Lagutskottets betänkande
1989/90: LU34

Ny köplag

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition 1988/89:76 vari föreslås att 1905
års köplag skall ersättas av en ny lag i ämnet. Förslaget är resultatet av
ett nordiskt köplagssamarbete, som har bedrivits sedan början av
1960-talet.

Vidare behandlas ett i proposition 1989/90:77 om konsumentskyddet
vid förvärv av småhus m.m. framlagt förslag till ändring i köplagsförslaget.

Den föreslagna lagstiftningen innebär en avsevärd modernisering av
köprätten, och också en anpassning till den internationella utvecklingen
på området. Sålunda har betydande hänsyn tagits till 1980 års
FN-konvention om internationella köp.

De sakliga nyheterna i förslaget är bl.a. följande. Lagen föreslås
innehålla regler som ger vägledning för bedömningen av om en vara
är behäftad med fel. I de fall en vara är felaktig föreslås att köparen
som regel får rätt att kräva att säljaren utan kostnad för köparen
avhjälper felet eller, i vissa fall, företar omleverans. Säljaren föreslås å
sin sida i allmänhet få rätt att på egen bekostnad avhjälpa ett fel eller
företa omleverans för att därigenom undgå de mera ingripande påföljderna
prisavdrag och hävning. Vidare innehåller förslaget helt nya
regler om skadestånd vid säljarens dröjsmål och fel i varan. Enligt
dessa regler är säljaren skadeståndsansvarig för sådant som ligger inom
hans kontrollsfår (kontrollansvar) när fråga är om direkta skador. För
indirekta skador förutsätts vållande från säljarens sida. En annan nyhet
i förslaget är regler om avbeställning som innebär att om köparen
avbeställer en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för honom
är säljaren i regel skyldig att ställa in tillverkningen, men har då rätt
till skadestånd av köparen.

Utskottet har i samband med en studieresa till Finland våren 1989
informerat sig om erfarenheterna från tillämpningen av den nya
finländska köplagen.

1 ärendet har en skrivelse inkommit från Konkursförvaltarkollegiernas
förening.

Något motionsyrkande har inte väckts med anledning av vare sig
proposition 1988/89:76 eller det nu aktuella förslaget i proposition

1989/90

LU34

1 Riksdagen 1989/90. 8 sami. Nr 34

1989/90:77 och utskottet tillstyrker att den föreslagna lagstiftningen
genomförs dock med den ändringen att ikraftträdandetidpunkten bestäms
till den 1 januari 1991.

Propositionerna

I proposition 1988/89:76 föreslår regeringen (justitiedepartementet) —
efter hörande av lagrådet — att riksdagen antar i propositionen framlagda
förslag till

1. köplag,

2. lag om ändring i räntelagen (1975:635).

Lagförslagen återfinns i bilaga 1 till betänkandet.

I proposition 1989/90:77 föreslår regeringen (justitiedepartementet) —
såvitt nu är i fråga (lagförslag 3) — att riksdagen antar i propositionen
framlagt förslag till ändring i förslaget till köplag. Lagrådets yttrande
har inhämtats över förslaget.

Lagförslaget återfinns i bilaga 2 till betänkandet. Övriga lagförslag i
propositionen, vilka avser förslag till lag om ändring i jordabalken
samt förslag till lag om ändring i konsumenttjänstlagen, behandlas av
utskottet i betänkandet 1989/90:LU36 resp. 1989/90:LU35.

Utskottet

Inledning

Nuvarande regler om köp och byte av lös egendom finns i 1905 års
köplag. Lagen utgör ett av de äldsta exemplen på lagstiftning som har
tillkommit i nordiskt samarbete. Köplagar med i huvudsak motsvarande
innehåll antogs i Danmark år 1907 och i Norge 1908. Vidare har
Island en köplag från år 1922 som nära anknyter till de skandinaviska
köplagarna. Däremot deltog inte Finland den gången i det nordiska
köplagssamarbetet.

År 1961 inleddes ett arbete på en finsk köpiag, och detta kom att
bilda upptakten till ett nordiskt reformarbete på köprättens område.
Utredningsarbetet resulterade under åren 1976—1978 i förslag till
ändringar av köplagarna i Danmark, Norge och Sverige samt förslag
till finsk köplag. Lagförslagen remissbehandlades.

Under tiden pågick också arbete inom Förenta nationernas kommission
för internationell handelsrätt (UNCITRAL) på en konvention om
internationella köp, och i april 1980 antogs en sådan konvention.

Därefter beslöt justitieministrarna i Danmark, Norge, Finland och
Sverige i juni 1980 att tillsätta en arbetsgrupp med uppdrag att
analysera FN-konventionen om internationella köp samt de nordiska
köplagsförslagen jämte remissutlåtandena över dem. Syftet med arbetet
var att undersöka möjligheterna att åstadkomma samordnade köplagar
för de fyra länderna.

1989/90: LU34

Arbetsgruppen avlämnade i oktober 1984 betänkandet (NU 1984:5)
Nordiska köplagar. Betänkandet innehåller förslag till nya köplagar i
Danmark, Norge och Sverige samt förslag till köplag i Finland. Betänkandet
har — såvitt gäller förslag till ny köplag i Sverige —
remissbehandlats.

Vidare har under ärendets beredning i justitiedepartementet överläggningar
hållits med företrädare för justitiedepartementen i Danmark,
Finland och Norge. De lösningar som därvid diskuterats har
från svensk sida behandlats vid särskilda överläggningar med företrädare
för berörda myndigheter och organisationer.

I Finland har en köplag antagits i mars 1987 och i Norge har en ny
köplag antagits i maj 1988. I Danmark har dock ännu inget förslag till
ny köplag framlagts.

Den nu föreliggande propositionen är resultatet av den omfattande
utredningsverksamhet och de remissförfaranden jämte överläggningar
som redovisats ovan. Förslaget till ny köplag utgör tillsammans med
det förslag till ny konsumentköplag som framlagts i proposition
1989/90:89 och den lagstiftning rörande bl.a. konsumentskydd vid
småhusförvärv som föreslås i proposition 1989/90:77 en genomgripande
reform på köprättens område.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till en ny köplag som skall ersätta
den nuvarande köplagen från år 1905.

Förslaget innebär en betydande modernisering av köprätten. I stor
utsträckning sker också en anpassning till den internationella utvecklingen
på området.

Den föreslagna nya köplagen innehåller i huvudsak följande sakliga
nyheter.

Vägledande bestämmelser införs för bedömningen av om en vara
skall anses felaktig. Om en vara är felaktig skall köparen i regel ha rätt
att kräva att säljaren utan kostnad för köparen avhjälper felet eller, i
vissa fall, företar omleverans. Säljaren skall å sin sida i regel ha rätt att
på egen bekostnad avhjälpa ett fel eller företa omleverans för att
därigenom undgå de mera ingripande påföljderna prisavdrag och hävning.

När det gäller hävning innebär förslaget att en part i regel skall ha
rätt att häva ett köp endast om motparten har gjort sig skyldig till ett
avtalsbrott som är av väsentlig betydelse för parten och motparten
insåg eller borde ha insett detta.

Förslagets regler om skadestånd vid säljarens dröjsmål och fel i
varan är helt nya. Utgångspunkten är att säljaren svarar för det som
ligger inom hans kontrollsfär (kontrollansvar). För indirekta förluster
svarar säljaren dock bara vid vållande.

En nyhet i förslaget är regler om avbeställning som innebär att om
köparen avbeställer en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för
honom är säljaren i regel skyldig att ställa in tillverkningen men har
då rätt till skadestånd av köparen.

1989/90:LU34

I fråga om köparens skyldigheter innehåller förslaget vissa avvikelser
i förhållande till den nuvarande köplagen. Bl.a. införs bestämmelser
om köparens medverkan till köpet. Vidare föreslås att reglerna om
prisets bestämmande skall bygga på att köparen, om annat inte följer
av avtalet, skall betala ett skäligt pris.

Regleringen av skadeståndsskyldigheten vid köparens avtalsbrott föreslås
bli i huvudsak densamma som den som gäller vid säljarens
avtalsbrott.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1990.

Allmänna överväganden

Sorn tidigare nämnts kom den nuvarande köplagen till år 1905, och
dess innehåll är i huvudsak oförändrat. Lagen präglas av de värderingar
och förhållanden som rådde vid seklets början. De betydande
förändringar som sedan dess har skett inom handeln har lett till att
köplagen numera måste betraktas som föråldrad. Också andra förhållanden
medför att behovet av ny köprättslig lagstiftning enligt utskottets
mening klart framträder.

Såsom framhålls i propositionen måste en ny köplagstiftning givetvis
innehålla de grundläggande reglerna om förhållandet mellan köpare
och säljare samt kunna ge ändamålsenliga anvisningar om hur praktiskt
viktiga problem som kommer upp i samband med köp bör lösas.
En köplag som anknyter till moderna förhållanden bör kunna minska
behovet av särskilda avtalsvillkor mellan parterna, vilket i sin tur bör
underlätta avtalsförhandlingarna och därmed den allmänna handeln. I
den mån det i det enskilda fallet behövs en avtalsreglering, kan
köplagen tjäna som utgångspunkt för avtalsskrivningen. Sålunda bör
en ny köplag — i likhet med 1905 års lag — vara dispositiv, dvs. bygga
på avtalsfrihet mellan parterna.

En annan viktig aspekt på ny köprättslig lagstiftning är behovet av
anpassning till den internationella utvecklingen på området. Som
framgår av propositionen har Sverige i december 1987 med vissa
reservationer ratificerat Förenta nationernas konvention den 11 april
1980 angående avtal om internationella köp av varor (FN-konventionen).
1 fråga om sättet att införa konventionens regler i svensk rätt har
valts modellen med en s.k. blankettlag. Det innebär att det i en
särskild lag, lagen (1987:822) om internationella köp, har angivits att
vissa av bestämmelserna i FN-konventionen skall i originaltexternas
lydelse gälla som lag i Sverige. Lagen om internationella köp trädde i
kraft den 1 januari 1989.

En fullständig anpassning av den nya svenska köplagen till FNkonventionen
låter sig dock inte göras. Detta beror bl.a. på att konventionens
tillämpningsområde är mer begränsat än som är och bör vara
fallet med nationella köplagar. Såsom framhålls i propositionen bör
dock en strävan vara att så långt möjligt beakta konventionens reglering
såväl i fråga om systematik som i fråga om innehåll. Man bör
således undvika onödiga skillnader mellan reglerna för internationella
köp och reglerna för nationella köp.

