Lagutskottets betänkande

1989/90:LU35

Ny konsumentköplag m.m.

1989/90

LU35

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition 1989/90:89, vari framläggs förslag
till en ny konsumentköplag som skall ersätta den nuvarande konsumentköplagen
från år 1973. I propositionen föreslås också vissa följdändringar
i konsumenttjänstlagen och annan lagstiftning.

Förslaget till ny konsumentköplag innefattar tillsammans med det
förslag till en ny allmän köplag som framlagts i proposition 1988/89:76
en genomgripande reform av den svenska köprätten. Reformen innebär
bl.a. att alla lagregler om konsumentköp nu samlas i en särskild
konsumentköplag och att den allmänna köplagen i fortsättningen skall
gälla för andra köp.

De sakliga nyheterna i förslaget till ny konsumentköplag är flera. I
likhet med den nya köplagen skall konsumentköplagen innehålla
bestämmelser som ger vägledning för bedömningen av om en vara är
behäftad med fel. Om en vara är felaktig föreslås att konsumenten i
regel får rätt att kräva att säljaren utan kostnad för konsumenten
avhjälper felet eller, i vissa fell, företar omleverans. Säljaren föreslås å
sin sida i regel få rätt att på egen bekostnad avhjälpa ett fel eller företa
omleverans för att därigenom undgå de mera ingripande påföljderna
prisavdrag och hävning. Vidare innehåller förslaget helt nya regler om
skadestånd vid säljarens dröjsmål och vid fel i varan. Enligt dessa är
säljaren skadeståndsansvarig för sådant som ligger inom hans kontrollsfär
(kontrollansvar). Om skadeståndsskyldigheten skulle vara oskäligt
betungande för säljaren skall ersättningen dock kunna jämkas. En
annan nyhet i förslaget är att konsumenten ges möjlighet att avbeställa
en vara innan leverans har skett. Säljaren får i sådant fell rätt till viss
ersättning av konsumenten. Den nya konsumentköplagen föreslås också
innehålla vissa regler om s.k. produktansvar. När ett fel i en köpt
vara orsakar skador på egendom som tillhör konsumenten eller någon
medlem av dennes hushåll skall konsumenten sålunda ha rätt till
ersättning av säljaren. Ytterligare en nyhet i förslaget är reglerna om
s.k. direkttalan, som innebär att konsumenten under vissa förutsättningar
ges rätt att vända sig med sina krav med anledning av fel i
varan till tillverkaren eller någon annan i tidigare distributionsled.

1 Riksdagen 1989190. 8 sami. Nr 35

Slutligen föreslås att om en näringsidkare förmedlar ett köp mellan
privatpersoner skall denne jämte säljaren vara ansvarig för de föpliktelser
som på grund av köpet åvilar säljaren.

I betänkandet behandlar utskottet också ett förslag till ändring i
konsumenttjänstlagen som framlagts i proposition 1989/90:77 om konsumentskyddet
vid förvärv av småhus m.m. Förslaget innebär i huvudsak
att reglerna i konsumenttjänstlagen blir tillämpliga vid arbeten
som avser uppförande av hus åt en konsument för bostadsändamål.

1 samband med förslagen i propositionerna behandlar utskottet dels
sju med anledning av proposition 1989/90:89 väckta motioner, dels tre
med anledning av proposition 1989/90:77 väckta motioner, dels ock två
fristående motioner varav en väckts under riksmötet 1988/89 och en
under riksmötet 1989/90.

Företrädare för justitiedepartementet, Sveriges Industriförbund,
Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges Köpmannaförbund, Småföretagens
riksorganisation, Bilindustriföreningen och Svenska Gasföreningen
har inför utskottet framfört synpunkter på förslaget till konsumentköplag.

Utskottet förordar två ändringar i förslaget till ny konsumentköplag.
Sålunda föreslår utskottet med anledning av ett motionsyrkande (m)
att lagen kompletteras med en bestämmelse som innebär att parterna
kan överenskomma att näringsidkarens skadeståndsskyldighet inte skall
omfatta förlust i konsumentens näringsverksamhet. Utskottet föreslår
också att konsumentköplagen inte skall vara tvingande vid köp av
ledningsdistribuerad hushållsgas, när leveransvillkoren godkänts av
konsumentverket. Utskottet tillstyrker i övrigt förslaget till ny konsumentköplag
samt de föreslagna ändringarna i konsumenttjänstlagen
m.m. Vidare förordar utskottet att två motionsyrkanden skall föranleda
tillkännagivanden från riksdagen. Det gäller dels en motion (s) om
preskriptionstiden för krav på grund av fel i en köpt vara, dels en
motion (vpk) om omfattningen av produktansvaret i konsumentköplagen.
Övriga motionsyrkanden avstyrks av utskottet.

Till betänkandet har fogats 27 reservationer.

Propositionerna

I proposition 1989/90:89 föreslår regeringen (justitiedepartementet) —
efter hörande av lagrådet — att riksdagen antar de i propositionen
framlagda förslagen till

1. konsumentköplag

2. lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716)

3. lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur
och handelsresande.

Lagförslagen under 1. och 3. har intagits i bilaga 1 till betänkandet.
Regeringens förslag under 2. framgår av det förslag till lag om ändring

i konsumenttjänstlagen som fogats till betänkandet som bilaga 2.

1989/90:LU35

I proposition 1989/90:77 föreslår regeringen (justitiedepartementet) att
riksdagen antar ett i propositionen framlagt förslag till lag om ändring

1 konsumenttjänstlagen (1985:716. Lagförslaget har granskats av lagrådet.
Innebörden av de föreslagna ändringarna framgår av det i bilaga

2 intagna lagförslaget.

I proposition 1989/90:77 framläggs även förslag till lag om ändring i
jordabalken samt förslag till ändring i förslaget till köplag. Dessa
lagförslag behandlas av utskottet i betänkandet 1989/90:LU36 resp.
1989/90:LU34.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av proposition
1989/90:89

1989/90:L14 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att konsumenten skall ha rätt till skälig
ersättning för den skada han lider genom att en vara är felaktig,

2. att riksdagen beslutar att konsumenten skall ha rätt till skälig
ersättning för den skada han lider genom att en tjänst är felaktig,

3. att riksdagen beslutar att frågan om produktansvar inte skall
regleras i ny konsumentköplag,

4. att riksdagen avslår propositionens förslag gällande konsumentens
ovillkorliga möjlighet att avbeställa en vara,

5. att riksdagen beslutar att säljaren skall ha rätt till ersättning för
vinst som han förlorar på grund av avbeställning från köparens sida
eller hävning då konsumenten kommit i betalningsdröjsmål,

6. att riksdagen avslår propositionens förslag i vad gäller att en
köpare skall kunna rikta anspråk på grund av fel i vara mot en
näringsidkare i tidigare säljled,

7. att riksdagen avslår propositionens förslag vad gäller ändring i
lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande,

8. att riksdagen beslutar att då en vara sålts i befintligt skick skall
den anses felaktig endast om den är i väsentligt sämre skick än vad
konsumenten haft anledning att utgå ifrån,

9. att riksdagen beslutar att frågan om en vara är felaktig skall
bedömas med hänsyn till dess beskaffenhet när risken för varan går
över på köparen.

1989/90:L15 av Allan Ekström (m) vari yrkas

1. att riksdagen avslår propositionen och begär nytt förslag till
konsumentköplag,

2. att riksdagen beslutar avslå bestämmelsen i 1 § andra stycket
andra meningen förslaget till konsumentköplag vilken innebär att både
näringsidkaren och säljaren i sådana fell svarar för säljarens skyldigheter
enligt lagen,

1989/90:LU35

3. att riksdagen beslutar att ge 3 § andra stycket förslaget till

konsumentköplag följande ändrade lydelse: Första stycket gäller inte,
om konsumenten tillförsäkras ett sådant avtalsskydd varom överenskommelse
träffats med konsumentverket.

4. att riksdagen beslutar att förse 14 och 30 §§ förslaget till konsumentköplag
med sådant tillägg att ansvaret för indirekt förlust skall
motsvara vad som här följer av den nya köplagen (27 och 40 §§),

5. att riksdagen beslutar att förse föreskrifterna om skadeståndets
omfattning med sådant tillägg om förlust i näringsverksamhet som
följer av 31 § sista stycket konsumenttjänstlagen,

6. att riksdagen beslutar att ge 13 § första stycket förslaget till

konsumentköplag samma lydelse som enligt 25 § första stycket den

nya köplagen,

7. att riksdagen beslutar att inskjuta ordet "väsentligt" framför

begreppet "sämre skick" i 17 § första stycket förslaget till konsumentköplag,

8. att riksdagen beslutar utmönstra första meningen i 41 § tredje
stycket förslaget till konsumentköplag vilken innebär att säljaren inte
har rätt till ersättning enligt första eller andra stycket om konsumenten
avbeställer en vara innan säljaren har accepterat ett anbud som konsumenten
har lämnat till säljaren.

1989/90:L16 av Ulla Orring m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sakrättsligt skydd,

2. att riksdagen med ändring av regeringens förslag beslutar att
skadeståndsskyldigheten vid säljarens dröjsmål eller vid fel i varan görs
dispositiv såvitt gäller köparens inkomstförlust eller annan förlust,

3. att riksdagen avslår förslaget om avbeställningsrätt,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om regler för öppet köp,

5. att riksdagen med ändring av regeringens förslag beslutar att
anspråk mot tidigare säljled i första hand skall riktas mot nästföregående
näringsidkare och därefter i turordning mot dem som tagit befattning
med varan enligt vad i motionen anförts.

1989/90:L17 av Elisabeth Persson (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att 31 § konsumentköplagen får följande
lydelse: "Säljarens skadeståndsskyldighet enligt 30 § omfattar även
skada som på grund av den sålda varan uppkommer på annan egendom
som tillhör konsumenten eller finns i hans hushåll och är avsedd
huvudsakligen för enskilt ändamål.",

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
skadestånd enligt 41 § 3 stycket konsumentköplagen endast ska utgå
om det föreligger särskilda skäl.

1989/90:L18 av Carl Frick och Lars Norberg (båda mp) vari yrkas

1. att riksdagen avslår föreliggande proposition,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ny konsumentköplag.

1989/90:LU35

1989/90:L19 av Elisabet Franzén och Kent Lundgren (båda mp) vari
yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär ett skyndsamt förslag till ny
produktansvarslag,

2. att riksdagen beslutar att en vara med sådana egenskaper, som kan
ge varaktiga skador på ekosystemet och på miljön, skall anses som
felaktig enligt konsumentköplagen,

3. att riksdagen beslutar att säljarens skadeståndsansvar skall omfatta
även personskador och långsiktiga skador på miljön och på ekosystemet.

1989/90:L20 av Martin Olsson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1989/90:89 ny konsumentköplag
såvitt avser dess 37 §,

2. att riksdagen hos regeringen begär kompletterande förslag innebärande
att rätten för en konsument att frånträda ett köpeavtal begränsas
till fall då särskilda skäl föreligger.

1989/90:L21 av Marianne Carlström och Berit Löfstedt (båda s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om köparens rätt att reklamera fel i en vara.

Motioner väckta med anledning av proposition
1989/90:77

1989/90:L10 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen
beslutar att en näringsidkare skall ha rätt till ersättning för den vinst
som han förlorar på grund av avbeställning från köparen.

1989/90:L11 av Ulla Orring m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen avslår
regeringens förslag att konsumenttjänstlagens regel om avbeställningsrätt
skall tillämpas när konsumenter förvärvar småhus från näringsidkare
genom entreprenadavtal.

1989/90:L13 av Carl Frick (mp) vari — såvitt nu är i fråga — yrkas
1. att riksdagen avslår propositionen i den del den avser konsumentköp
av småhus,

3. att riksdagen hos regeringen begär nytt förslag till lag i fråga om
konsumentköp av småhus.

Yrkandena 2 och 4 i motion 1989/90:13 liksom de delar av yrkandena
1 och 3 i motionen som avser det i proposition 1989/90:77 framlagda
förslaget till ändring i jordabalken behandlas av utskottet i betänkandet
1989/90:LU36.

Motion väckt under den allmänna motionstiden
1988/89

1988/89:L706 av Martin Olsson m.fl. (c) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om översyn av gränsdragningen mellan egenföretagare
och konsument i den konsumenträttsliga lagstiftningen.

1989/90:LU35

Motion väckt under den allmänna motionstiden
1989/90

1989/90:L907 av Kjell Ericsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tydliga
och lättförståeliga texter när information i avtal m.m. ges till konsumenterna.

Utskottet

Inledning

Särskilda regler om köp mellan näringsidkare och konsument finns
för närvarande i konsumentköplagen (1973:877), som trädde i kraft
den 1 januari 1974. Lagen innehåller inte någon fullständig reglering
rörande konsumentköp utan endast sådana bestämmelser som är av
central betydelse från konsumentskyddssynpunkt. Vid konsumentköp
skall även bestämmelserna i 1905 års allmänna köplag tillämpas. Detta
gäller både när en fråga är oreglerad i konsumentköplagen och när
den omfattas av båda lagarna.

I fråga om arbeten som en näringsidkare utför åt en konsument
gäller konsumenttjänstlagen (1985:716). Från den lagens tillämpningsområde
undantas bl.a. avtal om tjänster som avser uppförande av
byggnader för bostadsändamål.

År 1977 tillkallades konsumentköpsutredningen för att se över lagstiftningen
om konsumentköp. Utredningen avlämnade år 1984 betänkandet
(SOU 1984:25) Ny konsumentköplag. Betänkandet har efter
remissbehandling lagts till grund för förslagen i proposition 1989/90:89
om ny konsumentköplag.

Jämsides med lagstiftningsarbetet rörande konsumentköp har 1905
års köplag och motsvarande lagar i Danmark och Norge setts över i
nordiskt samarbete. Syftet med översynen har varit att åstadkomma en
mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige samordnad lagstiftning
om köp. Arbetet resulterade år 1984 i betänkandet (NU 1984:5)
Nordiska köplagar. Betänkandet innehåller förslag till nya köplagar för
Danmark, Norge och Sverige samt förslag till en köplag för Finland,
där det till skillnad från de övriga länderna inte funnits en allmän
köplag. Betänkandet har såvitt gäller förslaget till ny svensk köplag
remissbehandlats. På grundval av betänkandet har regeringen i proposition
1988/89:76 framlagt förslag till en ny köplag. Propositionen om
ny köplag behandlas av utskottet i betänkandet 1989/90:LU34.

1905 års köplag — liksom förslaget till ny köplag — är tillämplig
vid köp och byte av lös egendom. Konsumentköplagen har ett mer
begränsat tillämpningsområde och avser endast förvärv av lösa saker.
Någon ändring härvidlag innebär inte det i proposition 1989/90:89
framlagda förslaget till ny konsumentköplag.

Regler om köp och byte av fast egendom finns i 4 kap. jordabalken.
Bestämmelserna gäller vid alla fastighetsförvärv och således också då

1989/90: LU35

en konsument köper ett småhus av en näringsidkare. Om avtalet
mellan konsumenten och näringsidkaren inte avser köp av ett färdigbyggt
hus utan uppförande av huset på entreprenad är reglerna i
jordabalken inte tillämpliga och inte heller, som ovan nämnts, bestämmelserna
i konsumenttjänstlagen.

Frågor om ett förbättrat konsumentskydd vid förvärv av småhus har
övervägts av 1983 års småhushusköpsutredning. Resultatet av utredningsarbetet
har redovisats i tre betänkanden, nämligen (SOU 1986:38)
Förvärv av nya småhus, (SOU 1987:30) Fel i fastighet och (SOU
1988:66) Köp av byggnad på ofri grund m.m. Betänkandena har
remissbehandlats, och regeringen har därefter på grundval av dem i
proposition 1989/90:77 framlagt förslag till ändringar i bl.a. jordabalken
och konsumenttjänstlagen. Förslaget till ändring i jordabalken
behandlas av utskottet i betänkandet 1989/90:LU36 medan den föreslagna
ändringen av konsumenttjänstlagen tas upp i nu förevarande
betänkande.

Förslagen i propositionerna 1989/90:77 och 1989/90:89 kan tillsammans
ses som en etapp i det sedan länge pågående reformarbetet på
konsumentskyddsområdet. Förslagen ingår emellertid också som led i
en större reform på köprättens område och skall då ses i samband med
det i proposition 1988/89:76 framlagda förslaget till ny köplag.

Propositionernas huvudsakliga innehåll
Proposition 1989/90:89

I propositionen läggs fram förslag till en ny konsumentköplag som
skall ersätta den nuvarande konsumentköplagen från år 1973. Propositionen
ingår som ett led i det reformarbete på köprättens område som
tidigare resulterat i lagen (1987:822) om internationella köp samt
prop. 1988/89:76 om ny köplag.

Det nu framlagda förslaget innebär att alla lagregler om konsumentköp
samlas i en särskild konsumentköplag. Den allmänna köplagen
skall alltså inte i något avseende gälla för konsumentköp.

Den föreslagna nya konsumentköplagen innehåller i huvudsak följande
nyheter.

På samma sätt som i den föreslagna nya allmänna köplagen införs
vägledande bestämmelser för bedömningen av om en vara skall anses
felaktig. Om en vara är felaktig, skall konsumenten i regel ha rätt att
kräva att säljaren utan kostnad för konsumenten avhjälper felet eller, i
vissa fall, företar omleverans. Säljaren skall å sin sida i regel ha rätt att
på egen bekostnad avhjälpa ett fel eller företa omleverans för att
därigenom undgå de mera ingripande påföljderna prisavdrag och hävning.

Förslagets regler om skadestånd vid säljarens dröjsmål och fel i
varan är helt nya och anknyter till motsvarande regler i den föreslagna
nya allmänna köplagen. Säljaren skall svara för det som ligger inom

1989/90:LU35

hans kontrollsfär (kontrollansvar). Ersättningen skall dock kunna jämkas,
om ersättningsskyldigheten skulle vara oskäligt betungande för
säljaren.

En annan nyhet i förslaget är att konsumenten skall ha möjlighet att
avbeställa en vara innan leverans har skett. Säljaren skall alltså inte
kunna påfordra att fa fullfölja leveransen, om konsumenten förklarar
att han inte längre vill stå fast vid sitt köp. Däremot skall säljaren i
princip ha rätt till viss ersättning av konsumenten, om denne avbeställer
varan.

Om ett bestämt pris för en vara inte har avtalats, skall konsumenten
enligt förslaget inte behöva betala mer än ett skäligt pris.

Den nya konsumentköplagen innehåller vidare vissa bestämmelser
om s.k. produktansvar, vilka skall gälla vid sidan av allmänna regler
om produktansvar. Enligt den nya konsumentköplagen skall en konsument
ha rätt till ersättning av säljaren för produktskador som drabbar
egendom som tillhör konsumenten eller medlem av dennes hushåll.

En viktig nyhet i den föreslagna nya konsumentköplagen är reglerna
om s.k. direkttalan. Dessa innebär att konsumenten i vissa fall skall
kunna vända sig med sina krav med anledning av fel i varan till
tillverkaren eller någon annan i tidigare distributionsled än säljaren.

Om ett köp mellan privatpersoner förmedlas av en näringsidkare,
skall denne enligt den nya konsumentköplagen vara ansvarig jämte
säljaren för de föpliktelser som på grund av köpet åvilar säljaren.

De föreslagna nya konsumentköpreglerna medför behov av följdändringar
i annan lagstiftning. Bl.a. föreslås att reglerna i konsumenttjänstlagen
om skadestånd vid näringsidkarens dröjsmål och fel skall bygga
på samma ansvar (kontrollansvar) som motsvarande regler i den föreslagna
nya konsumentköplagen.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1991.

Proposition 1989/90:77

I propositionen föreslås lagändringar i syfte att förstärka skyddet för de
konsumenter som genom köp eller entreprenadavtal förvärvar ett
småhus från en näringsidkare.

Konsumenter förvärvar ofta småhus från en näringsidkare genom
entreprenadavtal som innebär att näringsidkaren skall uppföra småhuset
åt konsumenten. För närvarande finns det inte några lagregler som
direkt tar sikte på sådana förvärv. Det föreslås nu att de tvingande
reglerna i konsumenttjänstlagen skall gälla också sådana entreprenadavtal.
Konsumenttjänstlagen skall dock inte vara tvingande, om konsumenten
tillförsäkras ett sådant garanti-, försäkrings- och avtalsskydd
som ställs som villkor för statlig bostadsfinansiering.

1989/90:LU35

Allmänna överväganden

1989/90: LU35

Som ovan redovisats föreslås i proposition 1989/90:89 att 1973 års
konsumentköplag ersätts av en ny lag som uttömmande reglerar rättsförhållandena
vid köp mellan näringsidkare och konsument. Reglerna
i den föreslagna lagen bygger i stor utsträckning på förslaget till ny
köplag men i vissa frågor har annorlunda lösningar valts än dem som
finns i köplagen.

Från skilda utgångspunkter kritiseras förslaget till ny konsumentköplag
i motionerna 1989/90:L15 av Allan Ekström (m) och
1989/90:L18 av Carl Frick och Lars Norberg (båda mp). Motionären i
motion L15 framhåller att den allmänna köplagen är uttryck för
generellt erkända grundsatser inom hela civilrätten. Propositionen
präglas emellertid av det syftet att konsumenten skall ges ett skydd som
i de avseenden där det över huvud taget är praktiskt möjligt sträcker
sig vida över köparens rättsliga befogenheter enligt den allmänna
köplagen. Motionären ifrågasätter huruvida konsumentkollektivet är
villigt att betala priset för ett överbeskyddande av den enskilde konsumenten
och framhåller att de närmare konsekvenserna på marknaden
av den föreslagna regleringen inte analyserats i propositionen. Motionären
anser att en ny konsumentköplag måste bygga på en bättre
balans mellan parterna och att den allmänna köplagen bör följas i
större utsträckning än som skett i propositionen. I motionen yrkas
(yrkande 1) avslag på den föreslagna lagstiftningen.

Kritiken i motion L18 tar sikte på att skyddet enligt den nya
konsumentköplagen inte är tillräckligt långtgående. Enligt motionärerna
bör en lagstiftning på området sättas in i ett ekologiskt perspektiv.
Av särskilt intresse härvidlag är reglerna om fel i varan och om
säljarens ersättningsansvar. Motionärerna anser att säljaren bör åläggas
ett ansvar för produkterna som skall gälla under deras hela livslängd
och även innefatta ansvar för återvinningen och hanteringen av produkterna
som avfall. Konsumenterna skall ha rätt att före köpet fa del
av produktspecifikation och livscykelspecifikation med i motionen
närmare angivet innehåll. Vidare bör farliga produkter alltid förses
med skyddsföreskrifter. För varje saluförd produkt skall det finnas en
produktansvarig som skall registreras. Motionärerna yrkar (yrkande 1)
avslag på propositionen samt (yrkande 2) att riksdagen hos regeringen
begär ett nytt förslag till konsumentköplag i enlighet med vad som
anförs i motionen.

Utskottet vill för sin del framhålla att en reform av de regler som
gäller vid konsumentköp är påkallad av flera orsaker. Gällande konsumentköplag
innehåller som tidigare berörts endast sådana regler som
är av särskild betydelse från konsumentskyddssynpunkt och i övrigt
gäller 1905 års allmänna köplag vid konsumentköp. När 1905 års lag
nu i enlighet med förslaget i proposition 1988/89:76 skall ersättas med
en ny köplag, som innefattar en betydande modernisering av köprätten
och anpassning av regelsystemet till utvecklingen inom näringslivet, är
det enligt utskottets mening nödvändigt att också bestämmelserna för
konsumentköp ses över. Utskottet vill vidare understryka att det nuva -

rande systemet där såväl konsumentköplagen som den allmänna köplagen
är tillämpliga på förhållandet mellan säljare och köpare vid
konsumentköp inte kan anses helt tillfredsställande. Att två lagar på
detta sätt delvis gäller parallellt leder till att regleringen i sin helhet är
svåröverskådlig. Det finns därför behov av en mera lättillgänglig lagstiftning
på området. Också med hänsyn härtill är en reform av
konsumentköpsreglerna således angelägen.

I likhet med motionären i motion L15 anser utskottet att den nya
allmänna köplagen bör vara en naturlig utgångspunkt vid utformningen
av regler för konsumentköp. Köplagen tar visserligen i första hand
sikte på köp mellan näringsidkare men är också tillämplig vid exempelvis
överlåtelser mellan privatpersoner och har också anpassats till
sådana fall. I betydande utsträckning bör därför köplagsreglerna kunna
gälla vid konsumentköp. Även andra skäl talar för att bestämmelser
för konsumentköp i görligaste mån bör stämma överens med vad som
gäller vid andra köp. Utskottet vill härvidlag bl.a. hänvisa till att det
ligger i säljarens intresse att regelsystemet är enhetligt och att han inte
skall behöva tillämpa olika bestämmelser beroende på om kunden är
konsument eller handlar i någon annan egenskap. Härmed är dock
inte sagt att konsumentköplagen i alla avseenden måste följa den
allmänna köplagen. När konsumentskyddsaspekterna talar för det bör
avvikelser tillåtas. Med anledning av de i ärendet väckta motionerna
kommer utskottet i följande avsnitt att närmare överväga vilka särlösningar
som bör kunna godtas vid konsumentköp. Enbart den omständigheten
att förslaget i propositionen innebär vissa avvikelser från den
allmänna köplagen utgör emellertid inte skäl för att lagförslaget i sin
helhet skall avvisas, såsom motionären i motion L15 önskar.

I linje med det anförda kan utskottet inte heller ansluta sig till de
tankegångar som kommer till uttryck i motion L18. Bortsett från det
allmänt sett olämpliga i att bestämmelserna om konsumentköp på ett
markant och genomgripande sätt skulle avvika från reglerna för andra
köp, så bör det beaktas att en ordning med obligatorisk produktinformation
och produktansvar av den omfattning som förordas i motionen
knappast kan genomföras i realiteten. Som utskottet i annat sammanhang
framhållit, då motioner med i huvudsak samma syfte prövats i
riksdagen (se bet. 1989/90:LU21), torde nämligen kraven på underlag
för informationen i form av forskning och andra insatser inte kunna
tillgodoses inom överskådlig tid. I vart fall skulle den förordade
ordningen orsaka stora praktiska svårigheter och betydande kostnader
vilka i form av ökade varupriser skulle få bäras av konsumenterna.
Sammantaget anser utskottet att ett tillmötesgående av motionärernas
önskemål skulle innebära nackdelar som inte står i någon som helst
rimlig proportion till nyttan för konsumenterna.

På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motionerna L15 yrkande
1 och L18. Utskottet ställer sig därmed positivt till att en lagstiftning
om konsumentköp införs med den huvudsakliga inriktning som föreslås
i propositionen.

1989/90:LU35

Utskottet tar i detta sammanhang även upp frågan om sakrättsligt skydd
vid konsumentköp. Med sakrättsligt skydd avses frågan om i vilken
utsträckning och under vilka förutsättningar den ena parten i ett
avtalsförhållande har skydd mot tredje man på motpartens sida och
särskilt då mot dennes borgenärer vid överlåtelse eller upplåtelse av en
rättighet. Som en allmän oskriven regel gäller vid köp av lösöre att
förvärvaren blir skyddad mot säljarens borgenärer först sedan han fått
egendomen i sin besittning, den s.k. traditionsprincipen. Så länge
egendomen blir kvar hos säljaren kan den genom utmätning och
konkurs tas i anspråk för betalning av de skulder säljaren har till sina
borgenärer. Köparens rätt inskränker sig till att han i konkurrens med
de övriga borgenärerna kan göra gällande en fordran på säljaren.
Enligt en i vissa andra länder tillämpad princip får köparen däremot
skydd mot säljarens borgenärer redan genom avtalet, den s.k. avtalsprincipen.

Frågan om särskilda regler om sakrättsligt skydd vid konsumentköp
har berörts i proposition 1989/90:89. Departementschefen uttalar därvid
att det givetvis för många konsumenter kan synas egendomligt att
inte så att säga fa full äganderätt till en vara som har betalts, om varan
kvarblir hos säljaren en tid. Traditionsprincipen är dock, enligt departementschefen,
fast förankrad i det svenska rättssystemet och har goda
skäl för sig. En sakrättslig särreglering för konsumentförhållanden
skulle vidare innebära en principiell nyhet i svensk rätt. Departementschefen
erinrar om att det för vissa praktiskt viktiga fall finns
särregler som innebär att sakrättsligt skydd uppnås genom registrering.
Att införa ett sådant registreringsförfarande för mera vardagliga konsumentköp
skulle emellertid medföra alltför stora praktiska olägenheter,
och departementschefen är inte heller beredd att för närvarande förorda
att traditionsprincipen överges på konsumentområdet. Den mera
grundläggande frågeställningen om det är befogat att generellt införa
avtalsprincipen i svensk rätt förutsätter enligt departementschefen ytterligare
överväganden och analyser, som inte låter sig göras inom
ramen för det aktuella lagstiftningsprojektet. Utvecklingen på området
kommer emellertid att noga följas, och vid behov kommer saken att
tas upp på nytt i lämpligt sammanhang.

I motion 1989/90:L16 av Ulla Orring m.fl. (fp) framhålls att konsumenternas
nuvarande skydd mot säljarens borgenärer är alltför bristfälligt.
Ett bättre sakrättsligt skydd för konsumenten bör därför tillskapas,
dock utan att frångå traditionsprincipen som huvudregel. Detta syfte
kan enligt motionärerna uppnås genom att den nuvarande lösöreköpsförordningen
ersätts med en mer tidsenlig och för köparen användbar
reglering, och de begär i yrkande 1 ett tillkännagivande i enlighet
härmed.

Utskottet erinrar om att motionsyrkanden med begäran om en
översyn av de sakrättsliga reglerna om köparens skydd mot säljarens
borgenärer har prövats av riksdagen vid ett flertal tillfällen (se senast
bet. 1989/90:LU27). Utskottet har därvid avvisat tanken på att man
skulle frångå traditionsprincipen och därmed kravet på besittning med
hänsyn bl.a. till den betydelse som detta krav har på många rättsområ -

1989/90:LU35

den. Samtidigt har utskottet framhållit att ställningstagandet inte uteslöt
att det fanns anledning att närmare överväga om de problem som
kravet på besittningsöverföring medför kan lösas på annat sätt än
genom en uppluckring av nuvarande regler. En lösning som utskottet
pekat på kunde vara att ersätta den nuvarande lösöreköplagen med en
mera tidsenlig och för köparen användbar reglering.

