Kulturutskottets betänkande
1989/90: KrU26

Metallsökare

1989/90

KrU26

Sammanfattning

I kulturminneslagen finns bestämmelser som har till syfte att förhindra
sådant missbruk av metallsökare, som kan leda till att festa fornlämningar
skadas eller förstörs eller att fornfynd av metall tillgrips. Motsvarande
bestämmelser, som infördes vid halvårsskiftet år 1985 i dåvarande
fornminneslagen, syntes till en början ha fått stor genomslagskraft
men under förra året rapporterades en omfattande aktivitet med
plundring av fornminnen, främst på Gotland och Öland.

Mot den angivna bakgrunden förordar utskottet med anledning av
motioner att riksdagen skall uttala att ett hos regeringen av riksantikvarieämbetet
anhängiggjort ärende om bl.a. skärpning av straffen för
brott mot bestämmelserna om fornminnen bör bedrivas med största
skyndsamhet; utskottet anför bl.a. att det i ärendet föreliggande materialet
med styrka talar för en kraftig höjning av påföljden för brott mot
ifrågavarande bestämmelser. Kulturutskottet anser sig emellertid böra
godta de synpunkter justitieutskottet i yttrande anfört av innehåll att
de i motionerna föreslagna förändringarna i kulturminneslagen inrymmer
sådana lagstiftningstekniska och principiella straffrättsliga problem
att de inte gärna kan beslutas av riksdagen omedelbart efter endast
sedvanlig motionsberedning i utskottet.

Det finns ett generellt förbud att använda metallsökare på Gotland.
Mot bakgrunden bl.a. av att ett stort antal platser på Öland plundrats
med hjälp av metallsökare under år 1989 föreslår utskottet med bifall
till ett motionsyrkande att användningsförbudet fr.o.m. den 1 juli i år
utvidgas till att avse även Öland. Utskottet lägger fram förslag till
erforderlig lagändring.

1 Riksdagen 1989/90. 13 sami. Nr 26

Motioner

1989/90: K.r 204 av Jerry Martinger (m) vari yrkas att riksdagen beslutar
ändra lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. på sätt som anges i
motionen.

1989/90:Kr222 av Gunhild Bolander och Ulla Pettersson (c,s) vari
yrkas att riksdagen beslutar att i enlighet med vad i motionen anförts
skärpa straffen för vissa brott mot kulturminneslagen och att vidga
förverkandemöjligheterna enligt lagen.

1989/90:Kr319 av Margareta Fogelberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen
(1988:950) om kulturminnen m.m. som innebär en skärpning av
straffskalan för brott mot bestämmelserna till skydd för fornlämningar
och fornfynd,

1989/90:Kr320 av Marianne Jönsson (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att utvidga det generella förbudet att använda
metallsökare till att också gälla Öland,

2. att riksdagen beslutar att i enlighet med vad i motionen anförts
skärpa straffen för vissa brott mot kulturminneslagen.

Yttrande av justitieutskottet

På hemställan av kulturutskottet har justitieutskottet yttrat sig över
motionerna. Yttrandet, 1989/90:JuUly, fogas vid betänkandet som bilaga
2.

Gällande bestämmelser m.m.

I lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. (kulturminneslagen), som
trädde i kraft den 1 januari 1989, finns i andra kapitlet bestämmelser
om fornminnen.

Fasta fornlämningar är skyddade enligt lagen. Fasta fornlämningar
är i lagen angivna lämningar efter människors verksamhet under forna
tider, som har tillkommit genom äldre tiders bruk och som är varaktigt
övergivna. Hit hör bl.a. (1) gravar, gravbyggnader och gravfält samt
kyrkogårdar och andra begravningsplatser, (2) resta stenar samt stenar
och bergytor med inskrifter, symboler, märken och bilder samt andra
ristningar eller målningar, (3) kors och minnesvårdar, (4) samlingsplatser
för rättskipning, kult, handel och andra allmänna ändamål, (5)
lämningar av bostäder, boplatser och arbetsplatser samt kulturlager
som uppkommit vid bruket av sådana bostäder eller platser, liksom
lämningar efter arbetsliv och näringsfång samt (6) ruiner av borgar,
slott, kloster, kyrkobyggnader och försvarsanläggningar samt av andra
märkliga byggnader och byggnadsverk (2 kap. 1 §).

1989/90:KrU26

Till en fest fornlämning hör ett så stort område på marken eller på
sjöbotten som behövs för att bevara fornlämningen och ge den ett
tillräckligt utrymme med hänsyn till dess art och betydelse. Detta
område benämns fornlämningsområde. När fråga uppkommer om
fastställelse av gränserna för ett fornlämningsområde, prövas frågan av
länsstyrelsen (2 kap. 2 §).

Fornfynd är föremål som saknar ägare när de hittas och som (1)
påträffas i eller vid en fest fornlämning och har samband med denna
eller (2) påträffas under andra omständigheter och kan antas vara
minst etthundra år gamla (2 kap. 3 §).

Sådant fornfynd som avses i 3 § 1 tillfaller staten. Sådant fornfynd
som avses i 3 § 2 tillfaller upphittaren. Han är dock skyldig att
erbjuda staten att fa lösa in det mot betalning (hembud), (1) om
fornfyndet innehåller föremål som helt eller delvis består av guld,
silver, koppar, brons eller annan legering med koppar eller (2) om
fornfyndet består av två eller flera föremål, som kan antas ha blivit
nedlagda tillsammans (2 kap. 4 §). Den som påträffar ett fornfynd,
som skall tillfalla eller hembjudas staten, skall snarast anmäla fornfyndet
hos riksantikvarieämbetet, länsstyrelse, länsmuseum eller polismyndighet
(2 kap. 5 §). Det är förbjudet att utan tillstånd rubba, ta
bort, gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse, plantering eller på
annat sätt ändra eller skada en fast fornlämning (2 kap. 6 §).