1989/90:LU34

Som utskottet inledningsvis redovisat är den föreliggande propositionen
resultatet av ett omfattande nordiskt samarbete på området. Detta
har — som framgår av propositionen — lett till att nordisk samstämmighet
i väsentliga delar kunnat uppnås i den köprättsliga lagstiftningen.
Utskottet vill uttrycka sin tillfredsställelse över att den nordiska
rättslikheten på ett centralt civilrättsligt område sålunda bevaras och i
vissa delar även förstärks.

En fråga av särskilt intresse är förhållandet till konsumentköp. I
gällande rätt finns bestämmelser om konsumentköp i en särskild
konsumentköplag (1973:129). Lagen, som är tvingande till konsumentens
förmån, behandlar ett antal frågor som är av betydelse från
konsumentskyddssynpunkt men innehåller inte någon fullständig reglering
rörande konsumentköp. Vid sidan av konsumentköplagen är
också 1905 års köplag tillämplig på konsumentköp. Detta gäller inte
bara frågor som är oreglerade i konsumentköplagen utan också frågor
som behandlas i båda lagarna. I vissa avseenden kan nämligen den
allmänna köplagens regler vara förmånligare för köparen än konsumentköplagens
regler, och den allmänna köplagen blir då tillämplig
även på konsumentköp.

Den aktuella frågeställningen avser huruvida en reglering av konsumentköpen
bör ske i en särskild konsumentköplag eller om regleringen
bör integreras i den allmänna köplagen. I propositionen redovisas
skäl för båda alternativen, men departementschefens slutsats blir att
övervägande skäl talar för att konsumentköpen bör regleras i en
särskild och fristående konsumentköplag.

Utskottet kan ansluta sig till departementschefens uppfattning att
konsumentköpen bör regleras för sig. Med en separat konsumentköplag
blir det lättare att tillskapa lösningar som särskilt tar sikte på
konsumentförhållanden, och en allmän köplag kan bättre anpassas till
näringslivet om man däri inte behöver beakta särskilda konsumentskyddsaspekter.
I anslutning härtill kan också nämnas att lagrådet
poängterat att redan gällande köplag i det väsentliga har blivit en
näringslivets köprättsliga reglering. Det ligger även ett värde i att
samtliga regler som gäller för konsumentköp finns samlade i en lag.
Ett förslag till ny konsumentköplag har nu också framlagts för riksdagen
(se prop. 1989/90:89). Förslaget, som innebär att den nya konsumentköplagen
skall innehålla en i princip uttömmande reglering av
konsumentköpen, behandlas av utskottet i betänkandet 1989/90:LU35.

En annan fråga av principiell karaktär gäller nuvarande distinktion
mellan olika typer av köp. I gällande köplag görs nämligen åtskillnad
mellan speciesköp och genusköp eller leveransavtal. Med speciesköp
avses köp av bestämt gods, medan genusköp däremot inte avser köp av
bestämt gods utan en viss myckenhet av angivet slag. Att man över
huvud taget gör skillnad mellan speciesköp och genusköp beror på att
säljaren vid genusköp har frihet — eller i varje fall större frihet än vid
speciesköp — att välja den egendom med vilken köpet fullgörs. Denna

1989/90: LU34

skillnad utgör anledningen till att köplagens bestämmelser om genusköp
i många avseenden är strängare mot säljaren än bestämmelserna
om speciesköp.

Såsom anförs i propositionen har distinktionen mellan speciesköp
och genusköp i sin nuvarande form kommit att bli mindre ändamålsenlig.
Den är visserligen användbar för typiska speciesköp såsom köp
av begagnade bilar eller för utpräglat generiska köp såsom köp av
spannmål. Distinktionen är däremot inte särskilt lämplig i fråga om
industriellt tillverkade varor vare sig det är fråga om serietillverkade
produkter eller om varor som skall tillverkas särskilt efter köparens
beställning. Utskottet anser därför — i likhet med departementschefen

— att skillnaden mellan speciesköp och genusköp i dess nuvarande
form bör avskaffas.

Sammanfattningsvis kan utskottet konstatera att propositionen som
helhet är väl ägnad att läggas till grund för ny köprättslig lagstiftning. I
det följande kommer utskottet därför endast att ta upp vissa större
frågor där det förordas mer betydelsefulla nyheter jämfört med 1905
års lag.

Varans beskaffenhet

I propositionen föreslås att köplagen skall innehålla regler som ger
vägledning för bedömningen av om en vara är behäftad med fel. Enligt
huvudregeln skall fel föreligga om varan i fråga om art, mängd,
kvalitet, andra egenskaper eller förpackning inte överensstämmer med
avtalet. I de fall avtalet inte ger besked om hur en vara skall vara
beskaffad skall varan normalt anses felaktig, om den inte är ägnad för
det ändamål för vilket varor av samma slag i allmänhet används eller
för sitt särskilda ändamål eller om den inte är förpackad på vanligt
eller annars försvarligt sätt då förpackning behövs för att bevara eller
skydda varan. En vara skall vidare anses vara felaktig, om den inte
överensstämmer med sådana uppgifter om dess egenskaper eller användning
som säljaren eller någon annan har lämnat. Detsamma gäller
i de flesta fall när säljaren har underlåtit att lämna väsentliga uppgifter
om varan. Även om en vara har sålts i "befintligt skick" skall fel anses
föreligga om den inte uppfyller en viss minimistandard.

Utskottet konstaterar att 1905 års köplag inte innehåller några regler
om hur en vara skall vara beskaffad och inte heller några upplysningar
om vad som skall anses utgöra fel. Det är måhända av den anledningen
som olika åsikter om en varas skick är den oftast förekommande
anledningen till tvister mellan säljare och köpare. Enligt utskottets
mening är det av stor betydelse för parterna att kunna avgöra när ett
fel i varan föreligger, eftersom fel utgör en grund för köparen att göra
gällande olika påföljder. Med hänsyn härtill är det — såsom framhålls
i propositionen — angeläget att den nya köplagen tillhandahåller
regler som ger vägledning för bedömningen av om en vara är behäftad
med fel.

De föreslagna paragraferna om varans beskaffenhet (17—21 §§) inleds
med en bestämmelse som reglerar vilka anspråk som en köpt vara

1989/90: LU 34

skall motsvara. I enlighet med lagens dispositiva karaktär anges som
huvudregel att varan skall stämma överens med vad som följer av
avtalet. För de fall när avtalet inte ger besked om hur en vara skall
vara beskaffad anges vissa grundkrav som måste vara uppfyllda. En
vara som avviker i något av de angivna hänseendena eller i något
annat avseende från vad köparen med fog kunnat förutsätta skall anses
som felaktig. I köplagens felregler anges vidare att fel skall anses
föreligga om varan inte överensstämmer med information om varan
som köparen har erhållit före köpet. Även för varor som sålts i
"befintligt skick" anges att varan skall anses felaktig om den inte
uppfyller en viss minimistandard.

Enligt utskottets mening är de föreslagna felreglerna utformade på
sådant sätt att de bör kunna utgöra god vägledning för bedömningen
av enskilda fall. Utskottet ansluter sig således till propositionens förslag
i denna del.

Avhjälpande och omleverans

I propositionen föreslås att köparen skall ha rätt att kräva att säljaren
utan kostnad för köparen avhjälper ett fel i varan, om ett avhjälpande
kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren. Om felet är
av väsentlig betydelse lör köparen och säljaren insåg eller borde ha
insett detta, skall köparen ha rätt att kräva omleverans. Säljaren skall å
sin sida ha rätt att på egen bekostnad avhjälpa ett fel eller företa
omleverans, om det kan ske utan väsentlig olägenhet för köparen och
utan risk för att denne inte får sina egna kostnader ersatta av säljaren.

Enligt gällande köplag har köparen — när det föreligger fel i en
vara — rätt till prisavdrag eller, om felet inte är ringa, rätt att häva
köpet (42 § första stycket). I fråga om leveransavtal kan köparen, om
felet är sådant att han i och för sig har rätt att häva köpet, välja att
kräva omleverans i stället för att häva köpet (43 § första stycket).
Under vissa mycket begränsade förutsättningar har säljaren rätt att
avhjälpa ett fel för att därigenom avvärja krav på hävning eller
prisavdrag (jfr 49 §). Någon skyldighet för säljaren att avhjälpa fel
föreligger inte enligt 1905 års lag.

I likhet med departementschefen anser utskottet att en av de mera
besvärande bristerna i nuvarande påföljdssystem är att det finns ett
alltför snävt utrymme för rättelse av fel i varan. En sådan rättelse kan
ske antingen genom att säljaren på egen bekostnad avhjälper felet eller
genom att säljaren företar omleverans, dvs. förser köparen med en ny,
felfri vara. I den moderna handeln är avhjälpande av fel och omleverans
oftast de för båda parter mest ändamålsenliga påföljdsalternativen,
inte minst ur ekonomisk synvinkel. Att avhjälpande är en påföljd som
oftast ligger i linje med båda parters intressen framgår också av
förekommande standardavtalsvillkor, i vilka avhjälpande intar en central
plats i påföljdssystemet vid fel i varan. Utskottet är därför positivt
till att den nya köplagen ger ökade möjligheter att använda rättelse

1989/90: LU34

sorn påföljd vid fel i varan. Vidare bör — såsom föreslås i propositionen
— avhjälpande och omleverans utgöra de primära påföljdsformerna
och alltså få en central plats i påföljdssystemet.

Hävning

Enligt propositionen skall köparen — vid säljarens dröjsmål och vid
fel i varan — ha rätt att häva köpet, om avtalsbrottet är av väsentlig
betydelse för köparen och säljaren insåg eller borde ha insett detta. Vid
köparens bristande medverkan får säljaren häva köpet under motsvarande
förutsättningar; vid underlåtenhet att ta emot eller hämta varan
krävs dock dessutom att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av
med det som han har sålt. Vid köparens dröjsmål med betalningen får
säljaren häva köpet om dröjsmålet utgör ett väsentligt avtalsbrott.

Vidare föreslås i propositionen att ett förfarande med tilläggstid
införs för att möjliggöra hävning också vid icke väsentliga avtalsbrott.
Förslaget innebär att motparten — vid säljarens dröjsmål samt vid
köparens dröjsmål med betalningen och bristande medverkan — får
häva köpet om han har satt ut en tilläggstid som inte är oskäligt kort
och prestation inte sker inom denna tid.