Utskottet har nu ingen annan uppfattning i saken. Mot bakgrund av
departementschefens ovan angivna uttalande anser sig utskottet kunna
utgå från att spörsmålet om en modernisering av lösöreköplagen
kommer att övervägas ytterligare inom regeringskansliet. Något särskilt
tillkännagivande i frågan kan därför inte anses erforderligt, och utskottet
avstyrker följaktligen bifall till yrkande 1 i motion L16.

Konsumentköplagens tillämpningsområde

I proposition 1989/90:89 förslås att den nya konsumentköplagen — i
likhet med gällande lag — skall omfatta konsumenters köp av lösa
saker för huvudsakligen enskilt ändamål från näringsidkare i deras
yrkesmässiga verksamhet (1 § första stycket). I tillämpliga delar skall
den också gälla vid byte av lösa saker (1 § tredje stycket).

Liksom nuvarande konsumentköplag skall den nya lagen även
tillämpas i sådana fall då säljaren inte är näringsidkare men köpet
förmedlas av en näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet (1 §
andra stycket). En nyhet i förhållande till gällande ordning är att inte
bara den person på vars uppdrag försäljningen sker utan också den
näringsidkare som förmedlar köpet skall svara för säljarens skyldigheter
enligt lagen.

Konsumentköplagen föreslås bli i huvudsak tvingande till konsumentens
förmån. Enligt 3 § skall således avtalsvillkor, som i jämförelse
med lagens bestämmelser är till nackdel för köparen, sålunda vara
utan verkan mot denne såvida annat inte anges i lagen. Undantag
härifrån gäller dock vid köp av byggnadsdelar om köparen tillförsäkras
ett sådant garanti-, försäkrings- och avtalsskydd som ställs som villkor
för statlig bostadsfinansiering.

I motion 1989/90:L15 av Allan Ekström (m) framhålls att den
föreslagna bestämmelsen i 1 § andra stycket innebär att förmedlaren
får ett slags borgensansvar för säljaren. Enligt motionären har konsekvenserna
för olika typer av förmedlingsaffärer inte tillräckligt belysts i
propositionen, och han pekar härvid på följderna vid bl.a. auktionsverksamhet.
Som exempel nämner motionären det fallet att en privatperson
köper en ridhäst på en gårds- eller livdjursauktion. Om ridhästen
skulle ha en smittosam sjukdom och således vara behäftad med fel
blir enligt förslaget i propositionen auktionisten ansvarig för felet
solidariskt med säljaren. Auktionisten kan då komma att bli ansvarig
även för den skada som kan uppkomma om smittan överförs till en
annan häst som tillhör köparen eller någon i dennes familj. För
auktionisten kan det, påpekar motionären, ha varit omöjligt att ens
genom veterinärundersökning fastställa huruvida ett fel förelegat eller
ej, men ändock blir han fullt ansvarig. Motionären anser att den

1989/90:LU35

föreslagna bestämmelsen uppenbarligen inte är tillräckligt övervägd
med hänsyn till livets mångfald och yrkar (yrkande 2) avslag på
förslaget om förmedlarens ansvar.

Som framhålls i propositionen kan det från skilda utgångspunkter
anföras både för- och nackdelar med förslaget att förmedlaren och
säljaren solidariskt skall bära det köprättsliga ansvaret. För förmedlaren
uppkommer en ökad risk, något som kan leda till att det blir
svårare för privatpersoner att förmå näringsidkare att åta sig försäljningsuppdrag
när det gäller begagnade varor. Mot detta står emellertid
att — särskilt vid andra typer av förmedlingsafiärer än auktioner —
köparen ofta inte känner till att säljaren är någon annan än den
näringsidkare som han har kontakt med. För köparen är det då en
klar fördel om han kan vända sig mot näringsidkaren med sina
anspråk i stället för att behöva efterforska vem som är den verklige
säljaren. Det kan också förhålla sig så att den privatperson som sålt
föremålet inte kan anträffas eller att han inte kan tillgodose köparens
krav därför att han saknar pengar. Vid en samlad bedömning av föroch
nackdelarna med den föreslagna ordningen finner utskottet i
likhet med departementschefen att den ökade trygghet som förslaget
innebär för konsumenterna överväger de nackdelar som kan uppstå.
Utskottet tillstyrker därför förslaget i propositionen och avstyrker
således bifall till motion L15 yrkande 2.

I motion 1988/89:L706 av Martin Olsson m.fl. (c) tas upp en fråga
om gränsdragningen mellan egenföretagare och konsument i konsumentskyddslagstiftningen.
Motionärerna påpekar att det ofta kan vara
svårt att klart avgränsa vilka som är konsumenter i lagstiftningens
mening och vilka som handlar i sin egenskap av egenföretagare.
Motionärerna nämner flera exempel på situationer där sådana gränsdragningsproblem
lätt kan uppkomma. I motionen framhålls vidare att
enmansföretagen i flertalet affärstransaktioner med större företag är i
behov av samma skydd som konsumenterna givits. Enligt motionärernas
mening bör därför en översyn av lagstiftningen på området komma
till stånd med syfte att egenföretagare så långt som möjligt skall
jämställas med konsumenter i de fall då egenföretagarens ställning i ett
affärs- eller avtalsförhållande i huvudsak liknar konsumentens. Därvid
bör prövas om en utvidgning av tillämpningsområdet för konsumentskyddslagstiftningen
skall begränsas till egenföretagare som driver sin
verksamhet i eller i anslutning till hemmet, eller om även andra
egenföretagare liksom vissa småföretagare bör omfattas av skyddet.
Motionärerna yrkar (yrkande 3) att det anförda ges regeringen till
känna.

Utskottet vill erinra om att motioner med samma syfte tidigare
prövats i riksdagen flera gånger (se senast bet. LU 1987/88:31) och
därvid avslagits. Utskottet har då bl.a. framhållit att med uttrycket
konsument i lagstiftningen avses endast privatpersoner som för huvudsakligen
enskilt bruk förvärvar varor eller tjänster. Sistnämnda krav
innebär, har utskottet påpekat, att det som regel inte skall uppkomma
några svårigheter att avgöra om konsumentskyddslagstiftningen är
tillämplig eller ej. Utskottet har också understrukit att syftet med

1989/90: LU35

konsumenträtten är att särskilt reglera rättsförhållanden mellan näringsidkare
och den enskilda människan som konsument, medan andra
regelsystem gäller för rättsförhållanden mellan näringsidkare.

Enligt utskottets mening saknas anledning att nu bedöma spörsmålet

annorlunda. Det behov som kan finnas av ett särskilt skydd för den

svagare parten i ett affärsförhållande mellan näringsidkare får liksom
hittills tillgodoses på annat sätt än genom en utvidgning av tillämpningsområdet
för den konsumenträttsliga lagstiftningen. Utskottet avstyrker
på anförda skäl bifall till motion 1988/89:L706 yrkande 3.

Som tidigare nämnts skall den nya konsumentköplagen endast gälla

i fråga om köp och byte av lösa saker. Av propositionen framgår (s.

59) att som lös sak räknas bl.a. gaser och vätskor men inte elektrisk
kraft.

Svenska Gasföreningen, som är branschorganisation för gasleverantörer
i Sverige, har inför utskottet framhållit att föreningen tillsammans
med Svenska Elverksföreningen och Svenska Värmeverksföreningen
sedan en tid arbetar med att få fram allmänna avtalsvillkor för
leverans av elektricitet, gas och fjärrvärme via ledning till bl.a. hushåll.
Avsikten är att avtalsvillkoren för de tre slagen av energileveranser i
största möjliga utsträckning skall vara så lika varandra som möjligt och
att således särbehandling av en viss energiform inte skall ske. Om
konsumentköplagen blir tillämplig på gasleveranser kommer dock en
särbehandling av denna energiform att bli nödvändig. Från föreningens
sida har vidare framhållits att särskilda problem uppkommer vid
leverans av naturgas om konsumentköplagens tvingande regler rörande
dröjsmål från säljarens sida skall tillämpas. Naturgasen distribueras
med ledning från fyndigheter i Nordsjön till de lokala gasleverantörerna
och sedan vidare till bl.a. hushåll, och eventuella avbrott och andra
störningar i distributionen kan inte motverkas av gasleverantörerna.
Om de lokala gasleverantörerna skulle bära ett ansvar för de dröjsmålsskador
som kan uppkomma för konsumenterna vid driftsavbrott
eller störningar, skulle detta föra för långt. Mot den angivna bakgrunden
har Gasföreningen framfört önskemål om att gasleveranser skall
undantas från tillämpningsområdet för konsumentköplagen.

Enligt utskottets mening torde det med hänsyn till konsumentskyddsintresset
knappast finnas anledning att för leverans av hushållsgas
från en näringsidkare uppställa strängare regler än vad som gäller
då energi i andra former tillhandahålls konsumenterna. Snarast bör
det vara en fördel för konsumenterna om någorlunda enhetliga villkor
kan tillämpas vid leverans av hushållsgas och annan energi och detta
särskilt som det ofta är samma energiföretag — i allmänhet det
kommunala energiverket — som svarar för de olika energileveranserna.
Utskottet ställer sig därför positivt till att reglerna i konsumentköplagen
inte skall behöva tillämpas när gas levereras i ledning till
hushållen. Utskottet är dock inte berett att förorda att gasleveranserna
helt skall undantas från konsumentköplagens tillämpningsområde. I
stället bör det skapas en möjlighet för gasleverantörerna att träfra avtal
med konsumenterna om andra villkor än dem som följer av den
tvingande regleringen i konsumentköplagen. Lagtekniskt kan det ske

1989/90: LU35

genom att bestämmelsen i 3 § konsumentköpiagen om att lagen i
princip är tvingande till konsumentens förmån kompletteras med
ytterligare en undantagsregel enligt vilken lagen inte är tvingande vid
köp av ledningsburen gas. En förutsättning för att undantagsregeln
skall fa utnyttjas bör vara att avtalsvillkoren vid gasleveranserna godkänts
av konsumentverket. Utskottet förordar att en regel med nämnda
innebörd införs i 3 § förslaget till konsumentköplag.

Fel på varan

I gällande konsumentköplag saknas allmänna bestämmelser om när en
försåld vara skall anses felaktig. Vissa specialregler finns dock. Enligt
7 § konsumentköpiagen är en vara felaktig om säljaren vid köpet eller
på varans förpackning eller vid marknadsföring lämnat en vilseledande
uppgift om varans beskaffenhet eller användning och uppgiften kan
antas ha inverkat på köpet. Undantag härifrån gäller dock om säljaren
tydligt rättat uppgiften. Fel föreligger också om den vilseledande
uppgiften lämnats av tillverkaren eller någon i tidigare säljled och
säljaren åberopat uppgiften eller, fastän han insett eller uppenbarligen
borde ha insett att uppgiften var vilseledande, underlåtit att tydligt
rätta den. I 7 § föreskrivs vidare att en vara är felaktig när säljaren
eller någon i tidigare led underlåtit att lämna information i enlighet
med ett åläggande enligt marknadsföringslagen (1975:1418) eller enligt
produktsäkerhetslagen (1988:1604). Av 8 § följer att en vara är behäftad
med fel när den sålts i strid med förbud som meddelats enligt
marknadsföringslagen eller produktsäkerhetslagen eller annat förhud
mot saluhållande som meddelats till förekommande av ohälsa, olycksfall
m.m. Detsamma gäller om varan är så bristfällig att dess användning
medför uppenbar fara för köparens eller annans liv eller hälsa.

I proposition 1989/90:89 föreslås att i 16 § i den nya konsumentköpiagen
förs in grundläggande regler om varans egenskaper, vilka skall
vara utgångspunkten för en bedömning av om fel föreligger. Bestämmelserna,
som utformats efter mönster av förslaget till ny köplag,
bygger på att parterna har full avtalsfrihet om varans beskaffenhet.
Enligt förslaget skall varan i fråga om art, mängd, kvalitet, andra
egenskaper och förpackning stämma överens med vad som följer av
avtalet. Varan skall också vara åtföljd av vissa närmare angivna anvisningar.
Om inte annat följer av parternas avtal skall varan vidare vara
ägnad för det ändamål för vilket varor av samma slag i allmänhet
används. Den skall även vara ägnad för det särskilda ändamål som
köparen avser att använda den till under förutsättning att säljaren
insett detta särskilda ändamål och köparen haft rimlig anledning att
förlita sig på säljarens sakkunskap och bedömning. Varan skall vidare
ha sådana egenskaper som säljaren har demonstrerat med hjälp av ett
prov eller en modell. Slutligen ställs krav på erforderlig förpackning.
Om en vara brister i något av de angivna avseendena är den felaktig.
Har säljaren underlåtit att upplysa köparen om sådana förhållanden
rörande varans egenskaper eller användning som han kände till eller
borde ha känt till och som köparen med fog kunde räkna med att bli

1989/90:LU35

upplyst om föreligger också ett fel, dock endast om underlåtenheten
från säljarens sida kan antas ha inverkat på köpet. Vidare är varan
felaktig när den på något annat sätt avviker från vad köparen med fog
kunnat förutsätta.

Bestämmelser om vissa särskilda fel i en försåld vara föreslås bli
införda i 18 och 19 §§ konsumentköplagen. Reglerna motsvarar i allt
väsentligt de ovan redovisade stadgandena i 7 och 8 §§ i nuvarande
konsumentköplag.

I motion 1989/90:L19 av Elisabet Franzén och Kent Lundgren (båda
mp) yrkas (yrkande 2) att fel enligt konsumentköplagen även skall
föreligga när en vara har egenskaper som kan ge varaktiga skador på
ekosystemet och miljön. Motionärerna hävdar att felreglerna i förslaget
till konsumentköplag inte är tillräckliga eftersom många produkter
som säljs på marknaden kan ge skador inte bara på människor och
egendom utan också på ekosystemet och miljön.

Utskottet vill erinra om att vid konsumentköp liksom vid andra köp
säljaren är skyldig att leverera en felfri vara. Om varan är felaktig har
köparen rätt att göra gällande olika påföljder. För både köparen och
säljaren är det därför av stor betydelse att de kan avgöra när fel i varan
föreligger. Några allmänna bestämmelser om varans beskaffenhet finns
som ovan nämnts inte i nuvarande konsumentköplag. Enligt utskottets
mening får detta anses vara en brist. Behovet av grundläggande regler
om vilka krav som bör ställas på en vara är nämligen särskilt stort vid
konsumentköp eftersom det torde vara mindre vanligt att parternas
avtal ger dem någon vägledning vid bedömningen av om varan är
behäftad med fel. Utskottet ser således den i 16 § föreslagna regleringen
som en fördel för både konsumenten och näringsidkaren, och
utskottet tillstyrker att förslaget genomförs.

Vad härefter angår önskemålet i motion L19 delar utskottet motionärernas
uppfattning att många produkter kan orsaka skador i miljön.
Problemet med miljöfarliga produkter bör emellertid inte lösas inom
ramen för reglerna om fel i konsumentköplagen. Syftet med dessa
regler är ju främst att garantera den enskilde konsumenten en från
hans egna utgångspunkter felfri vara samt att ge honom möjlighet att
rikta olika anspråk mot den näringsidkare som sålt en felaktig vara,
exempelvis krav på prisavdrag eller omleverans eller på ersättning för
uppkomna skador. Utskottet kan därför inte förorda att felreglerna
kompletteras i enlighet med vad som yrkas i motionen. Utskottet
avstyrker följaktligen bifall till motion L19 yrkande 2.

De i 18 och 19 §§ föreslagna bestämmelserna föranleder inte några
erinringar från utskottet.

I propositionen föreslås en särskild bestämmelse om fel i en vara
som sålts i befintligt skick eller med liknande förbehåll (17 §). En
sådan vara skall anses felaktig om den är i sämre skick än köparen
med hänsyn till priset och övriga omständigheter med fog kunnat
förutsätta. Också i nuvarande konsumentköplag finns en regel om fel i
varor som sålts i befintligt skick. För att fel skall föreligga krävs för
närvarande bl.a. att varans skick är väsentligt sämre än köparen haft

1989/90:LU35

skäl att förutsätta. I regeringens förslag till köplag uppställs också ett
krav på väsentligt sämre skick när det är fråga om försäljning i
befintligt skick.

I motionerna 1989/90:L14 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) och
1989/90:L15 av Allan Ekström (m) kritiseras utformningen av den
föreslagna bestämmelsen i konsumentköplagen. Motionärerna i motion
L14 framhåller att det är olyckligt att väsentlighetsrekvisitet inte tagits
med i konsumentköplagen. Enligt motionärerna är det ägnat att skapa
förvirring och rättsosäkerhet om konsumentköplagen och den nya
köplagen inte har samma felregel för gods som säljs i befintligt skick.

Motionären i motion L15 hävdar att regeringens förslag på denna
punkt innebär att avtalsfriheten allvarligt begränsas och att parterna i
realiteten förbjuds att träffa avtal enligt vilka köparen godtar att varan
är i sämre skick än som motsvarar normal standard i jämförliga fall.
Enligt motionären bygger nuvarande konsumentköplag allmänt sett på
ståndpunkten att den som vill köpa en vara av lägre kvalitet till billigt
pris inte av lagen bör tvingas att köpa en bättre men också dyrare vara.
Den nya konsumentköplagen ingriper i parternas avtalsfrihet genom
föreskriften att varan är behäftad med fel om den är i sämre skick än
köparen kunnat förutsätta. Liksom i motion L14 dras också parallellen
till köplagsförslaget. Motionären anser att ingrepp i avtalsfriheten bör
ske i avtalslagen, och han motsätter sig att bestämmelsen i konsumentköplagen
Sr den av regeringen föreslagna lydelsen.

1 båda motionerna yrkas (yrkande 8 i L14 och yrkande 7 i L15) att
17 § förslaget till konsumentköplag ändras så att varan skall anses
felaktig endast om den är i väsentligt sämre skick.

I enlighet med vad utskottet tidigare uttalat är det angeläget att
reglerna om konsumentköp i största möjliga utsträckning stämmer
överens med vad som gäller vid andra köp. I propositionen lämnas
inte någon närmare motivering till varför förslaget till konsumentköplag
i nu förevarande avseende avviker från köplagsförslaget och från
nuvarande konsumentköplag. När det som nu gäller att förstärka det
civilrättsliga skyddet för konsumenterna får det emellertid enligt utskottets
uppfattning anses befogat att det vid konsumentköp ställs något
högre krav på varans skick än vid köp mellan exempelvis näringsidkare.
Att man därmed skulle göra ett ingrepp i avtalsfriheten har
utskottet svårt att förstå. Den föreslagna bestämmelsen om fel i vara
som sålts i befintligt skick är nämligen inte tvingande till konsumentens
förmån på samma sätt som exempelvis de ovan berörda felreglerna
i 18 och 19 §§ förslaget till konsumentköplag. Av propositionen (s.
101) framgår sålunda att bestämmelsen i 17 § inte är avsedd att hindra
säljaren från att göra förbehåll om att han inte anser sig kunna svara
för varans skick. Om köparen trots ett sådant förbehåll från säljarens
ändock inhandlat varan kan han sedan inte åberopa att varan är i
sämre skick än väntat. Detta gäller givetvis dock endast under förutsättning
att att varan inte är felaktig enligt några andra bestämmelser i
konsumentköplagen. För att förbehåll av angivet slag skall beaktas
måste det emellertid ha varit konkret till sitt innehåll och tydligt
angivit i vilket avseende säljaren reserverat sig mot varans skick. Med

2 Riksdagen 1989190. 8 sami. Nr 35

1989/90: LU35

det anförda tillstyrker utskottet att 17 § konsumentköplagen får den av
regeringen föreslagna lydelsen och avstyrker följaktligen bifall till
motionerna L14 yrkande 8 och L15 yrkande 7.

I motion 1989/90:L14 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) tas också upp ett
spörsmål om tidpunkten för felbedömningen.

Enligt 20 § första stycket förslaget till konsumentköplag skall frågan
om varan är felaktig bedömas med hänsyn till dess beskaffenhet när
den avlämnas. Säljaren svarar för fel som har funnits vid denna
tidpunkt, även om felet visar sig först senare. Om köparen inte hämtar
varan i rätt tid eller inte tar emot en vara som hålls tillgänglig för hans
räkning svarar enligt 20 § andra stycket säljaren dock inte för försämring
som inträder därefter och som beror enbart på varans beskaffenhet.
1 paragrafens tredje stycke anges att varan skall anses felaktig om
det efter avlämnandet uppkommer en försämring som är en följd av
säljarens avtalsbrott. I 6 § föreskrivs att varan är avlämnad när den
har kommit i köparens besittning. Av 8 § framgår att risken för varan
går över från säljaren till köparen när varan avlämnas. Att köparen
övertar risken för varan innebär att han är skyldig att betala den även
om den förstörs, kommer bort försämras eller minskar genom en
händelse som inte beror på säljaren.

I motion L14 kritiseras det förhållandet att enligt 20 § frågan om fel
skall bedömas med hänsyn till varans beskaffenhet vid avlämnandet.
Enligt motionärerna är den avgörande tidpunkten således inte när
risken för varan övergår till köparen. I motionen hänvisas till att
Sveriges advokatsamfund vid remissbehandlingen kritiserat förslaget i
detta avseende och framhållit att det är tveksamt om det överensstämmer
med det allmänna rättsmedvetandet att säljaren skall stå faran för
godset även om köparen är i dröjsmål med att hämta det. Också
lagrådet har enligt motionärerna riktat kritik mot förslaget. Lagrådet
har därvid anfört att det inte finns någon anledning att bedöma frågan
om varans felaktighet med utgångspunkt i förhållandena vid annan
tidpunkt än då risken går över på köparen. Motionärerna delar lagrådets
uppfattning att orden "när den avlämnas" i 20 § bör bytas ut mot
orden "när risken för varan går över på köparen". 1 motionen yrkas
(yrkande 9) att lagrummet ändras i enlighet härmed.

Enligt utskottets uppfattning tar motionsyrkandet sikte på den utformning
som 8 och 20 §§ hade i det till lagrådet remitterade lagförslaget.
I lagrådsförslaget saknade 20 § någon motsvarighet till den ovan
redovisade bestämmelsen i andra stycket rörande konsekvensen av att
köparen inte hämtar varan i rätt tid eller inte tar emot den. I stället
fanns i 8 § ett undantag från regeln att risken för varan övergår vid
avlämnandet. Enligt detta undantag skulle köparen bära risken för en
försämring som inträffar efter det att köparen kommit i dröjsmål om
försämringen berodde på varans beskaffenhet. Det av motionärerna
åberopade uttalandet av lagrådet gjordes mot bakgrund av att köparen
enligt det angivna undantaget kunde komma att bära risken för en
vara redan före det faktiska avlämnandet, dvs. innan varan har kommit
i köparens besittning. Med anledning av lagrådets påpekande förordar
departementschefen i slutprotokollet (se prop. s. 188 och 189) dels att

1989/90:LU35

det genom ett tillägg till 20 § klargörs att säljarens felansvar inte
omfattar försämring som inträffar efter dröjsmål från köparens sida,
dels att undantaget i 8 § utgår. Enligt departementschefen uppnås
härmed den fördelen att man får en enhetlig tidpunkt för riskens
övergång.

Som framgår av det anförda innebär de föreslagna reglerna i konsumentköplagen
såsom de slutligen utformats att frågan om varan är
behäftad med fel skall bedömas med hänsyn till varans beskaffenhet då
risken övergår, dvs. vid avlämnandet. Motionärernas önskemål är
således redan tillgodosett, och någon riksdagens vidare åtgärd med
anledning av motion L14 yrkande 9 är inte påkallad. Yrkandet avstyrks
följaktligen.

Reklamation

Enligt 11 § i gällande konsumentköplag skall en köpare som vill
åberopa att godset är felaktigt underrätta säljaren om felet (reklamera)
inom skälig tid efter det att han märkt eller bort märka felet. Sådan
reklamation får dock ej ske senare än två år från det köparen mottog
varan. Köparen har även rätt att reklamera varan hos den som för
säljarens räkning åtagit sig att avhjälpa fel i varan.

I proposition 1989/90:89 förordas att nuvarande bestämmelser om
reklamation vid fel i varan i princip skall gälla även enligt den nya
konsumentköplagen. Sålunda föreslås att reklamation skall ske inom
skälig tid från det köparen märkt eller bort märka felet. Reklamerar
köparen inte varan senast två år från det att han tagit emot varan,
förlorar han rätten att åberopa felet om inte annat följer av en garanti
eller liknande utfästelse. Vissa undantag föreslås dock från den tvååriga
preskriptionsfristen, nämligen om säljaren har handlat grovt vårdslöst
eller i strid mot tro och heder eller om varan är behäftad med sådant
fel som avses i 18 §, dvs. varan har sålts i strid mot vissa försäljningsförbud
eller den är så bristfällig att dess användning medför påtaglig
fara för liv eller hälsa. För dessa situationer gäller allmänna regler om
preskription, och kravet preskriberas således först efter tio år.

I motion 1989/90:L21 av Marianne Carlström och Berit Löfstedt
(båda s) framförs kritik mot den föreslagna reklamationsfristen på två
år. Enligt motionärerna har många varor — främst kapitalvaror — en
avsevärt längre hållbarhetstid än två år och eventuella fel kanske
uppträder först efter ett par år. Med hänsyn till att det är fråga om
dyrbara varor kan fel i dessa bli ekonomiskt mycket kännbara för den
enskilde konsumenten. Motionärerna begär därför ett tillkännagivande
om att den allmänna preskriptionstiden om tio år bör gälla i konsumentförhållanden
vid fel i varan, eller i vart fall att en genombrytning
av den tvååriga preskriptionstiden bör vara möjlig vid fel i produkter
med en normal hållbarhetstid överstigande två år.

Utskottet konstaterar att många varor har en normal hållbarhetstid
understigande två år, och för dessa fell får den föreslagna reklamationsfristen
anses tillräcklig för att tillgodose konsumenternas intressen.
Däremot kan — som framhålls i motion L21 — en tvåårig preskrip -

1989/90:LU35

tionstid fa mindre gynnsamma konsekvenser vid fel i produkter som
förutsätts fungera mer än två år. Produkter av sådant slag är, som
motionärerna påpekar, ofta dyrbara i inköp och fel i dem kan därför
medföra stora ekonomiska följdverkningar för konsumenten. Konsumenten
har således ett extra stort skyddsbehov vid köp av sådana
varor. I fråga om en förlängning av preskriptionstiden kan visserligen
sägas att konsumentens praktiska värde härav minskar med tiden dels
på grund av svårigheter att visa att felet förelåg vid varans avlämnande,
dels på grund av att säljaren kan invända att köparen borde ha
upptäckt felet tidigare. Detta förhållande kan dock enligt utskottets
mening inte anses utgöra skäl mot att konsumenten — i de fall
bevissvårigheter och invändningar inte lägger hinder i vägen — skall
ha rätt att göra befogenheterna vid fel gällande under en tid som är
rimlig med hänsyn till varans normala egenskaper och livslängd.
Enligt utskottets mening är det således mycket som talar för en i vissa
fall förlängd preskriptionstid för reklamation vid fel i varan. Att införa
olika rekiamationsfrister för skilda slag av produkter torde dock medföra
gränsdragningsproblem. Huruvida en sådan metod ändock är att
föredra framför en generell förlängning av reklamationsfristen är utskottet
inte nu berett att ta ställning till. Frågan bör i stället bli
föremål för närmare överväganden av regeringen. Vad utskottet med
anledning av motion L21 sålunda anfört bör ges regeringen till känna.

I avvaktan på de ytterligare överväganden om preskriptionstidens
längd som skall komma till stånd bör förslaget i propositionen godtas.

Köparens rätt till hävning

Vid avtalsbrott från säljarens sida, dvs. då säljaren dröjer med att
avlämna den köpta varan eller då varan är felaktig, står fler olika
åtgärder till buds för köparen enligt den föreslagna konsumentköplagen.
När säljaren är i dröjsmål kan köparen alltid hålla inne betalningen.
Han kan härutöver välja mellan att kräva att säljaren fullgör köpet
eller att häva det. Är varan felaktig kan köparen kräva att felet
avhjälps eller att omleverans sker. Andra alternativ för honom är att
begära ersättning för avhjälpande av felet eller att häva köpet. Han kan
också hålla inne betalningen. Såväl vid dröjsmål som vid fel i varan
har köparen vid sidan av andra påföljder rätt till skadestånd.

Rätten för köparen att hålla inne betalningen liksom möjligheten
till hävning vid avtalsbrott från säljarens sida finns också enligt nuvarande
konsumentköplag. Som en allmän förutsättning för rätt till
hävning gäller bl.a. att dröjsmålet eller felet inte är av ringa betydelse
för köparen. Vid dröjsmål gäller härutöver att säljaren skall ha insett
eller borde ha insett dröjsmålets betydelse för köparen.

I proposition 1989/90:89 föreslås — efter mönster av förslaget till ny
köplag — att hävning vid säljarens dröjsmål eller vid fel i varan skall
få ske om dröjsmålet eller felet är av väsentlig betydelse för köparen.
Det skall alltså beaktas vilka olägenheter som säljarens dröjsmål eller
felet i varan har medfört för köparen med hänsyn till dennes förhållanden.
Till skillnad från köplagsförslaget uppställs i förslaget till

1989/90: LU 35

konsumentköplag inte något krav på att säljaren har insett eller borde
ha insett avtalsbrottets betydelse för köparen. Regler om hävning vid
dröjsmål från säljaren sida finns i 13 § förslaget till konsumentköplag
och bestämmelser om hävning på grund av fel i varan i 28 §.

