Lagutskottets betänkande
1989/90: LU21

Konsumentpolitiska frågor m.m.

1989/90

LU21

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet dels proposition 1989/90:100 bilaga
15 (civildepartementet) i vad avser anslag till marknadsdomstolen,
konsumentverket och allmänna reklamationsnämnden samt bidrag till
miljömärkning av produkter, dels 15 motioner som väckts under den
allmänna motionstiden och som tar upp främst olika konsumentpolitiska
frågor.

Till utskottet har inkommit en skrivelse från barnmiljörådet.

Utskottet tillstyrker bifall till propositionen i förevarande delar och
avstyrker bilall till motionsyrkanden.

Till betänkandet har fogats 15 reservationer och tre särskilda yttranden.

TRETTONDE HUVUDTITELN
Propositionen

I proposition 1989/90:100 bilaga 15 (civildepartementet) föreslår regeringen dels

under punkt Fl (s. 123—125) att riksdagen till Marknadsdomstolen
för budgetåret 1990/91 anvisar ett förslagsanslag på

3 371 000 kr.,

dels under punkt F4 (s. 129—130) att riksdagen till Konsumentverket
för budgetåret 1990/91 anvisar ett förslagsanslag på
70 200 000 kr.,

dels under punkt F5 (s. 130—132) att riksdagen till Allmänna reklamatlonsnåmnden
för budgetåret 1990/91 anvisar ett förslagsanslag på

II 960 000 kr.,

dels ock under punkt F6 (s. 132—133) att riksdagen till Bidrag till
miljömärkning av produkter för budgetåret 1990/91 anvisar ett reservationsanslag
på 1 000 000 kr.

1 Riksdagen 1989/90. 8 sami. Nr 21

Motionerna

1989/90: LU 21

1989/90:L702 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari — med hänvisning till
vad som anförts i motion 1989/90:Jo505 — yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att namnskyddade produkter skall
märkas i enlighet med vad som anförts i motionen.

1989/90:L705 av Ingbritt Irhammar och Elving Andersson (båda c) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om miljömärkning och varudeklaration om miljöskadliga
ämnen.

1989/90:L707 av Martin Olsson m.fl. (c) vari yrkas såvitt nu är i fråga

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om prisinformation till konsumenterna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om representation för forskningen i miljömärkningsstyrelsen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om varudeklaration av miljöfarliga ämnen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om allmänna reklamationsnämndens verksamhet.

1989/90:L708 av Torgny Larsson (s) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till lag om förbud mot import och försäljning
av krigs- och våldsleksaker.

1989/90:L711 av Ingegerd Sahlström och Kristina Svensson (båda s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av lagstiftning mot kränkande könsdiskriminerande
reklam.

1989/90:L712 av Gudrun Norberg m.fl. (fp) vari — med hänvisning till
vad som anförts i motion 1989/90:N257 — yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om extrapriser.

1989/90:L713 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med
uppgift att komma med förslag till åtgärder som gör det möjligt för
dem som så önskar att slippa erhålla reklam samt undersöka vilka
ekonomiska styrmedel som krävs för att uppnå en allmän begränsning
av reklamen,

2. att riksdagen hos regeringen begär att konsumentverket får i
uppdrag att utarbeta förslag till riktlinjer för den kommunala konsumentverksamheten,

3. att riksdagen till stöd för uppbyggnad av kommunal konsumentverksamhet
och för stöd till konsumentrörelser för budgetåret 1990/91
anslår 10 000 000 kr.

1989/90:L714 av Ulla Orring m.fl. (fp) vari yrkas såvitt nu är i fråga

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att forskarföreträdare bör ingå i den nyligen
bildade stiftelsen för miljömärkning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om konsumentverkets verksamhet för främjande av
miljövänlig konsumtion,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om konsumentverkets provningsverksamhet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om varudeklarationer,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om teledistribuerad varuinformation,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om prismärkning,

8. att riksdagen beslutar avskaffa den konsumenttekniska nämnden,

9. att riksdagen för budgetåret 1990/91 till allmänna reklamationsnämnden
anvisar 350 000 kr. mer än regeringen föreslagit eller således
12 310 000 kr.,

10. att riksdagen för budgetåret 1990/91 till konsumentverket anvisar
350 000 kr. mindre än regeringen föreslagit eller således 69 850 000
kr.

1989/90:L715 av Marianne Jönsson och Stina Gustavsson (båda c) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lagstiftning om miljöfarliga ämnen i rengöringsmedel.

1989/90:L716 av Gösta Lyngå och Kaj Nilsson (båda mp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär regler för tidningarnas disposition
enligt vad som anförts i motionen.

1989/90:L717 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) vari yrkas såvitt nu
är i fråga

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om prisinformation,

2. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning för att
genomföra en översyn av konsumentverkets instruktion i enlighet med
vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av konsumenttekniska
nämnden samt en översyn av dess sammansättning i enlighet
med vad som anförts i motionen,

7. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med
uppgift att överväga rätt för enskild eller grupp att föra talan vid
allmän domstol vid fall av vilseledande reklam.

1989/90:L718 av Elisabet Franzén m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regerigen begär en kraftfull satsning på hushållsekonomisk
forskning i samband med den kommande forskningspropositionen,

1989/90: LU21

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av starkt ökade resurser till konsumentupplysning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om konsumentverkets utvidgade verksamhet med
bl.a. ökad forskningsbevakning,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
konsumentinformation från konsumentverket, livsmedelsverket och
kemikalieinspektionen bör samordnas.

1989/90:L719 av Marianne Andersson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
uppföljning av avtalet om våldsleksaker såväl inom som utom den
branschanslutna handeln.

1989/90:L721 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas såvitt nu är i
fråga

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om köpfrid och att det skall tillsättas en utredning
för att stärka konsumentens ställning gentemot marknadskrafterna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att företag, posten och andra offentliga institutioner
inte skall ha rätt att sälja adresser och annan information, som är
underlag för direktreklam till medborgare och hushåll,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att tillsätta en utredning med syfte att starkt
begränsa kommersiell reklam på offentliga platser,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att kommersiell reklam i massmedier inte skall
främja könsdiskriminering, rasism och resursslöseri,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att produktinformationen och konsumentvägledningen
skall reformeras och förbättras,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om införandet av produktspecifikationer, som också
skall gälla importerade varor,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att posten eller annan distributör har rätt att
leverera reklamproduktinformation bara till dem som uttryckligen har
beställt den eller på sin brevlåda tydligt markerat att man vill ta emot
reklamproduktinformation,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att det skall finnas en "ansvarig utgivare" för all
reklamproduktinformation, som tar det juridiska ansvaret om produktinformationen
sprids på ett felaktigt sätt,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att kunderna på köpplatsen skall ha tillgång till
all relevant varuinformation,

1989/90: LU 21

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att öka konsumentverkets möjligheter
att sprida sina kunskaper inom konsumentområdet,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att stärka konsumenternas ställning inför EGanpassningen,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att EG-anpassningen inte får innebära att de
svenska konsumenternas ställning försvagas, att produkter blir sämre
och att i Sverige förbjudna tillverkningsmetoder används i produkter
som importeras till Sverige från EG,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att konsumentverket skall få de medel som det

har äskat i sin petita inför det kommande budgetåret.

1989/90:L722 av Elisabet Franzén m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna att omedelbara och kraftfulla
åtgärder måste vidtas för att en stark och medveten konsumentmakt
skall kunna skapas.

Utskottet

Inledning

Utskottet behandlar i betänkandet regeringens förslag till anslag för
budgetåret 1990/91 till marknadsdomstolen, allmänna reklamationsnämnden
och konsumentverket jämte två motionsyrkanden (L707
yrkande 5 och L714 yrkande 9) med anknytning till allmänna rekiamationsnämndens
anslag och fyra motionsyrkanden (L721 yrkandena

12 och 15, L714 yrkande 10 samt L718 yrkande 2) med anknytning till
konsumentverkets anslag.

Vidare behandlas ett motionsyrkande (L717 yrkande 7) som gäller
marknadsdomstolens verksamhetsområde och tio motionsyrkanden
som gäller konsumentverkets verksamhetsområde. Av de sistnämnda
yrkandena avser åtta inriktningen av konsumentverkets arbete m.m.
(L717 yrkande 2, L714 yrkande 2, L721 yrkandena 13 och 14, L718
yrkandena 1, 3 och 4 samt L722) och två den konsumenttekniska
nämnden inom verket (L714 yrkande 8 och L717 yrkande 3).

Därutöver behandlas i betänkandet ett antal motioner i olika frågor
på konsumentskyddsområdet, nämligen kommunal konsumentverksamhet
m.m. (L713 yrkandena 2 och 3 samt L721 yrkande 5 delvis),
prisinformation (L707 yrkande 1, L714 yrkande 6, L717 yrkande 1 och
L712), provningsverksamhet (L714 yrkande 3), produktinformation
genom varudeklaration (L714 yrkande 4), information genom datakommunikation
(L714 yrkande 5), varumärkning m.m. (L702, L721
yrkande 5 delvis samt yrkandena 6 och 11), könsdiskriminerande

1989/90: LU21

reklam m.m. (L711 och L721 yrkande 4), våldsleksaker (L708 och
L719) och reklambegränsning (L713 yrkande 1, L721 yrkandena 1, 2,

3, 7 och 8 samt L716).

Avslutningsvis behandlas regeringens förslag till bidrag för budgetåret
1990/91 till miljömärkning av produkter jämte två motionsyrkanden
om miljömärkningsstyrelsens sammansättning (L707 yrkande 2
och L714 yrkande 1) och tre motionsyrkanden om miljömärkning
(L707 yrkande 3, L705 och L715).

Som en allmän bakgrund till förslagen i propositionen och motionerna
kan nämnas att riksdagen våren 1986 godkände mål och riktlinjer
för konsumentpolitiken (prop. 1985/86:121, LU34, rskr. 292). Riksdagsbeslutet
innebär att målet för konsumentpolitiken skall vara att
stödja hushållen i deras strävan att effektivt utnyttja sina resurser samt
att stärka konsumenternas ställning på marknaden. Konsumentpolitiken
skall sålunda bli tydligare inriktad på hushållsekonomiska frågor
och då särskilt på hushållens baskonsumtion. Tre särskilt viktiga
utvecklingslinjer utpekas i riksdagsbeslutet. För det första skall den
lokala verksamheten ges hög prioritet. Utbyggnaden, som skall ske
genom kommunernas frivilliga åtaganden, bör ha som mål att konsumentpolitisk
verksamhet inrättas i alla kommuner. Vidare bör de
lokala konsumentmyndigheternas arbetsuppgifter och myndigheternas
samarbete med andra intressenter ges större omfattning. Bl.a. skall
rekiamationshanteringen decentraliseras ytterligare. För det andra skall
särskilt utsatta grupper stödjas. För det tredje förordas att fler grupper
i samhället engageras i konsumentpolitiken. Konsumenternas möjligheter
att påverka produktion och distribution av varor och tjänster
kan på det sättet förstärkas. Ett ökat engagemang från organisationer
eftersträvas. Vidare skall företagen ha ett större ansvar för att förbättra
konsumenternas förhållanden.

För att uppnå målet med konsumentpolitiken skall särskilda insatser
göras när det gäller att utveckla konsumenternas kunskaper genom
utbildning, konsumentinformation och information från företagen
m.m. Forskning och andra undersökningar om konsumenternas förhållanden
skall fa hög prioritet.

Anslagen till marknadsdomstolen, allmänna
reklamationsnämnden och konsumentverket m.m.

Marknadsdomstolen handlägger ärenden enligt konkurrenslagen
(1982:729), marknadsföringslagen (1975:1418), konsumentkreditlagen
(1977:981), lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring
av alkoholdrycker, lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om
marknadsföring av tobaksvaror, konsumentförsäkringslagen (1980:38),
lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, lagen
(1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare och produktsäkerhetslagen
(1988:1604).

I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till marknadsdomstolen
för budgetåret 1990/91 anvisar ett förslagsanslag på 3 371 000 kr.

1989/90: LU21

Förslaget till medelsberäkning föranleder inte några erinringar från
utskottets sida, och utskottet tillstyrker därför bifall till regeringens
förslag.

I detta sammanhang tar utskottet upp en motion om rätten att väcka
talan i allmän domstol mot vilseledande reklam.

I motion L717 (yrkande 7) av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m)
yrkas att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med
uppgift att överväga rätt för enskilda eller grupp av enskilda att föra
talan vid allmän domstol vid fell av vilseledande reklam. Yrkandet
framställs med hänvisning till bl.a. tidigare motioner om att specialdomstolar
såsom marknadsdomstolen bör avskaffes.

Som ovan berörts är marknadsdomstolen en för hela landet gemensam
specialdomstol för prövning i första och enda instans av ansökningar
om ålägganden och förbud med stöd av den marknadsrättsliga
lagstiftningen. Enligt marknadsföringslagen gäller att domstolen kan
förbjuda näringsidkare att fortsätta med reklamåtgärder som bedöms
som otillbörliga mot konsumenter eller andra näringsidkare. Ansökan
om ett sådant förbud görs av konsumentombudsmannen. Om denne
för visst fall beslutar att inte göra någon ansökan till marknadsdomstolen
lar ansökan göras av sammanslutning av konsumenter, löntagare
eller näringsidkare. En näringsidkare som berörs av den otillbörliga
marknadsföringen får också ansöka om konsumentombudsmannen
avstått.

Utskottet kan inte se att det föreligger några fördelar med en
ordning som innebär att också de allmänna domstolarna ges möjlighet
att pröva frågor om otillbörlig marknadsföring. Tvärtom kan enligt
utskottets mening en sådan ordning medföra påtagliga nackdelar bl.a.
därigenom att det uppkommer risker för att rättsutvecklingen på
området inte blir enhetlig. Utskottet vill också peka på att frågan om
vilken domstol som skall bedöma en viss marknadsföring inte bör vara
avhängig av om det är konsumentombudsmannen eller enskilda som
väcker talan. Även processekonomiska skäl talar mot att marknadsföringsmål
skall kunna handläggas av både de allmänna domstolarna och
marknadsdomstolen. Någon utredning som föreslås i motionen är med
hänsyn till det anförda inte motiverad. Utskottet avstyrker därför bifall
till motion L717 yrkande 7.

Allmänna reklamations nämnden har till uppgift att pröva tvister mellan
konsumenter och näringsidkare som rör en vara, tjänst eller annan
nyttighet som tillhandahållits huvudsakligen för enskilt bruk (konsumenttvister)
samt att ge rekommendation om hur tvisten bör lösas.
Nämnden skall dessutom yttra sig i konsumenttvister på begäran av
domstol. Vidare skall nämnden stödja kommunernas medling i sådana
tvister genom bl.a. utbildning och rådgivning till konsumentvägledare
på lokal nivå. Nämndens prövning av tvister sker på olika avdelningar,
inriktade på olika avtalsområden. Nämnden prövar emellertid inte alla
konsumenttvister. Enligt förordningen (1988:1583) med instruktion för
allmänna reklamationsnämnden gäller bl.a. att nämnden inte prövar

1989/90: LU21

konsumenttvister i vilka värdet av vad som yrkas understiger ett visst
lägre belopp som nämnden har bestämt. Vidare får nämnden själv
bestämma att undanta viss vara, tjänst eller nyttighet från prövning.

Beträffande allmänna reklamationsnämnden föreslås i budgetpropositionen
att riksdagen för budgetåret 1990/91 anvisar ett förslagsanslag
på 11 960 000 kr.