De bestämmelser som enligt gällande köplag reglerar rätten till
hävning framgår av propositionen (se s. 39). Den därvid lämnade
framställningen ger vid handen att det rådande systemet är ganska
svårtillgängligt. Utskottet noterar därför med tillfredsställelse att propositionens
förslag innebär betydande förenklingar. Enligt utskottets mening
synes förslaget också utgöra en rimlig avvägning mellan parternas
intressen genom att rätten till hävning blir beroende av avtalsbrottets
betydelse för den som har drabbats av det. Sålunda talar starka skäl för
en hävningsrätt om avtalsbrottet är väsentligt för köparen, medan
rätten till hävning inte ter sig lika motiverad om avtalsbrottet är av
mindre betydelse för denne. Vad särskilt gäller införandet av ett
förfarande med tilläggstid konstaterar utskottet att en sådan ordning är
vanligt förekommande i utländska rättsordningar. Fördelen med ett
sådant förfarande är att en part kan göra även ett icke väsentligt
avtalsbrott till hävningsanledning genom att sätta ut en tilläggstid för
fullgörande. Parterna kan också undgå bevissvårigheter om det framstår
som tveksamt ifall väsentlighetskravet är uppfyllt eller om parten
har svårt att styrka detta. I likhet med departementschefen anser
utskottet därför att det finns goda skäl att införa denna möjlighet i
köplagen.

Skadestånd

Enligt gällande köplag är reglerna om säljarens skadeståndsansvar vid
dröjsmål olika vid speciesköp och genusköp. Vid speciesköp är säljaren
skyldig att ersätta köparen för skada på grund av dröjsmål, om
dröjsmålet beror på att köparen varit försumlig. Säljaren har bevisbördan
för att någon försummelse inte förelegat, s.k. presumtionsansvar.
Vid genusköp gäller i princip att säljaren har strikt skadeståndsansvar,
och således ansvarar oberoende av försummelse. Under vissa förutsätt -

1989/90: LU34

ningar går dock säljaren fri från ansvar, nämligen om dröjsmålet beror
på ett hinder som gör det objektivt omöjligt att fullgöra köpet samt
säljaren vid köpslutet inte borde ha räknat med att hindret skulle
uppstå. Även i frågan om skadestånd vid fel gör köplagen skillnad
mellan speciesköp och genusköp. Vid speciesköp har köparen rätt till
skadestånd om godset saknade egenskap som kan anses tillförsäkrad,
eller om felet efter köpet har uppkommit till följd av säljarens vanvård,
försummelse eller säljaren förfarit svikligt. Vid genusköp är
säljaren skadeståndsskyldig oberoende av försummelse; dock kan
objektiv omöjlighet befria från ansvar.

I propositionen föreslås att säljaren skall vara skadeståndsansvarig
såväl vid säljarens dröjsmål som vid fel i varan för sådant som ligger
inom hans kontrollsfär (kontrollansvar). Vid köparens bristande medverkan
skall denne på motsvarande sätt ha ett kontrollansvar, medan
vid köparens dröjsmål med betalningen möjligheterna till befrielse
från skadeståndsskyldighet skall förutsätta ett kvalificerat betalningshinder.
Kontrollansvaret är utformat så att det ställer upp fyra förutsättningar
som alla måste vara uppfyllda för att säljaren skall bli
befriad från skadeståndsansvar. Säljaren har bevisbördan för att förutsättningarna
är uppfyllda. För att säljaren skall gå fri från ansvar krävs
för det första att det föreligger ett faktiskt hinder för fullgörelse.
Hindret skall vidare ligga utanför säljarens kontroll. En tredje förutsättning
för ansvarsbefrielse är att säljaren inte skäligen kunde förväntas
ha räknat med hindret vid köpet. Säljaren svarar med andra ord för
det som var förutsebart vid avtalsslutet. Slutligen är det ett villkor att
säljaren inte skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit hindret.
Detta innebär att säljaren är skyldig att försöka tillgripa alternativa
fullgörelsemöjligheter när sådana finns.

Vidare föreslås i propositionen att den skadeståndsskyldighet som
följer av kontrollansvaret skall omfatta näraliggande och typiska förluster
på grund av avtalsbrottet (direkta förluster), medan ansvar för
övriga förluster (indirekta förluster) skall förutsätta vållande på den
skadeståndsskyldiges sida.

Av propositionen framgår att vid den skadeståndsskyldighet som
följer av kontrollansvaret har säljaren bevisbördan för att förutsättningarna
för befrielse från ansvar är uppfyllda. När det däremot gäller
sådan skadeståndsskyldighet som förutsätter vållande från motpartens
sida finns ingen motsvarande regel. Avsikten är enligt propositionen
att den princip som i allmänhet gäller vid culpaansvar skall tillämpas.
Således skall den som påstår att motparten har varit försumlig ha
bevisbördan härför. Beviskravet får bli beroende av omständigheterna i
det enskilda fallet, bl.a. köparens möjlighet att förebringa bevisning om
ett visst förhållande.

Som utskottet inledningsvis framhållit är det en fördel om den nya
svenska köplagen så långt möjligt följer FN-konventionen angående
avtal om internationella köp av varor. Utskottet ställer sig därför
positivt till att skadeståndsansvaret (kontrollansvaret) utformas i enlighet
med FN-konventionens regler om skadestånd. I sammanhanget kan

1989/90: LU34

1 * Riksdagen 1989190. 8 sami. Nr 34

också påpekas att denna typ av skadeståndsansvar inte är en ny
företeelse i svensk rätt. Ett kontrollansvar har nämligen redan införts i
aktiekontolagen när det gäller värdepapperscentralens ansvar vid hanteringen
av det kontobaserade aktiesystemet (se prop. 1988/89:152,
LU5, rskr. 1989/90:22). För köprättens del vill utskottet vidare framhålla
att kontrollansvaret innebär såväl en värdefull förenkling som en
nyansering av ansvaret i förhållande till gällande rätt. En viktig aspekt
i sammanhanget är enligt utskottets mening också önskemålet att det
uppnås en sådan jämvikt mellan köpare och säljare som lämpligen bör
råda i en näringslivets köplag. Enligt utskottet synes även i detta
hänseende en reglering med ett kontrollansvar vara väl motiverad.
Som framgår av propositionen har såväl departementschefen som
lagrådet funnit att regleringen innebär en rimlig avvägning mellan
parternas intressen. Även utskottet kan ställa sig bakom denna uppfattning.

När det sedan gäller skadeståndets omfattning innebär förslaget —
till skillnad mot vad som gäller för närvarande — en differentiering
med avseende på olika skadetyper. Sålunda skall skadeståndsskyldigheten
grundas på kontrollansvaret när fråga är om typiska och förutsebara
följder av avtalsbrottet (direkta skador). För skador som är mer
avlägsna och oberäkneliga (indirekta skador) förutsätts vållande på den
skadeståndsskyldiges sida för att ansvar skall föreligga. Som framgår av
propositionen anknyter denna distinktion till den praxis som utvecklats
vid utformning av kontraktsvillkor, och den får således ses som ett
uttryck för en ordning som parterna på marknaden kan godta. Därtill
kommer att det inte är rimligt om en dispositiv köplag i detta avseende
alltför mycket avviker från kontraktspraxis. Många köp kan ju komma
att ingås utan att någon begränsning av skadeståndsansvaret avtalats
och i dessa fall blir köplagens regler tillämpliga. Utskottet anser för sin
del också att den föreslagna differentieringen är principiellt riktig. Det
är naturligt att den skadeståndsskyldige parten lättare bör kunna
förutse och kalkylera med sådana skador som är en typisk följd av
avtalsbrottet än med sådana skador som beror på motpartens individuella
förhållanden. För den skadelidande bör det också vara lättare att
både hindra och begränsa sådana skador som vid ett eventuellt avtalsbrott
uppkommer till följd av hans speciella förhållanden.

Vad sedan gäller genomförandet av distinktionen mellan direkta och
indirekta skador har i propositionen valts den metoden att de indirekta
skadorna uttryckligen anges i lagen, medan övriga skador skall anses
som direkta. Ett skäl för denna lösning är enligt propositionen att det
ofta i allmänt tillämpade standardvillkor förekommer friskrivningskJausuler
med avseende på indirekt förlust utan att innebörden av sådan
förlust närmare klargörs. En lagtext som definierar begreppets innebörd
kan i dessa fall tjäna som hjälpmedel vid bestämmandet av
friskrivningens omfattning. Utskottet har inget att erinra mot den
valda metoden, men vill i likhet med lagrådet peka på att vissa
gränsdragningsproblem ändå torde vara att förutse i tillämpningen.

1989/90: LU34

Som lagrådet framhållit underlättas dock tolkningen till viss del genom
den utförliga exemplifieringen av främst de direkta skadorna som finns
i propositionen.

Produktansvaret

1 propositionen föreslås att säljarens köprättsliga skadeståndsskyldighet
inte skall omfatta s.k. produktskador, dvs. sådana skador på annat än
den försålda varan som beror på skadebringande egenskaper hos den
försålda varan.

Utskottet konstaterar att vid utarbetandet av 1905 års köplag togs
inte ställning till i vad mån ansvaret för produktskador skulle bedömas
enligt de köprättsliga reglerna. I rättsfallet NJA 1918 s. 156 fastslog
emellertid högsta domstolen att köplagens regler inte är tillämpliga i
fråga om produktskador samt att säljaren på annan grund har ett
ansvar gentemot köparen för skadebringande egenskaper endast om
säljaren har garanterat frånvaron av sådana eller om han har varit
försumlig. Denna ståndpunkt har därefter ansetts i princip rådande
inom svensk rätt.

I Sverige finns ingen särskild lagstiftning om ansvar för produktskador
i allmänhet. Det är i stället allmänna skadeståndsrättsliga regler
som blir tillämpliga, och i första hand skadeståndslagens bestämmelser.
Enligt huvudregeln i 2 kap. 1 § skadeståndslagen är det en förutsättning
för skadeståndsskyldighet att skadan har vållats uppsåtligen eller
av oaktsamhet. Det innebär att för produktskador är det avgörande om
någon form av oaktsamhet kan påvisas hos den som har tillhandahållit
varan.