Den nämnda avvikelsen från köp lagsförslaget såvitt gäller hävning
vid dröjsmål kritiseras i motion 1989/90:L15 av Allan Ekström (m).
Motionären framhåller att ett slopande av kravet på att säljaren skall
ha insett eller borde ha insett ett dröjsmåls betydelse för köparen lar
till följd att objektivt sett obetydliga förseningar kan utlösa hävning.
Typiskt sett leder enligt motionären leverans av en bil en eller annan
dag efter avtalad tid inte till någon särskild olägenhet för köparen.
Situationen blir emellertid annorlunda om köparen avsett att anträda
en semesterresa just den dag då bilen rätteligen skulle ha levererats.
Motionären ställer frågan om det inte kan krävas av köparen att han
påtalar förhållandet för säljaren. Ett sådant krav förefaller motionären
närmast självklart vid jämförelse med de ekonomiska konsekvenser
som ett dröjsmål får för säljaren och ytterst för konsumentkollektivet.
I motionen yrkas (yrkande 6) att det i 13 § lagförslaget som en
förutsättning för köparens rätt till hävning vid dröjsmål uppställs att
säljaren insett eller borde ha insett dröjsmålets betydelse för köparen.

Som utskottet redan tidigare framhållit finns det starka skäl som
talar för att bestämmelserna i konsumentköplagen i görligaste mån bör
stämma överens med reglerna i den allmänna köplagen. I vilken
utsträckning regleringen i köplagen skall vara styrande på utformningen
av konsumentköplagen måste emellertid bedömas med hänsyn till
de delvis olika syften som de båda lagarna är avsedda att fylla. Den
allmänna köplagen är främst avsedd för köp mellan näringsidkare och
skall täcka köp av produkter som kan vara av mycket skiftande slag.
Partsförhållandena kan också variera i betydande mån. Reglerna i
köplagen är därför relativt allmänt hållna och bygger på vad som
generellt sett kan anses vara en rimlig avvägning mellan parternas
intressen. Bilden är annorlunda vid konsumentköp. Partsförhållandena
varierar inte på samma sätt som vid köp mellan näringsidkare och
skillnaderna när det gäller föremålen för köpen är inte alls lika stora.
Av betydelse i sammanhanget är också att näringsidkare normalt är
mer insatta i köprättsliga frågor än konsumenterna. Det är därför
viktigt att konsumentköplagens regler ges ett mera precist innehåll
som tar sikte på den speciella relationen mellan en näringsidkare och
en konsument. Mot den bakgrunden kan man, som motionären gör,
ställa frågan om det är näringsidkaren eller konsumenten som skall
svara för att dröjsmålets betydelse blir klarlagt. Att efter mönster av
köplagen lägga en upplysningsplikt på köparen (konsumenten) skulle
enligt utskottets mening inte innebära en tillfredsställande lösning av
spörsmålet. Som framhålls av departementschefen skulle med hänsyn
till den informella avtalssituation som ofta föreligger vid konsumentköp
ett sådant krav i alltför hög grad beskära konsumentens möjlighet
att häva. Det kan visserligen hävdas att konsumenten är den som har
kännedom om de förhållanden som är avgörande för dröjsmålets
betydelse, men mot detta står att han i allmänhet också är den av

1989/90:LU35

parterna som är minst insatt i köprättsliga frågor och kanske därför
inte tänker på att nämna saken för säljaren. Enligt utskottets mening
är det då rimligare att säljaren, som bör känna till de ekonomiska
konsekvenserna av ett dröjsmål, får bära följderna av att dröjsmålets
betydelse inte uppdagas. En sådan ordning framstår som särskilt väl
avvägd vid sådana köp där den faktiska leveransdagen — såsom fallet
torde vara vid exempelvis köp av motorfordon — typiskt sett kan ha
betydelse för köparen. Såväl i dessa som i andra fall bör det vara
naturligt att säljaren redan vid avtalets ingående — eller då en försening
av leveransen blir hotande — genom frågor till köparen försöker
skaffa sig kännedom om vilken vikt denne läster vid att varan avlämnas
på avtalad tid. Det kan därför inte anses oskäligt att säljaren får
svara för följderna av ett dröjsmål också när han underlåtit att ta reda
på dröjsmålets betydelse för köparen.

På grund av det anförda kan utskottet inte ställa sig bakom önskemålet
i motion L15 utan förordar att 13 § konsumentköplagen får den
av regeringen föreslagna lydelsen. Yrkande 6 i motionen avstyrks
följaktligen.

Säljarens skadeståndsansvar

Enligt gällande konsumentköplag har köparen rätt till skälig ersättning
för utgifter som han ådrar sig till följd av fel i varan eller säljarens
dröjsmål. Ersättningsrätt föreligger dock inte om säljaren kan visa att
försummelse inte ligger honom till last (s.k. presumtionsansvar). Köparens
rätt till skadestånd vid säljarens kontraktsbrott regleras i övrigt av
bestämmelserna i den allmänna köplagen. Dessa regler är i och för sig
gynnsamma för konsumenten, men kan sättas ur spel genom friskrivningsklausuler
i köpekontrakten.

Aven enligt konsumenttjänstlagen är näringsidkaren skadeståndsskyldig
då fel eller dröjsmål förekommit. Liksom vid konsumentköp är
skadeståndsansvaret vid konsumenttjänster utformat som ett presumtionsansvar,
men näringsidkarens ersättningsskyldighet är betydligt mer
omfattande. Sålunda gäller enligt 31 § konsumenttjänstlagen att konsumenten
har rätt till kompensation inte bara för direkta utgifter på
grund av felet eller dröjsmålet utan också för andra ekonomiska
skador. Sådana s.k. följdförluster kan bestå i att konsumenten förlorat
arbetsförtjänst eller att han inte kunnat utnyttja en betald resa eller
haft andra kostnader som blivit onyttiga. Skadeståndsreglerna i konsumenttjänstlagen
är i princip tvingande till konsumentens förmån men
genom en särskild undantagsregel i 31 § har öppnats en möjlighet för
näringsidkaren och konsumenten att träffa avtal om att ersättning inte
skall utgå för förluster som kan uppkomma för konsumenten i dennes
näringsverksamhet.

I proposition 1989/90:89 föreslås att säljarens skadeståndsansvar vid
konsumentköp — i likhet med vad som skall gälla enligt den nya
allmänna köplagen — utformas som ett s.k. kontrollansvar. Förslaget
innebär att säljaren skall vara skadeståndsansvarig såväl vid dröjsmål
från hans sida som vid fel i varan för sådant som ligger inom hans

1989/90: LU35

kontrollsfär. Reglerna om säljarens kontrollansvar vid dröjsmål finns i
14 § förslaget till konsumentköplag och bestämmelser om kontrollansvaret
vid fel i 30 §. Det föreslås också att 31 § konsumenttjänstlagen
ändras så att presumtionsansvaret för näringsidkaren ersätts av ett
kontrollansvar.

När det gäller omfattningen av säljarens skadeståndsskyldighet på
grund av kontrollansvaret vid köp föreslås i propositionen en för
konsumenten mer förmånlig ordning än vad som följer av förslaget till
ny allmän köplag. Enligt köplagsförslaget omfattar ersättningsskyldigheten
till följd av kontrollansvaret endast näraliggande och typiska
förluster på grund av avtalsbrott, s.k. direkta skador, och andra förluster
ersätts blott om säljaren varit vållande. I förslaget till ny konsumentköplag
görs inte någon differentiering mellan direkta och indirekta
skador, utan säljaren skall på grund av kontrollansvaret ersätta
köparen för alla de förluster som hans avtalsbrott förorsakar. Bestämmelser
rörande omfattningen av säljarens skadeståndsskyldighet finns i
32 och 33 §§ förslaget till konsumentköplag. Enligt dessa regler skall
säljaren sålunda utge ersättning för köparens utgifter och inkomstförlust,
för den särskilda kostnad som kan uppkomma när köparen efter
hävning måste köpa motsvarande vara på annat håll till ett högre pris
— s.k. täckningsköp — samt för annan förlust på grund av dröjsmålet
eller felet i varan. Säljaren skall inte kunna friskriva sig från detta
skadeståndsansvar. Om skadeståndsskyldigheten skulle vara oskäligt
betungande med hänsyn till säljarens ekonomiska förhållande skall
dock skadeståndet kunna jämkas efter vad som är skäligt (34 §).

Den föreslagna omfattningen av skadeståndsskyldigheten kritiseras i
ett flertal motioner. I motion 1989/90:L14 av Rolf Dahlberg m.fl. (m)
framhålls att förslaget medför att säljaren åläggs en omotiverat tung
börda genom att denne skall svara för bl.a. köparens kostnad för
täckningsköp och förlorad arbetsförtjänst. Det kan vidare uppstå svårigheter
vid rättstillämpningen att fastställa vilken ersättning köparen
är berättigad till. Enligt motionärerna talar sålunda starka skäl för att
säljarens skadeståndsskyldighet bör begränsas, och de yrkar (yrkande 1)
därför att det i lagtexten anges att skadeståndet skall omfatta skålig ersättning
för de olika slagen av förlust. En motsvarande ändring begärs
också i konsumenttjänstlagen (yrkande 2).

I motion 1989/90:L16 av Ulla Orring m.fl. (fp) framhålls att allt
talar för att den föreslagna skadeståndsskyldigheten för inkomstförluster
och andra förluster får till följd att säljarna kraftigt höjer priserna
för att gardera sig mot oväntade utgifter. Sådana prishöjningar gagnar
inte konsumenterna som kollektiv. Enligt motionärerna bör det därför
vara möjligt för parterna att avtala bort nämnda skadeståndsansvar,
och därigenom ge den enskilde konsumenten möjlighet att välja att
betala ett lägre pris i gengäld mot ett visst risktagande. Mot denna
bakgrund begär motionärerna (yrkande 2) att skadeståndsskyldigheten
för inkomstförlust och annan förlust görs dispositiv.

I motion 1989/90:L15 av Allan Ekström (m) framförs flera förslag
som tar sikte på att begränsa skadeståndskyldighetens omfattning. Motionären
pekar inledningsvis på att i förslaget till ny köplag skall den

1989/90:LU35

skadeståndsskyldighet som följer av kontrollansvaret omfatta näraliggande
och typiska förluster på grund av avtalsbrottet (direkta förluster),
medan ansvar för övriga förluster (indirekta förluster) förutsätter
vållande på den skadeståndsskyldiges sida. Denna differentiering är
enligt motionären rimlig, och det saknas anledning att i konsumentköplagen
frångå den allmänna köplagen på denna centrala punkt.
Motionären begär därför (yrkande 4) att 14 och 30 §§ förslaget till
konsumentköplag förses med sådant tillägg att ansvaret för indirekt
förlust vid konsumentköp bringas i överensstämmelse med reglerna i
förslaget till ny allmän köplag.

I motion L15 framhålls vidare att hanterandet av olika slags skadeståndsyrkanden
uppenbarligen kan komma att ta betydande tid i
anspråk samt ge upphov till ett flertal processer. De administrativa
kostnaderna kan följaktligen komma att uppgå till höga belopp, som
innebär fördyring i sista hand för hela köparkollektivet. Enligt motionären
skulle det därför vara till fördel för alla parter om prövningen
av köparens krav på skadestånd kunde ske med ledning av riktlinjer
och andra schabloner som fastställts av konsumentverket och näringslivets
organisationer. Förslaget skall enligt motionären ses som ett alternativ
till att begränsa skadeståndets storlek till skälig ersättning. Åsyftat
resultat skulle kunna uppnås genom att 3 § konsumentköplagen, vari
anges att lagen i princip är tvingande till konsumentens förmån,
kompletteras med en undantagsregel enligt vilken lagen inte är tvingande
när köparen tillförsäkras ett sådant avtalsskydd varom överenskommelse
träfets med konsumentverket. Motionären begär i yrkande

3 att paragrafen utformas i enlighet med det anförda.

Enligt utskottets mening är det tillfredsställande att regleringen av
säljarens skadeståndsansvar vid fel och dröjsmål i förslaget till ny
allmän köplag lagts till grund för de skadeståndsbestämmelser som
skall gälla vid konsumentköp. Vid behandlingen av köplagsförslaget (se
bet. 1989/90:34) har utskottet funnit att kontrollansvaret innebär en
rimlig avvägning mellan parternas intressen och att den föreslagna
ordningen är väl motiverad. I likhet med vad som framhålls i den nu
aktuella propositionen anser utskottet att de skäl som motiverar ett
kontrollansvar i den allmänna köplagen gör sig gällande med samma
styrka vid konsumentköp. Utskottet tillstyrker således att ett kontrollansvar
införs i den nya konsumentköplagen. Utskottet ansluter sig
också till förslaget i propositionen att kontrollansvaret skall gälla även
vid konsumenttjänster.

När det sedan gäller omfattningen av säljarens skadeståndsskyldighet
vill utskottet understryka att det vid en reglering av konsumentköpen
inte gärna kan komma i fråga att ge köparen en mer begränsad
ersättningsrätt än vad som följer av den allmänna köplagen. Det är då
också angeläget att säljaren inte får möjlighet att gentemot konsumenten
friskriva sig från skadeståndsansvaret. I de standardavtal som i dag
förekommer på konsumentköpsområdet ingår regelmässigt klausuler
varigenom säljaren friskriver sig från det skadeståndsansvar som följer
av 1905 års köplag. En sådan ordning kan inte längre anses godtagbar
eftersom den oftast får till följd att konsumenten inte ens får ersättning

1989/90:LU35

för alla de direkta förluster som han drabbas av på grund av säljarens
avtalsbrott. Det sagda innebär att säljaren på grund av kontrollansvaret
bör vara ovillkorligen skyldig att utge skadestånd för samtliga sådana
skador som är en direkt följd av säljarens avtalsbrott. De skador av
denna natur som kan bli aktuella i ett konsumentköpsförhållande är
framför allt köparens direkta utgifter på grund av felet i varan eller
dröjsmålet samt hans kostnader för täckningsköp. Härutöver kan emellertid
andra beaktansvärda förluster uppkomma för köparen, som inte
omfattas av skadeståndsskyldigheten till följd av kontrollansvaret i den
allmänna köplagen. En typisk sådan indirekt skada vid konsumentköp
är att köparen går miste om arbetsinkomst därför att han exempelvis
måste ta ledigt för att kunna fara till säljaren och lämna in en felaktig
vara för reparation eller fa den utbytt. Förlorad arbetsförtjänst kan
vara en för konsumenten väl så kännbar förlust som direkta utgifter på
grund av ett fel eller dröjsmål och bör därför omfattas av säljarens
obligatoriska ersättningsskyldighet.

Utöver den ovillkorliga ersättningsskyldighet som i enlighet med det
sagda bör vila på säljaren kan det ifrågasättas om inte säljaren bör vara
skyldig att ersätta även sådana följdförluster för köparen vilka är
betingade av köparens individuella förhållanden. Det är då oftast fråga
om förluster som har samband med konsumentens utnyttjande eller
tilltänkta utnyttjande av den köpta varan och som kan ha blivit
onyttiga på grund av säljarens avtalsbrott. Som exempel härpå nämns i
propositionen att en förhandsbeställd resa med bilfärja inte kan utnyttjas
därför att den nyinköpta bilen är felaktig och måste repareras.
Detta slag av följdförluster torde dock vara förhållandevis ovanliga vid
konsumentköp och en skyldighet för säljaren att utge kompensation
för dem kan inte anses orimlig. En sannolikt mer vanlig typ av
följdföriust som inte direkt kan mätas i pengar är att ett kontraktsbrott
av säljaren vållar köparen besvär och olägenheter. Enligt utskottets
mening saknas skäl till att inte också sådana förluster skulle berättiga
till ersättning vid konsumentköp, i den mån skadorna inte är av rent
ideell natur.

I enlighet med det anförda förordar utskottet att säljarens skadeståndsskyldighet
på grund av kontrollansvaret skall omfatta köparens
samtliga skador och förluster. Med en sådan ordning kan det emellertid
finnas skäl att överväga om inte säljaren bör kunna friskriva sig
från ansvar för de följdförluster som hänför sig till köparens individuella
förhållanden. Som framhålls i propositionen kan det för säljaren
vara svårt att förutse och kalkylera med denna typ av följdförluster. Av
hänsyn till säljarens intresse kan det således vara motiverat med en
friskrivningsmöjlighet. Häremot måste dock ställas att följdförluster i
det enskilda fallet kan vara ekonomiskt kännbara för köparen. Om
säljaren fick rätt att friskriva sig skulle denna möjlighet sannolikt —
som påpekas i propositionen — framför allt komma att utnyttjas vid
försäljning av kapitalvaror, dvs. vid den typ av köp där följdskador
företrädesvis kan förväntas uppkomma när säljaren inte fullgör sitt
åtagande enligt köpeavtalet. Enligt utskottets mening är det också just
vid köp av sådana varor som köparen kan ha störst intresse av att fa

1989/90:LU35

full ersättning för samtliga sina skador och förluster. I sammanhanget
måste också beaktas att det totalt sett knappast är troligt att följdförlusterna
i konsumentköpsförhållanden är så vanliga och omfattande att de
skulle vara särskilt betungande för säljarsidan eller att de på ett mera
markant sätt skulle drabba konsumentkollektivet i form av högre
priser. Sammanfattningsvis anser utskottet således att någon möjlighet
för säljaren att friskriva sig från ansvaret för följdförluster i princip
inte bör öppnas. En särskild fråga är dock hur långt den tvingande
regleringen bör sträcka sig när det gäller följdförluster som kan uppkomma
i köparens näringsverksamhet. Till detta spörsmål återkommer
utskottet nedan.

Det anförda innebär att utskottet inte kan ställa sig bakom vare sig
önskemålet i motion L15 om att skadeståndsansvaret vid konsumentköp
helt skall anpassas till köplagens regler eller yrkandet i motion
L16 om dispositiva skadeståndsbestämmelser. I linje med de gjorda
ställningstagandena kan utskottet inte heller dela uppfattningen i motion
L14 att konsumenten vid köp eller avtal om tjänster skall ha rätt
till endast skälig ersättning. Enligt utskottets mening får näringsidkarens
intresse anses i erforderlig mån tillgodosett genom den i propositionen
föreslagna jämkningsregeln och den motsvarande jämkningsbestämmelse
som redan finns i konsumenttjänstlagen. Utskottet vill i
sammanhanget också påpeka att förslaget i motion L14 knappast är
ägnat att underlätta rättstillämpningen. Tvärtom kan förslaget ge upphov
till ytterligare tvister mellan parterna genom att inte blott det
berättigade i varje ersättningskrav behöver diskuteras utan också skäligheten
av ersättningsbeloppen måste prövas.

Med anledning av vad som anförs i motion L15 om att skadestånd
bör kunna bestämmas enligt schabloner och riktlinjer som fastställts av
bl.a. konsumentverket vill utskottet framhålla att det givetvis är angeläget
att uppgörelser i godo mellan köpare och säljare underlättas.
Otvivelaktigt förhåller det sig så att skadeståndskrav som innefattar
ersättning för följdskador kan vara mer svårbedömda, kräva mer
omfattande utredning och eventuellt föranleda också större kostnader
än andra krav från köparen. De administrativa vinster som motionärens
förslag skulle kunna medföra väger emellertid enligt utskottets
mening inte lika tungt som konsumentens intresse av att bli tillförsäkrad
en rätt till ersättning för hela förlusten på grund av säljarens
avtalsbrott. Utskottet kan således inte tillstyrka motionärens förslag.

Med det anförda tillstyrker utskottet de i propositionen föreslagna
reglerna om säljarens skadeståndsansvar. Utskottet avstyrker följaktligen
bifall till motionerna L14 yrkandena 1 och 2, L15 yrkandena 3
och 4 samt L16 yrkande 2.

Som tidigare nämnts får enligt konsumenttjänstlagen näringsidkaren
friskriva sig från ansvar för följdförlust som uppkommer i konsumentens
näringsverksamhet. Någon motsvarande möjlighet till friskrivning
föreslås inte vid konsumentköp. Avvikelsen har uppmärksammats i
motion 1989/90:L15 av Allan Ekström (m), och motionären yrkar
(yrkande 5) att konsumentköplagen kompletteras i detta avseende.

1989/90:LU35

Utskottet erinrar om att undantaget i konsumenttjänstlagen motiverats
av att skador och förluster i näringsverksamhet kan ha en helt
annan omfattning och ekonomisk räckvidd än de skador som en
konsument normalt kan drabbas av på grund av fel eller dröjsmål från
en näringsidkares sida. Ett ytterligare skäl har varit att skador och
förluster i konsumentens näringsverksamhet inte ansetts drabba några
egentliga konsumentintressen. Mot den bakgrunden ter det sig enligt
utskottets uppfattning inte motiverat att de tvingande skadeståndsbestämmelserna
i konsumentköplagen skall omfatta sådana skador och
förluster. Från både näringsidkarens och konsumentens synpunkt är
det inte någon avgörande skillnad mellan exempelvis det fallet att en
näringsidkare begått ett fel i samband med reparation av en bil och det
fallet att han sålt en felaktig bil. I båda fallen kan bristen leda till att
konsumenten förhindras att tillfälligt utnyttja sin privata bil i en av
honom bedriven näringsverksamhet. Utskottet anser därför att det i
konsumentköplagen bör öppnas en möjlighet till friskrivning för förluster
av nu angiven art. Det kan i sammanhanget påpekas att utskottet
vid behandlingen av ett förslag till ändring i jordabalken, som framlagts
i proposition 1989/90:77 om konsumentskyddet vid förvärv av
småhus, förordat att ett motsvarande undantag görs från den föreslagna
tvingande regleringen vid fastighetsköp (se bet. 1989/90:LU36). En
bestämmelse om friskrivning vid konsumentköp bör lämpligen införas
i ett tredje stycke i 32 § konsumentköplagen och utformas så att
säljaren och köparen kan träffa avtal om att ersättning enligt första
eller andra stycket i lagrummet inte skall omfatta förlust i näringsverksamhet.
Ställningstagandet innebär att yrkande 5 i motion L15 helt
tillgodoses.

Produktansvar

Enligt 31 § förslaget till konsumentköplag skall säljarens skadeståndsansvar
på grund av fel i den försålda varan omfatta även skador som
på grund av felet uppkommer på annan egendom. Ansvaret är emellertid
begränsat till egendom som tillhör köparen eller någon medlem
i hans hushåll och som är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål.
Den föreslagna bestämmelsen saknar motsvarighet i gällande konsumentköplag.

I motion 1989/90:L14 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) yrkas (yrkande 3)
avslag på propositionen i denna del. Motionärerna hänvisar till att
vissa remissinstanser kritiserat förslaget att säljaren skall ha ett produktansvar.
Fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet har sålunda
framhållit att det är en mycket stor risk för att detaljister kommer i
kläm, därför att de inte kan återföra ansvaret på tillverkaren eller
leverantören av produkten. Leverantörerna friskriver sig nämligen ofta
från skyldighet att ersätta indirekta skador. Även produktåterkallelsekommittén
avstyrker enligt motionärerna förslaget med hänvisning
bl.a. till att den föreslagna särregleringen på ett olyckligt sätt kan bryta
tendensen att produktansvaret i första hand skall läggas på tillverkare
och importörer. Motionärerna anser att kritiken är befogad och att det

1989/90:LU35

dessutom finns starka skäl för att en reglering bör anstå i avvaktan på
resultatet av det lagstiftningsarbete rörande produktansvar som pågår
inom justitiedepartementet. Hänsyn måste vidare tas till arbetet inom
EG på produktansvarsområdet.

I motion 1989/90:L19 av Elisabet Franzén och Kent Lundgren (båda
mp) framhålls att frågan om ett allmänt produktskadeansvar har nära
samband med en lagstiftning på köprättens område. Reglerna i en
produktskadelag och bestämmelserna i köplagen och konsumentköplagen
bör enligt motionärerna redan från början utformas så att de
kompletterar varandra på ett heltäckande sätt. Motionerna yrkar (yrkande
1) därför att riksdagen hos regeringen begär ett skyndsamt
förslag till en produktskadelag.

Inom justitiedepartementet har, som påpekas i motionerna, sedan
länge pågått arbete med lagstiftning om ansvaret för produktskador.
Arbetet har hitintills resulterat i en departementspromemoria (Ds
1989:79) Produktskadelag med förslag till sådan lagstiftning. Förslaget
innebär att i första hand tillverkare och importörer skall bära ett strikt
ansvar för person- och sakskador som deras produkter orsakar. Ansvaret
för sakskador gäller dock endast egendom som används huvudsakligen
för enskilt bruk. Under vissa förutsättningar skall också den som
marknadsfört och den som tillhandahållit den skadegörande produkten
bära ansvaret. Promemorian remissbehandlas för närvarande.

Som utskottet framhåller vid behandlingen av regeringens förslag till
ny köplag (se bet. 1989/90:LU34) skulle det ha varit av värde om
regeringen kunnat framlägga ett förslag till produktskadelag i sådan tid
att det kunnat behandlas i riksdagen samtidigt med reformerna på
köprättens område. Av proposition 1988/89:76 om ny köpiag framgår
att målsättningen varit att en produktskadelag skall träda i kraft
samtidigt med köplagen. Utskottet kan dock konstatera att något
förslag till produktskadelag inte kunnat framläggas ännu och att det
för närvarande inte är realistiskt att räkna med att en produktskadelag
kan träda i kraft samtidigt som köplagen. Med hänsyn till den angivna
målsättningen kan det emellertid förutsättas att arbetet med en produktskadelag
bedrivs med erforderlig skyndsamhet utan något särskilt
tillkännagivande i saken från riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför
bifall till yrkande 1 i motion L19.

Vad härefter angår de i motion L14 framförda invändningarna kan
utskottet för sin del inte finna att det pågående arbetet med en
lagstiftning om produktskador skulle i sig utgöra något hinder mot att
ett begränsat ansvar för produktskador införs vid konsumentköp. Utskottet
vill härvidlag bl.a. hänvisa till att frågan om en särskild
lagstiftning rörande produktskador redan hade aktualiserats när konsumenttjänstlagen
infördes år 1985. Några hinder ansågs då inte föreligga
mot att i konsumenttjänstlagen intogs en föreskrift om näringsidkarens
ansvar för sakskador som överensstämmer med den nu föreslagna
bestämmelsen i konsumentköplagen. Just det förhållandet att konsumenttjänstlagen
ålägger näringsidkaren ett produktansvar är enligt
utskottets mening för övrigt ett starkt skäl för att också konsumentköplagen
bör innehålla en sådan regel. Vid vissa typer av avtal mellan

1989/90:LU35

näringsidkare och konsumenter kan det nämligen vara svårt att avgöra
huruvida avtalet innefattar en konsumenttjänst eller ett konsumentköp.
Vid tillverkningsavtal exempelvis är gränsdragningen mellan konsumenttjänst
och konsumentköp beroende av vem som tillhandahåller
materialet för tillverkningen av en produkt. Om en väsentlig del av
materialet tillhandahålls av konsumenten blir konsumenttjänstlagen
tillämplig medan i andra Sall konsumentköplagen gäller. Särskilda
problem kan vidare uppkomma vid s.k. blandade avtal då näringsidkaren
dels säljer en vara till konsumenten, dels åtar sig att utföra ett visst
arbete på den. För såväl näringsidkaren som konsumenten kan det i de
angivna situationerna te sig främmande och omotiverat att ansvaret för
produktskador helt skall bero på om det föreligger ett köp eller ett
avtal om utförande av en tjänst. Ett ytterligare skäl för att näringsidkaren
bör bära ett produktansvar vid konsumentköp är enligt utskottets
mening att det ofta framstår som naturligt för konsumenten att vända
sig med sina krav till den han köpt varan av. Som framhålls av
departementschefen gäller detta särskilt i fall då konsumenten samtidigt
har anspråk på ersättning för fel i den sålda varan och för skador
som detta fel har orsakat på annat än den sålda varan.

Som berörs i motion L14 är det givetvis angeläget att ett produktskadeansvar
vid konsumentköp inte blir alltför betungande för näringsidkaren.
Det bör då beaktas att de ersättningskrav som kan bli aktuella
vid skador på egendom som används för enskilt ändamål av konsumenten
eller medlemmar i hans hushåll sällan torde uppgå till några
mer betydande belopp. Näringsidkarens ansvar omfattar emellertid i
princip också följdförluster som på grund av skadan kan uppkomma i
t.ex. konsumentens egen näringsverksamhet. Sådana förluster kan ha
en helt annan omfattning och ekonomisk räckvidd än de skador som
en person i sin egenskap av konsument kan drabbas av. I föregående
avsnitt har utskottet förordat att det vid konsumentköp öppnas en
möjlighet för näringsidkaren att firiskriva sig från följdförluster i näringsverksamhet.
Denna friskrivningsmöjlighet gäller även vid produktskadorna,
och näringsidkaren kan således begränsa sitt skadeståndsansvar
till vad som kan vara överblickbart. Av betydelse i sammanhanget
är också säljarens möjligheter att från någon i ett tidigare
led återkräva vad han utgett i ersättning för en produktskada. Eftersom
flertalet produktskador torde ha sin orsak i fel som föreligger redan
när varan lämnar tillverkaren, är det enligt utskottets mening angeläget
att det ekonomiska ansvaret för sådana skador inte behöver bäras av
detaljisterna utan kan återföras på tillverkaren eller importören. Säljarens
möjligheter att för närvarande få kompensation för utgiven produktskadeersättning
av leverantören är beroende av avtalet dem emellan.
Avtal mellan näringsidkare innehåller ofta, som påpekas i både
motionen och propositionen, klausuler varigenom leverantören friskriver
sig från följdskador eller indirekta skador. Sådana klausuler kan
visserligen jämkas med stöd av 36 § avtalslagen, men några garantier
för att säljaren kan återföra produktansvaret finns inte. Utskottet har
därför den uppfattningen att säljarens intressen behöver tillgodoses på
ett bättre sätt än genom den nuvarande jämkningsmöjligheten enligt

1989/90: LU35

avtalslagen. I likhet med departementschefen anser utskottet att den
frågan lämpligen kan lösas inom ramen lagstiftningsärendet rörande
produktskadelagen. Utskottet konstaterar också att den i departementspromemorian
föreslagna produktskadelagen innehåller en särskild
bestämmelse om regressrätt. Regeln innebär att den som enligt konsumentköplagen
eller konsumenttjänstlagen har utgivit ersättning för en
produktskada har rätt att återfå ersättningen från en näringsidkare i ett
tidigare led som är ersättningsskyldig till följd av produktskadelagen.
Remissbehandlingen och regeringens ställningstagande till förslaget i
promemorian bör inte föregripas, men utskottet vill understyka vikten
av att frågan ägnas fortsatt uppmärksamhet.

På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motion L14 yrkande 3
och förordar att det i konsumentköplagen införs regler om säljarens
ansvar för produktskador.