Lagen innehåller bestämmelser om tillståndsgjvningen och om särskilda
föreskrifter till skydd för en fast fornlämning (2 kap. 7, 8 och
9 §§).

Bestämmelser om ingrepp i fast fornlämning finns i 2 kap.
10—15 §§. Bl.a. stadgas att om en fornlämning påträffas under grävning
eller annat arbete, skall arbetet omedelbart avbrytas till den del
fornlämningen berörs (2 kap. 10 § andra stycket).

Vid inlösen av fornfynd som enligt 4 § är hembudspliktigt skall
ersättning utgå med ett belopp som är skäligt med hänsyn till fyndets
beskaffenhet, för föremål av ädelmetall dock minst motsvarande metallvärdet
efter vikt, uppräknat med en åttondel. För fornfynd får även
särskild hittelön lämnas. Frågor om inlösen, ersättning och hittelön
prövas av riksantikvarieämbetet (2 kap. 16 §).

I 2 kap. 18—20 §§ finns bestämmelserom metallsökare. Bestämmelserna
redovisas i allt väsentligt i justitieutskottets yttrande. Metallsökare
får inte medföras på fasta fornlämningar annat än vid färd på sådan
väg som är upplåten för allmänheten (2 kap. 18 §). Vidare är det
förbjudet att använda metallsökare dels inom Gotlands län, dels inom
område där fornfynd av vissa i lagen angivna slag tidigare har påträffats
(2 kap. 19 §). I 2 kap. 20 § anges vissa undantagsfall då metallsökare
utan hinder av vad som sägs i 18 och 19 §§ får medföras och
användas.

För brott mot bestämmelser i 2 kap. kulturminneslagen finns i 2
kap. 21 § första stycket en enhetlig straflskala. Till böter eller fängelse
i högst sex månader döms således den som av uppsåt eller oaktsamhet
(1) gömmer, skadar, ändrar, avyttrar eller förvärvar föremål som enligt

4 § skall tillfalla eller hembjudas staten, (2) inte anmäler fornfynd

1989/90:KrU26

enligt 5 §, (3) bryter mot 6 §, (4) bryter mot bestämmelserna i 10 §
andra stycket eller (5) bryter mot 18 eller 19 §. Den som bryter mot

5 § har förlorat all rätt på grund av fyndet (21 § andra stycket).

Metallsökare som har använts vid brott mot bestämmelserna om
medförande eller användning av sådant instrument skall förklaras
förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt (21 § tredje stycket).

Då det gäller bl.a. regler om förverkande i brottsbalken och om
personella tvångsmedel hänvisar utskottet till justitieutskottets yttrande.
1 detta redovisas också vissa uttalanden vid tillkomsten av de ursprungliga
lagbestämmelserna om metallsökare.

Skrivelse från riksantikvarieämbetet

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer (RAÄ) har i en
den 26 februari i år dagtecknad skrivelse uppmärksammat regeringen
på ett omedelbart behov av ökade insatser för att förhindra brott mot
bestämmelserna till skydd för fornlämningar och fornfynd. I skrivelsen
tas i allt väsentligt upp samma frågor som i motionerna.

I det följande återger utskottet vissa av de uppgifter och de synpunkter
som lämnas i RAA:s skrivelse.

Ett avsnitt om inträffade skattplundringar under år 1989 innehåller
följande.

Under våren och hösten 1989 har upprepade plundringar av fornminnen
ägt rum på Gotland och Oland. Enstaka incidenter har även
anmälts från olika platser på fastlandet. Plundringarna har haft en
omfattning som hittills varit okänd i Sverige. De har uppenbarligen
bedrivits systematiskt, med stor precision och med ett omfattande
förarbete. De skiljer sig markant från tidigare överträdelser som mer
haft karaktär av missriktad hobbyverksamhet.

Skadegörelsen nu består i att fyndplatser och fornlämningar, främst
boplatser, fornborgar och gravfält systematiskt genomgrävts på sådana
ställen där metallsökare måste förmodas ha givit utslag. Oreparabla
skador har härvid åstadkommits genom att tillgreppen av ädelmetallföremål
och omrörningen av kulturlager har förstört möjligheterna att
dokumentera fyndomständigheterna och att arkeologiskt tolka dessa.
En förteckning över misstänkta brott under år 1989 bifogas denna
skrivelse.

Enligt nyligen gjorda iakttagelser på Hovgården i Adelsö socken har
1990 års plundringssäsong redan inletts.

Det står utom allt tvivel att plundringarna nu bedrivs i ett direkt
kriminellt syfte. Mycket pekar på att det är fråga om professionella
ligor som opererar från baser utanför landet. I samband med att
skadegörelse har konstaterats har engelskregistrerade bilar iakttagits
under sådana omständigheter att de bör sättas i samband med plundringarna.

I England är bruket av metallsökare mycket utbrett. Man har
beräknat att ungefär 300 000 personer är anslutna till föreningar som
verkar för skattletning. Det finns två specialtidningar, The Searcher
och The Treasurehunter, som direkt vänder sig till denna grupp med
informativa artiklar om skattletning och om omsättning av funna mynt
och fornfynd.