Inom justitiedepartementet pågår för närvarande arbete med en
särskild lagstiftning om ansvar för produktskador. Förslag härom har
framlagts i den nyligen avlämnade departementspromemorian (Ds
1989:79) Produktskadelag. Förslaget innebär att i första hand tillverkare
och importörer får ett strikt ansvar för personskada samt för skada
som drabbar sådan egendom som används huvudsakligen för enskilt
ändamål.

Mot bakgrund av det anförda ansluter sig utskottet till departementschefens
uppfattning att produktskador även fortsättningsvis bör hållas
utanför den köprättsliga regleringen. Enligt utskottets mening skulle
det dock ha varit av värde om regeringen kunnat framlägga ett förslag
till produktskadelag i sådan tid att det kunnat behandlas i riksdagen
samtidigt med reformerna på köprättens område samt kunnat — såsom
förutskickas i propositionen — träda i kraft samtidigt med den nya
köplagen.

Avbeställning

I motsats till 1905 års köplag skall enligt den nya köplagen köparen i
vissa fall ha rätt till avbeställning. Reglerna innebär att om köparen
avbeställer en vara som skall tillverkas eller anskaffas särskilt för
honom, är säljaren skyldig att avbryta fortsatta förberedelser, om inte
ett avbrott skulle medföra en väsentlig olägenhet för säljaren eller risk

1989/90:LU34

för att hans förlust till följd av avbeställningen inte blir ersatt. Avbryter
säljaren sina förberedelser får han rätt till skadestånd som beräknas
enligt de allmänna skadeståndsreglerna.

Som framgår av propositionen är förslaget grundat på en avvägning
mellan å ena sidan hänsynen till avtalssäkerheten och å andra sidan
samhällsekonomiska hänsyn. När det gäller avtalssäkerheten är det
ofrånkomligt att en möjlighet för köparen att avbeställa ett köp innebär
ett avsteg från principen att avtal skall hållas enligt sitt innehåll.
Denna princip har emellertid — såsom departementschefen framhåller

— i ökad utsträckning fått ge vika. Ett exempel härpå är 36 §
avtalslagen med de jämkningsmöjligheter som där anges. I fråga om
samhällsekonomiska hänsyn anför departementschefen att det från
allmän ekonomisk synpunkt måste anses som icke önskvärt om en
säljare kan tilltvinga sig en rätt att tillverka en vara som över huvud
taget inte kan nyttiggöras eller som köparen i vart fall inte längre vill
ha. Utskottet anser — i likhet med lagrådet — att det är klart
olämpligt om köplagens regler skulle bidra till en från samhällets
synpunkt oönskad förstörelse av ekonomiska värden. Med hänsyn
härtill får det enligt utskottets mening anses motiverat att införa regler
om avbeställning även om man därmed frångår principen om att avtal
skall hållas. Avbeställningsrätten skall enligt propositionen avse varor
som tillverkas eller skaffas särskilt för köparen. Mot den sålunda
föreslagna omfattningen av möjligheten till avbeställning har utskottet
inget att erinra. Inte heller har utskottet några invändningar mot vad
som föreslås gälla i fråga om säljarens fortsatta arbete på att fullgöra
avtalet om köparen avbeställer varan och på vilket sätt säljaren skall
ersättas om avtalet inte kommer att fullgöras.

Säljarens rättigheter vid köparens konkurs

I gällande köplag finns särskilda regler om säljarens rättigheter då
köparen går i konkurs. Bestämmelserna tar sikte på bl.a. det fallet att
köparen försätts i konkurs efter det att avtalet träffats men innan
leverans skett. Om det försålda godset sedermera överlämnas till köparens
konkursbo och om betalning inte redan erlagts har säljaren —
förenklat uttryckt — rätt att kräva tillbaka godset såvida inte konkursboet
betalar köpeskillingen. Har konkursboet sålt godset vidare eller
på något annat sätt förfogat över det för egen räkning så att det inte
kan återställas i väsentligen oförändrat skick är konkursboet skyldigt
att fullfölja avtalet, dvs. betala den överenskomna köpeskillingen.
Konkursboets förfogande över godset medför att boet anses ha inträtt i
avtalet och säljarens fordran blir därmed en s.k. massagäld i boet.
Massagäld i ett konkursbo skall alltid betalas innan utdelning får ske
till konkursgäldenärens borgenärer.

I propositionen föreslås att i den nya köplagen förs in bestämmelser
om säljarens rättigheter vid köparens konkurs som i allt väsentligt
överensstämmer med reglerna i 1905 års köplag. Säljarens rätt att
återkräva godset föreslås dock något utvidgad. Han skall sålunda ha
möjlighet att ta tillbaka varan inte blott då varan överlämnats till

1989/90:LU34

konkursboet utan också då varan, efter det att köparen ansökt om god
man enligt ackordslagen (1970:487) eller försatts i konkurs, överlämnats
till köparen eller dennes konkursbo. En följd av den nya regeln
är att konkursboets skyldighet att fullfölja avtalet då varan inte kan
återställas vidgas i någon mån.

I en till utskottet ingiven skrivelse från Konkursförvaltarkollegiernas
förening har uttryckts farhågor för att bestämmelsen kan fa mindre
önskvärda effekter. Genom att varan enligt förslaget kan överlämnas
inte bara till konkursboet utan även till köparen kan det uppkomma
situationer när ett sådant överlämnande sker utan konkursförvaltningens
vetskap. Om konkursboet därefter i god tro realiserar varan kan
enligt skrivelsen boet sedan nödgas utge full betalning till säljaren, och
om boet saknar erforderliga medel härför kan konsekvensen bli att
konkursboet kan komma att försättas i konkurs.

Enligt utskottets mening kan det inte anses tillfredsställande om den
föreslagna bestämmelsen får sådana negativa konsekvenser som påtalats
i skrivelsen. Utskottet saknar dock underlag för en bedömning av det
sannolika i att problem uppkommer. Utskottet är därför inte nu berett
att förorda någon ändring av köplagens bestämmelser i förevarande
avseende. Utskottet utgår emellertid från att regeringen noga följer
utvecklingen på området och tar initiativ till erforderliga förändringar
om det skulle visa sig att de nya reglerna leder till svårigheter på det
konkursrättsliga området.

Övriga frågor

Enligt 1 § förslaget till ny köplag skall lagen tillämpas vid köp och —
i tillämpliga delar — också vid byte av lös egendom. Som lös egendom
betraktas bl.a. byggnader på ofri grund.

1 proposition 1989/90:77 framläggs förslag till ändringar i bl.a.
reglerna i 4 kap. jordabalken om säljarens och köparens rättigheter
resp. skyldigheter vid fel och dröjsmål. I propositionen föreslås även
att 1 § förslaget till köplag ändras så att vissa närmare angivna bestämmelser
i köplagen inte skall tillämpas vid köp av byggnad för stadigvarande
bruk. Vid sådana köp skall i stället vissa av reglerna i 4 kap.
jordabalken tillämpas. Motsvarande skall gälla då tomrättsupplåtelse
innefattar överlåtelse av en byggnad.

De föreslagna ändringarna i jordabalken behandlar utskottet i betänkandet
1989/90:LU36. Utskottet har inte någon erinran mot att
köplagen ändras i enlighet med förslaget i proposition 1989/90:77 och
tillstyrker således att 1 § köplagen ges den föreslagna nya lydelsen.

Enligt proposition 1988/89:76 skall köplagen jämte en föreslagen
ändring i räntelagen (1975:635) träda i kraft den 1 juli 1990. I
proposition 1989/90:89 om ny konsumentköplag föreslås att ikraftträdandetidpunkten
för konsumentköplagen jämte följdändringar bestäms
till den 1 januari 1990. Sistnämnda ikraftträdandetidpunkt föreslås
även för de i proposition 1989/90:77 föreslagna ändringarna i bl.a.
jordabalken. Enligt utskottets mening bör all lagstiftning på det köprättsliga
området som föreslagits i propositionerna träda i kraft vid

1989/90:LU34

samma tidpunkt. Det synes dock inte vara realistiskt att tidigarelägga
ikraftträdandet för förslagen i propositionerna 1989/90:77 och
1989/90:89, utan utskottet förordar i stället att ikraftträdandetidpunkten
för förslagen i proposition 1988/89:76 bestäms till den 1 januari
1991.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ny köplag

att riksdagen antar det i proposition 1988/89:76 framlagda förslaget
till köplag med dels den ändringen att 1 § erhåller den i
proposition 1989/90:77 föreslagna lydelsen, dels den ändringen
att ikraftträdandetidpunkten bestäms till den 1 januari 1991,

2. beträffande räntelagen

att riksdagen antar det i proposition 1988/89:76 framlagda förslaget
till lag om ändring i räntelagen (1975:635) med den ändringen
att ikraftträdandetidpunkten bestäms till den 1 januari 1991.

Stockholm den 8 maj 1990
På lagutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inger Hestvik (s),
Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Gunnar Thollander (s), Ewy
Möller (m), Bengt Harding Olson (fp), Elisabeth Persson (vpk), Elisabet
Franzén (mp), Anita Jönsson (s), Maj-Inger Klingvall (s), Karin
Starrin (c) och Sven-Åke Nygårds (s).

1989/90: LU34

Lagförslagen i proposition 1988/89:76

1 Förslag till

Köplag

Härigenom föreskrivs följande

Inledande bestämmelser

Tillämpningsområde

1 § Denna lag gäller köp av lösegendom.

Lagen gäller i tillämpliga delar även byte av lös egendom.

Lagen gäller inte överlåtelse av tomträtt.

2 § Lagen gäller beställning av en vara som skall tillverkas utom när
beställaren skall tillhandahålla en väsentlig del av materialet. Lagen gäller
inte avtal om uppförande av byggnad eller annan fast anläggning på mark
eller i vatten.

Lagen gäller inte avtal som innebär att den som skall leverera en vara
även skall utföra arbete eller någon annan tjänst, om tjänsten utgör den
övervägande delen av hans förpliktelse.

Avtalsfrihet

3 § Lagens bestämmelser tillämpas inte i den mån annat följer av avtalet,
av praxis som har utbildats mellan parterna eller av handelsbruk eller
annan sedvänja som måste anses bindande för parterna.

Konsumentköp

4 § Lagen gäller inte i fall då konsumentköplagen (1900:000) är tillämplig -

internationella köp

5 § Lagen gäller inte i fall då lagen (1987:822) om internationella köp är
tillämplig.

