga befogenheter enligt den allmänna köplagen. Motionären ifrågasätter huruvida konsumentkollektivet är villigt att betala priset för ett överbeskyddande av den enskilde konsu­menten och framhåller att de närmare konsekvenserna på marknaden av den föreslagna regleringen inte analyserats i propositionen. Motio­nären anser att en ny konsumentköplag måste bygga på en bättre balans mellan parterna och att den allmänna köplagen bör följas i större utsträckning än som skett i propositionen. I motionen yrkas (yrkande 1) avslag på den föreslagna lagstiftningen.

Kritiken i motion L18 tar sikte på att skyddet enligt den nya konsumentköplagen inte är tillräckligt långtgående. Enligt motionärer­na bör en lagstiftning på området sättas in i ett ekologiskt perspektiv. Av särskilt intresse härvidlag är reglerna om fel i varan och om säljarens ersättningsansvar. Motionärerna anser att säljaren bör åläggas ett ansvar för produkterna som skall gälla under deras hela livslängd och även innefatta ansvar för återvinningen och hanteringen av pro­dukterna som avfall. Konsumenterna skall ha rätt att före köpet få del av produktspecifikation och livscykelspecifikation med i motionen närmare angivet innehåll. Vidare bör farliga produkter alltid förses med skyddsföreskrifter. För varje saluförd produkt skall det finnas en produktansvarig som skall registreras. Motionärerna yrkar (yrkande 1) avslag på propositionen samt (yrkande 2) att riksdagen hos regeringen begär ett nytt förslag till konsumentköplag i enlighet med vad som anförs i motionen.

Utskottet vill för sin del framhålla att en reform av de regler som gäller vid konsumentköp är påkallad av flera orsaker. Gällande konsu­mentköplag innehåller som tidigare berörts endast sådana regler som är av särskild betydelse från konsumentskyddssynpunkt och i övrigt gäller 1905 års allmänna köplag vid konsumentköp. När 1905 års lag nu i enlighet med förslaget i proposition 1988/89:76 skall ersättas med en ny köplag, som innefattar en betydande modernisering av köprätten och anpassning av regelsystemet till utvecklingen inom näringslivet, är det enligt utskottets mening nödvändigt att också bestämmelserna för konsumentköp ses över. Utskottet vill vidare understryka att det nuva-

 

rande systemet där såväl konsumentköplagen som den allmänna köpla-      1989/90:LU35

gen är tillämpliga på förhållandet mellan säljare och köpare vid konsumentköp inte kan anses helt tillfredsställande. Att två lagar på detta sätt delvis gäller parallellt leder till att regleringen i sin helhet är svåröverskådlig. Det finns därför behov av en mera lättillgänglig lag­stiftning på området. Också med hänsyn härtill är en reform av konsumentköpsreglerna således angelägen.

I likhet med motionären i motion L15 anser utskottet att den nya allmänna köplagen bör vara en naturlig utgångspunkt vid utformning­en av regler för konsumentköp. Köplagen tar visserligen i första hand sikte på köp mellan näringsidkare men är också tillämplig vid exem­pelvis överlåtelser mellan privatpersoner och har också anpassats till sådana fall. I betydande utsträckning bör därför köplagsreglerna kunna gälla vid konsumentköp. Även andra skäl talar för att bestämmelser för konsumentköp i görligaste mån bör stämma överens med vad som gäller vid andra köp. Utskottet vill härvidlag bl.a. hänvisa till att det ligger i säljarens intresse att regelsystemet är enhetligt och att han inte skall behöva tillämpa olika bestämmelser beroende på om kunden är konsument eller handlar i någon annan egenskap. Härmed är dock inte sagt att konsumentköplagen i alla avseenden måste följa den allmänna köplagen. När konsumentskyddsaspekterna talar för det bör avvikelser tillåtas. Med anledning av de i ärendet väckta motionerna kommer utskottet i följande avsnitt att närmare överväga vilka särlös­ningar som bör kunna godtas vid konsumentköp. Enbart den omstän­digheten att förslaget i propositionen innebär vissa avvikelser från den allmänna köplagen utgör emellertid inte skäl för att lagförslaget i sin helhet skall avvisas, såsom motionären i motion L15 önskar.

I linje med det anförda kan utskottet inte heller ansluta sig till de tankegångar som kommer till uttryck i motion L18. Bortsett från det allmänt sett olämpliga i att bestämmelserna om konsumentköp på ett markant och genomgripande sätt skulle avvika från reglerna för andra köp, så bör det beaktas att en ordning med obligatorisk produktinfor­mation och produktansvar av den omfattning som förordas i motionen knappast kan genomföras i realiteten. Som utskottet i annat samman­hang framhållit, då motioner med i huvudsak samma syfte prövats i riksdagen (se bet. 1989/90:LU21), torde nämligen kraven på underlag för informationen i form av forskning och andra insatser inte kunna tillgodoses inom överskådlig tid. I vart fall skulle den förordade ordningen orsaka stora praktiska svårigheter och betydande kostnader vilka i form av ökade varupriser skulle få bäras av konsumenterna. Sammantaget anser utskottet att ett tillmötesgående av motionärernas önskemål skulle innebära nackdelar som inte står i någon som helst rimlig proportion till nyttan för konsumenterna.

På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motionerna L15 yrkan­de 1 och L18. Utskottet ställer sig därmed positivt till att en lagstiftning om konsumentköp införs med den huvudsakliga inriktning som före­slås i propositionen.

10

 

Utskottet tar i detta sammanhang även upp frågan om sakrättsligt skydd 1989/90:LU35 vid konsumentköp. Med sakrättsligt skydd avses frågan om i vilken utsträckning och under vilka förutsättningar den ena parten i ett avtalsförhållande har skydd mot tredje man på motpartens sida och särskilt då mot dennes borgenärer vid överlåtelse eller upplåtelse av en rättighet. Som en allmän oskriven regel gäller vid köp av lösöre att förvärvaren blir skyddad mot säljarens borgenärer först sedan han fått egendomen i sin besittning, den s.k. traditionsprincipen. Så länge egendomen blir kvar hos säljaren kan den genom utmätning och konkurs tas i anspråk för betalning av de skulder säljaren har till sina borgenärer. Köparens rätt inskränker sig till att han i konkurrens med de övriga borgenärerna kan göra gällande en fordran på säljaren. Enligt en i vissa andra länder tillämpad princip får köparen däremot skydd mot säljarens borgenärer redan genom avtalet, den s.k. avtals­principen.

Frågan om särskilda regler om sakrättsligt skydd vid konsumentköp har berörts i proposition 1989/90:89. Departementschefen uttalar där­vid att det givetvis för många konsumenter kan synas egendomligt att inte så att säga få full äganderätt till en vara som har betalts, om varan kvarblir hos säljaren en tid. Traditionsprincipen är dock, enligt depar­tementschefen, fast förankrad i det svenska rättssystemet och har goda skäl för sig. En sakrättslig särreglering för konsumentförhållanden skulle vidare innebära en principiell nyhet i svensk rätt. Departe­mentschefen erinrar om att det för vissa praktiskt viktiga fall finns särregler som innebär att sakrättsligt skydd uppnås genom registrering. Att införa ett sådant registreringsförfarande för mera vardagliga konsu­mentköp skulle emellertid medföra alltför stora praktiska olägenheter, och departementschefen är inte heller beredd att för närvarande föror­da att traditionsprincipen överges på konsumentområdet. Den mera grundläggande frågeställningen om det är befogat att generellt införa avtalsprincipen i svensk rätt förutsätter enligt departementschefen yt­terligare överväganden och analyser, som inte låter sig göras inom ramen för det aktuella lagstiftningsprojektet. Utvecklingen på området kommer emellertid att noga följas, och vid behov kommer saken att tas upp på nytt i lämpligt sammanhang.

1 motion 1989/90:L16 av Ulla Orring m.fl. (fp) framhålls att konsu­menternas nuvarande skydd mot säljarens borgenärer är alltför bristfål-ligt. Ett bättre sakrättsligt skydd för konsumenten bör därför tillskapas, dock utan att frångå traditionsprincipen som huvudregel. Detta syfte kan enligt motionärerna uppnås genom att den nuvarande lösöreköps-förordningen ersätts med en mer tidsenlig och för köparen användbar reglering, och de begär i yrkande 1 ett tillkännagivande i enlighet härmed.

Utskottet erinrar om att motionsyrkanden med begäran om en
översyn av de sakrättsliga reglerna om köparens skydd mot säljarens
borgenärer har prövats av riksdagen vid ett flertal tillfållen (se senast
bet. 1989/90:LU27). Utskottet har därvid avvisat tanken på att man
skulle frångå traditionsprincipen och därmed kravet på besittning med           11

hänsyn bl.a. till den betydelse som detta krav har på många rättsområ-

 

den. Samtidigt har utskottet framhållit att ställningstagandet inte ute-        1989/90:LU35

slöt att det fanns anledning att närmare överväga om de problem som

kravet  på  besittningsöverföring medför  kan  lösas  på annat sätt än

genom en uppluckring av nuvarande regler. En lösning som utskottet

pekat på kunde vara att ersätta den nuvarande lösöreköplagen med en

mera tidsenlig och för köparen användbar reglering.

Utskottet har nu ingen annan uppfattning i saken. Mot bakgrund av departementschefens ovan angivna uttalande anser sig utskottet kunna utgå från att spörsmålet om en modernisering av lösöreköplagen kommer att övervägas ytterligare inom regeringskansliet. Något särskilt tillkännagivande i frågan kan därför inte anses erforderligt, och utskot­tet avstyrker följaktligen bifall till yrkande 1 i motion L16.

Konsumentköplagens tillämpningsområde

I proposition 1989/90:89 förslås att den nya konsumentköplagen — i likhet med gällande lag — skall omfatta konsumenters köp av lösa saker för huvudsakligen enskilt ändamål från näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet (1 § första stycket). I tillämpliga delar skall den också gälla vid byte av lösa saker (1 § tredje stycket).

Liksom nuvarande konsumentköplag skall den nya lagen även tillämpas i sådana fall då säljaren inte är näringsidkare men köpet förmedlas av en näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet (1 § andra stycket). En nyhet i förhållande till gällande ordning är att inte bara den person på vars uppdrag försäljningen sker utan också den näringsidkare som förmedlar köpet skall svara för säljarens skyldighe­ter enligt lagen.

Konsumentköplagen föreslås bli i huvudsak tvingande till konsu­mentens förmån. Enligt 3 § skall således avtalsvillkor, som i jämförel­se med lagens bestämmelser är till nackdel för köparen, sålunda vara utan verkan mot denne såvida annat inte anges i lagen. Undantag härifrån gäller dock vid köp av byggnadsdelar om köparen tillförsäkras ett sådant garanti-, försäkrings- och avtalsskydd som ställs som villkor för statlig bostadsfinansiering.

I motion 1989/90:L1S av Allan Ekström (m) framhålls att den
föreslagna bestämmelsen i 1 § andra stycket innebär att förmedlaren
får ett slags borgensansvar för säljaren. Enligt motionären har konse­
kvenserna för olika typer av förmedlingsaffårer inte tillräckligt belysts i
propositionen, och han pekar härvid på följderna vid bl.a. auktions­
verksamhet. Som exempel nämner motionären det fallet att en privat­
person köper en ridhäst på en gårds- eller livdjursauktion. Om ridhäst­
en skulle ha en smittosam sjukdom och således vara behäftad med fel
blir enligt förslaget i propositionen auktionisten ansvarig för felet
solidariskt med säljaren. Auktionisten kan då komma att bli ansvarig
även för den skada som kan uppkomma om smittan överförs till en
annan häst som tillhör köparen eller någon i dennes familj. För
auktionisten kan det, påpekar motionären, ha varit omöjligt att ens
genom veterinärundersökning fastställa huruvida ett fel förelegat eller                 ..

ej,  men  ändock  blir  han  fullt  ansvarig.  Motionären  anser att den

 

föreslagna bestämmelsen  uppenbarligen  inte är tillräckligt övervägd           1989/90:LU35

med   hänsyn   till   livets   mångfald   och  yrkar   (yrkande  2)  avslag på förslaget om förmedlarens ansvar.

Som framhålls i propositionen kan det från skilda utgångspunkter anföras både för- och nackdelar med förslaget att förmedlaren och säljaren solidariskt skall bära det köprättsliga ansvaret. För förmedla­ren uppkommer en ökad risk, något som kan leda till att det blir svårare för privatpersoner att förmå näringsidkare att åta sig försälj­ningsuppdrag när det gäller begagnade varor. Mot detta står emellertid att — särskilt vid andra typer av förmedlingsaffårer än auktioner — köparen ofta inte känner till att säljaren är någon annan än den näringsidkare som han har kontakt med. För köparen är det då en klar fördel om han kan vända sig mot näringsidkaren med sina anspråk i stället för att behöva efterforska vem som är den verklige säljaren. Det kan också förhålla sig så att den privatperson som sålt föremålet inte kan anträffas eller att han inte kan tillgodose köparens krav därför att han saknar pengar. Vid en samlad bedömning av för-och nackdelarna med den föreslagna ordningen finner utskottet i likhet med departementschefen att den ökade trygghet som förslaget innebär för konsumenterna överväger de nackdelar som kan uppstå. Utskottet tillstyrker därför förslaget i propositionen och avstyrker således bifall till motion L15 yrkande 2.

I motion 1988/89:L706 av Martin Olsson m.fl. (c) tas upp en fråga om gränsdragningen mellan egenföretagare och konsument i konsu­mentskyddslagstiftningen. Motionärerna påpekar att det ofta kan vara svårt att klart avgränsa vilka som är konsumenter i lagstiftningens mening och vilka som handlar i sin egenskap av egenföretagare. Motionärerna nämner flera exempel på situationer där sådana gräns­dragningsproblem lätt kan uppkomma. 1 motionen framhålls vidare att enmansföretagen i flertalet affårstransaktioner med större företag är i behov av samma skydd som konsumenterna givits. Enligt motionärer­nas mening bör därför en översyn av lagstiftningen på området komma till stånd med syfte att egenföretagare så långt som möjligt skall jämställas med konsumenter i de fall då egenföretagarens ställning i ett affårs- eller avtalsförhållande i huvudsak liknar konsumentens. Därvid bör prövas om en utvidgning av tillämpningsområdet för konsument-skyddslagstiftningen skall begränsas till egenföretagare som driver sin verksamhet i eller i anslutning till hemmet, eller om även andra egenföretagare liksom vissa småföretagare bör omfattas av skyddet. Motionärerna yrkar (yrkande 3) att det anförda ges regeringen till känna.

Utskottet vill erinra om att motioner med samma syfte tidigare
prövats i riksdagen flera gånger (se senast bet. LU 1987/88:31) och
därvid avslagits. Utskottet har då bl.a. framhållit att med uttrycket
konsument i lagstiftningen avses endast privatpersoner som för huvud­
sakligen enskilt bruk förvärvar varor eller tjänster. Sistnämnda krav
innebär, har utskottet påpekat, att det som regel inte skall uppkomma
några  svårigheter   att   avgöra  om   konsumentskyddslagstiftningen   är     13

tillämplig eller  ej.   Utskottet   har  också  understrukit  att syftet  med

 

konsumenträtten är att särskilt reglera rättsförhållanden mellan nä- 1989/90:LU35

ringsidkare och den enskilda människan som konsument, medan and­ra regelsystem gäller för rättsförhållanden mellan näringsidkare.

Enligt utskottets mening saknas anledning att nu bedöma spörsmålet annorlunda. Det behov som kan finnas av ett särskilt skydd för den svagare parten i ett afSrsförhållande mellan näringsidkare får liksom hittills tillgodoses på annat sätt än genom en utvidgning av tillämp­ningsområdet för den konsumenträttsliga lagstiftningen. Utskottet av­styrker på anförda skäl bifall till motion 1988/89:L706 yrkande 3.

Som tidigare nämnts skall den nya konsumentköplagen endast gälla i fråga om köp och byte av lösa saker. Av propositionen framgår (s. 59) att som lös sak räknas bl.a. gaser och vätskor men inte elektrisk kraft.

Svenska Gasföreningen, som är branschorganisation för gasleveran­törer i Sverige, har inför utskottet framhållit att föreningen tillsam­mans med Svenska Elverksföreningen och Svenska Värmeverksföre­ningen sedan en tid arbetar med att få fram allmänna avtalsvillkor för leverans av elektricitet, gas och ärrvärme via ledning till bl.a. hushåll. Avsikten är att avtalsvillkoren för de tre slagen av energileveranser i största möjliga utsträckning skall vara så lika varandra som möjligt och att således särbehandling av en viss energiform inte skall ske. Om konsumentköplagen blir tillämplig på gasleveranser kommer dock en särbehandling av denna energiform att bli nödvändig. Från förening­ens sida har vidare framhållits att särskilda problem uppkommer vid leverans av naturgas om konsumentköplagens tvingande regler rörande dröjsmål från säljarens sida skall tillämpas. Naturgasen distribueras med ledning från fyndigheter i Nordsjön till de lokala gasleverantörer­na och sedan vidare till bl.a. hushåll, och eventuella avbrott och andra störningar i distributionen kan inte motverkas av gasleverantörerna. Om de lokala gasleverantörerna skulle bära ett ansvar för de dröjs­målsskador som kan uppkomma för konsumenterna vid driftsavbrott eller störningar, skulle detta föra för långt. Mot den angivna bakgrun­den har Gasföreningen framfört önskemål om att gasleveranser skall undantas från tillämpningsområdet för konsumentköplagen.

Enligt utskottets mening torde det med hänsyn till konsument­
skyddsintresset knappast finnas anledning att för leverans av hushålls­
gas frän en näringsidkare uppställa strängare regler än vad som gäller
då energi i andra former tillhandahålls konsumenterna. Snarast bör
det vara en fördel för konsumenterna om någorlunda enhetliga villkor
kan tillämpas vid leverans av hushållsgas och annan energi och detta
särskilt som det ofta är samma energiföretag — i allmänhet det
kommunala energiverket — som svarar för de olika energileveranser­
na. Utskottet ställer sig därför positivt till att reglerna i konsumentköp­
lagen inte skall behöva tillämpas när gas levereras i ledning till
hushållen. Utskottet är dock inte berett att förorda att gasleveranserna
helt skall undantas från konsumentköplagens tillämpningsområde. 1
stället bör det skapas en möjlighet för gasleverantörerna att träffa avtal
med   konsumenterna om  andra villkor än dem som  följer av den                   14

tvingande regleringen i konsumentköplagen. Lagtekniskt kan det ske

 

genom att bestämmelsen  i  3 §  konsumentköplagen om att lagen i 1989/90:LU35

princip är tvingande till konsumentens förmån kompletteras med ytterligare en undantagsregel enligt vilken lagen inte är tvingande vid köp av ledningsburen gas. En förutsättning för att undantagsregeln skall få utnyttjas bör vara att avtalsvillkoren vid gasleveranserna god­känts av konsumentverket. Utskottet förordar att en regel med nämnda innebörd införs i 3 § förslaget till konsumentköplag.

Fel på varan

I gällande konsumentköplag saknas allmänna bestämmelser om när en försåld vara skall anses felaktig. Vissa specialregler finns dock. Enligt 7 § konsumentköplagen är en vara felaktig om säljaren vid köpet eller på varans förpackning eller vid marknadsföring lämnat en vilseledande uppgift om varans beskaffenhet eller användning och uppgiften kan antas ha inverkat på köpet. Undantag härifrån gäller dock om säljaren tydligt rättat uppgiften. Fel föreligger också om den vilseledande uppgiften lämnats av tillverkaren eller någon i tidigare säljled och säljaren åberopat uppgiften eller, fastän han insett eller uppenbarligen borde ha insett att uppgiften var vilseledande, underlåtit att tydligt rätta den. I 7 § föreskrivs vidare att en vara är felaktig när säljaren eller någon i tidigare led underlåtit att lämna information i enlighet med ett åläggande enligt marknadsföringslagen (1975:1418) eller enligt produktsäkerhetslagen (1988:1604). Av 8 § följer att en vara är behäf­tad med fel när den sålts i strid med förbud som meddelats enligt marknadsföringslagen eller produktsäkerhetslagen eller annat förbud mot saluhållande som meddelats till förekommande av ohälsa, olycks­fall m.m. Detsamma gäller om varan är så bristfållig att dess använd­ning medför uppenbar fara för köparens eller annans liv eller hälsa.

I proposition 1989/90:89 föreslås att i 16 § i den nya konsumentköp­
lagen förs in grundläggande regler om varans egenskaper, vilka skall
vara utgångspunkten för en bedömning av om fel föreligger. Bestäm­
melserna, som utformats efter mönster av förslaget till ny köplag,
bygger på att parterna har full avtalsfrihet om varans beskaffenhet.
Enligt förslaget skall varan i fråga om art, mängd, kvalitet, andra
egenskaper och förpackning stämma överens med vad som följer av
avtalet. Varan skall också vara åtföljd av vissa närmare angivna anvis­
ningar. Om inte annat följer av parternas avtal skall varan vidare vara
ägnad för det ändamål för vilket varor av samma slag i allmänhet
används. Den skall även vara ägnad för det särskilda ändamål som
köparen avser att använda den till under förutsättning att säljaren
insett detta särskilda ändamål och köparen haft rimlig anledning att
förlita sig på säljarens sakkunskap och bedömning. Varan skall vidare
ha sådana egenskaper som säljaren har demonstrerat med hjälp av ett
prov eller en modell. Slutligen ställs krav på erforderlig förpackning.
Om en vara brister i något av de angivna avseendena är den felaktig.
Har säljaren underlåtit att upplysa köparen om sådana förhållanden
rörande varans egenskaper eller användning som han kände till eller             . -

borde ha känt till och som köparen med fog kunde räkna med att bli

 

upplyst om föreligger också ett fel, dock endast om underlåtenheten            1989/90:LU35

från säljarens sida kan antas ha inverkat på köpet. Vidare är varan felaktig när den på något annat sätt avviker från vad köparen med fog kunnat förutsätta.

Bestämmelser om vissa särskilda fel i en försåld vara föreslås bli införda i 18 och 19 §§ konsumentköplagen. Reglerna motsvarar i allt väsentligt de ovan redovisade stadgandena i 7 och 8 §§ i nuvarande konsumentköplag.

I motion 1989/90:L19 av Elisabet Franzén och Kent Lundgren (båda mp) yrkas (yrkande 2) att fel enligt konsumentköplagen även skall föreligga när en vara har egenskaper som kan ge varaktiga skador på ekosystemet och miljön. Motionärerna hävdar att felreglerna i förslaget till konsumentköplag inte är tillräckliga eftersom många produkter som säljs på marknaden kan ge skador inte bara på människor och egendom utan också på ekosystemet och miljön.

Utskottet vill erinra om att vid konsumentköp liksom vid andra köp säljaren är skyldig att leverera en felfri vara. Om varan är felaktig har köparen rätt att göra gällande olika påföljder. För både köparen och säljaren är det därför av stor betydelse att de kan avgöra när fel i varan föreligger. Några allmänna bestämmelser om varans beskaffenhet finns som ovan nämnts inte i nuvarande konsumentköplag. Enligt utskottets mening får detta anses vara en brist. Behovet av grundläggande regler om vilka krav som bör ställas på en vara är nämligen särskilt stort vid konsumentköp eftersom det torde vara mindre vanligt att parternas avtal ger dem någon vägledning vid bedömningen av om varan är behäftad med fel. Utskottet ser således den i 16 § föreslagna reglering­en som en fördel för både konsumenten och näringsidkaren, och utskottet tillstyrker att förslaget genomförs.

Vad härefter angår önskemålet i motion L19 delar utskottet motio­närernas uppfattning att många produkter kan orsaka skador i miljön. Problemet med miljöfarliga produkter bör emellertid inte lösas inom ramen för reglerna om fel i konsumentköplagen. Syftet med dessa regler är ju främst att garantera den enskilde konsumenten en från hans egna utgångspunkter felfri vara samt att ge honom möjlighet att rikta olika anspråk mot den näringsidkare som sålt en felaktig vara, exempelvis krav på prisavdrag eller omleverans eller på ersättning för uppkomna skador. Utskottet kan därför inte förorda att felreglerna kompletteras i enlighet med vad som yrkas i motionen. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motion L19 yrkande 2.

De i 18 och 19 §§ föreslagna bestämmelserna föranleder inte några erinringar från utskottet.

1 propositionen föreslås en särskild bestämmelse om fel i en vara
som sålts i befintligt skick eller med liknande förbehåll (17 §). En
sådan vara skall anses felaktig om den är i sämre skick än köparen
med hänsyn till priset och övriga omständigheter med fog kunnat
förutsätta. Också i nuvarande konsumentköplag finns en regel om fel i
varor som sålts i befintligt skick. För att fel skall föreligga krävs för
närvarande bl.a. att varans skick är väsentligt sämre än köparen haft             16

 

skäl att förutsätta. I regeringens förslag till köplag uppställs också ett          1989/90:LU35

krav   på   väsentligt  sämre  skick   när  det  är  fråga  om   försäljning  i befintligt skick.

I motionerna 1989/90:L14 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) och 1989/90:L15 av Allan Ekström (m) kritiseras utformningen av den föreslagna bestämmelsen i konsumentköplagen. Motionärerna i motion L14 framhåller att det är olyckligt att väsentlighetsrekvisitet inte tagits med i konsumentköplagen. Enligt motionärerna är det ägnat att skapa förvirring och rättsosäkerhet om konsumentköplagen och den nya köplagen inte har samma felregel för gods som säljs i befintligt skick.

Motionären i motion L15 hävdar att regeringens förslag på denna punkt innebär att avtalsfriheten allvarligt begränsas och att parterna i realiteten förbjuds att träffa avtal enligt vilka köparen godtar att varan är i sämre skick än som motsvarar normal standard i jämförliga fall. Enligt motionären bygger nuvarande konsumentköplag allmänt sett på ståndpunkten att den som vill köpa en vara av lägre kvalitet till billigt pris inte av lagen bör tvingas att köpa en bättre men också dyrare vara. Den nya konsumentköplagen ingriper i parternas avtalsfrihet genom föreskriften att varan är behäftad med fel om den är i sämre skick än köparen kunnat förutsätta. Liksom i motion L14 dras också parallellen till köplagförslaget. Motionären anser att ingrepp i avtalsfriheten bör ske i avtalslagen, och han motsätter sig att bestämmelsen i konsument­köplagen får den av regeringen föreslagna lydelsen.

I båda motionerna yrkas (yrkande 8 i L14 och yrkande 7 i L15) att 17 § förslaget till konsumentköplag ändras så att varan skall anses felaktig endast om den är i väsentligt sämre skick.

I enlighet med vad utskottet tidigare uttalat är det angeläget att
reglerna om konsumentköp i största möjliga utsträckning stämmer
överens med vad som gäller vid andra köp. I propositionen lämnas
inte någon närmare motivering till varför förslaget till konsumentköp­
lag i nu förevarande avseende avviker från köplagsförslaget och från
nuvarande konsumentköplag. När det som nu gäller att förstärka det
civilrättsliga skyddet för konsumenterna får det emellertid enligt ut­
skottets uppfattning anses befogat att det vid konsumentköp ställs något
högre krav på varans skick än vid köp mellan exempelvis näringsidka­
re. Att man därmed skulle göra ett ingrepp i avtalsfriheten har
utskottet svårt att förstå. Den föreslagna bestämmelsen om fel i vara
som sålts i befintligt skick är nämligen inte tvingande till konsumen­
tens förmån på samma sätt som exempelvis de ovan berörda felregler­
na i 18 och 19 §§ förslaget till konsumentköplag. Av propositionen (s.
101) framgår sålunda att bestämmelsen i 17 § inte är avsedd att hindra
säljaren från att göra förbehåll om att han inte anser sig kunna svara
för varans skick. Om köparen trots ett sådant förbehåll från säljarens
ändock inhandlat varan kan han sedan inte åberopa att varan är i
sämre skick än väntat. Detta gäller givetvis dock endast under förut­
sättning att att varan inte är felaktig enligt några andra bestämmelser i
konsumentköplagen. För att förbehåll av angivet slag skall beaktas
måste det emellertid  ha  varit  konkret till  sitt innehåll och  tydligt                  17

angivit i vilket avseende säljaren reserverat sig mot varans skick. Med 2 Riksdagen 1989/90. 8 saml. Nr 35

det anförda tillstyrker utskottet att 17 § konsumentköplagen får den av        1989/90:LU35 regeringen   föreslagna   lydelsen   och  avstyrker   följaktligen   bifall   till motionerna L14 yrkande 8 och L15 yrkande 7.