I motion L714 av Ulla Orring m.fl. (fp) yrkas att riksdagen anvisar
350 000 kr. mer än vad regeringen föreslagit för att allmänna reklamationsnämnden
i enlighet med vad nämnden begärt i sin anslagsframställning
skall kunna inrätta en ny avdelning för finansiella tjänster
(yrkande 9). Motionärerna framhåller att tvister om bankers och andra
finansinstituts tjänster till konsumenterna är ett växande problem.
Allmänna reklamationsnämndens prövning av tvister rörande sådana
tjänster har hittills begränsats till konsumentkrediter som lämnats i
samband med köp. Däremot har nämnden inte tagit upp kredittvister
som inte haft samband med köp eller förlust av bankomatkort. Inte
heller har nämnden prövat tvister som gällt behållningen på ett konto
eller andra situationer där banken är gäldenär i förhållande till konsumenten.
Enligt motionärerna bör beloppet tillföras reklamationsnämnden
genom en omfördelning av anslaget till konsumentverket (yrkande
10).

I motion L707 av Martin Olsson m.fl. (c) begärs tillkännagivande att
regeringen skall följa utvecklingen när det gäller behovet hos allmänna
reklamationsnämnden av en avdelning för finansiella tjänster (yrkande
5). I motionen framhålls att det är värdefullt att nämnden får möjlighet
att pröva också de många tvister som kan uppstå när det gäller
konsumenters förhållande till främst banker, finansieringsinstitut och
försäkringsbolag.

Enligt vad utskottet inhämtat planerar allmänna reklamationsnämnden
att fr.o.m. den 1 juli 1990 inrätta en ny avdelning för prövning av
konsumenttvister som rör finansiella tjänster. Nämnden räknar med
att den nya avdelningen kan komma till inom ramen för det i
budgetpropositionen föreslagna anslaget genom att nämnden höjer
nuvarande beloppsgränser för prövning av ärenden i nämnden. Antalet
ärenden som för närvarande handläggs på vissa av nämndens avdelningar
väntas därigenom minska något, och det skapas ett ekonomiskt
utrymme så att nämnden kan komma i gång med prövning av bl.a.
banktvister.

Utskottet kan för sin del ansluta sig till motionärernas uppfattning
att allmänna reklamationsnämnden bör ges möjlighet att pröva tvister
om finansiella tjänster. Som framgår av det anförda kan en sådan
ordning åstadkommas inom ramen för de resurser som föreslås i
propositionen. Motionärernas önskemål Sr därmed anses helt tillgodosedda,
och någon riksdagens åtgärd med anledning av motionsyrkandena
är således inte påkallad. Utskottet avstyrker därför bifall till
motion L714 yrkande 9 och L707 yrkande 5.

Utskottets ställningstagande innebär att anslaget till allmänna reklamationsnämnden
bör beräknas på det sätt som föreslagits i propositionen,
och utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag.

1989/90: LU 21

Konsumentverket är central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor
med uppgift att stödja hushållen i deras strävan att effektivt
utnyttja sina resurser samt att stärka konsumenternas ställning på
marknaden. I anslutning till detta fullgörs de uppgifter som ankommer
på konsumentombudsmannen enligt marknadsföringslagen, produktsäkerhetslagen
och lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden.
Verket fullgör vidare uppgifter enligt konsumentkreditlagen, konsumentförsäkringslagen,
lagen (1971:1081) om bestämning av volym och
vikt samt förordningen (1985:619) om statligt stöd till glesbygd. Konsumentverket
omorganiserades den 1 juli 1986 som en följd av riksdagens
ovan redovisade beslut. Fr.o.m. budgetåret 1986/87 erhåller verket
medel genom ett förvaltningskostnadsanslag (förslagsanslag).

I fråga om konsumentverket föreslås i budgetpropositionen att riksdagen
för budgetåret 1990/91 anvisar ett förslagsanslag på
70 200 000 kr.

I motion L714 av Ulla Orring m.fl. (fp) yrkas (yrkande 10) att till
konsumentverket anvisas 350 000 kr. mindre än vad regeringen föreslagit,
ett belopp som, såsom ovan redovisats, i stället bör tillföras
allmänna reklamationsnämnden.

I motion L721 av Inger Schörling m.fl. (mp) framhåller motionärerna
att konsumentverket måste ges helt andra resurser än verket har i
dag för att kunna delge konsumenterna sina kunskaper och därmed
hjälpa konsumenterna att bli aktiva och ge dem styrande makt (yrkande
12).

1 motion L721 begärs vidare att riksdagen till konsumentverket skall
anvisa ett anslag som motsvarar vad verket begärt i sin anslagsframställning
(yrkande 15).

I motion L718 av Elisabet Franzén m.fl. (mp) framhålls att det är
nödvändigt att konsumentupplysningen ges starkt ökade resurser, som
bör kanaliseras till olika organ. Förutom till konsumentverket skall
stöd ges till kommuner och konsumentorganisationer i form av riktade
bidrag. Motionärerna begär att detta ges regeringen till känna (yrkande
2).

Vad först gäller yrkandet i motion L714 vill utskottet hänvisa till
vad utskottet ovan förordat, nämligen att anslaget till allmänna reklamationsnämnden
beräknas i enlighet med regeringens förslag och att
yrkande 9 i motion L714 om en höjning av anslaget avslås. I enlighet
härmed avstyrker utskottet också önskemålet i motionen (yrkande 10)
om en finansiering av anslagshöjningen genom omfördelning av anslaget
till konsumentverket.

Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna i motionerna
L718 och L721 när det gäller angelägenheten av att informationen
till konsumenterna förbättras och byggs ut. Konsumentverkets uppgifter
i dessa avseenden måste emellertid fullgöras i enlighet med de mål
och riktlinjer som riksdagen lade fast i 1986 års konsumentpolitiska
beslut och inom ramen för de resurser som står verket till buds.

När det gäller anslaget till konsumentverket konstaterar utskottet att
verkets hemställan om medel för budgetåret 1990/91 tillgodosetts i

1989/90:LU21

budgetpropositionen med undantag för begärda medel för det västeuropeiska
integrationsarbetet. För detta arbete hade verket begärt

2 000 000 kr., vilket belopp dock reducerats till 1 000 000 kr.

Enligt utskottets mening får det belopp som beräknats för det
västeuropeiska integrationsarbetet anses tillräckligt, och utskottet finner
inte anledning till erinran mot medelsberäkningen i övrigt.

Med hänvisning till vad som sålunda anförts avstyrker utskottet
bifall till motionerna L718 yrkande 2 och L721 yrkandena 12 och 15
samt förordar att riksdagen bifaller propositionen i vad avser anslaget
till konsumentverket.

Inriktningen av konsumentverkets arbete m.m.

I fern motioner framställs yrkanden som gäller inriktningen av konsumentverkets
arbete m.m.

Som ovan berörts omorganiserades konsumentverket år 1986 som
en följd av riksdagens beslut om mål och riktlinjer för konsumentpolitiken.
Av förordningen (1988:61) med instruktion för konsumentverket
framgår att verket särskilt skall

-undersöka och följa hushållens förhållanden samt konsumenternas
situation på marknaden,

-stödja hushållen i deras strävan att utnyttja sina resurser effektivt,

- uppmärksamma konsumentgrupper, som ekonomiskt, socialt eller
utbildningsmässigt är svaga,

-övervaka marknadens utbud samt näringsidkarnas marknadsföring
och säljvillkor,

-utarbeta riktlinjer för näringsidkarnas marknadsföring och utformning
av varor, tjänster och andra nyttigheter samt för näringsidkarnas
tillämpning av konsumentkreditlagen (1977:981),

-söka påverka näringsidkare att anpassa sin verksamhet efter konsumenternas
behov och stimulera näringsidkarna att vidta egna åtgärder
i detta syfte,

-utföra eller låta utföra undersökningar av varor, tjänster och andra
nyttigheter,

- informera andra organ om sådana konsumentproblem som verket
inte kan åtgärda,

-främja information till konsumenterna om förhållanden som är
väsentliga för dem,

-främja utbildning i konsumentfrågor,

-stödja organisationer som arbetar med konsumentfrågor,

-stödja forskning inom verkets arbetsområde,

- följa reklamens utveckling,

-följa utvecklingen och beakta konsumenternas intressen beträffande
distributions- och varuförsörjningsfrågor,

-svara för centrala uppgifter i anslutning till konsumentverksamheten
på lokal nivå.

Verket utför också mot ersättning undersökningar inom sitt verksamhetsområde
på uppdrag av myndigheter eller enskilda. Verket skall
samråda med andra myndigheter som handlägger konsumentfrågor.

1989/90: LU21

Vidare skall verket samarbeta med kommunerna och med enskilda
organisationer, vilkas verksamhet omfattar konsumentfrågor. Konsumentverkets
generaldirektör är chef för verket. Denne är även konsumentombudsman.

I motion L717 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) anförs att konsumentverket
har en dubbelroll, nämligen dels myndighetens, dels opinionsbildarens,
och att det är svårt för verket att förena dessa båda
roller. Konsumentverket bör enligt motionärerna koncentrera sig på
säkerhetsfrågor, produktkontroll, tester och EG-standarder. Konsumentombudsmannen
bör vidare enligt motionärerna ha en fri och
självständig ställning i förhållande till verket. Motionärerna yrkar att
riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning för att genomföra
en översyn av konsumentverkets instruktion i enlighet med vad som
anförts i motionen (yrkande 2).

Enligt utskottets mening måste konsumentverkets uppgifter såsom
de kommer till uttryck i verkets instruktion återspegla de mål och
riktlinjer för konsumentpolitiken som lades fast av riksdagen år 1986.
I sitt av riksdagen godkända betänkande (LU 1985/86:34) underströk
utskottet sålunda också att konsumentverket spelar en viktig roll när
det gäller att omsätta konsumentpolitikens inriktning i praktiskt handlande.

Mot denna bakgrund kan utskottet inte finna annat än att ett
tillmötesgående av motionärernas önskemål om ändrade arbetsuppgifter
för konsumentverket skulle innebära att riksdagen nu tog avstånd
från de fastlagda målen och riktlinjerna för konsumentpolitiken. Ett
sådant steg är utskottet inte berett att förorda, och utskottet avstyrker
därför bifall till motion L717 yrkande 2.

I motion L714 av Ulla Orring m.fl. (fp) framhålls att det krävs
ordentlig information för att ge konsumenterna reella möjligheter att
välja miljövänliga varor och tjänster. Motionärerna begär tillkännagivande
av riksdagen att konsumentverket skall verka för att miljövänlig
konsumtion främjas (yrkande 2).

Utskottet vill för sin del understryka att den ökade miljömedvetenheten
hos allmänheten ställer krav på insatser från konsumentverkets
sida. Enligt vad utskottet inhämtat har konsumentverket också inom
ramen för sin instruktion och tillgängliga resurser redan engagerat sig i
olika miljöfrågor. På energisparområdet har verket sålunda sedan
många år varit aktivt. Verket försöker också påverka utvecklingen när
det gäller verksamheten med källsortering av sopor som pågår i många
kommuner. Insatser görs även för bevakning av reklam där miljön
används som säljargument. Konsumentverket följer vidare utvecklingen
av samarbetet mellan miljö- och konsumentintressena på lokal
nivå, och sedan mitten av 1980-talet har miljöaspekterna behandlats i
verkets arbete gentemot skolan. Det kan också nämnas att verket
arbetat för att blyfri bensin skall bli tillgänglig även i glesbygd. Inom
verket föreligger dessutom planer på ytterligare engagemang på miljöområdet.
Verket avser sålunda bl.a. att upprätta s.k. alternativa

1989/90: LU21

budgetar för hushåll som önskar välja miljövänliga produkter samt
ställa samman faktablad med information om hushållskemikaliers inverkan
på miljön.

Den lämnade redogörelsen visar enligt utskottets mening att konsumentverket
är aktivt när det gäller miljöfrågor på områden där verket
har speciell kompetens och där miljöhänsynen har klara konsumentpolitiska
konsekvenser. Utskottet, som förutsätter att konsumentverket
även i fortsättningen ägnar uppmärksamhet åt miljöfrågorna, anser
därför att något tillkännagivande från riksdagens sida i enlighet med
motionärernas önskemål inte är erforderligt. Motion L714 yrkande 2
avstyrks således.

Frågor som berör inriktningen av konsumentverkets arbete och
konsumenternas ställning med anledning av den västeuropeiska integrationen
tas upp i motionerna L721 av Inger Schörling m.fl. (mp)
och L722 av Elisabet Franzén m.fl. (mp).

I motion L721 framhåller motionärerna bl.a. att konsumenternas
ställning bör stärkas inför anpassningen till EG. Harmoniseringen får i
vart fall inte leda till att de svenska konsumenternas ställning försämras
eller att importerade varor får en sämre kvalitet än svenska
produkter och att i Sverige otillåtna produktionsmetoder används för
produkter som importeras till Sverige från EG. I motionen begärs
tillkännagivanden om vad som sålunda anförts (yrkandena 13 och 14).

I motion L722 begärs tillkännagivande att omedelbara och kraftfulla
åtgärder måste vidtas för att en stark och medveten konsumentmakt
skall kunna skapas. Motionärerna anför att det inför EG-anpassningen
är nödvändigt att radikalt stärka medborgarnas ställning och makt i
deras egenskap av konsumenter.

Med anledning av motionerna vill utskottet hänvisa till vad som
anförs i årets budgetproposition under avsnitt Konsumentfrågor (bilaga
15 s. 123). Enligt föredragande statsrådet kräver det västeuropeiska
integrationsarbetet insatser för att de svenska konsumenternas intressen
skall kunna värnas. Produktsäkerhetsarbetet måste, framhålls det vidare,
prioriteras och harmoniseringen får inte ske till priset av att
väsentliga säkerhetsbehov uppges. 1 anslutning härtill vill utskottet
erinra om att det sätt på vilket standardiseringsarbetet inom EG
bedrivs innebär att EG-kommissionen fastställer väsentliga säkerhetskrav
för olika produkter och sedan uppdrar åt de europeiska standardiseringsorganen
att utforma standarder. Denna arbetsmetod har givit
Sverige nya möjligheter att påverka säkerhetsreglerna. Konsumentverket
medverkar aktivt i standardiseringsarbetet, och för kommande budgetår
tillförs verket, som har redovisats, särskilda medel för att verket
skall få ökade möjligheter att påverka produktsäkerhetsarbetet.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att något särskilt tillkännagivande
i enlighet med motionärernas önskemål inte är erforderligt.
Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna L721 yrkandena 13
och 14 och L722.

I motion L718 av Elisabet Franzén m.fl. (mp) framhålls betydelsen
av forskning när det gäller hushållens ekonomi. Motionärerna begär
tillkännagivande om att konsumentverket skall utvidga sin verksamhet

1989/90: LU21

med bl.a. forskningsbevakning (yrkande 3). I samma motion framhålls
vidare att det vore en fördel när det gäller t.ex. kemiska innehåll i
biltvättmedel, om livsmedelsverket, konsumentverket och kemikalieinspektionen
samordnade sin informationsverksamhet till konsumenter.
Motionärerna begär tillkännagivande om att konsumentinformationen
från dessa myndigheter bör samordnas (yrkande 4).

I motionen yrkas vidare att riksdagen hos regeringen begär att det i
den kommande forskningspropositionen görs en kraftfull satsning på
forskning om hushållens ekonomi (yrkande 1).

Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen för konsumentverkets
instruktion ingår det i verkets särskilda uppgifter att stödja forskningen
inom verkets arbetsområde. Verket skall också samråda med
andra myndigheter som handlägger konsumentfrågor. Utskottet utgår
därför från att konsumentverket också bevakar forskningen inom
verkets område och, när så anses erforderligt, samordnar sin informationsverksamhet
med andra myndigheter.

Utskottet vill också erinra om vad som anförs i proposition
1989/90:90 om forskning vilken nyligen avlämnats. I propositionen
framhålls att erfarenheterna av konsumentverkets stöd till sektorsforskningen
på konsumentområdet är goda (s. 454). Regeringen anser
därför att konsumentverket bör få förstärkta resurser för sådan forskning.
Verket skall bl.a. stödja såväl grundläggande forskning som
tillämpad forskning och sprida information om forskningen. Regeringen
föreslår att 2 000 000 kr. anvisas för sådana insatser under budgetåret
1990/91.