Varans avlämnande
Hämtningsköp

6 § Varan skall hållas tillgänglig för avhämtning där säljaren vid köpet
hade sitt afFärsställe eller, om han saknade affarsställe som hade samband
med köpet, sitt hemvist. Visste parterna vid köpet att varan eller det parti
ur vilket den skall tas fanns på en annan plats, skall varan hållas tillgänglig
för avhämtning på denna plats.

Varan är avlämnad när köparen har tagit hand om den.

1989/90:LU34

Bilaga 1

Transportköp

7 § Skall varan transporteras till köparen inom en och samma ort eller
inom ett område där säljaren vanligen ombesörjer transporten av liknande
varor, sker avlämnandet när varan överlämnas till köparen.

Om varan i annat fall skall transporteras till köparen och annat inte
föijer av en leveransklausul eller av avtalet i övrigt, sker avlämnandet när
varan överlämnas till den transportör som har åtagit sig transporten från
avsändningsorten. Om säljaren själv utfor transporten, sker avlämnandet
först när varan överlämnas till köparen.

Har varan sålts ”fritt”, ”levererad” eller ”fritt levererad” med angivande
av en viss ort, anses den inte avlämnad förrän den har kommit fram till
denna ort.

8 § Skall säljaren ordna transporten av varan, skall han ingå avtal om
transporten till bestämmelseorten med lämpligt transportmedel och på
sedvanliga villkor för en sådan transport.

Tiden för avlämnandet

9 § Skall varan inte avlämnas efter anfordran eller utan uppskov och
följer tiden för avlämnandet inte heller annars av avtalet, skall varan
avlämnas inom skälig tid från köpet.

Skall varan avlämnas inom en viss tidrymd °ch framgår det inte av
omständigheterna att det ankommer på köparen att bestämma tidpunkten
för avlämnandet, skall denna bestämmas av säljaren.

Om säljaren vid hämtningsköp skall bestämma tidpunkten för avlämnandet,
skall han i tid underrätta köparen om när varan finns tillgänglig
för avhämtning.

Rätt att hålla inne varan

10 § Har säljaren inte gett kredit eller anstånd med betalningen, är han
inte skyldig att lämna ut varan eller, genom överlåtelse av dokument eller
på annat sätt, frånhända sig förfoganderätten över den förrän betalning

sker.

Skall säljaren sända varan från den ort där den skall avlämnas, får han
inte med stöd av första stycket underlåta att avsända den. Han får dock
hindra att varan eller dokument avseende varan lämnas ut till köparen
innan betalning sker.

Kostnaderna för varan

11 § Säljaren svarar för sådana kostnader för varan som uppkommer
före avlämnandet och som inte beror på att avlämnandet har försenats till
följd av något förhållande på köparens sida.

Risken för varan

Vad risken innebär

12 § Bär köparen risken för varan, är han skyldig att betala varan även
om den har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom en
händelse som inte beror på säljaren.

1989/90: LU34

Bilaga 1

Riskens övergång

13 § Risken går över på köparen, när varan avlämnas enligt avtalet eller
enligt 6 eller 7 §.

Avlämnas varan inte i rätt tid och beror det på köparen eller något
förhållande på hans sida, går risken över på köparen när säljaren har gjort
vad som ankommer på honom för att avlämnandet skall kunna ske.

Skall köparen hämta varan på en annan plats än hos säljaren, går risken
över när tiden för avlämnandet är inne och köparen har fått veta att varan
finns tillgänglig för avhämtning.

14 § Risken går aldrig över på köparen förrän det genom märkning,
anteckning i transportdokument eller på annat sätt har gjorts klart att
varan är avsedd för köparen.

Varor under transport

15 § Avser köpet en vara under transport, går risken över på köparen vid
köpet, om det inte framgår av omständigheterna att köparen har åtagit sig
att bära risken från den tidpunkt då varan överlämnades till den transportör
som har utfärdat transportdokumentet. Säljaren bär dock alltid risken
för att varan vid köpet har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat,
om han kände till eller borde ha känt till detta men inte har upplyst
köparen om det.

öppet köp

16 § Har öppet köp avtalats och varan avlämnats, bär köparen risken till
dess att varan lämnas tillbaka.

Varans beskaffenhet

överensstämmelse med avtalet m. m.

17 § Varan skall i fråga om art, mängd, kvalitet, andra egenskaper och
förpackning stämma överens med vad som följer av avtalet.

Om inte annat följer av avtalet, skall varan

1. vara ägnad för det ändamål för vilket varor av samma slag i allmänhet
används,

2. vara ägnad för det särskilda ändamål för vilket varan var avsedd att
användas, om säljaren vid köpet måste ha insett detta särskilda ändamål
och köparen har haft rimlig anledning att förlita sig på säljarens sakkunskap
och bedömning,

3. ha egenskaper som säljaren har hänvisat till genom att lägga fram prov
eller modell, och

4. vara förpackad på vanligt eller annars försvarligt sätt, om förpackning
behövs för att bevara eller skydda varan.

Om varan avviker från vad som föreskrivs i första eller andra stycket
eller i något annat avseende avviker från vad köparen med fog kunnat
förutsätta, är varan att anse som felaktig.

18 § Fel föreligger även om varan inte överensstämmer med sådana
uppgifter om varans egenskaper eller användning som säljaren har lämnat
vid marknadsföringen av varan eller annars före köpet och som kan antas
ha inverkat på köpet.

1989/90:LU34

Bilaga 1

Varan skall vidare anses felaktig, om den inte överensstämmer med 1989/90:
sådana uppgifter om dess egenskaper eller användning som någon annan Bilaga 1
än säljaren, i tidigare säljled eller för säljarens räkning, före köpet har
lämnat vid marknadsföringen av varan och som kan antas ha inverkat på
köpet. Varan skall dock inte anses felaktig, om säljaren varken kände till
eller borde ha känt till uppgifterna.

Första och andra styckena gäller inte, om uppgifterna har rättats i tid på
ett tydligt sätt.

Befintligt skick

19 § Även om varan har sålts i ”befintligt skick” eller med ett liknande
allmänt förbehåll skall den anses felaktig, om

1. varan inte överensstämmer med sådana uppgifter om dess egenskaper
eller användning som säljaren har lämnat före köpet och som kan antas ha
inverkat på köpet,

2. säljaren före köpet har underlåtit att upplysa köparen om ett sådant
väsentligt förhållande rörande varans egenskaper eller användning som
han måste antas ha känt till och som köparen med fog kunde räkna med att
bli upplyst om, under förutsättning att underlåtenheten kan antas ha
inverkat på köpet, eller

3. varan är i väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn till varans
pris och övriga omständigheter med fog har kunnat förutsätta.

När en begagnad vara har sålts på auktion, anses den såld ”i befintligt
skick”. Vid tillämpning av första stycket 3 skall hänsyn i så fall tas till
utropspriset.

Undersökning av varan före köpet

20 § Köparen får inte såsom fel åberopa vad han måste antas ha känt till
vid köpet.

Har köparen före köpet undersökt varan eller utan godtagbar anledning
underlåtit att följa säljarens uppmaning att undersöka den, får han inte
såsom fel åberopa vad han borde ha märkt vid undersökningen, om inte
säljaren har handlat i strid mot tro och heder.

Andra stycket gäller även när köparen före köpet har fått tillfälle att
undersöka prov på varan och felet gäller en egenskap som skulle framgå av
provet.

Avgörande tidpunkt för bedömningen av om fel föreligger

21 § Frågan om varan är felaktig skall bedömas med hänsyn till dess
beskaffenhet när risken för varan går över på köparen. Säljaren svarar för
fel som har funnits vid denna tidpunkt även om felet visar sig först senare.

Uppkommer en försämring av varan efter det att risken har gått över på
köparen, skall varan anses felaktig, om försämringen är en följd av säljarens
avtalsbrott. Detsamma gäller om säljaren genom en garanti eller
liknande utfästelse har åtagit sig att under en viss tid svara för varans
användbarhet eller andra egenskaper och försämringen avser en egenskap
som omfattas av utfästelsen.

Påföljder vid dröjsmål med varans avlämnande
Påföljderna

22 § Avlämnas inte varan eller avlämnas den för sent och beror det inte
på köparen eller något förhållande på hans sida, får köparen enligt 23 —
29 §§ kräva fullgörelse eller häva köpet samt dessutom kräva skadestånd.
Han får även hålla inne betalningen enligt 42 §.

Fullgörelse

23 § Köparen får hålla fast vid köpet och kräva fullgörelse. Säljaren är
dock inte skyldig att fullgöra köpet, om det föreligger ett hinder som han
inte kan övervinna eller om fullgörelsen skulle förutsätta uppoffringar som
inte är rimliga med hänsyn till köparens intresse av att säljaren fullgör
köpet.

Om ett förhållande som nyss nämnts upphör inom rimlig tid, får köparen
dock kräva att säljaren fullgör köpet.

Köparen förlorar rätten att kräva att säljaren fullgör köpet, om han
väntar orimligt länge med att framställa kravet.

24 § Frågar säljaren om köparen trots dröjsmålet godtar avlämnande
inom en viss tid eller meddelar säljaren att han kommer att fullgöra köpet
inom en viss tid och svarar köparen inte inom skälig tid efter det att han
har fått frågan eller meddelandet, får köparen inte häva köpet om säljaren
fullgör det inom den tid som han har angett.

Hävning

25 § Köparen får häva köpet på grund av säljarens dröjsmål, om avtalsbrottet
är av väsentlig betydelse för köparen och säljaren insåg eller borde
ha insett detta.

Har köparen förelagt säljaren en bestämd tilläggstid för varans avlämnande
och är den inte oskäligt kort, får köparen även häva köpet om varan
inte avlämnas inom tilläggstiden.

Medan tilläggstiden löper får köparen häva köpet endast om säljaren
meddelar att han inte kommer att fullgöra köpet inom denna tid.

26 § Avser köpet en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för
köparen efter dennes anvisningar eller önskemål och kan säljaren inte utan
väsentlig förlust tillgodogöra sig varan på annat sätt, får köparen häva
köpet på grund av säljarens dröjsmål endast om hans syfte med köpet är
väsentligen förfelat genom dröjsmålet.

Skadestånd

27 § Köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom
säljarens dröjsmål, om inte säljaren visar att dröjsmålet beror på ett hinder
utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat
med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit
eller övervunnit.