I motionerna 1989/90:L17 av Elisabeth Persson (vpk) och
1989/90:L19 av Elisabet Franzén och Kent Lundgren (båda mp) förs
fram önskemål om utvidgning av säljarens ansvar för produktskador.
Motionären i motion L17 framhåller att det i dag inte är ovanligt att
det i ett hem finns föremål som för hushållsmedlemmarnas behov
förhyrts eller innehas på grund av leasingkontrakt. Enligt motionären
omfattar produktansvaret enligt den föreslagna konsumentköplagen
inte sådan egendom, och de anser att ansvaret för produktskador bör
omfatta all egendom i konsumentens hushåll som är avsedd för huvudsakligen
enskilt ändamål och som köparen eller någon i hans hushåll
har vårdnadsansvaret för, oavsett vem egendomen tillhör. I motionen
yrkas (yrkande 1) att 31 § förslaget till konsumentköplag ändras i
enlighet härmed.

I motion L19 (yrkande 3) yrkas att säljarens produktansvar skall
omfatta även personskador samt långsiktiga skador på miljön och
ekosystemet. Motionärerna hänvisar till vad som anförts i motionen
till stöd för en utvidgning av felbegreppet, nämligen att det finns
många produkter som är till salu och som kan medföra allvarliga
skador på kort och lång sikt.

Som ovan redovisats innebär det inom justitiedepartementet utarbetade
förslaget till produktskadelag att i första hand tillverkare och
importörer skall bära det skadeståndsrättsliga ansvaret för bl.a. personskador
som har orsakats av en produkt. Enligt utskottets mening talar
helt övervägande skäl för att den rättsliga regleringen av ansvaret för
personskador hör hemma i ett sådant sammanhang. Till skillnad från
vad som är fallet då sakskador uppkommer på egendom i konsumentens
hem blir det nämligen ofta fråga om ganska komplicerade förhållanden
när personskador uppstått till följd av skadebringande egenskaper
hos en produkt. Härtill kommer att det knappast kan bli fråga om
att inom ramen för ett köprättsligt regelsystem ålägga säljaren ett
ansvar för andra personskador än de som drabbar hans medkontrahent
och medlemmarna i dennes hushåll. I likhet med departementschefen
anser utskottet därför att personskadefallen — såsom skett i konsumenttjänstlagen
— bör lämnas utanför regleringen i konsumentköplagen.
Utskottet kan således inte ställa sig bakom vad som i detta

1989/90:LU35

hänseende anförs i motion L19. Inte heller kan utskottet dela motionärernas
uppfattning att produktansvaret bör omfatta skador på miljön
och ekosystemet. Utskottet har tidigare avstyrkt ett av samma motionärer
framställt yrkande om att en vara skall anses felaktig om den
orsakar skador av denna art. I linje med vad utskottet därvid framhållit
ställer sig utskottet avvisande till tanken på en utvidgning av produktansvaret
enligt konsumentköplagen. Med det anförda avstyrker utskottet
bifall till yrkande 3 i motion L19.

När det härefter gäller önskemålet i motion L17 kan utskottet inte
finna annat än att det sett med allmänhetens ögon måste te sig
svårförståeligt att endast egendom som tillhör konsumenten och hans
hushållsmedlemmar skall kunna ersättas medan andra föremål som
finns i hushållet och som de har ansvaret för skall falla utanför
säljarens produktansvar. Den ekonomiska förlusten blir i princip
densamma för hushållsgemenskapen, låt vara att vid hyrd och leasad
egendom m.m. förlusten består i att konsumenten eller någon annan
blir ersättningsskyldig för skadan gentemot egendomens ägare. Enligt
utskottets mening finns det starka skäl för att produktansvaret enligt
konsumentköplagen bör ha en sådan omfattning som förordas av
motionären. En motsvarande utvidgning av det produktansvar som
föreskrivs i konsumenttjänstlagen är motiverad. Hur säljarens ansvar
för skador på annan än konsumenten och hushållsmedlemmarna
tillhörig egendom bör utformas är emellertid en juridiskt-tekniskt
komplicerad fråga. Av denna orsak är utskottet inte berett att förorda
en omedelbar ändring av produktskadereglerna utan anser att spörsmålet
om den lagtekniska lösningen bör bli föremål för närmare överväganden
av regeringen. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av
motion L17 yrkande 1 bör ges regeringen till känna.

Avbeställning

I 37 § förslaget till konsumentköplag finns regler om avbeställning.
Om köparen avbeställer varan innan den har avlämnats skall säljaren
inte ha rätt att hålla fast vid köpet och kräva full betalning. Säljaren
har dock i sådant fell rätt till ersättning enligt bestämmelserna i 41 §.
Sistnämnda lagrum innehåller i första stycket föreskrifter om skadestånd
då säljaren häver köpet på grund av köparens dröjsmål med
betalningen eller då köparen avbeställer varan. I dessa fell har säljaren
rätt till ersättning för särskilda kostnader som han haft för att ingå och
fullfölja avtalet till den del han inte kan tillgodogöra sig dessa på annat
sätt (första stycket 1.). Han får också ersättning för särskilda kostnader
till följd av hävningen eller avbeställningen (första stycket 2.) samt för
förlust i övrigt med ett skäligt belopp (första stycket 3.). Sistnämnda
regel innebär att ersättningen skall bestämmas så att den ger en viss
kompensation för utebliven vinst. Hur stor denna kompensation blir
kan variera från fall till fell och bero av om avtalet avsett tillverkning
av en vara eller köp av en färdig produkt. Enligt propositionen bör
ersättningen normalt inte motsvara hela det överskott som skulle
uppstått för säljaren om köpet fullföljts (det s.k. positiva kontraktsin -

1989/90:LU35

tresset). Enligt 41 § andra stycket får säljaren förbehålla sig en på
förhand bestämd ersättning vid hävning eller avbeställning om den är
skälig med hänsyn till vad som normalt kan anses tillkomma en säljare
som ersättning enligt första stycket.

I 41 § tredje stycket finns föreskrifter om undantag från säljarens
ersättningsrätt. När köparen avbeställer varan innan säljaren har accepterat
ett anbud från köparen föreligger inte någon rätt för säljaren att
få ersättning av köparen. Detsamma gäller om köparen visar att
dröjsmålet från hans sida eller avbeställningen beror på hinder som
köparen skäligen inte kunde förväntas ha räknat med vid köpet och
vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Förslaget i propositionen att köparen skall ha en ovillkorlig rätt att
avbeställa den köpta varan liksom också reglerna om ersättningen till
säljaren vid avbeställning eller hävning kritiseras i flera motioner. I
motion 1989/90:L14 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) hänvisas till att flera
remissinstanser har framhållit att förslaget innebär ett avsteg från
principen att avtal skall hållas. När det gäller ersättningsreglerna har
enligt motionärerna fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet tagit
avstånd från tanken att säljaren normalt inte skall vara berättigad till
ersättning för hela sin förlust, inte ens i de fall han vidtagit alla
åtgärder som ankommer på honom för att avtalet skall kunna fullgöras.
Från fakultetsstyrelsen har även påpekats att inga kostnader på
grund av oöverlagda köp bör få övervältras på andra konsumenter,
något som dock blir fallet om säljaren inte får ut sin normala vinst. I
anslutning härtill erinrar motionärerna om den allmänna huvudprincipen
att skadestånd skall utgå för det positiva kontraktsintresset, dvs.
att den som drabbas av ett avtalsbrott i princip skall försättas i samma
ekonomiska situation som om avtalet hade fullföljts. På grund av det
anförda yrkar motionärerna dels (yrkande 4) avslag på förslaget om
köparens avbeställningsrätt, dels (yrkande 5) sådan ändring i lagförslaget
att säljaren får rätt till ersättning för den vinst som han förlorar på
grund av avbeställning eller på grund av hävning till följd av köparens
dröjsmål.

Även i motion 1989/90:L16 av Ulla Orring m.fl. (fp) framhålls att
köparens avbeställningsrätt bryter den grundläggande principen om att
avtal skall hållas. Enligt motionärerna uppmuntrar avbeställningsrätten
till oöverlagda köp, från vilka konsumenten lätt kan dra sig ur.
Effekten härav blir ökade kostnader för säljaren, som kommer att
övervältras på konsumentkollektivet i sin helhet. Motionärerna anser
det sannolikt att den föreslagna ordningen också kan komma att
framtvinga krav från handeln på stora handpenningar vid beställningsköp
av dyrare varor, något som kommer att missgynna de konsumenter
vilka inte utan vidare kan lämna förskott eller som inte är beredda
att ta upp lån lång tid innan leveransen kan ske. Motionärerna
påpekar också att ersättningsreglerna är komplicerade och kan ge
upphov till åtskilliga tvister. Enligt motionärerna är de negativa konsekvenserna
av avbeställningsrätten så stora för flertalet konsumenter att
de inte kan uppvägas av de fördelar som vissa konsumenter kan få

1989/90: LU35

genom den föreslagna ordningen. Motionärerna hänvisar härvidlag till
att Konsumentvägledarnas förening varnat för att det är svårt att
förutse nackdelarna för konsumenter och handeln. I motionen framhålls
vidare att det finns betydande skillnader mellan konsumentköp
och konsumenttjänster, varför det förhållandet att avbeställning tillåtits
i konsumenttjänstlagen inte utgör något argument för en avbeställningsrätt
vid konsumentköp.

I motionen redovisas även ett uttalande av departementschefen om
att tendensen i butikshandeln går mot ett generellt medgivande av
öppet köp. Om handeln gör bedömningen att öppet köp är ett tänkbart
förfarande även vid beställningsköp anser motionärerna att detta
skulle vara en utmärkt konsumentpolitisk åtgärd. Enligt motionärerna
kan det inte uteslutas att konsumentköplagen i stället för en regel om
avbeställning bör tillföras en dispositiv regel om öppet köp och därmed
ge handeln ett konkurrensmedel. Motionärerna yrkar att förslaget
om avbeställningsrätt avslås (yrkande 3) samt att vad som anförts om
öppet köp ges regeringen till känna (yrkande 4).

Också i motion 1989/90:L20 av Martin Olsson m.fl. (c) hänvisas till
principen att avtal skall hållas och hävdas att det måste krävas starka
skäl för ett avsteg från denna princip. Motionärerna ställer frågan om
det verkligen finns ett tillräckligt brett konsumentintresse av att avtal
generellt skall fa brytas utan att förhållandena ändrats för den enskilde
konsumenten så att denne saknar behov av varan eller att hans
förutsättningar för finansiering av köpet ändrats. Enligt motionärerna
kan den föreslagna ordningen leda till en inte önskvärd rättsutveckling
där det ses som självklart att man som konsument skall kunna sluta
avtal med näringsidkare utan att behöva respektera att avtalet skall
hållas. Det finns också risker för att enskilda konsumenter inte gör
tillräckliga överväganden innan avtal sluts. Motionärerna framhåller
vidare att man måste se till de följder och svårigheter som en ovillkorlig
avbeställningsrätt får för näringsidkarna och särskilt då för småföretagen.
Sammanfattningsvis anser motionärerna att förslagets konsekvenser
i förening med den omständigheten att förslaget bryter mot en
grundläggande avtalsprincip medför att den ovillkorliga avbeställningsrätten
bör utmönstras ur konsumentköplagen. Regeringen bör i stället
skyndsamt lägga fram förslag till nya bestämmelser där avbeställningsrätten
begränsas till fall då särskilda skäl föreligger såsom dödsfall
inom familjen, skilsmässa, arbetslöshet, sjukdom eller andra omständigheter
som avsevärt förändrat förutsättningarna för konsumenten. I
motionen yrkas (yrkande 1) att propositionen avslås såvitt avser 37 §
samt (yrkande 2) att riksdagen hos regeringen begär kompletterande
förslag enligt vilket rätten för konsumenten att frånträda ett köp
begränsas till fall då särskilda skäl föreligger.

I motion 1989/90:L15 av Allan Ekström (m) ansluter sig motionären
till den kritik mot propositionen som framförts i motion L14. Härutöver
har motionären invändningar mot regeln i 41 § tredje stycket i
lagförslaget, enligt vilken säljaren helt saknar rätt till ersättning när
varan avbeställs innan säljaren accepterat köparens anbud. Motionären
påpekar att bestämmelsen innebär att köparens anbud inte är bindande

3 Riksdagen 1989190. 8 sami. Nr 35

1989/90: LU35

utan fritt kan återkallas till dess det accepterats och att forslaget
därmed går stick i stäv med den hävdvunna löftesprincipen inom
avtalsrätten. Motionären hänvisar till en av Tore Almén och Rudolf
Eklund utgiven kommentar till avtalslagen, vari anförs att en viljeförklaring
inte kan betecknas som ett anbud med mindre den är bindande.
Att löftesprincipen gäller beror enligt kommentaren på att anbudstagarens
benägenhet att underkasta anbudet en allvarlig prövning och
eventuellt anta det måste öka om han inte riskerar att den fördel han
därigenom tror sig vinna i sista stunden rycks undan honom genom en
återkallelse. Motionären hävdar vidare att förslaget berövar köparen
möjlighet att avge ett oåterkalleligt anbud i enlighet med vad som
eljest gäller inom civilrätten. En konsekvens härav kan bli att säljaren
tvingas begära betalning för olika förberedande åtgärder som han avser
att vidta under acceptfristen. Motionären yrkar (yrkande 8) på anförda
skäl att bestämmelsen i fråga utgår ur 41 § tredje stycket konsumentköplagen.

1 motion 1989/90:Lt7 av Elisabeth Persson (vpk) tas upp en fråga
om säljarens rätt till ersättning för förlust i övrigt enligt 41 § första
stycket förslaget till konsumentköplag. Motionären kan inte godta att
säljaren skall få ersättning för utebliven vinst vid en avbeställning.
Däremot anser hon att säljarens särskilda kostnader skall kunna ersättas
om de varit mer betydande. Motionären yrkar (yrkande 2) att
skadestånd enligt 41 § första stycket 3. förslaget till konsumentköplag
skall utgå endast om det föreligger särskilda skäl.

Utskottet vill för sin del framhålla att konsumenterna kan ha flera
olika bevekelsegrunder för att vilja dra sig tillbaka från ett köp. En
anledning kan vara att köparen i efterhand kommit underfund med att
köpet var mindre välbetänkt därför att han egentligen inte har något
behov av varan eller att hans ekonomiska resurser inte räcker till
betalningen. Självfallet är det angeläget att förhastade köp undviks i
största möjliga utsträckning, och särskilt de konsumentupplysande
organen har härvid en viktig uppgift att fylla. Det går emellertid inte
att bortse från att det förekommer att konsumenter överilar sig och att
det i en del sådana fall kan vara motiverat att de får frånträda
köpeavtalet. I andra situationer kan det finnas ännu starkare skäl för
att konsumenterna inte skall behöva fullfölja avtalet. Som berörs i
motion L20 kan konsumentens förhållanden ha ändrats sedan avtalet
ingicks. Sjukdom och arbetslöshet kan medföra att konsumentens
ekonomi försämrats så att priset för varan inte kan betalas. Oväntade
dödsfall i familjen kan leda till att köparen inte längre har behov av
det köpta. Enligt utskottets mening har konsumenterna i fall av nu
angiven natur ett berättigat intresse av att kunna dra sig ur en
uppgjord affär.

Det anförda leder utskottet till att det nu bör införas en rätt till
avbeställning vid konsumentköp. På det köprättsliga området har redan
ett steg i den riktningen tagits genom det förslag till ny köplag
som framlagts i proposition 1988/89:76 och som utskottet tillstyrker i
betänkandet 1989/90:LU34. Köplagsförslaget innebär att köparen under
vissa förutsättningar får avbeställa en vara som skall tillverkas eller

1989/90: LU35

anskaffas särskilt för honom. En sådan mera begränsad avbeställningsrätt
torde emellertid inte vara tillfyllest på konsumentområdet, utan
andra lösningar måste hittas. En möjlighet kan vara att konsumenten i
enlighet med tankegångarna i motion L20 får avbeställningsrätt då
förutsättningarna för köpet ändrats. Som framhålls i propositionen är
det emellertid knappast möjligt att hitta kriterier som på ett lämpligt
och entydigt sätt fångar in just sådana fell men utestänger andra. En
begränsning av avbeställningsrätten på det i motion L20 förordade
sättet är således inte någon framkomlig väg. Inte heller torde det enligt
utskottets mening finnas någon annan metod för att åstadkomma en
meningsfull begränsning av avbeställningsrätten. Att konsumenten såsom
föreslås i propositionen får avbeställa en vara oavsett anledningen
synes därmed vara den enda tänkbara vägen. Det blir då nödvändigt att
på konsumentköpsområdet göra ett avsteg från principen att avtal skall
hållas. För en sådan lösning talar också att konsumenterna genom
bestämmelserna i konsumenttjänstlagen redan tillerkänts en ovillkorlig
avbeställningsrätt när det gäller tjänster. I och för sig kan det visserligen
hävdas att skillnaderna mellan konsumentköp och konsumenttjänster
är betydande. Vid tillverkningsavtal är dock, som utskottet
tidigare påpekat, likheterna stora mellan köp och avtal som innefattar
tjänster, och gränsdragningen mellan de avtal som faller under konsumenttjänstlagen
och de som skall bedömas enligt konsumentköpsreglerna
är beroende av vem som tillhandahåller materialet för tillverkningen
av varan. Särskilda problem kan vidare uppkomma vid s.k.
blandade avtal då näringsidkaren dels säljer en vara till konsumenten,
dels åtar sig att utföra ett visst arbete på den. Att rätten till avbeställning
i sådana fell skall bero på hur avtalet rättsligen etiketteras kan te
sig svårförståeligt för den enskilde konsumenten.

Vad särskilt gäller den i motion L16 upptagna frågan om öppet köp
vill utskottet i likhet med departementschefen framhålla att en lämplig
reglering av möjligheterna till öppet köp i första hand bör komma till
stånd genom förhandlingslösningar mellan konsumentverket och berörda
näringslivsorganisationer med hänsyn till bl.a. förhållandena i
skilda branscher.

Av de angivna skälen ställer sig utskottet bakom förslaget i propositionen
att konsumenten bör ha en i princip ovillkorlig rätt att avbeställa
ett köp. Om konsumenten skall ges en sådan avbeställningsrätt är
det självfallet angeläget att regelsystemet utformas så att näringsidkaren
inte drabbas av några förluster på grund av avbeställningen. Det är
också viktigt att reglerna inte direkt uppmuntrar konsumenterna till
oöverlagda köp. Näringsidkaren bör därför ha rätt till ersättning när
avbeställning sker. Vid bestämmandet av ersättningsrättens omfattning
måste emellertid en avvägning också ske mot konsumentens intresse av
att kunna frigöra sig från köpeavtalet på rimliga ekonomiska villkor.
Om konsumenten, såsom begärs i motion L14, skulle bli skyldig att
ersätta näringsidkaren för hela den uteblivna vinsten eller det. s.k.
positiva kontraktsintresset skulle detta i stor utsträckning kunna förta
det värde avbeställningsrätten har för konsumenten. Syftet med en
sådan regel är nämligen att köparen och säljaren skall försättas i

1989/90:LU35

samma ekonomiska situation som om avtalet hade fullföljts, låt vara
dock att köparen slipper betala för de kostnader näringsidkaren besparats
genom att köpet inte fullföljts. Utskottet kan således inte finna att
förslaget i motion L14 i denna del är någon lämplig lösning. Utskottet
kan emellertid inte heller ställa sig bakom önskemålet i motion L17
att näringsidkaren över huvud taget inte skall lä ersättning för utebliven
vinst. En sådan ordning tillgodoser inte i erforderlig mån näringsidkarens
intresse och kan dessutom medföra att de förluster som
uppkommer vid avbeställningar i sin helhet övervältras på konsumentkollektivet.
Enligt utskottets uppfattning får förslaget i propositionen
såvitt gäller ersättningsrättens generella omfattning anses innebära en
fullt godtagbar avvägning mellan de olika intressen som gör sig gällande
i frågan.

Utskottets nu gjorda ställningstaganden innebär att utskottet förordar
att de i propositionen föreslagna reglerna i 37 § och 41 § första och
andra styckena om avbeställningsrätt och ersättning till säljaren vid
avbeställning genomförs. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motionerna
L14 yrkande 4, L16 yrkandena 3 och 4, L17 yrkande 2 samt
L20 yrkandena 1 och 2.

Som redovisats ovan framförs i motion L15 invändningar mot den
särskilda bestämmelsen om ersättning då avbeställning sker innan
anbudet accepterats av näringsidkaren. Till skillnad från motionären
anser utskottet emellertid inte att regeringens förslag i den delen
innefattar något väsentligt avsteg från avtalsrättsliga grundprinciper. En
huvudprincip inom avtalsrätten är visserligen att anbud som nått
adressaten inte därefter kan återkallas, men en annan ordning kan
följa av avtal eller handelsbruk liksom av själva anbudet och svaret på
det (se Kurt Grönfors Avtalslagen, andra upplagan s 58). Det förhåller
sig också så att anbudsgivare enligt 9 § avtalslagen har möjlighet att
vid avgivande av ett anbud ange att det inte är bindande för honom.
En sådan förklaring får den konsekvensen att meddelandet i sin helhet
inte skall anses som ett bindande anbud utan blir att betrakta som en
uppfordran till motparten att avge ett anbud av det innehåll som
framgår av meddelandet. Vad som anförs i motionen ger utskottet
således inte anledning att förorda ett frångående av regeringens förslag.
Inte heller i övrigt kan utskottet finna att det föreligger några hinder
mot att, såsom föreslagits i propositionen, ersättning till näringsidkaren
skall utebli när avbeställning sker före acceptfristens utgång. Utskottet
tillstyrker sålunda propositionen även i denna del och avstyrker därmed
bifall till motion L15 yrkande 8.

Förslaget i propositionen att reglerna om ersättning vid avbeställning
också skall gälla då säljaren häver köpet på grund av konsumentens
dröjsmål föranleder inte några erinringar från utskottets sida.

På grund av vad utskottet ovan anfört avstyrks också bifall till
motion L14 yrkande 5.

1989/90: LU35

Anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled

1989/90:LU35

Några lagregler som ger köparen rätt att vända sig mot någon annan
än sin avtalspart, dvs. säljaren, med sina anspråk med anledning av ett
fel i en köpt vara eller andra avtalsbrott finns inte i gällande rätt.
Köparens möjligheter härvidlag är begränsade till fall då det föreligger
någon form av åtagande från tillverkaren av varan eller från någon i
tidigare säljled, exempelvis i form av en garanti.

I propositionen föreslås (46 §) att köparen i de fall säljaren är på
obestånd, har upphört med sin näringsverksamhet eller inte kan
anträffas skall ha rätt att rikta anspråk på grund av fel på varan mot en
näringsidkare i tidigare säljled, som har överlåtit varan för vidareförsäljning.
Den föreslagna rätten till s.k. direktkrav gäller mot alla i
säljkedjan, alltså fr.o.m. tillverkaren t.o.m. den som levererat varan till
köparens avtalspart. Aven när anspråk riktas mot någon annan än
köparens avtalspart räknas reklamationsfristen från det köparen mottog
varan.

Den föreslagna rätten till direkttalan skall även gälla mot huvudmannen
i ett kommissionsförhållande. Nuvarande regler i lagen
(1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande utgör
emellertid ett hinder mot sådan talan, och i propositionen föreslås att
kommissionslagen ändras så att hindret undanröjs.

I motion 1989/90:L14 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) yrkas (yrkande 6)
avslag på förslaget om direkttalan. Motionärerna åberopar att flera
remissinstanser framhållit att förslaget i propositionen är oklart och att
frågor står obesvarade. Motionärerna påpekar också att det — med den
föreslagna ordningen i fråga om reklamation — i de bakre säljleden
kommer att råda osäkerhet om när deras ansvar för en produkt
upphör, eftersom ansvarstiden blir beroende av hur länge varan befinner
sig hos olika näringsidkare innan den slutligen förvärvas av
konsumenten. Sammanfattningsvis anser motionärerna att någon möjlighet
till direkttalan inte bör öppnas. 1 konsekvens härmed yrkas
(yrkande 7) i motionen avslag på förslaget om ändring i kommissionslagen.

I motion 1989/90:L16 av Ulla Orring m.fl. (fp) framhålls att det i
och för sig är rimligt att en möjlighet till direkttalan införs. Enligt
motionärerna bör dock av rättssäkerhetsskäl köparen i första hand
vända sig mot den näringsidkare som levererat varan till köparens
avtalspart och därefter — om de i lagrummet angivna omständigheterna
föreligger också beträffande denne leverantör — mot närmast
föregående led i säljkedjan samt sedan vidare i turordning mot nästa
led. Motionärerna yrkar (yrkande 5) att 46 § förslaget till konsumentköplag
ändras i enlighet med det anförda.

Som framhålls av departementschefen förekommer situationer där
köparens befogenheter att framställa krav på grund av fel i den köpta
varan är utan något värde för honom därför att hans avtalspart,
säljaren, inte kan nås eller är försatt i en sådan ekonomisk situation att
han inte kan tillgodose köparens rättmätiga krav. Utskottet anser
därför att det finns starka skäl för en reglering som innebär att den

nuvarande bristen i köparens skydd blir botad. Med anledning av vad
sorn anförs i motion L14 vill utskottet understryka att det på grund av
den i propositionen föreslagna ordningen endast i undantagsfall blir
aktuellt att köparen kan vända sig mot någon i ett tidigare säljled. Det
krävs sålunda vid direkttalan inte blott att säljaren råkat i svårigheter.
För att en näringsidkare i ett bakre led skall kunna hållas ansvarig
måste — som närmare framgår av propositionen — felet i varan ha
förelegat redan när han sålde den. Direkttalan mot en näringsidkare i
bakre led förutsätter också att han har överlåtit varan för vidareförsäljning.
De av motionärerna uttryckta farhågorna för att problem skall
uppkomma för säljarens leverantörer får därför anses betydligt överdrivna.
Enligt utskottets mening bör således en möjlighet till direkttalan
införas, och utskottet avstyrker därmed bifall till motion L14
yrkandena 6 och 7.

Vad härefter gäller förslaget i motion L16 vill utskottet påpeka att
det för den enskilde köparen oftast torde vara förhållandevis enkelt att
ta reda på vem som tillverkat varan eller vem som står som generalagent.
Det kan däremot vara betydligt svårare för honom att få
kännedom om vem som är säljarens närmaste leverantör och särskilt
då i de fall säljaren inte kan anträffas för att lämna upplysningar i
saken. En ytterligare omständighet som också måste vägas in i sammanhanget
är att mera tidskrävande efterforskningar från köparens
sida kan leda till att fristen för hans rätt att komma med anspråk på
grund av ett fel kan ha löpt ut när han äntligen hittar den mot vilken
kraven i första hand skall riktas. Med hänsyn till det sagda skulle
enligt utskottets mening en skyldighet för köparen att iaktta en viss
turordning urholka det skydd som möjligheten till direkttalan är
avsedd att ge. På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motion L16
yrkande 5.

Utskottets nu gjorda ställningstaganden innebär att utskottet förordar
att 46 § konsumentköplagen får den av regeringen föreslagna lydelsen.
Utskottet tillstyrker också att kommissionslagen ändras på sätt som
föreslagits i propositionen.

Övriga frågor rörande konsumentköp

I motion 1989/90:L907 av Kjell Ericsson (c) framhålls att det trots
olika åtgärder på konsumentskyddsområdet alltjämt finns visa brister.
En fråga som konsumenter ställer sig är enligt motionären varför
köpekontrakt m.m. får innehålla finstilt och för många svårbegriplig
text särskilt när det gäller för konsumenten negativa villkor. Motionären
anser att för konsumenten viktig information bör utformas så att
den blir mer begriplig och klarare faller konsumenten i ögonen. I
motionen begärs ett tillkännagivande om en översyn med syfte att
konsumenten skall garanteras lättillgänglig information.

Med anledning av vad som anförs i motionen vill utskottet erinra
om att den föreslagna konsumentköplagen innehåller en uttömmande
reglering för konsumentköpen. Redan häri ligger ett värde för konsumenterna
som till skillnad mot nuvarande förhållanden i fortsättning -

1989/90: LU35

en i en enda lag kan få upplysningar om vad som gäller vid konsumentköp.
Reglerna i den nya lagen har dessutom utformats så att den
skall vara så lättläst som möjligt för den enskilde konsumenten. Det
sagda innebär givetvis inte att man kan bortse från de svårigheter som i
enskilda fall kan uppstå för konsumenterna på grund av finstilta eller
eljest svårlästa villkor i köpekontrakt m.m. Som framhålls i propositionen
har konsumentverket en betydelsefull roll när den nya konsumentköplagen
införs, och verkets medverkan krävs bl.a. när det gäller
information om de nya reglerna och säkerligen vid förhandlingar om
avtalsvillkor m.m. Utskottet utgår från att konsumentverket härvid
uppmärksammar det problem som tagits upp i motionen och försöker
få till stånd en ordning som medger att konsumenterna kan sätta sig in
i de olika villkor som gäller vid ett köp. Med hänsyn till att den nu
föreslagna lagstiftningen kommer att få stor betydelse för konsumenterna
vill utskottet vidare understryka vikten av att allmänheten ges en
bred och fullgod information om innebörden av de nya reglerna.
Något särskilt tillkännagivande i frågorna från riksdagens sida är
emellertid inte erforderligt. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till
motion L907.

Utöver vad utskottet i det föregående anfört föranleder förslaget till
ny konsumentköplag och den föreslagna ändringen i kommissionslagen
inte några uttalanden från utskottets sida.

Ändringar i konsumenttjänstlagen

Sorn tidigare redovisats föreslås i proposition 1989/90:89 att konsumenttjänstlagen
ändras i några avseenden. En ändring avser näringsidkarens
skadeståndsskyldighet och har behandlats i ett föregående avsnitt.
Härjämte innebär propositionen att vissa bestämmelser i konsumenttjänstlagen
förtydligas och anpassas till den nya köplagstiftningen.
De sistnämnda förslagen föranleder inte några erinringar från utskottets
sida, och utskottet tillstyrker att de genomförs.