I motion 1989/90:L14 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) tas också upp ett spörsmål om tidpunkten för felbedömningen.

Enligt 20 § första stycket förslaget till konsumentköplag skall frågan om varan är felaktig bedömas med hänsyn till dess beskaffenhet när den avlämnas. Säljaren svarar för fel som har funnits vid denna tidpunkt, även om felet visar sig först senare. Om köparen inte hämtar varan i rätt tid eller inte tar emot en vara som hålls tillgänglig för hans räkning svarar enligt 20 § andra stycket säljaren dock inte för försäm­ring som inträder därefter och som beror enbart på varans beskaffen­het. I paragrafens tredje stycke anges att varan skall anses felaktig om det efter avlämnandet uppkommer en försämring som är en följd av säljarens avtalsbrott. I 6 § föreskrivs att varan är avlämnad när den har kommit i köparens besittning. Av 8 § framgår att risken för varan går över från säljaren till köparen när varan avlämnas. Att köparen övertar risken för varan innebär att han är skyldig att betala den även om den förstörs, kommer bort försämras eller minskar genom en händelse som inte beror på säljaren.

I motion L14 kritiseras det förhållandet att enligt 20 § frågan om fel skall bedömas med hänsyn till varans beskaffenhet vid avlämnandet. Enligt motionärerna är den avgörande tidpunkten således inte när risken för varan övergår till köparen. I motionen hänvisas till att Sveriges advokatsamfund vid remissbehandlingen kritiserat förslaget i detta avseende och framhållit att det är tveksamt om det överensstäm­mer med det allmänna rättsmedvetandet att säljaren skall stå faran för godset även om köparen är i dröjsmål med att hämta det. Också lagrådet har enligt motionärerna riktat kritik mot förslaget. Lagrådet har därvid anfört att det inte finns någon anledning att bedöma frågan om varans felaktighet med utgångspunkt i förhållandena vid annan tidpunkt än då risken går över på köparen. Motionärerna delar lagrå­dets uppfattning att orden "när den avlämnas" i 20 § bör bytas ut mot orden "när risken för varan går över på köparen". I motionen yrkas (yrkande 9) att lagrummet ändras i enlighet härmed.

Enligt utskottets uppfattning tar motionsyrkandet sikte på den ut­
formning som 8 och 20 §§ hade i det till lagrådet remitterade lagför­
slaget. I lagrådsförslaget saknade 20 § någon motsvarighet till den ovan
redovisade bestämmelsen i andra stycket rörande konsekvensen av att
köparen inte hämtar varan i rätt tid eller inte tar emot den. I stället
fanns i 8 § ett undantag från regeln att risken för varan övergår vid
avlämnandet. Enligt detta undantag skulle köparen bära risken för en
försämring som inträffar efter det att köparen kommit i dröjsmål om
försämringen berodde på varans beskaffenhet. Det av motionärerna
åberopade uttalandet av lagrådet gjordes mot bakgrund av att köparen
enligt det angivna undantaget kunde komma att bära risken för en
vara redan före det faktiska avlämnandet, dvs. innan varan har kommit
i köparens besittning. Med anledning av lagrådets påpekande förordar           18

departementschefen i slutprotokollet (se prop. s. 188 och 189) dels att

det genom ett tillägg till  20 §  klargörs att säljarens felansvar  inte  1989/90:LLf35

omfattar försämring som inträffar efter dröjsmål från köparens sida,

dels att  undantaget  i  8 §  utgår.  Enligt departementschefen  uppnås

härmed den  fördelen att  man får en enhetlig tidpunkt för riskens

övergång.

Som framgår av det anförda innebär de föreslagna reglerna i konsu­mentköplagen såsom de slutligen utformats att frågan om varan är behäftad med fel skall bedömas med hänsyn till varans beskaffenhet då risken övergår, dvs. vid avlämnandet. Motionärernas önskemål är således redan tillgodosett, och någon riksdagens vidare åtgärd med anledning av motion L14 yrkande 9 är inte påkallad. Yrkandet av­styrks följaktligen.

Reklamation

Enligt 11 § i gällande konsumentköplag skall en köpare som vill åberopa att godset är felaktigt underrätta säljaren om felet (reklamera) inom skälig tid efter det att han märkt eller bort märka felet. Sådan reklamation får dock ej ske senare än två år från det köparen mottog varan. Köparen har även rätt att reklamera varan hos den som för säljarens räkning åtagit sig att avhjälpa fel i varan.

I proposition 1989/90:89 förordas att nuvarande bestämmelser om reklamation vid fel i varan i princip skall gälla även enligt den nya konsumentköplagen. Sålunda föreslås att reklamation skall ske inom skälig tid från det köparen märkt eller bort märka felet. Reklamerar köparen inte varan senast två år från det att han tagjt emot varan, förlorar han rätten att åberopa felet om inte annat följer av en garanti eller liknande utfåstelse. Vissa undantag föreslås dock från den tvååriga preskriptionsfristen, nämligen om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder eller om varan är behäftad med sådant fel som avses i 18 §, dvs. varan har sålts i strid mot vissa försäljnings­förbud eller den är så bristfållig att dess användning medför påtaglig fara för liv eller hälsa. För dessa situationer gäller allmänna regler om preskription, och kravet preskriberas således först efter tio år.

I motion 1989/90:L21 av Marianne Carlström och Berit Löfetedt (båda s) framförs kritik mot den föreslagna reklamationsfristen på två år. Enligt motionärerna har många varor — främst kapitalvaror — en avsevärt längre hållbarhetstid än två år och eventuella fel kanske uppträder först efter ett par år. Med hänsyn till att det är fråga om dyrbara varor kan fel i dessa bli ekonomiskt mycket kännbara för den enskilde konsumenten. Motionärerna begär därför ett tillkännagivande om att den allmänna preskriptionstiden om tio år bör gälla i konsu­mentförhållanden vid fel i varan, eller i vart fall att en genombrytning av den tvååriga preskriptionstiden bör vara möjlig vid fel i produkter med en normal hållbarhetstid överstigande två år.

Utskottet konstaterar att många varor har en normal hållbarhetstid
understigande två år, och för dessa fall får den föreslagna reklamations­
fristen  anses  tillräcklig  för  att  tillgodose  konsumenternas  intressen.         ..q
Däremot kan — som framhålls i motion L21 — en tvåårig preskrip-

 

tionstid få mindre gynnsamma konsekvenser vid fel i produkter som  1989/90:LU35

förutsätts fungera mer än två år. Produkter av sådant slag är, som motionärerna påpekar, ofta dyrbara i inköp och fel i dem kan därför medföra stora ekonomiska följdverkningar för konsumenten. Konsu­menten har således ett extra stort skyddsbehov vid köp av sådana varor. I fråga om en förlängning av preskriptionstiden kan visserligen sägas att konsumentens praktiska värde härav minskar med tiden dels på grund av svårigheter att visa att felet förelåg vid varans avlämnande, dels på grund av att säljaren kan invända att köparen borde ha upptäckt felet tidigare. Detta förhållande kan dock enligt utskottets mening inte anses utgöra skäl mot att konsumenten — i de fall bevissvårigheter och invändningar inte lägger hinder i vägen — skall ha rätt att göra befogenheterna vid fel gällande under en tid som är rimlig med hänsyn till varans normala egenskaper och livslängd. Enligt utskottets mening är det således mycket som talar för en i vissa fall förlängd preskriptionstid för reklamation vid fel i varan. Att införa olika reklamationsfrister för skilda slag av produkter torde dock med­föra gränsdragningsproblem. Huruvida en sådan metod ändock är att föredra framför en generell förlängning av reklamationsfristen är ut­skottet inte nu berett att ta ställning till. Frågan bör i stället bli föremål för närmare överväganden av regeringen. Vad utskottet med anledning av motion L21 sålunda anfört bör ges regeringen till känna. I avvaktan på de ytterligare överväganden om preskriptionstidens längd som skall komma till stånd bör förslaget i propositionen godtas.

Köparens rätt till hävning

Vid avtalsbrott från säljarens sida, dvs. då säljaren dröjer med att avlämna den köpta varan eller då varan är felaktig, står fler olika åtgärder till buds för köparen enligt den föreslagna konsumentköpla­gen. När säljaren är i dröjsmål kan köparen alltid hålla inne betalning­en. Han kan härutöver välja mellan att kräva att säljaren fullgör köpet eller att häva det. Är varan felaktig kan köparen kräva att felet avhjälps eller att omleverans sker. Andra alternativ för honom är att begära ersättning för avhjälpande av felet eller att häva köpet. Han kan också hålla inne betalningen. Såväl vid dröjsmål som vid fel i varan har köparen vid sidan av andra påföljder rätt till skadestånd.

Rätten för köparen att hålla inne betalningen liksom möjligheten till hävning vid avtalsbrott från säljarens sida finns också enligt nuva­rande konsumentköplag. Som en allmän förutsättning för rätt till hävning gäller bl.a. att dröjsmålet eller felet inte är av ringa betydelse för köparen. Vid dröjsmål gäller härutöver att säljaren skall ha insett eller borde ha insett dröjsmålets betydelse för köparen.

I proposition 1989/90:89 föreslås — efter mönster av förslaget till ny
köplag — att hävning vid säljarens dröjsmål eller vid fel i varan skall
få ske om dröjsmålet eller felet är av väsentlig betydelse för köparen.
Det skall alltså beaktas vilka olägenheter som säljarens dröjsmål eller
felet i varan har medfört för köparen med hänsyn till dennes förhål-                -,p.

landen.   Till   skillnad   från   köplagsförslaget   uppställs   i   förslaget  till

 

konsumentköplag inte något krav på att säljaren har insett eller borde         1989/90:LLJ35

ha insett avtalsbrottets betydelse för köparen. Regler om hävning vid dröjsmål från säljaren sida finns i 13 § förslaget till konsumentköplag och bestämmelser om hävning på grund av fel i varan i 28 §.

Den nämnda avvikelsen från köplagsförslaget såvitt gäller hävning vid dröjsmål kritiseras i motion 1989/90:L15 av Allan Ekström (m). Motionären framhåller att ett slopande av kravet på att säljaren skall ha insett eller borde ha insett ett dröjsmåls betydelse för köparen får till följd att objektivt sett obetydliga förseningar kan utlösa hävning. Typiskt sett leder enligt motionären leverans av en bil en eller annan dag efter avtalad tid inte till någon särskild olägenhet för köparen. Situationen blir emellertid annorlunda om köparen avsett att anträda en semesterresa just den dag då bilen rätteligen skulle ha levererats. Motionären ställer frågan om det inte kan krävas av köparen att han påtalar förhållandet för säljaren. Ett sådant krav förefaller motionären närmast självklart vid jämförelse med de ekonomiska konsekvenser som ett dröjsmål får för säljaren och ytterst för konsumentkollektivet. I motionen yrkas (yrkande 6) att det i 13 § lagförslaget som en förutsättning för köparens rätt till hävning vid dröjsmål uppställs att säljaren insett eller borde ha insett dröjsmålets betydelse för köparen.

Som utskottet redan tidigare framhållit finns det starka skäl som
talar för att bestämmelserna i konsumentköplagen i görligaste mån bör
stämma överens med reglerna i den allmänna köplagen. I vilken
utsträckning regleringen i köplagen skall vara styrande på utformning­
en av konsumentköplagen måste emellertid bedömas med hänsyn till
de delvis olika syften som de båda lagarna är avsedda att fylla. Den
allmänna köplagen är främst avsedd för köp mellan näringsidkare och
skall täcka köp av produkter som kan vara av mycket skiftande slag.
Partsförhållandena kan också variera i betydande mån. Reglerna i
köplagen är därför relativt allmänt hållna och bygger på vad som
generellt sett kan anses vara en rimlig avvägning mellan parternas
intressen. Bilden är annorlunda vid konsumentköp. Partsförhållandena
varierar inte på samma sätt som vid köp mellan näringsidkare och
skillnaderna när det gäller föremålen för köpen är inte alls lika stora.
Av betydelse i sammanhanget är också att näringsidkare normalt är
mer insatta i köprättsliga frågor än konsumenterna. Det är därför
viktigt att konsumentköplagens regler ges ett mera precist innehåll
som tar sikte på den speciella relationen mellan en näringsidkare och
en konsument. Mot den bakgrunden kan man, som motionären gör,
ställa frågan om det är näringsidkaren eller konsumenten som skall
svara för att dröjsmålets betydelse blir klarlagt. Att efter mönster av
köplagen lägga en upplysningsplikt på köparen (konsumenten) skulle
enligt utskottets mening inte innebära en tillfredsställande lösning av
spörsmålet. Som framhålls av departementschefen skulle med hänsyn
till den informella avtalssituation som ofta föreligger vid konsument­
köp ett sådant krav i alltför hög grad beskära konsumentens möjlighet
att häva. Det kan visserligen hävdas att konsumenten är den som har
kännedom   om   de   förhållanden   som   är  avgörande   för  dröjsmålets     21

betydelse, men mot detta står att han i allmänhet också är den av

 

parterna som är minst insatt i köprättsliga frågor och kanske därför  1989/90:LU35

inte tänker på att nämna saken för säljaren. Enligt utskottets mening är det då rimligare att säljaren, som bör känna till de ekonomiska konsekvenserna av ett dröjsmål, får bära följderna av att dröjsmålets betydelse inte uppdagas. En sådan ordning framstår som särskilt väl avvägd vid sådana köp där den faktiska leveransdagen — såsom fallet torde vara vid exempelvis köp av motorfordon — typiskt sett kan ha betydelse för köparen. Såväl i dessa som i andra fall bör det vara naturligt att säljaren redan vid avtalets ingående — eller då en förse­ning av leveransen blir hotande — genom frågor till köparen försöker skaffa sig kännedom om vilken vikt denne fåster vid att varan avläm­nas på avtalad tid. Det kan därför inte anses oskäligt att säljaren får svara för följderna av ett dröjsmål också när han underlåtit att ta reda på dröjsmålets betydelse för köparen.

På grund av det anförda kan utskottet inte ställa sig bakom önske­målet i motion L15 utan förordar att 13 § konsumentköplagen får den av regeringen föreslagna lydelsen. Yrkande 6 i motionen avstyrks följaktligen.

Säljarens skadeståndsansvar

Enligt gällande konsumentköplag har köparen rätt till skälig ersättning för utgifter som han ådrar sig till följd av fel i varan eller säljarens dröjsmål. Ersättningsrätt föreligger dock inte om säljaren kan visa att försummelse inte ligger honom till last (s.k. presumtionsansvar). Köpa­rens rätt till skadestånd vid säljarens kontraktsbrott regleras i övrigt av bestämmelserna i den allmänna köplagen. Dessa regler är i och för sig gynnsamma för konsumenten, men kan sättas ur spel genom friskriv-ningsklausuler i köpekontrakten.

Även enligt konsumenttjänstlagen är näringsidkaren skadestånds­skyldig då fel eller dröjsmål förekommit. Liksom vid konsumentköp är skadeståndsansvaret vid konsumenttjänster utformat som ett presum­tionsansvar, men näringsidkarens ersättningsskyldighet är betydligt mer omfattande. Sålunda gäller enligt 31 § konsumenttjänsttagen att konsu­menten har rätt till kompensation inte bara för direkta utgifter på grund av felet eller dröjsmålet utan också för andra ekonomiska skador. Sådana s.k. följdförluster kan bestå i att konsumenten förlorat arbetsförtjänst eller att han inte kunnat utnyttja en betald resa eller haft andra kostnader som blivit onyttiga. Skadeståndsreglerna i konsu­menttjänstlagen är i princip tvingande till konsumentens förmån men genom en särskild undantagsregel i 31 § har öppnats en möjlighet för näringsidkaren och konsumenten att träffa avtal om att ersättning inte skall utgå för förluster som kan uppkomma för konsumenten i dennes näringsverksamhet.

I proposition 1989/90:89 föreslås att säljarens skadeståndsansvar vid
konsumentköp — i likhet med vad som skall gälla enligt den nya
allmänna köplagen — utformas som ett s.k. kontrollansvar. Förslaget
innebär att säljaren skall vara skadeståndsansvarig såväl vid dröjsmål                 ~.

från hans sida som vid fel i varan för sådant som ligger inom hans

 

kontrollsfår. Reglerna om säljarens kontrollansvar vid dröjsmål finns i           1989/90:HJ35

14 § förslaget till konsumentköplag och bestämmelser om kontrollan­svaret vid fel i 30 §. Det föreslås också att 31 § konsumenttjänstlagen ändras så att presumtionsansvaret för näringsidkaren ersätts av ett kontrollansvar.

När det gäller omfattningen av säljarens skadeståndsskyldighet på grund av kontrollansvaret vid köp föreslås i propositionen en för konsumenten mer förmånlig ordning än vad som följer av förslaget till ny allmän köplag. Enligt köplagsförslaget omfattar ersättningsskyldig­heten till följd av kontrollansvaret endast näraliggande och typiska förluster på grund av avtalsbrott, s.k. direkta skador, och andra förlus­ter ersätts blott om säljaren varit vållande. I förslaget till ny konsu­mentköplag görs inte någon differentiering mellan direkta och indirek­ta skador, utan säljaren skall på grund av kontrollansvaret ersätta köparen för alla de förluster som hans avtalsbrott förorsakar. Bestäm­melser rörande omfattningen av säljarens skadeståndsskyldighet finns i 32 och 33 §§ förslaget till konsumentköplag. Enligt dessa regler skall säljaren sålunda utge ersättning för köparens utgifter och inkomstför­lust, för den särskilda kostnad som kan uppkomma när köparen efter hävning måste köpa motsvarande vara på annat håll till ett högre pris — s.k. täckningsköp — samt för annan förlust på grund av dröjsmålet eller felet i varan. Säljaren skall inte kunna friskriva sig från detta skadeståndsansvar. Om skadeståndsskyldigheten skulle vara oskäligt betungande med hänsyn till säljarens ekonomiska förhållande skall dock skadeståndet kunna jämkas efter vad som är skäligt (34 §).

Den föreslagna omfattningen av skadeståndsskyldigheten kritiseras i ett flertal motioner. I motion 1989/90:L14 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) framhålls att förslaget medför att säljaren åläggs en omotiverat tung börda genom att denne skall svara för bl.a. köparens kostnad för täckningsköp och förlorad arbetsförtjänst. Det kan vidare uppstå svå­righeter vid rättstillämpningen att fastställa vilken ersättning köparen är berättigad till. Enligt motionärerna talar sålunda starka skäl för att säljarens skadeståndsskyldighet bör begränsas, och de yrkar (yrkande 1) därför att det i lagtexten anges att skadeståndet skall omfatta skälig er­sättning för de olika slagen av förlust. En motsvarande ändring begärs också i konsumenttjänstlagen (yrkande 2).

I motion 1989/90:L16 av Ulla Orring m.fl. (fp) framhålls att allt talar för att den föreslagna skadeståndsskyldigheten för inkomstförlu­ster och andra förluster får till följd att säljarna kraftigt höjer priserna för att gardera sig mot oväntade utgifter. Sådana prishöjningar gagnar inte konsumenterna som kollektiv. Enligt motionärerna bör det därför vara möjligt för parterna att avtala bort nämnda skadeståndsansvar, och därigenom ge den enskilde konsumenten möjlighet att välja att betala ett lägre pris i gengäld mot ett visst risktagande. Mot denna bakgrund begär motionärerna (yrkande 2) att skadeståndsskyldigheten för inkomstförlust och annan förlust görs dispositiv.

I motion 1989/90:L15 av Allan Ekström (m) framförs flera förslag
som tar sikte på att begränsa skadeståndskyldighetens omfattning. Mo-       23

tionären pekar inledningsvis på att i förslaget till ny köplag skall den

 

skadeståndsskyldighet som följer av kontrollansvaret omfatta näralig-          1989/90:LU35

gande och typiska förluster på grund av avtalsbrottet (direkta förlus­ter), medan ansvar för övriga förluster (indirekta förluster) förutsätter vållande på den skadeståndsskyldiges sida. Denna differentiering är enligt motionären rimlig, och det saknas anledning att i konsument­köplagen frångå den allmänna köplagen på denna centrala punkt. Motionären begär därför (yrkande 4) att 14 och 30 §§ förslaget till konsumentköplag förses med sådant tillägg att ansvaret för indirekt förlust vid konsumentköp bringas i överensstämmelse med reglerna i förslaget till ny allmän köplag.

I motion L15 framhålls vidare att hanterandet av olika slags skade­ståndsyrkanden uppenbarligen kan komma att ta betydande tid i anspråk samt ge upphov till ett flertal processer. De administrativa kostnaderna kan följaktligen komma att uppgå till höga belopp, som innebär fördyring i sista hand för hela köparkollektivet. Enligt motio­nären skulle det därför vara till fördel för alla parter om prövningen av köparens krav på skadestånd kunde ske med ledning av riktlinjer och andra schabloner som fastställts av konsumentverket och näringsli­vets organisationer. Förslaget skall enligt motionären ses som ett alter­nativ till att begränsa skadeståndets storlek till skälig ersättning. Åsyftat resultat skulle kunna uppnås genom att 3 § konsumentköplagen, vari anges att lagen i princip är tvingande till konsumentens förmån, kompletteras med en undantagsregel enligt vilken lagen inte är tving­ande när köparen tillförsäkras ett sådant avtalsskydd varom överens­kommelse träffats med konsumentverket. Motionären begär i yrkande 3 att paragrafen utformas i enlighet med det anförda.

Enligt utskottets mening är det tillfredsställande att regleringen av säljarens skadeståndsansvar vid fel och dröjsmål i förslaget till ny allmän köplag lagts till grund för de skadeståndsbestämmelser som skall gälla vid konsumentköp. Vid behandlingen av köplagsförslaget (se bet. 1989/90:34) har utskottet funnit att kontrollansvaret innebär en rimlig avvägning mellan parternas intressen och att den föreslagna ordningen är väl motiverad. I likhet med vad som framhålls i den nu aktuella propositionen anser utskottet att de skäl som motiverar ett kontrollansvar i den allmänna köplagen gör sig gällande med samma styrka vid konsumentköp. Utskottet tillstyrker således att ett kontroll­ansvar införs i den nya konsumentköplagen. Utskottet ansluter sig också till förslaget i propositionen att kontrollansvaret skall gälla även vid konsumenttjänster.

När det sedan gäller omfattningen av säljarens skadeståndsskyldighet
vill utskottet understryka att det vid en reglering av konsumentköpen
inte gärna kan komma i fråga att ge köparen en mer begränsad
ersättningsrätt än vad som följer av den allmänna köplagen. Det är då
också angeläget att säljaren inte får möjlighet att gentemot konsumen­
ten friskriva sig från skadeståndsansvaret. I de standardavtal som i dag
förekommer på konsumentköpsområdet ingår regelmässigt klausuler
varigenom säljaren friskriver sig från det skadeståndsansvar som följer
av 1905 års köplag. En sådan ordning kan inte längre anses godtagbar         24

eftersom den oftast får till följd att konsumenten inte ens får ersättning

 

för alla de direkta förluster som han drabbas av på grund av säljarens         1989/90:LU35

avtalsbrott. Det sagda innebär att säljaren på grund av kontrollansvaret bör vara ovillkorligen skyldig att utge skadestånd för samtliga sådana skador som är en direkt följd av säljarens avtalsbrott. De skador av denna natur som kan bli aktuella i ett konsumentköpsförhållande är framför allt köparens direkta utgifter på grund av felet i varan eller dröjsmålet samt hans kostnader för täckningsköp. Härutöver kan emel­lertid andra beaktansvärda förluster uppkomma för köparen, som inte omfattas av skadeståndsskyldigheten till följd av kontrollansvaret i den allmänna köplagen. En typisk sådan indirekt skada vid konsumentköp är att köparen går miste om arbetsinkomst därför att han exempelvis måste ta ledigt för att kunna fara till säljaren och lämna in en felaktig vara för reparation eller få den utbytt. Förlorad arbetsförtjänst kan vara en för konsumenten väl så kännbar förlust som direkta utgifter på grund av ett fel eller dröjsmål och bör därför omfattas av säljarens obligatoriska ersättningsskyldighet.

Utöver den ovillkorliga ersättningsskyldighet som i enlighet med det sagda bör vila på säljaren kan det ifrågasättas om inte säljaren bör vara skyldig att ersätta även sådana följdförluster för köparen vilka är betingade av köparens individuella förhållanden. Det är då oftast fråga om förluster som har samband med konsumentens utnyttjande eller tilltänkta utnyttjande av den köpta varan och som kan ha blivit onyttiga på grund av säljarens avtalsbrott. Som exempel härpå nämns i propositionen att en förhandsbeställd resa med bilfårja inte kan utnytt­jas därför att den nyinköpta bilen är felaktig och måste repareras. Detta slag av följdförluster torde dock vara förhållandevis ovanliga vid konsumentköp och en skyldighet för säljaren att utge kompensation för dem kan inte anses orimlig. En sannolikt mer vanlig typ av följdförlust som inte direkt kan mätas i pengar är att ett kontraktsbrott av säljaren vållar köparen besvär och olägenheter. Enligt utskottets mening saknas skäl till att inte också sådana förluster skulle berättiga till ersättning vid konsumentköp, i den mån skadorna inte är av rent ideell natur.

I enlighet med det anförda förordar utskottet att säljarens skade­
ståndsskyldighet på grund av kontrollansvaret skall omfatta köparens
samtliga skador och förluster. Med en sådan ordning kan det emeller­
tid finnas skäl att överväga om inte säljaren bör kunna friskriva sig
från ansvar för de följdförluster som hänför sig till köparens individu­
ella förhållanden. Som framhålls i propositionen kan det för säljaren
vara svårt att förutse och kalkylera med denna typ av följdförluster. Av
hänsyn till säljarens intresse kan det således vara motiverat med en
friskrivningsmöjlighet. Häremot måste dock ställas att följdförluster i
det enskilda fallet kan vara ekonomiskt kännbara för köparen. Om
säljaren fick rätt att friskriva sig skulle denna möjlighet sannolikt —
som påpekas i propositionen — framför allt komma att utnyttjas vid
försäljning av kapitalvaror, dvs. vid den typ av köp där följdskador
företrädesvis kan förväntas uppkomma när säljaren inte fullgör sitt
åtagande enligt köpeavtalet. Enligt utskottets mening är det också just         25

vid köp av sådana varor som köparen kan ha störst intresse av att få

 

full ersättning för samtliga sina skador och förluster. I sammanhanget          1989/90:HJ35

måste också beaktas att det totalt sett knappast är troligt att följdförlust-erna i konsumentköpsförhållanden är så vanliga och omfattande att de skulle vara särskilt betungande för säljarsidan eller att de på ett mera markant sätt skulle drabba konsumentkollektivet i form av högre priser. Sammanfattningsvis anser utskottet således att någon möjlighet för säljaren att friskriva sig från ansvaret för följdförluster i princip inte bör öppnas. En särskild fråga är dock hur långt den tvingande regleringen bör sträcka sig när det gäller följdförluster som kan upp­komma i köparens näringsverksamhet. Till detta spörsmål återkommer utskottet nedan.