Det anförda visar enligt utskottets mening att bevakning av forskning
på konsumentområdet utgör en viktig uppgift för konsumentverket.
När det gäller informationsverksamheten utgår utskottet från
att verket när så anses erforderligt samordnar verksamheten med andra
myndigheter. Några uttalanden från riksdagens sida i enlighet med
yrkandena 3 och 4 i motion L718 anser utskottet därför inte vara
erforderliga, och utskottet avstyrker därför motionen i dessa delar.

Vad angår yrkande 1 i motionen konstaterar utskottet att något
tillkännagivande om inriktningen av forskningspropositionen inte
längre skulle fylla någon funktion. Utskottet avstyrker därför bifall till
motion L718 yrkande 1.

Enligt konsumentverkets instruktion finns det en särskild nämnd,
konsumenttekniska nämnden, som är knuten till verket. Nämnden, som
kom till våren 1988, har till uppgift att verka för att brukarkrav
beaktas vid utveckling och upphandling av produkter. I nämnden
ingår företrädare för de myndigheter, forskningsinstitutioner och andra
organ som regeringen bestämmer. Ordföranden utses av regeringen.
Övriga ledamöter utses av konsumentverket.

Konsumenttekniska nämnden tas upp i två motioner. I motion L714
av Ulla Orring m.fl. (fp) ifrågasätts om konsumenttekniska nämnden
har fått en lämplig sammansättning och om nämndens verksamhet
verkligen gagnar konsumentinflytandet. I motionen anförs att det i
nämnden ingår ett stort antal företrädare för skilda områden och att

1989/90: LU21

det vid nämndens sammanträden deltar drygt 20 personer. Motionärerna
yrkar att riksdagen beslutar att avskaffa den konsumenttekniska
nämnden (yrkande 8).

1 motion L717 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) yrkas att riksdagen
hos regeringen begär en utvärdering av den konsumenttekniska
nämnden och en översyn av dess sammansättning (yrkande 3). Om
utvärderingen inte skulle visa några positiva resultat bör nämnden
läggas ned enligt motionärernas mening.

Utskottet erinrar om att frågan om avskaffande av den konsumenttekniska
nämnden aktualiserades i riksdagen våren 1989 med anledning
av en motion. I sitt av riksdagen godkända betänkande
1988/89-.LU17 avstyrkte utskottet bifall till motionen. Utskottet framhöll
därvid att den konsumenttekniska nämnden verkat endast i ungefär
ett år och att det saknades underlag för en bedömning av dess
verksamhet. Utskottet förutsatte att regeringen uppmärksamt skulle
följa nämndens fortsatta arbete och vidta de åtgärder som kunde visa
sig erforderliga. Med det anförda avstyrkte utskottet bifall till motionärens
yrkande om att nämnden skulle avskaffas.

Av konsumentverkets anslagsframställning för budgetåret 1990/91
framgår att nämnden startat en utåtriktad verksamhet i syfte att påverka
utbildning, forskning, produktutveckling och upphandling i en för
konsumenter och andra brukare positiv riktning. Nämndens kontakter
med tekniska högskolor och andra utbildningsanstalter har lett till att
flera av institutionerna uppmärksammat brister i brukarorienteringen
eller "konsumenttänkandet" i den egna verksamheten. Nämnden har
också haft positiva kontakter med bl.a. utredningar, folkrörelser och
näringslivsorganisationer. Under budgetåret 1990/91 planerar nämnden
att utveckla dessa kontakter ytterligare.

Utskottet vill vidare hänvisa till att regeringen enligt vad som
uttalats i den nyligen avlämnade propositionen 1989/90:90 om forskning
funnit att forskning som ger fördjupade kunskaper om brukarkrav
är intressant i flera avseenden (s. 454). Det sagda gäller bl.a. den
snabba teknikutvecklingen, den nya arbetsmarknaden i våra bostäder,
standardiseringens ökande betydelse inom ramen för den västeuropeiska
integrationen samt brukarkravens koppling till miljöfrågorna.

Utskottet konstaterar att den konsumenttekniska nämnden nu synes
ha kommit i gång med sin verksamhet och att dess arbete synes bli
alltmer betydelsefullt i framtiden. Några skäl att avskaffa nämnden
föreligger således inte enligt utskottets mening. Utskottet förutsätter
emellertid att regeringen också i fortsättningen följer nämndens arbete
och vidtar de åtgärder som kan visa sig erforderliga. Med det anförda
avstyrker utskottet bifall till motion L714 yrkande 8 och L717 yrkande

1989/90:LU21

Kommunal konsumentverksamhet m.m.

1989/90: LU21

I motion L713 av Lars Werner m.fl. (vpk) pekas på vikten av att
konsumentverkets arbete utvecklas och verkligen når ut till konsumenterna.
Kommunernas konsumentservice varierar emellertid, och
de har ingen skyldighet att tillhandahålla sådan service. Motionärerna
yrkar att riksdagen hos regeringen begär att konsumentverket får i
uppdrag att utarbeta förslag till riktlinjer för den kommunala konsumentverksamheten
(yrkande 2). I samma motion anförs vidare att
staten bör bidra med stöd till den lokala konsumentverksamheten.
Motionärerna yrkar att riksdagen till stöd för en uppbyggnad av denna
verksamhet och för stöd till konsumentrörelser för budgetåret 1990/91
anslår 10 000 000 kr. (yrkande 3).

I motion L721 av Inger Schörling m.fl. (mp) begärs tillkännagivande
att konsumentvägledningen skall reformeras och förbättras bl.a. genom
utbyggnad av den kommunala konsumentvägledningen (yrkande 5
delvis). I motionen anförs att strävan skall vara att det i varje kommun
skall finnas ett eller flera ställen dit medborgarna kan komma eller
som de kan kontakta för att få en fullödig, saklig och täckande
information om vad marknaden har att erbjuda och till vilka villkor.

Frågan om utbyggnaden av den lokala konsumentverksamheten
behandlades ingående av riksdagen våren 1986 med anledning av den
tidigare nämnda propositionen 1985/86:121 om inriktningen av konsumentpolitiken
och motionsyrkanden med liknande syften som de nu
aktuella. Som redovisats ovan (s. 8) innebar riksdagens beslut att den
lokala konsumentverksamheten skall ges hög prioritet inom konsumentpolitiken.
Utbyggnaden, som skall ske genom kommunernas frivilliga
åtaganden, bör ha som mål att konsumentpolitisk verksamhet
inrättas i alla kommuner. Vidare bör de lokala konsumentmyndigheternas
arbetsuppgifter och myndigheternas samarbete med andra intressenter
ges större omfattning.

I sitt av riksdagen godkända betänkande i ärendet (LU 1985/86:34)
framhöll utskottet att den lokala konsumentverksamheten spelar en
central roll inom konsumentpolitiken. Detta förhållande hade enligt
utskottet sin grund i att det är på lokal nivå man lättast fångar upp
konsumentproblemen och når dem som i första hand behöver hjälp
samt finner de flesta av de företag vars verksamhet berör konsumenterna.
Utskottet underströk vikten av en fortsatt, snabb utbyggnad av den
lokala konsumentverksamheten, men hade förståelse för att man i
särskilt de minsta och resurssvagaste kommunerna tvekade att använda
de knappa resurserna till konsumentverksamhet. Utskottet påpekade
dock att en satsning på konsumentpolitisk verksamhet kunde innebära
att inte oväsentliga belopp sparades inom andra förvaltningsområden.
Någon anledning att då införa ett obligatorium kunde utskottet i likhet
med föredragande statsrådet inte finna.

Utskottet framhöll vidare att det fick ankomma på konsumentverket
att lämna erforderligt stöd och biträde åt kommunerna när frågan om
inrättande av konsumentverksamhet utreds på lokal nivå. Det var
också angeläget att verket sökte initiera sådan utredning i kommuner

där verksamhet på området saknades. Utskottet underströk också vikten
av att konsumentfrågorna inte endast blev en tjänstemannafråga i
kommunerna utan att de fick politisk förankring. Enligt utskottet hade
konsumentverket som centralt konsumentorgan en viktig uppgift att
fylla när det gällde att ge de förtroendevalda vägledning och stöd.

Spörsmålet aktualiserades åter år 1989 med anledning av motioner
om obligatorisk kommunal konsumentverksamhet. I sitt av riksdagen
godkända betänkande 1988/89:LU17 hänvisade utskottet till att enligt
inhämtade uppgifter endast tolv kommuner då inte hade beslutat om
någon form av konsumentverksamhet. Konsumentverket hade i ärendet
upplyst att verket i sin fortsatta verksamhet avsåg att stimulera och
stödja utvecklingen av den lokala konsumentverksamheten. I arbetet
ingick att bistå kommunerna med material, grund- och fortutbildning
samt råd. En viktig del i arbetet var stödet till utbildning av de
förtroendevalda. Verket stödde också kommunerna i konkreta projekt
för att utveckla det lokala konsumentpolitiska arbetet. Bistånd lämnades
även till kommuner och organisationer för att den uppsökande
verksamheten skall utvecklas. Från konsumentverket hade vidare
framhållits att resurserna för den kommunala verksamheten hade ökat
och att verket såg positivt på den framtida utvecklingen. Ett annat
inslag i bilden var enligt konsumentverket att intresset för konsumentpolitiken
ökat inom folkrörelserna, vilket innebar att förutsättningarna
att nå ut till breda grupper hade vidgats. Det samarbete som påbörjats
mellan den kommunala konsumentverksamheten och företrädare för
det lokala näringslivet hade också visat sig verkningsfullt.

I anslutning till de redovisade uppgifterna framhöll utskottet att det
är angeläget att utbyggnaden av den kommunala konsumentverksamheten
fortsätter, och utskottet utgick från att konsumentverket även i
fortsättningen aktivt verkar i detta syfte. Något särskilt uttalande i
saken från riksdagens sida kunde emellertid inte anses erforderligt mot
bakgrund av vad som redovisats om den kommunala konsumentverksamheten.
Utskottet kunde lika litet då som när frågan prövades år
1986 ansluta sig till uppfattningen att det bör vara obligatoriskt för
kommunerna att tillhandahålla konsumentvägledning. Det måste överlåtas
på varje kommun att inom ramen för tillgängliga resurser fatta
beslut om konsumentverksamheten.

Enligt utskottets mening saknas anledning för riksdagen att nu
frångå sina tidigare ställningstaganden när det gäller den kommunala
konsumentverksamheten. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna
L713 yrkandena 2 och 3 samt L721 yrkande 5 delvis.

Prisinformation

I motion L707 av Martin Olsson m.fl. (c) framhålls att klar och
lättillgänglig prisinformation är nödvändig för att konsumenterna skall
ha möjlighet att bedöma varors priser och göra jämförelser mellan
varor av olika märken. Motionärerna anser att handelns datorisering
inte får leda till att prisinformationen försämras. De nuvarande bristerna
måste undanröjas. Enligt motionärerna bör det ankomma på kon -

1989/90: LU21

sumentverket att ta upp prismärknings frågorna och att försöka uppnå
överenskommelser med handeln om bättre prismärkning. Motionärerna
begär att det anförda ges regeringen till känna (yrkande 1).

Prisinformation tas också upp i motion L714 av Ulla Orring m.fl.
(fp). Motionärerna anser att en varas pris bör finnas direkt på varan
eller på hyllkanten. Aven vid skyltning bör priset anges. Konsumentverket
bör enligt motionärerna även fortsättningsvis i avvaktan på ett
beslut i marknadsdomstolen bevaka och samarbeta med handeln för en
effektiv prismärkning. I motionen yrkas att det sagda ges regeringen
till känna (yrkande 6).

I motion L717 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) anförs att en
varas pris skall vara lätt synligt för kunden. Däremot finns det inte
någon anledning för myndigheterna att närmare föreskriva var och
hur prismärkningen skall ske. Motionärerna yrkar att detta ges regeringen
till känna (yrkande 1).

Frågor om prisinformation av olika slag har tidigare behandlats av
riksdagen. Senast prövades sådana frågor våren 1989 (bet.
1988/89:LU17) med anledning av motioner med yrkanden om viss
prismärkning. Motionsyrkandena avslogs med motiveringen att det
pågick arbete inom regeringskansliet med direktiv till en utredning
som bl.a. skulle fa till uppgift att föreslå åtgärder när det gäller
prisinformation till konsumenter.

Regeringen har numera tillkallat den berörda utredningen som
antagit namnet Förstärkt konkurrenspolitik (C 1989:3, dir. 1989:12). I
direktiven till utredningen pekar chefen för civildepartementet på
brister i vissa företags prisinformation. Bristerna gäller främst s.k.
jämförpriser och extrapriser men också den prisinformation som är en
följd av handelns alltmer ökande datorisering och användning av s.k.
EAN-koder. Kommittén skall först kartlägga vilka brister som förekommer
då det gäller såväl dagligvaror som andra varor och tjänster.
Med utgångspunkt från kartläggningen skall kommittén lämna förslag
till åtgärder för att avhjälpa de konstaterade bristerna. Om kommittén
finner att någon annan lösning inte står till buds bör kommittén enligt
direktiven överväga en lagreglering av de grundläggande krav som bör
ställas på en sådan prisinformation samt hur uppföljning och tillsyn
bör ske. De eventuella nya lagreglerna kan tas in antingen i marknadsföringslagen
eller i en ny särskild lag. Enligt direktiven bör slutsatser
och förslag om prisinformation till konsumenter presenteras senast
den 1 juli 1990.

Med hänsyn till att frågor om prisinformation till konsumenter är
föremål för utredning anser utskottet att riksdagen inte bör göra några
uttalanden i enlighet med motionärernas önskemål. Motionerna L707
yrkande 1, L714 yrkande 6 och L717 yrkande 1 avstyrks följaktligen av
utskottet.

Systemet med extrapriser tas upp i motion L712 av Gudrun Norberg
m.fl. (fp) vari motionärerna begär riksdagens tillkännagivande att
systemet bör få finnas kvar. Motiveringen till yrkandet återfinns i

1989/90:LU21

2 Riksdagen 1989/90. 8 sami. Nr 21

motion 1989/90:N257 vari motionärerna anför att de olika butikskedjornas
extrapriser utgör en effektiv prispress och på många olika sätt är
gynnsamma för konsumenterna.

Som framgår av vad som anförts ovan är även systemet med extrapriser
för närvarande föremål för utredning. Resultatet av utredningsarbetet
bör inte föregripas genom några uttalanden från riksdagens
sida. Utskottet avstyrker således motion L712.

Varuprovningsverksamhet

I motion L714 av Ulla Orring m.fl. (fp) tas upp frågor om konsumentverkets
varuprovningsverksamhet. Motionärerna anser att både konsumentverkets
på eget initiativ utförda jämförande varuprovningar och
verkets uppdragsfinansierade provningsverksamhet bör utvidgas. Konsumenterna
efterfrågar faktabaserad konsumentinformation, och jämförande
varuprovningar leder ofta till bättre produkter. Därtill kommer
enligt motionärerna att kunskaperna är användbara i det pågående
nordiska samarbetet som behövs i syfte att gemensamt utnyttja resurserna
för provning av viktiga konsumtionsvaror. Motionärerna yrkar
tillkännagivande om vad som i motionen anförts om konsumentverkets
provningsverksamhet (yrkande 3).