1989/90: KrU 26

Efterundersökningar på de nu plundrade fyndplatserna har visat att
plundrarna haft tillgång till sofistikerad utrustning med s.k. särskiljningsfunktion.
Det vill säga en möjlighet att skilja mellan föremål av
ädelmetall och järn. På gården Kattlunds i Grötlingbo socken på
Gotland upptäcktes mellan 400 och 500 plundringsgropar på en tidigare
känd fyndplats för en myntskatt. Vid RAA:s efterundersökning av
platsen visade sig 250 gropar vara helt tömda, i ytterligare ca 150
gropar påträffades järnföremål, som förövarna uppenbarligen medvetet
sorterat bort redan vid sökningen.

SHMM har under de senaste fyra åren löst in myntfynd från
Gotland till ett värde av ca 350 000 kr. (slutreglering av ett fynd
pågår). Inlösenbeloppet har i samtliga fall motsvarat ca 10 % av
marknadsvärdet. Värdet på mynten beror främst på tillgång, kvalité
och efterfrågan. Priset på vikingatida mynt växlar mellan ca 300 kr. för
arabiska och 20 000 kr. för svenska. Enskilda mynt kan dock betinga
mångdubbelt högre värde. I varje skattfynd ingår erfarenhetsmässigt
alltid ett större antal värdefulla kvalitetsmynt.

I skrivelsen redovisas företagna eller planerade motåtgärder inför 1990
års fältarbetssäsong.

RAA avser att tillsammans med rikspolisstyrelsen utarbeta allmänna
råd avseende bl.a. erforderliga åtgärder vid misstanke om brott, gärningsbeskrivning
samt beskrivning av stöldgodset. Ett program för
efterundersökning av plundrade områden liksom för undersökningar i
förebyggande syfte av fyndplatser som bedöms särskilt värdefulla kommer
att upprättas. Programmet kommer att omfatta såväl Öland som
Gotland. Vidare planeras olika informationsinsatser.

I skrivelsen lämnas en redovisning för gällande straffbestämmelser.
Därvid erinras om att RAÄ utgivit allmänna råd till stöd för länsstyrelsernas
handläggning av ärenden rörande bestämmelserna om metallsökare
(Underrättelser från RAA/SHMM 1985:1). En analys görs av
gällande straffbestämmelser. Det förs också en diskussion om straffbestämmelserna
och straffvärdet liksom om utformningen av en straffskärpningsregel.

Beträffande utvidgning av användningsförbudet för metallsökare anförs
följande.

Den särskilda fyndtätheten på Gotland och det akuta hotet mot de
över hela ön utspridda arkeologiska fyndplatserna motiverade införandet
år 1985 av det generella användningsförbudet på Gotland (prop.
1984/85:128 s. 16).

Införandet av förbudet ledde — som framhållits ovan — till att den
skattletning som förekom i alltmer ökad omfattning under slutet av
1970- och början på 80-talet omgående upphörde. Huvudorsaken till
att förbudet så pass länge respekterades får tillskrivas den diskussion
som föregick dess införande och att allmänheten härigenom engagerades
i frågan. För efterlevnaden fordras ju nämligen såväl att förbudet
står i överensstämmelse med den allmänna rättsuppfattningen, som att
allmänheten är beredd att medverka med egna iakttagelser om misstänkta
överträdelser.

Erfarenheterna av 1985 års lagstiftning talar för att det vore effektivt
att utvidga det geografiska området för det generella användningsförbudet.
Ett ytterligare skäl är att användningsförbudet beträffande de
individuella fyndplatserna inte alls kan bedömas vara effektivt, av de
orsaker som RAÄ har angett tidigare i skrivelsen.

1989/90:KrU26

Mot förslaget kan invändas att förbudet ju inte kunnat förhindra de
nu inträffade skattplundringarna på Gotland. Visserligen är detta sant,
men den omständigheten att vissa handlingar företas trots att de är
oönskade är inte ett skäl mot att förbjuda dem. En utvidgning av
användningsförbudet till klart angivna geografiska områden, inom
vilka skattletningen kan befaras vara överhängande, är en lättbegriplig
och för allmänheten inte betungande reform. Snarare torde den ha
allmänhetens stöd. Liksom hittills bör den militära och yrkesmässiga
användningen vara undantagen.

Ett utvidgat användningsförbud bör i första hand gälla Öland med
hänsyn till den särskilda koncentrationen av fynd av ädelmetallföremål
i detta landskap. Avgränsningen av just Öland är dessutom lika lätt att
motivera som beträffande Gotland.

Även i vissa andra delar av landet har gjorts fynd i sådan omfattning
att ett användningsförbud för metallsökare framstår som nästan lika
motiverat som i fråga om Gotland och Öland. Det gäller t.ex. Skåne,
Väster- och Östergötland samt Mälarlandskapen. Att avgränsa vissa
områden av landet som mer ägnade för ett användningsförbud för
metallsökare än andra är dock en vansklig uppgift. Det är inte heller
möjligt att — utifrån det hittills kända forn- och fornlämningsmaterialet
— peka ut något särskilt område i landet som inte skulle vara
begärligt för plundrare.

Mot denna bakgrund och med tanke på att ett användningsförbud
som inte drabbar yrkesmässig och militär användning ändå Sr anses
som en relativt måttlig inskränkning i de medborgerliga rättigheterna,
vill RAA nu förorda att användingsförbudet sträcks ut till att omfatta
hela landet.

RAA tar vidare upp bl.a. frågan om förverkande och inlösen av
fornfynd.

Sammanfattningsvis föreslår RAA följande.