Det anförda innebär att utskottet inte kan ställa sig bakom vare sig önskemålet i motion L15 om att skadeståndsansvaret vid konsument­köp helt skall anpassas till köplagens regler eller yrkandet i motion L16 om dispositiva skadeståndsbestämmelser. I linje med de gjorda ställningstagandena kan utskottet inte heller dela uppfattningen i mo­tion L14 att konsumenten vid köp eller avtal om tjänster skall ha rätt till endast skälig ersättning. Enligt utskottets mening får näringsidka­rens intresse anses i erforderlig mån tillgodosett genom den i proposi­tionen föreslagna jämkningsregeln och den motsvarande jämkningsbe­stämmelse som redan finns i konsumenttjänstlagen. Utskottet vill i sammanhanget också påpeka att förslaget i motion L14 knappast är ägnat att underlätta rättstillämpningen. Tvärtom kan förslaget ge upp­hov till ytterligare tvister mellan parterna genom att inte blott det berättigade i varje ersättningskrav behöver diskuteras utan också skälig­heten av ersättningsbeloppen måste prövas.

Med anledning av vad som anförs i motion L15 om att skadestånd bör kunna bestämmas enligt schabloner och riktlinjer som fastställts av bl.a. konsumentverket vill utskottet framhålla att det givetvis är angelä­get att uppgörelser i godo mellan köpare och säljare underlättas. Otvivelaktigt förhåller det sig så att skadeståndskrav som innefattar ersättning för följdskador kan vara mer svårbedömda, kräva mer omfattande utredning och eventuellt föranleda också större kostnader än andra krav från köparen. De administrativa vinster som motionä­rens förslag skulle kunna medföra väger emellertid enligt utskottets mening inte lika tungt som konsumentens intresse av att bli tillförsäk­rad en rätt till ersättning för hela förlusten på grund av säljarens avtalsbrott. Utskottet kan således inte tillstyrka motionärens förslag.

Med det anförda tillstyrker utskottet de i propositionen föreslagna reglerna om säljarens skadeståndsansvar. Utskottet avstyrker följaktli­gen bifall till motionerna L14 yrkandena 1 och 2, L15 yrkandena 3 och 4 samt L16 yrkande 2.

Som tidigare nämnts får enligt konsumenttjänstlagen näringsidkaren
friskriva sig från ansvar för följdförlust som uppkommer i konsumen­
tens näringsverksamhet. Någon motsvarande möjlighet till friskrivning
föreslås inte vid konsumentköp. Avvikelsen har uppmärksammats i
motion 1989/90:L15 av AJIan Ekström (m), och motionären yrkar
(yrkande 5) att konsumentköplagen kompletteras i detta avseende.               26

 

Utskottet erinrar orn att undantaget i konsumenttjänstlagen motive- 1989/90: LU35 råts av att skador och förluster i näringsverksamhet kan ha en helt annan omfattning och ekonomisk räckvidd än de skador som en konsument normalt kan drabbas av på grund av fel eller dröjsmål från en näringsidkares sida. Ett ytterligare skäl har varit att skador och förluster i konsumentens näringsverksamhet inte ansetts drabba några egentliga konsumentintressen. Mot den bakgrunden ter det sig enligt utskottets uppfattning inte motiverat att de tvingande skadeståndsbe­stämmelserna i konsumentköplagen skall omfatta sådana skador och förluster. Från både näringsidkarens och konsumentens synpunkt är det inte någon avgörande skillnad mellan exempelvis det fallet att en näringsidkare begått ett fel i samband med reparation av en bil och det fallet att han sålt en felaktig bil. I båda fallen kan bristen leda till att konsumenten förhindras att tillfålligt utnyttja sin privata bil i en av honom bedriven näringsverksamhet. Utskottet anser därför att det i konsumentköplagen bör öppnas en möjlighet till friskrivning för för­luster av nu angiven art. Det kan i sammanhanget påpekas att utskottet vid behandlingen av ett förslag till ändring i jordabalken, som fram­lagts i proposition 1989/90:77 om konsumentskyddet vid förvärv av småhus, förordat att ett motsvarande undantag görs från den föreslagna tvingande regleringen vid fastighetsköp (se bet. 1989/90:LU36). En bestämmelse om friskrivning vid konsumentköp bör lämpligen införas i ett tredje stycke i 32 § konsumentköplagen och utformas så att säljaren och köparen kan träffa avtal om att ersättning enligt första eller andra stycket i lagrummet inte skall omfatta förlust i näringsverk­samhet. Ställningstagandet innebär att yrkande 5 i motion L15 helt tillgodoses.

Produktansvar

Enligt 31 § förslaget till konsumentköplag skall säljarens skadestånds­ansvar på grund av fel i den försålda varan omfatta även skador som på grund av felet uppkommer på annan egendom. Ansvaret är emel­lertid begränsat till egendom som tillhör köparen eller någon medlem i hans hushåll och som är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. Den föreslagna bestämmelsen saknar motsvarighet i gällande konsu­mentköplag.

I motion 1989/90:L14 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) yrkas (yrkande 3)
avslag på propositionen i denna del. Motionärerna hänvisar till att
vissa remissinstanser kritiserat förslaget att säljaren skall ha ett pro­
duktansvar. Fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet har sålunda
framhållit att det är en mycket stor risk för att detaljister kommer i
kläm, därför att de inte kan återföra ansvaret på tillverkaren eller
leverantören av produkten. Leverantörerna friskriver sig nämligen ofta
från skyldighet att ersätta indirekta skador. Även produktåterkallelse-
kommittén avstyrker enligt motionärerna förslaget med hänvisning
bl.a. till att den föreslagna särregleringen på ett olyckligt sätt kan bryta
tendensen att produktansvaret i första hand skall läggas på tillverkare          ,_

och importörer. Motionärerna anser att kritiken är befogad och att det

 

dessutom finns starka skäl för att en reglering bör anstå i avvaktan på         1989/90:LU35

resultatet av det lagstiftningsarbete rörande produktansvar som pågår inom justitiedepartementet. Hänsyn måste vidare tas till arbetet inom EG på produktansvarsområdet.

I motion 1989/90:L19 av Elisabet Franzén och Kent Lundgren (båda mp) framhålls att frågan om ett allmänt produktskadeansvar har nära samband med en lagstiftning på köprättens område. Reglerna i en produktskadelag och bestämmelserna i köplagen och konsumentköpla­gen bör enligt motionärerna redan från början utformas så att de kompletterar varandra på ett heltäckande sätt. Motionerna yrkar (yr­kande 1) därför att riksdagen hos regeringen begär ett skyndsamt förslag till en produktskadelag.

Inom justitiedepartementet har, som påpekas i motionerna, sedan länge pågått arbete med lagstiftning om ansvaret för produktskador. Arbetet har hitintills resulterat i en departementspromemoria (Ds 1989:79) Produktskadelag med förslag till sådan lagstiftning. Förslaget innebär att i första hand tillverkare och importörer skall bära ett strikt ansvar för person- och sakskador som deras produkter orsakar. Ansva­ret för sakskador gäller dock endast egendom som används huvudsakli­gen för enskilt bruk. Under vissa förutsättningar skall också den som marknadsfört och den som tillhandahållit den skadegörande produkten bära ansvaret. Promemorian remissbehandlas för närvarande.

Som utskottet framhåller vid behandlingen av regeringens förslag till ny köplag (se bet. 1989/90:LU34) skulle det ha varit av värde om regeringen kunnat framlägga ett förslag till produktskadelag i sådan tid att det kunnat behandlas i riksdagen samtidigt med reformerna på köprättens område. Av proposition 1988/89:76 om ny köplag framgår att målsättningen varit att en produktskadelag skall träda i kraft samtidigt med köplagen. Utskottet kan dock konstatera att något förslag till produktskadelag inte kunnat framläggas ännu och att det för närvarande inte är realistiskt att räkna med att en produktskadelag kan träda i kraft samtidigt som köplagen. Med hänsyn till den angivna målsättningen kan det emellertid förutsättas att arbetet med en pro­duktskadelag bedrivs med erforderlig skyndsamhet utan något särskilt tillkännagivande i saken från riksdagens sida. Utskottet avstyrker där­för bifall till yrkande 1 i motion L19.

Vad härefter angår de i motion L14 framförda invändningarna kan
utskottet för sin del inte finna att det pågående arbetet med en
lagstiftning om produktskador skulle i sig utgöra något hinder mot att
ett begränsat ansvar för produktskador införs vid konsumentköp. Ut­
skottet vill härvidlag bl.a. hänvisa till att frågan om en särskild
lagstiftning rörande produktskador redan hade aktualiserats när konsu­
menttjänstlagen infördes år 1985. Några hinder ansågs då inte föreligga
mot att i konsumenttjänstlagen intogs en föreskrift om näringsidkarens
ansvar för sakskador som överensstämmer med den nu föreslagna
bestämmelsen i konsumentköplagen. Just det förhållandet att konsu­
menttjänstlagen ålägger näringsidkaren ett produktansvar är enligt
utskottets mening för övrigt ett starkt skäl för att också konsumentköp-         28

lagen bör innehålla en sådan regel. Vid vissa typer av avtal mellan

 

näringsidkare och konsumenter kan det nämligen vara svårt att avgöra        1989/90:LU35

huruvida avtalet innefattar en konsumenttjänst eller ett konsument­köp. Vid tillverkningsavtal exempelvis är gränsdragningen mellan kon­sumenttjänst och konsumentköp beroende av vem som tillhandahåller materialet för tillverkningen av en produkt. Om en väsentlig del av materialet tillhandahålls av konsumenten blir konsumenttjänstlagen tillämplig medan i andra fall konsumentköplagen gäller. Särskilda problem kan vidare uppkomma vid s.k. blandade avtal då näringsidka­ren dels säljer en vara till konsumenten, dels åtar sig att utföra ett visst arbete på den. För såväl näringsidkaren som konsumenten kan det i de angivna situationerna te sig främmande och omotiverat att ansvaret för produktskador helt skall bero på om det föreligger ett köp eller ett avtal om utförande av en tjänst. Ett ytterligare skäl för att näringsidka­ren bör bära ett produktansvar vid konsumentköp är enligt utskottets mening att det ofta framstår som naturligt för konsumenten att vända sig med sina krav till den han köpt varan av. Som framhålls av departementschefen gäller detta särskilt i fall då konsumenten samti­digt har anspråk på ersättning för fel i den sålda varan och för skador som detta fel har orsakat på annat än den sålda varan.

Som berörs i motion L14 är det givetvis angeläget att ett produktska­
deansvar vid konsumentköp inte blir alltför betungande för näringsid­
karen. Det bör då beaktas att de ersättningskrav som kan bli aktuella
vid skador på egendom som används för enskilt ändamål av konsu­
menten eller medlemmar i hans hushåll sällan torde uppgå till några
mer betydande belopp. Näringsidkarens ansvar omfattar emellertid i
princip också följdförluster som på grund av skadan kan uppkomma i
t.ex. konsumentens egen näringsverksamhet. Sådana förluster kan ha
en helt annan omfattning och ekonomisk räckvidd än de skador som
en person i sin egenskap av konsument kan drabbas av. I föregående
avsnitt har utskottet förordat att det vid konsumentköp öppnas en
möjlighet för näringsidkaren att friskriva sig från följdförluster i nä­
ringsverksamhet. Denna friskrivningsmöjlighet gäller även vid pro­
duktskadorna, och näringsidkaren kan således begränsa sitt skade­
ståndsansvar till vad som kan vara överblickbart. Av betydelse i sam­
manhanget är också säljarens möjligheter att från någon i ett tidigare
led återkräva vad han utgett i ersättning för en produktskada. Eftersom
flertalet produktskador torde ha sin orsak i fel som föreligger redan
när varan lämnar tillverkaren, är det enligt utskottets mening angeläget
att det ekonomiska ansvaret för sådana skador inte behöver bäras av
detaljisterna utan kan återföras på tillverkaren eller importören. Sälja­
rens möjligheter att för närvarande få kompensation för utgiven pro­
duktskadeersättning av leverantören är beroende av avtalet dem emel­
lan. Avtal mellan näringsidkare innehåller ofta, som påpekas i både
motionen och propositionen, klausuler varigenom leverantören friskri­
ver sig från följdskador eller indirekta skador. Sådana klausuler kan
visserligen jämkas med stöd av 36 § avtalslagen, men några garantier
för att säljaren kan återföra produktansvaret finns inte. Utskottet har
därför den uppfattningen att säljarens intressen behöver tillgodoses på        29

ett bättre sätt än genom den nuvarande jämkningsmöjligheten enligt

 

avtalslagen. 1 likhet med departementschefen anser utskottet att den 1989/90:LU35 frågan lämpligen kan lösas inom ramen lagstiftningsärendet rörande produktskadelagen. Utskottet konstaterar också att den i departement­spromemorian föreslagna produktskadelagen innehåller en särskild bestämmelse om regressrätt. Regeln innebär att den som enligt konsu­mentköplagen eller konsumenttjänstlagen har utgivit ersättning för en produktskada har rätt att återfå ersättningen från en näringsidkare i ett tidigare led som är ersättningsskyldig till följd av produktskadelagen. Remissbehandlingen och regeringens ställningstagande till förslaget i promemorian bör inte föregripas, men utskottet vill understyka vikten av att frågan ägnas fortsatt uppmärksamhet.

På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motion L14 yrkande 3 och förordar att det i konsumentköplagen införs regler om säljarens ansvar för produktskador.

I motionerna 1989/90:L17 av Elisabeth Persson (vpk) och 1989/90:L19 av Elisabet Franzén och Kent Lundgren (båda mp) förs fram önskemål om utvidgning av säljarens ansvar för produktskador. Motionären i motion L17 framhåller att det i dag inte är ovanligt att det i ett hem finns föremål som för hushållsmedlemmarnas behov förhyrts eller innehas på grund av leasingkontrakt. Enligt motionären omfattar produktansvaret enligt den föreslagna konsumentköplagen inte sådan egendom, och de anser att ansvaret för produktskador bör omfatta all egendom i konsumentens hushåll som är avsedd för huvud­sakligen enskilt ändamål och som köparen eller någon i hans hushåll har vårdnadsansvaret för, oavsett vem egendomen tillhör. I motionen yrkas (yrkande 1) att 31 § förslaget till konsumentköplag ändras i enlighet härmed.

I motion L19 (yrkande 3) yrkas att säljarens produktansvar skall omfatta även personskador samt långsiktiga skador på miljön och ekosystemet. Motionärerna hänvisar till vad som anförts i motionen till stöd för en utvidgning av felbegreppet, nämligen att det finns många produkter som är till salu och som kan medföra allvarliga skador på kort och lång sikt.

Som ovan redovisats innebär det inom justitiedepartementet utarbe­
tade förslaget till produktskadelag att i första hand tillverkare och
importörer skall bära det skadeståndsrättsliga ansvaret för bl.a. person­
skador som har orsakats av en produkt. Enligt utskottets mening talar
helt övervägande skäl för att den rättsliga regleringen av ansvaret för
personskador hör hemma i ett sådant sammanhang. Till skillnad från
vad som är fallet då sakskador uppkommer på egendom i konsumen­
tens hem blir det nämligen ofta fråga om ganska komplicerade förhål­
landen när personskador uppstått till följd av skadebringande egenska­
per hos en produkt. Härtill kommer att det knappast kan bli fråga om
att inom ramen för ett köprättsligt regelsystem ålägga säljaren ett
ansvar för andra personskador än de som drabbar hans medkontrahent
och medlemmarna i dennes hushåll. I likhet med departementschefen
anser utskottet därför att personskadefallen — såsom skett i konsu­
menttjänstlagen — bör lämnas utanför regleringen i konsumentköpla-            30
gen.   Utskottet   kan  således  inte  ställa  sig  bakom   vad  som   i  detta

 

hänseende anförs i motion L19. Inte heller kan utskottet dela motionä- 1989/90:LU35 rernas uppfattning att produktansvaret bör omfatta skador på miljön och ekosystemet. Utskottet har tidigare avstyrkt ett av samma motionä­rer framställt yrkande om att en vara skall anses felaktig om den orsakar skador av denna art. I linje med vad utskottet därvid framhållit ställer sig utskottet avvisande till tanken på en utvidgning av produkt­ansvaret enligt konsumentköplagen. Med det anförda avstyrker utskot­tet bifall till yrkande 3 i motion L19.

När det härefter gäller önskemålet i motion L17 kan utskottet inte finna anhat än att det sett med allmänhetens ögon måste te sig svårförståeligt att endast egendom som tillhör konsumenten och hans hushållsmedlemmar skall kunna ersättas medan andra föremål som finns i hushållet och som de har ansvaret för skall falla utanför säljarens produktansvar. Den ekonomiska förlusten blir i princip densamma för hushållsgemenskapen, låt vara att vid hyrd och leasad egendom m.m. förlusten består i att konsumenten eller någon annan blir ersättningsskyldig för skadan gentemot egendomens ägare. Enligt utskottets mening finns det starka skäl för att produktansvaret enligt konsumentköplagen bör ha en sådan omfattning som förordas av motionären. En motsvarande utvidgning av det produktansvar som föreskrivs i konsumenttjänstlagen är motiverad. Hur säljarens ansvar för skador på annan än konsumenten och hushållsmedlemmarna tillhörig egendom bör utformas är emellertid en juridiskt-tekniskt komplicerad fråga. Av denna orsak är utskottet inte berett att förorda en omedelbar ändring av produktskadereglerna utan anser att spörsmå­let om den lagtekniska lösningen bör bli föremål för närmare övervä­ganden av regeringen. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion L17 yrkande 1 bör ges regeringen till känna.

Avbeställning

I 37 § förslaget till konsumentköplag finns regler om avbeställning.
Om köparen avbeställer varan innan den har avlämnats skall säljaren
inte ha rätt att hålla fast vid köpet och kräva fult betalning. Säljaren
har dock i sådant fall rätt till ersättning enligt bestämmelserna i 41 §.
Sistnämnda lagrum innehåller i första stycket föreskrifter om skade­
stånd då säljaren häver köpet på grund av köparens dröjsmål med
betalningen eller då köparen avbeställer varan. I dessa fall har säljaren
rätt till ersättning för särskilda kostnader som han haft för att ingå och
fullfölja avtalet till den del han inte kan tillgodogöra sig dessa på annat
sätt (första stycket 1.). Han får också ersättning för särskilda kostnader
till följd av hävningen eller avbeställningen (första stycket 2.) samt för
förlust i övrigt med ett skäligt belopp (första stycket 3.). Sistnämnda
regel innebär att ersättningen skall bestämmas så att den ger en viss
kompensation för utebliven vinst. Hur stor denna kompensation blir
kan variera från fall till fall och bero av om avtalet avsett tillverkning
av en vara eller köp av en fårdig produkt. Enligt propositionen bör
ersättningen   normalt   inte   motsvara   hela  det  överskott som  skulle       ,,

uppstått för säljaren om köpet fullföljts (det s.k. positiva kontraktsin-

 

tresset).  Enligt 41 § andra stycket får säljaren förbehålla sig en på  1989/90:LU35

förhand bestämd ersättning vid hävning eller avbeställning om den är skälig med hänsyn till vad som normalt kan anses tillkomma en säljare som ersättning enligt första stycket.

1 41 § tredje stycket finns föreskrifter om undantag från säljarens ersättningsrätt. När köparen avbeställer varan innan säljaren har accep­terat ett anbud från köparen föreligger inte någon rätt för säljaren att få ersättning av köparen. Detsamma gäller om köparen visar att dröjsmålet från hans sida eller avbeställningen beror på hinder som köparen skäligen inte kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervun­nit.

Förslaget i propositionen att köparen skall ha en ovillkorlig rätt att avbeställa den köpta varan liksom också reglerna om ersättningen till säljaren vid avbeställning eller hävning kritiseras i flera motioner. I motion 1989/90:L14 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) hänvisas till att flera remissinstanser har framhållit att förslaget innebär ett avsteg från principen att avtal skall hållas. När det gäller ersättningsreglerna har enligt motionärerna fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet tagit avstånd från tanken att säljaren normalt inte skall vara berättigad till ersättning för hela sin förlust, inte ens i de fall han vidtagit alla åtgärder som ankommer på honom för att avtalet skall kunna fullgö­ras. Från fakultetsstyrelsen har även påpekats att inga kostnader på grund av oöverlagda köp bör få övervältras på andra konsumenter, något som dock blir fallet om säljaren inte får ut sin normala vinst. I anslutning härtill erinrar motionärerna om den allmänna huvudprin­cipen att skadestånd skall utgå för det positiva kontraktsintresset, dvs. att den som drabbas av ett avtalsbrott i princip skall försättas i samma ekonomiska situation som om avtalet hade fullföljts. På grund av det anförda yrkar motionärerna dels (yrkande 4) avslag på förslaget om köparens avbeställningsrätt, dels (yrkande 5) sådan ändring i lagförsla­get att säljaren får rätt till ersättning för den vinst som han förlorar på grund av avbeställning eller på grund av hävning till följd av köparens dröjsmål.

Även i motion 1989/90:L16 av Ulla Orring m.fl. (fp) framhålls att
köparens avbeställningsrätt bryter den grundläggande principen om att
avtal skall hållas. Enligt motionärerna uppmuntrar avbeställningsrätten
till oöverlagda köp, från vilka konsumenten lätt kan dra sig ur.
Effekten härav blir ökade kostnader för säljaren, som kommer att
övervältras på konsumentkollektivet i sin helhet. Motionärerna anser
det sannolikt att den föreslagna ordningen också kan komma att
framtvinga krav från handeln på stora handpenningar vid beställnings­
köp av dyrare varor, något som kommer att missgynna de konsumen­
ter vilka inte utan vidare kan lämna förskott eller som inte är beredda
att ta upp lån lång tid innan leveransen kan ske. Motionärerna
påpekar också att ersättningsreglerna är komplicerade och kan ge
upphov till åtskilliga tvister. Enligt motionärerna är de negativa konse­
kvenserna av avbeställningsrätten så stora för flertalet konsumenter att        32
de inte kan uppvägas av de fördelar som vissa konsumenter kan få

 

genom den föreslagna ordningen. Motionärerna hänvisar härvidlag till          1989/90:LU35

att Konsumentvägledarnas förening varnat för att det är svårt att förutse nackdelarna för konsumenter och handeln. I motionen fram­hålls vidare att det finns betydande skillnader mellan konsumentköp och konsumenttjänster, varför det förhållandet att avbeställning tillåtits i konsumenttjänstlagen inte utgör något argument för en avbeställ­ningsrätt vid konsumentköp.

I motionen redovisas även ett uttalande av departementschefen om att tendensen i butikshandeln går mot ett generellt medgivande av öppet köp. Om handeln gör bedömningen att öppet köp är ett tänk­bart förfarande även vid beställningsköp anser motionärerna att detta skulle vara en utmärkt konsumentpolitisk åtgärd. Enligt motionärerna kan det inte uteslutas att konsumentköplagen i stället för en regel om avbeställning bör tillföras en dispositiv regel om öppet köp och där­med ge handeln ett konkurrensmedel. Motionärerna yrkar att förslaget om avbeställningsrätt avslås (yrkande 3) samt att vad som anförts om öppet köp ges regeringen till känna (yrkande 4).

Också i motion 1989/90:L20 av Martin Olsson m.fl. (c) hänvisas till principen att avtal skall hållas och hävdas att det måste krävas starka skäl för ett avsteg från denna princip. Motionärerna ställer frågan om det verkligen finns ett tillräckligt brett konsumentintresse av att avtal generellt skall få brytas utan att förhållandena ändrats för den enskilde konsumenten så att denne saknar behov av varan eller att hans förutsättningar för finansiering av köpet ändrats. Enligt motionärerna kan den föreslagna ordningen leda till en inte önskvärd rättsutveckling där det ses som självklart att man som konsument skall kunna sluta avtal med näringsidkare utan att behöva respektera att avtalet skall hållas. Det finns också risker för att enskilda konsumenter inte gör tillräckliga överväganden innan avtal sluts. Motionärerna framhåller vidare att man måste se till de följder och svårigheter som en ovillkor­lig avbeställningsrätt får för näringsidkarna och särskilt då för småföre­tagen. Sammanfattningsvis anser motionärerna att förslagets konse­kvenser i förening med den omständigheten att förslaget bryter mot en grundläggande avtalsprincip medför att den ovillkorliga avbeställnings­rätten bör utmönstras ur konsumentköplagen. Regeringen bör i stället skyndsamt lägga fram förslag till nya bestämmelser där avbeställnings­rätten begränsas till fall då särskilda skäl föreligger såsom dödsfall inom familjen, skilsmässa, arbetslöshet, sjukdom eller andra omstän­digheter som avsevärt förändrat förutsättningarna för konsumenten. I motionen yrkas (yrkande 1) att propositionen avslås såvitt avser 37 § samt (yrkande 2) att riksdagen hos regeringen begär kompletterande förslag enligt vilket rätten för konsumenten att frånträda ett köp begränsas till fall då särskilda skäl föreligger.

1 motion 1989/90:L15 av Allan Ekström (m) ansluter sig motionären
till den kritik mot propositionen som framförts i motion L14. Härut­
över har motionären invändningar mot regeln i 41 § tredje stycket i
lagförslaget, enligt vilken säljaren helt saknar rätt till ersättning när
varan avbeställs innan säljaren accepterat köparens anbud. Motionären        33

påpekar att bestämmelsen innebär att köparens anbud inte är bindande 3 Riksdagen 1989190. 8 saml. Nr 35

utan  fritt   kan  återkallas  till  dess det  accepterats  och  att  förslaget       1989/90:LU35

därmed går stick i stäv med den hävdvunna löftesprincipen inom avtalsrätten. Motionären hänvisar till en av Tore Almén och Rudolf Eklund utgiven kommentar till avtalslagen, vari anförs att en viljeför­klaring inte kan betecknas som ett anbud med mindre den är bindan­de. Att löftesprincipen gäller beror enligt kommentaren på att anbud-stagarens benägenhet att underkasta anbudet en allvarlig prövning och eventuellt anta det måste öka om han inte riskerar att den fördel han därigenom tror sig vinna i sista stunden rycks undan honom genom en återkaltelse. Motionären hävdar vidare att förslaget berövar köparen möjlighet att avge ett oåterkalleligt anbud i enlighet med vad som eljest gäller inom civilrätten. En konsekvens härav kan bli att säljaren tvingas begära betalning för olika förberedande åtgärder som han avser att vidta under acceptfristen. Motionären yrkar (yrkande 8) på anförda skäl att bestämmelsen i fråga utgår ur 41 § tredje stycket konsument­köplagen.

1 motion 1989/90:L17 av Elisabeth Persson (vpk) tas upp en fråga om säljarens rätt till ersättning för förlust i övrigt enligt 41 § första stycket förslaget till konsumentköplag. Motionären kan inte godta att säljaren skall få ersättning för utebliven vinst vid en avbeställning. Däremot anser hon att säljarens särskilda kostnader skall kunna ersät­tas om de varit mer betydande. Motionären yrkar (yrkande 2) att skadestånd enligt 41 § första stycket 3. förslaget till konsumentköplag skall utgå endast om det föreligger särskilda skäl.