Frågan om konsumentverkets varuprovningsverksamhet har behandlats
av riksdagen såväl år 1987 som år 1989 och därvid avslagits på
hemställan av utskottet. År 1987 prövades spörsmålet med anledning
av ett motionsyrkande som främst syftade till att verkets jämförande
varuprovningsverksamhet borde utvidgas. Utskottet framhöll i sitt av
riksdagen godkända betänkande LU 1986/87:22 att varuprovningsverksamheten
ger ett betydelsefullt underlag för den allmänna konsumentinformationen,
och enligt vad utskottet då hade inhämtat pågick inom
konsumentverket arbete med att utveckla och utöka varuprovningsverksamheten.
Utskottet påpekade att resultatet av en provning av
varor inom en varugrupp blir av större värde för konsumenterna om
undersökningen omfattar merparten av de märkesvaror som finns. Det
var därför enligt utskottet viktigt att man inriktade sig på att fa med så
många märkesvaror som möjligt i testerna. Utskottet framhöll dock att
förutsättningen för den uppdragsfinansierade provningsverksamheten
är att företagen frivilligt vänder sig till konsumentverket för att fä sina
produkter testade. Mot denna bakgrund var det angeläget att verket
också hade resurser för egna kompletterande undersökningar. Utskottet
såg därför positivt på vad som anförts i proposition 1985/86:121 om
inriktningen av konsumentpolitiken, nämligen att man, när det gäller
varuprovningsverksamheten, borde pröva en ordning som innebar att
man tog marknadsmässiga hänsyn vid taxesättningen och att verket
tilläts få ett ekonomiskt överskott av provningarna. Samtidigt påpekades
att möjligheterna var begränsade att få några mer betydande
överskott på grund av konkurrensskäl. Utskottet ställde sig bakom vad
motionärerna anfört om betydelsen av ett utvidgat internationellt sam -

1989/90: LU21

arbete på området. Genom det anförda fick motionärernas synpunkter
enligt utskottets mening anses tillgodosedda, och motionsyrkandet borde
därför inte föranleda någon riksdagens särskilda åtgärd.

Då frågan åter behandlades år 1989 hänvisade utskottet bl.a. till att
varuprovningsverksamheten haft en gynnsam utveckling under
1980-talet.

Av verkets anslagsframställning för budgetåret 1990/91 framgår att
den provningsverksamhet som bedrivs inom verket i huvudsak bekostas
genom betalda uppdrag, medan verkets egna resurser till stor del
satsas på utveckling av provningsmetoder. De betalda uppdragen förra
året omfattade alla slag av hushållsapparater. Testresultaten har givit
underlag för den kontinuerliga förköpsinformationen via verkets handböcker
och artiklar i Råd och Rön. I många fall har produkterna
modifierats under provningens gång efter diskussioner med konstruktörerna.
Genom en allt större internationalisering av handeln kommer
uppdragsgivarna numera inte bara från Sverige utan också från en rad
andra europeiska länder och testresultaten från verket används både i
Sverige och utomlands. Tester har utförts på uppdrag även av inhemska
och utländska konsumenttidskrifter. Verkets provningar utanför
uppdragsverksamheten har, framgår det vidare, koncentrerats dels till
produkter som kan bidra till energibesparing, dels till punktvisa genomgångar
av olika varor som underlag för artiklar i Råd och Rön.
Huvuddelen av dessa provningar läggs ut på utomstående laboratorier,
specialiserade på de aktuella områdena. Åtskilliga tester har sålunda
genomförts inom ramen för det samarbete på provningsområdet som
sker i European Testing Group (ETG). 1 anslagsframställningen för
budgetåret 1990/91 framhåller konsumentverket att möjligheterna att
utvidga provningsverksamheten begränsas av tillgång till personal och
andra resurser. En väg att uppnå större effekt genom ökat nordiskt
samarbete har utretts. Enligt konsumentverket har en genomgång av
den befintliga laboratoriekapaciteten i de olika länderna gjorts och
väntas kunna leda till att varje land specialiserar sig inom några
områden. Ett försöksprojekt för att prova nordiskt utbyte av tester
kommer att genomföras 1989/90 mellan Sverige och Danmark.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet inte att någon riksdagens
vidare åtgärd med anledning av motionen är påkallad. Utskottet
avstyrker därför bifall till motion L714 yrkande 3.

Produktinformation

Varudeklaration

I motion L714 av Ulla Orring m.fl. (fp) förespråkar motionärerna en
återgång till det under 1970-talet avskaffade VDN-systemet som dock
bör anpassas efter dagens krav och utformas med möbelbranschens
nuvarande system benämt Möbelfakta som förebild. Motionärerna pekar
på att VDN-systemet bibehållits i Danmark och Norge. Varudeklarationsnämnden
i dessa länder samarbetar med branschorganisationerna
och ger ut varuinformation, som är god vägledning för konsumen -

1989/90: LU21

terna. Konsumentverket bör komma överens med branschorganisationerna
att utveckla ett varudeklarationsprogram. Motionärerna begär ett
tillkännagivande om vad som sålunda anförts om behovet av varudeklarationer
(yrkande 4).

Utskottet erinrar om att motionsyrkanden med liknande syfte som
det nu aktuella tidigare har prövats och avslagits av riksdagen på
hemställan av utskottet. Då frågan behandlades våren 1988 (se bet. LU
1987/88:31) delade utskottet motionärernas uppfattning om önskvärdheten
av att produktinformationen förbättras men ansåg det inte
meningsfullt att söka få fram ett omfattande varudeklarationssystem av
VDN-karaktär. Enligt utskottets mening borde man i stället ta fram
standardiserad varuinformation för vissa varugrupper, såsom exempelvis
de av motionärerna åberopade "Möbelfakta". Utskottet förutsatte
att produktinformation i ökad utsträckning skulle tas fram genom
näringslivets försorg och ansåg att framtagandet av standardiserad varuinformation
var ett område väl lämpat för näringslivets egenåtgärder.
Arbetet med framtagande av varufakta borde ske i frivillig samverkan
med konsumentverket. Utskottet utgick från att verket skulle ta erforderliga
initiativ för att få till stånd branschöverenskommelser på sådana
områden där det bedömdes nödvändigt. Utskottet ansåg att det
anförda i huvudsak fick anses ha tillgodosett motionärernas önskemål
och att något särskilt tillkännagivande därför inte var påkallat.

Frågan prövades ånyo våren 1989 med anledning av en motion. I
sitt av riksdagen godkända betänkande 1988/89:LU17 hänvisade utskottet
till att vad som anförts vid riksdagsbehandlingen år 1988 fortfarande
ägde giltighet samt avstyrkte bifall till motionen.

Enligt utskottets mening saknas anledning för riksdagen att ompröva
sina tidigare ställningstaganden i fråga om ett varudeklarationssystem
av VDN-karaktär. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L714
yrkande 4.

Datakommunikation inom konsumentinformationen

I motion L714 av Ulla Orring m.fl. (fp) framhålls att väsentlig jämförande
information om varor och tjänster kan erbjudas konsumenterna
genom datakommunikation bl.a. via videotex och text-TV. Varu- och
tjänsteförteckningar samt produktinformation kan därvid ställas samman
branschvis i öppna databaser. Enligt motionärerna har konsumentverket
bedrivit en försöksverksamhet med sådan information som
slagit mycket väl ut. Konsumentverket bör därför få i uppdrag att
genomföra utvidgade prov med videotexdistribuerad varuinformation
direkt till konsumenterna. Motionärerna begär att det anförda ges
regeringen till känna (yrkande 5).

Utskottet erinrar om att den försöksverksamhet med databaserade
marknadsöversikter som motionärerna hänvisar till startades av konsumentverket
år 1987. Projektet innebar att konsumentvägledarna i tio
kommuner testade den s.k. Varubörsen, som projektet kallades. Syftet
med Varubörsen var att konsumentvägledarna enkelt och snabbt skulle
kunna förse undrande konsumenter med en beskrivning av det samla -

1989/90: LU 21

de utbudet av vissa kapitalvaror. Försöksverksamheten är nu avslutad.
Enligt vad utskottet inhämtat är man vid konsumentverket inte odelat
positiv till verksamheten. För det första har konsumentvägledarna haft
invändningar mot tekniken vilka bottnat i att det har tagit alltför lång
tid att få fram den efterfrågade informationen på dataskärmen. För det
andra har företagen visat ett alltför ringa intresse för projektet. Den
grundläggande tanken var att företagen själva kontinuerligt skulle förse
systemet med information så att marknadsöversikterna hela tiden var
aktuella. Så har emellertid inte skett. Avsikten är att en utvärdering av
försöksverksamheten skall göras inom ramen för det nordiska samarbetet
på konsumentområdet.

I likhet med motionärerna anser utskottet att utnyttjande av datatekniken
för konsumentinformation kan medföra stora fördelar, och
utskottet utgår från att konsumentverket följer teknikens utveckling
och tar till vara de möjligheter som finns på området. Mot bakgrund
av vad som ovan anförts anser utskottet emellertid att det för närvarande
inte kan anses meningsfullt med en fortsatt och utökad försöksverksamhet
på området. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L714
yrkande 5.

Varumärkning m.m.

I motion L702 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) begärs ett tillkännagivande
att produkter som är varumärkesskyddade skall förses med särskild
märkning. Motiveringen till motionen återfinns i motion
1989/90:Jo505, vari motionärerna anför att det är svårt för konsumenterna
att veta vilka produktnamn som är varumärkesskyddade. Alla
varumärkesskyddade produktnamn bör därför, enligt motionärerna,
märkas ut med något speciellt kännetecken så att konsumenterna vet
att de köper en produkt som de kan ställa speciella krav på.

Enligt utskottets mening kan det inte anses helt klart hur motionärernas
yrkande bör tolkas. Som motionen utformats ligger det dock
närmast till hands att uppfatta yrkandet som en begäran om att
varumärken skall åsättas produkter. Utskottet vill därför erinra om att
varumärken är särskilda kännetecken som används av en näringsidkare
för att skilja hans varor från andras. Varumärken kan bestå av
figurer, ord, bokstäver eller siffror eller av en säregen utstyrsel av en
vara eller dess förpackning. Enligt varumärkeslagen (1960:644) gäller
att en näringsidkare kan förvärva ensamrätt till varumärke genom
registrering. Näringsidkare har även utan registrering ensamrätt till
varumärke, när märket blivit inarbetat. Frågan om ett varumärke är
inarbetat avgörs ytterst av domstol. Rätten till ett varumärke innebär
att annan än innehavaren inte får använda ett förväxlingsbart kännetecken
för sina varor.

Som framgår av det anförda tar varumärkesreglerna sikte enbart på
rätten att använda varumärket. Några bestämmelser om när märket
skall brukas finns inte, och inte heller uppställs krav på att varan skall
vara av en viss kvalitet. Ett skyddat varumärke kan således användas
vid marknadsföring av såväl kvalitetsvaror som "skräpvaror". Enligt

1989/90:LU21

utskottets mening skulle därför det i motionen förordade systemet
knappast innebära några fördelar från konsumentsynpunkt. Därtill
kommer att systemet endast skulle kunna användas för inregistrerade
varumärken. Tilläggas kan också att de nuvarande reglerna innebär ett
skydd mot att varumärket utnyttjas av någon annan än den näringsidkare
som har rätt till det och därmed också förhindrar att konsumenterna
vilseleds om varans ursprung. På anförda skäl avstyrker utskottet
bifall till motion L702.

I motion L721 av Inger Schörling m.fl. (mp) anförs att konsumenten
skall ha rätt till produktinformation om han så önskar. Sådan
information skall vara saklig och återhållsam samt motverka resursslöseri
och miljöförstöring samt innehålla bl.a. produktspecifikationer
med beskrivningar av varans egenskaper, funktion och tillverkningsmetod
m.m. I kravet på saklighet bör enligt motionärerna ingå att
tillverkaren öppet redovisar de miljöstörningar och hälsoverkningar
som varan direkt eller indirekt ger upphov till vid tillverkning, transport,
användning och avfallshantering. Syftet är att konsumenterna
skall kunna göra så miljövänliga val som möjligt. I motionen yrkas ett
tillkännagivande om vad som anförts om produktinformation (yrkande

5 delvis). Vidare yrkas tillkännagivanden om att produktinformationsskyldigheten
också skall gälla importerade varor (yrkande 6) och att
kunderna på köpplatsen skall ha tillgång till all relevant varuinformation
(yrkande 11).

Som utskottet i andra sammanhang framhållit är det angeläget att
produktinformationen förbättras i olika avseenden. En ordning med
obligatorisk produktinformation av den art och omfattning som förespråkas
av motionärerna torde emellertid realistiskt sett knappast kunna
genomföras. Krav på underlag för informationen i form av forskning
och andra insatser torde nämligen enligt utskottets mening inte
kunna tillgodoses inom överskådlig tid. 1 vart fall skulle en sådan
informationsskyldighet föranleda stora praktiska svårigheter och betydande
kostnader vilka i form av ökade varupriser skulle fa bäras av
konsumenterna. Vidare skulle myndigheterna behöva tillföras väsentliga
resursförstärkningar för att de skulle kunna övervaka efterlevnaden
av informationsplikten. Sammantaget anser utskottet att ett tillmötesgående
av motionärernas önskemål skulle innebära nackdelar som inte
står i rimlig proportion till den nytta som skulle uppkomma för
konsumenterna. De resurser som står till buds för en förbättrad
produktinformation måste därför koncentreras till de områden där
behovet är störst, och insatserna bör ske inom ramen för näringslivets
egenåtgärder och i frivillig samverkan med konsumentverket. Med det
anförda avstyrker utskottet bifall till motion L721 yrkandena 5 delvis,

6 och 11.

1989/90: LU21

Könsdiskriminerande reklam m.m.

1989/90:LU21

I motion L711 av Ingegerd Sahlström och Kristina Svensson (båda s)
yrkas tillkännagivande att könsdiskriminerande reklam skall förbjudas
genom lagstiftning. I motionen framhålls att förhoppningen om att
reklambranschen själv skall bidra till självsanering inte lett till något
påtagligt resultat och att lagstiftning också skulle kunna fa den positiva
effekten att den schabloniserande reklamen som i dag avspeglar odemokratiska
värderingar och handlingssätt saneras.

I motion L721 av Inger Schörling m.fl. (mp) yrkas ett tillkännagivande
om att kommersiell reklam i massmedier inte skall främja
könsdiskriminering, rasism och resursslöseri (yrkande 4).

Motioner om förbud mot könsdiskriminerande reklam har tidigare
prövats flera gånger av riksdagen med anledning av motioner. Senast
behandlades spörsmålet år 1989 då utskottet i sitt av riksdagen godkända
betänkande 1988/89:LU17 hänvisade till att konsumentverket år
1986 hade fått i uppdrag av regeringen att dokumentera den könsdiskriminerande
reklamens omfattning och att följa dess utveckling.
Konsumentverket hade år 1989 redovisat sitt uppdrag till regeringen i
form av en rapport (1988/89:5). I rapporten konstaterades att näringslivet
bildat ett branschetiskt råd för prövning av fell av könsdiskriminerande
reklam. Enligt rapporten var det emellertid osäkert i vilken
utsträckning näringslivets egenåtgärder kommer att lyckas. Det framhölls
i rapporten att principiella skäl talade för att samhället i lag
fördömer diskriminering på grund av kön i reklamen. En lagstiftning
mot den kränkande reklamen var enligt rapporten också ägnad att ge
eftertryck åt branschens egenåtgärder på liknande sätt som t.ex. marknadsföringslagens
regler stödjer och kompletterar näringslivets självsanerande
åtgärder på andra områden. Att samhället genom lagstiftning
markerade sitt fördömande av den kränkande reklamen borde enligt
rapporten kunna leda till en viss sanerande effekt också när det gäller
den schabloniserande reklamen. Konsumentverket föreslog därför att
lagregler införs mot reklam som kränker ettdera könet, och verket
ansåg att det fenns skäl att koppla sådana regler till marknadsföringslagen.
I övrigt innehöll rapporten bl.a. förslag om ett till konsumentverket
knutet särskilt forum för debatt och granskning av den könsdiskriminerande
reklamen. Med hänsyn till att lagstiftningsfrågan således
skulle komma att prövas av regeringen avstyrkte utskottet de då
aktuella motionerna.

Enligt vad utskottet nu erfarit är frågan om lagstiftning mot könsdiskriminerande
reklam för närvarande föremål för överväganden inom
civildepartementet, och en departementspromemoria i ämnet beräknas
bli ferdig under våren. Med hänsyn härtill anser utskottet att något
uttalande i saken från riksdagens sida inte heller nu är påkallat.

