Kulturutskottets betänkande
1989/90:KrU7

Fårbrevet m.m.

1989/90

KrU7

Sammanfattning

Kungsboken är en på kungl, biblioteket förvarad pergamentshandskrift,
som innehåller bl.a. det äldsta kända exemplaret av det s.k.
fårbrevet — en förordning om huvudsakligen fårskötsel som utfärdades
år 1298 i Oslo av hertig Håkon Magnusson. Med anledning av
motioner föreslår utskottet att riksdagen skall besluta att som sin
mening ge regeringen till känna att Kungsboken bör överföras till
Färöarna. Utskottet framhåller den symboliska betydelse det skulle ha
för Färöarna om handskriften funnes där, eftersom den innehåller text,
som visar att det mycket tidigt fanns ett särskilt färöiskt språk; det har
framförts att överförandet av Kungsboken till Färöarna skulle bidra till
att stärka den nationella och kulturella identiteten för det färöiska
folket. Vidare framhåller utskottet bl.a. att ett beslut om ett överförande
av handskriften till Färöarna också skulle utgöra en stark markering
av den samhörighetskänsla som finns mellan människorna i
Sverige och människorna på Färöarna och av den betydelse kulturarvet
har för alla människor.

Utskottet avstyrker med utförlig motivering motionskrav om en kartläggning
av profana och kyrkliga konstskatter för att utröna ursprunget
till äldre kulturföremål och om återlämnande till de ursprungliga
ägarna av föremål, som vi — för att använda motionärens uttryck

— "stulit" från de ursprungliga ägarna.

Motioner

1988/89:Kr207 av Lars Sundin och Elver Jonsson (båda fp) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om "farbrevets" överlämnande till Färöarna.

1988/89:Kr214 av Marianne Stålberg (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
återförande av seyöabraevid (fårbrevet) till Färöarna.

1988/89:Kr220 av Karin Falkmer (m) vari yrkas att riksdagen beslutar
att den i motionen nämnda färöiska handskriften (fårbrevet) skall
överlämnas till Färöarna.

1 Riksdagen 1989/90. 13 sami. Nr 7

1988/89:Kr320 av Kaj Nilsson (mp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inventering
och återställande till ursprungsländer av stulna kulturskatter.

Vissa bakgrundsuppgifter
Fårbrevet

I Sverige finns två böcker som innehåller medeltida laghandskrifter
med anknytning till Färöarna. Bägge handskrifterna innehåller versioner
av det s.k. fårbrevet - på färöiska seyöabrsviä - som är en
förordning, en s.k. rättarbot (betyder ungefår rättsförbättring), som
utfärdats för Färöarna år 1298 av dåvarande hertig Håkon Magnusson
och som innehåller huvudsakligen bestämmelser om fåravel.

Det äldsta kända exemplaret av fårbrevet ingår i en bok som tillhör
kungl, biblioteket i Stockholm (KB). Redan på medeltiden fick boken
namnet Kungsboken (på färöiska Kongsbökin). På KB betecknas boken
numera Cod. perg. 4:o nr 33. I det följande använder utskottet
beteckningen Kungsboken. Större delen av boken upptas av Magnus
Lagaböters landslag, som gällde för Färöarna. Fårbrevet, daterat Oslo
1298, är inbundet efter landslagen. I boken har på slutet bundits in ett
dokument som är av betydligt senare ursprung än de båda andra,
nämligen en allmän rättarbot, utfärdad i Oslo år 1491 av konung
Hans, som regerade i Danmark och Norge.

På universitetsbiblioteket i Lund finns en bok, Lundaboken (Lundarbokin
på färöiska), som är en prakthandskrift. Den innehåller dels
bl.a. Bergens stadslag, Gulatings nyare Kristenrätt och Magnus Lagaböters
landslag, dels fårbrevet i en i förhållande till brevet på KB
systematiserad version. Fårbrevet i Lundaboken är något yngre — kanske
ett tiotal år — än brevet i Kungsboken.