Utskottet vill för sin del framhålla att konsumenterna kan ha flera olika bevekelsegrunder för att vilja dra sig tillbaka från ett köp. En anledning kan vara att köparen i efterhand kommit underfund med att köpet var mindre välbetänkt därför att han egentligen inte har något behov av varan eller att hans ekonomiska resurser inte räcker till betalningen. Självfallet är det angeläget att förhastade köp undviks i största möjliga utsträckning, och särskilt de konsumentupptysande organen har härvid en viktig uppgift att fylla. Det går emellertid inte att bortse från att det förekommer att konsumenter överilar sig och att det i en del sådana fall kan vara motiverat att de får frånträda köpeavtalet. I andra situationer kan det finnas ännu starkare skäl för att konsumenterna inte skall behöva fullfölja avtalet. Som berörs i motion L20 kan konsumentens förhållanden ha ändrats sedan avtalet ingicks. Sjukdom och arbetslöshet kan medföra att konsumentens ekonomi försämrats så att priset för varan inte kan betalas. Oväntade dödsfall i familjen kan leda till att köparen inte längre har behov av det köpta. Enligt utskottets mening har konsumenterna i fall av nu angiven natur ett berättigat intresse av att kunna dra sig ur en uppgjord aöär.

Det anförda leder utskottet till att det nu bör införas en rätt till
avbeställning vid konsumentköp. På det köprättsliga området har re­
dan ett steg i den riktningen tagits genom det förslag till ny köplag
som framlagts i proposition 1988/89:76 och som utskottet tillstyrker i
betänkandet 1989/90:LU34. Köplagsförslaget innebär att köparen under       34

vissa förutsättningar får avbeställa en vara som skall tillverkas eller

 

anskafes särskilt för honom. En sådan mera begränsad avbeställnings- 1989/90:HJ35 rätt torde emellertid inte vara tillfyllest på konsumentområdet, utan andra lösningar måste hittas. En möjlighet kan vara att konsumenten i enlighet med tankegångarna i motion L20 får avbeställningsrätt då förutsättningarna för köpet ändrats. Som framhålls i propositionen är det emellertid luiappast möjligt att hitta kriterier som på ett lämpligt och entydigt sätt fångar in just sådana fall men utestänger andra. En begränsning av avbeställningsrätten på det i motion L20 förordade sättet är således inte någon framkomlig väg. Inte heller torde det enligt utskottets mening finnas någon annan metod för att åstadkomma en meningsfull begränsning av avbeställningsrätten. Att konsumenten så­som föreslås i propositionen får avbeställa en vara oavsett anledningen synes därmed vara den enda tänkbara vägen. Det blir då nödvändigt att på konsumentköpsområdet göra ett avsteg från principen att avtal skall hållas. För en sådan lösning talar också att konsumenterna genom bestämmelserna i konsumenttjänstlagen redan tillerkänts en ovillkorlig avbeställningsrätt när det gäller tjänster. I och för sig kan det visserli­gen hävdas att skillnaderna mellan konsumentköp och konsument­tjänster är betydande. Vid tillverkningsavtal är dock, som utskottet tidigare påpekat, likheterna stora mellan köp och avtal som innefattar tjänster, och gränsdragningen mellan de avtal som faller under konsu­menttjänstlagen och de som skall bedömas enligt konsumentköpsre­glerna är beroende av vem som tillhandahåller materialet för tillverk­ningen av varan. Särskilda problem kan vidare uppkomma vid s.k. blandade avtal då näringsidkaren dels säljer en vara till konsumenten, dels åtar sig att utföra ett visst arbete på den. Att rätten till avbeställ­ning i sådana fall skall bero på hur avtalet rättsligen etiketteras kan te sig svårförståeligt för den enskilde konsumenten.

Vad särskilt gäller den i motion L16 upptagna frågan om öppet köp vill utskottet i likhet med departementschefen framhålla att en lämplig reglering av möjligheterna till öppet köp i första hand bör komma till stånd genom förhandlingslösningar mellan konsumentverket och be­rörda näringslivsorganisationer med hänsyn till bl.a. förhållandena i skilda branscher.

Av de angivna skälen ställer sig utskottet bakom förslaget i proposi­
tionen att konsumenten bör ha en i princip ovillkorlig rätt att avbe­
ställa ett köp. Om konsumenten skall ges en sådan avbeställningsrätt är
det självfallet angeläget att regelsystemet utformas så att näringsidkaren
inte drabbas av några förluster på grund av avbeställningen. Det är
också viktigt att reglerna inte direkt uppmuntrar konsumenterna till
oöverlagda köp. Näringsidkaren bör därför ha rätt till ersättning när
avbeställning sker. Vid bestämmandet av ersättningsrättens omfattning
måste emellertid en avvägning också ske mot konsumentens intresse av
att kunna frigöra sig från köpeavtalet på rimliga ekonomiska villkor.
Om konsumenten, såsom begärs i motion L14, skulle bli skyldig att
ersätta näringsidkaren för hela den uteblivna vinsten eller det. s.k.
positiva kontraktsintresset skulle detta i stor utsträckning kunna förta
det värde avbeställningsrätten  har för  konsumenten. Syftet  med en           35

sådan   regel är  nämligen att  köparen  och säljaren skall  försättas  i

 

samma ekonomiska situation som om avtalet hade fullföljts, låt vara 1989/90:LU35

dock att köparen slipper betala för de kostnader näringsidkaren bespa­rats genom att köpet inte fullföljts. Utskottet kan således inte finna att förslaget i motion L14 i denna del är någon lämplig lösning. Utskottet kan emellertid inte heller ställa sig bakom önskemålet i motion L17 att näringsidkaren över huvud taget inte skall få ersättning för utebli­ven vinst. En sådan ordning tillgodoser inte i erforderlig mån närings­idkarens intresse och kan dessutom medföra att de förluster som uppkommer vid avbeställningar i sin helhet övervältras på konsument­kollektivet. Enligt utskottets uppfattning får förslaget i propositionen såvitt gäller ersättningsrättens generella omfattning anses innebära en fullt godtagbar avvägning mellan de olika intressen som gör sig gällan­de i frågan.

Utskottets nu gjorda ställningstaganden innebär att utskottet förordar att de i propositionen föreslagna reglerna i 37 § och 41 § första och andra styckena om avbeställningsrätt och ersättning till säljaren vid avbeställning genomförs. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till mo­tionerna L14 yrkande 4, L16 yrkandena 3 och 4, L17 yrkande 2 samt L20 yrkandena 1 och 2.

Som redovisats ovan framförs i motion L15 invändningar mot den särskilda bestämmelsen om ersättning då avbeställning sker innan anbudet accepterats av näringsidkaren. Till skillnad från motionären anser utskottet emellertid inte att regeringens förslag i den delen innefattar något väsentligt avsteg från avtalsrättsliga grundprinciper. En huvudprincip inom avtalsrätten är visserligen att anbud som nått adressaten inte därefter kan återkallas, men en annan ordning kan följa av avtal eller handelsbruk liksom av själva anbudet och svaret på det (se Kurt Grönfors Avtalslagen, andra upplagan s 58). Det förhåller sig också så att anbudsgivare enligt 9 § avtalslagen har möjlighet att vid avgivande av ett anbud ange att det inte är bindande för honom. En sådan förklaring får den konsekvensen att meddelandet i sin helhet inte skall anses som ett bindande anbud utan blir att betrakta som en uppfordran till motparten att avge ett anbud av det innehåll som framgår av meddelandet. Vad som anförs i motionen ger utskottet således inte anledning att förorda ett frångående av regeringens förslag. Inte heller i övrigt kan utskottet finna att det föreligger några hinder mot att, såsom föreslagits i propositionen, ersättning till näringsidkaren skall utebli när avbeställning sker före acceptfristens utgång. Utskottet tillstyrker sålunda propositionen även i denna del och avstyrker där­med bifall till motion L15 yrkande 8.

Förslaget i propositionen att reglerna om ersättning vid avbeställ­ning också skall gälla då säljaren häver köpet på grund av konsumen­tens dröjsmål föranleder inte några erinringar från utskottets sida.

På grund av vad utskottet ovan anfört avstyrks också bifall till motion L14 yrkande 5.

36

 

Anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled          1989/90:LU35

Några lagregler som ger köparen rätt att vända sig mot någon annan än sin avtalspart, dvs. säljaren, med sina anspråk med anledning av ett fel i en köpt vara eller andra avtalsbrott finns inte i gällande rätt. Köparens möjligheter härvidlag är begränsade till fall då det föreligger någon form av åtagande från tillverkaren av varan eller från någon i tidigare säljled, exempelvis i form av en garanti.

I propositionen föreslås (46 §) att köparen i de fäll säljaren är på obestånd, har upphört med sin näringsverksamhet eller inte kan anträffäs skall ha rätt att rikta anspråk på grund av fel på varan mot en näringsidkare i tidigare säljled, som har överlåtit varan för vidareför­säljning. Den föreslagna rätten till s.k. direktkrav gäller mot alla i säljkedjan, alltså fr.o.m. tillverkaren t.o.m. den som levererat varan till köparens avtalspart. Även när anspråk riktas mot någon annan än köparens avtalspart räknas reklamationsfristen från det köparen mot­tog varan.

Den föreslagna rätten till direkttalan skall även gälla mot huvud­mannen i ett kommissionsförhållande. Nuvarande regler i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande utgör emellertid ett hinder mot sådan talan, och i propositionen föreslås att kommissionslagen ändras så att hindret undanröjs.

I motion 1989/90:L14 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) yrkas (yrkar.de 6) avslag på förslaget om direkttalan. Motionärerna åberopar att flera remissinstanser framhållit att förslaget i propositionen är oklart och att frågor står obesvarade. Motionärerna påpekar också att det — med den föreslagna ordningen i fråga om reklamation — i de bakre säljleden kommer att råda osäkerhet om när deras ansvar för en produkt upphör, eftersom ansvarstiden blir beroende av hur länge varan befin­ner sig hos olika näringsidkare innan den slutligen förvärvas av konsumenten. Sammanfattningsvis anser motionärerna att någon möj­lighet till direkttalan inte bör öppnas. I konsekvens härmed yrkas (yrkande 7) i motionen avslag på förslaget om ändring i kommissions­lagen.

1 motion 1989/90:L16 av Ulla Orring m.fl. (fp) framhålls att det i och för sig är rimligt att en möjlighet till direkttalan införs. Enligt motionärerna bör dock av rättssäkerhetsskäl köparen i första hand vända sig mot den näringsidkare som levererat varan till köparens avtalspart och därefter — om de i lagrummet angivna omständigheter­na föreligger också beträffande denne leverantör — mot närmast föregående led i säljkedjan samt sedan vidare i turordning mot nästa led. Motionärerna yrkar (yrkande 5) att 46 § förslaget till konsument­köplag ändras i enlighet med det anförda.

Som framhålls av departementschefen förekommer situationer där köparens befogenheter att framställa krav på grund av fel i den köpta varan är utan något värde för honom därför att hans avtalspart, säljaren, inte kan nås eller är försatt i en sådan ekonomisk situation att han inte kan tillgodose köparens rättmätiga krav. Utskottet anser därför att det finns starka skäl för en reglering som innebär att den

 

nuvarande bristen i köparens skydd blir botad. Med anledning av vad           1989/90:LU35

som anförs i motion L14 vill utskottet understryka att det på grund av den i propositionen föreslagna ordningen endast i undantagsfall blir aktuellt att köparen kan vända sig mot någon i ett tidigare säljled. Det krävs sålunda vid direkttalan inte blott att säljaren råkat i svårigheter. För att en näringsidkare i ett bakre led skall kunna hållas ansvarig måste — som närmare framgår av propositionen — felet i varan ha förelegat redan när han sålde den. Direkttalan mot en näringsidkare i bakre led förutsätter också att han har överlåtit varan för vidareförsälj­ning. De av motionärerna uttryckta farhågorna för att problem skall uppkomma för säljarens leverantörer får därför anses betydligt över­drivna. Enligt utskottets mening bör således en möjlighet till direktta­lan införas, och utskottet avstyrker därmed bifall till motion L14 yrkandena 6 och 7.

Vad härefter gäller förslaget i motion L16 vill utskottet påpeka att det för den enskilde köparen oftast torde vara förhållandevis enkelt att ta reda på vem som tillverkat varan eller vem som står som general­agent. Det kan däremot vara betydligt svårare för honom att få kännedom om vem som är säljarens närmaste leverantör och särskilt då i de fall säljaren inte kan anträffas för att lämna upplysningar i saken.i En ytterligare omständighet som också måste vägas in i sam­manhanget är att mera tidskrävande efterforskningar från köparens sida kan leda till att fristen för hans rätt att komma med anspråk på grund av ett fel kan ha löpt ut när han äntligen hittar den mot vilken kraven i första hand skall riktas. Med hänsyn till det sagda skulle enligt utskottets mening en skyldighet för köparen att iaktta en viss turordning urholka det skydd som möjligheten till direkttalan är avsedd att ge. På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motion L16 yrkande 5.

Utskottets nu gjorda ställningstaganden innebär att utskottet förordar att 46 § konsumentköplagen får den av regeringen föreslagna lydelsen. Utskottet tillstyrker också att kommissionslagen ändras på sätt som föreslagits i propositionen.

Övriga frågor rörande konsumentköp

I motion 1989/90:L907 av Kjell Ericsson (c) framhålls att det trots olika åtgärder på konsumentskyddsområdet alltjämt finns visa brister. En fråga som konsumenter ställer sig är enligt motionären varför köpekontrakt m.m. får innehålla finstilt och för många svårbegriplig text särskilt när det gäller för konsumenten negativa villkor. Motionä­ren anser att för konsumenten viktig information bör utformas så att den blir mer begriplig och klarare faller konsumenten i ögonen. 1 motionen begärs ett tillkännagivande om en översyn med syfte att konsumenten skall garanteras lättillgänglig information.

38

Med anledning av vad som anförs i motionen vill utskottet erinra om att den föreslagna konsumentköplagen innehåller en uttömmande reglering för konsumentköpen. Redan häri ligger ett värde för konsu­menterna som till skillnad mot nuvarande förhållanden i fortsättning-

 

en i en enda lag kan få upplysningar om vad som gäller vid konsu- 1989/90:LU35 mentköp. Reglerna i den nya lagen har dessutom utformats så att den skall vara så lättläst som möjligt för den enskilde konsumenten. Det sagda innebär givetvis inte att man kan bortse från de svårigheter som i enskilda fall kan uppstå för konsumenterna på grund av finstilta eller eljest svårlästa villkor i köpekontrakt m.m. Som framhålls i propositio­nen har konsumentverket en betydelsefull roll när den nya konsu­mentköplagen införs, och verkets medverkan krävs bl.a. när det gäller information om de nya reglerna och säkerligen vid förhandlingar om avtalsvillkor m.m. Utskottet utgår från att konsumentverket härvid uppmärksammar det problem som tagits upp i motionen och försöker få till stånd en ordning som medger att konsumenterna kan sätta sig in i de olika villkor som gäller vid ett köp. Med hänsyn till att den nu föreslagna lagstiftningen kommer att få stor betydelse för konsumenter­na vill utskottet vidare understryka vikten av att allmänheten ges en bred och fullgod information om innebörden av de nya reglerna. Något särskilt tillkännagivande i frågorna från riksdagens sida är emellertid inte erforderligt. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motion L907.

Utöver vad utskottet i det föregående anfört föranleder förslaget till ny konsumentköplag och den föreslagna ändringen i kommissionslag­en inte några uttalanden från utskottets sida.

\.

Ändringar i konsumenttjänstlagen

Som tidigare redovisats föreslås i proposition 1989/90:89 att konsu­menttjänstlagen ändras i några avseenden. En ändring avser näringsid­karens skadeståndsskyldighet och har behandlats i ett föregående av­snitt. Härjämte innebär propositionen att vissa bestämmelser i konsu­menttjänstlagen förtydligas och anpassas till den nya köplagstiftningen. De sistnämnda förslagen föranleder inte några erinringar från utskot­tets sida, och utskottet tillstyrker att de genomförs.

I proposition 1989/90:77 läggs fram förslag till lagstiftning som i
huvudsak tar sikte på småhusförvärv. Lagstiftningen berör bl.a. jorda­
balken och konsumenttjänstlagen. De föreslagna ändringarna i jorda­
balken behandlas, som tidigare nämnts, av utskottet i betänkandet
1989/90:LU36. Beträffande konsumenttjänstlagen föreslås att det nuva­
rande undantaget från lagens tillämpningsområde för arbeten som
avser uppförande av byggnad för bostadsändamål skall tas bort. De
tvingande reglerna i konsumenttjänstlagen kommer därmed att gälla
vid småhusentreprenader. I de fall konsumenten tillförsäkras ett sådant
garanti-, försäkrings- och avtalsskydd som ställs som villkor för statlig
bostadsfinansiering skall dock avtal om avsteg från den tvingande
regleringen kunna träffas. Vidare föreslås ändringar i ytterligare några
av konsumenttjänstlagens bestämmelser. Andringarna berör bl.a. nä­
ringsidkarens marknadsföringsansvar och innebär att hans strikta an­
svar för uppgifter som lämnats av andra än honom själv — efter
mönster av förslaget till konsumentköplag — begränsas till fall då han            -.q

känt till eller borde ha känt till uppgifterna.

 

I   motion   1989/90:L13  av  Carl   Frick  (mp)   kritiseras  förslagen   i           1989/90:LU35

propositionen när det gäller konsumenters förvärv av småhus. Motio­nären framhåller att en fastighet bör vara byggd på ett sådant sätt och vara i sådant skick att den är väl lämpad för boende under fastighetens hela livstid. Han hänvisar också till vad som anförs i motion t989/90:L18 om att säljaren skall ha ett strikt produktansvar som sträcker sig över gränsen för varans tekniska livslängd som den har angivits vid köpet. Enligt motionären bör samma princip gälla vid uppförande av nya småhus. I motionen yrkas, såvitt nu är i fråga, avslag på de föreslagna ändringarna i konsumenttjänstlagen när det gäller konsumentköp av småhus (yrkande 1 delvis) och begärs nytt förslag till lagstiftning (yrkande 3 delvis).

Motionären riktar samma kritik mot de i propositionen föreslagna ändringarna i jordabalken, vilka främst är av betydelse för köparna av fårdigbyggda småhus. Dessa delar av yrkandena 1 och 3 i motionen behandlas i betänkandet 1989/90:LU36.

Utskottet vill understryka att de föreslagna ändringarna av konsu­menttjänstlagen tillsammans med de förslag till ändringar i jordabal­ken som framläggs i propositionen utgör ett led i strävandena att stärka konsumenternas ställning på småhusmarknaden. Som utskottet konstaterar i betänkandet 1989/90:LU36 saknas för närvarande lagreg­ler till skydd för konsumenterna vid småhusentreprenader. Den kon­sument som låter uppföra ett bostadshus kan dock erhålla ett tillfreds­ställande skydd inom ramen för det statliga bostadsfinansieringssyste­met. Detta konsumentskydd omfattar dock inte hela småhusproduktio­nen och utanför skyddet faller alla frifinansierade permanentbostäder och alla fritidshus. Om konsumenttjänstlagen i enlighet med förslaget i propositionen blir tillämplig vid småhusentreprenader kommer den skillnad i konsumentskyddet som i dag finns för olika konsumenter att i väsentlig mån försvinna. Ett tillgodoseende av motionärens förslag skulle däremot medföra att dessa skillnader kom att bestå under kanske mycket lång tid framöver eftersom den begärda utbyggnaden av näringsidkarens ansvar — om den över huvud taget är realistisk — i vart fall inte torde kunna genomföras utan betydande tidsutdräkt och avsevärda kostnader och svårigheter. Ett sådant steg är utskottet inte berett att förorda, och utskottet avstyrker följaktligen bifall till motion L13 i förevarande delar.

Som tidigare nämnts innebär propositionen att konsumenttjänstla­
gens regler i sin helhet skall bli tillämpliga vid småhusentreprenader.
Enligt 42—44 §§ konsumenttjänstlagen har konsumenten en i princip
ovillkorlig rätt att avbeställa tjänsten innan den slutförts. Avbeställs
tjänsten har näringsidkaren rätt till ersättning för utfört arbete och för
förluster som han gör på grund av att han inrättat sig efter uppdraget.
Regeln innebär bl.a. att näringsidkaren får tillgodoräkna sig vinst på
den del av arbetet som redan utförts och vinsten på eventuellt nödvän­
diga avslutningsarbeten. Någon rätt till ersättning för den vinst han
därutöver skulle ha gjort om avtalet fullföljts har han dock inte
(ersättning för det positiva kontraktsintresset). Har näringsidkaren på            40

 

grund av avtalet om den tjänst som sedermera avbeställts varit tvungen     1989/90:LU35

att  avböja  andra   uppdrag  och   går   han   till  följd   härav   miste  om inkomst har han däremot rätt till ersättning för detta inkomstbortfall.

I motion 1989/90:L10 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) anför motionärer­na att de i huvudsak biträder regeringens förslag rörande konsument­skyddet vid småhusentreprenader men att de finner det olämpligt att konsumenten får möjlighet att avbeställa en entreprenad utan att näringsidkaren har rätt till ersättning för det positiva kontraktsintres­set, dvs. för den vinst han förlorar på grund av avbeställningen. I motionen hävdas att förslaget i denna del innebär ett avsteg från principen att avtal skall hållas och att den som bryter ett avtal skall utge full ersättning. Enligt motionärerna torde denna princip ha stark förankring i det allmänna rättsmedvetandet. I motionen yrkas att riksdagen beslutar att en näringsidkare skall ha rätt till ersättning för vinst som han förlorar på grund av avbeställning från köparens sida.

Liknande synpunkter framförs i motion 1989/90:L11 av Ulla Orring m.fl. (fp). Motionärerna anser att propositionen innehåller en välkom­men förstärkning av konsumentskyddet vid entreprenadavtal för små­hus men att konsumenttjänstlagens regler om konsumentens rätt till avbeställning inte bör göras tillämpliga vid småhusentreprenader. En­ligt motionärerna är konsumenttjänstlagen främst tillkommen för att reglera näringsidkares tjänster på varor som ägs av konsumenten. Beställningar av småhusentreprenader är dock inte jämförbara med flertalet andra tjänster som omfattas av konsumenttjänstlagen, och behovet av en avbeställningsrätt är därför, menar motionärerna, i det fallet väsentligt mindre. Enligt motionärernas uppfattning torde de konsumenter som missgynnas av en avbeställningsrätt vara fler än de som skulle dra fördel av systemet. Motionärerna hänvisar också till vad de anför i motion 1989/90:L16 om att en generell avbeställningsrätt vid konsumentköp skulle strida mot principen att ingångna avtal skall hållas. Motionärerna yrkar att riksdagen avslår förslaget att konsu­menttjänstlagens regel om avbeställningsrätt skall tillämpas när konsu­menter förvärvar småhus från näringsidkare genom entreprenadavtal.

Utskottet erinrar om att riksdagen i samband med införandet av
konsumenttjänstlagen behandlade en motion vari framfördes önskemål
om att vid avbeställning av tjänster ersättning skulle kunna utgå också
för det positiva kontraktsintresset. I sitt av riksdagen godkända betänk­
ande LU 1984/85:42 framhöll lagutskottet att det är av stor betydelse
för konsumenten att han har möjlighet att avbeställa en tjänst innan
den slutförts. Principen att avtal skall hållas kan alltså, menade utskot­
tet, inte upprätthållas fullt ut på konsumenttjänstområdet. Enligt ut­
skottet borde konsumenten således få frigöra sig från avtalet oavsett
vilka skäl han kan ha härför. Om konsumenten har en i princip
ovillkorlig avbeställningsrätt är det, fortsatte utskottet, självfallet ange­
läget att reglerna utformas så att näringsidkaren inte drabbas av några
förluster på grund av en avbeställning. Utskottet ansåg emellertid att
en skyldighet för konsumenten att ersätta näringsidkaren för det positi­
va kontraktsintresset skulle i stor utsträckning kunna förta det värde            41
en möjlighet att avbeställa tjänsten bör ha för konsumenten. En sådan

regel  skulle  nämligen  i  praktiken  innebära att  näringsidkaren och            1989/90:LU35

konsumenten försattes i samma ekonomiska situation som om avtalet fullföljts, låt vara att konsumenten dock skulle slippa betala för de kostnader som näringsidkaren besparats genom avbeställningen. Att näringsidkaren skulle ha rätt till full ersättning för det positiva kon­traktsintresset torde, enligt vad utskottet anförde, inte heller motsvara vad som då i många fall tillämpades när en konsument avbeställde en tjänst.

Sett från både konsumentens och näringsidkarens synpunkt finns det inte några avgörande skillnader mellan avtal om arbeten som avser nyproduktion av bostadshus och avtal om sådana andra byggnadsarbe­ten som redan omfattas av konsumenttjänstlagen. Vad som år 1985 anfördes som skäl för konsumentens avbeställningsrätt gör sig därför enligt utskottets uppfattning gällande också vid avbeställning av tjäns­ter som avser uppförande av småhus. I sammanhanget vill utskottet även framhålla att småhusentreprenader endast i undantagsfall torde komma att avbeställas. En konsument, som förvärvat en tomt och ångrar sig sedan han träffat avtal med en näringsidkare om att denne skall uppföra ett småhus på tomten, torde nämligen, som departe­mentschefen påpekar, normalt försöka hitta en spekulant som är villig att överta hans rättigheter och skyldigheter enligt avtalet. Med hänsyn till det anförda anser utskottet att det saknas anledning att vid småhus­entreprenader frånta konsumenten avbeställningsrätten. I linje med utskottets i det föregående gjorda ställningstagande till frågan om näringsidkarens rätt till ersättning vid konsumentköp och utskottets inställning till spörsmålet år 1985 finns det inte heller skäl för att ge näringsidkaren kompensation för hela den uteblivna vinsten. Utskottet avstyrker således bifall till motionerna LIO och Lll och tillstyrker bifall till propositionen i motsvarande del.

Utöver det anförda föranleder förslaget i proposition 1989/90:77 inte några uttalanden från utskottets sida. Utskottet tillstyrker således att förslaget genomförs. De i proposition 1989/90:77 och proposition 1989/90:89 föreslagna ändringarna i konsumenttjänstlagen bör sam­manföras till ett lagförslag.