1. Straffet enligt 2 kap. 21 § kulturminneslagen bör skärpas väsentligt.

2. Användningsförbudet för metallsökare bör utvidgas till hela landet,
eller i vart fall till Öland.

3. Reglerna för förverkande bör skärpas.

4. Länsstyrelsernas möjligheter att meddela föreskrifter om skydd för
fornlämningar och fyndplatser med verkan mot allmänheten bör klarläggas.

Fornminnen utgör en unik historisk kunskapsbank. RAA har ovan
anfört att ett osakkunnigt grävande i fornlämningar och tillgrepp av
fynd av ädelmetall innebär att materialets källvärde fördärvas för all
framtid samtidigt som fynden i sig kan ha ett synnerligen högt värde
på marknaden.

Utrednings- och spaningsarbete! har visat att plundringarna otvetydigt
bör ha utförts av professionella ligor i syfte att avyttra fornfynden
på den illegala marknaden. Farhågorna för att plundringsaktionerna
kommer att fortsätta under 1990 har delvis redan besannats.

Förslagen under punkt 1 och 2 är därför synnerligen brådskande
och bör genomföras så snart att inte plundrarna utan risk för allvarliga
straffpåföljder kan fortsätta utarmningen av vårt kulturarv.

1989/90:KrU26

Utskottet

1989/90: KrU26

Den 1 juli 1985 infördes i dåvarande fornminneslagen bestämmelser
som reglerade användandet m.m. av metallsökare. Bestämmelserna
överfördes med endast redaktionella ändringar till kulturminneslagen,
som trädde i kraft den 1 januari 1989. Bestämmelserna har till syfte att
förhindra sådant missbruk av metallsökare, som kan leda till att fasta
fornlämningar skadas eller förstörs eller att fornfynd av metall tillgrips.
Som framgår av en nyligen till regeringen ingiven skrivelse från
riksantikvarieämbetet och statens historiska museer (RAA) syntes de
nya bestämmelserna då de infördes ha fått stor genomslagskraft. Däremot
har en omfattande aktivitet med plundring av fornminnen rapporterats
under våren och hösten 1989, främst på Gotland och Öland.

I betänkandet behandlas helt eller delvis fyra motioner som samtliga
har till syfte att kulturminneslagen skall ändras för att det skall blir
möjligt att på ett effektivare sätt än vad den nuvarande lagstiftningen
ger möjlighet till bekämpa brottsligheten. Den angivna skrivelsen från
RAA har samma syfte.

I motionerna Kr204 (m), Kr222 (c, s) och Kr320 (c) framställs krav på
att riksdagen skall ändra ansvarsbestämmelserna på så sätt att det införs
ett stadgande med särskild straflskala för grovt brott mot bestämmelserna
om fornminnen i andra kapitlet kulturminneslagen; maximistraffet
bör enligt motionerna Kr204 och Kr222 vara fängelse i högst två år.
Motion Kr319 (fp) innehåller önskemål om att regeringen skall utarbeta
förslag till lagstiftning om ett grovt brott med fängelse högst två år i
straffskalan. 1 motion Kr222 yrkas dessutom att riksdagen skall besluta
om en utvidgning av förverkandebestämmelserna så att t.ex. fortskaffningsmedel
kan förklaras förverkade.

I motion Kr320 yrkas också att det generella förbudet att använda
metallsökare, som nu gäller endast Gotland, skall utvidgas till att avse
även Öland. I motion Kr222 förutsätter motionärerna att RAA uppmärksammar
frågan om att vidga förbudet till att avse även andra delar
av Sverige, i första hand Öland. Motionärerna förutsätter också att
RAÄ överväger om det är motiverat och lämpligt att införa licenskrav
för innehav av metallsökare.

Som framgår av ett föregående avsnitt har RAA i sin skrivelse, som
avgetts sedan motionerna väckts, föreslagit bl.a. att en ändring av
ansvarsbestämmelserna som leder till väsentliga straffskärpningar skall
göras, att användningsförbudet för metallsökare skall utvidgas till hela
landet eller i vart fall till Öland samt att reglerna för förverkande skall
skärpas.

Kulturutskottet gör följande bedömning.

Utskottet ser i likhet med motionärerna och RAA med stor oro på
den plundring av fornlämningar som starkt ökat under förra året och
som möjliggörs genom att sofistikerade metallsökare kan användas för
att lokalisera fynden. Plundringen utgör ett allvarligt hot mot delar av
det svenska kulturarvet. Som RAA påpekat utgör fornminnen en unik
historisk kunskapsbank och ett osakkunnigt grävande i fornlämningar

och tillgrepp av fynd av ädelmetall innebär att materialets källvärde
fördärvas för all framtid samtidigt som fynden i sig kan ha ett synnerligen
högt värde på marknaden. Kulturutskottet anser att det är nödvändigt
med snabba åtgärder för att hindra eller i vart fall så långt möjligt
begränsa utplundringen.

Riksantikvarieämbetet och rikspolisstyrelsen har ett ansvar för att
inom ramen för gällande bestämmelser och i enlighet med sina uppdrag
vidta åtgärder på området. Som framgår av RAA:s skrivelse har
åtgärder vidtagits eller planeras. I likhet med justitieutskottet anser sig
kulturutskottet också kunna utgå från att vederbörande polismyndigheter
— med hänsyn till sakens vikt och till den uppmärksamhet frågan
om användande av metallsökare fått — redan nu sätter in särskilda
resurser i arbetet på att förhindra och beivra den aktuella brottsligheten.

Den i ärendet tillgängliga utredningen, som kompletterats genom
uppgifter som lämnats vid uppvaktningar, bl.a. av Föreningen Sveriges
länsantikvarier, visar emellertid att även lagstiftningsåtgärder är nödvändiga.