Vad särskilt gäller yrkandet i motion L721 vill utskottet erinra om
att rasism i reklam kan föranleda straff enligt bestämmelserna i 7 kap.

gjort för sina planer på att utreda om gällande lagstiftning kan förändras
i syfte att förstärka samhällets skydd mot etnisk diskriminering. I
den mån några särskilda regler mot rasism i reklam skulle erfordras
utgår utskottet från att detta tas upp i det aviserade lagstiftningsarbetet.
Något initiativ i saken från riksdagens sida är därför inte erforderligt.
Inte heller är någon åtgärd påkallad med anledning av motionsyrkandet
i övrigt.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motionerna L711 och
L721 yrkande 4.

Förbud mot våldsleksaker

I två motioner (L708 och L719) framförs önskemål om åtgärder
beträffande marknadsföringen av våldsförhärligande leksaker och spel.

Som en bakgrund till motionsyrkandena kan nämnas att en överenskommelse
träffades år 1979 mellan konsumentverket och dåvarande
lekmiljörådet å ena sidan och vissa företrädare för leksaksbranschen å
andra sidan beträffande försäljning och marknadsföring av leksaker.
Överenskommelsen omfattar leksaker, spel och vissa modellbyggsatser
med militär anknytning, vilka hänför sig till krig fr.o.m. år 1914, och
innebär att sådana produkter inte får saluföras. Överenskommelsen är
fortfarande gällande och har under senare år antagits av ytterligare
branschorganisationer.

Hösten 1989 träffade konsumentverket och barnmiljörådet samt
Sveriges leksakshandlares riksförbund och Leverantörsföreningen för
lek- och hobbyartiklar ytterligare en överenskommelse om marknadsföring
till barn och ungdom av leksaker, spel och liknande. Överenskommelsen
utgår från Internationella handelskammarens grundregler
för reklam till barn och ungdom. Parterna har i överenskommelsen
enats om att dessa grundregler skall anses innebära bl.a. att leksaker,
spel och liknande inte på ett verklighetstroget sätt får efterlikna,
exemplifiera eller uppmuntra till brott mot liv eller hälsa och inte får
efterlikna, vara ägnade att uppmuntra till eller förhärliga våldsamma
eller brutala handlingar. Produkterna får inte heller vara ägnade att
skapa uppfattningen att våld är den enda lösningen på ett problem och
skapa förakt för andra individer. Överenskommelsen innehåller också
särskilda villkor för vissa marknadsföringsåtgärder. Dessa regler går
bl.a. ut på att tryckt reklam inte får innehålla skildringar i ord eller
bild av realistiska eller påträngande våldsinslag i form av t.ex. stridsscener,
att exponering i exempelvis skyltfönster inte får innehålla
stridsscener eller andra våldsinslag samt att film-, video- och stillbildsreklam
inte får innehålla närgångna, utdragna eller förråande inslag av
våld. I överenskommelsen har branschorganisationerna också åtagit sig
att genom utbildning och information verka för att deras medlemmar
följer överenskommelsen och inte ger finansiellt stöd till reklam i TV
där inslaget strider mot överenskommelsen samt att i samarbete med
konsumentverket, barnmiljörådet och konsumentvägledare och på
egen hand fortlöpande undersöka effekten av överenskommelsen och
komma med de förslag till förbättringar och ändringar som utveckling -

1989/90:LU21

en på området kan komma att medföra. Parterna har också kommit
överens om att nya överläggningar bör tas upp före år 1992. Överenskommelsen
gäller fr.o.m. den 1 januari 1990. Marknadsföringsmaterial
som producerats före nämnda dag får dock användas till utgången av
år 1990.

Överenskommelsen har i slutet av år 1989 undertecknats också av
näringsidkare som står utanför de berörda branschorganisationerna,
bl.a. några varuhuskedjor och av Svenska postorderföreningen.

Förutom överenskommelsen har Sveriges leksakshandlares riksförbund
och Leverantörsföreningen för lek- och hobbyartiklar efter samråd
med barnmiljörådet och konsumentverket antagit en rekommendation
för inköp och försäljning av vissa leksaker, spel och liknande.
Branschorganisationerna rekommenderar därvid sina medlemsföretag
bl.a. att avstå från att i sina sortiment ta in leksaker och spel, som på
ett verklighetstroget sätt efterliknar vapen samt data- och videospel,
rollspel och liknande spel som innehåller våldsamma eller brutala
handlingar och som strider mot vedertagna regler för biograffilm eller
videofilm eller där spelets förpackning på ett framträdande sätt illustreras
med våldsamma, brutala eller förråande handlingar.

I motion L708 av Torgny Larsson (s) anförs att de förväntningar som
riksdagen haft om att handeln med våldsleksaker samt våldsförhärligande
data- och TV-spel skall upphöra inte har infriats. Motionären
yrkar att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om förbud mot
import och försäljning av krigs- och våldsleksaker.

I motion L719 av Marianne Andersson m.fl. (c) anförs att överenskommelsen
från slutet av förra året mellan leksaksbranschen, barnmiljörådet
och konsumentverket om marknadsföring till barn och ungdom
av leksaker, spel och liknande är en framgång som förhoppningsvis
kommer att leda till en kraftig sanering av marknaden. Motionärerna
anser emellertid att det finns luckor i överenskommelsen som kan
utnyttjas för att kringå syftet med den. Sålunda nämns inte gevär,
kulsprutepistoler och handgranater. Vidare omfattar överenskommelsen
inte Science fiction-betonade vapen och leksaker. Överenskommelsen
gäller inte heller för näringsidkare som står utanför branschorganisationerna.
Motionärerna anser det därför viktigt att regeringen vidtar
ågärder för att noggrant följa upp effekten av överenskommelsen och
begär tillkännagivande därom.

Utskottet erinrar om att motioner rörande försäljning och marknadsföring
av våldsbetonade leksaker och dataspel tidigare har behandlats
av riksdagen vid flera tillfällen. Senast prövades sådana frågor
våren 1989 med anledning av sju motioner i ämnet. 1 sitt av riksdagen
godkända betänkande 1988/89:LU17 framhöll utskottet att det är betydelsefullt
att barn och ungdom inte tillhandahålls leksaker, spel m.m.
som på olika sätt förhärligar krig och annat våld. Utskottet ansåg också
att det är angeläget att marknadsföringsåtgärder som riktar sig mot
barn och ungdom inte utformas så att de för tankarna till våld. Oavsett
vilken inverkan leksakerna och spelen rent faktiskt kan ha på barns
och ungdoms inställning till våld, fortsatte utskottet, ger utbudet av
sådana produkter i den allmänna handeln liksom en olämplig mark -

1989/90: LU21

nadsföring lätt ett intryck av att samhället godtar våld. Liksom tidigare
slog utskottet fast att det är angeläget att marknadsföringen och försäljningen
av leksaker och spel med klara våldsinslag i största möjliga
utsträckning förhindras. När det gällde att motverka marknadsföring
och saluhållande av inte godtagbara produkter ansåg emellertid utskottet
att lagstiftning inte är den lösning som i första hand bör tillgripas
när de nödvändiga åtgärderna kan komma till stånd genom överenskommelser
mellan berörda parter. Utskottet utgick från att det förhandlingsarbete
som då hade påbörjats mellan företrädare för leksaksbranschen,
barnmiljörådet och konsumentverket när det gäller våldsoch
krigsleksaker samt mellan databranschen och barnmiljörådet när
det gäller våldsförhärligande dataspel inom en snar framtid leder till
en rimlig uppgörelse. Skulle det visa sig att en godtagbar överenskommelse
inte kunde nås före årsskiftet 1989-1990 återstod enligt utskottet
endast lagstiftningsalternativet för att marknadsföringen och försäljningen
av ifrågavarande leksaker och spel skall kunna förhindras. Vad
särskilt gällde dataspelen påpekade utskottet att handeln med sådana
spel är betydligt mer splittrad än vad fallet är i fråga om leksaker och
att enligt uppgifter spelen med de mest markanta våldsinslagen ofta
salufördes av näringsidkare som inte var anslutna till någon branschorganisation.
Utskottet underströk att det självfallet inte kan godtas att
vissa företag oavsett vilka restriktioner handeln i övrigt åläggs skulle
känna sig fria att fortsätta saluförandet av våldsspel. I den mån det
visade sig att den oorganiserade handeln inte kände sitt ansvar och
frivilligt begränsade utbudet av olika spel till vad som kunde anses
acceptabelt från samhällets synpunkt borde man inte tveka att tillgripa
lagstiftning. Med hänsyn till vikten av att åtgärder vidtogs mot utbudet
och marknadsföringen av leksaker och spel med våldsinslag utgick
utskottet också från att regeringen noga följer utvecklingen och tar de
initiativ som kunde bli nödvändiga. Någon särskild åtgärd från riksdagens
sida med anledning av de då aktuella motionerna ansågs inte
påkallad.

Enligt utskottets mening är det tillfredsställande att, såsom ovan
redovisats, en överenskommelse numera nåtts i fråga om marknadsföringen
av leksaker och spel med våldsinslag och att leksaksbranschen
även utfärdat en rekommendation om inköp och försäljning av sådana
varor. Överenskommelsen och rekommendationen ligger väl i linje
med de uttalanden som utskottet gjorde år 1989. Av betydelse är också
de förslag som regeringen framlägger i proposition 1989/90:70 om
våldsskildringar i rörliga bilder m.m. I propositionen föreslår regeringen
att ett särskilt råd mot skadliga våldsskildringar i rörliga bilder skall
inrättas för att följa och ta kontakt med videomarknaden, ta initiativ
och fördela medel till utbildning och information samt stödja frivilliga
krafter i kampen mot skadliga våldsskildringar. Enligt departementschefen
blir det en viktig uppgift för rådet att följa utvecklingen när det
gäller data- och TV-spel med inslag av våldsskildringar (prop. s. 39).

1 sammanhanget kan också nämnas att vapenutredningen i sitt
slutbetänkande (SOU 1989:44) Översyn av vapenlagstiftningen föreslagit
ett förbud mot att importera, saluhålla och överlåta vapenattrapper,

1989/90: LU21

dvs. föremål som har en sådan likhet med brukbara skjutvapen att de
lätt kan förväxlas med sådana. Förslaget är för närvarande föremål för
överväganden inom justitiedepartementet.

Med hänsyn till de åtgärder som sålunda vidtagits i syfte att saluförandet
och marknadsföringen av produkter med våldsanknytning skall
begränsas anser utskottet att några initiativ i saken från riksdagens sida
inte är påkallade, och utskottet avstyrker därför bifall till motionerna
L708 och L719.

Reklambegränsningar

Önskemål om åtgärder av olika slag i syfte att begränsa direktreklam
m.m. förs fram i motionerna L713 av Lars Werner m.fl. (vpk) och
L721 av Inger Schörling m.fl. (mp). Motionärerna i motion L713 yrkar
att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift
att föreslå åtgärder som gör det möjligt för dem som så önskar att
slippa erhålla reklam samt undersöka vilka ekonomiska styrmedel som
krävs för att uppnå en allmän begränsning av reklamen (yrkande 1).
Motionärerna framhåller att mängden reklam till hushållen ständigt
ökar och att det i dag finns små möjligheter att välja vilken reklam
eller information man som konsument vill ta del av.

I motion L721 begärs tillkännagivande att företag samt posten och
andra offentliga institutioner inte skall få sälja adresser och annan
information som är underlag för direktreklam till medborgare och
hushåll (yrkande 2) samt att posten eller annan distributör skall få
leverera reklam bara till den som uppenbarligen har beställt den eller
markerat på brevlådan att han vill ta emot reklam (yrkande 7). I
motion L721 begärs vidare tillkännagivande om att det skall finnas en
ansvarig utgivare för all reklamproduktinformation som tar det juridiska
ansvaret om produktinformation sprids på ett felaktigt sätt (yrkande
8).

I motion L721 tas också upp frågor som syftar till en mer allmän
begränsning av reklam. I motionen förordas införande av köpfrid som
bl.a. innebär åtgärder för att minska den materiella förbrukningen i
vårt samhälle, respekt för människors behov av att slippa köpbudskap
och erbjudanden samt laglig rätt att fa begärd produktinformation när
den önskas. Vidare framförs i motionen önskemål om att reklam på
offentliga platser skall begränsas. Motionärerna begär tillkännagivande
av vad som anförts om köpfrid och att det skall tillsättas en utredning
för att stärka konsumentens ställning gentemot marknadskrafterna
(yrkande 1). Vidare begärs tillkännagivande om vad som anförts om att
tillsätta en utredning med syfte att starkt begränsa kommersiell reklam
på offentliga platser (yrkande 3).

Motion L716 av Gösta Lyngå och Kaj Nilsson (båda mp) tar upp
frågor om reklam i tidningar. I motionen föreslås att tidningar skall ha
särskilda sidor för reklam, som ordnas efter olika ämnesområden.
Dessa sidor kan samlas i särskilda bilagor som prenumeranterna efter

1989/90:LU21

eget önskemål kan fa eller slippa få. Motionärerna yrkar att riksdagen
hos regeringen begär förslag till regler för tidningars disposition i
enlighet med vad som anförts i motionen.

Med anledning av vad som anförs i motionerna vill utskottet — i
likhet med vad utskottet uttalade år 1989 vid behandlingen av motioner
om begränsning av direktreklamen (se bet. 1988/89:LU17) —
erinra om att den tryckta reklam som sprids på olika sätt ofta torde
falla inom det tryckfrihetsrättsliga regelsystemet. Tryckfriheten innebär
bl.a. rättighet för enskilda att, utan några av myndighet eller annat
allmänt organ i förväg lagda hinder, utge skrifter. Med annat allmänt
organ menas statliga och kommunala institutioner med offentlig ställning,
t.ex. de statliga affärsdrivande verken. Bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen
hindrar myndigheter och andra allmänna organ från
att utöva censur men också från att på annat sätt hindra tryckning,
utgivning eller spridning av en skrift på grund av dess innehåll.
Förbudet riktar sig enbart mot myndighet eller annat allmänt organ.
Enskilda företag eller organisationer är således oförhindrade att vägra
medverka till en skrifts tryckning, utgivning eller spridning, även om
vägran motiveras av skriftens innehåll. Däremot är det inte tillåtet för
exempelvis postverket, som är ett allmänt organ, att vägra distribuera
tryckta skrifter på grund av att dessa exempelvis innehåller reklam.

Enligt utskottets mening torde det inte vara förenligt med tryckfrihetsförordningen
att genomföra vittomfattande begränsningar av reklamdistributionen.
Utskottet vill också peka på att reklamen i sig ofta
kan innefatta ett värdefullt informationsflöde. Vid en bedömning av
frågan måste vidare beaktas att det ofta kan vara svårt för den som
delar ut direktreklam att skilja mellan reklam och andra typer av
skriftlig information. En reklambegränsning skulle därför kunna leda
till att också angelägen och viktig information i t.ex. samhällsfrågor
undanhölls hushållen.

Det sagda innebär inte att utskottet helt tar avstånd från tanken på
en begränsning av reklamen i samhället. Särskilt direktreklamen kan
av enskilda upplevas som ett intrång i den personliga integriteten och
det finns sålunda anledning att överväga i vad mån reklamdistributionen
kan inskränkas utan att därigenom grundläggande yttrandefrihetsrättsliga
principer träds för när. Enligt vad utskottet inhämtat har
konsumentverket, postverket och branschorganisationen för direktmarknadsföretagen,
Swedish Direct Marketing Association (SWEDMA)
nyligen träffat en särskild överenskommelse om utdelning av oadresserad
reklam. Överenskommelsen, som gäller fr.o.m. den 1 april 1990,
innebär att branschorganisationens medlemsföretag kommer att respektera
alla slags skyltar vid brevlådorna som anger att reklam inte
önskas. De oadresserade försändelserna som postverket distribuerar
skall enligt överenskommelsen delas upp i "gruppreklam" och "gruppförsändelser".
Med gruppreklam avses sedvanliga rckJamförsändelser
medan gruppförsändelser omfattar information från främst myndigheter,
kommuner, politiska partier och ideella föreningar. För gruppreklam
kommer postverket efter samråd med kunden att tillämpa samma
ordning som branschorganisationens medlemmar.