Hemställan

Utskottet hemställer

1.             beträffande avslag på proposition 1989/90:89

att riksdagen avslår motion 1989/90:L15 yrkande 1 och motion 1989/90:L18,

res. 1 (mp)

2.             beträffande sakrättsligt skydd

att riksdagen avslår motion 1989/90:L16 yrkande 1,

res. 2 (m, fp, c)

3.             beträffande förmedlarens ansvar

att riksdagen med avslag på motion 1989/90:L15 yrkande 2 antar
det i proposition 1989/90:89 framlagda förslaget till konsument­
köplag såvitt avser 1 §,                                                                                     42

res. 3 (m, fp, c)

4.         beträffande gränsdragningen mellan egenföretagare och kon-        1989/90: LU 35
sument

att riksdagen avslår motion 1988/89:L706 yrkande 3,

res. 4 (c)

5.            beträffande fel i form av miljöskador m.m.

att riksdagen avslår motion 1989/90:L19 yrkande 2,

res. 5 (mp)

6.            beträffande vara som sålts i befintligt skick

att riksdagen med avslag på motion 1989/90:L14 yrkande 8 och motion 1989/90:L15 yrkande 7 antar 17 § i regeringens förslag till konsumentköplag,

res. 6 (m)

7.            beträffande tidpunkten för felbedömningen

att riksdagen avslår motion 1989/90:L14 yrkande 9,

8.            beträffande reklamation

att riksdagen deb antar 23 och 24 §§ i regeringens förslag till konsumentköplag, deb med anledning av motion 1989/90:L21 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om preskriptionstidens längd,

9.            beträffande rätt till hävning vid säljarens dröjsmål

att riksdagen med avslag på motion 1989/90:L15 yrkande 6 antar 13 § i regeringens förslag till konsumentköplag,

res. 7 (en m)

10.            beträffande säljarens skadeståndsansvar

att riksdagen deb med bifall till proposition 1989/90:89 och med avslag på motion 1989/90:L14 yrkande 2 antar 31 § i det i bilaga 2 intagna förslaget till lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716), deb med bifall till motion 1989/90:L15 yrkande 5 och med avslag på motion I989/90:L14 yrkande 1, motion I989/90:L15 yrkandena 3 och 4 samt motion 1989/90:L16 yrkan­de 2 antar 32 § i regeringens förslag till konsumentköplag med den ändringen att i lagrummet införs ett nytt, tredje stycke med följande lydelse:

Säljaren och köparen kan träffa avtal om att ersättning enligt första eller andra stycket inte skall omfatta förlust i näringsverksamhet.,

res. S (m)

res. 9 (fp, c)

11.            beträffande produktskadelag

att riksdagen avslår motion 1989/90:L19 yrkande 1,

res. 10 (mp)

12.            beträffande produktansvaret i konsumentköplagen

att riksdagen deb med avslag på motion 1989/90:L14 yrkande 3 och   motion   1989/90:L19 yrkande  3  antar  31 §  i  regeringens förslag  till   konsumentköplag,  deb med  anledning av  motion 1989/90:L17 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna , vad utskottet anfört om en utvidgning av produktansvaret,

res. 11 (mp)

43

 

13.        beträffande rätt till avbeställning i konsumentköplagen  1989/90:LU35
att riksdagen med bifall till proposition 1989/90:89 i denna del

och med avslag på motion 1989/90:L14 yrkande 4, motion 1989/90:L16 yrkandena 3 och 4 och motion 1989/90:L20 godkän­ner vad utskottet anfört,

res. 12 (m)

res. 13 (fp)

res. 14 (c)

14.           beträffande ersättning vid avbeställning och hävning

att riksdagen med bifall till proposition 1989/90:89 i denna del och med avslag på motion 1989/90:L14 yrkande 5, motion 1989/90:L15 yrkande 8 och motion 1989/90:L17 yrkande 2 god­känner vad utskottet anfört,

res. 15 (m) - villk. 12

res. 16 (fp) - villk. 13

res. 17 (c) - villk. 14

res. 18 (vpk)

15.        beträffande lagbestämmeberna om avbeställning och ersätt­
ning

att riksdagen antar 37 och 41 §§ regeringens förslag till konsu­mentköplag,

res. 19 (m) - villk. 12 och 15

res. 20 (fp) - villk. 13

res. 21 (c) - villk. 14

res. 22 (vpk) - villk. 18

16.           beträffande anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled

att riksdagen med avslag på motion 1989/90:L14 yrkandena 6 och 7 samt motion 1989/90:L16 yrkande 5 deb antar 46 § i regeringens förslag till konsumentköplag, deb antar det i propo­sition 1989/90:89 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande,

res. 23 (m)

res. 24 (fp, c)

17.           beträffande konsumentköplagen i övrigt

att riksdagen antar regeringens förslag till konsumentköplag i den mån det inte omfattas av vad utskottet hemställt under mom. 3, 6, 8—10, 12, 15 och 16 med den ändringen att i 3 § i lagförslaget införs ett nytt, tredje stycke med följande lydelse:

Första stycket gäller inte heller vid köp av gas, som levereras i ledning, om de allmänna avtalsvillkor som tillämpas vid sådana leveranser har godkänts av konsumentverket.,

18.        beträffande utformningen av köpekontrakt m.m.
att riksdagen avslår motion 1989/90:L907,

19.          beträffande  avslag på proposition   1989190:77 såvitt avser
ändring i konsumenttjänstlagen

att riksdagen avslår motion 1989/90:L13 yrkande 1 i denna del

och yrkande 3 i denna del,

res. 25 (mp)

44

 

20.         beträffande avbeställningsrätt vid småhusentreprenader  1989/90:LU35
att     riksdagen     avslår     motion     1989/90:L10     och     motion

1989/90:L11,

res. 26 (m) res. 27 (fp, c)

21.            beträffande ändringar i konsumenttjänstlagen

att riksdagen med bifall till proposition 1989/90:77 och proposi­tion 1989/90:89 antar det i bilaga 2 intagna förslaget till lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716) i den mån det inte omfattas av vad utskottet hemställt under mom. 10.

Stockholm den 8 maj 1990 På lagutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Lennart Andersson (s), Owe And­réasson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inger Hestvik (s), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Gunnar Thollander (s), Ewy Möller (m), Bengt Harding Olson (fp), Elisabeth Persson (vpk), Elisa­bet Franzén (mp), Anita Jönsson (s), Maj-Inger Klingvall (s), Karin Starrin   (c) och Sven-Åke Nygårds (s).

Reservationer

1. Avslag på proposition 1989/90:89 (mom. 1)

Elisabet Franzén (mp) anser

deb att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med "I linje" och slutar med "i propositionen" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening finns det fog för den kritik som förs fram i
motion L18 om att skyddet enligt den föreslagna konsumentköplagen
inte är tillräckligt långtgående. I en tid av pågående ekologiska kata­
strofer måste en lagstiftning på området sättas in i ett ekologiskt
perspektiv så att förhållandet mellan konsument och säljare kan präg­
las av ett ömsesidigt långsiktigt ansvarstagande. Enligt utskottets me­
ning måste säljaren åläggas ett långtgående ansvar för produkterna,
vilket i princip skall gälla under produkternas hela livslängd samt
också innefatta ansvar för återvinning och avfallshantering av den
slutanvända produkten. Vidare anser utskottet att konsumenterna skall
ha rätt att före köpet få del av produktspecifikation och livscykelspeci­
fikation. En sådan produktspecifikation bör innehålla egenskaps- och
funktionsbeskrivning, tillverkningsmetodsbeskrivning och kontrollme-             45

todsbeskrivning. En livscykelspecifikation skall, som namnet antyder.

 

tala om hur man väntar sig att den process som man har startat genom       1989/90:LU35

att tillverka varan skall utveckla sig till dess varan är uttjänt och inte

längre kan återbrukas. En ny konsumentköplag bör också stadga att

farliga produkter skall förses med skyddsföreskrifter samt att det för

varje  saluförd   produkt  skall   finnas  en  registrerad' produktansvarig

person.

Med det anförda har utskottet angivit vilka principer som bör gälla till skydd för konsumenterna och de ekologiska systemen i en konsu­mentköplag. Den nu föreliggande propositionen tillgodoser inte dessa krav och den bör därför avslås. Regeringen bör i stället få i uppdrag att återkomma med förslag till ny konsumentköplag, som bygger på ovan förordade principer.

deb att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande avslag på proposition 1989/90:89 att riksdagen deb med bifall till motion 1989/90:L15 yrkande 1 och motion 1989/90:L18 yrkande 1 avslår proposition 1989/90:89, deb med bifall till motion 1989/90:L18 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Sakrättsligt skydd (mom. 2)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ek­ström (m), Ewy Möller (m), Bengt Harding Olson (fp) och Karin Starrin (c) anser

deb att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med "Utskottet erinrar" och på s. 12 slutar med "motion L16" bort ha följande lydelse:

Utskottet erinrar om att motionsyrkanden med begäran om en
översyn av de sakrättsliga reglerna om köparens skydd mot säljarens
borgenärer har prövats av riksdagen vid ett flertal tillSllen. Senast
behandlades frågan av lagutskottet i april 1990 med anledning av en
motion i ämnet. I en gemensam borgerlig reservation till betänkandet
1989/90:LU27 framhölls att frågan om att ersätta den nuvarande lös­
öreköpslagen med en mera tidsenlig och för köparen användbar regle­
ring har fått förnyad aktualitet genom regeringens proposition om ny
konsumentköplag. Reservanterna underströk att ett fasthållande av
traditionsprincipen vid konsumentköp utgör ett incitament för en
sådan modernisering av lösöreköpslagen. En undersökning av vilka
möjligheter som i det hänseendet står till buds borde därför enligt
reservanternas mening komma till stånd. Med hänsyn till att de flesta
konsumenter saknar kännedom om kravet på besittningsöverföring
ville reservanterna också starkt understryka vikten av att konsumenter­
na får information om de risker de löper när den betalda varan lämnas
kvar hos säljaren och om vilka åtgärder de bör vidta för att hindra
rättsförluster. Om riksdagen antar regeringens förslag om ny konsu­
mentköplag är det därför, framhöll reservanterna, ytterst angeläget att
ett aktivt informationsarbete på området kommer till stånd.                             .

 

Utskottet kan för sin del helt instämma i de synpunkter som kom   1989/90:LU35

till uttryck i den nu redovisade reservationen. Uppfattningen ligger också helt i linje med tankegångarna i motion L16. Vad utskottet sålunda anfört om sakrättsligt skydd bör ges regeringen till känna.

deb att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2.            beträffande sakrättsligt skydd

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L16 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Förmedlarens ansvar (mom. 3)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ek­ström (m), Ewy Möller (m), Bengt Harding Olson (fp) och Karin Starrin (c) anser

deb att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med "Som framhålls" och slutar med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:

Som framgår av det i motion L15 angivna exemplet rörande auk­tionsverksamhet kan auktionisten — med den föreslagna bestämmelsen om förmedlarens ansvar — drabbas av ett långtgående skadeståndsan­svar för fel som han inte rimligen kunnat förutse. Att ålägga en auktionist ett sådant skadeståndsansvar framstår enligt utskottets me­ning som oskäligt betungande.

Även för förmedlingsaöärer i allmänhet anser utskottet att förslaget kan ifrågasättas. Det skärpta ansvaret medför avsevärt ökad risk för förmedlaren även om denne har regressrätt mot säljaren. Det kan nämligen visa sig att ett regresskrav inte kan tillgodoses därför att säljaren saknar pengar eller inte kan anträffas. Detta förhållande kommer sannolikt att få till följd att möjligheterna för en säljare att anlita förmedlare för olika affirer minskar, eller i vart fall kommer det att bli dyrare för säljaren eftersom förmedlaren kan antas ta ut högre provision.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att den ökade trygghet som den föreslagna ordningen skulle innebära för konsumenten inte uppväger de nackdelar som kan uppstå för förmedlare och förmed­lingsaffårer. Utskottet avstyrker därför propositionen i denna del och tillstyrker således bifall till motion L15 yrkande 2.

deb att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3.            beträffande förmedlarens ansvar

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L15 yrkande 2 antar det i proposition 1989/90:89 framlagda förslaget till konsument­köplag såvitt avser 1 § med den ändringen att andra meningen i lagrummets andra stycke utgår.

47

 

4. Gränsdragningen mellan egenföretagare och      1989/90:LU35

konsument (mom. 4)

Martin Olsson och Karin Starrin (båda c) anser

deb att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med "Utskottet vill" och på s. 14 slutar med "yrkande 3" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill erinra om att med uttrycket näringsidkare i förslaget till konsumentköplag liksom i den lagstiftning som redan gäller på konsumentskyddsområdet avses den som i sin yrkesmässiga verksamhet säljer varor till eller utför tjänster åt en konsument. Att fastslå när någon är näringsidkare torde inte medföra några problem. När det däremot gäller att avgöra om andra parten skall betraktas som konsu­ment eller ej kan det i vissa fall uppstå gränsdragningsproblem, nämli­gen när konsumenten är egen företagare och hans inköp lika gärna kan gälla honom som privatperson eller honom i hans egenskap av företagare. Det utslagsgivande för om en privatperson är konsument är nämligen huruvida hans syfte är att tillgodose ett huvudsakligen en­skilt ändamål. Under förarbetena till konsumenttjänstlagen (prop. 1984/85:110) anförde departementschefen som exempel på fall då den lagen inte skulle vara tillämplig att en droskägare beställer ett repara­tionsarbete på en bil som han använder i rörelsen men också i mindre omfattning som privatbil. Konsumenttjänstlagen är däremot tillämplig om en näringsidkare tillfålligtvis lånar en familjemedlems privatbil för att använda den i rörelsen och i samband därmed beställer en repara­tion.

Att det också i en mångfald andra situationer kan uppkomma gränsdragningssvårigheter torde vara uppenbart, och i motionen har givits flera belysande exempel. Det framstår därför som viktigt att lagstiftningen utformas så att tillämpningsproblem inte behöver uppstå. En annan fråga som är mer angelägen är huruvida inte åtminstone enmansföretagen i flertalet affårstransaktioner är i behov av samma skydd som lagstiftningen ger dem som är konsumenter. En egenföreta­gare är exempelvis inte starkare i ett avtalsförhållande som gäller ett köp eller en tjänst för hans företag än om motsvarande köp eller tjänst gäller honom eller hans familjemedlemmar som privatpersoner. Det anförda talar för att särskilt egenföretagarna i huvudsak bör omfattas av reglerna i konsumentskyddslagstiftningen med hänsyn till dessa reglers syfte att skydda den svagare parten i ett avtalsförhållande.

Utskottet ansluter sig således till den uppfattning som framförs i
motion L706 att frågan om gränsdragningen mellan egenföretagare och
konsument i den konsumenträttsliga lagstiftningen bör bli föremål för
översyn. Därvid bör som nämnts gränsdragningsproblemen övervägas
liksom också egenföretagarnas behov av skydd i de fall då deras
ställning är jämförlig med konsumenternas. I sammanhanget bör även
prövas om en utvidgning av tillämpningsområdet för de skyddande
reglerna bör begränsas till egenföretagare som driver sin verksamhet i
eller i anslutning till hemmet eller om också andra egenföretagare och            48

 

vissa småföretag bör omfattas av bestämmelserna. Vad utskottet anfört med anledning av motion L706 yrkande 3 bör ges regeringen till känna.

deb att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:

4.         beträffande gränsdragningen mellan egenföretagare och kon­
sument

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:L706 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Fel i form av miljöskador m.m. (mom. 5)

Elisabet Franzén (mp) anser

deb att den del av utskottets yttrande på s. 16 som börjar med "Vad härefter" och slutar med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:

Vad härefter angår önskemålet i motion L19 delar utskottet motio­närernas uppfattning att de i förslaget till konsumentköplag intagna felreglerna inte kan anses vara till fyllest. Som framhålls av motionä­rerna har många varor som saluförs sådana egenskaper att de inte bara är skadliga för människor och konsumenternas egendom utan också kan ge varaktiga skador på ekosystemet och på miljön. De för omgiv­ningen skadebringande egenskaperna kan framträda när produkten tillverkas, när den används eller när den kasserats. Enligt utskottets mening är det ett viktigt konsumentskyddsintresse att produkter med sådana egenskaper inte tillhandahålls på marknaden och att om de ändock saluförts konsumenten som köpt den farliga varan kan återstäl­la den till leverantören. En lämplig ordning är därför att felbegreppet i konsumentköplagen får omfatta också egenskaper hos-en vara som är skadliga för ekosystemet och miljön. Regeringen bör således snarast för riksdagen framlägga förslag till ändring i konsumentköplagen som innefattar en utvidgning av felbegreppet i enlighet med vad som nu sagts. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L19 yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna.

deb att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:

5.            beträffande fel i form av miljöskador m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L19 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Vara som sålts i befintligt skick (mom. 6)

Rolf Dahlberg, Allan Ekström och Ewy Möller (alla m) anser

deb att den del av utskottets yttrande på s. 17 som börjar med "I enlighet" och på s. 18 slutar med "yrkande 7" bort ha följande lydelse: I enlighet med vad utskottet tidigare uttalat är det angeläget att reglerna om konsumentköp i största möjliga utsträckning stämmer överens med vad som gäller vid andra köp. Den föreslagna bestämmel­sen om befintligt skick avviker dock från den allmänna köplagen genom att den ej upprätthåller den allmänna köplagens krav på att varan för att vara behäftad med fel måste vara i väsentligt sämre skick 4 Riksdagen 1989/90. 8 saml. Nr 35

1989/90:LU35

49

än köparen med fog kunnat förutsätta. Utskottet, som konstaterar att 1989/90:LU35 denna avvikelse inte förelåg enligt konsumentköpsutredningens förslag, kan svårligen inse motivet för avvikelsen. Några skäl härför redovisas betecknande nog inte heller i propositionen. Enligt utskottets mening är det ägnat att skapa förvirring och rättsosäkerhet om olika krav ställs i köplagen och i konsumentköplagen för att en vara som sålts i befintligt skick skall anses felaktig. Utskottet anser därför att den förevarande bestämmelsen i 17 § konsumentköplagen bör ändras så att den bringas i överensstämmelse med köplagsförslaget. Utskottet tillstyr­ker således bifall till motionerna L14 yrkande 8 och L15 yrkande 7.

deb att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse: 6. beträffande vara som sålts i befintligt skick att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L14 yrkande 8 och 1989/90:L15 yrkande 7 antar 17 § i regeringens förslag till konsumentköplag med den ändringen att lagrummet erhåller i bilaga 3 såsom Reservanternas förslag betecknade lydelse.

7. Rätt till hävning vid säljarens dröjsmål (mom. 9)

Allan Ekström (m) anser

deb att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med "Som utskottet" och på s. 22 slutar med "avstyrks följaktligen" bort ha följande lydelse:

Som utskottet redan tidigare framhållit talar starka skäl för att de indispositiva bestämmelserna i konsumentköplagen om möjligt bör stämma överens med reglerna i den allmänna köplagen, så mycket mera som köplagen i sin tur är uttryck för allmänt erkända rättsgrund­satser med räckvidd inom hela civilrättens område. Det förtjänar också att framhållas att köplagens ändamål är att fördela risken för inträffan­det av olika händelser mellan säljaren och köparen och att ju fler risker som läggs på säljaren desto högre blir självfallet det pris som varan kommer att betinga.

Enligt gällande köprätt och förslaget till ny gemensam nordisk
köplag (prop. 1988/89:76 och bet. 1989/90:LU34) krävs för hävning -
den strängaste påföjden av alla — att säljaren insåg eller borde ha
insett dröjsmålets konsekvenser för köparen (synbarhets- eller insikts-
rekvisitet). 1 förslaget till ny konsumentköplag har emellertid detta
rekvisit slopats. Som åberopas i motion L15 kan detta leda till att
objektivt sett obetydliga förseningar kan utlösa hävning. Typiskt sett
medför leverans av en bil en eller annan dag efter avtalad tid inte
någon särskild olägenhet för köparen. Annorlunda är det — som
framhålls i motionen — om köparen avsett att anträda en semesterresa
just den avtalade leveransdagen. Frågan är då, enligt motionären, om
det kan begäras av köparen att han påtalar just detta för säljaren ("jag
behöver bilen just på leveransdagen med hänsyn till en semesterresa")
för att äga frigöra sig från avtalet. Enligt motionären kan ett sådant
krav   på   köparen   synas   närmast  självklart   vid   jämförelse   med   de        

ekonomiska konsekvenser som dröjsmålet i annat fall får för säljaren

 

och i sista hand för hela köparkollektivet. Enligt propositionen är ett        1989/90:LU35

dylikt krav emellertid för strängt för köparen. Motionärens slutsats blir

därför att förslaget även här är alltför enögt för att antagas. Utskottet

instämmer i motionärens bedömning och vill tillägga att det är ägnat

att förvåna att propositionen icke närmare berör vad detta generella

gynnande av konsumenten innebär med avseende å prisnivån för olika

slags varor.

På grund av det anförda ansluter sig utskottet till uppfattningen i motion L15 att 13 § konsumentköplagen bör utformas efter mönster av motsvarande regel i den allmänna köplagen. Yrkande 6 i motionen tillstyrks följaktligen.

deb att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse: 9. beträffande rätt till hävning vid säljarens dröjsmål att riksdagen med bifall till motion 1989/90:15 yrkande 6 antar 13 § i regeringens förslag till konsumentköplag med den änd­ringen att lagrummet erhåller i bilaga 3 såsom Reservantens förslag betecknade lydelse.

8. Säljarens skadeståndsansvar (mom. 10)

Rolf Dahlberg, Allan Ekström och Ewy Möller (samtliga m) anser

deb att den del av utskottets yttrande på s. 23 som börjar med "När det" och på s. 26 slutar med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:

När det gäller omfattningen av säljarens skadeståndsskyldighet vill utskottet framhålla att det i och för sig är angeläget att förbättra konsumentens ställning. Enligt utskottets mening kan det dock ifråga­sättas om det skadeståndsrättsliga skyddsnätet för köparna bör vara så omfattande som föreslås i propositionen. Ett sådant skadeståndsansvar måste enligt utskottets mening vara ägnat att fördyra varorna i allmän­het och således drabba konsumentkollektivet i stort.

Utskottet vill särskilt ifrågasätta om det är skäligt att köparen skall ha ersättning med fullt belopp för täckningsköp och förlorad arbetsför­tjänst. I dessa fall föreligger också praktiska svårigheter att fastställa ersättningens storlek. Det kan exempelvis vid täckningsköp vara vansk­ligt att i efterhand avgöra om en inhandlad ersättningsvara är likvärdig eller håller högre kvalitet än den reklamerade varan. Enligt utskottets mening är en viss skönsmässig uppskattning av skadeståndet motiverad i dessa fall. Denna uppfattning gör sig än mer gällande i fråga om följdförluster. För sådana förluster anser utskottet definitivt att utrym­me bör ges för modifiering av ersättningsanspråken med hänsyn till skäligheten.

Slutsatsen av det anförda blir att det enligt utskottets mening finns
starka skäl att begränsa säljarens skadeståndsskyldighet genom att infö­
ra ett skälighetskriterium vid fastställande av skadestånd enligt konsu­
mentköplagen på grund av säljarens dröjsmål eller fel i varan. För att
uppnå överensstämmelse mellan konsumentköplagen och konsument­
tjänstlagen bör en ändring av samma innebörd göras även i sistnämnda        ,.
lag. Lagtekniskt bör detta ske genom att det i de aktuella bestämmel-

 

serna anges att skadeståndet skall omfatta skälig ersättning för de olika        1989/90:LU35 slagen av förlust. Utskottets nu gjorda ställningstagande innebär att utskottet tillstyrker bifall till motion L14 yrkandena 1 och 2. Härige­nom tillgodoses till viss del även syftet med motion L15 yrkandena 3 och 4 samt motion L16 yrkande 2.

deb att   utskottets   hemställan   under   moment   10   bort   ha   följande

lydelse:

10. beträffande säljarens skadeståndsansvar att riksdagen deb med bifall till motion 1989/90:L14 yrkande 2 och med anledning av proposition 1989/90:89 antar 31 § i det i bilaga 2 intagna förslaget till lag om ändring i konsumenttjänst­lagen (1985:716) med den ändringen att lagrummet erhåller i bilaga 3 såsom Reservanternas förslag betecknade lydelse, deb med bifall till motion 1989/90:L14 yrkande 1 och motion 1989/90:L15 yrkande 5 och med anledning av motion 1989/90:L15 yrkandena 3 och 4 samt motion I989/90:L16 yrkan­de 2 antar 32 § i regeringens förslag till konsumentköplag med den ändringen att lagrummet erhåller i bilaga 3 såsom Reservan­ternas förslag betecknade lydelse.

9. Säljarens skadeståndsansvar (mom. 10)

Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Bengt Harding Olson (fp) och Karin Starrin (c) anser

deb att den del av utskottets yttrande på s. 23 som börjar med "När det" och på s. 27 slutar med "helt tillgodoses" bort ha följande lydelse:

När det gäller omfattningen av skadeståndsskyldigheten innebär för­slaget i propositionen att säljaren skall ersätta köparens samtliga förlus­ter, dvs. inte bara köparens direkta utgifter utan även inkomstförlust, prisskillnad för täckningsköp och "annan förlust". Säljaren skall inte kunna friskriva sig från detta skadeståndsansvar.

Enligt utskottets mening innebär varje skadeståndsmöjlighet en osä­
kerhetsfaktor för säljaren som han prismässigt försöker skydda sig mot.
En omsorgsfull säljare torde i och för sig kunna överblicka en köpares
direkta utgifter och kostnaderna för täckningsköp. Däremot torde det
vara betydligt svårare för säljaren att förutse vilka kostnader han kan
åsamkas för att täcka köparens inkomstförlust och "andra förluster".
Enligt utskottets mening talar allt för att skadeståndsskyldigheten i
sistnämnda fall medför att säljare på förhand kraftigt höjer priserna för
att gardera sig mot oväntade utgifter. Sådana prishöjningar kommer att
drabba konsumc :rna som kollektiv. Mot denna bakgrund anser
utskottet att det starkt kan ifrågasättas om dessa försämringar för
konsumentkollektivet uppvägs av de förbättringar som sker för den
enskilde konsumenten. Vid en samlad bedömning finner utskottet att
så inte är fallet. Det bör därför införas en möjlighet för säljare att
avtala bort skadeståndsskyldigheten för inkomstförluster och andra
förluster. Genom en sådan ordning ges också den enskilde konsumen-                .j

ten möjlighet att välja mellan att betala ett högre pris och därigenom

 

helförsäkra sig eller att betala ett lägre pris och i stället ta vissa risker.        1989/90:LU35

Skadeståndsskyldighetens omfattning kommer då att bli ett avtalsvill­kor bland andra som säljaren får konkurrera med på marknaden.

Utskottets ställningstagande innebär att utskottet tillstyrker bifall till motion L16 yrkande 2. Härigenom tillgodoses till viss del även syftet med motion L14 yrkande 1 och motion L15 yrkandena 3 och 4. Yrkande 5 i motion L15 blir helt tillgodosett med den ovan förordade lösningen.

deb att   utskottets   hemställan   under   moment   10  bort   ha   följande

lydelse:

10. beträffande säljarens skadeståndsansvar att riksdagen deb med bifall till proposition 1989/90:89 och med avslag på motion 1989/90:L14 yrkande 2 antar 31 § i det i bilaga 2 intagna förslaget till lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716), deb med bifall till motion 1989/90:L16 yrkande 2 och med anledning av motion 1989/90:L14 yrkande 1 och mo­tion 1989/90:L15 yrkandena 3—5 antar 32 § i regeringens för­slag till konsumentköplag med den ändringen att lagrummet erhåller i bilaga 3 såsom Reservanternas förslag betecknade lydelse.

10. Produktskadelag (mom. 11)

Elisabet Franzén (mp) anser

deb att den del av utskottets yttrande på s. 28 som börjar med "Som utskottet" och slutar med "motion L19" bort ha följande lydelse:

Som motionärerna påpekar finns det ett nära samband mellan köprätten och frågan om ett allmänt produktskadeansvar. Det är därför angeläget att reglerna i en produktskadelag från början nära samordnas med bestämmelserna i en ny köplag och en ny konsument­köplag. Vid behandlingen av regeringens förslag till ny köplag (se bet. 1989/90:34) understryker utskottet också att det skulle ha varit av värde om regeringen kunnat framlägga ett förslag till produktskadelag i sådan tid att det kunnat behandlas i riksdagen samtidigt med reformer­na på köprättens område och kunnat träda i kraft samtidigt med dessa. Utskottet kan dock konstatera att något förslag till produktskadelag ännu inte framlagts. Mot den bakgrunden finns det i och för sig starka skäl för att ett genomförande av förslagen till ny köplag och ny konsumentköplag bör anstå i avvaktan på resultatet av det arbete med en produktskadelag som pågår inom justitiedepartementet. Utskottet har dock stannat för att riksdagen nu bör anta lagförslagen för att en angelägen reform av köprätten inte skall försinkas. Det är emellertid då betydelsefullt att regeringen redan under hösten 1990 framlägger ett förslag till produktskadelag. Riksdagen får nämligen därmed möjlighet att innan köplagarna träder i kraft göra de justeringar i lagarna som kan behövas för att den erforderliga samordningen med produktansva-

53

 

ret skall kunna åstadkommas. Vad utskottet sålunda anfört bör riksda-        1989/90:LU35

gen med bifall till motion L19 yrkande 1 som sin mening ge regering­en till känna.

deb att utskottets hemställan under moment 11 bort ha följande lydelse:

11.            beträffande produktskadelag

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L19 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

11.   Produktansvaret i konsumentköplagen (mom. 12)

Elisabet Franzén (mp) anser

deb att den del av utskottets yttrande på s. 30 som börjar med "Som ovan" och på s. 31 slutar med "motion L19" bort ha följande lydelse:

Som framhålls av motionärerna har många varor som saluförs sådana egenskaper att de inte bara kan orsaka skador på konsumenter­nas egendom utan också är skadliga för människor och kan ge varakti­ga skador på ekosystemet och på miljön. Med hänsyn härtill anser utskottet att det i propositionen föreslagna produktansvaret vid konsu­mentköp inte är tillräckligt utan en utvidgning av det bör ske i enlighet med önskemålet i motion L19. Regeringen bör därför snarast framlägga förslag till ändring i konsumentköplagen som tillgodoser de i motionen anförda synpunkterna. Det anförda bör ges regeringen till känna. I avvaktan på ett förslag till lagändring bör 31 § i regeringens förslag till konsumentköplag kunna antas.

deb att utskottets hemställan under moment 12 bort ha följande lydelse:

12.            beträffande produktansvaret i konsumentköplagen

att riksdagen deb med avslag på motion 1989/90:L14 yrkande 3 antar 31 § i regeringens förslag till konsumentköplag, deb med bifall till motion 1989/90:L17 yrkande 1 och motion 1989/90:L19 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskot­tet anfört om utvidgningar av produktansvaret.