Vad som särskilt tilldragit sig uppmärksamhet i motionerna är
frågan om en höjning av påföljden för brott mot bestämmelserna om
fornminnen i kulturminneslagen och frågan om en utvidgning av
möjligheterna till förverkande.

Det i ärendet föreliggande materialet talar enligt utskottets mening
med styrka för att en kraftig höjning av påföljden för brott mot
bestämmelserna om fornminnen i kulturminneslagen bör komma till
stånd. Det finns också skäl som talar för en utvidgning av förverkandemöjligheterna.
Det är i enlighet med det ovan anförda angeläget med
snabba lagstiftningsåtgärder i angivna hänseenden. Kulturutskottet anser
sig emellertid böra godta de synpunkter justitieutskottet anfört av
innehåll att de i motionerna föreslagna förändringarna i kulturminneslagen
inrymmer sådana lagstiftningstekniska och principiella straffrättsliga
problem att de inte gärna kan beslutas av riksdagen omedelbart
efter endast sedvanlig motionsberedning i utskott. Utskottet hänvisar
till redovisningen i justitieutskottets yttrande.

Med hänvisning till det anförda och till vad justitieutskottet i övrigt
anfört anser kulturutskottet att riksdagen med anledning av motionerna
Kr204, Kr222, Kr319 yrkande 1 och Kr320 yrkande 2 som sin
mening ger regeringen till känna att det lagstiftningsärende som aktualiserats
genom RAA:s skrivelse bör bedrivas med största skyndsamhet.

Utskottet tar härefter upp frågan om huruvida det är motiverat att i
detta sammanhang vidga det generella förbudet att använda metallsökare
som nu gäller för Gotland. I denna fråga gör utskottet följande
bedömning.

RAA har förordat en utvidgning av användningsförbudet till hela
landet. Ett genomförande av detta förslag skulle vara en så ingripande
åtgärd att den måste prövas i det ovan angivna lagstiftningsärendet.

1989/90: KrU26

1984/85:128 s. 16). Vad som anförs motionsvägen och i RAA:s skrivelse

— vid vilken fogas en bilaga som visar att ett stort antal platser på
Öland plundrats med hjälp av metallsökare under år 1989 — talar
med styrka för att det nu finns samma skäl som i fråga om Gotland att
ha ett användningsförbud beträffande metallsökare som avser Öland.
Utskottet föreslår därför att användningsförbudet utvidgas till att avse
även Öland. Utskottet föreslår att riksdagen med bifall till motion
Kr320 yrkande 1 beslutar om en lagändring av detta innehåll. Utskottet
har utarbetat förslag till ändring av 2 kap. 19 § första stycket
kulturminneslagen. Lagändringen bör träda i kraft den 1 juli i år.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande straffbestämmelser m.m. i kulturminneslagen

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Kr204,
1989/90:Kr222, 1989/90:Kr319 yrkande 1 och 1989/90:Kr320 yrkande
2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

2. beträffande användningsförbudet rörande metallsökare i kulturminneslagen att

riksdagen med bifall till motion 1989/90:Kr320 yrkande 1
antar det vid betänkandet som bilaga 1 fogade förslaget till lag
om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

Stockholm den 3 maj 1990
På kulturutskottets vägnar

Ingrid Sundberg

Närvarande: Ingrid Sundberg (m), Åke Gustavsson (s), Berit Oscarsson
(s), Jan-Erik Wikström (fp), Jan Hyttring (c), Anders Nilsson (s), Lars
Ahlmark (m), Sylvia Pettersson (s), Erkki Tammenoksa (s), Leo Persson
(s), Lars Ahlström (m), Margareta Fogelberg (fp), Stina Gustavsson
(c). Alexander Chrisopoulos (vpk), Kaj Nilsson (mp), Ingegerd Sahlström
(s) och Ulla Berg (s).

1989/90:KrU26

Bilaga 1

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 19 § lagen (1988:950) om kulturminnen
m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

19 §

Metallsökare får inte användas Metallsökare får inte användas
inom Gotlands län. inom Gotlands län eller inom

Borgholms och Mörbylånga kommuner
i Kalmar län.

Metallsökare får inte heller användas inom område där fornfynd av
det slag som skall hembjudas enligt 4 § andra stycket tidigare har
påträffats. Sådant område omfattar fyndplatsen och den omgivande
mark där ytterligare fornfynd kan tänkas förekomma med hänsyn till
det tidigare fyndets karaktär, fyndplatsens och den omgivande markens
utseende samt förekomsten av andra kända fyndplatser i närheten.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar
föreskrifter om den närmare avgränsningen av sådant område som
avses i andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

Av utskottet framlagt lagförslag
Förslag till

Lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen
m.m.

Justitieutskottets yttrande
1989/90:JuUly

Metallsökare

Till kulturutskottet
Inledning

Kulturutskottet har den 22 februari 1990 beslutat inhämta yttrande av
justitieutskottet över de under allmänna motionstiden i år väckta
motionerna 1989/90:Kr204, Kr222, Kr319 och Kr320 angående ändringar
i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

Ärendet föranleder följande yttrande från justitieutskottets sida.

Utskottet
Gällande rätt

I lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. (kulturminneslagen) finns i
andra kapitlet om fornminnen bestämmelser om bl.a. metallsökare.
Beträffande sådana finns det två generella förbud i lagen. Metallsökare
får inte medföras på festa fornlämningar annat än vid färd på sådan
väg som är upplåten för allmänheten (2 kap. 18 §). Vidare är det
förbjudet att använda metallsökare dels inom Gotlands län, dels inom
område där fornfynd av vissa i lagen angivna slag tidigare har påträffats
(2 kap. 19 §). Den som av uppsåt eller oaktsamhet bryter mot dessa
bestämmelser döms till böter eller fängelse i högst sex månader (2 kap.
21 §); dessutom skall metallsökare som använts i strid mot ovan
angivna bestämmelser förklaras förverkad om det inte är uppenbart
oskäligt. I lagen finns föreskrivet vissa undantag från de ovan redovisade
förbuden.