1989/90:LU21

Utskottet har vidare erfarit att SWEDMA innevarande år inrättat en
etisk nämnd för direktmarknadsföring (DM). Nämnden skall liksom
likartade nämnder inom andra områden fungera som en hedersdomstol
i ärenden som gäller god etik på direktmarknadsföringens område.
Till nämnden har knutits en referensgrupp med representanter från
bl.a. konsumentverket, datainspektionen och postverket.

Vad härefter angår den adresserade reklamen vill utskottet erinra
om den möjlighet som finns enligt 27 § datalagen (1973:289) och som
innebär att den som inte önskar sådana försändelser kan vända sig till
det statliga person- och adressregistret (SPAR) eller till länsstyrelsen.
Bestämmelsen i fråga infördes i datalagen år 1980 (prop. 1980/81:62,
bet. KU 11). I samband med lagstiftningsärendet behandlades en motion
med i huvudsak samma syfte som yrkandena 2 och 7 i motion
L721. I sitt av riksdagen godkända betänkande i ärendet avstyrkte
konstitutionsutskottet bifall till motionen och framhöll därvid att
tillkomsten av SPAR inneburit stora förenklingar för den som inte
önskar direktreklam. Genom anmälan till ett register kan vederbörande
förhindra att bli utsatt för en mycket stor del av denna reklam.
Utskottet pekade också på att datainspektionen med stöd av 6 §
datalagen kan meddela föreskrifter till skydd för den personliga integriteten.
Enligt utskottet kan sådana föreskrifter avse t.ex. vilka uppgifter
som får användas som sökbegrepp i registret, s.k. söknycklar, och
vilka bearbetningar som får göras i skilda sammanhang av uppgifter i
SPAR.

Beträffande frågan om direktreklam endast skall fa riktas till personer
som förklarat att de vill ha sådan reklam framhöll konstitutionsutskottet
att ett genomförande av förslaget uppenbarligen skulle medföra
stora kostnader och betydande administrativa problem för den registeransvariga
myndigheten. Enligt utskottets mening stod inte dessa olägenheter
i rimlig proportion till den vinst som kan göras från integritetssynpunkt.

Hösten 1981 behandlade konstitutionsutskottet åter ett liknande
motionsyrkande (se bet. KU 1981/82:33) och vidhöll då sin tidigare
intagna ståndpunkt. Utskottet tilläde att om inte SPAR kan användas
för direktreklam går ett väsentligt ändamål med detta register förlorat.
SPAR tillkom nämligen bl.a. för att motverka uppbyggnaden av privata
befolkningsregister med huvudsakligt syfte att tillgodose direktreklamens
behov. På hemställan av konstitutionsutskottet avslogs motionen.

I sammanhanget vill lagutskottet också hänvisa till att direktreklamen
berörts av det utredningsarbete som utförts av data- och offentlighetskommittén
(DOK) och som redovisats i fem betänkanden om
integritetsskyddet i informationssamhället. Kommitténs andra delbetänkande
(SOU 1986:46) innehåller sålunda förslag till bl.a. en särskild
lag om myndigheters försäljning av uppgifter ur personregister. Enligt
förslaget skall det i fortsättningen krävas tillstånd i lag för att få sälja
uppgifter om enskilda personer ur myndigheters personregister. Syftet
med förslaget är att minska riskerna för otillbörligt intrång i enskildas
personliga integritet. I det fjärde delbetänkandet (SOU 1987:31) föreslår
kommittén åtgärder för att åstadkomma en reglering och begräns -

1989/90:LU21

ning av användningen av personnummer i databaserade personregister.
I DOK:s slutbetänkande (SOU 1988:64) föreslås en ny regel beträffande
s.k. massuttag införd i 2 kap. 13 § tryckfrihetsförordningen.
Bakgrunden till förslaget är att många människor anser det vara
integritetskränkande att uppgifter om dem lämnas ut för att användas
t.ex. i direktreklamsammanhang. DOK:s förslag är efter remissbehandling
föremål för överväganden inom regeringskansliet. Enligt vad utskottet
inhämtat kommer de förslag som tas upp i kommitténs andra
delbetänkande att behandlas i en proposition om offentlighetsprincipens
tillämpning på upptagningar för automatisk databehandling, som
beräknas bli avlämnad till riksdagen under april 1990.

Enligt utskottets mening får önskemålen i motionerna L713 och
L721 anses i väsentlig mån tillgodosedda genom de åtgärder som enligt
vad ovan redovisats nyligen vidtagits och de förslag som framlagts av
DOK. Någon riksdagens vidare åtgärd med anledning av motionerna
är därför inte påkallad. Inte heller bör yrkandet i motion L716
föranleda något initiativ från riksdagens sida. Enligt utskottets mening
skulle nämligen den av motionärerna förordade ordningen innebära
en väsentlig inskränkning i den grundlagsskyddade yttrande- och informationsfrihet
som råder för pressen här i landet. Härtill kommer att
ett genomförande av förslaget skulle leda till stora ekonomiska nackdelar
för tidningsföretagen.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L713
yrkande 1, L721 yrkandena 1, 2, 3, 7 och 8 samt L716.

Miljömärkning av produkter

På förslag av regeringen anvisade riksdagen hösten 1989 under ett nytt
anslag särskilda medel för miljömärkning av produkter (prop.
1989/90:25, bet. LU13, rskr. 81). Med anslaget finansieras ett system för
frivillig och enhetlig positiv miljömärkning, vilket tillkommit i nordisk
samverkan och bygger på enhetliga nordiska kriterier. Miljömärkningen
i Sverige organiseras inom ramen för standardiseringskommissionens
i Sverige (SIS) certifieringssystem samt handhas av en särskild
miljömärkningsstyrelse och en referensgrupp. Ett avtal mellan staten
och SIS om miljömärkningen träffades i oktober 1989. Avsikten är att
verksamheten med miljömärkning i huvudsak skall finansieras genom
avgifter och ersättningar från de företag som vill miljömärka sina
produkter. Under uppbyggnadsskedet förutsätts att medel tillhandahålls
över statsbudgeten. Medlen skall återbetalas när systemet ekonomiskt
kan bära detta.

I budgetpropositionen föreslås att riksdagen för budgetåret 1990/91
anvisar ett reservationsanslag på 1 000 000 kr.

Förslaget föranleder inte några erinringar från utskottets sida, och
utskottet tillstyrker därför bifall till propositionen i denna del.

Som ovan redovisats handhas miljömärkningen av en särskild styrelse
och en referensgrupp organiserade inom SIS. Enligt avtalet mellan
staten och SIS består styrelsen av en ordförande och tio andra ledamöter.
Andra styrelseledamöter än ordföranden utses av SIS styrelse efter

1989/90:LU21

förslag av konsumentverket, naturvårdsverket, kemikalieinspektionen,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Kooperativa förbundet, Svenska
naturskyddsföreningen, Miljöförbundet, Sveriges industriförbund,
Grossistförbundet Svensk handel och Sveriges köpmannaförbund. I
fråga om referensgruppen gäller att den skall bestå av lägst 20 och
högst 30 ledamöter, som utses av SIS styrelse efter förslag av miljömärkningsstyrelsen.
Ledamöterna skall representera dels myndigheter
och organisationer inom konsument- och miljövårdsområdena, dels
industri och handel samt dels allmänna samhällsintressen och forskning.

I motionerna L707 av Martin Olsson m.fl. (c) och L714 av Ulla
Orring m.fl. (fp) framförs kritik mot miljömärkningsstyrelsens sammansättning.
I den förstnämnda motionen framhålls att det utredningsförslag
som låg till grund för systemet med miljömärkning bl.a. innebar
att forskningen skulle vara representerad i styrelsen men att regeringen
frångick förslaget då avtalet slöts med SIS. I motion L714 anförs att
syftet med miljömärkningen också måste vara att främja miljöforskning
och utveckla de kunskaper som finns, varför det är synnerligen
angeläget att miljömärkningsstyrelsen tillförs forskningskompetens. I
båda motionerna begärs tillkännagivanden om forskningsrepresentation
i miljömärkningsstyrelsen (yrkande 2 resp. yrkande 1).

Utskottet erinrar om att motioner med samma syfte som de nu
aktuella prövades av riksdagen hösten 1989 i samband med miljömärkningssystemets
tillkomst. I sitt av riksdagen godkända betänkande
1989/90:LU13 konstaterade utskottet att forskningsintressena enligt det
i oktober 1989 ingångna avtalet mellan staten och SIS skall tillgodoses
genom att de blir representerade i referensgruppen. Med hänsyn till att
referensgruppen enligt avtalet skall vara ett rådgivande organ till
miljömärkningsstyrelsen och skall behandla frågor om bl.a. principer
och huvudsaklig inriktning för miljömärkningen ansåg utskottet att
denna lösning då fick anses till fyllest. Enligt utskottets mening fick
den framtida utvecklingen av miljömärkningsstyrelsens verksamhet
utvisa om det finns behov av att förändra eller utöka dess sammansättning.

Med hänsyn till att det förflutit endast några månader sedan systemet
med miljömärkning av produkter infördes kan enligt utskottets
mening någon närmare utvärdering av miljömärkningsstyrelsens verksamhet
ännu inte göras. Utskottet finner därför inte anledning för
riksdagen att nu frångå sitt tidigare ställningstagande när det gäller
styrelsens sammansättning, och utskottet avstyrker således bifall till
motionerna L707 yrkande 2 och L714 yrkande 1.

Frågor som gäller märkning och deklaration av miljöfarliga ämnen
som ingår i vissa produkter tas upp i tre motioner. I motion L707
av Martin Olsson m.fl. (c) framhålls att det är särskilt angeläget att
allmänheten får tillgång till information i form av varudeklarationer
om miljöskadliga ämnen i bl.a. hushålls- och rengöringsartiklar samt
om allergiframkallande ämnen i hygienartiklar och kosmetika. Den

1989/90: LU21

frivilliga miljömärkningen ersätter inte enligt motionärerna detta behov.
I motionen begärs tillkännagivande om vad sålunda anförts (yrkande
3).

Också i motion L705 av Ingbritt Irhammar och Elving Andersson
(båda c) framhålls det angelägna i att allmänheten får tillgång till
information om miljöskadliga ämnen i hushålls- och rengöringsartiklar,
kosmetika och liknande produkter. Enligt motionärerna bör ett
kompletterande system för miljövarudeklarationer utarbetas. I motionen
begärs ett tillkännagivande av vad som anförts om miljömärkning
och varudeklaration av miljöskadliga ämnen.

1 motion L715 av Marianne Jönsson och Stina Gustavsson (båda c)
påpekas att det för närvarande inte finns några krav på innehållsdeklaration
av varor vars innehåll är skadliga för miljön medan däremot
innehåll som är direkt skadliga för hälsan deklareras. Vidare anförs att
intresset är stort inte minst bland ungdomar och kvinnor för att sätta
sig in i vad olika varor innehåller. Enligt motionärerna finns starka
skäl att innehållsdeklarera rengöringsmedel för hushållsbruk vad avser
miljöfarlighet. I motionen begärs ett tillkännagivande om lagstiftning
om miljöfarliga ämnen i enlighet med vad som i motionen anförts.

Kontrollen över kemiska produkter i allmänhet från hälso- och
miljöskyddssynpunkter utövas av kemikalieinspektionen. När det gäller
kosmetiska och hygieniska produkter är dock socialstyrelsen tillsynsmyndighet.
I 8 § lagen (1985:426) om kemiska produkter föreskrivs
att den som tillverkar, importerar eller överlåter kemiska produkter
genom märkning eller på annat sätt skall lämna uppgifter av
betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt (produktinformation).
Enligt 11 § förordningen (1985:835) om kemiska produkter skall
kemikalieinspektionen meddela de föreskrifter om produktinformation
som behövs för bestämmelsens tillämpning. I fråga om kosmetiska och
hygieniska produkter skall sådana föreskrifter dock meddelas av socialstyrelsen.

Utskottet delar motionärernas uppfattningar om önskvärdheten av
att informationen till konsumenterna rörande miljöfarliga och allergiframkallande
produkter förbättras. När det gäller produkter med negativ
inverkan på miljön utgör den ordning för miljömärkning som
nyligen införts ett betydelsefullt steg på vägen mot en förbättrad
konsumentinformation, och erfarenheterna av det bör avvaktas innan
man överväger ett mera omfettande varudeklarationssystem. Utskottet
vill även hänvisa till att kemikalieinspektionen enligt inhämtade uppgifter
för närvarande utvecklar ett nytt system för märkning av miljöfarliga
kemiska produkter. Under våren 1990 kommer särskilda program
att tas fram för inspektionens arbete med bl.a. allergiframkallande
och miljöfarliga kemikalier. I dessa program kommer konsumentaspekter
att ägnas särskild uppmärksamhet. För närvarande prioriteras
två produktgrupper — textiltvättmedel och bilvårdsprodukter — och
dessa produktgrupper kartläggs och kunskapen om tillgängliga alternativ
byggs upp. Målsättningen för inspektionen är att med lämpliga
medel såsom reglering, information m.m. få till stånd en övergång till
från hälso- och miljösynpunkt lämpligare produkter och en utveckling

1989/90:LU21

till bättre produkter. Inspektionen vidareutvecklar också sin allmänna
informationsverksamhet med konsumentinriktad information till olika
intressenter som detaljhandeln, miljö- och hälsoskyddsförvaltningarna,
konsumentvägledare, miljöorganisationer och till konsumenterna
själva.

I anslutning till det anförda vill utskottet påpeka att enligt årets
budgetproposition (bil. 16, s. 105) föreslås en förstärkning av kemikalieinspektionen
med resurser motsvarande fyra tjänster samt
500 000 kr. för konsultinsatser för bl.a. arbetet med miljöfarliga kemikalier.