12.   Rätt till avbeställning i konsumentköplagen
(mom. 13)

Rolf Dahlberg, Allan Ekström och Ewy Möller (samtliga m) anser

deb att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med "Utskottet vill" och på s. 36 slutar med "och 2" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill för sin del framhålla att förslaget om en generell
möjlighet för konsumenten att avbeställa en vara innebär en nyhet
som den svenska köprättsliga lagstiftningen hittills stått främmande
inför. Varken 1905 års allmänna köplag eller den nu gällande konsu­
mentköplagen innehåller sålunda några bestämmelser om avbeställ­
ning. Enligt förslaget till ny allmän köplag skall köparen visserligen ha             54
möjlighet att under vissa förutsättningar avbeställa en vara som skall

tillverkas eller skaffas särskilt för honom, varvid säljaren har rätt till        1989/90:LU35 skadestånd enligt de allmänna skadeståndsreglerna. Den avbeställnings­rätt som  nu föreslås i  konsumentköplagen är emellertid någonting annat och innebär en i princip ovillkorlig rätt för konsumenten att avbeställa en vara innan den har avlämnats.

Förslaget i propositionen har i nu berörd del kritiserats av flera remissinstanser. Sålunda har framhållits att förslaget innefattar ett avsteg från den grundläggande principen att avtal skall hållas. Kritik har under remissbehandlingen också riktats mot de ersättningsregler som propositionen innehåller, och som bl.a. innebär att säljaren inte normalt, inte ens då han vidtagit alla de åtgärder som ankommer på honom för att avtalet skall kunna fullgöras, är berättigad till ersättning för hela sin förlust. Följden av detta avsteg från vad som i övrigt gäller på skadeståndsrättens område blir, har det påpekats, att kostnaderna för oöverlagda köp i stället kommer att övervältras på andra konsu­menter.

Enligt utskottets uppfattning är den kritik som — i såväl motioner­na L14, L16 och L20 som av remissorganen — riktats mot nu föreva­rande del av förslaget till ny konsumentköplag berättigad. Förslaget bör därför i denna del inte genomföras.

Vad särskilt gäller den i motion L16 upptagna frågan om öppet köp vill utskottet i likhet med departementschefen framhålla att en lämplig reglering av möjligheterna till öppet köp i första hand bör komma till stånd genom förhandlingslösningar mellan konsumentverket och be­rörda näringslivsorganisationer med hänsyn till bl.a. förhållandena i skilda branscher.

Utskottets ställningstagande innebär att utskottet tillstyrker motio­nerna L14 yrkande 4, L16 yrkande 3 och L20 yrkande 1 samt avstyr­ker bifall till motionerna L16 yrkande 4 och L20 yrkande 2. I enlighet härmed bör 37 § utgå ur förslaget till konsumentköplag och 41 § ändras så att den endast gäller vid hävning på grund av drösjmål från köparens sida.

deb att   utskottets   hemställan   under   moment   13   bort   ha  följande

lydelse:

13. beträffande rätt till avbeställning i konsumentköplagen att  riksdagen   med   bifall   till   motion   1989/90:L14 yrkande 4, motion 1989/90:L16 yrkande 3 och motion 1989/90:L20 yrkande

1           samt   med   avslag   på   proposition   1989/90:89   i  denna  del,
motion 1989/90:L16 yrkande 4 och motion 1989/90:L20 yrkande

2          godkänner vad utskottet anfört.

13. Rätt till avbeställning i konsumentköplagen (mom. 13)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser

deb att  den  del  av  utskottets  yttrande  som   på s.   34  börjar  med

"Utskottet vill" och på s. 36 slutar med "yrkande 5" bort ha följande               ,

lydelse:

 

Utskottet vill för sin del lästa uppmärksamhet på att förslaget om en            1989/90:LU35

generell möjlighet för konsumenten att avbeställa en vara innebär en nyhet som den svenska köprättsliga lagstiftningen hittills stått främ­mande inför. Varken 1905 års allmänna köplag eller den nu gällande konsumentköplagen innehåller sålunda några bestämmelser om avbe­ställning. Enligt förslaget till ny allmän köplag skall köparen visserli­gen ha möjlighet att under vissa förutsättningar avbeställa en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för honom, varvid säljaren har rätt till skadestånd enligt de allmänna skadeståndsreglerna. Den avbeställ­ningsrätt som nu föreslås i konsumentköplagen är emellertid mycket mera långtgående och innebär en i princip ovillkorlig rätt för konsu­menten att avbeställa en vara innan den har avlämnats. Avsikten är vidare att parterna — till skillnad från vad som föreslås gälla enligt den allmänna köplagen — inte heller skall få möjlighet att genom avtal sätta avbeställningsrätten ur kraft.

Som framhålls i motion L16 bryter förslaget om avbeställningsrätt i konsumentköplagen mot den grundläggande civilrättsliga principen att ingångna avtal skall hållas, eftersom köparen även utan någon godtag­bar anledning får rätt att i stort sett påföljdsfritt dra sig ur ett ingånget köpeavtal. I likhet med motionärerna anser utskottet att en sådan ordning kommer att leda till ett ökat antal oöverlagda köp. De kostnader som en oinskränkt avbeställningsrätt åsamkar säljarna kom­mer emellertid i förlängningen att drabba konsumentkollektivet som helhet i form av högre priser, krav på stora handpenningar, säkerheter vid köp av kapitalvaror m.m. Enligt utskottets uppfattning kan det inte anses försvarbart att på detta sätt försämra villkoren för den helt dominerande andelen konsumenter som planerar sina köp med om­sorg och är beredda att ta ansvar för sitt handlande.

Utskottet avvisar således tanken på en i princip ovillkorlig avbeställ­ningsrätt för konsumenten. Utskottet vill i stället förorda en annan lösning på problemet och tar därvid som utgångspunkt vad föredragan­de statsrådet i propositionen anför om att tendensen i butikshandeln går mot att generellt medge öppet köp. Från konsumentskyddssyn­punkt är ett öppet köp väl så förmånligt som ett köp som kan frånträdas genom avbeställning. Ett utbyggt system med öppet köp i butikshandeln skulle dessutom vara principiellt invändningsfritt, efter­som det bygger på frivilligt åtagande av säljaren efter en sedvanlig kostnads/intäktsanalys. Mycket talar således för att konsumentköpla­gen, i stället för en regel om avbeställningsrätt, skall ha en regel om öppet köp efter mönster i den nuvarande köplagen. En sådan regel skulle vara dispositiv och utgöra ett konkurrensmedel bland andra. Som påtalas i motion L16 finns det inte heller något som hindrar en säljare från att tillämpa avbeställningsrätt som ett avtalsvillkor utan att det regleras i lag.

På grund av det anförda bör den del av förslaget till ny konsument­
köplag som avser rätt till avbeställning inte genomföras. Riksdagen bör
i stället anmoda regeringen att återkomma med ett nytt förslag, där
utskottets nu redovisade synpunkter beaktas. Utskottets ställningstagan-     56

de innebär att utskottet tillstyrker bifall till motion L16 yrkandena 3

 

och   4,   motion   L14  yrkande  4  och   motion   L20  yrkande   1   samt       1989/90:LU35

avstyrker bifall till motion L20 yrkande 2. Således bör 37 § förslaget till konsumentköplag utgå.

I enlighet med det anförda påkallar yrkande 5 i motion L14 och yrkande 8 i motion L15 om ersättning till säljaren vid avbeställning inte någon åtgärd från riksdagens sida. I linje med vad utskottet ovan uttalat avstyrker utskottet bifall till motion L17 yrkande 2.

Förslaget i propositionen såvitt gäller ersättning till säljaren vid hävning på grund av köparens dröjsmål föranleder inte några erinring­ar från utskottet. Med den ändring som påkallas av att avbeställnings­rätten utgår ur förslaget till konsumentköplag bör således 41 § i lagförslaget kunna godtas.

deb att   utskottets   hemställan   under   moment   13   bort   ha  följande

lydelse:

13. beträffande rätt till avbeställning i konsumentköplagen att riksdagen deb med bifall till motion I989/90:L14 yrkande 4, motion 1989/90:LI6 yrkande 3 och motion 1989/90:L20 yrkande 1 samt med avslag på proposition 1989/90:89 i denna del god­känner vad utskottet anfört, deb med bifall till motion 1989/90:L16 yrkande 4 och med avslag på motion 1989/90:L20 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskot­tet anfört.

14. Rätt till avbeställning i konsumentköplagen (mom. 13)

Martin Olsson och Karin Starrin (båda c) anser

deb att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med "Utskottet vill" och på s. 36 slutar med "yrkande 5" bort ha följande lydelse:

I propositionen föreslås en generell möjlighet för konsumenten att avbeställa en vara innan den levererats. Detta innebär en nyhet som den svenska köprättsliga lagstiftningen hittills stått främmande inför. Varken 1905 års allmänna köplag eller den nu gällande konsument­köplagen innehåller sålunda några bestämmelser om avbeställning. Enligt förslaget till ny allmän köplag skall köparen visserligen ha möjlighet att under vissa förutsättniiigar avbeställa en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för honom, varvid säljaren har rätt till skadestånd enligt de allmänna skadeståndsreglerna. Den avbeställnings­rätt som nu föreslås i konsumentköplagen är emellertid någonting annat och innebär en i princip ovillkorlig rätt för konsumenten att avbestälia en vara innan den har avlämnats.

En reformering av konsumentköprätten måste ofrånkomligen inne­
fatta en avvägning mellan näringsidkarens och konsumentens mot­
stående intressen. När det gäller frågan om avbeställningsrätt vill
utskottet emellertid, i likhet med motionärerna i motion L20, starkt
understryka värdet av att principen om att avtal inte ensidigt får brytas         -.,

upprätthålls i lagstiftningen. Att avtal skall hållas är en rättslig grund-

 

princip, som har djup förankring i det allmänna rättsmedvetandet. 1989/90:LU35

Mycket starka skäl fordras för ett frångående av denna princip. Härvid måste beaktas att en oinskränkt avbeställningsrätt kan leda dels till att enskilda i egenskap av konsumenter inte gör tillräckligt noggranna överväganden innan avtal undertecknas, dels till att respekten för ingångna avtal starkt begränsas. En icke önskvärd rättsutveckling kan på så sätt uppstå. Man bör vidare noga se till de följder och praktiska svårigheter för särskilt de mindre näringsidkarna som en generell avbeställningsrätt kan ge upphov till. Det finns även risk för att onödiga tvister kan uppkomma. De ersättningsregler som föreslås vid avbeställning förmår vidare inte att kompensera säljaren för de kostna­der och olägenheter som uppstår för honom.

Sammantaget finner utskottet att övervägande skäl talar emot infö­randet av en ovillkorlig avbeställningsrätt för konsumenten. Förslaget till ny konsumentköplag bör därför i denna del inte genomföras. Riksdagen bör i stället anmoda regeringen att återkomma med ett nytt förslag innebärande att rätten för en konsument att frånträda ett köpeavtal begränsas till fall då särskilda skäl föreligger. Sådana särskil­da skäl kan exempelvis vara dödsfall inom familjen, skilsmässa, arbets­löshet, sjukdom eller andra förhållanden som avsevärt ändrat förutsätt­ningarna för konsumenten.

Utskottets ställningstagande innebär att utskottet tillstyrker motion L20 yrkandena 1 och 2, motion L14 yrkande 4 och motion L16 yrkande 3 och avstyrker bifall till motion L16 yrkande 4. Således bör 37 § i förslaget till konsumentköplag utgå.

I enlighet med det anförda påkallar yrkandena 5 i motion L14 och 8 i L15 om ersättning till säljaren vid avbeställning inte någon åtgärd från riksdagens sida. 1 linje med vad utskottet ovan uttalat avstyrker utskottet bifall till motion L17 yrkande 2.

Förslaget i propositionen såvitt gäller ersättning till säljaren vid hävning på grund av köparens dröjsmål föranleder inte några erinring­ar från utskottet. Med den ändring som påkallas av att avbeställnings­rätten utgår ur förslaget till konsumentköplag bör således 41 § i lagförslaget kunna godtas.

deb att   utskottets   hemställan   under   moment   13   bort   ha   följande

lydelse:

13. beträfiande rätt till avbeställning i konsumentköplagen att riksdagen deb med bifall till motion 1989/90:L14 yrkande 4, motion 1989/90:L16 yrkande 3 och motion 1989/90:L20 yrkande 1 samt med avslag på proposition 1989/90:89 i denna del god­känner vad utskottet anfört, deb med bifall till motion 1989/90:L20 yrkande 2 och med avslag på motion 1989/90:L16 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskot­tet anfört.

58

 

15. Ersättning vid avbeställning och hävning (mom.     1989/90:LU35

14)

Under förutsättning av bifall till reservation 12

Rolf Dahlberg, Allan Ekström och Ewy Möller (samtliga m) anser

deb att den del av utskottets yttrande på s. 36 som börjar med "Som redovisats" och slutar med "yrkande 5" bort ha följande lydelse:

Utskottet har i det föregående ställt sig avvisande till att en avbeställ­ningsrätt införs vid konsumentköp. Ställningstagandet innebär att nå­gon ändring av bestämmelsen rörande ersättning vid avbeställning före acceptfristens utgång i enlighet med önskemålet i motion LIS yrkande $ inte är påkallad.

Om avbeställning inte tillåts uppkommer frågan vilken ersättning säljaren skall vara berättigad till när han tvingas häva köpet pä grund av dröjsmål från köparens sida. Förslaget i propositionen innebär som tidigare nämnts att säljaren i detta fall endast skall få kompensation för en del av sin uteblivna vinst. Enligt utskottets mening är detta inte en rimlig ordning. Att säljaren inte skulle ha rätt till ersättning för hela den vinst som han går miste om på grund av köparens avtalsbrott strider helt mot sedvanliga principer på köprättens område och leder obönhörligen till att säljarens kostnader övervältras på hela konsu­mentkollektivet i form av ökade priser på varor och tjänster. En annan nackdel med regeringens förslag i denna del är att det direkt uppmuntrar köparen till avtalsbrott genom att han skall slippa betala säljarens vinst. Det bör också framhållas att det inte kan vara något konsumentskyddsintresse att köparen skall besparas de ekonomiska konsekvenserna av ett avtalsbrott. Utskottet kan därför helt ansluta sig till uppfattningen i motion L14 att säljaren skall vara berättigad till ersättning för det s.k. positiva kontraktsintresset. 41 § första stycket i förslaget till konsumentköplag bör således ändras så att det i punkt 3 anges att ersättning skall utgå för utebliven vinst. Ställningstagandet innebär att utskottet tillstyrker bifall till motion L14 yrkande 5 i denna del och avstyrker bifall till motion L17 yrkande 2.

deb att   utskottets   hemställan   under   moment   14  bort  ha  följande

lydelse:

14. beträffande ersättning vid avbeställning och hävning att riksdagen med anledning av motion 1989/90:L14 yrkande 5 och  proposition   1989/90:89  i denna del samt med avslag på motion 1989/90:L15 yrkande 8 och motion 1989/90:L17 yrkande 2 godkänner vad utskottet anfört.

59

 

16.                                                                  Ersättning vid avbeställning och hävning (mom.                                                  1989/90:LU35
14)

Under förutsättning av bifall till reservation 13

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser att utskottets

hemställan under moment 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande ersättning vid avbeställning och hävning att riksdagen med anledning av proposition 1989/90:89 i denna del och med avslag på motion 1989/90:L14 yrkande 5, motion 1989/90:L15 yrkande 8 och motion 1989/90:L17 yrkande 2 god­känner vad utskottet anfört.

17.    Ersättning vid avbeställning och hävning (mom.
14)

Under föruisätining av bifall till reservation 14

Martin Olsson och Karin Starrin (båda c) anser att utskottets hemstäl­lan under moment 14 bort ha följande lydelse:

14. beträfliande ersättning vid avbeställning och hävning att riksdagen med anledning av proposition 1989/90:89 i denna del och med avslag på motion  1989/90:L14 yrkande 5, motion 1989/90:L15 yrkande 8 och motion 1989/90:L17 yrkande 2 god­känner vad utskottet anfört.

18.    Ersättning vid avbeställning och hävning (mom.

14)

Elisabeth Persson (vpk) anser

deb att den del av utskottets yttrande som på s. 35 börjar med "Av de" och på s. 36 slutar med "och 2" bort ha följande lydelse:

Av de angivna skälen ställer sig utskottet bakom förslaget i proposi­
tionen att konsumenten bör ha en i princip ovillkorlig rätt att avbe­
ställa ett köp. Om konsumenten skall ges en sådan rätt bör regelsyste­
met utformas så att näringsidkaren inte drabbas av oskäliga förluster
på grund av avbeställningen. Det är också viktigt att reglerna inte
direkt uppmuntrar konsumenterna till oöverlagda köp. Näringsidkaren
bör därför ha rätt till viss ersättning när avbeställning sker. Vid
bestämmandet av ersättningsbeloppets storlek måste emellertid en av­
vägning ske mot konsumentens intresse av att kunna frigöra sig från
köpeavtalet på rimliga ekonomiska villkor. Att, som föreslås i motion
L14, låta konsumenten bli ersättningsskyldig för hela den uteblivna
vinsten för näringsidkaren skulle enligt utskottets mening uppenbarli­
gen föra alltför långt. Emellertid är även de ersättningsregler som
föreslås i propositionen mycket förmånliga för näringsidkaren. Utskot­
tet kan i och för sig godta att näringsidkaren skall S ersättning för sina
särskilda kostnader i samband med försäljningen, om dessa kostnader
varit mer betydande. Däremot anser utskottet, i likhet med motionären          5q

i motion L17, att den vinst som säljaren går miste om på grund av en

 

avbeställning inte till någon del skall behöva ersättas av konsumenten.        1989/90:LU35

Skulle det vara fallet riskerar avbeställningsrätten att urholkas och att inte ge det skydd för konsumenten som den föreslagna nya konsu­mentköplagen syftar till.

Den del av förslaget till ny konsumentköplag som avser rätt till ersättning vid avbeställning och hävning bör ändras i enlighet med det anförda. Utskottets ställningstagande innebär att utskottet tillstyrker motion L17 yrkande 2 samt avstyrker motion L14 yrkande 5.

deb att utskottets hemställan under moment 14 bort ha följande lydelse:

14.            beträffande ersättning vid avbeställning och hävning

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L17 yrkande 2 och med anledning av proposition 1989/90:89 i denna del samt med avslag på motion 1989/90:L14 yrkande 5 och motion 1989/90:L15 yrkande 8 godkänner vad utskottet anfört.

19.    Lagbestämmelserna om avbeställning och
ersättning (mom. 15)

Under förutsättning av bifall till reservationerna 12 och 15

Rolf Dahlberg, Allan Ekström och Ewy Möller (samtliga m) anser att utskottets hemställan under moment 15 bort ha följande lydelse:

15.         beträfiande lagbestämmeberna om avbeställning och ersätt­
ning

att riksdagen deb avslår 37 § i regeringens förslag till konsu­mentköplag samt beslutar att 38—40 och 42—47 §§ skall beteck­nas 37—39 och 41 — 46 §§ deb antar 41 § i regeringens förslag till konsumentköplag med den ändringen att lagrummet beteck­nas 40 § och erhåller i bilaga 3 såsom Reservanternas förslag be­tecknade lydelse.

20.    Lagbestämmelserna om avbeställning och
ersättning (mom. 15)

Under förutsättning av bifall till reservation 13

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser att utskottets

hemställan under moment 15 bort ha följande lydelse:

15. beträffande lagbestämmeberna om avbeställning och ersätt­ning

att riksdagen deb avslår 37 § i regeringens förslag till konsu­mentköplag samt beslutar att 38—40 och 42—47 §§ skall beteck­nas 37—39 och 41—46 §§ deb antar 41 § i regeringens förslag till konsumentköplag med den ändringen att lagrummet beteck­nas 40 § och erhåller i bilaga 3 såsom Reservanternas förslag be­tecknade lydelse.

 

21.                                                                  Lagbestämmelserna om avbeställning och                                                                  1989/90:LU35
ersättning (mom. 15)

Under förutsättning av bifall till reservation 14

Martin Olsson och Karin Starrin (båda c) anser att utskottets hemstäl­lan under moment 15 bort ha följande lydelse:

15. beträffande lagbestämmeberna om avbeställning och ersätt­ning

att riksdagen deb avslår 37 § i regeringens förslag till konsu­mentköplag samt beslutar att 38-40 och 42-47 §§ skall beteck­nas 37—39 och 41—46 §§ deb antar 41 § i regeringens förslag till konsumentköplag med den ändringen att lagrummet beteck­nas 40 § och erhåller i bilaga 3 såsom Reservanternas förslag be­tecknade lydelse.

22.    Lagbestämmelserna om avbeställning och
ersättning (mom. 15)

Under förutsättning av bifall till reservation 18

Elisabeth Persson (vpk) anser att utskottets hemställan under moment

15 bort ha följande lydelse:

15. beträffande lagbestämmeberna om avbeställning och ersätt­ning

att riksdagen antar 37 och 41 §§ i regeringens förslag till konsu­mentköplag med den ändringen att 41 § första stycket punkt 3 utgår.

23.    Anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled
(mom. 16)

Rolf Dahlberg, Allan Ekström och Ewy Möller (samtliga m) anser

deb att den del av utskottets yttrande på s. 37 som börjar med "Som framhålls" och på s. 38 slutar med "i propositionen" bort ha följande lydelse:

Utskottet kan för sin del ansluta sig till den kritik mot förslaget om direkttalan som framförts i motion L14 och även av flera av remissin­stanserna. Utskottet vill också framhålla att en i princip obegränsad möjlighet att hänföra ansvaret för fel i en vara till tidigare säljled inte är förenlig med det i andra sammanhang upprätthållna kravet på säkerhet i den allmänna omsättningen. På anförda skäl anser utskottet att någon möjlighet till direkttalan över huvud taget inte bör öppnas i konsumentköplagen. 1 konsekvens härmed bör inte heller förslaget till ändring i lagen om kommission, handelsagentur och handelsresande genomföras. Utskottet tillstyrker således motion L14 yrkandena 6 och 7 och avstyrker följaktligen bifall till propositionen i nu behandlade delar. Utskottet avstyrker även bifall till motion L16 yrkande 5.

62

 

deb att   utskottets   hemställan   under   moment   16   bort   ha  följande        1989/90:LU35

lydelse:

16. beträfiande anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L14 yrkandena 6 och 7 och med avslag på motion 1989/90:L16 yrkande 5 deb av­slår 46 § i regeringens förslag till konsumentköplag samt beslu­tar att 47 § i regeringens lagförslag skall betecknas som 46 §, deb avslår det i proposition 1989/90:89 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagen­tur och handelsresande.

24. Anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled (mom. 16)

Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Bengt Harding Olson (fp) och Karin Starrin (c) anser

deb att den del av utskottets yttrande på s. 38 som börjar med "Vad härefter" och slutar med "i propositionen" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det i och för sig värdefullt att det öppnas en möjlighet för konsumenten att kunna vända sig till bakre säljled om köparens avtalspart inte kan nås eller är på obestånd. När det gäller den närmare utformningen av denna regel vill utskottet emeller­tid ansluta sig till den kritik mot förslaget som framförs i motion L16. Utskottet finner det således inte rimligt och inte heller förenligt med rättssäkerhetens krav att köparen efter eget godtycke skall kunna vända sig till vem som helst i tidigare säljled. Regeln bör därför utformas så att konsumenten beträffande ersättningsanspråk i första hand skall vara hänvisad till det senaste försäljningsledet, i andra hand till det näst senaste försäljningsledet osv.

Utskottet tillstyrker således motion L16 yrkande 5 om att den ifrågavarande bestämmelsen, 46 §, i förslaget till ny konsumentköplag ändras i enlighet med det anförda. Utskottet avstyrker därmed bifall till motion L14 yrkandena 6 och 7.

deb att   utskottets   hemställan   under   moment   16   bort   ha  följande

lydelse:

16. beträffande anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L16 yrkande 5 och med avslag på motion 1989/90:L14 yrkandena 6 och 7 deb antar 46 § i regeringens förslag till konsumentköplag med den änd­ringen att lagrummet erhåller i bilaga 3 såsom Reservanternas förslag betecknade lydelse, deb antar det i proposition 1989/90:89 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande.