Regler om förverkande på grund av brott finns både i 36 kap.
brottsbalken (BrB) och i en rad specialstraffrättsliga bestämmelser. En
del av BrB:s förverkandebestämmelser gäller enbart vid brottsbalksbrott,
t.ex. förverkande av utbyte av brott (1 §) och av egendom som
använts som hjälpmedel vid brott eller vars användande utgör brott
(2 §). Andra bestämmelser har tillämpning även inom specialstraffrätten,
t.ex. då det gäller föremål som på grund av sin särskilda beskaffenhet
och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig
användning eller föremål som är ägnade att användas som hjälpmedel
vid brott som innefattar skada på egendom och som anträffats under
omständigheter som gav uppenbar anledning att befara att de skulle
komma till sådan användning (3 §). Förverkande är enligt BrB:s

1989/90:KrU26

Bilaga 2

terminologi inte en brottspåföljd utan en särskild rättsverkan av brott.
Olika syften kan ligga bakom förverkande; ett vanligt syfte är att
förebygga brott.

Bestämmelser om personella tvångsmedel finns i 24 kap. rättegångsbalken
(RB); där regleras förutsättningarna för användande av häktning
och anhållande. Beträffande dessa bestämmelser kan i korthet
nämnas följande. Av 1 § följer att den som på sannolika skäl är
misstänkt för ett brott, för vilket är föreskrivet fängelse ett år eller
däröver, får, om vissa andra förutsättningar är uppfyllda, häktas. Det
finns tre sådana särskilda förutsättningar. Det skall således, för att
häktning skall fa äga rum, finnas risk för att den misstänkte undandrar
sig lagföring eller straff (flyktfara), eller försvårar sakens utredning
(kollusionsfora) eller fortsätter sin brottsliga verksamhet (recidivtara).
Häktning får dock inte användas om det kan antas att den misstänkte
kommer att dömas endast till böter.

I detta ärende förekommer uppgifter om att det ofta är utländska
medborgare som gör sig skyldiga till överträdelse av bestämmelserna
om metallsökare. Det bör därför särskilt understrykas att det av 24
kap. 2 § RB följer att en person som är på sannolika skäl misstänkt för
brott får, oberoende av brottets beskaffenhet, häktas, om han saknar
hemvist i Sverige och det finns risk för att han genom att bege sig från
riket undandrar sig lagföring eller straff. Detta innebär att häktning i
dessa fall kan ske även för brott för vilket inte är stadgat högre straff
än fängelse i högst sex månader.

Motionärernas önskemål

I motionerna Kr204, Kr222 och Kr320 framställs krav på att riksdagen
skall ändra ansvarsbestämmelserna på så sätt att det införs ett stadgande
med särskild straffskala för grovt brott mot bestämmelserna om fornminnen
i andra kapitlet kulturminneslagen; maximistraffet bör enligt
motionerna Kr204 och Kr222 vara fängelse i högst två år. Motion
Kr319 innehåller önskemål om att regeringen skall utarbeta förslag till
lagstiftning om ett grovt brott med fängelse högst två år i straffskalan. I
motion Kr222 yrkas dessutom att riksdagen skall besluta om en
utvidgning av förverkandebestämmelserna så att t.ex. fortskaffningsmedel
kan förklaras förverkade.

I de aktuella motionerna finns även önskemål om andra förändringar
i kulturminneslagen än de som ovan redovisats. Justitieutskottet
begränsar emellertid sitt yttrande till att avse frågorna om påföljd och
förverkande.

Tidigare lagstiftning

Bestämmelserna om metallsökare trädde i kraft den 1 juli 1985.
Förslag till bestämmelserna hade utarbetats av arkeologiutredningen
som redovisade sitt förslag i delbetänkandet (DsU 1983:3) Metallsökare

— Bruk och missbruk. Kulturminneslagen, som innebar en samlad
reglering av kulturminnesvården, trädde i kraft den 1 januari 1989.

1989/90; KrU 26

Bilaga 2

Bestämmelserna om metallsökare, som dessförinnan fanns intagna i
lagen om fornminnen, överfördes med endast redaktionella ändringar
till den nya lagen.

När bestämmelserna om metallsökare infördes uttalade föredragande
statstrådet (prop. 1984/85:128 s. 17) att det är nödvändigt att markera
att samhället ser allvarligt på missbruket av metallsökare samt att
samhället försöker avskräcka från sådan brottslighet genom att överträdelser
skall kunna medföra fängelsestraff. Det anfördes också att det
med fängelse i straffskalan blev möjligt att under förundersökningen
vidta sådana tvångsåtgärder som husrannsakan. Beträffande frågan om
förverkande av metallsökare anförde föredragande statsrådet (s. 18) att
förlusten av en metallsökare kan upplevas som ekonomiskt ganska
kännbar av ägaren. Med hänsyn härtill och till det brottsförebyggande
syftet anslöt sig föredragande statsrådet till utredningens förslag att
förverkande av metallsökare skulle kunna ske. Kulturutskottet tillstyrkte
bifall till de i propositionen lämnade förslagen (KrU
1984/85:15). Riksdagen följde utskottet.