Fårbrevet innehåller, som ovan angetts, huvudsakligen regler om
fårskötseln på Färöarna. Sedan urminnes tider har fåraveln spelat en
dominerande roll på öarna och varit av stor betydelse för Färöarnas
ekonomi. Fårbrevet innehåller också vissa andra bestämmelser, bland
dem om förhållandet mellan husbonde och tjänare, om arrende, om
ersättning för inkvartering och om valfångst.

1 Kungsboken — som innehåller den äldsta versionen av fårbrevet

— har en rad färöiska tillägg gjorts, vilka anses vara av stor betydelse
för forskningen i färöisk språkhistoria. Det viktigaste tillägget avser
hållande av hund. Numera har man lyckats tolka merparten av innehållet.
Forskaren i fråga har skämtsamt gett texten namnet Hundabrsvi<3.

Fårbrevet har varit föremål för en omfattande språkvetenskaplig
forskning.

Det torde vara oomtvistat att boken med Magnus Lagaböters landslag
nedskrivits i Bergen och redan på 1300-talet kommit till Färöarna.
Sannolikt har fårbrevet redan då varit medbundet i volymen. Lagboken
har tillhört det färöiska lagmansämbetet. Lagmannen ledde för -

1989/90: Kr U 7

2

handlingarna i lagtinget, som hade ansvaret för rättskipningen. Den
siste färöiske innehavaren av lagboken var lagmannen Peder Jakobsson,
som år 1599 uppehöll sig i Bergen. Boken bands om samma år.
Vid detta tillfälle torde kung Hans rättarbot ha fogats vid lagboken.
Därefter är ingenting känt om den förrän på 1680-talet då den återfanns
i Antikvitetskollegiets samlingar i Uppsala. Kollegiet flyttades
senare till Stockholm och ombildades till ett Antikvitetsarkiv. Därefter
kom Kungsboken till KB år 1780, då Antikvitetsarkivet upplöstes.

Viss tidigare riksdagsbehandling, m.m.

Riksdagen avslog år 1970 på förslag av statsutskottet — som inhämtat
yttrande från nationalmuseum och riksantikvarieämbetet — motioner
om återlämnande av den tronhimmel som Fredrik II av Danmark
beställt till Kronborgs slott, men som efter freden i Roskilde förts till
Sverige (bet. SU 1970:159).

År 1970 medgav Kungl. Maj:t att en bronskanon, som bärgats på
svenskt territorialvatten från det år 1645 sjunkna danska amiralsskeppet
S:ta Sophia, fick överlämnas till danska staten som gåva.

Vidare medgav Kungl. Maj:t år 1974 att en rulle med en målad
framställning av Sigismund III:s intåg i Krakow år 1605 (den s.k.
polska rullen eller Kraköwtapeten), som av riksarkivet år 1902 deponerats
i livrustkammaren, fick överlämnas som gåva till polska staten
(se härom frågedebatt i riksdagen den 16 maj 1974 och bet. KU
1975:12 s. 18).

Utskottet

I betänkandet behandlas fyra motioner som avser frågan om återförande
av vissa kulturföremål till föremålens ursprungsländer. Tre motioner
— Kr207 (fp), Kr214 (s) och Kr220 (m) — syftar till att det
exemplar av det s.k. fårbrevet (på färöiska seyöabraeviö), som finns på
kungl, biblioteket, skall återföras till Färöarna.

Innehållet i yrkandet i motion Kr320 (mp) är dels att en inventering
av både profana och kyrkliga konstskatter bör genomföras för att
utröna ursprunget till andra äldre kulturföremål än dem som anges i
motionen, dels att kulturföremål som vi, för att använda motionärens
uttryck, "stulit" skall återlämnas till de ursprungliga ägarna. I motionen
nämns ett tiotal kulturföremål, bland dem Silverbibeln (Codex
argenteus), Fredrik II:s av Danmark tronhimmel för Kronborgs slott
och vissa föremål som finns på Drottningholm.