63

 

25.                                                                  Avslag på proposition 1989/90:77 såvitt avser                                                      1989/90:LU35
ändring i konsumenttjänstlagen (mom. 19)

Elisabet Franzén (mp) anser

deb att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar med "Utskottet vill" och slutar med "förevarande delar" bort ha följande lydelse:

I en reservation till det ovannämnda betänkandet I989/90:LU36 har ledamoten från miljöpartiet de gröna lämnat en utförlig motivering till att regeringens förslag om förändringar i konsumentskyddet vid för­värv av småhus inte kan accepteras. Utskottet kan i det nu aktuella ärendet helt ansluta sig till de synpunkter som förs fram i den nämnda reservationen. Ställningstagandet innebär att utskottet förordar att riks­dagen avslår proposition 1989/90:77 såvitt avser ändring i konsument­tjänstlagen samt begär nytt förslag till lagstiftning, varvid hänsyn bör tas till utskottets nu redovisade uppfattning.

deb att   utskottets   hemställan   under   moment   19   bort   ha   följande

lydelse:

19.  beträffande  avslag på proposition  1989/90:77 såvitt avser ändring i konsumenttjänstlagen

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L13 yrkande 1 i denna del samt med avslag på proposition 1989/90:77 deb avslår det i bilaga 2 intagna förslaget till lag om ändring i konsument­tjänstlagen (1985:716) såvitt avser 1, 3, 10 och 45 §§, deb med bifall till motion 1989/90:L13 yrkande 3 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

26.    Avbeställningsrätt vid småhusentreprenader
(mom. 20)

Rolf Dahlberg, Allan Ekström och Ewy Möller (samtliga m) anser

deb att den del av utskottets yttrande som på s. 41 börjar med "Utskottet erinrar" och på s. 42 slutar med "motsvarande del" bort ha följande lydelse:

Utskottet kan för sin del i huvudsak godta den utformning av konsumentskyddet vid småhusentreprenader som föreslås i proposition 1989/90:77. När det gäller reglerna om konsumentens avbeställnings­rätt inger förslaget dock betänkligheter. Förslaget innebär nämligen, som framhålls i bl.a. motion LIO, ett avsteg från den grundläggande civilrättsliga principen att ingångna avtal skall hållas. Köparen föreslås alltså få rätt att utan giltig anledning frånträda ett avtal om uppföran­det av ett småhus. Enligt utskottets uppfattning kan en sådan regel trots allt godtas med hänsyn till konsumentskyddsintresset, men en förutsättning är då att näringsidkaren får full kompensation för den skada han åsamkas genom avtalsbrottet. Att ersättning i sådana fall skall utgå också för utebliven vinst torde vara en uppfattning som är

väl förankrad i det allmänna rättsmedvetandet.                                               ,

64

 

Utskottet kan således helt ansluta sig till uppfattningen i motion LIO 1989/90:LU35 att näringsidkaren bör ha rätt till ersättning för hela sin uteblivna vinst när en småhusentreprenad avbeställs. Riksdagen bör därför anmoda regeringen att skyndsamt återkomma med ett förslag till ändring av konsumenttjänstlagen, där utskottets nu redovisade synpunkter beak­tas. Utskottets ställningstagande innebär att motion LIO tillgodoses helt och att motion Ll 1 tillgodoses i huvudsak.

deb att   utskottets   hemställan   under   moment  20  bort   ha  följande

lydelse:

20. beträffande avbeställningsrätt vid småhusentreprenader att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L10 och med anled­ning av motion 1989/90:L11 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

27. Avbeställningsrätt vid småhusentreprenader (mom. 20)

Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Bengt Harding Olson (fp) och Karin Starrin (c) anser

deb att den del av utskottets yttrande som på s. 42 börjar med "Sett från" och slutar med "motsvarande del" bort ha följande lydelse:

Utskottet kan för sin del i huvudsak godta den utformning av konsumentskyddet vid småhusentreprenader som föreslås i proposition 1989/90:77. Propositionen innebär således en välkommen förstärkning av konsumentskyddet vid entreprenadavtal för småhus. När det gäller den föreslagna regeln om konsumentens avbeställningsrätt inger försla­get dock betänkligheter. Regeln innebär nämligen, som framhålls i bl.a. motion Lll, ett avsteg från den grundläggande civilrättsliga prin­cipen att ingångna avtal skall hållas. Köparen föreslås alltså få rätt att utan giltig anledning frånträda ett avtal om uppförandet av ett småhus. I likhet med motionärerna anser utskottet att en sådan ordning kom­mer att leda till ett ökat antal oöverlagda beställningar av småhus. De kostnader som en oinskränkt avbeställningsrätt åsamkar säljarna kom­mer emellertid i förlängningen att drabba samtliga husbeställare i form av högre priser, krav på stora handpenningar, säkerheter m.m. Enligt utskottets uppfattning kan det inte anses försvarbart att på detta sätt försämra villkoren för den helt dominerande andelen konsumenter som planerar sina husköp med omsorg och är beredda att ta ansvar för sitt handlande.

65

Utskottet avvisar således tanken på en i princip ovillkorlig avbeställ­ningsrätt vid småhusentreprenader. Utskottet kan heller inte finna att, som görs gällande i propositionen, förhållandena vid småhusentrepre­nader är jämförliga med andra konsumenttjänster, vid vilka konsu­menten enligt gällande lag har avbeställningsrätt. Konsumenttjänstla­gen är nämligen, som framhålls i motion Lll, främst tillkommen för att reglera näringsidkarens tjänster på varor som ägs av konsumenten, och behovet av en avbeställningsrätt är därför i det fallet väsentligt större.

5 Riksdagen 1989/90. 8 saml. Nr 35

I enlighet med det anförda anser utskottet att konsumenttjänstlagen          1989/90:LU35

bör ändras så att avbeställning av småhusentreprenader inte får ske. Riksdagen bör därför anmoda regeringen att skyndsamt återkomma med ett förslag till lagändring, där utskottets nu redovisade synpunkter beaktas. Utskottets ställningstagande innebär att motion Lll tillgodoses helt och att motion LIO tillgodoses i huvudsak.

deb att   utskottets   hemställan   under   moment   20   bort   ha  följande

lydelse:

20. beträffande avbeställningsrätt vid småhusentreprenader att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L11 och med anled­ning av motion 1989/90:L10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

66

 

I proposition 1989/90:89 framlagda förslag till giiaga i

konsumentköplag och lag om ändring i lagen om kommission, handelsagentur och handelsresande

1 Förslag till

Konsumentköplag Härigenom föreskrivs följande

Inledande bestämmelser

Tillämpningsområde

1 § Denna lag gäller köp av lösa saker som en näringsidkare i sin yrkes­
mässiga verksamhet säljer till en konsument huvudsakligen för enskilt
ändamål.

Lagen gäller även i fall då säljaren inte är en näringsidkare som avses i första stycket, om köpet förmedlas för säljaren av en näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. I sådana fall svarar både näringsidka­ren och säljaren för säljarens skyldigheter enligt lagen.

Lagen gäller i tillämpliga delar även byte av lösa saker.

2 § Lagen gäller beställning av en vara som skall tillverkas utom när
beställaren skall tillhandahålla en väsentlig del av materialet.

Lagen gäller inte avtal som innebär att den som skall leverera en vara även skall utföra arbete eller någon annan tjänst, om tjänsten utgör den övervägande delen av hans förpliktelse.

Avtalsvillkor som avviker från lagen

3§ Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för köparen är utan verkan mot denne, om inte annat anges i lagen.

Första stycket gäller inte vid köp av byggnadsdelar, om köparen tillförsäkras ett sådant garanti-, försäkrings- och avtalisskydd som ställs som villkor för statlig bostadsfinansiering.

Varans avlämnande

Platsen för avlämnandet

4 § Om inie annat följer av avtalet, skall varan hållas tillgänglig för avhämtning där säljaren vid köpet hade sitt affärsställe.

 

Tiden för avlämnandet                                                        1989/90:LU35

5§ Om det inte följer av avtalet att varan skall avlämnas vid en bestämd         Bilaga 1

tidpunkt, efter anfordran eller utan uppskov, skall den avlämnas inom skälig tid från köpet.

Har köparen inte fått kredit, är säljaren inte skyldig att lämna ut varan förrän den betalas.

Avlämnandet

6 §    Varan är avlämnad när den har kommit i köparens besittning.

Kostnaderna för varan

7 § Om inte annat följer av avtalet, skall säljaren svara för transport­
kostnader och andra kostnader för varan som uppkommer före avläm­
nandet och som inte beror på att avlämnandet har försenats till följd av
något förhållande på köparens sida.

Risken för varan

8 § Om köparen bär risken för varan är han skyldig att betala varan även om den har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom en händelse som inte beror på säljaren.

Risken för varan går över på köparen när varan avlämnas.

Om öppet köp har avtalats och varan avlämnats, bär köparen risken för varan till dess den lämnas tillbaka.

Säljarens dröjsmål

Vad som avses med dröjsmål

9 § Dröjsmål pä säljarens sida föreligger om varan inte avlämnas eller
avlämnas för sent och detta inte beror på köparen eller något förhållande
på hans sida.

Påföljder vid dröjsmål

10      § Vid dröjsmål på säljarens sida får köparen hålla inne betalningen
enligt 11 §. Han får välja mellan att kräva att säljaren fullgör köpet enligt
12 § och att häva köpet enligt 13 §. Dessutom får köparen kräva
skadestånd av säljaren enligt 14 §.

Rätt att hålla inne betalningen

11      § Köparen får hålla inne så mycket av betalningen som fordras för
att ge honom säkerhet för hans krav på grund av dröjsmålet.

68

 

Rätt att kräva att säljaren fullgör köpet                                 1989/90: LU35

12 §    Köparen fär hälla fast vid köpet och kräva att säljaren fullgör      Bilaga 1
köpet.

Säljaren är dock inte skyldig att fullgöra köpet, om det föreligger ett hinder som han inte kan övervinna eller om fullgörelsen skulle förutsätta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn till köparens intresse av att säljaren fullgör köpet. Om ett förhållande som nyss nämnts upphör inom rimlig tid, får köparen dock kräva att säljaren fullgör köpet.

Köparen förlorar rätten att kräva att säljaren fullgör köpet, om han väntar orimligt länge med att framställa kravet.

Rätt att häva köpet

13 § Köparen får häva köpet, om säljarens dröjsmål är av väsentlig
betydel.se för honom.

Har köparen förelagt säljaren en bestämd tilläggstid för varans avlämnande och är den inte oskäligt kort, får köparen även häva köpet om varan inte avlämnas inom tilläggstiden. Medan tilläggstiden löper får köparen häva köpet endast om säljaren meddelar att han inte kommer att fullgöra köpet inom denna tid.

Har köparen utan att förelägga säljaren någon tilläggstid krävt fullgörelse av köpet, får köparen häva köpet om varan inte avlämnas inom en skälig tid efter det att kravet framställdes.

Avser köpet en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för köparen efter dennes anvisningar eller önskemål och kan säljaren inte utan väsentlig förlust tillgodogöra sig varan på annat sätt, fär köparen häva köpet endast om syftet med köpet är väsentligen förfelat genom dröjsmålet och säljaren insåg eller borde ha insett detta..

Rätt till skadestånd

14 § Köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom
säljarens dröjsmål, om inte säljaren visar att dröjsmålet beror på ett
hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha
räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha
undvikit eller övervunnit.

Beror dröjsmålet pä någon som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet, är säljaren fri från skadeståndsskyldighet endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. Detsamma gäller om dröjsmålet beror på en leverantör som säljaren har anlitat eller någon annan i tidigare säljled.

Meddelande om hävning och skadestånd

15 § Har varan avlämnats för sent, får köparen inte häva köpet eller
kräva skadestånd på grund av dröjsmålet, om han inte inom skälig tid
efter det att han fick kännedom om avlämnandet meddelar säljaren att
han häver köpet eller vill kräva skadestånd. Om köparen häver köpet,

69

6 Riksdagen 1989/90. 8 saml. Nr 35

behöver han dock inte lämna särskilt meddelande om att han dessutom  1989/90:LU35

vill kräva skadestånd.                                                         Bilaga 1

Meddelande om hävning eller skadestånd kan, i fall som avses i 1 § andra stycket, i stället lämnas till näringsidkaren.

Fel på varan

Vad som avses med fel

16      § Varan skall i fråga om art, mängd, kvalitet, andra egenskaper
och förpackning stämma överens med vad som följer av avtalet. Den
skall vara åtföljd av de anvisningar som behövs för dess montering,
användning, förvaring och skötsel.

Om inte annat följer av avtalet, skall varan

1.  vara ägnad för det ändamål för vilket varor av samma slag i allmänhet används,

2.  vara ägnad för det särskilda ändamål för vilket köparen avsåg att varan skulle användas, om säljaren vid köpet måste ha insett detta särskilda ändamål och köparen har haft rimlig anledning att förlita sig på säljarens sakkunskap och bedömning,

3.  ha egenskaper som säljaren har hänvisat till genom att lägga fram prov eller modell, och

4.  vara förpackad på vanligt eller annars försvarligt sätt, om förpackning behövs för att bevara eller skydda varan.

Varan skall anses felaktig,

1.  om den avviker från vad som föreskrivs i första eller andra stycket

2.  om säljaren före köpet har underlåtit att upplysa köparen om ett sådant förhållande rörande varans egenskaper eller användning som han kände till eller borde ha känt till och som köparen med fog kunde räkna med att bli upplyst om, under förutsättning att underlåtenheten kan antas ha inverkat på köpet eller,

3.  om varan i något annat avseende avviker från vad köparen med fog kunnat förutsätta.

17      § Även om en vara har sålts i "befintligt skick eller med ett liknande
allmänt förbehåll, skall den anses felaktig, om den är i sämre skick än
köparen med hänsyn till varans pris och övriga omständigheter med fog
har kunnat förutsätta.

När en begagnad vara har sålts på auktion anses den såld i "befintligt skick". Vid tillämpning av första stycket skall hänsyn i så fall tas till utropspriset.

18      §  Varan är felaktig, om den

1. säljs i strid mot ett förbud enligt 4.§ marknadsföringslagen (1975:1418) eller 6 § produktsäkerhetslagen (1988:1604) eller mot ett

70

 

annat försäljningsförbud som har meddelats i författning eller av en       1989/90:LU35

myndighet väsentligen i syfte att förebygga att den som använder varan         Bilaga 1

drabbas av ohälsa eller olycksfall eller för att annars hindra användning av en vara som inte är tillförlitlig från säkerhetssynpunkt, eller

2. är så bristfällig att dess användning medför påtaglig fara för liv eller hälsa.

19      § Fel föreligger även om varan inte överensstämmer med sådana
uppgifter om varans egenskaper eller användning som säljaren har lämnat
vid marknadsföringen av varan eller annars före köpet och som kan antas
ha inverkat på köpet.

Varan skall vidare anses felaktig, om den inte överensstämmer med sådana uppgifter om dess egenskaper eller användning som någon annan än säljaren, i tidigare säljled eller för säljarens räkning, har lämnat vid marknadsföringen av varan före köpet och som kan antas ha inverkat på köpet. Varan skall dock inte anses felaktig, om säljaren varken kände till eller borde ha känt till uppgifterna.

Första och andra styckena gäller inte , om uppgifterna har rättats i tid på ett tydligt sätt.

Varan är felaktig också om säljaren har underlåtit att lämna sådan information om varans egenskaper eller användning som han enligt marknadsföringslagen (1975:1418) har ålagts att lämna eller underlåtit att efter åläggande enligt produktsäkerhetslagen (1988:1604) lämna säkerhetsinformation om varan. Detsamma gäller om åläggandet har meddelats varans tillverkare eller någon annan som i tidigare säljled tagit befattning med varan och säljaren har känt till eller borde ha känt till underlåtenheten att fullgöra åläggandet. En förutsättning för att varan skall anses felaktig enligt detta stycke är dock att underlåtenheten kan antas ha inverkat på köpet.

20      § Frågan om varan är felaktig skall bedömas med hänsyn till dess
beskaffenhet när den avlämnas. Säljaren svarar för fel som har funnits vid
denna tidpunkt, även om felet visar sig först senare.

Om köparen underlåter att i rätt tid hämta eller ta emot en vara som hålls tillgänglig för hans räkning, svarar säljaren dock inte för försämring som inträder därefter och som beror enbart på varans egen beskaffenhet.

Uppkommer en försämring av varan efter avlämnandet, skall varan anses felaktig om försämringen är en följd av säljarens avtalsbrott.

21      § Har säljaren eller någon annan för hans räkning genom en garanti
eller liknande utfästelse åtagit sig att under en viss tid svara för varan
eller en del därav eller för en egenskap hos varan, skall fel anses föreligga,
om varan under den angivna tiden försämras i det avseende som
utfästelsen omfattar.

71

 

Första stycket gäller inte, om det görs sannolikt att försämringen beror  1989/90:LU35

på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse eller på vanvård,   Bilaga 1

onormalt brukande eller något liknande förhållande på köparens sida.

Påföljder vid fel på varan

22      § Är varan felaktig, får köparen enligt 23-29 §§ kräva avhjälpande,
omleverans, prisavdrag eller ersättning för att avhjälpa felet eller häva
köpet. Dessutom får han kräva skadestånd enligt 30 - 32 §§. Han fär
även hålla inne betalningen enligt 25 §.

Reklamation

23      § Köparen får inte åberopa att varan är felaktig, om han inte lämnar
säljaren meddelande om felet inom skälig tid efter det att han märkt eller
borde ha märkt felet (reklamation). Meddelande om felet kan dock, i fall
som avses i 1 § andra stycket, i stället lämnas till näringsidkaren.

Har någon annan än säljaren åtagit sig att för dennes räkning avhjälpa fel i en vara, kan reklamationen i stället göras hos honom.

Reklamerar köparen inte inom två år från det att han har tagit emot varan, förlorar han rätten att åberopa felet, om inte annat följer av en garanti eller liknande utfästelse.

24      § Utan hinder av 23 § får köparen åberopa alt varan är felaktig,
om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder
eller om felet är sådant som avses i 18 §.

Rätt att hålla inne betalningen

25      § Köparen får hålla inne så mycket av betalningen som fordras för
att ge honom säkerhet för hans krav på grund av att varan är felaktig.

Avhjälpande och omleverans

26      § Köparen har rätt att kräva att säljaren avhjälper felet eller företar
omleverans, om detta kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för
säljaren.

Avhjälpande eller omleverans skall ske inom skälig tid efter det att köparen framställde sitt krav och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för denne.

27 §   Även om köparen inte kräver det, har säljaren rätt att på egen
bekostnad avhjälpa felet eller företa omleverans, om han när köparen.
reklamerar utan uppskov erbjuder sig att göra detta samt åtgärden kan
ske inom skälig tid efter reklamationen och utan kostnad eller väsentlig
olägenhet för köparen.

Säljaren får ej åberopa att han inte har beretts tillfälle att avhjälpa felet eller företa omleverans, om köparen har avhjälpt felet och det med hänsyn

72

 

till omständigheterna inte skäligen kunde krävas att köparen skulle avvakta      1989/90:LU35

avhjälpande eller omleverans från säljarens sida.                      Bilaga 1

Rätt till prisavdrag eller hävning

28      § Om avhjälpande eller omleverans inte kommer i fråga eller inte
sker inom skälig tid efter reklamationen, får köparen kräva prisavdrag
som svarar mot felet eller häva köpet enligt 29 §.

Köparen har vidare rätt till ersättning för vad det kostar att avhjälpa felet, till den del denna kostnad inte är oskäligt hög eller täcks genom att köparen erhåller ett prisavdrag.

Köparen har dock inte rätt till prisavdrag vid köp av begagnade varor pä auktion.

29      § Köparen får häva köpet, om felet är av väsentlig betydelse för
honom.

Skadestånd

30      § Köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom att
varan är felaktig, om inte säljaren visar att underlåtenheten att avlämna
en felfri vara beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte
skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han
inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Beror underlåtenheten att avlämna en felfri vara på någon som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet, är säljaren fri från skadeståndsskyldighet endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. Detsamma gäller om felet beror på en leverantör som säljaren har anlitat eller någon annan i tidigare säljled.

Köparen har alltid rätt till ersättning om varan vid köpet avvek från vad säljaren särskilt utfäst.

31      § Säljarens skadeståndsskyldighet enligt 30 § omfattar även skada
som på grund av fel på den sålda varan uppkommer på annan egendom
som tillhör köparen eller någon medlem i hans hushåll och är avsedd
huvudsakligen för enskilt ändamål.

Skadeståndets omfattning vid säljarens dröjsmål och vid fel på varan

32 § Skadestånd på grund av säljarens dröjsmål eller fel på varan omfattar ersättning för utgifter, inkomstförlust, sådan prisskillnad som avses i 33 § samt annan förlust på grund av dröjsmålet eller felet.

Skadestånd enligt denna lag omfattar inte i andra fall än som avses i 31 § ersättning för förlust som köparen tillfogas genom skada på annat än den sålda varan.

73

 

Prisskillnad                                                                        1989/90:LU35

33                                                                                   §  Har köpet hävts och köparen gjort ett täckningsköp till högre pris,                                                  Bilaga 1
omfattar skadeståndet ersättning för prisskillnaden mellan de båda köpen,

om täckningsköpet gjorts med tillräcklig omsorg och inom skälig tid efter det att köpet hävdes. I annat fall omfattar, om gängse pris för en sådan vara som köpet avser vid tiden för hävningen överstiger priset enligt köpet, skadeståndet denna prisskillnad.

Jämkning av skadestånd

34 § Om skyldigheten att utge skadestånd på grund av säljarens
dröjsmål eller fel på varan skulle vara oskäligt betungande med hänsyn till
den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden, kan skadeståndet
jämkas efter vad som är skäligt. Härvid skall även beaktas föreliggande
försäkringar och försäkringsmöjligheter på köparens sida, den skadestånds­
skyldiges möjligheter att förutse och hindra skadan samt andra särskilda
omständigheter.

Priset m.m.

Vilket pris köparen skall betala

35 § Om ett bestämt pris inte följer av avtalet, skall köparen betala
vad som är skäligt med hänsyn till varans art och beskaffenhet, gängse
pris vid tiden för köpet samt omständigheterna i övrigt.

Tidpunkten för betalningen

36 § Om tidpunkten för betalningen inte följer av avtalet skall köparen
betala när säljaren kräver det, dock. inte förrän varan hålls köparen till
hända.

Avbeställning

37 § Om köparen avbeställer varan innan den har avlämnats, har säljaren inte rätt att hålla fast vid köpet och kräva betalning. I stället har han rätt till ersättning enligt 41 §.

Köparens dröjsmål

Vad som avses med dröjsmål

38 §   Dröjsmål pä köparens sida föreligger om priset inte betalas i rätt tid och detta inte beror på säljaren eller något förhållande på dennes sida.

74

 

Påföljder vid dröjsmål                                                         1989/90:LU35

39  §   Vid dröjsmål på köparens sida får säljaren hålla inne varan enligt   Bilaga 1 5 §. Han får välja mellan att kräva att köparen betalar priset eller, enligt

40  §, häva köpet. Om säljaren häver köpet får han dessutom kräva skadestånd av köparen enligt 41 §.

Hävning

40      §   Säljaren får häva köpet om köparens dröjsmål med betalningen
utgör ett väsentligt avtalsbrott.

Har säljaren förelagt köparen en bestämd tilläggstid för betalningen och är den inte oskäligt kort, får köpet även hävas om köparen inte betalar inom tilläggstiden. Medan tilläggstiden löper får säljaren häva köpet endast om köparen meddelar att han inte kommer att betala inom denna tid.

Har varan kommit i köparens besittning, får säljaren häva köpet endast om han har förbehållit sig rätt till detta eller om köparen avvisar varan. Sedan priset i sin helhet har betalts, får säljaren inte häva köpet.

Skadestånd

41      §   Häver säljaren köpet eller avbeställer köparen varan enligt 37 §
har säljaren rätt till ersättning för

1.  särskilda kostnader som han har haft för att ingå och fullgöra avtalet till den del han inte kan tillgodogöra sig dessa på annat sätt,

2.  särskilda kostnader till följd av hävningen eller avbeställningen, samt

3.  förlust i övrigt med ett belopp som är skäligt med hänsyn till priset för varan, tidpunkten för hävningen eller avbeställningen, omfattningen av nedlagt arbete och omständigheterna i övrigt.

Säljaren får förbehålla sig en på förhand bestämd ersättning vid hävning eller avbeställning, om den är skälig med hänsyn till vad som normalt kan antas tillkomma en säljare som ersättning enligt första stycket.

Säljaren har inte rätt till ersättning enligt första eller andra stycket om köparen avbeställer en vara innan säljaren har accepterat ett anbud som köparen har lämnat till säljaren. Säljaren har inte heller rätt till ersättning om köparen visar att dröjsmålet eller avbeställningen beror på lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller betalningsförmedlingen eller annat liknande hinder som köparen inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

75

 

Gemensamma bestämmelser                                                 1989/90:LU35

Bilaga 1 Begränsning av skadan

42 § Den skadelidande parten skall vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada. Försummar han det, får han själv bära en mot­svarande del av förlusten.

Verkningar av hävning och omleverans

43      § Hävs köpet, bortfaller säljarens skyldighet att överlämna varan och
köparens skyldighet att betala köpesumman.

I den mån köpet har fullgjorts får vardera parten kräva att motparten lämnar tillbaka vad han har tagit emot. Var och en får därvid hålla inne vad han har tagit emot till dess att den andre ger ut vad han skall lämna tillbaka samt betalar eller ställer godtagbar säkerhet för skadestånd och ränta som han kan vara skyldig att erlägga.

Om säljaren skall företa omleverans, får köparen hålla inne vad han har tagit emot till dess att omleverans sker.

44      § Hävs köpet, skall köparen ge ut den avkastning av varan som han
har fått samt betala skälig ersättning, om han har haft annan nytta av
varan.

Om säljaren skall lämna tillbaka betalningen, skall han betala ränta från den dag han tog emot betalningen.

Bortfall av rätt till hävning och omleverans

45 § Köparen får häva köpet eller kräva omleverans endast om han
kan lämna tillbaka varan väsentligen oförändrad och oförminskad.

Rätten att häva köpet eller kräva omleverans går dock inte förlorad, om

1.  varan har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom sin egen beskaffenhet eller något annat förhållande som inte beror på köparen,

2.  varan har förstörts, försämrats eller minskat till följd av en åtgärd som har varit behövlig för att undersöka om varan är felfri,

3.  varan har använts av köparen för förutsatt bruk innan han insåg eller borde ha insett att det förelåg ett fel som ger honom rätt att häva köpet eller kräva omleverans.

Rätten att häva köpet eller kräva omleverans går inte heller förlorad, om köparen ersätter säljaren den minskning i varans värde som är en följd av att varan har försämrats eller minskat.

76

 

Anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled                             1989/90:LU35

Bilaga 1 46 § Om säljaren är pä obestånd, har upphört med sin näringsverksam­het eller inte kan anträffas, har köparen rätt att rikta anspråk på grund av fel pä varan mot en näringsidkare i tidigare säljled som har överlåtit varan för vidareförsäljning.

Första stycket gäller endast i den utsträckning motsvarande anspråk på grund av felet hade kunnat göras gällande mot näringsidkaren i tidigare säljled av den som förvärvat varan frän honom. Avtal som inskränker rätten att göra anspråk gällande får dock åberopas mot köparen endast om en sädan inskränkning med bindande verkan hade kunnat avtalas mellan denne och säljaren. Bristande reklamation i tidigare led är utan betydelse för köparens rätt.

Om köparen vill rikta anspråk enligt denna paragraf mot en närings­idkare i tidigare säljled, kan reklamation enligt 23 § göras hos denne eller hos säljaren. Har reklamation inte gjorts hos näringsidkaren i tidigare säljled, förlorar köparen sin rätt mot denne, om han inte underrättar näringsidkaren om sitt anspråk inom skälig tid efter det att han insett eller borde ha insett att han hade anledning att framställa anspråket.

Vissa meddelanden

47 § Har ett meddelande som köparen skall lämna säljaren eller någon annan enligt 15, 23, 26 eller 46 § avsänts på ett ändamålsenligt sätt, får meddelandet åberopas även om det försenas, förvanskas eller inte kommer fram. Detsamma gäller ett sådant meddelande med föreläggande av tilläggstid som säljaren kan lämna köparen enligt 40 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991. Genom lagen upphävs konsumentköplagen (1973:877). I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter.

77

7 Riksdagen 1989/90. 8 saml. Nr 35

3 Förslag till                                                                    1989/90:LU35

Bilaga 1

Lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handels­agentur och handelsresande

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande

deb att 56 § skall ha följande lydelse,

deb att det i lagen skall införas in en ny paragraf, 56 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydebe                         Föreslagen lydebe

56 §

Genom avtal, som kommissio-      Genom avtal, som kommissio-

nären, för kommittentens räkning nären, för kommittentens räkning

men i eget namn, ingår med tredje men i eget namn, ingår med tredje

man, förvärvar denne fordringsrätt man, förvärvar denne fordringsrätt

allenast mot kommissionären och mot  kommissionären och inte, i

icke mot kommittenten.          vidare mån än som följer av 56 a §,

mot kommittenten.

Tredje man kan icke mot kommissionären eller hans borgenärer grunda någon rätt därå, att kommissionären av kommittenten har att fordra eller bekommit gods eller penningar till fullgörande av avtalet.

56 a §

Har en konsument förvärvat en vara av en näringsidkare som har överlåtit varan i kommbsion för en annan näringsidkares räkning och är förhål­landena sådana att konsumenten enligt 46 § första stycket konsumentköplagen (1990:00) har räu an rikta anspråk mot en näringsidkare i tidigare säljled, har konsumenten rätt att mot kommit­tenten rikta samma anspråk på grund av fel på varan som han kan göra gällande mot säljaren. Vad som före­skrivs i 46 § andra stycket konsument­köplagen skall ej gälla i sådana falL

En konsument som med stöd av 46 § konsumentköplagen har rätt au rikta anspråk mot en kommissionär i dennes egenskap av näringsidkare i tidigare säljled har rätt au göra samma artspråk gällande mot dennes kommit-

78

 

Nuvarande lydebe                       Föreslagen lydebe                           1989/90:LU35

Bilaga 1 tent,  om kommittenten  är närings­idkare.