Beror dröjsmålet på någon som säljaren har anlitat för att helt eller
delvis fullgöra köpet, är säljaren fri från skadeståndsskyldighet endast om
också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. Detsam -

1989/90: LU34

Bilaga 1

ma gäller om dröjsmålet beror på en leverantör som säljaren har anlitat
eller någon annan i tidigare säljled.

Enligt forsta och andra styckena ersätts inte sådan indirekt förlust som
avses i 67 § andra stycket.

Köparen har alltid rätt till ersättning, om dröjsmålet eller förlusten beror
på försummelse på säljarens sida.

28 § Hindras säljaren att fullgöra köpet i rätt tid, skall han lämna köparen
meddelande om hindret och dess inverkan på möjligheterna till fuilgörelse.
Om köparen inte får ett sådant meddelande inom skälig tid efter det
att säljaren har fått eller borde ha fått kännedom om hindret, har köparen
rätt till ersättning för den skada som kunde ha undvikits om han hade fått
meddelandet i tid.

Meddelande om hävning och skadestånd

29 § Har varan avlämnats för sent, får köparen inte häva köpet eller
kräva skadestånd på grund av dröjsmålet, om han inte inom skälig tid efter
det att han fick kännedom om avlämnandet meddelar säljaren att han
häver eller vill kräva skadestånd. Om köparen häver köpet, behöver han
dock inte lämna särskilt meddelande om att han vill kräva skadestånd.

Påföljder vid fel i varan
Påföljderna

30 § Är varan felaktig och beror det inte på köparen eller något förhållande
på hans sida, får köparen enligt 31 — 40 §§ kräva avhjälpande, omleverans
eller prisavdrag eller häva köpet samt dessutom kräva skadestånd.
Han får även hålla inne betalningen enligt 42 §.

Undersökning av varan efter avlämnandet

31 § När varan har avlämnats skall köparen så snart omständigheterna
medger det undersöka den i enlighet med god aflarssed.

Framgår det att varan skall transporteras från platsen för avlämnandet,
får köparen vänta med undersökningen till dess att varan har kommit
fram.

Om köparen ändrar bestämmelseorten medan varan är på väg eller
sänder varan vidare utan att ha haft skälig möjlighet att undersöka den och
säljaren vid köpet kände till eller borde ha känt till möjligheten av en
sådan omdestinering eller vidaresändning, får undersökningen uppskjutas
till dess att varan har kommit fram till den nya bestämmelseorten.

Reklamation

32 § Köparen får inte åberopa att varan är felaktig, om han inte lämnar
säljaren meddelande om felet inom skälig tid efter det att han märkt eller
borde ha märkt felet (reklamation).

Reklamerar köparen inte inom två år från det att han har tagit emot
varan, förlorar han rätten att åberopa felet, om inte annat följer av en
garanti eller liknande utfästelse.

1989/90:LU34

Bilaga 1

33 § Utan hinder av 31 och 32 §§ får köparen åberopa att varan är 1989/90:LU34
felaktig, om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och Bilaga 1
heder.

Avhjälpande och omleverans

34 § Köparen har rätt att kräva att säljaren avhjälper felet utan kostnad
för köparen, om avhjälpande kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet
för säljaren. I stället för att avhjälpa felet får säljaren företa omleverans
enligt 36 §.

Köparen har rätt att kräva omleverans, om avtalsbrottet är av väsentlig
betydelse för honom och säljaren insåg eller borde ha insett detta. Köparen
har dock inte rätt att kräva omleverans, om det föreligger ett sådant
förhållande som avses i 23 §. Köparen har inte heller rätt att kräva omleverans,
om det är fråga om en vara som fanns vid köpet och som, med
hänsyn till sina egenskaper och till vad parterna måste antas ha förutsatt,
inte kan ersättas med någon annan vara.

Om säljaren inte fullgör sin skyldighet att avhjälpa felet, har köparen
rätt till ersättning för försvarliga kostnader för att avhjälpa det.

35 § Köparen får inte kräva avhjälpande av fel eller omleverans, om han
inte lämnar säljaren meddelande om kravet i samband med att han reklamerar
eller inom skälig tid därefter. Detta gäller dock inte om säljaren har
handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder.

36 § Även om köparen inte kräver det, har säljaren rätt att på egen
bekostnad avhjälpa felet eller företa omleverans, om detta kan ske utan
väsentlig olägenhet för köparen och utan risk för att köparen inte får sina
egna kostnader ersatta av säljaren.

Säljaren får ej åberopa att han inte har beretts tillfälle att avhjälpa felet
eller företa omleverans, om köparen har avhjälpt felet och det med hänsyn
till omständigheterna inte skäligen kunde krävas att köparen skulle avvakta
avhjälpande eller omleverans från säljarens sida.

Prisavdrag och hävning

37 § Om avhjälpande eller omleverans inte kommer i fråga eller inte
sker inom skälig tid efter reklamationen, får köparen kräva prisavdrag
beräknat enligt 38 § eller häva köpet enligt 39 §.

Köparen har dock inte rätt till prisavdrag vid köp av begagnade varor på
auktion.

38 § Kräver köparen prisavdrag, skall det beräknas så att förhållandet
mellan det nedsatta och det avtalsenliga priset svarar mot förhållandet vid
tidpunkten för avlämnandet mellan varans värde i felaktigt och i avtalsenligt
skick.

39 § Köparen får häva köpet på grund av fel, om avtalsbrottet är av
väsentlig betydelse för honom och säljaren insåg eller borde ha insett detta.

Köparen får inte häva köpet på grund av felet, om han inte inom skälig
tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet, eller efter den tid för
avhjälpande eller omleverans som kan följa av 37 §, meddelar säljaren att
han häver köpet. Detta gäller dock inte om säljaren har handlat grovt
vårdslöst eller i strid mot tro och heder. 21

Skadestånd

40 § Köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom att
varan är felaktig, om inte säljaren visar att det har förelegat ett sådant
hinder som avses i 27 § första eller andra stycket för att avlämna felfri
vara. Vad som sägs i 28 § om säljarens skyldighet att lämna köparen
meddelande om hinder för att fullgöra köpet i tid gäller på motsvarande
sätt, om det föreligger hinder för att avlämna felfri vara.

Enligt första stycket ersätts inte sådan indirekt förlust som avses i 67 §
andra stycket.

Köparen har alltid rätt till ersättning, om felet eller förlusten beror på
försummelse på säljarens sida eller om varan vid köpet avvek från vad
säljaren särskilt har utfäst.

Påföljder vid rättsligt fel

41 § Om tredje man har äganderätt till varan eller har panträtt eller
annan liknande rätt i den (rättsligt fel) och det inte följer av avtalet att
köparen skall överta varan med den begränsning som tredje mans rätt
medför, gäller bestämmelserna om reklamation i 32 § första stycket och

33 §, om avhjälpande och omleverans i 34 — 36 §§, om prisavdrag och
hävning i 37 — 39 §§, om skadestånd i 40 § samt om köparens rätt att hålla
inne betalningen i 42 §.

Köparen har alltid rätt till ersättning för den skada han lider genom ett
rättsligt fel som förelåg vid köpet, om han varken kände till eller borde ha
känt till felet.

Påföljder av rättsligt fel får även göras gällande, om tredje man påstår
att han har en sådan rätt som avses i första stycket och det finns sannolika
skäl för påståendet.

Gemensamma bestämmelser om påföljder vid säljarens
avtalsbrott

Rätt att hålla inne betalningen

42 § Har köparen krav på grund av säljarens dröjsmål eller på grund av
att varan är felaktig, får köparen hålla inne så mycket av betalningen som
motsvarar kravet.

Partiellt avtalsbrott

43 § Är endast en del av leveransen försenad eller felaktig, tillämpas
bestämmelserna om ifrågavarande avtalsbrott på denna del. Köparen får
häva köpet i dess helhet, om avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för
honom i fråga om hela köpet och säljaren insåg eller borde ha insett detta.

Om det kan antas att säljaren anser sig ha fullgjort köpet i dess helhet
trots att allt inte har avlämnats, tillämpas bestämmelserna om fel.

Hävning vid successiv leverans

44 § Skall avlämnande ske efter hand och är någon delleverans försenad
eller felaktig, får köparen häva köpet i fråga om denna enligt de bestämmelser
som i övrigt gäller för hävning.

1989/90: LU34

Bilaga 1

Om dröjsmålet eller felet ger anledning att anta att ett avtalsbrott
som ger rätt till hävning kommer att inträffa beträffande någon senare
delleverans, får köparen på denna grund häva köpet i fråga om en
sådan senare leverans, om det sker inom skälig tid.

Häver köparen i fråga om en delleverans, får han samtidigt häva i
fråga om tidigare eller senare leveranser om han på grund av sammanhanget
mellan dem skulle ha betydande olägenhet av att stå fast vid
köpet beträffande dessa leveranser.

Köparens skyldigheter
Prisets bestämmande

45 § Följer priset inte av avtalet, skall köparen betala vad som är skäligt
med hänsyn till varans art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet
samt omständigheterna i övrigt.

46 § Skall priset beräknas efter antal, mått eller vikt, skall varans mängd
vid den tidpunkt då risken för varan går över på köparen läggas till grund
för beräkningen.

Om priset skall beräknas efter varans vikt, avräknas först förpackningens
vikt.

47 § Har köparen fått en räkning, är han bunden av det pris som har
angetts i räkningen. Detta gäller dock inte, om han inom skälig tid meddelar
säljaren att han inte godkänner priset, om ett lägre pris följer av
avtalet eller om det fordrade beloppet är oskäligt.

Betalningen

48 § Betalning skall ske hos säljaren. Om betalning skall ske mot överlämnande
av varan eller dokument avseende varan, skall den dock ske där
överlämnandet äger rum.

Skyldigheten att betala omfattar även skyldighet att i enlighet med
avtalet acceptera växel och ställa remburs, bankgaranti eller annan säkerhet
samt att vidta de andra åtgärder som behövs för att möjliggöra betalning.

49 § Följer tidpunkten för betalningen inte av avtalet, skall köparen
betala när säljaren kräver det. Köparen är dock inte skyldig att betala
förrän varan hålls honom till handa eller ställs till hans förfogande i
enlighet med avtalet.

Innan köparen betalar har han rätt att undersöka varan på det sätt som
följer av sedvänja eller bör medges med hänsyn till omständigheterna, om
inte det avtalade sättet för avlämnandet och betalningen är oförenligt med
en sådan undersökning.