Innan utskottet går närmare in på återförandefrågor vill utskottet
erinra om att grunderna för hur statens egendom får disponeras finns i
9 kap. 8 och 9 §§ regeringsformen. Statens medel och dess övriga
tillgångar står med vissa här icke aktuella Undantag till regeringens
disposition. Riksdagen fastställer i den omfattning som behövs grunder
för förvaltningen av statens egendom och förfogande över den. Riksda -

1989/90: KrU7

3

gen kan därvid föreskriva att åtgärder av visst slag ej får vidtagas utan
riksdagens tillstånd. Några särskilda föreskrifter har inte utfärdats som
hindrar regeringen att deponera eller på annat sätt förfoga över kulturföremål.
Tilläggas bör att exempelvis statliga museer kan ha fått
donationer med förbehåll som förhindrar avyttring av föremålen (se
härom bl.a. bet. 1988/89:KrU5).

Det kan också finnas skäl att här erinra om att det i 5 kap. lagen
(1988:950) om kulturminnen m.m. finns bestämmelser som innebär
att vissa äldre svenska och utländska kulturföremål som är av stor
betydelse för det nationella kulturarvet inte får föras ut ur landet utan
särskilt tillstånd. Även om ett kulturföremål omfattas av denna lagstiftning
får regeringen om synnerliga skäl föreligger medge att föremålet
förs ut ur landet.

Den inställning Sverige hitintills intagit till frågan om återförande av
kulturföremål till ursprungsländer är att en bedömning bör göras i
varje enskilt fall. Det finns inte någon konvention som förpliktar
Sverige att återlämna kulturföremål, och Sverige har liksom en rad
andra av västerländska länder, bland dem Danmark, intagit en restriktiv
ståndpunkt då återförandefrågan varit aktuell på det internationella
planet. Utskottet anser att det finns starka skäl som talar för den
ståndpunkt som Sverige hitintills intagit.

Då det gäller de nu aktuella föremålen finns skäl anföra följande.
Föremålen torde så gott som utan undantag vara kulturföremål som
blivit en del av det svenska kulturarvet, och många av föremålen torde
ha större betydelse för vårt land än för ursprungslandet. Det kan i
många fall vara svårt eller omöjligt att avgöra vilket det egentliga
ursprungslandet skall anses vara liksom under vilka omständigheter
föremålet kommit i svensk ägo. Det kan också på grund av exempelvis
donationsvillkor finnas inskränkningar i statens dispositionsrätt.

Ett exempel på det sagda är Silverbibeln, som första gången kom till
Sverige från Prag år 1648. Den anses ha sitt ursprung i 500-talets
Italien, troligen utförd i Ravenna eller Verona för östgoternas konung
Teoderik — Didrik av Bern — som tidigare haft sin boplats i romarrikets
Donauprovinser. Bibelns väg mellan Teoderiks rike och 1600-talets
Prag är till större delen okänd, men med stor sannolikhet har
bibeln i flera hundra år, kanske redan från 700-talets slut, förvarats i
klostret Werden i Westfalen i Essen. Kort före år 1600 fanns den i
Prag, där den således kom att stanna kanske endast omkring 50 år.
Sedan Silverbibeln kommit till Sverige, fördes den snart ut igen av
drottning Kristinas bibliotekarie, som fått den i gåva. I Holland inköptes
den senare av Magnus Gabriel de la Gardie som donerade den till
universitetsbiblioteket i Uppsala till "en ewig warande possession".

Utskottet vill också framhålla att — om inte ursprungslandet framställer
önskemål därom — det endast undantagsvis finns skäl pröva
frågan om återförande av kulturföremål till ursprungslandet.

Av det sagda följer att det inte kan komma i fråga att riksdag eller
regering skulle fatta ett sådant övergripande beslut om återförande av
kulturföremål till ursprungsländer som motion Kr320 synes syfta till.

1989/90: KrU 7

4

Med hänsyn härtill är det inte heller motiverat att riksdagen tar något
initiativ till en sådan kartläggning som förordas i motionen. Denna
avstyrks således.