I proposition 1989/90:77 läggs fram förslag till lagstiftning som i
huvudsak tar sikte på småhusförvärv. Lagstiftningen berör bl.a. jordabalken
och konsumenttjänstlagen. De föreslagna ändringarna i jordabalken
behandlas, som tidigare nämnts, av utskottet i betänkandet
1989/90:LU36. Beträffande konsumenttjänstlagen föreslås att det nuvarande
undantaget från lagens tillämpningsområde för arbeten som
avser uppförande av byggnad för bostadsändamål skall tas bort. De
tvingande reglerna i konsumenttjänstlagen kommer därmed att gälla
vid småhusentreprenader. I de fall konsumenten tillförsäkras ett sådant
garanti-, försäkrings- och avtalsskydd som ställs som villkor för statlig
bostadsfinansiering skall dock avtal om avsteg från den tvingande
regleringen kunna träffas. Vidare föreslås ändringar i ytterligare några
av konsumenttjänstlagens bestämmelser. Ändringarna berör bl.a. näringsidkarens
marknadsföringsansvar och innebär att hans strikta ansvar
för uppgifter som lämnats av andra än honom själv — efter
mönster av förslaget till konsumentköplag — begränsas till fell då han
känt till eller borde ha känt till uppgifterna.

1989/90:LU35

I motion 1989/90:L13 av Carl Frick (mp) kritiseras förslagen i
propositionen när det gäller konsumenters förvärv av småhus. Motionären
framhåller att en fastighet bör vara byggd på ett sådant sätt och
vara i sådant skick att den är väl lämpad för boende under fastighetens
hela livstid. Han hänvisar också till vad som anförs i motion
1989/90:L18 om att säljaren skall ha ett strikt produktansvar som
sträcker sig över gränsen för varans tekniska livslängd som den har
angivits vid köpet. Enligt motionären bör samma princip gälla vid
uppförande av nya småhus. I motionen yrkas, såvitt nu är i fråga,
avslag på de föreslagna ändringarna i konsumenttjänstlagen när det
gäller konsumentköp av småhus (yrkande 1 delvis) och begärs nytt
förslag till lagstiftning (yrkande 3 delvis).

Motionären riktar samma kritik mot de i propositionen föreslagna
ändringarna i jordabalken, vilka främst är av betydelse för köparna av
färdigbyggda småhus. Dessa delar av yrkandena 1 och 3 i motionen
behandlas i betänkandet 1989/90:LU36.

Utskottet vill understryka att de föreslagna ändringarna av konsumenttjänstlagen
tillsammans med de förslag till ändringar i jordabalken
som framläggs i propositionen utgör ett led i strävandena att
stärka konsumenternas ställning på småhusmarknaden. Som utskottet
konstaterar i betänkandet 1989/90:LU36 saknas för närvarande lagregler
till skydd för konsumenterna vid småhusentreprenader. Den konsument
som låter uppföra ett bostadshus kan dock erhålla ett tillfredsställande
skydd inom ramen för det statliga bostadsfinansieringssystemet.
Detta konsumentskydd omfattar dock inte hela småhusproduktionen
och utanför skyddet faller alla frifinansierade permanentbostäder
och alla fritidshus. Om konsumenttjänstlagen i enlighet med förslaget i
propositionen blir tillämplig vid småhusentreprenader kommer den
skillnad i konsumentskyddet som i dag finns för olika konsumenter att
i väsentlig mån försvinna. Ett tillgodoseende av motionärens förslag
skulle däremot medföra att dessa skillnader kom att bestå under
kanske mycket lång tid framöver eftersom den begärda utbyggnaden av
näringsidkarens ansvar — om den över huvud taget är realistisk — i
vart fall inte torde kunna genomföras utan betydande tidsutdräkt och
avsevärda kostnader och svårigheter. Ett sådant steg är utskottet inte
berett att förorda, och utskottet avstyrker följaktligen bifall till motion
L13 i förevarande delar.

Som tidigare nämnts innebär propositionen att konsumenttjänstlagens
regler i sin helhet skall bli tillämpliga vid småhusentreprenader.
Enligt 42—44 §§ konsumenttjänstlagen har konsumenten en i princip
ovillkorlig rätt att avbeställa tjänsten innan den slutförts. Avbeställs
tjänsten har näringsidkaren rätt till ersättning för utfört arbete och för
förluster som han gör på grund av att han inrättat sig efter uppdraget.
Regeln innebär bl.a. att näringsidkaren får tillgodoräkna sig vinst på
den del av arbetet som redan utförts och vinsten på eventuellt nödvändiga
avslutningsarbeten. Någon rätt till ersättning för den vinst han
därutöver skulle ha gjort om avtalet fullföljts har han dock inte
(ersättning för det positiva kontraktsintresset). Har näringsidkaren på

1989/90:LU35

grund av avtalet om den tjänst som sedermera avbeställts varit tvungen
att avböja andra uppdrag och går han till följd härav miste om
inkomst har han däremot rätt till ersättning för detta inkomstbortfall.

I motion 1989/90:L10 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) anför motionärerna
att de i huvudsak biträder regeringens förslag rörande konsumentskyddet
vid småhusentreprenader men att de finner det olämpligt att
konsumenten får möjlighet att avbeställa en entreprenad utan att
näringsidkaren har rätt till ersättning för det positiva kontraktsintresset,
dvs. för den vinst han förlorar på grund av avbeställningen. I
motionen hävdas att förslaget i denna del innebär ett avsteg från
principen att avtal skall hållas och att den som bryter ett avtal skall
utge full ersättning. Enligt motionärerna torde denna princip ha stark
förankring i det allmänna rättsmedvetandet. I motionen yrkas att
riksdagen beslutar att en näringsidkare skall ha rätt till ersättning för
vinst som han förlorar på grund av avbeställning från köparens sida.

Liknande synpunkter framförs i motion 1989/90:L11 av Ulla Orring
m.fl. (fp). Motionärerna anser att propositionen innehåller en välkommen
förstärkning av konsumentskyddet vid entreprenadavtal för småhus
men att konsumenttjänstlagens regler om konsumentens rätt till
avbeställning inte bör göras tillämpliga vid småhusentreprenader. Enligt
motionärerna är konsumenttjänstlagen främst tillkommen för att
reglera näringsidkares tjänster på varor som ägs av konsumenten.
Beställningar av småhusentreprenader är dock inte jämförbara med
flertalet andra tjänster som omfattas av konsumenttjänstlagen, och
behovet av en avbeställningsrätt är därför, menar motionärerna, i det
fallet väsentligt mindre. Enligt motionärernas uppfattning torde de
konsumenter som missgynnas av en avbeställningsrätt vara fler än de
som skulle dra fördel av systemet. Motionärerna hänvisar också till vad
de anför i motion 1989/90:L 16 om att en generell avbeställningsrätt vid
konsumentköp skulle strida mot principen att ingångna avtal skall
hållas. Motionärerna yrkar att riksdagen avslår förslaget att konsumenttjänstlagens
regel om avbeställningsrätt skall tillämpas när konsumenter
förvärvar småhus från näringsidkare genom entreprenadavtal.

Utskottet erinrar om att riksdagen i samband med införandet av
konsumenttjänstlagen behandlade en motion vari framfördes önskemål
om att vid avbeställning av tjänster ersättning skulle kunna utgå också
för det positiva kontraktsintresset. I sitt av riksdagen godkända betänkande
LU 1984/85:42 framhöll lagutskottet att det är av stor betydelse
för konsumenten att han har möjlighet att avbeställa en tjänst innan
den slutförts. Principen att avtal skall hållas kan alltså, menade utskottet,
inte upprätthållas fullt ut på konsumenttjänstområdet. Enligt utskottet
borde konsumenten således få frigöra sig från avtalet oavsett
vilka skäl han kan ha härför. Om konsumenten har en i princip
ovillkorlig avbeställningsrätt är det, fortsatte utskottet, självfallet angeläget
att reglerna utformas så att näringsidkaren inte drabbas av några
förluster på grund av en avbeställning. Utskottet ansåg emellertid att
en skyldighet för konsumenten att ersätta näringsidkaren för det positiva
kontraktsintresset skulle i stor utsträckning kunna förta det värde
en möjlighet att avbeställa tjänsten bör ha för konsumenten. En sådan

1989/90:LU35

regel skulle nämligen i praktiken innebära att näringsidkaren och
konsumenten forsattes i samma ekonomiska situation som om avtalet
fullföljts, låt vara att konsumenten dock skulle slippa betala för de
kostnader som näringsidkaren besparats genom avbeställningen. Att
näringsidkaren skulle ha rätt till full ersättning för det positiva kontraktsintresset
torde, enligt vad utskottet anförde, inte heller motsvara
vad som då i många tall tillämpades när en konsument avbeställde en
tjänst.

Sett från både konsumentens och näringsidkarens synpunkt finns
det inte några avgörande skillnader mellan avtal om arbeten som avser
nyproduktion av bostadshus och avtal om sådana andra byggnadsarbeten
som redan omfattas av konsumenttjänstlagen. Vad som år 1985
anfördes som skäl för konsumentens avbeställningsrätt gör sig därför
enligt utskottets uppfattning gällande också vid avbeställning av tjänster
som avser uppförande av småhus. I sammanhanget vill utskottet
även framhålla att småhusentreprenader endast i undantagsfall torde
komma att avbeställas. En konsument, som förvärvat en tomt och
ångrar sig sedan han träffat avtal med en näringsidkare om att denne
skall uppföra ett småhus på tomten, torde nämligen, som departementschefen
påpekar, normalt försöka hitta en spekulant som är villig
att överta hans rättigheter och skyldigheter enligt avtalet. Med hänsyn
till det anförda anser utskottet att det saknas anledning att vid småhusentreprenader
frånta konsumenten avbeställningsrätten. I linje med
utskottets i det föregående gjorda ställningstagande till frågan om
näringsidkarens rätt till ersättning vid konsumentköp och utskottets
inställning till spörsmålet år 1985 finns det inte heller skäl för att ge
näringsidkaren kompensation för hela den uteblivna vinsten. Utskottet
avstyrker således bifall till motionerna L10 och Lil och tillstyrker
bifall till propositionen i motsvarande del.

Utöver det anförda föranleder förslaget i proposition 1989/90:77 inte
några uttalanden från utskottets sida. Utskottet tillstyrker således att
förslaget genomförs. De i proposition 1989/90:77 och proposition
1989/90:89 föreslagna ändringarna i konsumenttjänstlagen bör sammanföras
till ett lagförslag.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på proposition 1989/90:89

att riksdagen avslår motion 1989/90:L15 yrkande 1 och motion
1989/90:L18,

res. I (mp)

2. beträffande sakrättsligt skydd

att riksdagen avslår motion 1989/90:L16 yrkande 1,

res. 2 (m, fp, c)

3. beträffande förmedlarens ansvar

att riksdagen med avslag på motion 1989/90:L15 yrkande 2 antar
det i proposition 1989/90:89 framlagda förslaget till konsumentköplag
såvitt avser 1 §,

res. 3 (m, fp, c)

1989/90:LU35

4. beträffande gränsdragningen mellan egenföretagare och konsument att

riksdagen avslår motion 1988/89:L706 yrkande 3,

res. 4 (c)

5. beträffande fel i form av miljöskador m.m.

att riksdagen avslår motion 1989/90:L19 yrkande 2,

res. 5 (mp)

6. beträffande vara som sålts i befintligt skick

att riksdagen med avslag på motion 1989/90:L14 yrkande 8 och
motion 1989/90:L15 yrkande 7 antar 17 § i regeringens förslag
till konsumentköplag,

res. 6 (m)

7. beträffande tidpunkten för felbedömningen

att riksdagen avslår motion 1989/90:L14 yrkande 9,

8. beträffande reklamation

att riksdagen dels antar 23 och 24 §§ i regeringens förslag till
konsumentköplag, dels med anledning av motion 1989/90:L21
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
om preskriptionstidens längd,

9. beträffande rått till håvning vid säljarens dröjsmål

att riksdagen med avslag på motion 1989/90:L15 yrkande 6 antar
13 § i regeringens förslag till konsumentköplag,

res. 7 (en m)

10. beträffande säljarens skadeståndsansvar

att riksdagen dels med bifall till proposition 1989/90:89 och med
avslag på motion 1989/90:L14 yrkande 2 antar 31 § i det i bilaga

2 intagna förslaget till lag om ändring i konsumenttjänstlagen
(1985:716), dels med bifall till motion 1989/90:L15 yrkande 5
och med avslag på motion 1989/90:L14 yrkande 1, motion
1989/90:L15 yrkandena 3 och 4 samt motion 1989/90:L16 yrkande
2 antar 32 § i regeringens förslag till konsumentköplag med
den ändringen att i lagrummet införs ett nytt, tredje stycke med
följande lydelse:

Säljaren och köparen kan träffa avtal om att ersättning enligt första
eller andra stycket inte skall omfatta förlust i näringsverksamhet.,

res. 8 (m)
res. 9 (fp, c)

11. beträffande produktskadelag

att riksdagen avslår motion 1989/90:L19 yrkande 1,

res. 10 (mp)

12. beträffande produktansvaret i konsumentköplagen

att riksdagen dels med avslag på motion 1989/90:L14 yrkande 3
och motion 1989/90:L19 yrkande 3 antar 31 § i regeringens
förslag till konsumentköplag, dels med anledning av motion
1989/90:L17 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört om en utvidgning av produktansvaret,

res. 11 (mp)

1989/90: LU35

13. beträffande rätt till avbeställning i konsumentköplagen

att riksdagen med bifall till proposition 1989/90:89 i denna del
och med avslag på motion 1989/90:L14 yrkande 4, motion
1989/90:L16 yrkandena 3 och 4 och motion 1989/90:L20 godkänner
vad utskottet anfört,

res. 12 (m)
res. 13 (fp)
res. 14 (c)

14. beträffande ersättning vid avbeställning och hävning

att riksdagen med bifall till proposition 1989/90:89 i denna del
och med avslag på motion 1989/90:L14 yrkande 5, motion
1989/90:L15 yrkande 8 och motion 1989/90:L17 yrkande 2 godkänner
vad utskottet anfört,

res. 15 (m) - villk. 12
res. 16 (fp) - villk. 13
res. 17 (c) - villk. 14
res. 18 (vpk)

15. beträffande lagbestämmelserna om avbeställning och ersättning att

riksdagen antar 37 och 41 §§ regeringens förslag till konsumentköplag,

res. 19 (m) - villk. 12 och 15
res. 20 (fp) - villk. 13
res. 21 (c) - villk. 14
res. 22 (vpk) - villk. 18

16. beträffande anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled

att riksdagen med avslag på motion 1989/90:L14 yrkandena 6
och 7 samt motion 1989/90:L16 yrkande 5 dels antar 46 § i
regeringens förslag till konsumentköplag, dels antar det i proposition
1989/90:89 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen
(1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande,

res. 23 (m)
res. 24 (fp, c)

17. beträffande konsumentköplagen i övrigt

att riksdagen antar regeringens förslag till konsumentköplag i
den mån det inte omfettas av vad utskottet hemställt under
mom. 3, 6, 8—10, 12, 15 och 16 med den ändringen att i 3 § i
lagförslaget införs ett nytt, tredje stycke med följande lydelse:

Första stycket gäller inte heller vid köp av gas, som levereras i ledning,
om de allmänna avtalsvillkor som tillämpas vid sådana leveranser har
godkänts av konsumentverket.,

18. beträffande utformningen av köpekontrakt m.m.
att riksdagen avslår motion 1989/90:L907,

19. beträffande avslag pä proposition 1989190:77 såvitt avser
ändring i konsumenttjänstlagen

att riksdagen avslår motion 1989/90:L13 yrkande 1 i denna del
och yrkande 3 i denna del,

res. 25 (mp)

1989/90:LU35

20. beträffande avbestållningsrått vid småhusentreprenader

att riksdagen avslår motion 1989/90:L10 och motion
1989/90:L11,

res. 26 (m)
res. 27 (fp, c)

21. beträffande ändringar i konsumenttjänstlagen

att riksdagen med bifall till proposition 1989/90:77 och proposition
1989/90:89 antar det i bilaga 2 intagna förslaget till lag om
ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716) i den mån det inte
omfattas av vad utskottet hemställt under mom. 10.

Stockholm den 8 maj 1990
På lagutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inger Hestvik (s),
Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Gunnar Thollander (s), Ewy
Möller (m), Bengt Harding Olson (fp), Elisabeth Persson (vpk), Elisabet
Franzén (mp), Anita Jönsson (s), Maj-Inger Klingvall (s), Karin
Starrin (c) och Sven-Åke Nygårds (s).

Reservationer

1. Avslag på proposition 1989/90:89 (mom. 1)

Elisabet Franzén (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med "I linje"
och slutar med "i propositionen" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening finns det fog för den kritik som förs fram i
motion L18 om att skyddet enligt den föreslagna konsumentköplagen
inte är tillräckligt långtgående. I en tid av pågående ekologiska katastrofer
måste en lagstiftning på området sättas in i ett ekologiskt
perspektiv så att förhållandet mellan konsument och säljare kan präglas
av ett ömsesidigt långsiktigt ansvarstagande. Enligt utskottets mening
måste säljaren åläggas ett långtgående ansvar för produkterna,
vilket i princip skall gälla under produkternas hela livslängd samt
också innefatta ansvar för återvinning och avfallshantering av den
slutanvända produkten. Vidare anser utskottet att konsumenterna skall
ha rätt att före köpet fa del av produktspecifikation och livscykelspecifikation.
En sådan produktspecifikation bör innehålla egenskaps- och
funktionsbeskrivning, tillverkningsmetodsbeskrivning och kontrollmetodsbeskrivning.
En livscykelspecifikation skall, som namnet antyder,

1989/90:LU35

tala om hur man väntar sig att den process som man har startat genom
att tillverka varan skall utveckla sig till dess varan är uttjänt och inte
längre kan återbrukas. En ny konsumentköplag bör också stadga att
farliga produkter skall förses med skyddsföreskrifter samt att det för
varje saluförd produkt skall finnas en registrerad produktansvarig
person.

Med det anförda har utskottet angivit vilka principer som bör gälla
till skydd för konsumenterna och de ekologiska systemen i en konsumentköplag.
Den nu föreliggande propositionen tillgodoser inte dessa
krav och den bör därför avslås. Regeringen bör i stället få i uppdrag att
återkomma med förslag till ny konsumentköplag, som bygger på ovan
förordade principer.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande avslag på proposition 1989/90:89
att riksdagen dels med bifall till motion 1989/90:L15 yrkande 1
och motion 1989/90:L18 yrkande 1 avslår proposition
1989/90:89, dels med bifall till motion 1989/90:L18 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Sakrättsligt skydd (mom. 2)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström
(m), Ewy Möller (m), Bengt Harding Olson (fp) och Karin
Starrin (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med
"Utskottet erinrar" och på s. 12 slutar med "motion L16" bort ha
följande lydelse:

Utskottet erinrar om att motionsyrkanden med begäran om en
översyn av de sakrättsliga reglerna om köparens skydd mot säljarens
borgenärer har prövats av riksdagen vid ett flertal tillfållen. Senast
behandlades frågan av lagutskottet i april 1990 med anledning av en
motion i ämnet. I en gemensam borgerlig reservation till betänkandet
1989/90:LU27 framhölls att frågan om att ersätta den nuvarande lösöreköpslagen
med en mera tidsenlig och för köparen användbar reglering
har fått förnyad aktualitet genom regeringens proposition om ny
konsumentköplag. Reservanterna underströk att ett fasthållande av
traditionsprincipen vid konsumentköp utgör ett incitament för en
sådan modernisering av lösöreköpslagen. En undersökning av vilka
möjligheter som i det hänseendet står till buds borde därför enligt
reservanternas mening komma till stånd. Med hänsyn till att de flesta
konsumenter saknar kännedom om kravet på besittningsöverföring
ville reservanterna också starkt understryka vikten av att konsumenterna
får information om de risker de löper när den betalda varan lämnas
kvar hos säljaren och om vilka åtgärder de bör vidta för att hindra
rättsförluster. Om riksdagen antar regeringens förslag om ny konsumentköplag
är det därför, framhöll reservanterna, ytterst angeläget att
ett aktivt informationsarbete på området kommer till stånd.

1989/90:LU35

Utskottet kan för sin del helt instämma i de synpunkter som kom
till uttryck i den nu redovisade reservationen. Uppfattningen ligger
också helt i linje med tankegångarna i motion L16. Vad utskottet
sålunda anfört om sakrättsligt skydd bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande sakrättsligt skydd

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L16 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Förmedlarens ansvar (mom. 3)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström
(m), Ewy Möller (m), Bengt Harding Olson (fp) och Karin
Starrin (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med "Som
framhålls" och slutar med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:

Som framgår av det i motion L15 angivna exemplet rörande auktionsverksamhet
kan auktionisten — med den föreslagna bestämmelsen
om förmedlarens ansvar — drabbas av ett långtgående skadeståndsansvar
för fel som han inte rimligen kunnat förutse. Att ålägga en
auktionist ett sådant skadeståndsansvar framstår enligt utskottets mening
som oskäligt betungande.

Även för förmedlingsaffärer i allmänhet anser utskottet att förslaget
kan ifrågasättas. Det skärpta ansvaret medför avsevärt ökad risk för
förmedlaren även om denne har regressrätt mot säljaren. Det kan
nämligen visa sig att ett regresskrav inte kan tillgodoses därför att
säljaren saknar pengar eller inte kan anträffas. Detta förhållande
kommer sannolikt att fa till följd att möjligheterna för en säljare att
anlita förmedlare för olika affärer minskar, eller i vart fell kommer det
att bli dyrare för säljaren eftersom förmedlaren kan antas ta ut högre
provision.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att den ökade trygghet
som den föreslagna ordningen skulle innebära för konsumenten inte
uppväger de nackdelar som kan uppstå för förmedlare och förmedlingsaffärer.
Utskottet avstyrker därför propositionen i denna del och
tillstyrker således bifall till motion L15 yrkande 2.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande förmedlarens ansvar

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L15 yrkande 2 antar
det i proposition 1989/90:89 framlagda förslaget till konsumentköplag
såvitt avser 1 § med den ändringen att andra meningen i
lagrummets andra stycke utgår.

1989/90:LU35

4. Gränsdragningen mellan egenföretagare och
konsument (mom. 4)

Martin Olsson och Karin Starrin (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med
"Utskottet vill" och på s. 14 slutar med "yrkande 3" bort ha följande
lydelse:

Utskottet vill erinra om att med uttrycket näringsidkare i förslaget
till konsumentköplag liksom i den lagstiftning som redan gäller på
konsumentskyddsområdet avses den som i sin yrkesmässiga verksamhet
säljer varor till eller utför tjänster åt en konsument. Att fastslå när
någon är näringsidkare torde inte medföra några problem. När det
däremot gäller att avgöra om andra parten skall betraktas som konsument
eller ej kan det i vissa fell uppstå gränsdragningsproblem, nämligen
när konsumenten är egen företagare och hans inköp lika gärna
kan gälla honom som privatperson eller honom i hans egenskap av
företagare. Det utslagsgivande för om en privatperson är konsument är
nämligen huruvida hans syfte är att tillgodose ett huvudsakligen enskilt
ändamål. Under förarbetena till konsumenttjänstlagen (prop.
1984/85:110) anförde departementschefen som exempel på fall då den
lagen inte skulle vara tillämplig att en droskägare beställer ett reparationsarbete
på en bil som han använder i rörelsen men också i mindre
omfattning som privatbil. Konsumenttjänstlagen är däremot tillämplig
om en näringsidkare tillfälligtvis lånar en familjemedlems privatbil för
att använda den i rörelsen och i samband därmed beställer en reparation.

Att det också i en mångfald andra situationer kan uppkomma
gränsdragningssvårigheter torde vara uppenbart, och i motionen har
givits flera belysande exempel. Det framstår därför som viktigt att
lagstiftningen utformas så att tillämpningsproblem inte behöver uppstå.
En annan fråga som är mer angelägen är huruvida inte åtminstone
enmansföretagen i flertalet affärstransaktioner är i behov av samma
skydd som lagstiftningen ger dem som är konsumenter. En egenföretagare
är exempelvis inte starkare i ett avtalsförhållande som gäller ett
köp eller en tjänst för hans företag än om motsvarande köp eller tjänst
gäller honom eller hans familjemedlemmar som privatpersoner. Det
anförda talar för att särskilt egenföretagarna i huvudsak bör omfattas
av reglerna i konsumentskyddslagstiftningen med hänsyn till dessa
reglers syfte att skydda den svagare parten i ett avtalsförhållande.

Utskottet ansluter sig således till den uppfattning som framförs i
motion L706 att frågan om gränsdragningen mellan egenföretagare och
konsument i den konsumenträttsliga lagstiftningen bör bli föremål för
översyn. Därvid bör som nämnts gränsdragningsproblemen övervägas
liksom också egenföretagarnas behov av skydd i de fall då deras
ställning är jämförlig med konsumenternas. I sammanhanget bör även
prövas om en utvidgning av tillämpningsområdet för de skyddande
reglerna bör begränsas till egenföretagare som driver sin verksamhet i
eller i anslutning till hemmet eller om också andra egenföretagare och

1989/90:LU35

vissa småföretag bör omfattas av bestämmelserna. Vad utskottet anfört
med anledning av motion L706 yrkande 3 bör ges regeringen till
känna.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande gränsdragningen mellan egenföretagare och konsument att

riksdagen med bifall till motion 1988/89:L706 yrkande 3 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Fel i form av miljöskador m.m. (mom. 5)

Elisabet Franzén (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som börjar med "Vad
härefter" och slutar med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:

Vad härefter angår önskemålet i motion L19 delar utskottet motionärernas
uppfattning att de i förslaget till konsumentköplag intagna
felreglerna inte kan anses vara till fyllest. Som framhålls av motionärerna
har många varor som saluförs sådana egenskaper att de inte bara
är skadliga för människor och konsumenternas egendom utan också
kan ge varaktiga skador på ekosystemet och på miljön. De för omgivningen
skadebringande egenskaperna kan framträda när produkten
tillverkas, när den används eller när den kasserats. Enligt utskottets
mening är det ett viktigt konsumentskyddsintresse att produkter med
sådana egenskaper inte tillhandahålls på marknaden och att om de
ändock saluförts konsumenten som köpt den farliga varan kan återställa
den till leverantören. En lämplig ordning är därför att felbegreppet i
konsumentköplagen får omfatta också egenskaper hos en vara som är
skadliga för ekosystemet och miljön. Regeringen bör således snarast för
riksdagen framlägga förslag till ändring i konsumentköplagen som
innefattar en utvidgning av felbegreppet i enlighet med vad som nu
sagts. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion
L19 yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande fel i form av miljöskador m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L19 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Vara som sålts i befintligt skick (mom. 6)

Rolf Dahlberg, Allan Ekström och Ewy Möller (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som börjar med "I
enlighet" och på s. 18 slutar med "yrkande 7" bort ha följande lydelse:

I enlighet med vad utskottet tidigare uttalat är det angeläget att
reglerna om konsumentköp i största möjliga utsträckning stämmer
överens med vad som gäller vid andra köp. Den föreslagna bestämmelsen
om befintligt skick avviker dock från den allmänna köplagen
genom att den ej upprätthåller den allmänna köplagens krav på att
varan för att vara behäftad med fel måste vara i väsentligt sämre skick

4 Riksdagen 1989/90. 8 sami. Nr 35

1989/90:LU35

än köparen med fog kunnat förutsätta. Utskottet, som konstaterar att
denna avvikelse inte förelåg enligt konsumentköpsutredningens förslag,
kan svårligen inse motivet för avvikelsen. Några skäl härför redovisas
betecknande nog inte heller i propositionen. Enligt utskottets mening
är det ägnat att skapa förvirring och rättsosäkerhet om olika krav ställs
i köplagen och i konsumentköplagen för att en vara som sålts i
befintligt skick skall anses felaktig. Utskottet anser därför att den
förevarande bestämmelsen i 17 § konsumentköplagen bör ändras så att
den bringas i överensstämmelse med köplagsförslaget. Utskottet tillstyrker
således bifall till motionerna L14 yrkande 8 och L15 yrkande 7.

dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande vara sorn sålts i befintligt skick
att riksdagen med bifall till motion 1989/90.L14 yrkande 8 och
1989/90.L15 yrkande 7 antar 17 § i regeringens förslag till
konsumentköplag med den ändringen att lagrummet erhåller i
bilaga 3 såsom Reservanternas förslag betecknade lydelse.

7. Rätt till hävning vid säljarens dröjsmål (mom. 9)

Allan Ekström (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med "Som
utskottet" och på s. 22 slutar med "avstyrks följaktligen" bort ha
följande lydelse:

Som utskottet redan tidigare framhållit talar starka skäl för att de
indispositiva bestämmelserna i konsumentköplagen om möjligt bör
stämma överens med reglerna i den allmänna köplagen, så mycket
mera som köplagen i sin tur är uttryck för allmänt erkända rättsgrundsatser
med räckvidd inom hela civilrättens område. Det förtjänar också
att framhållas att köplagens ändamål är att fördela risken för inträffandet
av olika händelser mellan säljaren och köparen och att ju fler
risker som läggs på säljaren desto högre blir självfallet det pris som
varan kommer att betinga.

Enligt gällande köprätt och förslaget till ny gemensam nordisk
köplag (prop. 1988/89:76 och bet. 1989/90:LU34) krävs för hävning —
den strängaste påföjden av alla — att säljaren insåg eller borde ha
insett dröjsmålets konsekvenser för köparen (synbarhets- eller insiktsrekvisitet).
I förslaget till ny konsumentköplag har emellertid detta
rekvisit slopats. Som åberopas i motion L15 kan detta leda till att
objektivt sett obetydliga förseningar kan utlösa hävning. Typiskt sett
medför leverans av en bil en eller annan dag efter avtalad tid inte
någon särskild olägenhet för köparen. Annorlunda är det — som
framhålls i motionen — om köparen avsett att anträda en semesterresa
just den avtalade leveransdagen. Frågan är då, enligt motionären, om
det kan begäras av köparen att han påtalar just detta för säljaren ("jag
behöver bilen just på leveransdagen med hänsyn till en semesterresa")
för att äga frigöra sig från avtalet. Enligt motionären kan ett sådant
krav på köparen synas närmast självklart vid jämförelse med de
ekonomiska konsekvenser som dröjsmålet i annat fall får för säljaren

1989/90:LU35

och i sista hand för hela köparkollektivet. Enligt propositionen är ett
dylikt krav emellertid för strängt för köparen. Motionärens slutsats blir
därför att förslaget även här är alltför enögt för att antagas. Utskottet
instämmer i motionärens bedömning och vill tillägga att det är ägnat
att förvåna att propositionen icke närmare berör vad detta generella
gynnande av konsumenten innebär med avseende å prisnivån för olika
slags varor.