Bestämmebema i 46 § tredje stycket konsumentköplagen om reklamation med anledning av anspråk mot nä­ringsidkare i tidigare säljled tillämpas också när konsumenten vill rikta anspråk mot någon som är korrunit-tent.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.

79

 

I proposition 1989/90:77 och proposition   miagal

1989/90:89 föreslagna ändringar i

konsumenttjänsdagen

Förslag till

Lagom ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716);

Härigenom föreskrivs att 1, 3, 10, 17, 21, 29, 31 och 45 §§ konsument­tjänstlagen (1985:716) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 1 proposition 1989/90:77 foreslagen

lydelse

Denna lag gäller avtal om tjänster som näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet utför åt konsumenter huvudsakligen för enskilt ändamål i fall då tjänsten avser

1.   arbete på lösa saker, dock ej behandling av levande djur,

2. arbete på fast egendom, på 2. arbete på fast egendom, på
byggnader eller andra anläggningar byggnader eller andra anläggningar
på mark eller i vatten eller på andra på mark eller i vatten eller på andra
fasta saker, dock ej arbete som avser             fasta saker,

uppforande av byggnader for bo­stadsändamål eller annat arbete som den som uppför byggnaden har åtagit sig all utföra i samband där­med,

3.   förvaring av lösa saker, dock ej förvaring av levande djur.

3§ Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne, om inte annat anges i lagen.

Första stycket gäller inte vid tjänster som avses i 1 § 2, om kon­sumenten tillförsäkras ett sådant garanti-, forsäkrings- och avtals­skydd som ställs som villkor for stat­lig bostadsfinansiering.

10§ Tjänsten skall vidare anses felaktig, om resultatet avviker från sådana uppgifter av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet som kan antas ha inverkat på avtalet och som i samband med avtalets ingående eller annars vid marknadsföring har lämnats

1.  av näringsidkaren,

2.  av någon annan näringsidkare eller av en branschförening eller lik­nande organisation för näringsidkarens räkning, eller

3. av en leverantör av material till tjänsten eller av någon annan i
tidigare led.

Första stycket gäller ej i fråga om Första stycket gäller inte i fråga
uppgifter som i tid har rättats på ett     om uppgifter som i tid har rättats  80

tydligt sätt.                         på ett tydligt sätt och inte heller om

näringsidkaren varken kände till el­ler borde ha känt till uppgifterna.

Nuvarande lydebe

I proposition 1989/90:89 föreslagen lydelse

i 989/90: LU35 Bilaga 2

 

17 §

Vill konsumenten åberopa att tjänsten är felaktig, skall han underrätta näringsidkaren om detta inom skälig tid efter det att han märkt eller bort märka felet (reklamation). Reklamation får dock inte ske senare än två år eller, i fräga om arbete på mark eller på byggnader eller andra anläggningar på mark eller i vatten eller på andra fasta saker, tio år efter det att uppdraget avslutades, såvida inte annat följer av en garanti eller liknande utfästelse.

Har näringsidkaren handlat i strid mot tro och heder, får reklamation alltid ske inom tio år efter det att uppdraget avslutades.

Har näringsidkaren handlat grovt

vårdslöst eller i strid mot tro och

heder, får reklamation alltid ske

inom tio år efter det att uppdraget

avslutades.

Har meddelande om reklamation lämnats in för befordran med post

eller avsänts på annat ändamålsenligt sätt, anses reklamation ha skett när

detta gjordes.

21 §1

Avhjälps inte felet enligt vad som sägs i 20 §, får konsumenten göra avdrag på priset.

Om syftet med tjänsten i huvud­sak är förfelat, får konsumenten i stället häva avtalet. Detsamma gäller, om tjänsten har utförts i strid mot förbud enligt 4 § mark­nadsföringslagen (1975:1418) eller 6 § produktsäkerhetslagen (1988:1604).

Har tjänsten utförts till en del och finns det starka skäl att anta att den inte kommer att fullföljas utan fel av väsentlig betydelse för konsu­menten får denne häva avtalet beträffande återstående del. Är felet sådant att syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat eller utförs tjänsten i strid mot förbud enligt 4 § marknadsföringslagen eller 6 § produktsäkerhetslagen, får konsu­menten i stället häva avtalet i dess helhet.

Om syftet med tjänsten i huvud­sak är förfelat och näringsidkaren insett eller bort inse detta, får konsu­menten i stället häva avtalet. Det­samma gäller, om tjänsten har ut­förts i strid mot förbud enligt 4 § marknadsföringslagen (1975:1418) eller 6 § produktsäkerhetslagen (1988:1604).

Har tjänsten utförts till en del och finns det starka skäl att anta att den inte kommer att fullföljas utan fel av väsentlig betydelse för konsu­menten får denne häva avtalet beträffande återstående del. Är felet sådant att syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat och näringsid­karen insett eller bort inse detta eller utförs tjänsten i strid mot förbud enligt 4 § marknadsföringslagen eller 6 § produktsäkerhetslagen, får konsumenten i stället häva avtalet i dess helhet. Om det redan innan tjänsten har påbörjats finns starka skäl att anta att den inte kommer att utföras utan fel av väsentlig betydelse för konsu­menten, får denne häva avtalet.

Senaste lydelse 1988:1608

81

 

Nuvarande lydebe

I proposition 1989/90:89 föreslagen    1989/90: LU35
lydelse                               Bilaga 2

29 §

eller bort inse detta. Om det finns starka skäl att anta att det kommer att inträffa dröjsmål av väsentlig betydelse för konsumenten, får han häva avtalet i enlighet med vad som sägs i första stycket.

Är dröjsmålet av väsentlig be­tydelse för konsumenten, får han häva avtalet. Har mer än en obetyd­lig del av tjänsten utförts, får kon­sumenten dock häva avtalet endast beträffande den del som återstår. Även i ett sådant fall får avtalet hävas i sin helhet, om syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat på grund av dröjsmålet.

Är dröjsmålet av väsentlig betydelse för konsumenten, får han häva avtalet. Har mer än en obetydlig del av tjänsten utförts, fSr konsumenten dock häva avtalet endast beträf­fande den del som återstår. Även i ett sådant fall får avtalet hävas i sin helhet, om syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat på grund av dröjsmålet och näringsidkaren insett

31 §

Näringsidkaren är skyldig att er­sätta konsumenten skada som den­ne tillfogas på grund av fel eller dröjsmål, om inte näringsidkaren visar att skadan ej beror på försum-mebe av honom eller någon som på hans sida har anlitats för att utföra tjänsten.

Näringsidkaren är skyldig att er­sätta konsumenten skada som denne tillfogas pä grund av dröjs­mål, om inte näringsidkaren visar att dröjsmålet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid avtalets ingående och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Beror dröjsmålet på någon som näringsidkaren har anlitat för att helt eller delvb utföra tjänsten, är näringsidkaren fri från skadestånds­skyldighet endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. Debamma gäller om dröjsmålet beror på en leverantör som näringsidkaren har anlitat eller någon annan i tidigare led

Näringsidkaren är skyldig att ersätta konsumenten skada som denne till­fogas på gnmd av fel, om inte närings­idkaren vbar att det har förelegat ett sådant hinder som avses i första eller andra stycket för en felfri tjänst. Nä­ringsidkaren är alltid skyldig att ersätta skadan, om resultatet av tjänsten avviker från vad han särskilt har utfäst.

82

 

Nuvarande lydebe

Näringsidkarens skadeständsskyl-dighet på grund av fel eller dröjsmål omfattar även ersättning för skada på föremålet för tjänsten eller annan egendom som tillhör konsu­menten eller någon medlem av hans hushåll.

Näringsidkaren och konsumenten kan träffa avtal om att ersättning enligt första eller andra stycket ej skall omfatta förlust i näringsverksamhet.

/ proposition 1989/90:89 foreslagen lydelse

Näringsidkarens skadeståndsskyl­dighet på grund av fel eller dröjsmål omfattar även ersättning för skada pä föremålet för tjänsten eller annan egendom som tillhör konsu­menten eller nägon medlem av hans hushåll.

Näringsidkaren och konsumenten kan träffa avtal om att ersättning enligt första, andra eller tredje stycket ej skall omfatta förlust i näringsverksamhet.

1989/90: LU35 Bilaga 2

 

Nuvarande lydelse

I proposition 1989/90: 77 foreslagen lydelse

45 §

Skall betalning enligt avtalet ske helt eller delvis innan tjänsten har utförts och betalar inte konsumenten i rätt tid, får näringsidkaren inställa arbetet till dess att konsumenten betalar. Om det följer av avtalet att konsumenten skall medverka till tjänstens utförande och han inte i rätt tid lämnar sådan medverkan som utgör en väsentlig förutsättning för utföran­det, får näringsidkaren inställa arbetet till dess att konsumenten lämnar sin medverkan.

Har tjänsten påbörjats, är nä­ringsidkaren dock skyldig att såvitt möjligt utföra arbete som inte kan uppskjutas utan risk för allvarlig skada för konsumenten.

Har tjänsten påbörjats, är nä­ringsidkaren dock skyldig att såvitt möjligt utföra arbete som inte kan uppskjutas utan risk för allvarlig skada för konsumenten, om inte ar­betet medför väsentliga kostnader eller olägenheter for näringsidka­ren.

Inställer näringsidkaren arbetet enligt första stycket, har han rätt till ersättning för kostnader och andra förluster som detta åsamkar honom, om konsumenten inte visar att dröjsmålet ej beror på försummelse på hans sida.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991. I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser.

83

 

1989/90:LU35

Av reservanterna föreslagna ändringar i     Bilaga 3

regeringens lagförslag

Reservation 6 (mom. 6)

Förslaget till konsumentköplag

Regeringens förslag               Reservanternas förslag

17 §

Även om en vara har sålts i Även om en vara har sålts i
"befintligt skick" eller med ett "befintligt skick" eller med ett
liknande allmänt förbehåll, skall liknande allmänt förbehåll, skall
den anses felaktig, om den är i den anses felaktig, om den är i
sämre skick än köparen med hän- väsentligt sämre skick än köparen
syn till varans pris och övriga om- med hänsyn till varans pris och
standigheter med fog har kunnat övriga omständigheter med fog
förutsätta.                          har kunnat förutsätta.

När en begagnad vara har sålts på auktion anses den såld i "befintligt skick". Vid tillämpning av första stycket skall hänsyn i så fall tas till utropspriset.

Reservation 7 (mom. 9) Förslaget till konsumentköplag

Regeringens förslag               Reservantens förslag

13 §

Köparen får häva köpet, om säl- Köparen får häva köpet på
jarens dröjsmål är av väsentlig be- grund av säljarens dröjsmål, om
tydelse för honom.                dröjsmålet är av väsentlig betydel-

se för köparen och säljaren insåg eller borde ha insett detta.

Har köparen förelagt säljaren en bestämd tilläggstid för varans avlämnande och är den inte oskäligt kort, får köparen även häva köpet om varan inte avlämnas inom tilläggstiden: Medan tilläggstiden löper får köparen häva köpet endast om säljaren meddelar att han inte kommer att fullgöra köpet inom denna tid.

Har köparen utan att förelägga säljaren någon tilläggstid krävt fullgö­relse av köpet, får köparen häva köpet om varan inte avlämnas inom en skälig tid efter det att kravet fi-amställdes.

Avser köpet en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för köparen efter dennes anvisningar eller önskemål och kan säljaren inte utan väsentlig förlust tillgodogöra sig varan på annat sätt, får köparen häva köpet endast om syftet med köpet är väsentligen förfelat genom dröjsmålet och säljaren insåg eller borde ha insett detta.

84

 

Reservation 8 (mom. 10)

Förslaget till lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716)

1989/90:LU35 Bilaga 3

 

Regeringens förslag

Reservanternas förslag

 

31 §

vunnit. Beror dröjsmålet på någon som näringsidkaren har anlitat för att helt eller delvis utföra tjänsten, är näringsidkaren fri fi-ån skadestånds­skyldighet endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. Detsamma gäller om dröjsmålet beror på en leverantör som näringsidkaren har anlitat eller någon annan i tidigare led.

Näringsidkarens skadeståndsskyldighet på grund av fel eller dröjsmål omfattar även ersättning för skada på föremålet för tjänsten eller annan egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem av hans hushåll.

Näringsidkaren och konsumenten kan träffa avtal om att ersättning enligt första, andra eller tredje stycket ej skall omfatta förlust i närings­verksamhet.

Näringsidkaren är skyldig att er­sätta konsumenten skada som denne tillfogsts på grund av dröjs­mål, om inte näringsidkaren visat att dröjsmålet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid avtalets ingående och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Näringsidkaren är skyldig att er­sätta konsumenten skada som denne tillfogas på grund av fel, om inte näringsidkaren visar att det har förelegat ett sådant hinder som avses i första eller andra styc­ket för en felfri tjänst. Näringsid­karen är alltid skyldig att ersätta skadan, om resultatet av tjänsten avviker från vad han särskilt har utfåst.

Näringsidkaren är skyldig att utge skälig ersättning till konsu­menten för skada som denne till­fogas på grund av dröjsmål, om inte näringsidkaren visat att dröjs­målet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäli­gen kunde förväntas ha räknat med vid avtalets ingående och vars följder han inte heller skäli­gen kunde ha undvikit eller över-

Näringsidkaren är skyldig att utge skälig ersättning till konsu­menten för skada som denne till­fogas på grund av fel, om inte näringsidkaren visar att det har förelegat ett sådant hinder som avses i första eller andra stycket för en felfri tjänst. Näringsidkaren är alltid skyldig att ersätta skadan, om resultatet av tjänsten avviker från vad han särskilt har utfåst.

85

 

Förslaget till konsumentköplag

1989/90:LU35 Bilaga 3

 

Regeringens förslag

Reservanternas förslag

32 §

Skadestånd på grund av sälja­rens dröjsmål eller fel på varan omfettar ersättning för utgifter, inkomstförlust, sådan prisskillnad som avses i 33 § samt annan för­lust på grund av dröjsmålet eller felet.

Skadestånd enligt denna lag omfattar inte i andra fall än som avses i 31 § ersättning för förlust som köparen tillfogas genom ska­da på annat än den sålda varan.

Skadestånd på grund av sälja­rens dröjsmål eller fel på varan omfattar skälig ersättning för ut­gifter, inkomstförlust, sådan pris­skillnad som avses i 33 § samt annan förlust på grund av dröjs­målet eller felet.

Skadestånd enligt denna lag omfattar inte i andra fall än som avses i 31 § skälig ersättning för lörlust som köparen tillfogas ge­nom skada på annat än den sålda varan.

Säljaren och köparen kan träffa avtal om att ersättning enligt första eller andra stycket inte skall omfat­ta förlttst i näringsverksamhet.

Reservation 9 (mom. 10) Förslaget till konsumentköplag

Regeringens förslag

Reservanternas förslag

 

32 §

Skadestånd på grund av säljarens dröjsmål eller fel på varan omfattar ersättning för utgifter, inkomstförlust, sådan prisskillnad som avses i 33 § samt annan förlust på grund av dröjsmålet eller felet.

Skadestånd enligt denna lag omfettar inte i andra fell än som avses i 31 § ersättning för förlust som köparen tillfogas genom skada på annat än den sålda varan.

Säljaren och köparen kan träffa avtal om att ersättning enligt första eller andra stycket inte skall omfat­ta inkomstförlust eller annan för­lust på grund av dröjsmålet eller felet.

86

 

Reservation 19 (mom. 15) Förslaget till konsumentköplag

1989/90:LU35 Bilaga 3

 

Regeringens förslag

Reservanternas förslag

41 §

Häver säljaren köpet eller avbe­ställer köparen varan enligt 37 § har säljaren rätt till ersätt­ning för

1.  särskilda kostnader som han har haft för att ingå och fullgöra avtalet till den del han inte kan tillgodogöra sig dessa på annat sätt,

2.  särskilda kostnader till följd av hävningen eller avbeställ­ningen, samt

3.  förlust i övrigt med ett belopp som är skäligt med hänsyn till pri­set för varan, tidpunkten för häv­ningen eller avbeställningen, om­fattningen av nedlagt arbete och omständigheterna i övrigt.

Säljaren får förbehålla sig en på förhand bestämd ersättning vid hävning eller avbeställning, om den är skälig med hänsyn till vad som normalt kan antas tillkomma en säljare som ersättning enligt första stycket.

Säljaren har inte rätt till ersätt­ning enligt första eller andra styc­ket om köparen avbeställer en vara innan säljaren har accepterat ett anbud som köparen har lämnat till säljaren. Säljaren har inte hel­ler rätt till ersättning om köparen visar att dröjsmålet eller avbeställ­ningen beror på lag, avbrott i den allmänna samfårdseln eller betal­ningsförmedlingen eller annat lik­nande hinder som köparen skäli­gen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Häver säljaren köpet har sälja­ren rätt till ersättning för

1.  särskilda kostnader som han har haft för att ingå och fullgöra avtalet till den del han inte kan tillgodogöra sig dessa på annat sätt,

2.  särskilda kostnader till följd av hävningen, samt

3.  utebliven vinst.

Säljaren får förbehålla sig en på förhand bestämd ersättning vid hävning, om den är skälig med hänsyn till vad som normalt kan antas tillkomma en säljare som ersättning enligt första stycket.

Säljaren har inte rätt till ersätt­ning om köparen visar att dröjs­målet beror på lag, avbrott i den allmänna samfårdseln eller betal­ningsförmedlingen eller annat lik­nande hinder som köparen skäli­gen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

87

 

Reservation 20 (mom. 15) Förslaget till konsumentköplag

1989/90:LU35 Bilaga 3

 

Regeringens förslag

Reservanternas förslag

 

41 §

Häver säljaren köpet eller avbe­ställer köparen varan enligt 37 § har säljaren rätt till ersätt­ning för

1.   särskilda kostnader som han har haft för att ingå och fullgöra avtalet till den del han inte kan tillgodogöra sig dessa på annat sätt,

2.   särskilda kostnader till följd av hävningen eller avbeställ­ningen, samt

3.   förlust i övrigt med ett be­lopp som är skäligt med hänsyn till priset för varan, tidpunkten för hävningen eller avbeställ­ningen, omfettningen av nedlagt arbete och omständigheterna i öv­rigt.

Säljaren får förbehålla sig en på förhand bestämd ersättning vid hävning eller avbeställning, om den är skälig med hänsyn till vad som normalt kan antas tillkomma en säljare som ersättning enligt första stycket.

Säljaren har inte rätt till ersätt­ning enligt första eller andra styc­ket om köparen avbeställer en vara innan säljaren har accepterat ett anbud som köparen har lämnat till säljaren. Säljaren har inte hel­ler rätt till ersättning om köparen visar att dröjsmålet eller avbeställ­ningen beror på lag, avbrott i den allmänna samfårdseln eller betal­ningsförmedlingen eller annat lik­nande hinder som köparen skäli­gen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Häver säljaren köpet har sälja­ren rätt till ersättning för

1.   särskilda kostnader som han har haft för att ingå och fullgöra avtalet till den dei han inte kan tillgodogöra sig dessa på annat sätt,

2.   särskilda kostnader till följd av hävningen, samt

3.   förlust i övrigt med ett be­lopp som är skäligt med hänsyn till priset för varan, tidpunkten för hävningen, omfettningen av nedlagt arbete och omständighe­terna i övrigt.

Säljaren får förbehålla sig en på förhand bestämd ersättning vid hävning, om den är skälig med hänsyn till vad som normalt kan antas tillkomma en säljare som ersättning enligt första stycket.

Säljaren har inte rätt till ersätt­ning om köparen visar att dröjs­målet beror på lag, avbrott i den allmänna samfårdseln eller betal­ningsförmedlingen eller annat lik­nande hinder som köparen skäli­gen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

88

 

Reservation 21 (mom. 15) Förslaget till konsumentköplag

1989/90:LU35 Bilaga 3

 

Regeringens förslag

Reservanternas förslag

41 §

Häver säljaren köpet eller avbe­ställer köparen varan enligt 37 § har säljaren rätt till ersätt­ning för

1.   särskilda kostnader som han har haft för att ingå och fullgöra avtalet till den del han inte kan tillgodogöra sig dessa på annat sätt,

2.   särskilda kostnader till följd av hävningen eller avbeställ­ningen, samt

3.   förlust i övrigt med ett be­lopp som är skäligt med hänsyn till priset för varan, tidpunkten för hävningen eller avbeställ­ningen, omfattningen av nedlagt arbete och omständigheterna i öv­rigt.

Säljaren får förbehålla sig en på förhand bestämd ersättning vid hävning eller avbeställning, om den är skälig med hänsyn till vad som normalt kan antas tillkomma en säljare som ersättning enligt första stycket.

Säljaren har inte rätt till ersätt­ning enligt första eller andra styc­ket om köparen avbeställer en vara innan säljaren har accepterat ett anbud som köparen har lämnat till säljaren. Säljaren har inte hel­ler rätt till ersättning om köparen visar att dröjsmålet eller avbeställ­ningen beror på lag, avbrott i den allmänna samfårdseln eller betal­ningsförmedlingen eller annat lik­nande hinder som köparen skäli­gen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Häver säljaren köpet har sälja­ren rätt till ersättning för

1.   särskilda kostnader som han har haft för att ingå och fullgöra avtalet till den del han inte kan tillgodogöra sig dessa på annat sätt,

2.   särskilda kostnader till följd av hävningen, samt

3.   förlust i övrigt med ett be­lopp som är skäligt med hänsyn till priset för varan, tidpunkten för hävningen, omfettningen av nedlagt arbete och omständighe­terna i övrigt.

Säljaren får förbehålla sig en på förhand bestämd ersättning vid hävning, om den är skälig med hänsyn till vad som normalt kan antas tillkomma en säljare som ersättning enligt första stycket.

Säljaren har inte rätt till ersätt­ning om köparen visar att dröjs­målet beror på lag, avbrott i den allmänna samfårdseln eller betal­ningsförmedlingen eller annat lik­nande hinder som köparen skäli­gen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

89

 

Reservation 24 (mom. 16)                                  1989/90:LU35

Bilaga 3 Förslaget till konsumentköplag

Regeringens förslag                     Reservanternas förslag

46 §
Om säljaren är på obestånd, har Om säljaren är på obestånd, har
upphört med sin näringsverksam- upphört med sin näringsverksam­
het eller inte kan anträfias, har het eller inte kan anträffes, har
köparen rätt att rikta anspråk på köparen rätt att rikta anspråk på
grund av fel på varan mot en grund av fel på varan mot en
näringsidkare i tidigare säljled näringsidkare i tidigare säljled
som har överlåtit varan för vida- som har överlåtit varan för vida­
reförsäljning,                               reförsäljning. Köparen bör därvid i

första hand rikta anspråk mot när­mast föregående näringsidkare, och först om även denne är på obe­stånd, inte kan anträffas eller eljest synnerliga skäl föreligger bör köpa­ren ha rått att rikta anspråk mot den     därpå     följande     närings­idkaren. Första stycket gäller endast i den utsträckning motsvarande anspråk på grund av felet  hade kunnat göras gällande mot näringsidkaren i tidigare säljled av den som förvärvat varan från honom. Avtal som inskränker rätten att göra anspråk gällande får dock åberopas mot köparen endast om en sådan inskränkning med bindande verkan hade kunnat avtalas  mellan denne och säljaren.  Bristande reklamation  i tidigare led är utan betydelse för köparens rätt.

Om köparen vill rikta anspråk enligt denna paragraf mot en nä­ringsidkare i tidigare säljled, kan reklamation enligt 23 § göras hos denne eller hos säljaren. Har reklamation inte gjorts hos näringsidka­ren i tidigare säljled, förlorar köparen sin rätt mot denne, om han inte underrättar näringsidkaren om sitt anspråk inom skälig tid efter det att han insett eller borde ha insett att han hade anledning att framställa anspråket.

90

 

Innehållsförteckning

Sammanfettning..........................................................            1

Propositionerna  ........................................................ .......... 2

Motionerna   ............................................................... .......... 3

Motioner    väckta    med    anledning   av    proposition

1989/90:89.................................................................            3

Motioner    väckta    med    anledning   av    proposition

1989/90:77.................................................................            5

Motion    väckt   under   den   allmänna    motionstiden

1988/89......................................................................            5

Motion   väckt   under   den   allmänna   motionstiden

1989/90......................................................................            6

Utskottet   ..................................................................            6

Inledning   ..................................................................            6

Propositionernas huvudsakliga innehåll   ...................            7

Proposition 1989/90:89   ...........................................            7

Proposition 1989/90:77   ...........................................            8

AJlmänna överväganden  ...........................................            9

Konsumentköplagens tillämpningsområde   .............. ......... 12

Fel på varan   ............................................................. ......... 15

Reklamation................................................................ ......... 19

Köparens rätt till hävning........................................... ......... 20

Säljarens skadeståndsansvar.................................... ......... 22

Produktansvar............................................................ ......... 27

Avbeställning   ........................................................... ......... 31

Anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled...............          37

Övriga frågor rörande konsumentköp.........................          38

Ändringar i konsumenttjänstlagen   ...........................          39

Hemställan..................................................................          42

Reservationer.............................................................          45

1.  Avslag på proposition 1989/90:89 (mp)..................          45

2.  Sakrättsligt skydd (m, fp, c).....................................          46

3.  Förmedlarens ansvar (m, fp, c)................................          47

4.  Gränsdragningen mellan egenföretagare och konsu­ment (c)                     47

5.  Fel i form av miljöskador m.m. (mp)  .......................          49

6.  Vara som sålts i befintligt skick (m)   .......................          49

7.  Rätt till hävning vid säljarens dröjsmål (en m)   ......          50

8.  Säljarens skadeståndsansvar (m)   ........................          51

9.  Säljarens skadeståndsansvar (fp, c).......................          52

 

10.  Produktskadelag (mp)............................................ ........ 53

11.  Produktansvaret i köplagen (mp)   ........................          54

12.  Rätt till avbeställning i konsumentköplagen (m) ....          54

13.  Rätt till avbeställning i konsumentköplagen (fp) ....          55

14.  Rätt till avbeställning i konsumentköplagen (c)   . . . .      57

15.  Ersättning vid avbeställning och hävning

(m-villk.)   ................................................................... ........ 58

1989/90: LU35

91

 

16.   Ersättning vid avbeställning och hävning.......... 1989/90:LU35 (fp-villk.)                59

17.   Ersättning vid avbeställning och hävning (c—villk.)  . 59

18.   Ersättning vid avbeställning och hävning (vpk). ...... 60

19.   Lagbestämmelserna om avbeställning och hävning (m-villk.)             61

20.   Lagbestämmelserna om avbeställning och hävning (fp-villk.)             61

21.   Lagbestämmelserna om avbeställning och hävning (c-villk.)             61

22.   Lagbestämmelserna om avbeställning och hävning (vpk-villk.)                               62

23.   Anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled (m)   ...   62

24.   Anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled (fp,c)   . . 63

25.   Avslag på proposition 1989/90:77 såvitt avser änd­ring i konsumenttjänstlagen (mp)           63

26.   Avbeställningsrätt vid småhusentreprenader (m) ....   64

27.   Avbeställningsrätt vid småhusentreprenader (fp, c) . . 65

Bilaga 1 I proposition 1989/90:89 framlagda förslag till konsumentköplag och lag om ändring i lagen om kommission, handelsagentur och handelsresande ....

67

Bilaga 2 I proposition 1989/90:77 och proposition

1989/90:89 föreslagna ändringar i konsumenttjänstlagen  80

Bilaga 3 Av reservanterna föreslagna ändringar i regeringens
lagförslag   ...................................................         84

gotab  96718, Stockholm 1990                                                                                                                         92