Det på kungl, biblioteket förvarade fårbrevet omfattar sex sidor och
ingår i en laghandskrift på pergament, som i övrigt innehåller främst
kung Magnus Lagaböters landslag. Handskriften brukar betecknas
Kungsboken (på färöiska Kongsbökin). På universitetsbiblioteket i
Lund förvaras en pergamenthandskrift, vilken innehåller bl.a. en något
yngre version av farbrevet.

Fårbrevet är daterat år 1298. Brevet innehåller en särskild rättarbot

— ordet betyder ungefär rättsförbättring — utställd av hertig Håkon
Magnusson, i vilken det ställs upp regler för fårhållningen på Färöarna.
Språket i farbrevet är norrönt (fornvästnordiskt), men färöiska
språkdrag finns i brevet. Såväl i fårbrevet som i Kungsboken i övrigt
har gjorts vissa tillägg som skrivits på Färöarna och som är mycket
viktiga för språkforskningen.

Enligt vad utskottet inhämtat har under hand starka önskemål om
överförande av Kungsboken — vari fårbrevet ingår — till Färöarna
framförts till utbildningsdepartementet från färöisk sida.

Utskottet konstaterar att det nu inte finns några medeltida handskrifter
på Färöarna och att de båda fårbrev som finns i Sverige torde

— jämte några diplom i Danmark — vara de enda kända medeltida
färöiska handskrifterna av officiell karaktär. Ett överförande av Kungsboken
med det äldsta av fårbreven skulle otvivelaktigt ha stor betydelse
för Färöarna från en rad synpunkter. Utskottet vill härvidlag särskilt
framhålla den symboliska betydelsen det skulle ha för Färöarna om
handskriften funnes där, eftersom den innehåller text som visar att det
mycket tidigt fanns ett särskilt färöiskt språk; det har framförts att
överförandet av Kungsboken till Färöarna skulle bidra till att stärka
den nationella och kulturella identiteten för det färöiska folket. Samtidigt
skulle ett beslut om överförande av handskriften till Färöarna
utgöra en stark markering av den samhörighetskänsla som finns mellan
människorna i Sverige och människorna på Färöarna och av den
betydelse kulturarvet har för alla människor.

Vid sina överväganden har utskottet kommit till slutsatsen att det är
motiverat att den på kungl, biblioteket förvarade Kungsboken med
farbrevet överförs till Färöarna. Det bör ankomma på regeringen att
pröva i vilket sammanhang detta skall ske. Det bör också ankomma på
regeringen att pröva om handskriften skall deponeras eller om den
skall överlämnas som gåva till Färöarna.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av motionerna
Kr207, Kr214 och Kr220 som sin mening ge regeringen till
känna.

Utskottet vill starkt understryka att utskottets ställningstagande i
fråga om Kungsboken har skett mot bakgrunden av de mycket speciella
förhållandena i ärendet och att ställningstagandet därför inte kan tas
till intäkt för att en ändring av praxis i frågor om återlämnande av
kulturföremål till ursprungsländer bör komma till stånd.

1989/90: KrU7

5

Hemställan

1989/90:KrU7

Utskottet hemställer

1. beträffande viss inventering av kulturföremål m.m.
att riksdagen avslår motion 1988/89:Kr320,

2. beträffande överförande av Kungsboken med fårbrevet till
Färöarna

att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Kr207,
1988/89:Kr214 och 1988/89:Kr220 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 21 november 1989
På kulturutskottets vägnar

Åke Gustavsson

Närvarande: Åke Gustavsson (s), Berit Oscarsson (s), Jan-Erik Wikström
(fp). Jan Hyttring (c), Anders Nilsson (s), Lars Ahlmark (m).
Erkki Tammenoksa (s), Lars Ahlström (m), Margareta Fogelberg (fp),
Stina Gustavsson (c), Alexander Chrisopoulos (vpk), Kaj Nilsson (mp).
Ingegerd Sahlström (s), Ulla Berg (s), Eivor Husing (s), Göran Åstrand
(m) och Ulla Johansson (s).

6