På grund av det anförda ansluter sig utskottet till uppfattningen i
motion L15 att 13 § konsumentköplagen bör utformas efter mönster
av motsvarande regel i den allmänna köplagen. Yrkande 6 i motionen
tillstyrks följaktligen.

dels att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande rått till hävning vid säljarens dröjsmål
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:15 yrkande 6 antar
13 § i regeringens förslag till konsumentköplag med den ändringen
att lagrummet erhåller i bilaga 3 såsom Reservantens
förslag betecknade lydelse.

8. Säljarens skadeståndsansvar (mom. 10)

Rolf Dahlberg, Allan Ekström och Ewy Möller (samtliga m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som börjar med "När
det" och på s. 26 slutar med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:

När det gäller omfattningen av säljarens skadeståndsskyldighet vill
utskottet framhålla att det i och för sig är angeläget att förbättra
konsumentens ställning. Enligt utskottets mening kan det dock ifrågasättas
om det skadeståndsrättsliga skyddsnätet för köparna bör vara så
omfattande som föreslås i propositionen. Ett sådant skadeståndsansvar
måste enligt utskottets mening vara ägnat att fördyra varorna i allmänhet
och således drabba konsumentkollektivet i stort.

Utskottet vill särskilt ifrågasätta om det är skäligt att köparen skall
ha ersättning med fullt belopp för täckningsköp och förlorad arbetsförtjänst.
I dessa fall föreligger också praktiska svårigheter att fastställa
ersättningens storlek. Det kan exempelvis vid täckningsköp vara vanskligt
att i efterhand avgöra om en inhandlad ersättningsvara är likvärdig
eller håller högre kvalitet än den reklamerade varan. Enligt utskottets
mening är en viss skönsmässig uppskattning av skadeståndet motiverad

i dessa fall. Denna uppfattning gör sig än mer gällande i fråga om
följdförluster. För sådana förluster anser utskottet definitivt att utrymme
bör ges för modifiering av ersättningsanspråken med hänsyn till
skäligheten.

Slutsatsen av det anförda blir att det enligt utskottets mening finns
starka skäl att begränsa säljarens skadeståndsskyldighet genom att införa
ett skälighetskriterium vid fastställande av skadestånd enligt konsumentköplagen
på grund av säljarens dröjsmål eller fel i varan. För att
uppnå överensstämmelse mellan konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen
bör en ändring av samma innebörd göras även i sistnämnda
lag. Lagtekniskt bör detta ske genom att det i de aktuella bestämmel -

1989/90: LU35

serna anges att skadeståndet skall omfatta skälig ersättning för de olika
slagen av förlust. Utskottets nu gjorda ställningstagande innebär att
utskottet tillstyrker bifall till motion L14 yrkandena 1 och 2. Härigenom
tillgodoses till viss del även syftet med motion L15 yrkandena 3
och 4 samt motion L16 yrkande 2.

dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande
lydelse:

10. beträffande säljarens skadeståndsansvar
att riksdagen dels med bifall till motion 1989/90:L14 yrkande 2
och med anledning av proposition 1989/90:89 antar 31 § i det i
bilaga 2 intagna förslaget till lag om ändring i konsumenttjänstlagen
(1985:716) med den ändringen att lagrummet erhåller i
bilaga 3 såsom Reservanternas förslag betecknade lydelse,
dels med bifall till motion 1989/90:L14 yrkande 1 och motion
1989/90:L15 yrkande 5 och med anledning av motion
1989/90:L15 yrkandena 3 och 4 samt motion 1989/90:L16 yrkande
2 antar 32 § i regeringens förslag till konsumentköplag med
den ändringen att lagrummet erhåller i bilaga 3 såsom Reservanternas
förslag betecknade lydelse.

9. Säljarens skadeståndsansvar (mom. 10)

Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Bengt Harding Olson (fp) och
Karin Starrin (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som börjar med "När
det" och på s. 27 slutar med "helt tillgodoses" bort ha följande lydelse:
När det gäller omfattningen av skadeståndsskyldigheten innebär förslaget
i propositionen att säljaren skall ersätta köparens samtliga förluster,
dvs. inte bara köparens direkta utgifter utan även inkomstförlust,
prisskillnad för täckningsköp och "annan förlust". Säljaren skall inte
kunna friskriva sig från detta skadeståndsansvar.

Enligt utskottets mening innebär varje skadeståndsmöjlighet en osäkerhetsfaktor
för säljaren som han prismässigt försöker skydda sig mot.
En omsorgsfull säljare torde i och för sig kunna överblicka en köpares
direkta utgifter och kostnaderna för täckningsköp. Däremot torde det
vara betydligt svårare för säljaren att förutse vilka kostnader han kan
åsamkas för att täcka köparens inkomstförlust och "andra förluster".
Enligt utskottets mening talar allt för att skadeståndsskyldigheten i
sistnämnda fall medför att säljare på förhand kraftigt höjer priserna för
att gardera sig mot oväntade utgifter. Sådana prishöjningar kommer att
drabba konsume' rna som kollektiv. Mot denna bakgrund anser
utskottet att det starkt kan ifrågasättas om dessa försämringar för
konsumentkollektivet uppvägs av de förbättringar som sker för den
enskilde konsumenten. Vid en samlad bedömning finner utskottet att
så inte är fallet. Det bör därför införas en möjlighet för säljare att
avtala bort skadeståndsskyldigheten för inkomstförluster och andra
förluster. Genom en sådan ordning ges också den enskilde konsumenten
möjlighet att välja mellan att betala ett högre pris och därigenom

1989/90:LU35

helförsäkra sig eller att betala ett lägre pris och i stället ta vissa risker.
Skadeståndsskyldighetens omfattning kommer då att bli ett avtalsvillkor
bland andra som säljaren får konkurrera med på marknaden.

Utskottets ställningstagande innebär att utskottet tillstyrker bifall till
motion L16 yrkande 2. Härigenom tillgodoses till viss del även syftet
med motion L14 yrkande 1 och motion L15 yrkandena 3 och 4.
Yrkande 5 i motion L15 blir helt tillgodosett med den ovan förordade
lösningen.

dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande
lydelse:

10. beträffande säljarens skadeståndsansvar
att riksdagen dels med bifall till proposition 1989/90:89 och med
avslag på motion 1989/90:L14 yrkande 2 antar 31 § i det i bilaga

2 intagna förslaget till lag om ändring i konsumenttjänstlagen
(1985:716), dels med bifall till motion 1989/90:L16 yrkande 2
och med anledning av motion 1989/90:L14 yrkande 1 och motion
1989/90:L15 yrkandena 3—5 antar 32 § i regeringens förslag
till konsumentköplag med den ändringen att lagrummet
erhåller i bilaga 3 såsom Reservanternas förslag betecknade
lydelse.

10. Produktskadelag (mom. 11)

Elisabet Franzén (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 28 som börjar med "Som
utskottet" och slutar med "motion L19" bort ha följande lydelse:

Som motionärerna påpekar finns det ett nära samband mellan
köprätten och frågan om ett allmänt produktskadeansvar. Det är
därför angeläget att reglerna i en produktskadelag från början nära
samordnas med bestämmelserna i en ny köplag och en ny konsumentköplag.
Vid behandlingen av regeringens förslag till ny köplag (se bet.
1989/90:34) understryker utskottet också att det skulle ha varit av
värde om regeringen kunnat framlägga ett förslag till produktskadelag i
sådan tid att det kunnat behandlas i riksdagen samtidigt med reformerna
på köprättens område och kunnat träda i kraft samtidigt med dessa.
Utskottet kan dock konstatera att något förslag till produktskadelag
ännu inte framlagts. Mot den bakgrunden finns det i och för sig starka
skäl för att ett genomförande av förslagen till ny köplag och ny
konsumentköplag bör anstå i avvaktan på resultatet av det arbete med
en produktskadelag som pågår inom justitiedepartementet. Utskottet
har dock stannat för att riksdagen nu bör anta lagförslagen för att en
angelägen reform av köprätten inte skall försinkas. Det är emellertid
då betydelsefullt att regeringen redan under hösten 1990 framlägger ett
förslag till produktskadelag. Riksdagen får nämligen därmed möjlighet
att innan köplagarna träder i kraft göra de justeringar i lagarna som
kan behövas för att den erforderliga samordningen med produktansva -

1989/90:LU35

ret skall kunna åstadkommas. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen
med bifall till motion L19 yrkande 1 som sin mening ge regeringen
till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 11 bort ha följande
lydelse:

11. beträffande produktskadelag

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L19 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

11. Produktansvaret i konsumentköplagen (mom. 12)

Elisabet Franzén (mp) anser

dels ätt den del av utskottets yttrande på s. 30 som börjar med "Som
ovan" och på s. 31 slutar med "motion L19" bort ha följande lydelse:
Som framhålls av motionärerna har många varor som saluförs
sådana egenskaper att de inte bara kan orsaka skador på konsumenternas
egendom utan också är skadliga för människor och kan ge varaktiga
skador på ekosystemet och på miljön. Med hänsyn härtill anser
utskottet att det i propositionen föreslagna produktansvaret vid konsumentköp
inte är tillräckligt utan en utvidgning av det bör ske i
enlighet med önskemålet i motion L19. Regeringen bör därför snarast
framlägga förslag till ändring i konsumentköplagen som tillgodoser de

i motionen anförda synpunkterna. Det anförda bör ges regeringen till
känna. I avvaktan på ett förslag till lagändring bör 31 § i regeringens
förslag till konsumentköp lag kunna antas.

dels att utskottets hemställan under moment 12 bort ha följande
lydelse:

12. beträffande produktansvaret i konsumentköplagen

att riksdagen dels med avslag på motion 1989/90:L14 yrkande 3
antar 31 § i regeringens förslag till konsumentköplag, dels med
bifall till motion 1989/90:L17 yrkande 1 och motion 1989/90:L19
yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört om utvidgningar av produktansvaret.

12. Rätt till avbeställning i konsumentköplagen
(mom. 13)

Rolf Dahlberg, Allan Ekström och Ewy Möller (samtliga m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med
"Utskottet vill" och på s. 36 slutar med "och 2" bort ha följande
lydelse:

Utskottet vill för sin del framhålla att förslaget om en generell
möjlighet för konsumenten att avbeställa en vara innebär en nyhet
som den svenska köprättsliga lagstiftningen hittills stått främmande
inför. Varken 1905 års allmänna köplag eller den nu gällande konsumentköplagen
innehåller sålunda några bestämmelser om avbeställning.
Enligt förslaget till ny allmän köplag skall köparen visserligen ha
möjlighet att under vissa förutsättningar avbeställa en vara som skall

1989/90:LU35

tillverkas eller skaffas särskilt för honom, varvid säljaren har rätt till
skadestånd enligt de allmänna skadeståndsreglerna. Den avbeställningsrätt
som nu föreslås i konsumentköplagen är emellertid någonting
annat och innebär en i princip ovillkorlig rätt för konsumenten att
avbeställa en vara innan den har avlämnats.

Förslaget i propositionen har i nu berörd del kritiserats av flera
remissinstanser. Sålunda har framhållits att förslaget innefattar ett
avsteg från den grundläggande principen att avtal skall hållas. Kritik
har under remissbehandlingen också riktats mot de ersättningsregler
som propositionen innehåller, och som bl.a. innebär att säljaren inte
normalt, inte ens då han vidtagit alla de åtgärder som ankommer på
honom för att avtalet skall kunna fullgöras, är berättigad till ersättning
för hela sin förlust. Följden av detta avsteg från vad som i övrigt gäller
på skadeståndsrättens område blir, har det påpekats, att kostnaderna
för oöverlagda köp i stället kommer att övervältras på andra konsumenter.

Enligt utskottets uppfattning är den kritik som — i såväl motionerna
L14, L16 och L20 som av remissorganen — riktats mot nu förevarande
del av förslaget till ny konsumentköplag berättigad. Förslaget
bör därför i denna del inte genomföras.

Utskottets ställningstagande innebär att utskottet tillstyrker motionerna
L14 yrkande 4, L16 yrkande 3 och L20 yrkande 1 samt avstyrker
bifall till motionerna L16 yrkande 4 och L20 yrkande 2. I enlighet
härmed bör 37 § utgå ur förslaget till konsumentköplag och 41 §
ändras så att den endast gäller vid hävning på grund av drösjmål från
köparens sida.

dels att utskottets hemställan under moment 13 bort ha följande
lydelse:

13. beträffande rått till avbeställning i konsumentköplagen
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L14 yrkande 4,
motion 1989/90:L16 yrkande 3 och motion 1989/90:L20 yrkande

1 samt med avslag på proposition 1989/90:89 i denna del,
motion 1989/90:L16 yrkande 4 och motion 1989/90:L20 yrkande

2 godkänner vad utskottet anfört.

13. Rätt till avbeställning i konsumentköplagen
(mom. 13)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med
"Utskottet vill" och på s. 36 slutar med "yrkande 5" bort ha följande
lydelse:

1989/90: LU35

Utskottet vill för sin del fästa uppmärksamhet på att förslaget om en
generell möjlighet för konsumenten att avbeställa en vara innebär en
nyhet som den svenska köprättsliga lagstiftningen hittills stått främmande
inför. Varken 1905 års allmänna köplag eller den nu gällande
konsumentköplagen innehåller sålunda några bestämmelser om avbeställning.
Enligt förslaget till ny allmän köplag skall köparen visserligen
ha möjlighet att under vissa förutsättningar avbeställa en vara som
skall tillverkas eller skaffas särskilt för honom, varvid säljaren har rätt
till skadestånd enligt de allmänna skadeståndsreglerna. Den avbeställningsrätt
som nu föreslås i konsumentköplagen är emellertid mycket
mera långtgående och innebär en i princip ovillkorlig rätt för konsumenten
att avbeställa en vara innan den har avlämnats. Avsikten är
vidare att parterna — till skillnad från vad som föreslås gälla enligt den
allmänna köplagen — inte heller skall fa möjlighet att genom avtal
sätta avbeställningsrätten ur kraft.

Som framhålls i motion L16 bryter förslaget om avbeställningsrätt i
konsumentköplagen mot den grundläggande civilrättsliga principen att
ingångna avtal skall hållas, eftersom köparen även utan någon godtagbar
anledning får rätt att i stort sett påföljdsfritt dra sig ur ett ingånget
köpeavtal. I likhet med motionärerna anser utskottet att en sådan
ordning kommer att leda till ett ökat antal oöverlagda köp. De
kostnader som en oinskränkt avbeställningsrätt åsamkar säljarna kommer
emellertid i förlängningen att drabba konsumentkollektivet som
helhet i form av högre priser, krav på stora handpenningar, säkerheter
vid köp av kapitalvaror m.m. Enligt utskottets uppfattning kan det inte
anses försvarbart att på detta sätt försämra villkoren för den helt
dominerande andelen konsumenter som planerar sina köp med omsorg
och är beredda att ta ansvar för sitt handlande.

Utskottet avvisar således tanken på en i princip ovillkorlig avbeställningsrätt
för konsumenten. Utskottet vill i stället förorda en annan
lösning på problemet och tar därvid som utgångspunkt vad föredragande
statsrådet i propositionen anför om att tendensen i butikshandeln
går mot att generellt medge öppet köp. Från konsumentskyddssynpunkt
är ett öppet köp väl så förmånligt som ett köp som kan
frånträdas genom avbeställning. Ett utbyggt system med öppet köp i
butikshandeln skulle dessutom vara principiellt invändningsfritt, eftersom
det bygger på frivilligt åtagande av säljaren efter en sedvanlig
kostnads/intäktsanalys. Mycket talar således för att konsumentköplagen,
i stället för en regel om avbeställningsrätt, skall ha en regel om
öppet köp efter mönster i den nuvarande köplagen. En sådan regel
skulle vara dispositiv och utgöra ett konkurrensmedel bland andra.
Som påtalas i motion L16 finns det inte heller något som hindrar en
säljare från att tillämpa avbeställningsrätt som ett avtalsvillkor utan att
det regleras i lag.

På grund av det anförda bör den del av förslaget till ny konsumentköplag
som avser rätt till avbeställning inte genomföras. Riksdagen bör
i stället anmoda regeringen att återkomma med ett nytt förslag, där
utskottets nu redovisade synpunkter beaktas. Utskottets ställningstagande
innebär att utskottet tillstyrker bifall till motion L16 yrkandena 3

1989/90:LU35

och 4, motion L14 yrkande 4 och motion L20 yrkande 1 samt
avstyrker bifall till motion L20 yrkande 2. Således bör 37 § förslaget
till konsumentköplag utgå.

I enlighet med det anförda påkallar yrkande 5 i motion L14 och
yrkande 8 i motion L15 om ersättning till säljaren vid avbeställning
inte någon åtgärd från riksdagens sida. I linje med vad utskottet ovan
uttalat avstyrker utskottet bifall till motion L17 yrkande 2.

Förslaget i propositionen såvitt gäller ersättning till säljaren vid
hävning på grund av köparens dröjsmål föranleder inte några erinringar
från utskottet. Med den ändring som påkallas av att avbeställningsrätten
utgår ur förslaget till konsumentköplag bör således 41 § i
lagförslaget kunna godtas.

dels att utskottets hemställan under moment 13 bort ha följande
lydelse:

13. beträffande rätt till avbestållning i konsumentköplagen
att riksdagen dels med bifall till motion 1989/90:L14 yrkande 4,
motion 1989/90:L16 yrkande 3 och motion 1989/90:L20 yrkande
1 samt med avslag på proposition 1989/90:89 i denna del godkänner
vad utskottet anfört, dels med bifall till motion
1989/90:L16 yrkande 4 och med avslag på motion 1989/90:L20
yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

14. Rätt till avbeställning i konsumentköplagen
(mom. 13)

Martin Olsson och Karin Starrin (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med
"Utskottet vill" och på s. 36 slutar med "yrkande 5" bort ha följande
lydelse:

I propositionen föreslås en generell möjlighet för konsumenten att
avbeställa en vara innan den levererats. Detta innebär en nyhet som
den svenska köprättsliga lagstiftningen hittills stått främmande inför.
Varken 1905 års allmänna köplag eller den nu gällande konsumentköplagen
innehåller sålunda några bestämmelser om avbeställning.
Enligt förslaget till ny allmän köplag skall köparen visserligen ha
möjlighet att under vissa förutsättningar avbeställa en vara som skall
tillverkas eller skaffas särskilt för honom, varvid säljaren har rätt till
skadestånd enligt de allmänna skadeståndsreglerna. Den avbeställningsrätt
som nu föreslås i konsumentköplagen är emellertid någonting
annat och innebär en i princip ovillkorlig rätt för konsumenten att
avbeställa en vara innan den har avlämnats.

En reformering av konsumentköprätten måste ofrånkomligen innefatta
en avvägning mellan näringsidkarens och konsumentens motstående
intressen. När det gäller frågan om avbeställningsrätt vill
utskottet emellertid, i likhet med motionärerna i motion L20, starkt
understryka värdet av att principen om att avtal inte ensidigt får brytas
upprätthålls i lagstiftningen. Att avtal skall hållas är en rättslig grund -

1989/90: LU35

princip, som har djup förankring i det allmänna rättsmedvetandet.
Mycket starka skäl fordras för ett frångående av denna princip. Härvid
måste beaktas att en oinskränkt avbeställningsrätt kan leda dels till att
enskilda i egenskap av konsumenter inte gör tillräckligt noggranna
överväganden innan avtal undertecknas, dels till att respekten för
ingångna avtal starkt begränsas. En icke önskvärd rättsutveckling kan
på så sätt uppstå. Man bör vidare noga se till de följder och praktiska
svårigheter för särskilt de mindre näringsidkarna som en generell
avbeställningsrätt kan ge upphov till. Det finns även risk för att
onödiga tvister kan uppkomma. De ersättningsregler som föreslås vid
avbeställning förmår vidare inte att kompensera säljaren för de kostnader
och olägenheter som uppstår för honom.

Sammantaget finner utskottet att övervägande skäl talar emot införandet
av en ovillkorlig avbeställningsrätt för konsumenten. Förslaget
till ny konsumentköplag bör därför i denna del inte genomföras.
Riksdagen bör i stället anmoda regeringen att återkomma med ett nytt
förslag innebärande att rätten för en konsument att frånträda ett
köpeavtal begränsas till fall då särskilda skäl föreligger. Sådana särskilda
skäl kan exempelvis vara dödsfall inom familjen, skilsmässa, arbetslöshet,
sjukdom eller andra förhållanden som avsevärt ändrat förutsättningarna
för konsumenten.

Utskottets ställningstagande innebär att utskottet tillstyrker motion
L20 yrkandena 1 och 2, motion L14 yrkande 4 och motion L16
yrkande 3 och avstyrker bifall till motion L16 yrkande 4. Således bör
37 § i förslaget till konsumentköplag utgå.

I enlighet med det anförda påkallar yrkandena 5 i motion L14 och 8
i L15 om ersättning till säljaren vid avbeställning inte någon åtgärd
från riksdagens sida. I linje med vad utskottet ovan uttalat avstyrker
utskottet bifall till motion L17 yrkande 2.

lagförslaget kunna godtas.

dels att utskottets hemställan under moment 13 bort ha följande

lydelse:

13. beträffande rätt till avbeställning i konsumentköplagen
att riksdagen dels med bifall till motion 1989/90:L14 yrkande 4,
motion 1989/90:L16 yrkande 3 och motion 1989/90:L20 yrkande

1 samt med avslag på proposition 1989/90:89 i denna del godkänner
vad utskottet anfört, dels med bifall till motion

1989/90:L20 yrkande 2 och med avslag på motion 1989/90:L16
yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

1989/90: LU35

15. Ersättning vid avbeställning och hävning (mom.
14)

Under förutsättning av bifall till reservation 12

Rolf Dahlberg, Allan Ekström och Ewy Möller (samtliga m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 36 som börjar med "Som
redovisats" och slutar med "yrkande 5" bort ha följande lydelse:

Utskottet har i det föregående ställt sig avvisande till att en avbeställningsrätt
införs vid konsumentköp. Ställningstagandet innebär att någon
ändring av bestämmelsen rörande ersättning vid avbeställning före
acceptfristens utgång i enlighet med önskemålet i motion L15 yrkande
8 inte är påkallad.

Om avbeställning inte tillåts uppkommer frågan vilken ersättning
säljaren skall vara berättigad till när han tvingas häva köpet på grund
av dröjsmål från köparens sida. Förslaget i propositionen innebär som
tidigare nämnts att säljaren i detta fall endast skall få kompensation för
en del av sin uteblivna vinst. Enligt utskottets mening är detta inte en
rimlig ordning. Att säljaren inte skulle ha rätt till ersättning för hela
den vinst som han går miste om på grund av köparens avtalsbrott
strider helt mot sedvanliga principer på köprättens område och leder
obönhörligen till att säljarens kostnader övervältras på hela konsumentkollektivet
i form av ökade priser på varor och tjänster. En
annan nackdel med regeringens förslag i denna del är att det direkt
uppmuntrar köparen till avtalsbrott genom att han skall slippa betala
säljarens vinst. Det bör också framhållas att det inte kan vara något
konsumentskyddsintresse att köparen skall besparas de ekonomiska
konsekvenserna av ett avtalsbrott. Utskottet kan därför helt ansluta sig
till uppfattningen i motion L14 att säljaren skall vara berättigad till
ersättning för det s.k. positiva kontraktsintresset. 41 § första stycket i
förslaget till konsumentköplag bör således ändras så att det i punkt 3
anges att ersättning skall utgå för utebliven vinst. Ställningstagandet
innebär att utskottet tillstyrker bifall till motion L14 yrkande 5 i
denna del och avstyrker bifall till motion L17 yrkande 2.

dels att utskottets hemställan under moment 14 bort ha följande
lydelse:

14. beträffande ersättning vid avbestållning och hävning
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:L14 yrkande 5
och proposition 1989/90:89 i denna del samt med avslag på
motion 1989/90:L15 yrkande 8 och motion 1989/90:L17 yrkande

2 godkänner vad utskottet anfört.

1989/90:LU35

16. Ersättning vid avbeställning och hävning (mom.
14)

Under förutsättning av bifall till reservation 13

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser att utskottets
hemställan under moment 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande ersättning vid avbeställning och hävning
att riksdagen med anledning av proposition 1989/90:89 i denna
del och med avslag på motion 1989/90:L14 yrkande 5, motion
1989/90:L15 yrkande 8 och motion 1989/90:L17 yrkande 2 godkänner
vad utskottet anfört.

17. Ersättning vid avbeställning och hävning (mom.
14)

Under förutsättning av bifall till reservation 14

Martin Olsson och Karin Starrin (båda c) anser att utskottets hemställan
under moment 14 bort ha följande lydelse:

18. Ersättning vid avbeställning och hävning (mom.
14)

Elisabeth Persson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 35 börjar med "Av de"
och på s. 36 slutar med "och 2" bort ha följande lydelse:

Av de angivna skälen ställer sig utskottet bakom förslaget i propositionen
att konsumenten bör ha en i princip ovillkorlig rätt att avbeställa
ett köp. Om konsumenten skall ges en sådan rätt bör regelsystemet
utformas så att näringsidkaren inte drabbas av oskäliga förluster
på grund av avbeställningen. Det är också viktigt att reglerna inte
direkt uppmuntrar konsumenterna till oöverlagda köp. Näringsidkaren
bör därför ha rätt till viss ersättning när avbeställning sker. Vid
bestämmandet av ersättningsbeloppets storlek måste emellertid en avvägning
ske mot konsumentens intresse av att kunna frigöra sig från
köpeavtalet på rimliga ekonomiska villkor. Att, som föreslås i motion
L14, låta konsumenten bli ersättningsskyldig för hela den uteblivna
vinsten för näringsidkaren skulle enligt utskottets mening uppenbarligen
föra alltför långt. Emellertid är även de ersättningsregler som
föreslås i propositionen mycket förmånliga för näringsidkaren. Utskottet
kan i och för sig godta att näringsidkaren skall få ersättning för sina
särskilda kostnader i samband med försäljningen, om dessa kostnader
varit mer betydande. Däremot anser utskottet, i likhet med motionären
i motion L17, att den vinst som säljaren går miste om på grund av en

1989/90:LU35

avbeställning inte till någon del skall behöva ersättas av konsumenten.
Skulle det vara fallet riskerar avbeställningsrätten att urholkas och att
inte ge det skydd för konsumenten som den föreslagna nya konsumentköplagen
syftar till.

Den del av förslaget till ny konsumentköplag som avser rätt till
ersättning vid avbeställning och hävning bör ändras i enlighet med det
anförda. Utskottets ställningstagande innebär att utskottet tillstyrker
motion L17 yrkande 2 samt avstyrker motion L14 yrkande 5.

dels att utskottets hemställan under moment 14 bort ha följande
lydelse:

14. beträffande ersättning vid avbeställning och hävning

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L17 yrkande 2 och
med anledning av proposition 1989/90:89 i denna del samt med
avslag på motion 1989/90:L14 yrkande 5 och motion
1989/90:L15 yrkande 8 godkänner vad utskottet anfört.

19. Lagbestämmelserna om avbeställning och
ersättning (mom. 15)

Under förutsättning av bifall till reservationerna 12 och 15

Rolf Dahlberg, Allan Ekström och Ewy Möller (samtliga m) anser att
utskottets hemställan under moment 15 bort ha följande lydelse:

15. beträffande lagbestämmelserna om avbeställning och ersättning att

riksdagen dels avslår 37 § i regeringens förslag till konsumentköplag
samt beslutar att 38—40 och 42—47 §§ skall betecknas
37—39 och 41 — 46 §§ dels antar 41 § i regeringens förslag
till konsumentköplag med den ändringen att lagrummet betecknas
40 § och erhåller i bilaga 3 såsom Reservanternas förslag betecknade
lydelse.

20. Lagbestämmelserna om avbeställning och
ersättning (mom. 15)

Under förutsättning av bifall till reservation 13

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser att utskottets
hemställan under moment 15 bort ha följande lydelse:

15. beträffande lagbestämmelserna om avbeställning och ersättning att

riksdagen dels avslår 37 § i regeringens förslag till konsumentköplag
samt beslutar att 38—40 och 42—47 §§ skall betecknas
37—39 och 41—46 §§ dels antar 41 § i regeringens förslag
till konsumentköplag med den ändringen att lagrummet betecknas
40 § och erhåller i bilaga 3 såsom Reservanternas förslag betecknade
lydelse.

1989/90:LU35

21. Lagbestämmelserna om avbeställning och
ersättning (mom. 15)

Under förutsättning av bifall till reservation 14

Martin Olsson och Karin Starrin (båda c) anser att utskottets hemställan
under moment 15 bort ha följande lydelse:

15. beträffande lagbestämmelserna om avbeställning och ersättning att

riksdagen dels avslår 37 § i regeringens förslag till konsumentköplag
samt beslutar att 38—40 och 42—47 §§ skall betecknas
37—39 och 41—46 §§ dels antar 41 § i regeringens förslag
till konsumentköplag med den ändringen att lagrummet betecknas
40 § och erhåller i bilaga 3 såsom Reservanternas förslag betecknade
lydelse.

22. Lagbestämmelserna om avbeställning och
ersättning (mom. 15)

Under förutsättning av bifall till reservation 18

Elisabeth Persson (vpk) anser att utskottets hemställan under moment
15 bort ha följande lydelse:

15. beträffande lagbestämmelserna om avbeställning och ersättning att

riksdagen antar 37 och 41 §§ i regeringens förslag till konsumentköplag
med den ändringen att 41 § första stycket punkt 3
utgår.

23. Anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled
(mom. 16)

Rolf Dahlberg, Allan Ekström och Ewy Möller (samtliga m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 37 som börjar med "Som
framhålls" och på s. 38 slutar med "i propositionen" bort ha följande
lydelse:

Utskottet kan för sin del ansluta sig till den kritik mot förslaget om
direkttalan som framförts i motion L14 och även av flera av remissinstanserna.
Utskottet vill också framhålla att en i princip obegränsad
möjlighet att hänföra ansvaret för fel i en vara till tidigare säljled inte
är förenlig med det i andra sammanhang upprätthållna kravet på
säkerhet i den allmänna omsättningen. På anförda skäl anser utskottet
att någon möjlighet till direkttalan över huvud taget inte bör öppnas i
konsumentköplagen. I konsekvens härmed bör inte heller förslaget till
ändring i lagen om kommission, handelsagentur och handelsresande
genomföras. Utskottet tillstyrker således motion L14 yrkandena 6 och
7 och avstyrker följaktligen bifall till propositionen i nu behandlade
delar. Utskottet avstyrker även bifall till motion L16 yrkande 5.

1989/90: LU3 5

dels att utskottets hemställan under moment 16 bort ha följande
lydelse:

16. beträffande anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L14 yrkandena 6
och 7 och med avslag på motion 1989/90:L16 yrkande 5 dels avslår
46 § i regeringens förslag till konsumentköplag samt beslutar
att 47 § i regeringens lagförslag skall betecknas som 46 §,
dels avslår det i proposition 1989/90:89 framlagda förslaget till
lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur
och handelsresande.

24. Anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled
(mom. 16)

Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Bengt Harding Olson (fp) och
Karin Starrin (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 38 som börjar med "Vad
härefter" och slutar med "i propositionen" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det i och för sig värdefullt att det öppnas
en möjlighet för konsumenten att kunna vända sig till bakre säljled
om köparens avtalspart inte kan nås eller är på obestånd. När det
gäller den närmare utformningen av denna regel vill utskottet emellertid
ansluta sig till den kritik mot förslaget som framförs i motion L16.
Utskottet finner det således inte rimligt och inte heller förenligt med
rättssäkerhetens krav att köparen efter eget godtycke skall kunna vända
sig till vem som helst i tidigare säljled. Regeln bör därför utformas så
att konsumenten beträffande ersättningsanspråk i första hand skall vara
hänvisad till det senaste försäljningsledet, i andra hand till det näst
senaste försäljningsledet osv.

Utskottet tillstyrker således motion L16 yrkande 5 om att den
ifrågavarande bestämmelsen, 46 §, i förslaget till ny konsumentköplag
ändras i enlighet med det anförda. Utskottet avstyrker därmed bifall
till motion L14 yrkandena 6 och 7.

dels att utskottets hemställan under moment 16 bort ha följande
lydelse:

16. beträffande anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L16 yrkande 5 och
med avslag på motion 1989/90:L14 yrkandena 6 och 7 dels antar

46 § i regeringens förslag till konsumentköplag med den ändringen
att lagrummet erhåller i bilaga 3 såsom Reservanternas
förslag betecknade lydelse, dels antar det i proposition
1989/90:89 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen
(1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande.

1989/90:LU35

25. Avslag på proposition 1989/90:77 såvitt avser
ändring i konsumenttjänstlagen (mom. 19)

Elisabet Franzén (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar med
"Utskottet vill" och slutar med "förevarande delar" bort ha följande
lydelse:

I en reservation till det ovannämnda betänkandet 1989/90:LU36 har
ledamoten från miljöpartiet de gröna lämnat en utförlig motivering till
att regeringens förslag om förändringar i konsumentskyddet vid förvärv
av småhus inte kan accepteras. Utskottet kan i det nu aktuella
ärendet helt ansluta sig till de synpunkter som förs fram i den nämnda
reservationen. Ställningstagandet innebär att utskottet förordar att riksdagen
avslår proposition 1989/90:77 såvitt avser ändring i konsumenttjänstlagen
samt begär nytt förslag till lagstiftning, varvid hänsyn bör
tas till utskottets nu redovisade uppfattning.

dels att utskottets hemställan under moment 19 bort ha följande
lydelse:

19. beträffande avslag på proposition 1989190:77 såvitt avser
ändring i konsumenttjänstlagen

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L13 yrkande 1 i
denna del samt med avslag på proposition 1989/90:77 dels avslår
det i bilaga 2 intagna förslaget till lag om ändring i konsumenttjänstlagen
(1985:716) såvitt avser 1,3, 10 och 45 §§, dels med
bifall till motion 1989/90:L13 yrkande 3 i denna del som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

26. Avbeställningsrätt vid småhusentreprenader
(mom. 20)

Rolf Dahlberg, Allan Ekström och Ewy Möller (samtliga m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41 börjar med
"Utskottet erinrar" och på s. 42 slutar med "motsvarande del" bort ha
följande lydelse:

Utskottet kan för sin del i huvudsak godta den utformning av
konsumentskyddet vid småhusentreprenader som föreslås i proposition
1989/90:77. När det gäller reglerna om konsumentens avbeställningsrätt
inger förslaget dock betänkligheter. Förslaget innebär nämligen,
som framhålls i bl.a. motion L10, ett avsteg från den grundläggande
civilrättsliga principen att ingångna avtal skall hållas. Köparen föreslås
alltså fa rätt att utan giltig anledning frånträda ett avtal om uppförandet
av ett småhus. Enligt utskottets uppfattning kan en sådan regel
trots allt godtas med hänsyn till konsumentskyddsintresset, men en
förutsättning är då att näringsidkaren får full kompensation för den
skada han åsamkas genom avtalsbrottet. Att ersättning i sådana fall
skall utgå också för utebliven vinst torde vara en uppfattning som är
väl förankrad i det allmänna rättsmedvetandet.

1989/90:LU35

Utskottet kan således helt ansluta sig till uppfattningen i motion L10
att näringsidkaren bör ha rätt till ersättning för hela sin uteblivna vinst
när en småhusentreprenad avbeställs. Riksdagen bör därför anmoda
regeringen att skyndsamt återkomma med ett förslag till ändring av
konsumenttjänstlagen, där utskottets nu redovisade synpunkter beaktas.
Utskottets ställningstagande innebär att motion L10 tillgodoses helt
och att motion Lil tillgodoses i huvudsak.

dels att utskottets hemställan under moment 20 bort ha följande
lydelse:

20. beträffande avbeställningsrätt vid småhusentreprenader
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L10 och med anledning
av motion 1989/90:L11 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

27. Avbeställningsrätt vid småhusentreprenader
(mom. 20)

Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Bengt Harding Olson (fp) och
Karin Starrin (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42 börjar med "Sett
från" och slutar med "motsvarande del" bort ha följande lydelse:

Utskottet kan för sin del i huvudsak godta den utformning av
konsumentskyddet vid småhusentreprenader som föreslås i proposition
1989/90:77. Propositionen innebär således en välkommen förstärkning
av konsumentskyddet vid entreprenadavtal för småhus. När det gäller
den föreslagna regeln om konsumentens avbeställningsrätt inger förslaget
dock betänkligheter. Regeln innebär nämligen, som framhålls i
bl.a. motion Lil, ett avsteg från den grundläggande civilrättsliga principen
att ingångna avtal skall hållas. Köparen föreslås alltså fa rätt att
utan giltig anledning frånträda ett avtal om uppförandet av ett småhus.
I likhet med motionärerna anser utskottet att en sådan ordning kommer
att leda till ett ökat antal oöverlagda beställningar av småhus. De
kostnader som en oinskränkt avbeställningsrätt åsamkar säljarna kommer
emellertid i förlängningen att drabba samtliga husbeställare i form
av högre priser, krav på stora handpenningar, säkerheter m.m. Enligt
utskottets uppfattning kan det inte anses försvarbart att på detta sätt
försämra villkoren för den helt dominerande andelen konsumenter
som planerar sina husköp med omsorg och är beredda att ta ansvar för
sitt handlande.

Utskottet avvisar således tanken på en i princip ovillkorlig avbeställningsrätt
vid småhusentreprenader. Utskottet kan heller inte finna att,
som görs gällande i propositionen, förhållandena vid småhusentreprenader
är jämförliga med andra konsumenttjänster, vid vilka konsumenten
enligt gällande lag har avbeställningsrätt. Konsumenttjänstlagen
är nämligen, som framhålls i motion Lil, främst tillkommen för
att reglera näringsidkarens tjänster på varor som ägs av konsumenten,
och behovet av en avbeställningsrätt är därför i det fallet väsentligt
större.

1989/90:LU35

5 Riksdagen 1989/90. 8 sami. Nr 35

I enlighet med det anförda anser utskottet att konsumenttjänstlagen
bör ändras så att avbeställning av småhusentreprenader inte får ske.
Riksdagen bör därför anmoda regeringen att skyndsamt återkomma
med ett förslag till lagändring, där utskottets nu redovisade synpunkter
beaktas. Utskottets ställningstagande innebär att motion Lil tillgodoses
helt och att motion L10 tillgodoses i huvudsak.

dels att utskottets hemställan under moment 20 bort ha följande
lydelse:

20. beträffande avbeställningsrått vid småhusentreprenader
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L11 och med anledning
av motion 1989/90:L10 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

1989/90:LU35

I proposition 1989/90:89 framlagda förslag till
konsumentköplag och lag om ändring i lagen
om kommission, handelsagentur och
handelsresande

1 Förslag till
Konsumentköplag
Härigenom föreskrivs följande
Inledande bestämmelser

Tillämpningsområde

1 § Denna lag gäller köp av lösa saker som en näringsidkare i sin yrkesmässiga
verksamhet säljer till en konsument huvudsakligen för enskilt
ändamål.

Lagen gäller även i fall då säljaren inte är en näringsidkare som avses

1 första stycket, om köpet förmedlas för säljaren av en näringsidkare i
dennes yrkesmässiga verksamhet. I sådana fall svarar både näringsidkaren
och säljaren för säljarens skyldigheter enligt lagen.

Lagen gäller i tillämpliga delar även byte av lösa saker.

2 § Lagen gäller beställning av en vara som skall tillverkas utom när
beställaren skall tillhandahålla en väsentlig del av materialet.

Lagen gäller inte avtal som innebär att den som skall leverera en vara
även skall utföra arbete eller någon annan tjänst, om tjänsten utgör den
övervägande delen av hans förpliktelse.

Avtalsvillkor som avviker från lagen

3 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är
till nackdel för köparen är utan verkan mot denne, om inte annat anges
i lagen.

Första stycket gäller inte vid köp av byggnadsdelar, om köparen
tillförsäkras ett sådant garanti-, försäkrings- och avtalsskydd som ställs som
villkor för statlig bostadsfinansiering.

Varans avlämnande

Platsen för avlämnandet

4 § Om inte annat följer av avtalet, skall varan hållas tillgänglig för
avhämtning där säljaren vid köpet hade sitt affärsställe.

1989/90: LU35

Bilaga 1

Tiden för avlämnandet

5 § Om det inte följer av avtalet att varan skall avlämnas vid en bestämd
tidpunkt, efter anfordran eller utan uppskov, skall den avlämnas inom
skälig tid från köpet.

Har köparen inte fått kredit, är säljaren inte skyldig att lämna ut varan
förrän den betalas.

Avlämnandet

6 § Varan är avlämnad när den har kommit i köparens besittning.
Kostnaderna för varan

7 § Om inte annat följer av avtalet, skall säljaren svara för transportkostnader
och andra kostnader för varan som uppkommer före avlämnandet
och som inte beror på att avlämnandet har försenats till följd av
något förhållande på köparens sida.

Risken för varan

8 § Om köparen bär risken för varan är han skyldig att betala varan
även om den har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom
en händelse som inte beror på säljaren.

Risken för varan går över på köparen när varan avlämnas.

Om öppet köp har avtalats och varan avlämnats, bär köparen risken
för varan till dess den lämnas tillbaka.

Säljarens dröjsmål

Vad som avses med dröjsmål

9 § Dröjsmål på säljarens sida föreligger om varan inte avlämnas eller
avlämnas för sent och detta inte beror på köparen eller något förhållande
på hans sida.

Påföljder vid dröjsmål

10 § Vid dröjsmål på säljarens sida får köparen hålla inne betalningen
enligt 11 §. Han får välja mellan att kräva att säljaren fullgör köpet enligt

12 § och att häva köpet enligt 13 §. Dessutom får köparen kräva
skadestånd av säljaren enligt 14 §.

Rätt att hålla inne betalningen

11 § Köparen får hålla inne så mycket av betalningen som fordras för
att ge honom säkerhet för hans krav på grund av dröjsmålet.

1989/90:LU35

Bilaga 1

Rätt att kräva att säljaren fullgör köpet

12 § Köparen får hålla fast vid köpet och kräva att säljaren fullgör
köpet.

Säljaren är dock inte skyldig att fullgöra köpet, om det föreligger ett
hinder som han inte kan övervinna eller om fullgörelsen skulle förutsätta
uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn till köparens intresse av att
säljaren fullgör köpet. Om ett förhållande som nyss nämnts upphör inom
rimlig tid, får köparen dock kräva att säljaren fullgör köpet.

Köparen förlorar rätten att kräva att säljaren fullgör köpet, om han
väntar orimligt länge med att framställa kravet.

Rätt att häva köpet

13 § Köparen får häva köpet, om säljarens dröjsmål är av väsentlig
betydelse för honom.

Har köparen förelagt säljaren en bestämd tilläggstid för varans
avlämnande och är den inte oskäligt kort, får köparen även häva köpet
om varan inte avlämnas inom tilläggstiden. Medan tilläggstiden löper får
köparen häva köpet endast om säljaren meddelar att han inte kommer att
fullgöra köpet inom denna tid.

Har köparen utan att förelägga säljaren någon tilläggstid krävt fullgörelse
av köpet, får köparen häva köpet om varan inte avlämnas inom en skälig
tid efter det att kravet framställdes.

Avser köpet en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för köparen
efter dennes anvisningar eller önskemål och kan säljaren inte utan
väsentlig förlust tillgodogöra sig varan på annat sätt, får köparen häva
köpet endast om syftet med köpet är väsentligen förfelat genom
dröjsmålet och säljaren insåg eller borde ha insett detta..

Rätt till skadestånd

14 § Köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom
säljarens dröjsmål, om inte säljaren visar att dröjsmålet beror på ett
hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha
räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha
undvikit eller övervunnit.

Beror dröjsmålet på någon som säljaren har anlitat för att helt eller
delvis fullgöra köpet, är säljaren fri från skadeståndsskyldighet endast om
också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket.
Detsamma gäller om dröjsmålet beror på en leverantör som säljaren har
anlitat eller någon annan i tidigare säljled.

Meddelande om hävning och skadestånd

15 § Har varan avlämnats för sent, får köparen inte häva köpet eller
kräva skadestånd på grund av dröjsmålet, om han inte inom skälig tid
efter det att han fick kännedom om avlämnandet meddelar säljaren att
han häver köpet eller vill kräva skadestånd. Om köparen häver köpet,

1989/90:LU35

Bilaga 1

6 Riksdagen 1989190. 8 sami. Nr 35

1989/90:LU35

Bilaga 1

Fel på varan

Vad som avses med fel

16 § Varan skall i fråga om art, mängd, kvalitet, andra egenskaper
och förpackning stamma överens med vad som följer av avtalet. Den
skall vara åtföljd av de anvisningar som behövs för dess montering,
användning, förvaring och skötsel.

Om inte annat följer av avtalet, skall varan

1. vara ägnad för det ändamål för vilket varor av samma slag i
allmänhet används,

2. vara ägnad för det särskilda ändamål för vilket köparen avsåg att
varan skulle användas, om säljaren vid köpet måste ha insett detta
särskilda ändamål och köparen har haft rimlig anledning att förlita sig på
säljarens sakkunskap och bedömning,

3. ha egenskaper som säljaren har hänvisat till genom att lägga fram
prov eller modell, och

4. vara förpackad på vanligt eller annars försvarligt sätt, om förpackning
behövs för att bevara eller skydda varan.

Varan skall anses felaktig,

1. om den avviker från vad som föreskrivs i första eller andra stycket

2. om säljaren före köpet har underlåtit att upplysa köparen om ett
sådant förhållande rörande varans egenskaper eller användning som han
kände till eller borde ha känt till och som köparen med fog kunde räkna
med att bli upplyst om, under förutsättning att underlåtenheten kan antas
ha inverkat på köpet eller,

3. om varan i något annat avseende avviker från vad köparen med fog
kunnat förutsätta.

17 § Även om en vara har sålts i "befintligt skick' eller med ett liknande
allmänt förbehåll, skall den anses felaktig, om den är i sämre skick än
köparen med hänsyn till varans pris och övriga omständigheter med fog
har kunnat förutsätta.

När en begagnad vara har sålts på auktion anses den såld i "befintligt
skick". Vid tillämpning av första stycket skall hänsyn i så fall tas till
utropspriset.

18 § Varan är felaktig, om den

1. säljs i strid mot ett förbud enligt 4.§ marknadsföringslagen
(1975:1418) eller 6 § produktsäkerhetslagen (1988:1604) eller mot ett

behöver han dock inte lämna särskilt meddelande om att han dessutom
vill kräva skadestånd.

Meddelande om hävning eller skadestånd kan, i fall som avses i 1 §
andra stycket, i stället lämnas till näringsidkaren.

annat försäljningsförbud som har meddelats i författning eller av en
myndighet väsentligen i syfte att förebygga att den som använder varan
drabbas av ohälsa eller olycksfall eller för att annars hindra användning
av en vara som inte är tillförlitlig från säkerhetssynpunkt, eller

2. är så bristfällig att dess användning medför påtaglig fara för liv eller
hälsa.

19 § Fel föreligger även om varan inte överensstämmer med sådana
uppgifter om varans egenskaper eller användning som säljaren har lämnat
vid marknadsföringen av varan eller annars före köpet och som kan antas
ha inverkat på köpet.

Varan skall vidare anses felaktig, om den inte överensstämmer med
sådana uppgifter om dess egenskaper eller användning som någon annan
än säljaren, i tidigare säljled eller för säljarens räkning, har lämnat vid
marknadsföringen av varan före köpet och som kan antas ha inverkat på
köpet. Varan skall dock inte anses felaktig, om säljaren varken kände till
eller borde ha känt till uppgifterna.

Första och andra styckena gäller inte , om uppgifterna har rättats i tid
på ett tydligt sätt.

Varan är felaktig också om säljaren har underlåtit att lämna sådan
information om varans egenskaper eller användning som han enligt
marknadsföringslagen (1975:1418) har ålagts att lämna eller underlåtit
att efter åläggande enligt produktsäkerhetslagen (1988:1604) lämna
säkerhetsinformation om varan. Detsamma gäller om åläggandet har
meddelats varans tillverkare eller någon annan som i tidigare säljled tagit
befattning med varan och säljaren har känt till eller borde ha känt till
underlåtenheten att fullgöra åläggandet. En förutsättning för att varan
skall anses felaktig enligt detta stycke är dock att underlåtenheten kan
antas ha inverkat på köpet.

20 § Frågan om varan är felaktig skall bedömas med hänsyn till dess
beskaffenhet när den avlämnas. Säljaren svarar för fel som har funnits vid
denna tidpunkt, även om felet visar sig först senare.

Om köparen underlåter att i rätt tid hämta eller ta emot en vara som
hålls tillgänglig för hans räkning, svarar säljaren dock inte för försämring
som inträder därefter och som beror enbart på varans egen beskaffenhet.

Uppkommer en försämring av varan efter avlämnandet, skall varan
anses felaktig om försämringen är en följd av säljarens avtalsbrott.

21 § Har säljaren eller någon annan för hans räkning genom en garanti
eller liknande utfästelse åtagit sig att under en viss tid svara för varan
eller en del därav eller för en egenskap hos varan, skall fel anses föreligga,
om varan under den angivna tiden försämras i det avseende som
utfästelsen omfattar.

1989/90: LU35

Bilaga 1

Första stycket gäller inte, om det görs sannolikt att försämringen beror
på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse eller på vanvård,
onormalt brukande eller något liknande förhållande på köparens sida.

Påföljder vid fel på varan

22 § Är varan felaktig, får köparen enligt 23-29 §§ kräva avhjälpande,
omleverans, prisavdrag eller ersättning för att avhjälpa felet eller häva
köpet. Dessutom får han kräva skadestånd enligt 30 - 32 §§. Han får
även hålla inne betalningen enligt 25 §.

Reklamation

23 § Köparen får inte åberopa att varan är felaktig, om han inte lämnar
säljaren meddelande om felet inom skälig tid efter det att han märkt eller
borde ha märkt felet (reklamation). Meddelande om felet kan dock, i fall
som avses i 1 § andra stycket, i stället lämnas till näringsidkaren.

Har någon annan än säljaren åtagit sig att för dennes räkning avhjälpa
fel i en vara, kan reklamationen i stället göras hos honom.

Reklamerar köparen inte inom två år från det att han har tagit emot
varan, förlorar han rätten att åberopa felet, om inte annat följer av en
garanti eller liknande utfästelse.

24 § Utan hinder av 23 § får köparen åberopa att varan är felaktig,
om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder
eller om felet är sådant som avses i 18 §.

Rätt att hålla inne betalningen

25 § Köparen får hålla inne så mycket av betalningen som fordras för
att ge honom säkerhet för hans krav på grund av att varan är felaktig.

Avhjälpande och omleverans

26 § Köparen har rätt att kräva att säljaren avhjälper felet eller företar
omleverans, om detta kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för
säljaren.

Avhjälpande eller omleverans skall ske inom skälig tid efter det att
köparen framställde sitt krav och utan kostnad eller väsentlig olägenhet
för denne.

27 § Även om köparen inte kräver det, har säljaren rätt att på egen
bekostnad avhjälpa felet eller företa omleverans, om han när köparen
reklamerar utan uppskov erbjuder sig att göra detta samt åtgärden kan
ske inom skälig tid efter reklamationen och utan kostnad eller väsentlig
olägenhet för köparen.

Säljaren får ej åberopa att han inte har beretts tillfälle att avhjälpa felet
eller företa omleverans, om köparen har avhjälpt felet och det med hänsyn

1989/90:LU35

Bilaga 1

till omständigheterna inte skäligen kunde krävas att köparen skulle avvakta
avhjälpande eller omleverans från säljarens sida.

Rätt till prisavdrag eller hävning

28 § Om avhjälpande eller omleverans inte kommer i fråga eller inte
sker inom skälig tid efter reklamationen, får köparen kräva prisavdrag
som svarar mot felet eller häva köpet enligt 29 §.

Köparen har vidare rätt till ersättning för vad det kostar att avhjälpa
felet, till den del denna kostnad inte är oskäligt hög eller täcks genom att
köparen erhåller ett prisavdrag.

Köparen har dock inte rätt till prisavdrag vid köp av begagnade varor
på auktion.

29 § Köparen får häva köpet, om felet är av väsentlig betydelse för
honom.

Skadestånd

30 § Köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom att
varan är felaktig, om inte säljaren visar att underlåtenheten att avlämna
en felfri vara beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte
skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han
inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Beror underlåtenheten att avlämna en felfri vara på någon som säljaren
har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet, är säljaren fri från
skadeståndsskyldighet endast om också den som han har anlitat skulle
vara fri enligt första stycket. Detsamma gäller om felet beror på en
leverantör som säljaren har anlitat eller någon annan i tidigare säljled.

Köparen har alltid rätt till ersättning om varan vid köpet awek från vad
säljaren särskilt utfäst.

31 § Säljarens skadeståndsskyldighet enligt 30 § omfattar även skada
som på grund av fel på den sålda varan uppkommer på annan egendom
som tillhör köparen eller någon medlem i hans hushåll och är avsedd
huvudsakligen för enskilt ändamål.

Skadeståndets omfattning vid säljarens dröjsmål och vid fel på
varan

32 § Skadestånd på grund av säljarens dröjsmål eller fel på varan
omfattar ersättning för utgifter, inkomstförlust, sådan prisskillnad som
avses i 33 § samt annan förlust på grund av dröjsmålet eller felet.

Skadestånd enligt denna lag omfattar inte i andra fall än som avses i
31 § ersättning för förlust som köparen tillfogas genom skada på annat
än den sålda varan.

1989/90:LU35

Bilaga 1

Prisskillnad

33 § Har köpet hävts och köparen gjort ett täckningsköp till högre pris,
omfattar skadeståndet ersättning för prisskillnaden mellan de båda köpen,
om täckningsköpet gjorts med tillräcklig omsorg och inom skälig tid efter
det att köpet hävdes. I annat fall omfattar, om gängse pris för en sådan
vara som köpet avser vid tiden för hävningen överstiger priset enligt
köpet, skadeståndet denna prisskillnad.

Jämkning av skadestånd

34 § Om skyldigheten att utge skadestånd på grund av säljarens
dröjsmål eller fel på varan skulle vara oskäligt betungande med hänsyn till
den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden, kan skadeståndet
jämkas efter vad som är skäligt. Härvid skall även beaktas föreliggande
försäkringar och försäkringsmöjligheter på köparens sida, den skadeståndsskyldiges
möjligheter att förutse och hindra skadan samt andra särskilda
omständigheter.

Priset m.m.

Vilket pris köparen skall betala

35 § Om ett bestämt pris inte följer av avtalet, skall köparen betala
vad som är skäligt med hänsyn till varans art och beskaffenhet, gängse
pris vid tiden för köpet samt omständigheterna i övrigt.

Tidpunkten för betalningen

36 § Om tidpunkten för betalningen inte följer av avtalet skall köparen
betala när säljaren kräver det, dock inte förrän varan hålls köparen till
handa.

Avbeställning

37 § Om köparen avbeställer varan innan den har avlämnats, har säljaren
inte rätt att hålla fast vid köpet och kräva betalning. I stället har han rätt
till ersättning enligt 41 §.

Köparens dröjsmål

Vad sorn avses med dröjsmål

38 § Dröjsmål på köparens sida föreligger om priset inte betalas i rätt
tid och detta inte beror på säljaren eller något förhållande på dennes sida.

1989/90: LU35

Bilaga 1

Påföljder vid dröjsmål

39 § Vid dröjsmål på köparens sida får säljaren hålla inne varan enligt

5 §. Han får välja mellan att kräva att köparen betalar priset eller, enligt

40 §, häva köpet. Om säljaren häver köpet får han dessutom kräva
skadestånd av köparen enligt 41 §.

Hävning

40 § Säljaren får häva köpet om köparens dröjsmål med betalningen
utgör ett väsentligt avtalsbrott.

Har säljaren förelagt köparen en bestämd tilläggstid för betalningen
och är den inte oskäligt kort, får köpet även hävas om köparen inte
betalar inom tilläggstiden. Medan tilläggstiden löper får säljaren häva
köpet endast om köparen meddelar att han inte kommer att betala inom
denna tid.

Har varan kommit i köparens besittning, får säljaren häva köpet endast
om han har förbehållit sig rätt till detta eller om köparen avvisar varan.
Sedan priset i sin helhet har betalts, får säljaren inte häva köpet.

Skadestånd

41 § Häver säljaren köpet eller avbeställer köparen varan enligt 37 §
har säljaren rätt till ersättning för

1. särskilda kostnader som han har haft för att ingå och fullgöra avtalet
till den del han inte kan tillgodogöra sig dessa på annat sätt,

2. särskilda kostnader till följd av hävningen eller avbeställningen, samt

3. förlust i övrigt med ett belopp som är skäligt med hänsyn till priset
för varan, tidpunkten för hävningen eller avbeställningen, omfattningen
av nedlagt arbete och omständigheterna i övrigt.

Säljaren får förbehålla sig en på förhand bestämd ersättning vid hävning
eller avbeställning, om den är skälig med hänsyn till vad som normalt kan
antas tillkomma en säljare som ersättning enligt första stycket.

Säljaren har inte rätt till ersättning enligt första eller andra stycket om
köparen avbeställer en vara innan säljaren har accepterat ett anbud som
köparen har lämnat till säljaren. Säljaren har inte heller rätt till ersättning
om köparen visar att dröjsmålet eller avbeställningen beror på lag, avbrott
i den allmänna samfärdseln eller betalningsförmedlingen eller annat
liknande hinder som köparen inte skäligen kunde förväntas ha räknat med
vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller
övervunnit.

1989/90: LU35

Bilaga 1

1989/90:LU35

Bilaga 1

Verkningar av hävning och omleverans

43 § Hävs köpet, bortfaller säljarens skyldighet att överlämna varan och
köparens skyldighet att betala köpesumman.

I den mån köpet har fullgjorts får vardera parten kräva att motparten
lämnar tillbaka vad han har tagit emot. Var och en får därvid hålla inne
vad han har tagit emot till dess att den andre ger ut vad han skall lämna
tillbaka samt betalar eller ställer godtagbar säkerhet för skadestånd och
ränta som han kan vara skyldig att erlägga.

Om säljaren skall företa omleverans, får köparen hålla inne vad han
har tagit emot till dess att omleverans sker.

44 § Hävs köpet, skall köparen ge ut den avkastning av varan som han
har fått samt betala skälig ersättning, om han har haft annan nytta av
varan.

Om säljaren skall lämna tillbaka betalningen, skall han betala ränta från
den dag han tog emot betalningen.

Bortfall av ratt till hävning och omleverans

45 § Köparen får häva köpet eller kräva omleverans endast om han
kan lämna tillbaka varan väsentligen oförändrad och oförminskad.

Rätten att häva köpet eller kräva omleverans går dock inte förlorad,
om

1. varan har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom sin
egen beskaffenhet eller något annat förhållande som inte beror på
köparen,

2. varan har förstörts, försämrats eller minskat till följd av en åtgärd
som har varit behövlig för att undersöka om varan är felfri,

3. varan har använts av köparen för förutsatt bruk innan han insåg eller
borde ha insett att det förelåg ett fel som ger honom rätt att häva köpet
eller kräva omleverans.

Rätten att häva köpet eller kräva omleverans går inte heller förlorad,
om köparen ersätter säljaren den minskning i varans värde som är en
följd av att varan har försämrats eller minskat.

Gemensamma bestämmelser

Begränsning av skadan

42 § Den skadelidande parten skall vidta skäliga åtgärder för att
begränsa sin skada. Försummar han det, får han själv bära en motsvarande
del av förlusten.

Anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled

46 § Om säljaren ar på obestånd, har upphört med sin näringsverksamhet
eller inte kan anträffas, har köparen rätt att rikta anspråk på grund
av fel på varan mot en näringsidkare i tidigare säljled som har överlåtit
varan för vidareförsäljning.