Har konossement utfärdats för varans transport till bestämmelseorten
eller transporteras varan i övrigt på sådana villkor att säljaren inte sedan
betalning har skett får förfoga över varan, får utan hinder av första eller
andra stycket betalning krävas mot konossement eller när köparen har
tagit emot fraktsedel eller annat bevis för att varan transporteras på sådana
villkor.

1989/90.LU34

Bilaga 1

Köparens medverkan m. m.

50 § Köparen skall

1. medverka till köpet på ett sådant sätt sorn skäligen kan förväntas av
honom för att säljaren skall kunna fullgöra köpet, och

2. hämta eller ta emot varan.

Påföljder vid köparens avtalsbrott

Påföljderna

51 § Betalar köparen inte i rätt tid eller medverkar han inte till köpet
enligt 50 § 1 och beror detta inte på säljaren eller något förhållande på
dennes sida, får säljaren enligt 52 — 59 §§ kräva betalning eller annan
fullgörelse eller häva köpet samt dessutom kräva skadestånd. Han får även
hålla inne varan enligt 10 § och kräva ränta enligt 71 §.

Uppfyller köparen inte sin skyldighet att hämta eller ta emot varan och
beror detta inte på säljaren eller något förhållande på dennes sida, gäller
55 §, 57 § andra - fjärde styckena och 58 §.

Krav på betalning och annan fullgörelse

52 § Säljaren får hålla fast vid köpet och kräva betalning.

Om köparen avbeställer en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt
för honom, får säljaren dock inte hålla fast vid köpet genom att fullfölja
tillverkningen, vidta andra förberedelser för avlämnandet och kräva betalning.
Detta gäller dock inte, om ett avbrott skulle medföra en väsentlig
olägenhet för säljaren eller risk för att hans förlust till följd av avbeställningen
inte blir ersatt. Skadestånd på grund av avbeställningen beräknas
enligt 67 —70 §§.

Har varan ännu inte avlämnats, förlorar säljaren rätten att kräva betalning,
om han väntar orimligt länge med att framställa kravet.

53 § Säljaren får hålla fast vid köpet och kräva att köparen medverkar
till köpet enligt 50 § 1. Köparen är dock inte skyldig att medverka till
köpet, om det föreligger ett hinder som han inte kan övervinna eller om
hans medverkan skulle förutsätta uppoffringar som inte är rimliga med
hänsyn till säljarens intresse av köparens medverkan.

Om ett förhållande som nyss nämnts upphör inom rimlig tid, får säljaren
dock kräva att köparen medverkar till köpet.

Säljaren förlorar rätten att kräva att köparen medverkar till köpet, om
han väntar orimligt länge med att framställa kravet.

Hävning på grund av dröjsmål med betalningen

54 § Säljaren får häva köpet på grund av köparens dröjsmål med
betalningen, om dröjsmålet utgör ett väsentligt avtalsbrott.

Har säljaren förelagt köparen en bestämd tilläggstid för betalningen
och är den inte oskäligt kort, får köpet även hävas om köparen inte
betalar inom tilläggstiden.

Medan tilläggstiden löper får säljaren häva köpet endast om köparen
meddelar att han inte kommer att betala inom denna tid.

Har varan kommit i köparens besittning, får säljaren häva köpet
endast om han har förbehållit sig rätt till detta eller köparen avvisar
varan.

1989/90: LU34

Bilaga 1

Hävning på grund av bristande medverkan

55 § Säljaren får häva köpet, om köparen inte medverkar till köpet
enligt 50 § 1 och avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för säljaren samt
köparen insåg eller borde ha insett detta. Säljaren får under samma förutsättningar
häva köpet, om köparen inte i rätt tid hämtar eller tar emot
varan i fall då det framgår av avtalet eller omständigheterna att säljaren
har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt.

Säljaren får vidare häva köpet, om köparen inte inom en bestämd
tilläggstid som säljaren har förelagt köparen och som inte är oskäligt kort

1. medverkar till köpet enligt 50 § 1, eller

2. hämtar eller tar emot varan i fall då det framgår av avtalet eller
omständigheterna att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det
som han har sålt.

Medan en tilläggstid löper får säljaren häva köpet endast om köparen
meddelar att han inte kommer att fullgöra sina skyldigheter inom tilläggstiden.

Hävning vid successiv leverans

56 § Skall betalning ske efter hand i särskilda poster allteftersom avlämnande
sker och föreligger det dröjsmål med betalningen av någon delleverans,
får säljaren häva köpet i fråga om denna delleverans enligt de
bestämmelser som i övrigt gäller för hävning.

Säljaren får häva köpet även i fråga om en senare delleverans, om det
inte saknas anledning att anta att dröjsmål med betalningen som ger rätt
till hävning kommer att upprepas.

Skadestånd

57 § Säljaren har rätt till ersättning för den skada han lider genom
köparens dröjsmål med betalningen, om inte köparen visar att dröjsmålet
beror på lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller betalningsförmedlingen
eller annat liknande hinder som köparen inte skäligen kunde förväntas
ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen
kunde ha undvikit eller övervunnit.

Säljaren har också rätt till ersättning för den skada han lider genom att
köparen inte medverkar till köpet enligt 50 § 1 eller genom att köparen inte
i rätt tid hämtar eller tar emot varan i fall då det framgår av avtalet eller
omständigheterna att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det
som han har sålt. Rätt till ersättning i dessa fall föreligger dock inte, om
köparen visar att det har funnits ett hinder av det slag som anges i 27 §
första eller andra stycket för att medverka till köpet eller för att hämta eller
ta emot varan.

Enligt andra stycket ersätts inte sådan indirekt förlust som avses i 67 §
andrastycket.

Säljaren har alltid rätt till ersättning, om avtalsbrottet eller förlusten
beror på försummelse på köparens sida.

58 § Hindras köparen att fullgöra köpet i rätt tid, skall han lämna
säljaren meddelande om hindret och dess inverkan på möjligheterna till
fullgörelse. Om säljaren inte får ett sådant meddelande inom skälig tid
efter det att köparen har fått eller borde ha fått kännedom om hindret, har

1989/90-.LU34

Bilaga 1

säljaren rätt till ersättning för den skada som kunde ha undvikits om han
hade fått meddelandet i tid.

Meddelande om hävning och skadestånd

59 § Säljaren får inte häva köpet på grund av köparens dröjsmål med
att betala eller med att hämta eller ta emot varan, om han inte innan
fullgörelse har skett meddelar köparen att han häver.

Om köparen har lämnat medverkan enligt 50 § 1 men detta har
skett för sent, får säljaren inte häva köpet eller kräva skadestånd på
grund av dröjsmålet, om han inte inom skälig tid efter det att han fick
kännedom om att medverkan har lämnats meddelar köparen att han
häver eller vill kräva skadestånd. Om säljaren häver köpet, behöver
han dock inte lämna särskilt meddelande om att han vill kräva
skadestånd.

Specifikation

60 § Skall köparen specificera varans form, mått eller andra egenskaper
och underlåter han att göra det vid avtalad tid eller inom skälig tid efter
det han har fått begäran om detta från säljaren, får säljaren göra specifikationen
i överenstämmelse med vad som kan antas vara i köparens intresse.
Detta hindrar inte säljaren från att göra gällande andra påföljder.

Säljaren skall underrätta köparen om den specifikation han gör och
förelägga köparen en skälig tid inom vilken denne kan ändra specifikationen.
Ändrar köparen inte specifikationen inom den tid som har förelagts
honom, blir säljarens specifikation bindande.

Befarat avtalsbrott

Stoppningsrätt

61 § Visar det sig efter köpet att en parts handlingssätt eller ekonomiska
förhållanden är sådana, att det finns starka skäl att anta att han inte
kommer att uppfylla en väsentlig del av sina förpliktelser, får motparten
för sin del inställa fullgörelsen och hålla inne sin prestation.

Har säljaren redan avsänt varan och visar det sig att sådana förhållanden
som avses i första stycket föreligger på köparens sida, får säljaren
hindra att varan lämnas ut till köparen. Detta gäller även om köparen har
tagit emot transportdokument avseende varan.

Den som inställer fullgörelsen eller hindrar att varan lämnas ut skall
genast meddela motparten detta. Om han inte gör det, har motparten rätt
till ersättning för den skada som han lider genom att ett sådant meddelande
inte har lämnats i tid.

Den som har inställt sin fullgörelse eller hindrat att varan lämnas ut skall
fortsätta fullgörelsen, om motparten ställer godtagbar säkerhet för sin
fullgörelse.

Hävning

62 § Står det klart att det kommer att inträffa ett avtalsbrott som ger en
part rätt att häva köpet, får denne häva redan före tiden för fullgörelsen.
Hävningen är dock utan verkan, om motparten genast ställer godtagbar
säkerhet för sin fullgörelse.

1989/90: LU34

Bilaga 1

Konkurs m.m.

63 § Har en part försatts i konkurs, får konkursboet inträda i avtalet.
Motparten får kräva att boet inom skälig tid ger besked om det vill inträda.

Inträder konkursboet i avtalet och är tiden för motpartens fullgörelse
inne, får denne kräva att boet fullgör sin prestation eller, om anstånd har
medgetts, utan oskäligt uppehåll ställer godtagbar säkerhet för sin fullgörelse.
Är tiden för motpartens fullgörelse inte inne, får denne kräva säkerhet
om det av särskild anledning är nödvändigt för att skydda honom mot
förlust.

Om boet inte inom skälig tid efter motpartens krav enligt första stycket
inträder i avtalet eller inte efterkommer motpartens krav enligt andra
stycket, får motparten häva köpet.

Överlämnas varan till köparen eller hans konkursbo efter det att köparen
har ansökt om förordnande av god man enligt ackordslagen
(1970:847) eller försatts i konkurs och har betalning inte skett, får säljaren
kräva att varan lämnas tillbaka. Varan behöver dock inte lämnas tillbaka,
om betalning sker genast eller, i fall då köpesumman inte ännu har förfallit
till betalning, köparen eller konkursboet inom skälig tid efter uppmaning
ställer godtagbar säkerhet för betalningen.

Om konkursboet har sålt varan eller på annat sätt har förfogat över den
så att den inte kan lämnas tillbaka väsentligen oförändrad och oförminskad,
skall konkursboet anses ha inträtt i avtalet.