Riksantikvarieämbetet

Frågan om straffrättsliga åtgärder m.m. mot användande av metallsökare
har i februari i år aktualiserats för regeringen i en framställning
från riksantikvarieämbetet och statens historiska museer (RAA). I
framställningen föreslår RAA att den nuvarande straffbestämmelsen i 2
kap. 21 § kulturminnenslagen skall indelas i tre grader. Enligt RAÄ:s
förslag skall det för fornminnesbrott dömas till Sngelse i högst två år
eller, om brottet är ringa, till böter. För grovt brott föreslås påföljden
bli fängelse i lägst två och högst sex år. RAÄ föreslår vidare bl.a. att
förverkandereglerna skärps.

Överväganden

Bakom motionsönskemålen och RAA:s framställning ligger alarmerande
uppgifter om systematiska och upprepade plundringar av fornminnen
på Gotland och Öland under år 1989 varvid sofistikerade metallsökare
använts. Brottsligheten uppges fortsätta i år. Det hävdas att
nuvarande straffmaximum, fängelse sex månader, är en hämmande
faktor i polisens brottsbeivrande arbete.

De lagstiftningsåtgärder som föreslås i motionerna innebär en kraftig
höjning av påföljden för brott mot bestämmelserna om fornminnen i
kulturminneslagen. Bland motionsförslagen finns också ett krav på en
avsevärd utvidgning av möjligheterna till förverkande.

Utskottet vill redan inledningsvis konstatera att de föreslagna förändringarna
i kulturminneslagen inrymmer sådana lagstiftningstekniska
och principiella straffrättsliga problem att de inte gärna kan beslutas av
riksdagen omedelbart efter enbart sedvanlig motionsberedning i utskott.
Som framgått av det föregående är också motionsönskemålen i
hela deras vidd redan anhängiggjorda i regeringskansliet av vederbö -

1989/90:KrU26

Bilaga 2

rande centralmyndighet. Det är därför utskottets grundinställning att
resultatet av övervägandena i regeringskansliet bör avvaktas och att
motionerna inte bör tillstyrkas.

Utskottet vill härutöver anlägga följande synpunkter.

Redan ställningstaganden i fråga om en straffekärpning kräver varsamhet
från lagstiftarens sida; en förändrad straffskala måste vid en
jämförelse med straffekalorna för andra brott framstå som rimlig och
proportionell. På lagstiftarens bedömning av straffvärdet hos en gärning
i sig får naturligtvis inte inverka sådana ovidkommande omständigheter
som polisens resursdisponering eller möjligheterna att tillgripa
straffprocessuella tvångsmedel. Det är tvärt om lagstiftarens straffvärdesbedömning
som utgör styrsignal i dessa hänseenden.

En särskild fråga när det gäller just den aktuella lagen är om
straffbudet för brott mot reglerna om skydd för fornminnen skall
behållas i sin nuvarande utformning eller om det bör tillskapas en
särskild ansvarsbestämmelse som avser endast överträdelse av bestämmelserna
om metallsökare. Motsvarande gäller frågan om en eventuell
bestämmelse om grovt brott. Dessa spörsmål kräver lagstiftningstekniskt
komplicerade överväganden.

Särskilda svårigheter erbjuder frågan om en utvidgning av förverkandeinstitutet.
Som angetts i det föregående finns regler om förverkande
på grund av brott både i BrB och i den specialstraffrättsliga
lagstiftningen. Enligt BrB:s terminologi är förverkande inte en brottspåföljd
utan en särskild rättsverkan av brott. Olika syften kan ligga
bakom en bestämmelse om förverkande; ett vanligt syfte är att förebygga
brott.

Vid tillkomsten av förverkandereglerna i brottsbalken anbefalldes en
generell återhållsamhet när det gäller att använda förverkandeinstitutet
som en ekonomisk sanktion (prop. 1968:79 s. 58). I samband med att
det i den tidigare jaktlagen infördes en bestämmelse om att transportmedel
skulle kunna förverkas som hjälpmedel vid brott mot jaktlagens
bestämmelser belystes olika svårigheter som kan uppstå vid förverkande
av fordon (prop. 1973:68 s. 12 ff). Departementschefen uttalade bl.a.
att det inte får bli fråga om något schablonmässigt förverkande utan
förutsättningarna skall vara desamma som gäller för förverkande av
andra hjälpmedel, nämligen att det är påkallat till förebyggande av
brott eller att det annars föreligger särskilda skäl.

Justitieutskottet har vid olika tillfällen behandlat frågan om förverkande
av fordon. Vid ett tillfälle, då det gällde att bedöma ett motionsförslag
om vidgade möjligheter att förklara motorfordon som använts
som hjälpmedel vid narkotikabrott förverkade, uttalade utskottet att
saken rymmer svårbemästrade lagtekniska och rättspolitiska spörsmål
(JuU 1982/82:37). Vid ett annat tillfälle gällde prövningen ett regeringsförslag
om att i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott föra
in en bestämmelse om förverkande av motorfordon. Därvid framhölls
att syftet med bestämmelsen var att förebygga fortsatt upprepad trafikbrottslighet
av allvarlig art. I ärendet underströk utskottet att bestämmelsen
var avsedd att få en mycket restriktiv tillämpning (JuU

1989/90: KrU26

Bilaga 2

1986/87:24). Riksdagen har i andra sammanhang tagit avstånd från
tanken på förverkande av fordon som en särskild ekonomisk sanktion
(se 1989/90:JuU4 s. 23 f).

Som framgår av det anförda inrymmer frågan om en utvidgning av
förverkandeinstitutet bl.a. grannlaga rättspolitiska överväganden.