Vad härefter angår frågan om allergiframkallande produkter vill
utskottet erinra om att förordningen om kemiska produkter ändrades
genom beslut av regeringen i december 1988 så att det numera
ankommer på socialstyrelsen att utfärda föreskrifter om produktinformation
beträffande hygieniska och kosmetiska varor. Genom ändringen
har skapats förutsättningar för en utvidgad kontroll av sådana varor.
Det sagda ger utskottet anledning att understryka vad utskottet uttalade
år 1988 (se bet. LU 1987/88:31) vid behandlingen av en motion
rörande märkning av hygienartiklar och kosmetika, nämligen att det
är angeläget att allmänheten snarast möjligt får tillgång till information
om kosmetiska och hygieniska varor i allergihänseende. Utskottet
utgår från att frågan nu får en tillfredsställande lösning.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att några åtgärder från
riksdagens sida med anledning av motionerna inte är erforderliga, och
utskottet avstyrker därför bifall till motionerna L705, L707 yrkande 3
och L715.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande anslag till marknadsdomstolen

att riksdagen med bifall till proposition 1989/90:100 bilaga 15,
punkt F 1, till Marknadsdomstolen för budgetåret 1990/91 anvisar
ett förslagsanslag på 3 371 000 kr.,

2. beträffande talan i allmän domstol mot vilseledande reklam
att riksdagen avslår motion 1989/90:L717 yrkande 7,

3. beträffande anslag till allmänna reklamationsnämnden

att riksdagen med bifall till proposition 1989/90:100 bilaga 15,
punkt F 5, och med avslag på motion 1989/90:L707 yrkande 5
och motion 1989/90:L714 yrkande 9, till Allmänna reklamationsnämnden
för budgetåret 1990/91 anvisar ett förslagsanslag på

11 960 000 kr.,

4. beträffande anslag till konsumentverket

att riksdagen med bifall till proposition 1989/90:100 bilaga 15,
punkt F 4, och med avslag på motion 1989/90:L714 yrkande 10,
1989/90:L718 yrkande 2 samt motion 1989/90:L721 yrkandena

12 och 15 till Konsumentverket för budgetåret 1990/91 anvisar
ett förslagsanslag på 70 200 000 kr.,

res. I (mp)

1989/90:LU21

3 Riksdagen 1998/90. 8 sami. Nr 21

Rättelse: S. 36 rad 35 Står: 15 Rättat till: 15 till

5. beträffande översyn av konsumentverkets instruktion
att riksdagen avslår motion 1989/90:L717 yrkande 2,

res. 2 (m)

6. beträffande miljövänlig konsumtion

att riksdagen avslår motion 1989/90:L714 yrkande 2,

7. beträffande åtgärder på konsumentområdet inför anpassningen
till EG m.m.

att riksdagen avslår motion 1989/90:L721 yrkandena 13 och 14
samt motion 1989/90:L722,

res. 3 (mp)

8. beträffande konsumentverkets forskningsbevakning och informationsverksamhet att

riksdagen avslår motion 1989/90:L718 yrkandena 3 och 4.

res. 4 (mp)

9. beträffande hushållsekonomisk forskning

att riksdagen avslår motion 1989/90:L718 yrkande 1,

10. beträffande konsumenttekniska nämnden

att riksdagen avslår motion 1989/90:L714 yrkande 8 och motion
1989/90:L717 yrkande 3,

res. 5 (m, fp, c)

11. beträffande kommunal konsumentverksamhet

att riksdagen avslår motion 1989/90:L713 yrkandena 2 och 3
samt motion 1989/90:L721 yrkande 5 delvis,

res. 6 (vpk)

12. beträffande prisinformation

att riksdagen avslår motion 1989/90:L707 yrkande 1, motion
1989/90:L714 yrkande 6 och motion 1989/90:L717 yrkande 1,

res. 7 (m, fp, c)

13. beträffande extrapriser

att riksdagen avslår motion 1989/90:L712,

res. 8 (m, fp)

14. beträffande konsumentverkets provningsverksamhet
att riksdagen avslår motion 1989/90:L714 yrkande 3,

res. 9 (m, fp, c)

15. beträffande varudeklarationssystem

att riksdagen avslår motion 1989/90:L714 yrkande 4,

res. 10 (m, fp, c, mp)

16. beträffande datastyrd konsumentinformation

att riksdagen avslår motion 1989/90:L714 yrkande 5,

res. 11 (m, fp, c)

17. beträffande varumärken

att riksdagen avslår motion 1989/90:L702,

18. beträffande produktinformation

att riksdagen avslår motion 1989/90:L721 yrkandena 5 delvis, 6
och 11,

19. beträffande könsdiskriminerande reklam

att riksdagen avslår motion 1989/90:L711 och motion
1989/90:L721 yrkande 4,

res. 12 (mp)

20. beträffande förbud mot våldsleksaker

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:L708 och 1989/90:L719,

1989/90:LU21

21. beträffande reklambegränsningar

att riksdagen avslår motion 1989/90:L713 yrkande 1, motion
1989/90:L721 yrkandena 1, 2, 3, 7 och 8 samt motion
1989/90:L716,

res. 13 (mp)

22. beträffande bidrag till miljömärkning av produkter

att riksdagen med bifall till proposition 1989/90:100 bilaga 15,
punkt F 6, till Bidrag till miljömärkning av produkter för
budgetåret 1990/91 anvisar ett reservationsanslag på 1 000 000
kr.,

23. beträffande miljömärkningsstyrelsens sammansättning

att riksdagen avslår motion 1989/90:L707 yrkande 2 och motion
1989/90:L714 yrkande 1,

res. 14 (m, fp, c, mp)

24. beträffande varudeklarationer om miljöskadliga ämnen

att riksdagen avslår motion 1989/90:L705, motion 1989/90:L707
yrkande 3 och motion 1989/90:L715.

res. IS (c, mp)

Stockholm den 15 mars 1990
På lagutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Stig Gustafsson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inger
Hestvik (s), Bengt Kronblad (s), Gunnar Thollander (s), Lena Boström
(s), Ewy Möller (m), Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c),
Elisabeth Persson (vpk), Elisabet Franzén (mp), Gunilla Andersson (s)
och Charlotte Cederschiöld (m).

Reservationer

1. Anslag till konsumentverket (mom. 4)

Elisabet Franzén (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med "Utskottet
har" och på s. 10 slutar med "till konsumentverket" bort ha
följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning i motion L721 när det
gäller angelägenheten av att konsumentverket i ökad utsträckning ger
konsumenterna vägledning och information som är ägnad att väsentligt
öka deras styrka och inflytande på marknaden. Utskottet delar också

1989/90:LU21

den åsikt sorn framförs i motion L718 att det råder en obalans mellan
de resurser i form av pengar och kunskaper som tillförs konsumenterna
och företagen i samhället. Som motionärerna pekar på är det av
största vikt att denna obalans jämnas ut. Detta kräver dock att de mål
och riktlinjer som riksdagen lade fest i 1986 års konsumentpolitiska
beslut i viss utsträckning omarbetas och att konsumentverket tillförs
betydligt större resurser. Dessa skall också kunna fördelas till andra
organ såsom fria konsumentorganisationer och kommuner som har en
fungerande konsumentverksamhet. Som motionärerna antyder kan
detta inte göras omedelbart utan måste planeras och genomföras stegvis.

När det gäller anslaget till konsumentverket konstaterar utskottet att
verkets hemställan om medel för budgetåret 1990/91 tillgodosetts i
budgetpropositionen med undantag för begärda medel för det västeuropeiska
integrationsarbetet. För detta arbete hade verket begärt

2 000 000 kr., vilket belopp dock reducerats till 1 000 000 kr.

Enligt utskottets mening är det dock angeläget att konsumentverket
får det belopp som verket begärt. Det är enligt utskottets mening av
synnerlig vikt att verket ingående kan följa harmoniseringsarbetet till
EG och på så sätt bevaka att de svenska konsumenternas rätt och
säkerhet inte urholkas eller hotas genom att nya regler och bestämmelser
införs, som är mindre fördelaktiga för konsumenten än de nuvarande.
Det av regeringen föreslagna beloppet kan inte anses tillräckligt
för detta arbete utan konsumentverket bör tilldelas de medel som
verket begärt.

Vad utskottet anfört om angelägenheten av konsumentverkets information
och vägledning till konsumenter och om framtida resursförstärkningar
till konsumentverket bör med bifall till motionerna L718
yrkande 2 och L721 yrkande 12 ges regeringen till känna. I enlighet
med vad utskottet har förordat bör anslaget till verket för budgetåret
1990/91 bestämmas till 71 200 000 kr.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande anslag till konsumentverket
att riksdagen dels med bifall till motion 1989/90:L718 yrkande 2
och motion 1989/90:L721 yrkande 12 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört, dels med anledning av
proposition 1989/90:100 bilaga 15, punkt F 4, samt med bifall
till motion 1989/90:L721 yrkande 15 och med avslag på motion
1989/90:L714 yrkande 10 till Konsumentverket för budgetåret
1990/91 anvisar ett förslagsanslag på 71 200 000 kr.

2. Översyn av konsumentverkets instruktion (morn. 5)

Rolf Dahlberg, Ewy Möller och Charlotte Cederschiöld (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med "Enligt
utskottets" och slutar med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som förs fram i motion L717 att
konsumentverkets uppgifter för närvarande är alltför omfattande och
dessutom leder till en splittring av verksamheten. Verkets uppgifter
bör därför renodlas i syfte att effektivisera verksamheten inom de
områden där verkets arbete visat sig ha en särskild betydelse för

1989/90: LU21

konsumenterna. Vidare bör konsumentombudsmannen ha en självständigare
ställning gentemot verket och myndighetsuppgifterna särskiljas
från verkets andra uppgifter. Utskottet anser därför i likhet med
motionärerna att en översyn av verkets instruktion är påkallad. I den
mån så erfordras bör en sådan översyn också omfatta 1986 års konsumentpolitiska
beslut liksom frågeställningen hur konsumentverkets
verksamhet eljest kan effektiviseras.

Vad utskottet sålunda har anfört bör riksdagen med bifall till
motion L717 yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande översyn av konsumentverkets instruktion
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L717 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Åtgärder på konsumentområdet inför anpassningen
till EG m.m. (mom. 7)

Elisabet Franzén (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med "Med
anledning" och slutar med "och L722" bort ha följande lydelse:

Med anledning av motionerna vill utskottet peka på vad som anförs
i årets budgetproposition under avsnittet Konsumentfrågor (bilaga 15 s.
123). Enligt föredragande statsrådet kräver det västeuropeiska integrationsarbetet
insatser för att de svenska konsumenternas intressen skall
kunna värnas. Produktsäkerhetsarbetet måste, sägs det vidare, prioriteras
och harmoniseringen får inte ske till priset av att väsentliga
säkerhetsbehov uppges. I samma avsnitt talas också om de europeiska
standardiseringsorganen som utformar standarder för produkter utgående
från de säkerhetskrav som EG-kommissionen fastställt. Statsrådet
anför som sin mening att detta har givit Sverige och andra
EFTA-länder nya möjligheter att påverka säkerhetsreglerna.

Från regeringen har man ofta tidigare talat om dessa standardiseringsarbeten
och om Sveriges stora möjligheter att utöva inflytande.
Det enda konkreta exemplet, som ständigt återkommit, är säkerhetskraven
på barnleksaker, där EG enligt regeringen har anammat de
höga svenska kraven. Konsumentverket har nyligen visat att de CEmärkta
leksakerna trots detta är betydligt mindre säkra än de svenska.
Det finns enligt utskottets mening fog för varningen i motion L721 om
att harmoniseringen till EG kan leda till att produkter av sämre
kvalitet kommer att saluföras till svenska konsumenter.

Än mer allvarligt är enligt utskottet det som framhålls i motion
L722. Inom EG och dess intressesfår införs nya regler, som gör att all
väsentlig makt över samhällsutvecklingen lyfts bort från de folkvalda
nationella parlamenten och placeras i icke folkvalda, överstatliga organ
som fungerar i intim samverkan med marknadens ledande företag.
Den enskilde erbjuds i detta samhälle stora valmöjligheter bland ett
brett utbud av varor och tjänster på marknaden, samtidigt som värdet
av hans röst i parlamentariska val devalveras och hans möjlighet att
påverka de övergripande samhällsbesluten minskar.

1989/90: LU21

Utskottet anser att detta är skäl nog att föra Sverige bort från EG:s
direkta inflytande, men om harmoniseringen ändå kommer att fortsätta
blir det nödvändigt att radikalt öka de samhällsinsatser som är
ägnade att stärka medborgarnas ställning och makt i deras egenskap av
konsumenter.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motionerna
L721 yrkandena 13 och 14 samt L722 ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande åtgärder på konsumentområdet inför anpassningen
till EG m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L721 yrkandena 13
och 14 samt motion 1989/90:L722 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.

4. Konsumentverkets forskningsbevakning och
informationsverksamhet (mom. 8)

Elisabet Franzén (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med "Som
framgår" och slutar med "dessa delar" bort ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna i motion L718 anser utskottet att den
hushållsekonomiska forskningen är synnerligen viktig och att det finns
ett behov av att resultatet av denna forskning kommer konsumentverket
och därmed konsumenterna till handa. Som tidigare nämnts ingår
det i konsumentverkets uppgifter att stödja forskningen inom verkets
arbetsområde. Utskottet anser emellertid att resurserna som hittills
funnits för detta ändamål är otillräckliga. Då det dessutom är av stor
vikt att den svenska konsumentinriktade forskningen får ökat stöd, bör
konsumentverket ges möjlighet att utöka verksamheten. När det gäller
denna verksamhet finner utskottet att en lämplig ordning kan vara att
konsumentverket får ett särskilt anslag för forskningskontakter m.m.
På så sätt skulle verkets bibliotek i större utsträckning än som nu sker
kunna anskaffa litteratur och verket få möjlighet att kontinuerligt följa
forskningen och bedöma dess resultat. Dessutom skulle verket kunna
hålla kontakt med forskare på det hushållsekonomiska området.

När det gäller informationsverksamhet på konsumentområdet finner
utskottet, såsom framhålls i motion L718, att betydande förbättringar
kan göras genom att konsumentverket, livsmedelsverket och kemikalieinspektionen
samordnar sin informationsverksamhet på ett systematiserat
sätt. Som motionärerna pekar på kan det i dag vara både
obekvämt och förvirrande för konsumenterna att inte få all väsentlig
information från ett och samma håll. Om informationen samordnas i
enlighet med motionärernas önskemål kan konsumenterna lättare ges
en förståelig och rättvisande informationsbild.

Vad utskottet sålunda anfört om konsumentverkets forskningsbevakning
och informationsverksamhet bör riksdagen med bifall till motion
L718 yrkandena 3 och 4 ge regeringen till känna.

1989/90: LU21

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande konsumentverkets forskningsbevakning och informationsverksamhet att

riksdagen med bifall till motion 1989/90:L718 yrkandena 3
och 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

5. Konsumenttekniska nämnden (mom. 10)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Ewy Möller
(m), Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c) och Charlotte
Cederschiöld (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med "Av
konsumentverkets" och slutar med "yrkande 3" bort ha följande
lydelse:

Enligt utskottets mening är det betydelsefullt att brukarintressena
beaktas vid utveckling och upphandling av produkter. Det kan därför
finnas behov av ett särskilt rådgivande organ på området. I likhet med
motionärerna vill utskottet emellertid starkt ifrågasätta huruvida den
konsumenttekniska nämnden har fått en lämplig sammansättning.
Som redovisats ovan ingår i nämnden ett stort antal företrädare för
olika myndigheter och organisationer. Det stora antalet ledamöter i
kombination med att de företräder vitt skilda intressen medför nämligen
att nämnden i praktiken knappast kan antas kunna fullgöra sina
uppgifter. Utskottet anser därför att den konsumenttekniska nämnden
bör upplösas.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion
L714 yrkande 8 och med anledning av motion L717 yrkande 3 ge
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande konsumenttekniska nämnden
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L714 yrkande 8 och
med anledning av motion 1989/90:L717 yrkande 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om avskaffande
av den konsumenttekniska nämnden.

6. Kommunal konsumentverksamhet (mom. 11)

Elisabeth Persson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som börjar med "Enligt
utskottets" och slutar med "5 delvis" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar de uppfattningar som förs fram i motionerna L713
och L721 om behovet av att konsumentverkets arbete utvecklas genom
en utbyggnad av den kommunala konsumentvägledningen särskilt med
hänsyn till att det här i landet saknas en folklig konsumentrörelse.
Många kommuner har insett vikten av en väl utbyggd kommunal
konsumentverksamhet. Som motionärerna i motion L713 framhåller
varierar emellertid den lokala konsumentverksamheten mycket mellan

1989/90:LU21

olika kommuner. Utskottet konstaterar också att några kommuner
fortfarande helt saknar konsumentverksamhet. Som en hjälp till kommunerna
i deras konsumentverksamhet anser utskottet att konsumentverket
bör utarbeta minimiriktlinjer för den lokala konsumentverksamheten.
För att riktlinjerna skall kunna följas upp är det enligt
utskottets mening erforderligt att staten ekonomiskt stöder verksamheten
och att statsbidrag utgår. Utskottet anser att det belopp som föreslås
i motion L713 är rimligt med beaktande av de resultat en väl utvecklad
kommunal konsumentvägledning kan ge i form av t.ex. minskad
skuldsättning hos hushållen och välawägda inköp av kapitalvaror.
Som motionärerna varit inne på bör beloppet enligt utskottets mening
också få användas för att stödja lokala konsumentrörelser.

Vad utskottet sålunda anfört om den kommunala konsumentverksamheten
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. För
budgetåret 1990/91 bör under trettonde huvudtiteln som ett nytt anslag
under punkt F 7 anvisas 10 000 000 kr. till bidrag till kommunal
konsumentverksamhet m.m.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande kommunal konsumentverksamhet
att riksdagen dels med bifall till motion 1989/90:L713 yrkande 2
samt med anledning av motion 1989/90-.L721 yrkande 5 delvis
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
dels med bifall till motion 1989/90:L713 yrkande 3 under trettonde
huvudtiteln, punkt F 7, till Bidrag till kommunal konsumentverksamhet
m.m. för budgetåret 1990/91 anvisar ett förslagsanslag
på 10 000 000 kr.