Gemensamma bestämmelser om hävning och omleverans

Verkningar av hävning och omleverans

64 § Hävs köpet, bortfaller säljarens skyldighet att överlämna varan och
köparens skyldighet att betala och medverka till köpet.

I den mån köpet har fullgjorts får vardera parten kräva att motparten
lämnar tillbaka vad han har tagit emot. Var och en får därvid hålla inne
vad han har tagit emot till dess att den andre ger ut vad han skall lämna
tillbaka samt betalar eller ställer godtagbar säkerhet för skadestånd och
ränta som han kan vara skyldig att erlägga.

Om säljaren skall företa omleverans, får köparen hålla inne vad han har
tagit emot till dess att omleverans sker.

65 § Hävs köpet, skall köparen ge ut den avkastning av varan som han
har fått samt betala skälig ersättning om han har haft annan nytta av
varan.

Om säljaren skall lämna tillbaka betalningen, skall han betala ränta från
den dag han tog emot betalningen.

Bortfall av rätt till hävning och omleverans

66 § Köparen får häva köpet eller kräva om leverans endast om han kan
lämna tillbaka varan väsentligen oförändrad och oförminskad.

Rätten att häva köpet eller kräva omleverans går dock inte förlorad, om

1. varan har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom sin
egen beskaffenhet eller något annat förhållande som inte beror på köparen,

2. varan har förstörts, försämrats eller minskat till följd av en åtgärd som
har varit behövlig för att undersöka om varan är felfri, eller

3. varan helt eller delvis har sålts vidare i vanlig ordning eller använts av

1989/90:LU34

Bilaga 1

1989/9(*LU34

Bilaga 1

Skadeståndets omfattning

Allmänt

67 § Skadestånd på grund av avtalsbrott omfattar ersättning för utgifter,
prisskillnad, utebliven vinst och annan direkt eller indirekt förlust med
anledning av avtalsbrottet. Skadestånd enligt denna lag omfattar dock inte
ersättning för förlust som köparen tillfogas genom skada på annat än den
sålda varan.

Som indirekt förlust anses

1. förlust till följd av minskning eller bortfall av produktion eller omsättning,

2. annan förlust till följd av att varan inte kan utnyttjas på avsett sätt,

3. utebliven vinst till följd av att ett avtal med tredje man har fallit bort
eller inte har blivit riktigt uppfyllt, och

4. annan liknande förlust, om den varit svår att förutse.

Som indirekt förlust enligt andra stycket anses dock inte en sådan förlust
som den skadelidande har haft för att begränsa en förlust av annat slag än
som anges i andra stycket.

Prisskillnad

68 § Har köpet hävts och köparen gjort ett täckningsköp eller säljaren
sålt varan på nytt, och har åtgärden vidtagits med omsorg och inom skälig
tid efter det att köpet hävdes, läggs priset enligt köpet och priset vid
täckningsköpet eller försäljningen till grund för beräkningen av prisskillnaden.

69 § Har köpet hävts utan att täckningsköp eller försäljning enligt 68 §
har skett och finns det ett gängse pris för sådana varor som köpet avser,
läggs priset enligt köpet och varans gängse pris vid tiden för hävningen till
grund för beräkning av prisskillnaden.

Begränsning av skadan och nedsättning av skadeståndet

70 § Den skadelidande parten skall vidta skäliga åtgärder för att begränsa
sin skada. Försummar han det, får han själv bära en motsvarande del av
förlusten.

Om skadeståndet är oskäligt med hänsyn till den skadeståndsskyldiges
möjligheter att förutse och hindra skadans uppkomst samt omständigheterna
i övrigt, kan skadeståndet jämkas.

Ränta

71 § 1 fråga om ränta på priset och andra fordringar som inte betalas i tid
gäller räntelagen (1975:635).

I fall då säljaren får kräva betalning mot tillhandahållande av varan

köparen för förutsatt bruk innan han märkte eller borde ha märkt det fel på
grund av vilket han vill häva köpet eller kräva omleverans.

Rätten att häva köpet eller kräva omleverans går inte heller förlorad, om
köparen ersätter säljaren den minskning i varans värde som är en följd av
att varan har försämrats eller minskat.

utgår dock ränta enligt 6 § räntelagen redan från den dag säljaren framställer
ett sådant krav även om förfallodagen ej är bestämd i förväg. Detsamma
gäller i fall då säljaren får kräva betalning mot sådant dokument eller
bevis som innebär att säljaren inte får förfoga över varan när det har
lämnats ut till köparen.

Andra stycket gäller dock inte om säljaren ger ut varan, dokumentet eller
beviset trots att betalning inte sker.

Vård av varan
Säljarens vårdplikt

72 § Om varan inte hämtas eller tas emot i rätt tid eller om den inte
överlämnas till köparen till följd av något annat förhållande på hans sida,
skall säljaren för köparens räkning vidta skäliga åtgärder för vård av varan,
om han har den i sin besittning eller annars kan ta hand om den.

Köparens vårdplikt

73 § Vill köparen avvisa en vara som han har tagit emot, skall han för
säljarens räkning vidta skäliga åtgärder för vård av varan.

Vill köparen avvisa en vara som har sänts till honom och hålls honom
tillhanda på bestämmelseorten, skall han ta hand om den för säljarens
räkning, om det kan ske utan att betalning sker och utan oskälig kostnad
eller olägenhet. Sådan skyldighet föreligger dock inte, om säljaren eller
någon som på hans vägnar kan ta hand om varan finns på bestämmelseorten.

Förvaring hos tredje man

74 § Har den part som skall ta vård om varan överlämnat den till tredje
man för förvaring för motpartens räkning och har förvararen valts med
omsorg, är den vårdpliktige parten fri från ansvar för varan när förvararen
har tagit emot den.

Ersättning för vårdkostnader

75 § Den part som skall ta vård om varan för motpartens räkning har
rätt till ersättning för försvarliga utgifter och kostnader på grund av vården.
Han får hålla inne varan till dess att ersättningen betalas eller godtagbar
säkerhet ställs för den.

Försäljning av varan

76 § Den part som skall ta vård om varan får sälja den, om han inte utan
väsentlig kostnad eller olägenhet kan fortsätta med vården eller om motparten
dröjer oskäligt länge med att ta hand om varan eller med att betala
varan eller ersätta kostnader för vården.

Om varan är utsatt för snabb förstörelse eller försämring eller om den
fordrar alltför kostsam vård, skall den säljas om det kan ske.

Varan skall säljas med omsorg. Motparten skall om möjligt underrättas
före försäljningen.

1989/90: LU34

Bilaga 1

77 § Har en part rätt att sälja varan enligt 76 § men kan den inte säljas 1989/90:LU34
eller är det uppenbart att priset inte skulle täcka kostnaderna för en Bilaga 1
försäljning, får parten förfoga över varan på annat sätt som är försvarligt.

Innan det sker, skall motparten om möjligt underrättas.

78 § Vad en försäljning har inbringat och vad en part på annat sätt har
fått ut av varan skall, liksom uppkomna kostnader, redovisas för motparten.
Överskott tillfaller motparten.

Avkastning

79 § Avkastning som varan ger före avtalad tid för avlämnandet tillfaller
säljaren, om det inte med fog kunde beräknas att den skulle utfalla senare.

Avkastning som varan ger efter det att den skall avlämnas tillfaller köparen,
om det inte med fog kunde beräknas att den skulle utfalla tidigare.

80 § I köp av aktier ingår utdelning som inte har förfallit till betalning
före köpet och sådan företrädesrätt för aktieägare att delta i emission som
inte har kunnat utövas före köpet.

81 § 1 köp av räntebärande fordringar ingår ränta som är upplupen men
ännu inte förfallen till betalning vid den tidpunkt som har avtalats för
avlämnandet. Vad som svarar mot sådan ränta skall köparen betala till
säljaren utöver priset, om inte fordringen har sålts som osäker.

Vissa meddelanden

82 § Har ett meddelande som köparen skall lämna säljaren enligt 23, 24,

29, 32, 35, 39, 47 eller 61 § avsänts på ett ändamålsenligt sätt, får meddelandet
åberopas även om det försenas, förvanskas eller inte kommer fram.

Detsamma gäller beträffande ett meddelande som säljaren skall lämna
köparen enligt 52,53,59 eller 61 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

Genom lagen upphävs lagen (1905:38 s. 1) om köp och byte av lös
egendom med den begränsningen att de hänvisningar till den lagen som
finns i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande
skall fortsätta att gälla.

I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller dock äldre
bestämmelser.

2 Förslag till
Lagom ändring i räntelagen (1975:635)

Härigenom föreskrivs att 2§ räntelagen (1975:635) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 §

Ränta på fordran utgår ej för tid innan fordringen är förfallen till
betalning.

På fordran som avser återgång av
betalning då avtal hävts till följd av
betalningsmottagarens kontraktsbrott
eller på likande grund utgår
dock ränta för tiden från den dag
betalningen erlades till och med
den dag återbetalning sker eller, om
återbetalning ej sker i rätt tid, den
dag från vilken ränta börjar utgå
enligt 3 eller 4 §.

På fordran som avser återgång av
betalning då avtal hävts till följd av
kontraktsbrott eller på likande
grund utgår dock ränta för tiden
från den dag betalningen erlades till
och med den dag återbetalning sker
eller, om återbetalning ej sker i rätt
tid, den dag från vilken ränta böijar
utgå enligt 3 eller 4 §.

1989/90:

Bilaga 1

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

Lagförslaget i proposition 1989/90:77
Förslag till

ändring i förslaget till köplag;

Härigenom föreskrivs att 1 § köplagen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse1 Föreslagen lydelse

1§

Denna lag gäller köp av lös egendom.

Lagen gäller i tillämpliga delar även byte av lös egendom.

Lagen gäller inte överlåtelse av tomträtt.

Vid köp av byggnad som uppförts
för stadigvarande bruk gäller i stället
för bestämmelserna i 3, 13, 17-

21 samt 30—40§§ vad som föreskrivs
i 4 kap. 11, 12 och 18—
19d§§ jordabalken. Om en tomträttsupplåtelse
enligt 13 kap. 5 §
jordabalken har innefattat överlåtelse
av en byggnad, gäller de nämnda
bestämmelserna i jordabalken dock
inte om något annat följer av 13
kap. 8 § jordabalken.

1989/90:LU34

Bilaga 2

' Lydelse enligt prop. 1988/89:76.

gotmb 96672, Stockholm 1990