Första stycket gäller endast i den utsträckning motsvarande anspråk på
grund av felet hade kunnat göras gällande mot näringsidkaren i tidigare
säljled av den som förvärvat varan från honom. Avtal som inskränker
rätten att göra anspråk gällande får dock åberopas mot köparen endast
om en sådan inskränkning med bindande verkan hade kunnat avtalas
mellan denne och säljaren. Bristande reklamation i tidigare led är utan
betydelse för köparens rätt.

Om köparen vill rikta anspråk enligt denna paragraf mot en näringsidkare
i tidigare säljled, kan reklamation enligt 23 § göras hos denne eller
hos säljaren. Har reklamation inte gjorts hos näringsidkaren i tidigare
säljled, förlorar köparen sin rätt mot denne, om han inte underrättar
näringsidkaren om sitt anspråk inom skälig tid efter det att han insett
eller borde ha insett att han hade anledning att framställa anspråket.

Vissa meddelanden

47 § Har ett meddelande som köparen skall lämna säljaren eller någon
annan enligt 15, 23, 26 eller 46 § avsänts på ett ändamålsenligt sätt, får
meddelandet åberopas även om det försenas, förvanskas eller inte kommer
fram. Detsamma gäller ett sådant meddelande med föreläggande av
tilläggstid som säljaren kan lämna köparen enligt 40 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.

Genom lagen upphävs konsumentköplagen (1973:877).

I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller äldre
föreskrifter.

1989/90:LU35

Bilaga 1

7 Riksdagen 1989190. 8 sami. Nr 35

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur
och handelsresande

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1914:45) om kommission,
handelsagentur och handelsresande
dels att 56 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas in en ny paragraf, 56 a §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

56 §

Genom avtal, som kommissio- Genom avtal, som kommissionaren,
för kommittentens räkning närén, för kommittentens räkning

men i eget namn, ingår med tredje men i eget namn, ingår med tredje

man, förvärvar denne fordringsrätt man, förvärvar denne fordringsrätt

allenast mot kommissionären och mot kommissionären och inte, i

icke mot kommittenten. vidare mån än som följer av 56 a §,

mot kommittenten.

Tredje man kan icke mot kommissionären eller hans borgenärer grunda
någon rätt därå, att kommissionären av kommittenten har att fordra eller
bekommit gods eller penningar till fullgörande av avtalet.

56 a §

Har en konsument förvärvat en vara
av en näringsidkare som har överlåtit
varan i kommission för en annan
näringsidkares räkning och är förhållandena
sådana att konsumenten enligt
46 § första stycket konsumentköplagen
(1990:00) har rätt att rikta anspråk
mot en näringsidkare i tidigare säljled,
har konsumenten rätt att mot kommittenten
rikta samma anspråk på grund
av fel på varan som han kan göra
gällande mot säljaren. Vad som föreskrivs
i 46 § andra stycket konsumentköplagen
skall ej gälla i sådana fall
En konsument som med stöd av

46 § konsumentköplagen har rätt att
rikta anspråk mot en kommissionär i
dennes egenskap av näringsidkare i
tidigare säljled har rätt att göra samma
anspråk gällande mot dennes kommit -

1989/90:LU35

Bilaga 1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

lent, om kommittenten är näringsidkare.

Bestämmelserna i 46 § tredje stycket
konsumentköplagen om reklamation
med anledning av anspråk mot näringsidkare
i tidigare säljled tillämpas
också när konsumenten vill rikta
anspråk mot någon som är kommittent.

1989/90:LU35

Bilaga 1

Denna lag trader i kraft den 1 januari 1991.

I proposition 1989/90:77 och proposition
1989/90:89 föreslagna ändringar i
konsumenttjänstlagen

Förslag till
Lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716);

Härigenom föreskrivs att 1,3, 10, 17, 21, 29, 31 och 45 §§ konsumenttjänstlagen
(1985:716) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse I proposition 1989/90:77föreslagen

lydelse

1§

Denna lag gäller avtal om tjänster som näringsidkare i sin yrkesmässiga
verksamhet utför åt konsumenter huvudsakligen för enskilt ändamål i fall
då tjänsten avser

1. arbete på lösa saker, dock ej behandling av levande djur,

2. arbete på fast egendom, på 2. arbete på fast egendom, på
byggnader eller andra anläggningar byggnader eller andra anläggningar
på mark eller i vatten eller på andra på mark eller i vatten eller på andra
fasta saker, dock ej arbete som avser fasta saker,

uppförande av byggnader för bostadsändamål
eller annat arbete
som den som uppför byggnaden har
åtagit sig att utföra i samband därmed,

3. förvaring av lösa saker, dock ej förvaring av levande djur.

3 §

Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till
nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne, om inte annat anges i
lagen.

Första stycket gäller inte vid
tjänster som avses i 1 § 2, om konsumenten
tillförsäkras ett sådant
garanti-, försäkrings- och avtalsskydd
som ställs som villkor för statlig
bostadsjinansiering.

10 §

Tjänsten skall vidare anses felaktig, om resultatet avviker från sådana
uppgifter av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhet eller
ändamålsenlighet som kan antas ha inverkat på avtalet och som i samband
med avtalets ingående eller annars vid marknadsföring har lämnats

1. av näringsidkaren,

2. av någon annan näringsidkare eller av en branschförening eller liknande
organisation för näringsidkarens räkning, eller

3. av en leverantör av material till tjänsten eller av någon annan i
tidigare led.

Första stycket gäller ej i fråga om Första stycket gäller inte i fråga
uppgifter som i tid har rättats på ett om uppgifter som i tid har rättats

tydligt sätt. på ett tydligt sätt och inte heller om

näringsidkaren varken kände till eller
borde ha känt till uppgifterna.

1989/90: LU35

Bilaga 2

Nuvarande lydelse I proposition 1989/90:89föreslagen

lydelse

17 §

Vill konsumenten åberopa att tjänsten är felaktig, skall han underrätta
näringsidkaren om detta inom skälig tid efter det att han märkt eller bort
märka felet (reklamation). Reklamation får dock inte ske senare än två
år eller, i fråga om arbete på mark eller på byggnader eller andra
anläggningar på mark eller i vatten eller på andra fasta saker, tio år efter
det att uppdraget avslutades, såvida inte annat följer av en garanti eller
liknande utfästelse.

Har näringsidkaren handlat i strid Har näringsidkaren handlat grovt
mot tro och heder, får reklamation vårdslöst eller i strid mot tro och

alltid ske inom tio år efter det att heder, får reklamation alltid ske

uppdraget avslutades. inom tio år efter det att uppdraget

avslutades.

Har meddelande om reklamation lämnats in för befordran med post
eller avsänts på annat ändamålsenligt sätt, anses reklamation ha skett när
detta gjordes.

Avhjälps inte felet enligt vad som sägs i 20 §, får konsumenten göra
avdrag på priset.

Om syftet med tjänsten i huvud- Om syftet med tjänsten i huvudsak
är förfelat, får konsumenten i sak är förfelat och näringsidkaren

stället häva avtalet. Detsamma insett eller bort inse detta, får konsu gäller,

om tjänsten har utförts i menten i stället häva avtalet. Det strid

mot förbud enligt 4 § mark- samma gäller, om tjänsten har ut nadsföringslagen

(1975:1418) eller förts i strid mot förbud enligt 4 §

6 § produktsäkerhetslagen marknadsföringslagen (1975:1418)

(1988:1604). eller 6 § produktsäkerhetslagen

(1988:1604).

Har tjänsten utförts till en del och Har tjänsten utförts till en del och

finns det starka skäl att anta att den finns det starka skäl att anta att den

inte kommer att fullföljas utan fel inte kommer att fullföljas utan fel

av väsentlig betydelse för konsu- av väsentlig betydelse för konsumenten
får denne häva avtalet menten får denne häva avtalet

beträffande återstående del. Är felet beträffande återstående del. Är felet

sådant att syftet med tjänsten i sådant att syftet med tjänsten i

huvudsak är förfelat eller utförs huvudsak är förfelat och näringsid tjänsten

i strid mot förbud enligt karen insett eller bort inse detta eller

4 § marknadsföringslagen eller 6 § utförs tjänsten i strid mot förbud

produktsäkerhetslagen, får konsu- enligt 4 § marknadsföringslagen

menten i stället häva avtalet i dess elier 6 § produktsäkerhetslagen, får

helhet. konsumenten i stället häva avtalet

i dess helhet.

Om det redan innan tjänsten har påbörjats finns starka skäl att anta att
den inte kommer att utföras utan fel av väsentlig betydelse för konsumenten,
får denne häva avtalet.

1 Senaste lydelse 1988:1608

1989/90: LU35

Bilaga 2

Nuvarande lydelse

I proposition 1989/90:89 föreslagen

lydelse

29 §

Är dröjsmålet av väsentlig betydelse
för konsumenten, får han
hava avtalet. Har mer an en obetydlig
del av tjänsten utförts, får konsumenten
dock hava avtalet endast
beträffande den del som återstår.
Även i ett sådant fall får avtalet
havas i sin helhet, om syftet med
tjänsten i huvudsak ar förfelat på
grund av dröjsmålet.

Är dröjsmålet av väsentlig betydelse
för konsumenten, får han häva
avtalet. Har mer än en obetydlig del
av tjänsten utförts, får konsumenten
dock häva avtalet endast beträffande
den del som återstår. Även
i ett sådant fall får avtalet hävas i
sin helhet, om syftet med tjänsten
i huvudsak är förfelat på grund av
dröjsmålet och näringsidkaren insett

eller bort inse detta.

Om det finns starka skäl att anta att det kommer att inträffa dröjsmål
av väsentlig betydelse för konsumenten, får han häva avtalet i enlighet
med vad som sägs i första stycket.

31 §

Näringsidkaren är skyldig att ersätta
konsumenten skada som denne
tillfogas på grund av fel eller
dröjsmål, om inte näringsidkaren
visar att skadan ej beror på försummelse
av honom eller någon som på
hans sida har anlitats för att utföra
tjänsten.

Näringsidkaren är skyldig att ersätta
konsumenten skada som
denne tillfogas på grund av dröjsmål,
om inte näringsidkaren visar
att dröjsmålet beror på ett hinder
utanför hans kontroll som han inte
skäligen kunde förväntas ha räknat
med vid avtalets ingående och vars
följder han inte heller skäligen kunde
ha undvikit eller övervunnit.

Beror dröjsmålet på någon som
näringsidkaren har anlitat för att helt
eller delvis utföra tjänsten, är
näringsidkaren fri från skadeståndsskyldighet
endast om också den som
han har anlitat skulle vara fri enligt
första stycket. Detsamma gäller om
dröjsmålet beror på en leverantör som
näringsidkaren har anlitat eller någon
annan i tidigare led.

Näringsidkaren är skyldig att ersätta
konsumenten skada som denne tillfogas
på grund av fel, om inte näringsidkaren
visar att det har förelegat ett
sådant hinder som avses i första eller
andra stycket för en felfri tjänst. Näringsidkaren
är alltid skyldig att ersätta
skadan, om resultatet av tjänsten
avviker från vad han särskilt har
utfäst.

1989/90: LU35

Bilaga 2

Nuvarande lydelse

Näringsidkarens skadeståndsskyldighet
på grund av fel eller dröjsmål
omfattar även ersättning för skada
på föremålet för tjänsten eller
annan egendom som tillhör konsumenten
eller någon medlem av hans
hushåll.

Näringsidkaren och konsumenten
kan träffa avtal om att ersättning
enligt första eller andra
stycket ej skall omfatta förlust i
näringsverksamhet.

I proposition 1989/90:89 föreslagen

lydelse

Näringsidkaren och konsumenten
kan träffa avtal om att ersättning
enligt första, andra eller
tredje stycket ej skall omfatta förlust
i näringsverksamhet.

Nuvarande lydelse 1 proposition 1989/90:77föreslagen

lydelse

45 §

Skall betalning enligt avtalet ske helt eller delvis innan tjänsten har
utförts och betalar inte konsumenten i rätt tid, får näringsidkaren inställa
arbetet till dess att konsumenten betalar. Om det följer av avtalet att
konsumenten skall medverka till tjänstens utförande och han inte i rätt tid
lämnar sådan medverkan som utgör en väsentlig förutsättning för utförandet,
får näringsidkaren inställa arbetet till dess att konsumenten lämnar
sin medverkan.

Har tjänsten påbörjats, är nä- Har tjänsten påbörjats, är näringsidkaren
dock skyldig att såvitt ringsidkaren dock skyldig att såvitt
möjligt utföra arbete som inte kan möjligt utföra arbete som inte kan
uppskjutas utan risk för allvarlig uppskjutas utan risk för allvarlig
skada för konsumenten. skada för konsumenten, om inte ar betet

medför väsentliga kostnader
eller olägenheter för näringsidkaren.

Inställer näringsidkaren arbetet enligt första stycket, har han rätt till
ersättning för kostnader och andra förluster som detta åsamkar honom,
om konsumenten inte visar att dröjsmålet ej beror på försummelse på hans
sida.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991. I fråga om avtal som har
ingåtts före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser.

1989/90: LU35

Bilaga 2

Av reservanterna föreslagna ändringar i
regeringens lagförslag

Reservation 6 (mom. 6)

Förslaget till konsumentköplag

Regeringens förslag Reservanternas förslag

17 §

Även om en vara har sålts i Även om en vara har sålts i
"befintligt skick" eller med ett "befintligt skick" eller med ett

liknande allmänt förbehåll, skall liknande allmänt förbehåll, skall

den anses felaktig, om den är i den anses felaktig, om den är i

sämre skick än köparen med hän- väsentligt sämre skick än köparen

syn till varans pris och övriga om- med hänsyn till varans pris och

ständigheter med fog har kunnat övriga omständigheter med fog

förutsätta. har kunnat förutsätta.

När en begagnad vara har sålts på auktion anses den såld i "befintligt
skick". Vid tillämpning av första stycket skall hänsyn i så fell tas till
utropspriset.

Reservation 7 (mom. 9)

Förslaget till konsumentköplag

Regeringens förslag Reservantens förslag

13 §

Köparen får häva köpet, om säl- Köparen får häva köpet på
jarens dröjsmål är av väsentlig be- grund av säljarens dröjsmål, om

tydelse för honom. dröjsmålet är av väsentlig betydel se

för köparen och säljaren insåg
eller borde ha insett detta.

Har köparen förelagt säljaren en bestämd tilläggstid för varans
avlämnande och är den inte oskäligt kort, får köparen även häva köpet
om varan inte avlämnas inom tilläggstiden. Medan tilläggstiden löper
får köparen häva köpet endast om säljaren meddelar att han inte
kommer att fullgöra köpet inom denna tid.

Har köparen utan att förelägga säljaren någon tilläggstid krävt fullgörelse
av köpet, får köparen häva köpet om varan inte avlämnas inom
en skälig tid efter det att kravet framställdes.

Avser köpet en vara som skall tillverkas eller skaffes särskilt för
köparen efter dennes anvisningar eller önskemål och kan säljaren inte
utan väsentlig förlust tillgodogöra sig varan på annat sätt, får köparen
häva köpet endast om syftet med köpet är väsentligen förfelat genom
dröjsmålet och säljaren insåg eller borde ha insett detta.

1989/90:LU35

Bilaga 3

Reservation 8 (mom. 10)

Förslaget till lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716)

Regeringens förslag

Reservanternas förslag

31 §

Näringsidkaren är skyldig att ersätta
konsumenten skada som
denne tillfogas på grund av dröjsmål,
om inte näringsidkaren visat
att dröjsmålet beror på ett hinder
utanför hans kontroll som han
inte skäligen kunde förväntas ha
räknat med vid avtalets ingående
och vars följder han inte heller
skäligen kunde ha undvikit eller
övervunnit.

Näringsidkaren är skyldig att
utge skälig ersättning till konsumenten
för skada som denne tillfogas
på grund av dröjsmål, om
inte näringsidkaren visat att dröjsmålet
beror på ett hinder utanför
hans kontroll som han inte skäligen
kunde förväntas ha räknat
med vid avtalets ingående och
vars följder han inte heller skäligen
kunde ha undvikit eller över -

vunnit.

Beror dröjsmålet på någon som näringsidkaren har anlitat för att
helt eller delvis utföra tjänsten, är näringsidkaren fri från skadeståndsskyldighet
endast om också den som han har anlitat skulle vara fri
enligt första stycket. Detsamma gäller om dröjsmålet beror på en
leverantör som näringsidkaren har anlitat eller någon annan i tidigare
led.

Näringsidkaren är skyldig att ersätta
konsumenten skada som
denne tillfogas på grund av fel,
om inte näringsidkaren visar att
det har förelegat ett sådant hinder
som avses i första eller andra stycket
för en felfri tjänst. Näringsidkaren
är alltid skyldig att ersätta
skadan, om resultatet av tjänsten
avviker från vad han särskilt har
utfäst.

Näringsidkaren är skyldig att
utge skälig ersättning till konsumenten
för skada som denne tillfogas
på grund av fel, om inte
näringsidkaren visar att det har
förelegat ett sådant hinder som
avses i första eller andra stycket
för en felfri tjänst. Näringsidkaren
är alltid skyldig att ersätta skadan,
om resultatet av tjänsten avviker
från vad han särskilt har utfäst.

Näringsidkarens skadeståndsskyldighet på grund av fel eller dröjsmål
omfattar även ersättning för skada på föremålet för tjänsten eller
annan egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem av hans
hushåll.

Näringsidkaren och konsumenten kan träffa avtal om att ersättning
enligt första, andra eller tredje stycket ej skall omfatta förlust i näringsverksamhet.

1989/90: LU35

Bilaga 3

Förslaget till konsumentköplag

1989/90: LU35

Bilaga 3

Regeringens förslag Reservanternas förslag

32 §

Skadestånd på grund av säljarens
dröjsmål eller fel på varan
omfattar ersättning för utgifter,
inkomstförlust, sådan prisskillnad
som avses i 33 § samt annan förlust
på grund av dröjsmålet eller
felet.

Skadestånd enligt denna lag
omfattar inte i andra fall än som
avses i 31 § ersättning för förlust
som köparen tillfogas genom skada
på annat än den sålda varan.

Reservation 9 (mom. 10)
Förslaget till konsumentköplag

Skadestånd på grund av säljarens
dröjsmål eller fel på varan
omfattar skälig ersättning för utgifter,
inkomstförlust, sådan prisskillnad
som avses i 33 § samt
annan förlust på grund av dröjsmålet
eller felet.

Skadestånd enligt denna lag
omfattar inte i andra fall än som
avses i 31 § skälig ersättning för
förlust som köparen tillfogas genom
skada på annat än den sålda
varan.

Säljaren och köparen kan träffa
avtal om att ersättning enligt första
eller andra stycket inte skall omfatta
förlust i näringsverksamhet.

Regeringens förslag Reservanternas förslag

32 §

Skadestånd på grund av säljarens dröjsmål eller fel på varan omfattar
ersättning för utgifter, inkomstförlust, sådan prisskillnad som avses i

33 § samt annan förlust på grund av dröjsmålet eller felet.

Skadestånd enligt denna lag omfattar inte i andra fall än som avses i

31 § ersättning för förlust som köparen tillfogas genom skada på annat
än den sålda varan.

Säljaren och köparen kan träffa
avtal om att ersättning enligt första
eller andra stycket inte skall omfatta
inkomstförlust eller annan förlust
på grund av dröjsmålet eller
felet.

Reservation 19 (mom. 15)

Förslaget till konsumentköplag

1989/90:LU35

Bilaga 3

Regeringens förslag

Häver säljaren köpet eller avbeställer
köparen varan enligt
37 § har säljaren rätt till ersättning
för

1. särskilda kostnader som han
har haft för att ingå och fullgöra
avtalet till den del han inte kan
tillgodogöra sig dessa på annat
sätt,

2. särskilda kostnader till följd
av hävningen eller avbeställningen,
samt

3. förlust i övrigt med ett belopp
som är skäligt med hänsyn till priset
för varan, tidpunkten för hävningen
eller avbeställningen, omfattningen
av nedlagt arbete och
omständigheterna i övrigt.

Säljaren får förbehålla sig en på
förhand bestämd ersättning vid
hävning eller avbeställning, om
den är skälig med hänsyn till vad
som normalt kan antas tillkomma
en säljare som ersättning enligt
första stycket.

Säljaren har inte rätt till ersättning
enligt första eller andra stycket
om köparen avbeställer en vara
innan säljaren har accepterat ett
anbud som köparen har lämnat till
säljaren. Säljaren har inte heller
rätt till ersättning om köparen
visar att dröjsmålet eller avbeställningen
beror på lag, avbrott i den
allmänna samfärdseln eiler betalningsförmedlingen
eller annat liknande
hinder som köparen skäligen
kunde förväntas ha räknat
med vid köpet och vars följder
han inte heller skäligen kunde ha
undvikit eller övervunnit.

Reservanternas förslag
§

Häver säljaren köpet har säljaren
rätt till ersättning för

1. särskilda kostnader som han
har haft för att ingå och fullgöra
avtalet till den del han inte kan
tillgodogöra sig dessa på annat
sätt,

2. särskilda kostnader till följd
av hävningen, samt

3. utebliven vinst.

Säljaren får förbehålla sig en på
förhand bestämd ersättning vid
hävning, om den är skälig med
hänsyn till vad som normalt kan
antas tillkomma en säljare som
ersättning enligt första stycket.

Säljaren har inte rätt till ersättning
om köparen visar att dröjsmålet
beror på lag, avbrott i den
allmänna samfärdseln eller betalningsförmedlingen
eller annat liknande
hinder som köparen skäligen
kunde förväntas ha räknat
med vid köpet och vars följder
han inte heller skäligen kunde ha
undvikit eller övervunnit.

Reservation 20 (mom. 15)

Förslaget till konsumentköplag

1989/90:LU35

Bilaga 3

Regeringens förslag

Häver säljaren köpet eller avbeställer
köparen varan enligt
37 § har säljaren rätt till ersättning
för

1. särskilda kostnader som han
har haft för att ingå och fullgöra
avtalet till den del han inte kan
tillgodogöra sig dessa på annat
sätt,

2. särskilda kostnader till följd
av hävningen eller avbeställningen,
samt

3. förlust i övrigt med ett belopp
som är skäligt med hänsyn
till priset för varan, tidpunkten
för hävningen eller avbeställningen,
omfattningen av nedlagt
arbete och omständigheterna i övrigt.

Säljaren får förbehålla sig en på
förhand bestämd ersättning vid
hävning eller avbeställning, om
den är skälig med hänsyn till vad
som normalt kan antas tillkomma
en säljare som ersättning enligt
första stycket.

Säljaren har inte rätt till ersättning
enligt första eller andra stycket
om köparen av beställer en vara
innan säljaren har accepterat ett
anbud som köparen har lämnat till
säljaren. Säljaren har inte heller
rätt till ersättning om köparen
visar att dröjsmålet eller avbeställningen
beror på lag, avbrott i den
allmänna samfärdseln eller betalningsförmedlingen
eller annat liknande
hinder som köparen skäligen
kunde förväntas ha räknat
med vid köpet och vars följder
han inte heller skäligen kunde ha
undvikit eller övervunnit.

Reservanternas förslag
§

Häver säljaren köpet har säljaren
rätt till ersättning för

1. särskilda kostnader som han
har haft för att ingå och fullgöra
avtalet till den del han inte kan
tillgodogöra sig dessa på annat
sätt,

2. särskilda kostnader till följd
av hävningen, samt

3. förlust i övrigt med ett belopp
som är skäligt med hänsyn
till priset för varan, tidpunkten
för hävningen, omfattningen av
nedlagt arbete och omständigheterna
i övrigt.

Reservation 21 (mom. 15)

Förslaget till konsumentköplag

Regeringens förslag Reservanternas förslag

41 5

Häver säljaren köpet eller avbeställer
köparen varan enligt

37 § har säljaren rätt till ersättning
för

1. särskilda kostnader som han
har haft för att ingå och fullgöra
avtalet till den del han inte kan
tillgodogöra sig dessa på annat
sätt,

2. särskilda kostnader till följd
av hävningen eller avbeställningen,
samt

3. förlust i övrigt med ett belopp
som är skäligt med hänsyn
till priset för varan, tidpunkten
för hävningen eller avbeställningen,
omfattningen av nedlagt
arbete och omständigheterna i övrigt.

Säljaren får förbehålla sig en på
förhand bestämd ersättning vid
hävning eller avbeställning, om
den är skälig med hänsyn till vad
som normalt kan antas tillkomma
en säljare som ersättning enligt
första stycket.

Säljaren har inte rätt till ersättning
enligt första eller andra stycket
om köparen av beställer en vara
innan säljaren har accepterat ett
anbud som köparen har lämnat till
säljaren. Säljaren har inte heller
rätt till ersättning om köparen
visar att dröjsmålet eller avbeställningen
beror på lag, avbrott i den
allmänna samfårdseln eller betalningsförmedlingen
eller annat liknande
hinder som köparen skäligen
kunde förväntas ha räknat
med vid köpet och vars följder
han inte heller skäligen kunde ha
undvikit eller övervunnit.

Häver säljaren köpet har säljaren
rätt till ersättning för

1. särskilda kostnader som han
har haft för att ingå och fullgöra
avtalet till den del han inte kan
tillgodogöra sig dessa på annat
sätt,

2. särskilda kostnader till följd
av hävningen, samt

3. förlust i övrigt med ett belopp
som är skäligt med hänsyn
till priset för varan, tidpunkten
för hävningen, omfattningen av
nedlagt arbete och omständigheterna
i övrigt.

1989/90:LU35

Bilaga 3

Reservation 24 (mom. 16)

Förslaget till konsumentköplag

Regeringens förslag Reservanternas förslag

46 §

Om säljaren är på obestånd, har Om säljaren är på obestånd, har

upphört med sin näringsverksam- upphört med sin näringsverksamhet
eller inte kan anträffas, har het eller inte kan anträffas, har

köparen rätt att rikta anspråk på köparen rätt att rikta anspråk på

grund av fel på varan mot en grund av fel på varan mot en

näringsidkare i tidigare säljled näringsidkare i tidigare säljled

som har överlåtit varan för vida- som har överlåtit varan för vidareförsäljning.
reförsäljning. Köparen bör därvid i

första hand rikta anspråk mot närmast
föregående näringsidkare, och
först om även denne är på obestånd,
inte kan anträffas eller eljest
synnerliga skäl föreligger bör köparen
ha rätt att rikta anspråk mot
den därpå följande näringsidkaren.

Första stycket gäller endast i den utsträckning motsvarande anspråk
på grund av felet hade kunnat göras gällande mot näringsidkaren i
tidigare säljled av den som förvärvat varan från honom. Avtal som
inskränker rätten att göra anspråk gällande får dock åberopas mot
köparen endast om en sådan inskränkning med bindande verkan hade
kunnat avtalas mellan denne och säljaren. Bristande reklamation i
tidigare led är utan betydelse för köparens rätt.

Om köparen vill rikta anspråk enligt denna paragraf mot en näringsidkare
i tidigare säljled, kan reklamation enligt 23 § göras hos

denne eller hos säljaren. Har reklamation inte gjorts hos näringsidkaren
i tidigare säljled, förlorar köparen sin rätt mot denne, om han inte
underrättar näringsidkaren om sitt anspråk inom skälig tid efter det att
han insett eller borde ha insett att han hade anledning att framställa
anspråket.

1989/90: LU35

Bilaga 3

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionerna 2

Motionerna 3

Motioner väckta med anledning av proposition

1989/90:89 3

Motioner väckta med anledning av proposition

1989/90:77 5

Motion väckt under den allmänna motionstiden

1988/89 5

Motion väckt under den allmänna motionstiden

1989/90 6

Utskottet 6

Inledning 6

Propositionernas huvudsakliga innehåll 7

Proposition 1989/90:89 7

Proposition 1989/90:77 8

Allmänna överväganden 9

Konsumentköplagens tillämpningsområde 12

Fel på varan 15

Reklamation 19

Köparens rätt till hävning 20

Säljarens skadeståndsansvar 22

Produktansvar 27

Avbeställning 31

Anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled 37

Övriga frågor rörande konsumentköp 38

Ändringar i konsumenttjänstlagen 39

Hemställan 42

Reservationer 45

1. Avslag på proposition 1989/90:89 (mp) 45

2. Sakrättsligt skydd (m, fp, c) 46

3. Förmedlarens ansvar (m, fp, c) 47

4. Gränsdragningen mellan egenföretagare och konsument
(c) 47

5. Fel i form av miljöskador m.m. (mp) 49

6. Vara som sålts i befintligt skick (m) 49

7. Rätt till hävning vid säljarens dröjsmål (en m) 50

8. Säljarens skadeståndsansvar (m) 51

9. Säljarens skadeståndsansvar (fp, c) 52

10. Produktskadelag (mp) 53

11. Produktansvaret i köplagen (mp) 54

12. Rätt till avbeställning i konsumentköplagen (m) .... 54

13. Rätt till avbeställning i konsumentköplagen (fp) .... 55

14. Rätt till avbeställning i konsumentköplagen (c) ... . 57

15. Ersättning vid avbeställning och hävning

(m—villk.) 58

1989/90: LU35

16. Ersättning vid avbeställning och hävning 1989/90:LU35

(fp—villk.) 59

17. Ersättning vid avbeställning och hävning (c—villk.) . 59

18. Ersättning vid avbeställning och hävning (vpk) 60

19. Lagbestämmelserna om avbeställning och hävning

(m—villk.) 61

20. Lagbestämmelserna om avbeställning och hävning

(fp—villk.) 61

21. Lagbestämmelserna om avbeställning och hävning

(c—villk.) 61

22. Lagbestämmelserna om avbeställning och hävning

(vpk—villk.) 62

23. Anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled (m) ... 62

24. Anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled (fp,c) .. 63

25. Avslag på proposition 1989/90:77 såvitt avser ändring
i konsumenttjänstlagen (mp) 63

26. Avbeställningsrätt vid småhusentreprenader (m) .... 64

27. Avbeställningsrätt vid småhusentreprenader (fp, c) . . 65

Bilaga 1 I proposition 1989/90:89 framlagda förslag till

konsumentköplag och lag om ändring i lagen om

kommission, handelsagentur och handelsresande 67

Bilaga 2 I proposition 1989/90:77 och proposition

1989/90:89 föreslagna ändringar i konsumenttjänstlagen 80

Bilaga 3 Av reservanterna föreslagna ändringar i regeringens
lagförslag 84

gotab 96718, Stockholm 1990