7. Prisinformation (mom. 12)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Ewy Möller
(m), Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c) och Charlotte
Cederschiöld (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som börjar med "Med
hänsyn" och slutar med "av utskottet" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening utgör prismärkningen på varorna en synnerligen
viktig del i företagens information till konsumenterna. Såsom
framhålls i motionerna L707 och L714 skall priset vara lätt synligt och
bör finnas angivet på själva varan eller på hyllkanten.

Den ökade datoriseringen inom detaljhandeln får inte leda till att
prismärkningen försämras ytterligare. De brister som i dag förekommer
måste enligt utskottets mening omedelbart undanröjas genom
påverkan, självsanering och frivilliga överenskommelser. Utskottet delar
således den uppfattning som förs fram i motion L717 att detaljerade
föreskrifter om prismärkning i första hand bör undvikas. Enligt utskottets
mening är omedelbara åtgärder påkallade, och i avvaktan på
den pågående konkurrensutredningens förslag bör konsumentverket få
i uppdrag att ta upp prismärkningsfrågorna med handelns representanter
för att söka åstadkomma bättre prismärkning för konsumenterna.

1989/90: LU21

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av motionerna
L707 yrkande 1, L714 yrkande 6 och L717 yrkande 1 som sin
mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande prisinformation

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:L707 yrkande 1,
motion 1989/90:L714 yrkande 6 och motion 1989/90:L717 yrkande
1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

8. Extrapriser (mom. 13)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Ewy Möller (m), Bengt Harding
Olson (fp) och Charlotte Cederschiöld (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med "Som
framgår" och slutar med "motion L712" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den uppfattning som framförs i motion L712 att det
nuvarande extraprissystemet bör finnas kvar. Prissättningen är ett
viktigt konkurrensmedel inom handeln, och enligt utskottets mening
bör systemet med extrapriser och "röda lappar" ses som ett konkurrensmedel.
Det av tidigare utredningar förordade enprissystemet kan
enligt utskottets bedömning däremot tillgodose varken näringsidkarnas
eller konsumenternas intressen. Ett sådant system leder inte till några
lägre priser.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion L712 som
sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 13 bort ha följande
lydelse:

13. beträffande extrapriser

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L712 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

9. Konsumentverkets provningsverksamhet (mom. 14)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Ewy Möller
(m), Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c) och Charlotte
Cederschiöld (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med "Mot
bakgrund" och slutar med "yrkande 3" bort ha följande lydelse:

Som framhålls i motionen är det ett allt starkare önskemål från
konsumenternas sida att före inköp kunna jämföra olika varors egenskaper
och kvaliteter. Detta önskemål bör enligt utskottets mening i
möjligaste mån tillgodoses. På grund härav och med hänsyn till att en
väl fungerande provningsverksamhet ofta leder till bättre produkter på
marknaden anser utskottet i likhet med motionärerna i motion L714
att både konsumentverkets på eget initiativ utförda jämförande varuprovningar
och verkets uppdragsfinansierade provningsverksamhet bör
utvidgas.

1989/90: LU21

Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion L714 i
denna del som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 14 bort ha följande
lydelse:

14. beträffande konsumentverkets provningsverksamhet

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L714 yrkande 3 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

10. Varudeklarationssystem (mom. 15)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Ewy Möller
(m), Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c), Elisabet Franzén
(mp) och Charlotte Cederschiöld (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med
"Utskottet erinrar" och slutar med "yrkande 4" bort ha följande
lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som förs fram i motionen. Allteftersom
antalet produkter på marknaden blir allt fler och alltmer komplicerade
ökar också behovet av ett utvecklat varudeklarationssystem.
Mot denna bakgrund bör enligt utskottets mening konsumentverket ta
initiativ till att i samarbete med branschorganisationerna söka åstadkomma
en frivillig, standardiserad varuinformation inom andra varugrupper
än livsmedel. Utskottet anser att de bästa kunskaperna om de
enskilda produkterna finns hos tillverkarna, och ansvaret för att lämna
erforderlig information måste därför falla på företagen. Konsumentverkets
uppgift bör vara att överlägga med branschorganisationerna för att
söka utveckla ett varudeklarationssystem. Vad utskottet sålunda anfört
bör riksdagen med bifall till motion L714 yrkande 4 som sin mening
ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 15 bort ha följande
lydelse:

15. beträffande varudeklarationssystem

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L714 yrkande 4 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

11. Datastyrd konsumentinformation (mom. 16)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Ewy Möller
(m), Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c) och Charlotte
Cederschiöld (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med "I
likhet" och slutar med "yrkande 5" bort ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna anser utskottet att det inom dagens
handel är svårt för den enskilde konsumenten att skaffa sig överblick
av marknadens utbud. Med bl.a. videotex och text-TV kompletterat
med s.k. teleprogramvara skulle enligt utskottets mening viktig jämförande
information om varor och tjänster kunna ställas till många
konsumenters förfogande. Utskottet anser därför — i likhet med mo -

1989/90: LU21

tionärerna — att konsumentverket bör fl i uppdrag att genomföra
utvidgade prov med videotexdistribuerad varuinformation direkt till
konsumenten. I sammanhanget vill utskottet framhålla att en sådan
verksamhet redan finns utbyggd t.ex. i Frankrike.

Vad utskottet med bifall till motion L714 yrkande 5 således anfört
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 16 bort ha följande
lydelse:

16. beträffande datastyrd konsumentinformation
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L714 yrkande 5 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

12. Könsdiskriminerande reklam (mom. 19)

Elisabet Franzén (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med "Vad
särskilt" och på s. 24 slutar med "yrkande 4" bort ha följande lydelse:
Vad särskilt gäller yrkandet i motion L721 vill utskottet erinra om
att rasism i reklam kan föranleda straff enligt bestämmelserna i 7 kap.

4 § 11 tryckfrihetsförordningen och 16 kap. 8 § brottsbalken om hets
mot folkgrupp. I sammanhanget kan också påpekas att regeringen i
proposition 1989/90:86 om åtgärder mot etnisk diskriminering redogjort
för sina planer på att utreda om gällande lagstiftning kan förändras
i syfte att förstärka samhällets skydd mot etnisk diskriminering. I
den mån några särskilda regler mot rasism i reklam skulle erfordras
utgår utskottet från att detta tas upp i det aviserade lagstiftningsarbetet.
Något initiativ i saken från riksdagens sida är därför inte erforderligt.

I motion L721 framhålls även att det är angeläget att reklam inte
främjar resursslöseri. Utskottet delar denna uppfattning och anser att
reklam som t.ex. uppmuntrar till användning av icke nödvändiga
engångsartiklar eller som propagerar slit- och slängmentalitet bör
begränsas. Det bör ankomma på regeringen att överväga spörsmålet i
lämpligt sammanhang.

Utskottets ställningstagande innebär att utskottet avstyrker bifall till
motion L711. Vad utskottet har anfört med anledning av motion L721
yrkande 4 bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 19 bort ha följande
lydelse:

19. beträffande könsdiskriminerande reklam
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:L721 yrkande 4
och med avslag på motion 1989/90:L711 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

1989/90:LU21

13. Reklambegränsningar (mom. 21)

Elisabet Franzén (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28 som börjar med
"Enligt utskottets" och på s. 30 slutar med "samt L716" bort ha
följande lydelse:

Utskottet ansluter sig till den principiella uppfattning som förs fram
i motion L721 att reklamen numera nått en sådan omfattning och
intensitet att åtgärder är påkallade i syfte att åstadkomma en begränsning.
De ständiga uppmaningarna till köp och konsumtion som i dag
finns på offentliga platser, i massmedia och i form av direktreklam är
svåra att freda sig för och kan såsom motionärerna påpekar karakteriseras
som ett slags informationstvång. Reklamen, som produktinformation
och konkurrensmedel, har sin givna plats i en marknadsekonomi,
men den kan inte längre tillåtas att breda ut sig okontrollerat och ta
det uppmärksamhetsutrymme i anspråk som den gör i dag. Förutom
att den utgör en estetisk nedskräpning har den fatt en sådan omfattning
att samhällets motvikt i form av konsumentstödjande åtgärder
inte hunnit med. Samhället måste ta nya grepp för att skydda medborgaren.
Enligt utskottets mening finns det mot denna bakgrund starka
skäl för att låta en utredning närmare överväga vilka åtgärder som kan
vidtas i syfte att begränsa och reglera reklamen och dess dominerande
ställning utan att yttrandefriheten begränsas. Utskottet ser gärna en
utveckling som gynnar små, lokalt verkande näringsidkare framför
företag, som arbetar på nationell och internationell nivå.

Vad utskottet ovan anfört med anledning av motionerna L713
yrkande 1, L721 yrkandena 1, 2, 3, 7 och 8 samt L716 bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 21 bort ha följande
lydelse:

21. beträffande reklambegränsningar
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:L713 yrkande 1,
motion 1989/90:L721 yrkandena 1, 2, 3, 7 och 8 samt motion
1989/90-.L716 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

14. Miljömärkningsstyrelsens sammansättning
(mom. 23)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Ewy Möller
(m), Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c), Elisabet Franzén
(mp) och Charlotte Cederschiöld (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 31 som börjar med
"Utskottet erinrar" och slutar med "yrkande 1" bort ha följande
lydelse:

I likhet med motionärerna är utskottet kritiskt mot sammansättningen
av miljömärkningsstyrelsen och anser att det är en allvarlig brist att
forskningsintressena är helt orepresenterade. Visserligen skall dessa

1989/90:LU21

intressen tillgodoses genom att de blir representerade i referensgruppen,
men detta kan enligt utskottets mening inte anses till fyllest. Det
är synnerligen viktigt att forskningen finns representerad i styrelsen,
där de slutliga bedömningarna görs och besluten fattas. Detta är enligt
utskottets mening av mycket stor betydelse för att nå framgångar inom
arbetet med miljömärkningen. Utskottet vill också erinra om att i den
utredning som låg till grund för införandet av miljömärkning i Sverige
föreslogs en modell där styrelsen skall bestå av tolv ledamöter, representerande
de olika intressenterna med en fjärdedel för envar av de
allmänna samhällsintressena inkl. forskningen, konsumenterna, miljörörelsen
och näringslivet. Utskottet kan för sin del inte se något skäl
varför regeringen i avtalet med SIS frångått utredningen i den delen.
Enligt utskottets mening bör regeringen snarast ta initiativ till en
förändring eller eventuell utökning av miljömärkningsstyrelsen så att
även forskningsintressena blir representerade.

Vad utskottet sålunda anfört med bifall till motionerna L707 yrkande
2 och L714 yrkande 1 bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 23 bort ha följande
lydelse:

23. beträffande miljömärkningsstyrelserts sammansättning

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L707 yrkande 2 och
motion 1989/90:L714 yrkande 1 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.

15. Varudeklarationer om miljöskadliga ämnen
(mom. 24)

Martin Olsson (c), Stina Eliasson (c) och Elisabet Franzén (mp) anser

dels att del av utskottets yttrande som på s. 32 börjar med "Utskottet
delar" och på s. 33 slutar med "och L715" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att det på marknaden för närvarande finns en
stor mängd varor som, trots att de kan misstänkas innehålla miljöskadliga
ämnen, inte är försedda med någon varudeklaration. I likhet med
motionärerna anser utskottet att det är angeläget att allmänheten
snarast möjligt får tillgång till information i form av varudeklaration
om miljöskadliga ämnen i bl.a. hushålls- och rengöringsartiklar och
om allergiframkallande ämnen i hygienartiklar och kosmetika. Det bör
ankomma på regeringen att närmare överväga hur ett system för
varudeklarationer lämpligen bör åstadkommas.

Vad utskottet sålunda har anfört bör riksdagen med bifall till
motionerna L705, L707 yrkande 3 och L715 som sin mening ge
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 24 bort ha följande
lydelse:

24. beträffande varudeklarationer om miljöskadliga ämnen

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L705, motion
1989/90:L707 yrkande 3 och motion 1989/90:L715 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

1989/90:LU21

Särskilda yttranden

1. Talan i allmän domstol mot vilseledande reklam
(mom. 2)

Rolf Dahlberg, Ewy Möller och Charlotte Cederschiöld (alla m) anför:

Moderata samlingspartiet har i olika sammanhang föreslagit en avveckling
av specialdomstolar och särskilt av partsammansatta domstolar
som marknadsdomstolen. När en sådan avveckling av marknadsdomstolen
genomförts kommer de allmänna domstolarna att handlägga mål
angående marknadsföring. Det skulle således inte vara fråga om att
målen handläggs både av de allmänna domstolarna och marknadsdomstolen
som utskottet hävdar.

I motion L717 yrkande 7 hävdas att enskilda eller grupp skall
kunna föra talan angående vilseledande marknadsföring. Enligt vår
mening finns det flera goda skäl att överväga en annan ordning än den
som gäller i dag för prövning av otillbörlig marknadsföring. I de fall
där ansökan görs av enskilda skulle en prövning i tingsrätten leda till
minskade kostnader och processen föras närmare dem som berörs och
därigenom på olika sätt främja en lokal förankring. Det finns också
anledning att anta, särskilt mot bakgrund av de erfarenheter man har i
USA och Canada, att den lokala konsumentrörelsen skulle stärkas med
en sådan ordning. Rättssäkerheten för den enskilde skulle öka i och
med att det genom denna ändring skulle bli möjligt att överklaga,
eftersom tingsrättens dom kan överklagas. Denna möjlighet finns inte i
dag när dessa ärenden avgörs i specialdomstol. Enligt vår mening är
det angeläget att regeringen tar initiativ till att utreda möjligheten för
enskilda eller grupp av enskilda att väcka talan vid allmän domstol.
Huruvida en sådan lösning sammantaget skulle kunna medföra processekonomiska
nackdelar bör belysas i ett utredningsarbete. Vi avser
att återkomma i annat sammanhang till det aktualiserade spörsmålet.

2. Extrapriser (mom. 13)

Martin Olsson och Stina Eliasson (båda c) anför:

Lagutskottet behandlade våren 1988 dels en motion (s) med krav på
lagstiftning mot extrapriser, dels två motioner (fp) med krav på riksdagsuttalande
mot inskränkningar i rätten att tillämpa extrapriser. En
bred majoritet i utskottet beslöt då föreslå riksdagen att inte genom ett
uttalande i den ena eller andra riktningen föregripa regeringens överväganden
i frågan i anledning av ett utredningsbetänkande.

När nu utskottet åter haft att behandla en motion med krav på
riksdagsuttalande för systemet med extrapriser har vi vidhållit 1988 års
ställningstagande.

Vi vill — liksom centerpartiets representanter i lagutskottet våren
1988 framhöll i sitt särskilda yttrande — betona att vi inte kommer att
godta en lagstiftning som skulle innebära förbud mot extrapriser,
eftersom vi ser systemet med extrapriser som ett acceptabelt konkur -

1989/90: LU21

rensmedel. Samtidigt vill vi även nu påpeka att vi anser det närmast
självklart att "avarter" inom extraprissystemet måste motverkas både
genom åtgärder av branschen och genom myndigheters medverkan.

3. Varudeklarationer om miljöskadliga ämnen
(mom. 24)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anför:

Utskottet konstaterar med gillande att kemikalieinspektionen startat ett
särskilt programarbete med ett nytt system för märkning av allergiframkallande
och miljöfarliga kemikalier.

Men såvitt gäller produktinformation om kosmetika och hygienartiklar
faller ansvaret på socialstyrelsen. Föreskrifter om sådan information
har inte i tillräcklig omfattning utfärdats ännu. Vi vill härmed
understryka att det är angeläget att allmänheten skyndsamt får tillgång
till denna produktinformation.

1989/90:LU21