Vad nu sagts innebär inte att utskottet inte ser med allvar och oro
på den brottslighet som motionärerna påtalar. Saken brådskar. Mot
denna bakgrund vill justitieutskottet förorda att kulturutskottet hemställer
att riksdagen med anledning av motionerna som sin mening ger
regeringen till känna att det aktuella lagstiftningsärendet bör drivas
med största skyndsamhet.

Justitieutskottet vill för egen del tillägga att utskottet anser sig kunna
utgå från att vederbörande polismyndigheter — med hänsyn till sakens
vikt och till den uppmärksamhet frågan om användande av metallsökare
fått — redan nu sätter in särskilda resurser i arbetet på att
förhindra och beivra den aktuella brottsligheten.

Stockholm den 3 april 1990
På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

Närvarande: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lovden (s), Ulla-Britt Åbark
(s), Jerry Martinger (m), Birthe Sörestedt (s), Ingbritt Irhammar (c),
Bengt-Ola Ryttar (s), Göran Magnusson (s), Eva Johansson (s), Göran
Ericsson (m), Lars Sundin (fp), Anders Svärd (c), Berith Eriksson
(vpk), Sigrid Bolkéus (s), Birgit Henriksson (m), Anita Stenberg (mp)
och Kent Carlsson (s).

Avvikande mening

Jerry Martinger, Birgit Henriksson och Göran Ericsson (alla m) anser
att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med "Utskottet
vill redan" och på s. 15 slutar med "aktuella brottsligheten" bort ha
följande lydelse:

Utskottet vill anlägga följande synpunkter på de aktuella förslagen
till förändring i kulturminneslagen.

Åtskilliga tecken tyder på att internationella ligor står bakom en stor
del av den plundring som sker av fornminnen. Genom plundringarna,
som har varit synnerligen hänsynslösa, har en omfattande förstörelse
skett av oersättliga kulturminnen. I jakten på mynt, smycken, konstverk
och andra värdefulla föremål har hela gravar grävts upp. Detta
har lett inte endast till en omfattande skovling av kulturhistoriskt
oersättliga värden utan även till att stora delar av Sveriges historia,
bl.a. i form av gamla mynt, förts ut ur landet.

1989/90: KrU26

Bilaga 2

Plundrarna har uppenbarligen arbetat systematiskt. De har haft
tillgång till bästa tänkbara utrustning. I stor utsträckning har använts
sofistikerade metalldetektorer, programmerbara för att ge utslag på
olika metaller, i jakten efter guld- och silverskatter. Plundrarna har på
så sätt snabbt kunnat söka av större markområden och lätt avgöra var
det finns t.ex. ädla metaller.

Det högsta straffet för brott mot bestämmelserna om fornminnen i
kulturminneslagen — fängelse sex månader — är, med hänsyn till de
aktuella brottens straffvärde, alltför lågt. Enligt utskottets mening bör
den aktuella straffbestämmelsen ändras på så sätt att ett grovt brott
med fängelse högst två år i straffskalan införs. En sådan höjning skulle
medföra inte bara en avskräckande effekt på personer som överväger
att ägna sig åt den aktuella brottsligheten utan även en ökad möjlighet
att använda personella tvångsmedel.

Bestämmelsen i 2 kap. 21 § kulturminneslagen om förverkande
medger inte att några andra hjälpmedel som använts vid brott mot
bestämmelserna om fornminnen än metallsökare förklaras förverkade.
Möjligheten till förverkande bör enligt utskottets uppfattning utökas i
enlighet med vad som följer av förverkandebestämmelserna i brottsbalken.
Bestämmelsen måste ändras så att förutom metallsökare även
fortskaffningsmedel och andra hjälpmedel som har använts eller som
medförts vid brott mot bestämmelserna om fornminnen i kulturminneslagen
får förklaras förverkade, om det behövs för att förebygga brott
eller om det annars finns särskilda skäl. All egendom som utgör
hjälpmedel vid brott mot de aktuella bestämmelserna skall således
enligt utskottets uppfattning kunna förklaras förverkad.

De föreslagna ändringarna i kulturminneslagen inrymmer i och för
sig såväl lagstiftningstekniska som principiella straffrättsliga problem.
Ställningstaganden i fråga om en straffckärpning kräver visserligen
varsamhet från lagstiftarens sida; dessutom kräver beslut om en förändrad
straffskala normalt att den vid en jämförelse med straffskalorna för
andra brott framstår som rimlig och proportionell. Den nu aktuella
straffbestämmelsen är emellertid, med hänsyn till de kulturella värden
den är avsedd att skydda, i förhållande till andra straffbestämmelser så
fristående att sådana jämförelser inte framstår som särskilt relevanta i
detta fall. Brottsligheten mot kulturminneslagen har dessutom fått en
sådan omfattning och utbredning att kraftfulla och omedelbara lagstiftningsåtgärder
är absolut nödvändiga. Enbart den omständigheten att
förslagen till lagändring inte varit föremål för sedvanlig lagstiftningsberedning
utgör, enligt utskottet, i belysning av vad ovan anförts om
angelägenheten av att förändringar vidtas snabbt, inte något hinder
mot att riksdagen vidtar erforderliga ändringar i kulturminneslagen
såvitt avser straffskalor och förverkande. Det bör ankomma på kulturutskottet
att utforma förslag till erforderlig lagtext.

Justitieutskottet förordar mot denna bakgrund att kulturutskottet
hemställer att riksdagen med anledning av motionerna beslutar ändringar
i kulturminneslagen i enlighet med vad som ovan anförts.

1989/90: KrU26

Bilaga 2

gotab 96628, Stockholm 1990